Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
1
Nr 212.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde
m. m; given Stockholms slott den S april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde skall tillkomma kronan. Därjämte underställes riksdagen
frågan om de grunder, enligt vilka Kungl. Maj :t må upplåta sådan rätt.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 212.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
Förslag
till
Lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om rätt till sandtäkt
inom allmänt vattenområde m. m. samt anför därvid följande.
Lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde innebär
en uppdelning av vattenområdena i allmänna och enskilda. Sålunda stadgar
1 §, att vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår
i fastigheterna (enskilt vatten), och i 5 § heter det, att i annat vattenområde
än havet allmänt vatten finnes endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland. I lagen anges vidare de områden i havet och i de nämnda
sjöarna, som hänföres till fastigheterna. Huvudregeln för denna gränsdragning
är att till fastigheterna hänföres allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går
längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Lagstiftningen är i så måtto
tvingande att den gränsdragning som skett genom lagen gäller utan avseende
å rättsförhållanden som bestod före lagens ikraftträdande den 1 januari
1951. Vattenområden, som tidigare t. ex. på grund av dom eller annan särskild
rättsgrund tillkommit fastigheterna men som enligt lagen utgör allmänt
vatten, har alltså till följd av lagen frångått fastigheterna. I anslutning
härtill torde böra nämnas, att enligt lag den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt in. in. skall, där vattenområde jämlikt lagen om
allmänt vattenområde frångår ägaren, denne njuta ersättning av statsmedel
för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda förlorar.
Genom förstnämnda lagstiftning torde vara klarlagt, att allmänt vattenområde
är undantaget från enskild äganderätt. Om den rättsliga innebörden
därutöver av att vattenområde, som ej ingår i fastigheterna, är allmänt
innehåller 1950 års lagstiftning intet. Under förarbetena till lagen om gräns
mot allmänt vattenområde uttalades bl. a., att frågor, som angår dispositions
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 212.
rätten till allmänt vattenområde, icke torde i då förevarande sammanhang
böra upptagas till närmare reglering.
Frågan om den rättsliga karaktären av allmänt vattenområde har berörts
i olika sammanhang. Sålunda må nämnas, att fiskerättskommittén i sitt
betänkande (SOU 1947:47) framhållit, att sedan kronan särskilt kraftigt
under 1500-talet hävdat vissa rättigheter i fråga om saltsjöfisket, saltsjön
utanför strandområdena efter hand fick karaktären av ett slags kronoallmänning,
där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Regalrättsanspråken
tog sig även uttryck i talrika anläggningar av kronofisken vid såväl krono-
som skattestränder. Så småningom kom emellertid den rätt kronan tilllagt
sig att förlora i betydelse och den första fiskeristadgan, år 1706, innebar
i själva verket regalrättens upphävande. Vidare må anmärkas, att i det betänkande
som ligger till grund för lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (SOU
1936: 38) förordades, att jakträtten å öppna havet ävensom sådana i skärgård
belägna klippor och skär, som ej tillhör visst hemman, skulle tillkomma
kronan. I samband härmed uttalades, att kronan väl torde få anses vara
ägare såväl till havsterritoriet som till ifrågavarande skär och klippor. Ytterligare
må påpekas, att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk I (SOU
1947:38) erinrat om att kammarkollegiet i vissa fall såsom särskilda fastigheter
i jordeboken uppfört vattenområden, vilka icke är underkastade
enskild äganderätt. Förfaringssättet — som senare frångåtts genom att kammarkollegiet
förordnat om områdenas avförande ur jordeboken — måste
ytterst grunda sig på antagandet, att en verklig fastighetsgräns funnes utanför
strandlinjen och att området utanför denna gräns vore en kronan tillhörig
fast egendom. En sådan uppfattning torde enligt lagberedningens
mening vara för svensk rättsåskådning främmande.
Såsom det nu anförda ger vid handen måste det anses oklart, vilken rättslig
ställning man skall tillägga allmänt vattenområde. Det kan anses tillhöra
kronan, men man kan måhända också hävda, att det på annat sätt är en
det allmännas tillhörighet eller att det icke tillhör någon.
I fråga om vissa begränsade rättigheter och dispositioner i särskilda avseenden
innehåller lagstiftningen uttryckliga regler. Sålunda är frågan om
fiske i allmänt vatten reglerad i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske.
Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller bestämmelser om jakt å
allmänt vatten. Härutöver må nämnas, att bestämmelsen i 1 kap. 3 § vattenlagen
— som medger ägare av strand vid sjö eller annat vatten rätt att, ändå
att vattenområdet ej är honom tillhörigt, vid sin strand ha mindre brygga
m. m. — i vissa fall torde kunna medföra en begränsad dispositionsrätt för
enskild över allmänt vattenområde. Att även utan uttryckliga regler i skriven
lag rätt till viss disposition över allmänna vattenområden tillkommer
enskilda är ostridigt. Utan tvekan äger sålunda exempelvis envar med båt
befara allmänt vatten och där bada. I andra hänseenden åter torde det vara
tveksamt i vad mån rätten att tillgodogöra sig de nyttigheter, som må finnas
inom allmänt vattenområde, tillkommer envar enskild eller är förbehållen
det allmänna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
5
En sådan fråga, beträffande vilken rättsläget ej kan anses vara klart, har
nu aktualiserats. I skrivelse den 5 mars 1952 till Kungl. Maj :t har kammarkollegiet
framhållit, att Söderbygdens vattendomstol i dom den 19 december
1951 prövat en av aktiebolaget Glassand gjord ansökan om tillstånd att
upptaga sand å bl. a. östsidan av Bredgrund ned mot Kogrundsrännan, vilket
område ligger inom allmänt vattenområde utanför Skanör med Falsterbo.
Vattendomstolen hade — ur de synpunkter domstolen hade att beakta —
funnit hinder mot bifall till ansökningen icke föreligga av hänsyn till allmänna
intressen och enskild rätt och hade därför prövat rättvist tillåta bolaget
att, under vissa med hänsyn till fisket angivna särskilda villkor, tills
vidare under en tid av högst fem år, räknat från den 30 april 1951, uppsuga
sand med sandsugare å nyssnämnda område intill en myckenhet av högst
2 000 kubikmeter årligen. Kammarkollegiet ansåge att inom allmänt vattenområde
nyttigheter som den förevarande icke finge tillgodogöras utan Kungl.
Maj :ts tillstånd. Vattendomstolen hade endast att pröva huruvida åtgärden
med hänsyn till allmänna och enskilda intressen vore tillåtlig. Förevarande
sandtäkt vore närmast jämförlig med vanlig grustäkt eller kanske snarare
med sådant tillgodogörande av mineral, som omförmäldes i Kungl. Maj :ts
brev den 17 mars 1944 till kommerskollegium och domänstyrelsen angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord (SFS 80/1944). Enligt detta brev ägde Kungl. Maj :t, under
vissa i brevet angivna villkor, upplåta sådan rätt mot den årliga avgäld
Kungl. Maj :t bestämde. Kammarkollegiet förklarade, att kollegiet underställde
den nu föreliggande frågan Kungl. Maj :ts prövning och föresloge, att
Kungl. Maj :t bemyndigade länsstyrelsen i Malmöhus län att med bolaget
träffa avtal om rätt att tillgodogöra sig sand å östsidan av Bredgrundet inom
området ned mot Kogrundsrännan intill en myckenhet av högst 2 000 kubikmeter
årligen under en tid av fem år, räknat från den 30 april 1951, mot
en årlig ersättning om förslagsvis 200 kronor. I anslutning härtill må ock
nämnas, att kammarkollegiet i en senare skrivelse, dagtecknad den 4 juni
1952, anmält att i en till kollegiet inkommen skrift Axel H. Ågren aktiebolag
förklarat, att bolaget på grund av upplåtelse från Skanör med Falsterbo
erhållit ensamrätt till sandtäkt på stadens enskilda vattenområde. I skriften
hade bolaget hemställt, att då bolaget vore intresserat av den upplåtelse,
som från Kungl. Maj :ts sida kunde äga rum å angränsande områden av allmänt
vatten, avtal icke måtte träffas med aktiebolaget Glassand, förrän Axel
H. Ågren aktiebolag fått tillfälle att avgiva anbud beträffande den sandtäkt,
som möjligen kunde komma alt utarrenderas.
Avgörande för frågan huruvida kronan enligt gällande rätt äger uttaga
avgift för rätten till sandtäkt å allmänt vattenområde torde vara om denna
rätt är förbehållen kronan eller om den i princip tillkommer envar. På grund
av ofullständigheten i gällande lagstiftning på detta område kan det ifrågasättas
huruvida något säkert svar därpå kan lämnas.
Starka skäl talar emellertid för att rätten till sådan sandtäkt, varom här
är fråga, bör tillkomma kronan. Det kan nämligen av flera orsaker ej vara
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
rimligt att naturtillgångar, belägna på områden undandragna enskild äganderätt,
skall kunna tillgodogöras av enskilda i betydande omfattning. Det
synes därför genom lagstiftning böra fastslås, att rätten till sandtäkt å allmänt
vattenområde tillkommer kronan.
Den ur principiella synpunkter riktigaste vägen att nå detta mål skulle
vara att genom lag förklara att allmänt vattenområde tillhör kronan. Emellertid
kan man ej giva en sådan förklaring det innehållet att den upphäver
alla de begränsade rättigheter till allmänt vattenområde, som enligt lag eller
eljest nu tillkommer enskilda. Å andra sidan är en förklaring om kronans
äganderätt av begränsat värde, om därvid blott helt allmänt konstateras, att
de begränsade rättigheter, som tillkommer enskilda, skall bestå även framdeles.
Något klarläggande av rättsläget i sådana fall som det, vilket föranlett
att detta ärende nu upptagits, sker knappast genom en sådan förklaring. För
att en legal förklaring om kronans äganderätt lämpligen skall kunna göras,
bör sålunda i lagtexten eller dess motiv i möjlig mån klarläggas, vilka begränsade
rättigheter som nu finnes och alltjämt bör bestå. Härför erfordras
emellertid viss utredning, som ej föreligger för närvarande. I avvaktan på
resultatet av en sådan utredning bör därför anstå med att förklara kronan
såsom ägare till allmänt vattenområde.
I föreliggande läge torde man böra nöja sig med en mera provisorisk lösning
och inskränka åtgärderna till att avse allenast det nu aktuella spörsmålet.
Följaktligen bör nu endast vidtagas den åtgärden att genom en särskild
lag förklaras att rätten till sandtäkt inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan. Förklaringen bör lämpligen avse även rätten att tillgodogöra
sig grus och sten. I anslutning härtill torde böra anmärkas, att av
allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att en sådan förklaring icke medför
hinder mot att envar tager sand m. m. i en omfattning som är helt betydelselös.
Tydligen bör den rätt, som enligt den föreslagna lagen skall tillkomma kronan,
kunna upplåtas till enskilda. Frågan om grunderna härför torde i detta
sammanhang böra underställas riksdagens prövning. I detta hänseende får
jag förorda, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämmer, att å kronans vägnar sluta avtal om upplåtelse
och därvid besluta om de villkor som skall gälla. Kungl. Maj :t eller myndigheten
torde dock icke böra sluta avtal om upplåtelse för längre tid än tio
år i sänder. För upplåtelsen bör i regel utgå avgift. Avgiftsfri upplåtelse
kan dock någon gång vara motiverad, exempelvis då fråga är om sandtäkt
i mindre omfattning invid öar, som ej omgivas av enskilt vattenområde.
Hinder synes ej böra möta att, om så finnes påkallat, dylik upplåtelse sker
till förmån för envar. Det torde vara lämpligt, att upplåtelse till viss man
sker skriftligen. Vidare bör gälla, att i upplåtelsehandlingen skall angivas
det område, som avses med upplåtelsen, och den omfattning, i vilken rätten
alt där taga sand, grus eller sten må utövas.
I detta sammanhang torde böra erinras om att enligt vattenlagen skall,
åtminstone i vissa fall, prövas huruvida och under vilka villkor sandtäkt
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
7
m. in. i vattenområde må ske. Denna prövning tager i huvudsak sikte på att
skada icke skall uppkomma exempelvis för fisket eller sjöfarten. Det torde i
allmänhet vara lämpligt att prövningen enligt vattenlagen sker innan avtal
träffas om upplåtelse av sådan rätt varom nu är fråga.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, liar bär uteslutits.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 mars
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 27 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 20 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Otto Petrén.
Lagrådet yttrade:
Föreliggande lagförslag innefattar intet ställningstagande till frågan, hur
rättsläget beträffande allmänt vattenområde bör mera generellt bedömas. En
sådan återhållsamhet torde också vara välbetänkt. Lagförslaget är begränsat
att avse rättighet till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde,
och enligt förslaget skall denna rättighet tillkomma kronan. Den ändring av
gällande rätt, som en sådan lagregel måhända innebär —- det är tvivelaktigt
om kronan för närvarande med fog kan till dylika nyttigheter, liksom med
avseende å allmänt vattenområde i övrigt, hävda någon rätt av den ena eller
andra naturen — har icke närmare motiverats. Departementschefen anför
allenast, att det av flera orsaker ej kan vara rimligt att naturtillgångar, belägna
på områden undandragna enskild äganderätt, skola kunna tillgodogöras
av enskilda i betydande omfattning. Ej heller ha, såvitt remissprotokollet
utvisar, några myndigheter eller andra sakkunniga erhållit tillfälle att
yttra sig över förslaget. Lagstiftningsärendet synes över huvud föreligga i
tämligen outrett skick. Under sådana omständigheter erbjuder det svårigheter
att bedöma vilka erinringar som kunna framställas mot den föreslagna
lagregeln, och lagrådet kan ur denna synpunkt icke undgå att hysa betänkligheter
mot förslaget. Det knapphändiga material, som framlagts i ärendet,
har emellertid icke givit lagrådet anledning att avstyrka regelns lagfästande.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 212.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärcnden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 31 mars
1953 avgivna (utlåtande över det den 20 mars 1953 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
Kungl. Majrt måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga förenämnda förslag till lag om
rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde,
dels ock godkänna de av föredraganden i statsrådet den 20 mars 1953
förordade grunderna för upplåtelse av den rätt som enligt nyssnämnda lag
skall tillkomma kronan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
\
2 Dihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 212.