Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om godkännande av en
den 26 mars" 1953 träffad överenskommelse angående
ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap, m. m.; given Stockholms
slott den 8 april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med överlämnande av dels en den 26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption
och förmynderskap, dels en den 1 april 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan samma
stater den 10 februari 1931 angående indrivning av underhållsbidrag,
vill Kungl. Maj :t härmed ej mindre äska riksdagens godkännande av nämnda
överenskommelser än även, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av
1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 157) om indrivning i Sverige av
underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen äskas riksdagens godkännande av vissa ändringar i 1931
års nordiska konventioner på familjerättens område. Den viktigaste ändringen
innebär, att i praktiskt betydelsefulla fall vigsel skall få förrättas
i ett nordiskt land på grundval av lysning, som ägt rum i ett annat nordiskt
land.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 206.
2
Kiingl. Maj.ts proposition nr 206.
Sopimus.
Suomen Tasavallan
Presidentti, Hänen Majesteettinsa
Tanskan Kuningas,
Islannin Tasavallan
Presidentti, Hänen
Majesteettinsa Norjan
Kuningas ja Hänen Majesteettinsa
Ruotsin Kuningas,
päätettyään tehdä
Suomen, Tanskan, Islannin,
Norjan ja Ruotsin
kesken sopimuksen näiden
valtioiden välillä 6
päivänä helmikuuta 1931
solmitun, avioliittoa, lapseksiottamista
ja holhousta
koskevia kansainvälis-yksityisoikeudellisia
määräyksiä sisältävän
sopimuksen 2, 7 ja 9
artiklain muuttamisesta,
ovat määränneet valtuutetuikseen:
Suomen
Tasavallan
Presidentti:
Tasavallan erikoislähettilään
ja täysivaltaisen
ministerin Tukholmassa
Georg Achates Gripenbergin;
Hänen
Majesteettinsa
Tanskan Kuningas:
Tukholmassa olevan
täysivaltaisen erikoissuurlähettiläänsä
Knud
Aage Monrad-Hansenin;
Överenskommelse.
Republiken Finlands
President, Hans Majestät
Konungen av Danmark,
Republiken Islands President,
Hans Majestät
Konungen av Norge och
Hans Majestät Konungen
av Sverige, vilka beslutat
att ingå en överenskommelse
angående ändring
av lydelsen av artiklarna
2, 7 och 9 i den mellan
Finland, Danmark, Island,
Norge och Sverige
den 6 februari 1931 avslutade
konventionen innehållande
internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap,
adoption och förmynderskap,
hava till sina fullmäktige
utsett:
Republiken Finlands
President:
Republikens utomordentliga
sändebud och
befullmäktigade minister
i Stockholm Georg Achates
Gripenberg;
Hans Majestät Konungen
av Danmark:
Sin utomordentlige och
befullmäktigade ambassadör
i Stockholm Knud
Aage Monrad-Hansen;
Overenskomst.
Hans Majestset Kongen
af Danmark, Republiken
Finlands Prsesident, Republiken
Islands Prsesident,
Hans Majestset
Kongen af Norge og Hans
Majestset Kongen af Sverige,
som har besluttet åt
indgå en overenskomst
angående sendring af ordlyden
af artiklerne 2, 7
og 9 i den mellem Danmark,
Finland, Island,
Norge og Sverige den 6.
februar 1931 afsluttede
konvention indeholdende
internationalprivatretlige
bestemmelser om segteskab,
adoption og vsergemål,
har udnsevnt til deres
befuldmsegtigede:
Hans Majestset Kongen
af Danmark:
Sin overordentlige og
befuldmsegtigede ambassadör
i Stockholm, Knud
Aage Monrad-Hansen;
Republiken Finlands
Prsesident:
Republikens overordentlige
gesandt og befuldmsegtigede
minister i
Stockholm, Georg Achates
Gripenberg;
Republiken Islands
Prsesident:
Republikens overordentlige
gesandt og befuldmsegtigede
minister i
Stockholm, Helgi Pålson
Briem;
Hans Majestset Kongen
af Norge:
Islannin Tasavallan
Presidentti:
Tasavallan erikoislähettilään
ja täysivaltaisen
ministerin Tukholmassa
Helgi Pålson
Briemin;
Hänen Majesteettinsa
Norjan Kuningas:
Republiken Islands
President:
Republikens utomordentliga
sändebud och befullmäktigade
minister i
Stockholm Helgi Pålson
Briem;
Hans Majestät Konungen
av Norge:
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
3
Samningur.
Forseti lyöveldisins Islands,
Hans Håtign konungur
Danmerkur, forseti
lyöveldisins Finnlands,
Hans Håtign konungur
Noregs og Hans
Håtign konungur SviJrjööar,
semhafa komiö sér
saman um aö gera meö
sér millirikjasamning milli
Islands, Danmerkur, Finnlands,
Noregs og SviJ^jööar
um breytingar å 2.
7. og 9. grein i millirikjasamningi
J>eim, sem ofangreind
riki geröu meö sér
|)ann 6. februar 1931 og
hefir aö geyma aljajööleg
einkamålaréttaråkvae öi
um hjuskap, settleiöingu
og lögråöamensku, hafa
utnefnt sem umboösmenn
sina:
Forseti lyöveldisins Islands:
sérlegan
sendiherra lyöveldisins
og råöherra meö
umboöi i Stokkhölmi dr.
Helga P. Briem;
Hans Håtign konungur
Danmerkur:
sérlegan sendiråöherra
sinn meö umboöi i Stokkhölmi
Knud Aage Monrad-Hansen;
Forseti
lyöveldisins
Finnlands:
sérlegan sendiherra lyöveldisins
og råöherra meö
umboöi i Stokkhölmi Georg
Achates Gripenberg;
Hans Håtign konungur
Noregs:
Overenskomst.
Hans Majestet Norges
Konge, Hans Majestet
Kongen av Danmark, Republikken
Finnlands President,
Republikken Islands
President og Hans
Majestet Kongen av Sverige,
som har besluttet å
inngå en overenskomst
mellom Norge, Danmark,
Finnland, Island og Sverige
om endret ordlyd av
artiklene 2, 7 og 9 i den
konvensjon som ble avsluttet
mellom de samme
stater 6. februar 1931 inneholdende
internasjonalprivatrettslige
bestemmelser
om ekteskap, adopsjon
og vergemål, har til
sine befullmektigede oppnevnt:
Hans
Majestet Norges
Konge:
Sin overordentlige og
befullmektigede sendemann
i Stockholm, ambassadör
Birger Bergersen;
Hans
Majestet Kongen
av Danmark:
Sin overordentlige og
befullmektigede sendemann
i Stockholm, ambassadör
Knud Aage Monrad-Hansen;
Republikken
Finnlands
President:
Republikkens overordentlige
og befullmektigede
sendemann i Stockholm,
minister Georg
Achates Gripenberg;
Republikken Islands
President:
Överenskommelse.
Hans Majestät Konungen
av Sverige, Hans Majestät
Konungen av Danmark,
Republiken Finlands
President, Republiken
Islands President och
Hans Majestät Konungen
av Norge, vilka beslutat
att ingå en överenskommelse
angående ändring
av lydelsen av artiklarna
2, 7 och 9 i den mellan
Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge
den 6 februari 1931 avslutade
konventionen innehållande
internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap,
adoption och förmynderskap,
hava till sina fullmäktige
utsett:
Hans Majestät Konungen
av Sverige:
Sin Minister för Utrikes
Ärendena, Hans Excellens
Bo Östen Undén;
Hans Majestät Konungen
av Danmark:
Sin Utomordentlige och
Befullmäktigade Ambassadör
i Stockholm Knud
Aage Monrad-Hansen;
Republiken Finlands
President:
Republikens Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Stockholm Georg Achates
Gripenberg;
Republiken Islands President: -
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Sin overordentlige og
befuldmaegtigede ambassadör
i Stockholm, Birger
Bergersen;
Hans Majestset Kongen
af Sverige:
Sin udenrigsminister,
Hans Excellence Bo Östen
Undén;
hvilke, behörigt befuldmsegtigede,
er kommet
overens om, åt nedennsevnte
artikler i ovennsevnte
konvention af 6.
februar 1931 skal have
folgende sendrede ordlyd:
Artikel 2.
Om lysning, herunder
provelse af segteskabsbetingelserne,
og om vielse
gselder loven i den stat,
för hvis myndighed segteskabet
indgås.
Lysning efter nsevnte
lov kraeves dog ikke, hvis
lysning, der er företaget
efter loven i en anden af
staterne, stadig har virkning,
og hver af brudefolkene
herved er fundet
åt have ret til åt indgå
segteskabet efter den lov,
som i vielseslandet skal
laegges til grund ved afgorelsen
af dette spörsmål.
Dette gselder, selv
om kun den ene af brudefolkene
er statsborger i en
anden af de kontraherende
stater end den, for hvis
myndighed segteskabet
indgås, og den anden er
statsborger i vielseslandet.
Tukholmassa olevan
täysivaltaisen erikoissuurlähettiläänsä
Birger
Bergersenin;
Hånen Majesteettinsa
Ruotsin Kuningas:
Ulkoasiainministerinsä,
Hånen Ylhäisyytensä Bo
Östen Undénin;
jotka, siihen asianmukaisesti
valtuutettuina, ovat
sopineet seuraavien, edellä
mainittuun 6 päivänä helmikuuta
1931 tehtyyn
sopimukseen sisältyvien
artiklain muuttamisesta
näin kuuluviksi:
2 artikla.
Kuuluttamisesta, siihen
luettuna avioesteiden
tutkimistapa, ja vihkimisestä
on voimassa sen
valtion laki, johon vihkimisviranomainen
kuuluu.
Mainitun lain mukaista
kuuluttamista ei kuitenkaan
vaadita, jos kuulutus,
joka edelleen on voimassa,
on toimitettu jonkin
toisen sopimusvaltion
lain mukaan ja kummallakin
kihlatuista on tällöin
havaittu olevan oikeus
mennä avioliittoon sen lain
mukaan, joka vihkimismaassa
on pantava perusteeksi
sanottua kysymystä
tutkittaessa. Mitä tässä
on sanottu, on sovellettava
silloinkin, kun ainoastaan
toinen kihlatuista
on muun kuin
sen sopimusvaltion kansalainen,
johon vihkimisviranomainen
kuuluu, ja
toinen on vihkimismaan
kansalainen.
Sitt utomordentliga och
befullmäktigade sändebud
i Stockholm, ambassadören
Birger Bergersen;
Hans Majestät Konungen
av Sverige:
Sin Minister för utrikes
ärendena, Hans Excellens
Bo Östen Undén;
vilka, därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit
om att följande
artiklar uti ovanberörda
konvention den 6 februari
1931 skola hava denna
ändrade lydelse:
Artikel 2.
Om lysning, däri inbegripet
sättet för hindersprövning,
och om vigsel
gäller lagen i den stat,
vigselmyndigheten tillhör.
Lysning enligt nämnda
lag kräves dock icke, därest
lysning, som alltjämt
äger giltighet, fullbordats
enligt lagen i någon annan
av staterna samt vardera
av de trolovade därvid befunnits
äga rätt att ingå
äktenskapet enligt den
lag, som i vigsellandet
skall läggas till grund vid
prövningen av denna fråga.
Vad nu sagts skall
gälla även om allenast den
ena av de trolovade är
medborgare i annan fördragsslutande
stat än den,
vigselmyndigheten tillhör,
och den andra är medborgare
i vigsellandet.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
sérlegan sendiråöherra
sinn meö umboöi i Stokkhölmi
Birger Bergersen;
Hans Håtign konungur
SviJjjööar:
utanrikisraöherra sinn,
hans hagöfgi Bo Östen
Undén;
sem aö fengnum nauösynlegum
umboöum, hafa
oröiö åsattir um, aö eftirfarandi
greinar i ofangreindum
samningi, dags.
6. februar 1931, skuli
breytast svo, a ö |»ser hlj ö Si
svo:
2. grein.
Um lysingu, J)ar meö
talin tilhögun å gsezlu
vigsluskilyröa, og um
vigslu gilda lög rikis vigslumanns
Jtess, er gengiö
er 1 hjuskapinn fyrir.
Lysingar samkvaemt
J>eim lögum er J)ö ekki
krafist, ef lysing, sem enn
er i gildi, hefir veriö framkvaemd,
samkvaemt lögum
einhvers hinna rikjanna,
og baeöi hjönaefni hafa
reynzt eiga rétt til ad
ganga i hjuskap samkvaemt
J)eim lögum, sem
beita skal i vigsluriki viö
mat a j>vi atriöi. jietta
gildir einnig Jjött aöeins
annaS hjönaefna sé borgari
i ööru samningsrlki en
riki vigslumanns, og hitt
å rikisfesti i vigslu-riki.
Republikkens overordentlige
og befullmektigede
sendemann i Stockholm,
minister Helgi Palson
Briem;
Hans Majestet Kongen
av Sverige:
Sin Utenriksminister,
Hans Excellense Bo Östen
Undén;
som, behörig befullmektiget,
er kommet overens
om åt fölgende artikler i
den ovenfor omhandlede
konvensjon av 6. februar
1931 skal ha denne endrede
ordlyd:
Artikkel 2.
Om lysning, derunder
innbefattet fremgangsmåten
ved prövning av
brudefolkenes rett til å
inngå ekteskapet, og vigsel
gj elder loven i den stat
for hvis myndighet ekteskapet
inngås.
Lysning etter denne lov
kreves dog ikke såfremt
lysning som fremdeles har
virkning, er foretatt etter
loven i en annen av statene,
og hver av brudefolkene
derved er blitt funnet
å ha rett til å inngå
ekteskapet etter den lov
som i vigselslandet skal
legges til grunn ved prövningen
av dette spörsmål.
Dette gjelder også om
bare den ene av brudefolkene
er statsborger i en
annen kontraherende stat
enn den for hvis vigselsmyndighet
ekteskapet
inngås og den andre er
statsborger i vigselslandet.
Republikens Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Stockholm Helgi Pålson
Briem;
Hans Majestät Konungen
av Norge:
Sitt Utomordentliga
och Befullmäktigade Sändebud
i Stockholm, Ambassadören
Birger Bergersen;
vilka,
därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit
om att följande
artiklar uti ovanberörda
konvention den 6 februari
1931 skola hava denna
ändrade lydelse:
Artikel 2.
Om lysning, däri inbegripet
sättet för hindersprövning,
och om vigsel
gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten
tillhör.
Lysning enligt nämnda
lag kräves dock icke, därest
lysning, som alltjämt
äger giltighet, fullbordats
enligt lagen i någon annan
av staterna samt vardera
av de trolovade därvid
befunnits äga rätt att ingå
äktenskapet enligt den
lag, som i vigsellandet
skall läggas till grund vid
prövningen av denna fråga.
Vad nu sagts skall
gälla även om allenast den
ena av de trolovade är
medborgare i annan fördragsslutande
stat än den,
vigselmyndigheten tillhör,
och den andra är medborgare
i vigsellandet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Artikel 7.
Spörsmål om separation
eller skilsmisse mellem
statsborgere i de kontralierende
stater afgores i
den stat, hvor begge aegtefaeller
er bosat, eller hvor
de senest har vseret bosat
samtidig, og en af dem
fremdeles er bosat.
Kan sagen ikke efter
forste stykke afgores i
nogen af staterne, kan
afgorelsen trseffes i en
stat, hvor en af segtefaellerne
har statsborgerret.
Skilsmisse på grundlag
af separation kan altid
meddeles i en stat, hvor
begge aegtefaeller har statsborgerret.
Artikel 9.
Ved de i artiklerne 7
og 8 naevnte afgorelser
anvendes i hver stat den
der gseldende lov. Afgorelse
om deling af formuen
og om skadeserstatning
traeffes dog altid
efter den lov, som ifolge
artikel 3 er bestemmende
for segtefeellernes formueforhold.
Separation, som er opnået
i en af staterne, giver
i de andre stater samme
ret til skilsmisse som en
der meddelt separation.
Denne overenskomst
skal ratificeres, og ratifikationsinstrumenterne
skal deponeres i det svenske
udenrigsministeriums
arkiv, så snart ske kan.
7 artikla.
Vaatimus asumus- tai
avioeron myöntämisestä
sopimusvaltioiden kansalaisille
otetaan tutkittavaksi
siinä valtiossa, jossa
kumpaisellakin puolisolla
on kotipaikka tai jossa
heillä viimeksi on samaan
aikaan ollut kotipaikka
ja jossa toinen heistä
edelleen asuu.
Jos vaatimusta ei ensimmäisen
momentin mukaan
voida ottaa tutkittavaksi
missään sopimusvaltiossa,
voidaan vaatimus
tehdä siinä valtiossa,
jonka kansalainen jompikumpi
puolisoista on.
Asumuseroon perustuva
avioerovaatimus
voidaan aina tehdä siinä
valtiossa, jonka kansalaisia
molemmat puolisot
ovat.
9 artikla.
Tutkittaessa 7 ja 8
artiklassa mainittuja kysymyksiä
noudatetaan jokaisessa
valtiossa siellä
voimassa olevaa lakia.
Ositusta ja vahingonkorvausta
koskevat asiat
on kuitenkin aina ratkaistava
sen lain mukaan,
jota 3 artiklan mukaan
on sovellettava puolisoiden
varallisuussuhteisiin.
Asumusero, joka on
saatu jossakin sopimusvaltiossa,
tuottaa toisessa
sopimusvaltiossa saman
oikeuden avioeroon kuin
siinä valtiossa myönnetty
asumusero.
Tämä sopimus on ratifioitava
ja ratifioimiskirjat
talletettava Ruotsin
ulkoasiaindepartementin
arkistoon niin pian kuin
se voi tapahtua.
Artikel 7.
P Yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad
mellan medborgare
i fördragsslutande stat
upptages i den stat, där
båda makarna hava hemvist
eller där de senast
haft hemvist samtidigt
och endera alltjämt är
bosatt.
Kan yrkandet ej enligt
första stycket upptagas i
någon av staterna, må
yrkandet väckas i stat,
där endera maken är medborgare.
Yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av
hemskillnad må städse
väckas i stat, där båda
makarna äro medborgare.
Artikel 9.
Vid prövning av frågor,
som avses i artiklarna
7 och 8, användes i varje
stat där gällande lag. Frågor
om avvittring och
skadestånd skola dock
städse avgöras efter den
lag, som enligt artikel 3
är tillämplig å makarnas
förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits
i en av staterna, medför
i de övriga samma rätt
att erhålla äktenskapsskillnad,
som om den
vunnits i den staten.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och
ratifikationshandlingarna
skola deponeras i svenska
utrikesdepartementets arkiv
så snart ske kan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
7
7. grein.
Krafa um skilnaö aö
boröi og sseng eöa fullan
lögskilnaö hjöna, sem eru
rikisborgarar 1 samningsrikjunum,
åkvaröast i J>vi
riki, sem bseöi hjönanna
eiga heimilisfang i, eöa
J>au hafa seinast ått busetu
i samtlmis og annaö
Jueirra å ennjm heimilisfang
i.
Nu er ekki samkvaemt
fyrstu målsgrein haegt aö
åkvaröa um måliö i neinu
rikjanna, og må gera
ut um måliö i j)vi riki, ]uar
sem annaö hjönanna å
rikisfang.
Lögskilnaö eftir skilnaö
aö boröi og sseng må åvalt
veita i riki, sem bseöi
hjönanna eiga rikisborgarar
étt i.
9. grein.
I sérhverju rikinu ber
aö fara eftir j>ar gildandi
lögum um åkvaröanir
juser, sem nefndar eru i 7.
og 8. gr. Eignaskifti og
skaöabsetur åkvaröast j)ö
åvalt eftir jieiin lögum,
sem samkvaemt 3. grein
gilda um fjårmål hjönanna.
Skilnaöur aö boröi og
sseng, sem fengist hefir i
einu rikjanna, veitir i
hinum rikjunum sama rétt
till lögskilnaöar sem skilnaöur
aö boröi og saeng,
er j)ar hefir fengist.
Samning fjenna skal
fullgilda og fullgildingarskjölunum
komiö til varöveizlu
i skjalasafni svenska
utanrikisråöuneytisins,
eins fljött og auöiö er.
Artikkel 7.
Krav om separasjon eller
skilsmisse mellem
statsborgere i de kontraherende
stater avgjöres i
den stat hvor begge ektefeller
er bosatt, eller hvor
de senest har hatt bopel
samtidig og en av dem
fremdeles er bosatt.
Kan kravet ikke etter
förste ledd avgjöres i noen
av statene, kan avgjörelsen
treffes i en stat, hvor
en av ektefellene har statsborgerrett.
Skilsmisse på grunnlag
av separasjon kan i ethvert
tilfelle meddeles i
den stat hvor begge ektefeller
har statsborgerrett.
Artikkel 9.
Ved de avgjörelser som
omhandles i artiklene 7
og 8, anvendes i hver stat
den der gjeldende lov.
Avgjörelser om deling av
formuen og om skadeserstatning
skal dog i ethvert
tilfelle treffes etter
den lov som ifölge artikkel
3 er bestemmende for
ektefellenes formuesforhold.
Separasjon som er opnådd
i en av statene, gir i
de andre stater samme
rett til skilsmisse som en
der meddelt separasjon.
Denne overenskomst
skal ratifiseres, og ratifikasjonsdokumentene
skal
dcponeres i det svenske
Utenriksdepartements arkiv
så snart skje kan.
Artikel 7.
Yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad
mellan medborgare i
fördragsslutande stat upptages
i den stat, där båda
makarna hava hemvist
eller där de senast haft
hemvist samtidigt och endera
alltjämt är bosatt.
Kan yrkandet ej enligt
första stycket upptagas i
någon av staterna, må
yrkandet väckas i stat,
där endera maken är medborgare.
Yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av
hemskillnad må städse
väckas i stat, där båda
makarna äro medborgare.
Artikel 9.
Vid prövning av frågor,
som avses i artiklarna 7
och 8, användes i varje
stat där gällande lag. Frågor
om bodelning och skadestånd
skola dock städse
avgöras efter den lag, som
enligt artikel 3 är tillämplig
å makarnas förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits
i en av staterna, medför
i de övriga samma rätt
att erhålla äktenskapsskillnad,
som om den vunnits
i den staten.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och
ratifikationshandlingarna
skola deponeras i svenska
uLrikesdepartementets arkiv
så snart ske kan.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Overenskomsten trseder
i kraft på den forste dag
i den kalendermåned, som
folger nsest efter, åt ratifikationsinstrumenterne
er blevet deponeret. Den
udgor en integrerende del
af konventionen af 6.
februar 1931 indeholdende
internationalprivatretlige
bestemmelser om segteskab,
adoption og vsergemål
og kan derfor ikke
opsiges sserskilt.
Til bekraeftelse heraf
har de respektive befuldmsegtigcde
undertegnet
nservserende overenskomst
og forsynet den
med deres segl.
Udfserdiget i Stockholm,
i et eksemplar på
hvert af folgende sprog:
dansk, finsk, isländsk,
norsk og svensk, og for
det svenske sprogs vedkommende
i to tekster,
en for Sverige og en for
Finland, den 26. marts
1953.
Sopimus tulee voimaan
ratifioimiskirjain talletta -mista lähinnä seuraavan
kalenterikuukauden ensimmäisenä
päivänä. Se
muodostaa erottamattoman
osan 6 päivänä helmikuuta
1931 tehdystä,
avioliittoa, lapseksiottamista
ja holhousta koskevia
kansainvälisyksityisoikeudellisia
määräyksiä
sisältävästä sopimuksesta,
eikä sitä sentähden
voida erikseen irtisanoa.
Tämän vakuudeksi
ovat valtuutetut allekirjoittaneet
tämän sopimuksen
ja varustaneet
sen sineteillään.
Laadittu Tukholmassa
26 päivänä maaliskuuta
1953 yhtenä suomen-,
tanskan-, islannin-, norjan-
ja ruotsinkielisenä
kappaleena, jossa ruotsiksi
on kaksi tekstiä, toinen
Suomea ja toinen
Ruotsia varten.
Överenskommelsen träder
i kraft å första dagen
i den kalendermånad, som
infaller näst efter det ratifikationshandlingarna
deponerats.
Den utgör en
integrerande del av konventionen
den 6 februari
1931 innehållande internationellt
privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap
och kan därför
ej särskilt uppsägas.
Till bekräftelse härav
hava de respektive fullmäktige
undertecknat
denna överenskommelse
och försett densamma
med sina sigill.
Som skedde i Stockholm,
i ett exemplar på
finska, danska, isländska,
norska och svenska språken,
och för såvitt angår
svenska språket i två texter,
en för Finland och en
för Sverige, den 26 mars
1953.
For Danmark:
K. Monrad-Hansen
(L. S.)
Suomen puolesta:
G. A. Gripenberg
(L. s.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
9
Samningur Jiessi öölast
gildi fyrsta dag mesta almanaksmånaöar,
eftir aö
fullgildingarskjölin hafa
veriö afhent. Hann telst
fullkomna samninginn,
dags. 6. februar 1931, sem
hefir aö geyma aljjjööleg
einkamålaréttaråkvseöi
um hjuskap, settleiöingu
og lögråöamensku og er
Jjvi ekki hsegt aö segja
honum upp sérstaklega.
f>essu til staöfestu hafa
umboösmenn hvers rikis
fyrir sig undirritaö pennan
samning og sett undir
hann innsigli sin.
Gert i einu eintaki å
islenzku, dönsku, finnsku,
norsku og ssensku, en aö
J)vi er ssenskuna snertir i
tveim textum, öörum fyrir
Finnland og hinum fyrir
Svijtjöö, hinn 26. marz
1953.
Overenskomsten trer i
kraft på den förste dag i
den måned som fölger etter
deponeringen av ratif
ikasj onsdokumentene.
Den utgjör en integrerende
del av konvensjonen
av 6. februar 1931 inneholdende
internasjonalprivatrettslige
bestemmelser
om ekteskap, adopsjon
og vergemål og kan
derfor ikke oppsies saerskilt.
Til bekreftelse herav
har de respektive befullmektigede
undertegnet
denne overenskomst og
försynt den med sine segl.
Utferdiget i Stockholm
i ett eksemplar på det
norske, danske, finske, isländske
og svenske språk,
og for så vidt angår det
svenske språk i to tekster,
en for Finnland og en
for Sverige, den 26. mars
1953.
Överenskommelsen träder
i kraft å första dagen
i den kalendermånad, som
infaller näst efter det ratifikationshandlingarna
deponerats.
Den utgör en
integrerande del av konventionen
den 6 februari
1931 innehållande internationellt
privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap
och kan därför
ej särskilt uppsägas.
Till bekräftelse härav
hava de respektive fullmäktige
undertecknat
denna överenskommelse
och försett densamma
med sina sigill.
Som skedde i Stockholm,
i ett exemplar på
svenska, danska, finska,
isländska och norska språken,
och för såvitt angår
svenska språket i två texter,
en för Sverige och en
för Finland, den 26 mars
1953.
Fyrir Island:
Helgi P. Briem
(L. S.)
For Norge:
Birger Bergersen
(L. s.)
För Sverige:
Östen Undén
(L. S.)
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
Overenskomst.
Hans Majestset Kongen
af Danmark, Republiken
Finlands President, Republiken
Islands President,
Hans Majestset Kongen
af Norge og Hans
Majestset Kongen af Sverige,
som har besluttet
åt indgå en overenskomst
om aendring af ordlyden
af artiklerne 1, 2 og 3 i
den konvention, der blev
afsluttet mellem Danmark,
Finland, Island,
Norge og Sverige den 10.
februar 1931 angående
inddrivelse af underholdsbidrag,
har udnsevnt til
deres befuldmsegtigede:
Hans Majestset Kongen
af Danmark:
Sin chargé d''affaires ad
interim i Oslo, ambassaderåd
Mogens Gustav
Ivar Melchior,
Republiken Finlands
President:
Republikens overordentlige
gesandt og befuldmsegtigede
minister i
Oslo, Eduard Hj. Palin.
Republiken Islands President:
Republikens
overordentlige
gesandt og befuldmsegtigede
minister i
Oslo, Bjarni Asgeirsson.
Hans Majestset Kongen
af Norge:
Udenrigsminister Halvard
Lange.
Sopimus.
Suomen Tasavallan Presidentti,
Hänen Majesteettinsa
Tanskan Kuningas,
Islannin Tasavallan Presidentti,
Hänen Majesteettinsa
Norjan Kuningas
ja Hänen Majesteettinsa
Ruotsin Kuningas, päätetyään
tehdä Suomen,
Tanskan, Islannin, Norjan
ja Ruotsin kesken
sopimuksen näiden valtioiden
välillä elatusavun
perimisestä pakkotoimin
10 päivänä helmikuuta
1931 tehdyn sopimuksen
1, 2 ja 3 artiklain muuttamisesta,
ovat määränneet
valtuutetuikseen:
Suomen Tasavallan
Presidentti:
Tasavallan erikoislähettilään
ja täysivaltaisen
ministerin Oslossa Eduard
Hj. Palinin.
Hänen Majesteettinsa
Tanskan Kuningas:
Oslossa olevan väliaikaisen
asiainhoitajansa, suurlähetystöneuvos
Mogens
Gustav Ivar Melchiorin.
Islannin Tasavallan
Presidentti:
Tasavallan erikoislähettilään
ja täysivaltaisen
ministerin Oslossa Bjarni
Asgeirssonin.
Hänen Majesteettinsa
Norjan Kuningas:
Ulkoasiainministeri
Halvard Langen.
överenskommelse.
Republiken Finlands
President, Hans Majestät
Konungen av Danmark,
Republiken Islands President,
Hans Majestät Konungen
av Norge och Hans
Majestät Konungen av
Sverige, vilka beslutat ingå
en överenskommelse
om ändrad lydelse av artiklarna
1, 2 och 3 i den
konvention som blev avslutad
mellan Finland,
Danmark, Island, Norge
och Sverige den 10 februari
1931 angående indrivning
av underhållsbidrag,
hava till sina fullmäktige
utsett:
Republiken Finlands
President:
Republikens Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Oslo Eduard Hj. Palin.
Hans Majestät Konungen
av Danmark:
Sin Chargé d''Affaires
a. i. i Oslo, Ambassadrådet
Mogens Gustav Ivar
Melchior.
Republiken Islands President:
Republikens
Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Oslo Bjarni Asgeirsson.
Hans Majestät Konungen
av Norge:
Utrikesminister Halvard
Lange.
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
11
Samkomulag.
Forseti lySveldisins Islands,
Hans Hatign konungur
Danmerkur, Forseti
lySveldisins Finnlands,
Hans Hatign Noregskonungur
og Hans
Hatign konungur Svfj)jöSar
hafa åkveSiS aS gera
samkomulag um breytingar
å orSalagi 1., 2., og
3. greinar i samningi milli
Islands, Danmerkur, Finnlands,
Noregs og SvijjjöSar
frå 10. februar 1931 um
innheimtu meSlaga, og
hafa tilnefnt sem fulltrua
sina:
Forseti lySveldisins Islands:
Sérstakan
sendimann
lySveldisins og råSherra
meS umboSi i Oslö, Bjarna
Åsgeirsson, sendiherra.
Hans Hatign konungur
Danmerkur:
Mogens Gustav Ivar
Melchior, sendiråSunaut,
Chargé d''Affaires a.i. i
Oslö.
Forseti lySveldisins
Finnlands:
Sérstakan sendimann
lySveldisins og råSherra
meS umboSi i Oslö, Eduard
Hj. Palin, sendiherra.
Hans Hatign Noregskonungur:
Halvard
Lange, utanrikisråSherra.
Overenskomst.
Hans Majestet Norges
Konge, Hans Majestet
Kongen av Danmark, Republikken
Finnlands President,
Republikken Islands
President og Hans
Majestet Kongen av Sverige,
som har besluttet å
inngå en overenskomst
om endret ordlyd av artikkel
1, 2 og 3 i den
konvensjon som ble avsluttet
mellom Norge,
Danmark, Finnland, Island
og Sverige den 10. februar
1931 angående inndrivning
av underholdsbidrag,
har til sine befullmektigede
oppnevnt:
Hans Majestet Norges
Konge:
Utenriksminister Halvard
Lange.
Hans Majestet Kongen
av Danmark:
Sin Chargé d''Affaires
a.i. i Oslo, ambassaderåd
Mogens Gustav Ivar Melchior.
Republikken Finnlands
President:
Republikkens overordentlige
og befullmektigede
sendemann i Oslo,
minister Eduard Hj. Palin.
Republikken Islands
President:
Republikkens overordentlige
og befullmektigede
sendemann i Oslo, minister
Bjarni Åsgeirsson.
Överenskommelse.
Hans Majestät Konungen
av Sverige, Hans Majestät
Konungen av Danmark,
Republiken Finlands
President, Republiken
Islands President och
Hans Majestät Konungen
av Norge, vilka beslutat
ingå en överenskommelse
om ändrad lydelse av artiklarna
1, 2 och 3 i den
konvention, som blev avslutad
mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island
och Norge den 10 februari
1931 angående indrivning
av underhållsbidrag, hava
till sina fullmäktige utsett:
Hans
Majestät Konungen
av Sverige:
Sin Chargé d''Affaires
a. i. i Oslo, ambassadrådet
Åke Sjölin.
Hans Majestät Konungen
av Danmark:
Sin Chargé d''Affaires
a. i. i Oslo, ambassadrådet
Mogens Gustav Ivar
Melchior.
Republiken Finlands
President:
Republikens Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Oslo Eduard Hj. Palin.
Republiken Islands President:
Republikens
Utomordentliga
Sändebud och
Befullmäktigade Minister
i Oslo Bjarni Åsgeirsson.
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 206.
Hans Majestaet Kongen
af Sverige:
Sin chargé d''affaires ad
interim i Oslo ambassaderåd
Åke Sjölin.
hvilke behörigt befuldmaegtigede,
er kommet
overens om, åt nedennsevnte
artikler i ovennsevnte
konvention af 10.
februar 1931 skal ha ve
folgende ordlyd:
Artikel 1.
Retskraftig dom, administrativ
beslutning eller
skriftlig vedtagelse,
hvorefter det i en af de
kontraherende stater påhviler
en person åt udrede
underholdsbidrag til segtefselle,
tidligere aegtefselle,
segtebarn, stedbarn, adoptivbarn,
barn udenfor
segteskab eller et sådant
barns moder, og som kan
fuldbyrdes i denne stat,
skal på bogsering umiddelbart
fuldbyrdes i enhver
af de andre stater.
Det samme gselder en
endnu ikke retskraftig
dom og en af retten, dommeren
eller overeksekutor
afgivet kendelse eller beslutning,
såfremt dommen,
kendelsen eller beslutningen
kan fuldbyrdes
efter reglerne om retskraftige
domme.
Fuldbyrdelse kan dog
ikke kraeves i strid med
dom eller beslutning, som
i den stat, hvor fuldbyrdelse
soges, har fastsat
bidraget til et lavere belob
eller afgjort, åt underholdspligt
ikke föreligger.
Fuldbyrdelse kan heller
ikke krseves, når under
-
Hänen Majesteettinsa
Ruotsin Kuningas:
Oslossa olevan väliaikaisen
asiainhoitajansa,
suurlähetystöneuvos Åke
Sjölinin,
jotka, siihen asianmukaisesti
valtuutettuina,
ovat sopineet, efta seuraavat,
edellä mainittuun 10
päivänä helmikuuta 1931
tehtyyn sopimukseen sisältyvat
artiklat ovat näin
kuuluvat:
1 artikla.
Lainvoimainen tuomio,
hallinnollisen viranomaisen
päätös tai kirjallinen
sitoumus, jossa joku on
jossakin sopimusvaltiossa
velvoitettu tai sitoutunut
antamaan elatusapua puolisolle,
entiselle puolisolle,
aviolapselle, lapsipuolelle,
ottolapselle, avioliiton ulkopuolelle
syntyneelle lapselle
tai sellaisen lapsen
äidille ja joka on siinä
valtiossa täytäntöönpantavissa,
on pyynnöstä välittömästi
pantava täytäntöön
toisessa sopimusvaltiossa.
Sama olkoon
voimassa sellaisesta, vielä
lainvoimaa vailla olevasta
tuomiosta ja sellaisesta
oikeuden, tuomarin tai
ulosotonhaltijan antamasta
päätöksestä, joka voidaan
panna täytäntöön
lainvoimaisen tuomion tavoin.
Jos siinä valtiossa, jossa
täytäntöönpanoa haetaan,
on tuomiossa tai päätöksessä
määrätty pienempi
elatusapu tai todettu, että
elatusvelvollisuutta ei
ole, ei tässä valtiossa voida
tämän vastaisesti vaatia
täytäntöönpanoa.
Jos velvollisuus antaa
elatusapua avioliiton ul
-
Hans Majestät Konungen
av Sverige:
Sin Chargé d''Affaires
a. i. i Oslo, Ambassadrådet
Åke Sjölin,
vilka, därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit
om att nedannämnda
artiklar uti ovan
berörda konvention den
10 februari 1931 skola
hava följande lydelse:
Artikel 1.
Lagakraftvunnen dom,
administrativ myndighets
beslut eller skriftlig förbindelse,
varigenom i en
av de fördragsslutande
staterna någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva
underhållsbidrag till make,
förutvarande make,
barn i äktenskap, styvbarn,
adoptivbarn, barn
utom äktenskap eller moder
till sådant barn och
varå verkställighet kan
vinnas i den staten, skall
på begäran omedelbart
verkställas i annan fördragsslutande
stat. Detsamma
skall gälla sådan
ännu icke lagakraftvunnen
dom och sådant av
rätten, domaren eller överexekutor
meddelat beslut,
som kan verkställas
lika med lagakraftvunnen
dom.
År genom dom eller
beslut i den stat, där verkställighet
sökes, bidrag bestämt
till lägre belopp eller
ock fastställt, att underhållsskyldighet
ej föreligger,
kan verkställighet
i strid häremot ej påfordras
i den staten.
År skyldigheten att utgiva
bidrag till barn utom
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
13
Hans Håtign konungur
SvijDjoSar:
Åke Sjölin, sendiråSunaut,
Chargé d''Affaires
a.i. i Oslö
og hafa jjeir, samkvsemt
umboSum sinum, orSiö
åsåttir um a 8 eftirfarandi
greinar i umgetnum samningi
frå 10. februar 1931
skuli hljö3a sem hér segir:
1. grein.
Aöfararhsefum dömi,
urskurSi umboSsvalds e3a
skriflegu samkomulagi,
sem i einhverju samningsrikjanna
leggur einhverjum
a her Öar a 3 greiSa
me31ag til maka sins, fyrverandi
maka, skilgetins
barns, stjupbarns, kjörbarns,
öskilgetins barns,
e3a mö3ur öskilgetins
barns, og sé fullnseging
heimil i jm riki, skal, sé
j)ess fariS å leit, fullnsegt
i hverju hinna rikjanna,
ån J)ess a3 frekara komi
til. Sama er um döm, sem
ekki er or3in aSfararhsefur
og urskur3 (åkvör5un),
kveSinn upp af
rétti, dömara eSa »överexekutor»
og fullnsegja må
eftir reglunum um aSfararhsefa
döma.
Fullnsegju verSur J)ö
ekki krafist gegn dömi
e3a urskurSi, sem i jm
riki, j>ar sem fullnaegju
er leitaS, hefir åkve3i3
Isegra me31ag e3a a3
engin me31agsskylda sé
fyrir hendi.
Fullnaegju verSur heldur
ekki krafist, ef meS
-
Hans Majestet Kongen
av Sverige:
Sin Chargé d''Affaires
a. i. i Oslo, ambassaderåd
Åke Sjölin,
som, behörig befullmektiget,
er kommet overens
om åt nedennevnte
artikler i den ovenfor omhandlede
konvensjon av
10. februar 1931 skal ha
folgende ordlyd:
Art. 1.
Rettskraftig dom, administrativ
beslutning eller
skriftlig vedtagelse,
hvoretter det i en av de
kontraherende stater påhviler
noen å utrede underholdsbidrag
til ektefelle,
tidligere ektefelle,
ektebarn, stebarn, adoptivbarn,
barn utenfor ekteskap
eller et sådant
barns mor, og som kan
fullbyrdes i denne stat,
skal på begjsering umiddelbart
fullbyrdes i enhver
av de andre stater.
Det samme gj elder en
ennå ikke rettskraftig
dom og en av retten, dommeren
eller overeksekutor
avgift kjennelse eller beslutning
såfremt dommen,
kjennelsen eller beslutningen
kan fullbyrdes
etter reglene om rettskraftige
dommer.
Fullbyrdelse kan dog
ikke kreves i strid med eu
dom eller beslutning som,
i den stat livor fullbyrdelse
sokes, har fastsatt bidraget
til et lavere belop
eller avgjort åt bidragsplikt
ikke föreligger.
Fullbyrdelse kan heller
| ikke kreves, når under
-
Hans Majestät Konungen
av Norge:
Utrikesminister Halvard
Lange.
vilka, därtill behörigen
befullmäktigade, överenskommit
om att nedannämnda
artiklar uti ovan
berörda konvention den
10 februari 1931 skola
hava följande lydelse:
Artikel 1.
Lagakraftvunnen dom,
administrativ myndighets
beslut eller skriftlig förbindelse,
varigenom i en
av de fördragsslutande
staterna någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva
underhållsbidrag till
make, förutvarande make,
barn i äktenskap, styvbarn,
adoptivbarn, barn
utom äktenskap eller moder
till sådant barn och
varå verkställighet kan
vinnas i den staten, skall
på begäran omedelbart
verkställas i annan fördragsslutande
stat. Detsamma
skall gälla sådan
ännu icke lagakraftvunnen
dom och sådant av
rätten, domaren eller
överexekutor meddelat
beslut, som kan verkställas
lika med lagakraftvunnen
dom.
År genom dom eller
beslut i den stat, där
verkställighet sökes, bidrag
bestämt till lägre
belopp eller ock fastställt,
att underhållsskyldighet
ej föreligger, kan verkställighet
i strid häremot ej
påfordras i den staten.
År skyldigheten att utgiva
bidrag till barn utom
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
holdspligten overfor et
barn udenfor segteskab
eller overfor et sådant
barns moder er fastsat
ved dom eller forelaeg
i en stat, hvor den bidragspliktige
ikke havde statsborgerret
eller bopael,
med mindre han har givet
mode under sagen, eller
stavningen eller forelaegget
i behörig tid er kommet
til hans kundskab.
Artikel 2.
Begaering om fuldbyrdelse
afsendes og modtages:
i
Danmark af vedkommende
ministerium eller
af en overovrighed;
i Finland af udenrigsministeriet;
i
Island af justitsministeriet;
i
Norge af vedkommende
departement eller af en
fylkesmand;
i Sverige af udenrigsdepartementets
retsafdeling
eller af en lensstyrelse.
Begaeringen skal vaere
ledsaget af bevidnelse fra
den afsendende myndighed
om, åt dommen, kendelsen,
beslutningen eller
vedtagelsen opfylder de i
artikel 1, forste og tredje
stykke, fastsatte vilkår
for fuldbyrdelse.
Skriftstykker, som er
affattet på finsk eller isländsk,
skal vaere ledsaget
af bekraeftet oversaettelse
i fornoden udstraekning
til dansk, norsk eller
svensk.
kopuolella syntyneelle lapselle
tai sellaisen lapsen
äidille on tuomiolla tai
ennakkomääräyksellä vahvistettu
sellaisessa valtiossa,
jossa elatusvelvollisella
ei ollut kansalaisoikeutta
tai kotipaikkaa,
ei täytäntöönpanoa voida
vaatia, ellei hän ole ollut
saapuvilla oikeudenkäynnissä
tahi ole oikeassa
ajassa saanut tietoa haasteesta
tai ennakkomääräyksestä.
2 artikla.
Täytäntöönpanoa tämän
sopimuksen mukaan
pyytää ja pyynnön ottaa
vastaan:
Tanskassa asianomainen
ministeriö tai yliviranomainen
(overovrighed);
Suomessa ulkoasiainministeriö;
Islannissa
oikeusministeriö;
Norjassa
asianomainen
ministeriö tai maaherra
(fylkesmann); sekä
Ruotsissa ulkoasiainministeriön
oikeudellinen
osasto tai lääninhallitus.
Sen viranomaisen, joka
pyytää täytäntöönpanoa,
on liitettävä pyyntöön
todistus siitä, että tuomio,
päätös tai sitoumus
täyttää 1 artiklan ensimmäisessä
ja kolmannessa
kappaleessa täytäntöönpanoa
varten määrätyt
ehdot.
Asiakirjaan, joka on
suomen- tai islanninkielinen,
tulee olla tarpeellisilta
osin liitettynä oikeaksi
todistettu käännös tanskan-,
norjan- tai ruotsinkielelle.
äktenskap eller till sådant
barns moder genom dom
eller föreläggande fastställd
i stat, där den bidragspliktige
icke hade
medborgarskap eller hemvist,
kan verkställighet ej
påfordras, med mindre
han inställt sig i rättegången
eller ock i behörig
tid erhållit kännedom om
stämningen eller föreläggandet.
Artikel 2.
Framställning om erhållande
av verkställighet
göres och mottages:
i Danmark av vederbörande
ministerium eller
av overovrighed;
i Finland av ministeriet
för utrikesärendena;
i Island av justitieministeriet;
i
Norge av vederbörande
departement eller fylkesmann;
samt
i Sverige av utrikesdepartementets
rättsavdelning
eller av länsstyrelse.
Den myndighet, som
gör framställningen, skall
därvid foga bevis, att domen,
beslutet eller förbindelsen
uppfyller de i artikel
1 första och tredje
styckena för verkställighet
stadgade villkor.
Handling, som är avfattad
på finska eller isländska
språket, skall vara
åtföljd av bestyrkt
översättning i erforderliga
delar till danska, norska
eller svenska språket.
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
15
lagsskyldan gagnvart öskilgetnu
barni eöa mööur
öskilgetins barns er åkveöin
meS dömi eSa urskurSi
i riki, J)ar sem meSlagsskyldur
åtti ekki rikisborgararétt
eöa heimilisfang,
nema Jrvi aSeins,
aö hann hafi msett i målinu,
eSa stefnan eöa urskurSurinn
hafi i tseka
tiS orSiS honum kunn.
2. grein.
BeiSni um fullnsegju er
send frå og möttekin af:
i Danmörku hlutaöeigandi
stjörnardeild eSa
yfirstj örnarvaldi;
i Finnlandi utanrikismålaråSuneytinu;
i Islandi dömsmålaråSuneytinu;
i
Noregi hlutaSeigandi
stjörnardeild eSa syslumanni;
i
SvijrjöÖ réttardeild utanrikismålaräöuneytisins
eSa fylkisstjörn.
BeiSninni skal fylgja
vottorS J)ess yfirvalds, er
hana sendir, um aS dömurinn,
urskurSurinn, åkvörSunin,
eSa samkomulagiS
uppfylli skilyrSi 1.
greinar, fyrstu og j)riÖju
malsgreinar, fyrir fullnsegju.
MeS skjölum, sem
skråS eru å finsku eSa
islensku, skal fylgja
staSfest {jySing, svo fullnsegjandi
sé, å dönsku,
norsku eSa ssensku.
holdsplikten overfor et
barn utenfor ekteskap eller
overfor et sådant barns
mor er fastsatt ved dom
eller forelegg i en stat,
hvor den bidragspliktige
ikke hadde statsborgerrett
eller bopel, medmindre
han har avgitt mote under
saken eller i rett tid
har fått kunnskap om
stevningen eller forelegget.
Art. 2.
Begjaering om fullbyrdelse
avsendes og mottas:
i Danmark av vedkommende
ministerium eller
overovrighet;
i Finnland av utenriksministeriet;
i
Island av justitsministeriet;
i
Norge av vedkommende
departement eller
fylkesmann;
i Sverige av utenriksdepartementets
rettsavdeling
eller vedkommende
lensstyrelse.
Begj seringen skal vsere
ledsaget av bevidnelse fra
den avsendende myndighet
om åt dommen, kjennelsen,
beslutningen eller
vedtagelsen oppfyller
vilkårene för fullbyrdelse
etter artikkel 1 forste og
tredje ledd.
Skriftstykker som er
avfattet på finsk eller
isländsk, skal vsere ledsaget
av bekreftet oversettelse
i fornoden utstrekning
til dansk, norsk
eller svensk.
äktenskap eller till sådant
barns moder genom dom
eller föreläggande fastställd
i stat, där den bidragspliktige
icke hade
medborgarskap eller hemvist,
kan verkställighet ej
påfordras, med mindre
han inställt sig i rättegången
eller ock i behörig
tid erhållit kännedom om
stämningen eller föreläggandet.
Artikel 2.
Framställning om erhållande
av verkställighet
göres och mottages:
i Danmark av vederbörande
ministerium eller
av overövrighed;
i Finland av ministeriet
för utrikesärendena;
i Island av justitieministeriet;
i
Norge av vederbörande
departement eller fylkesmann;
samt
i Sverige av utrikesdepartementets
rättsavdelning
eller av länsstyrelse.
Den myndighet, som
gör framställningen, skall
därvid foga bevis, att
domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller de i
artikel 1 första och tredje
styckena för verkställighet
stadgade villkor.
Handling, som är avfattad
på finska eller isländska
språket, skall vara
åtföljd av bestyrkt
översättning i erforderliga
delar till danska, norska
eller svenska språket.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Artikel 3.
3 artikla.
Fuldbyrdelsen ivserkssettes
i hver stat efter der
gaeldende lov, men kan,
forsåvidt angår skriftlige
vedtagelser, som ikke er
godkendt af domstol eller
administrativ myndighed,
indskrsenkes til indeholdelse
i lon, eller hvad der i
så henseende sidestilles
hermed.
Fuldbyrdelsen föregår
uden udgift for den bidragsberettigede,
medmindre
den ivaerkssettes
efter reglerne om tvangsfuldbyrdelse
i fast eiendom.
De indkomne belob
oversendes til den myndighed,
som har begseret
fuldbyrdelsen eller til den,
som denne myndighed bestemmer.
Denne overenskomst
skal ratificeres, og ratifikationsinstrumenterne
skal deponeres i det
norske udenrigsministerium,
så snart ske kan.
Overenskomsten trgeder i
kraft på den forste dag i
den måned, som folger efter
deponeringen af ratifikationsinstrumenterne.
Den udgor en integrerende
del af konventionen
af 10. februar 1931 angående
inddrivelse af underholdsbidrag
og kan
derfor ikke opsiges sserskilt.
Til bekräftelse heraf
har de respektive befuldmaegtigede
undertegnet
denne overenskomst og
forsynet den med deres
segl.
Täytäntöönpano tapahtuu
jokaisessa valtiossa
siellä voimassa olevan lain
mukaan, mutta se voidaan,
mikäli on kysymys
kirjallisesta sitoumuksesta,
joka ei ole tuomioistuimen
tai hallinnollisen
viranomaisen vahvistama,
rajoittaa palkan tai
muun pidätykseen, mikä
puheenaolevassa suhteessa
on siihen verrattava.
Täytäntöönpano suoritetaan
tuottamatta menoja
elatusapuun oikeutetulle
henkilölle, ellei se
ole tapahtuva siinä järjestyksessä,
joka on voimassa
kiinteän omaisuuden
osalta.
Kertynyt rahamäärä
lähetetään sille viranomaiselle,
joka on pyytänyt
täytäntöönpanoa, tai
sille, jonka tämä viranomainen
määrää.
Tämä sopimus on ratifioitava
ja ratifioimiskirjat
talletettava Norjan
ulkoasiainministeriöön
niin pian kuin se voi
tapahtua. Sopimus tulee
voimaan ratifioimiskirjain
tallettamista lähinnä
seuraavan kuukauden ensimmäisenä
päivänä. Se
muodostaa erottamatoman
osan 10 päivänä
helmikuuta 1931 tehdystä,
elatusavun perimistä
pakkotoimin koskevasta
sopimuksesta, eikä
sitä sentähden voida
erikseen irtisanoa.
Tämän vakuudeksi
ovat valtuutetut allekirjoittaneet
tämän sopimuksen
ja varustaneet
sen sineteillään.
Artikel 3.
Verkställigheten sker i
varje stat enligt där gällande
lag men kan, där
fråga är om skriftlig förbindelse,
som ej är fastställd
av domstol eller administrativ
myndighet,
begränsas till införsel i avlöning
eller vad därmed i
förevarande hänseende är
likställt.
Verkställigheten försiggår
utan utgift för den
berättigade såframt den
ej skall ske i den ordning,
som gäller beträffande fast
egendom.
Influtet belopp översändes
till den myndighet,
som gjort framställningen,
eller till annan som myndigheten
bestämmer.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och
ratifikationshandlingarna
skola deponeras i det
norska Utrikesdepartementet
så snart ske kan.
Överenskommelsen träder
i kraft å första dagen
i den kalendermånad, som
infaller näst efter det
ratifikationshandlingarna
deponerats. Den utgör en
integrerande del av konventionen
den 10 februari
1931 angående indrivning
av underhållsbidrag
och kan därför ej särskilt
uppsägas.
Till bekräftelse härav
hava de respektive fullmäktige
undertecknat
denna överenskommelse
och försett densamma
med sina sigill.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr
3. grein.
FullnregjugerSin framkvsemist
i hverju riki
samkvaemt J>ar gildandi
lögum, en getur, aS Jm
er snertir skriflegt samkomulag,
sem ekki er
samjjykt af dömstölum
eSa framkvsemdarvaldinu,
orSiS takmörkuö
vi3, aS haldiS sé eftur
af launum eöa öSru Jjvi
liku.
Fullna;gjuger3in framkvsemist
ån kostnaSar
fyrir meSlagsrétthafa,
nema j)vi aSeins aS hun
sé framin eftir reglunum
um aSför i fasteign.
Art. 3.
Fullbyrdelsen iverksettes
i hver stat etter der
gjeldende lov, men kan,
forsåvidt der handles om
skriftlig vedtagelser som
ikke er godkjent av en
domstol eller administrativ
myndighet, innskrenkes
til avholdelse i lonn
eller fordring som i denne
henseende er likestillet
med lonn.
Fullbyrdelsen föregår
uten utgift for den bidragsberettigede,
medmindre
den iverksettes
etter reglene for tvangsfullbyrdelse
i fast eiendom.
Innkrafin meSlög skulu
send J)vi yfirvaldi, sem
hefir beiöst fullnaegjugerSarinnar,
eSa til j>ess, sem
J>aS hefir åkveSiS.
Samkomulag J)etta ber
aS fullgilda, og skulu fullgildingarskjölin
afhent
norska utanrikisråSuneytinu
svo fljött sem auSiS
er. SamkomulagiS öSlast
gildi fyrsta dag mesta
månaSar eftir aS fullgildingarskjölin
hafa veriS
afhent. SamkomulagiS er
öaSgreinanlegur bluti af
samningnum frå 10. februar
1931 um innheimtu
meSlaga og er jm ekki
hsegt aS segja jm upp
sérstaklega.
f>essu til staSfcstingar
hafa fulltruarnir hver um
sig undirritaS samkomulag
J)etta og sett undir }>aS
innsigli sin.
De innkomne belop
oversendes til den myndighet
som har begjsert
fullbyrdelsen, eller til annen
som denne myndighet
bestemmer.
Denne overenskomst
skal ratifiseres, og ratifikasjonsdokumentene
skal
deponeres i det norske
Utenriksdepartement så
snart skje kan. Overenskomsten
trer i kraft på
den forste dag i den måned
som folger etter deponeringen
av ratifikasjonsdokumentene.
Den
utgjor en integrerende del
av konventionen av 10.
februar1931 angåendeinndrivning
av underholdsbidrag
og kan derfor ikke
oppsies särskilt.
Til bekreftelse herav
bar de respektive befullmektigede
undertegnet
denne overenskomst og
försynt den med sine segl.
206.
Artikel 3.
Verkställigheten sker i
varje stat enligt där gällande
lag men kan, där
fråga är om skriftlig förbindelse,
som ej är fastställd
av domstol eller
administrativ myndighet,
begränsas till införsel i
avlöning eller vad därmed
i förevarande hänseende
är likställt.
Verkställigheten försiggår
utan utgift för den
berättigade, såframt den
ej skall ske i den ordning,
som gäller beträffande
fast egendom.
Influtet belopp översändes
till den myndighet,
som gjort framställningen,
eller till annan
som myndigheten bestämmer.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och
ratifikationshandlingarna
skola deponeras i det
norska Utrikesdepartementet
så snart ske kan.
Överenskommelsen träder
i kraft å första dagen i
den månad, som infaller
näst efter det ratifikationshandlingarna
deponerats.
Den utgör en integrerande
del av konventionen
den 10 februari
1931 angående indrivning
av underhållsbidrag och
kan därför ej särskilt uppsägas.
Till bekräftelse härav
hava de respektive fullmäktige
undertecknat
denna överenskommelse
och försett densamma
med sina sigill.
2
Jlilutng till riksdagens protokoll i samt. Nr 206.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Udfserdiget i Oslo i et
eksemplar på hvert af
fölgende sprog: dansk,
finsk, isländsk, norsk og
svensk, og for det svenske
sprogs vedkommende i to
tekster, en for Finland og
en for Sverige.
Oslo, den 1. april 1953.
Mogens Melchior.
(L. s.)
Laadittu Oslossa yhtenä
suomen-, tanskan-, islannin-,
norjan- ja ruotsinkielisenä
kappaleena,
jossa ruotsiksi on kaksi
tekstiä, toinen Suomea
ja toinen Ruotsia varten.
Oslossa, 1. päivänä
huhtikuuta 1953.
Som skedde i Oslo, i ett
exemplar på finska, danska,
isländska, norska och
svenska språken, och försåvitt
angår svenska språket
i två texter, en för
Finland och en för Sverige.
Oslo, den 1. april 1953.
Eduard Hj. Palin.
(L. S.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
19
Gert i Oslö i emu eintaki
å islenzku, dönsku,
finnsku, norsku og ssensku,
en å ssensku i
tveim textum, og er annar
setlaöur Finnlandi, en
hinn SviJ)jö3.
Oslö, 1. april 1953.
Bjarni Åsgeirsson.
(L. s.)
Utferdiget i Oslo i ett
eksemplar på det norske,
danske, finske, isländske
og svenske språk, og for
så vidt angår det svenske
språk i to tekster, en for
Finnland og en for Sverige.
Oslo, den 1. april 1953.
Halvard Lange.
(L. S.)
Som skedde i Oslo, i ett
exemplar på svenska,
danska, finska, isländska
och norska språken, och
för såvitt angår svenska
språket i två texter, en för
Sverige och en för Finland.
Oslo, den 1 april 1953.
Åke Sjölin.
(L. S.)
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ar 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 157)
om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§J lagen den 29 maj 1931 om indrivning
i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse,
varigenom i Danmark, Finland, Island eler Norge någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag till make, förutvarande make,
barn i äktenskap, styvbarn, adoptivbarn, barn utom äktenskap eller moder
till sådant barn, skall på begäran omedelbart verkställas här i riket efter
vad nedan sägs. Detsamma skall gälla sådan i Danmark, Finland, Island
eller Norge meddelad ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant i något av
dessa länder av rätten, domaren eller överexekutor meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraftvunnen dom.
Är genom---ej påfordras.
2 §•
Framställning om---justitieministeriet; samt
om bidraget fastställts i Norge, av vederbörande departement eller fylkesmann.
Vid framställningen — — — ovannämnda konvention.
Handling, som---norska språket.
§•
I avseende---allmänna medel.
Influtet belopp översändes till den myndighet, som gjort framställningen,
eller till annan som myndigheten bestämmer.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1950: 32.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Lingman,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, en i justitiedepartementet utarbetad
promemoria rörande vissa ändringar i 1931 års nordiska konventioner om
äktenskap m. m. och angående indrivning av underhållsbidrag m. m. jämte
en vid promemorian fogad bilaga innefattande
1) förslag till ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption
och förmynderskap;
2) förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 7 och 9 §§ förordningen
den 31 december 1931 (nr k29) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap;
3) förslag till ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående
indrivning av underhållsbidrag; och
4) förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den
29 maj 1931 (nr 157) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda
i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Med förmälan att promemorian, vilken såsom bilaga A torde få fogas till
detta protokoll, delgivits justitiedepartementen i övriga nordiska länder och
av dessa lämnats utan erinran, hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande
över nämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischicr.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Bilaga A.
r. m.
rörande
vissa ändringar i 1931 års nordiska konventioner om äktenskap in. m. och
angående indrivning av underhållsbidrag in. m.
Vid möte i maj 1949 mellan de nordiska delegerade för lagsamarbete
framfördes från finsk sida förslag om att lysning uttagen i ett av de nordiska
länderna skulle berättiga till vigsel i ett annat. Med anledning härav
åtogo sig de svenska delegerade att till den svenske justitieministern uttala
önskemålet om en utredning i frågan. Vid samma möte beslöts vidare
att, enär hemskillnadsinstitutet med verkan från den 1 december 1948 införts
i den finska äktenskapslagen, Finland skulle taga initiativ till en notväxling
för ändring av hithörande bestämmelser i 1931 års nordiska konvention
innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap (i fortsättningen kallad äktenskapskonventionen).
Dessa spörsmål upptogos på nytt vid de delegerades möte i maj 1950. Sedan
därvid från norsk sida jämväl väckts fråga om viss ändring i 1931 års
nordiska konvention angående indrivning av underhållsbidrag, enades de
delegerade om att en hemställan skulle riktas till det norska justitiedepartementet
med begäran om utarbetande av ett sådant ändringsförslag.
Spörsmålet om vissa ändringar i nu berörda nordiska konventioner har
därefter behandlats i olika promemorior samt vid de delegerades möten i maj
1951 och maj 1952. Sålunda föreligga bland annat:
1) en norsk promemoria av den 24 november 1950;
2) en dansk promemoria av den 22 januari 1951;
3) en finsk promemoria av den 30 april 1951;
4) två svenska promemorior, dagtecknade i maj 1951; och
5) en norsk promemoria av den 20 februari 1952.
Enär den i ärendet förda skriftväxlingen ännu i september 1952 icke hade
lett till någon allmänt godtagen lösning av frågan i vad mån och under
vilka förutsättningar lysning, som ägt rum i ett nordiskt land, skulle tillerkännas
giltighet i övriga nordiska länder, ägde den 7 och 8 oktober 1952
på det svenska justitiedepartementets initiativ ett möte rum i Stockholm
mellan särskilt utsedda representanter för de nordiska länderna. I detta
möte deltogo för Danmark fg. kontorchefen i justitsministeriet Poul Gaarden
och sekretaeren i justitsministeriet Poul 0stergaard, för Finland hovrättspresidenten
Yrjö Hakulinen, för Island ministern i Stockholm Helgi Pålson
Briem, för Norge byråchefen i justi sdepartementet Andreas Endresen samt
för Sverige riksmarskalken Birger Ekeberg, justitierådet Erik Lind och lagbyråchefen
i justitiedepartementet Sigurd Dennemark.
Vid Stockholmsmötet enades man preliminärt om de ändringsförslag, vilka
redovisas i det följande. Dessa förslag ha därefter varit föremål för viss
underhandsdiskussion mellan justitiedepartementen i berörda länder. Denna
diskussion kommer att, i den mån den är av betydelse för förslagens slutliga
genomförande, återgivas i denna promemoria.
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
23
A. Äktenskapskoiiventionen.
1. Om införande av möjlighet att bli vigd i annat nordiskt land
än där lysning skett.
I 1 kap. 2 § första stycket lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption stadgas, att om utländsk undersåte vill träda i äktenskap inför
svensk myndighet, hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen
i den stat, han tillhör (nationalitetsprincipen). Det tillägges dock, att därest
nämnda lag medger att lagen å annan ort skall tillämpas i sagda avseende,
sådan lag i stället må lända till efterrättelse (renvoi). I paragrafens andra
stycke, som erhöll ändrad lydelse enligt lag den 16 maj 1947 (nr 188), föreskrives
att utländsk undersåte, som är gift, dock ej i något fall må ingå
äktenskap inför svensk myndighet och att ej heller äktenskap må slutas
mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra
eller äro syskon (ordre public).
Enligt 4 § första stycket i samma kapitel skall vad svensk lag stadgar i
fråga om lysning till äktenskap, så ock i övrigt om formen för äktenskaps
avslutande, äga tillämpning även för det fall att utländsk undersåte vill
inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap. I paragrafens andra
stycke stadgas, att om främmande stats lag innehåller föreskrift om lysning
för det fall att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland,
Konungen äger förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske,
innan visat varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i
den främmande staten från den lysning meddelat befrielse; dock att sådan
lysnings försummande ej här må föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att
dylik påföljd är stadgad i den främmande statens lag. Något dylikt förordnande
är ej meddelat.
Jämlikt 7 kap. 5 § första stycket i 1904 års lag äger Konungen, efter avtal
med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa
stater, med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i 1904 års lag givna bestämmelserna om internationella rättsförhållanden
rörande bl. a. äktenskaps ingående, äktenskapsskillnad och hemskillnad,
så ock i övrigt meddela föreskrifter i dessa hänseenden.
Med stöd av detta stadgande har i kungl. förordningen den 31 december
1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap förordnats att, såvitt angår förhållandet till
Danmark, Finland, Island och Norge, bär i riket skola lända till efterrättelse
bl. a. vissa i 1—10 §§ av förordningen upptagna bestämmelser angående
äktenskap, vilka ansluta sig till den inledningsvis omnämnda nordiska äktenskapskonventionen.
Denna konvention inehåller i art. 1 första stycket den mot 1 § första stycket
i 1931 års förordning svarande föreskriften, att om medborgare i en av
de fördragsslutande staterna vill träda i äktenskap inför myndighet tillhörande
någon av de övriga, hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter
lagen i den staten, under förutsättning att han sedan minst två år har hemvist
därstädes, men eljest enligt hemlandets lag. I andra stycket av samma
artikel, vilken motsvarar 1 § andra stycket i förordningen, stadgas att om
hemlandets lag skall vinna tillämpning, rätten att ingå äktenskapet må styrkas
genom intyg av myndighet tillhörande hemlandet (äktenskapscertifikat).
'' 1
1 I liir bortses från ilen punkt i 1 § undra stycket förordningen, som uteslöts genom förordning
den 16 maj 1947 (nr 190); jfr första lagutskottets utlåtande 1947 nr 29 s. 10.
24
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
Den i 1 art. första stycket upptagna kollisionsnormen kan sägas innefatta
en kompromiss mellan den s. k. nationalitetsprincipen, som i Finland och
Sverige är den grundläggande principen på den internationella familjerättens
område, samt den s. k. domicilprincipen, som hyllas i Danmark och
Norge. Kompromissen innebär, att de nordiska länderna i förhållandet sig
emellan enats om en så att säga kvalificerad domicilprincip, innebärande att
frågan huruvida domicillandets eller hemlandets lag skall tillämpas göres
beroende av om hemvistet varat i minst två år eller ej. Art. 1 avser dock allenast
det fall att någon, som är medborgare i en av de fördragsslutande staterna,
vill ingå äktenskap inför myndighet tillhörande annan sådan stat. De
fall åter, då någon vill gifta sig inför myndighet tillhörande hemlandet, regleras
ej av konventionen. Om en svensk medborgare skall ingå äktenskap
inför svensk myndighet, blir följaktligen svensk lag att tillämpa, även om
han har hemvist utanför Sverige, ja även om han sedan minst två år har
hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge.1
Enligt art. 2 i konventionen, motsvarande 2 § i förordningen, gäller med
avseende å lysning och vigsel lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör (lex
loci celebrationis).
Då här talas om lysning, avses tre skilda frågor, nämligen dels huruvida
vigseln över huvud skall föregås av ett kungörelseförfarande, dels huru sådant
kungörande skall ske och dels frågan om hindersrannsakans verkställande.
1 2 Sistnämnda spörsmål, d. v. s. sättet för hindersprövningen, avses
även i art. 1 andra stycket. Det är emellertid att märka, att den materiella
hindersprövningen icke skall ske enligt lex loci celebrationis utan enligt den
lag som jämlikt art. 1 första stycket är tillämplig på frågan angående
nupturients rätt att ingå äktenskapet, d. v. s. antingen domicillandets eller
hemlandets lag.3
Av art. 2 följer att lysning och vigsel för närvarande måste ske i samma
stat. Denna princip har visat sig vara förenad med olägenheter i den praktiska
tillämpningen. Särskilt ur finsk och norsk synpunkt har det sålunda
framstått som en avsevärd olägenhet att medborgare i ett nordiskt land,
som erhållit lysning i sitt hemland men vill bli vigd i en annan nordisk stat,
dessförinnan måste taga ut ny lysning i vigsellandet. Som ett exempel kan
nämnas att finska medborgare, vilka efter att ha uttagit lysning i hemlandet
rest över till Stockholm i den tron att de utan vidare kunde vigas i därvarande
finska församling, vid ankomsten till Stockholm erfarit att detta icke läte
sig göra, enär kyrkoherden i nämnda församling är att anse såsom svensk
ämbetsman. För att denne skulle äga förrätta vigseln fordrades därför, att
lysning ägt rum även i Sverige.4 Liknande svårigheter uppstå i följande fall.
En norsk sjöman tjänstgör ombord på ett fartyg, som efter en längre utrikes
resa tillfälligt anlöper svensk hamn. Sjömannen är förlovad med en
norsk kvinna, som uppehåller sig i Norge. De trolovade vilja utnyttja den
tid, fartyget ligger i den svenska hamnen, till att bli vigda. Sedan de uttagit
lysning i Norge, beger sig kvinnan därför till den plats i Sverige där hennes
fästman befinner sig, men vigsel kan ej förrättas på grundval av allenast
den norska lysningen. De svårigheter, som i praktiken kunna uppstå till
följd av principen att lysning och vigsel måste ske i samma land, framstå
särskilt tydligt i de finsk-svenska gränstrakterna. I en vid ett konvent för
1 Se motiven till konventionen, SOU 1929:12 s. 42 f.
2 SOU 1929: 12 s. 45.
s Jfr samma ställe.
4 Det må anmärkas, att kyrkoherden i svenska församlingen i Köpenhamn i sin egenskap av
legationspredikant har ställning som svensk diplomat. Redan på grund härav uppstå ej svårigheter
av nu angiven art, när svenskar efter förutgången lysning i Sverige vilja vigas inför honom;
jfr nedan om intern dansk rätt.
Kunijl. Maj:ts proposition nr 206.
25
svenska och finska gränsbygdens prästerskap utarbetad, till domkapitlen i
Uleåborgs och Luleå stift ställd skrivelse den 27 januari 1948 heter det sålunda
bland annat:
Vid utövandet av den prästerliga tjänsten här i gränsbygden har det visat sig,
att gällande äktenskapslagstiftning i vissa fall medfört avsevärda olägenheter för
medborgarna i de båda länderna, Finland och Sverige. Som ett aktuellt exempel
härpå kan nämnas, att en finsk kvinna, för vilken lysning ägt rum i Sverige enligt
gällande lag, före vigseln avrest till sitt hemland, men sedan på grund av
gällande bestämmelser rörande resetillstånd och pass icke utan stora svårigheter
kunnat komma inför svensk vigselmyndighet, som i detta fall äger rätt att viga.
Som ett annat exempel kan anföras i gränsbygden rådande gammal tradition, att
bröllop i anslutning till vigseln vanligtvis anordnas i brudens hem. Därest icke
lysning ägt rum i det land, där brudens hem är beläget, kan således sedvanligt
bröllop icke äga rum i samband med vigseln. I andra fall kunna kontrahenterna
eller anhöriga vilja anordna bröllop i mannens hem, men kan detta icke utan olägenheter
ske på grund av nu gällande bestämmelser för vigsel. De stora avstånden
här uppe kunna också medföra avsevärda svårigheter för dem som önska
träda i äktenskap att nå vederbörlig vigselmyndigbet. I andra fall kunna ock
känsloskäl spela in, t. ex. att vederbörande vill vigas av sin konfirmationslärare
etc.
Vid en i anledning av denna skrivelse företagen utredning framgick att,
trots gällande bestämmelser, vigsel inför svensk präst i de svensk-finska
gränstrakterna i icke mindre än omkring 200 fall skett efter förutgången
lysning i allenast Finland. I allmänhet hade därvid den ena av nupturienterna
varit svensk. Som en förklaring till denna praxis anfördes, att bröllopp
hade varit ordnat i förväg med inbjudna gäster och att i vissa fall ett
uppskov med vigseln enligt pastors bedömande kunnat innebära en chock
för bruden med allvarliga konsekvenser, enär hon befunnit sig i långt framskridet
havandeskap. Kontraktsprosten i Norrbottens norra distrikt framhöll
i anledning av utredningen, att det skulle innebära en avsevärd lättnad
för befolkningen på ömse sidor om den svenska gränsen om vigsel, åtminstone
där den ene av kontrahenterna vore svensk medborgare, kunde få
ske efter lysning som ägt rum i det angränsande landet. Enligt vad kyrkobokföi
ingsinspektören i Karlstads stift upplyst, skulle också befolkningen i
gränstrakterna mellan Värmland och Norge hälsa en reform med tillfredsställelse.
Den här lämnade framställningen av de svårigheter, som i praktiken möta
i anledning av den i konventionens art. 2 fastslagna principen att lysning
och vigsel måste ske i samma land, tarvar en komplettering. Det bör sålunda
framhållas, att enligt den interna äktenskapslagstiftningen i Danmark, Island
och Norge dessa länder kunna dispensera från kravet på lysning i vidare
utsträckning än som är möjligt enligt finsk och svensk rätt. För att
den konkreta innebörden av bestämmelsen i art. 2 skall klarare framstå
synes lämpligen en kortfattad redogörelse böra lämnas för de nordiska ländernas
interna lysningsregler, såvitt de äro av intresse i detta sammanhang.
Vild först Danmark beträffar gäller enligt loven den 30 juni 1922 om
aekteskabs indgaaelse og oplpsning, alt offentlig lysning skall äga rum innan
äktenskap ingås (§ 20 sl. 1 ). Lysning skall av bägge de trolovade sökas
på den plats i landet, där bruden bor (§ 20 st. 2). Har bruden icke hemvist i
Danmark, begäres lysning på den plats där brudgummen bor eller, om icke
heller han hor i Danmark, på den plats där en av de trolovade uppehåller
sig (§ 20 st. 4). Om någon av de trolovade har hemvist i ett annat europeiskt
land än Danmark (Sovjetunionen dock undantaget), skall förutom lysning
i Danmark tillika kungörelse om äktenskapet ske på den plats i utlandet,
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
där vederbörande har sitt hemvist, för såvitt icke från hans hemlands myndigheter
föreligger attest om att hinder mot äktenskapet icke möter enligt
hans hemlands lag. Sådan kungörelse skall intagas i den mest spridda tidningen
på den utländska orten. Lysning företages endast en gång och lysningsfristen
är fjorton dagar (§ 23 st. 1). När särskilda skäl tala därför, kan
befrielse från lysning meddelas »ved kongelig bevilling i overensstemmelse
med de hidtil fulgte regler» (§ 26 st. 1). Beträffande den praktiska tillämpningen
av detta stadgande — som endast tar sikte på dispens från själva
publicitetskravet — må här allenast nämnas att utomlands bosatta personer,
som önska ingå äktenskap under ett kortvarigt uppehåll i Danmark,
kunna erhålla dispens från lysning, om det föreligger antingen attest från
vederbörande hemlands myndigheter, att hinder mot äktenskapet icke möter
enligt hemlandets lag, eller attest om att lysning har ägt rum i hemlandet
och att det därvid icke yppats något hinder mot äktenskapet. Meddelas
sådan dispens, bortfaller också kravet på kungörelse i utlandet. Lysning
kan också underlåtas, om det på grund av en av de trolovades sjukdom
skulle innebära allvarlig fara att uppskjuta vigseln (§ 26 st. 2). — Det må
anmärkas, att man i praxis tillämpar den danska äktenskapslagens bestämmelser
på alla danska medborgare oavsett var de äro bosatta.
Enligt den finska äktenskapslagen av den 13 juni 1929 gäller att lysning
skall av bägge de trolovade begäras hos lysningsmyndighet i den ort, där
kvinnan är införd i kyrkobok eller motsvarande register (14 §). Är trolovad
kvinna icke införd i kyrkobok eller motsvarande register i Finland, skall
lysning begäras samt för henne avkunnas och anslås där hon vistas (27 g
st. 1). Motsvarande gäller i fråga om lysnings avkunnande eller anslående
för mannen i händelse han ej är bokförd i Finland (§ 27 st. 2). Efter en 1944
genomförd lagändring (Författningssamlingen nr 648) skall lysning för
kyrklig vigsel kungöras i kyrkan allenast en gång (tidigare tre söndagar å
rad) och vigsel kunna förrättas sedan den kungjorda lysningen varit anbragt
på en anslagstavla i kyrkan under en tid av sju dagar (17 § st. 1). Tidigare
gällde att om trolovad var livsfarligt sjuk eller under krigstid i krigstjänst
eller därtill inkallad, lysning till kyrkligt äktenskap behövde avkunnas
blott en gång och att borgerligt äkenskap kunde ingås utan lysning
(20 §). Detta stadgande har 1944 blivit på det sätt ändrat, att lysning till
kyrkligt äktenskap i nämnda fall kan ske enbart genom dess avkunnande
i kyrkan — varför alltså vigsel då kan förrättas utan att sjudagarsfristen
behöver avvaktas — varjämte även andra »allvarliga skäl» än de i tidigare
lag uttryckligen nämnda numera kunna komma i betraktande. I § 5 sista
stycket lagen den 5 december 1929 angående vissa familjerättsliga förhållanden
av internationell natur stadgas beträffande utlännings rätt att träda
i äktenskap inför finsk myndighet, att därest lagen i utlänningens hemland
innehåller föreskrift om lysning för det fall att en dess medborgare ärnar
ingå äktenskap inför annan stats myndighet, han ej må till äktenskap vigas,
innan jämväl sådan lysning ägt rum eller befrielse därifrån utverkats (jfr
även §§ 1—4 förordningen den 28 december 1929 om tillämpning av sistnämnda
lag).
Enligt § 19 i den isländska äktenskapslagen av den 27 juni 1921 gäller
i princip att äktenskap icke må ingås utan föregående lysning. Lysning
skall av bägge de trolovade sökas hos vigselförrättaren i den ort där kvinnan
bor. Är kvinnan ej bosatt i Island, skall lysning sökas där mannen
bor. Om ingen av de trolovade är bosatt i landet, kunna de söka lysning
där en av dem uppehåller sig. Lysning skall kungöras och kungörelsen skall
vara anslagen under tre veckor (§ 22). Är den ene av de trolovade kyrkobokförd
i utlandet, förfares med lysning enligt justitieministeriets närmare för
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 200.
27
ordning (§ 22). Emellertid gäller enligt § 25 såsom en allmän regel, att befrielse
från lysning kan erhållas genom kunglig licens (avgift 15 kronor).
Är trolovad farligt sjuk, erfordras ej licens. — I praktiken utnyttjas i stor
utsträckning sedan 125 år tillbaka möjligheten att genom köp av licens erhålla
befrielse från lysning. Denna praxis har med hänsyn till befolkningens
ringa antal icke vållat några olägenheter. Man har huvudsakligen litat
till vigselvittnenas kännedom om de trolovade.
I Norge finnas regler om lysning upptagna i 2 kap. loven den 31 maj
1918 om ingaaelse og oplpsning av egtenskap. Enligt § 12 skall offentlig lysning
äga rum innan äktenskap ingås och lysning skall av bägge de trolovade
begäras hos vigselmyndigheten på den plats i riket där en av dem bor
eller, om ingen av dem har hemvist i Norge, där en av dem uppehåller sig.
Lysningen skall vara kungjord minst fjorton dagar före äktenskapets ingående
(§ 15 st. 3). Om någon av de trolovade har sitt hemvist i utlandet,
skall lysningen tillika kungöras där i de fall och på det sätt Konungen bestämmer
(§ 15 st. 2). Dylika bestämmelser ha emellertid ännu ej utfärdats
och något kungörelseförfarande i utlandet praktiseras därför ej. Lysningkan
underlåtas, om en av de trolovade ligger på sin dödsbädd. Skulle det
eljest innebära stor olägenhet att uppskjuta äktenskapet, kan med fylkesmannens
medgivande lysningsfristen förkortas eller lysning helt underlåtas
(§ 18). Denna dispensmöjlighet utnyttjas i stor utsträckning i de fall då
lysning redan skett i något av de övriga nordiska länderna. Äro bägge de
trolovade medborgare i ett annat nordiskt land än Norge, är i varje fall i
Oslo regeln den att fylkesmannen utan vidare samtycker till att norsk lysning
ej behöver ske. Är en av de trolovade norsk medborgare, kräves för ett
dylikt medgivande däremot — i överensstämmelse med vad som stadgas
i § 18 äktenskapslagen — att det blir styrkt, att det skulle innebära en stor
olägenhet att uppskjuta äktenskapet. Om fylkesmannen därvid icke finner
anledning att helt dispensera från lysningsregeln, kan han emellertid som
sagt samtycka till att lysningsfristen förkortas. — Det må anmärkas, att
man i praxis tillämpar den norska äktenskapslagens bestämmelser på alla
norska medborgare oavsett var de äro bosatta. — När lysning begäres av
medborgare i annat nordiskt land, kräves i allmänhet äktenskapsattest.
Endast undantagsvis, såsom när det brådskar med äktenskapets ingående,
kan det tänkas att kravet på äktenskapsattest frånfalles. Vigselförrättaren
får då på egen hand avgöra, om villkoren för rätt att ingå äktenskap äro
uppfyllda efter den främmande lag som skall tillämpas. Ofta söker vigselförrättaren
därvid att få ett utlåtande från vederbörande lands legation eller
konsulat i Norge.
Vad slutligen svensk lagstiftning beträffar stadgas i 3 kap. giftermålsbalken
den It juni 1920, att till Äktenskap skall lysas i den svenska
församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör
vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas (1 § st. 1). Är mannen
kyrkobokförd i annan svensk församling, skall han då lysning sökes
— detta skall ske av bägge de trolovade — förete s. k. äktenskapsbetyg
(2 § 1 inom.). Kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg skall uppläsas i
kyrkan nästa söndag. Sedan de trolovade fullgjort vissa i 2 § angivna
åligganden och prästen funnit hinder mot äktenskapet ej möta, skall han
genast utfärda lysningssedel, vilken skall kungöras i kyrkan tre söndagar
å rad (3 § st. 1). I vissa fall må äktenskap ingås utan att lysning föregått
(6 §). Förutsättning härför är att trolovad är dödligt sjuk eller att mannen
kaliats till uppbrott mot fienden eller att eljest allvarlig fara föreligger att
vigsel ej kan komma till stånd om lysning skall avvaktas. I 1 kap. 3 § 1904
års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, för
-
28
Kungi. Maj.ts proposition nr 206.
mynderskap och adoption stadgas att intyg, att svensk undersåte som vill
träda i äktenskap inför utländsk myndighet äger ingå äktenskapet enligt
svensk lag, ej må av svensk myndighet utfärdas innan sökandens avsikt
hlivit offentligen kungjord. Närmare föreskrifter huru sådant äktenskapscertifikat
må erhållas ha utfärdats i eu förordning den 3 december 1915.
Där stadgas att svensk undersåte, som är kyrkobokförd i svensk församling,
ej må erhålla äktenskaps-certifikat med mindre han fullgjort vad i
svensk lag är stadgat såsom villkor för erhållande av lysning och efter ett
publikationsförfarande av samma art som det, vilket ingår i lysning (1 §).
Har sökanden hemvist utom Sverige utan att vara eller böra vara kyrkoboktörd
i svensk församling, äger han begära äktenskaps-certifikat hos vederbörande
svenske beskickningschef eller konsul. Denne har att, sedan
sökanden fullgjort vad i lag såsom villkor för erhållande av lysning är
stadgat, å beskickningen eller konsulatet anslå kungörelse om lysningen samt
införa kungörelsen i pressen med angivande av viss tid inom vilken hinder
mot äktenskapet skall anmälas (3 §). Enligt en likaledes den 3 december
1915 utfärdad förordning gäller att utländsk undersåte, som vill träda i
äktenskap inför svensk myndighet, har att förebringa antingen intyg av behörig
myndighet i^ hemlandet alt enligt dess lag hinder mot äktenskapet
ej möter eller också vissa närmare angivna handlingar, med ledning av vilka
svensk myndighet själv kan företaga hindersprövningen.
Innan denna redogörelse för de nordiska ländernas interna lysningsregler
avslutas, må även nämnas att bestämmelserna om giltighetstiden för
lysning äro olika i de nordiska länderna. I Danmark och Norge är den
tre månader (§ 33 st. 2 resp. § 25 st. 2), i Island tolv veckor (§ 32), i Finland
sex månader (23 § st. 3) och i Sverige fyra månader (3 kap. 6 § st. 2).1
Av den nu lämnade redogörelsen framgår att lysningsfristen i Sverige numera
är längre än i övriga nordiska länder utom Island samt att — såsom
redan förut anmärkts — de danska, isländska och norska dispensreglerna
äro icke obetydligt liberalare än de finska och svenska.
Mot bakgrunden av denna redogörelse skulle det av alla nordiska länder
i och för sig biträdda önskemålet, att lysning som företagits i ett av
länderna måtte i åtminstone viss utsträckning tillerkännas verkan i de
Övriga, kunna tänkas genomfört på det sättet att alla nordiska stater i sina
interna äktenskapslagar införde likartade, tämligen liberala dispensregler.
Som en komplettering till en sådan reform skulle man måhända också
kunna tänka sig, att lysningsfristen över lag bestämdes lika, exempelvis till
allenast en vecka. Under de långvariga förhandlingar som förts i ämnet ha
de nordiska justitiedepartementen likväl kommit fram till det resultatet,
att problemet om lysnings internordiska giltighet icke lämpligen bör angripas
på det interna planet utan i stället i första hand lösas inom ramen
för äktenskapskonventionen. Enighet har slutligen också vunnits därom,
att ett tidigare särskilt från norsk sida framfört önskemål att trygga lysningens
publicitetsfunktion — genom att städse kräva lysningens kungörande
i det land där åtminstone en av de trolovade är bosatt — bör tillgodoses
genom de materiella lysningsreglerna i varje särskilt land och ej
genom de konventionsbestämmelser som reglera tillämplig lag med avseende
å lysningen.
När det därefter gällt att finna en konventionsmässig reglering, som upphäver
det enligt äktenskapskonventionens art. 2 obligatoriska sambandet
mellan lysning och vigsel, ha emellertid olika lösningar föreslagits och delade
meningar yppat sig. Såtillvida har dock enighet rått, att de i äkten
-
1 Ett år om trolovad tillhör den nomadiserande lappbefolkningen.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
skapskonventionens art. 1 fastslagna kollisionsnormerna angående vilken
stats lag, som skall vara tillämplig med avseende å trolovads rätt att ingå
äktenskap i annat nordiskt land än det där han är medborgare, ej böra rubbas.
Med denna utgångspunkt och under beaktande av att själva hindersprövningen
otvivelaktigt är det sakligt sett viktigaste momentet i lysningsförfarandet,
nådde man vid det inledningsvis omnämnda möte, som avhölls
i Stockholm i oktober 1952, preliminärt enighet om att såsom huvudregel bibehålla
den nuvarande regeln i art. 2, jämlikt vilken lysning skall ske enligt
vigsellandets lag, men att som ett undantag från denna regel stadga att
lysning enligt nämnda lag icke kräves, därest lysning, som alltjämt äger giltighet,
fullbordats enligt lagen i någon annan av staterna samt vardera av
de trolovade därvid befunnits äga rätt att ingå äktenskapet enligt den lag,
som i vigsellandet skall läggas till grund vid prövningen av denna fråga.
Detta undantag skulle enligt den preliminära överenskommelsen uttryckligen
gälla, även om art. 1 vore tillämplig allenast på den ene av de trolovade.
Så blir fallet om den ena trolovade är medborgare i det land där äktenskapet
ingås, medan den andra är medborgare i annat nordiskt land.
Bakom denna preliminärt godtagna lösning ligger den av alla ländernas
representanter delade uppfattningen, att lysningsförrättaren vid den hindersprövning
som på honom ankommer måste utgå ifrån antagandet att
vigseln kommer att ske i samma land som lysningen. Enighet förelåg med
andra ord därom, att lysningsförrättaren icke borde åläggas skyldighet eller
ens medgivas befogenhet att på därom framställd begäran verkställa hindersprövningen
enligt den lag som skall tillämpas i någon annan såsom vigselland
uppgiven nordisk stat.
Om den preliminärt godtagna regeln genomföres, blir följden att i nästan
alla praktiskt betydelsefulla fall vigsel kan förrättas i vilket som helst av de
nordiska länderna efter förutgången lysning i något annat av dem. Till en
början kommer sålunda vigsel att utan vidare kunna förrättas i exempelvis
Sverige mellan två i Finland (Danmark, Norge) bosatta finska (danska,
norska) medborgare efter lysning i Finland (Danmark, Norge). Vid den
finska (danska, norska) lysningen har ju nämligen frågan om nupturienternas
rätt att ingå äktenskapet prövats enligt finsk (dansk, norsk) lag och
denna lag skall jämlikt art. 1 läggas till grund vid hindersprövningen även i
Sverige. Den vid Stockholmsmötet utarbetade regeln innebär vidare, att vigsel
utan vidare kan företagas i Sverige även i det fallet att en finsk, i Finland
bosatt man och en i Sverige bosatt svensk kvinna erhållit lysning i Finland.
Mannens rätt att ingå äktenskapet har ju vid lysningen prövats enligt finsk
lag och kvinnans rätt enligt svensk lag. Härvid är dock att märka, att hindersprövningen
i Finland skett jämlikt art. 1 beträffande kvinnan men beträffande
mannen, vars rätt att i Finland ingå äktenskapet ej regleras av
konventionen, jämlikt intern finsk rätt. Vid vigsel i Sverige är förhållandet
det omvända, i det att art. 1 i konventionen är tillämplig på mannen men
ej på kvinnan, vars rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter svensk lag.
Med hänsyn till att hindersprövningen både i Finland och Sverige skall ske
enligt finsk lag i vad gäller mannen och enligt svensk lag i vad avser kvinnan,
blir emellertid resultatet enligt den preliminärt godtagna undantagsregeln
att vigsel i Sverige utan vidare kan äga rum på den i Finland ågångna
lysningen. Fallet kan givetvis varieras dels så att den ena kontrahenten tänkes
vara en i Norge bosatt norsk man och den andra eu i Sverige bosatt svensk
kvinna etc. och dels så att efter lysning i Sverige vigsel begäres i Finland etc.
Klart är emellertid, att den preliminära regeln icke innebär att lysning,
som skett i ett nordiskt land, städse tillerkännes giltighet i övriga nordiska
länder. Till eu början är sålunda atl märka, att konventionen icke
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
heller enligt den vid Stockholmsmötet föreslagna ändringen kominer att
reglera det fallet att två medborgare i samma nordiska stat önska viga sig i
hemlandet eller att ha uttagit lysning i något annat nordiskt land. Detta fall
saknar måhända icke praktisk betydelse. Det kan ju exempelvis tänkas att
två finnar, som sedan någon tid äro domicilierade på den svenska sidan om
svensk-finska gränsen, uttaga lysning i den svenska församling där de bo
men av känsloskäl eller andra skäl vilja viga sig i kvinnans finska hem.
Detta fall kan emellertid icke utan avsevärda svårigheter inordnas under
konventionen och det har därför åtminstone från dansk, norsk och svensk
sida ansetts lämpligast att, i den mån behov därav anses föreligga, reglera
fallet i varje lands interna lagstiftning. Ett liknande fall inträffar, om. t. ex.
två i Norge sedan mer än två år bosatta danskar fått lysning i Norge men
vilja viga sig i Sverige. På grund av art. 1 har ju hindersprövningen i Norge
därvid skett enligt norsk lag, under det att frågan om äktenskapshinder vid
vigsel i Sverige jämlikt samma artikel skall bedömas enligt dansk lag. Fallet
är dock föga praktiskt och den omständigheten att detsamma ej täckes
av den föreslagna undantagsregeln ansågs vid Stockholmsmötet sakna betydelse.
— Ett annat, däremot ingalunda helt oviktigt fall, som heller icke
täckes av den preliminära regeln, är följande. En finsk kvinna är sedan
mer än två år domicilierad i Sverige. Hon uttager här jämte sin svenske trolovade
lysning, varvid hennes rätt att ingå äktenskapet, jämlikt konventionens
art. 1, prövas enligt svensk lag. Hindersprövningen beträffande mannen
sker likaledes enligt svensk lag, dock ej till följd av konventionen. De
trolovade vilja därefter låta viga sig i kvinnans finska hem. Enligt den preliminära
regeln kan vigsel emellertid icke ske på grundval av allenast den
svenska lysningen. Visserligen skall även i Finland mannens rätt att ingå
äktenskapet bedömas enligt svensk lag — nu på grund av konventionens art.
1 — men hindersprövningen beträffande kvinnan skall i Finland ske enligt
finsk rätt; med avseende å henne är i detta läge konventionen icke tillämplig.
Fallet kan givetvis varieras exempelvis så, att kvinnan tänkes vara domicilierad
i Danmark eller Norge och mannen vara en i sitt hemland bosatt
dansk eller norrman. Vid Stockholmsmötet lyckades man icke föra in detta
fall under konventionen, men åtminstone de danska, norska och svenska
representanterna ansågo att fallet — som ju icke kan sägas ha på långt när
samma praktiska betydelse som de fall vilka täckas av den preliminära regeln
— utan större nackdel kan överlåtas åt den nationella lagstiftarens
reglering. Det må i detta sammanhang anmärkas, att den preliminära regeln
skulle medge att vigsel utan vidare ägde rum på den svenska lysningen, om
fallet ändras så att kvinnan antages vara domicilierad i Sverige sedan mindre
än två år. Därvid skall ju nämligen kvinnans rätt att ingå äktenskapet,
till följd av konventionens art. 1, även i Sverige bedömas enligt finsk lag.
Med hänsyn till att vigselförrättaren är skyldig att vägra vigsel i de fall
då — trots fullbordad lysning — hinder mot äktenskapet är honom kunnigt
(jämför för svensk del 6 kap. 4 § första stycket giftermålsbalken), enades
man om att formulera undantagsregeln negativt (»Lysning enligt denna lag
kräves dock icke---»). Denna formulering torde även medge vigsel
förrättaren
rätt att vägra vigsel, om i hans land mot äktenskapet föreligger
hinder av ordre public-natur, som saknar motsvarighet i lysningslandet.
Vid Stockholmsmötet uttalades från dansk sida önskemål om sådant förtydligande
av huvudregeln, att däri uttryckligen måtte utsägas att med begreppet
lysning jämväl skulle avses sättet för hindersprövningen. Det framhölls
nämligen alt termen lysning enligt danskt juridiskt språkbruk endast
toge sikte på själva kungörelseförfarandet. I anledning härav enades^ man
om att huvudregeln skuilc erhålla följande lydelse: »Med avseende å lys
-
31
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
ning, däri inbegripet frågan om prövning av de trolovadrs rätt att inga äktenskapet,
och vigsel gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör.» — Under
den brevväxling, som följ t på Stoekholmsmötet, har från finsk sida framhållits
att tillägget syntes kunna uppfattas som en hänvisning till den i art. 1
verkställda regleringen angående vilken stats lag som skall läggas till grund
vid den materiella hindersprövningen. Denna anmärkning synes befogad och
det föreslås därför att huvudregeln i stället formuleras sålunda: »Om lysning,
däri inbegripet sättet för hindersprövning, och om vigsel gäller lagen
i den stat, vigselmyndigheten tillhör.»
Efter Stoekholmsmötet ha de danska, isländska och norska justitiedepartementen
meddelat, att de godtoge den preliminära överenskommelsen. Det
norska justitiedepartementet har i detta sammanhang framhållit att bestämmelsen,
att undantagsregeln skall gälla även om art. 1 är tillämplig allenast
på den ena av de trolovade, efter sin ordalydelse syntes omfatta jämväl det
fallet att en medborgare i annan fördragsslutande stat än den, vigselmyndigheten
tillhör, vill ingå äktenskap med medborgare i ett icke-nordiskt land,
d. v. s. i en icke-konventionsstat. I anledning härav har från svensk sida påpekats
att art. 2 i fråga om giltighetsområdet måste anses bygga på art. 1,
enligt vilken konventionen endast gäller medborgare i konventionsstater. Det
må vidare påpekas att den förut återgivna i 7 kap. 5 § första stycket 1904 års
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap in. in. upptagna
regeln endast innefattar bemyndigande för Konungen att efter avtal
med de nordiska staterna, med avseende å undersåtar i fördragsslutande
stat, stadga avvikelser från de i 1904 års lag givna bestämmelserna. Enighet
har därefter under hand uppnåtts om att undantagsregeln skall vara tilllämplig
endast om båda de trolovade äro medborgare i konventionsland samt
åtminstone en av dem tillika är medborgare i annat konventionsland än
det vigselmyndigheten tillhör. För att bestämmelsen skall bli fullt tydlig
föreslås emellertid nu, att den formuleras sålunda: »Vad nu sagts skall gälla
även om allenast den ena av de trolovade är medborgare i annan fördragsslutande
stat än den. vigselmgndigheten tillhör.»
Från finsk sida ha efter Stoekholmsmötet till svenska justitiedepartementet
översänts två promemorior, i vilka förklarats att den preliminära
överenskommelsen icke helt tillfredsställde Finlands intressen och att man
borde söka nå fram till en lösning, enligt vilken en i ett nordiskt land fullbordad
lysning undantagslöst tillerkändes allmän nordisk giltighet såvitt
anginge själva formkravet. Som skäl för detta ändringsförslag åberopades
därvid främst att den preliminära regeln icke omfattade det fallet att någon,
som sedan minst två år har hemvist i ett nordiskt land, ville på grund av en
därstädes erhållen lysning viga sig i annat nordiskt land. Fallet sades ha
särskilt stor praktisk betydelse för de svensk-finska gränstrakterna. Det
kunde där ofta förekomma, att man under åratal bodde på ena sidan gränsen
utan att dock umgänget med släktingarna i det angränsande hemlandet
avbrutits. Med hänsyn till att Sverige vore immigrationsland i förhållande till
Finland, kunde konfliktlägen oftast väntas uppstå i den formen att lysning
skedde i Sverige men vigsel begärdes i Finland. Från svensk sida har i anledning
härav svarats att det finska ändringsförslaget icke kunde genomföras
utan nya, tidsödande förhandlingar med samtliga nordiska länder samt
att det svenska justitiedepartementet vore angeläget om att såvitt möjligt
undvika sådana förhandlingar, framför allt av den anledningen alt man
önskade få konventionens hemskillnadsregler reviderade redan under vårriksdagen
1953. Vidare har från svensk sida framhållits att den vid Stockholmsmötet
utarbetade texten onekligen täckte de praktiskt särskilt viktiga
fall som ursprungligen föranlett krav på eu revision av konventionens lys
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
ningsregel. Slutligen har anförts att man, enär problemet syntes ha praktisk
betydelse huvudsakligen för Finlands del, på svensk sida vore tacksam
för ett i andra hand framfört finskt erbjudande att lösa detsamma genom
intern finsk lagstiftning, något som obestridligen icke mötte hinder i konventionen.
Sedan jämväl de danska och norska justitiedepartementen under
hand förklarat sig vilja vidhålla den preliminära överenskommelsen, har
det finska justitieministeriet därefter meddelat, att man även från finsk
sida godtoge denna överenskommelse och att man komme att överväga huruvida
en intern finsk lagändring borde genomföras i syfte att reglera jämväl
vissa fall som icke täcktes av det vid Stockholmsmötet utarbetade förslaget.
Härigenom har alltså slutlig enighet vunnits om en lösning i enlighet med
det preliminära förslaget. Om förslaget genomföres, kräves för Sveriges vidkommande
motsvarande ändring av 2 § kungl. förordningen den 31 december
1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap. Förslag till ändrad lydelse av äktenskapskonventionen
och nämnda förordning ha utarbetats och finnas upptagna i en vid denna
promemoria fogad bilaga.
Vid överläggningarna i Stockholm underströks önskvärdheten av att varje
nordisk stat, samtidigt som den föreslagna konventionsändringen genomföres,
i sin interna lagstiftning inför en regel av innehåll att lvsningsbevis
avseende medborgare i annan nordisk stat skall innehålla uppgift om den
lag, efter vilken hindersprövningen skett.
2. Ändring av vissa bestämmelser om hemskillnad (art. 7 och 9).
Enligt art. 7 första stycket äktenskapskonventionen gäller, att yrkande
om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande
stat skall upptagas i den stat, där de senast haft hemvist samtidigt
och endera alltjämt är bosatt. I andra stycket av samma artikel stadgas, att
om yrkandet enligt första stycket ej kan upptagas i någon av staterna eller
yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad efter hemskillnad mellan
makar, som ej äro finska medborgare, enligt första stycket skulle upptagas
i Finland, yrkandet må väckas i stat, där endera maken är medborgare. Undantagsregeln
beträffande Finland har sin förklaring däruti att den finska
äktenskapslagen vid tiden för konventionens tillkomst ej kände hemskillnadsinstitutet
(se närmare SOU 1929: 12 s. GG). Detta förhållande är även
förklaringen till att i art. 9 första stycket sista punkten upptogs en specialregel
av innehåll att finsk medborgare ej må bli hemskild i stat, där han ej
har hemvist sedan minst två år (jfr SOU 1929: 12 s. 72). Sedan hemskillnadsinstitutet,
enligt vad inledningsvis anmärkts, med verkan från den 1
december 1948 införts i den finska lagstiftningen (lag den 23 september
1948), saknas anledning att bibehålla dessa undantagsregler i äktenskapskonventionen.
Härom föreligger allmän enighet bland konventionsstaterna.
Såsom enda specialstadgande med avseende å Finland kvarstår därefter art.
5 andra punkten andra ledet.
Ur svensk synpunkt må i detta sammanhang understrykas vikten av att
det ovannämnda specialstadgandet i art. 9 första stycket sista punkten snarast
möjligt utgår ur konventionen. En konsekvens av den nya nordiska
medborgarskapslagstiftningen har nämligen blivit, att svensk domstol på
grund av detta stadgande kommit att sakna domsrätt i vissa hemskillnadsmål,
där jurisdiktionskompetens tidigare förelegat och alltjämt bör föreligga. Det
fall som avses är följande. En finsk kvinna ingår i Sverige äktenskap med
en svensk man och bosätter sig vid äktenskapets ingående i Sverige. Innan
tvåårsfristen gått till ända och utan att kvinnan dessförinnan förvärvat
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
33
svenskt medborgarskap återvänder hon till Finland på grund av en definitiv
brytning i äktenskapet. På grund av nyssnämnda stadgande i äktenskapskonventionens
art. 9 är svensk domstol då förhindrad att döma till
hemskillnad i äktenskapet. Trots att båda makarna senast haft gemensamt
hemvist i Sverige och trots att mannen måhända aldrig ens tillfälligt uppehållit
sig i Finland, måste frågan om hemskillnad mellan makarna prövas
av finsk domstol. Fallet kan givetvis varieras så att det får aktualitet även
för Danmark och Norge. Denna uppenbarligen oförutsedda konsekvens av
den nya medborgarskapslagstiftningen bör tydligen undanröjas så snart som
möjligt och detta bör, såsom redan anmärkts, ske genom att äktenskapskonventionens
ifrågavarande stadgande upphäves.
Förslag till ändrad lydelse av art. 7 och 9 äktenskapskonventionen samt
till motsvarande ändringar i 1931 års förordning finnas upptagna i den förut
omnämnda, vid denna promemoria fogade bilagan.
B. Konventionen angående indrivning av underhållsbidrag.
Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge gäller en konvention
den 10 februari 1931 angående indrivning av underhållsbidrag. I anslutning
härtill ha i Sverige utfärdats l:o) lag den 29 maj 1931 (nr 157) om indrivning
i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge; 2:o) kungörelse den 31 december 1931 (nr 430) angående ikraftträdande
av nämnda lag samt 3:o) kungörelse den 31 december 1931 (nr
431) angående indrivning i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag,
fastställda i Sverige.
Art. 1 första stycket.
Art. 1 första stycket lyder sålunda:
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse,
varigenom i en av de fördragsslutande staterna någon förpliktas eller utfäst sig
att utgiva underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn i äktenskap, styvbarn,
adoptivbarn, barn utom äktenskap eller moder till sådant barn och varå
verkställighet kan vinnas i den staten, skall på begäran omedelbart verkställas i
annan fördragsslutande stat. Detsamma skall gälla sådant i Sverige eller Finland av
rätten, domaren eller överexekutor meddelat beslut, som kan verkställas lika med
lagakraftvunnen dom.
I anledning av att numera i Norge kunna meddelas interimistiska domar
och beslut om underhållsbidrag, vilka domar och beslut få verkställas lika
med lagakraftvunna sådana, har enighet nåtts om att andra punkten i detta
stycke skall erhålla en generell avfattning. Den norska texten skulle därvid
få följande lydelse:
Det samme gjelder eu ennå ikke rettskraftig dom og en av retten, dommeren eller
overeksekutor avgitt kjennelsc eller beslutning såfremt dommen, kjennelsen eller
beslutningen kan fullbyrdes etter reglene om rettskraftige dommer.
Den nya danska texten skulle lyda:
Det samme gaelder en eiidnu ikke retskraftig dom og en af retten, dommeren
eller overeksekutor afgivet kendelse eller beslutning, såfremt dommen, kendelsen
eller beslutningen kan fuldbyrdes efter reglerne om retskraftige domme.
Enär i svenskt juridiskt språkbruk icke finnes något uttryck, som direkt
motsvarar termen »kjennelsc» (»kendelse») till skillnad mot »beslutning»,
kommer den svenska texten att få följande lydelse:
!! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 206.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten,
domaren eller överexekutor meddelat beslut, som kan verkställas lika med lagakraftvunnen
dom.
Ordet »beslut» kommer härvid att täcka såväl »kjennelse», »kendelse»
som »beslutning».
Art. 1 tredje stycket.
Enligt art. 1 tredje stycket gäller att om skyldigheten att utgiva bidrag
till barn utom äktenskap eller till sådant barns moder genom dom eller föreläggande
är fastställd i stat, där den bidragspliktige icke har medborgarskap
eller hemvist, verkställighet i annan konventionsstat ej kan påfordras, med
mindre den bidragspliktige antingen inställt sig i rättegången eller också,
medan han uppehöll sig i domslandet, i behörig tid erhållit kännedom om
stämningen eller föreläggandet. Som villkor för verkställighet av tredskodom
gäller med andra ord, att den bidragspliktige under uppehåll i domslandet
skall i behörig tid ha erhållit kännedom om stämningen (se närmare SOU
1929: 13 s. 43 f).
Under Stockholmsmötet yrkades från dansk sida sådan ändring i art. 1
tredje stycket, att verkställighet av tredskodom skulle kunna ske även om
den bidragspliktige annorstädes än i domslandet i behörig tid erhållit kännedom
om stämningen. Till utveckling av detta yrkande anfördes i huvudsak
följande. Det förekomme icke sällan, att i Sydsverige bosatta män under tillfällig
vistelse i Danmark avlade barn med danska kvinnor. Stämningen brukade
i sådant fall meddelas den uppgivne fadern i dennes svenska hemort.
Därest svaranden inställde sig vid den danska domstolen personligen eller
genom befullmäktigat ombud, bleve en dom varigenom bidragsskyldighet
ålades honom — även om han bestrede faderskapet — exigibel i Sverige.
För den händelse den uppgivne fadern underläte att inställa sig i rättegången,
kunde däremot verkställighet av domen icke äga rum i Sverige. Om emellertid
stämningen kunde delgivas den uppgivne fadern under ett förnyat,
tillfälligt besök i Danmark, bleve domen exigibel i Sverige oavsett huruvida
han inställde sig i rättegången eller ej. Det syntes icke rimligt och ej heller
motsvara något rättssäkerhetskrav att upprätthålla en dylik skillnad mellan
det fall att stämningen blivit delgiven svaranden i Danmark och det fall att
han fått kännedom om densamma i Sverige.
I anledning härav enades representanterna för samtliga länder om att orden
»medan han uppehöll sig i landet» borde utgå ur art. 1 tredje stycket.
Art. 2.
På norsk begäran föreslås den ändringen i art. 2 första stycket att såvitt
angår Norge framställning om erhållande av verkställighet må göras och
mottagas antingen, som nu, av vederbörande departement eller också av vederbörande
fylkesmann.
Därjämte skulle i de danska och norska texterna ordet »kendelsen» respektive
»kjennelsen» inskjutas efter ordet »dommen» i art. 2 andra stycket.
Art. 3.
Efter en framställning från norsk sida föreslås i förtydligande syfte den
ändringen i art. 3 tredje stycket, att influtet belopp skall kunna översändas
icke blott till den myndighet, som gjort framställningen, utan jämväl till annan
som myndigheten bestämmer.
Stockholm i justitiedepartementet i december 1952.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
35
Bilaga.
Förslag
till
ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap.
(Gällande lydelse.)
Artikel 2.
Med avseende å lysning och vigsel
gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten
tillhör.
(Föreslagen lydelse.)
Artikel 2.
Om lysning, däri inbegripet sättet
för hindersprövning, och om vigsel
gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten
tillhör.
Lysning enligt nämnda lag kråves
dock icke, därest lysning, som alltjämt
äger giltighet, fullbordats enligt
lagen i någon annan av staterna samt
vardera av de trolovade därvid befunnits
äga rätt att ingå äktenskapet enligt
den lag, som i vigsellandet skall
läggas till grund vid prövningen av
denna fråga. Vad nu sagts skall gälla
även om allenast den ena av de trolovade
är medborgare i annan fördragsslutande
stat än den, vigselmyndigheten
tillhör.
Artikel 7.
Yrkande om------är fc
Kan yrkandet ej enligt första stycket
upptagas i någon av staterna eller
skulle yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad efter hemskillnad
mellan makar, som ej är o finska
medborgare, enligt första stycket upptagas
i Finland, må yrkandet väckas
i stat, där endera maken är medborgare.
Yrkande om — -------äro
Artikel 9.
Vid prövning av frågor, som avses
i artiklarna 7 och 8, användes i varje
Artikel 7.
satt.
Kan yrkandet ej enligt första stycket
upptagas i någon av staterna, må
yrkandet väckas i stat, där endera
maken är medborgare.
medborgare.
Artikel 9.
Vid prövning av frågor, som avses
i artiklarna 7 och 8, användes i varje
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
(Gällande lydelse.)
stat där gällande lag. Frågor om bodelning
och skadestånd skola dock
städse avgöras efter den lag, som enligt
artikel 3 är tillämplig å makarnas
förmögenhetsförhållanden. Finsk
medborgare må ej bliva hemskild i
stat, dår han ej har hemvist sedan
minst två år.
Hemskillnad, som-------
(Föreslagen lydelse.)
stat där gällande lag. Frågor om bodelning
och skadestånd skola dock
städse avgöras efter den lag, som enligt
artikel 3 är tillämplig å makarnas
förmögenhetsförhållanden.
den staten.
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
37
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 2, 7 och 9 §§ förordningen den 31 december
1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Härigenom förordnas, att 2, 7 och 9 §§ förordningen den 31 december
1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
Om lysning, däri inbegripet sättet för hindersprövning, och om vigsel gäller
lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör.
Lysning enligt nämnda lag kräves dock icke, därest lysning, som alltjämt
äger giltighet, fullbordats enligt lagen i någon annan av staterna samt vardera
av de trolovade därvid befunnits äga rätt att ingå äktenskapet enligt
den lag, som i vigsellandet skall läggas till grund vid prövningen av denna
fråga. Vad nu sagts skall gälla även om allenast den ena av de trolovade
är medborgare i annan fördragsslutande stat än den, vigselmyndigheten tillhör.
7 §•
Yrkande om----— är bosatt.
Kan yrkandet ej enligt första stycket upptagas i någon av staterna, må
yrkandet väckas i stat, där endera maken är medborgare.
Yrkande om — ----äro medborgare.
9 §‘
Vid prövning av frågor, som avses i 7 och 8 §§, användes i varje stat där
gällande lag. Frågor om bodelning och skadestånd skola dock städse avgöras
efter den lag, som enligt 3 § är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som —---den staten.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
förslag
till
ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående
indrivning av underhållsbidrag.
(Gällande lydelse.)
Artikel 1.
Lagakraftvunnen dom, administrativ
myndighets beslut eller skriftlig
förbindelse, varigenom i en av de
fördragsslutande staterna någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag
till make, förutvarande
make, barn i äktenskap, styvbarn,
adoptivbarn, barn utom äktenskap
eller moder till sådant barn och varå
verkställighet kan vinnas i den staten,
skall på begäran omedelbart
verkställas i annan fördragsslutande
stat. Detsamma skall gälla sådant i
Sverige eller Finland av rätten, domaren
eller överexekutor meddelat beslut,
som kan verkställas lika med
lagakraftvunnen dom.
Är genom
Är skyldigheten att utgiva bidrag
till barn utom äktenskap eller till sådant
barns moder genom dom eller
föreläggande fastställd i stat, där den
bidragspliktige icke hade medborgarskap
eller hemvist, kan verkställighet
ej påfordras, med mindre han inställt
sig i rättegången eller ock, medan
han uppehöll sig i landet, i behörig
tid erhållit kännedom om stämningen
eller föreläggandet.
(Föreslagen lydelse.)
Artikel 1.
Lagakraftvunnen dom, administrativ
myndighets beslut eller skriftlig
förbindelse, varigenom i en av de
fördragsslutande staterna någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag
till make, förutvarande
make, barn i äktenskap, styvbarn,
adoptivbarn, barn utom äktenskap
eller moder till sådant barn och varå
verkställighet kan vinnas i den staten,
skall på begäran omedelbart
verkställas i annan fördragsslutande
stat. Detsamma skall gälla sådan ännu
icke lagakraftvunnen dom och
sådant av rätten, domaren eller överexekutor
meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraftvunnen
dom.
den staten.
Är skyldigheten att utgiva bidrag
till barn utom äktenskap eller till sådant
barns moder genom dom eller
föreläggande fastställd i stat, där den
bidragspliktige icke hade medborgarskap
eller hemvist, kan verkställighet
ej påfordras, med mindre han inställt
sig i rättegången eller ock i behörig
tid erhållit kännedom om stämningen
eller föreläggandet.
Artikel 2. Artikel 2.
Framställning om erhållande av verkställighet göres och mottages:
i Danmark av vederbörande ministerium eller av overövrighed;
i Finland av ministeriet för utrikesärendena;
i Island av justitsministeriet;
i Norge av vederbörande departe- i Norge av vederbörande departement;
samt ment eller fylkesmann; samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
39
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
i Sverige av utrikesdepartementets rättsavdelning eller av länsstyrelse.
Den myndighet,---------stadgade villkor.
Handling, som — — —--— —--svenska språket.
Artikel 3.
Verkställigheten sker-----
Verkställigheten försiggår---
Influtet belopp översändes till den
myndighet, som gjort framställningen.
Artikel 3.
---är likställt.
-----fast egendom.
Influtet belopp översändes till den
myndighet, som gjort framställningen,
eller till annan som myndigheten
bestämmer.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 157)
om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§* lagen den 29 maj 1931 om indrivning
i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse,
varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats
eller utfäst sig att utgiva underhållsbidrag till make, förutvarande make,
barn i äktenskap, styvbarn, adoptivbarn, barn utom äktenskap eller moder
till sådant barn, skall på begäran omedelbart verkställas här i riket efter
vad nedan sägs. Detsamma skall gälla sådan i Danmark, Finland, Island
eller Norge meddelad ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant i något av
dessa länder av rätten, domaren eller överexekutor meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraftvunnen dom.
Är genom---ej påfordras.
2 §•
Framställning om---justitieministeriet; samt
om bidraget fastställts i Norge, av vederbörande departement eller fylkesmann.
Vid framställningen---ovannämnda konvention.
Handling, som---- norska språket.
3 §.
I avseende---allmänna medel.
Influtet belopp översändes till den myndighet, som gjort framställningen,
eller till annan som myndigheten bestämmer.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1
1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1950:32.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
41
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 januari
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 12 januari 1{£53 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 30 december 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap;
2)
förordning angående ändrad lydelse av 2, 7 och 9 §§ förordningen den
31 december 1931 (nr b29) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap;
3) ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående indrivning
av underhållsbidrag; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr
157) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
S. Dennemark.
Lagrådet yttrade:
Den föreslagna undantagsregeln i andra stycket av art. 2 konventionen
den 6 februari 1931 skall, enligt vad av den vid remissprotokollet fogade
promemorian framgår, vara tillämplig endast om båda de trolovade äro
medborgare i konventionsland och åtminstone en av dem är medborgare i
annat konventionsland än det vigselmyndigheten tillhör. Enligt lagrådets
uppfattning kan det på nedan anförda grunder ifrågasättas om det förstnämnda
villkoret för tillämpning av undantagsregeln, vilket icke kan direkt
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
utläsas ur konventionstexten, enligt vanliga tolkningsmetoder kan inläggas
däri.
I första punkten av andra stycket utsäges intet om vilken stat de trolovade
skola tillhöra för att den däri innehållna bestämmelsen skall gälla.
I promemorian hänvisas man att söka ledning i stadgandena i art. 1. Denna
torde emellertid avse det fall att en medborgare i en av de fördragsslutande
staterna vill träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av de
övriga oavsett vilken stat den andre nupturienten tillhör och således även
om denne tillhör annan stat än de fördragsslutande. Att art. 1 har detta
giltighetsområde synes framgå redan av dess ordalydelse och vinner stöd
av ett uttalande i de svenska motiven (se SOU 1929: 12 s. 44). Tolkningen
är också väl förenlig med stadgandets grund. En jämförelse med art. 1
kan förty knappast utesluta den möjligheten att första punkten av andra
stycket i art. 2 skulle gälla vid lysning mellan en medborgare i annan fördragsslutande
stat än vigsellandet och en medborgare i stat som ej biträtt
konventionen. Tolkades första punkten av andra stycket på detta sätt, följer
naturligtvis av lysningens egenskap av en enhetlig rättsakt, att en i annat
land än vigsellandet förrättad lysning, som på grund av nämnda stadgande
ersätter lysning i vigsellandet, skulle bliva giltig icke blott för den av de
trolovade, som tillhör fördragsslutande stat och på vilken art. 1 är tillämplig,
utan ock för den andre även om denne tillhör annan stat än de fördragsslutande.
Av den föreslagna andra punkten i andra stycket får dock anses framgå
att en sådan läsning av första punkten som nyss angivits icke är avsedd
utan att första punkten i och för sig endast åsyftar det fall att båda de trolovade
tillhöra annan fördragsslutande stat än den vigselmyndigheten tillhör.
I andra punkten göres emellertid den utvidgningen, att regeln i första
punkten skall gälla även om allenast den ene av de trolovade fyller sagda
Villkor. Vilken stat i så fall den andre skall tillhöra lämnas osagt, och ur
konventionstexten kan svårligen hämtas något avgörande skäl varför det
omskrivna stadgandet måste anses innebära att en förutsättning för dess
tillämplighet är att den andre trolovade tillhör vigsellandet. Ej heller torde
man vid tolkningen av konventionen som ett avgörande skäl kunna åberopa,
att ett genomförande av ifrågavarande regel i den interna svenska lagstiftningen
icke, såsom man tänkt sig, skulle kunna ske med tillämpning av
7 kap. 5 § första stycket 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap in. m., med mindre regeln hade den sist angivna
innebörden. En konventionsbestämmelses innebörd bör kunna fastställas
utan att man skall vara beroende av hänsynen till vilka möjligheter som
må föreligga att bringa densamma i överensstämmelse med intern lagstiftning
i en av de fördragsslutande staterna.
Under alla omständigheter synes den föreslagna texten vara i behov av
förtydligande.
Lagrådet finner alltså en jämkning av konventionstexten tillrådlig. Denna
kunde ske antingen så att till andra punkten fogades orden »och den andre
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
43
är medborgare i vigsellandet» eller — och detta synes, särskilt med hänsyn
till vad ovan anförts om tolkningen av första punkten, avgjort vara att föredraga
— så att det i andra punkten finge heta, att vad nu, d. v. s. i första
punkten, sagts skall dock gälla endast om båda de trolovade äro medborgare
i fördragsslutande stat och åtminstone den ene av dem är medborgare i
annan stat än den, vigselmyndigheten tillhör.
Om den föreslagna konventionstexten jämkas, torde detta föranleda en
motsvarande jämkning i 2 § förslaget till förordning angående ändrad lydelse
av 2, 7 och 9 §§ förordningen den 31 december 1931.
I övrigt lämnar lagrådet förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och ecklesiastikdepartementen anmäler t. f. chefen för justiedepartementet,
statsrådet Lindell, lagrådets den 20 januari 1953 avgivna
utlåtande över de den 30 december 1952 till lagrådet remitterade förslagen
till
1) ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privatråttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap;
2)
förordning angående ändrad lydelse av 2, 7 och 9 §§ förordningen den
31 december 1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap;
3) ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående indrivning
av underhållsbidrag; och
4) lag angående ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr
157) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Den nordiska konventionen av år 1931 med internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap kan betecknas
såsom slutstenen i det dittills utförda nordiska samarbetet på familjerättens
område. Detta arbete hade visserligen resulterat i en betydande rättslikhet
mellan de nordiska länderna. Men vissa ur praktisk synpunkt ingalunda betydelselösa
skiljaktigheter kvarstod alltjämt och med hänsyn härtill ansågs
det angeläget att i görligaste mån söka avlägsna olägenheterna av dessa
skiljaktigheter genom att införa enhetliga regler för lösandet av lag- och
jurisdiktionskonflikter mellan länderna. Detta syfte vanns genom tillkomsten
av 1931 års konvention. Mot denna bakgrund är det helt naturligt att
Kungl. Maj.ts proposition nr 206
45
konventionen endast reglerar nordiska medborgares ställning inom Norden
samt att följaktligen — för att citera de danska motiven (s. 29) — »sp0rgsinaalet
om ikke-nordiske Statsborgeres Stilling i de nordiske Lande saavel
som Forholdet mellem dem og nordiske Statsborgere er (derfor) holdt udenfor
Konventionen og bed0mmes uden Hensyn til dennes Regler efter de internationalprivatretslige
Regler, som hver stat ellers anvender».
Det nu sagda gäller bl. a. med avseende å de båda artiklar i konventionen
som handlar om äktenskaps ingående, nämligen art. 1 — vari upptas kollisionsnormer
för bedömningen av nordisk medborgares rätt att ingå äktenskap
i annat nordiskt land än det där han är medborgare —- samt art. 2, som
innehåller kollisionsnormer beträffande lysning och vigsel. Den omständigheten
att art. 1 har nyss angivna giltighetsområde hindrar emellertid icke,
att artikeln jämväl omfattar det, låt vara föga praktiska fallet att en medborgare
i en av de nordiska staterna vill inför myndighet, tillhörande någon
annan av dem, träda i äktenskap med medborgare i ett icke-nordiskt land.
Det är emellertid därvid att märka, att artikeln blott reglerar den nordiske
kontrahentens rätt att ingå äktenskapet. Den icke-nordiske kontrahentens
behörighet att ingå samma äktenskap bedömes däremot icke enligt 1931 års
konvention utan enligt de internationellt privaträttsliga regler som eljest
gäller beträffande utlännings rätt att träda i äktenskap, d. v. s. i Sverige enligt
1 kap. 2 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap.
En dylik åtskillnad mellan de båda trolovade kan utan svårighet göras,
när det gäller frågan om rätten att ingå äktenskap. Annorlunda ställer sig
saken beträffande de spörsmål som regleras i art. 2 i 1931 års konvention,
eftersom lysning är en enhetlig rättsakt och man följaktligen icke kan tillläinpa
olika kollisionsnormer på denna akt. Så länge konventionen genom
sitt krav att lysning och vigsel skall ske i samma land upprätthåller ett obligatoriskt
samband mellan dessa båda akter samt för dem båda anvisar lex
loci celebrationis som kollisionsnorm, är det emellertid endast en teoretisk
fråga om i det nyss beskrivna, såsom opraktiskt betecknade fallet lysningen
skall bedömas enligt konventionens bestämmelse eller enligt den internationellt
privaträttsliga regel som är tillämplig vid sidan om konventionen. Även
denna regel anvisar nämligen lex loci celebrationis som kollisionsnorm; se
t.ex. för Sveriges del 1 kap. 4 § första stycket i 1904 års lag och för Finlands
vidkommande 1 kap. 5 § första stycket lagen den 5 december 1929 angående
vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur. Läget blir däremot
ett annat, om det enligt art. 2 i 1931 års konvention föreskrivna obligatoriska
sambandet mellan lysning och vigsel uppliäves på sätt avses med
den föreslagna första punkten i andra stycket av art. 2. Meningen med detta
förslag är ju att i vissa fall vigsel i ett av de nordiska länderna skall utan
vidare få äga rum på grundval av en lysning som skett i ett annat av dem.
Eu sådan anordning kan, såvitt angår medborgare i nordisk stat, genomtöras
med stöd av 7 kap. 5 § i 1904 års lag. I vad avser medborgare i ickenordisk
stat skulle en dylik anordning däremot, på sätt i den vid remiss
-
46
Knngl. Maj:ts proposition nr 206.
protokollet fogade promemorian antytts, komma i konflikt med 1 kap. 4 §
i 1904 års lag, vilket stadgande bygger på en för Sverige bindande flerstatlig
konvention och därför icke kan ändras utan att Sverige uppsäger konventionen.
Detta var, såsom av promemorian framgår, anledningen till att man
från svensk sida ansåg sig direkt förhindrad att låta den i art. 2 andra stycket
första punkten upptagna nya regeln gälla även då någon av de trolovade
var medborgare i ett icke-nordiskt land. Att fallet i fråga icke täcktes
av konventionen ansågs för övrigt icke innebära någon praktisk olägenhet.
Den på svenskt håll intagna ståndpunkten biträddes, såsom av promemorian
likaledes framgår, av samtliga övriga nordiska länder och enighet uppnåddes
sålunda om att den nya regeln skulle vara tillämplig endast om båda de
trolovade vore medborgare i konventionsland samt åtminstone en av dem
tillika vore medborgare i annat konventionsland än det vigselmyndigheten
tillhörde.
Art. 1, på vilken art. 2 direkt bygger, reglerar uttryckligen endast det fallet
att medborgare i en av de fördragsslutande staterna vill träda i äktenskap
inför myndighet tilhörande någon av de övriga och är sålunda ej
tillämplig å trolovad som är medborgare i vigsellandet. Då det emellertid
såsom nyss antytts ansågs i hög grad angeläget att den nya regeln skulle
gälla även om den ena av de trolovade var medborgare i vigsellandet, fann
man sig nödsakad att utsäga detta i en särskild regel, som i det remitterade
förslaget upptogs såsom en andra punkt i andra stycket av art. 2. Vid utformningen
av detta tilläggsstadgande ansågs det naturligt att anknyta till
formuleringen av art. 1, varför stadgandet kom att lyda att den nya regeln
skulle gälla även om allenast den ena av de trolovade vore medborgare i annan
fördragsslutande stat än den vigselmyndigheten tillhörde. Härav ansågs
utan vidare följa, att i dylikt fall den andra skulle vara medborgare i vigsellandet.
Därest i detta avseende något tvivel skulle råda om konventionstextens
innebörd, kunde detta enklast undanröjas genom att till andra punkten
fogades orden »och den andra är medborgare i vigsellandet». Härigenom
skulle också vinnas att av ordalagen direkt framginge att ingendera av
de trolovade finge vara medborgare i ett icke-nordiskt land.
Lagrådet har emellertid för sin del förordat, att andra punkten i andra
stycket av art. 2 skall inledas med orden att vad nu, d. v. s. i första punkten,
sagts dock skall gälla endast om båda de trolovade är medborgare i
fördragsslutande stat. En dylik formulering av andra punkten skulle emellertid
kunna uppfattas så, att första punkten i och för sig vore tillämplig
även om båda de trolovade vore medborgare i ett icke-nordiskt land. Med
hänsyn till att detta skulle stå i direkt strid mot såväl art. 1 — och jag upprepar
att art. 2 bygger på art. 1 — som syftet med hela konventionen, bör
den av lagrådet förordade formuleringen enligt min mening icke komma i
fråga.
Under åberopande av det anförda vill jag föreslå att till andra punkten i
andra stycket av art. 2 fogas orden »och den andra är medborgare i vigsellandet».
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Jag får vidare anmäla, att lagrådets utlåtande delgivits justitiedepartementen
i övriga länder men att dessa förklarat sig vilja biträda den ståndpunkt,
åt vilken jag sålunda givit uttryck.
På grund av vad nu anförts och då lagrådet i övrigt icke haft något att
anföra i anledning av förslagen, tillåter jag mig förorda, att Kungl. Maj:t
godkänner konventionsförslagen i den lydelse härvid fogade bilaga utvisar.1
Därest Kungl. Maj :t lämnar sitt bifall till förslagen, lär desamma, innan ratifikation
ifrågakommer, skola underställas riksdagens prövning. Till detta
spörsmål liksom till frågan om den lagstiftningsåtgärd, som kan påkallas
av en eventuell ratifikation, torde jag senare få återkomma.
Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande förslag till ändrad lydelse
av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap och
till ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående indrivning
av underhållsbidrag samt hemställer, att nämnda förslag måtte godkännas av
Kungl. Maj :t.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
1 Lika lydande
fogade bilagorna.
med de vid protokollen över utrikesdepartementsärenden (s. 48 och 49)
48
Kanyl. Maj:ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in
för
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1953.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.
Under erinran, att Kungl. Maj :t förut denna dag på föredragning av tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, godkänt förslag
till ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 i konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap,
hemställer ministern för utrikes ärendena, efter gemensam beredning
med tillförordnade chefen för justitiedepartementet samt cheferna
för social- och ecklesiastikdepartementen, att Kungl. Maj :t måtte bemyndiga
chefen för utrikesdepartementet att på grundval av berörda förslag med vederbörande
ombud från dansk, finsk, isländsk och norsk sida — under förbehåll
om ratifikation av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke — underteckna
en överenskommelse, vars svenska text är av den lydelse, som bilaga1
till protokollet i detta ärende utvisar.
Vad ministern sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt, behagar Hans Maj :t Konungen
bifalla.
Ur protokollet:
Gunnar Ljungdahl.
1 Denna bilaga, vilken överensstämmer med den svenska texten av den vid propositionen
fogade överenskommelsen angående ändrad lydelse av äktenskapskonventionen, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
49
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in
för
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.
Under erinran, att Kungl. Maj :t förut denna dag på föredragning av tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, godkänt
förslag till ändrad lydelse av artiklarna 1, 2 och 3 i konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931 angående
indrivning av underhållsbidrag, hemställer ministern för utrikes ärendena,
efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för justitiedepartementet
samt cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen, att Kungl.
Maj :t måtte bemyndiga beskickningschefen i Oslo att på grundval av berörda
förslag med vederbörande ombud från dansk, finsk, isländsk och norsk
sida — under förbehåll om ratifikation av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke
-— underteckna en överenskommelse, vars svenska text är av den lydelse,
som bilaga1 * * 4 till protokollet i detta ärende utvisar, ävensom förordna,
att fullmakt skall utfärdas i vanlig ordning.
Vad ministern sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt, behagar Hans Maj :t Konungen
bifalla.
Ur protokollet:
Gunnar Ljungdahl.
1 Denna bilaga, vilken överensstämmer med den svenska texten av den vid propositionen
fogade överenskommelsen angående ändrad lydelse av undcrhållskonventionen, har här ute
slutits.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 206.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen anför chefen för justiiidepartemenlet,
statsrådet Zetterberg.
Enligt statsrådsprotokollet den 13 februari 1953 har Kungl. Maj:t funnit
gott godkänna dels förslag till överenskommelse angående ändrad lydelse
av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, dels
förslag Lill överenskommelse angående ändrad lydelse av artiklarna 1, 2
och 3 konventionen mellan samma stater den 10 februari 1931 angående
indrivning av underhållsbidrag. Förslagen har godkänts jämväl av de övriga
staternas regeringar och överenskommelserna har undertecknats av
regeringarnas befullmäktigade ombud, den förstnämnda den 26 mars och
den senare den 1 april 1953.
Såsom framhållits i statsrådsprotokollet den 13 februari 1953 skall överenskommelserna,
innan ratifikation från Sveriges sida ifrågakominer, underställas
riksdagens prövning.
I samband med frågan om inhämtande av riksdagens godkännande torde
jämväl böra komma under bedömande spörsmålet om de lagstiftningsåtgärder,
vilka för Sveriges del påkallas av en ratifikation av överenskommelserna.
Riksdagens medverkan erfordras sålunda beträffande det förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 157)
om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland,
Island eller Norge, vilket remitterats till lagrådet och, såsom framgår
av dess protokoll den 20 januari 1953, av lagrådet lämnats utan erinran.
Däremot erfordras ej riksdagens medverkan vare sig beträffande de av
överenskommelsen rörande äktenskapskonventionen föranledda ändringarna
i förordningen den 31 december 1931 (nr 429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller
beträffande en av överenskommelsen rörande underhållskonventionen för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Öl
anledd ändring i kungörelsen den 31 december 1931 (nr 431) angående indrivning
i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag, fastställda
i Sverige.
Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels äska riksdagens godkännande av ifrågavarande överenskommelser
och dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
nämnda förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29
maj 1931 (nr 157) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda
i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.