Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.; given Stockholms slott den
27 mars 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

T propositionen föreslås ändrade bestämmelser om medlemskap av finska
församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg,
avsedda att träda i tillämpning å dag som Kungl. Majd bestämmer.
De nya bestämmelserna förutses kunna komma att medföra minskning
i församlingarnas skatteunderlag. I avvaktan på resultatet av eu
blivande utredning om vissa frågor, som sammanhänger med en framtida
upplösning av församlingarna ifråga, föreslås att ur kyrkofonden skall efter
Kungl. Maj ds bedömande få givas bidrag till de båda Stockholmsförsamlingarna
till bestridande av lönekostnader för i dessa församlingar anställda
präster.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet fråga angående
nya bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. Departementschefen
anför därvid följande.

Inledning.

Förutom de territoriella församlingarna finns för närvarande inom riket
följande sju icke-territoriella församlingar av svenska kyrkan, nämligen
hovförsamlingen, Karlsborgs församling, Karlskrona amiralitetsförsamling,
Skeppsholms församling i Stockholm, finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. Av dessa är dock Karlsborgs
församling endast delvis icke-territoriell. Sistberörda församling i
den mån den är icke-territoriell, samt Karlskrona amiralitetsförsamling och
Skeppsholms församling utgör militära församlingar. Nämnda finska och
tyska församlingar plägar benämnas nationella församlingar.

I förordningen den 30 september 1910 (nr 103) angående behörighet att
kyrkobokföras i icke territoriell församling av svenska kyrkan har meddelats
detaljerade bestämmelser beträffande vilka personer som skall kyrkobokföras
i hovförsamlingen och i de militära församlingarna. Beträffande
de nationella församlingarna finns däremot i förordningen icke några motsvarande
detaljbestämmelser utan endast ett hänvisningsstadgande av
innehåll, att i nämnda församlingar skall kyrkobokföras de, som enligt vad
därom är särskilt föreskrivet är medlemmar av dessa församlingar.

De i sistnämnda hänseende gällande bestämmelserna är meddelade: för
finska församlingen i Stockholm i nådigt brev till överståthållarämbetet

Kungl. Maj-.ts proposition nr 205.

den 21 december 1840, för tyska församlingen i Stockholm i nådigt brevtill
överstathallarämbetet den 1 mars 1841 och för tyska församlingen i
Göteborg i nådigt brev till länsstyrelsen därstädes den 5 maj 1882.

Enligt ifrågavarande bestämmelser skall till finska församlingen i Stockholm
höra i Stockholm bosatta

a) i I1 inland eller annorstädes av- finska föräldrar födda personer,

b) män av- finsk börd och deras hustrur, även om dessa härstammar från
annan nation än den finska,

c) barn efter nämnda föräldrar, så länge de tillhör föräldrarnas hus, och
även därefter, om de det åstundar, samt

d) styv- och fosterbarn, utan avseende å härkomst, så länge de är medlemmar
av familjer tillhörande finska församlingen.

Dessa bestämmelser har tidigare så tolkats, att varje inom Finland född
person, oberoende av trosbekännelse och medborgarskap, vid inflyttning
till Stockholm — från Finland eller annan ort — kyrkoskrivits i finska församlingen,
dock ej i Finland födda rikssvenskar, som bibehållit sitt svenska
medborgarskap. Intill senare tid har alla personer, födda inom Norrbottens
finsktalande församlingar, vid inflyttning till huvudstaden kyrkoskrivits
i finska församlingen. Detta anses ha skett dels på grund av det i 1840
års bestämmelser förekommande uttrycket »annorstädes av finska föräldrar
födda personer», dels ock på grund av att de tillhört ett inom Sverige befintligt
finskt språkområde och ansetts böra tillhöra den församling, i vars
kyrka de kunnat få tillfälle att deltaga även i finsk gudstjänst. Numera
inskrives dock inga svenskfödda personer, som inflyttar till Stockholm från
finsktalande församlingar i Norrbotten, i den finska församlingen i huvudstaden,
därest de icke själva önskar det. Bestämmelsen att barn till föräldrar,
som är kyrkoskrivna i finska församlingen, får kvarstå i denna, om
de själva det åstundar, har tolkats så, att icke blott barn i första led, födda
i finska församlingen, utan också barn i följande led fått tillhöra sina föräldrars
församling, så länge de själva önskar det. Personer, som själva varit
födda i finska församlingen eller vilkas föräldrar tillhört denna församling,
har sålunda vid återinflyttning till Stockholm blivit kyrkoskrivna i finska
församlingen, om de själva önskat det. Denna tolkning av uttrycket »barn
efter nämnda föräldrar» synes ha tillämpats redan från början.

Enligt gällande bestämmelser skall till de tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg höra i respektive städer bosatta

1) i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av den
evangelisk-lutherska trosbekännelsen,

2) män av tysk börd och deras hustrur, även om dessa härstammar från
annan nation än den tyska, samt

3) barn efter nämnda föräldrar, så länge de tillhör föräldrarnas hus, och
även därefter, om de det åstundar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Sistnämnda bestämmelser har tolkats så, att med »i Tyskland eller annorstädes
av tyska föräldrar födda personer» avses sådana, som använder
tyska språket såsom modersmål, sålunda även österrikiska, tjeckoslovakiska
och polska undersåtar m. fl., vilka tillhört den tysktalande befolkningen
i respektive länder och tillika bekänner den evangeliska läran. Även personer
tillhörande den tyska befolkningen i de förutvarande randstaterna
vid Östersjön har ansetts vara inskrivningsskyldiga i tyska församlingen.
Bestämmelsen, att barn efter nämnda föräldrar må tillhöra tyska församlingen,
om de det åstundar, har sedan gammalt tolkats så, att den omfattat
icke endast barn i första led utan också barn i följande led, och avser
sålunda, att församlingsmedlemmarnas efterkommande allt framgent
får tillhöra tyska församlingen, om de så önskar.

Det må erinras, att grunden för anslutning till de tre nationella församlingarna
icke utgöres av viss fortfarande eller förutvarande statstillhörighet
utan av ett därifrån skilt nationalitetsbegrepp. I den finska församlingen
skall kvrkobokföras även främmande trosbekännare men i de tyska endast
sådana främmande trosbekännare, som är hustrur och i föräldrahemmet
varande barn till församlingsmedlemmar. Andra främmande trosbekännare
av tysk nationalitet skall alltså kyrkobokföras i vederbörlig territoriell församling.

I en den 13 september 1933 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
hemställde 18 medlemmar av kyrkofullmäktige i Göteborg, att Kungl. Maj:t
måtte efter erforderlig utredning vidtaga sådana åtgärder, att stadens
tyska församling, vars ekonomi på visst sätt var sammankopplad med de
territoriella församlingarnas därstädes, för framtiden komme att i såväl
ekonomiskt som administrativt hänseende helt och hållet skiljas från nämnda
territoriella församlingar.

Sedan ifrågavarande framställning varit föremål för remissbehandling,
anbefallde Kungl. Maj:t den 10 maj 1935 kammarkollegiet att dels verkställa
utredning rörande den tyska göteborgsförsamlingens ställning såväl
inom den svenska kyrkoorganisationen som ock särskilt i förhållande till
Göteborgs Kristine församling och den kyrkliga samfälligheten i Göteborg
samt rörande vad därmed i övrigt kunde äga sammanhang, däribland äganderätten
till Kristine kyrka, dels till Kungl. Maj:t inkomma med berörda
utredning och därvid avgiva de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I en inom riksdagens första kammare år 1945 väckt motion (nr 40) hemställde
herr Sjödahl, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder, varigenom den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg samt församlingar
av motsvarande art avskaffades.

Sedan motionen remitterats till första kammarens första tillfälliga ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 5

skott, inhämtade utskottet yttranden från domkapitlen i Stockholm och
Göteborg samt från kammarkollegiet. Av domkapitlen infordrades utlåtanden
från kyrkoråden i vederbörande nationella församlingar.

Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande (nr 9)
(iver motionen bl. a., att gällande bestämmelser om anslutning till de finska
och tyska församlingarna innebure, att även svenska medborgare tvångsvis
anslötes till församlingar med främmande nationsbeteckning. Trots deras
främmande nationsbeteckningar vore ifrågavarande församlingar svenska
församlingar, ehuru tvåspråkiga, och de stode under respektive domkapitels
lydnad samt åtnjöte icke understöd från annat land. Icke desto
mindre kunde den tvångsvisa anslutningen till de nämnda församlingarna,
särskilt när det gällde den tredje generationen, betecknas som ett intrång
i svenska medborgares frihet, och utskottet funne, att detta förhållande
kunde giva anledning till ett nytt övervägande. Kammarkollegiet hade i
sitt yttrande anfört, att ett avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
komme att aktualisera frågan om församlingarnas bestånd över huvud taget,
då deras ekonomi icke torde kunna grundas enbart på frivillig anslutning
till dem. Då emellertid i vissa avseenden skäl mot fortvaron av nuvarande
ordning förelåge, anslöte sig utskottet till den mening, som utvecklats
såväl av domkapitlet i Göteborg som av kammarkollegiet, nämligen
att en utredning i ämnet måtte komma till stånd, varefter nödiga åtgärder,
vartill utredningen kunde ge anledning, finge ankomma på Kungl. Maj:t.
Utskottet hemställde därför, att första kammaren för sin del ville besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
spörsmålet, huruvida åtgärder borde vidtagas, varigenom den tvångsvisa
anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg samt
församlingar av motsvarande art kunde avskaffas. — Första kammaren beslöt
i enlighet med utskottets hemställan.

Sedan frågan hänskjutits till andra kammaren och dennas första tillfälliga
utskott (uti. nr 14), anslutit sig till vad första kammarens första
tillfälliga utskott anfört, biträdde andra kammaren första kammarens i
ärendet fattade beslut.

Riksdagens .skrivelse avläts den 29 juni 1945 (nr 470).

Kungl. Maj:t uppdrog den 13 juli 1945 åt kammarrådet E. H. Schallin g
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Några särskilda direktiv
för denna meddelades icke. Vidare beslöt Kungl. Maj:t den 31 december
1945 att återkalla det förut nämnda åt kammarkollegiet år 1935 givna
utredningsuppdraget rörande tyska församlingen i Göteborg, med vilken
utredning på grund av anvisningar från cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
fått anstå. Samtidigt föreskrevs, att handlingarna i detta
ärende skulle överlämnas till Schalling, att av denne tagas i övervägande
vid fullgörandet av det honom meddelade utredningsuppdraget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Med skrivelse den 30 september 1947 har Schalling överlämnat betänkande
med utredning angående organisationen av den finska församlingen
i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. in.
(SOU 1947:56). I skrivelsen har Schalling — i det följande kallad utredningsmannen
— framhållit, att han utgått ifrån, att uttrycket »motsvarande
art» i riksdagens skrivelse har avseende på de till svenska kyrkan
hörande s. k. nationella församlingarna. Utredningsmannen har i skrivelsen
vidare meddelat, att han under utredningens gång hållit konferenser med
berörda församlingars kyrkoråd samt, vidkommande tyska församlingen i
Göteborg, med kyrkonämnden i staden.

Över betänkandet har yttrande avgivits av kammarkollegiet efter hörande
av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län,
domkapitlen i Stockholm och Göteborg, församlingsdelegeradc i Stockholm,
kyrkofullmäktige i Göteborg samt vederbörande församlingar och deras
prästerskap. Sedan förnyade utlåtanden inhämtats av nämnda domkapitel,
har statskontoret avgivit yttrande i ärendet.

I detta sammanhang må även erinras om att 1951 års kyrkomöte i skrivelse
nr 22 — med anledning av en i ämnet väckt motion — hemställt,
»att den pågående utredningen angående de icke-territoriella församlingarnas
ställning måtte avslutas så snart ske kan».

Historisk översikt över de nationella församlingarnas
tillkomst och utveckling m. m.

Av betänkandet inhämtas rörande de finska och tyska församlingarnas
tillkomst och utveckling i huvudsak följande.

Finska församlingen i Stockholm. Den äldsta av de nationella församlingarna
i Sverige är den finska i Stockholm. Församlingsbildningen torde
kunna förläggas till omkring år 1561. I över 150 års tid höll församlingen
sina gudstjänster i olika kyrkor i Stockholm, och under viss tid fick församlingen
gemensamt med den tyska begagna S:t Gertruds kapell, nuvarande
tyska kyrkan. Denna uppläts emellertid år 1607 till tyska församlingen
ensam. År 1725 beslöt församlingen att, med Kungl. Maj:ts medgivande,
till kyrka inköpa det s. k. lilla bollhuset vid Slottsbacken. Till täckande
av kostnaderna för fastighetsköpet samt iordningställandet av kyrkan
erhöll församlingen ekonomiskt stöd av kronan bland annat genom
medgivande till en rikskollekt samt genom ett anslag å 60 000 daler kopparmynt,
utgörande en senkommen ersättning för att församlingen mist
rätten att använda S:t Gertruds kapell. Kungl. Maj:t tillförsäkrade år 1725,
efter riksdagens hörande, församlingen »en beständig och okvald och rolig
possession av deras upprättade nya kyrka samt därtill hörande hus och
plats». Sedan Sverige genom 1809 års fredstraktat med Ryssland förlorat

Kungl. Maj.ts proposition nr H05.

Finland, uppkom fråga om församlingens fortsatta bestånd. Kungl. Maj:t
förklarade emellertid år 1811, att den finska kyrkan skulle bibehållas och
hit ankommande finnar allt framgent åtnjuta rättighet att anses som medlemmar
av denna församling. Nu gällande bestämmelser om medlemskap
i finska församlingen är, såsom förut framhållits, av år 1840.

Tyska församlingen i Stockholm. Även den tyska församlingen i Stockholm
bildades under 1500-talet. Johan III upplät år 1571 plats till kyrkobyggnad
åt församlingen, men något kyrkobygge kom aldrig till stånd. I
stället fick tyska församlingen år 1007 ensam rätt att njuta och behålla
S:t Gertruds kapell. Gustav II Adolf utfärdade år 1612 privilegier för tyska
församlingen i vilka bekräftades, att församlingen skulle äga rätt att njuta
och behålla denna kyrka för sig och sina efterkommande till tyska församlingens
bästa i evig tid. I kyrkan skulle predikan hållas på tyska språket.
Församlingen skulle själv äga rätt välja sina präster, men valet skulle
stadfästas av Kungl. Maj:t. På därom av församlingen gjorda framställningar
bekräftades dess privilegier vid varje tronskifte intill år 1844, da
Kungl. Maj:t förklarade, att ingen ytterligare bekräftelse därpå erfordrades.
År 1841 utfärdades de ännu gällande bestämmelserna om medlemskap
av tyska församlingen.

Tyska församlingen i Göteborg. Denna församling grundades i mitten av
1600-talet. Drottning Kristina utfärdade år 1649 privilegiebrev för församlingen,
i vilket förklarades att tyskarna i Göteborg skulle äga rätt att uppbygga
och inrätta en kyrka, i vilken de finge förrätta sin gudstjänst på
eget modersmål. Församlingen tillförsäkrades rätt att för sig och sina efterkommande
i evig tid njuta och okvalt behålla denna kyrka. Församlingen
skulle själv äga utse präst, men valet skulle bekräftas av Kungl. Maj:t.
Till bestridande av kostnaderna för kyrkobygge åtnjöt församlingen i stor
omfattning bidrag av statsmedel.

Det tyska elementet i församlingen blev under 1700-talet allt ringare
och kom i mindretal i förhållande till det svenska. På grund av denna utveckling
uppkom önskan, att gudstjänst skulle hållas på svenska språket.
I anledning härav beslöt Kungl. Maj:t år 1773, att en svensk och en tysk
präst skulle tillsättas i församlingen, vilken därigenom kom att bestå av
en svensk och en tysk avdelning. Liksom tyska församlingen i Stockholm
begärde och erhöll församlingen vid varje tronskifte bekräftelse på sina
privilegier. Åren 1844 och 1860 uttalade emellertid Kungl. Maj:t, att församlingens
privilegier icke behövde någon bekräftelse.

Genom nådigt beslut den 5 maj 1882 indelades Göteborg i sex territoriella
församlingar; en av dem var Kristine församling. Dessa församlingar
skulle enligt förordningen den 5 maj 1882 (nr 20) angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg i ekonomiskt hänseende utgöra en enhet.
Den tyska icke-territoriella församlingen bibehölls och i nämnda nådiga
beslut meddelades även nya anslutningsbestämmelser för församlingen, vilka
bestämmelser alltfort gäller.

[ beslutet den 5 maj 1882 förordnades vidare, att den för tyska församlingens
dåvarande svenska och tyska avdelningar gemensamma kyrkan
skulle upplåtas till begagnande även av Kristine församling, ävensom
att tyska församlingens övriga fastigheter och lösa egendom jämte dess
kassor och donerade medel skulle överlämnas till den för de territoriella
församlingarna gemensamma kassan mot villkor bland annat; ali

Kungl. Maj.ts proposition nr SOS.

tyska församlingen allt framgent eller till dess hennes andel i kyrkan utlöstes
eller ny kyrka uppfördes åt endera församlingen bibehölles vid rättigheten
att till sina gudstjänster och kyrkliga förrättningar begagna kyrkan
tillsammans med Kristine församling i den ordning, som framdeles
bleve bestämd, doek att tyska församlingen, när fråga uppstode om dylik
utlösen eller om ny kyrkobyggnad för endera församlingen, icke finge mot
sitt bestridande avhändas rättigheten till den dåvarande kyrkan, att avlöningsförmånerna
åt kyrkoherden i den tyska församlingen skulle bestridas
av den gemensamma kassan, att nämnda kassa, vilken skulle övertaga
församlingens alla tillgångar, ansvarade för alla de skulder, i vilka församlingen
vid territorialindelningens verkställande kunde häfta, fullgjorde de
förbindelser, som församlingen hade iklätt sig, samt bestrede kostnaderna
för kyrkans behöriga vård och underhåll ävensom övriga utgifter, varemot
det skulle åligga den tyska församlingens medlemmar att lika med stadens
övriga invånare årligen erlägga de bidrag till den gemensamma kassan, vilka
bleve i laglig ordning utdebiterade samt att avgörandet av alla de angelägenheter,
vilka i följd av nämnda villkor bleve för den tyska och Kristine
församling gemensamma, överlämnades till en nämnd, bestående av
ledamöterna i vardera församlingens kyrkoråd och så många i övrigt å
kyrkostämma utsedda fullmäktige, att talan för vardera församlingen fördes
av tolv personer, jämte en av domkapitlet utsedd ordförande, vilken
ägde deltaga i besluten och hade utslagsröst vid paria vota.

Nyssnämnda förordning av den 5 maj 1882 har fr. o. in. år 1932 ersatts
av lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg, vilken (lock i här berörda hänseenden icke innebär någon
saklig ändring i 1882 års principer.

I förevarande sammanhang må även framhållas, att tyska församlingar
funnits även i Norrköping, Karlskrona och Malmö, men att dessa upplösts
under 1800-talet.

Beträffande församlingsanslutningen och dess grunder har utredningsmannen
anfört bland annat följande.

Uppkomsten av de finska och tyska församlingarna betingades av förekomsten
i rikets viktigaste städer av betydande befolkningselement med
annat språk än det svenska men med samma religion som landets egen,
uppfattningen att deltagande i gudstjänstens och religionsundervisningens
olika former var en medborgerlig plikt samt svårigheten eller omöjligheten
för nämnda befolkning att tillgodogöra sig den gudstjänst och den undervisning.
som förrättades på svenskt språk. Den enda tänkbara lösningen
av de problem, som sammanhängde härmed, var bildandet av en särskild
församling kring en finskspråkig resp. tyskspråkig präst. Det räknades till
överhetens naturliga skyldigheter att sörja för en sådan församlingsbildning,
att ställa erforderlig gudstjänstlokal till menighetens förfogande och
att i fall av behov giva denna ekonomiskt understöd, det senare i allmänhet
en tvingande nödvändighet, då bidrag från menigheten så gott som
helt måste bvgga på frivillighet. Anslutningen var mindre ett tvång än eu
förmån, men den utgjorde förutsättning för medlemmarnas tillfredsställande
fullgörande av de medborgerliga skyldigheterna i religiöst hänseende.

Gemensamt för envar av de nu existerande s. k. nationella församlingar -

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

na iu\ att de tillkommit sfi att säga såsom parallellförsamling till eu i samma
stad existerande svensk församling. Så till vida var från början alla
församlingarna i Stockholm personella, att de inom ett gemensamt territorium,
området för den stad inom vilken de bildats, var och eu innefat
tade en nationell menighet, den svenska (Storkyrko- eller stadsförsamlingen),
den finska och den tyska. När i slutet av 1500-talet Klara församling
utbröts från den dåvarande svenska stadsförsamlingen, blev de svenska
församlingarna i huvudstaden territoriella, d. v. s. fick anslutning och verksamhet
begränsad till vissa bestämda delar av stadsområdet. I Göteborg
dröjde detta till år 1883.

Kvarblivandet inom dessa s. k. nationella församlingar i flera generationer
av helt försvenskade ättlingar till de ursprungliga finska och tyska
medlemmarna var en företeelse, som man väl knappast räknat med vid
den ursprungliga församlingsbildningen men som i praxis blivit vederbörligen
sanktionerad. Man fick, såsom tydligast framstår i Göteborg, en dubbelorganisation
till den ordinarie församlingsindelningen. Sedan 1600- och
1700-talens frikostighet från statens och enskildas sida gent emot de nationella
församlingarna upphört, blev det för dessa ett viktigt ekonomiskt
intresse att bibehålla sina svenskspråkiga medlemmar. Fixeringen av anslutningsreglerna
i Stockholm genom 1840 och 1841 års beslut åsyftade
uppenbarligen icke heller något ingrepp i församlingarnas ekonomi utan
en ur prästerlig administrationssynpunkt nödvändig reglering av praktiska
olägenheter av rådande anslutningspraxis. Varje anledning saknas att antaga,
det man avsett att upphäva rätten till frivillig anslutning för senare
generationer, som lämnat föräldrahemmet, vilken rätt av ålder tillämpats
och för finska församlingens del uttryckligen erkänts av Kungl. Maj:t
(genom 1827 års reglemente för Sabbatsbergs fattigvårdsinrättning). 1840
och 1841 års brev för Stockholm och 1882 års för Göteborg nämner visserligen
blott den andra generationen såsom berättigad att kvarstå, men
detta torde sammanhänga med syftet att klarlägga, det tvångsanslutningen
upphörde, när barn lämnade föräldrahemmet, och att medlemskapet därefter
berodde på fri vilja. 1 Göteborg ingick bland de av den tyska församlingen
uppställda förutsättningar för accepterandet av 1883 års ombildning,
att Stockholmsreglerna för anslutningen skulle vinna tillämpning
för den minskade församlingens del.

Redan vid 1700-talets mitt hade språkgemenskapen upphört att vara
grund för anslutningen till de finska och tyska församlingarna; finska församlingen
var sedan 1741 officiellt tvåspråkig, och i den tyska ansågs pa
1760-talet kunskapen i svenska språket vara allmän. Man torde kunna
säga, att genom 1840—41 års bestämmelser det dåvarande rättsläget kodifierades
på härstamningsprincipens grund med den åtskillnaden mellan
,äldre och yngre generationer, att de som icke var »infödda svenska män»
(medborgare) var förpliktade att tillhöra finsk respektive tysk församling.
samt att senare »infödda» generationer ägde rätt att kvarstå i församlingen,
om de det önskade, men också frihet att övergå till vederbörande territoriella
församling. Stadskonsistoriets i Stockholm in- 1830 framförda uppfattning
om språkfrågans avgörande betydelse för tvångsanslutningen de
lades alltså icke av Kungl. Maj:t som fastmera fäste huvudvikten vid
huruvida vederbörande var att statsriittsligt anse såsom infödda svenskar
eller icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

De nationella församlingarnas nuvarande
organisation m. m.

Enligt 7 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse och 1
§ tredje stycket lagen samma dag (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm
skall vad i respektive lag stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jämväl för icke-territoriell församling, om församlingen så besluter.
I annat fall skall följas den ordning, som förut varit övlig.

Av det föreliggande betänkandet framgår, att församlingsstvrelselagarnas
bestämmelser i praktiken tillämpas i stor utsträckning i de nationella
församlingarna. Beträffande församlingarnas beslutanderätt bör dock påpekas,
att denna i alla tre församlingarna utövas å kyrkostämma. I finska
församlingen tillkommer rösträtt vid kyrkostämma (i enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut den 17 januari 1811) förutom svensk medborgare även finska
undersåtar, som minst tre år tillhört församlingen och i övrigt uppfyller
de allmänna villkoren för rösträtt vid kyrkostämma. Vid kyrkostämma
i den tyska församlingen i Stockholm äger samtliga enligt svensk lag
myndiga församlingsmedlemmar — oavsett om de är svenska medborgare
eller icke — rösträtt under förutsättning att de tillhört församlingen minst
ett år. I den tyska församlingen i Göteborg följes de i lagen om församlingsstyrelse
givna rösträttsbestämmelserna; rösträtt tillkommer sålunda
endast sådan medlem av församlingen, som är svensk medborgare. I alla
tre församlingarna finns kyrkoråd såsom beredande och verkställande organ.
De ekonomiska angelägenheterna i den tyska församlingen i Stockholm
handhaves emellertid icke av kyrkorådet utan av sex å kyrkostämma
utsedda kvrkoföreståndare. I sistnämnda församling väljes vidare en hederspresident,
som är självskriven ordförande såväl å kyrkostämma som i
kyrkorådet.

De olika församlingarnas medlemstal vid olika tidpunkter under senare
tid framgår av följande sammanställning.

Medlemstal den 3,/i*	Finska förs. i Stockholm	Tyska förs. i Stockholm	Tyska förs. i Göteborg
1900........	1241	2 011	853
1910.......	1 604	1924	878
1920........	1917	2813	709
1930........	1 662	2 544	784
1940........	2107	3 032	696
1945........	2 263	3 138	647
1950........	5 835	4 066	705
1952........	8 397	5 411	1025

Kungl. Maj ds proposition nr 205.

Enligt en av utredningsmannen verkställd undersökning kan medlems -

talen vid 1945 års utgång och skatteunderlagen enligt samma års taxering
i de olika församlingarna grupperas på följande sätt:
Finska församlingen i Stockholm.		Antal personer	Skatteunderlag i skattekronor
1. a) Finska medborgare .................................		1 029	11 299: 70
b) Hustrur till dessa med svenskt medborgarskap .......		36	344: 80
2. Statslösa ..........................................		—	—
3. a) Medborgare i andra främmande stater än Finland . ..		14	384: 30
b) Hustrur till d:o ................................... 4. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av	grupperna	—	. -
1 a, 2 eller 3 a.
a) Födda i Finland eller i utlandet ................... ..		536	16 286: 50
b) Hustrur av svensk börd.............................		125	993: 90
c) Födda i Sverige ...................................		105	1 462: 60
d) Hustrur av svensk börd.............................		25	354: 90
5. Hemmavarande barn till personer under grupp 4c...		21	27: 60
0. Andra svenska medborgare .........................		372	11 680: 50
	S:a	2 263	42 834: 80
Tyska församlingen i Stockholm.		Antal personer	Skatteunderlag i skattekronor
1. a) Tyska medborgare .................................		656	16 161: —
b) Hustrur, svenska medborgare .......................		78	828:35
2. a) Statslösa, f. d. tyska medborgare .....................		211	3 764:—
b) Hustrur, svenska medborgare.......................		20	375: 70
3. a) Medborgare i andra främmande stater ..............		27	753:50
b) Hustrur, svenska medborgare ....................... 4. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av	grupperna	2	25: 40
1 a, 2 a och 3 a
a) födda i Tyskland eller utlandet ....................		786	46 654: —
b) hustrur av svensk börd ............................		236	3 443: 30
c) födda i Sverige .....i...............................		379	12 644: 60
d) hustrur av svensk börd ............................		76	886: 90
5. n) Barn av personer, som falla under grupp 4 ..........		364	8 425: 40
b) Hustrur av svensk börd ..........................		50	624: 10
G. Andra svenska medborgare ........................		253	5 755:50
	S:a	3 138	100 342: 75
Tyska församlingen i Göteborg.		Antal personer	Skatteunderlag i skattekronor
1. Tyska medborgare.................................		118	1 601: 40
2. Medborgare i andra främmande länder än Tyskland samt statslösa	24	382: 50
3. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av 1 och 2 (3G födda i Sverige)........................	grupperna	183	9 242:90
4. Barn av personer, som fälla under 3 (138 födda i Sverige) ......	149	4 292: 80
5. Andra svenska medborgare ........................		173	2 303: 20

17 805:50

S:a 047

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

I sitt betänkande (sid. 114) framhåller utredningsmannen, att vid tidpunkten
för utredningen de medlemmar, som icke åtminstone hjälpligt behärskade
svenska språket, bildade blott i finska församlingen en mera betydande
minoritet (år 1946 4- ä 500 personer), under det i de tyska församlingarna
detta antal vore ringa (i Stockholm icke angivet, i Göteborg
vid 1945 års utgång 35, varav blott 6 svenska medborgare).

Enligt inhämtade uppgifter var vid utgången av år 1952 antalet finska
medborgare och antalet enbart finskspråkiga medlemmar i finska församlingen
i Stockholm 6 312 respektive cirka 4 000 samt antalet tyska medborgare
och antalet enbart tyskspråkiga medlemmar i tyska församlingen
i Stockholm 2 721 respektive cirka 2 000 och i tyska församlingen i Göteborg
cirka 500 respektive cirka 400. Därutöver fanns vid nämnda tidpunkt
—- förutom svenska medborgare — i den finska församlingen i Stockholm
brittiska, danska, franska, nederländska, norska, sovjetryska och tyska
medborgare, i den tyska församlingen i Stockholm finska, franska, italienska,
norska, polska, tjeckoslovakiska, ungerska och österrikiska medborgare
samt i den tyska församlingen i Göteborg danska, finska, norska och österrikiska
medborgare, varjämte ett antal statslösa tillhörde församlingarna.

Antalet skattekronor enligt 1952 års taxering och den samma år beslutade
utdebiteringen per skattekrona utgjorde i finska församlingen i Stockholm
224 740 respektive 0:50, i tyska församlingen i Stockholm 184 212
respektive 0: 60 samt i tyska församlingen i Göteborg 30 285 respektive
0:70 (d. v. s. utdebiteringen i den kyrkliga samfälligheten).

I vardera finska församlingen i Stockholm och tyska församlingen i Göteborg
är för närvarande endast en prästerlig befattningshavare anställd,
kyrkoherden; i tyska församlingen i Stockholm finns förutom kyrkoherden
en icke-ordinarie pastoratsadjunkt. Löneförmånerna åt kyrkoherden i tyska
församlingen i Göteborg fastställes av Kungl. Maj:t, medan finska och
tyska församlingarna i Stockholm äger själva bestämma löneförmånerna
för där anställda präster. Den kontanta årslönen utgör för närvarande
för kyrkoherden i tyska församlingen i Göteborg 24 930 kronor, för kyrkoherden
i finska församlingen i Stockholm 20 080 kronor och för kyrkoherden
i tyska församlingen i Stockholm 21 780 kronor, vilken kyrkoherde därjämte
åtnjuter fri tjänstebostad. Löneförmånerna bestrides för den förstnämnde
kyrkoherden av den kyrkliga samfälligheten i Göteborg samt för
de båda övriga kyrkoherdarna och för pastoratsadjunkten i tyska församlingen
i Stockholm av vederbörande församling — med undantag av ett
ur kyrkofonden utgående lönetillskott å 2 280 kronor för år till kyrkoherden
i finska församlingen i Stockholm.

Någon rätt till pension eller skyldighet att avgå från tjänsten vid uppnådd
viss levnadsålder förefinns icke för kyrkoherdarna i de nationella
församlingarna. Tyska församlingen i Stockholm har dock fattat ett prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

eipbeslut, att kyrkoherden i församlingen vid sin avgång skall erhålla pension;
grunderna härför är emellertid icke fixerade.

Tillsättning av kyrkoherdetjänsterna i de nationella församlingarna sker
i enlighet med av Kungl. Maj:t i särskilda privilegiebrev och annorledes
meddelade bestämmelser samt med iakttagande av under tidernas lopp utbildad
praxis. Alla tre församlingarna äger en privilegierad rätt att vid val
av kyrkoherde under vissa förutsättningar kalla präster från utlandet. Beträffande
tillsättningen av kyrkoherdetjänsterna i den finska församlingen
i Stockholm och den tyska församlingen i Göteborg gäller, att den präst,
som vid förrättat val inom vederbörande församling erhållit det högsta
röstetalet, skall av Kungl. Maj:t utnämnas och förses med fullmakt ä
tjänsten. Enligt gällande ordning för tillsättning av kyrkoherdetjänsten i
den tyska församlingen i Stockholm skall, sedan vederbörligt val inom församlingen
ägt rum, valprotokollet jämte övriga handlingar i ärendet översändas
till domkapitlet, som med eget yttrande överlämnar frågan till
Kungl. Maj:ts prövning. Den som utnämnes till kyrkoherde i nationell församling
erhåller, om han icke är svensk medborgare, i anslutning till utnämningen
svenskt medborgarskap.

I den för nuvarande innehavaren av kyrkoherdetjänsten i tyska Göteborgsförsamlingen
år 1941 utfärdade fullmakten har intagits förbehåll om
skyldighet för honom att, där ändring i församlingens organisation så påkallar,
med bibehållande av den avlöning vid tjänsten, som är eller kan bli
i vederbörlig ordning bestämd, låta sig förflytta till annan prästerlig befattning
i församling tillhörande svenska kyrkan. Något motsvarande förbehåll
finns däremot icke i de för kyrkoherdarna i finska och tyska församlingarna
i Stockholm år 1942 respektive år 1946 utfärdade fullmakterna.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att i finska kyrkan i Stockholm
gudstjänsterna hålles omväxlande på finska och svenska språket. I
den tyska kyrkan i Stockholm förrättas omkring 4/5 av antalet gudstjänster
på tyska och återstoden på svenska språket. Den tyska Göteborgsförsamlingens
gudstjänster hålles alla på tyska språket.

Privilegiernas innebörd och omfattning.

De nådiga brev och resolutioner, genom vilka under 16- och 1700-talen
de tyska Stockholms- och Göteborgsförsamlingarnas förhållanden närmare
reglerades, har vid åtskilliga tillfällen av Kungl. Maj:t betecknats såsom
privilegier. Denna benämning användes däremot icke för de nådiga beslut,
varigenom den finska församlingens förhållanden ordnades. Ett undantag
utgör 1811 års brev, varigenom indragning av de svenska gudstjänsterna
avböjdes såsom »stridande mot finska församlingens privilegier».

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Rörande privilegiernas innebörd och omfattning har utredningsmannen
anfört i huvudsak följande.

Privilegierna innebar eu deklaration av kronans vilja att gent emot den
privilegierade vara bunden vid de gjorda utfästelserna. Bundenheten gällde
doek blott kronans dåvarande bärare. Att erhålla en bekräftelse av efterträdaren
var ett säkerhetsintresse för privilegiernas innehavare.

En omisskännelig släktskap föreligger mellan stadsprivilegier från 1600-talet och de nu ifrågavarande till de tyska församlingarna utställda så till
vida, att båda grupperna reglerar en menighets organisation och befogenheter
gent emot sina medlemmar samt dessas anslutning till menigheten.
Främmande medborgares rösträtt i den tyska Stockholmstorsamlingen torde
få anses vara av privilegienatur, och detsamma gäller efter 1809 för finska
församlingen. Anslutningsbestämmelserna av år 1841 har ett organiskt
sammanhang med de äldre breven och böra fördenskull inräknas i privilegierna.
Dessa vore menade såsom menighetsprivilegier och icke såsom
prästerliga privilegier. I avseende å församlingsprivilegierna gäller därför,
att stadgandena kunna, såsom det heter om städernas privilegier i punkt
Öl av 1720 års regeringsform, »efter tidernas omständigheter lämpas». Da
för städernas del under 1700-talet riksdagen förbehölls del i besluten härom,
får man förutsätta, att anledningen var icke blott vederbörande stads eget
intresse utan ock andra städers, vilka kunde ofördelaktigt påverkas av eu
ändring. Sådana omständigheter förelåg icke i fråga om församlingsprivilegierna.
Ändring i dessa föll inom Kungl. Maj ds »ekonomiska» lagstiftning.
Exemplet från Göteborg år 1773, då tyska församlingen uppdelades i en
tysk och en svensk avdelning samt en svensk kyrkoherdetjänst inrättades
vid sidan av den förutvarande tyska, visar detta med full klarhet.

Såsom ett »särdeles privilegium» torde man i enlighet med kyrkolagen
19:11 få anse de tyska och finska församlingarnas rättighet att kalla präster
från utlandet, och av enahanda beskaffenhet synes rätten att använda
tyskt gudstjänstspråk vara — finskan är på sätt och vis fortfarande ett
inhemskt språk i Sverige.

I den mån såväl de tyska församlingarnas privilegier som den allmänna
kommunallagstiftningen tillhörde Kungl. Maj ds ekonomiska lagstiftning,
följde därav, att privilegierna var gällande till dess Kungl. Majd annorlunda
förordnade. Ett dylikt partiellt upphävande skedde t. ex. genom
Kungl. Majds brev den 15 oktober 1859, varigenom den tyska församlingen
i Stockholm tillförsäkrad rätt att gravsätta lik i sin kyrkogård (gravvalv
under kyrkans torn) i huvudsak upphävdes. Å andra sidan hade privilegierna
en sådan ålder, att de fått en sedvanerättslig karaktär. Avfattningen
av 1844 och 1860 års beslut på framställningarna från de tyska församlingarna
om privilegiebekräftelse tyder på att denna synpunkt då varit den
förhärskande. Vid sådant förhållande var en särskild fastställelse icke erforderlig.
Till besluten kan ha medverkat, att en bekräftelse kunde vara
konstitutionellt betänklig och positivt olämplig såsom bindande Kungl.
Maj:ts händer i avseende å ändringar, som kunde befinnas oundgängliga.
Ändring i anslutningsbestämmelserna, vilkas fixering år 1882 för Göteborgsförsamlingen
utan riksdagens medverkan i huvudsak torde vara att
betrakta såsom en kodifikation av gällande sedvanerätt, tillhör kommunallagstiftningen
och kräver alltså riksdagens medverkan.

I avseende å den privilegierade kallelserätten till präst i finska och tyska
församlingarna är att erinra om 1686 års stadgande i 19 kap. 11 § kyrko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2C5.

lagen, att »de församlingar, som av oss och förra konungar erhållit något
särdeles privilegium uti prästvalet, skall njuta detsamma till godo, dock
så att biskopen därvid ingalunda förbigås». Att härmed skulle avsetts att
binda Kungl. Maj:ts händer för all framtid kan icke förutsättas, så mycket
mindre som kyrkolagen utfärdats av den då enväldige konungens egen auktoritet.
I 1934 års prästvalslag (46 §) hänvisas ock härutinnan till vad
»därom är eller bliver av Konungen stadgat».

Med privilegiernas karaktär av ekonomisk lagstiftning följer, att deras
bestämmelser faller för däremot stridiga regler i allmän lag, vartill ock
efter 1866 måste räknas kommunallag.

Orubbade kvarstå fortfarande försäkringarna om dispositionen av finska
kyrkan för finska församlingen samt S:t Gertruds och Kristine kyrkor för
respektive tyska Stockholms- och Göteborgsförsamlingar, för den senare
församlingen modifierad enligt 1882 års kungliga brev, samt de speciella
bestämmelserna om präst valsrätten.

Enligt utredningsmannen synes uppenbart, att för närvarande ändring i
de delar av privilegierna, som ännu kvarstår i kraft samt rör medlemskap
av församlingarna och dispositionen av förenämnda kyrkor, kan äga rum
utan samtycke av de berörda församlingarna men bör ske i den ordning,
som i § 57 2 st. regeringsformen stadgas för kommunallagstiftning, nämligen
genom samfälld lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen. I fråga
om prästvalsreglerna har utredningsmannen framhållit, att dessa torde med
stöd av prästvalslagen kunna ändras av Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Rätten till Kristine kyrka och därmed sammanhängande
frågor.

I diskussionen om bibehållande av ekonomisk gemenskap mellan den
tyska församlingen och den kyrkliga samfälligheten i Göteborg har frågan
om äganderätten till Kristine kyrka ansetts äga en avgörande betydelse.
Sedan år 1892 på förekommen anledning en av kyrkofullmäktige i Göteborg
tillsatt kommitté uttalat sig för att samfälligheten vore rätt ägare
till kyrkan, uppdrog den tyska församlingen åt dåvarande professorn i processrätt
vid Uppsala universitet Ernst Trygger att avgiva utlåtande i frågan.
I ett år 1896 avgivet utlåtande angav Trygger som sin slutsats, att
»tyska församlingen är ägare och ensam ägare» till kyrkan.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har utredningsmannen ansett erforderligt
att underkasta frågan om äganderätten till kyrkan en granskning från
i viss mån andra utgångspunkter än Tryggers.

Av denna anledning har utredningsmannen i sitt betänkande (sid. 122—
129) till en ingående undersökning upptagit frågan om ägande- och dispositionsrätten
till Kristine kyrka. Utredningsmannen har ansett denna
undersökning giva vid handen, att kyrkan, vars uppförande under åren

K un c/I. Maj ds proposition nr 205.

1634—1648 praktiskt taget helt bekostats med statsmedel, måste i rättsligt
hänseende betraktas såsom en särskild stiftelse. Då år 1882 tyska församlingens
svenska avdelning upplöstes och kyrkan, som dittills disponerats
av nämnda församling ensam, uppläts till begagnande jämväl av Kristine
församling, kan detta enligt utredningsmannen under inga förhållanden
anses ha inneburit, att äganderätten till kyrkan helt eller delvis övergått
till sistnämnda församling och än mindre till den kyrkliga samfälligheten.
Den nuvarande tyska församlingen synes utredningsmannen därför med
avseende å kyrkan, som allt fortfarande utgör en särskild stiftelse, anses
såsom »rätt innehavare av Kristine gamla (tyska) församlings rättigheter
i den mån sådana kunna göras gällande».

Utredningsmannens förslag.

Förslag till ändrade bestämmelser om medlemskap
a v n a t i o n e 11 församling. I sitt betänkande har utredningsmannen
föreslagit nya bestämmelser om medlemskap av nationell församling,
vilka upptagits i ett förslag till förordning angående medlemskap av den
finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg (se bet. s. 139).

I anslutning till de föreslagna nya bestämmelserna har utredningsmannen
anfört i huvudsak följande.

Att, så länge dessa s. k. nationella församlingar existerar, bibehålla tvångsanslutning
för personer, som icke är svenska medborgare, synes kunna
motiveras redan med praktiskt administrativa skäl. Innan vederbörande
avlagt det vittnesbörd att vilja definitivt ingå i det svenska samhället,
som en ansökan om medborgarskap innebär, och denna ansökan bifallits,
synes det önskvärt, att i de redan bestående institutioner, som de finska
och tyska församlingarna utgör, är samlade invandrarna från de två nationaliteter,
som normalt torde giva det största tillskottet utifrån. (Det
bortses här från danskar och norrmän; språkskillnaden är för deras del
icke väsentlig.) Nu rådande rättsuppfattning torde emellertid icke godkänna,
att de som erhållit svenskt medborgarskap (naturaliserade personer)
med tvång kvarhålles i en församling, som genom namn och gudstjänstspråk
markerar sin skiljaktighet från vad som är regel i Sverige. Personer,
som icke är infödda svenskar men förvärvat svenskt medborgarskap, är
underkastade viss inskränkning i medborgerliga rättigheter. I och för sig
kan ett bibehållande för sådana personer av tvångsanslutning till viss församling
icke anses kränka några grundläggande svenska rättsprinciper.
Denna synpunkt gör sig givetvis mindre gällande beträffande personer,
som är födda i Sverige såsom främmande stats undersåtar eller statslösa,
men att göra en skillnad mellan dessa och sådana, som inflyttat vid tidig
ålder, synes vara svårt utan att ingå på ett av naturliga skäl vanskligt bedömande
av huruvida en sådan inom landet född person skall anses vara

Kunr/l. Maj ds proposition nr 205.

mera försvenskad än en som inflyttat vid t. ex. ett års ålder. Övervägande
skäl synes därför tala för att upphäva tvångsanslutningen för alla svenska
medborgare. Möjligen skulle en begränsning kunna tänkas i avseende a
svenska medborgare, som icke behärskar svenska språket, men då denna
grupp lärer vara synnerligen obetydlig och framdeles torde med nu rådande
praxis vid tilldelande av svenskt medborgarskap praktiskt taget försvinna,
synes tillräcklig anledning till sådant undantag icke föreligga. Å andra sidan
torde skäl saknas att upphäva den rättighet, som under århundraden
tillkommit avkomlingar till medlemmar av finska och tyska församlingarna
att kvarstå i sina förfäders församling. Denna rättighet lär väl normalt icke
tagas i anspråk av andra än dem, som fortfarande känner sin gemenskap
med församlingen. Detsamma bör givetvis gälla för deras hustrur och barn.
Såväl den finska som de tyska församlingarna fyller oavsett deras betydelse
för det religiösa livet en viktig uppgift såsom förmedlare för invandrare
av övergången till svensk kulturmiljö. Det har vid överläggningar med de
olika kyrkoråden betonats, att församlingarna icke vill förlora sin ställning
såsom svenska församlingar och sin delaktighet i det svenska kulturarvet.
Vid diskussion inom kyrkonämnden i Göteborg har framförts tanken,
att de till utträde berättigade medlemmar av tyska församlingen där.
som icke inom viss förelagd tid anmälde sin önskan att kvarstå i församlingen,
skulle överföras till vederbörande bostadsförsamling. Ett dylikt förfarande
skulle otvivelaktigt innebära ett psykiskt tvång, som möjligen
skulle medföra en hastig avveckling av församlingen och fördenskull icke
står i överensstämmelse med förut angivna uppfattning. Utredningsmannen
anser sig därför icke kunna förorda förslag i sådan riktning.

Inom en nationell församling kan vid frivillig anslutning tvist uppkomma
mellan makarna, huruvida frihet till utträde skall utnyttjas eller icke för
makarnas eget och för barnens vidkommande. Det synes bäst överensstämma
med nu gällande rätt, att en var av makarna bestämmer för sig och
förmyndaren för omyndig.

Ytterligare en fråga uppställer sig i detta sammanhang till besvarande.
Bör, där äktenskap ingås mellan personer, som tillhör olika församlingar
inom samma stad, varav en eller båda äro s. k. nationella, hustrun äga rätt
att kvarstå i sin församling även efter äktenskapets ingående samt mannen
kunna oberoende av för honom gällande anslutningsregler ansluta sig till
hustruns församling? Med förut angivna grundsatser skulle anslutningsrätt
föreligga för hustruns del men icke för mannens. Det kan emellertid
ifrågasättas huruvida icke, där hustrun tager i anspråk sådan rätt, denna
ock bör utsträckas till mannen. En förändring i angiven riktning av anslutningsreglerna
skulle i viss mån återge de finska och tyska församlingarna
deras äldre karaktär av friförsamlingar. De skiil av praktisk art, som motiverat
1840 och 1841 års inskränkning av den frivilliga anslutningen synes
numera väsentligen ha förlorat sin giltighet.

Det är också tänkbart att person, som har nära förbindelse med finskt
eller tyskt kultur- och samhällsliv och endast på grund av bosättning utanför
Stockholms eller Göteborgs stadsområde är hindrad att tillhöra därvarande
finska eller tyska församling, på grund härav eller eljest av giltiga
personliga skiil (inskar tillhöra någon av de finska och tyska församlingarna.
Det synes böra beredas möjlighet för Kungl. Maj:t att i dylikt fall
på ansökan medgiva sådan anslutning, där sökanden är bosatt inom vederbörande
stift.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sam!. Nr :t()5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av
ändrade regler o m m e d 1 e m skap. Därest reglerna om medlemskap
av nationell församling utformas i enlighet med utredningsmannens
förslag, uppkommer frågan, vilka organisatoriska och ekonomiska konsekvenser
förslagets genomförande kan få för församlingarna och huruvida
särskilda åtgärder i anledning härav är påkallade. Utredningsmannen har
till en början närmare berört frågan om de ekonomiska verkningarna av en
vidgad frihet till utträde ur församlingarna och anfört:

Den minskning av det för närvarande växande mediemstalet, som kan
tänkas bliva en följd av utträdesrättens utvidgning, sammanhänger med
såväl psykologiska som ekonomiska faktorer. De förra torde göra sig gällande
först och främst hos församlingsmedlemmar, som saknar känslan av
naturligt samband med församlingen. Denna grupps omfattning undandrager
sig för närvarande varje bedömande. Det är dock knappast antagligt,
att gruppen är så stor, att dess utnyttjande av den vidgade utträdesrätten
skulle komma att nedbringa mediemstalet därhän, att församlingens existens
såsom egen kyrkokommun sättes i fara. I finska församlingen kvarstår för
närvarande (är 1947) bortåt 400 medlemmar som har rätt att utträda, i
den tyska Stockholmsförsamlingen omkring 250 och i Göteborgsförsamlingen
omkring 120. En genom utträdet uppkommen minskning i skatteunderlag
och därav orsakad nödvändighet att höja uttaxeringen för församlingens
utgifter kan däremot, såvitt angår de två församlingarna i Stockholm,
medföra allvarliga olägenheter; så länge den tyska församlingen i
Göteborg är delaktig i den kyrkliga samfälligheten där, kan sådana konsekvenser
icke uppkomma för denna församling. Visserligen är uttaxeringen
i de finska och tyska församlingarna i Stockholm (70 respektive 60 öre per
skattekrona för år 1947) icke avsevärt högre än medeltalet för de territoriella
församlingarnas skattebetalare (cirka 50 öre per skattekrona för år 1947),
och något starkt ekonomiskt intresse av utträde kan därför icke anses föreligga.
Det förhåller sig emellertid så, att den del av skatteunderlaget för
finska församlingen, som enligt 1945 års taxering belöpt på svenska medborgare,
hustrur till främmande stats medborgare eller statslösa undantagna,
utgör icke mindre än 72 procent av församlingens hela skatteunderlag;
ett utträde av de personer, som uppbär nämnda 72 procent, 1 184 vid
1946 års ingång, skulle med oförändrad utgiftsstat för sagda år ha påkallat
en förhöjning av uttaxeringen från 70 öre till omkring 2 kronor. I den tyska
församlingen i Stockholm representerar motsvarande grupp, 2 144 personer,
cirka 78 procent av skatteunderlaget och en fullständig förlust av detta skulle,
under enahanda förutsättning, ha resulterat i en förhöjning av uttaxeringen
från 60 öre till omkring 3 kronor per skattekrona. Det är att befara,
att även utträdet av ett mindretal kan, så snart detta avspeglas i
ökad uttaxering, öka farten i utträdesfrekvensen.

Vad den tyska församlingen i Göteborg angår skulle ett fullt utnyttjande
av den fria utträdesrätten samtidigt som församlingen skildes från delaktighet
i den kyrkliga samfälligheten betyda medlemstalets nedgång från
647 till 142 (siffrorna för 1946 års ingång) och skatteunderlagets från
17 865 till 1 983 skattekronor samt därigenom rycka undan förutsättningarna
för församlingens existens såsom självständig enhet. (För Göteborgsförsamlingens
del har förevarande fråga närmare berörts av utredningsmannen
i speciellt avsnitt, vilket kommer att behandlas i det följande.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utredningsmannen har därefter framhållit, att ett mera omfattande utträde
ur finska och tyska Stockholmsförsamlingarna kan aktualisera frågan
om dessa församlingars upplösning, och därom anfört följande.

Skulle utträdesrätten komma att tagas i anspråk i så stor omfattning,
att de båda Stoekholmsförsamlingarnas fortvaro såsom självförsörjande enheter
omöjliggöres, är det icke uteslutet, att fråga kan väckas om vederbörande
församlings upplösning samt konstituerande av eu friförsamling
av s. k. utlandsförsamlings typ, bestående av uteslutande främmande statsborgare;
en sådan församling bleve beroende av utländsk hjälp och skulle
under denna förutsättning icke kunna behålla sin svenska karaktär. Det är
icke heller otänkbart, att en dylik friförsamling skulle kunna göra anspråk
på den upplösta församlingens kyrka och kyrkoegendom. Det synes därför
vara ett svenskt intresse, att den minskade församlingen sättes i stånd
att fortleva inom den svenska kyrkoorganisationen; härför talar också en
skälig hänsyn till äldre försäkringar härom från statsmakternas sida. Redan
i nu föreliggande läge — alltså innan det visat sig, vilka konsekvenser
utträdesrättens vidgande komme att få — synes det erforderligt att undersöka,
vilka utvägar står till buds för tillgodoseende av angivna önskemål.

Utredningsmannen har därför övervägt de olika åtgärder, som kan tänkas
ifrågakomma för att vid ett större utträde ur de finska och tyska
Stockholmsförsamlingarna bereda dessa erforderligt ekonomiskt stöd. Därvid
har utredningsmannen diskuterat fyra alternativa möjligheter.
En av dessa är anslutning av nämnda församlingar till den existerande
kyrkliga samfälligheten mellan huvudstadens territoriella församlingar.
Utredningsmannen har därom anfört i huvudsak följande.

Närmast ligger måhända till hands en anslutning till den kyrkliga samfälligheten
mellan Stockholms territoriella församlingar, vilken genom utträden
ur de finska och tyska församlingarna skulle erhålla ökning i sitt
skatteunderlag. Ett precedensfall för en sådan lösning erbjuder den tyska
Göteborgsförsamlingens delaktighet i den kyrkliga samfälligheten där.
Stockholmssamfälligheten skulle alltså övertaga ansvaret för avlöning av
prästerskap och kyrkobetjänte samt reellt huvudparten (4/5) av kostnad
för eventuell ombyggnad av kyrka och församlingshus. En lättnad skulle
härigenom kunna vinnas å lönekontot med för närvarande cirka 40 öre per
skattekrona för vardera församlingen, men i stället skulle tillkomma utdebitering
till samfälligheten (år 1947 26 öre per skattekrona). En anslutning
till samfälligheten nödvändiggör ändring i lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm.

Ett lättande av församlingsekonomien kan enligt utredningsmannen även
ske genom lönebidrag från kyrkofonden till prästlönerna, i likhet med vad
nu är fallet i den finska församlingen. Utredningsmannen anser emellertid
att ett ekonomiskt stöd i denna form skulle bli av alltför ringa betydelse.

Ett tredje alternativ är enligt utredningsmannen att — i likhet med vad
fallet är i Finland såvitt angår de tyska församlingarna där — till de båda
Stockholmsförsamlingarna ansluta personer av finsk respektive tysk nationalitet,
som är bosatta i kommuner utanför Stockholm och icke iir svenska
medborgare. Beträffande detta alternativ anför utredningsmannen:

Kimgl. Maj:ts proposition nr 205.

Av praktiska förvaltningsskäl lärer ett sådant område icke kunna göras
större än Stockholms stift. Inom detta är, utom Stockholms stad, enligt
uppgifter från slutet av år 1946 bosatta nära 400 personer av finsk och
omkring 600 personer av tysk nationalitet, som icke är svenska medborgare,
svenska hustrur inberäknade. En anordning av antydd karaktär kunde
visserligen medföra en icke oväsentlig förstärkning av respektive församlingar
i avseende å medlemstal men sannolikt i relativt ringa mån beträffande
skatteunderlag. Anordningen skulle innebära, att dessa personer
bleve kommunalt skattskyldiga utom och kyrkligt inom Stockholm, alltså
ett tillskapande av en oregelbundenhet i indelningen. En anpassning av ett
sådant förhållande till det nya uppbördssystemet skulle medföra vissa olägenheter
i form av ökat besvär för debiterings- och uppbördsorganen.

Såsom ett fjärde alternativ nämner utredningsmannen, att den minskade
församlingen under en ej alltför kort övergångstid av statsmedel erhallei
viss ersättning i skatteutjämningens form för förlust av församlingsavgifter.
Ersättningsrätten synes utredningsmannen skäligen böra inträda, så snart
församlingens skatteunderlag i förhållande till 1947 års taxering nedgått
med mera än 20 procent, samt utgå med 70 öre per skattekrona i den finska
och 60 öre i den tyska församlingen, första året helt och för varje efterföljande
år minskat med 5 procent i fallande skala. Ersättningen skulle
alltså ha upphört efter 20 år.

I fråga om valet av alternativ har utredningsmannen anfört följande.

Med frågan om vilket av dessa alternativ skall komma till användning
skulle kunna anstå, till dess det visat sig huru de nya bestämmelserna
med den vidgade rätten till ut- och inträde i församlingen verkar och frågans
upptagande få bero på framställning av vederbörande församling.
Emellertid har, vid förhandlingar med vederbörande kyrkoråd, från dessas
sida uttalats önskemålet, att redan i sammanhang med huvudfrågans avgörande
frågan om tryggade ekonomiska villkor för församlingarna boidc
lösas. I detta hänseende"har från båda kyrkorådens sida sympati uttalats
för det första av här angivna alternativ. Anslutning till den kyrkliga samfälligheten
torde emellertid förutsätta, att prästerskapets löner i de finska
och tyska församlingarna fastställes av Kungl. Maj:t. Så har skett beträffande
tyska församlingen i Göteborg.

Utredningsmannen, som sålunda uttalat sig för anslutning av de finska
och tyska Stockholmsförsamlingarna till huvudstadens kyrkliga samfällighet,
har utarbetat förslag till erforderlig ändring av lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm (bet. sid. 140).

Speciella synpunkter på tyska församlingen i Göteborg.
Utredningsmannen har därefter närmare behandlat den tyska
Göteborgsförsamlingens framtida ställning och därom anfört i huvudsak
följande.

Även om den tyska församlingens inslag av ännu icke acklimatiserade
tyskar medför en del arbetsuppgifter, som icke förefinns i de territoriella
församlingarna, kan församlingens kyrkoherde vid jämförelse med övriga

Kungl. Maj:ts -proposition nr 205.

kyrkoherdetjänster i staden icke anses ha full sysselsättning vid tjänsten.
Det nuvarande läget har emellertid framgått ur 1870-talets uppgörelse,
vari den tyska församlingen — vilken, såsom förut visats, får anses såsom
den gamla Kristine församlings rättsinnehavare — icke enbart var mottagande
part. I händelse av en upplösning av gemenskapen torde församlingen
ha giltiga anspråk på att ensam disponera över Kristine kyrka och
denna — jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1785 — tillkommande
tonnageavgifter av till Göteborg ankommande tyska och holländska fartyg
samt att från samfälligheten erhålla ersättning, beräknad efter nutida värden,
för de tillgångar denna år 1883 mottagit från församlingen. En konsekvens
härav skulle bli, att Kristine territoriella församling komme att utestängas
från kyrkan. Å andra sidan skulle för den tyska församlingen, som
enligt privilegierna själv har att svara för kyrkans underhåll samt prästerskapets
och kyrkobetjäntes avlöning, de ekonomiska konsekvenserna, om
alla svenska medborgare utträdde ur församlingen, bli katastrofala. En
för båda av frågan närmast berörda parter — den tyska församlingen och
samfälligheten — tillfredsställande lösning skulle enligt utredningsmannen
kunna utan upplösning av gemenskapen vinnas sålunda att, med indragning
av kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen vid nuvarande innehavarens
avgång, denna församling såsom annexförsamling förenas med Kristine territoriella
församling till ett pastorat, samt att i detta inrättas en komministerstjänst
med skyldighet för innehavaren att sköta kyrkobokföringen för
den tyska församlingen och med tjänstgöring företrädesvis i denna. Såsom
behörighetsvillkor för tjänsten skulle föreskrivas, att sökande skall äga
genom intyg styrka, att han äger för tjänsten erforderlig kunskap i svenska
och tyska språken.

I anslutning till nämnda förslag har utredningsmannen även förordat
vissa ändringar i gällande bestämmelser om tillsättning av ordinarie prästerlig
tjänst i den tyska Göteborgsförsamlingen. Utredningsmannen har
även tänkt sig möjligheten, att innehavaren av den nyinrättade komministerstjänsten
skall tjänstgöra uteslutande i den tyska församlingen och sålunda
ej vara skyldig biträda med pastoralvården inom Kristine territoriella
församling. I anslutning till sina förslag angående tyska Göteborgsförsamlingen
har utredningsmannen utarbetat förslag till nådigt beslut angående
ändring i organisation och indelning beträffande Kristine tyska
församling i Göteborg (bet. sid. 141 och 142.)

Yttrandena.

Finska församlingen i Stockholm och dess kyrkoherde har tillstyrkt utredningsmannens
förslag.

Tyska församlingen i Stockholm har i sitt yttrande — i vilket församlingens
kyrkoherde instiiint — anfört huvudsakligen följande.

Församlingen har knutit närmare två länders kyrkor och kyrkliga kulturer,
givit impulser till samarbete på vitt skilda områden samt varit eu
förbindelselänk mellan tvenne närbesläktade folk. Vad som under genera -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

tioner byggts upp och som alltjämt är livsdugligt synes ej böra raseras.
Att församlingen allt fortfarande är livskraftig och att den alltjämt fyller
en viktig funktion står utom varje tvivel. Enligt församlingens uppfattning
föranleder de bestämmelser, som reglerar anslutningen till församlingen,
icke att densammas medlemmar blir oförmånligt ställda i förhållande till
medlemmarna i andra statskyrkoförsamlingar. Jämlikt en av de grundprinciper,
på vilka den svenska statskyrkan vilar, får en medlem av densamma
icke välja vilken kyrkoförsamling han önskar tillhöra. Skillnaden
mellan de icke-territoriella församlingarna och övriga statskyrkoförsamlingar
är blott, att tillhörigheten till de förstnämnda är bestämd efter en personell
anslutningsgrund i stället för en territoriell. Genom tillskapandet avsärbestämmelser
för de församlingar, som avses i förevarande utredning,
skulle man göra avsteg från förenämnda grundprinciper, något som väl
torde komma att medföra återverkningar på statskyrkan i dess helhet och
ej blott för de församlingar, som närmast beröres av åtgärden. Att döma
av deltagandet i församlingens gudstjänster och övriga sammankomster
torde antalet »aktiva» församlingsmedlemmar vara procentuellt betydligt
större än i andra Stockholmsförsamlingar. Kammarkollegiet har i sitt
yttrande över den i betänkandet avsedda riksdagsmotionen framhållit såsom
ett önskemål att tvångsanslutning upphävdes och att de inflyttade,
som blivit svenska medborgare, bereddes möjlighet till närmare samhörighet
med de infödda svenskarna genom deras hänförande till de vanliga
svenska kyrkoförsamlingarna. Det torde emellertid i själva verket förhålla
sig så, att dessa naturaliserade svenskar, i den mån de känner sig dragna
till den svenska statskyrkans gudstjänstform, ty sig till tyska kyrkan. Ett
ej föraktligt antal dylika personer, som är bosatta utanför Stockholm och
som sålunda icke kan tillhöra församlingen, brukar besöka gudstjänster
och sammankomster i tyska kyrkan samt synes sålunda föredra denna
framför kyrkorna i de församlingar, där de är bosatta.

För det stora flertalet religiöst indifferenta, som nu tvångsvis anslutits
till församlingen och som måste tillhöra en svensk statskyrkoförsamling.
torde det väl vara skäligen likgiltigt om de tillhör tyska församlingen eller
någon annan församling. Under alla omständigheter torde väl tvånget icke
vara större än det tvång, som utövas å dom. vilka är nödsakade tillhöra
andra icke-territoriella församlingar såsom Skeppsholms församling och
hovförsamlingen.

Därest en utvidgning av utträdesrätten skall ske, bör denna begränsas
till personer, som är födda i Sverige men först senare fått svenskt medborgarskap.
jämte sådana personers svenskfödda hustrur. Vid en dylik
begränsning av utträdesrätten torde ekonomiskt stöd åt församlingen endast
i ringa mån erfordras, i varje fall såvitt den av utredningsmannen förordade
utsträckningen av rätten till frivillig anslutning genomföres. Därest
utträdesrätten utvidgas till att avse alla svenska medborgare, är eu anslutning
av församlingen till den kyrkliga samhälligheten i Stockholm nödvändig.
Vid ett omfattande utträde torde det, även om församlingen anslutes
till nämnda samfällighet, vara erforderligt att motväga minskningen
av församlingens skatteunderlag genom att bereda personer av tysk
nationalitet, som är bosatta i andra församlingar inom Stockholms stift
än huvudstadens, rätt att frivilligt inträda i den tyska församlingen.

Församlingsdelegerade i Stockholm har tillstyrkt upphävande av tvångsanslutningen
av svenska medborgare till finska och tyska församlingarna i

Kungl. Maj.ts ;proposition nr 205. 2.‘5

Stockholm samt, därest så sker, icke funnit skäl till erinran mot anslutning
av församlingarna till den kyrkliga samfälligheten i huvudstaden. En reservant
inom delegerade har dock ansett, att frågan om valet mellan utredningsmannens
olika alternativ för tryggande av församlingarnas ekonomi
skulle — på framställning av vederbörande församling — upptagas till
avgörande först sedan det visat sig, huru de föreslagna anslutningsbestämmelserna
verkade.

I sitt första yttrande över betänkandet ansåg sig domkapitlet i Stockholm
icke kunna ta slutgiltig ställning till utredningsmannens förslag, förrän
den då aktuella frågan om nv religionsfrihetslagstiftning blivit slutbehandlad.

Överståthållarämbetet, som icke framställt någon erinran mot de föreslagna
nya anslutningsbestämmelserna, har beträffande de finska och tyska
Stockholmsförsamlingarnas ekonomi framhållit i huvudsak följande.

Innan något av de båda alternativ för tryggande av församlingarnas
ekonomi, som går ut på anslutning till huvudstadens kyrkliga samfällighet
eller skatteutjämningsbidrag av statsmedel, förordas, bör övervägas, huruvida
tillräckligt vägande svenska intressen påkallar att man från svensk
sida övertager det ekonomiska ansvaret för finska respektive tyska medborgares
gudstjänstövning här i landet. Då deltagande i svenska gudstjänster
är Öppet för icke svenska medborgare, är det enligt överståthållarämbetets
mening språksvårigheten som skall utgöra den primära anledningen
till ett svenskt understödjande av här i landet upprättade kyrkoförsamlingar,
avsedda för utländska medborgare. De i betänkandet lämnade
uppgifterna angående dels antalet enbart finsk- respektive tyskspråkiga
medlemmar i församlingarna, dels besöksfrekvensen vid församlingarnas
högmässor kan enligt överståthållarämbetets mening icke motivera något
avsteg från den norm som ämbetet vill hävda såsom i princip riktig, nämligen
att uttaxering för gudstjänständamål eller anslag av statsmedel för
samma ändamål bör begränsas till vad som är erforderligt för att tillgodose
behovet av svensk gudstjänst, häri givetvis inbegripet behovet av finskspråkig
gudstjänst för svenska medborgare i finsktalande bygder. Några
olägenheter synes icke vara att befara av den omständigheten att församlingarna
eventuellt skulle bliva beroende av utländsk hjälp. Huruvida en
sålunda bildad friförsamling kunde göra anspråk på den upplösta församlingens
kyrka och kyrkoegendom har ämbetet icke någon egen uppfattningom.
Men även om så skulle vara förhållandet, synes därav icke böra följa
något ändrat ställningstagande, då något behov av kyrkoegendomcn för
svenskt församlingsändamål ämbetet veterligen icke föreligger, och då det
ekonomiska understöd som skulle ifrågakomma vid alternativ 1) (anslutning
till den kyrkliga samfälligheten) — avlöning av prästerskap och kyrkobetjänte
samt fyra femtedelar av kostnaden för eventuell ombyggnad av
kyrka och församlingshus — kapitaliserat representerar betydande värden.
Sammanfattningsvis får ämbetet uttala, att mot nu förevarande båda alternativ
kan resas så pass starka betänkligheter, att ämbetet icke kan förorda,
att frågan om anslutningsrätten till finska och tyska församlingarna i Stockholm
sammanknytes med spörsmålet om beredande genom det allmännas
försorg av tryggade ekonomiska villkor för församlingarna. Den omstän -

Kungl. Maj:ts proposition nr %05.

(ligheten att den vidgade utträdesrätten torde komma att utnyttjas endast
successivt synes bereda respektive församlingar tillräckligt rådrum för
övervägande av möjligheterna att utan svenskt statligt eller kommunalt
stöd ekonomiskt trygga deras fortbestånd.

Tyska församlingen i Göteborg och dess kyrkoherde har i fråga om församlingens
uppgifter och fortsatta tillvaro samt anslutningsbestämmelsernas
utformning uttalat i huvudsak samma synpunkter som den tyska församlingen
i Stockholm. Göteborgsförsamlingen har motsatt sig, att kyrkoherdetjänsten
i församlingen omändras till en komministerstjänst, men förklarat
sig icke ha något att erinra mot att kyrkoherden ålägges tjänstgöra
även i territoriell församling och att lönen för nytillträdande kyrkoherde
minskas, dock ej med större belopp än att densamma överstiger till komminister
i Göteborg utgående lön.

Majoriteten inom kyrkofullmäktige i Göteborg och majoriteten av domkapitlet
i Göteborg — vid avgivande av dess första yttrande över betänkandet
— har tillstyrkt utredningsmannens förslag, vad angår frågan
om den tyska Göteborgsförsamlingens organisation med förordande av
utredningsmannens alternativ, att komministern i denna församling icke
skall vara skyldig tjänstgöra jämväl i Kristine territoriella församling.
Doinkapitelsmajoriteten har även uttalat, att tyska församlingens präst
bör ha »kyrkoherdes ställning».

En minoritet inom kyrkofullmäktige i Göteborg har påyrkat den tyska
församlingens upplösning vid nuvarande kyrkoherdens avgång och verkställande
av utredning rörande upplösning av »sambandet mellan tyska
församlingen samt Kristine territoriella församling ävensom rörande kostnaderna
härför».

Från domkapitelsmajoritetens yttrande har två ledamöter (herrar Sjödahl
och Ohlon) anmält avvikande mening och anfört i huvudsak följande.

Jämväl icke svenska medborgare bör äga rätt att utträda ur nationell
församling. Eljest skapas lätt många onödiga personliga konflikter. Men
även om all tvångsvis anslutning till sådan församling upphör, kan både
behovet och lämpligheten att sammanföra svenska medborgare, utländska
medborgare av olika nationalitet (exempelvis tyska samt tyskspråkiga
polska, tjeckoslovakiska, österrikiska, schweiziska och danska medborgare)
och statslösa i särskilda av svenska staten upprättade församlingar ifrågasättas.
I vart fall bör svenska medborgare hänföras till de territoriella församlingarna.
Av i betänkandet lämnade uppgifter framgår klart, att från
språkliga synpunkter, vilka säkerligen spelat stor roll vid de nationella
församlingarnas uppkomst, något behov icke längre föreligger av dylika församlingar.
Någon anledning finns icke att — på sätt i betänkandet föreslås
— utvidga rätten till frivilligt inträde i de nationella församlingarna. Dessa
församlingar bör icke tillhöra de kyrkliga samfälligheterna i respektive städer.
Under en övergångstid, exempelvis till de nuvarande kyrkoherdarnas
avgång eller under en bestämd tidsperiod, kan nu rådande förhållanden
bibehållas, dock med rätt för varje medlem av nationell församling att
övergå till territoriell sådan. En undersökning bör igångsättas om den eko -

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

nomiska avvecklingen av sambandet mellan å ena sidan den tyska församlingen
i Göteborg samt å andra sidan den kyrkliga samfälligheten där
och Kristine territoriella församling.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lä?i har — i likhet med reservanterna
inom domkapitlet — förordat införande av rätt för icke svensk medborgare
att utträda ur nationell församling, varemot föredraganden, landskamreraren
i länet, helt tillstyrkt de av utredningsmannen föreslagna anslutningsbestämmelserna.
Beträffande den framtida organisationen av tyska
Göteborgsförsamlingen har länsstyrelsen uttalat samma uppfattning som
kyrkofullmäktige i staden.

Inom kammarkollegiet har majoriteten anfört i huvudsak följande rörande
de av utredningsmannen föreslagna anslutningsbestämmelserna.

Att helt försvenskade ättlingar till de ursprungligen finska och tyska medlemmarna
av vederbörande nationella församling i flera generationer kvarstått
i församlingarna synes från början aldrig ha varit avsett (betänkandet
sid. 114). I Kungl. Maj:ts instruktion för pastor primarius och Stockholms
stads konsistorium den 16 december 1668 tillhöils sålunda de svenskspråkiga
att icke hålla sig till tyska församlingen, »vilket är emot den församlingens
fundation och stiftelse», utan till vederbörande territoriella församling
(sid. 69), och enligt en kungl. resolution den 24 november 1691
skall ha förklarats, att till numera upphörda tyska församlingen i Karlskrona
skulle höra infödda tyskar endast så länge de icke var mäktiga
svenska språket (sid. 106).

Sedan församlingsmedlemmarna blivit svenska medborgare, kan deras
övergång till de territoriella församlingarna bereda större möjligheter till
närmare samhörighet med de infödda och deras slutliga sammansmältning
med nationen. Något allmänt intresse kan icke anses föreligga för att till
dylika av språkliga skäl bildade församlingar hänföra personer, vilka förstår
svenska språket och blivit svenska medborgare. Det må erinras, att för vinnande
av svenskt medborgarskap i regel fordras kunnighet i svenska språket.
För dylik person, som från annan ort i riket inflyttar till Stockholm
eller Göteborg, måste det te sig oegentligt att, sedan han tillhört en vanlig
territoriell församling, bliva överförd till en huvudsakligen för utländska
medborgare avsedd församling. Såsom Stockholms stads konsistorium redan
år 1830 uttalade (betänkandet sid. 10) bör varje församling i regel vara
territoriell och avsteg från denna regel vara att anse som nödfallsanordning,
behövlig endast så länge nödfallet varar. Tidigare har som bekant funnits
ett flertal personella församlingar, såsom — utom andra tyskspråkiga
än de nuvarande — s. k. hospitals-, slotts- och garnisonsförsamlingar m. fl.
Flertalet av dylika församlingar har emellertid upphört och medlemmarna
har överförts till vederbörande territoriella församling.

Den rätt att välja församling, som enligt förslaget skulle tillkomma
svenska medborgare av utländsk börd, är en förmån, som icke tillkommer
andra svenska medborgare, och lämpligheten av en dylik valrätt kan starkt
ifrågasättas. Avsteg från huvudregeln, att var och en skall kyrkobokföras
i den territoriella församling diir han är bosatt, bör ske endast om behov
därav föreligger. Särskilt måste det ur administrativ synpunkt anses olämpligt,
att avkomlingar av för länge sedan försvenskade tyskar och finnar
skall tillhöra annan församling iin den där de är bosatta.

•26

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Principiellt bör sålunda svenska medborgare tillhöra de svenska territoriella
församlingarna. Kollegiet kan därför icke tillstyrka rätt för svenska
medborgare, som är avkomlingar av inflyttade tyskar och finnar, att tillhöra
dylik församling. Däremot har kollegiet icke något att erinra emot att
dylik rätt tillägges den första generationen invandrare, även sedan de blivit
svenska medborgare. Rätt att kvarstå bör även av billighetsskäl tillkomma
de nuvarande medlemmarna, även om de är svenska medborgare.

De av utredningsmannen föreslagna utvidgade möjligheterna för svensk
medborgare att frivilligt ansluta sig till nationell församling avstyrkes.

Emot bibehållande av tvångsanslutningen för icke svenska medborgare
har kollegiet ingen erinran. Viss jämkning av de föreslagna bestämmelserna
rörande tvångsanslutningen har dock kollegiet ansett behövlig.

Ett på förenämnda grunder uppgjort förslag till författningsbestämmelser
i ämnet har bifogats kollegiets yttrande.

Beträffande frågan om församlingarnas bibehållande och de ekonomiska
konsekvenserna av nya anslutningsbestämmelser har kollegiets majoritet
anfört i huvudsak följande.

Därest svenska medborgare icke längre kommer att tillhöra församlingarna
i samma utsträckning som förut, kan måhända göras gällande, att ur
svensk synpunkt icke kan finnas något intresse för församlingarnas bibehållande
såsom svenska statskyrkoförsamlingar eller i varje fall för att
bereda församlingarna ekonomiskt stöd av allmänna medel. Av utredningen
i ärendet synes det dock kollegiet, som om utredningsmannens uttalande,
att församlingarna fyller en viktig uppgift såsom förmedlare för invandrare
av övergången till svensk kulturmiljö, vore riktigt. Att för de till
ifrågavarande språkgrupper hörande invandrare, vilka torde vara jämförelsevis
talrika, bibehålla församlingarna såsom deras första kyrkliga
hemvist kan ha sin betydelse. Härtill kommer, vad finska församlingen angår,
att gudstjänst på finska språket, såsom nämnts, skall hållas i finsktalande
bygder i Sverige. Det torde vara berättigat, att även i Stockholm,
där jämförelsevis många finskspråkiga finnes, möjlighet beredes dem afl
åhöra gudstjänst på finska språket och att tillgång till själasörjare kunnig
i detta språk finnes. Med finska församlingens bibehållande kan detta behov
tillgodoses.

1 och för sig har kollegiet sålunda icke något att erinra emot bibehållandet
av församlingarnas nuvarande rättsliga ställning. Förutsättning härför är
givetvis, att församlingarna fyller ett behov för ett icke alltför obetydligt
antal medlemmar och att tillräckligt ekonomiskt underlag finnes.

I huru stor grad de förändrade anslutningsbestämmelserna kommer att
inverka på församlingarnas medlemsantal är nu icke möjligt att bedöma.
Även om antalet avgångna icke kommer att omfatta samtliga svenska
medborgare, torde en minskning av antalet i varje fall kunna förutses.
Skulle det visa sig att medlemsantalet skulle sjunka avsevärt, borde frågan
om församlingarnas ställning tagas i förnyat övervägande.

Såsom förut anförts förutsätter kollegiet, att församlingarnas bibehållande
såsom svenska kyrkoförsamlingar är av allmänt intresse. Med en
dylik utgångspunkt synes det rättvist och riktigt, att medlemmarna av dessa
församlingar kommer i åtnjutande av samma förmåner som övriga skattedragare
i Stockholm. På grund härav och då Stockholms församlingsdele -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

gerade icke haft något att erinra mot utredningsmannens förslag om församlingarnas
anslutning till den mellan Stockholms territoriella församlingar
bildade ekonomiska samfälligheten, anser kollegiet sig böra tillstyrka detta
förslag.

I fråga särskilt om den tyska församlingen i Göteborg har kollegiets majoritet
framhållit huvudsakligen följande.

Med hänsyn till församlingens ringa medlemstal kan dess bibehållande
och understödjande med skattemedel uppenbarligen icke vara påkallat.
De församlingen genom privilegier beviljade rättigheterna torde icke kunna
lägga hinder i vägen för församlingens upplösning, om förutsättning för dess
fortsatta existens saknas. Kollegiet anser på grund härav hinder icke möta
mot förordnande om församlingens upphörande och dess medlemmars överförande
till vederbörande territoriella församlingar. På liknande sätt har
andra tyska församlingar, t. ex. Karlskrona tyska församling, upphört (se
betänkande sid. 105 ff). Beslut om församlingens upplösning torde emellertid
icke böra gå i verkställighet förrän nuvarande kyrkoherden i församlingen
avgått från sin befattning. Även om församlingen skulle kunna göra
anspråk på äganderätt till Kristine kyrka, synes dock församlingens rättigheter
vid församlingens upplösning komma att förfalla. Då Kristine kyrka
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1882 upplåtits till begagnande även
av Kristine territoriella församling samt tyska församlingens övriga fastigheter
och lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel överlämnats
till den kyrkliga samfälligheten, lärer något beslut om dispositionen av
kyrkan och övrig egendom icke påkallas i samband med församlingens upplösning.

Med avseende å de med de föreliggande frågorna förenade konstitutionella
spörsmålen har kollegiets majoritet anfört i huvudsak följande:

Att de för tyska församlingarna utfärdade s. k. privilegierna icke kan
jämställas med ståndsprivilegier, för vilkas ändring eller upphävande enligt
114 § regeringsformen fordras gemensamt beslut av Konung och riksdag,
torde vara uppenbart. Av ålder har det legat i Kungl. Maj:ts befogenhet
att förordna om ändring i den kommunalt borgerliga och kyrkliga indelningen.
Denna befogenhet har blivit kodifierad och förfarandet vid indelningsändringar
närmare reglerat genom lag om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning den 13 juni 1919. Denna
lag är visserligen icke tillämplig å ifrågavarande församlingar, men någon
inskränkning kan därigenom icke anses ha skett i Kungl. Maj:ts tidigare
befogenhet att förordna om ändring i indelningen jämväl beträffande dessa
församlingar. Liksom Kungl. Maj:t medgivit bildande av nya territoriella
församlingar genom utbrytning från gamla församlingar, har personer tillhörande
viss yrkesgrupp eller såsom här viss språkgrupp med Kungl. Maj:ts
medgivande fått utbrytas från de territoriella församlingarna och bilda
egna församlingar. I enahanda ordning torde dylik församling kunna upphöra,
ävensom ändring ske i de bestämmelser som gäller för anslutning av
medlemmar till församlingarna eller sålunda beträffande omfattningen av
församlingarna. I § 5 i förordningen den 30 september 1910 angående behörighet
att kyrkobokföras i icke-territoriell församling i svenska kyrkan
förutsattes, att Kungl. Maj:t kan utvidga personell församlings anslutningsområde
utom kommun, inom vilken församlingen är bildad. På samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

sätt bör Kungl. Maj:t äga inskränka på de grupper, som skall vara anslutna
till de personella församlingarna. Så skedde också beträffande Göteborgs
tyska församling år 1882 och sålunda efter tillkomsten av 1862 års kommunallagstiftning.

Skulle emellertid ifrågavarande församlingsprivilegier i enlighet med utredningsmannens
uppfattning vara i avseende å rättsskydd att likställa
med stadsprivilegier. borde dessa kunna ändras och Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med den aldrig upphävda grundsatsen, som möjliggör smärre
jämkningar i privilegierna, vara befogad att vidtaga dylika. Enligt kollegiets
mening tarvar för den skull det av utredningsmannen framlagda förslaget
till förordning angående medlemskap av ifrågavarande församlingar i och
för sig icke för sitt antagande medverkan av riksdagen. Skall detta förslag
förknippas med inlemmande av församlingarna i Stockholm i den kyrkliga
samfälligheten för Stockholms stads församlingar, erfordras såsom i betänkandet
föreslagits vissa ändringar i församlingsstyrelselagen för Stockholm,
som stiftats av Konung och riksdag.

Frågan om upphörande av tyska församlingen i Göteborg torde i enlighet
med det förut anförda icke behöva underställas riksdagens prövning.

Från vad kammarkollegiets majoritet yttrat har dåvarande generaldirektören
Sverne och kammarrådet Åberg i vissa hänseenden uttalat avvikande
mening, därvid den senare dock biträtt det slut, vartill majoriteten kommit.

Generaldirektören Sverne har anfört huvudsakligen följande.

Ur folkbokföringssynpunkt måste det anses önskvärt, att bestämmelserna
om kyrkobokföring och mantalsskrivning göres så enkla och undantagslösa
som möjligt. Detta önskemål skulle otvivelaktigt komma att bli bättre tillgodosett
än vad nu är fallet, om bestämmelserna utformades så att envar
här i riket bosatt fysisk person, vare sig han är en svensk medborgare eller
utlänning, blir skyldig att låta kyrkoskriva sig i den församling, där han
har sin bostad. För att detta skall bli möjligt bör Kungl. Maj it förordna
om upplösning av det fåtal icke-territoriella församlingar, som ännu finns
i landet.

Vad särskilt de finska och tyska församlingarna angår har i betänkandet
icke anförts övertygande skäl till stöd för att för dem skulle föreligga sådana
särskilda förhållanden som kan motivera deras bibehållande som egna
kyrkliga kommuner. Att svenska medborgare av utländsk börd skall ha
förmånen att själva välja församling synes mig ej vara berättigat eller
lämpligt. Ej heller kan numera några bärande skäl anföras för att tillerkänna
finska och tyska medborgare en dylik förmånsställning endast därför,
att de har eller får Stockholm eller Göteborg som sin bostadsort. Det
torde ej med fog kunna göras gällande, att för de finsk- eller tyskspråkiga
personer, som är bosatta i Stockholm eller Göteborg, skulle förefinnas ett
större behov av att få sammansluta sig till särskilda församlingar än exempelvis
för de finskspråkiga inom Lappmarkerna eller för sådana danskar,
som är bosatta i Malmö.

Den önskvärda reciprociteten länderna emellan kan ej heller åberopas
som skäl för ett bibehållande av de finska och tyska församlingarna här i
landet. De svenska medborgare, som är bosatta i Helsingfors respektive
Berlin, har nämligen där icke någon rätt att bilda egna kyrkliga kommuner.
De får åtnöja sig med att kunna vinna anslutning till de där varande kvrk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205. 29

liga föreningarna, de s. k. utlandsförsamlingarna, vilka ekonomiskt underst
ödjes av svenska staten och står under dennas beskydd.

Kollegiet hade därför bort i förevarande ärende i första hand hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte förordna om upplösning av de finska och tyska
församlingarna i Stockholm och Göteborg, varvid närmare föreskrifter bör
meddelas om ett likvidationsförfarande rörande den egendom, som må tillhöra
församlingarna.

Domkapitlet i Stockholm har i ett i ärendet avgivet förnyat yttrande
tillstyrkt utredningsmannens förslag med den jämkningen, att finskspråkig
svensk medborgare, som är född i Norrbottens finsktalande församlingar,
bör erhålla rätt att genom anmälan vinna inträde i finska församlingen i
Stockholm.

Majoriteten av domkapitlet i Göteborg har i ett i ärendet avgivet förnyat
yttrande framhållit bland annat att, då det icke syntes troligt, att
ett beslut om upplösning av tyska Göteborgsförsamlingen, vilket domkapitlet
motsätter sig, kan ske förrän nuvarande kyrkoherden i församlingen
avgått och då detta sannolikt dröjer ytterligare ett 20-tal år, det
vore lämpligast att avvakta den framtida utvecklingen och upptaga frågan
till slutligt avgörande först vid blivande vakans å ifrågavarande kyrkoherdetjänst.

Två ledamöter av domkapitlet (herrar Sjödahl och Ohlon) har uttalat,
att de dels anslöte sig till kammarkollegiets förslag om upplösning av den
tyska Göteborgsförsamlingen, dels ock i princip biträdde generaldirektören
Svernes förslag om upplösning jämväl av de finska och tyska Stockholmsförsamlingarna.
Därest de nationella församlingarna anses böra bibehållas,
åberopade nämnda ledamöter vad de anfört i anslutning till domkapitlets
tidigare yttrande i ärendet.

Statskontoret har funnit sig böra bestämt förorda, att särbestämmelserna
rörande kyrkoskrivning i de s. k. nationella församlingarna upphäves, och
i anslutning härtill framhållit följande.

Med en sådan åtgärd följer emellertid att dessa församlingar automatiskt
kommer att upplösas. Därmed uppkommer även frågan om hur man skall
förfara med de upplösta församlingarnas kyrkor och kvrkoegendom. Då
denna fråga icke närmare utretts i betänkandet och en upplösning av församlingarna
knappast synes böra komma till stånd, förrän klarhet härutinnan
vunnits, får statskontoret föreslå, att församlingarna ej omedelbart
upplöses utan att de i avvaktan på resultatet av en sådan utredning alltjämt
får bestå och att nu endast den tvångsvisa anslutningen av svenska
medborgare upphäves. En utredning i nämnda hänseende bör emellertid
snarast komma till stånd.

Kungi. Maj:ts proposition nr SOS.

Departementschefen.

Under 1500- och 1600-talen bildades, på grund av förekomsten av betydande
finska och tyska befolkningsgrupper med evangelisk-luthersk
trosbekännelse, i Stockholm en finsk och en tysk församling samt i var ocli
en av städerna Göteborg, Malmö, Norrköping och Karlskrona en tysk församling.
Tillkomsten av dessa s. k. nationella församlingar, som alla tillhörde
svenska kyrkan och till en början åtnjöt ekonomiskt stöd av svenska
staten, får ses mot bakgrunden av den evangelisk-lutherska kyrkans uppfattning,
att gudstjänst skall hållas på det språk menigheten förstår. Av de
sålunda bildade nationella församlingarna har de i Malmö, Norrköping och
Karlskrona upplösts under 1800-talet.

Genom att helt försvenskade avkomlingar till de ursprungliga församlingsmedlemmarna
i flera generationer kvarstod i de nationella församlingarna
— något som ej torde ha varit avsett vid deras bildande — upphörde
så småningom språkgemenskapen att vara grund för församlingsanslutningen.
Redan vid mitten av 1700-talet torde församlingarna ha omfattat
ett stort antal medlemmar, som varit kunniga även i svenska språket.

Sedan det visat sig nödvändigt att närmare reglera grunderna för medlemskap
av församlingarna, utfärdade Kungl. Maj:t för finska och tyska
församlingarna i Stockholm åren 1840 och 1841 samt för tyska församlingen
i Göteborg år 1882 särskilda anslutningsbestämmelser, vilka fortfarande
gäller. Nämnda bestämmelser, som torde ha inneburit ett lagfästande av
dåvarande anslutningspraxis, kan sägas bygga på härstamningsprincipens
grund, därvid en skillnad dock gjordes mellan äldre och yngre generationer.
Sålunda skulle sådana — första eller andra generationen vanligen tillhörande
— personer, som vore utländska medborgare eller blivit svenska medborgare
genom naturalisation, vara skyldiga tillhöra nationell församling,
medan sådana — andra generationen eller senare generation vanligen
tillhörande — personer, som vore infödda svenska medborgare, skulle äga
fritt välja mellan att kvarstå i nationell församling eller att övergå till territoriell
församling.

De gällande anslutningsbestämmelserna innebär sålunda — enligt vad
lag här sammanfattningsvis anfört — att ej blott vissa utländska medborgare
utan även vissa svenska medborgare är skyldiga att vid bosättning i
Stockholm eller Göteborg tillhöra nationell församling. Nämnda tvångsanslutning
har på vissa håll starkt kritiserats, och 1945 års riksdag har —
i anledning av en i första kammaren väckt motion — hemställt om utredning,
huruvida åtgärder borde vidtagas för tvångsanslutningens avskaffande.
Ifrågavarande utredning har numera verkställts genom en av Kungl.
Maj:t särskilt tillkallad utredningsman, vars betänkande i frågan därefter
varit föremål för remissbehandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utredningsmannens förslag går beträffande församlingsanslutningen ut
på upphävande av tvångsanslutningen för svenska medborgare, bibehållande
av densamma för utländska medborgare, viss utvidgning av den valfria
anslutningsrätten för svenska medborgare, bosatta inom vederbörande
städer (d. v. s. Stockholm och Göteborg), samt införande av anslutningsmöjlighet
för vissa utländska och svenska medborgare, bosatta inom det
stift vederbörande församling tillhör. Därjämte har utredningsmannen, som
funnit de föreslagna anslutningsbestämmelserna nödvändiggöra särskilda
åtgärder för tryggande av de nationella Stockholmsförsamlingarnas ekonomi,
angivit olika alternativ, som för detta ändamål kan ifrågakomma.
Av dessa alternativ må nämnas anslutning till huvudstadens kyrkliga samfällighet
— vilket av utredningsmannen förordats — samt bidrag ur kyrkofonden
till prästlönerna och skatteutjämningsbidrag av statsmedel under
en övergångstid. Utredningsmannen har vidare föreslagit, att den tyska
församlingen i Göteborg skall vid nuvarande kyrkoherdens avgång upphöra
som eget pastorat och i stället förenas med därvarande Kristine församling
till ett pastorat, i vilket skall finnas bland annat en svensk- och
tyskspråkig komminister med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis i den
tyska församlingen.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har, vad angår
församlingsanslutningen, dels ifrågasatts bibehållande av eller endast mindre
jämkning av de nuvarande bestämmelserna, dels tillstyrkts de föreslagna
nya bestämmelserna, dels förordats i jämförelse med dessa snävare
bestämmelser, innebärande bland annat borttagande av den valfria anslutningsrätten
för svenska medborgare. Därjämte har förslag väckts om upplösning
av tyska församlingen i Göteborg men även av finska och tyska
församlingarna i huvudstaden. Även beträffande de av utredningsmannen
framlagda ekonomiska och organisatoriska förslagen har vid remissbehandlingen
framkommit delade meningar.

För egen del finner jag det icke möjligt att i vår tid bibehålla tvångsanslutning
av svenska medborgare av finsk eller tysk börd till de nationella
församlingarna, vilka genom namn, gudstjänstspråk, församlingsprästerskåpets
tillsättning och även eljest bär en viss utländsk prägel.

Enligt min mening bör ej heller valfrihet finnas för nyssnämnda svenska
medborgare att tillhöra nationella församlingar. En sådan valfrihet strider
nämligen mot den grundläggande principen för svenska medborgares —
och här i riket bosatta utlänningars — församlingstillhörighet, som innebär
tvångsanslutning till viss församling enligt territoriell eller personell
grund. Något egentligt behov att för svenska medborgare av finsk eller
tysk börd avvika från angivna princip torde ej heller föreligga. Att göra
avsteg därifrån av språkliga skiil synes ej påkallat, då den som upptages
till svensk medborgare i regel torde vara kunnig i svenska språket. Svenskspråkiga
personers medlemskap av de nationella församlingarna synes dess -

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

utom vara emot dessas »fundation och stiftelse». Det lärer också få anses
vara ett svenskt intresse, att naturaliserade personer, om de önskar aktivt
deltaga i församlingslivet, gör detta i en territoriell församling, då deras
försvenskning därigenom torde underlättas. Även från administrativa synpunkter
torde förenklingar kunna vinnas genom att alla svenska medborgare
enligt huvudregeln hänföres till de territoriella församlingarna.

Om sålunda svenska medborgare icke skall vara skyldiga eller äga rätt
att tillhöra nationella församlingar, uppkommer frågan, huruvida dessa
församlingar bör bibehållas och då endast för utländska medborgare. Såsom
skäl för församlingarnas bibehållande skulle kunna åberopas — förutom traditionssynpunkter
— att genom bibehållandet nämnda medborgare, som
till stor del icke torde behärska svenska språket, skulle beredas möjlighet
att även framdeles deltaga i gudstjänster och övrig verksamhet i eu
finsk- respektive tyskspråkig församling. Det har även framhållits, att medlemskap
av en sådan församling skulle för här avsedda utländska medborgare
förmedla övergången till svensk kulturmiljö. Beträffande sistnämnda
synpunkt, vilken framhävts av utredningsmannen och kammarkollegiet,
bör dock påpekas, att den givetvis ej kan gälla andra än dem, som mera
aktivt deltager i församlingslivet, och att den torde väsentligen minska i
betydelse, om svenska medborgare icke skall vara anslutna till församlingarna.

Mot församlingarnas bibehållande synes å andra sidan flera vägande''
skäl kunna anföras. ''Framhållas kan sålunda, att ifrågavarande församlingar
innebär undantag från den i Sverige tillämpade huvudregeln, att här
bosatta utländska medborgare skall tillhöra de territoriella församlingarna.
Nämnda regel gäller nämligen för alla utländska medborgare, som icke är
av finsk eller tysk börd, liksom för de utländska medborgare av dylik börd,
som är bosatta utanför Stockholm och Göteborg. De nationella församlingarna
medför också, enligt vad jag inhämtat, påtagliga administrativa
nackdelar, i första hand för huvudstadens uppbördsorgan. Vidare må påpekas
att, även om många av ifrågavarande utlänningar betraktar det som
en förmån att få tillhöra en nationell församling, andra av dem kan ha en
motsatt uppfattning, vilket också i kända fall kommit till tydliga uttryck.
De bakomliggande orsakerna till eu dylik uppfattning kan vara skiftande.
Såsom exempel härpå må nämnas motiv av övervägande politisk natur och
det ganska vanliga förhållandet, att en utländsk medborgare har inflyttat
till Sverige i avsikt att stanna och därför önskar omedelbart vinna samhörighet
med landets egna medborgare. Av nu angivna skäl synes en ovillkorlig
anslutning av utländska medborgare till de nationella församlingarna
icke böra fortsättningsvis ifrågakomma. Om sålunda församlingsanslutningen
framdeles icke bör göras obligatorisk ens för utländska medborgare,
följer därav att de nationella församlingarna, om de bibehållas, kommer
att intaga en mer utpräglad särställning i förhållande till övriga försam -

Kungl. Maj ds proposition nr 205.

lingar än för närvarande. De senare är nämligen — såsom förut framhållits
— helt konstituerade på tvångsanslutningens princip, medan de nationella
församlingarna ytterst skulle vila på frivillighetens grund. Sistnämnda
förhållande skulle för dessa församlingar vidare medföra, att anslutningens
omfattning bleve högst osäker. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
härav och jämväl av att inga svenska medborgare framdeles skulle
tillhöra nämnda församlingar framstår det som uppenbart, att dessa församlingar
icke kan bibehållas utan att samtidigt vara anslutna till vederbörande
kyrkliga samfällighet eller tillförsäkrade motsvarande ekonomiskt
stöd. Till belysning av det sagda kan framhållas, att enligt en av utredningsmannen
verkställd undersökning samtliga svenska medborgares utträde
ur ifrågavarande församlingar skulle medföra, att skatteunderlagen
enligt 1945 års taxering skulle minska för finska församlingen i Stockholm
med 72 procent, för tyska församlingen där med 78 procent och för tyska
församlingen i Göteborg med 89 procent. Det kan visserligen framhållas,
att antalet finska och tyska medborgare i dessa städer sedan angivna tidpunkt
väsentligt ökats, men samtidigt bör understrykas, att denna ökning
säkerligen sammanhänger med arbetsmarknads- och andra förhållanden,
vars fortvaro måste bedömas såsom ytterst oviss.

Av vad jag förut anfört framgår, att starka principiella och praktisktadministrativa
skäl kan åberopas mot de nationella församlingarnas bibehållande
såsom speciella församlingar för vissa utländska medborgare. Härtill
kommer att dessa församlingar icke kan tänkas i fortsättningen utgöra
självständiga enheter i ekonomiskt hänseende utan med stor sannolikhet
måste understödjas med skattemedel, uttagna av andra än församlingarnas
egna medlemmar. Från nu angivna synpunkter är jag därför böjd att förorda
de nationella församlingarnas upplösning, även om detta av skäl, vartill
jag i det följande återkommer, icke kan ske omedelbart. I anslutningtill
detta mitt ställningstagande vill jag emellertid framhålla, att av församlingarnas
upplösning ej följer, att särskilda anordningar med avseende
å gudstjänst icke skulle kunna vidtagas för här avsedda finsk- och tyskspråkiga
utlänningar. Frågan om dylika anordningars vidtagande får emellertid
prövas under beaktande av flera olika omständigheter, bland annat
ifrågavarande befolkningsgruppers framtida storlek. Beträffande frågans
organisatoriska sida vill jag i detta sammanhang inskränka mig till att
peka på det sätt, varpå motsvarande fråga lösts i Norrbottens tvåspråkiga
församlingar, i vilka finnes anställda präster kunniga i såväl svenska som
finska språket.

Såsom jag i min redogörelse för de nationella församlingarnas nuvarande
organisation framhållit, innehar de i dessa församlingar anställda kyrkoherdarna
av Kungl. Maj:t utfärdade fullmakter å sina tjänster. I den
för kyrkoherden i tyska Göteborgsförsamlingen givna fullmakten har intagits
ett förbehåll om skyldighet för honom att av organisatoriska skiil låta

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

sig förflytta till annan församlingsprästerlig tjänst. De för kyrkoherdarna
i finska och tyska Stockholmsförsamlingarna utfärdade fullmakterna innehåller
däremot icke något motsvarande förbehåll. Även om dessa båda
kyrkoherdar likväl skulle kunna förflyttas till annan prästerlig tjänst eller
om de finnes böra överföras på någon slags indragningsstat, är ifrågavarande
befattningshavare i varje fall garanterade den rätt till avlöningsförmåner,
som innefattas i fullmakterna. Motsvarande gäller beträffande
kyrkoherden i tyska Göteborgsförsamlingen, därest han förflyttas
till lägre församlingsprästerlig tjänst. Någon utredning om huru de organisatoriska
och ekonomiska frågor, som rör kyrkoherdetjänsternas nuvarande
innehavare, skall lösas vid församlingarnas avveckling föreligger icke.
Ej heller åtskilliga andra frågor, som är förknippade med församlingarnas
upplösning, är närmare utredda. Flera av dessa senare frågor är av
ekonomisk natur och av komplicerad beskaffenhet. Det synes mig därför
nödvändigt, att en utredning beträffande här berörda frågor verkställes,
innan en upplösning av församlingarna kan ske.

T avvaktan på församlingarnas upplösning synes mig emellertid angeläget,
att nu gällande anslutningsbestämmelser revideras. Vid denna revision av
bestämmelserna bör tillämpas i huvudsak följande grunder. De svenska
medborgare, som vid tidpunkten för de ändrade bestämmelsernas ikraftträdande
är medlemmar av församlingarna, skall äga rätt att kvarstå i
dessa, så länge de är bosatta i respektive städer. Inga svenska medborgare
skall emellertid vara skyldiga eller äga rätt att efter nämnda tidpunkt inträda
i församlingarna. Finska och tyska medborgare av evangelisk-luthersk
trosbekännelse, som är bosatta i respektive städer, skall vara skyldiga att
tillhöra församlingarna, därest ej domkapitlet på grund av föreliggande
särskilda omständigheter annat medgiver. Beträffande andra utlänningar
skall gälla, att de som vid förenämnda tidpunkt är medlemmar av församlingarna
skall äga kvarstå i dessa, så länge de är bosatta i respektive
städer. Vidare skall utlänningar, som icke är finska eller tyska medborgare
men är finsk- eller tyskspråkiga, äga rätt att efter anmälan inträda i församlingarna,
därest de är av nyssnämnd trosbekännelse och är bosatta i
respektive städer. Barn (även adoptivbarn) till föräldrar, som är medlemmar
av församlingarna, skall, så länge de är under 18 år och vistas i föräldrahemmet,
tillhöra samma församling som föräldrarna, eller om dessa tillhör
olika församlingar, den församling vårdnadshavarna (vårdnadshavaren)
bestämmer. Vad här sagts skall icke gälla för sådan person, som enligt
särskilda bestämmelser skall kyrkobokföras i hovförsamlingen eller i militär
församling. De ändrade bestämmelserna — som i sin tur kan föranleda
att Kungl. Maj:t bör jämka nu inom församlingarna tillämpade grunder
för rösträtt — bör träda i kraft vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Av skäl som kammarkollegiet anfört anser jag att de av mig nu förordade
anslutningsbestämmelserna kan utfärdas i administrativ ordning. Då emellertid
de nya bestämmelserna — såsom jag strax skall närmare beröra —
aktualiserar frågan om ekonomiskt stöd åt de nationella Stockholmsförsamlingarna
samt förutsättningarna för detta stöd sammanhänger med
anslutningsbestämmelsernas utformning, synes grunderna för dessa böra
underställas riksdagens godkännande.

Därest anslutningsbestämmelserna utformas enligt nu angivna grunder,
torde man få räkna med, att församlingarnas medlemstal kan komma att
under vissa förutsättningar avsevärt sjunka, vilket i sin tur påverkar församlingarnas
skatteunderlag. För de båda nationella Stockholmsförsamlingarna,
vilka icke tillhör huvudstadens kyrkliga samfällighet, kan en inträdd
minskning av skatteunderlagen medföra, att utdebiteringen måste
höjas väsentligt över den nuvarande. Önskvärt vore därför, att möjlighet
funnes att vid minskning av församlingarnas skatteunderlag lämna dem
ekonomiskt stöd, så att utdebiteringen icke stiger på nyss angivet sätt.
Utredningsmannen har — visserligen från andra utgångspunkter — diskuterat
olika alternativ för dylikt stöd, för vilka jag tidigare redogjort. Under
förhandenvarande förutsättningar synes mig lämpligast att ekonomiskt
stöd, i mån av behov, gives i form av bidrag till prästlönerna ur kyrkofonden.
Framhållas bör, att ett mindre lönetillskott ur kyrkofonden redan
utgår till kyrkoherden i finska församlingen i Stockholm. Någon ändring
av kyrkofondslagen för att de föreslagna lönebidragen skall kunna utgå ur
kyrkofonden är ej erforderlig. Dessa synes nämligen kunna bestridas ur
kyrkofonden jämlikt 6 § andra stycket 4) nämnda lag. Emellertid måste
riksdagens godkännande av grunderna för lönebidragen inhämtas. Jag förordar
därför, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande att
under förut angivna förutsättningar bevilja ifrågavarande församlingar bidrag
ur kyrkofonden högst med belopp motsvarande avlöningen till i församlingarna
anställda präster.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de grunder för medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg, som jag i det föregående förordat, samt
att medgiva, att bidrag till avlönande av i finska och
tyska församlingarna i Stockholm anställda präster må
utgå ur kyrkofonden enligt grunder, som jag likaledes i det
föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vad departementschefen sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt behagar Hans Maj:t
Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Lars Ingvar.

Stockholm 1953 Ivar Haggströms Boktryckeri A. B.

5S087S