Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av skatt å bensin, som användes vid
jordbrukets drift; given Stockholms slott den 19 december
1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag om införande för tiden den 1 januari
1953—den 31 december 1954 av rätt till viss restitution av bensinskatt, som
erlagts för bensin till jordbrukets bensindrivna traktorer. Restitutionen skall
avse ett belopp om 275 kronor för år 1953 och 300 kronor för år 1954 samt
utgå till ägare av bensindriven gummihjulstraktor under förutsättning att
traktorn till väsentlig del använts vid jordbruksdrift.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953v 1 samt. Nr 20.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1952.

Närv arande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om viss
restitution av skatt å bensin samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 23 februari 1951 uppdrog
jag åt en särskilt tillkallad utredningsman att verkställa en allmän utredning
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken. I direktiven för utredningen
har framhållits bl. a. att flera skäl talade för att en ny avvägning
komme till stånd mellan beskattningen på motorfordon och på bensin
med sikte på att överföra en större del av skattebördan på motorfordonen.
Vidare har i direktiven anförts att då en sådan omläggning kunde
komma att medföra en sänkning av bensinpriset, skulle frågan om rätt till
restitution av bensinskatt i motsvarande mån minska i betydelse. Nämnda
fråga borde dock vid utredningen tagas upp till närmare undersökning,
och det vore angeläget att ett eventuellt restitutionsförfarande icke bleve
onödigt komplicerat.

Med skrivelse den 30 oktober 1952 har utredningsmannen överlämnat en
av honom utarbetad promemoria med förslag om införande av rätt till viss
restitution av bensinskatt, som erlagts för bensin till jordbrukets bensindrivna
traktorer.

I promemorian framhålles inledningsvis att utredningen rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken icke hunne slutföras förrän under år 1953,
varför eventuella förslag till ändringar i denna beskattning kunde föreläggas
tidigast 1954 års riksdag och träda i kraft den 1 januari 1955. I olika
sammanhang hade understrukits de olägenheter som förelåge i det hänseendet,
att bensinskatt — avsedd att användas till täckande av kostnaderna
för vägväsendet — uttoges jämväl för bensin som förbrukades till jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

3

brukets bensindrivna traktorer. Med hänsyn härtill hade det ansetts böra
undersökas, huruvida möjligheter förelåge att — för tiden till dess ändringarna
i beskattningen av motorfordonstrafiken blivit genomförda — undanröja
dessa olägenheter genom ett mera förenklat restitutionsförfarande. I
promemorian framlägges förslag till ett sådant förfarande.

Över nämnda promemoria ha infordrade yttranden avgivits av statskontoret,
statens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län (yttranden
från hushållningssällskapen i Östergötlands, Kristianstads och
Värmlands län ävensom från Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ha
fogats vid respektive länsstyrelses utlåtande), Sveriges lantbruksförbund
samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Därjämte har Svenska vägföreningen ingivit en skrift i anledning av promemorian.

Gällande författningsbestämmelser m. m.

Bestämmelser om skatt å bensin äro upptagna i förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. Bensinskatten —
som utgår för till riket införd och här tillverkad bensin samt uppbäres vid
importen resp. vid tillverkningsstället — har under nedan angivna tidsperioder
utgått med följande belopp:

Tidsperiod

Skatt (öre

per

liter)

1/7

1929-

- 3/6

1931

6

4/6

1931-

-30/4

1932

(6

+ 2

=)

8

1/5

1932-

-30/6

1938

10

1/7

1938-

-31/12

1939

12

1/1

1940-

-30/6

1940

(12

+ 4

=)

16

1/7

1940-

-31/12

1945

(12

+ 25

=)

37

1/1

1946-

-31/3

1948

18

1/4

1948-

-31/12

1950

(18

+ 27

=)

45

1/1

1951-

25

Rätteu till restitution av erlagd bensinskatt regleras i 5 § nyssnämnda
förordning, däri stadgas att restitution må åtnjutas i följande fall, nämligen a)

för bensin, som i oförändrat skick utföres till utrikes ort eller svensk
frihamn;

b) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för
framdrivande av tåg eller fordon å järnväg eller av luftfartyg, härunder inbegripet
start av icke motordrivet flygplan, eller av motorbåt vid yrkesmässigt
utövande av fiske;

c) för bensin, som vid tillverkning av motorer användes för avprovning
av motorer å provbädd eller å annan dylik anordning utan att därvid transportmedel
framföres; samt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

d) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för
annat tekniskt ändamål än motordrift.

I 1929 års förordning finnes sålunda icke upptagen någon bestämmelse
om rätt till restitution av skatt för bensin som användes till bensindrivna
redskap vid jordbruket.

Frågan om lättnader i beskattningen av bensin, som förbrukas inom jordbruket,
har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
bl. a. vid 1938 och 1939 samt 1948 och följande års riksdagar.
Den närmare behandlingen av berörda fråga framgår av propositionerna nr
188/1949 och 178/1950 samt bevillningsutskottets utlåtanden nr 23/1948
(s. 10 ff.), nr 42/1949, nr 66/1950 (reservationen), nr 36/1951 (reservationen
av herr Olsson i Gävle m. fl.) och nr 59/1952. Av vad därvid förekommit
må här framhållas, att 1948 års riksdag — som beslöt en höjning av bensinskatten
från 18 till 45 öre per liter från och med den 1 april 1948 genom
uttagandet av en tilläggsskatt av 27 öre per liter — bemyndigade Kungl.
Maj :t att förordna om restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april
1948—-den 31 mars 1949, och att sedermera 1949 och 1950 års riksdagar
lämnat liknande bemyndiganden för tiden den 1 april 1949—den 31 december
1950.

Genom att Kungl. Maj:t utnyttjat dessa bemyndiganden har restitution
sålunda beviljats i förevarande hänseende med 27 öre per liter under den tid
då bensinskatten utgått med 45 öre per liter.

Beträffande sättet för genomförandet av denna restitution utav tilläggsskatten
på bensin må här nämnas, att Kungl. Maj :t uppdrog åt statens
livsmedelskommission resp. statens jordbruksnämnd att handlägga restitutionsärendena.
Enligt av dessa myndigheter utfärdade bestämmelser var
restitutionssökanden skyldig att lämna närmare uppgifter angående sitt jordbruk
samt rörande den areal som för olika ändamål bearbetats med anlitande
av bensindriven traktor.

Sedan chefen för finansdepartementet efter Kungl. Maj :ts den 12 november
1948 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för utredning
av frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes
bl. a. vid jordbrukets drift, ha nämnda sakkunniga avgivit förslag i ämnet
den 30 november 1949. Enligt förslaget skulle restitution beviljas jordbrukare
antingen med tillämpning av ett s. k. normsystem (d. v. s. bensinförbrukningen
skulle antagas uppgå till vissa närmare angivna kvantiteter för
olika slag av bearbetad areal jordbruksjord men samtidigt bestyrkas genom
företeende av leveranssedlar å inköpt bensin) eller ock efter den faktiska
förbrukningen i enlighet med sökandens bokföring. Sagda förslag, som under
remissbehandlingen rönte stark kritik med hänsyn till det invecklade
restitutionsförfarandet, har hittills icke föranlett någon ytterligare åtgärd
från statsmakternas sida. Jag vill erinra om att jag i förenämnda proposition
nr 178/1950 uttalade att jag — utan att taga ställning till frågan om

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

det principiellt berättigade i kravet på restitution av bensinskatt för de här
ifrågavarande ändamålen — kommit till den uppfattningen att sakkunnigiörslaget
i vart fall icke kunde utan en tidskrävande överarbetning läggas
till grund för lagstiftning i ämnet.

Vissa statistiska uppgifter.

I sin förenämnda promemoria har utredningsmannen lämnat vissa uppgifter
angående bensinskatten och j ordbrukskalkylen. Av
uppgifterna, vilka hämtats ur propositionen den 25 april 1952, nr 236, må
här återgivas följande.

Enligt en hösten 1950 verkställd undersökning fanns i Sverige den 1 oktober
1950 sammanlagt 59 750 egentliga jordbrukstraktorer. Nyanskaffningen
av traktorer under produktionsåren 1950/51—1952/53 beräknades till
respektive 13 402, 11 286 och 10 000. Antalet i gång varande traktorer den
31 augusti 1953 beräknades till 85 938; och det genomsnittliga antalet i drift
varande traktorer under produktionsåret 1952/53 uppskattades till omkring
82 400. Under samma produktionsår beräknades antalet dragbilar
(epatraktorer) i jordbruket till 8 500 och antalet jeepar som ägdes av jordbrukare
till 570.

I fråga om fördelningen av traktorer, dragbilar och jeepar med hänsyn till
förbrukningen av drivmedel och antalet driftstimmar per fordon och år
verkställdes följande beräkningar för produktionsåret 1952/53:

Fordon

Antal
(i avrun-dade tal)

Genomsnittlig driv-medelsförbrukning
per fordon
år 1952/53
liter

Förbruk-ningen
per timme
liter

Beräknat antal
driftstimmar
per år 1952/53
timmar

Hjultraktorer

Bensindrivna.......

Brännolj edrivna

6 200

1 470

3,5

420

med startbensin .

2 800

3 390

7,0

480

utan »

11 350

2 920

7,0

420

Motorfotogendrivna

(med startbensin)

61 600

2 610

6,5

400

Summa 81 950

Bandtraktorer

Bensindrivna......

50

1 050

5,0

210

Övriga............

400

Summa

450

Dragbilar

Bensindrivna.......

3 900

520

5,0

100

Övriga............

4 600

850

5,0

170

Summa

8 500

Jeepar..............

570

3 300

5,5

600

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Den totala förbrukningen av stnrtbensin beräknades för produktionsåret
1952/53 till 270 liter för brännoljedriven hjultraktor, 140 liter för motorfotogendriven
hjultraktor samt till 135 liter för fotogendriven dragbil.

Vad angår den genomsnittliga förbrukningen per fordon av smörjoljor beräknades
nämnda förbrukning på följande sätt:

_ Förbrukningen

Fordon (j icg. per tim.)

Bensindrivna hjultraktorer...................... 0,15

Andra » 0,25

Dragbilar...................................... 0,15

Jeepar........................................ 0,14

De totala kostnaderna för driv- och smörjmedel till traktorer, dragbilar och
jeepar vid jordbruket beräknades för produktionsåret 1952/53 sålunda:

Kvantitet Milj. kr.

Motorfotogen, kubikmeter............................. 165 686 44,32

Motorb rännolja, » ............................. 44 037 10,90

Bensin (efter ett pris av 56,75 öre per liter), kubikmeter ... 23 150 13,14

Smörjolja, ton....................................... 8 395 16,79

Summa milj. kronor 85,15

Från drivmedelskostnaderna avräknades i jordbrulcskalkylen vad som
restituerats av bensinskatten; denna restitution beräknades på följande sätt:

Beräknad restituerad

År summa (efter

27 öre/liter)

1948/49 ............................... 1,66 milj. kr.

1949/50 ............................... 2,22 » »

1950/51 ............................... 0,86 » »

Jordbrukets totala kostnader för driv- och smörjmedel ha från och med
produktionsåret 1949/50 beräknats till följande belopp:

År

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

Totalsumma
(milj. kr.)

. 55,20

. 68,89

. 79,03

. 85,15

I det föregående har redovisats bl. a. den genomsnittliga förbrukningen
av bensin per traktor och år. Denna genomsnittsförbrukning har för produktionsåret
1952/53 antagits utgöra 1 470 liter för gummihjulsdriven
traktor.

Den faktiska förbrukningen per traktor varierar givelvis avsevärt, beroende
framför allt på storleken av traktorägarens brukningsdel. I detta

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hänseende har utredningsmannen hänvisat till viss utredning, som framlagts
i en inom statens jordbruksnämnd den 19 februari 1952 upprättad promemoria
angående jordbrukets bensindrivna traktorer och bränsleförbrukningen
vid dessa under år 1950. Uppgifterna i de till statens jordbruksnämnd
inkomna ansökningarna rörande restitution av skatt för bensin, som
år 1950 använts vid jordbrukets bensindrivna traktorer, hade bearbetats och
av det härvid erhållna materialet framginge bl. a. att bensinförbrukningen
per traktor vid brukningsdelar av olika storlekar beräknats på följande
sätt:

Brukningsdelens

storlek

(hektar)

Antalet traktorer
absoluta „

. , /o

tal

Förbrukningen
per traktor
(i liter)

0—

5...............

41

1,42

746

5—

10...............

320

11,15

1 023

10—

•20...............

... 1210

42,01

1 204

20—

30...............

774

26,87

1 506

30—

50...............

442

15,35

2 039

50-

100...............

92

3,20

2 523

0—

■100...............

... 2 879

100,00

1 429

Genom 1951 års vägtrafikförordning, som trädde i kraft den 1 januari
1952, har registreringsskyldighet införts i fråga om traktorer, försedda med
gummihjul eller med band. Denna registreringsskyldighet gällde dock först
från och med den 1 juli 1952.

Utredningsmannen har från länsstyrelserna införskaffat uppgifter angående
antalet registrerade traktorer den 1 september
1 9 5 2. Av dessa uppgifter framgår följande:

Län

Totala

antalet

Antalet registrerade bensindrivna
aum mihj ulstraktorer

Totala

antalet

Registrerad
på jordbru-kare o. dyl.

Av

fabrikatet

Ferguson

Registrerade
såsom drag-bilar eller
epatraktorer

Stockholms stad...............

301

133

5

41

7

j Stockholms län............

3 750

311

291

232

48

! Uppsala * ............

4115

145

116

126

10a

I Södermanlands » ............

4 086

287

229

260

18

i Östergötlands > ............

5 942

422

346

307

22 i

Jönköpings » ............

2 039

329

284

275

36

! Kronobergs > ............

1154

110

91

91

12

Kalmar » ............

3 914

330

289

261

34

2 342

98

77

77

4

Blekinge » ............

1197

76

65

61

8 !

Kristianstads > ............

5 588

499

447

418

32

Malmöhus » ............

9 559

840

727

712

12

Hallands > ............

2 760

159

126

109

17

Göteborgs och Bohus i än......

1 1780

1 253

i 177

i 166

72

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Län

Totala

antalet

Antalet registrerade bensindrivna
gummihjulstraktorer

Totala

antalet

Registrerad
på jordbru-kare o. dyl.

Av

fabrikatet

Ferguson

Registrerade
såsom drag-bilar eller
epatraktorer

Älvsborgs

län............

3 301

448

366

280

142

Skaraborgs

» .

6 343

433

395

363

45

Värmlands

>

3 798

615

461

202

349

Örebro

>

4 290

366

308

285

36

Västmanlands

>

4 844

275

255

239

23 |

Kopparbergs

) .

3 050

981

854

160

796

Gävleborgs

> .

2 456

642

506

241

258

Västernorrlands

>

1 867

444

311

226

156 1

Jämtlands

> .

1172

178

132

no

46

Västerbottens

» ........

2 560

491

196

182

262

Norrbottens

> .....

1393

100

81

34

49

83 604

8965

7 933

5458

2 494

Utredningsmannens förslag.

I sin promemoria lämnar utredningsmannen först en redogörelse för vissa
aktuella synpunkter på frågan o in införande av rätt
till restitution av skatt för bensin, använd vid jordbrukets
drift.

I detta hänseende har utredningsmannen anfört bl. a., att då jordbruksnäringen
erhållit en generell kompensation för bensinskatten genom jordbrukskalkylen
och detta sätt för kompensationens anordnande bestämts efter
samråd med representanter för jordbruksnäringen, torde anledning saknas
att för tiden före den 1 september 1953 vidtaga några ytterligare åtgärder
för att kompensera jordbruket i anledning av skatten på bensin.

Vad anginge tiden den 1 september 1953—den 31 december 1954 eller alltså
den tid, som därefter återstode innan ett definitivt förslag till ändringar
i beskattningen av motorfordonstrafiken kunde beräknas träda i kraft, syntes
det ligga närmast till hands att ställa sig på den ståndpunkten, att samma
metod för kompensation åt jordbruket för bensinskatten som använts
beträffande produktionsåret 1952/53 borde komma till användning även
under den därpå följande liden, i synnerhet som den tiden omfattade endast
något över ett produktionsår. Sagda metod hade dessutom den uppenbara
fördelen att den vore enkel att tillämpa — den krävde alltså ej något särskilt
administrativt arbete -— och innebure vidare att jordbrukets utgifter
lör bensinskatten gottgjordes jordbruket på samma sätt som andra jordbrukets
utgifter eller alltså generellt genom prissättningen på jordbrukets
produkter.

Det kunde dock icke bortses från att metoden med generell kompensation
för bensinskatten hade sina olägenheter. Härutinnan vore att märka —

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9

förutom att den generella kompensationen komme även sådana jordbrukare
till godo som icke begagnade bensindrivna traktorer — att skatten på bensin
fördyrade detta drivmedel i förhållande till brännoljor och motorfotogen.
Enligt vad från olika håll uppgivits hade denna omständighet medfört,
att för bensindrift byggda traktorer omändrats för att kunna drivas med
annat drivmedel än bensin; och vidare hade nyanskaffningen av traktorer
till jordbruket särskilt inriktats på sådana traktorer, vilka icke krävde
bensin såsom huvudsakligt drivmedel. Då sålunda en aktuell risk förelåge
för att traktoranskaffningen vid jordbruket på grund av beskattningen utav
bensin ginge i felaktig riktning, vore det givetvis angeläget att — utan
dröjsmål — söka åstadkomma en ändring härutinnan.

Vid en undersökning av möjligheterna att förhindra att bensinbeskattningen
ger upphov till felinvesteringar vid traktoranskaffningen inom jordbruket
borde, framhåller utredningsmannen, först klarläggas en fråga, vilken
i tidigare diskussioner icke syntes ha särskilt uppmärksammats, nämligen
frågan om den rent ekonomiska betydelsen av bensinbeskattningen
för den enskilde traktorägaren. Härom
anföres i promemorian följande:

Enligt jordbrukskalkylen för produktionsåret 1952/53 uppgår den genomsnittliga
bensinförbrukningen för bensintraktorer i egentlig mening till

1 470 liter. Skatten bärå utgör 367 kronor 50 öre. Såsom förut framhållits
varierar emellertid förbrukningen per traktor betydligt. Sålunda uppgår den
antagna medelförbrukningen vid de minsta brukningsenheterna till 746 liter
(skatten härå 186 kronor 50 öre) och vid de största brukningsenheterna till

2 523 liter (skatten härå 630 kronor 75 öre).

För epatraktorerna (dragbilarna) redovisas i j or dbrukskalkylen en förhållandevis
lägre genomsnittsförbrukning eller 520 liter bensin; och skatten
härå utgör 130 kronor.

Beträffande jeeparna — vilka dock icke registreras såsom traktorer utan
såsom person- eller lastbilar —• beräknas genomsnittsförbrukningen till

3 300 liter. Skatten å detta belopp uppgår till 825 kronor.

Vad angår sådana i jordbruksdrift utnyttjade traktorer, som drivas med
brännolja eller motorfotogen men som dessutom kräva bensin för start och
varmkörning, uppgår enligt j or dbrukskalkylen den antagna årsförbrukningen
av bensin till 270 liter för brännoljedrivna och till 140 liter för motorfotogendrivna
traktorer. Skatten å nu nämnda kvantiteter bensin utgör
67 kronor 50 öre respektive 35 kronor.

Av de nu nämnda fordonskategorierna torde anledning saknas att i detta
sammanhang diskutera införandet av en restitutionsrätt i fråga om skatten
å bensin som förbrukas i jordbruksdrift vid körning med epatraktorer. Det
belopp som ägaren till en epatraktor nödgas betala i skatt för bensin som
utgår vid körning på åker är alltför obetydligt även ur den enskilde traktorägarens
synpunkt för att böra föranleda ett individuellt restitutionsförfarande
eller annan liknande åtgärd. Härtill kommer att just epatraktorerna
torde i större utsträckning än traktorer i egentlig mening användas vid jordbrukares
transporter och andra för jordbrukets räkning erforderliga körningar
på väg, varför beskattningen av bensinen till epatraktorerna framstår
såsom motiverad.

Vad nu sagts i fråga om epatraktorerna torde i stort sett vara tillämpligt
även i fråga om jeeparna. Visserligen uppgår den genomsnittliga årsförbruk -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningen för jeepar till avsevärt högre kvantitet än för traktorer och epatraktorer,
men det torde vara känt, att jeepar i avsevärd utsträckning utnyttjas
vid körning på väg. Den väsentliga skillnaden i användningsområdet som
föreligger mellan traktorer i egentlig mening och jeepar har tidigare uppmärksammats;
denna skillnad torde ha föranlett att då restitution beviljades
av tilläggsskatten för bensin till bensindrivna traktorer under tiden den
1 april 1948—den 31 december 1950, denna restitutionsrätt icke lcom jeeparna
till godo. Den omständigheten att i enstaka fall jeepen måhända utnyttjas
i betydande utsträckning vid körning på åker bör icke rimligen medföra
att en restitutionsrätt tillskapas för hela denna fordonsgrupp.

Förbrukningen av startbensin till brännolje- eller motorfotogendrivna
traktorer är uppenbarligen av så ringa storleksordning att skatten på bensinen
till dessa traktorer icke — i jämförelse med andra utgifter vid jordbruket
— spelar någon egentlig roll. Det torde här få erinras om att under
tid då restitution medgavs av tilläggsskatten (27 öre per liter) för bensin,
som användes till jordbrukets traktorer, sådan restitution icke erhölls för
startbensinen och i övrigt beviljades endast under förutsättning att restitutionsbeloppet
uppgått till minst 54 kronor för helt kalenderår räknat.

Vad härefter angår de egentliga bensindrivna traktorerna, vilka användas
i jordbruksdrift, uppgår deras antal f. n. till omkring 6 000 stycken. Dessa
traktorer torde så gott som undantagslöst vara gummihjulsdrivna. För dessa
traktorer är utmärkande att de i större utsträckning än andra fordon användas
vid körning på åker eller vid stationär drift inom jordbruket. Emellertid
har utvecklingen numera fortskridit dithän, att även dessa traktorer
ofta begagnas vid vägtransporter; och sådana transporter bli allt vanligare i
samma mån som hästbeståndet vid jordbruket reduceras.

För de bensindrivna traktorerna uppgår den genomsnittliga bensinförbrukningen
per år till så stor kvantitet, att skatten på den bensin som förbrukas
i annan jordbruksdrift än vid körning på väg måste antagas vara
en ekonomisk faktor för den enskilde jordbrukaren att räkna med.

Med hänsyn till vad sist anförts och då riskerna för övergång från bensindrift
till andra mindre effektiva drivmedel är störst just i fråga om de
egentliga traktorerna, synes det angeläget att få klarlagt om möjlighet finnes
att i detta hänseende ersätta systemet med generell kompensation via
jordbrukskalkylen med ett annat mera rättvisande system, vilket, samtidigt
som det är enkelt att tillämpa, avhåller den enskilde traktorägaren från
att — på grund av bensinskatten — övergå till andra drivmedel utan tvärtom
stimulerar andra traktorägare att övergå till bensindrift.

I fråga om metoden för en individuell restitution har
utredningsmannen uttalat:

En framkomlig väg för lösandet av frågan om restitution av skatt för
bensin, som användes för jordbrukets bensindrivna traktorer, synes ej lätt
att anvisa; å ena sidan har den generella kompensationen ej ansetts tillräckligt
rättvisande och å andra sidan har de förslag som gått ut på en individuell
restitution icke godtagits under motivering att förslagen varit invecklade
och skulle föranleda ett betydande administrativt arbete utan att någon
egentlig kontroll kunde erhållas i fråga om storleken av de förbrukade bensinkvantiteterna.

Sedan numera — från och med den 1 juli 1952 — registreringsskyldighet
införts för traktorer och vid registreringen av varje traktor antecknas på
registerkortet åtskilliga uppgifter, bl. a. rörande fabrikatet, drivmedlet, fordonets
ägare och yrke samt fordonets hemort, synes det vara möjligt att vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

utformandet av en restitutionsrätt utnyttja det sålunda befintliga traktorregistret.
Kretsen av restitutionsberättigade traktorägare kan förty på ett
ganska enkelt sätt fixeras, vilket icke tidigare varit fallet.

Däremot föreligga fortfarande samma svårigheter som tidigare då det
gäller att fastställa de normer efter vilka restitutionsbeloppet skall utgå till
den enskilde traktorägaren.

Den lämpligaste lösningen i detta avseende torde böra karakteriseras av
att den är så enkel som möjligt och samtidigt rättvisande.

I första hand uppställer sig då frågan om det normsystem som föreslagits
av 1948 års restitutionssakkunniga skulle kunna ytterligare förenklas.
Nämnda system innebar att restitution i princip kunde medgivas efter en
antagen föi’brukning för traktordriften av högst 60 liter per hektar odlad
jord med avdrag för vall och att restitutionsbeloppet uträknades med ledning
av säljarens leveranssedlar, vilka skulle insändas till länsstyrelsen. En
tänkbar förenkling i sagda normsystem skulle måhända vara att slopa kontrollen
genom leveranssedlarna och schablonmässigt beräkna bensinåtgången
till 60 liter per hektar odlad jord med avdrag för vall. Ett dylikt förenklat
system skulle dock ha den nackdelen att hänsyn ej kunde tagas till om
traktorn utnyttjats mer eller mindre intensivt eller om exempelvis hästar
eller andra slag av traktorer användes vid sidan av bensintraktorn. Vidare
skulle större brukningsenheter komma att i hög grad gynnas genom en sådan
restitutionsmetod, enär förbrukningen icke torde stegras i direkt proportion
till åkerarealens ökning.

En annan tänkbar lösning av restitutionsfrågan skulle vara att ställa
restitutionsbeloppet i relation till traktorns storlek samt arealen odlad jord
med avdrag för vall; men även denna metod skulle vara förenad med i stort
sett samma olägenheter som det nyss antydda förenklade normsystemet.

Med hänsyn härtill torde det icke återstå annat alternativ än att fastställa
ett rent schablonmässigt restitutionsbelopp, som under vissa, lätt kontrollerbara
förutsättningar utanordnas till vederbörande traktorägare. Ett dylikt
alternativ skulle närmast innebära eu generell restitution till en starkt
begränsad och noggrant individualiserad grupp jordbrukare eller alltså till
sådana jordbrukare-traktorägare, vilka själva fått direkt vidkännas utgifterna
för bensinskatten och ej endast tillhöra den yrkesgrupp vars utgifter
beräknas i sin helhet i enlighet med jordbrukskalkylen.

Svårigheterna i detta fall uppkomma då det gäller att fastställa schablonbeloppets
storlek. Härvid måste nämligen iakttagas, att traktorägare som
endast i mindre utsträckning använda sin traktor icke erhålla restitution
med högre belopp än den verkligen erlagda skatten, att traktorägare, som
bruka större brukningsenheter, utfå så stort restitutionsbelopp att de anse
det ekonomiskt försvarligt att bibehålla bensindriften framför att bygga om
traktorn för körning med annat drivmedel, att jordbrukare som stå i begrepp
att skaffa sig eu traktor icke avstå från att köpa en bensintraktor
enbart med hänsyn till bensinskatten, och att beloppet ej heller blir av sådan
storleksordning att efter den definitiva omläggningen av beskattningen utav
motorfordonstrafiken de bensindrivna traktorerna ställas i sämre läge än
vad fallet blir enligt den nu ifrågasatta provisoriska lösningen.

Med beaktande härav torde schablonbeloppet kunna bestämmas till 250
kronor per bensintraktor och produktionsår. Detta belopp motsvarar skatten
på 1 000 liter bensin. Ett restitutionsbelopp av denna storleksordning
skulle betyda, att traktorägare med en brukningsdel av 10—20 hektar som
har en genomsnittsförbrukning av 1 200 liter per år och betalar skatt härför
med 300 kronor erhåller restitution med 5/6 av skattebeloppet. Restitutionsbeloppet
250 kronor torde för dessa brukningsdelar vara i stort sett riktigt

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

med hänsyn till att den bensin som användes vid körning på väg med traktor
givetvis bör beskattas. För traktorägare med brukningsdelar av 20—30
hektar och en genomsnittlig bensinförbrukning av 1 500 liter (skatt därå
375 kronor) blir restitutionsbeloppet omkring i7 öre per liter. Sistnämnda
belopp ligger ganska nära det belopp om 20 öre per liter, vilket föreslogs
såsom restitutionsbelopp av majoriteten inom 1951 års bevillningsutskott.
Vid större brukningsdelar och därmed följande större bensinförbrukning
per traktor sjunker restitutionsbeloppet. Å andra sidan framgår av tillgänglig
statistik att ett restitutionsbelopp om 250 kronor per år kommer att ligga i
överkant såvitt angår traktorer vid de minsta brukningsenheterna. Det kan
emellertid antagas, att den i det föregående omnämnda siffran om 746 liters
förbrukning vid brukningsdelar om högst 5 hektar i dagens läge med det
alltmer intensifierade utnyttjandet av traktorer i jordbruksdrift" är för låg
och nu troligen stigit till omkring 1 000 liter.

Av vikt är att i detta sammanhang understryka att i den mån jordbruket
icke erhåller full kompensation för utgifterna för bensinskatten genom den
nu förordade individuella restitutionen med ett schablonbelopp, kommer
kompensation att lämnas åt jordbruket i dess helhet genom jordbrukskalkylen.
Härigenom kommer åtminstone till en del att utjämnas den orättvisa
som uppstår genom ett i underkant fastställt schablonbelopp. I varje fall
måste det anses att ett system med individuell restitution av ett enhetligt
belopp direkt till den traktorägare, som fått vidkännas utgifterna för bensinskatt,
och kompensation för överskjutande skatt genom jordbrukskalkylen
är mera rättvisande än det nuvarande systemet samtidigt som den
bär ifrågasatta lösningen icke torde behöva medföra något betungande administrativt
mer arbete.

Utredningsmannens förslag innebär sålunda att restitution skall medgivas
med ett fixt belopp om 250 kronor för helt produktionsår räknat till
ägare av bensindriven gummihjulstraktor under förutsättning att ägaren
driver jordbruk och att traktorn till väsentlig del använts vid jordbruksdrift
i egentlig mening.

Den sålunda föreslagna restitutionsrälten borde enligt utredningsmannens
förslag åtminstone tills vidare begränsas att gälla under tiden den 1 september
1953—den 31 december 1954. För jordbrukare som icke varit ägare till
bensindriven traktor under hela produktionsåret 1953/54 borde restitution
åtnjutas med halva beloppet eller 125 kronor, därest han ägt traktorn under
minst halva tiden. Till ägare av sådan traktor under tiden den 1 september—
den 31 december 1954 borde restitutionsbeloppet utgå med en tredjedel av
det för helt produktionsår föreslagna restitutionsbeloppet, dock avrundat
till jämnt krontal.

Det tekniska förfarandet vid handläggningen av restitutionsärendena
borde utformas med utnyttjandet av det hos länsstyrelserna numera
förda traktorregistret. I promemorian rekommenderas följande tillvägagångssätt.

Vid produktionsårets utgång den 31 augusti 1954 (resp. efter utgången av
år 1954) skall från länsstyrelsernas bilregister — med ledning av traktorkorten
— till varje i traktorregistret upptagen ägare av bensindriven gummihjulstraktor,
vilken ägare dessutom är registrerad såsom tillhörande yr -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 20.

13

kesgruppen jordbrukare (hemmansägare, arrendator o. dyl.), översändas en
blankett avseende ansökan om restitution av erlagd bensinskatt. Denna blankett
skall ifyllas av vederbörande traktorägare. Av den ifyllda blanketten
skall framgå, på vilken fastighet traktorn använts ävensom fastighetens
storlek; och traktorägaren skall i samband med sin underskrift betyga, att
traktorn använts till väsentlig del vid jordbruksdriften. Något bestyrkande
av uppgifterna i blanketten från kommunal myndighets sida torde icke
vara behövlig. Blanketten insändes därefter till bilregistret, där blanketten
kontrolleras och ofullständiga uppgifter kompletteras, lämpligen med anlitande
av beskrivningen till ekonomiska kartan eller andra tillgängliga
handlingar rörande jordbruket. Från bilregistret insändas blanketterna till
statens jordbruksnämnd, som restituerar det belopp traktorägaren är berättigad
utfå.

Trots det nu förordade enkla restitutionssystemet kunna vissa tillämpningssvårigheter
uppkomma.

Därest en jordbrukare i jordbruksdriften använder mer än en bensindriven
gummihjul straktor, bör hinder icke föreligga för honom att erhålla restitution
för varje traktor, såvida eljest förutsättningar härför föreligga.

Beträffande sådana bensindrivna traktorer, som ägas av maskinstationer
och icke av jordbrukare, torde restitutionsfrågan i dessa fall icke spela någon
större roll. Antalet bensindrivna traktorer vid maskinstationerna är icke
känt; men det kan antagas att antalet dylika traktorer, som äges av maskinstationsägare
som ej samtidigt är jordbrukare, är mycket obetydligt. Det
synes icke troligt att en restitution av skatten för bensin till dessa traktorer
med ett så lågt schablonbelopp som 250 kronor per traktor skulle medföra
någon ändring i de taxor som tillämpas vid körning åt jordbrukare. Någon
individuell restitution i dessa fall torde därför icke böra ifrågakomma utan
härvidlag synes endast en generell kompensation genom jordbrukskalkylen
lämplig.

Ej heller såvitt angår för enbart trädgårdsbruk avsedda bensindrivna
traktorer — vilka traktorer äro avsevärt mindre än de i jordbruksdrift använda
bensintraktorerna — kan den nu förordade individuella restitutionen
anses lämplig.

Med hänsyn till den korta tidrymd under vilken restitutionsförfarandet,
enligt vad förut föreslagits, skulle vara i tillämpning torde några uttryckliga
författningsbestämmelser icke behöva utfärdas. Det må erinras om att
den restitutionsrätt som gällde under tiden den 1 april 1948—den 31 december
1950 grundades enbart på av riksdagen åt Kungl. Maj :t lämnade
bemyndiganden och att Kungl. Maj :t med stöd därav uppdragit åt livsmedelskommissionen
resp. jordbruksnämnden att självständigt handhava
restitutionsärendena. Ett liknande tillvägagångssätt torde vara det lämpligaste
även i nu föreliggande situation. Sålunda torde Kungl. Maj :t vid 1953
års vårriksdag — diet är uppenbarligen angeläget att den blivande restitutionsrätten
fastställes och blir bekantgjord på ett så tidigt stadium som möjligt
— böra utverka riksdagens bemyndigande att genomföra en restitution
av bensinskatten i huvudsaklig överensstämmelse med här förut angivna
riktlinjer; och —• efter bifall härtill — torde jordbruksnämnden böra erhålla
Kungl. Maj ris uppdrag att handlägga restitutionsärendena. I detta uppdrag
bör jämväl ingå att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter, fastställa
blanketter för ansökning om restitution och utanordna restituiionsbeloppen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vad slutligen angår statsverkets kostnader för restitutionen
har utredningsmannen uttalat att dessa kunde beräknas till omkring
1,5 miljoner kronor för helt produktionsår räknat. Om förslaget genomfördes
borde givetvis de i jordbrukslcalkylen upptagna kostnaderna för
drivmedel till jordbruket i motsvarande mån minskas. Statsverkets kostnader
för det rent administrativa handhavandet av restitutionsärendena torde
enligt utredningsmannen bli helt obetydliga.

Remissyttrandena.

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts i flertalet avgivna
yttranden. Endast statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads län och
Östergötlands läns hushållningssällskap har avstyrkt att ett system
med individuell restitution i överensstämmelse med utredningsmannens
förslag nu genomföres.

Från remissyttrandena må här återgivas följande.

Vad först angår den principiella frågan om generell eller individuell
restitution har statskontoret erinrat om att ämbetsverket
i sitt yttrande över 1948 års restitutionssäkkunnigas betänkande
bl. a. framhållit att en avsevärd ökning av de bensindrivna traktorernas
antal inom jordbruket ägt rum under de senaste åren. Denna ökning hade
uppenbarligen fortskridit. Medan antalet bensindrivna traktorer år 1949
endast uppgick till ca 3 500 funnes enligt de i promemorian lämnade uppgifterna
icke mindre än ca 5 900 sådana traktorer inregistrerade för jordbrukare
per den 1 september 1952. Denna utveckling av traktorbeståndet
finge ses mot bakgrunden av det förhållandet, att den av bensinskatten föranledda
kostnadsökningen i viss utsträckning ansetts uppvägas av de med
bensindriften förbunda fördelarna i form av minskat arbete och minskad
förbrukning av smörjolja. Statskontoret kunde sålunda icke finna tillräckliga
skäl föreligga att ersätta det nuvarande systemet med generell kompensation
över jordbrukskalkylen med en individuell restitutionsrätt, så
mycket mindre som pågående utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
förväntades bliva slutförd under nästkommande år.

Länsstijrelsen i Kristianstads län har likaledes ansett att kompensation
över jordbrukskalkylen vore att föredraga framför den av utredningsmannen
föreslagna individuella restitutionen.

Östergötlands läns hushållningssällskap har som sin mening framhållit
att då det tillsvidare endast gällde att finna ett system för tiden 1 september
1953—3i december 1954, syntes det bäst att återgå till de bestämmelser
som gällde före den 1 januari 1951. Om detta ansåges för arbetskrävande,
torde bensinskatten böra medräknas i jordbrukskalkylen, såsom nu
skedde.

Statens jordbruksnämnd har anfört.

Metoden att lämna jordbruket kompensation för bensinskatten enbart via
jordbrukskalkylen står givetvis bäst i överensstämmelse med det i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15

sammanhang uttalade önskemålet om enkla, generellt verkande regleringsanordningar
på jordbrukets område. Med hänsyn till de risker för en ekonomiskt
felaktig inriktning av traktoranskaffningen, som äro förenade med
den nuvarande bensinbeskattningen, föreligga å andra sidan otvivelaktigt
även skäl för införande av ett individuellt restitutionssystem. Enär den pågående
höstriksdagen genom bifall till ett av bevillningsutskottet avgivet
betänkande nr 59 redan i princip uttalat sig för skyndsamt genomförande av
dylik restitution, synes det emellertid icke ankomma på jordbruksnämnden
att taga ställning till själva principfrågan om införande av ett restitutionssystem.
Föreliggande förslag torde vara ägnat i stort sett medföra
de ovan berörda fördelarna med ett individuellt restitutionssystem, samtidigt
som detsamma i största möjliga utsträckning tillgodoser kravet på
enkelhet i uppläggning och administration. Nämnden kan därför tillstyrka,
att den i princip beslutade restitutionen i huvudsak anordnas i enlighet med
de av utredningsmannen uppdragna riktlinjerna. Nämnden instämmer sålunda
i förslaget, att restitutionen begränsas till att gälla vad utredningsmannen
kallar egentliga bensindrivna gummihjulstraktorer, vilka »till väsentlig
del använts vid jordbruksdrift i egentlig mening», att restitution
medgives med ett fixt belopp av 250 kronor för helt år och att det administrativa
systemet för restitutionsärendena anordnas på föreslaget sätt,
alltså att ärendena skola handläggas av jordbruksnämnden med stöd av
länsstyrelsernas bilregister.

Sveriges lantbruksförbund har erinrat om att förbundet vid olika tillfällen
under de isenaste åren påtalat oriktigheten i att den bensin, som förbrukades
i ren jordbruksdrift, vore underkastad en beskattning, avsedd att
täcka kostnaderna för vägväsendet, särskilt som denna beskattning på grund
av de höga skattesatserna utövade ett hämmande inflytande på övergången
till mera mekaniserade arbetsformer och en rationell maskinuppsättning
inom jordbruket. Förbundet har vidare framhållit, att den kollektiva restitutionsmetod,
som genom jordforukskalkylen tillämpades, icke vore tillfyllest,
därigenom att den genom prissättningen lämnade gottgörelsen endast till
ringa del komme de bensinförbrukande jordbruken tillgodo. Ett undanröjande
av de påtalade förhållandena hade alltjämt den största aktualitet
för jordbrukets del, varför förbundet med tillfredsställelse noterade, att
ännu ett försök gjordes för lösande av denna fråga.

Slutligen har förbundet uttalat.

Ifråga om principen för skattens återbetalning till förbrukarna har utredningsmannen
efter ingående övervägande beträffande för- och nackdelar
av olika tillvägagångssätt funnit sig böra förorda en schablonmässig fixering
av ett genomsnittligt restitutionsbelopp per traktor. Denna princip är
enligt förbundets mening den avgjort bästa ur den synpunkten, att härigenom
undvikes ett betydande administrativt arbete i jämförelse med vad
som skulle vara fallet vid en individuell restitution. Lämpligheten härav
förefaller än mer uppenbar i betraktande av att den restitutionsrätt varom
nu är fråga närmast är att fatta som ett provisorium med allenast sexton
månaders giltighetstid.

Riksförbundet Landsbygdens folk har i sitt remissyttrande meddelat att
förbundet helt kunde instämma i de av utredningsmannen redovisade synpunkterna
i fråga om angelägenheten att förhindra att bensinbeskattningen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

gåve upphov till felinvesteringar vid traktoranskaffningen inom jordbruket.
Riksförbundet hade i stort sett intet att erinra mot de av utredningsmannen
föreslagna principerna för restitutionen.

Utredningsmannens förslag, att restitutionsbeloppet bör bestämmas
till 250 kronor, har godtagits av flertalet remissinstanser. Sålunda har
lantbruksstijrelsen uttalat, att beloppet syntes val avvägt, då det torde giva
en viss önskvärd stimulans att bibehålla eller övergå till bensindrift medan
samtidigt endast i undantagsfall restitutionen torde komma att överstiga
den i verkligheten inbetalade bensinskatten.

Yrkande om höjning av restitutiomsbeloppet till 300 kronor bar framställts
av Sveriges lantbrnksförbund. Till stöd härför har förbundet anfört.

Ifrågavarande fixa belopp upptages i förslaget till 250 kronor, ungefärligen
motsvarande bensinskatten på bensinförbrukningen vid brukningsdelar
om 5—10 hektar enligt en i utredningen medtagen statistik. Förbundet
vill ifrågasätta, huruvida icke denna ersättning är för snävt tilltagen,
eftersom skatten på den genomsnittliga bensinförbrukningen för bensintraktorer
uppgår till 367 kronor 50 öre. Dock avses icke att hela detta belopp
göres till föremål för restitution, alldenstund bensintraktorerna i viss
utsträckning användes vid körning på väg och den bensin, som därvid förbrukas,
bör beskattas. Beräknar man denna bensinmängd till en sjättedel
av genomsnittsförbrukningen för en traktor och gör däremot svarande
reducering av bensinskatten kommer man emellertid till ett belopp av
ungefär 300 kronor. Rättvisesynpunkten talar därför för att man tager
detta belopp som norm vid restitutionen. Det förhållandet, att ägarna av
traktorer på de minsta brukningsdelarna härvid något överkompenseras,
bör icke få föranleda, att jordbruket i dess helhet underkompenseras. De
överskjutande beloppen komma att bliva tämligen små och överstiga icke
förlusten för ägarna av traktorer på de större brukningsdelarna. Överrespektive
underkompensation för vissa grupper är givetvis ofrånkomlig,
om man genom en enkel generell metod skall kunna genomföra återbetalning
till jordbruket av den skatt som belöper på i jordbruksdrift använd
bensin.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har utredningsmannen icke
ansett sig böra föreslå restitution för sådana bensindrivna traktorer,
som äges av ma skinstations hållare som icke samtidigt är
jordbrukare. En utvidgning av restitutionsrätten till att omfatta jämväl
dessa traktorer har ifrågasatts av statens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen
och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Statens jordbruksnämnd har i denna fråga anfört följande.

Enligt förslaget skall restitution utgå »under förutsättning att traktorägaren
driver jordbruk». Med denna gränsdragning utesluter utredningsmannen
traktorer, som ägas av maskinstationsägare, vilka icke samtidigt äro jordbrukare.
Utredningsmannen har utgått ifrån att antalet dylika traktorer är
mycket obetydligt och att restitutionsbeloppet i varje fall är alltför ringa
för att påverka de taxor, som tillämpas vid körning åt jordbrukare. — Jordbruksnämnden
har under hand inhämtat hos Jordbrukets Utredningsinstitut,
att man där beräknar antalet traktorstationer, som drivas av icke jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17

brukare, till omkring 800. Även om varje traktorstation endast skulle omfatta
en eller två traktorer, är alltså det antal traktorer, som genom utredningsmannens
förslag uteslutes från restitution, icke obetydligt. Det är visserligen
icke känt för nämnden hur många av de vid traktorstationer befintliga
traktorerna, som drivas med bensin, men det finnes i varje fall icke anledning
antaga att den procentuella andelen bensindrivna traktorer där
skulle vara lägre än hos jordbrukarna. Vad beträffar inverkan på taxesättningen
av en restitutionsrätt i förevarande fall är det givetvis vanskligt att
yttra sig bestämt. Jordbruksnämnden har emellertid inhämtat, att konkurrensförhållandena
på området äro så hårda, att man har god anledning att
räkna med att varje möjlighet till taxesänkning kommer att utnyttjas. Om
så är fallet, kan man alltså förutse att en restitutionsrätt omfattande nu
ifrågavarande traktorstationer skall i sista hand komma jordbrukarna tillgodo.
Jordbruksnämnden vill i konsekvens med vad som nu anförts föreslå,
att även traktorer tillhöriga maskinstationsägare, som icke samtidigt äro
jordbrukare, skola kunna berättiga till restitution. Som ett ytterligare skäl
härför torde kunna anföras svårigheten att draga en rättvis gräns mellan
maskinhållare som vid sidan av en kanske mycket omfattande maskinuthyrning
driva ett jordbruk och sådana maskinhållare, som icke driva jordbruk
i egentlig mening.

Lantbruks styr elsen har framhållit att även om restitutionsbeloppet måhända
icke spelade någon avgörande roll för maskinstationens ekonomi eller
för taxesättningen framstode ett dylikt undantag som en uppenbar orättvisa.
Med hänsyn till ändamålet med och motiveringen för denna restitution
borde det vara traktorns användningsområde och icke ägarens yrkesbeteckning,
som skulle utgöra grunden därför. Det torde icke heller möta någon
svårighet att bereda sådan innehavare av maskinstation, som i traktorregistret
icke stode angiven såsom tillhörande yrkesgruppen jordbrukare, tillfälle
att på begäran erhålla ansökningsblankett och i vederbörlig ordning göra
ansökan om restitution. För kontroll huruvida traktorn i sådant fall till väsentlig
del använts i jordbruksdrift torde ansökningen kunna remitteras till
maskinkonsulenten inom länets hushållningssällskap för yttrande. Denne
torde känna till maskinstationerna inom området i sådan utsträckning, att
han i regel utan närmare undersökning kunde avgiva yttrande i ärendet.
Denna möjlighet att ansöka om restitution torde för övrigt böra föreligga
även för andra ägare av i jordbruksdrift använd bensindriven traktor, vilka
ägare av någon anledning eventuellt icke stode angivna i traktorregistret
såsom tillhörande yrkesgruppen jordbrukare.

Statens jordbruksnämnd och Riksförbundet Landsbygdens folk har, med
hänvisning till vad som anförts i 1952 års bevillningsutskotts betänkande
nr 59, förordat att tidpunkten för restitution sr ättens införande
bestämmes till årsskiftet 1952/53. Jordbruksnämnden har framhållit,
att de justeringar av jordbrukspriserna, som kunde föranledas i detta
sammanhang, vore mycket ringa och att det därför icke borde föranleda
några svårigheter att efter förhandlingar med jordbrukets representanter
genomföra dessa, även om det finge ske tämligen sent under regleringsåret.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 20.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vad slutligen angår det tekniska förfarandet har länsstyrelserna
i Östergötlands, Älvsborgs och Värmlands län icke framfört någon erinran
mot det sätt på vilket länsstyrelserna enligt utredningsmannens förslag
skulle medverka vid handläggningen av restitutionsärendena. Däremot har
länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län riktat invändningar mot
förslaget att länsstyrelserna skulle verkställa viss kontroll av restitutionsansökningarna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att i motsats till blankettdistributionen,
som utan större olägenhet torde kunna ombesörjas av
personalen vid länsstyrelsernas bilregister med ledning av traktorkorten,
måste kontrollen av restitutionsansökningarna, åtminstone såvitt anginge
däri förekommande uppgifter rörande sökandens jordbruk, betecknas såsom
en för länsstyrelserna helt främmande uppgift. Enligt länsstyrelsens mening
borde kontrollen, vilken säkerligen i och för sig vore påkallad, i stället åvila
vederbörande hushållningssällskap. Länsstyrelsen ville för övrigt ifrågasätta,
huruvida icke en ytterligare rationalisering av restitutionsförfarandet
skulle ernås, därest såväl utdelningen av ansökningsblanketter som granskning
av restitutionsansökningarna verkställdes lokalt av det kommunala organ,
på vilket det enligt 30 § punkt 5 vägtrafikkungörelsen ankomme att
biträda de militära myndigheterna vid uttagningen av traktorer.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län har påpekat att någon kontroll av
restitutionsansökningarna icke vore möjlig att verkställa å länsstyrelsens
bilavdelning.

Frågan om vilken kontroll, som kunde vara erforderlig, har även berörts
av lantbruksstyrelsen. Styrelsen har härom yttrat följande.

I fråga om tillvägagångssättet vid restitutionen har utredningsmannen
utgått ifrån, att den till bilregistret insända ansökningsblanketten skulle där
kontrolleras och ofullständiga uppgifter kompletteras, lämpligen med anlitande
av beskrivningen till ekonomiska kartan eller andra tillgängliga handlingar
rörande jordbruket. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde en sådan
kontroll och komplettering icke vara möjlig, då några för detta ändamål erforderliga
uppgifter knappast stå till bilregistrets förfogande. En kontroll
och komplettering av detta slag torde emellertid mera sällan bliva nödvändig.
I de fall då tveksamhet om rätten att erhålla restitution eventuellt föreligger
synes en kontroll lätt kunna ske genom hänvändelse till någon kommunal
förtroendeman på vederbörandes hemort eller genom hushållningssällskapen
och deras gillesombud.

Departementschefen.

I fråga om beskattningen av bensin som förbrukas här i riket har alltsedan
denna beskattning infördes tillämpats den regeln att skatten uttages
redan vid importen eller, beträffande inom landet tillverkad bensin, när
sådan bensin distribueras från tillverkningsstället. Då i följd härav bensinskatten
uttages för all här i riket förbrukad bensin, oavsett det ändamål för
vilket bensinen användes, och då det i princip har fastslagits att intäkterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19

av bensinbeskattningen skall användas endast till täckande av utgifterna för
vägväsendet, har ett system för restitution av erlagd bensinskatt införts för
ett flertal fall, där det ansetts att bensinförbrukningen icke bör belastas
med någon skatt. Sålunda restitueras för närvarande bensinskatten — förutom
vid utförsel av beskattad bensin ■— för bensin som användes bl. a. för
framdrivande av järnvägståg eller flygplan eller för annat tekniskt ändamål
än motordrift. Någon författningsbestämmelse om rätt till restitution av
skatt för bensin som användes till bensindrivna traktorer eller andra maskiner
vid jordbruket finnes däremot icke.

Frågan om lättnader i beskattningen av bensin som förbrukas inom jordbruket
har sedan länge varit aktuell. I detta hänseende må nämnas att redan
vid 1938 och 1939 års riksdagar — vid vilken tid bensinskatten utgick
med 12 öre per liter — motioner väcktes om utredning och förslag rörande
befrielse från skatt för i jordbruksdrift förbrukad bensin. Dessa motioner
föranledde dock icke någon särskild åtgärd. Motioner i samma syfte väcktes
jämväl vid 1948 och följande års riksdagar. I anslutning härtill genomfördes
vid 1948 års riksdag den lättnaden för jordbruket såvitt angår bensinbeskattningen,
att Kungl. Maj :t bemyndigades förordna om restitution
av tilläggsskatt — sådan skatt utgick, såsom förut nämnts, med 27 öre per
liter från och med den 1 april 1948 — för sådan bensin som förbrukades vid
jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948 — den
31 mars 1949. Sedermera lämnades liknande bemyndiganden av 1949 och
1950 års riksdagar beträffande tilläggsskatten för tiden därefter till och
med den 31 december 1950. Denna individuella restitution i fråga om tillläggsskatten
handlades — efter Kungl. Maj :ts uppdrag —- av statens livsmedelskommission
respektive statens jordbruksnämnd.

Möjligheterna att införa en individuell restitutionsrätt har även undersökts
av en särskild sakkunnigkommitté, som framlagt förslag i nämnda
fråga i november 1949. Detta förslag, som från remissinstansernas sida
kritiserades med hänsyn till att det föreslagna restitutionsförfarandet syntes
alltför invecklat, har icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Vidare må nämnas att vid 1951 års riksdag motionsvägen förslag väcktes
om restitution av skatt på bensin som förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer. Dessa motioner avvisades under hänvisning till den
dåmera igångsatta allmänna utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

Jämväl vid 1952 års riksdag väcktes motioner i samma syfte. Innan dessa
motioner slutbehandlats i riksdagen hade emellertid den nu föreliggande
promemorian den 30 oktober 1952 med förslag om införande av rätt till viss
restitution av bensinskatt, som erlagts för bensin till jordbrukets bensindrivna
traktorer, avgivits. Med hänvisning bland annat härtill avstyrktes
1952 års motioner av bevillningsutskottet i dess förut omnämnda betänkande
nr 59.

Någon individuell restitution av skatten för bensin som förbrukats inom
jordbruket har sålunda icke utgått i vidare mån än att sådan restitution

20

Kungl. May.ts proposition nr 20.

beviljats beträffande tilläggsskatten å bensin som använts till jordbrukets
bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948—den 31 dec. 1950.

Såsom förut berörts har däremot kollektiv restitution av skatten för all
bensin, som använts inom jordbruket, skett på så sätt att vid upprättandet
av jordbrukskalkylen kostnaderna för bensinskatt beaktats vid prissättning
på jordbrukets produkter.

Genom nyssnämnda promemoria den 30 oktober 1952 har förslag framlagts
om individuell restitution efter ett mera förenklat system. Förslaget avser
skatten för bensin, som förbrukas till jordbrukets bensindrivna traktorer
under tiden den 1 september 1953—31 december 1954. I fråga om den närmare
innebörden av förslaget hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen
(s. 8—14). Här torde endast få erinras om att, enligt vad utredningsmannen
i promemorian understrukit, varken den generella kompensationen
genom jordbrukskalkylen eller de förslag, som dittills framlagts till individuell
restitution av skatten för bensin till jordbruket, ansetts utgöra
en rättvis och praktisk lösning av förevarande restitutionsfråga. I promemorian
har i anslutning härtill anförts att annat alternativ nu icke
syntes återstå än att fastställa ett rent schablonmässigt restitutionsbelopp,
som under vissa, lätt kontrollerbara förutsättningar utanordnades till vederbörande
traktorägare; ett dylikt alternativ skulle enligt promemorian
närmast innebära en generell restitution till en starkt begränsad och noggrant
individualiserad grupp jordbrukare d. v. s. sådana jordbrukare-traktorägare,
vilka själva fått direkt vidkännas utgifterna för bensinskatten.

Enligt förslaget skall restitution av bensinskatten utgå med ett fixt belopp
om 250 kronor för helt produktionsår räknat till ägare av bensindriven
gurnmihjulstraktor under förutsättning att ägaren driver jordbruk och
att traktorn till väsentlig del använts vid jordbruksdrift i egentlig mening.
I fråga om tillvägagångssättet vid restitutionens handhavande föreslås i promemorian
att ansökningsblanketter skola tillställas vederbörande jordbrukare
från länsstyrelserna med ledning av de uppgifter som finnas antecknade
i traktorregistret, att ansökningarna därefter skola insändas till länsstyrelserna
och — efter granskning — överlämnas till statens jordbruksnämnd,
som utanordnar restitutionsbeloppet.

Det nu framlagda restitutionsförslaget har i vanlig ordning remissbehandlats.
Förslaget har därjämte varit tillgängligt för 1952 års bevillningsutskott
vid behandling av de i det föregående omnämnda motionerna om rätt
till restitution av skatt å bensin som förbrukas inom jordbruket.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har samtliga remissinstanser
— med undantag av statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads
län och Östergötlands läns hushållningssällskap — i princip godtagit utredningsmannens
förslag. I samband med sina tillstyrkanden av förslaget har
remissinstanserna i flera fall framhållit, att om förslaget genomfördes detta
kunde komma att motverka intresset för den enskilde traktorägaren att på
grund av bensinskatten övergå till traktordrift med andra — mindre effektiva
— drivmedel än bensin. Vidare har från remissinstansernas sida under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 21

strukits att förslaget tillgodoser kravet på enkelhet i uppläggning och administration.

Statskontoret har såsom motiv för sitt avstyrkande av utredningsmannens
förslag anfört, att den generella kompensationen via jordbrukskalkylen
vore en lämpligare och lättare framkomlig väg för restitu tionens anordnande,
särskilt som någon nedgång i antalet bensintraktorer vid jordbruket
icke kunnat konstateras under den gångna tiden då endast generell kompensation
lämnats för bensinskatten.

Vid mitt eget ståndpunktstagande i föreliggande fråga har jag utgått från
den uppfattningen — vilken jämväl kommit till synes i det förut omnämnda
utlåtandet nr 59 av 1952 års bevillningsutskott — att ett mera individuellt
utformat restitutionssystem skulle i motsats till det nuvarande systemet med
generell kompensation över jordbrukskalkylen bidra att motverka en övergång
från bensin- till fotogentraktorer vid jordbruket och medverka till att
nyanskaffningen av jordbrukstraktorer mera än hittills kommer att inriktas
på de bensindrivna — effektivare — traktorerna.

Mot de tidigare diskuterade systemen för en individuell restitutionsrätt,
vilka inneburit att restitutionsbeloppet skulle bestämmas med beaktande av
varje särskild traktorägares faktiska eller beräknade förbrukning av traktorbensin,
har invänts att tillämpningen av desamma skulle förorsaka ett
vidlyftigt administrativt merarbete, som varken stode i rimlig proportion
till fördelarna med restitutionen eller resulterade i någon effektiv kontroll
över restitutionen.

Det nu föreliggande förslaget om individuell restitution har den förtjänsten
att förslaget är enkelt; genom att restitutionen avser ett till alla traktorägare
utgående lika stort, på förhand bestämt belopp och genom att handläggningen
av restitutionsärendena anknytes till den nya traktorregistreringen
kommer någon betungande administrativ apparat icke att bliva erforderlig.

Då ett sålunda fixerat restitutionsbelopp uppenbarligen icke kan sättas
alltför högt med hänsyn till de fall då traktorn användes endast i mindre
omfattning, kan visserligen den invändningen framföras mot förslaget att
restitutionsbeloppet för traktorägare med större brukningsenheter icke täcker
tillräckligt stor del av den totala bensinskatten. Häremot må emellertid
erinras om att belopp som icke täckes av sådan restitution kommer att inräknas
bland utgifterna enligt jordbrukskalkylen och sålunda generellt
kompenseras.

Med hänsyn till det nu anförda förordar jag i princip utredningsmannens
förslag, enligt vilket ägare av bensindriven traktor som användes i jordbruksdrift,
skall erhålla individuell restitution av bensinskatten med ett i
förväg fixerat enhetligt belopp oavsett storleken av jordbruket och bensinförbrukningen
i det enskilda fallet.

I anslutning till ett yttrande som framförts inom 1952 års bevillningsutskott
(betänkandet nr 59) och som går ut på att även vid en schablonmässigt
utformad restitutionsmetod hänsyn borde tagas till jordbruksdriftens

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

omfattning i det enskilda fallet, vill jag framhålla, att så snart en differentiering
av restitutionsbeloppet anses böra ske, svårigheter uppkommer med
avseeende å kontrollen över restitutionsansökningarna. Såsom framgår av
vad jag redan förut yttrat kan jag icke biträda den åsikt som sålunda funnits
företrädd inom bevillningsutskottet.

Yad angår den närmare utformningen av utredningsmannens förslag
innebär detta, att det schablonmässigt fixerade restitutionsbeloppet skall
utgå med 250 kronor per traktor och produktionsår. Såsom utgångspunkt
för bestämmandet av beloppets storlek har utredningsmannen tagit förbrukningen
för en traktorägare med en brukningsdel av 10—20 hektar; denne
har en genomsnittsförbrukning av 1 200 liter bensin per år och betalar skatt
härför med 300 kronor. Han skulle med förslaget erhålla restitution med
fem sjättedelar av skattebeloppet. Enligt utredningsmannen skulle detta i
stort sett få anses riktigt med hänsyn till att den bensin som användes vid
körning med traktor på väg givetvis bör beskattas.

Från remissinstansernas sida har det föreslagna schablonbeloppet i allmänhet
tillstyrkts. Sålunda har lantbruksstyrelsen funnit beloppet väl avvägt.
Riksförbundet Landsbygdens folk har icke framställt någon erinran
mot förslaget i denna del. Däremot har Sveriges lantbruksförbund — under
hänvisning till att den genomsnittliga bensinförbrukningen för bensintraktorer
uppgår till 367 kronor 50 öre — ansett rättvisesynpunkten tala för att
restitutionsbeloppet fastställes till 300 kronor.

Det av utredningsmannen förordade beloppet om 250 kronor per traktor
och år synes mig i nuvarande läge vara i och för sig lämpligt. Därest ett
restitutionsbelopp av denna storleksordning fastställes kommer enligt föreliggande
statistiskt material det stora flertalet brukningsdelar att erhålla
en skälig kompensation för bensinskatten; och det kan ej antagas, att för
traktorer vid de minsta brukningsdelarna kompensationen annat än möjligen
i undantagsfall kommer att överstiga vad som faktiskt erlagts i bensinskatt.
Då — såsom utredningsmannen framhållit — den del av skatten
som icke täckes genom restitution av förenämnda schablonbelopp liksom
hittills bör beaktas vid uträknandet av jordbrukets utgifter enligt jordbrukskalkylen
blir jordbruket på denna väg kompenserat för de större brukningsdelarnas
merutgifter för bensinskatt.

I detta sammanhang torde jag emellertid få nämna att under de nu pågående
överläggningarna rörande budgeten för budgetåret 1953/54 uppkommit
fråga om en provisorisk höjning från den 1 juli 1953 av bensinskatten
i syfte att erhålla täckning för de avsevärt ökade utgifterna för vägväsendet
under sagda budgetår. Den höjning som härvid övervägts har avsett
ett belopp om 5 öre per liter eller alltså en höjning av skatten från 25 till 30
öre per liter. För den händelse en dylik höjning kommer till stånd bör det
schablonmässigt valda restitutionsbeloppet ökas i motsvarande mån. Om
restitutionsrätten, på sätt jag i det följande föreslår, bestämmes att omfatta
kalenderåren 1953 och 1954, bör alltså det förut omnämnda restitutionsbeloppet
250 kronor höjas till 300 kronor för år räknat beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23

tiden den 1/7 1953—S1/i2 1954. För år 1953 kommer alltså beloppet att uppgå
till 275 kronor och för år 1954 till 300 kronor. Jordbrukare, som icke varit
ägare till bensindriven traktor under helt kalenderår, bör erhålla restitution
med halva beloppet, därest han ägt traktorn under minst halva året.

Beträffande restitutionsrättens närmare omfattning har utredningsmannen
förordat den begränsningen att någon individuell restitution icke skulle
medgivas i sådana fall, då bensindriven traktor tillhörde maskinstationsägare
som icke samtidigt vore jordbrukare. Såsom motiv härför har åberopats
dels att antalet dylika traktorer vid maskinstationerna torde vara
mycket obetydligt och dels att ett så lågt schablonbelopp som 250 kronor
per traktor troligen icke skulle medföra någon sänkning av de taxor som
tillämpades vid körning åt jordbrukare.

I förevarande hänseende har inom 1952 års bevillningsutskott anförts
den åsikten, att vid individuell restitution måste beaktas jämväl den förbrukning
av bensin som skedde i jordbruksdrift med användande av traktorer
tillhöriga maskinhållare och maskinstationer. Samma ståndpunkt har under
remissbehandlingen av utredningsmannens förslag intagits av jordbruksnämnden
som uttalat, att konkurrensförhållandena på området vore
så hårda att man hade anledning antaga att varje möjlighet till taxesänkning
komme att utnyttjas, och att svårigheter kunde uppkomma att draga en
rättvis gräns mellan maskinhållare som vid sidan av en kanske mycket omfattande
maskinuthyrning dreve ett jordbruk och sådana maskinhållare
vilka icke dreve jordbruk i egentlig mening.

För egen del finner jag de av jordbruksnämnden anförda synpunkterna
tala för att restitutionsrätten bör omfatta, förutom enskilda jordbrukare,
jämväl maskinstationsägare. På grund härav och då en dylik utvidgning
icke torde ha någon betydelse ur statsfinansiell synpunkt och ej heller orsaka
några tillämpningssvårigheter, förordar jag att restitutionsrätten utvidgas
på nu angfvet sätt.

Vad angår tidpunkten för ikraftträdandet av det nu förordade restitutionssystemet
torde jag få erinra om att enligt utredningsmannens förslag restitutionen
i första hand skulle avse produktionsåret den 1 september 1953—;
den 31 augusti 1954. Utredningsmannen har motiverat förslaget härutinnan
med en hänvisning till att jordbrukskalkylen fastställts för innevarande
produktionsår och att genom densamma generell kompensation lämnats
för all skatt å bensin, som förbrukades i jordbruksdriften för tiden till och
med den 31 augusti 1953.

På sätt förut berörts har 1952 års bevillningsutskott anfört — under åberopande
av ett uttalande från jordbruksnämnden att en justering av jordbrukskalkylen
vore möjlig därest en individuell restitution genomfördes
under nu löpande produktionsår — att enligt utskottets mening en restitutionsrätt
borde införas redan i början av år 1953, då härigenom restitutionsrätten
skulle få betydelse för nyanskaffningen av traktorer under sagda år.
Jordbruksnämnden har i sitt remissyttrande förklarat, att nämnden kunde
ansluta sig till tanken att restitutionsrätten skulle införas redan från årsskiftet
1952—1953.

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

I enlighet med jordbruksnämndens förslag, som icke torde medföra några
praktiska tillämpningssvårigheter, anser jag mig böra tillstyrka att den
restitutionisrätt, varom nu är fråga, får gälla redan från och med den 1
januari 1953.

Enligt utredningsmannens förslag skall restitutionsrätten åtminstone tills
vidare begränsas att gälla under tiden till utgången av år 1954. Denna tidsbegränsning
synes mig lämplig. I följd härav kommer det av mig nu förordade
restitutionssystemet att tillämpas under två kalenderår d. v. s. under
åren 1953 och 1954.

I fråga om det tekniska förfarandet vid handläggningen av restitutionsärendena
innebär utredningsmannens förslag — som avser tiden från och
med den 1 september 1953 eller alltså från ingången av produktionsåret
1953/54 — att restitutionsbeloppet i princip skall utgå i efterskott för produktionsåret,
att ansökningsblanketter skola efter årets utgång tillställas
restitutionsberättigade jordbrukare genom länsstyrelsernas bilavdelningar,
som därvid skola följa uppgifterna i traktorregistret angående ägarens yrke,
drivmedlet för traktorn o. dyl., att blanketterna skola vederbörligen ifyllda
återställas till bilavdelningarna för den kontroll, som kan anses behövlig,
att blanketterna därefter skola översändas till jordbruksnämnden för slutgiltig
granskning och meddelande av beslut och för restitutionsbeloppets
utanordnande samt att erforderliga blanketter och anvisningar skola fastställas
av jordbruksnämnden.

Vad sålunda föreslagits har tillstyrkts av jordbruksnämnden. Jämväl flertalet
länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, har lämnat det föreslagna tekniska
förfarandet utan erinran.

Även enligt min mening synes restitutionsförfarandet kunna ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med det av utredningsmannen framlagda förslaget.
Då det av mig förordade restitutionssystemet innebär, att restitutionsrätt
införes redan från och med den 1 januari 1953, bör restitutionsbeloppet
utbetalas i efterskott för kalenderår. För den händelse sådant fall
skulle inträffa att en restitutionsberättigad traktorägare icke erhåller någon
ansökningsblankett, bör han självfallet icke på sådan grund avstängas från
rätten till restitution; han får givetvis själv hos länsstyrelsen begära att
utfå en blankett. Den kontroll över ansökningshandlingarna som kan bliva
erforderlig hos länsstyrelserna torde i huvudsak kunna begränsas till en
jämförelse mellan uppgifterna i ansökningsblanketten och traktorkortet.
Några större svårigheter torde icke uppkomma för länsstyrelserna att få utrönt
vilka maskinstationer som finnas inom länet och som använda bensindrivna
traktorer vid körning åt jordbrukare. Såsom jordbruksnämnden
framhållit torde handläggningen av restitutionsärendena hos både länsstvrelsdrna
och jordbruksnämnden få en huvudsakligen esxpeditionsmässig
karaktär.

De erforderliga bestämmelserna angående restitutionsförfarandet torde
böra utfärdas i administrativ ordning.

I sin promemoria har utredningsmannen anfört, att några uttryckliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

25

författningsbestämmelser icke syntes bliva erforderliga i förevarande fall;
i stället borde Kungl. Maj :t vid 1953 års riksdag utverka riksdagens bemyndigande
att genomföra en restitution av bensinskatten i huvudsaklig
överensstämmelse med angivna riktlinjer.

Den sålunda föreslagna anordningen finner jag ändamålsenlig.

Vad angår kostnaderna för det av mig förordade individuella restitutionssystemet
finner jag att restitutionsbeloppet kan antagas komma att uppgå
till något mer än 1,5 miljoner kronor per år. Erforderligt belopp torde i
annat sammanhang böra ställas till jordbruksnämndens disposition.

Vid de tidigare tillfällen, då jordbrukets restitutionsfrågor diskuterats,
bär även berörts vissa restitutionsspörsmål rörande industriens bensindrivna
fordon för interna transporter. I anledning av i riksdagen väckta motioner
uppdrogs sålunda åt 1948 års restitutionssakkunniga att utreda frågan om
restitution av skatt för bensin, som användes för utförande av växlingsarbeten
med traktor eller truck. I sitt förut omnämnda betänkande anförde de
sakkunniga att i och för sig intet vore att erinra mot en utsträckning av
restitutionsrätten till här ifrågavarande fordon. Det torde emellertid, framhöll
de sakkunniga, förekomma i stor utsträckning att inom industrien bensindrivna
traktorer eller truckar användes inom fabriksområden eller vid
transporter som ej ginge över allmänna vägar. Något skäl varför sådana
traktorer och truckar skulle ur skattesynpunkt behandlas annorlunda än
traktorer använda vid växlingsarbeten kunde de sakkunniga icke finna.
Bland annat förelåge samma svårigheter att kontrollera att traktorerna och
truckarna icke användes å allmänna vägar och gator. På grund härav borde
enligt restitutionssaklcunnigas uppfattning frågan om restitution av bensinskatt
för nu ifrågavarande verksamhet ej lösas för sig utan endast i samband
med en allmän översyn av restitutionsrättens omfattning.

Huruvida man för industriens ifrågavarande bensindrivna fordon kan
tänka sig ett restitutionsförfarande efter en liknande schablonmetod, som
jag nu förordat för jordbrukets traktorer, är jag icke beredd att uttala mig
om förrän frågan blivit närmare utredd. Bland annat måste klarläggas storleken
av bensinförbrukningen för industriens traktorer och truckar ävensom
i vilken utsträckning dessa fordon jämväl användas för transporter å
allmänna vägar och gator. Jag förutsätter att utredningsmannen under sitt
fortsatta arbete upptar detta spörsmål till övervägande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med förut angivna grunder — förordna om restitution
av skatt för sådan bensin, som under åren 1953 och
1954 förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 20.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Fjellander.

528012. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag