Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av /4 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 658); given
Stockholms slott den 8 april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag
till förordning om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
GUSTAF ADOLF.
Sven Andersson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Den föreslagna författningsändringen innebär införande av viss kontroll
över att från utlandet infört motorfordon eller släpfordon icke undergår
registreringsbesiktning utan att ha vederbörligen tullbehandlats. Förslaget
har föranletts av förekommet missbruk av temporär tullfrihet och
syftar även till att underlätta införandet av enklare formaliteter vid passerande
av internordisk gräns.
1—641 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 199.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
Härigenom förordnas, att 14 § 1
september 1951 skall erhålla ändrad
(Gällande lydelse.)
14
1 mom. Befinnes vid sådan besiktning
av fordon, som är avsedd
att ligga till grund för registerföring
beträffande fordonet (registreringsbesiktning),
att fordonet är
i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
utfärda besiktningsinstrument.
mom. vägtrafikförordningen den 28
lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse.)
§•
1 mom. Befinnes vid sådan besiktning
av fordon, som är avsedd
att ligga till grund för registerföring
beträffande fordonet (r e g i s t r eringsbesiktning),
att fordonet är
i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
utfärda besiktningsinstrument.
För sådant motorfordon
eller släpfordon, som ej är upptaget
i bilregister eller bilreservregister
och ej heller upptagits i typintyg,
må dock besiktningsinstrument utfärdas
allenast såframt utredning
föreligger därom, att fordonet antingen
tillverkats här i riket eller
efter införsel hit vederbörligen förtullats
för att stadigvarande här
brukas.
Denna förordning träder i kraft,
såvitt angår lastbilar och släpfordon
den dag Kungl. Maj.t bestämmer,
samt i övrigt den 1 juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,
fråga om åtgärder mot viss författningsstridig import av motorfordon m. m.
samt anför härvid följande.
I en den 10 april 1952 till kommunikationsdepartementet inkommen
skrivelse jämte därvid fogad promemoria har statens sakrevision — med
förmälan att viss illegal införsel till riket särskilt av personbilar förekommit
— hemställt, att åtgärder måtte vidtagas till förhindrande av
sådan införsel. Sakrevisionen ville i detta hänseende föreslå, att i gällande
bestämmelser om registreringsbesiktning vidtoges närmare angivna jämkningar.
syftande till att förhindra registrering av illegalt införda fordon.
Över skrivelsen har yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generaltullstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, kungl. automobilklubben
(KAK) och motormännens riksförbund (M).
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.
Gällande rätt.
Registrering skontrollen över fordon. De grundläggande bestämmelserna
i ämnet återfinnes i vägtrafikförordningens 10 och 11 §§ (fordonsregister
och registreringsplikt), 12 § (interimslicens m. in.), 13 § (saluvagnslicens
m. in.), 14 § (registreringsbesiktning), 15 § (typbesiktning och typintyg),
16—21 §§ (registreringsförfarandet) samt 27 § (fordon, som för tillfälligt
bruk inkommit från utlandet). Härtill ansluter tillämpningsstadganden i
vägtrafikkungörelsen, varjämte i vissa hänseenden ytterligare föreskrifter
vid behov skall meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Av bestämmelsernas
innehåll må följande här nämnas.
För att bil, motorcykel eller med gummihjul eller band försedd traktor
skall få tagas i bruk, liksom även för att släpfordon skall få dragas av
bil fordras att fordonet är registrerat i det hos länsstyrelsen förda bilregistret.
Registrerat fordon, som temporärt skall tagas ur bruk, kan över
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
föras till det hos länsstyrelsen likaledes förda bilreservregistret och benämnes
då reservregistrerat. Sådant fordon behåller sitt registreringsnummer
och skall, då det åter tages i bruk som registreringspliktigt fordon, återföras
till bilregistret från bilreservregistret.
Om registrerat eller reservregistrerat fordon förstörts, eller om med fordonet
eljest vidtagits sådan åtgärd, att fordonet kan antagas icke vidare
komma att brukas här i riket såsom registreringspliktigt fordon, skall fordonet
avföras ur bilregistret resp. bilreservregistret. Fordonet är därefter
att beteckna som avregistrerat.
Såsom villkor för registrering gäller, att fordonet inom ett år före ingivandet
av registreringsansökan antingen godkänts vid registreringsbesiktning
eller ock upptagits i typintyg, samt att fordonet icke därefter
underkastats sådan ändring, att det ej längre överensstämmer med uppgifterna
i utfärdat besiktningsinstrument eller typintyg. Instrumentet resp.
typintyget hör därför till de handlingar, som skall fogas vid registreringsansökningen.
Denna skall vidare innehålla uppgift om ägarens namn m. m.
Däremot behöver denne ej styrka sitt fång eller — i fråga om importerat
fordon — visa, att tull in. in. erlagts.
Registreringsbesiktningen innebär en individuell prövning av det fordon,
som avses skola registreras. Denna prövning gäller identifiering av
fordonet och utrönande av om fordonet är i föreskrivet skick. Vissa uppgifter,
som kan tjäna till upplysning härom, skall därför förebringas, då
fordonet inställes till besiktningen. Däremot erfordras ingen utredning om
den uppgivne ägarens fång eller — i vad gäller från utlandet infört fordon
_ dess förtullning. Befinnes vid besiktningen fordonet vara i föreskrivet
skick, skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument.
Registreringsbesiktning kan avse
a) fordon, som varit registrerat i Sverige på besiktningsinstrument eller
typintyg; samt
b) andra fordon.
I den mån den förra gruppen omfattar fordon, som skall besiktigas på
grund av vidtagen ändring, skall vid fordonets inställande till registreringsbesiktning
företes för fordonet senast utfärdat besiktningsinstrument eller
typintyg.
Emellertid skall — även om ett fordon icke underkastats ändring — registreringsbesiktning
ske, då ett fordon skall aterföras från bilreservregistret
till bilregistret, såvida icke fordonet inom ett år före ingivandet av registreringsansökningen
antingen godkänts vid registreringsbesiktning eller
upptagits i typintyg. Vidare förekommer registreringsbesiktning, ehuru
mera sällan, av fordon som en gång avförts ur bilregister eller bilreservregister
på grund av skrotning eller av därmed jämförlig orsak men åter
skall tagas i bruk som registreringspliktigt fordon. Det rör sig här om
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
5
fordon, beträffande vilka man varit berättigad antaga, att de icke mer
skulle bli satta i trafik. I dessa fall har icke föreskrivits skyldighet att
förete senast utfärdat besiktningsinstrument eller typintyg. I praktiken
torde visserligen besiktningsmännen begära uppvisande av dylik handling,
men något författningsstöd finnes icke härför.
I gruppen b) ingår såväl fabriksnya som begagnade bilar, de sistnämnda
i allmänhet tidigare registrerade utomlands. Av bägge kategorierna kan
förekomma både fordon, som tillverkats i Sverige, och fordon, vilka tillverkats
utomlands. Någon gång förekommer det, att ett exporterat svensktillverkat
fordon återinföres.
Bestämmelserna om tijpbesiktning och typintyg har tillkommit med
tanke på dem, som tillverkar eller importerar hela serier av fordon. För
typbesiktning fordras särskilt tillstånd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sådant tillstånd kan endast meddelas åt tillverkare här i riket av
motorfordon, traktorer eller släpfordon eller här i riket bosatt generalagent
för sådan tillverkare i utlandet. Tillståndet kan återkallas, om skäl
därtill anses föreligga.
Typbesiktning tillgår så, att tillståndshavaren låter ett fordon av den
serie, varom fråga är, hos besiktningsmannen undergå en liknande prövning
som vid registreringsbesiktning. över förrättningen utfärdas typbesiktning
sinstrument, vari det undersökta fordonet godkännes som typfordon
för serien i fråga. Med stöd av detta instrument kan sedan tillståndshavaren
utfärda typintyg för ettvart av de olika fordonen i serien. Sådant
intyg innehåller, att det motorfordon, den traktor eller det släpfordon, som
intyget avser, överensstämmer med typfordonet eller företer endast sådana
avvikelser från detta, vilka är att hänföra till fordonets utstyrsel och
icke förändrar dess beskattningsförhållande. Har typintyg utfärdats, skall
så anses som om det fordon, vilket intyget gäller, godkänts vid registreringsbesiktning
den dag intyget utfärdats. Typintyg får icke utfärdas beträffande
fordon, som är eller varit registrerat.
Utan hinder av att det ej är här registrerat kan fordon brukas enligt
interims-, saluvagns- eller turistvagnslicens eller med stöd av internationella
överenskommelser.
Interimslicens, som kan utfärdas för envar, gäller bestämt fordon och
har en giltighetstid av en månad. Licensen ger rätt att bruka fordonet lika
med registrerat fordon, under förutsättning att fordonet är försett med
interimsskylt samt att — utom i vad gäller bruk för vissa speciella ändamål
— fordonet fyller samma krav i fråga om registreringsbesiktning eller
typintyg som i det föregående angivits som villkor för registrering. Interimslicens
utfärdas av polismyndighet.
Syftet med interimslicens är att bereda möjlighet att bruka fordon under
tiden intill dess det hunnit registreras och förses med registreringsskyltar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Saluvagnslicens kan endast meddelas den, som visar sig yrkesmässigt
driva tillverkning av eller handel med motorfordon, traktorer eller släpfordon,
Licensen utfärdas av länsstyrelse och gäller utan tidsbegränsning
men kan återkallas, om skälig anledning därtill föreligger. Saluvagnslicens
berättigar innehavaren att erhålla erforderligt antal saluvagnsskyltar. Av
licensinnehavaren saluhållet fordon, som försetts med sådan skylt, kan
av denne brukas dels för demonstration eller försäljning, dels ock för vissa
specialändamål, exempelvis för färd till besiktningsman för registreringsbesiktning.
Saluvagnsskylt är ej individualiserad till bestämt fordon utan
kan flyttas från ett fordon till ett annat.
Turistvagnslicens kan av polismyndighet utfärdas för motorfordon eller
släpfordon, vilket för tillfälligt brukande införts till riket av person, som
endast tillfälligtvis skall vistas här. Licensen gäller för ett år från utfärdandet
och ger rätt att bruka fordonet lika med registrerat fordon under
vissa förutsättningar, i fråga om motorfordon bl. a. att fordonet är försett
med turistvagnsskyltar.
Bestämmelserna om fordons brukande enligt turistvagnslicens är avsedda
för det fall, att någon internationell överenskommelse om rätt att
tillfälligt bruka fordonet icke är tillämplig. För det stora flertalet utländska
fordon, som kommer in i riket, finnes emellertid sådan överenskommelse.
Bestämmelserna om turistvagnslicens har därför i praktiken fått karaktären
av en reservreglering, som mera sällan behöver utnyttjas.
De internationella överenskommelser, som ger rätt att tillfälligt här
bruka utländskt fordon, är för närvarande 1926 års internationella konvention
rörande automobiltrafik och 1949 års konvention rörande vägtrafik
jämte kungörelserna i anledning av Sveriges tillträde till dessa konventioner,
ävensom särskilda överenskommelser mellan Sverige, å ena, samt
resp. Danmark, Finland, Norge och Tyska riket, å andra sidan. Gemensamt
för alla dessa överenskommelser är, att de ger rätt att under högst ett år
här bruka det främmande fordonet på villkor bland annat att det är
registrerat i hemlandet och försett med sistnämnda lands registreringsskyltar.
Fiskaliska bestämmelser m. m. Vid införsel av motorfordon in. in. skall
regelmässigt erläggas tull. Vidare skall för personbilar erläggas skatt enligt
förordningen den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning och
import av personbilar in. in. Därjämte erfordras enligt kungörelsen den
14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud en av statens handels-
och industrikonnnission utfärdad importlicens. Denna innebär — i
den mån utländsk valuta erfordras — att valutafrågan är klar.
Framför allt med hänsyn till turisttrafiken har medgivits olika former
av införsel av motorfordon mot temporär tullfrihet. Detta innebär, dels
att tull och tillverkningsskatt ej behöver erläggas, dels ock att importlicens
ej kräves.
Kungl. Maj:ts proposition nr 199. 7
Temporär tullfrihet grundar sig i de nu aktuella fallen på någon av
följande handlingar:
1) Carnet de passage en douane (nedan benämnd carnet), i regel utfärdad
av vederbörande motororganisation i utlandet. Carnet benämnes passersedel
i 51 § tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen (SFS nr
373/1929, 214/1937, 399/1950). (En för färd enbart över det svenska tullområdets
gräns avsedd passersedel, kallad triptyque, har numera, i vad
gäller nordiska fordon, praktiskt taget helt ersatts av den under 3) i det
följande omförmälda utfästelsen och förekommer ej heller i övrigt i nämnvärd
omfattning. Triptyque behandlas därför ej i detta sammanhang.)
Bestämmelserna om carnet grundar sig på 1949 års internationella
tullkonvention angående turisttrafiken, vilken konvention biträtts även av
Sverige. Carnet får endast utfärdas för fordon, som är registrerat i hemlandet.
Rätten att utfärda carnet är begränsad till vissa bilorganisationer.
Dessa har två internationella huvudorganisationer, nämligen Alliance Internationale
de tourisme (AIT) och Fédération Internationale de 1’Automobile
(FIA). I Sverige får carnet utfärdas av KAK och M.
Vid införsel på carnet behöver ej tull eller tillverkningsskatt erläggas
för fordonet. Tull- och skattefriheten gäller emellertid blott för högst ett
år. Fordonet måste alltså återutföras inom denna tid.
De nu angivna förmånerna grundar sig på att vederbörande bilorganisation
i det land, dit motorfordonet införes — i Sverige KAK eller M —
genom carneten tecknat garanti för fullgörandet av tull- och skatteplikten,
i det att organisationen förpliktat sig att, därest fordonet icke behörigen
återutföres ur landet, erlägga den tull och tillverkningsskatt, varifrån
temporär frihet vunnits genom carneten. Avgörande för det belopp, som
i sådant fall skall av organisationen erläggas, blir det värde, som åsatts
fordonet av den organisation, som utfärdat carneten. Har tullverket för
den garanterande organisationen anmält, att fordonet icke återutförts,
vilket på grund av carnetens giltighetstid regelmässigt dröjer cirka ett år,
har organisationen ytterligare två år på sig, innan tullverkets fordran
måste slutgiltigt regleras;
2) Tillståndsbevis, som enligt 42 § jämförd med 53 § förutnämnda tillämpningsföreskrifter
utfärdats av vederbörande svenska tullmyndighet.
Vid införsel mot tillståndsbevis skall hos tullmyndigheten deponeras
ett belopp, motsvarande värdet av tull och tillverkningsskatt. Tillståndet
beviljas för en tid av tre månader men kan förlängas upp till ett år. Om
återutförsel ej sker inom denna tid, uttager tullverket tull och tillverkningsskatt
ur det deponerade beloppet. I motsats till carnet kan tillståndsbevis
även beviljas för fordon, som ej är registrerat i hemlandet;
3) Utfästelse enligt 53 § sannna tillämpningsföreskrifter (SFS 182/1938,
399/1950). Utfästelse är en av fordonets ägare eller förare på tro och heder
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
lämnad försäkran, att fordonet skall inom viss tid återutföras eller anmälas
till förtullning. Den är giltig endast vid införsel av fordon, som är
registrerat i Danmark, Finland eller Norge. Vid införsel mot utfästelse
behöver inga avgifter erläggas, och någon garanti eller ställande av säkerhet
för tull in. in. fordras icke.
Sakrevisionen.
I den vid sakrevisionens skrivelse fogade promemorian framhölls till en
början, att carneten -—• för den händelse fordonet ej återutfördes — medförde
den nackdelen, att det värde, som vid carnetens utfärdande åsatts
fordonet av vederbörande motororganisation, faktiskt bleve avgörande för
tullen och tillverkningsskatten. Detta värde måste nämligen i praktiken
godtagas av tullen, då ändring av värdet förutsatte, att fordonet avvisades.
Prejudikat syntes föreligga för att man ej kunde på grund av carnet avkräva
garanten tull efter högre värde än det i carneten angivna. Tullverket
kunde därför eventuellt ej utfå hela det tullbelopp och den tillverkningsskatt,
som vid regelrätt import skulle ha utgått. Såsom en nackdel måste
även betecknas den långa väntetid, som tullverket enligt det föregående
finge finna sig i, innan verkets fordran måste regleras av KAK resp. M.
I fortsättningen anfördes i promemorian, bland annat, att särskilt importen
av mera lyxbetonade amerikanska personbilar genom valutarestriktionerna
blivit så starkt beskuren, att det i fråga om sådana bilar uppstått
en »svart» marknad med avsevärda överpriser. Att denna marknad tillfördes
material genom illegal import vore klarlagt, ehuru omfattningen av
sådan import ännu icke kunde helt överblickas. Olika former av temporär
tullfrihet missbrukades emellertid. Nyligen hade sålunda avslöjats ett
fall, där under kortare tidrymd på carnet hit införts dyrare amerikanska
personbilar, vilka försålts till ett sammanlagt pris av omkring V« miljon
kronor. Även tillståndsbevisen förefölle i viss utsträckning utnyttjas till
illegal import. Här rörde det sig företrädesvis om sådana personer från
valutastarka länder, som i stället för att medföra sitt lands valuta skaffade
medel till sitt uppehälle i Sverige eller skapade tillgodohavanden här genom
att »skänka» bort bilar, som införts mot tillståndsbevis. Vad slutligen
anginge utfästelserna syntes den utsträckning, vari dessa missbrukats till
illegal import, kunna betecknas som försvinnande liten i förhållande till
den stora omfattning trafiken mellan de nordiska länderna hade. Emellertid
borde här framhållas, att dittillsvarande gynnsamma erfarenheter
av utfästelserna i mycket kunde tillskrivas det förhållandet, att bilpriserna
efter kriget legat lägre i Sverige än i grannländerna, varför införsel till
Sverige i regel ej varit lönande.
Enligt promemorian vore för de olika fallen av missbruk ett gemensamt
Kungl. Maj.ts proposition nr 199.
9
drag, att de i allmänhet innebure valutabrott. I många fall tillkomme därjämte
brott mot tull- och skattebestämmelser. Genom transaktionerna undandroges
den svenska staten utländsk valuta och ginge miste om intäkter
till betydande belopp. Det syntes ofrånkomligt, att Sverige snarast vidtoge
åtgärder mot nu ifrågavarande missbruk, som eljest kunde befaras breda
ut sig. Vid valet av sådana åtgärder borde en avgörande synpunkt vara, att
den lojale bilisten, som hade för avsikt att återutföra fordonet, icke åsamkades
besvär eller kostnad. Åtgärderna borde därför helst icke beröra
själva införselmomentet utan bli aktuella först om det bleve fråga om att
sälja eller skänka bort en bil, som införts under någon form av temporär
tullfrihet. Den effektivaste praktiskt genomförbara spärren syntes vara att,
liksom redan skett i Danmark, förhindra illegalt införda fordons registrering.
Då ett fordon, som icke vore vederbörligen registrerat, icke finge
tagas i bruk här i riket, skulle de nu ifrågavarande fordonen genom en
dylik spärr bli praktiskt taget värdelösa för en i Sverige bosatt innehavare.
Därmed kunde också den illegala införseln förväntas komma att upphöra
i brist på avsättningsmöjligheter.
I promemorian framhölls i sammanhanget, att det visat sig icke erbjuda
några svårigheter att få exempelvis en på carnet införd bil besiktigad och
registrerad här i landet. Någon som helst kontroll, att en bil blivit vederbörligen
införd, utövades icke, vare sig vid utlämnande av interimslicens
hos polismyndigheten, vid registreringsbesiktning hos vederbörande besiktningsman
eller vid registrering hos länsstyrelsen. Den som köpte en utan
anlitande av den reguljära handeln hit införd men ännu icke besiktigad
bil kunde eventuellt bevisas ha varit i ond tro. Men det förefölle praktiskt
taget uteslutet att åstadkomma dylik bevisning mot den, som kunde åberopa,
att han före köpet konstaterat, att bilen varit vederbörligen besiktigad.
Det vore därför nödvändigt att söka hindra även besiktning av bilar,
som icke blivit importerade i vederbörlig ordning.
I fråga om de fall, då registrering sker på grundval av typintijg, uttalades
i promemorian, att för de tillverkare och importörer, vilka fått tillstånd
till typbesiktning, denna rätt hade så stor ekonomisk betydelse, att
det vore föga sannolikt, att de skulle vidtaga åtgärder, vilka kunde ha till
följd, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen återkallade tillståndet till
typbesiktning. En ytterligare garanti mot missbruk vore den övervakning,
som ålagts kontrollstyrclsen enligt förordningen om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. in. Denna förordning gåve styrelsen möjlighet
att granska bokföringen hos bl. a. de företag, som vore berättigade att
erhålla tillstånd till typbesiktning. Någon fara för att tillstånd till typbesiktning
skulle missbrukas, så att typintyg även utfärdades för fordon,
som icke lagligen importerats till landet, borde under dessa förhållanden
icke föreligga. Emellertid borde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för samt
-
10
Kurigl. Maj:ts proposition nr 199.
liga innehavare av tillstånd till typbesiktning framhålla, att typintyg icke
finge utfärdas för fordon, som efter export åter infördes till Sverige eller
som varit registrerat utomlands.
Beträffande åter de fall, då registrering sker på grundval av registreringsbesiktning,
konstaterades däremot i promemorian, att olagligen importerade
fordon kunde göras till föremål för sådan besiktning och med
stöd därav registreras här i landet. Åtgärder häremot vore följaktligen
erforderliga, så att man erhölle en effektiv spärr mot besiktning av olovligen
importerade fordon. Vad då först anginge sådana fordon, som varit
registrerade i Sverige, borde skyldigheten att förete besiktningsinstrument
eller typintyg ur allmän kontrollsynpunkt utvidgats till att avse alla fall, då
ett tidigare här i riket registrerat, i besiktningsinstrument eller typintyg upptaget
fordon begärdes registreringsbesiktigat. Vidkommande därefter sådana
fordon, som icke här registrerats, borde — till förhindrande av att olovligen
importerade fordon bleve besiktigade — fordras, att det vore fullt klart, antingen
att någon import av fordonet ej förekommit, eller att import skett i
vederbörlig ordning. I de fall, då ett nytt fordon ur tybesiktigad serie före
första registreringen ändrades så, att registreringsbesiktning krävdes — som
exempel kunde nämnas en bil, vilken skulle sättas i taxitrafik — borde
det av fabrikanten eller generalagenten utfärdade typintyget kunna företes
och godtagas som bevis för att importfrågan vore klar. I praktiken syntes
nämligen i allmänhet tvpintyg utfärdas samtidigt med att leverans skedde
till återförsäljaren och således innan eventuella ändringar vore kända. I
övriga fall borde i fråga om ett via innehavare av tvpbesiktningstillstånd
saluhållet fordon — vare sig det inginge i typbesiktigad serie eller ej —
importfrågan kunna anses klarlagd genom ett intyg från tillståndshavaren
antingen om att fordonet tillverkats inom Sverige eller om att det importerats
av tillståndshavaren. Om man bortsåge från sådana undantagsfall
som att ett fordon tillverkats här i landet av någon, som icke hade tillstånd
till typbesiktning, återstode härefter av de fordon, som ej registrerats i
Sverige, endast de fall, då fordon infördes av annan än företag med sådant
tillstånd, t. ex. en bilfirma, som införde ett så litet antal bilar, att typbesiktning
ej vore påkallad, en racerförare, som importerade ett specialfordon,
eller en privatman, vilken medförde bil från utlandet som flyttgods eller
mottoge en bil som gåva. I alla dessa införselfall borde för registreringsbesiktning
krävas ett av tullverket utfärdat intyg, att import skett i vederbörlig
ordning.
Promemorian — vilken närmast tog sikte på motorfordon, främst personbilar
— utmynnade i förslag om att föreskrifter i enlighet med det anförda
måtte införas. Föreskrifterna borde ge möjlighet för myndighet att
medgiva undantag i sådana fall, då företagen utredning icke givit anledning
till misstanke om olovlig införsel eller annan omständighet, som borde
vara hinder för besiktning eller registrering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
11
Sakrevisionen har i sin skrivelse hemställt, att de i promemorian framförda
förslagen, som i stort sett innebure, att registreringsbesiktning ej
skulle få ske utan att importfrågan vore i sin ordning, måtte genomföras
snarast möjligt med hänsyn till angelägenheten av att utan dröjsmål
undanröja förutsättningarna för den svarta marknad beträffande personbilar,
som otvivelaktigt förekomme.
Remissyttrandena.
Sakrevisionens förslag har tillstyrkts av generaltullstyrelsen, länsstyrelsen
i Malmöhus län, KAK och M.
Generaltullstyrelsen har anmärkt, att man uppdagat ett fall, där en och
samma person under loppet av en kortare tidsperiod i början av år 1952
mot företeende av carnet infört 8 bilar, vilka sedermera icke återutförts.
Sammanlagt hade under åren 1948—1951 ett sextiotal fordon, för vilka temporär
tullfrihet medgivits, kvarblivit i riket utan att i vederbörlig ordning
ha förtullats. Det kunde förmodas, att flertalet av dessa fordon avyttrats
inom riket vid sidan av den legala bilhandeln. Ehuru dessa missbruksfall
vore få i förhållande till den stora införseln till riket av motorfordon för
tillfälligt brukande, syntes det erforderligt, att åtgärder snarast vidtoges
för att i görlig mån hindra sådant missbruk. Såsom bevis för att ett här
i riket ej tidigare registrerat motorfordon, som anmälts till registreringsbesiktning,
förtullats i vederbörlig ordning, syntes i allmänhet kunna
tjäna fordonshavarens exemplar av den vid förtullningen utfärdade tullklareringsattesten
jämte tullanstalts kvitto å de å attesten debiterade införselavgifterna.
KAK och M har funnit det så mycket angelägnare, att sakrevisionens
förslag utan dröjsmål genomfördes, som — enligt vad som under hand erfarits
— den illegala importen alltjämt fortginge i icke ringa omfattning.
Ett ytterligare skäl vore, att nuvarande ordning ej medgåve möjlighet att
på ett smidigt sätt medgiva tillfällig införsel av motorfordon i sådana fall,
då utlänning ankomme till svenska gränsen utan carnet eller därmed jämförlig
handling, något som föranlett avsevärd irritation.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i likhet med sakrevisionen ansett
det angeläget, att åtgärder vidtoges för att hindra illegal import av motorfordon.
Genom sakrevisionens förslag komme avsättningen inom landet
av illegalt införda fordon att försvåras. Något absolut hinder mot den olaga
importen som sådan innebure förslaget dock icke. Därest förslaget genomfördes,
skulle intyg från tullmyndighet krävas bl. a. i de fall — dock med
vissa undantag — då fordonet vore försett med saluvagns- eller interiinsskyltar
och det icke kunde visas, att fordonet tidigare varit registrerat här
i landet. Det skulle i många fall bli svårt att åstadkomma sådan bevisning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Exempelvis kunde fordonet ha varit avregistrerat under längre tid och
ägaren sakna kännedom om fordonets tidigare registreringsnummer. Sådant
förekomme i fråga om bilar, vilka anmälts som nedskrotade men
åter satts i stånd. Motorcyklar, som anmäldes till registreringsbesiktning,
vore ibland sammansatta av delar från äldre, nedskrotade maskiner med
okända registreringsnummer. Det vore sålunda uppenbart, att det — för
avgörande av om besiktning skulle vägras •— i åtskilliga fall måste göras
utredning, som kunde bli både omfattande och tidskrävande.
Styrelsen har förklarat sig dela sakrevisionens uppfattning, att bilhandlare
icke gärna skulle riskera sin rätt till typbesiktning genom osant intygande.
Det funnes emellertid många bilhandlare, som innehade saluvagnslicens
utan att vara berättigade till typbesiktning. Länsstyrelsen prövade
rätten till saluvagnslicens och kunde, om så funnes befogat, återkalla
sådan licens. Med hänsyn härtill saknades anledning antaga, att saluvagnsskyltar
koinme att missbrukas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville
därför ifrågasätta, huruvida icke befrielsen från skyldighet att förete intyg
från tullverket borde utsträckas till att även gälla för fordon, som till
registreringsbesiktning framfördes med saluvagnsskyltar.
Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptagit frågan, huruvida
den föreslagna kontrollen skulle ligga hos besiktningsmännen eller
på annat håll. För bilinspektionen vore förevarande uppgift helt ny och
väsensfrämmande. Dessutom vore inspektionen så arbetstyngd, att varje
ny uppgift, som pålades densamma, ofelbart måste resultera i att andra
arbetsuppgifter måste eftersättas och att betjäningen av allmänheten försämrades,
såvida ej ökad personal ställdes till förfogande. Vidare koinme
kontrollen att medföra olägenheter för allmänheten. Styrelsen ville därför
ifrågasätta, om icke kontrollåtgärderna närmast borde åvila länsstyrelserna.
Dessa hade för dylika uppdrag tränad personal, allmänheten förorsakades
mindre besvär och bilinspektionen sluppe den ovana och tyngande
arbetsuppgiften. Därjämte skulle länsstyrelsen i sin egenskap av högsta
polismyndighet i länet kunna vidtaga lämpliga åtgärder, då fall av olaga
införsel uppdagades.
Under åberopande härav har väg- och vattenbyggnadstyrelsen förordat
följande tillvägagångssätt: Vid utfärdande av besiktningsinstrument i samband
med registreringsbesiktning skulle besiktningsmannen på instrumentet
anteckna numret på fordonets skyltar samt — i fråga om tidigare inom
landet registrerat fordon — det förutvarande registreringsnumret. I den
mån någon utredning angående införseln eller dylikt ej funnes bifogad
registreringsansökningen skulle länsstyrelsen infordra sådan utredning för
fordon, som vid besiktningen varit försedda med utländska registreringsskyltar,
turistvagnsskyltar eller interimsskyltar, i det sistnämnda fallet
dock endast om fordonet icke tidigare varit registrerat här i landet. Från
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
13
kontrollen syntes kunna undantagas samtliga lastbilar och bussar ävensom
fordon av årsmodell, som vore äldre än 5 år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förutsatte slutligen, att fordon, som registrerades på typintyg, skulle
vara fritagna från kontroll. Om styrelsens förslag godtoges, erfordrades
icke företeende av tidigare utfärdat besiktningsinstrument vid besiktning
av avregistrerat fordon.
I påminnelser, som under hand inkommit från sakrevisionen, har i
anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande vitsordats, att med
sakrevisionens förslag en utredning skulle bli erforderlig i de fall, då det
rörde sig om bilar, vilka anmälts som nedskrotade men åter satts i stånd,
samt om motorcyklar, vilka sammansatts av delar från äldre nedskrotade
maskiner med okända registreringsnummer. En sådan utredning måste
emellertid betraktas som ett nödvändigt led i de aktuella kontrollåtgärderna.
Utredningen skulle självfallet icke åvila besiktningsmannen utan
sökanden. Om denne icke kunde få fram någon handling om fordonets
tidigare registrering, syntes han böra få möjlighet att i stället få fordonet
registrerat mot företeende av polismyndighets intyg, att denna icke kände
något skäl för vägran av registrering. Det borde ej förbises, att sakrevisionens
förslag även skulle hindra, att stulna fordon passerade besiktning
och registrering och därmed funne köpare, som vore i god tro. Särskilt i
fråga om motorcyklar förekomme det nu, att stulna eller av stulna delar
hopmonterade maskiner bleve registrerade.
I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om utsträckande
av befrielsen från skyldighet att förete tullverksintyg till samtliga de fordon,
som framfördes till besiktning med saluvagnsskyltar, har i påminnelserna
anmärkts, att åtskilliga illegalt införda bilar visats ha blivit inställda
till besiktning just med sådana skyltar. Det av styrelsen förordade
förfarandet hade sålunda visat sig innebära en lucka, varigenom olagligt
införda fordon passerat registreringsbesiktningen. Det vore dessutom knappast
praktiskt möjligt att — såsom styrelsen förutsatt — återkalla saluvagnslicensen
för ett företag enbart därför att saluvagnsskyltar — som ju
kunde användas av vilken anställd som helst hos företaget — blivit missbrukade
av sådan anställd. Styrelsens förslag i denna del skulle göra kontrollen
illusorisk, då det — som erfarenheten redan visat — icke mötte
några svårigheter att få disponera en saluvagnsskylt för besiktning av ett
illegalt importerat fordon.
Som det viktigaste skälet, varför kontrollåtgärderna måste sättas in
före registreringsbesiktningen, har i påminnelserna framförts, att det för
beivrandet av illegal import vore nödvändigt att hindra utfärdandet av
besiktningsinstrument. Förefintligheten av ett sådant instrument grundade
nämligen en stark presumtion för att köparen varit i god tro vid förvärvet
av fordonet. Det kunde nämnas, att åtminstone i ett fall av olaglig införsel
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
köparen, vilken för övrigt varit bilhandlare, uttryckligen åberopat, att han
fått besiktningsinstrument till sig överlämnat vid köpet. Vad åter anginge
farhågorna för olägenheter för bilinspektionen eller allmänheten, hade såsom
nämnts aldrig från sakrevisionens sida ifrågasatts, att besiktningsmannen
skulle göra någon utredning. Hans åligganden skulle helt begränsas till
att konstatera förefintligheten eller avsaknaden av viss handling samt att i
senare fallet avvisa förrättningssökanden. Ett avvisande av sökanden på sådan
grund kunde icke anses för denne eller besiktningsmannen medföra
större obehag eller tidsspillan än om sökanden — såsom dagligen hände i
ett avsevärt antal fall — vid besiktning icke finge fordonet godkänt på
grund av att det vore behäftat med fel av något slag. Ur dessa synpunkter
borde därför ej föreligga något bärande skäl mot sakrevisionens förslag.
Vidkommande slutligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om
att från kontrollen skulle undantagas fordon av årsmodell, som vore äldre
än 5 år, har i påminnelserna gjorts gällande, att sakliga skäl saknades för
en sådan åtgärd. Därtill komme, att flera bilfabrikanter tillverkade bilar
av en och samma typ flera år i följd, varför man i dessa fall icke kunde
avgöra fordonets ålder genom besiktning utan måste ha särskilda uppgifter
från fabriken.
Departementschefen.
Av utredningen synes framgå, att gällande bestämmelser icke helt utesluter
möjligheten av att temporär tullfrihet missbrukas till illegal import.
Även om missbruksfallen hittills synes ha varit få i förhållande till den
stora införseln till riket av fordon för tillfälligt brukande här, är det givetvis
i och för sig önskligt, att åtgärder vidtages för att i görlig mån
förhindra sådant missbruk, som här avses. Vid avgörandet av om sådana
åtgärder skall vidtagas måste å andra sidan tillses, att de åtgärder, som
finnes nödiga, icke blir så omfattande, att nackdelarna i form av olägenheter
för myndigheter och de laglydiga fordonsägarna, vilka dock utgör det
stora flertalet, överväger vad man vill vinna genom åtgärderna. I detta
hänseende kan följande vara att nämna.
Såsom förut framhållits var antalet under åren 1948—1951 på carnet
eller utfästelse införda motorfordon, vilka kvarblivit i riket utan att i vederbörlig
ordning ha förtullats, omkring 60, d. v. s. 15 om året. Det torde härvid
praktiskt taget uteslutande ha rört sig om personbilar. Antalet under
samma år importerade färdiga bilar var
Kungl. Maj:ts proposition nr i99.
15
År Totalt Därav personbilar
1948 .............................. 13 638 8 544
1949 .............................. 8 927 6 375
1950 .............................. 52 460 47 814
1951 .............................. 46 423 40 538
Det läckage, som av sakrevisionen påtalats, är sålunda procentuellt sett
ytterligt ringa. Den förlust, som kan komma att åsamkas statsverket genom
att tull och tillverkningsskatt icke betalas, rör sig likaledes, procentuellt
sett, om ett mycket obetydligt belopp, eftersom i fråga om fordon,
vilket införts på carnet, den svenska bilorganisation, som garanterat carneten,
blir gentemot staten ansvarig för erläggande av dessa avgifter, i den
mån de ej erlagts av importören — låt vara att det i carneten angivna värde,
varå avgifterna beräknas, ofta nog torde understiga det värde, som skulle
ha åsatts vid regelrätt införsel.
Vad nyss sagts förutsätter, att någon nämnvärd ökning i missbruksfrekvensen
icke inträder. Möjligheten av sådan ökning framdeles kan givetvis
ej uteslutas.
Sakrevisionen har förordat, att kontrollåtgärderna borde sättas in redan
vid registreringsbesiktningen. Till samma mening har remissorganen anslutit
sig, med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken
ansett det lämpligare med kontroll i samband med fordonets registrering.
Enighet råder om att kontroll ej erfordras för fordon, som sökes registrerat
på typintyg.
Även enligt min uppfattning saknas anledning att införa kontroll i det
sist angivna fallet.
Vad åter angår de fall, då registreringsbesiktning erfordras för registrering,
anser jag, att om kontroll skall införas, övervägande skäl talar fölen
lösning efter den av sakrevisionen förordade linjen. Det följande resonemanget
utgår därför från att den kontroll, som må anses erforderlig för
dessa fall, insättes vid registreringsbesiktningen.
Antalet registreringsbesiktningar — enligt äldre terminologi första besiktningar
eller ombesiktningar — har under senare år varit följande, nämligen
55 851 år 1948, 44 503 år 1949, 50 204 år 1950 och 51 477 år 1951.
Hur detta antal fördelar sig på personbilar, lastbilar och motorcyklar framgår
icke av tillgängliga uppgifter. Emellertid registreras det långt övervägande
flertalet personbilar — överslagsvis cirka 90 procent — på typintyg.
Liknande torde gälla motorcyklarna. Lastbilarna registreras däremot
— om man bortser från sådana typer som skåpbilar in. fl. — så gott
som uteslutande på besiktningsinstrument. Detta sammanhänger med att
lastbilarna i regel levereras från fabrikanten som chassier och sedan förses
med karosseri efter köparens önskan, vilket nödvändiggör registrerings
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
besiktning. Det kan därför antagas, att flertalet besiktningar avser lastbilar.
Icke desto mindre är det tydligt, att en betydande grupp av personbilar
och motorcyklar -— på grund av företagna ändringar eller av annan
anledning — varje år undergår registreringsbesiktning.
Ägarna av de fordon, vilka underkastas sådan kontroll som av sakrevisionen
avsetts, skulle otvivelaktigt åsamkas visst arbete med att anskaffa
de handlingar, vilka av sakrevisionen förutsatts såsom nödvändiga. Likaså
skulle på besiktningsmännen läggas en ökning av deras arbetsuppgifter genom
skyldigheten att kontrollera, att företedda handlingar är sådana, att
besiktning på grundval av desamma kan äga rum.
Graden av olägenhet komme emellertid att bli olika för olika slag av
fordon. Sålunda skulle för personbilarnas och motorcyklarnas vidkommande
nackdelarna bli mindre framträdande, eftersom fordon av dessa slag
såsom nämnts i övervägande omfattning registreras på typintyg. För lastbilarna
åter skulle mera väsentliga olägenheter uppstå.
Om man tänker sig kontrollen anordnad med sikte på att å ena sidan
det av sakrevisionen avsedda ändamålet i huvudsak vinnes, och att å andra
sidan olägenhet för myndigheter och fordonsägare i görlig mån undvikes,
förefaller lösningen lämpligen kunna sökas efter följande linjer.
Vad först angår frågan om vilka fordonsslag som bör omfattas av kontrollen,
är att märka, hurusom det i hittills förekomna missbruksfall uteslutande
rört sig om personbilar och möjligen motorcyklar. Härtill kommer,
att såsom redan framhållits olägenheterna av kontrollen kan förväntas
bli jämförelsevis obetydliga i vad gäller dessa fordonsslag. Några
nämnvärda betänkligheter förefaller därför icke böra möta mot att införa
en kontroll för personbilar och motorcyklar.
Beträffande åter lastbilar och släpfordon har åtminstone än så länge
icke förmärkts något missbruk. Dessutom skulle kontrollen i fråga om dessa
fordonsslag innebära en förhållandevis stor belastning för bilinspektionen
och fordonsägarna.
Måhända skulle dessa omständigheter kunna sägas i och för sig vara
ägnade att leda till att man åtminstone tills vidare lämnade lastbilar och
släpfordon utanför kontrollen. Skulle framdeles förmärkas tendenser till
missbruk, stode ju alltid möjligheten öppen att utsträcka kontrollen. Det
må här erinras om att sakrevisionen i sin skrivelse förklarat sig närmast
avse personbilarna.
Emellertid föreligger i sammanhanget en omständighet, som icke kan
lämnas obeaktad.
I Betänkande nr 5 av Nordiska parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel m. m. (SOU 1953:5) har föreslagits lättnader i fråga om
tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna.
Dessa lättnader skulle för motorfordon — även lastbilar — hemma
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
17
hörande i något av de nordiska länderna bestå bl. a. i att för fordonet vid
passerande av gräns mellan två nordiska länder endast skulle krävas registreringshandlingar
eller annan handling, för svenskt fordon exempelvis bilskattekvitto,
som gjorde det möjligt att identifiera fordonet. Carnet eller
annan passersedel skulle icke behövas. Med en dylik anordning skulle
man kunna uppnå den stora praktiska fördelen att kunna avstå från kravet
på tullkontroll av samtliga in- eller utgående fordon och i stället nöja
sig med stickprov.
Den omständigheten att missbruk av temporär tullfrihet hittills icke
försports i fråga om lastbilar torde sammanhänga med att prisläget föl
detta fordonsslag för närvarande är i stort sett lika i de nordiska länderna.
Skulle en ändring härvidlag inträda, uppkommer därmed även fara för
smuggling. Vid sidan härav föreligger — med nuvarande valutabestämmelser
— risken för att olaga införsel sker av rent valutatekniska skäl.
Garantier bör skapas mot en sådan utveckling som följd av de i betänkandet
förordade lättnaderna. En nöjaktig sådan garanti synes ligga i att den
kontroll vid registreringsbesiktning, varom här är fråga, göres tillämplig
även på lastbilar. Ävenså torde skäl föreligga att föra bussar och släpfordon
under kontrollen. Traktorer lärer däremot kunna lämnas utanför.
På grund härav och då genomförandet av förslaget i betänkandet synes
böra i görlig mån underlättas, bör enligt min mening, om ifrågavarande
kontroll skall föreskrivas, denna omfatta icke blott personbilar och motorcyklar
utan även andra motorfordon ävensom släpfordon.
Frågan är då, hur denna kontroll över motorfordon och släpfordon bör
anordnas.
Vad först angår de fordon, vilka redan är registrerade eller reservregistrerade,
när de inställes till besiktning, lärer risken för att de olagligt införts
vara helt utesluten. Dessa fordon synes därför utan fara kunna göras
fria från kontrollen.
Vidkommande härefter sådana i typintyg upptagna fordon, som ännu
ej hunnit bli registrerade, föreligger knappast någon risk för att de blir
u Iförda, eftersom registrering regelmässigt fordras härför. Vidare torde
det knappast behöva befaras, att typintyg utfärdas för fordon, som är registrerat.
Enligt vägtrafikförordningen får nämligen typintyg ej utfärdas för
fordon, som är eller varit registrerat, och det är — såsom sakrevisionen
framhållit — ej antagligt, att innehavare av typbesiktningstillstånd skulle
vilja riskera att mista detta tillstånd genom att utfärda osant intyg. Från
kontrollen lärer därför även kunna fritagas fordon, som visserligen icke
införts i bilregister men upptagits i typintyg.
För övriga fordon torde däremot kontroll vara erforderlig för vinnande
av garanti för afl fordonet tillverkats inom landet eller tullformaliteterna
iakttagits. Kraven på utredning härom kan emellertid sättas olika för
skilda kategorier av fordon.
2—641 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 199.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
I fråga om fordon, som tillverkats eller införts av företag med tillstånd
till typbesiktning, lärer det — såsom sakrevisionen vitsordat — vara tillfyllest
med ett intyg av tillståndshavaren om att fordonet tillverkats i
Sverige eller importerats av tillståndshavaren. I olikhet mot sakrevisionen
är jag emellertid av den uppfattningen, att motsvarande bör kunna gälla
även för det fall, att fordonet saluhålles av sådan yrkesmässig tillverkare
eller handlande, som visserligen ej fått typbesiktningstillstånd men däremot
innehar saluvagnslicens. Även sådan licens måste nämligen anses vara
av sådant värde för innehavaren, att denne knappast kan antagas vilja
riskera licensen genom osant intygande.
För fordon, som tillverkats eller införts av företag med tillstånd till
typbesiktning eller som saluhålles av företag med saluvagnslicens, bör
det alltså vara tillräckligt, att tillstånds- resp. licensinnehavaren utfärdar
ett intyg, att denne importerat fordonet eller att fordonet tillverkats i Sverige.
Det förutsättes härvid, att intyget utfärdas av någon, som har rätt
att utfärda typintyg resp. äger teckna företagets firma. Annan befattningshavare
hos företaget skall alltså ej få utfärda intyget.
Vad åter angår övriga fall bör i fråga om importerat fordon för registreringsbesiktning
krävas av tullverket utfärdad handling, utvisande att införsel
skett i vederbörlig ordning. För annat fordon bör i första hand fordras
ett av polismyndighet — efter summarisk utredning — eller av tillverkaren,
om denne finnes trovärdig, meddelat intyg, att fordonet tillverkats här i
landet. Kan detta ej visas, torde det vara tillfyllest med ett av polismyndigheten
utfärdat intyg om att denna ej känner något skäl för att registrering
skulle vägras.
Om kontrollen anordnas på sätt nu angivits, torde det avsedda ändamålet
i allt väsentligt kunna vinnas, och vidare synes olägenheterna för
bilinspektionen och fordonsägarna bli jämförelsevis obetydliga. Visserligen
kan det teoretiskt länkas fall, som lämnas utanför kontrollen, men dessa
skulle förutsätta ett sådant sammanträffande av var för sig osannolika
omständigheter, att fallen i fråga knappast kan betecknas som praktiskt
påräkneliga. En kontroll, som skulle täcka även sådana fall, skulle dessutom
bli så vidlyftig, att olägenheterna därav icke skulle stå i rimlig proportion
till vad man vill vinna.
Jag har därför funnit övervägande skäl tala för att sådan kontroll, som
i det föregående skisserats, blir införd. Härför erfordras ändring i 14 § 1
mom. vägtrafikförordningen. I detta författningsrum bör sålunda inrymmas
en bestämmelse om att för sådant motorfordon eller släpfordon, som
ej är registrerat eller reservregistrerat och ej heller upptagits i typintyg,
besiktningsinstrument må utfärdas allenast såframt utredning föreligger
om att fordonet tillverkats här i riket eller efter införsel hit vederbörligen
förtullats för att stadigvarande här brukas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
19
Vidare erfordras i 9 § vägtrafikkungörelsen ett tillägg om att den, som
inställer sådant fordon som här avses till registreringsbesiktning, förutom
övriga i författningsrummet föreskrivna uppgifter även skall förebringa
sådan utredning, som må föranledas av bestämmelserna i 14 § 1 inom.
vägtrafikförordningen.
Slutligen bör det jämlikt 17 § vägtrafikkungörelsen ankomma på vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om de intyg,
som för angivet syfte skall företes vid inställande av fordon till registreringsbesiktning.
Vad i det föregående anförts kan därvid tjäna till
ledning.
I enlighet med vad nu sagts har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av H § 1 mom. vägtrafikförordningen.
De föreslagna bestämmelserna synes böra träda i
kraft den 1 juli 1953. Med hänsyn till att i fråga om lastbilar och släpfordon
å ena sidan hittills ej har försports något missbruk samt å andra
sidan olägenheterna av den ifrågasatta kontrollen måhända blir något
mera framträdande än för övriga fordonsslag, torde det dock kunna övervägas
att för lastbilar och släpfordon låta med kontrollens införande anstå
till dess de av parlamentariska kommittén förordade lättnaderna i den
internordiska trafiken genomföres. Det torde därför få ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela föreskrift om tidpunkten för ikraftträdandet beträffande
lastbilar och släpfordon.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till ändrad lydelse
av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.