Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1953/54, m. m.; given
Stockholms slott den 27 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till:

1) förordning angående reglering av införseln av vissa slag av fisk;

2) förordning angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk och
skaldjur in. m.;

dels bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet i övrigt hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen begäres bemyndigande att under budgetåret 1953/54 reglera
priserna på fisk ävensom fiskexporten enligt i huvudsak de grunder,
som tillämpas under innevarande budgetår.

Särskilda författningar föreslås skola utfärdas rörande importen och exporten
av fisk m. m.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19'')''.]. 1 samt Nr 197.

•3

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Förslag

till

förordning angående reglering av införseln av vissa slag av fisk.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fisk av de slag, som angivas i bilaga till denna förordning, får icke införas
till riket utan särskilt tillstånd av statens jordbruksnämnd. Vid meddelande
av dylikt tillstånd må uppställas sådana villkor för dess tillgodonjutande
som prövas vara erforderliga.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t och enligt grunder, som Kungl. Maj :t
fastställer, äger jordbruksnämnden medgiva att varuslag, som omfattas av
förordningen, må under villkor som bestämmas av nämnden införas utan
tillstånd som i första stycket sägs.

2 §.

Ansökan om införseltillstånd skall avfattas enligt formulär, som fastställes
av jordbruksnämnden.

3 §•

När införseltillstånd meddelas, skall därom utfärdas skriftligt bevis. I
beviset skall angivas varuslag, den tid under vilken införseln får äga rum,
ursprungs- och inköpsland för varan samt de villkor i övrigt som må ha föreskrivits
för tillgodonjutande av tillståndet.

4 §■

Stadgandet i 1 § skall icke utgöra hinder för transitering eller annan befordran
under tullverkets kontroll eller för uppläggning i frihamn eller å
tullager eller provianteringsfrilager; dock må å provianteringsfrilager upplagd
vara icke utan medgivande av vederbörande tillståndsmyndighet för
varje särskilt fall disponeras annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven ordning.

Ej heller skall stadgandet ha avseende å

a) vara som införes i egentlig gränstrafik eller under sådana förhållanden
att tullfrihet för densamma åtnjutes eller, i fråga om icke tullpliktig
vara, skulle, om den varit tullbelagd, ha åtnjutits enligt annan bestämmelse i
5 § tulltaxeförordningen än den under s) upptagna eller enligt 6 eller 8 §
i samma förordning; eller

b) vara som enligt föreskrifter, meddelade av generaltullstyrelsen, försändes
landvägen antingen över riket från en till annan utrikes ort eller över
utlandet från en till annan ort inom riket.

Jordbruksnämnden äger meddela allmänna bestämmelser om ytterligare
undantag från stadgandet i 1 §.

5 §•

För i 1 § omförmäld vara som införes till riket och förtullas skall, i den
mån Kungl. Maj :t i prisreglerande syfte så förordnar, erläggas avgift (införselavgift).
Avgiftens storlek bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande, av jordbruksnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

3

6 §.

Bestämmelserna i 5 § skola icke ha avseende å vara, som i föreskriven
ordning utlämnas från provianteringsfrilager för fartygs, buss eller luftfartygs
proviantering eller utrustning.

Beträffande vara, som införes under sådana förhållanden att tullfrihet
för densamma åtnjutes enligt 5, 6 eller 8 § tulltaxeförordningen eller, i fråga
om icke tullpliktig vara, skulle ha åtnjutits enligt något av dessa stadganden,
om den varit tullbelagd, skall skyldighet att erlägga införselavgift föreligga
allenast såvitt fråga är om återinförsel av vara, vid vars utförande erhållits
återbäring av förut erlagd införselavgift.

7 §•

Införselavgilt skall erläggas till tullverket i den ordning som är föreskriven
beträffande tull. Jämväl i fråga om betalningsanstånd, ställande av säkerhet
samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av betalning skall angående
införselavgift gälla detsamma som rörande tull.

I den mån det med hänsyn till förhållandena finnes lämpligare må jordbruksnämnden
dock efter samråd med generaltullstyrelsen förordna att införselavgift
i stället skall erläggas till kommunal fiskhamnsförvaltning. Fiskhamnsförvaltning
skall i sådant fall vara skyldig att uppbära och till nämnden
redovisa dylik avgift.

8 §•

Återbäring av införselavgift må efter ansökan åtnjutas vid utförsel av varan
till utrikes ort eller svensk frihamn; dock må, om varan ej utföres i oförändrat
skick, återbäring åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor
som Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden
bestämmer.

Närmare föreskrifter angående ansökan om återbäring samt prövning av
sådan ansökan meddelas av Kungl. Maj :t.

9 §•

Därest särskilda skäl föreligga må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, statens jordbruksnämnd meddela befrielse, helt eller delvis,
från skyldighet att erlägga införselavgift så ock medgiva återbäring, helt
eller delvis, av sådan avgift jämväl i annat fall än i 8 § sägs.

10 §.

Medel som inflyta genom upptagande av införselavgifter skola i den ordning
Kungl. Maj :t föreskriver inlevereras till jordbruksnämnden och enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande användas för prisreglerande åtgärder på fiskets
område. 1 1

11 §•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning
icke får införas må, därest varan ej enligt 13 § eller enligt la«en om
straff för olovlig varuinförsel skall vara förverkad samt hinder ej& heller
eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de
föreskrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i första stycket stadgats gäller även om varan är fri från tull eller
annan avgift vid införsel eller om anmälan till utförsel icke gjorts inom föreskriven
tid.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för olovlig varuinförsel eller på grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast
till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning i enlighet med vad sålunda stadgats ej komma till stånd,
skall med varan förfaras på sätt Kungl. Maj :t efter anmälan av generaltullstyrelsen
förordnar.

13 §.

Den som utan behörig tullangivning eller medelst vilseledande åtgärder till
riket inför eller söker införa vara, som enligt denna förordning icke får införas,
straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid mot denna förordning olovligen infört eller sökt
införa skall förklaras förverkad jämte emballage eller kärl vari den förvaras.
Kan egendom, som enligt denna förordning skolat förklaras förverkad, ej
tillrättaskaffas gälde den brottslige dess värde. Framgår av omständigheterna
att brottet skett av förbiseende, må av domstolens prövning bero, huruvida
förverkandepåföljd skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som avses i första stycket, och talan om förverkande
av gods eller värde på grund av föreskrifterna i andra stycket ävensom
beslag av gods, som kan antagas vara förverkat, och förfarandet med
beslagtaget gods skall vad i allmänhet är stadgat om olovlig införsel av tullpliktig
vara äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis eller i
strid mot stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven ordning straffes med dagsböter.

15 §.

Försäljningssumma för förverkat gods samt belopp som utgivits i stället
för sådant gods tillfalla kronan.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med den
30 juni 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

5

Bilaga.

Förteckning

över varor, vilka enligt förordningen den 1953 angående reglering

av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur icke få införas till riket

utan särskilt tillstånd.

Statistiskt nr

29: i

Varuslag

Spillånga

29: 2

34

36

37
ur 39

40

42

43
ur 45

Färsk eller fryst fisk:
fiskfiléer
kolja
långa
makrill
rödspätta
sill

strömming

torsk

gråsej, horngädda (hornfisk), kummel, lubb, lyrtorsk
(bleka), rödtunga, sandskädda (slätta) och vitling.

Saltad (även därefter torkad) fisk:

47

48

49

makrill

sill

strömming

Kryddad eller sockersaltad fisk:

52

53

sill

strömming

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

Förslag

till

förordning angående reglering av utförseln av vissa slag av
fisk och skaldjur m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fisk, skaldjur och produkter av fisk och skaldjur av de slag som angivas
i bilaga till denna förordning få icke utföras ur riket utan särskilt tillstånd
av statens jordbruksnämnd. Vid meddelande av dylikt tillstånd må uppställas
sådana villkor för dess tillgodonjutande som prövas vara erforderliga.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t och enligt grunder, som Kungl.
Maj :t fastställer, äger jordbruksnämnden medgiva att varuslag'', som omfattas
av förordningen, må under villkor som bestämmas av nämnden utföras
utan tillstånd som i första stycket sägs.

2 §•

Ansökan om utförseltillstånd skall avfattas enligt formulär, som fastställes
av jordbruksnämnden.

3 §•

När utförseltillstånd meddelas, skall därom utfärdas skriftligt bevis angivande
den myckenhet som får utföras, den tid under vilken utförseln’får
äga rum och de villkor i övrigt som må hava föreskrivits för tillgodonjutande
av tillståndet.

Vid utförsel skall tillståndsbeviset företes för tullmyndigheten, som har
att på beviset göra anteckning om dagen för utförseln, den myckenhet som
utföres och det land till vilket utförseln äger rum.

Åt förening eller annan sammanslutning, som av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts förordnande, av jordbruksnämnden erhållit tillstånd att handhava
utförsel av visst eller vissa slags varor, må utförseltillstånd utan begränsning
till viss angiven myckenhet meddelas för viss tid eller tills vidare.
I fråga om utförsel på grund av dylikt tillstånd skall vad i andra stycket
stadgas icke äga tillämpning.

4 §•

Utan hinder av stadgandet i 1 § första stycket må vara utföras:

a) därest i fråga om dess införande till riket 8 § tulltaxeförordningen är
tillämplig eller, beträffande tullfritt gods, skulle hava varit tillämplig om
varan varit tullbelagd;

b) med fartyg, buss eller luftfartyg, som medförande godset på resa mellan
utrikes orter anlöper svensk hamn;

c) under järnvägs eller postverkets kontroll under sådana förhållanden,
att enligt 117 § tullstadgan förpassning därå icke erfordras;

d) såsom skeppsproviant eller i och för restaurangrörelse å järnvägståg,
färja, buss eller luftfartyg, såvida godset prövas icke överstiga för ändamålet
erforderlig myckenhet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

7

e) av resande eller å transportmedel anställda personer, såvida godset utgöres
av förnödenheter som prövas icke överstiga behovet under resan;

f) då godset enligt föreskrifter, meddelade av generaltullstyrelsen, försändes
landsvägen antingen över riket från en till annan utrikes ort eller
över utlandet från en till annan ort inom riket.

Jordbruksnämnden äger meddela allmänna bestämmelser om ytterligare
undantag från stadgandet i 1 § första stycket.

5 §.

För i 1 § omförmäld vara som utföres ur riket skall, i den mån Kungl.
Maj:t i prisreglerande syfte så förordnar, erläggas avgift (utförselavgift).

Avgiftens storlek bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, av jordbruksnämnden.

6 §•

Vad i 5 § stadgas skall icke äga tillämpning å vara, vilken landvägen
annorledes än å järnväg utföres för gränsbefolkningens räkning eller vilken
utföres under sådana förhållanden som avses i 4 § första stycket.

7 §•

Uppbörd och redovisning av utförselavgifter verkställas av jordbruksnämnden
eller den nämnden därtill bemyndigar. Utförsel av vara för vilken
utförselavgift skall utgå må ej ske utan att för tullmyndigheten företes
bevis att avgiften erlagts eller deponerats eller att säkerhet för avgiften
ställts.

Medel som inflyta genom upptagande av utförselavgift skola enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande användas för prisreglerande åtgärder på fiskets område.

8 §.

Om särskilda förhållanden föranleda därtill, må jordbruksnämnden meddela
befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att erlägga utförselavgift
så ock medgiva återbäring av sådan avgift.

9 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med
den 30 juni 1954.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Bilaga.

Förteckning

över varor, vilka enligt förordningen den 1953 angående reglering

av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur m. m. icke få utföras ur riket

utan särskilt tillstånd.

Statistiskt nr

27—29

29: i
29: 2—45
46—51
52—54

55

56

57—59
60

61—63

315

316
316: i

ur 317
ur 321:3

Varuslag

Skarpsill (vassbuk), kryddad eller saltad; ävensom sardeller,
saltade eller inlagda
Spillånga

Färsk eller fryst fisk
Saltad (även därefter torkad) fisk
Kryddad eller sockersaltad fisk
Torkad (färsktorkad) fisk
Rökt fisk

Fiskrom, saltad eller på annat sätt beredd
Ostron

Kräftdjur; ävensom musslor
Konserver av fisk och skaldjur:

sardiner och tonfisk; ävensom brissling (sprats) och dylika
fiskslag, inlagda såsom sardiner
ansjovis
inkokt lax

andra konserver av fisk och skaldjur
Konserver av fiskbullar och fiskfärs

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

9

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson vissa frågor angående regleringen
av priserna på fisk, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I förordningen den 30 maj 1952 (nr 320) om viss reglering av handeln
med fisk in. in., vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1954, är bestämmelser
meddelade om handelsreglering — grundad på auktorisation av
s. k. producentföreningar — och om prisregleringsavgift på fisk. Enligt kungörelsen
den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud samt
kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud, med
i kungörelserna senare vidtagna ändringar och tillägg, fordras i princip tillstånd
av statens jordbruksnämnd för import och export av fisk och fiskprodukter.

Genom beslut den 30 maj 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t statens jordbruksnämnd
att för tiden till och med den 30 juni 1953, i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som angivits i propositionen nr 96 till 1952
års riksdag samt jordbruksutskottets utlåtande nr 35/1952, anordna reglering
av priserna på fisk samt av exporten på fisk av vissa slag ävensom förordna
om upptagande av prisregleringsavgift å svenskfångad fisk och importfisk
enligt 5 och 8 §§ nyssnämnda förordning. I samma beslut föreskrev
Kungl. Maj :t att de lån å 500 000, 2 500 000 och 500 000 kronor, som
Kungl. Maj :t genom särskilda beslut år 1946 beviljat de tre s. k. prisregleringsföreningarna,
nämligen Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Västkustfisk,
förening u. p. a., och Sydkustfisk, förening u. p. a., skulle få innehas
räntefritt jämväl för tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1953 såvitt gällde
lånens halva belopp samt att lånen till återstående del under nämnda tid
skulle löpa med 3,5 procent ränta. Kungl. Maj :t föreskrev vidare, att kostnaderna
för kvalitetskontroll vid export av fisk och fiskprodukter skulle
bestridas i första hand av inflytande kontrollavgifter jämte ett tillskott av

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

högst 75 000 kronor ur clearingkassan för fisk samt i andra hand av medel,
som stode till förfogande för fiskprisregleringsverksamheten. Slutligen bemyndigade
Kungl. Maj:t jordbruksnämnden att för bestridande av kostnaderna
under budgetåret 1952/53 för en befattningshavare med uppgift att
främja fiskexporten disponera ett belopp av högst 75 000 kronor, varav
35 000 kronor från clearingkassan för fisk och 40 000 kronor från reservationsanslaget
till Främjande av beredning och avsättning av fisk m. in.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att Kungl. Maj :t den
28 september 1951 uppdrog åt jordbruksnämnden att utreda frågan om
vilka åtgärder till skydd för försäljningen av fladensill på den svenska
marknaden, som kunde anses erforderliga, samt att till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.

I skrivelse den 20 februari 1953 har statens jordbruksnämnd framlagt förslag
till reglering av priserna på fisk under budgetåret 1953/54 m. in. Vid
skrivelsen har bland annat fogats en inom jordbruksnämndens fisksektion
upprättad promemoria angående åtgärder till skydd för försäljningen av
fladensill. Nämnden har anmält, att den i de frågor, som berörts i skrivelsen,
dels haft överläggningar med nämndens råd i fiskregleringsfrågor, dels samrått
med fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök och statens priskontrollnämnd.
Sistnämnda båda myndigheter har därvid förklarat sig i sak biträda
jordbruksnämndens förslag, fiskeristyrelsen dock icke i vad angår den fortsatta
importregleringen för fisk. Styrelsen har i detta avseende ingivit en
den 27 februari 1953 dagtecknad framställning. Med anledning av jordbruksnämndens
förslag har vidare Sveriges fiskares riksförbund i en skrift
den 3 mars 1953 framfört vissa synpunkter på frågan om utrikeshandeln
med fisk.

Jag torde här vidare få anmäla, att Sveriges fiskares riksförbund i en den
4 augusti 1951 dagtecknad skrift hemställt om åtgärder för att åstadkomma
en tillfredsställande inkomstnivå för yrkesfiskarna. Häröver har jordbruksnämnden
avgivit yttrande den 8 april 1952.

II. Regleringen av priserna på fisk, m. m.

Nuvarande förhållanden.

Innebörden av prisregleringen. Prisregleringen innebär i huvudsak att jordbruksnämnden,
i samråd med statens priskontrollnämnd, för västkusten
och sydkusten efter överläggning med fiskareorganisationerna därstädes
fastställer minimipriser på de viktigaste fiskslagen. Beträffande ostkusten
har föreningen Ostkustfisk medgivits rätt att utan nämndens hörande fastställa
partinoteringar på färsk och frusen strömming. Regleringen förutsätter
vidare att fisk, för vilken minimipriser eller garantipriser icke kan utfås,
övertages såsom överskott och nvttiggöres av vederbörande prisregleringsförening.
Till denna verksamhet erhåller föreningarna av jordbruksnämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

11

den vissa statliga bidrag, beträffande strömming prisutjämningsmedel och
i övrigt s. k. pristillägg. Bidragen utgår för närvarande i princip oberoende
av sättet för fisköverskottets tillvaratagande, dock med vissa inskränkningar
beträffande exporten. Ett bemyndigande för jordbruksnämnden att utvidga
prisregleringen på strömming till foder- och konservströmming har hittills
icke behövt tagas i anspråk. Icke heller har jordbruksnämnden ansett förutsättningar
hittills föreligga för genomförandet av en tidigare förordad prisreglering
på torsk på ostkusten norr om Blekinge enligt det på väst- och
sydkusten gällande systemet, överläggningar i frågan, vilka ännu icke slutförts,
har under det gångna året ägt rum mellan representanter för nämnden
och för föreningen Oslkustfisk.

Kostnaderna för prisregleringen täckes i första hand av prisregleringsavgifterna.
Dessa utgår för svenskfångad fisk med 5 procent av inköpssumman
för fisk, som ilandföres på västkusten och sydkusten, samt med 4 öre
per kilogram strömming. För importfisk, som i samband med införsel försäljes
på kommunal fiskauktion, utgör avgiften 5 procent av inköpspriset.
Avgiften för annan importfisk utgör för färsk och frusen saltvattensfisk
5 procent av värdet enligt tulltaxeförordningen, för islandssill 4,6 öre per
kilogram av nettovikten samt för annan beredd importsill 3,6 procent av nyssnämnda
värde. Avgiften på importfisk är så avvägd, att den i stort sett motsvarar
den avgift, som utgår för svenskfångad fisk.

Prisregleringsföreningarnas behov av rörelsemedel täckes till stor del av
de förut omförmälda statslånen. Föreningen Västkustfisk och föreningen
Sydkustfisk åtnjuter enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 maj 1947 och den
9 juni 1950 därutöver rätt att i riksbanken mot sedvanlig ränta erhålla lån
intill 2 500 000 respektive 2 000 000 kronor.

Fångst- och prisutvecklingen m. m. Jordbruksnämnden lämnar i sin skrivelse
inledningsvis vissa uppgifter rörande fångst- och prisutvecklingen
inom fisket, exporten av fisk och fiskprodukter, fiskkonsumtionen inom
landet, prisutvecklingen för fiskets förnödenheter samt lönsamheten inom
fisket.

Vad angår fångstutvecklingen framgår av nämndens uppgifter, att det
svenska havsfiskets avkastning under åren 1950 och 1951 utgjorde cirka
187 och 183 miljoner kilogram med ett värde av omkring 102 och 110 miljoner
kronor. Fångsten under år 1952 beräknas komma att uppgå till cirka
192 miljoner kilogram med ett värde av i runt tal 115 miljoner kronor.

Till belysande av fiskprisernas utveckling har nämnden upprättat en tablå
över de genomsnittliga fiskarepriserna samt minimipriserna på fisk under
liden juli 1948—september 1952. Priserna i denna tablå, vilken såsom bilaga
1 torde få bifogas detta protokoll, avser västkustfisk av olika slag, torsk
och sill vid sydkusten ävensom partipriserna på strömming i Stockholm,
allt kvartalsvis.

Beträffande den prisutveckling, som framgår av tablån, anför nämnden
följande.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

För västkustens vidkommande har skett en fortsatt, i vissa fall rätt betydande
höjning av priserna på de särskilda fiskslagen. Beträffande sill är
prishöjningen genomgående, medan för torsk och makrill en prissänkning
förekommit under tredje kvartalet 1952. Genomsnittspriset på västkusten
för all fisk har under andra och tredje kvartalen 1952, jämfört med motsvarande
kvartal 1951, stigit med omkring 10 procent. För första kvartalet
1952 redovisas däremot en nedgång, beroende på de under kvartalet förhållandevis
stora sillfångsterna. På sydkusten har prisfluktuationerna i stort
sett visat samma tendenser som på västkusten. Särskilt må uppmärksammas,
att prishöjningen under år 1952 på det därstädes viktigaste fiskslaget,
nämligen torsken, varit ganska stor.

Minimipriserna har under det gångna året varit föremål för vissa höjningar.
Dessa har föranletts av, bland annat, ökade kostnader för fisket samt
den allmänna fördyringen i levnadsomkostnaderna. Prishöjningarna har på
västkustsill samt på torsk och sill på sydkusten trätt i kraft i mitten av
december 1951 samt på annan västkustfisk än sill i början av mars 1952.

I detta sammanhang upplyser nämnden, att fångstbegränsningar i likhet
med vad som var fallet under år 1951 upprätthållits under år 1952 i fråga
om västkustsill och makrill samt tidvis även beträffande strömming. Även
på torsk och sill på sydkusten har tidvis upprätthållits en viss fångstbegränsning.

Vidare anför nämnden, att exporten av fisk och fiskprodukter — inklusive
den utrikes ilandföringen till och med november månad — under år
1952 beräknas ha uppgått till 86,2 miljoner kilogram till ett värde av 54,6
miljoner kronor, medan motsvarande tal för år 1951 utgjorde 73,1 miljoner
kilogram och 48,1 miljoner kronor. Härvid påpekar nämnden, att ilandföringen
av fisk i utlandet ökats med omkring 8 miljoner kilogram. Exporten
till Östtyskland av fisk och fiskprodukter har under år 1952 ytterligare
ökats och uppgick värdemässigt till drygt 48 procent av den totala kommersiella
fiskexporten. Beträffande exporten ävensom importen av fisk och
fiskprodukter hänvisar nämnden i övrigt till en inom nämnden upprättad
sammanställning, vilken som bilaga 2 torde få fogas till detta protokoll.

I fråga om konsumtionen inom landet av fisk och fiskprodukter anför
nämnden, att denna enligt en ny beräkningsmetod, efter avdrag för svinn,
år 1950 uppgick till totalt 106 miljoner kilogram, medan för år 1951 preliminärt
redovisas 103 miljoner kilogram. För år 1952 räknar nämnden uppskattningsvis
med ungefär samma konsumtion som under år 1951. Konsumtionsvärdet
år 1952 beräknas preliminärt överstiga 1951 års tal med omkring
14 procent för fisk och fiskprodukter av alla slag samt med 12,5 procent för
färsk fisk.

Beträffande prisutvecklingen för fiskets förnödenheter framhåller nämnden,
att en stabilisering av prisnivån synes ha skett under år 1952 med en
under senare tid skönjbar tendens till prissänkningar. Sålunda har priset på
45-kilos fisklådor sjunkit från 3 kronor 75 öre till 2 kronor 40 öre. Priset
på motorbrännolja är oförändrat jämfört med priset i slutet av januari 1952
och utgör 23 öre per liter (i O-zon). De genomsnittliga priserna på fiskredskap
har år 1952 varit något lägre än motsvarande priser år 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

13

Nämnden påpekar vidare, att lönsamheten inom fisket även under det
gångna året varit föremål för undersökningar med ledning av material från
självdeklarationer. Undersökningarna ger vid handen, att nettointäkterna av
fisket år 1950, jämfört med år 1949, genomsnittligt minskats på ost- och
västkusten, medan en ökning förekommit på sydkusten. Vidare har fiskareorganisationerna
på väst- och ostkusten företagit särskilda undersökningar
av fladen- och makrillfiskets samt strömmingsfiskets lönsamhet år 1951 jämfört
med år 1950. Av dessa undersökningar framgår, att en avsevärd lönsamhetsförbättring
ägt rum i fråga om fladenfisket samt att även för strömmingsfiskets
del en förbättring kommit till stånd.

Vad slutligen angår det ekonomiska resultatet av statens hittillsvarande
verksamhet i fråga om prisregleringen av fisk åberopar nämnden en inom
denna upprättad tablå, vilken som bilaga 3 torde få bifogas statsrådsprotokollet.
Tablån utvisar, bland annat, att å prisregleringsverksamheten per
den 1 januari 1953 föreligger en behållning av cirka 4 miljoner, medan behållningen
ett år tidigare utgjorde ej fullt 2,3 miljoner kronor. Under år
1952 har i regleringsavgifter influtit omkring 4 miljoner kronor, varav drygt
1,3 miljoner kronor utgjorts av importregleringsavgifter. Att ett belopp av
sistnämnda storlek kunnat uppnås anser nämnden i viss mån bero på att
under andra halvåret 1952 en tidigare eftersläpning av ifrågavarande avgifter
minskats i samband med att uppbörden av avgifterna överflyttats på tullverket.
Härtill kommer, att avsättningsmöjligheterna för fisk, i synnerhet
genom export, även under det gångna året varit relativt gynnsamma. Utbetalningarna
av pristillägg och prisutjämningsmedel för fisköverskott har
därför rätt avsevärt understigit summan av de under året influtna regleringsavgifterna.
Av tablån framgår vidare, att för väst- och sydkustens prisregleringsområden
summan av de regleringsavgifter, som influtit inom
respektive områden efter systemets införande, överstiger utgifterna vid årsskiftet
i form av pristillägg in. m. med omkring 240 000 respektive 500 000
kronor, medan för strömmingsregleringen på ostkusten underskottet från
årsskiftet 1951/52 ökats med omkring 350 000 kronor och nu utgör drygt
1 100 000 kronor.

De tre prisregleringsföreningarnas ekonomiska ställning betecknas av
nämnden som relativt tillfredsställande. Föreningarna Ostkustfisk och Sydkustfisk
hade vid senaste årsskiftet endast obetydliga varulager, medan föreningen
Västkustfisk redovisade ett ganska betydande lager av huvudsakligen
salt sill.

Frågan om fortsatt prisreglering m. m.

Jordbruksnämndens överläggningar med berörda parter. I sin skrivelse
meddelar nämnden, att den vid överläggningar med representanter för vederbörande
fiskareorganisationer samt sammanslutningar av fiskhandlare
och saltsillhandlare in. fl. berett dessa tillfälle att framföra sina synpunkter
på frågan om eu fortsatt prisreglering på fisk efter utgången av budgetåret

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

1952/53. överläggningar i ämnet har därjämte ägt rum med nämndens råd i
fiskregleringsfrågor.

Beträffande vad som förekommit vid dessa överläggningar anför nämnden
inledningsvis, att det från fiskareorganisationernas sida framhållits, att
behov föreligger av en fortsatt prisreglering på fisk. Denna reglering innebär
bland annat, att nämnden, om förutsättningar därför föreligger, äger rätt
att dels utvidga prisregleringen att omfatta foder- och konservströmming
samt på sydkusten ilandförd makrill, horngädda och skrubba, dels ock genomföra
prisreglering på torsk för ostkusten norr om Blekinge enligt det för
väst- och sydkusten gällande systemet.

Nämnden upplyser vidare, att fiskareorganisationerna allmänt uttalat önskemål
om att vid utbetalning till regleringsföreningarna av pristillägg och
prisutjämningsmedel andra bedömningsgrunder skall komma till användning
än de, som inrymmes i gällande direktiv för avvägningen av garantipriserna
på fisk. Från västkustfiskarehåll har i detta sammanhang anmälts,
att man avsåg att snarast upptaga detta spörsmål till diskussion och därefter
till nämnden inkomma med eventuella förslag i ämnet. Vidare har
föreningen Ostkustfisk hos nämnden anhållit, bland annat, att en utredning
måtte verkställas dels för att belysa fiskarnas, närmast då strömmingsfiskarnas,
inkomstförhållanden, dels ock för att klarlägga i vad mån målsättningen
för de prisreglerande åtgärderna uppnåtts. Skulle utredningen i sistnämnda
hänseende ge negativt resultat, har föreningen hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för att förverkliga ifrågavarande målsättning. Om kostnaderna
härför icke kan bestridas av behållningen i prisregleringskassan för
fisk, bör enligt föreningens mening underskottet täckas genom anslag på
riksstaten. Föreningarna Ostkustfisk och Sydkustfisk har vidare anhållit,
att de även under nästa budgetår skall få åtnjuta räntefrihet för halva beloppet
av de till dem utlämnade statslånen. Föreningen Västkustfisk har i
detta avseende framfört önskemål om räntefrihet till lånens hela belopp.
Till stöd härför har föreningen framför allt åberopat de betydande ränteförluster,
som åsamkats den under det gångna året och som även framdeles
kan komma att uppstå på utestående exportfordringar, ävensom de premiekostnader,
som sammanhänger med erhållen exportkreditgaranti. Sistnämnda
förening har även anhållit, att det av föreningen erhållna statslånet måtte
höjas till 5,5 miljoner kronor för att bereda föreningen ytterligare rörelsekapital.

Nämnden meddelar även, att färskfiskhandelns representanter i stort sett,
liksom tidigare, vitsordat lämpligheten av det nuvarande prisregleringssystemet.
Representanter för konservindustrien har förklarat sig i princip ej
ha något att erinra mot en fortsatt prisreglering men har framhållit betydelsen
av att fångstbegränsningarna inom fisket mera avpassas efter industriens
behov. Slutligen har från saltsillhandlarnas sida bland annat framhållits
vikten av att åtgärder vidtages för en rationalisering av sillfisket, innebärande
att nuvarande fångstransonering ersättes med en begränsning av
antalet i fisket deltagande båtar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

15

Jordbruksnämndens förslag. För egen del anför nämnden i sin skrivelse,
att den funnit övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet för prisreglering
av fisk skall bibehållas även under budgetåret 1953/54. Enligt
nämndens mening finns det anledning antaga, att föregående års relativt
goda avsättningsmöjligheter icke kommer att bestå under innevarande år.
På exportmarknaden har sålunda redan nu vissa tendenser gjort sig gällande,
som tyder på att en sänkning av prisnivån kan komma att ske. I detta
sammanhang erinrar nämnden vidare om de svårigheter, som under den senaste
tiden uppkommit i fråga om exporten av fisk till Östtyskland.

Nämnden framhåller vidare, att under det gångna året fortsatta ansträngningar
gjorts att öka fiskkonsumtionen inom landet. Härom anför nämnden
följande.

Ansträngningarna att öka fiskkonsumtionen inom landet har skett, bland
annat, genom ett ökat tillhandahållande av en mera lagringsduglig vara. Sålunda
har exempelvis avsättningen under året av makrill kunnat främjas
genom att denna i större utsträckning än tidigare försålts i rensat skick.
Vidare har åtgärder vidtagits, som varit ägnade att öka konsumtionen av
sydkusttorsk. Åtgärderna har bestått däri, att regleringsföreningen på sydkusten
under överskottsperioder till partihandeln av egna medel utbetalat
bidrag till kostnaderna för fryshuslagring av torskfilé. Denna har sedermera
vid bristtillfällen funnit avsättning inom landet, ej minst i Norrland. Genom
denna anordning har importen under året av färsk och frusen fisk i viss
omfattning nedbringats, varjämte en minskning kunnat ske av torsköverskottet
på sydkusten. Nämnden har för avsikt att innevarande år med bidrag
av prisregleringsmedel stödja eu fortsatt dylik fryshuslagring av torskfilé
på sydkusten. I avsättningsbefrämjande syfte har nämnden vidare utfärdat
bestämmelser om frivillig kvalitetskontroll av på västkusten för den
inhemska marknaden avsedd saltad fladensill och saltad höstsill ävensom av
sådan fiskfilé på sydkusten, som beredes för försäljning inom landet. Kontrollen
ombesörjes av den för exportkontrollen av fisk utsedda personalen.
Vid sidan av nu nämnda åtgärder anser nämnden, att en utvidgning av fiskmarknaden
inom landet kan vinnas genom propaganda och upplysningsverksamhet.
Denna verksamhet har hitintills bedrivits endast i mera begränsad
omfattning. För att det avsedda syftet skall nås är det enligt nämndens
uppfattning av vikt, att verksamheten intensifieras och möjligheter skapas
för att bedriva en mera regelbunden fiskpropaganda. I organisatoriskt avseende
föreligger enligt nämnden numera förutsättningar för en riksomfattande
propaganda genom tillkomsten år 1952, på statsmakternas initiativ, av centralnämnden
för fiskpropaganda. Jordbruksnämnden anser det angeläget,
alt statliga medel skall kunna erhållas för alt möjliggöra att syftet med denna
institution förverkligas.

Med hänsyn till prisregleringsverksamhetens omfattning tillstyrker jordbruksnämnden,
alt regleringsföreningarna även under nästa budgetår får disponera
hela det dem tillerkända lånekapitalet, däribland den till föreningen
Västkustfisk och föreningen Sydkustfisk beviljade riksbankskrediten. Nämnden
anser, alt plan för de egentliga lånens amortering bör fastställas först
längre fram, sedan föreningarna själva hunnit samla erforderligt kapital för
rörelsens bedrivande.

Vad angår föreningen Västkustfisks hemställan om ytterligare rörelseme -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

del vitsordar nämnden, att föreningen under andra halvåret 1952 varit i stort
behov av ytterligare sådana medel för sin verksamhet. Under denna tid nödgades
nämligen föreningen på grund av utestående exportfordringar, särskilt
avseende Östtyskland, upplåna betydande belopp för att kunna verkställa
avräkning med sina leverantörer. Härtill kommer, att under de senaste
åren en successiv ökning skett av föreningens omsättning och därmed även
av föreningens engagemang. Enligt nämndens mening synes skäl därför föreligga
för en ökning av föreningens rörelsekapital. Nämnden anser sig emellertid
icke höra biträda föreningens hemställan om en höjning av statslånet
utan tillstyrker, att den föreningen tillerkända riksbankskrediten höjes till
ett belopp av högst 5,5 miljoner kronor.

Beträffande den av regleringsföreningarna begärda räntefriheten anför
nämnden, att den — med hänsyn till i tidigare propositioner gjorda uttalanden
i ämnet — icke anser sig böra förorda, att föreningarna skall befrias
från att under nästa budgetår betala ränta på lånens fulla belopp. Däremot
hemställer nämnden, att föreningarna på grund av de svårigheter, under
vilka de alltjämt har att arbeta, även under nästa budgetår skall bibehållas
''id förmånen alt vara befriade från skyldighet att betala ränta på lånens
halva belopp.

I fråga om medelsbehovet för att upprätthålla prisregleringen under tiden
till den 1 juli 1954 förutsätter nämnden, att detta skall kunna täckas av den
behållning å ej fullt 4 miljoner kronor, som vid årsskiftet förelåg på prisi
egleringsv erksamheten, samt av de prisregleringsavgifter, som därefter kan
inflyta. Enligt nämndens mening erfordras sålunda alljämt bemyndigande
att upptaga regleringsavgifter enligt i huvudsak samma grunder som för
närvarande.

Vad slutligen beträffar föreningen Ostkustfisks hemställan om en utredning
rörande strömmingsfiskarnas ekonomiska ställning ifrågasätter nämnden,
om icke en sådan utredning bör komma till stånd. Nämnden upplyser i
detta sammanhang, att tillgängligt material ger vid handen att inkomstnivån
för strömmingsfiskarna understiger inkomstnivån vid det större havsfisket.
Detta förhållande har föranlett nämnden att genom relativt generösa utbetalningar
av prisutjämningsmedel för överskottsströmming söka bidraga till
ett förbättrat ekonomiskt utbyte av strömmingsfisket. Ostkustfisket har sålunda
bortsett från de fonder å tillhopa 543 168 kronor, som vid prisregleringssystemets
införande ställdes till ostkustens förfogande — ur prisregleringskassan
för fisk erhållit drygt 1 100 000 kronor utöver influtna regleringsavgifter
för prisutjämning av överskottsströmming. Härjämte bör enligt
nämndens mening beaktas det stöd, som strömmingsfiskarnas organisationer
sedan ett flertal år åtnjuter genom att förstahandsförsäljningen av
strömming förbehållits dem. Vidare erinrar nämnden om att auktorisationsfrågan
på ostkusten är föremål för prövning av 1951 års fiskhandelsutredning.
Nämnden anför i övrigt följande.

Redan med hänsyn till att strömmingsfisket av den enskilde fiskaren ofta
bednves i blygsam omfattning och endast under begränsade tider av året,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

synes det icke rimligt att man enbart genom prisstödet för strömmingen
skall söka tillförsäkra strömmingsfiskarna i gemen en med övriga befolkningsgrupper
likvärdig levnadsstandard. Sannolikt skulle icke heller de medel,
som enligt hittills gällande principer står till förfogande för en fiskprisreglering,
ens tillnärmelsevis räcka till för att bekosta ett prisstöd i dylikt
syfte. Vid en bedömning av strömmingsfiskarnas möjligheter att uppnå den
åsyftade levnadsstandarden måste uppenbarligen även beaktas de förutsättningar,
som kan föreligga att ytterligare rationalisera strömmingsfisket.
Hänsyn bör vidare tagas till de inkomster, som strömmingsfiskarna i enskilda
fall kan erhålla av andra fisken samt av jordbruk och dylikt.

Ett värdefullt material för en dylik bedömning skulle enligt nämndens mening
kunna framkomma vid en utredning sådan som den, vilken föreslagits
av föreningen Ostkustfisk. En dylik utredning skulle, bland annat, kunna
taga sikte på att närmare klarlägga ostkustfiskarnas arbets- och inkomstförhållanden.
Den skulle vidare, i den mån bristande inkomster konstaterades,
kunna bidraga till att belysa orsakerna härtill ävensom redovisa de olika
åtgärder, som borde och kunde vidtagas för att höja fiskarnas levnadsstandard.
Med hänsyn till att en utredning av detta slag uppenbarligen måste
komma att avse även förhållanden, som faller utanför prisregleringarnas
ram, har nämnden icke velat själv besluta om eu sådan. Nämnden anser sig
sålunda böra underställa Kungl. Maj:t frågan, huruvida en utredning skall
komma till stånd och på vilket sätt den bör utföras. Enligt nämndens mening
bör utredningen verkställas av annan än nämnden.

Skydd för avsättningen inom landet av fladensill.

Fångst- och marknadsförhållandena m. m. I den vid jordbruksnämndens
skrivelse fogade, inom nämndens fisksektion utarbetade promemorian framhålles
inledningsvis, att konsumtionen av saltsill inom landet före det senaste
världskriget huvudsakligen var inriktad på islandssill, medan den
svensldangade sillen till övervägande del fann avsättning utomlands, främst
i tärskt tillstånd. Den importerade sillen mötte knappast någon konkurrens
av svenskfångad sill på den inhemska marknaden. Det svenska islandssilllisket
var i förhållande till den totala sillkonsumtionen i Sverige av ringa betydelse.
Kriget och avspärrningen medförde emellertid, att importen successivt
minskades för alt slutligen helt upphöra. Det svenska fiskets intensifierades
och den svenskfångade sillen fick, så långt den förslog, tillgodose det
inhemska behovet. När avspärrningen hävdes våren 1945, blev det åter möjligt
att importera saltsill. De svenska västkustfiskarna upptog samma år ett
sillfiske på Fladen Ground, vilket så småningom ledde till en betydande beredning
av saltsill av god kvalitet. Från denna tid börjar konkurrensen på
den inhemska marknaden mellan importsillen och fladensillen samt därmed
även den svenska fiskarkårens krav på avsättningsskydd för fladensillen.

Promemorian innehåller utförliga uppgifter i fråga om fångst- och marknadsförhållandena
samt hittillsvarande statliga åtgärder till stöd för avsättningen
av fladensill. Av dessa uppgifter torde här få återgivas följande.

Fladensillen har fått sitt namn av Fladen Ground, ett område i nordvästra
Nordsjön, där den huvudsakligen fångas. Avståndet från svenska väst2
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 197.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

kusten till Fladen Ground utgör 350—400 sjömil. Fångsten av fladensill
pågår vanligen från mitten av juli till utgången av september.

Antalet svenska båtar, som under de senaste åren deltagit i fladenfisket,
har som regel utgjort något över 250, representerande den modernaste delen
av västkustens fiskeflotta. I 1950 års fladenfiske beräknas ha deltagit
1 650—1 700 fiskare eller inemot fjärdedelen av antalet yrkesfiskare på västkusten.

Den totala fångstmängden har under åren 1946—1950 hållit sig omkring
20 000 ton. År 1951 ökades fångsten till 31 800 ton. För år 1952 beräknas
en fångstkvantitet av 32 500 ton. De senaste årens starka fångststegring får
ses mot bakgrunden av en kraftig ökning av direktlandningar i utlandet
jämte en höjning av fångstransonerna. Totalfångstens förstahandsvärde uppgick
under åren 1947—1950 till mellan 7 och 9 miljoner kronor per år. För
vartdera av åren 1951 och 1952 utgör motsvarande värde cirka 13 miljoner
kronor. Medelpriset har i stort sett varierat mellan 35 och 45 öre per kilogram.
Fladensillens andel av västkustens totala sillfiske utgjorde, såväl
kvantitets- som värdemässigt, år 1951 46 procent och åren dessförinnan i
allmänhet 30—35 procent. Av västkustfiskets totala förstahandsvärde har
fladenfisket utgjort närmare 20 procent åren 1951 och 1952 samt 10—13
procent under de föregående åren. Beträffande fladenfiskarnas nettobehållning
av fisket kan allmänt sägas, att fladenfisket med hänsyn till säsongens
längd och fiskets omfattning för närvarande lämnar västkustfiskarna det ur
ekonomisk synpunkt bästa utbytet. Bortsett härifrån har fladenfisket även
betydelse för det övriga västkustfiskets lönsamhet genom att en överdimensionering
undvikes av övrigt sommarfiske.

Fladensillen har framförallt fått användning som färsksill och saltsill.
Däremot har den i förhållandevis obetydlig utsträckning efterfrågats för
konservberedning och rökning. I den mån andra avsättningsmöjligheter ej
förelegat eller den ilandförda fångsten varit av otillfredsställande kvalitet
har sillen kommit till användning för tillverkning av sillolja och sillmjöl.
Användningen av landade fångster av fladensill under år 1951 framgår av
tablån å s. 19.

Av fladensillen har den inhemska marknaden tagit hand om cirka 8 000
ton åren 1947, 1949 och 1951 samt cirka 10 000 ton åren 1950 och 1952. Av
särskilda skäl kunde år 1948 avsättas ej mindre än 16 000 ton.

Främst under de senaste åren har emellertid huvuddelen av fladenfångsterna
avsatts på den utländska marknaden. Exportandelen utgjorde år 1951
74 och år 1952 68 procent. Av allt större betydelse för avsättningen har fiskarnas
direktlandningar i utlandet varit. Den största marknaden för fladensillen
har Östtyskland utgjort. Allmänt torde kunna sägas, att den svenska
tladensillen har ett gott anseende på exportmarknaden. Exporten av sill är
emellertid främst beroende av utvecklingen utav direktlandningarna samt
av de ekonomiska och handelspolitiska förhållanden, som berör de viktiga
avnämarländerna.

Flertalet av de statliga stödåtgärder, som är ägnade att befrämja avsättningen
av fladensill, utgör ett led i den allmänna marknadsregleringen på
tiskets område. Så är bland annat fallet med den statliga prisregleringen,
i vilken iladensillen ingår som ett av de viktigaste objekten. Minimipriser
gäller både för sill, som försäljes på färskmarknaden, och för sill avsedd för
saltning och konservering m. m. I pristillägg för överskottssill under fla.
densäsongen har under de senaste sex åren utbetalats i genomsnitt omkring
450 000 kronor om året, medan i regleringsavgifter på sådan sill influtit i
medeltal 200 000—250 000 kronor årligen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

19

Totalfångst

(I Sverige och utlandet
landade fångster)

I Sverige landade fångster

ton

%

ton

%

Saltning ............................

15 336

48-2

15 336

64*5

därav för Sverige ..................

5 795

18 2

5 795

24-4

> > export ..................

9 511

30-0

9 541

40-1

Färskmarknaden ....................

15 475

48-7

7 432

31-3

därav för Sverige..................

1506

4-7

1506

6-4

> > export ..................

5 926

18-7

5 926

24-9

> direktlandn. i utlandet ......

8 043

25-3

—

—

Konservindustrien....................

671

2-1

671

2-8

Silloljefabrikerna ....................

325

1-0

325

14

Summa

81807

lOOo

23 764

100o

Gällande förbud mot försäljning av islandssill under viss tid har verksamt
främjat avsättningen av salt fladensill på den inhemska marknaden.

Av betydelse för avsättningen av fladensill på den inhemska marknaden
är vidare fördelningen av importen av salt, sockersaltad eller kryddad sill
mellan olika importörer. I detta avseende har tidigare tillämpats vissa kvoteringsregler.
Med de sillevererande länderna (Island, Nederländerna, Norge,
Storbritannien) har emellertid från och med år 1950 årligen överenskommits
om en s. k. globalkontingent för import till landet av ifrågavarande
sillsorter. Globalkontingenten ger de olika importörerna friare möjlighet att
välja inköpsland och sillslag. För att ernå en ur marknadssynpunkt smidig
anpassning av importen har kvoteringar mellan importörerna i huvudsak
undvikits efter globalsystemets införande.

I promemorian framlagda förslag. Enligt promemorian torde förutsättningar
linnas för att svenska fiskare under överskådlig tid kommer att bedriva sillfiske
vid Fladen Ground och angränsande fiskefält. Tillgången på sill på
fångstplatserna torde även i fortsättningen av allt att döma bli riklig. Den
förefintliga fiskeflottans kapacitet kan mer än väl förse den inhemska marknaden
med erforderliga kvantiteter. Härtill kommer, att kvaliteten på fladensillen
är sådan, att efterfrågan föreligger för konsumtion i såväl saltat
som färskt tillstånd. De ilandförda fångsterna har i allmänhet kunnat avsättas
lör färskkonsumtion eller beredning. Vidare framhålles att, även om fiskarna
icke alltid ansett de uppnådda priserna tillfredsställande, lönsamheten
för detta fiske får betraktas som relativt god.

I promemorian anföres, att man för närvarande torde böra eftersträva en
försäljning av sall fladensill inom landet motsvarande omkring 200 000 lådor
(80 000 tunnor). Utvecklingen av det svenska islandsfisket utgör emellertid
en osäkerhetsfaktor i detta sammanhang. En expansion av detta fiske
torde nämligen inverka på fladenfisket och dess avsättningsmöjligheter i
Sverige. Det förutsättes dock, att stödet för avsättningen av fladensill icke
får medföra hinder för en ytterligare utveckling av svenskt islandsfiske.

Vid övervägande av föreliggande spörsmål är det enligt promemorian
lämpligt att välja utvägar, som på lång sikt kan underlätta och främja avsättningen
av fladensill och som tar sikte på en marknadsmässigt naturlig

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

utveckling. Målet på lång sikt bör sålunda vara att trygga och utveckla avsättningen
av fladensill på den inhemska marknaden på grundval av fladensillens
egen konkurrenskraft. Som avgörande för denna betecknas sillens
kvalitet och pris.

Vad först angår kvnliteten på fladensillen anföres i promemorian, att
denna successivt förbättrats. Ytterligare förbättringar anses emellertid vara
möjliga. I detta sammanhang ifrågasättes sådana åtgärder som skärpning av
kvalitetsbestämmelserna vid prisdifferentiering, ökad övergång till sjösaltning
samt förbättring av den statliga kvalitetskontrollen. Beträffande priset
påpekas, att det relativt stora avståndet till fiskeplatserna liksom de betydande
investeringarna i båtar och redskap medfört, att kostnaderna för
fisket är förhållandevis höga. Med hänsyn till önskvärdheten av att i fisket
deltagande båtar rationellt utnyttjas förordas, att en översyn av bestämmelserna
om fångstransonering skall övervägas. Ett sätt att nedbringa produktionskostnaderna
anges vidare vara att i ökad utsträckning övergå till sjösaltning.
»

I promemorian framhålles vidare betydelsen av att man — med hänsyn till
fladenfiskets omfattning — icke genom ett alltför stort statligt prisstöd påverkar
produktionen och därmed behovet av att finna ökade möjligheter för
avsättning av varan. Behov av sådant stöd kan icke heller anses föreligga.
Vissa statliga ingripanden på kort sikt torde emellertid erfordras för att
ytterligare befästa fladensillens plats på den svenska marknaden. Dessa ingripanden
bör enligt promemorian inriktas på att begränsa tillgången på de
med fladensillen konkurrerande sillslagen.

Med utgångspunkt härifrån diskuteras i promemorian olika alternativ för
importreglering av saltsill. Ett av dessa alternativ utgör en kvantitativ importreglering
med maximering av totalkvantiteten. Detta förutsätter, att
kvotering av importen genomföres. Ett annat alternativ är att lämna importmedgivanden
för varje importör i proportion till hans köp av fladensill under
konsumtionsåret utan totalmaximering av importkvantiteten. I promemorian
framhålles, att det hävdvunna tillvägagångssättet vid inköp av utländsk islandssill
i hög grad minskar möjligheterna att genom kvotering något så när
riktigt avpassa importen efter avsättningen av fladensill. Islandssillen förhandskontrakteras
redan i början av året. Ett beslut om kvotmässig reglering
av importen av islandssill måste därför med hänsyn till importörerna
rimligen meddelas långt innan man kan bilda sig en uppfattning om årets
fladenfiske samt om möjligheterna att avsätta fladensillen. övervägande
skäl anses därför tala för att möjligheten bibehålies att genom ett licensförfarande
följa och, där så visar sig nödvändigt, även kvantitativt reglera och
kvotera importen. Behovet av en dylik reglering torde dock i väsentlig mån
komma att minskas vid ett genomförande av vissa i det följande föreslagna
säsongmässiga regleringar.

Några förutsättningar att genom tullar eller andra importavgifter bereda
marknadsskydd för fladensillen anses icke föreligga för närvarande. Anledningen
därtill är, bland annat, att priserna på islandssill och fetsill, vilka sill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

21

sorter främst konkurrerar med fladensillen, ligger på en högre nivå. Vid
ändrade prisrelationer kommer dock frågan om importavgifter, närmast då
sådana av säsongmässig karaktär, i ett annat läge.

Avsättningen av fladensill kan enligt promemorian på kort sikt även
främjas genom särskilda marknadsregleringar, vilka för viss lid reserverar
den inhemska marknaden för försäljning av denna vara. Eu säsongmässig
importspärr anses kunna upprätthållas med stöd av en importreglering av
nuvarande struktur och bör därvid genomföras på sådant sätt, att licenser
ej lämnas för import under viss tid. Härvid bör islandssillen undantagas, för
att olägenheter vid fördröjd import av denna vara skall kunna undvikas.
För att islandssillen icke marknadsmässigt skall få ett bättre utgångsläge
än övrig importsill synes förbudet mot försäljning av islandssill böra bibehållas.
Måhända bör även i lämplig form samt om möjligt efter överenskommelser
med berörda parter ett förbud meddelas att intill viss tidpunkt före
försäljningsförbudets hävande distribuera islandssillen i handelns tidigare
led. Förbudet mot försäljning av islandssill föreslås även i fortsättningen
skola tillämpas från den 1 augusti och gälla längst till och med utgången av
september. Under denna tid bör en importspärr upprätthållas genom att
licenser ej meddelas för import av annan sill än islandssill.

I promemorian uttalas till sist, att det med hänsyn till de speciella förhållanden,
som råder på saltsillmarknaden, synes önskvärt att en närmare kontakt
mellan producenter och handeln kommer till stånd för mera regelbunden
diskussion av de frågor, som sammanhänger med fladensillens avsättning.
Ett dylikt samarbete skulle kunna åstadkommas genom initiativ från
jordbruksnämndens sida, eventuellt genom tillskapandet av en särskild kommitté.

Jordbruksnämndens framställning. I sin skrivelse den 20 februari 1953 lämnar
nämnden en redogörelse för vissa överläggningar, som under utredningen
av frågan om fladensillens avsättning ägt rum med av frågan berörda
parter. Nämnden anför härom följande.

Representanter för Svenska västkustfiskarnas centralförbund har uttalat,
bland annat, att — utöver nu gällande »globala» importkontingent på 14 500
ton — en import av salt, socker saltad och kryddad sill borde få ske endast
i den mån importen icke inkräktade på det svenska fiskets behov att avsätta
saltsill på den inhemska marknaden. I anslutning härtill har man förklarat
sig vidhålla ett tidigare yrkande, att förbud måtte meddelas mot import av
salt och kryddad sill under tiden från och med den 1 juni till och med den
15 september. Från saltsillhandelns samt grossist- och detaljhandelns sida
har framhållits, att fladensillen redan vore inarbetad på den svenska marknaden
och att från statsmakternas sida några åtgärder därför ej borde erfordras
för att trygga avsättningen. Under antagande att betingelserna i
fråga om fiskena efter islandssill i varje fall år 1953 blir likartade med dem,
som förelegat under 1952, har man från saltsill- och grossisthandelshåll emellertid
icke velat motsätta sig, att år 1953 och möjligen ytterligare något år
ett förhud mot försäljning av islandssill upprätthölles, dock längst till inemot
slutet av september. Detaljhandelns representanter har uttalat önske -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

mål om att — därest försälj ningsförbudet komme att bibehållas — detsamma
ej utsträcktes att gälla längre än till omkring den 20 september, varvid
från privat fiskhandlarhåll även hemställts, att förbudet skulle begränsas till
att ej omfatta islandssill av tidigare års fångst. Konservindustrien slutligen
har betonat vikten av att åtgärder vidtages, som kan underlätta en övergång
från fladenfiske till fiske efter islandssill.

Nämnden anser det för egen del vara av största betydelse, att ansträngningar
göres för att såvitt möjligt bereda fladensillen avsättning på den inhemska
marknaden. Nämnden delar den i promemorian uttalade uppfattningen,
att dessa strävanden på längre sikt måste inriktas på att genom olika
åtgärder, bland annat i kvalitetsfrämjande och kostnadsbesparande syfte,
söka ge fladensillen en i förhållande till andra siilsorter ökad konkurrenskraft.
I vad det ankommer på fiskarna att vidtaga dylika åtgärder har nämnden
för avsikt att inom ramen för den prisreglerande verksamheten med fiskets
organisationer på västkusten upptaga dessa frågor till diskussion och
undersöka de möjligheter, som kan föreligga för att genomföra de i promemorian
framlagda förslagen. Nämnden ämnar vidare fortsätta sina undersökningar
i syfte att ersätta den under föregående år införda frivilliga kvalitetskontrollen
på saltad fladensill med obligatorisk kontroll av varan.
Nämnden är även beredd att medverka till att samarbete upptages mellan
fiskarnas och handelns representanter i frågor, som sammanhänger med avsättningen
av fladensill. Intill dess denna sillsort blivit tillräckligt inarbetad
på den svenska marknaden bör vidare enligt nämndens mening bidrag av
allmänna medel få utgå för propaganda och upplysningsverksamhet.

Vad härefter angår de statliga ingripanden, som på kortare sikt kan behöva
ske för att trygga avsättningen av fladensill, ansluter sig nämnden till
de i promemorian framförda förslagen. I överensstämmelse härmed har
nämnden för avsikt att, därest förhållandena icke föranleder till annat, under
de närmaste åren upprätthålla förbud mot försäljning av islandssill,
dock längst till och med utgången av september. Förbudet synes tillsvidare
kunna grundas på kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 179) om förbud mot försäljning
av islandssill under viss tid av året. Någon utvidgning av försäljningsförbudet
till andra sillsorter än islandssill anser nämnden däremot icke
erforderlig eller lämplig. För dylika sillsorter har nämnden för avsikt att,
om ej annat påkallas av marknadsläget, vägra importlicens under den tid,
som nyssnämnda försäljningsförbud för islandssill är i tillämpning. Kombinationen
av försälj ningsförbudet och den avsedda importspärren skulle enligt
nämndens uppfattning till sina verkningar på den svenska marknaden i
allt väsentligt komma att överensstämma med det temporära »importförbud»
för saltsill, som föreslagits i svenska västkustfiskarnas framställning.
Avsikten med åtgärden skulle givetvis under den erforderliga övergångsperioden
vara att tillfälligt reservera en rimlig del av den inhemska marknaden
för den salta fladensillen. Ett prisstöd på denna väg åt denna sill anser
nämnden däremot varken behövligt eller ur allmänna synpunkter lämpligt.
Vad till sist angår önskemålet från detaljhandelshåll om vissa begräns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

23

ning av försäljningsförbudets omfattning framhåller nämnden, att ett upprätthållande
av försäljningsförbudet självfallet förutsätter, att förbudet måste
omfatta all islandssill och sålunda även sill av ett tidigare års fångst.

III. Utrikeshandeln med fisk.

Exporten av fisk och fiskprodukter. Såsom framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen fordras i princip licens av jordbruksnämnden för
export av fisk och fiskprodukter. Dessa produkter är emellertid alltsedan
den 1 december 1950 upptagna bland de varuslag, som är föremål för s. k.
villkorlig exportfrilistning. Detta innebär, att de under vissa förutsättningar
tills vidare får exporteras utan särskild licens till länder och valutaområden
inom det s. k. OEEC-blocket och dessutom till samtliga länder i Nord-,
Mellan- och Sydamerika med undantag av Argentina. Bland de förutsättningar,
som nämnden uppställt för frilistningen, märkes dels att denna får
utnyttjas endast av affärsföretag, som är infört i svenskt firma-, föreningseller
aktiebolagsregister, dels att fisk, som exporteras, skall vara inköpt
enligt gällande bestämmelser om reglering av handeln med fisk och om prisreglering
beträffande fisk, dels ock att företag, som önskar utnyttja frilistningen,
låter hos nämnden registrera en förbindelse om iakttagande av de
för licensfriheten uppställda villkoren.

Nämnden anför i sin skrivelse den 20 februari 1953, att nämnden i sådana
frågor, som är av intresse för hela den svenska fiskerinäringen eller eljest
av allmän betydelse, inhämtar utlåtande från det s. k. fiskexportrådet. Härom
anför nämnden följande.

Fiskexportrådet består av representanter för de olika fiskexporlintressena
— fiskarna, färskfiskhandlarna, salteriföretagen och konservindustrien —
på västkusten (Göteborgs och Bohus län samt Halland), sydkusten (Skåne
och Blekinge) samt ostkusten (de östra kustlandskapen i övrigt).

Bådet kallas av nämnden till sammanträde, bland annat, för att utröna
olika exportönskemål inför förestående handelsavtalsförhandlingar, diskutera
fördelning mellan olika kustområden av redan erhållna exportkontingenter
i handelsöverenskommelser mellan Sverige och länder, där importen
av fisk och fiskprodukter är centraliserad, samt rådgöra om olika möjligheter
att främja och stödja fiskexporten i allmänhet. Behov har förelegat
av regelbundet återkommande sammanträden för behandling av uppkommande
spörsmål.

Vad beträffar exporten till främmande länder med centraliserad import
har denna koncentrerats till vissa organ, som under särskilda förutsättningar
tillerkänts ensamrätt till exportlicenserna på ifrågavarande länder. Beträffande
dessa organs sammansättning och de förutsättningar, som gäller för
att exportlicenserna skall förbehållas dem, anför nämnden följande.

För fisk från västkusten med undantag av skarpsill och de fiskslag i övrigt,
som nämnden kan komma att bestämma, utställcs exportlicenser för
närvarande endast på föreningen Västkustfisk. Såsom villkor för att föreningen
ensam skall erhålla licenserna gäller, att föreningen skall, på sätt

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

nämnden godkänner, bereda den enskilda exporthandeln (färskfiskhandeln
och salteriföretagen) tillfälle att deltaga vid förhandlingar om avslut med
den utländske köparen och i leveranserna på träffat avslut. När det gäller
export av salt sill äger samverkan mellan fiskare och exporthandel rum
inom ett särskilt organ, kallat exportutskottet för svensk saltsill. I detta fall
utställes exportlicens på föreningen Västkustfisk för exportutskottets räkning.
Frågan om en fastare organisationsform för samarbetet mellan de
olika exportintressena synes efter de överläggningar, som ägt rum med berörda
parter, för närvarande icke vara aktuell.

För fisk från sydkusten med undantag för fiskslag, som nämnden kan
komma att bestämma, beviljas under vissa förutsättningar exportlicenser
tillsvidare uteslutande den av fiskare och handel för den ifrågavarande exporten
med nämndens godkännande bildade föreningen Sydsvensk exportfisk,
förening u. p. a. Som förutsättning för att föreningen skall åtnjuta
ensamrätt till licenser har, bland annat, föreskrivits att föreningen och dess
verksamhet skall vara underkastad nämndens överinseende och att dess styrelse
skall ha en opartisk ordförande, utsedd av nämnden. Vidare skall föreningens
verksamhet bedrivas efter vissa av nämnden godkända riktlinjer.
Föreningen skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de beslut rörande
medlemskap, styrelsens sammansättning, kvoteringar, stadgar, vinstutdelning
och dylikt, som kan komma att meddelas av nämnden.

Allmänt har stadgats skyldighet för exportorganen att tillse, att allas
berättigade intressen av att deltaga i exporten blir tillgodosedda och att exporten,
om det befinnes nödvändigt, fördelas mellan exportörerna enligt
grunder som fastställes av nämnden. Vidare har förutskickats, att företagen,
om nämnden så finner angeläget, skall (exempelvis genom att utlysa särskilda
exportauktioner) öppna möjligheter för exportörerna att inbördes
tävla om exporlleveranserna.

I detta sammanhang framhåller nämnden, att behovet av ett organ motsvarande
fiskexportrådet och av en centralisering utav fiskexporten till särskilda
organ, såvitt gäller länder med centraliserad import, har bestyrkts
vid upprepade tillfällen även under det gångna året. Enligt nämndens mening
är det, om exportmöjligheterna skall kunna tillvaratagas rationellt,
oundgängligen erforderligt att exporten även i fortsättningen skall kunna
regleras i den omfattning som nu sker.

Nämnden erinrar härefter om att Kungl. Maj :t den 23 oktober 1952 meddelat
föreskrifter om tillsättande av en fiskexportrepresentant med uppgift
att verka för fiskexport. Denne avlönas med anlitande av clearingkassan för
fisk och reservationsanslaget till Främjande av beredning och avsättning av
fisk in. m. Nämnden framhåller vidare, att den i tidigare sammanhang anhållit,
att ett särskilt anslag skulle uppföras till bestridande av kostnaderna
för fiskexportrepresentanten. Som skäl härför åberopade nämnden, att verksamheten
i fråga kunde beräknas bli av bestående art samt att de medel,
som innestod på sagda clearingkassa och reservationsanslag kunde behöva
disponeras för andra ändamål. Under hänvisning härtill hemställer nämnden
nu, att ett särskilt anslag av 100 000 kronor skall för ifrågavarande
ändamål uppföras å riksstaten för nästa budgetår. Till stöd för sin framställning
anför nämnden följande.

De skäl, som talat för inrättandet av ifrågavarande befattning, torde i

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

25

ökad omfattning göra sig gällande under nästa budgetår, då stigande svårigheter
på vissa exportmarknader är att förvänta. Nämnden anser det därför
uppenbart, att fiskexportrepresentanten kan bli till stor nytta för exporten.
Frågan om den fortsatta finansieringen av kostnaderna för befattningen
har nyligen varit föremål för överläggningar inom fiskexportrådet, varvid
från fiskarehåll framhållits angelägenheten av att dessa kostnader bestrides
genom ett särskilt anslag. För egen del hemställer nämnden att så sker.
Med hänsyn till den korta tid, under vilken tjänsten uppehållits, föreligger
svårigheter att beräkna medelsbehovet för tjänstens upprätthållande under
nästa budgetår. Enligt nämndens uppfattning torde kostnaderna dock kunna
rymmas inom ramen av ett belopp utav 100 000 kronor. Skulle medel för
ändamålet anses icke höra utgå i form av ett särskilt anslag, hemställer
nämnden, att de skall utgå från reservationsanslaget till Främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m.

Nämnden framlägger härefter förslag i fråga om bestridande av kostnaderna
för kvalitetskontroll vid export av fisk och fiskprodukter. Nämnden
erinrar därvid om att Kungl. Maj :t den 30 maj 1952 föreskrivit, att ifrågavarande
kostnader under innevarande budgetår skall bestridas i första hand
av inflytande kontrollavgifter jämte ett tillskott av högst 75 000 kronor ur
clearingkassan för fisk samt i andra hand av de medel, som står till förfogande
för den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Vidare anför
nämnden.

Under föregående år har vissa utredningar slutförts rörande möjligheterna
att genom, bland annat, en höjning av avgifterna för kvalitetskontrollen
vid export, anpassa avgifterna efter behovet av de medel, som erfordras för
kontrollens upprätthållande. Utredningarna har resulterat i att nämnden
från och med den 4 juli 1952 genomfört vissa höjningar av utgående kontrollavgifter.
Härutöver har under året en del kostnadsbesparande åtgärder
genomförts.

De åtgärder, som sålunda vidtagits anser nämnden icke vara tillräckliga
för att göra exportkontrollen självförsörjande. Oaktat en höjning skett av,
för att taga ett exempel, avgiften vid kontroll av fiskkonserver (avgiften har
höjts från 0,3 till 0,4 öre per burk), torde avgifterna icke på långt när komma
att förslå till täckande av kostnaderna för ifrågavarande kontroll. Vad
åter angår exempelvis den tidigare omnämnda frivilliga kvalitetskontrollen
på saltsill och fiskfilé, har nämnden utgått från att kostnaderna härför skall
täckas av de avgifter, som upptages vid kontrollen.

Fiskexportrådet och fiskareorganisationerna, som beretts tillfälle att yttra
sig angående kvalitetskontrollens finansiering, har tillstyrkt, att — i den
mån utgifterna för kontrollen ej kan bestridas av inkommande avgifter —
reservationsanslaget till Främjande av beredning och avsättning av fisk
in. in. skall tagas i anspråk för att täcka underskottet. Från västkustfiskarehåll
har man icke direkt motsatt sig ett utnyttjande av nämnda anslag för
ändamålet, men förordat, att clearingkassan för fisk — liksom hittills —
i första hand skall användas.

Enligt nämndens mening torde kostnaderna för exportkontrollen sålunda
ej heller under nästa är kunna täckas av exportörernas kontrollavgifter.
Nämnden anser dock, att svårigheter föreligger att nu beräkna det tillskott,
som utöver kontrollavgifterna kommer att erfordras för kontrollens fullgörande.
Storleken av detta tillskott är nämligen beroende av den framtida

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

exportens omfattning och sammansättning. Ovissheten rörande dessa förhållanden
torde kräva, att tillskottet upptages till samma belopp, som anvisats
för innevarande budgetår, d. v. s. 75 000 kronor. Nämnden anser det
icke böra komma i fråga att utanordna detta belopp från reservationsanslaget
till Främjande av beredning och avsättning av fisk in. in., enär sagda
anslag kan behöva anlitas för andra ändamål. Icke heller synes beloppet
böra bestridas ur prisregleringskassan för fisk, vilken enligt nämndens åsikt
av principiella skäl i möjligaste mån bör reserveras för sitt egentliga ändamål.
Nämnden hemställer därför om bemyndigande att under nästa budgetår
för kontrollens genomförande använda sammanlagt högst 75 000 kronor
ur clearingkassan för fisk.

Införande av särskilda författningar rörande importen och exporten på
fiskets område. Nuvarande import- och exportreglering av fisk och fiskprodukter
grundas som förut nämnts dels på kungörelsen den 14 mars 1947
(nr 82) angående allmänt importförbud och dels på kungörelsen den 9 juni
1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud med i kungörelserna senare
gjorda ändringar och tillägg. Dessa författningar, som avser utrikeshandeln
med varor av praktiskt taget alla slag utom jordbruksprodukter, har tillkommit
i handels- och valutapolitiska syften, exportkungörelsen dessutom
med hänsyn till varuförsörjningen inom landet.

I sin skrivelse den 20 februari 1953 föreslår jordbruksnämnden, att föreskrifter
om import och export av fisk och fiskprodukter skall inordnas i
särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade författningar liksom
tidigare skett beträffande jordbruksprodukter. De nya författningarna bör
enligt nämndens mening innefatta fullständigare direktiv i fråga om importoch
exportregleringen än de nu gällande samt bör vidare ge möjlighet att
reglera importen och exporten genom särskilda avgifter i stället för genom
kvantitativa begränsningar. I enlighet med det anförda har nämnden utarbetat
vid skrivelsen fogade utkast dels till förordning angående reglering
av införseln av vissa slag av fisk, dels ock till förordning angående reglering
av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur in. in.

Nämnden erinrar i detta sammanhang om afl föredragande departementschefen
i propositionen nr 48/1948 uttalat, att han med hänsyn till de handelspolitiska
konsekvenserna och till de mycket begränsade fördelar, som
skulle kunna uppnås, icke vore beredd att förorda, att den svenska fisken
genom skärpta importrestriktioner på längre sikt skulle beredas ett ökat
skydd på den inhemska marknaden. Någon ändring av de dåvarande export-
och importregleringarna, vilka vore nödvändiga för prisregleringssystemets
upprätthållande, ville departementschefen sålunda icke ifrågasätta.
Nämnden anför vidare, att prisregleringen enligt samma proposition skall
medverka till en skälig prisnivå på fisk och därmed ytterst åsyfta att vid
rationella produktionsförhållanden ge fiskarna samma möjligheter som
andra befolkningsgrupper att uppnå en skälig levnadsstandard och erhålla
sin andel i den allmänna välståndsutvecklingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

27

Jordbruksnämnden redogör härefter för regleringen av utrikeshandeln
med fisk under senare år och anför därvid följande.

Regleringen av importen och exporten av fisk har efter kriget till en början
handhafts synnerligen restriktivt med hänsyn till föreliggande motiv
av valuta-, handels- och försörjningspolitisk karaktär. I och med förbättringen
av Sveriges valuta- och försörjningspolitiska läge samt tillkomsten
av den europeiska betalningsunionen, har dessa motiv efter hand försvagats.
I samband härmed har även importen och exporten av fisk i viss utsträckning
frigivits (liberaliserats). För ett flertal viktiga fiskslag upprätthålles
emellertid alltjämt, särskilt på importsidan, mer eller mindre ingripande
restriktioner, som icke enbart är betingade av valuta- och handelspolitiska
motiv. Allteftersom motiven av detta slag bortfallit eller uttunnats, har det
emellertid för nämnden, särskilt såvitt avser importen, framstått såsom
alltmer tveksamt, i vad mån de för fiskprisregleringens upprätthållande i
och för sig nödvändiga import- och exportregleringarna för fisk bör och
kan upprätthållas med stöd av de allmänna import- och exportförbuden.
Tveksamheten i fråga om det fortsatta handhavandet av importregleringen
för fisk har ytterligare accentuerats i samband med klagomål, som under
hösten 1952 från olika håll anförts över nämndens importlicensering för
fisk.

Vidare lämnar nämnden en redogörelse för de överläggningar med representanter
för fiskareorganisationer, handeln och konservindustrien, som på
föranstaltande av nämnden ägt rum i föreliggande ämne. Beträffande den
förstnämnda gruppens ställningstagande i frågan anför nämnden.

Fiskareorganisationerna har förordat, att fiskvaror och skaldjur skall
brytas ut ur de allmänna import- och exportkungörelserna och bli föremål
för särskilda import- och exportförordningar, liknande dem, som år 1951
tillkommit för jordbruksregleringsvaror. Ramen för författningarna borde
göras relativt vid, för att eu reglering vid behov skulle kunna tillgripas för
fisk och skaldjur av olika slag, helst även för fiskkonserver. Endast sådana
periferiska varuslag som fiskrom och ostron borde undantagas frän författningarnas
giltighetsområde. Enligt fiskareorganisationerna torde den i
propositionen nr 48/1948 angivna målsättningen för fiskets lönsamhet endast
kunna uppnås, om man genom en importreglering sökte tillförsäkra landets
fiskare skäliga priser även för andra viktiga fiskslag än de direkt prisreglerade.
I detta sammanhang har insjöfiskarna särskilt vädjat om skydd
mot alltför besvärande gösimport.

I fråga om de prisnivåer, som borde skyddas genom importreglering, har
från fiskareorganisationernas sida framförts följande synpunkter.

a. För fiskslag, som är föremål för statligt prisstöd, företages i samband
med fastställande av minimipriset in. m. i allmänhet ganska ingående undersökningar
eller överväganden om vilka priser, som kan ge fisket avsedd
lönsamhet. Den prisnivå för dessa fiskslag, som bör skyddas, torde sålunda
vara relativt lätt att bestämma. Den förutsättes ligga något högre än förekommande
statliga minimipriser. Dessa är nämligen avsedda att endast
medverka till att ge fiskarna en skälig bärgning.

b. För fiskslag, som i handeln är lätt utbytbara mot de prisunderstödda
fiskslagen, torde priset kunna bedömas i nära anslutning till de under punkt
a angivna övervägandena.

c. Största svårigheten att bedöma vilket pris som skäligen bör skyddas
föreligger givetvis i fråga om fiskslag, som svårligen eller icke alls kan utbytas
mot prisunderstödd fisk. Hit hör exempelvis lax, ål och skarpsill. Sär -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

skild vikt måste här tillerkännas den bedömning, som i varje särskilt fall
kan göras av fiskare och importörer, ävensom det samråd, som här — liksom
i övrigt beträffande importen — måste ske mellan jordbruksnämnden
och representanter för sagda parter (i deras egenskap av medlemmar i
importråd eller i övrigt). Man är dock medveten om att även för här avsedda
fiskslag utredningar om aktuella prissättningar och om fiskets lönsamhet
efter hand måste genomföras i största möjliga utsträckning. Helt allmänt
har fiskarrepresentanterna även rekommenderat ett samråd i importlrågor
mellan nämnden och vederbörande prisregleringsförening.

Enligt fiskarnas mening är en avgiftsbeläggning enligt den ifrågasatta
nya importförfattningen tillsvidare icke aktuell men kan längre fram tänkas
bli lämplig i speciella lägen och för speciella fiskvaror. Som den normala
iormen för importreglering har fiskareorganisationernas representanter
föreslagit individuella licenser med angivande av kvantiteter eller värden.
Importmedgivanden skall i princip ske med hänsyn till tillgången på svensk
fisk och föreliggande marknadsbehov. Skulle det undantagsvis befinnas
lämpligt att genomföra reglering genom avgiftsbeläggning, bör avgiften användas
för prisreglerande åtgärder på fiskets område. Fiskareorganisationernas
representanter har för sin del tillstyrkt en exportförfattning,, som inrymmer
möjlighet till uttagande av exportavgift.

I fråga om tillämpningen av en reglering av exporten har man från fiskareorganisationernas
sida ansett sig kunna ansluta sig till vad som redan
nu gäller.

De synpunkter beträffande importregleringen, som framförts av fiskhandeln
och konservindustrien sammanfattar nämnden på följande sätt.

Fiskhandeln och konservindustrien har, närmast under hänvisning till
att man inom ramen för ett i huvudsak på prisreglering baserat stöd till
fisket icke torde nå fram till en skälig standard för dess utövare, föreslagit
att eu allsidig utredning rörande den fortsatta fiskepolitikens utformning
skall igångsättas med det snaraste, så att om möjligt ett ståndspunktstagande
kan ske, innan frågan om förlängning av nu gällande förordning om
viss reglering av handeln med fisk aktualiseras. Under motivering att det
nuvarande prisregleringssystemet genom tillkomsten av en särskild importförfattning
skulle erhålla en ny sanktion, anser man sig böra avstyrka
förslag om sådan författning. I avvaktan på resultatet av en eventuell utredning
hör hinder icke möta att — såsom skett under de fem senast förflutna
åren — tillämpa den allmänna importförbudskungörelsen för att upprätthålla
prisregleringen på fisk. Eventuella kompletterande direktiv för
importregleringen bör innebära, att tillämpning av kungörelsen i sådant
syfte får ske beträffande de fisksorter, som för närvarande är minimiprisreglerade
genom nämndens försorg. I fråga om den prisnivå, som bör skyddas,
har bland annat anförts, att denna bör motsvara minimipriserna. Med
hänsyn till den svenska fiskens i allmänhet överlägsna kvalitet, framställes
icke anspråk på import av annan fisk än rödspätta, förrän priserna på den
svenska fisken stigit icke oväsentligt över minimipriset. Särskilda föreskrifter
till komplettering av direktiven synes erfordras i fråga om rödspätta och
kan även ifrågakomma beträffande salt sill samt beträffande sockersaltad
och kryddad sill som råvara för konservindustrien. Importtillstånd bör liksom
för närvarande kunna utfärdas utan angivande av kvantitet och värde.
En ytterligare motivering för avstyrkande av en ny importförfattning ligger
däri, att en sådan skulle öppna möjligheter till reglering av importen genom
införselavgifter, varvid bland annat en avgiftsbeläggning skulle kunna innebära
en beskattning av konsumenterna. Om avgifter skall införas, bör an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

29

vändningen av inflytande medel icke begränsas till prisreglerande åtgärder
utan över huvud avse åtgärder till fiskets fromma av annan karaktär än
sådana, soin brukar bestridas genom anslag på riksstaten.

Enligt jordbruksnämndens uppfattning understryker de framkomna meningsskiljaktigheterna
ytterligare behovet av klarare och fullständigare direktiv
på ifrågavarande område. Att de föreslagna författningarna utfärdas
föregriper enligt nämndens mening icke en omprövning av det nuvarande
prisregleringssystemet på grundval av en sådan utredning, varom handeln
och konservindustrien hemställt. Nämnden framhåller, att man såsom resultat
av en sådan utredning uppenbarligen även räknat med genomgripande
förändringar i den statliga prisregleringen, vilken enligt hittills gällande
direktiv utgör nämndens huvudsakliga uppgift på området. Redan med hänsyn
härtill anser sig nämnden — lika litet som i fråga om den av föreningen
Ostkustfisk föreslagna utredningen rörande strömmingsfisket — icke
böra taga ställning till frågan, huruvida den föreslagna utredningen bör
komma till stånd. Om Kungl. Maj:t skulle finna sig böra förordna om utredning
av frågan om prisregleringssystemet, hemställer nämnden, att utredningen
icke måtte uppdragas åt nämnden. Uppenbarligen äger dock de
två nu berörda utredningsförslagen så nära samband att, i händelse av bifall
till dem båda, utredningarna bör anförtros åt ett och samma utredningsorgan.
Med hänsyn till de framställda önskemålen om utredning bör enligt
nämnden de föreslagna författningarna lämpligen erhålla tidsbegränsad giltighet,
dock i varje fall åtminstone till och med den 30 juli 1954, då giltighetstiden
för förordningen om viss reglering av handeln med fisk, in. m.
utlöper.

Beträffande de framlagda författningsförslagen anför nämnden, att de utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande författningar på
jordbrukets område. Nämnden framhåller särskilt, att den nya importförordningen
-— liksom den allmänna importförbudskungörelsen — lämnar
nämnden möjlighet att utfärda importtillstånd utan angivande av kvantitet
eller värde, s. k. generell importlicens.

En principiell nyhet i de båda förslagen i förhållande till gällande allmänna
import- och exportkungörelser är, framhåller nämnden, den fullmakt
Kungl. Maj :t skulle erhålla att förordna om särskilda avgifter, utöver prisregleringsavgifter.
Nämnden har härvid utgått från att en import- respektive
exportreglering i vissa lägen, liksom på jordbrukets område, skulle kunna
enklare administreras genom avgifter än genom kvantitativa begränsningar.
Beträffande de föreslagna avgifterna anför nämnden vidare följande.

I fråga om importen avses lägen, då fiskarepriserna i Sverige med hänsyn
till direktiven måste skyddas mot billigare utländsk fisk och en klar jämförelse
kan anställas mellan i Sverige och i utlandet rådande prisnivå. Det
ligger i sakens natur, att sådana jämförelser på fiskets område endast kan
göras i fråga om relativt få varor och blott i mera speciella situationer. Exempelvis
kan under nuvarande förhållanden en dylik avgift icke ifrågakomma
för islandssill. Avgiftsbeläggningen är tänkt att smidigt kunna anpassas efter

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rådande prisnivåer men förutsättes vid varje tillfälle vara enhetlig för alla
importörer och sålunda icke ha samma karaktär som den clearingavgift, vilken
under krigsåren uttogs av importörerna.

Såvitt avser exporten förutses nu icke något läge, då avgift kan bli aktuell.
Rättvisan torde emellertid kräva, att konsumenten, därest han skall erlägga
de högre priser, som kan bli följden av en avgiftsbeläggning av import, även
skall vid behov kunna skyddas mot den oskäliga prisstegring, som i knapphetslägen
skulle bli följden av en ohämmad export. Dylikt skydd torde då i
flera fall lättare kunna ordnas genom en avgiftsbeläggning av eventuell export
än genom kvantitativ exportbegränsning.

Vad härefter angår omfattningen av den föreslagna i in p o r t regleringen
anser nämnden övervägande skäl tala för att den skall få en ram,
innefattande i första hand de fiskslag, som för närvarande är underkastade
statlig minimiprissättning eller handelsreglering. Därutöver anser nämnden,
att inom ramen för regleringen lämpligen bör medtagas färsk långa och horngädda,
då dessa fiskslag tidvis har varit minimiprisreglerade. På grund av
möjligheterna till substitution bör importregleringen även omfatta filéer av
alla slag samt viss beredd fisk (makrill, sill, strömming och spillånga).

Däremot anser sig nämnden icke böra föreslå, att sådana fiskslag som lerskädda,
bergtunga, flundra och skarpsill, vilka kan substituera minimiprisreglerad
fisk, skall inrymmas i förordningen. Såsom skäl härför anför nämnden.

Med den föreslagna begränsningen av förordningens ram faller sålunda
utanför denna alla fiskslag, som är att hänföra till insjöfisket, däribland gös,
vidare lax samt av viktigare saltsjöfisk skarpsill, samtliga skaldjur, däribland
hummer, och redan nu frilistade varuslag som exempelvis ål. Förutom
att skarpsillen icke är prisreglerad har nämnden ansett, att detta fiskslag såsom
råvara för konservindustrien icke bör innefattas i importregleringen.
Därvid har nämnden utgått från att samarbetet mellan fiskareorganisationerna
och konservindustrien angående bland annat tillförseln och prissättningen
på svenskfångad skarpsill skall komma att leda till att industrien
förser sig med råvara utan att någon nämnvärd import behöver ske. För
lönsamheten av fisket i Östersjön är laxen av stor betydelse. Såväl importen
som exporten av lax är omfattande. Den enda insjöfisk, som under senare
år tilldragit sig intresse vid import, är gösen, vilken är föremål för en kvoterad
import från Nederländerna. Vissa sociala skäl har anförts till stöd för
en fortsatt importreglering av hummer, för vilken gäller en kvoterad import
med den 26 oktober som första införseldag. Några undersökningar beträffande
lönsamheten av fisket efter lax, gös, och hummer, vilka kan åberopas för
att medtaga även dessa varuslag inom ramen för den föreslagna förordningen,
föreligger emellertid icke hos nämnden. Ett speciellt skäl att ej helt öppna
importen av lax kan ligga i det förhållandet, att en sådan åtgärd skulle
till förfång för svenska fiskare underlätta utländska fiskares landningar i
Sverige och därmed bidraga till en minskning av beståndet i Östersjön. Därest
hummern skulle komma att inkluderas i importregleringen bör gällande
förordning om handelsreglering av fisk m. m. utvidgas att omfatta jämväl
detta varuslag.

Nämnden framhåller vidare, att någon ytterligare liberalisering av fiskimporten
icke för närvarande ifrågasättes. Från kungörelsen om allmänt im -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

31

portförbud bör sålunda undantagas endast de fiskslag, som den av nämnden
föreslagna importförfattningen kan komma att omfatta, lämpligen genom
att sistnämnda förordning upptages i bilaga 2 till kungörelsen nr 82/1947.

Beträffande den prisnivå, som bör skyddas, anför nämnden följande.

Ifrågavarande prisnivå bör bedömas med utgångspunkt från de statligt
fastställda minimipriserna. Detta behöver -— såsom framhållits i handelns
och konservindustriens framställning — icke innebära, att import skall komma
till stånd så snart minimipriset uppnåtts. Utan avseende vid prisnivån
bör import kunna medges för tillgodoseende av speciella marknadsbehov,
exempelvis under vissa förhållanden behovet i Norrland. På sätt nämnden
i annat sammanhang anfört bör den salta fladensillen genom viss importreglering
tillsvidare beredas rimligt utrymme på den inhemska marknaden
oberoende av prissynpunkterna. Kvotering av import torde icke böra tillgripas
annat än när tvingande skäl därtill föreligger. Nämnden avser att
även i fortsättningen handlägga ärendena rörande import av prisreglerad fisk
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som tillämpas för närvarande. Till
ledning för nämndens bedömning av importbehovet av färsk fisk inhämtas,
bland annat, rapporter beträffande tillförseln av och förstahandspriserna på
svensk fisk samt synpunkter från de inom varje prisregleringsområde inrättade
s. k. importråden, i vilka såväl fiskare- samt handelsorganisationer
är företrädda. I viktigare frågor sker samråd jämväl med fiskarnas organisationer
i särskild ordning samt med Sveriges färskfiskimportförening u. p. a.
Ifråga om importen av beredd sill inhämtar nämnden uttalanden från berörda
parter.

Vad angår författningen rörande regleringen av exporten framhåller
nämnden, att denna reglering med hänsyn till direktiven angående
exporten till centraliserade marknader bör omfatta samtliga slag av fisk och
skaldjur. Då en centralisering av konservexporten kan bli påkallad, har i den
till nämndens författningsförslag fogade bilagan jämväl upptagits konserver
av fisk och skaldjur samt vissa andra fiskprodukter. Ifråga om fisk, som anskaffats
i strid mot gällande bestämmelser om reglering av handeln med fisk
samt om prisreglering beträffande fisk, bör författningen bli tillämplig även
vid export till länder och valutaområden inom det s. k. OEEC-blocket och
dessutom till samtliga länder i Nord-, Mellan- och Sydamerika med undantag
av Argentina. Författningens huvudsyften blir alltså tillsvidare dels att möjliggöra
en lämplig dirigering av exporten till centraliserade marknader, dels
att skapa trygghet för prisregleringssystemets upprätthållande, dels ock att
förhindra utfyllnad av svenska exportkontingenter med till Sverige importerad
fisk.

Beträffande användningen av de medel, som kan komma att inflyta genom
upptagande av införsel- och utförselavgifter, anser nämnden att det bör
få ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut i varje särskilt fall. Enligt
nämndens mening bör dock medlen i princip användas för prisreglerande åtgärder
på fiskets område.

Fiskeristyrelsen har i skrivelse den 27 februari 1953 i anledning av nämndens
framställning redogjort för sin inställning till den föreslagna import -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

regleringen. Styrelsen erinrar inledningsvis om att syftet med prisregleringen
å fisk enligt propositionen nr 48/1948 bör vara att bereda fiskarna möjlighet
att vid rationella produktionsförhållanden uppnå en skälig levnadsstandard.
En förutsättning för att en prisreglering skall kunna genomföras och
nå nämnda syfte utgör enligt styrelsens mening, att möjlighet finnes att vid
behov reglera importen och exporten av fisk. Den omfattning, i vilken prisregleringen
för att fylla det angivna syftet måste tillgripas, växlar med de
allmänna konjunkturerna och marknadsläget för de olika fiskslagen. Jämsides
härmed förändras alltså behovet av import- och exportreglering. Ibland
kan denna behöva omfatta ett stort antal fiskslag; i andra fall åter kan den
måhända inskränkas till ett fåtal. Enligt styrelsens mening har nämnden i
sitt förslag till importreglering beaktat dessa synpunkter. Även i övrigt finner
styrelsen nämndens författningsförslag ändamålsenligt. Däremot anser
styrelsen den till förslaget fogade förteckningen över varor, på vilka förordningen
skulle vara tillämplig, otillfredsställande. Förteckningen omfattar enligt
styrelsens uppfattning för få varuslag och hindrar därigenom en smidig
anpassning av regleringen till konjunkturerna. I detta sammanhang erinrar
styrelsen om att Sveriges handelsbalans i fråga om fiskeriprodukter under
de senaste åren successivt försämrats. Det är därför enligt styrelsen ingalunda
otroligt, att importregleringen inom en snar framtid kan behöva utsträckas
till andra fiskslag än de som nu omfattas av densamma, därest den
av statsmakterna gällande målsättningen för fiskeripolitiken skall kunna
fullföljas. Under sådana omständigheter har styrelsen funnit det otillräckligt
att i den ifrågavarande förteckningen huvudsakligen upptaga endast sådana
fiskslag, som för närvarande är underkastade statlig minimiprissättning
eller handelsreglering. Styrelsen anför vidare.

I förteckningen har ett par fiskslag medtagits på grund av att de förut
tidvis varit minimiprisreglerade. Härigenom har en för det svenska fisket i
jämförelse med många andra så föga betydelsefull fisk som horngädda kommit
med. En så ekonomisk viktig fisk som skarpsill har däremot uteslutits,
vilket bland annat motiverats med att nämnden utgått från att samarbetet
mellan fiskareorganisationerna och konservindustrien angående tillförseln
och prissättningen på svenskfångad skarpsill kommer att leda till att industrien
förser sig med råvara utan att någon nämnvärd import skall behöva
äga rum. Man förutsätter alltså att fiskarnas och industriens eller handelns
organisationer frivilligt kommer överens om en viss avvägning mellan inhemsk
produktion och import. Med denna motivering skulle ju med visst fog
kunna hävdas, att all statlig reglering på området vore obehövlig. Ifråga om
gös, lax och hummer har nämnden själv anfört starka skål för att dessa fiskslag
skall omfattas av importregleringen men har ändick uteslutit dem.

I fortsättningen anför styrelsen, att importregleringen, om så anses erforderligt,
bör kunna omfatta huvudmassan av de fiskeriprodukter, vilkas införande
till riket under vissa förhållanden mer avsevärt kan inverka på det
svenska fisket. Styrelsen har därmed icke velat säga, att denna reglering för
närvarande borde utvidgas utöver sin nuvarande omfattning, en fråga som styrelsen
ansett sig icke ha anledning att taga ställning till i förevarande sam -

33

Kungi. Maj.ts proposition nr 197.

manhang. Styrelsen framhåller, att enligt den föreslagna importförordningen
en sådan anordning kan vidtagas utan svårighet, att varuslag, som omfattas
av förordningen, ändock tillsvidare får införas utan särskilt tillstånd.

Under åberopande av här återgivna skäl förordar styrelsen, att utöver de
varor, som nämnden upptagit i den till författningsförslaget fogade förteckningen,
även måtte medtagas följande varor, nämligen saltad eller kryddad
skarpsill, färsk eller fryst gädda, gös, lax och laxöring, skarpsill, ål, hummer
samt djuphavsräka.

Även Sveriges fiskares riksförbund har i sin den 3 mars 1953 dagtecknade
skrivelse framhållit det angelägna i att författningarna — närmast då importförordningen
— får en så vid ram, att de kommer att omfatta alla slag
av fisk och skaldjur. Förbundet anser vidare, att generella importlicenser
icke bör komma i fråga. Sådana licenser skall alltså enligt förbundets mening
innehålla angivelse av varans kvantitet eller värde. Huvuddelen av förbundets
skrivelse ägnas åt att bemöta vissa i fiskhandelns och konservindustriens
ovannämnda framställning den 3 februari 1953 anförda synpunkter i
olika frågor rörande fiskerinäringen. Beträffande det från nämnda håll framförda
yrkandet om en utredning rörande den svenska fiskepolitiken anför
förbundet, att det med hänsyn till uttalandena i propositionen nr 48/1948 och
den inom 1951 års fiskhandelsutredning pågående prövningen av frågan om
auktorisation för producentföreningar icke anser skäl för närvarande föreligga
att igångsätta en dylik utredning.

IV. Föredraganden.

Det svenska havsfiskets avkastning har under de senaste fem åren varit
omkring 50 procent högre än före det andra världskriget med förhållandevis
små växlingar i fångstmängden från år till år. Till följd av sjunkande
priser på fisk och fiskprodukter, icke minst vid export, nedgick dock fångstvärdet
åren 1949 och 1950 icke oväsentligt i förhållande till det ur fiskets
synpunkt gynnsamma året 1948. För åren 1951 och 1952 redovisas åter
stigande fångstvärden, vilken utveckling emellertid får ses mot bakgrunden
av den under samma tid stigande allmänna prisnivån inom landet.

Dessa förändringar i prisnivån gör det vanskligt att bedöma utvecklingen
av den reella lönsamheten inom fisket. Mot de senaste årens stigande priser
på fiskfångsterna måste ställas den samtidigt skeende fördyringen av
driftskostnaderna. Såsom jag uttalade i propositionen nr 96 till föregående
års riksdag fick fiskerinäringen under år 1951 vidkännas betydande avbräck
till följd av den i vissa fall synnerligen kraftiga prisstegring, som
under nämnda år inträffade å dess förnödenheter. Under år 1952 synes
emellertid en stabilisering ha ägt rum av prisnivån för fiskets förnödenheter
med en på senare tider skönjbar tendens till prissänkningar. Även om
eu sådan utveckling i och för sig bör vara ägnad att förbättra fiskerinäringens
lönsamhet, är denna dock i fortsättningen liksom hittills främst beroende
pa att fiskets produkter kan avsättas till skäliga priser.

•t Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 197.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Det stöd i strävandena att uppnå sådana priser vid fiskarnas försäljning
av sina fångster, som den prisreglerande verksamheten på fiskets område
utgör, anser jag under dylika omständigheter erforderligt även under nästa
budgetår. Nämnda verksamhet torde därför böra fortsätta. Jämväl grunderna
för regleringen synes böra bibehållas i huvudsak oförändrade. Det
torde sålunda få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd att handha prisregleringen i huvudsaklig
överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som riksdagen godkänt.

I detta sammanhang vill jag erinra om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen nr 81 till 1951 års riksdag angående regleringen
av priserna på fisk m. in. under budgetåret 1951/52 framhöll, att
de riktlinjer, som riksdagen tidigare godkänt, bland annat innebure att
fiskerinäringens utövare skulle ha samma möjligheter som andra befolkningsgrupper
att vid rationella produktionsförhållanden uppna en skälig
levnadsstandard och erhålla sin del i den allmänna välståndsutvecklingen.
Med utgångspunkt härifrån gjorde han i sagda proposition vissa uttalanden
angående sättet för handhavandet av prisregleringen.

Vid de överläggningar, som jordbruksnämnden haft med företrädare för
fiskerinäringen, representerande fisket, fiskhandeln och fiskindustrien, angående
den fortsatta prisregleringsverksamheten har från ostkustfiskets sida
framförts förslag om att en utredning skall verkställas dels för att belysa
fiskarnas — närmast strömmingsfiskarnas — inkomstförhållanden, dels
ock för att klarlägga i vad mån det angivna målet för de prisreglerande
åtgärderna uppnåtts. Skulle utredningen visa, att målet icke nåtts, borde åtgärder
vidtagas för att förverkliga målsättningen, om så behövdes med anlitande
av anslag på riksstaten. Vidare har av representanterna för handeln
och konservindustrien, under hänvisning till att man inom ramen för ett
huvudsakligen på prisreglering baserat stöd till fisket knappast kan ernå
skälig standard för fiskets utövare, föreslagits en allsidig utredning rörande
utformningen av den fortsatta fiskepolitiken.

Med anledning av de sålunda framförda utredningskraven vill jag till en
början erinra om att de förut berörda riktlinjerna för prisregleringen på
fisk i väsentliga delar grundar sig på ett förslag i ämnet, som på sin tid
framlades av 1945 års fiskeriutredning och som — med vissa av dåvarande
departementschefen föreslagna ändringar — godkändes av 1948 års riksdag
(prop. nr 48, jbr.utsk. uti. nr 17). I väsentliga delar innebär detta förslag
ett godtagande av det prisregleringssystem, som tillämpats sedan april
1946. Förhållandena inom fiskerinäringen har sedan dess otvivelaktigt undergått
betydelsefulla förändringar, framför allt bestående däri, att fisket
utvecklats till en exportnäring i högre grad än man tidigare räknat med.
Den första efterkrigstidens utbyggnad av fiskeflottan har sålunda medgett
en betydande ökning av fångsterna. I ännu högre grad än vad fallet var
tidigare har det svenska fisket därigenom under de senaste åren för sin
ekonomi varit beroende av exporten av fisk och fiskprodukter. Samtidigt

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

har importen av fisk kommit mera i blickpunkten, och därmed har starkare
krav framkommit på en begränsning av importen av fisk och fiskprodukter.
Under sådana omständigheter föreligger enligt min mening skäl
att ompröva riktlinjerna för prisregleringen på fiskets område, varvid även
de nuvarande direktiven för den speciella importregleringen på området
synes böra behandlas. Jag har fördenskull för avsikt att hos Kungl. Maj :t
hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
av ifrågavarande spörsmål. I avvaktan på att utredningsarbetet slutföres,
torde såsom redan anförts prisregleringen på fiskets område handhas
i huvudsak på samma sätt som hittills i enlighet med de uttalanden i
ämnet, som gjorts av föredragande departementschefen i propositionen nr
81/1951.

Av den redogörelse, jordbruksnämnden lämnat rörande kostnaderna
för upprätthållandet av prisregleringen, framgår att utbetalningarna av
pristillägg och prisutjämningsmedel för år 1952 rätt avsevärt understigit
summan av de under året influtna regleringsavgifterna. Behållningen av
prisregleringsmedel utgjorde sålunda den 1 januari 1953 cirka 4 miljoner
kronor mot 2,3 miljoner kronor den 1 januari 1952. I likhet med nämnden
förutsätter jag, att medelsbehovet för att upprätthålla prisregleringen under
nästa budgetår skall kunna täckas av prisregleringsmedel. Några anslag
å riksstaten erfordras alltså icke för ändamålet.

Med hänsyn till omfattningen av prisregleringsverksamheten har jordbruksnämnden
förordat, att regleringsföreningarna skall få disponera sina
statslån och riksbankskrediter, för vilka staten ställt garanti, till deras fulla
belopp jämväl under budgetåret 1953/54. Nämnden har vidare i anledning
av förslag om utökning av tidigare beviljat statslån förordat, att den kredit,
som ställts till föreningen Västkustfisks disposition, skall ökas från
2,5 till 5,5 miljoner kronor. Som skäl har därvid angivits, dels att föreningen
på grund av utestående exportfordringar nödgats upplåna medel för att
kunna göra avräkning med sina leverantörer, dels ock att det skett en successiv
ökning av föreningens omsättning. För egen del anser jag mig böra
tillstyrka, att regleringsföreningarna även under nästa budgetår skall få
disponera över sina statslån samt åtnjuta viss riksbankskredit. Vad beträffar
storleken av sistnämnda kredit finner jag mig kunna godtaga vad nämnden
föreslagit; dock anser jag mig på grund av läget på kreditmarknaden
icke kunna förorda större höjning av föreningen Västkustfisks riksbankskredit
än med 0,5 miljoner kronor till 3 miljoner kronor.

1 propositionen nr 81/1951 uttalade föredragande departementschefen, att
han med hänsyn till de svårigheter, som utvecklingen inom fiskerinäringen
kunde väntas komma att medföra för regleringsföreningarna, såsom en
övergångsåtgärd ville förorda att föreningarna under hudgetåret 1951/52
skulle vara befriade från att betala ränta å halva beloppet av beviljade
statslån. För återstoden av lånen borde utgå ränta efter 3,5 procent. Vad
sålunda anförts godkändes av riksdagen. Samma ståndpunkt intogs även

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

av 1952 års riksdag beträffande budgetåret 1952/53. Med anledning av de
nu föreliggande framställningarna i ämnet vill jag understryka, att räntefriheten
var avsedd att gälla endast under en övergångstid. Då föreningarna
emellertid fortfarande har att arbeta under vissa svårigheter, anser jag
mig böra förorda, att de i avvaktan på resultatet av den av mig föreslagna
utredningen skall jämväl för budgetåret 1953/54 bibehållas vid förmånen
att vara befriade från skyldigheten att betala ränta å lånens halva belopp.
För återstoden bör liksom hittills utgå ränta efter 3,5 procent, önskemålet
om räntefrihet för lånens hela belopp kan jag således icke biträda.

Den anordning med centralisering av exporten till särskilda
organ, vilken under några år tillämpats beträffande länder med centraliserad
import, synes även under det gångna året ha fungerat tillfredsställande.
Såsom jordbruksnämnden anfört synes det erforderligt att, för att rationellt
tillvarataga föreliggande exportmöjligheter, även i fortsättningen reglera
exporten i ungefär samma omfattning som för närvarande. Även under budgetåret
1953/54 torde således i fråga om exporten böra tillämpas i huvudsak
de grunder, som följts under innevarande budgetår.

Genom beslut av 1952 års riksdag ställdes ett belopp av 75 000 kronor till
Kungl. Maj :ts förfogande till kostnaden för inrättandet från och med budgetåret
1952/53 av en befattning, vars innehavare skulle få till uppgift att
särskilt verka för exporten av fisk. Av beloppet utgick 35 000 kronor ur
jordbruksnämndens clearingkassa för fisk och 40 000 kronor från reservationsanslaget
till Främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.
Sedermera har Kungl. Maj :t utsett innehavare av befattningen samt meddelat
närmare föreskrifter om dennes arbetsuppgifter, stationeringsort och
tjänstgöringsförhållanden i övrigt.

För budgetåret 1953/54 torde enahanda belopp vara tillfyllest, därest
Stockholm skall anses såsom stationeringsort. Skulle befattningshavaren
däremot komma att stationeras utomlands, synes i enlighet med jordbruksnämndens
uppskattning ett belopp av 100 000 kronor behöva tagas i anspråk.
Med hänsyn till att frågan om dispositionen av nyssnämnda reservationsanslag
för nästa budgetår redan varit föremål för riksdagens prövning,
är jag icke beredd att nu föreslå att större belopp än för innevarande budgetår
skall få tagas i anspråk av anslaget för här ifrågavarande ändamål.
Därest riksdagen icke har något att erinra, torde emellertid de medel, som
kan komma att erfordras därutöver, få utgå av clearingkassan för fisk. Jag
hemställer sålunda, att av det för befattningens upprätthållande under nästa
budgetår erforderliga beloppet — högst 100 000 kronor — 40 000 kronor
skall få tagas i anspråk ur reservationsanslaget till Främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in. samt återstoden bestridas ur clearingkassan
för fisk.

Kostnaderna under innevarande budgetår för kvalitetskontrollen
vid export av fisk och fiskprodukter bestrides i enlighet med beslut
av 1952 års riksdag i första hand av inflytande kontrollavgifter jämte

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

37

ett tillskott av högst 75 000 kronor ur clearingkassan för fisk samt i andra
liand av de medel, som står till förfogande för den prisreglerande verksamheten
på fiskets område. Jordbruksnämnden, som förutsätter, att det ej heller
under nästa budgetår skall bli möjligt att helt bestrida kontrollkostnaderna
med de avgifter, som uttages av exportörerna, förordar att merkostnaderna
skall täckas uteslutande med medel från clearingkassan för fisk.
Enligt nämndens uppfattning bär man nämligen av principiella skäl undvika
att för sådant ändamål använda medel, avsedda för den prisreglerande
verksamheten. Jag delar denna uppfattning. Med hänsyn härtill tillstyrker
jag i enlighet med nämndens beräkning att ett belopp av högst 75 000 kronor
skall för budgetåret 1953/54 få tagas i anspråk ur nyssnämnda clearingkassa
för att bestrida de kostnader för kvalitetskontrollen av fisk och fiskprodukter,
som icke kan täckas genom influtna kontrollavgifter.

Konsumtionen av saltsill inom landet var före kriget så gott som uteslutande
inriktad på importerad vara, främst islandssill, vilken mötte föga
konkurrens av svenskfångad vara. Efter kriget har förhållandena i detta
hänseende förändrats genom tillkomsten av sillfisket vid Fladen
G r o u n d i Nordsjön, vilket fiske numera utgör grundvalen för en betydande
beredning av saltsill av god kvalitet. I motsats till den svenska sill, som
fångades och saltades under förkrigstiden, har fladensillen en betydande
marknad inom landet.

Fladenfisket har utvecklats till ett för de svenska västkustfiskarna mycket
betydelsefullt fiske med avseende å såväl fångstens storlek som det ekonomiska
utbyte, det ger sina utövare. Betydelsen i detta hänseende av fladenfisket
samt konkurrensen mellan fladensill och saltad importsill har lett
till att västkustfiskarna hemställt om avsättningsskydd för fladensillen.
Detta önskemål har hittills blivit tillmötesgått främst på så sätt, att jordbruksnämnden
med stöd av en utav Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse meddelat
förbud mot försäljning av islandssill under viss del av året. Jag torde i
detta sammanhang få erinra om att krav från fiskarnas sida på ytterligare
skyddsåtgärder •— närmast i form av importförbud i fråga om salt sill under
den tid, nyssnämnda försäljningsförbud gäller — på sin tid föranledde
Kungl. Maj :t att uppdraga åt nämnden att utreda frågan om vilka åtgärder
till skydd för försäljningen av fladensill på den svenska marknaden som
kunde anses erforderliga. Nämnden har nu slutfört detta utredningsuppdrag.

I likhet med nämnden anser jag, att ansträngningarna att öka avsättningen
av fladensill inom landet på längre sikt måste inriktas på att genom
olika åtgöranden i bland annat kvalitetsbefrämjande och kostnadsbesparande
syfte söka bibringa denna en i förhållande till andra sillsorter ökad
konkurrenskraft. Emellertid torde, såsom nämnden framhållit, på kort sikt
därutöver fordras vissa åtgärder för att trygga avsättningen av fladensill.
Nämnden har för sin del tillkännagivit, att den har för avsikt att, såvida
icke förhållandena föranleder till annat, även under de närmaste åren upprätthålla
temporärt förbud mot försäljning av islandssill. Häremot har jag
intet att erinra. Ej heller har jag något alt invända mot att nämnden, där ej

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

annat påkallas av marknadsläget, förhindrar importen för annan sill än
islandssill under den tid, försäljningsförbud råder för sistnämnda vara.
Genom dessa båda åtgärder i förening torde man enligt min mening i allt
väsentligt uppnå samma verkningar som om man tillmötesginge det från
fiskarehåll framförda kravet på temporärt importförbud för all saltsill.
Samtidigt skulle man undgå de olägenheter i olika avseenden, som förknippas
med ett förbud av sistnämnda slag.

Regleringen av importen och exporten av fisk och fiskprodukter
sker allt fortfarande med stöd av de för utrikeshandeln med praktiskt
taget alla varor utom jordbruksprodukter gällande kungörelserna om
allmänt importförbud respektive allmänt exportförbud. Dessa har tillkommit
i handels- och valutapolitiska syften, sistnämnda kungörelse dessutom
med tanke på varuförsörjningen inom landet. Vid tillämpningen av kungörelserna
skall dessutom när det gäller fisk och fiskprodukter beaktas
vissa av Kungl. Maj :t och riksdagen givna direktiv i ämnet. I fråga om importen
har dessa direktiv nära samband med det prisregleringssystem, som
upprätthålles på fiskets område. Beträffande exporten avser de främst centralisering
av denna till länder med centraliserad import.

Jordbruksnämnden har framhållit att, allteftersom de valuta- eller handelspolitiska
motiven för upprätthållandet av regleringen av utrikeshandeln
med fisk bortfaller eller uttunnas, det för nämnden framstår såsom alltmer
tveksamt, i vad mån de för fiskprisregleringens upprätthållande nödvändiga
import- och exportregleringarna bör och kan handhavas med stöd av de allmänna
import- och exportkungörelserna. På grund av den sålunda rådande
tveksamheten och inför utsikten av ett upphävande helt eller delvis av förut
angivna import- och exportförbud anser jag i likhet med nämnden, att det
är lämpligt att bestämmelserna om fisk och skaldjur i den omfattning, som
i det följande anges, brytes ut ur nyssnämnda kungörelser samt intages i
särskilda import- och exportförordningar liknande dem, som tidigare tillkommit
för varor, hörande under jordbruksregleringen.

Vad till en början angår exportförfattningen förordar jordbruksnämnden,
under hänvisning bland annat till det fortsatta behovet av centraliserad export
till vissa marknader, att författningen skall omfatta alla slag av fisk
och skaldjur. Häremot torde icke vara något att erinra.

I fråga om importförfattningen anser jordbruksnämnden, att denna i
första hand bör omfatta de fiskslag, som för närvarande är underkastade
statlig minimiprissättning eller handelsreglering. Härutöver bör enligt nämndens
mening medtagas färsk långa och horngädda, enär dessa fiskslag tidvis
varit minimiprisreglerade. På grund av möjligheterna till substitution
föreslås vidare, att filéer av alla slag skall medtagas liksom även beredd
sill, strömming, makrill och spillånga. Däremot bör sådana fiskslag, som är
att hänföra till insjöfisket, samt lax, skarpsill och viss annan saltsjöfisk
ävensom skaldjur samt redan frilistade fiskslag såsom ål icke inrymmas
i författningen. För min del kan jag, i avbidan på resultatet av förut nämnda
utredning, ansluta mig till nämndens uppfattning. Att såsom fiskeristy -

Kungl. Maj.ts proposition nr 197

39

relsen och Sveriges fiskares riksförbund förordat ge importförfattningen en
väsentligt vidare ram, finner jag mig således icke för närvarande kunna
tillstyrka. Ej heller kan jag biträda förbundets hemställan, att generella importlicenser
icke längre skall få komma i fråga. Jag förutsätter emellertid
därvid, att ändring av det nuvarande användningsområdet för dylika licenser
icke kommer att äga rum, utan att samråd skett med representanter för
fiskerinäringen.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit i fråga om importförordningens
omfattning torde från kungörelsen om allmänt importförbud böra undantagas
de varuslag, som den nu föreslagna importförordningen kan komma att
omfatta. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga denna författningsändring.

I samband härmed aktualiseras frågan vilken prisnivå för fisk som bör
skyddas genom importregleringen. Härom föreligger olika meningar. Jag är
emellertid icke beredd att nu taga ställning till spörsmålet, huruvida i detta
hänseende någon ändring bör ske i de principer, som tillämpats under senare
år. Därmed bör enligt min mening få anstå, tills resultatet föreligger av
den utredning rörande den prisreglerande verksamheten på fiskets område,
vilken jag tidigare bebådat. Intill dess torde importen liksom även exporten
böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som tillämpas för
närvarande. Vad nu sagts gäller beträffande importregleringen främst prisreglerad
fisk men även vissa andra fiskslag, som jag föreslagit skola omfattas
av denna.

Med hänsyn till den förut berörda utredningen synes de nya författningarna
böra erhålla tidsbegränsad giltighet, förslagsvis till och med den 30
juni 1954, då giltighetstiden för förordningen om viss reglering av handeln
med fisk, m. m. utlöper. Författningarna torde böra utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande författningar på jordbrukets område.
Detta innebär, bland annat, att de skall ge Kungl. Maj :t rätt att förordna
om uttagande av import- och exportavgifter. Enligt min mening bör
dock, intill dess resultatet av utredningen föreligger, denna möjlighet icke
utnyttjas, såvida ej väsentligt ändrade förhållanden föranleder därtill.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till dels förordning angående reglering av införseln av vissa slag av
fisk, dels förordning angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk
och skaldjur m. in. Förslagen torde böra föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förut omförmälda förslag till

1) förordning angående reglering av införseln av vissa
slag av fisk,

2) förordning angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. in.,

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

dels medge, att för tiden till och med den 30 juni 1954
reglering av priserna på fisk ävensom av exporten av fisk
av vissa slag jämte därmed sammanhängande frågor må anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats
i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Liizell.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 197.

Bilaga 1.

—

Genomsnittliga fiskarepriser och minimipriser på fisk under tiden Juli 1948—september 1952. Öre kg.

Västkusten

Sydkusten

Tid

Genomsnittliga fiskarepriser1

Minimipriser8

Genomsnitt-liga fiskare-priser

Minimipriser

Genom-snittet av
partinote-ringar på
ström-ming i
Stockholm3

All

fisk2

Sill

Torsk

Mak-

rill

An-

nan

fisk2

Sill

nr l4 * 6 *

Sill

nr 34

Torsk
nr 1

Torsk
nr 2

Makrill

(ej

liten)

Sill

Torsk

Sill
nr 1

Sill
nr 3

Torsk
nr 1

Torsk
nr 2

1948

3:e kv.

57-9

447

97-8

88-4

77-6

49

(42)

22

50

32

40

63-0

33-2

35

20

38

28

98-1

4:e kv.

52-8

35-7

105-7

91-0

57-2

40

(33)

22

50

35

40

61-7

40-6

45

20

39

30

100-1

1949

l:a kv.

51-3

35-2

75-3

108*2

91-9

35-5 (33)

20

50

35

40

55-5

36-5

45

20

39

30

100-0

2:a kv.

64-6

28-8

60-9

52-8

83-5

35-5

(33)

20

50

35

40

57-5

32-6

45

20

39

30

86-8

3:e kv.

47-3

349

53-5

58-5

79 5

49

(40)

22

50

35

40

53-9

35-2

45

20

39

30

90-0

4:e kv.

461

30-5

78-2

58-8

85-e

40

(33)

22

50

35

40

55-7

38-2

45

20

39

30

90-1

1950

l:a kv.

40-6

27-3

57-4

20-8

81-2

33

(22)

22

50

35

40

49-1

31-9

45

20

39

30

84-6

2:a kv.

511

28-2

34-4

459

67-9

33

(22)

22

50

35

40

40-0

34-0

45

20

39

30

81-5

3:e kv.

50-0

36-9

58-6

63-0

76-5

47

(36)

22

50

35

40

461

34-6

45

20

39

30

920

4:e kv.

512

33-5

89-0

40-8

88-7

44

(31)

22

50

35

40

52-6

47-4

45

20

39

30

100-8

1951

l:a kv.

47-9

33-7

69-3

39-1

85-7

40

(30)

27

50

35

40

52-3

42-4

45

20

42

38

101-2

2:a kv.

60-6

371

68-1

48-6

77-4

40

(30)

27

55

45

40

45-7

390

45

20

42

38

107-7

3:e kv.

53-7

42-1

78-3

68-0

98-3

53

(42)

28

55

45

40

51-1

41-9

55

20

42

38

108-0

4:c kv.

53-4

37-9

103-3

57-5

99-9

53

(42)

28

55

45

40

51-8

53-2

55

20

42

38

113-6

1952

l:a kv.

44-7

34-5

72-6

41-0

90-2

47

(31)

36

(20)

55

45

40

54-2

48-1

65

55

49

46

111-0

2:a kv.

66''8

45-8

76-3

56-0

80-1

47

(31)

36

(13)

63

53

50

51-5

44-4

65

55

49

46

113-7

3:e k v.

60-3

47-0

74-6

66-5

95-7

56

(45)

36

(31)

63

53

50

49-6

48-4

65

55

49

46

122-8

1 Uppgifterna avse försäljningen vid fiskauktionerna i Göteborg, Gravarne, Smögen, Lysekil och Strömstad (exkl. Strömstad för dec. 1949).

2 Skarpsill och skaldjur ej medtagna.

3 Minimipriserna på sill och makrill avse orensad vara; minimipriserna på torsk avse rensad vara med huvud.

4 Avser minimipriser vid försäljning på s. k. första auktion (för alla köpare). Inom parentes har angivits minimipriser vid försäljning på

s. k. andra auktion (för exportörer och beredare). ^

6 Partinoteringen på strömming är det pris, som av producentföreningen fastställts att gälla vid försäljning till återförsäljare i och för

dennes rörelse, och är sålunda ej jämförbart med de i kolumnerna redovisade fiskarepriserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Bilaga 2.

it»-

to

Den totala utrikeshandeln med fisk, fiskrom, ostron och kräftdjur samt fiskkonserver omfattande stat- nr 27 63 och 315 317.

År

Utförsel

I

n f ö r s e 1

Differens

Kommersiell export

Direktland-ningar i
utlandet*

Summa

Kommersiell import

Summa

Utförsel-överskott +
Införsel-överskott —

(fisk m. m.)
st. nr
27-63

(fiskkonser-ver) st. nr
315—317

(fisk m. m.)
st. nr
27-63

(fiskkonser-ver) st. nr
315-317

Miljö

ner kil

o g r a m

1935/39 .......................

25-6

08

148

41-2

502

1-4

51-6

- 10-4

1940/44 .......................

5-6

0-2

50

10-8

11-7

0-8

12-0

— 1*2

1945...........................

6-8

_

6-7

13-5

16-8

0-2

17-0

— 3*5

1946..........................

34-1

2-4

130

49-6

28-4

0-7

29-1

+ 20-4

1947...........................

17-6

2-5

10-1

30-2

30-1

1-2

31-3

- 11

1948...........................

47-8

1-4

12''9

62 1

28-5

0-7

29-2

+ 32-9

1949...........................

46-2

2-2

18-1

66-5

23-5

0-8

24-3

+ 42-2

1950...........................

35-5

2''7

24-5

62-7

26-8

1-6

28-3

+ 34-4

19511 .........................

61*1

1-7

19-0

71-8

311

1-2

32-3

+ 39''5

19521 .........................

550

1-7

27-0

83-7

34-7

1-6

36-3

+ 47-4

Miljö

ner k r o

n o r

1935/39 .......................

8-0

It

3-1

12-2

231

24

25-5

- 13-3

1940/44 .......................

2-9

0''2

2-2

5-3

10-6

1-6

12-1

— 6''8

1945...........................

41

0-2

7-0

11-8

19-6

1-8

20-9

— 9*6

1946...........................

25-6

5-4

10-1

41-1

32-2

4''3

36-5

+ 4-6

1947...........................

17-7

7-4

5-1

30-2

30-6

5-2

35-8

- 5-6

1948...........................

33''6

4*<4

5-9

44-4

29-7

2-5

32-2

+ 12-2

1949...........................

28-0

57

6-8

40-6

24-7

2-9

27-6

+ 12-9

1950...........................

23-5

7-6

8-8

39-9

29-9

6-5

36*4

+ 3-5 1

19511 .........................

339

55

8-7

48-1

37-6

5-9

43-4

+ 4-7

19521 .........................

38-9

5-5

ilo

55-4

46-9

6-9

53-8

+ 1-6 |

1 Uppgifterna äro preliminära (uppgifterna om direktlandningar i utlandet under december 1952 äro uppskattade).
’ Skrapfisk är icke inkluderad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

687883. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Bilaga 3.

Tablå

över inkomster (prlsreglerlngsavglfter m. m.) och utgifter för prisregleringen på fisk under tiden 15/41 1946—31/12 1952,

allt 1 kronor.

Västkusten

Sydkusten

Ostkusten (strömming)

Importfisk

Överfört från
clearing-kassan för
fisk

Tid

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter

Pristillägg

Pristillägg

Utbetalt för
prisutjämn.3

15/4»—31/12 1946____

1/1-31/12 1947 ____

1/1—31/12 1948 ____

1/1—31/12 1949 ____

1/1—31/12 1950 ____

1/1-31/12 1951____

1/1—31/12 1952 ____

1 117 780: 21

1 699 532: 08

2 239 833: 72

2 000 733: 09

1 546 655:26

2 026 991:10
2152 916: 51

1 276 724: 82

1 507 945: 02
1949 812:46

1 928 838:41

2 560 254:65
1441 531:28

21 714 237: 26

124086:57
196 826:53
381401:55
306089: 17
225 914:41
314 686:10
488 976:85

80 276: 72
224 512:86
8323:68
292 115: 77
581 793: 96
138 400:72
145048:07

113 425:88
191648:54
245 834:98
254 064: 84
236 396:81
310511:65
448015:42

140 726: —
132 597: —
831 289: 46
485 874: 74
525000: —
800000:-

80 167:09
295 221:73
240 298:87
247 384:72
324 952: 84
836 301: 45

1 326 222; 23

1 000 000: —

Omkostnader

Omkostnader

Omkostnader

15/411946-81/12 1952

163 395:87

55 482:40

3154: 80

Summa

12 784441:97

12 542 789:77

2 037 981:18

1525954:18

1 799898:12

2918642: —

8350 548:93

1000000: —

Behållning (+) resp.
underskott (—) ....

+ 241 702: 20

+ 512 027: —

- 1 118 743:88

3 350 548: 93

1 000 000: —

+ 3 985 534: 25

Ränteinkomst under
1952 ..............

13 441; 62

+ 3 998 975:87

1 Beträffande strömmingsregleringen l/t.

* Beloppet är preliminärt.

8 Bortsett från fonder å tillhopa 543 168 kronor, vilka vid regleringssystemets införande ställdes till ostkustens förfogande för prisutjämningsbidrag
och sedermera helt åtgått.

Anm. Beloppen i kolumnerna »prisregleringsavgifter» avse under respektive år faktiskt influtna inkomster, medan beloppen i kolumnerna
»utgifter» avse de pristillägg, som belöpa på respektive år. oj

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.