Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
1
Är 192.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni
19i7 (nr 303); given Stockholms slott den 27 mars
1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).
Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 1947* 1, vilken
jämlikt lag den 9 maj 1952 (nr 209) gäller till och med den 30 juni 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1954.
1 Senaste lydelse av 2 § se 1948: 408.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 192.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 19U7 (nr 303) och anför därvid följande.
Nu gällande prisregleringslag utfärdades den 30 juni 1947 och trädde i
kraft den 1 juli samma år. Lagen gällde ursprungligen till och med den 30
juni 1948 men har därefter successivt förlängts, senast genom lagen den 9
maj 1952, nr 209. Enligt sistnämnda lag har prisregleringslagen erhållit
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.
Beträffande det närmare innehållet i prisregleringslagen må följande här
nämnas.
Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § prisregleringslagen erfordras,
för att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning, att särskilt
förordnande därom meddelats. Sådant förordnande må meddelas vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med
riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt
förordnande må meddelas av Konungen. Genom kungörelsen den 30 juni 1947
(nr 304) meddelade Konungen med riksdagens samtycke förordnande, varom
nyss är sagt, att gälla från och med den 1 juli 1947 tills vidare. Förordnandet
är alltjämt gällande.
I 2 § äro vissa definitioner upptagna. Sålunda stadgas i nämnda paragraf,
att med tjänst avses sådan tjänst som någon, yrkesmässigt eller eljest,
såsom företagare utför åt annan, att lika med utförande av tjänst skall
anses dels utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar
minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, dels ock upplåtelse av
rätt att nyttja förnödenhet samt att lika med försäljning av förnödenhet
skall anses överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell
art, så ock upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller
att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens
vanliga avkastning.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 192.
3
Enligt 3 § första stycket äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris
vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande
av viss tjänst. I andra stycket föreskrives, att normalpris icke må överskridas
med mindre säljaren eller företagaren erhållit tillstånd därtill. Den
som fastställt normalpriset äger bestämma på vilken myndighet det skall
ankomma att bevilja sådant tillstånd.
I 4 § stadgas att om någon till offentlig myndighet gjort särskild uifästelse
beträffande högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas
eller viss tjänst utföras, eller eljest beträffande den ordning, i vilken
försäljning må ske eller tjänsten utföras, priset icke må överskridas eller
utfästelsen eljest frångås med mindre myndigheten givit tillstånd därtill.
I 5 § finnas vissa stadganden om s. k. tvångskartellering m. in.
Bestämmelser angående prisstopp meddelas i 6 §. Sålunda stadgas i 6 §
1 inom. första stycket, att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller
som frivilligt utför viss tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å
förnödenheten eller tjänsten, som han tillämpade å dag som i föreskriften
angives, eller, om han då icke sålde förnödenheten eller utförde tjänst varom
fråga är, det pris som den angivna dagen var att anse som gängse pris
eller som han före nämnda dag senast tillämpat. Därest efter den i föreskriften
angivna dagen överlåtelse skett av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet
eller utföres tjänst som med föreskriften avses, skall dock såsom
stoppris för den nye innehavaren av rörelsen gälla det pris, som den föregående
innehavaren högst ägt uttaga. Enligt andra stycket i samma moment
må föreskrift om prisstopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex
månader. Då skäl därtill äro må prisstoppet förlängas, varje gång för högst
sex månader. Den som meddelat föreskrift om prisstopp äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till prishöjning.
Vidare stadgas i 6 § 2 mom., att om prisstopp föreskrivits beträffande
viss förnödenhet eller tjänst och priset därefter finnes vara högre än som
kan anses skäligt, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
äger förordna om skälig sänkning av priset. Sådant förordnande må jämväl
meddelas beträffande allenast viss säljare eller företagare. Förordnandet
gäller under den lid prisstoppet är gällande. Det fastställda priset må
icke överskridas utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.
Enligt 7 § äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
föreskriva, att viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss
tjänst utföras eller erbjudas med mindre priset å förnödenheten eller tjänsten
godkänts av myndighet som Konungen bestämmer. Sådan föreskrift
må jämväl meddelas beträffande allenast viss säljare eller företagare. Godkänt
pris må icke överskridas utan tillstånd av myndigheten. Har pris godkänts
på sätt nyss sagts och inträda därefter sådana på prisbildningen inverkande
förhållanden att priset skäligen bör sänkas, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer förordna om sådan prissänkning. Dy
-
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
likt förordnande må jämväl meddelas beträffande allenast viss säljare eller
företagare.
I 8 § meddelas ett allmänt förbud mot prisocker och 9 § innehåller bestämmelser
om s. k. kombinationsavtal. Vidare meddelas i 10 § föreskrifter
om viss uppgiftsskyldighet. Enligt 11 § äger myndighet som Konungen
bestämmer meddela vissa föreskrifter rörande anslag med prisuppgifter
m. m. I 12—14 §§ äro ansvarsbestämmelser upptagna; sålunda föreskrives i
13 § att den, som åsidosätter bestämmelse som meddelats jämlikt 11 §, skall
straffas med böter från och med två till och med trehundra kronor. I 15, 17
och 18 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av prisregleringslagen ha
av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 30 juni 1947 (nr 305).
Denna kungörelse gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1948 men
har sedermera successivt förlängts, senast genom kungörelsen den 9 maj
1952, nr 210, för tiden till och med den 30 juni 1953.
Bestämmelser rörande allmänt prisstopp ha utfärdats dels av statens priskontrollnämnd
den 31 oktober 1942 dels ock av Kungl. Maj :t genom kungörelser
den 4 juni 1943, nr 310, den 25 maj 1945, nr 209, och den 30 juni
1947, nr 306. Sistnämnda kungörelse, som trädde i kraft den 1 juli 1947
samt gällde till och med den 31 december samma år, har därefter successivt
förlängts, senast genom kungörelsen den 19 december 1952, nr 767. Enligt
sistnämnda kungörelse har 1947 års kungörelse erhållit fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1953. Prisstoppdagen är i flertalet fall den
31 oktober 1942.
Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 29 december 1949 utfärdat vissa
föreskrifter angående lönsamhetsberäkningar i prisärenden.
I skrivelse den 6 mars 1953 har statens priskontrollnämnd — under erinran
att giltighetstiden för prisregleringslagen utgår den 30 juni 1953 —
hemställt att lagen skall givas fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1954.
Priskontrollnämnden har i sin skrivelse erinrat om, att i årets statsverksproposition
framhållits, att för förhindrande av en fortgående intern inflationsprocess
efter den kraftiga förskjutning av priser och inkomster, som ägde
rum under år 1951, olika ekonomiskt-politiska medel använts, såväl generella
åtgärder av kredit- och finanspolitisk natur som mera direkta regleringsåtgärder.
Bland de senare nämndes priskontrollen. Vad anginge framtiden
hade i berörda proposition understrukits, att det vore nödvändigt att bibehålla
en restriktiv ekonomisk politik så länge nuvarande ovissa konjunkturläge
bestode. Å andra sidan måste den ekonomiska politiken innefatta en
beredskap för en mera ogynnsam utveckling, liksom för eventuella nya inflationsimpulser.
Vidare hade i statsverkspropositionen chefen för handelsdepartementet
i anslutning till nämndens medelsäskande för budgetåret
1953/54 erinrat om att priskontrollen under år 1952 i betydande utsträckning
kunnat avvecklas. Alltjämt kvarstode emellertid betydelsefulla varu
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
5
områden, där fortsatt priskontroll vore behövlig. I vilken takt en ytterligare
avveckling av nämndens verksamhet kunde genomföras vore ännu svårt att
förutse. Han erinrade emellertid om att en särskild förhandlingsdelegation
för närvarande vore sysselsatt med en översyn av direktiven för den priskontrollerande
verksamheten.
Nämnden framhåller i anslutning till handelsministerns yttrande att det
av direkta priskontroller (normalpriser, stoppriser, hyresstoppet etc.) täckta
området, uträknat på grundval av de i levnadskostnadsindexet ingående
posterna, för närvarande torde kunna uppskattas till cirka 42 procent; undantoges
hyresområdet, vore procenttalet cirka 33. På de från direkta kontroller
frisläppta områdena förekomme en fortlöpande prisövervakning. Arbetet
därmed bedreves efter olika linjer. I vissa fall hade övervakningen
ordnats på så sätt, att enligt överenskommelser med vederbörande branschorganisationer
prishöjning ej skulle företagas utan att anmälan först skett
till nämnden (t. ex. beträffande metallprodukter). På textil- och konfektionsområdena
förelåge viss rapportskyldighet från fabrikanternas sida enligt
överenskommelse mellan desamma och nämnden. Dessa områden vore
även föremål för stickprovsundersökningar, beträffande vilka metodiken utarbetats
av särskilt tillkallade statistiker. Det på textil- och konfektionsområdena
tillämpade systemet användes även på andra områden. I övervakningsarbetet
biträddes nämnden av de lokala priskontoren, i vilkas åligganden
det även inginge att till nämnden inrapportera mera anmärkningsvärda
prisförändringar inom kontorens verksamhetsområden. Om resultatet av
övervakningsarbetet vore det för tidigt att draga några längre gående slutsatser.
Så mycket kunde emellertid sägas, att på vissa frisläppta områden
marginalökningar skett utöver vad som kunde anses skäligt. På andra åter
vore erfarenheterna av prisregleringarnas borttagande positiva. — I avseende
å behovet av fortsatta priskontrollåtgärder av såväl direkt natur som
i form av övervakning ville nämnden särskilt understryka nyssnämnda uttalande
i statsverkspropositionen om det ovissa konjunkturläget och behovet
av en beredskap för en mera ogynnsam utveckling på det ekonomiska området,
liksom för eventuella nya inflationsimpulser. Även om en viss prisstabilitet
nåtts — vilken återspeglades i nästan oförändrat levnadskostnadsindex
sedan sommaren 1952 samt fallande parti- och importprisindex —
kunde läget snabbt förändras på grund av politiska händelser i utlandet.
Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden ansåge nämnden, att fortsatt
beredskap även borde finnas på det av nämnden administrerade området.
En sadan beredskap förutsatte bibehållande av prisregleringslagen.
Priskontrollnämnden erinrar vidare om att enligt ett till lagrådet remitterat
förslag lagstiftning förbereddes till motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in., vilken lagstiftning vore avsedd
att i huvudsak gälla från och med den 1 januari 1954. Även enligt motiveringen
till nämnda förslag hade det förutsatts, att den allmänna priskontrollen
tills vidare skulle finnas kvar jämsides med den kartellövervakande verksamheten.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
I framställningen har icke föreslagits någon ändring i prisregleringslagen.
Nämnden anför härom att då den förcnämnda förhandlingsdelegationen ännu
icke avlämnat sitt förslag till nya direktiv, kunde icke nu avgöras om
dessa komrae att kräva ändring av lagtexten.
Mot priskontrollnämndens beslut att hemställa om förlängning av prisregleringslagen
till och med den 30 juni 1954 hade ledamöterna Bergstrand,
Stenberg och Grundström anmält reservation och därvid anfört följande.
Vid tillkomsten av den nu gällande prisregleringslagen rådde full enighet
om att den statliga priskontrollen skulle gälla i ett försörjningsläge där det
på grund av varuknapphet gällde att hejda spekulativa prisstegringar. Så
snart en fullt tillfredsställande varuförsörjning undanröjt dessa risker var
det också klart att priskontrollen skulle upphöra. Vi som konstaterat att
denna förutsättning nu är för handen kan därför ej ansluta oss till nämndens
majoritet om en förlängning av prisregleringslagen på ett år. Den avveckling
av priskontrollen som pågår och som ägt rum under det senaste året hör
enligt vår mening snabbt slutföras. Den direkta priskontrollen kan enligt
vår mening avskaffas redan vid utgången av giltighetstiden för den nu gällande
prisregleringslagen den 30 juni 1953. Då emellertid en förhandlingsdelegation
för närvarande är sysselsatt med granskning av direktiven för
priskontrollens verksamhet och samtidigt Kungl. Maj :t nyligen till lagrådet
remitterat ett lagförslag om motverkande av skadlig konkurrensbegränsning,
vilja vi ej motsätta oss en förlängning av prisregleringslagen till den
31 december 1953, vid vilken tidpunkt nämndens verksamhet senast bör vara
slutförd. Vi få därför reservera oss mot nämndmajoritetens beslut och i stället
föreslå att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947 ("nr 303) förlänges till och med den 31 december 1953.
Ledamoten Severinsori hade avgivit följande särskilda yttrande.
Jag har deltagit i beslutet att föreslå en förlängning av prisregleringslagens
giltighetstid t. o. m. den 30 juni 1954. Jag har härvid beaktat behovet
av en beredskapslagstiftning för den händelse den ekonomiska utvecklingen
skulle bli ogynnsam. Så länge samhällsekonomisk balans råder i landet, anser
jag dock att statlig prisreglering utan våda kan undvaras under förutsättning
att statsmakterna genom lagstiftning effektivt förhindrar skadliga
konkurrensbegränsningar inom näringslivet.
Departementschefen. I finansplanen till årets statsverksproposition underströk
jag, att en fortsatt ostörd utveckling i riktning mot stabiliserad sysselsättning
och samhällsekonomisk balans förutsatte, att den nuvarande restriktiva
ekonomiska politiken i princip bibehölles. Jag framhöll vidare, att man
borde räkna med att även under 1953 uppehålla en priskontroll på vissa
områden.
Inom priskontrollnämnden har rått enighet om att en förlängning av prisregleringslagen
för tiden efter den 30 juni 1953 blir nödvändig. Däremot har
yppats olika meningar angående vilken tid förlängningen bör avse. Majoriteten
har ansett att lagen bör förlängas för ett år eller alltså för tiden till
och med den 30 juni 1954. Enligt reservanternas mening bör giltighetstiden
begränsas till utgången av innevarande år. För egen del har jag den uppfattningen,
att det i nu rådande ovissa konjunkturläge icke är tillrådligt att
binda sig för den 31 december 1953 såsom slutdag för lagens giltighet. Jag
Iiungl. Maj.ts proposition nr 192.
7
tillstyrker sålunda att prisregleringslagen även i år på sedvanligt sätt förlänges
för ett år eller sålunda till utgången av juni 1954.
Med avseende å nu gällande direktiv för den prisreglerande verksamheten
torde jag få erinra om att dessa fastställdes genom Kungl. Maj :ts beslut
den 12 januari 1951 för tiden till utgången av juni samma år och sedermera
genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1951 förklarats skola bibehållas
oförändrade tills vidare. Såsom jag omnämnt i statsverkspropositionen tillkallade
chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 21 november 1952 en förhandlingsdelegation med uppdrag att
undersöka huru priskontrollen i fortsättningen borde gestaltas och att
framlägga förslag till nya direktiv för den prisreglerande verksamheten.
Delegationen har under gårdagen till chefen för handelsdepartementet
överlämnat förslag till nya direktiv för den prisreglerande verksamheten.
Förslaget är för närvarande föremål för övervägande inom regeringen. Jag
kommer i senare sammanhang att lämna en redogörelse för direktivfrågan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 19i7 (nr 303), av den lydelse
Bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
W. Hammargren.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 mars
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 20 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13
mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Iiungl. Maj.ts proposition nr 192.
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 23 mars
1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 mars 1953 remitterade
förslaget till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303) och anför därvid följande.
Vid remiss till lagrådet av nämnda förslag framhöll jag att chefen för
handelsdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21
november 1952 tillkallat en förhandlingsdelegation med uppdrag att undersöka
huru priskontrollen i fortsättningen borde gestaltas och att framlägga
förslag till nya direktiv för den prisreglerande verksamheten. Förhandlingsdelegationen
har utgjorts av revisionssekreteraren Hj. Nordfelt, ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören G. I. Andersson, direktören
H. Grundström, civilekonomen A. G. Henriksson, direktörerna C. A.
Jacobsson och W. Josephson, fil. lic. A. H. Nilstein, revisionschefen E. J.
Persson, direktören R. Sachs, ledamoten av riksdagens andra kammare,
folkskolläraren N. W. Sundström, ledamoten av riksdagens första kammare,
lantbrukaren O. E. Werner och ordföranden i statens priskontrollnämnd,
överdirektören H. V. B. Älmeby.
Sedan förhandlingsdelegationen numera slutfört sitt uppdrag torde jag
här få lämna en redogörelse för frågan om riktlinjerna för den fortsatta
prisreglerande verksamheten.
De direktiv som nu gäller för denna verksamhet fastställdes av Kungl.
Maj:t den 12 januari 1951 och anmäldes samma år för riksdagen i propositionen
nr 105. Innehållet i direktiven framgår av Bihang till detta protokoll.
Då dessa direktiv utfärdats i en ekonomisk situation, som i väsentliga
hänseenden avvek från den nuvarande, och då man, såsom jag framhållit
i finansplanen till årets statsverksproposition, bör räkna med att även under
1953 uppehålla en priskontroll på vissa områden, har det synts påkallat att
upptaga frågan om direktivens innehåll till ny prövning.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
Till vägledning för förhandlingsdelegationens arbete framhöll chefen för
handelsdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet den 21 november
1952 bl. a. följande.
De nuvarande direktiven torde i stort sett vara lämpade även för en priskontroll
av den beskaffenhet som erfordras i dagens läge. Om någon genomgripande
omläggning sålunda icke synes påkallad, bör delegationens prövning
i första hand taga sikte på en anpassning och komplettering av gällande
regler. I fråga om den allmänna målsättningen för prispolitiken bör ökat
avseende fästas vid möjligheterna att åstadkomma prissänkningar. Främst
hör övervägas, i vilken omfattning och på vilket sätt priskontrollen i fortsättningen
lämpligen bör medverka till att konsumenterna kommer i åtnjutande
av sådana prissänkningar, som — ehuru förutsättningar i produktionsledet
finns — på grund av förhållandena i distributionsledet icke
når konsumenten. Vidare bör ökad uppmärksamhet ägnas åt sådana försäljnings-
och distributionsmetoder, som medför en orimlig fördyring av
varan för konsumenten.
Vid utredningen av dessa spörsmål torde delegationen böra uppmärksamma,
om tillämpningen av prisstoppreglerna bör modifieras för att underlätta
priskontrollens åtgärder i prissänkningssyfte. Delegationen bör även
överväga, på vilket sätt den prisövervakande verksamheten i fortsättningen
lämpligast bör bedrivas.
I övrigt bör en översyn verkställas av direktiven och förslag framläggas
till sådana ändringar och tillägg som i den rådande situationen kan vara
påkallade. En sådan ändring kan exempelvis gälla angivandet av förutsättningarna
för priskontrollens hävande i visst fall, de villkor som härvid kan
böra uppställas etc. Medan enligt gällande direktiv priskontrollen i vissa
fall kan upphävas, där tillräcklig säkerhet föreligger att prisstegring ej
kommer till stånd, bör hänsyn nu även tagas till att skäliga prissänkningar
genomföres. Å andra sidan bör den prisreglerande myndigheten ha möjlighet
att upphäva prisregleringen för ett visst varuslag även om en prisstegring
skulle följa därav. I ett skede, då priskontrollen får en alltmer partiell
karaktär, synes den nämligen böra inskränkas till varuslag som ur olika
synpunkter är av betydelse för prisbildningen.
Vad angår huvudfrågan om direktiven för den prisreglerande verksamheten
har delegationen enats om ett förslag av den lydelse som framgår av
det tidigare omnämnda bihanget. Ordföranden samt herrar Sundström och
Werner har därjämte ansett, att till punkten 3, första stycket, i förslaget bör
fogas en mening av följande lydelse: »Efter ikraftträdandet av ny lag om
motverkande av skadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet skall de
prisreglerande myndigheternas verksamhet i sistnämnda hänseende utövas
på sätt angives i motiven till denna lag.»
Till förslaget och dess olika punkter har knutits vissa kommentarer.
Samtliga ledamöter är ense om att hävande av prisreglering enligt punkt
2, tredje meningen, i förslaget avses skola äga rum dels i fall, där ökad priskonkurrens
väntas inträda, dels när fråga är om varor och tjänster av mindre
betydelse för prisbildningen i landet.
Herrar Andersson, Henriksson, Nilstein, Persson, Sundström och Älmebij
har gjort följande uttalande.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
Den senaste tidens utveckling på världsmarknaden har minskat riskerna
för nya inflatoriska prisstegringar. Det inhemska prisläget har även av andra
skäl erhållit större stadga varvid den direkta priskontrollen kunnat begränsas
och i vissa fall ersättas med prisövervakning. Betydelsefulla områden
kvarstår emellertid under priskontroll och fortsatt beredskap på prisområdet
är, icke minst på grund av det labila politiska läget i världen, enligt
vår mening nödvändig.
Förändringar på de internationella marknaderna jämte de senaste årens
kostnadsstegring inom den svenska industrien har medfört cn hårdnande
konkurrens för svenska varor, vilken i stort sett kan väntas bestå och eveniuellt
skärpas. Ett viktigt led i den aktuella ekonomiska politiken i Sverige
är därför att hindra pris- och kostnadsstegring och därmed sänkt konkurrenskraft
för svenska produkter. I årets avtalsrörelse har också iakttagits
stark återhållsamhet i fråga om kraven på lönehöjningar. Följaktligen är
det särskilt angeläget att utnyttja alla möjligheter att genom prissänkningar
förbättra reallönerna. Lägre råvarupriser och kostnadssänkningar i annan
form bör i full utsträckning komma konsumenterna till godo i form av
lägre levnadskostnader. Den senaste tidens vikande råvarupriser och växande
köpmotstånd har på områden med begränsad konkurrens icke medfört prisoch
marginalsänkningar i den utsträckning, som skulle ha skett vid friare
konkurrens. Tvärt om upprätthålls på åtskilliga håll priser och marginaler
på anmärkningsvärt hög nivå trots förändringar i marknadsläget. I vissa fall
bär marginalerna till och med ökats.
Mot denna bakgrund finner vi, att den prisreglerande och prisövervakande
verksamheten bör bibehållas och dess direktiv anpassas och kompletteras
för de i viss mån ändrade arbetsuppgifterna. Enligt vår mening bör även i
fortsättningen en avveckling av den direkta priskontrollen kunna ske på
sådana områden där effektiv priskonkurrens kan förväntas och riklig varutillgång
råder. Vår uppfattning är att en effektiv priskonkurrens kan ge
förutsättningar för en anpassning av varupriserna efter kostnaderna i rationellt
arbetande företag inom vederbörande bransch. En angelägen uppgift
för priskontrollen bör däremot vara att uppmärksamma områden med övernormala
priser och marginaler samt på dessa områden aktivt medverka till
prissänkningar.
I anslutning till riktlinjerna för delegationens arbete anser vi att man
inom den prisreglerande verksamheten bör ägna ökad uppmärksamhet åt
sådana försäljnings- och distributionsmetoder, som onormalt fördyrar varan
för konsumenten.
Det är vidare av stor vikt att de prisreglerande myndigheterna motverkar
den tendens till ökning av handelsmarginalerna, som kan uppkomma vid
prissänkningar i tidigare led. För varor, som är föremål för konkurrensbegränsning,
bör marginalerna kunna omprövas. Denna omprövning bör ske
med vederbörlig hänsyn till gällande marginaler för ur distributionssynpunkt
likartade varor, vilka icke är föremål för konkurrensbegränsning. Särskilt
gäller detta för varor som efter hand kommit att vinna ökad avsättning
(genom förändring av levnads- och hushållsvanor, höjd levnadsstandard
etc).
Ett särskilt problem erbjuder de områden med begränsad konkurrens, där
företag, karteller och branschsammanslutningar under en mer än tioårig
oavbruten priskontroll ålagts återhållsamhet i sin pris- och marginalsättning.
På dessa områden kan priskontrollen icke avvecklas utan allvarlig risk
för varufördyring. Det torde nämligen där ligga nära till hands för företagen
att efter en avveckling av priskontrollen förr eller senare söka öka sitt
utbyte av förekommande konkurrensbegränsningar genom övergång till hög
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
re priser och marginaler än de tidigare av priskontrollen godkända, exempelvis
genom återgång till förkrigstidens procentuella pålägg. Denna benägenhet
kan vara desto starkare som priskonkurrensen numera på flera
områden är mera begränsad än under mellankrigstiden. Övergången från en
säljarens till en köparens marknad är enligt vår mening ingalunda en garanti
mot sådana pris- och marginalhöjningar.
Priskontrollen i dess nuvarande omfattning kombinerad med prisövervakning
torde hålla nere priserna även inom s. k. frisläppta områden, emedan
missbruk vid prissättningen kan leda till att priskontrollen återinföres. Endast
när denna möjlighet finns, torde en prisövervakning av frisläppta områden
kunna vara effektiv. Sådan prisövervakning anser vi vara oundgängligen
nödvändig.
Med utgångspunkt från de för delegationens arbete givna riktlinjerna och
det vi ovan anfört anser vi en viss skärpning och precisering av direktiven
för den prisreglerande verksamheten påkallad. Föreliggande "förslag till nya
direktiv för den prisreglerande verksamheten tillgodoser delvis dessa önskemål.
1 Vi har ansett oss kunna biträda detta förslag i medvetande om betydelsen
av att delegationen uppnår enighet.
Vi förutsätter att, om det nyligen framlagda förslaget till utvidgad lagstiftning
mot konkurrensbegränsning vinner riksdagens bifall, direktiven
för den prisreglerande verksamheten blir föremål för översyn, sedan lagens
bestämmelser i sin helhet trätt i kraft och verkningarna av lagen kunnat
konstateras.
Herrar Grundström, Jacobsson, Josephson och Sachs har i ett gemensamt
uttalande anfört.
Den nu gällande prisregleringslagen är en fullmaktslag. Förordnande om
lagens tillämpning med rätt för Kungl. Maj :t att utöva däri lämnade befogenheter
må meddelas allenast »vid krig eller krigsfara vari riket befinner
sig eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Såväl
den nuvarande lagen som dessförinnan gällande prisrcgleringslagar har
uppburits av syftet att i ett exceptionellt försörjningsläge förhindra ett föregripande
av väntade prisstegringar och att hejda spekulativa prishöjningar.
De förhållanden i fråga om vilka ingripanden enligt lagen kan äga rum förutsättes
alltså stå i direkt samband med en utpräglad krissituation. Det förtjänar
särskilt understrykas att det med stöd av den nuvarande prisregleringslagen
icke är möjligt att ingripa mot sådana förhållanden i fråga om
prisbildningen som saknar samband med den försörjningskris som föranlett
prisregleringslagens tillkomst utan utbildats redan under tidigare rådande
normala tider.
Vid tillkomsten av såväl tidigare prisregleringslagar som den nu gällande
har enighet rått om den statliga priskontrollens extraordinära karaktär och
att kontrollen skulle avskaffas, så snart en tillfredsställande varuförsörjning
undanröjt riskerna för spekulation i varuknapphet. Så t. ex. hävdade priskontrollnämnden
själv i yttrande till andra lagutskottet vid 1947 års riksdag,
att statlig priskontroll gärna bleve ett osmidigt och schematiskt verkande
instrument för prisbildning, som lätt ledde till stelhet i det ekonomiska
livet och till konserverande av prisrelationer, som icke vore marknadsmässigt
betingade, och därmed till snedvridning av produktionen. Nämnden vore
av den bestämda övertygelsen att konkurrensen under normala förhållanden
1 Ledamoten Persson har, med instämmande i övrigt, som sin mening anfört, att de nu föreslagna
direktiven helt tillgodoser vad som erfordras i fråga om förändring med hänsvn till nu
rådande förhållanden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
13
verkade som hårdare prisregulator och gåve effektivare resultat än vad som
vore möjligt för statlig priskontroll. Denna borde sålunda — fortfor priskontrollnämnden
— avvecklas i den mån en rikligare varuförsörjning skapade
förutsättningar för en sådan konkurrens, att avvecklingen kunde ske
utan risk för prisutvecklingen.
Prisregleringslagen uppdrager blott de yttre gränserna för den prisreglerande
verksamheten. Sommaren 1948 i samband med den då vidtagna
skärpningen av stabiliseringspolitiken blev priskontrollens mål och metoder
preciserade i de s. k. provisoriska direktiven, vilka tillkom för att bilda
bas för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om ett nytt lönestopp.
Sedan dessa direktiv snart nog befunnits otillfredsställande, uppdrog
Kungl. Maj :t redan hösten samma år åt den s. k. Haganderdelegationen att
utarbeta »mera definitiva» riktlinjer för den prisreglerande verksamheten.
Haganderdelegationen nödgades emellertid på grund av det labila läget
begränsa sig till att föreslå mycket kortsiktiga direktiv, direkt anslutna
till den då förda lönestoppspolitiken. Det rådde inom delegationen full
enighet om att de direktiv för priskontrollen som delegationen utarbetade
i början av 1950 fått sin utformning direkt bestämd av lönestoppspolitiken
samt att en återgång till rörlighet på löneområdet för den skull måste leda
till helt nya riktlinjer för den priskontroll som till äventyrs därefter finge
anses nödvändig.
Dessa under alldeles speciella förutsättningar tillkomna direktiv är
emellertid — bortsett från vissa i huvudsak formella ändringar — alltjämt
gällande. Den förhandlingsdelegation som tillsattes våren 1951 ansåg sig
nämligen på grund av det försörj ningsläge som uppkommit i och med
Koreakrigets utbrott med tilltagande varuknapphet som följd icke böra
föreslå någon ändring i direktiven. Delegationen framhöll emellertid i sitt
enhälliga utlåtande att mot bakgrunden av de förhållanden, som dittills
motiverat ett bibehållande av priskontrollen, en avveckling av denna vore
önskvärd så snart den ekonomiska situationen medgåve detta. Enighet torde
råda därom — yttrade delegationen — att vad som borde eftersträvas
vore att nå en sådan jämvikt på marknaden, att fri konkurrens och balans
mellan köpkraft och varutillgång bleve för prisbildningen utslagsgivande
faktorer.
Sedan sist återgivna uttalande gjordes, har de ekonomiska förhållandena
i vårt land i hög grad förändrats, över konjunkturen inom näringslivet
har — såsom framhålles i statsverkspropositionen till årets riksdag
— brutits, kostnadsstegringarna har hejdats och en stabiliserad pris- och
inkomstutveckling har inträtt. Varutillgången inom landet är riklig och
tendenserna till prisstegringar har efterträtts av prisfall särskilt på råvaror
men även inom detaljhandeln med färdiga produkter. En punktvis
skeende successiv avveckling av prisstoppet har fortgått och av material
som redovisats inom den nu arbetande delegationen har framgått, att varubrist
— utom i något enstaka undantagsfall — icke numera åberopas
av priskontrollnämnden som motiv för priskontrollens bibehållande. Allt
detta berättigar till slutsatsen att sådana förhållanden nu är för handen
som enligt 1951 års förhandlingsdelegation borde motivera en avveckling
av priskontrollen.
Vi har härvid icke förbisett spörsmålet om priskontrollens förhållande
till konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Vi har emellertid
hävdat — och härvid hänvisat till tidigare uttalanden av såväl priskontrollnämnden
som Kungl. Maj :t och riksdagen — att nämnden icke
äger rättsliga befogenheter att utöva någon självständig kontroll av de
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
konkurrensbegränsande företeelserna. Härtill kommer att frågan om en
samhällelig övervakning på detta område nu synes stå inför sin lösning,
sedan Kungl. Maj :t nyligen till lagrådet remitterat lagförslag om motverkande
av skadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet. Det måste enligt
vår mening anses överflödigt att för den korta tiden intill denna lags
ikraftträdande bibehålla priskontroll enbart med hänsyn till dess möjligheter
att påverka prissättningen inom varuområden, där konkurrensbegränsning
förekommer; den tillärnade lagstiftningen kommer dessutom tvivelsutan
att få avsevärd effekt redan före sitt ikraftträdande.
Det är vår bestämda övertygelse, att priskontroll i nuvarande läge icke
sällan försvårar eller försenar prissänkningar och överhuvud är ägnad att
försvåra en önskvärd och i längden nödvändig anpassning av priserna efter
gällande kostnads- och konkurrensbetingelser. De risker för en ny inflationsartad
utveckling, vilka ingår i den nuvarande konjunkturbilden,
ändrar icke denna vår uppfattning. Det måste nämligen, icke minst i detta
sammanhang, förutsättas en sådan restriktiv penningpolitik att uppkomsten
av ett inflationsdrivande köpkraftsöverskott förhindras. Och priskontrollens
möjligheter att verka inflationsbekämpande är, som erfarenheten
visar, ytterst begränsade.
Enligt vår uppfattning saknas alltså f. n. bärande motiv för ett förordnande
om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen efter den 1 juli 1953.
Den avveckling av priskontrollen som pågått under de senaste åren bör
därför fullföljas och intensifieras. Om emellertid av praktiska skäl en fullständig
avveckling icke skulle medhinnas till den 1 juli och fortsatt förordnande
om priskontroll därför erfordras, bör sådant förordnande i varje
fall begränsas till den 31 december 1953, vid vilken tidpunkt priskontrollen
bör helt upphöra.
Ehuru vi således förordar att priskontrollen skall avvecklas så snart detta
är praktiskt genomförbart har vi ansett oss icke böra underlåta att
framföra vår mening rörande utformningen av direktiv för den prisreglerande
verksamheten, om denna skulle komma att fortsättas efter den 1
juli 1953.
Därvid må först erinras om att de nu tillämpade direktiven i allt väsentligt
fått sin utformning bestämd av 1950 års lönestoppspolitik och vid
sin tillkomst uttryckligen förutsattes böra omarbetas i samband med denna
politiks upphörande. Det må jämväl erinras om att direktivens innehåll
vid sin tillkomst utsattes för hård kritik från näringslivets sida. Vi
har det oaktat ansett överflödigt att för den avvecklingsperiod, varom nu
är fråga och som under alla förhållanden måste antagas bli av kort varaktighet,
påyrka någon omarbetning av direktiven. Vi har tvärtom ansett,
att de skulle kunna tillämpas oförändrade under avvecklingsperioden, så
mycket mera som de redan i sitt nuvarande skick torde ge priskontrollnämnden
alla de befogenheter som i detta läge kan erfordras. Trots detta
har vi icke velat motsätta oss att de nuvarande direktiven förtydligas och
kompletteras på sätt framgår av det inom delegationen utarbetade förslaget.
Vi vill emellertid starkt understryka att detta icke innebär något uppgivande
av den av näringslivet tidigare intagna ståndpunkten, att de nuvarande
direktiven icke är av beskaffenhet att kunna tjäna som norm
för prisreglerande verksamhet. Icke heller får däri intolkas ett frångående
av vår ovan uttalade uppfattning, att något behov av priskontroll icke föreligger
efter den 1 juli 1953. Då vårt ståndpunktstagande är byggt på den
förutsättningen att de nya direktiven skall gälla längst intill utgången av
innevarande år, har vi saknat anledning att här ingå på frågan om pris
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
15
kontrollnämndens befattning med konkurrensbegränsande företeelser efter
den 31 december 1953, då den nya lagstiftningen rörande dylika företeelser
är avsedd att träda i kraft.
Slutligen har herr Werner avgivit ett särskilt yttrande av följande innehåll.
Genom den under det senaste året väsentligt förbättrade varutillgången
och produktionens möjligheter att billigare eller i vart fall till icke stegrade
kostnader i ökad omfattning framställa varor och därigenom fylla
konsumtionsbehovet, synes mig behovet av en fortsatt statlig priskontrollverksamhet
genom ett särskilt priskontrollorgan kunna starkt ifrågasättas.
Såsom i direktiven antydes är det av vikt att de prissänkningar som genom
berörda förhållanden kan ernås i möjligaste mån även kommer konsumenterna
till godo. Detta krav synes mig i väsentlig omfattning böra kunna
tillgodoses därigenom att den ökade varutillgången framkallar en stigande
konkurrens. Åtstramningen på penningmarknaden medför därjämte
att en återhållande och priskonserverande lagerhållning ställer sig tyngande
för handeln och påverkar i sin mån viljan att släppa ut varorna i
marknaden. I prisreglerande riktning verkar samtidigt konsumtionens
minskade tillgång på pengar, varigenom allmänhetens köpmotstånd mot
onormalt höga priser tjänstgör såsom en naturlig prisregulator. Genom den
sålunda numera inträdda balansen emellan penning- och varutillgång har
marknaden alltmer övergått till en köparens marknad.
Då jag sålunda utgår från att priskontrollnämnden inom en viss nära
framtid kan och bör avvecklas, för såvitt intet oförutsett inträffar, grundas
denna min uppfattning även på det förhållandet att dess nuvarande
funktioner kommer att fyllas dels genom de åtgärder som följer av det nu
framlagda förslaget till lagstiftning mot skadliga kartellbildningar, dels
ock genom de förslag som kan bli en följd av den nyss tillsatta kommittén
för utredning på varudistributionens område.
Slutligen tillåter jag mig framhålla några principiella synpunkter i anledning
av att jag inom vederbörande lagutskott åren 1939 och 1940 deltog
i utformandet av den lagstiftning, som ligger till grund bl. a. för priskon
trollnämndens tillkomst.
De ingrepp, vilka då skedde i anledning av krigsutbrottet i såväl den enskildes
som i näringslivets fria verksamhetsområden, utformades såsom
särskilda undantagslagar, avsedda att träda i funktion vid krig eller av
krigsfara framkallade utomordentliga förhållanden. En utsträckning av giltighetstiden
för dessa tillfällighetslagar att gälla under förhållanden, som
icke kan betecknas vara på grund av krig eller överhängande krigshot utomordentliga,
ansågs uteslutet. Detta har även priskontrollnämnden själv, i vad
det rör dess egen fortsatta verksamhet, tidigare i avgivna remissyttranden
framhållit.
Jag måste därför göra gällande att den rådande lagstiftningen icke under
nuvarande förhållanden kan läggas till grund för en permanentning, eller
ännu mindre en eventuell utvidgning av priskontrollnämndens verksamhet
eller uppgifter. Härtill kommer eu starkt grundad misstro mot att
ett centralorgan, även om det utrustas med ett inslag av speciell sakkunskap,
skulle äga förmågan att alltid på ett riktigt sätt och utan skadliga
ingrepp eller störningar i näringslivet kunna bedöma de komplicerade förhållanden,
vilka oftast måste taga ut sina ekonomiska konsekvenser inom
produktionens och distributionens vitt omfattande områden. Ännu mer
betänklig ställer sig saken om ett sådant organ skulle komma alt utrustas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
med befogenheter, eller i den framtida utvecklingen anse sig äga befogenheter,
att i varje särskilt fall både påtala, bevisa och slutligen i administrativ
ordning själv avkunna bindande domslut.
Då jag sålunda anser att priskontrollnämnden inom en nära framtid bör
kunna avvecklas, ställer jag mig dock tills vidare på grund av vissa hittillsvarande
arbetsmarknadspolitiska skäl avvaktande beträffande själva tidpunkten.
Enligt min mening borde de nuvarande direktiven kunna gälla intill tidpunkten
för priskontrollnämndens slutliga avveckling. Då emellertid enighet
inom delegationen kunnat uppnås om ett förslag till nya direktiv, har
jag funnit mig kunna ansluta mig till detta med det av ordföranden föreslagna
tillägget.
I frågan om eventuell modifiering av prisstoppreglerna har förhandlingsdelegationen
särskilt övervägt, huruvida en framflyttning av det allmänna
prisstoppet från prisstoppdagen den 31 oktober 1942 till någon mera aktuell
tidpunkt borde ske. Ehuru det ur flera synpunkter ansetts otillfredsställande
att det allmänna prisstoppet är knutet till en dag, som ligger drygt
tio år tillbaka i tiden, har delegationen funnit att införandet av en ny allmän
prisstoppdag skulle vara förenat med betydande svårigheter, framförallt
när det gäller utformandet av övergångsbestämmelser, ägnade att på
ett betryggande sätt förebygga orättvisor och olägenheter i samband med
en sådan omläggning. Delegationen har därför icke förordat någon ändring
i förevarande hänseende. Ej heller i övrigt har delegationen funnit skäl
tillstyrka någon ändring eller modifiering av gällande prisstoppbestämmelser.
Vad slutligen angår frågan, på vilket sätt den prisövervakande verksamheten
i fortsättningen lämpligast bör bedrivas, har delegationen icke funnit
detaljföreskrifter för närvarande vara påkallade.
Departementschefen.
Förutsättningarna för den priskontrollerande verksamheten har i viss
mån förändrats genom den konjunktursvängning som inträffat under 1952.
Tendenserna till fortsatta prisstegringar inom landet har i väsentlig grad
avtagit. Den förbättrade varutillgången har lett till ökad konkurrens, och
ett stigande köpmotstånd från konsumenternas sida har på flera områden
gjort sig gällande. Det har som en följd av denna utveckling varit möjligt
att häva priskontrollen för ett stort antal varuslag och tjänster. I samband
med att priskontrollen hävts har i viss utsträckning åtgärder vidtagits
för att tills vidare möjliggöra en fortlöpande prisövervakning.
Även om sålunda området för den direkta priskontrollen efter hand kunnat
väsentligt minskas, kvarstår alltjämt betydelsefulla varuområden under
reglering. Den omständigheten att prisstegringstendenserna upphört
innebär icke i och för sig att prisbildningen kan lämnas helt fri. I nuvarande
läge är det ur olika synpunkter av vikt att den inhemska pris- och kostnadsnivån
nedbringas. En naturlig följd av denna utveckling är att den prisreglerande
verksamheten i ökad omfattning inriktas på att främja prissänkningar.
Kungi. Maj.ts proposition nr 192.
17
Med hänsyn till de förändringar som inträffat i förutsättningarna för den
priskontrollerande verksamheten finner jag det angeläget att direktiven
för denna verksamhet anpassas efter det nya läget. Det förslag till nya direktiv,
som förhandlingsdelegationen enats om, synes vara ägnat att tillgodose
de önskemål som för närvarande gör sig gällande härvidlag. De föreslagna
direktiven skiljer sig från de nu tillämpade huvudsakligen i det hänseendet,
att ökat avseende fästs vid angelägenheten att åstadkomma prissänkningar.
Vidare har vissa kompletteringar och förtydliganden föreslagits, varjämte
sådana bestämmelser utgått, vilka anknyter till en del speciella förhållanden
från tiden för fastställelsen av nu gällande direktiv.
Inom förhandlingsdelegationen har bl. a. uppmärksammats vissa problem
som sammanhänger med varudistributionen. I fråga om priskontrollens
uppgifter härvidlag har meningarna skiftat. Enighet har emellertid nåtts
om en allmän rekommendation att vid prövning och fastställelse av priser
och marginaler främja en sådan prisdifferentiering, att prissättningen så
långt möjligt sker på grundval av prestation och kvantitet. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet nyligen med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att
verkställa utredning rörande varudistributionen och dess rationalisering,
huvudsakligen såvitt angår prissättningen inom handeln. Utredningen har
enligt sina direktiv bl. a. att undersöka och belysa sådana förhållanden inom
varuhandeln, som hindrar rationalisering eller i övrigt är ägnade att medföra
varufördyring. 1 förekommande fall bör även framläggas förslag och
rekommendationer till åtgärder för att avhjälpa dylika missförhållanden
och förbättra effektiviteten.
Vad beträffar priskontrollens funktioner på områden, där prissättningen
är monopolistiskt bestämd eller eljest beroende av konkurrensbegränsande
företeelser, är det uppenbart att dessa i framtiden blir avhängiga av de beslut
som kommer att fattas i anledning av förslaget om lagstiftning till motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet in. in. I
propositionen härom till årets riksdag (nr 103) har i denna fråga bl. a.
framhållits (s. 101) att det ligger i sakens natur att priskontrollnämnden
även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på områden, där det
finns anledning anta att monopol eller andra konkurrensbegränsningar
åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya lagens ikraftträdande
anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för alt därigenom
åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en automatisk
prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet åtgärder i
detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen. Nämnden
bör därför — framhålles det vidare — när den stöter på konkurrensbegränsningar,
anmäla förhållandet till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
och på denne får ankomma att företaga erforderliga ingripanden.
Biträder riksdagen det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget kommer
efter den nya lagens ikraftträdande ansvaret för åtgärder med syfte att
hindra missbruk eller skadliga verkningar av konkurrensbegränsning inom
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 192.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
näringslivet sålunda att främst åvila de myndigheter, som har att verka på
grundval av denna lagstiftning, d. v. s. — utom kommerskollegium med
dess monopolutredningsbyrå — näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor. Den prisreglerande myndighetens befattning med övervakningen
av konkurrensbegränsningarna inskränkes i motsvarande mån.
Enbart den omständigheten att en konkurrensbegränsning förefinnes inom
ett visst område kan å andra sidan uppenbarligen icke få den verkan att
området uteslutes från priskontroll. Så länge förordnande enligt prisregleringslagen
är i kraft kan sålunda den prisreglerande myndigheten komma
att även efter den nya lagens ikraftträdande pröva priser och marginaler
på områden där konkurrensbegränsning är för handen.
Av vad här sagts bör bl. a. följa, att områden, som vid den nya lagens
ikraftträdande är fria från direkt priskontroll, icke bör på den prisreglerande
myndighetens eget initiativ ånyo läggas under sådan kontroll på den
grund att konkurrensbegränsning är för handen. I dylika fall bör anmälan
i stället ske till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor och tillgängligt material
för bedömande av konkurrensbegränsningens verkningar ställas till
dennes förfogande. Efter den nya lagens ikraftträdande bör priskontrollen
vidare icke i första hand användas som instrument för att undanröja eller
åstadkomma ändring i en konkurrensbegränsning även om denna av den
prisreglerande myndigheten anses orsaka övernormala vinster och marginaler.
Ej heller bör i samband med beslut om hävande av priskontroll uppställas
villkor, som innebär att ett företag eller företagarna inom en särskild
bransch skall förbinda sig att avstå från visst konkurrensbegränsande
förfarande.
Vad särskilt angår sådana fall, där priskontrollen bibehållits huvudsakligen
därför att konkurrensbegränsning med ty åtföljande återverkan på prisbildningen
föreligger, får det förutsättas att ett samarbete kommer till stånd
mellan den prisreglerande myndigheten å ena sidan samt näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor å andra sidan. Läget torde
här i många fall vara sådant, att den direkta priskontrollen anses icke kunna
avvecklas utan att detta leder till för höga priser. Å andra sidan föreligger,
så länge priserna är kontrollerade, rent formellt svårigheter att i överensstämmelse
med den nya lagstiftningen konstatera konkurrensbegränsningens
faktiska inverkan på prisbildningen. För att på sådana områden
åstadkomma ökad konkurrens och därmed förutsättningar för avveckling
av priskontrollen, bör den prisreglerande myndigheten icke själv upptaga
förhandlingar med vederbörande företagare om avveckling av konkurrensbegränsningen
utan hemställa om medverkan från näringsfrihetsrådets sida.
Rådet bör då taga kontakt med företagarna inom den berörda näringsgrenen
och med dem dryfta möjligheterna att åstadkomma friare konkurrensförhållanden.
I betraktande av vad sålunda anförts synes det obehövligt att, om den nya
lagstiftningen träder i kraft vid föreslagen tidpunkt, d. v. s. den 1 januari
1954, för tiden därefter i direktiven för den prisreglerande verksamheten
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
19
bibehålla särskild hänsyftning på monopolistisk prissättning eller andra
konkurrensbegränsande företeelser. Sista avsnittet i första stycket av punkt
3 av de föreslagna direktiven — »ävensom sådana fall, där anledning finnes
till antagande, att prissättningen är monopolistiskt bestämd eller eljest
beroende av konkurrensbegränsande företeelser» — synes därför under angivna
förutsättningar böra utgå vid nästkommande årsskifte. Sker detta
torde vad tre ledamöter av delegationen åsyftat med ett av dem föreslaget
tillägg till nämnda punkt i direktiven ha blivit tillgodosett. Såsom redan i
propositionen nr 103 till årets riksdag framhållits ligger det emellertid i
sakens natur att priskontrollnämnden — oavsett den berörda jämkningen
i direktiven — även i fortsättningen kommer att under sitt arbete uppmärksamma
olika konkurrensbegränsningar.
Vad slutligen angår frågan om prisstoppreglerna och prisövervakningen
torde på skäl som anförts av delegationen några ändrade eller nya bestämmelser
icke vara nödvändiga. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka,
att jag finner det angeläget, att utvecklingen på områden där
den direkta priskontrollen upphäves följes genom en i lämpliga former bedriven
prisövervakning.
Under hänvisning till vad sålunda anförts torde, därest från riksdagens
sida icke föreligger någon erinran häremot, de föreslagna nya direktiven för
den prisreglerande verksamheten böra, med nyssberörd jämkning, fastställas
att gälla tills vidare.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förslaget till
lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303),
vilket av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
Bihang.
Utkast
till
direktiv för den fortsatta prisreglerande verksamheten.
(Av Kungl. Maj.t genom beslut den
12 januari och den 22 juni 1951 fastställda
direktiv.)
1. Målet för den prisreglerande
verksamheten skall vara att, där så
är möjligt, förhindra eller eljest i
största möjliga utsträckning begränsa
prisstegringar samt att främja
prissänkningar. Inom ramen för
denna allmänna målsättning böra de
prisreglerande myndigheterna anpassa
sina åtgärder så, att en av den
prisreglerande verksamheten föranledd
snedvridning av produktion och
distribution i möjligaste mån motverkas
och en ändamålsenlig inriktning
i dessa hänseenden sålunda
främjas.
2. Det allmänna prisstoppet avses
skola bibehållas tills vidare med oförändrad
prisstoppdag. Där tillräcklig
säkerhet föreligger beträffande visst
varuslag, viss grupp av varor eller
viss tjänst, att ett upphävande av
prisregleringen icke kommer att medföra
prisstegring, bör prisregleringen
i fråga om varuslaget, varugruppen
eller tjänsten upphävas. De prisreglerande
myndigheterna böra vid bedömning
härav taga vederbörlig hänsyn
till det förhållandet, att en
branschförening lovar verka för eller
ett enstaka företag försäkrar att
prishöjning icke skall äga rum.
(Utkast till nya direktiv.)
1. Målet för den prisreglerande
verksamheten skall vara att främja
prissänkningar och att förhindra eller
eljest i största möjliga utsträckning
begränsa prisstegringar. Inom
ramen för denna allmänna målsättning
böra de prisreglerande myndigheterna
anpassa sina åtgärder så, att
snedvridning av produktion och distribution
såvitt möjligt motverkas.
2. Det allmänna prisstoppet avses
skola bibehållas tills vidare med oförändrad
prisstoppdag. Då tillräcklig
säkerhet föreligger beträffande visst
varuslag, viss grupp av varor eller
viss tjänst, att ett upphävande av
prisregleringen icke kommer att medföra
prisstegring eller ökning av marginalerna
bör prisregleringen i fråga
om varuslaget, varugruppen eller
tjänsten upphävas. Prisregleringen
bör dock, när skäl därtill äro, kunna
hävas även om prisstegring kan väntas
inträda. Å andra sidan bör prisreglering
bibehållas i sådana fall, där risk
för prisstegring visserligen ej föreligger,
men där marginalerna äro
onormalt höga eller en i förhållande
till kostnadsutvecklingen skälig prissänkning
ej förväntas komma till
stånd. Vid övervägande om prisreglering
bör upphävas skall jämväl beaktas
vad som sägs i punkten 3.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 192.
Vederbörlig hänsyn bör tagas till
det förhållandet, att en branschförening
utfäster sig verka för eller ett
enstaka företag försäkrar att prishöjning
eller ökning av marginalerna icke
skall äga rum.
(Jfr punkt 7) 3. Föreligga beträffande viss
bransch, visst företag, viss vara eller
viss tjänst övernormala vinster eller
marginaler, böra de prisreglerande
myndigheterna vidtaga åtgärder för
att åstadkomma prissänkning. Särskild
uppmärksamhet bör härvid ägnas
de fall, då prissänkning ägt rum
inom ett tillverknings- eller distributionsled
utan att detta förhållande
beaktats vid prissättningen i senare
led, ävensom sådana fall, där anledning
finnes till antagande, att prissättningen
är monopolistiskt bestämd
eller eljest beroende av konkurrensbegränsande
företeelser.
Vid prövning och fastställelse av
priser och marginaler på varor och
tjänster bör dessutom iakttagas, att i
förekommande fall sådan prisdifferentiering
befrämjas, att prissättningen
så långt möjligt sker på grundval
av prestation och kvantitet.
3 (4). Förutsättning för att prishöjning för visst varuslag eller viss tjänst
skall kunna medgivas skall alltid vara, att det föreliggande priset enligt en
av den prisreglerande myndigheten vederbörligen granskad kostnadskalkyl
visas icke medföra täckning av produktions- eller anskaffningskostnaderna
jämte skälig handelsvinst. Produktions- och anskaffningskostnaderna
beräknas därvid med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen.
4. Även om en dylik kostnadskalkyl
i och för sig skulle motivera en
prishöjning, bör en sådan i allmänhet
icke medgivas i annat fall, än att
verkställd lönsamhetsberäkning giver
vid handen, att verksamheten
inom företaget eller branschen såsom
helhet, om prishöjning icke genomföres,
kommer att ge en avkastning,
som med hänsyn till föreliggande
förhållanden uppenbarligen
måste betecknas som för låg. Är så
icke fallet, bör dock prishöjning kunna
medgivas, om kompenserande
prissänkning genomföres på någon
annan av företagets eller branschens
produkter eller eljest särskilda omständigheter
föreligga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 192.
5. Vid bedömande av de under 3
och 4 angivna förutsättningarna skall
till utgångspunkt tagas pris. och
kostnadsläget hos rationellt arbetande
företag inom vederbörande
bransch. Härvid böra beaktas de
skillnader i fråga om varusortiment
och kvalitet m. m. som kunna föreligga
-
6. I kalkyler och lönsamhetsberäkningar,
som komma att läggas till
grund för bedömningen av prisfrågorna,
bör, såvitt angår kostnadsökningar,
beroende på löneförhöjningar,
endast få medräknas sådan kostnadsökning
som svarar mot skillnaden
mellan senast faktiskt utbetald
lön och lön som för 1951 eller däremot
svarande tid antingen bestämts
i kollektiv överenskommelse eller genomsnittligen
utgår för arbetstagare,
som icke omfattas av kollektivavtal.
7. I de fall, att för visst företag eller
bransch övernormala vinster eller
marginaler föreligga, böra de
prisreglerande myndigheterna vidtaga
åtgärder för att åstadkomma prissänkningar.
Särskild uppmärksamhet
bör härvid ägnas de fall, där anledning
till antagande finnes, att
prissättningen är monopolistiskt bestämd.
5. Även om en sådan kostnadskalkyl,
som under punkt 4 avses, i och
för sig skulle motivera en prishöjning
bör en sådan i allmänhet icke
medgivas i annat fall, än att verkställd
lönsamhetsberäkning giver vid
handen, att verksamheten inom företaget
eller branschen såsom helhet,
om prishöjning icke genomföres,
kommer att ge en avkastning, som
uppenbarligen måste betecknas som
för låg. Är så icke fallet, bör dock
prishöjning kunna medgivas, om
kompenserande prissänkning genomföres
på någon annan av företagets
eller branschens produkter eller eljest
särskilda omständigheter föreligga
6.
De ovan angivna förutsättningarna
för prishöjning skola äga motsvarande
tillämpning, då föreskrift
om prissänkning överväges.
7. Vid bedömande av de under
punkterna 3—6 angivna förutsättningarna
skall till utgångspunkt tagas
pris- och kostnadsläget hos rationellt
arbetande företag inom vederbörande
bransch.
Då fråga är om varor och tjänster,
som äro föremål för konkurrensbegränsning,
bör som utgångspunkt för
bedömningen tagas pris- och marginalläget
för samma eller närbesläktade
varor och tjänster, för vilka dylik
konkurrenshämmande påverkan ej
föreligger.
8. På områden, som icke äro föremål
för direkt priskontroll, böra de
prisreglerande myndigheterna på
lämpligt sätt följa prisutvecklingen.
8 (9). De prisreglerande myndigheterna skola upprätthålla fortlöpande
god kontakt med näringslivet och dess organisationer.
537281. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag