Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms
slott den 27 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas en redogörelse för 1950 års skattelagssakkunnigas
utredning om fastighetsbeskattningen och dess verkningar för de skattskyldiga
och kommunerna.

Fastighetsbeskattningen föreslås skola i princip bibehållas men inarbetas
i den kommunala inkomstskatten. Härigenom beredes fastighetsägare med
låg inkomst bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt
skatteförmåga. Vidare föreslås att repartitionstalet för fastighet sänkes
från fem till fyra.

Det lägre repartitionstalet avses skola tillämpas första gången vid 1954
års fastighetstaxering. Övriga ändringar föreslås träda i kraft år 1955 och
tillämpas första gången vid 1956 års inkomsttaxering.

1 Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Allmän kommunalskatt---kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig fyra skatteören
för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.

Såsom underlag —--beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören---en skattekrona.

45 §.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 4 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse skall
fördenskull, i den mån fastighet som är underkastad fastighetsskatt ingått
i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats.

Rätt till---nämnda kostnad.

Har fastighet — — — ägt fastigheten.

Avdraget skall — — —- gällande taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 45 § i äldre lydelse
fortfarande skall gälla såvitt avser där angivet avdrag som belöper å tid
före den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1947:590 och av 45 § se 1950:308.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 2 §, 4 §, 5 § 1 och 4 inom., 6 § 1 inom., It §, 17 §,
23 § 2 inom., 26 § 2 inom., 30 § 5 inom., 32 § 1 mom., 45 §, 47 §, 53 § 2 och
3 inom., 60 §, 64 § 1 inom., 73 § och 75 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkterna 2, 5 och 6 av anvisningarna till 5 §, punkt 3
av anvisningarna till 8 §, anvisningarna till 34, 37 och 45 §§, punkt 2 av anvisningarna
till 58 § och anvisningarna till 60 § nämnda lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i kommunalskattélagen skall införas
en ny paragraf, benämnd 47 a §, av nedan angiven lydelse, att till
47 § nämnda lag skola fogas anvisningar av lydelse som i det följande angives,
att 13—16 §§ samma lag skola upphöra att gälla, att rubriken till 2
kap. kommunalskattelagen skall erhålla den lydelse nedan sägs samt att till
nyssnämnda 47 och 47 a §§ skola fogas underrubriker av nedan angiven
lydelse.

2 §‘

Allmän kommunalskatt utgår såsom kommunal inkomstskatt, vilken beräknas
på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt---beskattningsbar in komst.

Etthundra skatteören--- — en skattekrona.

2 KAP.

Om skatteplikt för fastighet.

Skattepliktig fastighet.

4 §.

Garantibelopp som i 2 § sägs fastställes för skattepliktig fastighet.

Skattepliktig är--— i 5 §.

Med fastighet---till fastighet.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas:

a) nationalparker och--— avsedda byggnader.

Därest under---fastighetens värde.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken garantibelopp icke skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst för byggnadsägaren, understiger 500
kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden eller byggnaderna.

1 Senaste lydelse av 2 och 45 §§ se 1953: 000, av 5 § 1 mom. se 1951: 689, av 6 § 1 mom. se
1933: 356, av 32 § 1 mom. se 1950: 308, av 60 § se 1953: 000, av 75 § 1 och 2 mom. se 1946: 475,
av 75 § 3 mom. se 1940: 137 samt av punkt 2 av anvisningarna till 45 § se 1950: 190.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Grunder för taxering av fastighet.

6 §•

1 mom. Fastighet skall,---nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom.
och 2 mom. sista stycket sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets
ingång.

11 §•

Taxeringsvärde utföres---åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde
införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn.

17 §.

Kommunal inkomstskatt---av kapital.

För ett---för sig.

Att kommunal inkomstskatt skall i vissa fall utgå å garantibelopp för
fastighet framgår av bestämmelserna i 47 §.

23 §.

2 mom. Sedan från nettointäkten av jordbruksfastighet avdrag gjorts i
enlighet med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst
av jordbruksfastighet.

26 §.

2 mom. Sedan från nettointäkten av annan fastighet avdrag gjorts i enlighet
med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst av
annan fastighet.

30 §.

5 mom. Sedan från nettointäkten av rörelse avdrag i förekommande fall
gjorts i enlighet med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår
inkomst av rörelse.

32 §.

1 mom. Till intäkt--— 31 § avses.

Som intäkt---med tjänst.

Har tjänsteinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant
sätt, att garantibelopp för fastigheten skall enligt 47 § upptagas som skattepliktig
inkomst för honom, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit
från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller av
annan fastighet.

45 §

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet, av annan
fastighet och av rörelse må, i den mån fastighet ingått i förvärvskällan och
garantibelopp för fastigheten skall enligt bestämmelserna i 47 § upptagas
såsom skattepliktig inkomst för den skattskyldige, avdrag göras med belopp
motsvarande garantibeloppet.

I vissa fall tillkommer dock avdrag som i första stycket sägs annan än
den, för vilken garantibeloppet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.
Sålunda äger medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag,
som med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt innehaft lägenhet i före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

ningen eller bolaget tillhörig fastighet, tillgodonjuta den del av avdraget,
som på lägenheten belöper. Vidare skall ägare av strömfall med skyldighet
att bidraga till kostnaden för regleringsföretag tillgodonjuta den del av avdraget
för regleringssamfälligheten tillhörig regleringsdamm, som motsvarar
den på strömfallet belöpande andelen av nämnda kostnad.

(Se vidare anvisningarna.)

Garantibelopp för fastighet.

47 §.

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till fyra procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda
år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten
är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare
anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest
utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i
stället gälla:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,
innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar
fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kamalbolag eller till stad eller annan menighet;
samt

c) innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger
nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik
boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse
såsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller
c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond
eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår
fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med
ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt
icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,
skall garantibeloppet för honom icke beräknas å det i taxeringsvärdet
ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret
kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller
avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn
härtill.

(Se vidare anvisningarna.)

Taxerad inkomst.

47 a §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt
46 §, samt av i 47 § omförmält garantibelopp utgör skattskyldigs inom
kommunen taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

53 §.

2 mom. Vanliga handelsbolag,---bolagets verksamhet.

Vad i föregående stycke sägs skall i förekommande fall äga motsvarande
tillämpning beträffande garantibelopp för fastighet.

3 mom. Avlider skattskyldig,---den avlidne.

Vad i föregående stycke sägs skall i förekommande fall äga motsvarande
tillämpning beträffande garantibelopp för fastighet.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,
inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, och ingår i skattskyldigs
taxerade inkomst garantibelopp för fastighet, som är belägen inom
sådant administrativt område, skall så stor del av den i kommunen beskattningsbara
inkomsten, som motsvarar garantibeloppet eller, om den beskattningsbara
inkomsten understiger garantibeloppet, hela den beskattningsbara
inkomsten tagas till beskattning inom det administrativa området.

Beträffande den del av den beskattningsbara inkomsten, som härefter må
återstå, skall vid taxering enligt denna lag angivas vad som å det administrativa
området belöper, och skola därvid de i 56—59 §§ givna bestämmelserna
om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Oaktat stad innefattar
flera församlingar, skall dock, då fråga är om fysisk person, som skall
där mantalsskrivas, förevarande del av den beskattningsbara inkomsten hänföras
till den församling, där den fysiska personen skall mantalsskrivas.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning då
i den taxerade inkomsten icke ingår garantibelopp för fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

64 §.

1 mom. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet
likställas den, för vilken ehuru han icke är ägare garantibelopp
för fastighet likväl skall upptagas såsom skattepliktig inkomst i enlighet
med vad därom stadgas i 47 §.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för garantibelopp som skall beräknas för främmande stat
tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet, så
ock för inkomst av densamma.

75 §.

1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare,
som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning,
och har dödsboet att på grund av taxering enligt denna lag erlägga kvarstående
eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller
avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter
äro för handen, att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse
från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som
nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det
beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom.
Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering
och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum
före dödsfallet.

Framställning som---—• efter dödsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

2 mom. För kommunal utskvld, som påförts avliden person eller på grund
av bestämmelserna i 53 § 3 inom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet
ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke
för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera,
än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskvld, som på grund av eftertaxering
påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Anvisningar
till 5 §.

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål avsedd
fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exempelvis,
att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes jämväl
för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta sker
för statens eller för annans räkning, skatteplikt skall föreligga för så stor
del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till denna
verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å varvet
bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk
eller därmed jämförligt ändamål, skatteplikt föreligger för den del av övningsfältets
värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upplåtelsen. Användes
fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än försvarsändamål,
föranleder detta ej skatteplikt; sålunda föreligger ej skatteplikt på den
grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar använd plats
eller att på dylik plats sker skogsavverkning av mindre omfattning. Kasernbyggnader
och vaktstugor anses vara avsedda för försvarsändamål även i
den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än manskap. Däremot
anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänstebostäder och
uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Byggnader, avsedda
för mera tillfällig inkvartering vid militära skolor, skjutfält o. dyl., anses nyttjade
för försvarsändamål, i den män de användas för dylik inkvartering, men
ej i den mån de innehålla fasta bostäder för andra än vaktpersonal. Därest annan
byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i huvudsak nyttjas till försvarsändamål
men i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad,
är byggnaden underkastad skatteplikt för så stor del av sitt värde, som
kan anses skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten.
Beträffande tjänstebostäder vid militärt sjukhus skola gälla samma
bestämmelser som för bostäder vid annat sjukhus (jfr punkt 5 här nedan).

För fristående---elektrisk kraft.

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åtnjutas
för byggnad kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål,
som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som i huvudsak
tjänar bostadsändamål, i sin helhet skattepliktig, även om i densamma finnes
inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård på landet är skattepliktig.
Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en
anläggning, att den frihet från skatteplikt, som åtnjutes för anläggningen,
även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts
område uppförd läkarbostad att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jämväl
användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag
upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skatteplik -

Kungl. Maj. ts proposition nr ISO.

tig för däremot svarande del av dess värde, avser närmast del fall, att dylik
fastighet delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis
det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet,
som medför frihet från skatteplikt, och dels för annan verksamhet. Om
sålunda i eu postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet
vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, föreligger
skatteplikt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens
värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder
denna upplåtelse ej skatteplikt. Det saknar härvid betydelse, huruvida
upplåtelsen skett mot vederlag eller ej; så länge fastigheten användes
för ägarens (i nyssnämnda fall statens) räkning, kommer det ändamål, vartill
fastigheten användes, att bliva avgörande för skatteplikten. Upplåtes däremot
fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt, även om
fastigheten användes till ändamål, vilket sluille föranleda skattefrihet, diirest
fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del
av fastighet upplåtes mot ersättning, bör likställas det fall, att lokal, som
eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från skatteplikt, tidvis
uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas
jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatteplikt
för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den användning,
som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig omfattning. Den
omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bostad om ett eller
annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande befattningshavare,
medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten. Likaså skola
uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt.
Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande
föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm
eller dyk, är detta ej tillräcklig anledning att anse skatteplikt föreligga.
Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana villkor, att
erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med begagnandet
av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom för uppvärmning,
belysning m. in., men icke inbegriper någon ersättning för själva
begagnandet av lokalen.

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anläggning
skall vara skattefri erfordras, att den skall vara avsedd för driftens
omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse
falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar,
banvaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar in. in. dyl. Däremot
äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus,
som ej äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de
ligga inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet
åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten
utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande reparations-
och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som
drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar
in. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men däremot
ej för kraftstation eller sädan transformatorstation, som får anses höra
till kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör
en järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatteplikt om genom
densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens
behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt
ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen
eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

till, är den underkastad beskattning. Till komniunikationsanstalt hörande
markområde, som ej upptages av någon anläggning, bör undantagas från
skatteplikt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods under
längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods, som fraktas
å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg åtnjutes
i regel ej skattefrihet; dock skall ett invid järnvägen beläget mindre grustag,
som användes allenast till grusning av någon kort närliggande sträcka av
järnvägen, ej vara underkastat skatteplikt.

till 8 §.

3. Understundom äro —--bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet,
ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning.
Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän
undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken garantibelopp
skall enligt 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för innehavaren
(gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom
under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna
och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs län. Såsom brukningsenhet
må ock behandlas enskild skog, i den mån den i innehavarens hand
bildar en i brukningshänseende naturlig enhet (skogsblock).

Därest vid--- — särskild förmån.

Vidare böra----sig taxeras.

Då kameral — -— ■— hos taxeringsnämnd.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, ifrågakommer icke avdrag
som i 45 § sägs.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.
Något avdrag enligt bestämmelserna i 45 § är således icke medgivet i
denna förvärvskälla.

till 45 §.

För bestämmande---fastighetens taxeringsvärde.

till 47 §.

Till ledning vid tillämpning av 47 § sista stycket anföras följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till V12 av det belopp, som motsvarar
fyra procent av fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet till 15/]2 av nyss
angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp, som
motsvarar fyra procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att
det beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar
tiden V7 1956—31/i2 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat en fastighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas garantibeloppet
vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till l8/''i2
och för sistnämnda fastighet till ®/12 av vad som motsvarar fyra procent av
respektive fastigheters taxeringsvärden.

till 58 §.

2. Beträffande fördelning---ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk
med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan
statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens
egna behov, iakttagas att inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning,
varefter från den samlade inkomsten dragés den del därav, som härrör
från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella
verksamhet. Kan den inkomst, som härrör från leverans av kraft till
statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på
annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela
inkomsten, som den till sagda verk och industriella verksamhet levererade
kraften utgör av all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den
å förbrukningen belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till
kraft, som levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella
verksamhet, och skall ej heller vid fördelning å olika kraftverk av den
på dem belöpande delen av inkomsten andel tillgodoräknas kraftverk, i den
mån från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpning av 60 § anföras följande exempel.

1. En person är bosatt i en kommun, som består av församlingarna A,
B och C. Han äger en fastighet i envar av dessa församlingar; fastigheternas
taxeringsvärden utgöra respektive 25 000 kronor, 75 000 kronor och 100 000
kronor.

Om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 8 000 kronor, d. v. s. till
belopp motsvarande summan av garantibeloppen för fastigheterna, skall
den beskattningsbara inkomsten fördelas på församlingarna med 1 000 kronor,
3 000 kronor och 4 000 kronor. Uppgår den beskattningsbara inkomsten
till exempelvis 6 000 kronor, skall denna fördelas med 750 kronor på A
församling, 2 250 kronor på B församling och 3 000 kronor på C församling.
Överstiger den beskattningsbara inkomsten summa garantibelopp, skall det
överskjutande beloppet fördelas enligt bestämmelserna i 56—59 §§, dock att
då fråga är om fysisk person i stad bestämmelsen i 60 § andra stycket andra
punkten skall iakttagas.

2. En person är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället
C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är
belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av
rörelsen, däri fastighet icke ingår, till belopp av 9 000 kronor och dels av
kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter
frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag in. in. utgör den beskattningsbara
inkomsten 8 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor
upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955. I samband därmed skall följande
iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1955 års inkomsttaxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Fastighetsskatt påföres sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering.
Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om fastighetsskatt,
påförd på grund av nämnda eller tidigare års fastighetstaxering.

Vad i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen den
28 september 1928 stadgas skall efter nu ifrågavarande lags ikraftträdande
gälla med den ändringen, att vad i nämnda punkt sägs angående skyldighet
att utgöra skatt för fastighet eller lägenhet i stället skall avse skyldighet att
erlägga skatt på grund av garantibelopp för fastighet.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 2 §* förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning
av inkomst från olika förvärvskällor skall gälla vad i 17 § första och
andra styckena samt 18—44 §§ kommunalskattelagen är stadgat, dock med
följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande
skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag
därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet
eller inkomst av rörelse får avdrag som i 45 § kommunalskattelagen sägs
icke göras, och skall i följd härav såsom inkomst av förvärvskälla som nu
sagts anses den enligt de i nämnda lag meddelade bestämmelserna beräknade
nettointäkten.

Har sådan —- — — för moderbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Tillika skall gälla att skattskyldig äger vid 1956 års taxering åtnjuta
avdrag för fastighetsskatt med samma belopp som det, varmed han varit berättigad
till avdrag för sådan skatt vid 1955 års taxering. 1

1 Senaste lvtlelse se 1953:000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag

till

lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den
som icke tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas att 1 § andra stycket lagen den 26 oktober 1951 om
viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om avgifter som hänföra sig till tidigare års
taxeringar.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ förordningen den 28 juni 1946 om
skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den, för vilken vid taxering till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig
inkomst upptagits garantibelopp för jordbruksfastighet, som vid
fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog,
är skyldig erlägga skogsvårdsavgift. Sådan avgift utgår med högst en och en
halv promille av summan utav de värden å skogsmark och växande skog,
som legat till grund för beräkning av garantibeloppet.

Har garantibeloppet jämkats i enlighet med vad därom i 47 § sista stycket
kommunalskattelagen föreskrives, skall jämkning ske jämväl av underlaget
för beräkning av skogsvårdsavgift.

För varje år bestämmes med vilket promilletal skogsvårdsavgiften skall
för det året utgå.

Skogsvårdsavgift skall — — •— hela krontal.

2 §.

Vad i--- — om skogsvårdsavgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956. För år 1955 skall
skogsvårdsavgift erläggas av den, som den 1 januari sistnämnda år är ägare
eller därmed enligt 47 § kommunalskattelagen likställd innehavare av den
fastighet varom fråga är. 1

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1953: 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om den kommunala
fastighetsbeskattningen samt anför därvid följande.

I. Inledning.

1950 års skattelagssakkunniga har med skrivelse den 12 februari 1953
överlämnat utredning om fastighetsbeskattningen. Utredningen vidfogade
bilagor, innefattande statistiska undersökningar samt författningsförslag,
torde få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över utredningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksskattenämnden, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Kvillinge, Brunnby, Leksands, Hofors och Dorotea kommuner,
städerna Hälsingborg, Kristinehamn och Sundsvall, Sveriges industriförbund,
Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund samt Tjänstemännens
centralorganisation.

II. Historik.

Den form för kommunal beskattning av fastighet — i allmänhet benämnd
garantiskattesystemet — som för närvarande tillämpas i vårt land, härrör
från år 1920. Garantiskattesystemet tillkom såsom resultatet av den utveckling,
som den kommunala beskattningen undergått i samband med att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

kommunala självstyrelsen närmare utformats och omfattningen av den kommunala
verksamheten alltmera utvidgats samtidigt med att de ekonomiska
förhållandena i landet genomgripande förändrats.

Såsom det mest betecknande för kommunalbeskattningens utveckling
torde kunna framhållas den förskjutning, som ägt rum beträffande beskattningsföremålen.
Från att ursprungligen helt eller så gott som helt ha
varit en beskattning av fastighet, har den kommunala beskattningen numera
antagit huvudsaklig karaktär av en allmän inkomstbeskattning för kommunala
ändamål, ATartill anknyter en på visst sätt utformad objektbeskattning
av fastighet.

Tiden före 1843.

Fram till början av 1800-talet var den kommunala verksamheten av jämförelsevis
ringa omfattning och den kommunala självstyrelsen föga omfattande.
Självstyrelsen var begränsad till sådana uppgifter, som uttryckligen
tillerkänts naturen av kommunala angelägenheter. Detta kom i 1817 års
förordning om sockenstämmor till uttryck i följande stadgande: »Den åtgärd
till upplysning, överläggning eller beslut, som sockenstämman i dessa mål
tillkommer, stadgas i de författningar, som röra varje särskilt ärende, dem
det tillhör sockenstämma att noga iakttaga.» De olika författningarna föreskrev
även de avgifter, som i varje särskilt fall skulle uttagas för bestridande
av kostnaderna för de i författningarna avsedda kommunala
verksamhetsgrenarna. Till följd därav innehöll 1817 års förordning inga
bestämmelser om allmän beskattningsrätt för kommunerna. Emellertid tillkom
enligt förordningen — i likhet med vad som tidigare varit brukligt —-rätten att inställa sig vid sockenstämma i allmänhet ägare av fastighet och
skyldigheten att erlägga bidrag till de kommunala utgifternas bestridande
ålåg i stort sett fastighetsägarna.

1843 års förordning om sockenstämmor.

En egentlig beskattningsrätt tillerkändes kommunerna första gången genom
förordningen den 29 augusti 1843 om sockenstämmor i riket. Först
efter denna tid kan man tala om allmänna kommunala utskylder. Visserligen
skulle skattskyldigheten liksom tidigare i första hand bestämmas efter
hemmantalet, men skyldighet att bidraga till de kommunala utgifterna skulle
också åvila löntagare, yrkesutövare och näringsidkare. För dessa sistnämnda
skulle den statliga bevillningen utgöra grund för skattskyldigheten.
Den kommunala skattebördan kom dock att i högre grad åvila fastighetsägarna;
i stad 2 V2 gånger och på landet 4 gånger skattebördan för inkomst.
Den högre delaktighetsgrunden för fastighet motiverades av 1840—
41 års riksdag (skrivelse nr 400) med att de kommunala angelägenheterna,
sådana de dittills visat sig, måste anses huvudsakligen och allmännast, särdeles
å landet, vara förenade med innehavet av fastighet. Riksdagen fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

höll vidare, att de kommunala anstalterna för dem som utan att inneha
fastighet vistades i ett samhälle icke kunde vara av samma betydelse som
för fastighetsinnehavarna, vilka måste taga i betraktande ett för framtiden
varaktigt bestående förhållande.

Den vid tiden för 1843 års sockenstämmoförordning gällande 1841 års
bevillningsförordning ersattes 1861 med ny förordning. Enligt denna skulle
upprätthållas den tidigare rådande likställigheten mellan fastighetsägare
och inkomsttagare. Med hänsyn till svårigheten att uppskatta den verkliga
inkomsten av fast egendom skulle denna dock liksom tidigare beräknas till
viss procent av det uppskattade fastighetsvärdet. Bevillning utgick med en
procent av avkastningen i de olika förvärvskällorna. Fastighetsbevillning
utgjordes i förhållande till en antagen avkastning av 3 procent av jordbruksfastighets
och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. Det lägre
procenttalet för jordbruksfastighet förklaras av de grundskatter, som
vid ifrågavarande tid ännu åvilade jordbruksfastigheterna.

1862 års kommunallagar.

Bestämmelser om den kommunala beskattningen intogs i 1862 års kommunallagar.
Enligt dessa skulle i städerna allmänna kommunalutskylder
utgöras efter bevillningen. Å landsbygden skulle de i mantal satta jordbruksfastigheterna
i varje kommun tillsammans deltaga i den kommunala
skatterepartitionen med lika stor andel som i hela den inom kommunen
utgående bevillningen, men mellan hemmanen inbördes skulle denna skattebörda
fördelas efter mantalet. Beträffande den kommunala repartitionsskatten
å landet stadgades emellertid år 1863, att bevillningen skulle helt
utgöra grund för denna beskattning, varvid jordbruksfastighet dock skulle
ingå i repartitionen med dubbelt så hög delaktighet som andra beskattningsföremål.
Detta innebar, att vid den kommunala beskattningen avkastningen
av jordbruksfastighet upptogs till 6 procent å taxeringsvärdet och
avkastningen av annan fastighet till 5 procent å detta värde.

Kommunalskattefrågan vid tiden omkring år 1900.

Frågan om en reform av den kommunala beskattningen, som uppmärksammats
av skatteregleringskommittén (år 1881) och även av de s. k. bevillningskommittéerna
under 1890-talets förra hälft, blev på allvar aktuell
genom den framställning i ämnet, som gjordes av 1897 års riksdag. Med anledning
av eu vid denna riksdag väckt motion avlät riksdagen en skrivelse
(nr 65), däri hemställdes, att Kungl. Maj :t ville utreda, huruvida ej den
kommunala beskattningen kunde byggas på annan grund än den allmänna
bevillningen, och, därest detta funnes möjligt, för riksdagen framlägga förslag
till särskild kommunalskattelag.

I anledning av riksdagens skrivelse tillsattes en kommitté med uppdrag
att verkställa den begärda utredningen kallad 1867 års kommunalskattekommittc.
I kommitténs den 18 maj 1900 avgivna betänkande framfördes

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

tanken på en garantiskatt för fastighet. Kommitténs förslag innebar i princip
en ren inkomstbeskattning. I fråga om beskattningen av fast egendom
ville dock kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke under
alla förhållanden inskränka fastighetsägarnas skatteplikt enbart till
nettoinkomsten av fastighet. Med avseende å den starka skuldsättning, varav
särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen enligt kommitténs
mening befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet
skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och
således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den
kommunala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande.
För undvikande härav föreslog kommittén, att å fastighetsägarna
skulle vila en till sitt minimum garanterad inkomstskatt. Fastighetsägare
skulle nämligen i första hand utgöra skatt för en beräknad inkomst av 5
procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten,
i den mån denna vid taxeringen befunnes överstiga nämnda procentsats.
Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under
formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, varvid från vad
som skulle taxeras såsom inkomst medgavs avdrag med 5 procent av fastighetens
taxeringsvärde.

Kommittéförslaget föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd.

1910 års bevillningsförordning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés betänkande
slutförts, hade ett reformarbete påbörjats i syfte att omlägga den
direkta statsbeskattningen, vilket arbete ledde till införande år 1902 av en
statlig inkomstskatt vid sidan av bevillningen. Denna inkomstskatt ersattes
år 1910 av en statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda år
antogs även 1910 års förordning angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst. Enligt denna förordning skulle med vissa undantag och avdrag
skatlskyldigs inkomst i penningars värde av fastighet, kapital och arbete
bliva föremål för beskattning. Inkomsten av fast egendom, som beskattades
genom fastighetsbevillning, skulle anses motsvara viss procent
av taxeringsvärdet — 6 för jordbruksfastighet och 5 för annan fastighet —
oavsett om den verkliga inkomsten av fastigheten varit högre eller lägre.
Fastighetsbevillningen och den därav beroende kommunalskatten hade sålunda
alltjämt karaktär av en efter fastighetens taxeringsvärde beräknad
avkastningsskatt. Vid beräkning av inkomst av rörelse eller yrke fick dock
avdrag ske för det genom fastighetsbevillning beskattade hyresvärdet å fastighet,
som begagnats för utövande av sådan verksamhet.

Genom den skattereform, som genomfördes vid 1910 års riksdag, löstes
i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt samband
med statsbeskattningen. Redan genom antagandet av 1902 års förordning
om inkomstskatt hade en väsentlig del av den direkta statsskatten kommit
att uttagas genom en särskild inkomstskatt, som dock fått en mera provisorisk
gestaltning i avbidan på den fullständigare reform av statsbeskatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

ningen, vilken genomfördes år 1910. Den egentliga direkta statsskatten utgick
därefter såsom inkomst- och förmögenhetsskatt. Bevillningen nedsattes
till en tiondel av det belopp, varmed den tidigare utgått, och inflöt visserligen
fortfarande till statskassan men utbetalades därifrån till landstingen
och med dem likställda städer. Sedan bevillningen sålunda i realiteten
förlorat sin betydelse såsom statsskatt, blev dess huvudsakliga nppgift
att utgöra grund för den kommunala beskattningen.

Kommunalskatteutredningar efter år 1910.

Arbetet på lösning av kommunalskattefrågan återupptogs år 1910. Detta
resulterade i två förslag, nämligen dels ett av landskamreraren G. V. Eiserman
och kammarrättsrådet E. J. von Wolcker den 16 april 1917 avgivet
betänkande med förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet,
dels ock ett av landskamreraren Otto V. Landén den 31 januari 1917
avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Enligt E is er man och von Wolckers förslag skulle vid sidan av dels en
allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla,
och dels, vad anginge enskilda skattskyldiga, en allmän inkomstoch
förmögenhetsskatt utgå eu fristående objektskatt å fastighet, beräknad
efter taxeringsvärdet.

I motiveringen till förslaget framställdes den huvudanmärkningen
mot det då gällande kommunalskattesystemet att detta saknade mångsidighet
och smidighet. Det framhölls att fast egendom och näring icke i förhållande
till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet som motsvarade
nämnda beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemenskap
med kommunen, samt anfördes i detta avseende följande (sid. 173 ff):

Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastas kommunal beskattning,
oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under förhandenvarande
förhållanden lämnar avkastning, står i full överensstämmelse med
intresseprincipens fordringar och kan icke i och för sig giva anledning till
erinran. I den mån således vår kommunala beskattning efter fastighetsbevillningens
linjer verkar såsom en objektskatt verkar den enligt sakkunnigas
mening i rätt riktning, men ett fel är att denna beskattning föreligger
allenast såsom en eventualitet, ett annat och större fel är att hela den kommunala
beskattning, som en fastighetsägare i denna sin egenskap är underkastad,
under alla förhållanden drabbar enbart under denna form. Att ägarna
till två fastigheter med samma taxeringsvärden beskattas alldeles lika,
fastän den enes fastighet ligger oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till
avkomstgivande användning — ett tillfälle som ju länge nog kan låta vänta
på sig — medan den andres fastighet redan lämnar god avkastning, överstigande
måhända vanlig ränta å det kapital fastigheten för honom representerar,
kan icke erkännas vara förenligt med rättvisa. Tager man så vidare
i betraktande, att den senare fastighetens ägare kan vara skuldfri, medan
den förre är skuldsatt, eller att den ene fått sitt fastighetsvärde stegrat
enbart på grund av kommunens utveckling utan några hans egna åtgöranden,
synas ovillkorligen andra beskattningsformer påkallas, ägnade att
i berörda avseenden åstadkomma en utjämning vid skattebördans fördelning
fastighetsägarna sins emellan.

Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Detta är desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen
på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet väsentligen
skärpas dels därav att proportionerna för bidragsskyldigheten
icke kunna anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å ena, och annan
fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom såsom ett beskattningsföremål
för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål - inkomst
av kapital och arbete — å andra sidan, och dels i fråga särskilt
om den fasta egendomen därav att själva uppskattningen av beskattningsunderlaget
i så hög grad som är fallet brister i enhetlighet och likformighet.

Även Landén i sitt förslag rörde sig med en objektskatt å fastighet. Han
ansåg, att de kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommunernas
beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem, bestående i främsta
rummet av objektskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen,
och förvärvsskatter, ävenledes satta i direkt samband med själva
inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande till värdet
å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt utformas i enlighet
med sin karaktär att vara rena objektskatter. Bland de föremål, vilka
skulle drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen
belägen fast egendom.

1920 års s. k. kommunalskatteprovisorium.

I 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 191) byggdes
fastighetsbeskattningen på samma principiella grund. Förslaget upptog
alltså för fastighet dels en objektskatt att utgå efter fastighetens taxeringsvärde
dels vid sidan därav en kommunal inkomstskatt att utgå av den inkomst
fastigheten lämnat. (Jämväl i kommunen driven näring skulle enligt
förslaget på liknande sätt bliva föremål för såväl objekt- som inkomstbeskattning.
)

Beträffande motiveringen för den sålunda föreslagna objektbeskattningen
å fastighet (och näring) må ur departementschefens uttalande här återgivas
följande:

Otvivelaktigt torde också en beskattning efter intresse vara berättigad för
kommunernas vidkommande. I detta hänseende må erinras om kostnaderna
för t. ex. anläggandet av en hamn eller framdragandet av gata eller vattenledning.
Väl är det sant, att dylika företag kunna sägas lända kommunen
i dess helhet till gagn, men i främsta rummet är det dock vissa grupper av
kommunens medlemmar, som hava fördel därav. Sålunda komma ju förbättrade
kommunikationer i första hand näringsidkarna och fastighetsägarna
till godo, medan åter igen gaturegleringar och liknande arbeten särskilt
medföra varaktig nytta för närbelägna fastigheter och därmed for dessas
ägare De nu anförda förhållandena äro endast exempel. Såsom regel torde
väl åtgärder, som avse att främja vad man i dagligt tal benämner ett samhälles
materiella utveckling eller uppblomstring, vara jämförbara med de
här nämnda: ökade avsättningsmöjligheter beredas producenter, fastigheterna
stiga i pris och handelsomsättningen ökas. För löntagaren blir däremot
förhållandet, rent ekonomiskt sett, ofta det motsatta, i det att levnadskostnaderna
å orten samtidigt stegras. Det kan därför ej anses annat an ratt

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

och billigt, att de, vilka draga särskild nytta av vissa kommunala anordningar,
jämväl få i större utsträckning än andra deltaga i kostnaderna där tör.

---Vad angår de rena landskommunerna, hör det ihågkommas,

att nödvändigheten av att trygga tillgången på beskattningsföremål i de
olika kommunerna talar för en på intresseprincipen vilande'' objektbeskattning.
I en kommun med dess begränsade område kunna förhållandena från
det ena året till det andra ändras så avsevärt, att, om en beskattning grundades
uteslutande på de taxerade inkomstbeloppen, kommunen skulle kunna
tinna sig ur stånd att fylla sitt skattebehov.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att den nuvarande fastighetsbevillningen
utgör en objektskatt.

Enligt vad jag tidigare nämnt har vidare såsom stöd för en differentiering
i fråga om beskattningen åberopats, att kommunernas utgifter för gemensamma
angelägenheter av såväl allmän som av mera lokal natur, därtill
ofta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter för årsbehovet utan
avse att skapa värden av mera varaktig art, samt att, i den mån så vore förhållandet,
det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning
komme allenast de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en för längre
tid bestående intressegemenskap med kommunen. Särskilt har detta ansetts
gälla fastighetsägarna; man har nämligen förmenat, att, även om de icke
tör någon längre tid behölle sina fastigheter, det dock vore tydligt, att fastighetsvärdet
inom kommunen rönte inverkan av kommunens hushållning i
det hela, a adan hastigt amorterade kommunala kostnader för skapande av
bestående värden och därav föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens
slut lände särskilt fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till
fromma. —----Jag torde i korthet få beröra ett uti vissa avgivna yttran den

framfört uppslag till den kommunala beskattningens ordnande; man
har, under förmenande att beskattningen borde läggas uteslutande efter
förmåga, visserligen i princip motsatt sig en intressebeskattning men därvid,
för att trygga tillgången på beskattningsföremål, ifrågasatt den bestämmelse,
att inkomst av fastighet ej skulle få beräknas lägre än till vissa
Procent av taxeringsvärdet. Det är påtagligen i känslan av att en ren inkomstbeskattning,
sådan denna kommer till uttryck vid våra nutida taxeringar,
icke skulle bereda våra landskommuner tillräcklig permanent tillgång
på beskattningsobjekt, som man föreslagit den nyss antydda begränsningen
nedåt i fråga om inkomst av fast egendom. En dylik bestämmelse
skulle emellertid verka i allra högsta grad obilligt. Den skuldfrie jordägaren,
som suttc med en god nettoinkomst, skulle få skatta endast för
denna. Den gäldbundne jordägaren, vars deklarerade nettoinkomst ej uppginge
till det fastslagna procenttalet av fastighetsvärdet, skulle få skatta för
högre belopp än sin inkomst, och denna skillnad skulle bliva större, ju
mindre nettovinst jorden lämnade, det vill säga ju fattigare han vore. En
dylik ståndpunkt innebär i själva verket, att man anser sig ej kunna undvara
intressebeskaltning av fast egendom — minimiberäkningen skulle nämligen
avse endast inkomst av dylik egendom — men att man, i stället för att
lägga skatten å all fast egendom, begränsar den till att avse allenast de
skuldsatta fastigheterna.

Riksdagen biföll ej det i propositionen framlagda förslaget utan antog i
stället, för att lända till efterrättelse provisoriskt och under viss tid, vissa
ändringar i bevillningsförordningen. Det sålunda genomförda s. k. kommunals
katte provisoriet, vilket lades till grund jämväl för nu gällande 1928
års kommunalskattelag kan sägas omfatta - förutom den numera avskaf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

fade kommunala progressivskatten och skogsaccisen — följande två skatteformer,
nämligen

skatt för fastighet, genom vilken fastighet deltog i den allmänna repartitionen
gentemot inkomst med G procent av jordbruksfastighets taxeringsvärde
och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde;

inkomstskatt, utgående efter den beskattningsbara inkomsten, vid vars
fastställande inkomsten av fastighet beräknades till sitt verkliga belopp
men varifrån avdrag finge, i den mån inkomsten därtill försloge, göras
för den del därav, som beskattades genom fastighetsskatten, nämligen beträffande
jordbruksfastighet 6 procent och beträffande annan fastighet 5
procent å taxeringsvärdet (s. k. procentavdrag).

Skälen för riksdagens ståndpunktstagande finnes angivna i andra särskilda
utskottets utlåtande (nr 1). Däri anförde utskottet i fråga om den
vikt, som borde tillmätas den s. k. intresseprincipen följande (sid. 37 ff):

De anmärkningar, som —--riktats mot de föreslagna nya »intresse skatterna»

— fristående fastighetsskatt och näringsskatt vid sidan av en
för alla skattskyldiga gemensam inkomstskatt — hava under utskottets
behandling av ärendet blivit yttermera bestyrkta. Angående den i propositionen
hävdade principen om »intresset» såsom grund för en särskild
kommunal beskattning skall utskottet inskränka sig till att uttala, att
denna princip vid en mera ingående prövning synes synnerligen vansklig
att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn till omöjligheten
att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas »intresse» i kommunen.
Vid utskottets överläggningar har också en märkbar tendens visat
sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta den egentliga
intresseteorien och i dess ställe låta begreppet »objektbeskattning»
träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt »intresse»
inom kommunerna med vissa »objekt» för särskilda skatteformer
samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet
av fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas
personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan
antagas följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Ijtskottet hyser för
sin del den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen
borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebarande eu
mindre omstridd utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta
behandling. Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig
och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, larer icke
kunna principiellt bestridas, så mycket mindre som redan var nuvarande
beskattning av jordbruksfastighet och annan fastighet utgor en form av
dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka att därest en
obiektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som
innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också fragan,
huruvida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i sa tall bor
avvägas avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken provning
i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen om skatt etter
förmåga. Utskottet anser, att de av Kungl. Maj :t föreslagna intresse- eller
obiektskatterna icke motsvara denna fordran, samt att de aven i ovngt
äro anordnade på ett sådant sätt, att de icke kunna forordas till genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Rörande den föreslagna kombinerade fastighets- och inkomstskatten yttrade
utskottet (sid. 45 ff):

Den av utskottet föreslagna beskattningen av fast egendom innebär en
kombinerad fastighets- och inkomstskatt, i vilken det själva fastigheten
påförda beskattningsbara beloppet ingår såsom ett garanterat minimum
för dess beskattning. Genom denna anordning vinnes å ena sidan, att kommunerna
få behålla ograverad den viktiga skattekälla, som de hittills haft
i de stadgade sex procenten på jordbruksfastighets och fem procenten på
annan fastighets taxeringsvärden, samt å andra sidan att man undanröjer
den anomali, som för närvarande består, nämligen att inkomst av fastighet
som överskjuter nämnda procent på taxeringsvärdet, går fri från kommunal
beskattning. Det kan tilläggas, att i och med det att en dylik överskjutande
inkomst av fastighet underkastas beskattning, vinnes också ett
verksamt korrektiv emot alltför låg fastighetstaxering. Att denna kompletterande
beskattning av inkomst från fastighet bör kunna tillföra kommunerna
ett avsevärt antal nya bevillningskronor, i all synnerhet om noggrannare
regler införas för taxeringen av sagda inkomst —--ligger i

sakens natur och bestyrkes av de beräkningar, som utskottet låtit verkställa
om verkningarna av de olika motionernas skatteförslag. Utskottet
har ingalunda förbisett den anmärkning, som både i den kungl. propositionen
och under ärendets behandling blivit framställd mot ifrågavarande
anordning ur den synpunkten, att de fastighetsägare, som på grund av
skuld eller annan orsak ej nå en nettoinkomst, motsvarande den för fastigheten
stadgade procenten av taxeringsvärdet, på detta sätt få skatta för

mer än sin inkomst. Men denna olägenhet är---oskiljaktig från all

minimibeskattning, den existerar nu och skulle fortfara även enligt Kungl.
Maj :ts förslag, och det kan icke begäras av ett förslag till provisorium, att
detta skall lösa ett problem, som hittills icke i något framkommet skatteförslag
blivit löst.

Tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag.

1921 års kommunalskattekommitté avgav år 1924 betänkande angående
den kommunala beskattningen (SOU 1924: 53 o. 54). Det av kommittén
framlagda förslaget till kommunalskattelag (det reviderade A-förslaget) —
vilket var av samma principiella innebörd som 1920 års förslag — upptog
kommunal repartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst.

Av dessa skatter var fastighetsskatten och näringsskatten fristående
objektskatter, utgående i förhållande till fastighets taxeringsvärde respektive
närings på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten var en
personlig, i huvudsak proportionell inkomstskatt.

Två reservanter inom kommittén förordade ett förslag, del s. k. reviderade
C-förslaget, som i princip överensstämde med kommunalskatteprovisoriet.

Kommitténs allmänna ståndpunkt i kommunalskattefrågan framgår av
följande principuttalande (s. 149 ff):

Kommittén har under sitt arbete ej funnit anledning att till diskussion
upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsentligen
å principen »skatt efter intresse» eller å principen »skatt efter förmåga».
Kommittén har funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse.
I verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

slag faktiskt skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet,
som tagit sig uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten
fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att
fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt
och skäligt, d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är
det förvisso icke nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja
om skatteförmågan; även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande.
Inom det relativt trånga beskattningsområde, som kommunen bildar,
finnas vissa slag av beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna
med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna
kunna hava mera omedelbart och direkt gagn än andra, vissa,
som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra;
och det måste vara rimligt och skäligt, att hänsyn tages härtill vid utmätande
av deras bidragsskyldighet till kommunen. En sådan särställning
intaga enligt A- och B-förslagen fastighet och näring inom kommunen,
enligt C-förslaget fastighet.

De skäl, som lågo till grund för kommittémajoritetens ställningstagande
i fråga om fastighetsbeskattningen gingo väsentligen ut på att det endast
med ett objektskattesystem vore möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet
i beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes dels
ock emellan dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande.
Kommittén framhöll sålunda, att objektskatten fördelade merbelastningen
å fastighet efter likformiga grunder mellan fastighetsägarna
samt att objektskatten i kombination med en inkomstbeskattning utjämnade
skattetrycket mellan fastighetsägarna så att detta bleve hårdare för
de ekonomiskt bättre ställda och lindrigare för de ekonomiskt svagare.
Ävenså ansåg kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskattesystem
vore vida överlägset ett garantiskattesystem, som medförde
tekniska svårigheter av den art att resultatet av taxeringarna kunde befaras
bliva i stor omfattning förryckt.

Reservanterna var eniga med kommittémajoriteten om att tastigheterna
med avseende å uppbärande av skattetungan inom kommunerna intog en
särställning. Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband
med kommunen och större beroende av de kommunala institutionerna
hade ett större ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt
anfört och erkänt, och det låge i viss mån i sakens natur, att, i den mån
andra skattekällor sinade, fastigheterna inom kommunen måste träda till
för att fylla de oundgängliga behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens
uppfattning, att fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och
större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan
borde enligt reservanternas mening fortfarande sökas i
en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen till den enskildes skatteförmåga
och kommunens intresse att i fastigheterna äga säkerhet för behövlig
skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kompromiss, som å ena
sidan — utan att medföra någon omvälvning av det bestående — skänkte
kommunerna avsedd trygghet och å andra sidan ej ställde hårdare krav på
fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna hävdade, att A -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

förslagets skattebestämmelser skulle, i förhållande till provisoriet eller Cförslaget,
medföra en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades
av ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten
hade framhållit, att den »velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet
vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet». Reservanterna
åsyftade ej heller någon lindring, men ansågo, att just status quo
äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en ytterligare
övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar, vilka
för sin verksamhet vore beroende av ett större fastighetsinnehav. Provisoriet
hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som under detta
fått bära 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna överflyttning
hade kunnat förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då
ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för landets näringsliv.
En ytterligare övervältning av skattebördan på fastigheterna kunde ej undgå
att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare samt därmed för hela
landet synnerligen ödesdigra följder.

Sedan genom remisser yttranden infordrats över kommittébetänkandet,
gjordes detta till föremål för överarbetning av särskilda sakkunniga, kallade
1924 års skatteberedning.

I anslutning till skatteberedningens utredningar och förslag framlades för
riksdagen 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr
102 ). Detta förslag utgick från att det gällande garantiskattesystemet skulle
bibehållas och att det av 1921 års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget
till fristående objektbeskattning av fastigheter och näringsföretag sålunda
ej skulle läggas till grund för skattesystemet.

I den allmänna motiveringen för det framlagda förslaget framhöll departementschefen
att han anslöte sig till det uttalande angående intresseprincipens
tillämpning vid den kommunala beskattningen, som gjorts av särskilda
utskottet vid 1920 års riksdag. Enligt departementschefens uppfattning rådde
en praktiskt taget fullständig enighet därom, att objektbeskattning i någon
form vore nödvändig inom kommunerna, på det att dessa måtte kunna under
dåliga inkomstår vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål.
Även därom rådde en ganska enhällig mening, att denna objektbeskattning
måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter.

Beträffande frågan huruvida vid objektbeskattningen av fastighet provisoriets
garantiskattesystem borde bibehållas eller utbytas mot en fristående
objektskatt vid sidan av en inkomstskatt, anförde departementschefen, sedan
han lämnat en redogörelse för de olika systemens inverkan på fördelningen
av skattebördan, sammanfattningsvis bl. a. följande (s. 141 ff):

Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min
uppfattning obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer
en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes,
som teoretiskt sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet,
dels att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava
blivit så utförligt belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag
ej behöver här ytterligare utveckla desamma. Vore den uppfattningen all -

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

män i landet, att det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans
fördelning mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför
skäl finnas att på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore
bättre, och göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för
att med större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar.
Av de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik
uppfattning allmänt råder. 1 stället bibringas man den bestämda föreställningen,
att framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen,
att det nuvarande systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen
och att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets
anhängare måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara
grundat på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke
alltid i realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst
av det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans
familj, samt att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana,
för vilka inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som
fastigheten representerar. För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten
vid en eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas
med en objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén
föreslagna för att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom
en ökad belastning. Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga
skattskyldiga i allmänhet ej skulle beröras av reformen — tv man
tänker sig ju fördelningen mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra
sidan övriga inkomsttagare oförändrad — synes anledning saknas för dessa
övriga att söka framtvinga reformen.

I vid 1927 års riksdag framlagda motioner yrkades bl. a. införande av ett
system med fristående objektskatt å fastighet.

Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (kominunalskalteutskottet)
förordade i fråga om huvudprinciperna för den kommunala beskattningen
propositionens förslag (utlåtande nr 1). I sådant avseende anförde
utskottet efter att ha berört de i propositionen framförda skälen för garantiskattesystemets
bibehållande i huvudsak följande (s. 31 ff):

Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne
framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskattefrågans
lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det härvid
särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgörande.
En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommunala
fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med
ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär omkastning,
ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt
moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom
andra skattefrågors lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta
intressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens
intresse av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke
betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra
intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att
detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitionstal
för garantien. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna själva
funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sympatier
för systemets bibehållande i definitiv form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer. I en reservation
yrkades sålunda avslag å propositionens förslag i huvudsak samt
förlängning av kommunalskatteprovisoriet till och med år 1929. Tillika hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, på vad
sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag
kunde, oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att
åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet, samt framläggande
för riksdagen — i samband med nytt förslag till lösning av kommunalskattefrågan
— av utredningens resultat. Vad angår fastighetsbeskattningen anfördes
i reservationen att 1920 års provisorium icke följde så rationella linjer,
att det kunde utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala
beskattningen i vårt land. Sålunda ledde det därtill, att den ekonomiskt
svage fastighetsägaren drabbades hårdare och den ekonomiskt bättre
ställde lindrigare; dess struktur medgåve ej heller tillbörligt hänsynstagande
till fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medförde det stora
svårigheter vid den praktiska tillämpningen, som gjorde taxeringsarbetet
onödigt komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komme att vid genomförande
av Kungl. Maj :ts förslag bliva för lång tid framåt kvarstående
i vårt kommunalskatteväsen.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag
av första kammaren, medan andra kammaren biföll den förutnämnda reservationen.
Sedan frågan om ett definitivt ordnande av kommunalskattefrågan
sålunda förfallit, beslöt riksdagen om förlängning av provisoriet till
och med utgången av år 1929. Under debatten gavs emellertid från olika
håll uttryck åt önskemålet att förslag i kommunalskattefrågan i huvudsaklig
överensstämmelse med 1927 års proposition måtte, utan att den beslutade
nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas riksdagen. I
överensstämmelse med de vid 1927 års riksdag framkomna önskemålen
framlades för riksdagen 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag
m. m. (nr 213). Det framlagda förslaget överensstämde vad beträffar
beskattningen av fastighet nästan helt med 1927 års proposition. I propositionen
åberopade föredragande departementschefen i huvudsak den vid
1927 års proposition i ämnet fogade motiveringen samt framhöll, att utsikterna
att i riksdagen genomföra ett förslag efter andra än gällande principer
för det dåvarande syntes ytterst små.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr
1) i huvudsak propositionens förslag. Tillika beslöt utskottet föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning hl. a. angående spörsmålet
om en särskild beskattning av näringsföretag och penningkapital.

Inom utskottet yrkades reservationsvis hl. a., att repartitionstalet för
jordbruksvärde skulle bestämmas till 0,05. Därvid förordades dock icke någon
motsvarande sänkning av repartitionstalet för skogsvärde, enär det ej
ansågs tillrådligt att alltför mycket beskära skogskommunernas tillgång till
beskattningsföremål.

Riksdagen beslöt i de nu berörda huvudpunkterna i enlighet med det i pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

positionen framlagda förslaget. I samband med antagandet av den nya kommunalskattelagen
upphävdes från och med ingången av år 1929 kommunalskatteprovisoriet
och den allmänna bevillningen till staten. Riksdagen
gjorde tillika, i överensstämmelse med utskottets förutnämnda förslag,
framställning om utredning bl. a. rörande särskild näringsbeskattning (skrivelse
nr 344).

Tiden närmast efter antagandet av 1928 års kommunalskattelag.

Vid 1930 års riksdag yrkades i olika motioner sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighets jordbruksvärde till 0,os.

Bevillningsutskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t bl. a. framhålla önskvärdheten av att de
i 1928 års förut berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar, i vad
dessa avsåge själva beskattningsgrunderna, måtte utföras med den skyndsamhet,
som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan.

I anledning härav uppdrogs åt särskilda sakkunniga, vilka antog benämningen
1930 års kommunalskatteberedning, att verkställa de av riksdagen
sålunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan. Inom beredningen
verkställdes en utredning rörande förskjutningen av den kommunala
skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål vid sänkning
av repartitionstalet för jordbruksfastighet enligt olika alternativ (se SOU
1931: 31). Utredningen grundades på en statistisk bearbetning av taxeringsresultatet
för år 1930 i 110 kommuner.

I proposition till 1932 års riksdag (nr 220) föreslogs bl. a. sådan ändring
i kommunalskattelagen att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle
nedsättas till 0,05.

Riksdagen biföll propositionen. I

I en motion (11:271) vid 1931 års riksdag riktades uppmärksamheten på
gällande garantiskattesystems verkningar vid taxeringen för inkomst av
skog och åberopades därvid innehållet i vissa likartade motioner vid 1927
och 1928 års riksdagar. Motionären framhöll, att beskattningen drabbade
ägarna av större och mindre skogsfastigheter olika hårt. Då skogsuttagen
från större skogskomplex, hörande till en enda förvärvskälla, regelmässigt
kunde göras mera kontinuerligt och jämnt men ägare av mindre skogsområden
av ekonomiska eller andra skäl merendels torde se sig nödsakade att
koncentrera sina skogsuttag till ett färre antal år, vore ägare av större
skogskomplex i tillfälle att bättre utnyttja på fastigheterna belöpande procentavdrag.
Genom den sålunda ernådda skattelindringen bleve icke endast
kommunerna lidande ulan den återverkade även på andra enskilda
skattedragare genom förhöjd utdebitering. Rättvisan krävde, alt skattelagarna
så avfattades att de drabbade alla skattskyldiga lika i förhållande till
deras inkomst.

Motionen, som åsyftade, att 1930 års kommunalskatteberedning skulle an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

inodas beakta det påtalade missförhållandet, föranledde icke någon riksdagens
åtgärd, enär beredningen på grund av särskild hemställan i 1928 års
riksdagsskrivelse (nr 344) erhållit i uppdrag att verkställa utredning av
frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet.
Beredningen avlät en den 11 december 1931 dagtecknad underdånig
skrivelse i ämnet. Rörande den förutsatta högre skattebelastningen
av skogar i enskild ägo vid jämförelse med de av aktiebolag ägda skogarna
hänvisade beredningen i skrivelsen till av beredningen verkställda undersökningar
i ifrågavarande hänseende, vilka dock med hänsyn till den begränsade
omfattningen icke tilläte mera vittgående slutsatser. Beredningen
fann sig emellertid kunna konstatera, att möjligheten att utnyttja procenavdraget
syntes vara mindre för de större fastigheterna än för de smärre och
mindre för enskilda ägare av större fastigheter än för aktiebolagen men att
möjligheten att utnyttja procentavdragen synbarligen skiftade i högre grad
för aktiebolag än för enskilda. Beredningen framhöll i anslutning härtill att
det ej vore skäl att pålägga enskilda ägare av större fastigheter den ökning
av fastighetsskattebördan, som skulle bliva ett sannolikt resultat av förvärvskällornas
uppdelning på smärre enheter än de dåvarande. Med förmälan
att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme att ägna fortsatt
uppmärksamhet åt nu berörda spörsmål, förordade beredningen, att den
framställda begäran om utredning i frågan icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I propositionen till 1932 års riksdag med förslag till ändringar i kommunalskattelagen
(nr 220) anmälde föredragande departementschefen ifrågavarande
utredning utan att föreslå någon särskild åtgärd i anledning av densamma.

I en motion vid 1933 års riksdag (II: 27) påtalades, att gällande garantiskatt
utginge oberoende av den verkliga inkomsten och utan någon som helst
avdragsrätt för skuldränta. Vid jämförelse med andra skattedragare ställdes
jordbrukarna härigenom i en oförmånlig särställning, och garantiskatten
utgjorde särskilt i rådande depressionstider för jordbruket en tyngande
och orättvis börda. Även mellan jordbrukarna inbördes verkade garantiskatten
ytterligt ojämnt. En jordbrukare, som häftade i skuld för allt vad han
ägde, hade lika hög garantiskatt som den skuldfrie, ehuru skattekraften i de
håda fallen måste vara mycket olika. Då inkomsten av jordbruk och skogsbruk
sällan uppginge till garantiskattens belopp, framträdde olägenheterna
starkare på detta område än då det gällde annan fastighet. Motionärerna
ifrågasatte därför en särskild rätt till ränteavdrag.

I anledning av motionen uttalade bevillningsutskottet (betänkande nr 20),
att ett bifall till det framlagda förslaget skulle innebära ett avsteg från de
principer, varpå kommunalbeskattningen vore byggd. Med hänsyn härtill
syntes det framlagda spörsmålet, i den mån detsamma kunde förtjäna beaktande,
böra göras till föremål för avgörande först i samband med en allmän
revision av den kommunala beskattningen. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan, att motionen icke skulle föranleda någon dess vidare
åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

I en motion vid 1935 års riksdag (II: 8) yrkades utredning angående sådan
ändring av grunderna för åtnjutande av familjeavdrag att dylika avdrag
skulle kunna medgivas jämväl vid taxering till kommunal fastighetsskatt.

Vidare hemställdes i en motion vid samma års riksdag (II: 399) om utredning
rörande ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen, ägnade att förhindra
att skattebelastningen å inkomst av fastighet skärptes vid sänkt allmänt
ränteläge. I motionen framhölls, att en sänkning av ränteläget verkade
till höjning av taxeringsvärdena och därigenom till skärpning av fastighetsbeskattningen.
Ränteläget hade, såsom i motionen närmare utvecklades, i
vårt land varit statt i sjunkande under senare år. Motionären hänvisade
därför bl. a. till möjligheten att ha rörliga repartitionstal. Dessa förutsattes
skola variera med effektiva medelräntan för statsräntelån.

Dessa jämte andra vid 1935 års riksdag väckta motioner behandlades i
bevillningsutskottets betänkande nr 54. Däri framhöll utskottet, att utskottet
fann önskvärt att utredningen av kommunalskattefrågan inom en nära
framtid åter upptoges.

Beträffande frågan om rätt till familjeavdrag vid kommunal fastighetsskatt
framhöll utskottet, att det framställda yrkandet härom borde övervägas, om
ock enligt utskottets mening åtgärder i sådant syfte näppeligen kunde vidtagas
utan att garantiskattesystemet ersattes med ett system med fristående
objektskatt.

Med anledning av en i vissa motioner (I: 272 och II: 460) framförd kritik
mot garantiskattesystemet i vad gällde beskattningen av skogsfastighet
uttalade utskottet, att det vore obestridligt att beskattningen av växande
skog, oavsett accisen, i vissa fall verkade hårdare än fastighetsbeskattningen
i allmänhet på den grund att avverkningarna skedde så ojämnt att den i
fastighetsskatten inneslutna garantien i större utsträckning toges i anspråk
beträffande skogsfastigheter än beträffande andra fastigheter. Utskottet
fann det angeläget, att åtgärder vidtoges i syfte att undanröja denna ojämnhet
i beskattningen och berörde den utvägen till vinnande av ändring häri
att ägare av skogsfastighet medgåves rätt att för avverkningsåret åtnjuta
avdrag även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren
och icke då kunnat avdragas. Utskottet uttalade emellertid, att de med en
sådan anordning förenade taxeringstekniska svårigheterna uppenbarligen
vore betydande, och att vid den av utskottet ifrågasatta utredningen därför
borde undersökas, om dessa kunde övervinnas.

Beträffande det framförda uppslaget att låta repartitionstalen för fastighet
variera med ränteläget anförde utskottet, att, ehuru såväl principiella
som praktiska betänkligheter kunde hysas mot att slå in på en sådan väg,
utskottet likväl ansåge lämpligt att frågan om ett förändrat ränteläges inverkan
å fastighetsbeskattningen, i den mån denna fråga kunde förtjäna
beaktande, övervägdes vid det fortsatta utredningsarbetet.

Utskottets betänkande, vilket godkändes av riksdagen, utmynnade i en
hemställan att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som
utskottet i betänkandet framhållit.

I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen skrivelse nr 282 med
begäran om utredning i angivna hänseende.

Kommunalskatteberedningens förslag av år 1942 beträffande
fastighetsbeskattningen.

Med föranledande av riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj :t år 1936 tillsätta
en kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen, med uppdrag att
verkställa utredning rörande den kommunala beskattningen jämte därmed
sammanhängande frågor.

Kommunalskatteberedningen avgav den 18 juli 1942 ett betänkande angående
den kommunala beskattningen (SOU 1942: 34).

Enligt betänkandet skulle de kommunala beskattningsföremålen såsom
hittills vara av två slag nämligen inkomst och fastighet. Med hänsyn till
kommunernas behov av ett fast skatteunderlag hade en särskild fastighetsbeskattning
befunnits alltjämt vara nödvändig. Denna beskattning hade
dessutom ansetts sedan så lång tid tillbaka ha inverkat på fastighetsvärdena
att dess borttagande kunde befaras innebära en opåkallad rubbning i de
bestående egendomsförhållandena.

Beträffande fastigheternas särskilda belastning föreslog beredningen en
övergång från det nuvarande garantiskattesystemet till fristående objektskatt,
så att viss del av fastighets taxeringsvärde skulle ingå i det kommunala
skatteunderlaget utan att fastighetsinkomstens storlek rönte inverkan
därav vid inkomstbeskattningen. Detta borde enligt beredningens uppfattning
leda till en rättvisare fördelning av fastighetsägarnas bördor. Den faktiskt
utgående objektskattens storlek påverkades då icke av ovidkommande
förhållanden.

Storleken av den föreslagna objektskatten å fastighet hade beredningen
sökt avväga på sådant sätt, att den skulle medföra en lika stor sammanlagd
belastning av fastighetsägarna i förhållande till övriga skattskyldiga som
den nuvarande garantibeskattningen, varvid jämförelse skett på grundval av
skatteunderlaget vid bl. a. 1936 års taxering. För att i stort sett uppnå
denna verkan hade beredningen funnit ett repartitionstal av 0,025 för fastighet
vara erforderligt.

Med den av beredningen förordade ordningen för fastigheternas deltagande
i repartitionen skulle inkomsten bliva föremål för en helt fristående
beskattning. Fördelarna av en renodlad inkomstskatt till kommunen ansåge
beredningen vara avsevärda. En sådan skatt bleve framför allt bättre anpassad
efter skatteförmågan. Ortsavdragen skulle kunna utnyttjas mera effektivt
varigenom de bättre komme att fylla sin uppgift alt åstadkomma en
differentiering mellan de skattskyldiga efter försörjningsbördan.

Särskilda yttranden avgåvos av vissa av beredningens ledamöter. I ett av
dessa yttranden, som avgivits av herr Velander, togs sikte på fastighetsskattens
avveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Beträffande de yttranden, som efter remiss avgavs över kommunalskatteheredningens
förslag, hänvisades till en i 1950 års skattelagssakkunnigas
utredning lämnad redogörelse härför (s. 21—31).

Fastighetsbeskattningsfrågan under senare år.

Vid 1948 års riksdag yrkades i de likalvdande motionerna I: 178 och
II: 363, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till fastighetsskattens
avskaffande. I enlighet med förslag av samma års bevillningsutskott i dess
av riksdagen godkända betänkande nr 42 beslöt riksdagen i anledning avnämnda
motioner att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t
ville med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört snarast låta verkställa
en förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen
föranledas.

I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 till 1941) års riksdag yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
snarast avseende fastighetsskattens avskaffande samt tryggande av erforderligt
minimum av skatteunderlag, eventuellt ersättning för förlorat skatteunderlag,
för kommuner, som vore i behov därav, genom en reformerad
tidsenlig kommunal skatteutjämning. Samma års bevillningsutskott hemställde
i sitt i anledning av bl. a. motionerna I: 100 och II: 120 avgivna betänkande
nr 13, att nämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Efter erinran om att särskilda sakkunniga tillkallats för utredning
av frågan om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser angående
ortsavdrag och därmed sammanhängande spörsmål (ortsavdragskommittén)
framhöll utskottet i berörda betänkande, att frågan om fastighetsskattens
avskaffande icke avsetts skola upptagas till behandling i samband
med den tillsatta utredningen. Då emellertid den i motionerna I: 100 och
II: 120 berörda frågan fölle inom ramen för den av 1948 års riksdag begärda
utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning, samt utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet jämväl åt spörsmålet,
huruvida fastighetsskatten borde bibehållas eller icke, ansåge sig
utskottet ej hava anledning att ånyo förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i
detta ämne. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 321 och
II: 372 enahanda yrkande som i nyssnämnda, vid 1949 års riksdag väckta
motioner. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 avstyrkte 1950 års
bevillningsutskott motionerna under hänvisning till att Kungl. Maj :t genom
beslut den 17 mars 1950 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med en teknisk
revision av kommunalskattelagen m. m. samt att i direktiven för de
sakkunniga anförts, att vid den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen
aktuella reformfrågor inom detta område skulle beaktas och
bringas till lösning, i vilket hänseende i främsta rummet nämnts frågan om
den kommunala fastighetsbeskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

I de likalydande motionerna I: 102 och II: 134 till 1952 års riksdag yrkades
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande en reform
av den kommunala fastighetsbeskattningen efter i motionerna angivna
riktlinjer.

Vidare yrkades i de lika lydande motionerna I: 16 och II: 23, att riksdagen
för sin del måtte besluta att — i avvaktan på fastighetsskattens avskaffande
— sänka repartitionstalet för fastigheternas andel i det kommunala
skatteunderlaget till tre procent från och med 1953 års taxering. Ett yrkande
av väsentligen samma innebörd framfördes i motionen 11:458.

Bevillningsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr
12 bl. a. att utskottet förutsatte att de i motionerna framkomna förslagen
prövades av 1950 års skattelagssakkunniga och att utskottet ej ansåge någon
skrivelse till Kungl. Maj :t erforderlig. Utskottet fann sig icke heller kunna
tillstyrka en provisorisk sänkning av repartitionstalet.

III. Nu gällande kommunala skattesystem och fastighetsbeskattningens
ställning däri.

Underlaget för utdebitering av allmän kommunalskatt.

Allmän kommunalskatt skall erläggas dels för inom kommunen belägen
skattepliktig fastighet och dels för sådan inkomst, som skall taxeras till
kommunal inkomstskatt i kommunen.

Till grund för beskattningen av fastighet ligger dess taxeringsvärde och i
princip skall skatt erläggas för skattepliktig fastighets taxeringsvärde i dess
helhet. Hänsyn tages icke till ägarens ekonomiska villkor eller till vem som
är ägare.

Beskattningen av inkomst sker hos varje skattskyldig på grundval av en
för honom beräknad beskattningsbar inkomst.

Skatten beräknas emellertid icke direkt på fastighets taxeringsvärde eller
på beskattningsbar inkomst. För att erhålla ett för såväl fastighet som inkomst
gemensamt underlag för den kommunala beskattningen har införts
ett särskilt begrepp, skattekronor och skatteören. Dessa utgör tekniska hjälptal
för beräkning av skatteunderlaget och skatterna.

För fastighet påföres skattskyldig fem skatteören för varje 100-tal kronor
av fastighetens taxeringsvärde.

För inkomst påföres ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören utgör eu skattekrona.

Garantiskattesystemet.

Fastighetsskatten debiteras i dess helhet och uppbäres vid särskild upp
börd. Vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten
får emellertid avdrag ske för belopp, motsvarande 5 procent av

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i den förvärvskälla, vars inkomst beräknas.

Detta förhållande — att å ena sidan för fastighet alltid skall betalas kommunalskatt
motsvarande vad som utgår å en beskattningsbar inkomst, uppgående
till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, medan å andra sidan
vid inkomstberäkningen avdrag får ske för 5 procent av nämnda taxeringsvärde
— har föranlett att det nu gällande systemet för fastighetsbeskattning
benämnes garantiskattesystemet. Systemet har ansetts innebära, att
fastigheterna gentemot kommunen garanterade ett skatteunderlag motsvarande
en inkomst av 5 procent å taxeringsvärdet.

I garantiskattesystemet ingår alltså, att skattskyldig, som har så stor inkomst
av förvärvskälla vari fastighet ingår, att han kan utnyttja det s. k.
procentavdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde samt så stor
sammanlagd till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst, att han kan
tillgodonjuta honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag, i realiteten
icke betalar mera skatt än om någon fastighetsskatt icke utginge
Man brukar säga, att fastighetsskatten för en sådan skattskyldig icke är
effektiv. För kommunerna innebär fastighetsbeskattningen en inkomst vid
sidan av inkomstskatten allenast i den mån fastighetsskatten är effektiv,
d. v. s. i den mån skattskyldig på grund av att procentavdrag, allmänna avdrag
eller ortsavdrag icke kan utnyttjas måste betala högre skatt än om
fastighetsskatt icke utginge.

Utöver den ökning av skatteunderlaget, som fastighetsbeskattningen medför
i den mån fastighetsskatten är effektiv, innebär garantiskattesystemet,
att kommunerna har tillgång till ett skatteunderlag, som är underkastat förändringar
i mindre mån och i långsammare tempo än vad det av inkomst
härrörande skatteunderlaget stundom visat sig vara. Garantiskattesystemets
betydelse för kommuner och skattskyldiga skall närmare beröras i annat
sammanhang.

Kort sammandrag av gällande bestämmelser rörande fastighetsbeskattningen.

Bestämmelser om fastighetsbeskattningen är meddelade i kommunalskattelagen
och innehåller i sammandrag följande.

1 §. Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall
utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres
en var skattskyldig.

2 §. Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

För fastighet påföres fem skatteören för varje etthundra kronor taxeringsvärde.

4 §. Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med undantag enligt
5 §.

Med fastighet förstås dels vad som enligt allmän lag är fast egendom dels
ock byggnad även om den enligt allmän lag icke är fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Registrering av elektrisk anläggning enligt 1920 års lag påverkar icke frågan
om vad som i beskattningshänseende skall hänföras till fastighet.

5 §. Från skatteplikt undantages fastigheter av viss beskaffenhet. Undantagen
avser i allmänhet fastigheter, avsedda för offentliga ändamål. Byggnad
å ofri grund är undantagen från skatteplikt, om värdet understiger
500 kr.

6 §. Fastighet taxeras med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets
ingång.

7 §. Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för
jordbruk eller skogsbruk, eljest såsom annan fastighet.

8 §. Särskilt taxeringsvärde åsättes varje taxeringsenhet. Såsom sådan
räknas varje fastighet, som särskilt upptages i jordregister eller fastighetsregister.
Dock skola i vissa fall flera sådana fastigheter, som bildar en bruknings-
eller förvaltningsenhet, utgöra en taxeringsenhet. På liknande sätt
skall i andra fall en jordregister- eller fastighetsregisterenhet uppdelas i två
eller flera taxeringsenheter.

9 §. Taxeringsvärde skall motsvara allmänna saluvärdet. För värdering av
skogsmark och växande skog gäller särskilda grunder, innebärande att värdet
grundas på kapitalisering av värdet å behållna årliga avkastningen vid
uthålligt skogsbruk.

10 §. Förutom taxeringsvärde å fastigheten i dess helhet redovisas i förekommande
fall följande delvärden:

beträffande jordbruksfastighet: å jordbruksvärde, däri ingående skogsmarksvärde,
skogsvärde samt tomt- och industrivärde;

beträffande annan fastighet: å markvärde, byggnadsvärde och parkvärde.

11 §. Taxeringsvärde och delvärden skola utföras i hela 100-tal kronor.

Taxeringsenhet med värde under 100 kr. upptages endast i taxeringsläng dens

anteckningskolumn.

12 §. Allmän fastighetstaxering sker vart femte år.

Dessemellan må ändring av taxeringsvärde ske i huvudsak endast då
ändring skett beträffande indelningen i taxeringsenheter eller då fastighets
beskaffenhet så ändrats, att värdet ökat eller minskat med minst en femtedel.

Omtaxering sker efter prisläget vid den tid, som var avgörande för den
senaste allmänna fastighetstaxeringen.

13 §. Skyldigheten att erlägga fastighetsskatt åligger ägaren.

I vissa fall är innehavare likställd med ägare.

H §. Skattskyldigheten bedömes med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets
ingång.

16 §. Fastighetsskatt utgöres till den kommun, där fastigheten är belägen.

45 §. Vid beräkning av inkomst av någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse skall avdrag ske med 5 procent av
taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i förvärvskällan.

Rätt till nämnda avdrag tillkommer fastighetens ägare eller därmed jämställd
innehavare. Dock skall medlem av bostadsförening, som innehaft

;t Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sanil. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

lägenhet i föreningen tillhörig fastighet, i föreningens ställe tillgodonjuta
den del av avdraget, som belöper på lägenheten. Likaså skall ägare till strömfallsfastighet
med skyldighet att bidraga till kostnaderna för regleringsdamm
tillgodonjuta den del av avdraget för regleringsdammen, som svarar
mot bidragsskyldigheten.

Har fastighet under beskattningsåret bytt ägare, fördelas avdraget mellan
ägarna efter den tid, varunder en var av dem ägt fastigheten.

Avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret.

IV. 1950 års skattelagssakkunnigas redogörelse för det nuvarande
fastighetsskattesystemets verkningar.

A. Allmänna synpunkter.

1. Fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga.

De sakkunniga framhåller, att den nuvarande fastighetsbeskattningens
betydelse för de skattskyldiga icke kunde åskådliggöras på samma enkla
och schematiska sätt som kunde ske beträffande övriga direkta skatter.
Detta sammanhängde med garantiskattesystemets tekniska utformning:
för varje fastighet skulle årligen till vederbörande kommun erläggas ett
skattebelopp, motsvarande vad som utginge för en beskattningsbar inkomst
uppgående till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde men i den mån fastigheten
eller förvärvskälla, vari fastigheten inginge, lämnade inkomst,
finge vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten
avdrag ske för vad som ansåges beskattat genom fastighetsskatten,
d. v. s. 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgjort förvärvskälla
eller ingått i förvärvskälla. I vad mån fastighetsskatten bleve effektiv
vore med andra ord beroende av fastighetens avkastning.

Med hänsyn till de avsevärda variationerna i de skattskyldigas inkomstförhållanden
vore det enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att frågan
om och i vad mån effektiv fastighetsskatt kunde anses utgå vore av tämligen
komplicerad beskaffenhet. I detta hänseende framhåller de sakkunniga
följande.

Inkomstförhållandena växla icke blott mellan de skattskyldiga inbördes
utan även för samma skattskyldig mellan olika år. Vidare är storleken av
den effektiva fastighetsskatten icke enbart beroende av möjligheten att vid
beräkning av inkomsten från fastigheten eller förvärvskälla, vari fastigheten
ingår, utnyttja avdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde.
Även om detta avdrag kan helt utnyttjas, blir fastighetsskatten i vissa fall
effektiv därigenom att på grund av procentavdragets utnyttjande den skattskyldiges
sammanräknade till kommunal inkomstskatt i viss kommun skattepliktiga
inkomst blir så låg, att den skattskyldige icke kan utnyttja honom
tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag.

Av det anförda framgår, att man efter utgången av visst beskattningsår,
sedan inkomsttaxering för detta år blivit åsatt, för viss skattskyldig kan be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

räkna huruvida och till vilken del de skattekronor och skatteören, som
föregående år påfördes den skattskyldige för fastighet, kunna betecknas
såsom effektiva, d. v. s. föranlett beskattning utöver vad som skolat utgå,
om kommunalbeskattningen endast omfattat inkomst. På grundval av antalet
effektiva skattekronor och skatteören samt storleken av den kommunala
utdebiteringen kan beräknas, hur stor del av den skattskyldige påförd
fastighetsskatt, som belöper på effektiva skattekronor och skatteören.
Den sålunda beräknade delen av den debiterade fastighetsskatten kan emellertid
icke i dess helhet betecknas såsom effektiv fastighetsskatt i den betydelsen
att den utgör en merbelastning för den skattskyldige vid jämförelse
med den skattebelastning, som skulle ha uppkommit vid enbart inkomstskatt.
I den mån effektiva fastighetsskattekronor förekomma i en
kommun, innebära desamma, att kommunen tillföres en inkomst, som vid
fastighetsbeskattningens bortfall måste täckas genom höjning av utdebiteringen
å inkomstskatteunderlaget. En undersökning av huru stor del av
fastighetsskatten, som innebär verklig merbelastning, förutsätter alltså en
bedömning av huru mycket högre kommunal utdebitering, som skulle ha
varit erforderlig, om fastighetsbeskattningen ej funnits, samt på vad sätt
en sådan högre utdebitering skulle ha påverkat den skattskyldiges kommunalbeskattning.
För åtskilliga skattskyldiga motsvaras den effektiva
fastighetsskatten helt eller delvis av den minskning av deras kommunala
inkomstskatt, som möjliggöres genom den inkomst, de effektiva fastighetsskattekronorna
tillföra vederbörande kommun.

Vid undersökning av i vad mån fastighetsbeskattningen utgör en belastning
för den skattskyldige måste även beaktas, att fastighetsskatten såsom
kommunal utskyld är avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
Detta innebär, att man för att komma fram till den verkliga belastning,
som fastighetsskatten innebär, måste minska denna skatt med den nedsättning
i den statliga inkomstskatten, som erhålles genom utskyldsavdraget
i den mån detta motsvarar å effektiva fastighetsskattekronor''belöpande
kommunala skatter. Storleken därav är beroende av den skattskyldiges till
statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och det procenttal, enligt
vilket den skattskyldiges statliga s. k. marginalskatt utgår. Den kompensation
för påförd effektiv fastighetsskatt, som erhålles genom utskyldsavdraget,
kan enligt senast antagna statliga skatteregler variera mellan 0 och
65 procent av den effektiva fastighetsskatten.

De sakkunniga anför vidare, att med hänsyn till att fastighetsbeskattningen
för ett stort antal skattskyldiga, som nu påfördes fastighetsskatt,
icke innebure någon reell belastning och att belastningen för dem, som
hade att vidkännas effektiv fastighetsskatt, varierade avsevärt med hänsyn
till vederbörandes ekonomiska och personliga förhållanden, kunde fastighetsägarna
icke i beskattningshänseende anses utgöra någon särskild, enhetlig
kategori bland de skattskyldiga, så mycket mindre som antalet till
fastighetsskatt skattskyldiga genom de senaste decenniernas utveckling vuxit
avsevärt. Till belysande härav anför de sakkunniga, att antalet årligen utfärdade
debetsedlar å fastighetsskatt för närvarande utgjorde omkring
1 300 000. Antalet skattskyldiga, som påfördes fastighetsskatt, torde visserligen
något understiga denna siffra, enär samma skattskyldig i vissa fall
ägde mer än eu fastighet och på den grund erhölle mer än eu debetsedel, men
antalet till fastighetsskatt skattskyldiga kunde knappast antagas understiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

1 200 000. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande skattskyldiga icke
utgjorde en i skattehänseende enhetlig grupp. Till jämförelse kunde nämnas
att antalet skattskyldiga, som i inkomstlängderna påfördes taxerad inkomst,
uppskattades till omkring 4 200 000.

Vad de sakkunniga anfört om antalet skattskyldiga, som påfördes fastighetsskatt,
och olikheterna i dessa skattskyldigas ekonomiska förhållanden
anser de sakkunniga värt särskilt beaktande med hänsyn till att uttalanden
om fastighetsbeskattningen och krav på ändringar däri stundom framlades
såsom avseende fastighetsägare i gemen, ehuru uttalandena och kraven i
själva verket formulerats med utgångspunkt från de förhållanden, som
rådde beträffande en viss måhända föga omfångsrik grupp fastighetsägare,
och utan fullständigt beaktande av fastighetsbeskattningens verkningar ens
för denna grupp.

För belysande av fastighetsbeskattningens verkningar åberopar de sakkunniga
följande schematiska exempel.

1) Jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kr., ägd av gift skattskyldig

i ortsgrupp III

a) Ägarens nettointäkt av fastigheten............................ 6 000

(ingen annan inkomst)

Ägarens allm. avdrag........................................ 200

» ortsavdrag.......................................... 1 840

Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kr. per skattekrona.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:
skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt

100•100

nettointäkt........................................ 6 000

avgår s. k. procentavdrag................... 1 500

allm. avdrag............................. 200

ortsavdrag............................... 1 840 3 540

beskattningsbar inkomst............................ 2 460

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

summa skattekronor...............................

kommunala skatter................................

15: —

24: 60

39: 60
475: 20

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

nettointäkt = inkomst.............................. 6 000

allm. avdrag............................. 200

ortsavdrag............................... 1 840 2 040

beskattningsbar inkomst............................ 3 960

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt..... 39: 60

kommunala skatter....................................... 475: 20

Ägaren betalar alltså i båda fallen lika stor kommunal skatt och fastighetsbeskattningen
utgör icke någon reell belastning.

b) Samma förhållanden som under a) men nettointäkten 3 000 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Beskattning enligt garanliskattesystemet:
skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt____

nettointäkt........................................ 3 000

avgår: s. k. procentavdrag................... 1 500

allm. avdrag............................. 200

ortsavdrag............................... 1 840 3 540

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

summa skattekronor...............................

kommunala skatter................................

15: —

0: —

15: —
180: —

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

nettointäkt = inkomst.............................. 3 000

allm. avdrag............................. 200

ortsavdrag............................... 1 840 2 040

beskattningsbar inkomst.......................... 960

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt..... 9: 60

kommunala skatter....................................... 115:20

Skillnaden mellan skattebeloppen vid nuvarande garantiskattesystem och vid
enbart inkomstskatt uppgår vid oförändrad utdebitering till 64 kr. 80 öre. Om
man antager, att fastighetsbeskattningens slopande skulle medföra en utdebiteringshöjning
av 30 öre per skattekrona, blir den skattskyldiges verkliga merbelastning
på grund av fastighetsbeskattningen 61 kr. 92 öre. Det statliga ortsavdraget
enligt de från och med år 1953 gällande bestämmelserna överstiger nettointäkten,
varför någon reduktion på grund av utskyldsavdraget vid den statliga
beskattningen icke ifrågakommer.

c) Samma förhållanden som under a) men nettointäkten 0 kr.

Enligt garantiskattesystemet uppgå de kommunala skatterna till 180 kr., som
i dess helhet är att hänföra till fastighetsbeskattningen.

2) Annan fastighet (eget hem) med taxeringsvärde av 30 000 kr., ägd av gift
skattskyldig i ortsgrupp III.

Ägarens inkomst av tjänst 8 000 kr.

Nettointäkt av fastigheten antages på grund av avdrag för räntor m. m. vara
0 kr.

Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kr. per skattekrona.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:

skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt.............. 15: —

inkomst av tjänst................................. 8 000

avgår: allm. avdrag......................... 200

ortsavdrag............................... 1 840 2 040

beskattningsbar inkomst............................ 5 960

skattekronor för inkomst.................................. 59: 60

summa skattekronor.................................... 74: 60

kommunala skatter..................................... 895: 20

på grund av rätten till avdrag för nämnda belopp vid den statliga
beskattningen bör detta belopp reduceras med 12 % till 787: 78

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

om utdebiteringen på grund av fastighetsskattens bortfallande
måste höjas med 30 öre per skattekrona, blir utdebiteringen å

59: 60 skattekronor..................................... 733: 08

på grund av rätten till avdrag för nämnda belopp vid den statliga
beskattningen bör detta belopp reduceras med 12 % till 645: 11
Den verkliga merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen
kan alltså uppskattas till......................... 142: 67

3) Annan fastighet (hyresfastighet) med taxeringsvärde av 600 000 kr.,
ägd av gift skattskyldig i ortsgrupp V.

Ägarens inkomst av tjänst o. d.............................. 20 000

Nettointäkt av fastigheten................................... 10 000

Sammanlagd kommunal utdebitering 12 kr. per skattekrona.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:

skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt.............. 300: —

inkomst av fastigheten............... 10 000

avgår s. k. procentavdrag............ 30 000 0

inkomst av tjänst o. d...................... 20 000

avgår: allm. avdrag.................. 200

ortsavdrag........................ 2 000 2 200 17 800

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt..... 178: —

summa skattekronor.................................... 478: —

kommunala skatter..................................... 5 736: —

på grund av rätten till avdrag för kommunala utskylder vid den
statliga beskattningen bör detta belopp reduceras med 35 %
till.................................................... 3 728: 40

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

skattekronor för inkomst.................................. 278: —

om utdebiteringen på grund av fastighetsskattens bortfallande
måste höjas med 30 öre per skattekrona, blir utdebiteringen

å 278 skattekronor...................................... 3 419: 40

detta belopp reduceras på grund av utskyldsavdraget med 35 %

till.................................................... 2 222:61

merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen kan alltså

beräknas till skillnaden mellan 3 728: 40 och 2 222: 61 eller .. 1 505: 79

4) Fastighet med taxeringsvärde av 2 000 000 kr., vilken tillhör aktiebolag och
ingår i rörelse.

a) Nettointäkt av rörelsen 150 000 kr.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:

skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt.........

nettointäkt........................................

avgår: s. k. procentavdrag..........................

till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst.....

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt

summa skattekronor...............................

	1 000
150 000 100 000
50 000	500
	1 500

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt....... 1 500

Fastighetsbeskattningen utgör sålunda icke någon merbelastning för bolaget.

b) Nettointäkt av rörelsen 25 000 kr.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:

skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt................

nettointäkt........................................ 25 000

avgår: s. k. procentavdrag.......................... 100 000

till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst..... 0

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt.......

summa skattekronor......................................

Vid 12 kronors utdebitering uppgå de kommunala skatterna till . .

Detta belopp bör emellertid på grund av rätten till avdrag för
kommunalutskylder vid den statliga beskattningen reduceras
med 40 % till............................................

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

skattekronor såsom underlag för kommunal inkomstskatt.......

om utdebiteringen på grund av fastighetsbeskattningens upphävande
måste höjas med 30 öre per skattekrona, uppgå de kommunala
skatterna till......................................

detta belopp reduceras med hänsyn till utskyldsavdraget vid den

statliga beskattningen med 40 % till.......................

Merbelastningen på grund av fastighetsbeskattningen uppgår till
7 200 — 1 845 = 5 355.

c) Nettointäkten av rörelsen 0 kr.

Beskattning enligt garantiskattesystemet:

skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt................

Vid 12 kronors utdebitering uppgå de kommunala skatterna till ..

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

Skatt utgår ej.

De enligt garantiskattesystemet utgående kommunala skatterna å 12 000 kr.
äro i sin helhet att hänföra till fastighetsbeskattningen.

Beträffande de anförda exemplen framhåller de sakkunniga, att dessa
endast vore ägnade att belysa fastighetsskattens verkningar för viss skattskyldig
under visst år under de förutsättningar, som i exemplen angåves. I
vad mån de vore typiska för verkningarna sett på längre sikt vore givetvis
beroende på om förhållandena vore oförändrade.

De sakkunniga anföra därefter, att av de schematiska exemplen och vad
tidigare anförts framginge, att fastighetsbeskattningen för många fastighetsägare
vore endast nominell, d. v. s. någon effektiv fastighetsskatt utginge
ej. För de fastighetsägare, som hade att vidkännas effektiv fastighetsskatt,
varierade graden av den belastning, fastighetsbeskattningen innebure.
Belastningen kunde även för samma fastighetsägare variera år från år. Av
anförda skäl kunde fastighetsägarna, såsom ovan framhållits, med hänsyn

1 000

1 000
12 000

7 200

250

3 075
1 845

1 000
12 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

till fastighetsskattens nuvarande verkningar icke betraktas såsom en enhetlig
grupp. En granskning av taxeringsutfallet gåve emellertid vid handen,
att man bland fastighetsägarna kunde urskilja vissa grupper, inom vilka
fastighetsbeskattningen hade likartade verkningar. Över dessa grupper lämnar
de sakkunniga följande översikt.

.4. Jordbruksfastighet.

1) Mindre och medelstora fastigheter, varå jordbruk eller jordbruk med
skogsbruk bedrives av å fastigheterna bosatta ägare.

Det stora flertalet av dessa skattskyldiga erlägga för närvarande icke
någon effektiv fastighetsskatt. Inkomstförhållandena inom jordbruksnäringen
äro sådana, att de skattskyldiga kunna utnyttja såväl procentavdrag
som allmänna avdrag och ortsavdrag. Detta utnyttjande kan ske med god
marginal, varför normala variationer i inkomsterna eller de år 1952 höjda
taxeringsvärdena icke medföra risk för effektiv fastighetsskatt. Givetvis kan
inkomsten för en skattskyldig av denna kategori något enstaka år till följd
av mera omfattande reparation å byggnader eller inventarieanskaffning
nedgå, så att effektiv fastighetsskatt uppkommer.

Inkomsten av de minsta jordbruksfastigheterna medger väl icke alltid i
och för sig utnyttjande av både procentavdrag och ortsavdrag — procentavdraget
kan dock i regel utnyttjas — men ägarna av dessa fastigheter ha
vanligen, då fastigheterna äro för små för att ägarna skola kunna försörja
sig å dem, andra inkomster, som medge utnyttjande av ortsavdraget.

2) Mindre och medelstora för jordbruk eller jordbruk med skogsbruk
nyttjade fastigheter, vilkas ägare icke äro bosatta å fastigheterna eller i
huvudsak ägna sig åt annat än jordbruksdriften.

Inom denna grupp är det icke ovanligt, att effektiv fastighetsskatt uppkommer.
Stundom förekommer, att för sådan fastighet år efter år redovisas
underskott.

,3) De största jordbruksegendomarna.

Effektiv fastighetsskatt uppkommer jämförelsevis ofta.

4) Skogsfastigheter utan jordbruk.

Huruvida effektiv fastighetsskatt uppkommer är beroende av den ordning,
vari skog eller skogsprodukter avyttras. Om en skogsägare uttager
skog årligen motsvarande tillväxten, kan procentavdraget i allmänhet utnyttjas
och effektiv fastighetsskatt drabbar icke ägaren. Om skogsuttagen
däremot koncentreras till vissa år, har ägaren att för mellanliggande år erlägga
effektiv fastighetsskatt. Sättet för skogsuttagen variera avsevärt. Ägare
till mindre skogsarealer måste i allmänhet göra sina skogsuttag med vissa
års mellanrum, medan uttagen från större fastigheter eller fastighetskomplex
kunna ske mera kontinuerligt. För skogsägare med skogsmark i olika
kommuner ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget hittills varit beroende
av att skogsuttag skedde i varje kommun, där fastighet var belägen,
enär beträffande jordbruksfastighet fastigheter i olika kommuner alltid skolat
betraktas såsom skilda förvärvskällor och beräkning av till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst sker särskilt för varje förvärvskälla. I
samband med införandet av bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder har emellertid föreskriften
att jordbruksfastighet anses såsom särskild förvärvskälla inom var kommun
för sig slopats med verkan från och med 1954 års taxering. Om en
ägares skogsfastigheter i olika kommuner bilda en förvaltningsenhet — och
så är i regel fallet — får alltså i framtiden procentavdraget för samtliga
fastigheter ske från den samlade nettointäkten. Ändringen torde bli av särskild
betydelse för s. k. skogsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

B. Annan fastighet.

1) Hyreshus, ägda av enskilda personer, fastighetsbolag och fastighetsföreningar.

Nettointäkt uppkommer i allmänhet men i regel till belopp, som väsentligt
understiger procentavdraget, varför fastighetsskatten delvis blir effektiv.
Gjorda undersökningar ha givit vid handen, att procentavdraget genomsnittligt
kan utnyttjas till omkring 35 %, varför fastighetsskatten kan anses vara
effektiv till 65 %.

2) Hyreshus ägda av vissa försäkringsanstalter.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drives av inländsk försäkringsanstalt,
skall anses bland annat nettointäkt av fastighetsförvaltning,
som belöper på kapitalförsäkringar. Fastigheterna ingå därmed i rörelsen
och procentavdrag får göras från nettointäkten av rörelse. Då denna
alltid kan beräknas överstiga procentavdraget, utgår ingen effektiv fastighetsskatt
för dessa fastigheter.

3) Enfamiljshus (egna hem).

Nettointäkten understiger i allmänhet procentavdraget. Ej sällan uppkommer
vid inkomstberäkningen underskott. Fastighetsskatten blir som regel
helt eller till stor del effektiv.

4) Sommarvillor, sportstugor o. d.

Nettointäkten är i allmänhet obetydlig. Ofta uppkommer underskott.
Fastighetsskatten i dess helhet blir i huvudsak effektiv.

5) Fastigheter som användas i rörelse.

Under de senare årens goda konjunkturer ha rörelseinkomsterna i allmänhet
varit sådana, att procentavdragen kunnat utnyttjas. Det är därför
för närvarande endast i speciella, jämförelsevis fåtaliga fall, som fastighetsskatten
blir effektiv och då i växlande omfattning.

2. Fastighetsskattens verkningar för kommunerna.

De sakkunniga erinrar till en början om att vid tiden för garantiskattesystemets
antagande många kommuner ännu vore starkt beroende av det
skatteunderlag, som fastigheterna erbjöde. Härom anför de sakkunniga vidare
följande.

Framför allt var detta fallet med kommuner, vars fastighetsbestånd i huvudsak
utgjordes av jordbruksfastigheter och vars invånare i huvudsak
grundade sin försörjning på arbete inom jordbruksnäringen. Invånarnas inkomster
voro ofta små och taxeringsväsendet jämfört med nuvarande förhållanden
outvecklat. Inkomsttaxeringen skedde i stor utsträckning schablonmässigt,
ofta utan att man syftade till en beräkning av den verkliga inkomsten
på sätt som nu sker. Den kommunala verksamheten var visserligen begränsad
och kommunernas utgifter jämförelsevis små men å andra sidan
voro kommunerna i stort sett hänvisade till eget skatteunderlag för bestridande
av utgifterna, då systemet med statsbidrag till kommunerna ännu var
föga utvecklat. Under angivna förhållanden torde det icke gärna ha varit
möjligt att vid den tid, garantiskattesystemet antogs — år 1920 — övergå
till ett kommunalt skattesystem, grundat enbart på inkomstbeskattning. Om
så skett, torde skatteunderlaget i ett stort antal kommuner, kanske framför
allt beroende på den bristfälliga inkomsttaxeringen, ha nedgått i en
omfattning, som medfört en orättvis fördelning av skattebördan och vållat
svårbemästrade situationer för kommunerna. Den garanti, kommunerna erhöllo
genom garantiskattesystemet, innebar icke blott att varje kommun
garanterades ett totalt skatteunderlag, minst motsvarande fastighetsskatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

underlaget, utan den innefattade även, att visst minimibelopp skatt uttogs
av varje fastighetsägande medlem av kommunen, vilket främjade en viss
likformighet i beskattningen.

De sakkunniga framhåller därefter, att olika omständigheter — bland
vilka kunde nämnas den allmänna ekonomiska utvecklingen, det förbättrade
taxeringsväsendet, utformningen av statsbidragen till kommunerna och
kommunindelningsreformen — medfört, att fastighetsbeskattningens betydelse
för kommunerna nu vore en annan än tidigare.

Vad först angår den allmänna ekonomiska utvecklingen framhåller de
sakkunniga, att denna givit till resultat, att fastighetsskatteunderlaget numera
vore en betydligt mindre del av det totala skatteunderlaget än tidigare.
Medan det ännu år 1933, såsom kommunalskatteberedningens undersökningar
visade, icke vore ovanligt att i landskommuner skatteunderlaget till 35 å
SO procent utgjordes av effektiv fastighetsskatt, utgjorde det totala fastighetsskatteunderlaget
— det effektiva fastighetsskatteunderlaget vore ju alltid
väsentligt mindre — vid 1952 års taxeringar i 750 av rikets 904 landskommuner
mindre än 20 % av hela skatteunderlaget. Endast i 6 kommuner
uppginge det totala fastighetsskatteunderlaget till 35 å 45 % av hela
skatteunderlaget. För städernas vidkommande vore fastighetsskatteunderlaget
procentuellt av mindre betydelse än på landsbygden.

Beträffande taxeringsväsendets utveckling påpekar de sakkunniga, att man
numera sökte komma fram till de verkliga inkomsterna. Även om i detta
avseende åtskilligt återstode att göra, vore det uppenbart, att man numera
vid inkomsttaxeringen verkställde en inkomstuppskattning, som betydligt
mera än vad som vore fallet vid tiden omkring år 1920 återspeglade de verkliga
inkomsterna.

I fråga om statens bidrag till kommunerna framhåller de sakkunniga, att
genom det sätt, varpå bidragen utbyggts, kommunerna mindre än förut blivit
beroende av eget skatteunderlag för tillgodoseende av sina behov av inkomster.
Variationerna mellan kommunerna i fråga om den kommunala utdebiteringen
vore också betydligt mindre nu än tidigare. De år 1952 beslutade
utdebiteringarna för kommunala ändamål i rikets 2 747 kommunområden
växlade mellan 8 och 21 kronor. Tidigare vore skillnaden mellan högsta och
lägsta utdebitering betydligt större. I 2 634 av kommunområdena hölle sig
den sammanlagda utdebiteringen för år 1952 inom så jämförelsevis snäva
gränser som mellan 10 och 16 kronor.

Vad slutligen beträffade kommunindelningsreformen konstaterar de sakkunniga,
att denna medfört, att ett stort antal småkommuner med ringa
eller för växlingar känsligt skatteunderlag uppgått i större enheter, där växlingarna
icke bleve så stora som de kunde bli i små enheter.

Sådana förhållandena alltså utvecklat sig, anser de sakkunniga garantiskattesystemet
icke kunna fylla den uppgift att åt varje kommun garantera
visst erforderligt minimum av skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes
densamma. En sådan uppgift kunde garantiskattesystemet fylla endast under
förutsättning att tillgången till det mera stabila fastighetsskatteunderlaget i

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

mera nämnvärd grad förmådde bromsa den utdebiteringshöjning, som kunde
beräknas bli erforderlig vid sjunkande inkomster. Emellertid vore det effektiva
fastighetsskatteunderlaget numera så litet i förhållande till det totala
skatteunderlaget, att fastighetsskattens förmåga att bromsa utdebiteringshöjningen
vore jämförelsevis ringa.

Till belysande av angivna förhållande anför de sakkunniga följande schematiska
exempel.

En kommun har under en följd av år haft cirka 48 000 skattekronor, varav
8 000 skattekronor belöpa å fastighet. Av de sistnämnda föranleda en fjärdedel
effektiv fastighetsskatt. Utdebileringsbehovet föranleder utdebitering
av 12 kronor per skattekrona. Så nedgå inkomsterna varför de tillgängliga
skattekronornas antal under en senare följd av år uppgår till blott 35 000,
varav fortfarande 8 000 belöpa på fastighet. På grund av sänkningen av
inkomsterna beräknas hälften av fastighetsskattekronorna föranleda effektiv
fastighetsskatt. Den summa, som skall anskaffas genom utdebitering, antages
vara oförändrad.

Under de tidigare åren utgör utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt
12 kronor. Om samma utdebiteringsbehov skulle ha fyllts utan tillgång
till de 2 000 effektiva fastighetsskattekronorna, hade utdebiteringen blivit
12 kronor 52 öre.

Under de senare åren blir utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt
16 kronor 46 öre. Om samma utdebiteringsbehov skall fyllas utan tillgång
till de 4 000 effektiva fastighetsskattekronorna, blir utdebiteringen 18 kronor
58 öre.

Om ej andra omständigheter inverkade, skulle garantiskattesystemets
förmåga att i det anförda exemplet vid sjunkande inkomster bromsa erforderlig
utdebiteringshöjning kunna anses motsvara 2 kronor 12 öre per skattekrona,
procentuellt sett ett ganska lågt belopp. I realiteten torde fastigheternas
garantiskatt påverka utdebiteringen väsentligt mindre, då en nedgång
av skatteunderlaget i angiven omfattning kan påverka kommunens
utgifter, såsom fallet kan bli om nedgången beror på sänkning av den allmänna
prisnivån. Sänkningen av skatteunderlaget kan vidare påverka till
kommunen utgående statsbidrag, så att utdebiteringshöjningen icke blir så
stor som ovan beräknats.

De sakkunniga pekar härefter på ett par omständigheter av stor betydelse
i förevarande sammanhang nämligen frågan dels i vad mån kommunerna
behövde räkna med sådan avsevärd nedgång i det å inkomst grundade
skatteunderlaget, som gjorde behovet av ett mera stabilt skatteunderlag
aktuellt, dels ock huruvida fastigheterna numera erbjöde ett skatteunderlag
av samma stabilitet som tidigare. I båda dessa avseenden anse de
sakkunniga, att förhållandena nu vore annorlunda än vid tiden för garantiskattesystemets
uppkomst. Härom anföres följande.

Sålunda råder numera i stort sett enighet om angelägenheten av att samhällets
produktiva resurser helt utnyttjas samt alt såväl staten som kommunerna
när så erfordras aktivt kunna och böra verka i detta syfte, bland
annat genom åtgärder för beredande av om möjligt full sysselsättning åt
tillgänglig arbetskraft. De olika grupperna i samhället äro vidare starkt
organiserade med syfte att tillförsäkra sina medlemmar skälig inkomst och
sådana syften ha på olika sätl lämnats stöd från det allmännas sida. Såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

exempel på sådant stöd kan nämnas olika åtgärder inom jordbrukspolitikens
område. Av anförda skäl torde man kunna räkna med att under nu
rådande förhållanden icke skola förekomma sådan nedgång i inkomsterna
i vissa kommuner, som tidigare förekom och som kunde göra det behövligt
att äga tillgång till ett garanterat skatteunderlag.

Ett ekonomiskt läge, där fastighetsskatteunaerlaget finge verklig betydelse
i förevarande hänseende, kommer emellertid utan tvivel att medföra sådana
problem, att beskattningen och därmed sammanhängande problem över
huvud taget måste omprövas med hänsyn till då rådande förhållanden, särskilt
som det icke kan förutses, om och i vilken utsträckning fastigheterna
i ett sådant läge över huvud taget kunna svara för sin skattskyldighet.

Sedan sålunda konstaterats, att den garanti för ett minimiskatteunderlag,
som fastighetsbeskattningen erbjöde kommunerna, numera icke kunde
tillmätas större vikt, framhåller de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen
dock hade sin betydelse såsom inkomstkälla för kommunerna. Den merinkomst
som fastighetsskatten genom den effektiva delen därav gåve kommunerna,
jämfört med vad som skulle utgå vid enbart inkomstskatt, motsvarade
för åtskilliga kommuner ett icke obetydligt belopp per skattekrona.
Bortfall av fastighetsskatten skulle alltså betyda en utdebiteringshöjning,
som visserligen i åtskilliga kommuner stannade vid relativt blygsamma
belopp men i andra kunde uppgå till en krona eller mera. Hur stor den
erforderliga utdebiteringshöjningen skulle bli, kunde för varje särskild
kommun endast utrönas genom provtaxering. Av den statistiska redogörelsen
framginge, vilka resultat som erhållits vid de av de sakkunniga
gjorda undersökningarna, önskade man veta betydelsen av den effektiva
fastighetsskatten för viss kommun, kunde man erhålla en god uppfattning
därom genom att jämföra förhållandet mellan antalet fastighetsskattekronor
och det totala skatteunderlaget i kommunen med de statistiska undersökningarnas
resultat rörande storleken av den effektiva fastighetsskatten i kommuner
av olika typ. Stickprovsundersökningar, som verkställts, visade att
fastighetsskattens verkningar för kommunerna vore tämligen likartade i
kommuner av samma typ. Den i statistiken ingående översikten över den
totala fastighetsskattens procentuella andel i skatteunderlaget visade att denna
andel utom i undantagsfall hölle sig inom en tämligen snäv gräns.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla frågan om fastighetsskattens
betydelse i sådana fall, där fastigheten ingår i rörelse, som hänför sig till
flera kommuner. Därvid erinrar de sakkunniga om att enligt gällande bestämmelser
inkomstberäkningen skulle ske för rörelsen i dess helhet, varefter
från den framräknade nettointäkten s. k. procentavdrag med 5 procent
av taxeringsvärdet å samtliga i rörelsen ingående fastigheter finge ske.
Först om överskott därvid uppstode, ansåges rörelsen ha lämnat till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst. Detta kunde sägas innebära, att
fördelningen av inkomsten av rörelse, vilken hänförde sig till flera kommuner,
skedde på det sättet, att i första hand till varje kommun hänfördes
vad som motsvarade 5 procent av taxeringsvärdet å inom kommunen be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

lägen i rörelsen ingående fastighet och att återstoden fördelades enligt de
i 57 och 58 §§ konnnunalskattelagen givna reglerna. Med hänsyn till den
betydelse, fastighetsbeskattningen på detta sätt hade för kommunerna,
måste, om upphävande av fastighetsbeskattningen övervägdes, bestämmelserna
om fördelning av rörelseinkomst mellan olika kommuner upptagas till
omprövning.

De sakkunniga erinrar om att kommunalskatteberedningen, som föresloge
utbyte av garantiskattesystemet mot en fristående objektskatt å fastighet,
i samband därmed förutsatte sådan ändring av fördelningsreglerna, att vid
fördelning av inkomst av rörelse varje kommun i första hand skulle tilldelas
ett belopp, motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å i rörelsen ingående
inom kommunen belägen fastighet. Genom en sådan regel skulle ha
åstadkommits, att fastighetsbeskattningens frikoppling från inkomstbeskattningen
icke medfört någon ändring i fördelningen av rörelseinkomst mellan
olika kommuner.

De sakkunniga framhåller avslutningsvis, att det vore för primärkommunerna,
som fastighetsbeskattningen hade sin största betydelse. De speciella
kommunbildningarna — municipalsamhällen och tingslag — hade ett så
jämförelsevis ringa utdebiteringsbehov, att fastighetsbeskattningen för dem
vore av väsentligt mindre betydelse än för primärkommunerna, även om
denna betydelse icke borde helt förbises.

Vad beträffar landstingen uppger de sakkunniga, att fastighetsskatteunderlaget
i genomsnitt motsvarade blott 13,4 % av det totala skatteunderlaget
med jämförelsevis små variationer beträffande de särskilda landstingen.
Enligt de sakkunniga kunde man utgå från att ett fastighetsskatteunderlag
av denna relativa storlek icke hade mera nämnvärd betydelse ur
garantisynpunkt. Fastighetsskattens betydelse för landstingen skulle därmed
helt vara att hänföra till den inkomst, som fastighetsbeskattningen beredde
landstingen i form av effektiv fastighetsskatt.

B. Redogörelse för statistiska undersökningar rörande fastighetsskattens
verkningar.

De av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna innefattar
provtaxeringar beträffande 11 landskommuner (27 församlingar) för taxeringsåret
1952 och 8 landskommuner (numera utgörande 3 storkommuner)
för taxeringsåret 1950. Av de taxeringsåret 1952 undersökta kommunerna
är två — Ragunda och Åldals-Liden — av speciell karaktär och har i statistiken
redovisats särskilt för sig. Mera begränsade undersökningar har företagits
i fråga om dels ett antal skogskommuner i Västernorrlands län och
dels en skärgårdskommun i Stockholms län. Därjämte har provtaxering
agt rum beträffande Norrtälje stad och en undersökning i fråga om annan
fastighet företagits beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholms stad.
För undersökningarnas innebörd och resultat lämnas en mera ingående redogörelse
i utredningen vidfogade bilagor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

I det följande redovisas en av de sakkunniga på grundval av statistiken
lämnad redogörelse för fastighetsskattens verkningar för fastighetsägarna
och för kommunerna.

Vad först angår fastighetsskattens verkningar för de
skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att svårigheter förelåge att
genom statistik påvisa i vilken omfattning fastighetsskatten medförde merbelastning
för fastighetsägarna eller i vad mån fastighetsskattens avskaffande
skulle för dem medföra skattelättnad. Berörda svårigheter sammanhängde
med det förhållandet, att fastighetsägarna icke kunde betraktas som
enhetlig grupp av skattskyldiga. De statistiska undersökningarna, som i
första hand haft till syfte att påvisa verkningarna för kommunerna av ett
avskaffande av fastighetsskatten, borde dock aven kunna i viss mån tjäna
till belysning av vad fastighetsskattesystemet innebure för olika grupper av
fastighetsägare. Härutinnan anför de sakkunniga följande.

Vad först angår jordbruksfastighet utgöra enligt den för taxeringsåret
1952 utförda provtaxeringen beträffande 9 landskommuner (de två speciella
kommunerna redovisas för sig) de effektiva fastighetsskattekronorna
25 procent av fastighetsskatteunderlaget (tab. B 4 kol. 6). Till de effektiva
fastighetsskattekronorna bidraga långt ifrån alla ägare av jordbruksfastighet.
Av utredningen (tab. B 3 kol. 6) framgår, att endast 25 procent av ägarna
erlägga någon effektiv fastighetsskatt. För övriga 75 procent skulle ett
avskaffande av fastighetsskatten icke medföra någon lindring i den kommunala
skattebördan; deras kommunalskatt skulle tvärtom bli högre med
hänsyn till den höjning av utdebiteringen, som bleve en följd av fastighetsskattekronornas
bortfall. (En ökning av kommunalskatten kan också uppkomma
för fastighetsägare, som enligt gällande system drabbas av effektiv
fastighetsskatt, nämligen i det fall, att hans fastighetsskatt icke är högre
än att den uppväges av utdebiteringshöjningen.)

I den bilaga, vari nu ifrågavarande utredning redovisas, har i tabellerna
6 och 7 gjorts en uppdelning å olika ägarkategorier med hänsyn till taxeringsvärdenas
storlek, varjämte som särskilda grupper upptagits dels i kommunen
icke mantalsskrivna ägare och dels juridiska personer. Av tabellerna
framgår att ägare av mindre jordbruksfastigheter i mindre utsträckning
drabbas av effektiv fastighetsskatt än ägare av större jordbruksfastigheter.
Medan beträffande ägare av fastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger
50 000 kronor, procenttalet sådana som erlägga effektiv fastighetsskatt uppgår
till allenast 17,6, stiger nämnda procenttal i takt med taxeringsvärdenas
storlek upp till 85,7 för ägare av jordbruksfastighet med taxeringsvärde över
en miljon kronor. På motsvarande sätt stiger det procenttal, som anger de
effektiva fastighetsskattekronornas andel av antalet fastighetsskattekronor
från lägst 8,4 för fastigheter med lägre taxeringsvärde än 50 000 kronor
till högst 72,8 procent för fastigheter med taxeringsvärde överstigande en
miljon kronor.

Av totala antalet effektiva fastighetsskattekronor härrörande från de i de
nio kommunerna belägna jordbruksfastigheterna belöper 21 procent å fastigheter,
beträffande vilka taxeringsvärdet understiger 200 000 kronor och
som tillhöra i kommunen mantalsskrivna fysiska personer. Återstående 79
procent belöper å fastigheter med ägare som nyss sagts men med taxeringsvärde
överstigande 200 000 kronor samt å fastigheter, som tillhöra i kommunen
icke mantalsskrivna personer eller juridiska personer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

\ ad angår annan fastighet ligger det i fråga om fastighetsskattens effekt
annorlunda till än beträffande jordbruksfastighet, övervägande delen av
ägare av annan fastighet erlägga effektiv fastighetsskatt. Av de ägare av
annan fastighet, som ingå i den statistiska undersökningen rörande nio
landskommuner, erlägges effektiv fastighetsskatt av 86,2 procent. Beträffande
annan fastighet har icke skett någon uppdelning i olika ägarkategorier
men skäl finnes att antaga, att en stor del av de ägare — uppgående till 13,8
procent av hela antalet — som icke erlägga effektiv fastighetsskatt, använda
små fastigheter i egna rörelser.

Av från annan fastighet i ovannämnda kommuner härrörande fastighetsskattekronor
äro 64,1 procent effektiva. Avvikelserna de olika kommunerna
emellan från detta medeltal äro icke av samma betydenhet, som fallet var
i fråga om jordbruksfastigheterna. Procenttalet torde ock giva ett ganska
riktigt uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten beträffande
annan fastighet. Detta hindrar dock icke att förhållandena skifta för olika
slag av fastigheter. I de undersökningar (bilagorna F, G och H), som utförts
beträffande Djurö, Norrtälje och Stockholm, har uppdelning skett å olika
slags fastigheter med hänsyn till fastigheternas användningssätt samt till
deras ägare. En sammanfattning lämnas i vidstående tabell.

Fastigheternas karaktär	Kommun	Effektiva fastig-hetsskattekronor i procent
Kommunala bostadsbolag, allmännyttiga bostadsföretag och liknande......................................	Stockholm Norrtälje	QQ.q
Bostadsföreningar..................................	93-4
En- och tvåfamiljsfastigheter ........................	Stockholm	84-7
i >	Norrtälje	87-4
Sommarnöjesfastigheter.....................	Djurö	80-0
Hyresfastigheter ej nämnda ovan..................	Stockholm	63*7
2> > > > ........	Norrtälje	58-2
Fastigheter använda i ägarens rörelse..............	Stockholm	21-8
> > > > >	Norrtälje	21-1

Vad härefter beträffar fastighetsskattens verkningar för
k o m m u n e r n a framhåller de sakkunniga, att det vore av särskilt intresse
att påvisa de utdebiteringshöjningar, som vore att räkna med vid ett
avskaffande av fastighetsskatten.

De sakkunniga omtalar vidare, att på samma sätt som — i enlighet med
vad i det föregående påvisats — fastighetsskattens effekt växlade i fråga
om olika slag av fastigheter, differenser också förelåge beträffande de höjningar
av den kommunala utdebiteringen, som skulle följa av fastighetsskattens
avskaffande. Berörda differenser sammanhängde främst med arten
av det i kommunerna befintliga fastighetsbeståndet. Ju mera i detta inginge
fastigheter med hög fastighetsskatteeffekt desto högre bleve utdebiteringshöjningen.

Därefter anför de sakkunniga följande.

1 fråga om de år 1952 provtaxerade nio kommunerna (se tab. B 5 kol. 7)
skulle fastighetsskattens avskaffande medföra en genomsnittlig höjning av
utdebiteringen till allmän kommunalskatt med 58 öre. (Då det här och i det
följande talas om utdebiteringshöjning vid avskaffande av fastighetsskatten
avses icke den faktiska utdebiteringshöjningen utan en med borteli -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

minerande av ovidkommande faktorer beräknad höjning. Angående sättet för
höjningens beräknande hänvisas till bilaga B.j Av skäl, som ovan angivits,
varierar emellertid utdebiteringshöjningen avsevärt de olika kommunerna
emellan. Med hänsyn härtill och då den statistiska undersökningen omfattat
ett allenast begränsat antal landskommuner torde den vid undersökningen
erhållna genomsnittliga utdebiteringshöjningen icke kunna anses representera
genomsnittet för samtliga landskommuner i riket. Detta hindrar
dock icke, att den utförda statistiken ger en tämligen god bild av den utdebiteringshöjning,
som i landskommuner av olika karaktär är att räkna
med vid ett avskaffande av fastighetsskatten.

Den högsta utdebiteringshöjningen föreligger för Bara kommun med en
krona 18 öre. För den i berörda kommun ingående församlingen Bjärshög
skulle utdebiteringshöjningen utgöra en krona 30 öre.

Den i förhållande till genomsnittet höga utdebiteringshöjningen i Bara
kommun har sin förklaring däri (tab. B 6 kol. 2), att av sammanlagda taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheter, 23 771 900 kronor, å jordbruksfastigheter
med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor belöper allenast
1 235 400 kronor, medan å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde överstigande
en miljon kronor belöper 12 991 200 kronor. Därtill kommer, att
icke inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer samt juridiska personer
äga jordbruksfastigheter inom kommunen med ett sammanlagt taxeringsvärde
av 3 271 100 kronor. Av i kommunen förefintliga effektiva fastighetsskattekronor,
7 638 kronor, belöpa allenast 1,7 procent å sådana av
inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer ägda jordbruksfastigheter,
vilkas taxeringsvärde understiger 50 000 kronor.

Den lägsta utdebiteringshöjningen, 15 öre, föreligger för Nysätra kommun
i Västerbottens län — även denna liksom Bara en typisk jordbrukskommun.
I Nysätra uppgår emellertid det sammanlagda taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor och
ägda av inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer till över 93 procent
av det totala, jordbruksfastigheter åsatta taxeringsvärdet.

I motsats till vad som gäller beträffande övriga provtaxerade landskommuner
belöper å tre landskommuner, belägna i Norrland, större delen av
taxeringsvärdet å annan fastighet. I samtliga tre kommuner hänför sig denna
del av taxeringsvärdet i huvudsak till kraftverksanläggningar. I två av
kommunerna, Ådals-Liden och Ragunda, där kraftverken tillhöra staten,
skulle fastighetsskattens avskaffande komma att medföra en allenast obetydlig
höjning av utdebiteringen eller för vardera av kommunerna It öre.
Vid denna beräkning av utdebiteringshöjningen har dock förutsatts, att vid
avskaffande av fastighetsbeskattningen en ändring vidtages i reglerna om
fördelning mellan olika kommuner av inkomst av rörelse, vari fastighet ingår.
Under förutsättning, att kommun, där kraftverk är beläget, tilldelas en
andel av nettointäkten motsvarande 5 procent av kraftverkets taxeringsvärde
innan fördelning i övrigt sker, skulle, så länge vattenfallsstyrelsen —
såsom för närvarande sker — redovisar nettointäkt överstigande 5 procent
av de kraftverken åsatta taxeringsvärdena, ett avskaffande av fastighetsskatten
icke komma att medföra någon minskning av skatteunderlaget för
kraftverkskommunerna.

Vad angår den tredje av ifrågavarande kommuner, Högdal i Jämtlands
län, skulle emellertid fastighetsskattens avskaffande medföra den näst efter
den för Bara gällande högsta utdebiteringshöjningen eller en krona 10 öre.
Denna relativt höga utdebiteringshöjning har emellertid sin förklaring i
mera tillfälliga förhållanden. I berörda kommun är nämligen ett icke stalen
tillhörigt kraftverk under utbyggnad. Ehuru detta ännu icke lämnat

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

avkastning är det åsatt taxeringsvärde, varå utgår fastighetsskatt, som följaktligen
i sin helhet blir effektiv. Till jämförelse kan nämnas, att för taxeringsåret
1950 (se tabell C 4), då kraftverksbygget ännu icke påbörjats, ett
avskaffande av fastighetsskatten för Högdals kommun skulle innebära en
utdebiteringshöjning av allenast 15 öre.

Av skäl som framgår av bilaga E, ha de sakkunniga verkställt en i bilagan
redovisad undersökning angående fastighetsskattens betydelse för de
norrländska skogskommunerna. Undersökningen, om vars närmare innebörd
och resultat hänvisas till bilagan, giver vid handen, att ett bortfall av
den å bolagsskogarna belöpande effektiva fastighetsskatten icke skulle —
åtminstone i nuvarande ekonomiska läge — medföra någon mera betydande
höjning av den kommunala utdebiteringen, och detta icke ens i kommuner,
där fastighetsskattekronorna av bolagsskogar äro till större delen
effektiva.

Av den i redogörelsen för fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga
återgivna tablån framgår, att den effektiva fastighetsskatten är relativt
hög i fråga om fastigheter, som utnyttjas som sommarbostäder. I bilaga
F redovisas en undersökning beträffande Djurö, där fastigheterna till
övervägande delen utgöras av sommarnöjesfastigheter. I ifrågavarande kommun
skulle ett bortfall av den på berörda fastigheter belöpande effektiva
fastighetsskatten medföra en betydande höjning av utdebiteringen till allmän
kommunalskatt, nämligen för de olika i kommunen ingående tre församlingarna
respektive 3 kronor 45 öre, 2 kronor 86 öre och 2 kronor 72
öre.

Beträffande en del av de av de sakkunniga provtaxerade landskommunerna
har provtaxering ägt rum jämväl i samband med av kommunalskatteberedningen
verkställd utredning. I bilaga D har i fråga om nämnda kommuner
för jämförelse sammanställts vissa uppgifter från såväl kommunalskatteberedningen
som förevarande utredning. I vidstående tabell lämnas en
sammanfattning omfattande samtliga de olika åren undersökta kommuner.

Taxeringsår	Antal prov-taxerade kommuner (försam-lingar)	j- Antal skatte-kronor	Procentuell minskning därav vid bortfall av effektiva fastig-hetsskattekronor	Mot effektiva fastighetsskat-tekronor svaran-de utdebiterings-höjning
1933........................	33	111008	28t	4''48
1936........................	77	500 041	13-6	1*43
1950.......................	8	156 724	4l	0''28
1952.........................	25	652 796	6-6	0''58
1952..........................	2	291 278	It	Oll

Vad angår fastighetsskattens verkningar för stadskommunerna ha undersökningar
utförts beträffande Norrtälje stad och fyra taxeringsdistrikt i
Stockholms stad. Undersökningarna, vilka redovisas i bilagorna G och H,
giva vid handen, att ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra
eu höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt med i Norrtälje
95 öre och i Stockholm omkring 70 öre.

De sakkunniga framhåller, att de i det föregående angivna siffrorna för
höjning av utdebitering vid avskaffande av fastighetsskatten avsåge allmän
kommunalskatt. Höjningen av utdebiteringarna av landstingsskatt och
tingshusmedel vore sålunda icke medräknad. Vad angingc utdebiteringen
4 Dihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr ISO.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

av tingshusmedel kunde man bortse från denna, då den genomsnittliga
höjningen understege ett öre. Höjningen av utdebiteringen av landstingsskatt
däremot hade på grundval av de statistiska undersökningarna i genomsnitt
för samtliga landsting beräknats till 29 öre.

För att få en riktig bild av höjningen av hela den kommunala utdebiteringen
vid avskaffande av fastighetsskatten borde sålunda de tal, som
ovan och i de i bilagorna framlagda tabellerna angivits för höjning av
utdebiteringen till allmän kommunalskatt, ökas med 29 öre.

Med ledning av det material, som framkommit vid de av de sakkunniga
utförda statistiska undersökningarna, har de sakkunniga sökt göra en ungefärlig
beräkning rörande det totala skattebelopp, som fastighetsskatten
tillfört kommunerna för taxeringsåret 1952.

I fråga om jordbruksfastighet påpekar de sakkunniga att, den taxeringsåret
1952 avseende undersökningen rörande nio landskommuner utvisade,
att i genomsnitt 25,i procent av fastighetsskatteunderlaget utgjordes av effektiva
fastighetsskattekronor. Med hänsyn emellertid bland annat till att
de i undersökningen ingående skånekommunerna, där procenttalet effektiva
fastighetsskattekronor vore osedvanligt högt, fått i alltför hög grad inverka
på genomsnittsresultatet, hade ett procenttal av 20 procent ansetts
giva ett bättre uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten.

De sakkunniga framhåller vidare, att vad anginge annan fastighet utgjorde
enligt de verkställda utredningarna den effektiva fastighetsskatten

	Skattebelopp i miljoner kronor
	Primärkommuner	Landsting	Summa
Jordbruksfastighet
Landskommuner....................	9-1	3-9	13-0
Landstingsstäder....................	0-5	0-2	0''7
Icke-landstingsstäder ................	Öl	—	0-1
Summa	9''7	4-1	138
Annan fastighet
Landskommuner ....................	30-9	13-4	44-3
Landstingsstäder ....................	40-0	14-2	51-2
Icke-landstingsstäder ................	41-5	—	41-5
Summa	1124	27-6	1400
Samtliga fastigheter
Landskommuner ....................	40-0	17-3	57:3
Landstingsstäder ....................	40-5	14-4	54‘9
Icke-landstingsstäder ................	41-6	—	41-6
Summa	1221	317	1538
Municipalsamhällen ................			0''8
Tingslag............................			06
Summa			1552

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

i procent av den debiterade fastighetsskatten för de år 1952 undersökta nio
landskommunerna 64,i procent, för Norrtälje stad 70,4 procent och för
Stockholms stad 68,7 procent. Med hänsyn till angivna procenttal hade de
sakkunniga ansett sig kunna vid en approximativ beräkning utgå ifrån,
att av den fastighetsskatt, som härflöte från annan fastighet, ett belopp motsvarande
65 procent utgjorde effektiv fastighetsskatt.

På grundval av nyssnämnda procenttal, 20 procent för jordbruksfastighet
och 65 procent för annan fastighet, har de sakkunniga beräknat den
sammanlagda effektiva fastighetsskatten för taxeringsåret 1952 enligt vidstående
tabell.

De sakkunniga framhåller slutligen, att resultatet av de statistiska undersökningarna
i huvudsak motsvarade den kännedom om de av undersökningarna
berörda förhållanden, som de sakkunniga erhållit vid i andra sammanhang
gjorda iakttagelser. Resultatet av undersökningarna torde därför
kunna betraktas såsom tillräckligt representativt för att ett bedömande av
fastighetsbeskattningens nuvarande verkningar skulle kunna grundas å detsamma.

V. Frågan om bibehållande av en kommunal
fastighetsbeskattning.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att åtskillig kritik riktats mot
fastighetsbeskattningen i den form denna fått genom garantiskattesystemet.
Berörda kritik sammanfattar de sakkunniga på följande sätt.

Mot garantiskattesystemet har anmärkts, att detsamma icke överensstämde
med principen skatt efter förmåga. I viss mån verkade garantiskattesystemet
i rakt motsatt riktning. Sålunda hade en fastighetsägare, som
atnjöte sådan inkomst av fastigheten eller av förvärvskälla, vari fastigheten
mginge, att han med hänsyn till nämnda inkomst och annan förekommande
inkomst kunde utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och
ortsavdrag, i realiteten icke att vidkännas någon fastighetsskatt. Å andra
sidan kunde fastighetsägarens ekonomiska förhållanden vara sådana, att
han icke hade någon skattepliktig inkomst eller så låg sådan inkomst, att
med hänsyn till allmänna avdrag och ortsavdrag någon skatt icke skulle
påforas honom, om icke fastighetsskatten funnes. Mellan dessa ytterli«hets^UnC^r
^Cn belastning> som fastighetsskatten innebure, variera på ett
satt, som framstode såsom slumpartat och föga överensstämmande med en
rationell och överskådlig beskattning.

Det har vidare sagts, att fastigheterna såsom sådana icke hade någon förmåga
att bära en beskattning. Sådan förmåga uppkomme först i och med
att fastigheterna i en eller annan form lämnade inkomst. Därför borde fastighetsbeskattningen
upphävas.

Såsom argument mot garantiskattesystemet har stundom anförts, att detsamma
icke vore rättvist, då någon liknande garanti icke ålagts andra värdeobjekt
än fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Vid bedömande av befogenheten av den mot fastighetsbeskattningen riktade
kritiken anför de sakkunniga till en början följande allmänna synpunkter.

Den omständigheten att erinringar i vissa avseenden kunna framställas
mot detaljer i den gällande fastighetsbeskattningens konstruktion och verkningar
innefattar icke i och för sig tillräckliga skäl att helt slopa denna beskattning.
Frågan huruvida en fastighetsbeskattning i någon form bör bibehållas
och huru densamma i så fall bör utformas, får prövas förutsättningslöst
och med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Därvid
är det viktigt, att fastighetsbeskattningen icke bedömes ur allenast en viss
fastighetsägargrupps synpunkter eller med hänsyn endast till de vid viss
tidpunkt rådande förhållandena. Över huvud måste beaktas, att frågan huruvida
en fastighetsbeskattning jämväl i fortsättningen skall ingå i vårt skattesystem
liksom andra skattefrågor av allmän natur ytterst är en bedömningsoch
lämplighetsfråga. De som yrka på fastighetsbeskattningens totala avskaffande
kunna sålunda icke “till stöd därför åberopa rättsgrunder eller
grunderna för skattesystemet i dess helhet. Såsom i andra bedömningsfrågor
kunna skäl anföras för och emot fastighetsbeskattningen. Det slutliga ståndpunktstagandet
måste därför bli beroende av styrkan hos de skäl, som kunna
åberopas i ena eller andra riktningen.

De sakkunniga övergår härefter till att mera i detalj diskutera befogenheten
av den mot fastighetsskatten framförda kritiken.

Vad angår de invändningar mot fastighetsbeskattningen, som framställts
under påstående att denna beskattning skulle strida mot principen om skatt
efter förmåga och att fastigheterna såsom sådana icke ägde någon skatteförmåga,
framhåller de sakkunniga, att man härvid torde ha utgått från vissa
principer eller föreställningar, som icke svarade mot de faktiska förhållandena.
Härom anföres vidare följande.

Bland annat har man förutsatt, att inkomsten sådan den kommer till uttryck
i den för varje skattskyldig taxerade inkomsten borde vara norm för
den kommunala beskattningen och därvid förbisett, att denna inkomst icke
alltid innefattar all verklig inkomst eller utgör det enda godtagbara uttrycket
för skatteförmågan.

I vårt land såväl som i andra jämförliga länder har det allmännas utgifter
och därmed behovet av skatteinkomster efter hand stigit till sådana belopp,
att det icke är möjligt att enbart genom en direkt enhetlig inkomstskatt
uttaga hela skattebehovet. Beskattningen sker därför regelmässigt
genom ett helt system av skatter, av vilka åtskilliga utgå utan hänsyn till
deras inkomst, vilka ytterst drabbas av skatterna. Så länge skattesystemet
är och måste vara så beskaffat, kan något principiellt hinder mot en särskild
fastighetsskatt icke anses föreligga.

Gentemot den invändningen mot fastighetsbeskattningen, att tillräckliga
skäl icke förelåge att enbart för fastigheternas vidkommande uttaga en
objektskatt, då det av olika skäl icke befunnits lämpligt att införa sådan
skatt å andra tänkbara objekt, uttalar de sakkunniga, att detta argument
icke borde tillmätas avgörande betydelse. Som skäl för sitt ståndpunktstagande
härvidlag anför de sakkunniga följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Det måste beaktas, att fastighetsbeskattningen sker för kommunalt ändamål
samt att mellan en kommun och de i kommunen belägna fastigheterna
föreligger ett samband, vartill motsvarighet icke torde kunna påvisas i fråga
om andra slag av objekt. Av grundläggande betydelse för kommunbegreppet
är nämligen icke allenast personsammanslutningen av medlemmarna i kommunen
utan även kommunområdet. Det sistnämnda består av de fastigheter,
som enligt gällande administrativa indelning ingå i kommunen. Det
måste anses såsom ett kommunens berättigade intresse, att kommunen
från de värdeobjekt, som fastigheterna utgöra, erhåller visst bidrag till kommunens
gemensamma utgifter. Det kan icke anses tillfredsställande, om en
kommun skulle helt gå miste om skatt från mycket värdefulla fastigheter,
vilket skulle kunna inträffa, om fastighetsbeskattningen avskaffades. Såsom
exempel kunna nämnas jordbruksegendomar, för vilka underskott regelbundet
redovisas, bostadshus, för vilka på grund av ränteavdrag eller av andra
skäl ingen eller mycket obetydlig nettointäkt redovisas o. s. v.

Såsom ett särskilt skäl att erkänna ett kommunens berättigade intresse av
fastighetsbeskattning i någon form kan åberopas, att vissa grenar av den
kommunala verksamheten — även om de i princip kunna anses tillgodose
kommunens gemensamma intressen — stundom på ett särskilt sätt lända till
förmån för de fastigheter, som därav beröras. Såsom exempel härpå kunna
nämnas åtgärder för anläggning och underhåll av gator och vägar, för andra
kommunikationsändamål, för anordnande av vatten och avlopp o. d. Det har
stundom ifrågasatts, att fastighetsägarna skulle täcka kostnaderna härför
genom ett system av kommunala avgifter. Det är emellertid uppenbart,
att ett sådant system skulle bli komplicerat och svårhanterligt. I

I detta sammanhang åberopar de sakkunniga, att fastigheter, enligt vad
erfarenheten visade, vore värdeobjekt av den beständighet och beskaffenhet,
att andra värreobjekt näppeligen kunde jämföras därmed. Förmånen
att äga fast egendom finge därför anses vara av den art, att en viss beskattning
vid sidan av den vanliga inkomstbeskattningen kunde anses befogad.
Det borde även beaktas, att den vanliga inkomstbeskattningen träffade endast
egendomens avkastning, i den mån denna enligt bestämmelserna i
skatteförfattningarna skulle beskattas. I praktiken kunde emellertid denna
avkastning ofta icke beskattas så fullständigt som avkastningen av vissa
andra förvärvskällor. Sålunda bleve i regel värdet av bostadsförmån och
andra naturaförmåner uppskattat på ett för den skattskyldige jämförelsevis
förmånligt sätt.

De sakkunniga erinrar vidare om att det vid åtskilliga tillfällen varit på
tal att genom en särskild värdestegringsskatt beskatta den höjning av fastighetsvärdena,
som erfarenhetsmässigt ägde rum särskilt inom eller i närheten
av tätbebyggda områden. Någon sådan beskattning hade emellertid
ännu icke kommit till stånd, oaktat man i stort sett torde ha varit ense
om det i och för sig befogade i en sådan beskattning. Orsaken till att beskattningen
i lråga icke kommit till stånd kunde främst sökas i de med en
sådan beskattning förbundna tekniska svårigheterna. Fn fastighetsbeskattning,
som uttoges med anknytning till fastigheternas saluvärden, hade i
viss mån samma verkan som en värdestegringsskatt å fast egendom. De
skäl, som kunde åberopas till stöd för befogenheten av en sådan värde -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

stegringsskatt, kunde därför åberopas även till stöd för en fastighetsbeskattning
i allmänhet. Och så länge en värdestegringsskatt icke införts, förelåge
ett särskilt skäl att bibehålla en allmän fastighetsbeskattning.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört anser sig de sakkunniga
böra påpeka det samband, som rådde mellan fastighetsbeskattningen och
den allmänna fastighetstaxeringen. Berörda förhållande kunde, framhåller
de sakkunniga, visserligen icke åberopas som skäl för en fortsatt fastighetsbeskattning,
men å andra sidan borde man icke helt bortse från fastighetstaxeringens
betydelse för fastighetsägarna och för det ekonomiska livet över
huvud. Upprättandet av fastighetslängderna och den jämförelsevis noggranna,
på utförliga uppgifter om varje fastighet grundade officiella värderingen
av fastigheterna vore utan tvivel av den största betydelse för alla de skiftande
rättsförhållanden, som vore förbundna med fastigheterna. Vid köp
och andra avtal om överlåtelser av fast egendom vore ofta taxeringsvärdet
och de övriga uppgifter, som kunde hämtas ur taxeringslängderna, av stort
värde för de avtalsslutande parterna.

Beträffande fastighetstaxeringens betydelse i åtskilliga avseenden, som
icke direkt sammanhänger med fastighetsbeskattningen, må här hänvisas
till en i de sakkunnigas utredning lämnad särskild redogörelse härför (s.
63—72).

De sakkunniga anmärker i detta sammanhang att en officiell uppskattning
av fastigheternas värden utan samband med en allmän fastighetsskatt
säkerligen icke bleve så noggrann och fullständig som den fastighetstaxering,
som nu skedde. Det vore i avsevärd mån den på fastighetstaxeringen
grundade skattskyldigheten, som framtvingade den noggrannhet och jämnhet,
varmed taxeringen i stort sett numera verkställdes. I detta avseende
ville de sakkunniga erinra om den skillnad i fråga om taxeringens verkställande,
som för närvarande kunde iakttagas beträffande taxeringen av å ena
sidan de skattepliktiga och å andra sidan de skattefria fastigheterna. Taxeringen
av de sistnämnda skedde ofta mycket summariskt.

Sedan de sakkunniga sålunda redovisat och bemött de erinringar, som framställts
gentemot fastighetsbeskattningen, övergår de sakkunniga till att redogöra
för sin egen inställning till frågan om fastighetsbeskattningens bibehållande.
Vad angår det principiella övervägandet av frågan om fastighetsbeskattningen
säger sig de sakkunniga därvid utgå från följande uppfattning
av det aktuella läget.

Till följd av utvecklingen av den kommunala verksamheten och den dominerande
betydelse, inkomsten jämfört med fastigheterna numera har såsom
underlag för kommunal beskattning, ävensom nuvarande utformning
av statsbidrag till kommunerna och den nya kommunindelningen, kan den
uppgift att åt varje kommun garantera visst minimum av skatteunderlag, som
ursprungligen tillmättes garantiskattesystemet, anses ha förlorat sin betydelse.
Något egentligt behov av en garanti av sådan art synes ej heller numera
föreligga. För övrigt torde möjligheter saknas att anvisa till kommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

nerna anknutna beskattningsföremål av den natur, att de utan avseende å
inkomstutvecklingen erbjuda kommunerna ett beständigt skatteunderlag av
tillräcklig storlek. Frågor om garanti åt kommunerna i form av att staten
garanterade visst skatteunderlag eller att brist på skatteunderlag i en kommun
finge täckas från skatteunderlag i andra kommuner synas vara att
hänföra till frågor om statsbidrag eller lokalisering av det kommunala skatteunderlaget
och därför icke kunna anses stå i direkt samband med frågan
om fastighetsbeskattningen, sådan denna nu ligger till.

Fastighetsbeskattningens betydelse ur kommunal synpunkt kan anses begränsad
till den inkomst, som fastighetsskatten i den mån den är effektiv
ger kommunerna. Den effektiva fastighetsskatten är att anse som en objektskatt
å fastighet, vilken dock icke utgår för alla fastigheter utan endast i
den mån av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet ingår, icke redovisas
inkomst, uppgående till minst 5 procent av fastighetens taxeringsvärde
jämte, i förekommande fall, vad som erfordras för att den skattskyldige
skall kunna utnyttja honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag.

De sakkunniga framhåller härefter, att frågan huruvida den objektbeskattning
av fastighet, som nu skedde i garantiskattesystemets form, kunde eller
borde upphävas, borde avgöras med hänsyn till å ena sidan kommunernas
berättigade intressen och å andra sidan kraven på rättvisa och ändamålsenlighet
i beskattningen.

Vad först angår de skäl, som ur kommunal synpunkt talar för ett bibehållande
av fastighetsbeskattningen påpekar de sakkunniga, att kommunernas
utgifter stegrats så avsevärt, att man icke utan tvingande skäl borde
fråntaga dem de inkomster, som nu tillkomme dem och vilkas bortfall skulle
mera nämnvärt påverka utdebiteringen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna hade ett befogat intresse,
att av fastigheterna i den mån dessa vore värdeobjekt av betydelse
utfå bidrag till kommunernas utgifter. Detta gällde särskilt i fråga om utgifter,
som på ett påtagligt sätt tjänade fastigheternas behov, såsom utgifter
för kommunikationsleder, vatten- och avloppsledningar in. in.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen i viss mån
kunde anses utgöra en ersättning för en särskild skatt å den värdestegring
å fastigheter, som ofta vore cn följd av statlig och kommunal verksamhet.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att ur kommunal synpunkt
åtskilliga skäl sålunda talade för bibehållande av fastighetsbeskattningen.
Några skäl, som ur sådan synpunkt principiellt kunde anföras mot
denna beskattning, vore enligt de sakkunnigas uppfattning icke för handen.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla frågan, huruvida från
de skattskyldigas sida vägande invändningar kunde framställas mot fastighetsbeskattningen.

Därvid framhåller de sakkunniga, att det vore av väsentlig betydelse, att
fastighetsskatten innebure eu pålaga för fastigheterna allenast i den mån
den vore effektiv och alt densamma till denna del vore en objektskatt å
de värdeobjekt av den särskilda beskaffenhet, som fastigheterna utgjorde.
Denna objektskatt hade förefunnits sedan lång tid och fastighetsägarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

hade förvärvat sina fastigheter med vetskap om den föreliggande skyldigheten
att •— i förekommande fall — vidkännas effektiv fastighetsskatt, och
denna skyldighet kunde därför anses jämförlig med andra skyldigheter, som
en fastighetsförvärvare ofta ådroge sig i och med förvärvet. Härom anföres
vidare följande.

Skyldigheten att erlägga fastighetsskatt kan antagas ha påverkat fastighetspriserna
i sänkande riktning, i den mån fastighetsskattepålagan icke
kan anses i verkligheten vara helt eller delvis överflyttad å andra. I vissa fall
kan en sådan överflyttning direkt påvisas, exempelvis då vid hyresnämnds
bestämmande av hyror nio tiondelar av fastighetsskatten får beräknas såsom
omkostnad för fastigheten och därmed påverka hyrorna i höjande riktning.
Även där en sådan överflyttning av skattskyldigheten icke kan direkt
påvisas, torde den bestående skyldigheten att vidkännas fastighetsskatt få
anses ha påverkat fastighetspriser och priserna å produkter, varför det icke
kan påstås, att fastighetsskatten i sista hand drabbar enbart fastighetsägarna.
Någon siffermässig utredning om huru härmed förhåller sig kan dock av
naturliga skäl icke åstadkommas.

De nuvarande fastighetspriserna få i princip anses angiva det värde, fastigheterna
i den allmänna marknaden anses äga med hänsyn tagen till den
pålaga, skyldigheten att vidkännas effektiv fastighetsskatt kan innebära. Ett
upphävande av denna skyldighet kan därför innebära, att fastigheter, för vilka
effektiv fastighetsskatt erlägges, i de nuvarande ägarnas hand undergå
värdestegring, motsvarande kapitalvärdet av den skattskyldighet, från vilken
befrielse vunnits, i den män nu icke befrielsen kan tänkas medföra en
sänkning av inkomsterna från fastigheterna, exempelvis i form av en allmän
nedsättning av bostadshyror i hyreshus. Sker icke sådan nedsättning, kunna
fastighetsägarna beräknas tillgodogöra sig värdestegringen vid avyttring av
fastigheterna. Den värdestegring, som sålunda skulle komma fastighetsägarna
till godo, motsvaras av ökad beskattning för inkomsttagarna, då kommunerna
skulle bli nödsakade att å inkomsterna utdebitera vad som nu erhålles
i fastighetsskatt.

I detta sammanhang påpekar de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen
kunde anses äga en viss betydelse ur den synpunkten, att den kunde verka
hämmande på eventuella tendenser att spekulera i fastigheter eller att förvärva
fastigheter utan syfte att nyttja dem på inkomstbringande sätt. Vetskapen
om skyldigheten att vidkännas årlig utgift, motsvarande fastighetsskatten,
medförde, att fastighetsförvärv övervägdes nogrannare än om sådana förvärv
icke vållade andra utgifter än räntan å det i fastigheterna nedlagda kapitalet.

Med avseende å de sakkunnigas nyss återgivna synpunkter framhåller de
sakkunniga, att det förda resonemanget naturligtvis icke vore i samma utsträckning
tillämpligt å alla slag av fastigheter. De sakkunniga anför sålunda
följande.

För exempelvis hyreshus av den beskaffenhet, att saluvärdet framgår såsom
resultat av kapitalisering av avkastningen, kan det förda resonemanget
vara helt tillämpligt. För andra fastigheter åter, såsom egnahemsfastigheter
o. d., är saluvärdet mera beroende av åtskilliga växlande och svårbedömbara
faktorer, såsom tillgång och efterfrågan inom orten, byggnadskostnader
m. in., varför fastighetsskattens inverkan på saluvärdet icke är så påtagligt.
Man kan dock beträffande sådana fastigheter erinra, att den som

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

förhyr en lägenhet i realiteten indirekt får hetala fastighetsskatt genom att
denna skatt påverkat hyran och att det med hänsyn härtill ur likformighetssynpunkt
icke ligger något orätt i att även den som bor i enfamiljshus får
betala fastighetsskatt.

De sakkunniga erinrar vidare om vad de sakkunniga anfört därom, att det
ur kommunal synpunkt syntes skäligt att bidrag från fastigheterna erhölles
med hänsyn till det påtagliga gagn, som vissa grenar av kommunal eller statlig
verksamhet medförde för de inom kommunen belägna fastigheterna eller
vissa delar av fastighetsbeståndet. I den mån detta gagn framträdde i form
av ökad användbarhet, högre avkastning eller efter hand skeende värdestegring
kunde från de skattskyldigas sida befogade erinringar icke framställas
mot att fastigheterna ålades viss särskild beskattning. Visserligen kunde
invändas, att den nuvarande fastighetsbeskattningen sedd ur varje fastighetsägares
synpunkt icke svarade mot den för varje fastighet uppkomna fördelen
av det allmännas verksamhet. Att genom kommunala avgifter eller
särskild beskattning på etL någorlunda enkelt, lätthanterligt och rättvist
sätt tillföra det allmänna skäliga bidrag från fastigheterna vore enligt de
sakkunnigas mening dock icke möjligt. Fastighetsbeskattningen torde i själva
verket på ett bättre sätt än som framginge vid ett mera ytligt betraktande
fylla uppgiften att tillföra kommunerna bidrag till de gemensamma utgifterna
även från de fastighetsägare, från vilka sådana bidrag icke komme i
form av inkomstskatt.

De sakkunniga framhåller ytterligare, att de vid övervägande av å ena
sidan det berättigade intresse, som finge tillerkännas kommunerna med
avseende å fastighetsbeskattningen och å andra sidan de erinringar, som
kunde framställas mot denna beskattning, för sin del ansåge, att de skäl,
som kunde anföras mot beskattningen, icke kunde tillmätas avgörande betydelse.
De sakkunniga ansåge alltså, att fastighetsbeskattningen med de modifikationer
eller de tekniska förändringar därav, som kunde befinnas lämpliga,
borde bibehållas.

Här må framhållas, att de sakkunniga erinrat om kommunalskatteberedningens
förslag att helt frikoppla fastighetsbeskattningen från inkomstbeskattningen
och i stället införa en ren objektskatt å fastighet. Enligt detta
förslag skulle den nu utgående fastighetsskatten nedsättas till hälften, varjämte
rätten att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentavdrag skulle avskaffas.
De sakkunniga anför härtill följande.

Om detta förslag genomfördes, skulle det innebära, att de som nu på grund
av sin inkomst av fastigheterna i realiteten icke betala någon fastighetsskatt,
finge beskattningen skärpt med hälften av fastighetsskatten, medan
de, för vilka fastighetsskatten nu är helt effektiv, skulle få densamma nedsatt
till hälften. Reformen skulle icke innebära någon ändring i belastningen
för dem, vilkas fastighetsskatt är till hälften effektiv.

Förslaget torde kunna anses ha varit antagligt såväl ur kommunernas som
fastighetsägarnas synpunkter, om detsamma förelegat exempelvis i mitten
av 1930-talet, då fastighetsskatten var effektiv i förhållandevis mycket större

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

omfattning än nu och utbytet av garanliskatt mot objektskatt icke torde ha
inneburit ökad belastning för någon särskild grupp av fastighetsägare.

Förhållandena äro i detta avseende numera helt ändrade. Införande av objektskatt
i stället för garantiskatt skulle för närvarande innebära en avsevärd
omfördelning av den beskattning, som nu bäres av fastigheterna och
betyda en icke oväsentlig skatteskärpning, framför allt för det stora flertalet
jordbrukare, liksom för flertalet industrier, kraftverk och andra rörelser
med avsevärt fastighetsbestånd.

Med hänsyn till anförda förhållanden säger sig de sakkunniga icke kunna
räkna med möjligheten att nu genomföra en från inkomstbeskattningen frikopplad
objektbeskattning av fastighet.

Slutligen må här nämnas att de sakkunniga erinrat om det av dem tidigare
framförda förslaget till en schabloniserad inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter
och i samband därmed framfört tanken på befrielse från
fastighetsskatt för ifrågavarande fastigheter därest schablontaxeringen skulle
genomföras.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet avgivna remissyttranden
tillstyrkes att den kommunala fastighetsbeskattningen bibehålies. Uttalanden
med direkta yrkanden om fastighetsskattens avskaffande har gjorts endast
av riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges lantbruksförbund med instämmande av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges
villaägareförbund.

Från remissyttrandena må här återgivas följande.

Kammarrätten framhåller, att den kommunala fastighetsskatten vore en av
ålder bestående beskattning, som sedan långt tillbaka gjort sina verkningar
gällande. Den nuvarande generationen av fastighetsägare hade förvärvat
sina fastigheter med vetskap om fastighetsskattens tillvaro och kommunerna
hade inrättat sig med hänsyn till dess bestånd. Från detta utgångsläge
syntes frågeställningen bli den, huruvida skäl nu tillkommit som borde föranleda
avskaffande av denna beskattning. I detta avseende anför kammarrätten
bland annat, att det totala skattetrycket numera nått en så betydande
höjd, att varje ytterligare skattebelastning av inkomst till ersättande av fastighetsbeskattningen
vore ägnad att ingiva betänkligheter.

Vad särskilt angår kommunernas skattebehov uttalar kammarrätten, att
det visserligen i den allmänna diskussionen framhållits, att de genom den
numera genomförda kommunsammanslagningen bildade kommunala enheterna
kunde förväntas bli mera ekonomiskt bärkraftiga. Emellertid hade
det visat sig, att som en följd av denna sammanslagning nya utgiftskrävande
anspråk ställts på kommunerna, vilka anspråk ännu endast i mindre utsträckning
kunnat tillgodoses. Då de ekonomiska framtidsutsikterna för
kommunerna således för närvarande tedde sig ganska ovissa, ansåge kammarrätten
det för närvarande icke tillrådligt att genom fastighetsskattens avskaffande
beröva kommunerna någon del av deras skatteunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

I det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna yttrandet framhålles, att om
fastighetsbeskattningen skulle avskaffas, bleve säkerligen en höjning av den
kommunala utdebiteringen i regel ofrånkomlig. Länsstyrelsen vore icke övertygad
om att denna höjning i genomsnitt skulle bliva så relativt låg som de
sakkunniga gjort gällande. En omfördelning av skattebördan, som i icke
oväsentlig grad kunde förväntas öka de mindre bärkraftiga skattskyldigas
skattebörda till förmån för andra kategorier skattskyldiga, syntes i dagens
läge böra undvikas. Ett slopande av den särskilda skatten å fastigheter
kunde icke heller förväntas medföra en i och för sig önskvärd minskning
och förenkling av taxeringsarbetet. Fastighetsvärdena vore nämligen av
alltför stor betydelse vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen för att
en värdering genom beskattningsnämndernas försorg skulle kunna undvaras.
En dylik värdesättning av fastigheterna utan anknytning till en i
förhållande till fastigheternas värden direkt utgående skatt kunde emellertid
befaras bli mindre noggrant utförd än den allmänna fastighetstaxering,
som för närvarande i princip skulle äga rum vart femte år. Då de värden
som åsattes fastigheterna av beskattningsnämnderna icke enbart hade
betydelse för beskattningen utan även hade allmän ekonomisk betydelse,
måste en dylik mindre noggrannhet vid värdesättningen vålla olägenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig dela de sakkunnigas åsikt,
att några invändningar av principiell innebörd icke kunde resas mot en fastighetsskatt
i och för sig. På grund av det nära samband, som funnes mellan
en kommun och inom dess gränser belägna fastigheter talade också
starkare skäl för en kommunalskatt å fastighet än för skatt å andra värdeobjekt.

Sveriges Industriförbund erinrar om att förbundet i yttrande över kommunalskatteberedningens
betänkande anförde, att det skulle vara önskvärt,
att den kommunala beskattningen anordnades som en ren inkomstskatt och
således utan särskild skatt på fastigheter. I berörda yttrande ansåge sig förbundet
av vissa angivna skäl dock icke kunna förorda ett fullständigt upphävande
av fastigheternas större delaktighet i repartitionen.

Därefter framhåller industriförbundet, att förbundet alltjämt vidhölle
sin principiella uppfattning, att fastighetsbeskattningen borde avskaffas.
Den utveckling, som ägt rum efter förbundets föregående yttrande, vore
ägnad att minska de praktiska betänkligheter, som förbundet hyst mot
fastighetsskattens slopande. Det siffermässiga resultatet av den statistiska
utredning, som de sakkunniga företedde, gåve enligt förbundets mening
i och för sig stöd för uppfattningen, att fastighetsbeskattningen skulle kunna
avskaffas. Förbundet kunde icke heller finna de skäl avgörande, som de
sakkunniga anfört för att fastighetsskatten likväl skulle bibehållas.

Industriförbundet uttalar vidare, att förbundet trots sin principiella uppfattning
att fastighetsskatten icke borde bibehållas, ej ansåge sig kunna tillstyrka,
att skatten för närvarande avskaffades. Som skäl härför anför industriförbundet
följande.

Den utredning, som de sakkunniga framlägga, har utförts under en utpräglad
högkonjunktur, men det ligger i fastighetsbeskattningens och en -

Kiingl. .1 Iaj:ts proposition nr 186.

kannerligen i garantiskattesystemets natur, att det speciellt är i tider med
sjunkande inkomster och ofta samtidigt ökade krav på kommunerna, som
denna skatteform kan vara av värde för att bereda kommunerna ett fast
skatteunderlag vid sidan av inkomstskatteunderlaget. Det vore verklighetsfrämmande
att vid bedömande av föreliggande frågor icke räkna med möjligheten
av att fastighetsbeskattningen på grund av en inträffande lågkonjunktur
måhända inom en nära liggande framtid kan komma att erhålla
väsentligt ökad betydelse för kommunernas ekonomi och att dess omedelbara
avskaffande därför skulle kunna medföra avsevärda skadeverkningar
för det allmänna. Omfattningen av dessa skadeverkningar kunna svårligen
bedömas, i varje fall icke på grundval av föreliggande utredning.

Det är vidare enligt vår mening ägnat att väcka särskilt starka betänkligheter
att under nuvarande förhållanden med ett orimligt högt skattetryck
på inkomst och förmögenhet och tillika mer än vanligt ovissa framtidsutsikter
genomföra en reform, som skulle innebära, att det kommunala skattetrycket
vid inträffande lågkonjunktur ytterligare skulle pressa den sammanlagda
skatten å inkomst i höjden.

Sveriges Skogsägareförbund säger sig vara medvetet om de vanskligheter,
som ett avskaffande av fastighetsskatten — även om det endast gällde jordbruksfastigheter
— skulle kunna innebära vid ändrade konjunkturförhållanden.
Nuvarande höga skattetryck på inkomst och förmögenhet tilläte icke
den även lilla merbelastning, som ett sådant ingrepp skulle medföra vid inträffande
lågkonjunktur.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i avgivet yttrande, att
även om fastighetsskattens betydelse ur kommunal skatteintäktssynpunkt
enligt organisationens uppfattning inte borde överdrivas, komme fastighetsskattens
slopande otvivelaktigt att medföra en höjning av utdebiteringsprocenten.
Detta komme att innebära en viss övervältring av skattebördan på
inkomsttagarna — en konsekvens, som enligt organisationens uppfattning
vägde tyngre än de skäl som talade för fastighetsskattens avskaffande.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att det av utredningen vore
ådagalagt, att de tidigare olägenheterna av garantiskatten successivt i stort
sett eliminerats och att en avveckling nu mindre än någonsin kunde vara
påkallad. I nuvarande konjunkturläge skulle det också vara äventyrligt att
åstadkomma rubbningar i det kommunala skatteunderlaget. Antalet landskommuner,
som under de senaste decennierna inom sina gränser fått en omfattande
sportstugebebyggelse, större kraftverksanläggningar o. dyl., hade
starkt ökat, och dessa kommuner vore särskilt beroende av effektiv fastighetsskatt
till icke alltför obetydliga belopp från dessa beskattningsföremål.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att även om på grund av de relativt
goda konjunkturer, som under senare år rått, fastighetsskatten endast i
mindre omfattning varit effektiv, så kunde dock vid en konjunkturomsvängning
motsatsen bli förhållandet. De företagna undersökningarna visade också,
att den utsträckning, i vilken fastighetsbeskattning vore effektiv, vore
mycket växlande i olika kommuner. Ett slopande av fastighetsbeskattningen
medförde en inkomstminskning för kommunerna, som särskilt i tider av
nedåtgående konjunkturer kunde bli kännbar. Starka skäl talade därför en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

ligt landstingsförbundets mening för att man under nuvarande förhållanden
icke vidtoge en så radikal åtgärd som att helt slopa den särskilda fastighetsbeskattningen.

Sundsvalls stad omtalar, att ett avskaffande av fastighetsskatten skulle i
Sundsvall nödvändiggöra en höjning av utdebiteringen, som med ledning av
de sakkunnigas statistiska utredning rörande Norrtälje stad kunde beräknas
till 7,3 öre. Sundsvalls stad kunde icke förorda ett upphävande av fastighetsskatten,
i synnerhet med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser en sådan
åtgärd komme att medföra för kommunerna. Staden hade också fäst sig vid
vad i utredningen uppgåves därom, att anledning alltjämt förelåge att särskilt
beskatta fastigheter. Olika kommunala åtgärder, exempelvis nybyggnad
eller breddning av gata m. in., medförde ofta en höjning av intilliggande
fastigheters värde. På grund härav och då värdestegringsskatt å fastigheter
icke införts, vore det icke mer än skäligt att fastighetsskatt utginge.

Leksands kommun förklarar, att kommunen ansåge de skäl, som i de
sakkunnigas utredning framförts för ett bibehållande av fastighetsbeskattningen,
synnerligen vägande. Kommunen framhåller vidare, att frågan om
en fastighetsbeskattning vore särskilt betydelsefull för kommuner, vilka liksom
Leksand hade ett stort antal sommarbostäder, av vilka en hel del vore
förhållandevis påkostade och av hög standard. Denna bebyggelse medförde
ökade krav på anordningar för vatten och avlopp och i vissa fall även upprättande
av byggnadsplan, vars genomförande medförde ökade kostnader för
kommunerna. På grund härav finge det anses vara rimligt och för kommunernas
del även nödvändigt att genom fastighetsbeskattningen erhålla bidrag
till dessa kommunens kostnader.

Brunnbij kommun framhåller, att kommunen räknade sig till de kommuner,
för vilka fastighetsskatten såsom garantiskatt fortfarande vore en faktor
av icke alltför ringa betydelse. Den tämligen rika förekomsten av sommarnöj
esf astigheter, vars ägare icke vore mantalsskrivna eller inkomstskattskyldiga
inom kommunen, spelade härvid en ganska framträdande roll. Den
övervältring av skattebördan till andra grupper av skattskyldiga, som ett
borttagande av den effektiva fastighetsskatten finge anses innebära bleve
desto mera kännbar i kommuner, där en mycket stor del av fastighetsägarna
vore bosatta i och betalade inkomstskatt till andra kommuner. Härvid skulle
ej heller förbises, att dessa fastighetsägare ofta försökte begagna sig av sina
bättre ekonomiska resurser för att skaffa sig större »sommarlivsrum» för
egen räkning genom att lägga beslag på flera byggnadstomter eller dylikt
och därigenom vållade en utspridning av bebyggelsen, som i sin tur medförde
ökade kostnader för själva samhällsbyggandet, anläggande av gator
och vägar, framdragande av ledningar o. s. v. Att under sådana förhållanden
slopa eller mildra den tribut, som fastighetsskatten utgjorde, förefölle
Brunnby kommun få verkningar i felaktig riktning.

I det av Dorotea kommun avgivna remissyttrandet uttalas, att kommunen
biträdde de sakkunnigas åsikt all fastigheterna som föremål för beskattning
fått allt mindre att betyda för den kommunala budgeten. Detta gällde dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

läget som det tedde sig just nu. Även om cn katastrofal minskning av antalet
inkomstskattekronor ej vore att befara, så kunde —- bland annat till
följd av förhållanden på utrikeshandelns område -— den situationen uppstå,
att fastigheterna ånyo finge ökad aktualitet som beskattningsobjekt.

Vidare framhålles att det förefölle oklart vad ett avskaffande av fastighetsskatten
skulle innebära för en kommun som Dorotea med betydande
arealer krono- och bolagsskogar och små brukningsenheter i övrigt. Ett storbolag
med differentierad verksamhet hade ju möjlighet att sprida sina avverkningar
över vida områden och flera kommuner. Om det på grund av
pris- och avsättningsförhållanden befunnes lämpligt stode det bolagsledningen
fritt att under ett eller flera år i följd helt utesluta, minska eller öka
skogsuttagen i en viss kommun.

Av de remissinstanser, som uttalar sig för ett avskaffande av fastighetsbeskattningen,
framhåller riksräkenskapsverket, att de skäl, som i de sakkunnigas
utredning framförts för en sådan beskattning, tillsammanlagda hade
ganska ringa tyngd.

Riksräkenskapsverket anför sålunda till en början, att den omständigheten,
att det kunde sägas råda ett särskilt slags samband mellan en kommun
och fastigheterna inom kommunen, icke utgjorde anledning att konstituera
en särskild skatteplikt, samtidigt som exempelvis rörelse, som bedreves inom
kommunen, uteslöts från garantibeskattning. Icke heller kunde det förhållandet,
att vissa anordningar i vissa kommuner kunde vara till gagn för vissa
fastigheter, tjäna som motiv för en permanent beskattning av, i princip, alla
fastigheter i alla kommuner. Ett besläktat argument vore, påpekar riksräkenskapsverket,
att fastighetsskatten skulle vara ett slags surrogat för en värdestegringsskatt.
Också om detta argument syntes gälla, att man genom fastighetsbeskattningen
endast i ringa mån nådde vad man åsyftade. Till grund
för fastighetsskatten låge icke värdestegringen utan totalvärdet, och skatten
stode icke i någon relation till den värdestegring det kunde vara fråga om.

Vad beträffar det motiv för de sakkunnigas ståndpunkttagande, som innefattades
i påpekandet att en avveckling av fastighetsbeskattningen kunde
tänkas ge de nuvarande fastighetsägarna en oförtjänt vinst i form av ökning
av fastigheternas värden, säger sig riksräkenskapsverket i och för sig dela;
det kunde finnas anledning till betänksamhet inför ett dylikt resultat av en
avveckling. Enligt riksräkenskapsverkets mening talade emellertid starka
skäl för att awecklingsvinsten endast i ringa mån skulle komma fastighetsägarna
till godo. Härom anför riksräkenskapsverket följande.

Vad särskilt angår det nuvarande läget på bostadsmarknaden, med reglering
av hyrorna, är det tydligt, att ett upphävande av fastighetsbeskattningen
skulle komma att beaktas vid de återkommande undersökningar om fastighetsförvaltningens
kostnader, som ligga till grund för beslut om hyresnivåns
höjd. Något egentligt utrymme för en höjning av fastighetsvärdena
skulle det därför icke bli. Och man lär kunna förmoda, att i ett läge, då det
befunnits lämpligt att slopa hyresregleringen, som följd av konkurrensen resultatet
skulle bli i huvudsak detsamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Resonemanget i det närmast föregående har i första hand tagit sikte på
hyreshus. Men det torde i princip direkt eller indirekt vara tillämpligt också
i fråga om andra slag av fastigheter. Priserna på egnahemsfastigheter o. d.
få antas icke vara helt oberoende av den allmänna hyresnivån. Och vad gäller
egentliga jordbruksfastigheter —• som ju svara endast för en blygsam del
av den samlade effektiva fastighetsskatten — lär regleringen av produktpriserna
tills vidare spela samma roll som hyresregleringen på sitt område.

Riksräkenskapsverket erinrar slutligen om vad de sakkunniga anfört därom,
att en fastighetstaxering utan samband med en allmän fastighetsskatt
säkerligen icke skulle bli så noggrann och fullständig som nu. I delta avseende
anför riksräkenskapsverket följande.

Riksräkenskapsverket anser det visserligen icke helt uteslutet, att en tendens
i den riktningen kan bli märkbar, men finner det knappast rättvisande
att dra en parallell med den nuvarande taxeringen av icke skattepliktiga
fastigheter. Taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter — nationalparker,
allmänna platser, förvaltnings- och kyrkobyggnader etc. — lär sakna betydelse
i alla eller så gott som alla de i de sakkunnigas översikt angivna avseendena.
Taxeringen av fastigheter i allmänhet skulle däremot vara av avsevärd
reell betydelse också efter en avveckling av den särskilda fastighetsbeskattningen.
Det är här tillräckligt att peka på dess roll vid bestämmandet
av underlaget för den statliga förmögenhetsskatten. Det må vara att
denna roll i många fall på grund av fastighetsägarens förmögenhetsställning
icke blir aktuell — hur det kommer att förhålla sig i det enskilda fallet
kan dock näppeligen förutses vid fastighetstaxeringen. Något liknande gäller
för övrigt om fastighetsskatten, som ju i stor utsträckning icke är effektiv.

Efter att sålunda ha bemött de skäl, som de sakkunniga anfört för en fastighetsbeskattning,
övergår riksräkenskapsverket till att på följande sätt
ange de omständigheter, som enligt riksräkenskapsverkets mening talade
mot en sådan beskattning.

I det avseendet fäster riksräkenskapsverket betydande vikt vid den ojämna
och irrationellt verkande belastning, som skatten åstadkommer. Även
om man — som riksräkenskapsverket — håller före, att skatten i huvudsak
övervältras, kan det dock knappast antas, att övervältringen i det enskilda
fallet korresponderar mot den aktuella effektiva belastningen. Denna senare
är ju beroende av sådana på sitt sätt ovidkommande faktorer som fastighetsägarens
personliga förhållanden, främst hans förmögenhetsställning -—• och
det synes föga antagligt, att en skuldsatt fastighetsägare skulle exempelvis
kunna ta ut högre hyror än en välbärgad. Sambanden kompliceras dessutom
av att relationen mellan taxeringsvärde och hyror varierar mellan
olika fastigheter.

Lantbruksstijrelsen säger sig för sin del vilja framhålla, att den speciella
form av objektbeskattning, som fastighetsskatten utgjorde, syntes styrelsen
icke särskilt väl passa in i den i övrigt på inkomst grundade allmänna kommunala
beskattningen. Fastighetsskatten utgjorde sålunda ett avsteg från
de grundläggande reglerna för den kommunala beskattningen, vilket vid
skattens tillkomst huvudsakligen motiverades med att särskilt för landskommunernas
del en beskattning av enbart inkomst skulle ge ett alltför litet

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

och osäkert utbyte. De sakkunniga hade visat, att fastighetsskatten numera
praktiskt taget helt förlorat denna sin ursprungliga betydelse, och de hade
även framhållit, att man på grund av bl. a. olika åtgärder inom jordbrukspolitikens
område icke heller för framtiden torde behöva befara en sådan
nedgång i det på inkomst grundade skatteunderlaget, att ett verkligt behov
av en garantiskatt av detta slag ånyo skulle uppstå. Ur de synpunkter, som
lantbruksstyrelsen hade att företräda, funne styrelsen med hänsyn härtill
skäl principiellt sett icke längre föreligga för att behålla skatten.

Sedan lantbruksstyrelsen erinrat om att enligt de sakkunnigas utredning
utdebiteringshöj ningen vid bortfall av fastighetsskatten komme att variera
rätt så avsevärt, framhålles att utdebiteringshöj ningen i undantagsfall kunde
bli av sådan storlek, att det icke rimligen kunde begäras, att kommunen
skulle finna sig i att skatten avskaffades utan att kommunen erhölle någon
kompensation för inkomstbortfallet. Sådana verkningar av skattens borttagande
skulle visserligen mildras om — såsom lantbruksstyrelsen ville förorda
— skatten icke slopades på en gång utan avvecklades i etapper. Även
i dylikt fall finge det dock anses berättigat, att särskilt de kommuner, i vilka
utdebiteringen skulle påverkas mera nämnvärt, erhölle kompensation
för åtminstone en del av inkomstbortfallet genom bidrag av statsmedel. Under
alla förhållanden måste detta gälla i den män på grund av fastighetsskattens
borttagande staten gjorde besparingar eller finge ökade inkomster.

Sveriges fastighetsägareförbund understryker, att förhållandena nu vore
helt annorlunda än då frågan om fastighetsskattens bibehållande tidigare
diskuterats. Såsom de sakkunniga framhållit i sin utredning hade fastighetsbeskattningen
förlorat sin betydelse såsom garanti för visst minimum av
skatteunderlag i kommunerna. Detta förhållande talade enligt förbundets
mening uppenbarligen för ett omedelbart avskaffande av fastighetsskatten.

Beträffande vad de sakkunniga anfört om kommunernas berättigade intresse
att av fastigheterna utfå bidrag till sina utgifter, framhåller fastighetsägareförbundet,
att just detta resonemang på samma sätt varit ett av
huvudargumenten när det gällt att under det sista decenniet pålägga fastigheterna
alla de särskilda kommunala avgifter och skyldigheter, som i dag
belastade dessa.

Fastighetsägareförbundet framhåller vidare, att det vore orimligt att betrakta
fastighetsskatten som en form av värdestegringsskatt. I den mån
fastighetsskatten vore effektiv hade den icke något som helst samband med
den värdestegring, som hade inträtt beträffande vissa fastigheter.

Huruvida och i vad mån en värdestegringsskatt borde ifrågakomma och
kunde genomföras vore ju också föremål för mycket delade meningar. Vad
de sakkunniga i detta sammanhang anfört måste därför sakna relevans vid
bedömandet av frågan om fastighetsskatten skulle bibehållas eller avskaffas.

Därefter erinrar fastighetsägareförbundet om att enligt de sakkunnigas
undersökningar fastighetsskattens avskaffande skulle i nio landskommuner
ha medfört en genomsnittlig ökning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt
med 58 öre. Detta procenttal låge enligt föi’bundets mening i överkant.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

I detta sammanhang säger sig fastighetsägareförbundet vilja framhålla,
att den av 1950 års riksdag genomförda höjningen av de kommunala ortsavdragen
innebure en icke obetydlig övervältring av kommunalskatt från
icke-fastighetsägare till fastighetsägare. Utdebiteringshöjningarna på grund
av denna reform vore också väsentligt högre än skattelagssakkunniga kommit
fram till såsom resultat av fastighetsskattens avskaffande. Denna för
fastighetsägarna särskilt betungande konsekvens av ortsavdragsreformen
hade ytterligare accentuerats genom den avsevärda höjningen av taxeringsvärdena
vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Med en sådan utredning
skulle hela denna fråga ha kommit i en klarare belysning. Det kunde enligt
förbundets mening inte vara riktigt att, såsom de sakkunniga gjort, bygga
hela sitt resonemang på siffror, som genom särskilda omständigheter på
kort tid undergått en stark förändring till fastighetsägarnas nackdel.

Avslutningsvis framhåller fastighetsägareförbundet, att den allmänna principen
för utmätande av de direkta skatterna vore i vårt land, att skatten
skulle utgå efter skatteförmågan. Då skattetrycket vore så högt som numera
vore fallet, framstode det såsom särskilt angeläget, att denna princip
strängt upprätthölles. Enligt förbundets mening finge anses ostridigt, att vår
nuvarande fastighetsskatt icke fyllde kravet på likformighet och rättvisa.
Ur de skattskyldigas synpunkt vore det därför ett berättigat krav att fastighetsskatten
avskaffades. Tiden borde nu vara mogen för att taga ett sådant
steg.

Sveriges lanbruksförbund påpekar, att de sakkunniga icke syntes ha tagit
någon hänsyn till den inverkan som skuldbelastningen och därav föranledda
ränteutgifter hade på skatteförmågan. En skuldbelastad fastighet skulle sålunda
enligt förslaget betungas av en garantiskatt, som bleve mera effektiv
ju större skuldbelastningen vore. Brytande av förmågoprincipen såsom underlag
för beskattningen framträdde synnerligen hjärt i detta fall.

Lantbruksförbundet ville hävda att den nuvarande garantibeskattningen
å fastigheter spelat ut sin roll och att den snarast borde avskaffas.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att det i de sakkunnigas utredning
konstaterats, att jordbruket till mycket obetydlig del drabbades av
effektiv fastighetsskatt. Ett slopande av fastighetsbeskattningen skulle därför
på intet sätt medföra ett överflyttande av skattetrycket från jordbruket
till andra näringsgrenar.

Riksförbundet anför vidare följande.

Även om den effektiva fastighetsskatten sålunda genomsnittligt sett är
obetydlig, kan den dock i det enskilda fallet — i samband med felslagen
skörd etc. — utgöra en allvarlig börda. Detta gör sig speciellt gällande vid
skogsbruket, där större avverkningar förekomma endast med längre tidsintervaller,
och fastighetsägaren sålunda har möjlighet att tillgodoräkna sig
procentavdraget endast i obetydlig omfattning. Den som förvärvar kalmark
och vidtager omfattande skogsodlingsåtgärder måste sålunda betala effektiv
fastighetsskatt under hela tillväxtperioden för att sedan, om fastigheten försäljes,
påföras inkomstskatt å skogskapitalet.

5 llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 18t>.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Sveriges villaägareförbund uttalar till en början, att om man bedömde
frågan om fastighetsskattens avskaffande på något längre sikt stode det
otvetydigt klart, att ett bortfall av fastighetsskatten år från år komme att
betyda allt mindre för kommunernas del.

Vidare säger sig villaägareförbundet icke dela de sakkunnigas uppfattning,
att de som yrkade på fastighetsskattens avskaffande icke till stöd därför
kunde åberopa rättsgrunder eller grunderna för skattesystemet i dess
helhet. Härom anföres följande.

Vårt nuvarande skattesystem grundar sig liksom i alla västerländska kulturländer
på principen om »skatt efter förmåga». Något annat har icke heller
från för skattesystemets tillkomst och utformning ansvariga myndigheter
gjorts gällande. Efter detta konstaterande återstår frågan, om även fastighetsskatten
grundar sig på nämnda princip. Enligt förbundets uppfattning
är så icke fallet. I inkomstavseende ligger det ju tvärtom så till, att raerbelastningen
för fastighetsägarna på grund av fastighetsskatten praktiskt
taget står i omvänt förhållande till skatteförmågan. Den som har en låg
inkomst från sin fastighet eller låga inkomster från annan förvärvskälla och
därmed liten skatteförmåga, betalar effektiv fastighetsskatt, medan en fastighetsägare
med goda inkomster icke betalar någon fastighetsskatt alls.
EU genomförande av utredningsmännens förslag skulle icke åstadkomma
någon förändring därvidlag, bortsett från den obetydliga lindring som i enstaka
fall skulle uppstå genom ett bättre utnyttjande av ortsavdrag och ev.
avdrag för ömmande omständigheter.

Häri ligger just det för fastighetsägarna avgörande skälet för ett avskaffande
av fastighetsskatten, nämligen den därmed förknippade orättvisan
gentemot framför allt det klientel, vars intressen förbundet har att bevaka,
d. v. s. ägarna av en- och tvåfamilj sfastigheter, som även enligt utredningsmännens
statistiska undersökningar erlägga huvuddelen av den effektiva
fastighetsskatten och för vilka skatten framför allt i nuvarande läge verkligen
innebär en hård belastning. Denna orättvisa är enligt förbundets uppfattning
av den storleksordningen, att enbart detta skäl måste anses tillräckligt
för att motivera ett omedelbart avskaffande av fastighetsskatten.

De sakkunnigas avvisande uttalanden mot ett utbyte av det nuvarande
garantiskattesystemet mot en fristående objektskatt å fastighet har föranlett
länsstyrelsen i Västerbottens län att anföra följande.

Garantiskattesystemet verkar ju så att om en person är tillräckligt förmögen
att icke behöva belåna fastigheten, detta medför en högre avkastning,
vilket möjliggör ett bättre utnyttjande av garantiskatteavdraget. För den,
som måste högbelåna fastigheten, ges icke denna möjlighet utan fastighetsbeskattningen
får i dylikt fall ofta karaktär av ren objektskatt och blir, såsom
de sakkunniga uttrycka sig, effektiv. Resultatet blir följaktligen alt
den förmögne skattskyldige, som har fastigheten skuldfri, som belöning för
detta välförhållande erhåller ytterligare kompensation genom att helt eller
delvis befrias från den pålaga, som fastighetsskatten skulle utgöra. Den
skuldsatte åter, som på grund av höga utgifter för räntor eller eljest för
löpande omkostnader icke får något netto av fastigheten, drabbas däremot
av fastighetsskatten i hela dess tyngd.

Det nuvarande systemet med en garantiskatt har följaktligen så litet beaktat
— — — principerna om skatteförmåga, rättvisa och likformighet,
att de verka i alldeles motsatt riktning. Länsstyrelsen kan för sin del icke
finna att tillräckliga skäl förebragts för att detta orättvisa förhållande bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

bestå för framtiden, även om det av de skattskyldiga fastighetsägarna accepterats
såsom eu oundviklig följd av gällande beskattningsregler.

----Mot ett ersättande av garantiskatten med en ren objektskatt har

väl egentligen åberopats endast ett skäl, nämligen att detta skulle medföra
en skatteskärpning för särskilda grupper fastighetsägare, nämligen för
dem som nu undgå garantiskatten till följd av högre nettointäkt, d. v. s. i
första hand majoriteten jordbrukare i landet, innebärande en omfördelning
mellan fastigheterna av den del av skatten, som nu bäres av fastigheterna.
Detta är givetvis ett riktigt påpekande. Men detta förhållande kan
icke vara ett tillräckligt skäl att behålla den nuvarande ordningen. Det kan
icke vara ett kommunalt intresse att avstå från den kommunala inkomstskatten
på fastighetens avkastning, därför att denna avkastning är hög och
fastighetsskatten kan lättare bäras. Och ur fastighetsägarens synpunkt kan
det icke heller framstå som önskvärt att beskattningen skärpes under dåliga
år och lättas för de år då avkastningen är god.

Länsstyrelsen har icke kunnat finna annat" än att de skäl, som av de
sakkunniga åberopas för ett bibehållande av en fastighetsbeskattning, hava
giltighet endast i fråga om en fristående objektskatt.

Utan att för sin del i nuvarande läge vilja föreslå införande av en fristående
objektskatt, anför kammarrätten vissa synpunkter, som i huvudsak
överensstämmer med vad länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat.

Vad slutligen angår den i de sakkunnigas utredning framförda tanken på
befiielse fian fastighetsskatt från en- och tvafainiljsfastighetcr i samband
med att för sådana fastigheter genomfördes en schabloniserad inkomsttaxering,
avvisas tanken på en sådan skattebefrielse av så gott som samtliga
remissinstanser, vilka uttalat sig i fragan, nämligen av kammarrätten,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och Örebro län,
Sveriges lantbruksförbund samt Brunnby och Kvillinge kommuner.

Endast Tjänstemännens centralorganisation anser att, därest schablontaxeringen
infördes för villafastigheter, dessa fastigheter samtidigt borde
befrias från fastighetsskatt.

Såsom belysande för de skäl, som framförts i de avstyrkande remissyttrandena,
må av kammarrätten uttalande i detta avseende här återgivas följande.

Den ifrågasatta eftergiften av fastighetsskatten skulle medföra förlust av
fastighetsskatteunderlag för därav berörda kommuner. Bland dessa kommuner
befinna sig sådana med omfattande sommarvillebebyggelse, ofta ekonomiskt
svaga kommuner med ensidigt på fiske eller annan starkt konjunkturkänslig
verksamhet inställt näringsliv. Dessa kommuner kunna förväntas
vara i högre grad än de flesta andra beroende av den garanti, som ligger i
fastighetsskatten å sommarvillebebyggelsen, vilken ofta utgör en relativt

stor del av dessa kommuners totala skatteunderlag.-----Bedan den av

de sakkunniga i den nu förevarande utredningen i annat sammanhang redovisade
undersökningen rörande Djurö kommun ger anledning till farhågor,
att i ytterlighetsfallen icke obetydliga rubbningar i kommunernas ekonomi
skulle kunna föioi sakas. Att sålunda eu, beträffande vissa kommuner måhända
väsentlig, övcrvältning av skattebördan på ägare av andra fastigheter
än enfamiljsfastigheter och på inkomsttagare skulle vidtagas endast av det
skälet, att därigenom skulle kunna vinnas vissa administrativa fördelar kan
givetvis icke ifrågasättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Det må tilläggas, att lantbruksförbundet påpekat, att en befrielse från
fastighetsskatt för en så betydande del av fastighetsbeståndet, som en- och
tvåfamilj sfastigheter utgjorde, ofrånkomligen kommc att medföra en skatteövervältring
å innehavare av jordbruksfastigheter.

Departementschefen. I den under tiden efter tillkomsten av den nuvarande
fastighetsskatten förda diskussionen har skälen för och emot denna skatt
ingående redovisats. Jag hänvisar härutinnan till den historik, som jag i det
föregående lämnat, samt till vad de sakkunniga anfört i frågan om bibehållande
av denna skatteform och de däröver avgivna remissyttrandena.
Det synes icke erforderligt att nu återupprepa dessa skäl för och emot, utan
jag inskränker mig i det följande till att ange de omständigheter, som enligt
min mening i nu rådande läge får anses utslagsgivande då man tager
ställning till frågan om fastighetsbeskattningens bibehållande eller avskaffande.

Med fastighetsskatten åsyftades vid dess införande att garantera kommunerna
ett visst skatteunderlag. Och det framstod som naturligt att fastigheterna
med hänsyn till omfattningen av dessa värdeobjekt och deras samband
med kommunerna skulle lämna denna garanti. Någon renodlad årlig
objektsbeskattning åsyftades däremot i och för sig icke med fastighetsskatten
sådan den utformades.

Enighet råder därom, att fastighetsbeskattningen under åren alltmera förlorat
i betydelse såsom en garant av skatteunderlag åt kommunerna. Detta
har givetvis främst sin grund i den allmänna inkomstutvecklingen. Jag erinrar
om den förebragta statistiska utredningen, som visar att antalet skattekronor
i hela landet år 1952 uppgick till ca 223 milj., därav ca 195 milj. inkomstskattekronor
och ca 28 milj. fastighetsskattekronor. Antalet effektiva
fastighetsskattekronor kan med ledning av de sakkunnigas undersökningar
beräknas uppgå till ca 15 milj.

De nu återgivna siffrorna visar, att för landets kommuner tillsammantagna
fastighetsbeskattningen icke längre kan anses innebära någon avgörande
eller ens särskilt betydelsefull garanti för tillräckligt skatteunderlag.
Kunde man begränsa bedömandet av behovet av en bibehållen fastighetsbeskattning
till vad nu anförts, skulle alltså kunna konstateras att detta behov,
sett mot bakgrunden av motivet för införandet av denna skatteform,
starkt minskat. Av skäl som jag längre fram kommer att närmare utveckla
synes det mig emellertid icke möjligt att grunda ett ställningstagande allenast
på denna omständighet.

Jag vill emellertid först erinra om att fastighetsskatten såsom garantiskatt
aldrig omfattats av någon enhällig mening. Ända från tiden för fastighetsskattens
tillkomst har tanken på en från inkomstskatten fristående
objektskatt å fastighet haft åtskilliga förespråkare. Jag får allenast påminna
om att kommunalskatteberedningen i sitt år 1942 avlämnade betänkande
förordade en sådan objektskatt och att i samband med remissbehandlingen
av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag från något håll ifrågasatts att

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 69

den nuvarande fastighetsskatten skulle ersättas med en fristående objektskatt.

Enligt min mening kan goda skäl anföras för att fastigheterna på ett särskilt
sätt skall bidraga till kommunernas inkomster. Jag hänvisar till vad
skattelagssakkunniga i detta hänseende anfört. En övergång till en objektbeskattning
synes likväl knappast kunna ifrågakomma. Repartitionstalet för
en objektskatt skulle sannolikt ej kunna sättas högre än som svarar mot den
nuvarande effektiva fastighetsskatten. Objektskatten skulle med hänsyn
härtill täcka blott en ringa del av kommunernas inkomstbehov. Omläggningen
från garantiskatt till objektskatt skulle emellertid medföra betydelsefulla
verkningar för såväl åtskilliga kommuner som många fastighetsägare.
Vissa kommuner skulle få inkomsttillskott medan andra, främst tätortskommunerna,
finge vidkännas ett kännbart inkomstbortfall. Åtskilliga
fastighetsägare, främst jordbrukare men även andra, skulle få ökade skatter.
Att genomföra en dylik omfördelning av skattebördan, låt vara att det
här gäller relativt mindre betydelsefulla belopp, förefaller just med hänsyn
till fastighetsskattens numera minskade betydelse knappast rimligt.

De sakkunniga har med stöd av sin statistik beräknat den effektiva fastighetsskatten
för taxeringsåret 1952 till 155 milj. kronor. Därvid har utgångspunkten
varit den utdebiteringsgrund, som fastställts år 1950 att gälla
för det kommunala budgetåret 1951 inom undersökta kommuner. Med hänsyn
till att utdebiteringen sedermera i flertalet kommuner höjts, kan antagas
att den effektiva fastighetsskatten för taxeringsåret 1953 och senare år blir
något högre. De sakkunnigas vidare undersökningar har gett till resultat,
att de beräknat fastighetsskatten vara effektiv beträffande jordbruksfastighet
till 20 å 25 procent och beträffande annan fastighet till 65 å 70 procent.
Redan härav framgår, att det ekonomiska utfallet av fastighetsskattens avskaffande
kan gestalta sig mycket olika för kommuner av olika slag.

De sakkunniga har även direkt uträknat vilka utdebiteringshöjningar, som
skulle i vissa undersökta kommuner blivit en följd av fastighetsskattens avskaffande.
Här må erinras om att i Nysätra kommun höjningen skulle blivit
blott 15 öre per skattekrona, medan höjningen i Bara kommun beräknats
till en krona 18 öre (och i en församling inom Bara kommun till en
krona 30 öre). I skärgårdsförsainlingen Nämdö inom Djurö kommun skulle
utdebiteringshöjningen endast på grund av bortfallet av fastighetsskatten för
sommarvillor blivit ej mindre än 3 kronor 45 öre. I Norrtälje stad har höjningen
beräknats till 95 öre och i Stockholm till 70 öre.

Höjningen av landstingsskatten har beräknats till 29 öre för skattekrona.

Det sagda visar att fastighetsskattens avskaffande i några fall skulle
föranleda relativt obetydliga utdebiteringshöjningar, medan mera avsevärda
sådana skulle komma till stånd å andra håll. Det senare skulle särskilt bli
fallet i sådana städer och andra tätorter, där villafastigheter utgör en betydande
del av fastighetsbeståndet. I än högre grad skulle detta gälla kommuner
med en betydande sommarvillebebyggelse, inom vilka kommuner
skatteunderlaget i övrigt ofta nog är relativt svagt och dessutom icke sällan

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

särskilt konjunkturkänsligt. Vidare kan erinras om kommuner som domineras
av eller inom vilka i allt fall finnes mycket stora gods och gårdar,
vilka enligt gjorda undersökningar i huvudsak icke erlägger annan kommunalskatt
än den som föranledes av fastighetsbeskattningen. I sådana fall
där fastighetsägaren är bosatt i annan kommun än den där fastigheten är
belägen skulle fastighetsskattens avskaffande även inge särskilda betänkligheter.

Uppmärksamhet bör tillika ägnas sådana kommuner, inom vilka skogsegendomarna
är dominerande eller i allt fall betydande. Med hänsyn till
det relativt ojämna uttag av skogsprodukter, som av olika skäl ifrågakommer,
skulle dessa kommuner vid ett borttagande av fastighetsskatten vissa
år kunna utsättas för avsevärda påfrestningar. — Även andra likartade
exempel kan nämnas.

Av det sagda framgår, att fastighetsskattens bibehållande för åtskilliga
kommuner alljämt måste anses vara av ej ringa betydelse och att dess avskaffande
i dessa fall skulle kunna medföra kommunfinansiella olägenheter
som måste anses som betänkliga.

Ser man frågan ur de enskilda skattskyldigas synpunkt, kan visserligen
konstateras att ett avskaffande av fastighetsskatten vore ägnat att undanröja
den orättvisa fastighetsägarna emellan, som följer av att fastighetsskattens
belastande inverkan i det särskilda fallet är beroende av om fastigheten
under varje särskilt år lämnat avkastning av viss storleksordning.
Men man måste samtidigt fastslå att ett sådant avskaffande innebär i förhållande
till vad nu gäller en övervältring av skattebördan från en kategori
skattebetalare till en annan. Med hänsyn till det nuvarande totala skattetrycket
måste detta inge betänkligheter.

Visserligen är uppenbart att den inträdda avsevärda förskjutningen i
kommunernas inkomster från fastighetsskatt till inkomstskatt skapat ett
nytt läge vid bedömandet av behovet av en fortsatt fastighetsbeskattning.
Vid prövning av frågan om fastighetsskattens avveckling måste emellertid
hela tiden hänsyn tagas till kommunernas förmåga att tåla en nedgång i
skatteunderlaget. Som framgår av vad jag förut anfört inbjuder dagens läge
till stor försiktighet. Jag anser mig därför icke kunna förorda att förslag
om fastighetsskattens avskaffande nu förelägges riksdagen. Jag vill emellertid
tillägga följande.

Längre fram kommer jag att behandla de sakkunnigas förslag om inarbetande
av fastighetsskatten i inkomstskatten ävensom frågan om en sänkning
av det s. k. repartitionstalet för fastighet. Genomföres förstnämnda åtgärd
vinnes att en ofta påtalad orättvisa, som är förenad med det nuvarande
systemet, undanröjes. En sänkning av repartitionstalet skulle självfallet
även innebära en ytterligare och icke oväsentlig uppmjukning i de ur vissa
synpunkter mindre önskvärda verkningarna av garantiskattesystemet. Som
jag i det följande närmare skall utveckla, synes mig de båda nyssnämnda åtgärderna
vara möjliga att genomföra. Om så sker skulle detta kunna karakteriseras
som ett led i en successiv avveckling av garantiskattesystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Enligt min mening bör man om någon tid och sedan verkningarna av de
nyss omnämnda reformerna kan konstateras verkställa en förnyad utredning
rörande fastighetsbeskattningen. En sådan utredning skulle då avse att utröna
vilka konsekvenser avskaffandet av denna beskattning skulle medföra
i form av bortfall av kommunalt skatteunderlag och därav betingade utdebiteringshöjningar.
Det är även möjligt, att bättre förutsättningar för garantiskattesystemets
fullständiga avveckling kan visa sig dåmera vara för
handen.

Här må erinras om de sakkunnigas uttalande, att därest en schablonregel
föreskrives för beräkningen av inkomst av en- och tvåfamilj svillor, det
kunde ifrågasättas att fritaga sådana fastigheter från fastighetsskatt.

Mot detta uttalande har i flertalet remissyttranden, där spörsmålet berörts,
riktats invändningar.

Jag har för avsikt att senare i dag anmäla frågan om en förenklad inkomstberäkning
för villafastigheter och föreslå att riksdagen underställes förslag
till lagstiftning i ämnet. Som jag då närmare kommer att utveckla, bör reglerna
för schablontaxeringen så utformas, att — bedömt på något längre
sikt än ett beskattningsår — någon ökad eller minskad inkomstbeskattning
genomsnittligt sett icke skall föranledas av denna taxeringsmetod. Med hänsyn
härtill och till de olägenheter ur kommunfinansiell synpunkt, som vid
ett slopande av fastighetsskatten för nu ifrågavarande fastigheter skulle
kunna starkt framträda inom kommuner med stor bebyggelse av sommarvillor
eller eljest av en- och tvåfamilj svillor, anser jag mig icke kunna förorda
den ifrågasatta uppmjukningen i fastighetsbeskattningen.

Om garantiskattesystemet tills vidare bibehålies, uppkommer, såsom jag
nyss framhöll, frågan huruvida vissa med systemet förenade orättvisor kan
undanröjas och om med hänsyn till kommunerna en allmän sänkning av
fastighetsskatten kan genomföras. Jag övergår nu att behandla dessa frågor.

VI. Utformningen för framtiden av den kommunala
fastighetsbeskattningen.

De sakkunniga. De sakkunniga upptager i sin utredning till diskussion
frågan huruvida vid ett bibehållande i huvudsak av den nuvarande kommunala
fastighetsbeskattningen formerna för beskattningen lämpligen borde
ändras eller modifieras.

T fråga om alternativ, som står till buds då det gäller att undersöka vilka
modifikationer i eller tekniska förändringar av den nuvarande fastighetsbeskattningen,
som är tänkbara, anför de sakkunniga bland annat följande.

2. Påförande av underlag för fastighetsskatt i samband med inkomsttaxeringen.
Detta kan ske genom att det nuvarande systemet med särskild på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

föring av fastighetsskatt och medgivande av procentavdrag vid inkomstberäkningen
utbytes mot den anordningen, att särskild påföring av fastighetsskatt
underlåtes och ett för inkomstskatt och fastighetsskatt gemensamt
skatteunderlag påföres. Därigenom skulle vinnas, att fastighetsskatt påfördes
endast i den mån den vore effektiv, och den särskilda uppbörden av
fastighetsskatt skulle undgås. Metoden bereder möjlighet att låta fastighetsägare,
som med nuvarande system icke kan utnyttja ortsavdrag, att på ett
jämförelsevis enkelt sätt få åtjnuta sådan förmån.

Minskning av fastighetsskatten med hänsyn till icke utnyttjade ortsavdrag,
eventuellt sådant avdrag och allmänna avdrag, kan givetvis åstadkommas
även inom ramen för nu gällande sätt för uppbörd av fastighetsskatt
men skulle innebära en komplicering av förfarandet utan att lättnad i annat
avseende vunnes.

3. För varje skattskyldig eller fastighet beräknad reduktion av underlaget
för fastighetsskatt. Enligt gällande bestämmelser reduceras för en var
skattskyldig skatteunderlaget genom ortsavdrag och skatt påföres icke med
mindre den beskattningsbara inkomsten uppgår till ett minimibelopp av
20 kronor.

Beträffande fastighetsskatten förekomma vissa jämförliga bestämmelser,
som emellertid ha blott ringa praktisk betydelse. Sålunda skall värde å taxeringsenhet,
vilket understiger 100 kronor, upptagas endast i taxeringslängdens
anteckningskolumn, och byggnad å ofri grund med värde under 500
kronor är undantagen från skatteplikt. Slutligen föreligger frihet från skyldigheten
att betala fastighetsskatt för sådan fastighet, vars värde icke uppgår
till 1 000 kronor och vilkens enda eller huvudsakliga värde utgöres av
för ägarens eller innehavarens personliga behov använd åbyggnad, dock blott
under förutsättning att den skattskyldige eller hans maka icke på annan
grund skall erlägga skatt för fastighet eller inkomst.

En lindring i fastighetsbeskattningen skulle kunna ske genom att fastighetsskatten
beräknades — icke såsom nu å hela taxeringsvärdet av skattepliktig
fastighet — utan å ett på visst sätt reducerat taxeringsvärde. Eu sådan
reduktion kunde ske på olika sätt. Reduktionen kunde anknytas till taxeringsenheterna
på det sättet, att fastighetsskatt — och därmed även procentavdrag
— för varje taxeringsenhet beräknades endast å den del av taxeringsvärdet,
som överstege visst belopp, exempelvis 20 eller 30 tusen kronor.
Därigenom skulle debiteringen av en hel del mindre skattebelopp av jämförelsevis
måttlig betydelse för kommunerna bortfalla. Reduktionen kunde
även anknytas till varje skattskyldigs fastighetsinnehav i viss kommun,
men en sådan reduktion bleve besvärligare i tillämpningen. Eu tredje möjlighet
vore att reduktionen begränsades till fysisk persons fastighetsinnehav
i hemortskommunen.

Med hänsyn till att i den allmänna debatten om fastighetsskatten den uppfattningen
kommit till uttryck, att man genom medgivande av ett skattefritt
avdrag å taxeringsvärdet borde lätta på den skattebörda, som i fastighetsskattehänseende
åvila främst ägare av en- och tvåfamiljsfasligheter, ha
de sakkunniga vid en statistisk undersökning avseende Norrtälje stad sökt
belysa konsekvenserna vid genomförandet av ett förslag av antydd innebörd.
I fråga om resultatet av ifrågavarande undersökning hänvisas till bilaga
G.

4. Möjlighet till nedsättning av eller befrielse från fastighetsskatt vid nedsatt
skatteförmåga efter prövning i varje särskilt fall. Vid inkomstbeskattningen
kan lindring i eller befrielse från skattskyldighet meddelas beträffande
3 000 kronor utöver vad som är skattefritt på grund av ortsavdragen.
I fråga om fastighetsskatten föreligger liknande möjlighet endast beträffan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

de dödsbo, som kan erhålla hel eller partiell befrielse beträffande efter
dödsfallet förfallande skatt, om behållningen i boel uppgått till högst 40 000
kronor och synnerligen ömmande omständigheter äro för handen.

Obenägenheten att i större utsträckning än nyss sagts bereda möjlighet
till lindring i skattskyldigheten för fastighet torde ha sin grund i fastighetsskattens
karaktär av objektskatt och i farhågor för att den garanti,
som fastighetsbeskattningen borde erbjuda, skulle minska i värde. Med den
ändring, som skett i fråga om fastighetsskattens betydelse, torde en viss
utsträckning av möjligheterna att efter individuell prövning på grund av
nedsatt skatteförmåga medgiva lindring i skyldigheten att erlägga fastighetsskatt
icke behöva möta principiella betänkligheter.

De sakkunniga framhåller därefter, att de övervägt möjligheterna att
utan ändring i princip av den nuvarande fastighetsbeskattningen erhålla
en mera rationell form för fastighetsskattens uttagande. De sakkunniga
framhåller sålunda, att en granskning ur teknisk synpunkt av den nu tilllämpade
anordningen gåve anledning till den erinringen, att det ur olika synpunkter
synts mindre rationellt att först debitera fastighetsskatt, vilken
motsvarade skatten å en till 5 procent av taxeringsvärdet beräknad inkomst
av visst fastighelsinnehav, för att sedan vid inkomstberäkningen göra avdrag
för däremot svarande del av inkomsten. Detta system medförde bland
annat, alt även sådana fastighetsägare, som nu icke hade att vidkännas
effektiv fastighetsskatt, likväl erhölle debetsedlar å fastighetsskatt och därmed
lätt kunde få den uppfattningen, att de hade att erlägga en merskatt
på grund av fastighetsinnehavet. Debiteringen och uppbörden vore med den
tillämpade metoden förenad med åtskillig omgång såväl för skattskyldiga
som för myndigheter.

I detta sammanhang påpekar de sakkunniga, att ett stort antal av debetsedlarna
å fastighetsskatt lydde å så låga belopp, att bestyret med debiteringen
och uppbörden knappast stode i rimligt förhållande till vad skatten
gåve. De sakkunniga åberopar härvidlad en av 1949 års uppbördssakkunniga
upprättad tablå över antalet debetsedlar å fastighetsskatt. Enligt denna tablå,
som är inlagen i de sakkunnigas utredning, uppgick antalet debetsedlar å
fastighetsskatt i hela riket till 1 293 900. Därav belöpte 924 700 å debetsedlar
avseende skattebelopp understigande 100 kronor.

De sakkunniga framhåller härefter, att en teknisk omläggning av den nu
tillämpade metoden för uttagande av fastighetsskatten kunde anknyta till
det förhållandet, att fastighetsbeskattningen kunde sägas innebära att inkomsten
av fastighet eller förvärvskälla vari fastighet inginge vid den kommunala
beskattningen skulle upptagas till visst minimibelopp. Fastighetsbeskattningen
kunde alltså, utan att densamma för kommuner eller skattskyldiga
ändrade karaktär eller storlek givas den formen, alt den kommunala
beskattningen grundades å ett för varje skattskyldig beräknat taxerat
belopp, beräknat på samma sätt som den nuvarande enligt konimunalskattelagen
beräknade taxerade inkomsten och med föreskrift att om nettointäkten
av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet inginge, icke uppginge
till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, i stället för nettointäkten skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

beräknas ett belopp av 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgjorde
eller inginge i förvärvskällan.

I de sakkunnigas utredning tillägges, att den ifrågasatta anordningen medgåve
att på ett jämförelsevis enkelt sätt kunde tillgodoses önskemålet att
den, som vore skattskyldig för fastighet och icke hade inkomst, vilken medgåve
utnyttjande av ortsavdrag, skulle få utnyttja sådant avdrag från underlaget
för fastighetsskatt. Sålunda finge en fastighetsägare för beskattningsår,
varunder icke någon del av ortsavdraget kunde utnyttjas från inkomst,
ett belopp av taxeringsvärdet fritt från fastighetsskatt, som varierade
från 23 600 kronor för ogift skattskyldig i ortsgrupp I till 40 000 kronor
för gift skattskyldig i ortsgrupp V.

Vidare framhåller de sakkunniga, att med hänsyn till att det särskilda avdraget
vid nedsatt skatteförmåga komme att ske från det för fastighetsskatt
och inkomstskatt gemensamma underlaget, ytterligare lindring kunde beredas
sådana fastighetsägare, som hade så låga inkomster, att fastighetsskattens
erläggande för dem vore särskilt betungande. Särskilt skulle folkpensionärer
och därmed jämförliga skattskyldiga automatiskt beredas lindring
i eller befrielse från nu utgående fastighetsskatt.

I fråga om i vad mån införandet av rätt att från underlaget från fastighetsskatt
utnyttja ortsavdrag samt avdrag för nedsatt skatteförmåga kunde
antagas komma att påverka kommunernas utdebiteringsbehov framhåller
de sakkunniga, att de fall, där skattelindring skulle beredas de skattskyldiga
utöver vad som gällde för närvarande, vore så förhållandevis få och
avsåge så ringa belopp, att verkningarna på skatteunderlaget kunde beräknas
bli allenast obetydliga.

Till belysande av den ifrågasatta metoden för uttagande av fastighetsskatten
anför de sakkunniga följande exempel.

1) Ägare till jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kr. har på
grund av inventarieköp e. d. nettointäkt av fastigheten å blott 500 kr. Ingen
annan inkomst. Utdebitering 12 kr. Ortsgrupp II, gift skattskyldig.

Med nuvarande regler får han betala fastighetsskatt motsvarande vad
som utgår å en beskattningsbar inkomst av 1 500 kr. eller 180 kr.

Enligt den ifrågasatta metoden utgår ej särskild fastighetsskatt och beskattningsbart
belopp uppkommer ej, då ortsavdraget 1 760 kr. överstiger
det taxerade beloppet 1 500 kr.

2) Samma förhållande som under 1) men nettointäkt 4 000 kr.

Med nuvarande regler får den skattskyldige betala dels fastighetsskatt med
180 kr. och dels inkomstskatt å 4 000 — 1 500 — 1 760 = 740 kr. med kr.
88: 80 eller sammanlagt kr. 268: 80.

Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige icke ha att erlägga
särskild fastighetsskatt utan kommunalskatt å 4 000 — 1 760 = 2 240
kr. med kr. 268: 80, alltså samma belopp som enligt nuvarande regler.

3) Ägaren av ett hyreshus med taxeringsvärde av 100 000 kr. har därav
en nettointäkt å 2 000 kr. samt inkomst av tjänst å 10 000 kr. Ortsgrupp V,
gift skattskyldig. Utdebitering 10 kr.

Med nuvarande regler erlägges särskild fastighetsskatt motsvarande vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

som utgår för cn beskattningsbar inkomst å 5 000 kr. med 500 kr. samt inkomstskatt
å 10 000 — 2 000 = 8 000 kr. med 800 kr., sammanlagt 1 300 kr.

Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige ha att erlägga
kommunalskatt å ett beskattningsbart belopp av 5 000 + 10 000 — 2 000
= 13 000 kr. med 1 300 kr.

De sakkunniga, som anser den i det föregående antydda anordningen vara
en lämplig lösning av frågan om fastighetsbeskattningens framtida utformning,
lämnar i utredningen följande sammanfattning av sitt i enlighet därmed
framlagda förslag.

Den särskilda debiteringen av fastighetsskatt upphör. Vid den årliga taxeringen
åsättes varje skattskyldig ett taxerat belopp, vilket utgör summan
av den nuvarande enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomsten
och 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken den skattskyldige
har att erlägga fastighetsskatt. Det taxerade beloppet innefattar underlag
för såväl kommunal skatt för inkomst som — i förekommande fall —
skatt för fastighet. Från det taxerade beloppet medges ortsavdrag enligt
nu gällande bestämmelser, varjämte vid bestämmande av beskattningsbart
belopp avdrag kan medges för nedsatt skatteförmåga. Det taxeringsvärde,
vartill hänsyn skall tagas, är det för beskattningsåret gällande taxeringsvärdet.

Förslaget avser att bibehålla samma skattebelastning för fastigheterna,
som nu föreligger, dock med den lindringen, att ortsavdrag och avdrag för
nedsatt skatteförmåga må åtnjutas även beträffande fastighetsskatt. Genom
den föreslagna anordningen kommer skatt för fastighet icke att debiteras i
andra fall än där effektiv fastighetsskatt nu utgår. Debiteringen av skatt för
fastighet sker i samband med debiteringen av skatt för inkomst å gemensamt
underlag.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag om omläggning av fastighetsbeskattningen
tillstyrkes av statskontoret, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, 12 länsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Dorotea,
Leksands, Kvillinge och Brunnby kommuner samt städerna Hälsingborg,
Sundsvall och Kristinehamn. Skulle yrkandena om fastighetsbeskattningens
avskaffande icke bifallas, förordas förslaget jämväl av riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, Sveriges Iantbruksförbund med instämmande
av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet
landsbygdens folk.

Berörda förslag avstyrkes av kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Skaraborgs och Älvsborgs län, Sveriges industriförbund, Sveriges
villaägareförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Från de remissyttranden, vari de sakkunnigas förslag tillstyrkes, må här
återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen uttalar att en sådan omläggning av sättet för fastighetsskattens
uttagande, som de sakkunniga förordade, enligt styrelsens mening
vore i hög grad önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att förslaget syntes leda till
vissa förenklingar men å andra sidan även medförde visst merarbete. Emellertid
möjliggjorde den nya metoden på ett fyndigt sätt att från underlaget
för fastighetsskatt — i motsats till vad som nu vore fallet — tillåta den
skattskyldige att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av länsstyrelsen i Blekinge län påpekas, att den nya metoden finge till
följd en generell skattebefrielse eller lindring i fastighetsbeskattningen, som
berörde endast skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten och således kunde
anses skäligen böra medgivas. Vid sådant förhållande och då den föreslagna
tekniska omläggningen finge anses i stort sett medföra en arbetsbesparande
förenkling av den hittills tillämpade metoden tillstyrktes förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som uttalar att slopandet av den särskilda
debiteringen av fastighetsskatten vore en obestridlig vinst, understryker att
förslaget om ökad möjlighet att få avräkna ortsavdrag och avdrag på grund
av nedsatt skatteförmåga syftade till att avskaffa en av de mest i ögonen
fallande orättvisorna i vår kommunalbeskattning. Länsstyrelsen måste ändock
fråga sig om icke de sakkunniga överdrivit de fördelar, som skulle
stå att vinna genom den föreslagna omläggningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget ur rättvisesynpunkt
finge hälsas med tillfredsställelse och framhåller vidare att reformen
icke syntes medföra någon väsentlig rubbning i det kommunala skatteunderlaget.
De betänkligheter, som kunde resas, låge egentligen på det
tekniska planet, men svårigheterna syntes icke vara av den omfattning, att
de borde hindra reformen.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig helt kunna giva sin anslutning
till de sakkunnigas förslag och anför följande.

Genom den föreslagna anordningen med sammanslagning av fastighetsskatt
och kommunal inkomstskatt vinnes praktiska fördelar i det att särskild
debitering och uppbörd av fastighetsskatt ej längre behöver äga rum,
varigenom de lokala skattemyndigheternas och postverkets arbetsbörda kommer
att minska. Det torde ej heller sakna betydelse, att fastighetsägarna
genom den föreslagna tekniska omläggningen av fastighetsbeskattningen
komina underfund med att de i realiteten långt ifrån alltid erlägga skatt
för sina fastigheter utöver vad som betingas av från fastigheterna härflytande
inkomst. Det föreslagna systemet möjliggör även, att folkpensionär
och andra skattskyldiga med låga inkomster i väsentligt större utsträckning
än för närvarande helt eller delvis kunna befrias från att erlägga skatt
för av dem ägda mindre bostadsfastigheter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar som sin mening, att förslaget
syntes innefatta en skälig lösning av en av de mera angelägna frågorna i
den allmänna debatten om fastighetsskattens bibehållande. Härtill komme
en avsevärd lindring i debiteringsorganens arbete, därigenom att särskild
debitering av fastighetsskatt skulle kunna undvikas. Värdet av denna arbetslindring
minskades emellertid genom att taxeringsnämndsordförandenas
åligganden icke oväsentligt ökades.

Av länsstyrelsen i Västerbottens län framhålles att de fördelar, som vun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

nes beträffande möjligheten att avräkna ortsavdrag och avdrag för nedsatt
skatteförmåga, syntes så avsevärda att de borde tillmätas avgörande betydelse
framför de olägenheter, som förslagets genomförande kunde komma
att medföra.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att modifikationerna enligt
förslaget icke komme att i någon mera avsevärd omfattning decimera det
kommunala skatteunderlaget, men de komme att i huvudsak avlägsna systemets
hittillsvarande olägenheter.

Tjänstemännens centralorganisation anger som sin uppfattning, att förslaget
innefattade ett rättvisare system än det som för närvarande tillämpades.
Med den föreslagna ordningen syntes även vissa praktiskt psykologiska
fördelar vara förenade.

Som förut omtalats avstyrkes de sakkunnigas förslag till omläggning av
fastighetsbeskattningen i några remissyttranden. Dessa avstyrkanden grundas
emellertid icke på materiella skäl utan på uppfattningen att med förslaget
förenade olägenheter av administrativ och teknisk natur är betydande
och väger tyngre än de fördelar som ur andra synpunkter skulle uppnås.
För dessa yttranden lämnas en redogörelse längre fram.

Departementschefen. Förut har jag angivit min principiella inställning till
frågan om den kommunala fastighetsbeskattningens fortbestånd under den
närmaste framtiden. Hänsynen till kommunernas ekonomi kan föranleda, att
en jämförelsevis lång tid kan förflyta innan en fullständig avveckling av
fastighetsskatten blir möjlig. Det skulle därför enligt min mening vara oriktigt
att undanskjuta partiella reformer inom det nuvarande garantiskattesystemets
ram.

Vad så beträffar det utav de sakkunniga framförda förslaget om eu omläggning
av fastighetsbeskattningen, synes mig uppenbart att vissa påtagliga
fördelar är förenade med detta förslag. En invändning, som enligt min
mening med starkt fog kan riktas mot det nuvarande garantiskattesystemet,
är nämligen den att fastighetsskatt uttages fullt även i de fall, då den skattskyldiges
inkomster av olika slag icke ens uppgår till ett belopp motsvarande
honom tillkommande ortsavdrag. Om än inkomstutvecklingen under senare
år medfört att antalet dylika fall nedgått, förekommer dock alltjämt
fall då mindre jordbrukare och även andra skattskyldiga befinner sig i en
dylik situation. Denna olägenhet undanröjes med de sakkunnigas förslag till
omläggning av fastighetsbeskattningen. Samtidigt vinnes att avdrag för nedsatt
skatteförmåga, där sådant avdrag i ömmande fall medgivits, kan göras
även gentemot fastighetsskatten. Förslagets genomförande skulle vidare medföra,
att fastighetsskatt, som icke är effektiv, ej längre komme att påföras.
Härigenom skulle man undanröja den ofta förefintliga missuppfattningen
rörande fastighetsskattens reella innebörd för den skattskyldige. Därjämte
skulle förslagets genomförande medföra viss förenkling i debiteringsförfarandet.

De nu antydda fördelarna med de sakkunnigas förslag anser jag vara så
väsentliga, att endast mycket vägande invändningar av administrativ och

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

teknisk art bör hindra förslagets genomförande. Den undersökning inom
finansdepartementet, som verkställts på grundval av de sakkunnigas förslag
och i delvis anslutning till vissa remissinstansers uttalande, har givit vid
handen att mera allvarliga olägenheter icke behöver uppstå. Till dessa spörsmål
får jag emellertid återkomma i ett senare avsnitt och inskränker mig nu
till att uttala min principiella anslutning till förslaget. Jag vill emellertid
framhålla, att en viss teknisk omarbetning av det framlagda författningsförslaget
bör göras. Sålunda bör fastighetsskatten såsom en särskild skatteform
utmönstras ur kommunalskattelagen och i stället föreskrivas att vid
beräkning av den taxerade inkomsten tillägg skall göras med ett garantibelopp
motsvarande det tidigare fastighetsskatteunderlaget. Garantibeloppet
bör beräknas på grundval av fastighetens taxeringsvärde året före taxeringsåret.
Om beskattningsåret, såsom fallet kan vara för rörelseidkare, omfattar
kortare eller längre tid än 12 månader, bör garantibeloppet jämkas med hänsyn
härtill. Detsamma bör gälla om fastighet förvärvats under beskattningsåret.
Garantibelopp ifrågakommer givetvis blott då fastighet är skattepliktig.
Avgörande härutinnan bör vara, om fastigheten upptagits såsom skattepliktig
vid fastighetstaxeringen året närmast före det taxeringsår, då den ifrågavarande
inkomsttaxeringen äger rum.

VII. Vissa med de sakkunnigas förslag sammanhängande
frågor av i huvudsak teknisk natur, m. m.

De sakkunniga. I utredningen framhåller de sakkunniga, att de förutsatte,
att taxeringsmyndigheterna till ledning vid beräkning av taxerat belopp skulle
erhålla uppgifter om taxeringsvärden, vartill hänsyn skulle tagas, och att
dessa uppgifter skulle kunna upprättas med anlitande av folkbokföringsavdelningarnas
tryckande register.

Vidare erinrar de sakkunniga om, att med den föreslagna metoden kunde
undvikas den särskilda debiteringen av fastighetsskatt. Det kunde, säger de
sakkunniga, även ifrågasättas, om icke den årliga omskrivningen av fastighetslängderna
i avsevärd utsträckning kunde undvikas.

Beträffande metodens anknytning till uppbördsförfarandet framhåller de
sakkunniga att densamma väl torde lämpa sig för skattskyldiga med debiterad
preliminär skatt. Det stora antal skattskyldiga, som erlade preliminär
A-skatt och vore skattskyldiga för egnahemsfastighet e. d., krävde särskild
uppmärksamhet för att icke metoden skulle vålla ökning av antalet skattskyldiga
med kvarstående skatt.

De sakkunniga anför ytterligare, att en viss ökning av det tekniska taxeringsarbetet
kunde metoden medföra i ett fåtal kommuner med stort bestånd
av sommarnöjesfastigheter. Denna ökning torde dock vara ringa i jämförelse
med de göromål, som på andra håll inbesparades.

Sedan de sakkunniga påpekat, att förslagets genomförande förutsatte vissa
ändringar i taxerings- och uppbördsförfattningarna, vartill förslag senare
komine att upprättas, framhålles slutligen, att med hänsyn till pågående re -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 186.

vision av kommunalskattelagen hade de sakkunniga ansett önskvärt att i
förevarande sammanhang föreslå endast sådana ändringar i nämnda lag,
som vore nödvändiga för förslagets genomförande, ehuru den föreslagna tekniska
omläggningen av fastighetsbeskattningen för erhållande av en ur systematisk
synpunkt tillfredsställande avfattning av kommunalskattelagen bort
föranleda en mera omfattande omskrivning av författningstexten.

Remissyttrandena. I ett flertal remissyttranden har behandlats frågan om
möjligheterna att vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anordna
en effektiv kontroll över att fastighetsskatten blir
behörigen uttagen med riktigt belopp.

Kammarrätten anför följande.

Enligt förslaget skulle det ankomma på taxeringsmyndigheten, i första
hand taxeringsnämndsordföranden, att tillse, att vid den kommunala taxeringen
samtliga fastigheter medräknades i det kommunala skatteunderlaget
för vederbörande skattskyldiga. Enligt hittills gällande ordning har, om
någon fastighet förbigåtts vid taxeringen, detta i regel haft betydelse endast
för förmögenhetslaxeringen, på vilken ett sådant förbiseende emellertid ofta
icke har någon större inverkan. Vid tidigare verkställda utredningar har det
visat sig, att en genomgående kontroll av att samtliga fastigheter redovisas
vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen icke ginge att åvägabringa utan
en avsevärd merbelastning av taxeringsnämndsordförandenas arbete och
utan att dock kontrollen kunde göras fullt effektiv. Då vid ett genomförande
av förslaget sådana brister skulle bli av en väsentligt större betydelse, är det
en förutsättning därför att detta spörsmål bringas till en tillfredsställande
lösning.

Riksskattenämnden, som påpekat att nu gällande ordning för påföring
av fastighetsskatt medförde erforderlig trygghet för att skatten behörigen
uttages, framhåller, att kontroll vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i första hand finge antagas ske mot fastighetslängden för distriktet.
Riksskattenämnden anför vidare följande.

Härvid kan krävas viss undersökning för att identifiera en fastighet i de
icke sällan förekommande fall, då denna i deklarationen angives med ett
icke officiellt namn utan uppgift om kameral beteckning. Möjligt är att detta
i viss mån är en övergångssvårighet och icke behöver föranleda större besvär
för taxeringsnämnderna sedan väl förfarandet passerat det första stadiet.
Avstämningen skulle sedan — såsom nu under löpande fastighetstaxeringsperiod
sker beträffande värdeminskningsavdrag, hyresvärden etc. — kunna
ske mot föregående års deklaration.

Vid taxering inom särskild taxeringsnämnd liksom även i specialdistrikt
för rörelseidkare, handelsresande in. fl. försvåras kontrollen genom att taxeringsnämnden
icke utan vidare har tillgång till motsvarande fastighetslängd.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att det skulle ställa sig ganska
besvärligt, att inhämta uppgifter angående taxeringsvärdena från taxeringslängden.
Detta skulle vålla särskilda olägenheter i kommuner, där en särskild
taxeringsnämnd inrättats för taxering av fastighet; här förelåge nämligen
endast en fastighetstaxeringslängd.

I fråga om möjligheterna alt låta taxeringsnämnderna få uppgifter om

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

taxeringsvärdena från folkbokföringsavdelningarnas tryckande register anför
riksskattenämnden följande.

Plåtarna i fastighetsregistret innehålla emellertid icke uppgift om fastigheternas
taxeringsvärden. Att för hand komplettera uppgifterna med dessa
värden och deras fördelning på delvärden skulle innebära ett betydande
merarbete för lokal skattemyndighet. Möjligheten ur kostnads- och organisationssynpunkt,
bl. a. med hänsyn till plåtutrymmet, att framställa plåtar
innefattande jämväl sådana uppgifter torde böra närmare klarläggas.

Icke sällan består en taxeringsenhet av flera fastigheter. Vid de olika fastigheterna
göres då i fastighetslängden hänvisning till det ställe i längden,
där det gemensamma taxeringsvärdet är infört. Vid utsändande av ovan
nämnda kontrolluppgifter skulle i sådant fall sammanföring få ske av de
olika uppgifterna. Svårigheter torde även uppkomma i de fall, då flera personer
gemensamt äga en fastighet eller då i fastighetslängden annan person
står antecknad som ägare än den som deklarerar för inkomst av fastigheten.

Synpunkter liknande de nu angivna anföres jämväl av länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Örebro län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det förhållandet att
skatteförluster kunde uppkomma vid övergången till det nya systemet, icke
finge stå hindrande i vägen för en reform. Förlusterna bleve säkerligen små
i förhållande till de förluster, som hänförde sig till andra fel i deklarationerna.
Självfallet måste dock ett kontrollförfarande sättas in och taxeringsnämnderna
måste på lämpligt sätt få del av nya fastighetsvärden. Ett sådant
underrättelseförfarande kunde lämpligen samordnas med att även fastighetsägarna
finge del av de nya taxeringsvärdena, icke endast vid omtaxering
under löpande taxeringsperiod utan även efter en allmän fastighetstaxering.
Något merarbete av betydelse genom utskrift av underrättelserna
till taxeringsnämnderna torde icke ligga häri.

En del remissinstanser har påtalat, att svårigheter komme att föreligga
att ur det kommande skattebeloppet avskilja vad som vore att
hänföra till fastighetsskatt. I detta hänseende anför kammarrätten
följande.

I den av de sakkunniga föreslagna 71 a § kommunalskattelagen lämnas
regler rörande uppdelningen av det beskattningsbara beloppet på dess olika
beståndsdelar. Den faktor, det för den skattskyldige beräknade underlaget
för fastighetsskatt, varmed därvid skall räknas, lära endast taxeringsmyndigheterna
äga säker kännedom om, då endast taxeringsmyndigheterna med
visshet känna, med vilka fastigheter och, vid fördelning av avkastningsbeloppet
med tillämpning av 14 § andra punkten kommunalskattelagen enligt
dess föreslagna lydelse, vilken tidsperiod man räknat vid den skattskyldiges
taxering. En sådan fördelning kan äga betydelse i olika sammanhang. Sålunda
äga kommunal fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt olika förmånsrätt.
För att indrivningsmyndigheten över huvud skall kunna veta, vilken
åtgärd det åligger myndigheten att vidtaga, synes det nödvändigt att beträffande
alla till indrivning överlämnade utskylder i förekommande fall
angiva däri ingående fastighetsskatt. Enligt lag den 26 oktober 1951 åtnjuter
den, som icke tillhör svenska kyrkan, viss lindring ifråga om den kommunala
inkomstskatten, men icke i fråga om den kommunala fastighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S6.

skatteni Även här måste, för att en riktig debitering skall kunna verkställas,
taxeringsmyndigheten lämna utredning om fördelningsgrunden.

Förslagets konsekvenser i fråga om uppbördsförfarandet ha de sakkunniga
icke närmare berört. Enligt bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen angående
anstånd med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt
gälla för den kommunala fastighetsskatten andra regler än för inkomstskatten.
Även i sådant sammanhang skulle därför erfordras utredning från
taxeringsmyndigheten om, med hnr stort belopp fastighetsskatteunderlag
må ingå i det beskattningsbara beloppet. Samma utredning lärer bliva erforderlig
i de relativt talrikt förekommande fall, då jämkning enligt 53 §
uppbördsförordningen av preliminär skatt påkallas.

I ett par remissyttranden har diskuterats huru, därest fastighetsskatledebetsedlarna
avskaffades, debitering av skogs vårdsa v gifter,
annuiteter å avdikningslån samt avlösning av frälseräntor
för framtiden borde anordnas. Länsstyrelsen i Stockholms län
framhåller, att ifrågavarande poster utan olägenhet kunde överföras till
slutskattedebetsedeln å inkomst. Vad särskilt angår skogsvårdsavgift^-anföres följande.

Beträffande skogsvårdsavgiften är emellertid att märka att sådan avgift
skall erläggas av den, som enligt kommunalskattelagen är skyldig
att erlägga fastighetsskatt för fastigheten. Nu föreslås ändring av 14 §
kommunalskattelagen på så sätt, att skattskyldigheten skall bedömas med
hänsyn till förhållandena under kalenderåret före taxeringsåret samt — om
fastigheten under nämnda kalenderår bytt ägare — att skattskyldigheten
skall fördelas mellan ägarna i förhållande till den tid envar av dem ägt fastigheten.
Detta skulle medföra, att skogsvårdsavgiften i fall av ägarebyte
måste uppdelas. För att så skall kunna ske måste taxeringsnämndsordföranden
göra anteckning i inkomstlängden vilken dag under kalenderåret före
taxeringsåret fastigheten bytt ägare samt den nye ägarens namn och adress.

Riksskattenämnden uttalar att, för att debitering av skogsvårdsavgift skulle
kunna ske i samband med debiteringen av inkomstskatt, det skulle erfordras,
att uppgifter om skogsmarksvärde och skogsvärde intoges i inkomstlängden.
I

I de remissyttranden, vari frågan om uppbördsförfar a ndet upptagits
till behandling, framhålles, att några tekniska svårigheter vid genomförande
av de sakkunnigas förslag icke torde uppkomma, då det gällde preliminär
skatt som debiterades, d. v. s. preliminär B-skatt.

Sveriges lantbriiksförbund framhåller emellertid, att om den särskilda fastighetsskatten
skulle uttagas i form av preliminär skatt under beskattningsåret,
detta för ägare av jordbruksfastighet skulle innebära, att fastighetsskatten
skulle erläggas delvis redan under första halvåret i stället för såsom för
närvarande under hösten och vintern. Vid den nuvarande formen för uttagande
av fastighetsskatt erlades densamma av vederbörande fastighetsägare
under den lid då hans huvudsakliga inkomster regelmässigt inflöte. Den
förskottsskatt, som skulle bli en följd av det framlagda förslaget, skulle
(! Iiihumj till riksdagens protokoll 1953. t samt. Nr 186.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

sålunda medföra ogynnsamma verkningar för innehavare av jordbruksfastighet.

I fråga om tillvägagångssättet vid förslagets ikraftträdande anför länsstyrelsen
i Stockholms län följande.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle preliminär B-skatt få debiteras
med ett belopp motsvarande senaste slutliga skatt för den skattskyldige.
Vid en övergång till det av de skattelagssakkunniga föreslagna systemet synes
man vid preliminärskattedebiteringen böra få till slutskattebeloppet lägga
den senast debiterade fastighetsskatten. Vid utfärdande av B-skattesedel
för fastighetsägare i annan kommun än hemortskommunen torde man också
böra få påföra den skattskyldige ett belopp motsvarande den senast debiterade
fastighetsskatten.

En del remissinstanser har berört frågan om uttagande av fastighetsskatt
av skattskyldiga med preliminär A-skatt. Sålunda uttalar länsstyrelsen i
Västerbottens län, att man för att förhindra en ökning av antalet restskyldiga
med preliminär A-skatt möjligen kunde överväga att uttaga fastighetsskatt
preliminärt på senast fastställda taxeringsvärde men detta vore
med hänsyn till de lokala skattemyndigheternas arbetsbelastning knappast
möjligt. Ett uttagande av fastighetsskatt i samband med preliminär A-skatt
vore dessutom knappast möjligt beträffande fastigheter belägna utanför
den skattskyldiges hemortskommun.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att det givetvis kunde tänkas, att
det stora antal skattskyldiga, som erlade preliminär A-skatt men samtidigt
vore skattskyldiga för egnahemsfastigheter eller dylikt, bleve författningsenligt
pliktiga att för förhöjt löneavdrag hos arbetsgivaren anmäla, att till
tjänsteinkomsten måste läggas 5 % av deras fastighets taxeringsvärde. Bedan
nu påfördes en del av dessa skattskyldiga kvarstående skatt till följd
av sitt fastighetsinnehav, men detta förhållande torde bli så gott som obligatoriskt,
om icke löntagare med fastighet ålades att begära förhöjt löneavdrag
med anledning av fastighetsinnehavet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att den möjligheten funnes,
att skattskyldig med preliminär A-skatt kunde begära, att arbetsgivaren
innehölle preliminär skatt med högre belopp, än som enligt skattetabell
skulle uttagas.

I ett av länsstyrelsen i Malmöhus län åberopat yttrande, som avgivits av
kronokamreraren i Malmö stad, framhålles, att man för att undvika att
A-skattebetalande fastighetsägare påfördes kvarskatt kunde ifrågasätta att
i förekommande fall ex officio utfärda en särskild debetsedel med preliminärt
debiterad fastighetsskatt eller att förordna om förhöjt löneavdrag.
Kronokamreraren anför vidare följande.

Ett dylikt förfarande skulle emellertid förutsätta en omfattande utredning
från de lokala skattemyndigheternas sida för att utröna i vilka fall
skattskyldig ägde fastighet inom kommunen. För de lokala skattemyndigheterna
skulle detta medföra en betydande komplicering av preliminärskattearbetet.
Med hänsyn härtill synes det mig vara att föredraga att åt den
skattskyldige själv överlåtes att genom frivillig förhöjning av löneavdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

eller s. k. fyllnadsbetalning verkställa erforderlig inbetalning av preliminär
skatt, detta trots att det måste anses synnerligen otillfredsställande att åstadkomma
sådana förändringar i skattelagstiftningen, att en skattskyldig drabbas
av kvarskatt, därest han ej genom frivilliga åtgärder förhindrar uppkomsten
av sådan skatt.

Som en olägenhet med de sakkunnigas förslag framhålles i en del remissinstanser
den ökade arbetsbörda, som förslagets genomförande
enligt remissinstansernas mening skulle medföra för taxeringsmyndigheterna.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län, att de sakkunnigas
förslag komine att medföra en överflyttning av arbetsuppgifter från debiteringsförrättarna
till taxeringsnämnderna. Vidare anföres följande.

För en ytterligare utvidgning av arbetsuppgifterna är dock den nuvarande
taxeringsorganisationen icke rustad. Den under senare år tillkomna skattelagstiftningen
har skärpt uppmärksamheten på arbetsförhållandena inom
taxeringsnämnderna. Redan nu äro dessa nämnder så hårt arbetsbelastade,
att varje ny uppgift måste inge allvarliga farhågor. Det kan för övrigt ifrågasättas,
huruvida icke den nu föreslagna kontrollfunktionen komme att
^8§a ''id sidan av huvuduppgiften, som väl ändock måste koncentreras på
den egentliga taxeringen med därtill hörande sakgranskning. I varje fall
skulle i nuvarande arbetsläge en behövlig effektivisering av taxeringen i
törsta instans komma att försvåras. De nya arbetsuppgifterna skulle även
direkt motverka strävandena att i största möjliga utsträckning förenkla
taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att den meruppgift, som skulle
tillkomma för taxeringsnämnderna, hänförde sig framförallt till bestyret
med fastställande av taxerat belopp jämte därav betingad längdföringsåtgärd
i sådana fall, där skatten å fastighet bleve effektiv. Givet vore, att berörda
tekniska arbete till sin omfattning vore beroende av beståndet av
\issa
skattat nämnda meruppgift. Förslaget att skattskyldigheten för fastighet
skulle uppdelas i händelse fastigheten bytt ägare, vilket blivit en nödvändig
följd av den konstruktion, fastighetsskatten skulle erhålla, torde härjämte
komma att komplicera taxeringsarbetet.

Riksskattenämnden omtalar, att skattskyldig, som ägde fastighet utom
hemortskommunen, för närvarande i icke obetydlig omfattning åsidosatte
skyldigheten alt avlämna särskild självdeklaration rörande fastigheten. Detta
gällde särskilt sommarvillor och sportstugor. Om förslaget genomfördes,
torde uppkomma betydande merarbete för taxeringsnämnderna i kommuner
med utpräglad sådan bebyggelse. Då ifrågavarande skattskyldiga för närvarande
icke funnes införda i stommen till inkomstlängden, uppkomme här
aven fråga, huruvida taxeringsnämndsordföranden skulle behöva skriva
in dessa skattskyldiga i inkomstlängden eller om särskilda tryckplåtar skulle
iordningställas för ändamålet.

Betänkligheten med hänsyn till ökad arbetsbörda för taxeringsnämnderna
vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag har framförts även av
länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Älvsborgs lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

I fråga om den arbetslättnad, som förslaget skulle innebära för de lokala
skattemyndigheterna, framhålles från vissa håll att denna borde hälsas
med tillfredsställelse. I andra remissyttranden återigen uttalas, att ifrågavarande
fördelar med utredningsförslaget icke borde överdrivas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de lokala skattemyndigheternas
nuvarande befattning med debitering av fastighetsskatt visserligen vore
arbetskrävande men arbetet infölle å sådan tid under året att erforderlig personal
utan svårigheter kunde avdelas härför. Genom omläggningen skulle
fastighetsskatt debiteras samtidigt med slutlig skatt vilket otvivelaktigt komme
att medföra en avsevärt ökad arbetsbörda för den lokala skattemyndigheten
just under den tid då toppbelastning förelåge. Vidare måste man räkna
med att fördelen med slopandet av fastighetsdebetsedlar motvägdes även
betydande ökning av antalet debetsedlar å slutlig skatt, vilket bleve en
följd av den nya formen för debitering av fastighetsskatt för sommarvillor
utom hemortskommunen.

Liknande synpunkter i fråga om ökat antal slutdebetsedlar anföres bl. a.
av riksskattenämnden, som tillägger, att på grund av beskattningens ändrade
karaktär komme vidare — om icke i särskilda föreskrifter annat bestämdes
— även debetsedlar å preliminär B-skatt att utfärdas beträffande
fastigheter i annan kommun än hemortskommunen.

Riksskattenämnden framhåller ytterligare, att det finge förutsättas att
debetsedlarna såsom för närvarande borde innehålla uppgift om fastigheternas
taxeringsvärden. För de skattskyldiga vore det nämligen av väsentlig
betydelse, att de på detta sätt finge vetskap om värdena.

Sistnämnda synpunkt delas av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som erinrar
om att den nuvarande fastighetsdebetsedeln hade en funktion att fylla
i samband med fastighetsbelåning genom att på ett enkelt sätt få taxeringsvärdet
bestyrkt. För deklarationens uppgörande hade debetsedeln likaledes
betydelse för förmögenhetstaxeringen och beräknande av avdrag för värdeminskning
å byggnad samt även för hyresvärdets bestämmande. Även om
en överföring av dessa uppgifter skulle kunna göras till debetsedeln för
slutlig skatt, uppkomme svårigheter i de fall då fastigheten ägdes av flera
personer. En specifikation av fastighetsvärdena å sistnämnda debetsedel
skulle för övrigt icke framstå lika motiverat, då ju någon särskild fastighetsskatt
icke komme att redovisas å densamma.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening, att ett årligt upprepande
av taxeringsvärdena å debetsedlarna icke kunde vara erforderligt.
För debiteringsförrättarna vore det nämligen alltid ett stort bekymmer att
från olika längder överföra belopp till andra längder eller direkt till debetsedlar.
Förfarandet inrymde många felkällor och vore irrationellt i många
avseenden.

Det av de sakkunniga ifrågasatta slopandet av den årliga omskrivningen
av fastighetslängden anser länsstyrelsen i Stockholms län knappast böra ifrågakomma.
Länsstyrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

I kommuner med livlig fastighetsbildning — såsom i alla till Stor-Stockholm
och skärgården hörande kommuner — torde en årlig omskrivning böra
äga rum med hänsyn till den oreda, som eljest kan tänkas uppkomma. Även
av annat skäl synes en omskrivning måhända nödvändig. I 10 § lagf artsförordningen
stadgas nämligen, atl om förre ägarens åtkomst ej kan styrkas
må — efter visst kungörelseförfarande — den omständigheten icke
utgöra hinder för lagfarts beviljande, där det visas, att sökanden eller han
och hans rättsinnehavare oavbrutet under tre år efter sista kungörandet
varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten. Mantalslängdens
fastighetsliggare upprättas enligt 13 § 4 mom. mantalsskrivningskungörelsen
enligt det för mantalsårets taxering gällande formuläret till fastighetslängd.

Ett bibehållande av ett årligt upprättande av fastighetslängden förordas
jämväl av riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Södermanlands, Västerbottens
och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse påpekar, att vid en
omskrivning av fastighetslängderna varje år kunde också säkrare överblickas,
i vad mån särskilda åtgärder, såsom ny- eller omtaxering, vore erforderliga
på grund av nytillkomna omständigheter eller ändrade förhållanden.

Departementschefen. Som framgår av vad nyss återgivits har vid remissbehandlingen
åtskilliga invändningar ur administrativ och teknisk synpunkt
riktats mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Jag har förut framhållit
att dessa invändningar enligt min mening icke är så väsentliga att
de bör hindra förslagets genomförande. Jag skall nu närmare behandla hithörande
frågor.

För närvarande debiteras fastighetsskatten i särskild ordning och på
grundval av fastighetslängdens uppgifter om fastigheterna och deras ägare.
Detta arbete är relativt enkelt, samtidigt som det ger trygghet för en effektiv
debitering. Mot det nuvarande systemet kan emellertid invändas att det
förutsätter framställning, utskrivning och utsändande till de skattskyldiga
av ca 1,3 milj. fastighetsdebetsedlar. Då skatten inbetalas under tre uppbördsterminer,
föranledes härav ett betydande redovisningsarbete för postverket
och för uppbördsmyndigheterna.

Med de sakkunnigas förslag undslippes helt den särskilda debiteringen
av fastighetsskatt och det arbete som är förenat därmed ävensom den särskilda
uppbörden av sådan skatt. Å andra sidan ökar antalet sådana personer,
som skall erlägga kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen,
vilket i sin tur medför en ökning av antalet debetsedlar å
preliminär och slutlig skatt. Vissa betydande fördelar är dock alltid förenade
med förslaget, i synnerhet med tanke på att redovisningen av den särskilda
fastighetsskatten bortfaller.

För taxeringsnämnderna innebär förslaget ett visst ökat arbete. Det blir
sålunda nödvändigt att taxeringsnämnderna kontrollerar att fastigheterna
vederbörligen deklareras i inkomstdeklarationerna. Ehuru en sådan kontroll
redan nu, med hänsyn till inkomst- och förmögenhetsredovisningen, skall
ske, torde densamma dock i viss utsträckning eftersättas, nämligen i sådana
fall, där fastigheten icke lämnar någon nettoavkastning eller fastighetsinneliavct
saknar betydelse ur förmögenhetsskattesynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Deklarationskontrollen får alltså i dessa fall icke längre eftersättas. Med
den lokalkännedom taxeringsnämnderna besitter lärer svårigheter merendels
icke föreligga, när det gäller att bedöma om kompletterande deklarationsuppgifter
behöver i det särskilda fallet infordras. Vidare kan i viss omfattning
kontroll ske med hjälp av fastighetslängderna. En fullständig avstämning
mot dessa torde dock merendels av arbetstekniska skäl icke kunna
göras. I deklarationerna anges fastigheterna nämligen ofta med annat namn
än längdens fastighets- eller jordregisterbeteckningar, vilket försvårar identifieringen
av fastigheterna. Vidare förekommer att annan eller andra personer
upptagits i längden såsom ägare än den eller de som deklarerar fastighetens
avkastning. Fastighetslängderna finns icke heller alltid utan vidare
tillgängliga för taxeringsnämnden; så är exempelvis fallet då deklarationerna
granskas av s. k. särskild taxeringsnämnd eller eljest i speciellt taxeringsdistrikt.
Å andra sidan föreligger självfallet alltid möjlighet att i enskilda
fall mot längden kontrollera fastighetsinnehav och taxeringsvärde.

Skulle trots föreliggande kontrollmöjligheter i enstaka fall inträffa att
fastighetsinnehav icke blir vid inkomsttaxeringen beaktat, får icke förbises
att detta får för det allmänna en ganska begränsad betydelse.

I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla även följande. De skattskyldiga
erhåller för närvarande vetskap om fastighets taxeringsvärde genom
särskild uppgift å fastighetsdebetsedeln. Genomföres de sakkunnigas förslag
uppkommer frågan, hur en motsvarande uppgift skall lämnas. Lämpligast
synes detta böra ske genom att varje fastighetsägare erhåller direkt underrättelse
om det åsatta taxeringsvärdet icke blott, som nu är fallet, vid särskild
fastighetstaxering utan även vid allmän fastighetstaxering. Fn reform
av dylik innebörd har även ur andra synpunkter ansetts påkallad. Genomföres
detta, kan övervägas att genom kopia av underrättelsen anskaffa ett
material, som kan av taxeringsnämnderna utnyttjas vid inkomstskattekontrollen.

Av det sagda framgår att jag anser förutsättningar finnes eller relativt
lätt kunna tillskapas för att kontrollmöjligheterna skall bli tillräckligt betryggande.

Förut har framhållits såsom en väsentlig vinst med de sakkunnigas förslag
att särskilda fastighetsdebetsedlar ej behöver utfärdas. Emellertid måste
observeras att skogsvårdsavgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor f. n. debiteras på fastighetsdebetsedeln.
Fn särskild debetsedel skulle följaktligen även framdeles behöva finnas i de
fall, då dylika avgifter eller annuiteter skall påföras, om icke andra former
för dessas uppbärande kan tillskapas. Så torde emellertid utan mer väsentliga
svårigheter kunna ske.

Vad först angår annuiteterna och förskotten har redan i andra sammanhang
diskuterats, om dessa icke lämpligen kunde uppbäras genom länsstyrelsernas
direkta försorg. Förslag i sådan riktning har dock hitintills avvisats
under motivering att ett sådant uppbördsförfarande skulle medföra kostnadsökningar.
Slopas de särskilda fastighetsdebetsedlarna, kommer frågan i

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

nytt läge och det får undersökas vilket som ur olika synpunkter ställer sig
fördelaktigast att uppbära annuiteterna och förskotten tillsammans med den
statliga och kommunala inkomstskatten eller att låta länsstyrelserna taga
hand om denna uppbörd.

Beträffande skogsvårdsavgifterna synes följande böra gälla. Den nuvarande
regeln att skogsvårdsavgiften i sin helhet påföres den, som vid fastighetstaxeringsårets
ingång äger fastigheten, utbytes mot en bestämmelse av innebörd
att dylik avgift skall erläggas i förhållande till den tid under beskattningsåret
som vederbörande innehaft fastigheten. En sådan bestämmelse
är i full överensstämmelse med vad jag förut förordat angående garantibelopp
för fastighet vid ägareskifte under beskattningsåret och måste ur materiell
synpunkt framstå såsom mer tilltalande än nuvarande ordning. Jag
förordar alltså att förordningen om skogsvårdsavgift ändras i enlighet med
det nyss anförda.

På taxeringsnämnderna får så ankomma att i taxeringslängden, jämsides
med att anteckning där göres om taxerad inkomst in. in., införa uppgift om
underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift, d. v. s. summa skogs- och
skogsmarksvärde eller, vid ägareskifte, den del därav som belöper på vederbörande
ägare. Med ledning härav debiteras därefter skogsvårdsavgiften och
upptages å debetsedeln för slutlig skatt.

Av det nu anförda framgår att ett visst merarbete åsamkas taxeringsnämnderna.
Ytterligare merarbete tillkommer då fastighet äges av person
bosatt i annan kommun än den där fastigheten är belägen. Med hänsyn till
det s. k. procentavdraget blir det för sådana fastigheter ofta icke något belopp
att beskatta i kommunen. Följaktligen har i sådana fall någon längdföring
i fastighetskommunen icke behövt ske. Även ifrågavarande fastigheter
kommer emellertid framdeles att med hänsyn till garantibeloppet föranleda
inkomstskatt och härav betingad längdföring.

Den merbörda, som det föreslagna systemet innebär för taxeringsnämndernas
vidkommande, har hos några remissinstanser ingivit betänkligheter.
Jag har givetvis även själv den uppfattningen att nämnderna om möjligt
icke bör ytterligare belastas med arbetsuppgifter av teknisk art till förfång
för ur annan synpunkt mer angeläget granskningsarbete. Å andra sidan
synes merbelastningen icke böra till sitt omfång överdrivas samt torde
vidare variera rätt avsevärt inom olika taxeringsdistrikt. Visar det sig erforderligt
att på sina håll öka antalet taxeringsdistrikt, får detta givetvis övervägas.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om att en väsentlig och
synnerligen önskvärd lindring i taxeringsarbetet skulle vinnas om en förenklad
inkomstberäkning föreskreves för en- och tvåfamilj svillor.

1 några remissyttranden bär påpekats, att den ifrågasatta omläggningen
av fastighetsbeskattningen kan medföra en ökning av den kvarstående skatten.
En sådan konsekvens bör givetvis om möjligt förhindras. Detta måste
ske genom att preliminärskatten anpassas efter det nya läget.

Godtages vad som föreslagits i proposition nr 100/1953, kommer preli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

minär B-skatt att framdeles i normalfallen debiteras till belopp motsvarande
den senast påförda slutliga skatten. Sker debiteringen med ledning av preliminär
självdeklaration, finnes möjlighet att göra en ungefärlig beräkning
av det ytterligare inkomstskattebelopp, som blir en följd av den omlagda
fastighetsskatten. Från skattskyldiga med preliminär B-skatt kan alltså i
förevarande sammanhang bortses.

För fastighetsägare med preliminär A-skatt är emellertid läget ett annat.

I dessa fall måste man bygga på en viss frivillig medverkan från de skattskyldigas
sida. Det kan förutsättas att dessa finner det med sin fördel förenligt
att begära förhöjt skatteavdrag för att undgå större kvarskattebelopp
att betalas under en begränsad tidsrymd. För att för dessa skattskyldiga underlätta
uträknandet av det belopp, varmed ytterligare skatteavdrag å lönen
bör av dem begäras, kan övervägas att i källskattetabellerna lämna exempel
till vägledning för beräkning av nämnda belopp. De lokala skattemyndigheterna
är för övrigt skyldiga att på begäran biträda de skattskyldiga
med upplysningar i hithörande hänseenden. Skulle skattskyldig underlåta att
genom begäran om förhöjt skatteavdrag å lönen anpassa källskatten till den
slutliga skatten, finnes — om proposition nr 100/1953 antages av riksdagen
— möjlighet för lokal skattemyndighet att lämna direkt föreskrift om
sådant förhöjt skatteavdrag.

Det må erinras om att enligt de sakkunnigas förut återgivna uppgifter
antalet årliga fastighetsdebetsedlar utgjorde 1 293 000, varav ej mindre än
924 700 avsåg fastighetsskattebelopp under 100 kronor. Detta visar att förevarande
spörsmål under alla förhållanden har sin givna begränsning.

Mot de sakkunnigas förslag har i några remissyttranden invänts, att det
bleve svårt att urskilja vad av påfört skattebelopp vore att hänföra till fastighetsskatt;
ett sådant urskiljande vore erforderligt med tanke på gällande
förmånsrättsbeslämmelser och på bestämmelserna i lagen den 26 oktober
1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska
kyrkan.

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken åtnjuter kommun där omförmäld förmånsrätt
för fastighetsskatt. Godtages vad jag i det föregående anfört, upphör
därigenom fastighetsskatten och ersättes med en höjning av den kommunala
inkomstskatten. Förmånsrätt för sistnämnda skatt föreligger enligt
12 § i samma kapitel. Detta innebär alltså en viss försämring för kommunerna
i förmånsrättshänseende. Med hänsyn till fastighetsskattens begränsade
betydelse i kommunfinansiellt hänseende och då bättre förmånsrätt än
enligt nyssnämnda 12 § icke ansetts böra ifrågakomma för den från kommunernas
synpunkt avsevärt betydelsefullare inkomstskatten, synes allvarligare
invändningar icke vara att rikta mot den nyss antydda försämringen
i förmånsrätten.

Någon ändring i handelsbalkens förmånsrättsbestämmelser synes nu icke
böra ske. Någon komplettering av stadgandet i 17 kap. 12 § är, som fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

går av det förut sagda, icke erforderlig. Att utmönstra fastighetsskatten ur
6 § i samma kapitel bör ifrågakomma först vid en framtida tidpunkt, då
bevakning i konkurs av fordran å påförd fastighetsskatt icke längre kan
ifrågakomma. Ej heller erfordras ändring i de bestämmelser, som reglerar
kronans förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för fordran å av arbetsgivaren
icke redovisad, genom skatteavdrag innehållen skatt.

Den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjuter för närvarande viss lindring
i skyldigheten att erlägga avgifter till kyrkan, hennes prästerskap, kyrkomusiker
och betjäning. Skattelindringen utgör 40 procent av det belopp,
som eljest skolat utgå, och gäller icke beträffande fastighetsskatt. Godtages
mitt förslag till omläggning av fastighetsbeskattningen, kommer skattelindringen
att avse jämväl den i inkomstskatten inarbetade fastighetsskatten.
Några större olägenheter av finansiell art uppkommer icke härigenom för
församlingarna. Bestämmelsen i 1 § andra stycket lagen om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan, enligt vilken
skattelindringen icke gäller beträffande fastighetsskatt, bör utgå ur lagen.

Den nuvarande fastighetsskatten utgöres i den kommun eller det administrativa
område, där fastigheten är belägen. Denna regel bör i princip gälla
jämväl för den inkomstskatt, som enligt mitt förslag komme att belöpa på
garantibeloppet för fastigheten. I enlighet härmed har det författningsförslag
utformats, som jag avser förorda att riksdagen underställes för antagande.
Jag vill emellertid tillägga att bestämmelser av sådan innebörd kan i
vissa fall bli för taxerings- och uppbördsmyndigheterna tyngande i tillämpningen.
Det vore ur denna synpunkt önskvärt om avkall i viss utsträckning
skulle kunna göras från de i materiellt hänseende riktiga reglerna för fördelning
av skatteunderlag administrativa områden emellan. Detta är emellertid
en fråga som kräver en närmare utredning och som nu ej kan upptagas.

Det torde icke böra ifrågakomma att omläggningen av fastighetsbeskattningen
träder i kraft tidigare än vid 1956 års taxering. Skulle nämligen de
nya reglerna gälla redan vid 1955 års taxering, innebure detta att de bleve
tillämpliga redan vid preliminärskatteuppbörden under år 1954. Detta skulle
medföra, att myndigheterna finge tillämpa såväl dessa bestämmelser som de
i proposition nr 100 till innevarande års riksdag förordade nya uppbördsreglerna
första gången vid en och samma tidpunkt. Detta torde, med hänsyn
till bestämmelsernas komplicerade natur, vara mindre lämpligt och medföra
en icke obetydlig risk för felaktigheter i tillämpningen.

Genomföres förslaget om omläggning av fastighetsbeskattningen, nödvändiggör
detta åtskilliga ändringar av i huvudsak teknisk natur i taxeringsoch
uppbördsförfattningarna. Förslag till sådana ändringar torde, därest beslut
fattas om fastighetsbeskattningens omläggning, få underställas 1954 års
riksdag. Jag får alltså vid ett senare tillfälle återkomma till dessa frågor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Samtidigt med att de ändringar vidtages i kommunalskattelagen, som betingas
av fastighetsbeskattningens omläggning, torde en härav föranledd ändring
i 2 § förordningen om statlig inkomstskatt böra genomföras. I samband
härmed får jag anmäla följande spörsmål.

Fastighetsskatt utgör sådan kommunal utskyld för vilken avdrag medges
vid taxering till statlig inkomstskatt. Med föreslagna övergångsbestämmelser
påföres fastighetsskatt sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering.
Avdrag härför erhålles vid 1955 års taxering till statlig inkomstskatt. Då fastighetsskatt
ej påföres i anledning av 1955 års fastighetstaxering och då den
i anledning av omläggningen höjda kommunala inkomstskatten debiteras
första gången år 1956, följer härav att skattskyldig vid sistnämnda års inkomsttaxering
icke erhåller något mot fastighetsskatten svarande utskyldsavdrag.
Med hänsyn till att den skattskyldige avses skola under år 1955 erlägga
preliminär skatt, som beräknas på grundval jämväl av garantibelopp för fastighet,
medför övergångsbestämmelserna icke någon skattelindring. Det synes
därför skäligt med ett speciellt stadgande om rätt till avdrag för utskylder
vid 1956 års inkomsttaxering. Lämpligast torde föreskrivas att avdrag må
ske med belopp motsvarande det varmed den skattskyldige varit berättigad
till avdrag för fastighetsskatt vid 1955 års taxering till statlig inkomstskatt.
Detta innebär, att rätt till ifrågavarande skatteavdrag vid 1956 års taxering
tillkommer den, som var berättigad till motsvarande avdrag vid 1955 års
taxering, oavsett om fastigheten övergått i ny ägares hand. Den nye ägaren
får däremot icke något skatteavdrag. Då det får förutsättas, att avdragsregelns
utformning beaktas när köpeskillingen bestämmes, synes icke erforderligt
att för dessa specialfall uppställa särskilda bestämmelser vilka med
nödvändighet bleve komplicerade.

Den ifrågasatta inarbetningen av fastighetsskatten i inkomstskatten medför
vissa verkningar i avseende å kommunernas inkomstberäkningar under
några övergångsår. Godtages de av mig föreslagna övergångsbestämmelserna,
kan dessa verkningar anges på följande sätt.

Under år 1955 uppbär kommunerna av staten fastighetsskatt enligt 1954
års fastighetstaxering och förskott å inkomstskatt, beräknat å ett underlag
däri garantibelopp för fastighet icke ingår. Kommunernas inkomster av
skatt påverkas alltså detta år icke av omläggningen. A andra sidan kommer
staten, i den mån skatt å garantibelopp betalas preliminärt, att erhålla
större intäkter än som utan en omläggning av fastighetsbeskattningen skulle
ifrågakommit.

Under år 1956 erhåller kommunerna för första gången icke någon fastighetsskatt.
Förskott från staten å inkomstskatt beräknas å 1955 års skatteunderlag,
däri icke ingår garantibelopp för fastighet. — Kommunerna skulle
alltså detta år få mindre skatteinkomster än som rätteligen bör ifrågakomma.

Under år 1957 erhålles ett förskott, som beräknats på ett underlag däri
garantibelopp för fastighet ingår. Avräkning sker detta år mot förskottet
under år 1955 och därvid tillföres kommunerna ett belopp, motsvarande
fastighetsskatten. — Detta år skulle kommunerna alltså få »dubbel» fastighetsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Under år 1958 inträder samma situation som under år 1957.

Fr. o. in. år 1959 löper systemet normalt, d. v. s. förskott erhålles å ett
skatteunderlag, däri garantibelopp för fastighet ingår, och avräkning sker
mot ett tidigare erhållet förskott, som beräknats på ett skatteunderlag med
inräknade garantibelopp.

Av det nu sagda framgår, att kommunerna under år 1956 icke skulle få
vare sig fastighetsskatt eller förskott av staten som inkluderar fastighetsskatt.
Under åren 1957 och 1958 skulle kommunerna däremot få »dubbel»
fastighetsskatt. Att kommunerna under två år får »dubbel» fastighetsskatt
och allenast under ett år helt förlorar fastighetsskatt, sammanhänger med
att fastighetsskatten enligt gällande bestämmelser utbetalas ett år senare än
förskottet å inkomstskatt samt att fastighetsskatten enligt förslaget inarbetas
i inkomstskatten.

Genom särskilda övergångsbestämmelser synes böra föreskrivas, att förskottet
under år 1956 beräknas på sådant sätt att kommunerna detta år blir
bibehållna vid sedvanliga skatteinkomster. Jag anser emellertid att denna
fråga bör få anstå med sitt avgörande till dess hela det ifrågavarande problemkomplexet
ytterligare övervägts. Det föreligger icke något behov av att
bestämmelser meddelas redan av 1953 års riksdag.

Vilt. Repartitionstalet för fastighet.

Såsom framgår av det förut anförda är underlaget för fastighetsskatten
fastställt till fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
I diskussionen brukar detta uttryckas så att repartitionstalet för
fastighet är fem. Detta tal gäller för såväl jordbruksfastighet som annan fastighet.

Fastighetsskattens storlek är självfallet beroende av vilket repartitionstal
som fastställes att gälla. De sakkunniga har funnit det falla utanför det åt
dem lämnade uppdraget att undersöka, huruvida det gällande repartitionstalet
kan anses vara i nuvarande läge riktigt avvägt eller om någon ändring
däri bör vidtagas.

Frågan om repartitionstalets storlek har emellertid berörts i några remissyttranden.
Sålunda har Sveriges lantbruks förbund uttalat, att — därest fastighetsskatten
ansåges icke kunna omedelbart avskaffas — åtgärder borde
vidtagas för en successiv avveckling, vilket lämpligen kunde ske genom en
nedsättning av repartitionstalet. — Riksförbundet landsbygdens folk förordar
en sänkning av repartitionstalet till tre och åberopar därvidlag bland annat
att de år 1952 höjda taxeringsvärdena eljest skulle resultera i en betydande
skatteskärpning för dem som drabbades av effektiv fastighetsskatt. — I
det av Sveriges skogsägareförbund avgivna yttrandet ifrågasättes en sänkning
av repartitionstalet för jordbruksfastighet och särskilt vad angår skogsoch
skogsmarks värdena.

Även enligt min mening synes frågan om eu sänkning av repartitionstalet
vara förtjänt att övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186

Fastighetsskattens storlek är beroende av taxeringsvärdenas höjd och det
ligger i systemets natur att skatten skall öka när taxeringsvärdena höjs. De
vid de allmänna fastighetstaxeringarna under gångna år verkställda höjningarna
av taxeringsvärdena har även följdriktigt medfört ökad fastighetsskatt.
De höjningar av taxeringsvärdena, som kom till stånd vid 1952 års
allmänna fastighetstaxering, var emellertid delvis betingade av särskilda
omständigheter och därför icke helt jämförbara med tidigare höjningar. Sålunda
må erinras om att vid 1945 års allmänna fastighetstaxering värderingen
grundades på en betydligt lägre värdenivå än som svarade mot då
gällande allmänna saluvärden samt att av speciella skäl den fastighetstaxering,
som skulle ha ägt rum år 1950, framflyttades till år 1952. Visserligen
kan hävdas att fastighetsägarna härigenom under en avsevärd tidsperiod
haft att erlägga lägre fastighetsskatt än som ur vissa synpunkter bort ifrågakomma.
Å andra sidan kan sägas att de år 1952 höjda taxeringsvärdena
medfört en skattehöjning, som med hänsyn till nyss angivna omständigheter
framstår för de därav berörda såsom särskilt kännbar och måhända
icke fullt motiverad. Detta synes enligt min mening i och för sig utgöra ett
skäl för en omprövning av repartitionstalet.

.lag får vidare erinra om mitt tidigare uttalande om önskvärdheten av att
— som ett led i ett successivt avskaffande av fastighetsskatten —- genomföra
den lindring i fastighetsbeskattningen som med hänsyn till kommunerna
visar sig möjlig.

Inom finansdepartementet har verkställts vissa undersökningar i syfte att
få belyst, vilka verkningar som ur kommunfinansiell synpunkt skulle inträda
vid en sänkning av repartitionstalet. Jag vill understryka att resultatet
av dessa undersökningar är approximativt, men att detsamma likväl
torde kunna utgöra tillräcklig grund för ett bedömande.

Den totala fastighetsskatten enligt 1952 års taxering uppgår till ca 280
milj. kronor. Den effektiva fastighetsskatten har beräknats till ca 155 milj.
kronor. Sänlces repartitionstalet från fem till fyra, d. v. s. med 20 procent,
nedgår den totala fastighetsskatten med ca 50 milj. kronor. Den effektiva
skatten minskar däremot icke med samma belopp; enligt beräkningar skulle
minskningen härutinnan uppgå till ca 40 milj. kronor. Av den därefter återstående
effektiva fastighetsskatten skulle belöpa på annan fastighet ca 108
milj. kronor och på jordbruksfastighet ca 7 milj. kronor.

För kommunerna måste ett skattebortfall å ca 40 milj. kronor anses såsom
icke obetydligt och medföra en viss höjning av utdebiteringen. Denna
höjning torde dock icke ens i av fastighetsskatten särskilt beroende kommuner
bli av sådan storlek att en dylik sänkning av repartitionstalet icke skulle
kunna med hänsyn därtill genomföras.

I något remissyttrande har ifrågasatts en sänkning av repartitionstalet till
tre. En sådan sänkning skulle innebära en nedgång i den totala fastighetsskatten
med ca 112 milj. kronor och i den effektiva skatten med ca 75 milj.
kronor. Av återstående effektiv fastighetsskatt skulle ca 76 milj. kronor belöpa
på annan fastighet och ca 4 milj. kronor på jordbruksfastighet. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

hänsyn till dessa verkningar för kommunerna torde en sänkning av repartitionstalet
till tre icke nu kunna förordas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå att riksdagen underställes
förslag om att underlaget för fastighetsskatten skall bestämmas
till fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.

Det lägre repartitionstalet synes böra gälla fr. o. in. den 1 januari 1954
och tillämpas första gången vid fastighetstaxeringen samma år. S. k. procentavdrag
såvitt det belöper på tiden före den 1 januari 1954 bör medgivas
med fem procent av taxeringsvärdet.

Ett speciellt problem uppkommer för kommunernas vidkommande. Godtages
nyss angivna övergångsbestämmelser, följer härav att kommunerna
vid uppgörande av sin budget för år 1955 har att räkna med dels en fastighetsskatt
beräknad efter repartitionstalet fyra och dels det vid 1954 års
taxering framkomna inkomstskatteunderlaget vilket i förekommande fall
bygger på garantiskatteavdrag efter fem procent av taxeringsvärdet. Detta
innebär att kommunernas förskott från statsverket under år 1955 blir mindre
än vad rätteligen bort bli fallet. Visserligen erhåller kommunerna full
kompensation vid ett senare avräkningstillfälle men någon ojämnhet i utdebiteringen
kan möjligen föranledas härav. Frågan har emellertid en begränsad
räckvidd, nämligen med hänsyn till att det till fastighet hänförliga
inkomstskatteunderlaget utgör allenast en mindre del av det sammanlagda
skatteunderlaget. Det skulle kunna övervägas att meddela en bestämmelse
om att förskottet under år 1955 skulle på visst sätt uppräknas. En sådan
bestämmelse borde emellertid, till förebyggande av att för stora förskott
utbetalades, tillämpas endast i vissa kommuner och i dessa i olikartad omfattning.
Frågan torde likväl icke vara av den storleken att dylika invecklade
och för kommunerna svårtillämpliga regler behöva uppställas.

IX. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

3) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bihang.
Bilaga A.

UPPGIFTER ANGÅENDE ANTALET SKATTEKRONOR
I HELA RIKET M. M.

I denna bilaga vidfogad tabell A 1 meddelas för åren 1931—1952 hela
riket omfattande uppgifter angående det kommunala skatteunderlaget. Såsom
framgår av tabellen har under åren skett en icke obetydlig förskjutning
i skatteunderlagets sammansättning såväl med avseende å dess fördelning
å inkomstskattekronor och fastighetsskattekronor som å sistnämnda
skattekronors fördelning å jordbruksfastighet och annan fastighet. I
ifrågavarande tabell redovisas jämväl den kommunala utdebitering, som
beslutats under ovan angivna år.

I tabell A 2 har intagits uppgifter beträffande 1952 års taxering angående
antalet skattekronor i de olika landstingen och i de i landstingen
icke ingående städerna.

I tabell A 3 har verkställts en fördelning av rikets kommuner med
hänsyn till den procentuella andel, som fastighetsskattekronorna utgöra
av det totala skatteunderlaget. Tabellen torde giva en viss antydan om i vilken
utsträckning kommunerna för sitt inkomstbehov äro beroende av fastighetsskatteunderlaget.
Med hänsyn emellertid till att fastighetsskatteef1''ekten,
som är uttryck för de effektiva fastighetsskattekronornas andel av
hela antalet fastighetsskattekronor, växlar oberoende av fastighetsskattekrontalets
storlek i förhållande till det totala skatteunderlaget, kan tabellen
icke utan vidare användas som en säker måttstock i nu angivet hänseende.

Vad särskilt angår de i tabellen angivna kommuner, där fastighetsskattekronornas
andel av totala skatteunderlaget överstiger 30 procent, utgöras
dessa dels av kommuner av typisk badortskaraktär, där fastighetsbeståndet
till stor del torde utgöras av sommarnöjesfastigheter och dels av kommuner
med kraftverk eller — i något fall —• andra större industriella anläggningar,
vilkas taxeringsvärden utgöra en huvudsaklig del av det fastigheter
inom kommunen åsatta taxeringsvärdet. Vad angår förstnämnda
kommuner tillhöra dessa den kategori av kommuner, som för sitt inkomstbehov
äro allra mest beroende av fastighetsskatten, medan beträffande
kraftverkskommuner och liknande avskaffandet av fastighetsskatten i allmänhet
skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen.

I tabell A 4 är intagen en tablå, som utvisar den utdebiteringshöjning,
som fastighetsskattens avskaffande skulle medföra i en kommun med viss
utdebitering per skattekrona och där de effektiva fastighetsskattekronorna
utgöra viss procent av det totala skatteunderlaget. Berörda procenttal
kan för en kommun icke konstateras utan genomförande av en provtaxering.
Genom anställande av jämförelse med de av de sakkunniga provtaxerade
landskommunernas karaktär torde dock av tabellen kunna erhållas
viss ledning för bedömande av den utdebiteringshöjning, som i andra
kommuner skulle föranledas av ett avskaffande av fastighetsskatten.

Tabell A 1. Antal skattekronor samt utdebitering per skattekrona i hela riket, åren 1931—1952.

		Antal skattekronor		Procentuell fördelning	Utdeb.	Hela	Stats-
År	För fastighetsskatt av	För kommunal inkomst- skatt		Av jord- bruks- fastighet	Av	Av inkomst		kommu-nalskatt per skatte-krona	kommu-nala ut-	skatte-lindring per skatte-krona
	jordbruks- fastighet	annan fastighet	Summa	annan fastighet	Summa	debite- ringen
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ll	12
1931	3 596 492	6 241 433	38 297 916	48 135 841	7-5	13-0	79-5	100-o	7-37	8-73	0-15
1932	3 595 915	6 413 698	34 576 597	44 586 210	8-1	14 4	77-5	100o	8-68	10-17	0-24
1933	2 886 807	6 665 653	30 797 657	40 350117	7-2	16-5	76-3	lOO-o	9-36	10-96	0-41
1934	2 887 440	6 767 548	29 557 900	39 212 888	7-4	17-2	75-4	lOO-o	8-80	10-47	0-43
1935	2 887 995	6 922 578	33 057 877	42 868 450	6-7	16-2	77-1	100-0	8-25	9-89	0-35
1936	2 887 767	7 168 458	37 669 967	47 726 192	6-1	15o	78-9	100o	7-92	9-54	0-30
1937	2 888 889	7 430 259	41 340 822	51 659 970	5-6	14-4	80-0	100-o	7-87	9-58	0-29
1938	3 170 482	7 986 943	46 991 396	58 148 821	5-5	13-7	80-8	100-o	7-79	9-58	0-23
1939	3 161 885	8 291 149	50 390 533	61 843 567	5-1	13-4	81-5	100-0	8-27	10-53	0-24
1940	3 161 410	8 780 665	54 301 421	66 243 496	4-8	13-2	82-0	lOO-o	9-25	11-51	0-28
1941	3158 139	8 950 325	56 349 609	68 458 073	4-G	13 l	82-3	100-0	9-63	11-87	0-29
1942	3 164 467	9 100 998	64 242 755	76 508 220	4-1	11-9	84-0	lOO-o	9-01	11-09	0-25
1943	3 162 241	9 374 477	76 300 499	88 837 217	3-6	10-5	85-9	lOO-o	8-60	10-53	0-17
1944	3 160 577	9 753 148	86 368 477	99 282 202	3-2	9-8	87-0	100-o	8-27	10-17	0-14
1945	4 065 396	11 289 394	91 114 528	106 469 318	3-8	10-6	85-6	lOO-o	8-18	10-09	0-13
1946	4 070 717	11 612 489	100 707 460	116 390 666	3-5	10-o	86-5	lOO-o	7-87	9-80	—
1947	4 070 388	12 429 886	128 475 889	144 976 163	2-8	8-6	88-6	lOO-o	7-90	9-83	—
1948	4 068 103	13109 463	138 407 966	155 585 532	2-6	8-4	89-0	lOO-o	8-ll	10-12	—
1949	4 065 934	13 761 427	150 344 528	168 171 889	2-4	8-2	89-4	lOO-o	7-94	9-97	—
1950	4 350 277	14 337 182	155 745 795	174 433 254	2-5	8-2	89-3	100-O	8-12	10-19	—
1951	4 316 055	15 039 637	148 504543	167 860 235	2-6	8-9	88-5	100-O	9-83	12-53	-----
1952	6 857 372	21 068 587	195 499 587	223 425 546	3-1	9-4	87-5	lOO-o			—
Anm. Fr. o. m. år 1946 fastställes utdebiteringen till det lägre belopp upptagits som inkomst i statförslaget.	som erhålles sedan beräknat statsbidrag till skattelindring

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

intrång till riksdagens protokoll 1953. I saml. Nr ISO

Tabell A 2. Antal skattekronor i de olika landstingen samt i de i landstingen icke ingående städerna, enligt 1952 års taxering.

Landsting	Antal skattekronor enligt 1952 års taxering	Procentuell fördelning
Av jord-bruks-fastighet	Av annan fastighet	Summa fastighets- skattekronor	Av inkomst	Summa skattekronor	Av fastighet	Av inkomst
Stockholms läns.......................	225 11G	1 658 509	1 883 685	10 691 848	12 575 533	15-0	85-0
Uppsala * .......................	189 985	463 117	653 102	3 907 943	4 561 045	14-3	85-7
Södermanlands * .......................	246 958	582 446	829 404	5 424 610	6 254 014	13-3	86-7
Östergötlands » .......................	428 304	029 388	1 057 692	5 872 664	6 930 350	15-3	84-7
Jönköpings » .......................	330 200	648 414	984 080	6 502 220	7 486 900	13-2	86-8
Kronobergs » .......................	258 055	307 038	565 093	3 104 313	3 669 406	15-4	84-6
Kalmar norra...........................	103 985	161 798	325 783	1 870 129	2 201 912	14-8	85-2
s södra ...........................	207 955	319 315	527 270	2 919 941	3 447 211	15-3	84-7
Gotlands läns.......................	78 570	112 050	190 620	1 013 828	1 204 448	15-8	84-2
Blekinge » .......................	114 431	323 058	437 489	2 822 727	3 260 216	13-4	86-6
Kristianstads » .......................	374 045	555 265	929 310	4 884080	5 813 390	16-0	84-0
Malmöhus » .......................	013 811	824 913	1 438 724	7 535 465	8 974 189	16-0	84-0
Hallands » .......................	233 198	430 907	064 105	3 305 966	3 970 071	16-7	83-3
Göteb. o. Bohus » .......................	144 898	496 999	641 897	4 191 304	4 833 201	13-3	86-7
Älvsborgs » .......................	351 539	950 307	1 301 846	8 457 896	9 759 742	13-3	86-7
Skaraborgs » .......................	302 060	434 425	797 085	4 773 827	5 570 912	14-3	85-7
Värmlands » .......................	404 789	612 800	1 017 595	7 697 924	8 715 519	11-7	88-3
Örebro » .......................	258 375	716 769	975 144	6 638 099	7 613 243	12-8	87-2
Västmanlands » .......................	206 811	635 547	842 358	5 420 480	6 262 838	13-5	86-5
Kopparbergs » .......................	358 951	645 183	1 004 134	7 333 099	8 337 233	12-0	88-0
Gävleborgs » .......................	290 003	513 434	809 497	6 411 099	7 220 596	112	88-8
Västernorrlands » .......................	255 622	755 341	1 010 903	7 884 679	8 895 642	11-4	88-6
Jämtlands » .......................	200 808	384 133	591 001	3 071390	3 662 391	10-1	83-9
Västerbottens » .......................	283 591	379 429	663 020	4 957 873	5 620 893	11-8	88-2
Norrbottens » .......................	205110	490 999	696 109	7 581 630	8 277 739	8-4	91-6
Samtliga landsting	0 805 950	14 031 650	20 837 600	134 281034	155118 640	13-4	86-c
Stockholms stad........................	11891	4 096 769	4 108 660	34 326 198	38 434 858	10-7	89-3
Göteborgs » ........................	4 947	1 509 490	1 514 443	13 851 731	15 366 174	9-9	90-1
Malmö » ........................	11979	092 201	704 180	6 573 565	7 277 745	9-7	90-3
Norrköpings » ........................	13 834	312 521	326 355	2 592 494	2 918 849	11-2	88-8
Hälsingborgs » ........................	5 874	259 870	265 750	2 329 425	2 595 175	10-2	89-8
Gävle » ........................	2 891	100 074	108 965	1 545 140	1 714 105	9-9	90-1
Hela riket	C 857 372	21 068 587	27 925 959	195 499 587	223425546	125	87-5

Kunc/l. Maj. ts proposition nr 186.

Tabell A 3. Kommunernas fördelning efter fastighctsskatlekronlalets procentuella andel av totala skatteunderlaget

(omräknade) enligt 1952 års taxering.

Län	Antal kommuner, där fastighetsskattekrontalet i % av totala skatteunderlaget utgjorde
5-0	51— 10o	10-1— 12-5	12-6— 15o	15-1— 17 5	17-6— 20-0	20-1— 22-5	22-6— 25-0	25-1— 30-0	30-1— 35-0	35-0	Summa
Stockholms län...........			2	6	8	8	9	2	2	4	2	43
Uppsala » ...........	—	—	1	3	12	5	1	1	—	—	—	23
Södermanlands » ...........	—	—	1	5	10	12	2	—	—	—	—	30
Östergötlands » ...........	—	1	—	3	7	7	14	5	3	—	—	40
Jönköpings » ...........	—	3	3	10	10	12	4	2	1	—	—	45
Kronobergs * ...........	—	—	3	10	14	10	5	—	—	—	—	42
Kalmar » ...........	—	1	2	5	17	14	5	—	—	—	—	44
Gotlands » ...........	—	—	1	1	5	6	1	—	—	—	—	13
Blekinge » ...........	—	2	2	5	7	4	1	—	—	—	—	21
Kristianstads » ...........		—	3	10	15	13	11	2	—	—	—	54
Malmöhus » ...........	_	_	1	6	8	21	25	1	—	1	—	63
Hallands * ...........	—	1	—	2	2	8	7	5	7	1	1	34
Göteborgs o. Bohus » ...........	—	1	6	11	9	4	4	1	1	—	—	37
Älvsborgs » ...........	—	3	15	15	17	10	1	—	—	—	—	61
Skaraborgs * ...........	—	—	2	11	15	17	3	1	—	—	—	49
Värmlands » ...........	_	8	10	18	7	3	—	—	—	—	—	46
Örebro » ...........	—	5	4	5	8	3	1	—	—	—	1	27
Västmanlands » ...........	—	1	4	6	5	6	1	—	—	—	—	23
Kopparbergs » ...........	—	9	17	13	3	—	—	2	—	—	—	44
Gävleborgs » ...........	1	6	9	12	6	3	—	—	—	—	—	37
Västcrnorrlands » ...........	_	10	16	3	4	1	1	1	2	1	—	39
Jämtlands » ...........	—	2	11	9	5	—	2	—	1	2	2	34
Västerbottens.....# ...........	_	7	9	12	2	—	—	—	—	—	—	30
Norrbottens * ...........	1	6	14	3	—	—	—	1	—	—	—	25
Hela landsbygden..............	2	66	136	184	196	166	98	24	17	9	6	904
Städer ........................	1	14	64	38	9	5	1	—	—	1	—	133
Hela riket	‘3	80	200	222	205	171	99	24	17	210	3 6	1037
1 Njutåker 3-4 %, Gällivare 3-5 % samt Kiruna stad 2.1 %. —	2 Blidö 33.7 %,	österåker 33-2 %, Ljusterö 33-5 %, Dalarö	34-0 %,
Räng 34-9 %, Onsala 30''5 %, Resele 30-3 %, Stugun 31-8 %, Undersåker 33''0 % samt staden Skanör med Falsterbo 33-5 %. —	3 Djurö
44-9 %, Värmdö 38-1 %, Laholms lk. 40-4	%, Ekeby och Gällersta 43-8 %,	Fors 37-6 % och Ragunda 36-9 %

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell A 4. Tablå, utvisande den mot effektiv fastighetsskatt svarande utdebiteringshöjning,
som blir följden vid ett avskaffande av nuvarande fastighetsskatt, under nedan
angiven utdebitering och procentuellt effektivt fastighetsskatteunderlag.

Utdebi-tering per skattekrona	Utdebiteringshöjning per skattekrona, där effektiva fastighetsskattekronorna i % av hela skatteunderlaget utgör:
2 %	4 %	6 %	8 %	10 %	12 %	14 %	16 %	18 %
8-00	0-16	0-33	0-51	0-70	0-89	1-09	1-30	1-52	1-76
9-00	0-18	0-38	0-57	0-78	1-00	1-23	1-47	1-71	1-98
10-00	0-20	0-42	0-64	0-87	Ml	1-36	1-63	1-90	2-20
11-00	0-22	0-46	0-70	0-96	1-22	1-50	1-79	2-10	2-41
12-00	0-24	0-50	0-77	1-04	1-33	1-64	1-95	2-29	2-63
13oo	0-27	0-54	0-83	1-13	1-44	1-77	2-12	2-48	2-85
14-00	0-29	0-58	0-89	1-22	1-56	1-91	2-28	2-67	3-07
15-oo	0-31	0-63	0-96	1-30	1-67	2-05	2-44	2-86	3-29
16-oo	0-33	0-67	1-02	1-39	1-78	2-18	2-60	3-05	3-51
17-00	0-35	0-71	1-09	1-48	1-89	2-32	2-77	3-24	3-73
18-00	0-37	0-75	1-15	1-57	2-00	2-45	2-93	3-43	3-95

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga B.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 11
LANDSKOMMUNER (27 FÖRSAMLINGAR) FÖR
TAXERINGSÅRET 1952.

Ifrågavarande provtaxering har haft till syfte att belysa fastighetsskattens
verkningar vid tillämpning av de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering
fastställda taxeringsvärdena samt de höjda kommunala ortsavdrag,
vilka första gången skola användas vid 1953 års inkomsttaxering.
För att uppnå detta syfte har omtaxering av de skattskyldiga måst vidtagas.
Härvid har procentavdraget omräknats efter de i allmänhet högre
värden, som åsatts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Därefter har
framräknats en ny taxerad inkomst, varifrån avdrag verkställts med de
nya ortsavdragen.

De i tabell B 4 redovisade effektiva fastighetsskattekronorna på grund
av icke utnyttjade procentavdrag avse de enligt ovan beräknade procentavdragen.
De icke utnyttjade — på grundval av de nya ortsavdragsbestämmelserna
beräknade — ortsavdragen ha framkommit såsom en skillnad
mellan å ena sidan de ortsavdrag, som skulle ha kunnat utnyttjas vid ren
inkomstskatt, och å andra sidan de vid ovannämnda omtaxering utnyttjade
ortsavdragen.

Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har hänsyn tagits
endast till icke utnyttjade procentavdrag och ortsavdrag och sålunda ej
till icke utnyttjade allmänna avdrag. Vid den undersökning, som utförts
beträffande 1950 års taxering konstaterades, att sistnämnda avdrag voro
av synnerligen ringa betydelse för beräknande av det effektiva fastighetsskatteunder
laget.

Det har icke varit möjligt att erhålla uppgifter beträffande samtliga fastigheter
i kommunerna; det i tabell B 4 redovisade antalet effektiva fastighetsskattekronor
avse endast det bearbetade materialet. En uppräkning
av siffrorna har emellertid verkställts med användande av det uppräkningstal,
som erhålles om det totala taxeringsvärdet sättes i relation till det bearbetade.
Uppräkningen har skett för varje församling särskilt för jordbruksfastighet
och särskilt för annan fastighet. De i tabell B 5 redovisade
effektiva fastighetsskattekronorna avse de sålunda uppräknade siffrorna.

Enligt gällande bestämmelser fastställa kommunerna på hösten varje år
den utdebitering, som skall tillämpas vid uttag av preliminär inkomstskatt
nästföljande år. Fastighetsskatten däremot är s. k. slutlig skatt, varför denna
uträknas efter den utdebitering som fastställts två år före taxeringsåret.
Å det enligt 1952 års taxering fastställda skatteunderlaget debiterades
sålunda preliminär inkomstskatt enligt kommunernas utdebiteringsbeslut
samma år men fastighetsskatt enligt de år 1950 fastställda utdebiteringssatserna.
Detta förhållande påverkar givetvis den beräknade utdebiteringshöj
ningen vid övergång till ren inkomstskatt. Då syftemålet varit
att klargöra de effektiva fastighetsskattekronornas inverkan på utdebiteringens
storlek, har berörda påverkan eliminerats. Vid beräkningarna har
sålunda fastighetsskatten antagits utgå efter samma utdebitering som den
preliminära inkomstskatten. Det debiterade belopp, som på så sätt framkommer,
har därefter satts i relation till det kvarstående skatteunderlaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

101

d. v. s. antalet skattekronor minskat med antalet effektiva fastighetsskattekronor,
varigenom erhållits de i tabell B 5 redovisade utdebiteringshöjningarna.

Taxeringsvärdet å annan fastighet i Ådals-Lidens och Ragunda kommuner
uppgå till belopp, som med mer än det dubbla överstiger det sammanlagda
taxeringsvärdet å annan fastighet i övriga kommuner. Med hänsyn
härtill och då de effektiva fastighetsskattekronorna i Ådals-Liden och Ragunda,
på grund av att i dessa kommuner belägna kraftverken ansetts kunna
helt utnyttja procentavdragen, uppgå till onormalt låga belopp, ha ifrågavarande
kommuner för att icke obehörigt få inverka på genomsnittsresultatet
redovisats särskilt för sig.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 1. Vissa statistiska data för de provtaxerade kommunerna.

Kommuner, län församlingar	Yr- kes- tär	Orts- grupp	Folk-mängd l/i 1952	Areal	Taxeringsvärde å fastighet enligt 1952 års taxering, kr.
11 1 tjOuy hektar	Jordbruks- fastighet	Därav skogsvärde	Annan fastighet
1	2	3	4	5	6	7	8
Julita, Södermani. län ..			3 359	20 777	19 939 500	7 768 300	6 850 200
Julita...............	B	2	2146	15 212	14106 200	5 875 900	3 300300
österåker............	B	2	1213	5 565	5 833 300	1892 400	3 549 900
Ryssby, Kronob. län ....			3 296	31 869	18 385 600	7 249 700	4 527 900
Agunnarvd..........	B	1	1011	12 010	6 625 400	2 889 500	991400
Ryssby..............	B	1	1989	15 983	9 570000	3 393 800	3 368 500
Tutaryd.............	B	1	296	3 876	2 190 200	966 400	168 000
Alstad, Malmöh. län ....			2146	4 605	19 168 200	—	4 336 400
Fru Alstad..........	A	2	374	939	3 689 000	—	370 200
V. Alstad...........	C	2	940	1397	5 536 400	—	2 922 600
L. Slågarp ...........	B	2	592	1663	7 262 500	—	621 500
St. Slågarp..........	B	2	240	606	2 680 300	—	422 100
Bara, Malmöh. län......			2 706	9 786	23 868 400	1120 700	9 497 400
Bjärshög............	B	2	105	330	1363 400	—	380 400
Skabersjö............	A	2	604	2 513	5 979 900	290 600	3 104 200
Bara................	A	2	439	1709	4 819 800	173 700	1 436 200
Hyby...............	B	1	1558	5 234	11705 300	656 400	4 576 600
Eldsberga, Hall. län ....			2 897	17 844	18 382 600	2 202 900	8 877 400
Tönnersjö...........	A	2	701	11630	6 013 500	1 674100	585 400
Eldsberga ...........	B	2	1295	4 969	8 786 500	528 800	2 458 300
Trönninge...........	C	2	901	1245	3 582 600	—	5 833 700
Bollebygd, Älvsb. län...			5122	26 543	12 270 200	5 945 800	10 279 400
Töllsjö..............	A	2	1122	10 478	3 725 400	1935 200	563 000
Bollebygd...........	C	2	4000	16 065	8 544 800	4 010 600	9 716 400
Töcksmark, Värml. län..			3 081	32 958	16 824 300	7 847 400	3 018 900
Västra Fågelvik......	A	3	633	7 208	4 256900	1 653 400	41300
Töcksmark..........	B	3	1463	11989	6 709 600	2 801 100	2 406 900
Östervallskog........	A	3	985	13 761	5 857 800	3 392 900	570 700
Högdal, Jämtl. län.....			2 822	133 728	15 375 800	9 583 400	24 807 700
överhogdal..........	A	4	498	21 620	1921100	984 200	335 700
Ytterhogdal..........	B	5	2 000	75 940	10 220100	6 -131 000	24 285 600
Ängersjö............	A	4	324	36168	3 234600	2 168 200	186 400
Nysätra, Västerb. län —	A	4	3 695	38 260	12 039 700	1773 300	3116 300
Summa			29124	816 870	156 254 300	43 491 500	75311600
Ådals-Liden, Västern, län	C	4	3 923	49 410	7 970 000	3 724 100	65 501000
Ragunda, Jämtl. län ...	B	4	5 047	92 140	18 167 000	8 542 400	101 885 800

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

103

Tabell B 2. Skatteunderlag och utdebitering år 1952 samt det bearbetade materialets

taxeringsvärde i % av totala.

Kommuner, församlingar	Antal skattekronor enligt 1952 års taxering	Skattekronornas procentuella fördelning	Utdebi-tering per in-komst-skatte-kr. år 1952	Bearbetat material i % av totala taxeringsvärdet
Av fastig- het	Av inkomst	Summa	Av fastig- het	Av inkomst	Jord- bruks- fastighet	Annan fastighet
1	2	3			5	6	7	8	9
Julita...........	13 395	55 011	68	406	19-6	80-4	7-49	95-3	88-5
Julita.........	8 703	34 780	43	483	20-0	80-0	7-56	95-3	84-6
österåker......	4 692	20 231	24	923	18-8	81-2	7-36	95-4	92-9
Ryssby..........	11461	48 480	59	941	19-1	80-9	9-08	97-6	93-1
Agunnaryd.....	3 808	13 891	17	699	21-5	78-5	8-90	99-6	91-2
Ryssby........	6 473	27 721	34	194	18-9	81-1	9-15	96-3	93-9
Tutaryd.......	1180	6 868	8	048	14-7	85-3	9-15	97-1	87-4
Alstad...........	11752	41377	53	129	22-1	77-9	6-43	98-1	97-0
Fru Alstad.....	2 030	6 250	8	280	24-5	75-5	6-39	97-8	92-8
V. Alstad......	4 229	18 582	22	811	18-5	81-5	6-29	98-0	100-0
L. Slågarp.....	3 942	11044	14	986	26-3	73-7	6-61	100-o	93-2
St. Slågarp ....	1551	5 501	7	052	220	78-0	6-59	94-2	85-9
Bara............	16 683	58 553	75	236	22-2	77-8	6-94	99-6	90-9
Bjärshög .......	872	2 026	2	898	30-1	69-9	7-65	100-o	97-1
Skabersjö......	4 542	13 573	18	115	25-1	74-9	7-02	100-o	96-4
Bara..........	3128	10 554	13	682	22-9	77-1	7-35	99-6	94-3
Hyby..........	8141	32 400	40541	20-1	79-9	6-73	99-4	85-5
Eldsberga ........	13 630	48 841	62	471	21-8	78-2	7-98	95-2	92-2
Tönnersjö......	3 300	10 996	14	296	23-1	76-9	7-80	91-2	90-3
Eldsberga ......	5 622	20 955	26	577	21-2	78-8	7-80	98-1	88-3
Trönninge......	4 708	16 890	21	598	21-8	78-2	8-32	94-4	94-0
Bollebygd........	11275	97 651	108 926	10-4	89-6	6-50	79-4	74-3
Töllsjö........	2144	15 013	17	157	12-5	87-5	6-50	79-0	66-0
Bollebygd......	9131	82 638	91	769	9-9	90i	6-30	79-6	74-7
Töcksmark.......	9 922	57 936	67	858	14-6	85-4	9-59	99-7	97-2
Västra Fågelvik.	2149	12 286	14	435	14-9	85-1	10-40	99-7	90-6
Töcksmark.....	4 559	28 386	32	945	13-8	86-2	9-30	99-7	98-5
östervallskog...	3 214	17 264	20 478	15-7	84-3	9-50	99-7	91-8
Högdal..........	20122	75 599	95	721	210	79o	10-00	83-6	92-7
överhogdal ....	1128	10 764	11	892	9-5	90-5	10-00	84-3	47-4
Ytterhogdal ....	17 283	53 866	71	149	24-3	75-7	10-oo	85-7	93-7
Ängersjö.......	1711	10 969	12	680	13-5	86-5	lO-oo	76-9	51-0
Nysätra..........	7 578	53 530	61	108	12-4	87-6	9-80	96-9	70-9
Summa	115 818	536 978	652	796	17-7	82-3	8-17	948	89-1
Ådals-Liden......	36 735	92 048	128	783	28-5	71-5	10-90	87-5	98-2
Ragunda.........	60026	102 469	162	495	36-9	63l	9-53	80-o	77-6

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell B 3. Antal i undersökningen ingående fastighetsägare samt det antal därav,
som drabbats av effektiv fastighetsskatt (1952 års taxering).

Kommuner, församlingar	Jordbruksfastighet	Annan fastighet
Antal fastig- hets- ägare	Därav antal med effektiv fastighetsskatt	Antal fastig- hets- ägare	Därav antal med effektiv fastighetsskatt
Ej ut-nyttjat proc.-avdrag	Ej ut-nyttjat orts-avdrag	Hela an- talet1	I % av samt-liga ägare	Ej ut-nyttjat proc.-avdrag	Ej ut-nyttjat orts-avdrag	Hela an- talet1	I % av samt-liga ägare
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
Julita...........	300	55	19	69	23-0	268	200	22	210	78-4
Julita.........	167	29	14	40	24-0	133	113	10	118	88-7
österåker......	133	26	5	29	21-8	135	87	12	92	68-1
Hyssby..........	577	129	41	159	27-5	326	285	26	293	89-9
Agunnaryd.....	208	50	17	61	29-3	82	72	4	74	90-2
Ryssby........	314	68	21	84	26-8	222	195	22	201	90-5
Tutaryd.......	55	11	3	14	25-5	22	18	—	18	81-8
Alstad...........	267	no	24	119	44-6	320	248	57	272	85-0
Fru Alstad.....	49	13	6	14	28-6	57	41	10	48	84-2
V. Alstad......	107	40	11	44	4M	151	120	30	128	84-8
L. Slågarp .....	83	39	6	43	51-8	75	57	13	64	85-3
St. Slågarp ....	28	18	1	18	64-3	37	30	4	32	86-5
Bara............	118	65	15	72	61-0	261	241	19	243	93-1
Bjärshög .......	14	7	4	10	71-4	13	12	—	12	92-3
Skabersjö......	17	11	—	11	64-7	20	20	2	20	100-0
Bara..........	8	6	2	6	75-0	29	25	1	25	86-2
Hyby..........	79	41	9	45	57-0	199	184	16	186	93-5
Eldsberga ........	263	46	28	68	25-9	446	409	28	417	93-5
Tönnersjö......	125	20	15	32	25-6	34	29	7	32	94i
Eldsberga ......	91	11	8	17	18-7	132	124	9	124	93-9
Trönninge......	47	15	5	19	40-4	280	256	12	261	93-2
Bollebygd........	574	88	51	135	23-5	466	393	37	408	87-6
Töllsjö........	180	10	17	24	13-3	43	30	2	31	72-1
Bollebygd......	394	78	34	in	28-2	423	363	35	377	89-1
Töcksmark.......	965	272	51	310	32-1	243	202	8	205	84-4
Västra Fågelvik.	295	79	14	89	30-2	6	6	—	6	100-0
Töcksmark.....	371	120	22	137	36-9	171	147	6	149	87-1
östervallskog...	299	73	15	84	28-1	66	49	2	50	75-8
Högdal..........	442	69	16	81	18-3	107	76	8	81	75-7
Överhogdal ....	85	9	3	12	141	18	12	—	12	66-7
Ytterhogdal ....	239	35	11	43	18-o	74	57	6	60	81-1
Ängersjö.......	118	25	2	26	22-0	15	7	2	9	600
Nysätra..........	705	20	27	46	6-5	149	91	16	99	66-4
Summa	4 211	854	272	1059	251	2 586	2145	221	2 228	86-2
Ådals-Liden......	336	85	24	106	31-5	182	139	16	144	79-1
Ragunda .........	667	119	39	151	22-6	281	177	26	196	69-8

1 Fastighetsägare, som drabbats av effektiv fastighetsskatt både på grund av icke utnyttjat procentavdrag
och ortsavdrag, ha redovisats såväl i kol. 3 som 4, resp. 8 och 9. Hela antalet i kol. 5
och 10 utgör därför icke summan av delposterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

105

Tabell B 4. Antal fastighetsskatlekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det
bearbetade materialet (1952 års taxering).

Kommuner, församlingar	J ordbruksfastighet	Annan fastighet
Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva	skattekronor	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva skattekronor
Av icke utnyttj. proc.-avdrag	Av icke utnyttj. orts-avdrag	Summa	I % av kol. 2	Av icke utnyttj. proc.-avdrag	Av icke utnyttj. orts- avdrag	Summa	1% av kol. 7
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
Julita...........	9 506	1 784	105	1889	19-9	3 032	1000	53	1053	34-7
Julita.........	6 724	1298	69	1367	20-3	1395	725	35	760	54-5
Österåker......	2 782	486	36	522	18-8	1637	275	18	293	17-9
Ryssby..........	8 969	1117	176	1293	14-4	2107	1291	62	1353	64-2
Agunnaryd.....	3 299	303	61	364	11-0	452	276	12	288	63-7
Ryssby........	4 606	693	106	799	17-3	1582	963	50	1013	64-0
Tutaryd.......	1064	121	9	130	12-2	73	52	—	52	71-2
Alstad...........	9 407	2 569	178	2 747	29-2	2104	1425	79	1504	71-5
Fru Alstad.....	1803	208	46	254	14-1	172	96	17	113	65-7
V. Alstad......	2 712	710	54	764	28-2	1461	1001	41	1042	71-3
L. Slågarp .....	3 630	1118	72	1190	32-8	290	196	16	212	73-1
St. Slågarp ....	1262	533	6	539	42-7	181	132	5	137	75-7
Bara............	11886	7 522	116	7 638	64-3	4 315	2 814	41	2 855	66-2
Bjärshög.......	682	235	44	279	40-9	185	154	_	154	83-2
Skabersjö......	2 990	2 353	—	2 353	78-7	1496	883	9	892	59-6
Bara..........	2 399	1378	30	1408	58-7	677	324	1	325	48-0
Hyby..........	5 815	3556	42	3 598	61-9	1957	1453	31	1484	75-8
Eldsberga ........	8 746	1734	185	1919	21-9	4 092	2 980	60	3 040	74-3
Tönnersjö......	2 744	387	55	442	16-1	264	145	16	161	61-0
Eldsberga ......	4 311	1065	84	1 149	26-7	1085	840	16	856	78-9
Trönninge......	1691	282	46	328	19-4	2 743	1995	28	2 023	73-8
Bollebygd........	4 874	558	141	699	14-3	3 818	1997	103	2100	55-0
Töllsjö........	1472	51	43	94	6-4	187	93	2	95	50-8
Bollebygd......	3 402	507	98	605	17-8	3 631	1904	101	2 005	55-2
Töcksmark.......	8 385	1345	161	1506	18-o	1467	1018	12	1030	70-2
Västra Fågelvik.	2122	209	22	231	10-9	19	16		16	84-2
Töcksmark.....	3 344	629	83	712	21-3	1186	866	9	875	73-8
Östervallskog...	2 919	507	56	563	19-3	262	136	3	139	53i
Högdal..........	6 429	614	46	660	10-3	11499	8 078	27	8105	70-5
Överhogdal ....	809	37	6	43	5-3	80	32	_	32	40-o
Ytterhogdal____	4 377	316	34	350	8-0	11372	8 021	23	8 044	70-7
Ängersjö.......	1243	261	6	267	21-5	47	25	4	29	61-7
Nysätra..........	5 835	168	97	265	4-5	1105	405	49	454	4M
Summa	74 037	17 411	1205	18 616	25 l	33 53»	21008	486	21494	64 l
Ådals-Liden......	3 486	361	69	430	12-3	32176	720	48	768	2-4
Ragunda.........	7 264	484	120	604	8-3	39 546	745	70	815	2*1

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell B 5. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa
svarande utdebiter ing shö f ning vid borttagande av fastighetsskatten (1952 års taxering

och utdebiteringsbeslut).

Kommuner, församlingar	Antal effektiva fastighetsskatte-kronor. Uppräknade siffror	Mot effektiva fastighetsskattekronor svarande utdebiteringshöjning
Absoluta tal	I % av hela antalet fastighets-skattekr.	I % av samtliga skattekr.	På grund av icke utnyttjat proc.-avdrag	På grund av icke utnyttjat ortsavdrag	Summa
1	2	3 1	4	5	6	7
Julita...........	3198	23-9	4-7	0-34	0*02	0*36
Julita.........	2 334	26-8	5-4	0-35	0*02	0*37
Österåker......	864	18-4	3-5	0-33	0*02	0*35
Ryssby..........	2 783	24-3	4-6	0*40	0*04	0*44
Agunnaryd.....	680	17-9	3-8	0*38	0*05	0*43
Ryssby........	1910	29-5	5-6	0*42	0*05	0*47
Tutaryd.......	193	16-4	2-4	0*38	0*04	0*42
Alstad...........	4 351	37-0	8-2	0*55	0*03	0*58
Fru Alstad.....	382	18-8	4-6	0*46	0*04	0*50
V. Alstad......	1820	43-0	8-0	0*51	0*04	0*55
L. Slågarp .....	1418	36-0	9-5	0*57	0*04	0*61
St. Slågarp ....	731	47-1	10-4	0*60	0*03	0*63
Bara............	10 831	64-9	14-4	1*16	0*02	1*18
Bjärshög .......	438	50-2	15-1	1*25	0*05	1*30
Skabersjö......	3 280	72-2	18-1	1*22	0*02	1*24
Bara..........	1757	56-2	12-8	1*19	0*02	1*21
Hyby..........	5 356	65-8	13*2	1 10	0 02	1*12
Eldsberga ........	5 299	38-9	8-5	0*70	0*04	0*74
Tönnersjö......	661	20*0	4-6	0*60	0*04	0*64
Eldsberga ......	2141	38-1	8-1	0*68	0*04	0*72
Trönninge......	2 497	53-0	11 6	0*83	0*04	0*87
Bollebygd........	3 703	32-8	3-4	0*21	0*02	0*23
Töllsjö........	262	12-2	1*5	0*19	0*02	0*21
Bollebygd......	3 441	37-7	3-7	0*21	0*02	0*23
Töcksmark.......	2 567	25-9	3-8	0*35	0*03	0*38
Västra Fågelvik.	250	11-6	1-7	0*33	0*03	0*36
Töcksmark.....	1601	35l	4-9	0*35	0*03	0*38
östervallskog...	716	22-3	3-5	0*34	0*03	0*37
Högdal..........	9 523	47-3	9-9	1*09	0*01	1*10
överhogdal ....	120	10-6	10	1*05	0*01	1*06
Ytterhogdal ....	8 999	52l	12-6	1*11	Ooi	1*12
Ängersjö.......	404	23-6	3-2	1*06	Ooi	1*07
Nysätra..........	914	12-1	1-5	0*12	0*03	0*15
Summa	43169	37-3	6-6	0*56	0*02	0*58
Ådals-Liden......	1273	3-5	10	0*10	Ooi	0*11
Ragunda.........	1805	3o	1-1	Oio	Ooi	0*11

Kungl. Maj:ts proposition nr 186

107

Tabell B 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighets skatlekronornas

fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., kommunvis.

Anm. I kommunen icke mantalsskrivna fastighetsägare samt juridiska personer ha sammanförts
till särskilda grupper oberoende av fastighetens taxeringsvärde.

Kommuner Taxeringsvärde i klasser	Taxerings- värde, kr.	Antal fastighetsägare	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva
Totalt	Som ej utnyttjat proc.- el. ortsavdrag	I %	Antal	I % av-kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Julita
<50 000 ...........	4 830 100	208	33	15-9	2 416	188	7-8
50— 100 000 ...........	1 787 500	30	6		894	70	7-8
100— 200 000 ...........	1 143 500	9	—	—	571	—	_
200—1 000 000 ...........	2 310 340	7	5		1155	323	28-0
> 1 000 000 ...........	1 424 900	1	—	_	713	_	_
Ej mantalsskr. ägare.....	1 852 200	27	14		926	337	36-4
Juridiska personer........	5 663 460	18	11	.	2 831	971	34-3
Summa	19012 000	300	69	23-0	9 506	1889	19 9
Ryssby
<50 000 ...........	8 690 820	427	96	22-5	4 345	412	9-5
50— 100 000 ...........	2 794360	41	8		1397	123	8-8
100— 200 000 ...........	1195 640	9	3		598	102	17-0
200—1 000 000 ...........	431100	2	—	—	215	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	2 893 400	82	46		1447	549	37-9
Juridiska personer........	1 931400	16	6	.	967	107	111
Summa	17 936 720	577	159	27-5	8969	1293	144
Alstad
<50 000 ...........	2 664 960	123	40	32-5	1333	204	15-3
50— 100 000 ...........	2 845 500	39	12		1423	313	22-0
100— 200 000 ...........	4088 300	29	12		2 044	404	19-8
200—1 000 000 ...........	4 890 300	17	10		2 445	539	22-0
Ej mantalsskr. ägare.....	2 545 000	46	32		1272	598	47-0
Juridiska personer........	1780 000	13	13		890	689	77-4
Summa	18 814 060	267	119	446	9 407	2 747	292
Bara
<50 000 ...........	1 235 400	42	20	47-6	618	132	21-4
50— 100 000 ...........	1 387 500	18	6		694	126	18-2
100— 200 000 ...........	2170 800	16	7		1085	216	19-9
200—1 000 000 ...........	2 715 900	9	8		1358	696	51-3
> 1 000 000 ...........	12 991 200	5	5		6 496	5 266	81-1
Ej mantalsskr. ägare.....	1824 300	20	18		912	508	55-7
Juridiska personer........	1 446 800	8	8		723	694	96-0
Summa	23 771 900	118	72	61o	11886	7 638	643
Eldsbcrga
<50 000 ...........	4 681 180	166	32	19-3	2 341	176	7-5
50— 100 000 ...........	3 343 600	48	8		1672	71	4-2
100— 200 000 ...........	2 003000	15	6		1002	143	14-3
200—1 000 000 ...........	2 181 500	7	4		1090	359	32-9
> 1 000 000 ...........	2042 000	1	1		1021	728	71-3
Ej mantalsskr. ägare.....	1 793 600	21	13		897	384	42-8
Juridiska personer........	1 447100	5	4		723	58	8-0
Summa	17 491 980	263	68	25-9	8 746	1919	219

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 6 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva

fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m.,

kommunvis.

		Antal fastighetsägare	Antal	Därav effektiva
Kommuner Taxeringsvärde i klasser	Taxerings- värde, kr.	Totalt	Som ej utnyttjat proc.- el. ortsavdrag	I %	fastig- hets- skatte- kronor	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Bollebyqd <50 000..............	7 730 655	509	104	20-4	3 865	388	10o
50 100 000..............	1132 525	19	6		566	81	14-3
Ej mantalsskr. ägare.....	473 700	30	21		238	160	67-2
Juridiska personer........	410 000	16	4		205	70	34-1
Summa	9 746 880	574	135	23 5	4 874	699	143
Töcksmark <50 000 ..............	8 579 800	637	132	20-7	4 290	401	9-3
50 100 000 ..............	1008 400	17	3		504	18	3-6
Ej mantalsskr. ägare.....	5 749 100	229	127		2 874	795	27-7
Juridiska personer........	1 432 900	82	48		717	292	40-7
Summa	16 770 200	965	310	32-1	8385	1506	18-0
Iiogdal <50 000 .............	4 207 650	311	Öl	16-4	2104	197	9-4
50 100 000 .............	681 830	5	—	—	340	—	—
100 200 000 .............	130 500	1	—	—	65	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	1 490 350	no	27	.	745	no	14-8
Juridiska personer........	6 349 310	15	3		3175	353	11-1
Summa	12 859 640	442	81	18-3	6429	660	10-3
Rgsätra <50 000 ..............	10 862 380	671	35	5-2	5 431	139	2-6
50 100 000 ..............	161 400	3	—	—	81	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	219 300	18	8		109	30	27-5
Juridiska personer........	427 700	13	3	.	214	96	44-9
Summa	11 670 780	705	46	6-5	5 835	265	4-5
Samtliga ovan redovisade kommuner <50 000 ...........	53 482 945	3 094	543	17-6	26 743	2 237	8-4
50— 100 000 ...........	15 142 615	220	49	22-3	7 571	802	10-6
100— 200 000 ...........	10 731 740	79	28	35-4	5 365	865	161
200 1 000 000 ...........	12 529 140	42	27	64-3	6 263	1917	30-6
> 1 000 000 ...........	16 458 100	7	6	85-7	8 230	5 994	72-8
Ej mantalsskr. ägare.....	18 840950	583	306	52-5	9 420	3 471	36-8
Juridiska personer........	20 888 670	186	100	53-8	10 445	3 330	31-9
Summa	148074 160	4 211	1059	25-1	74037	18616	251
Ådals-Liden <50 000 ..............	2 894 820	296	97	32-8	1447	250	17-3
50—100 000 ..............	417 200	6	1	.	209	22	10-5
Ej mantalsskr. ägare.....	76166	7	1	.	38	3	7-9
Juridiska personer........	3 583 834	27	7		1792	155	8-6
Summa	6 972 020	336	106	81-5	3 486	430	12-3
Ragunda <50 000 .............	7 663 720	546	116	21-2	3 832	371	9-7
50—100 000 .............	1 615 100	26	5		808	126	15-6
100—200 000 .............	246 200	2	—	—	123	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	697 000	66	22		348	60	17-2
Juridiska personer........	4 306 500	27	8	.	2153	47	2-2
Summa	14 528 520	667	151	22-6	7 264	604	8-3

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

109

Tabell B 7. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighets skattekronornas

fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis

för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

Församlingar, taxeringsvärde i klasser	Taxerings- värde, kr.	Antal fastighetsägare	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva
Totalt	Som ej utnyttj. oroc.- el. ortsav-drag	1%	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Julila förs.
<50 000 ...........	2 527 100	114	20	17-5	1264	106	8-4
50— 100 000 ...........	557 000	10	1		279	4	1-4
100— 200 000 ...........	794 500	6	—	—	397	—	—
200—1 000 000 ...........	1 654 540	5	3		827	173	20-9
> 1 000 000 ...........	1 424 900	1	—	—	713	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	912 600	16	7		456	124	27-2
Juridiska personer........	5 576 760	15	9		2 788	960	34-4
Summa	13 447 400	167	40	24-0	6 724	1367	20-3
Österåkers förs.
<50 000 ...........	2 303000	94	13	13-8	1152	82	7-1
50— 100 000 ...........	1230 500	20	5		615	66	10-7
100— 200 000 ...........	349 000	3	—	—	174	—	—
200—1 000 000 ...........	655 800	2	2		328	150	45-7
Ej mantalsskr. ägare.....	939 600	11	7		470	213	45-3
Juridiska personer........	86 700	3	2		43	11	25-6
Summa	5 564 600	133	29	21s	2 782	522	18-8
Agunnaryds förs.
<50 000 ...........	3130 840	159	46	28-9	1565	194	12-4
50— 100 000 ...........	1073 900	15	1		537	2	0-4
100— 200 000 ...........	502 240	4	1		251	8	3-2
200—1 000 000 ...........	228 600	1	—	—	114	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	1 041 300	25	11		521	128	24-0
Juridiska personer........	620 600	4	2		311	32	10-3
Summa	6 597 480	208	61	29 3	3 299	364	Ilo
Ryssby förs.
< 50 000 ...........	4 725 080	226	41	18-1	2 363	191	8-1
50— 100 000 ...........	1 611 460	24	6		806	120	14-9
100— 200 000 ...........	452 300	3	1		226	67	29-6
200—1 000 000 ...........	202 500	1	—	—	101	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	1 562 900	52	32		781	346	44-3
Juridiska personer........	657 500	8	4		329	75	22-8
Summa	9 211 740	314	84	26-8	4 606	799	17-3
Tularyds förs.
<50 000 .............	834 900	42	9	21-4	417	27	6-5
50—100 000 .............	109 000	2	1		54	1	1-9
100—200 000 .............	241100	2	1		121	27	22-3
Ej mantalsskr. ägare.....	289 200	5	3		145	75	51-7
Juridiska personer........	653 300	4		—	327	—	—
Summa	2 127 500	55	14	25 5	1 064	130	12 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fas tighetsskattekronornas

fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., försam lingsvis

för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

		Antal fastighetsägare	Antal	Därav effektiva
Församlingar, taxeringsvärde i klasser	Taxerings- värde, kr.	Totalt	Som ej utnyttj. proc.- el. ortsav-drag	I %	fastig- hets- skatte- kronor	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Fru Alstads förs. <50 000 ...........	701300	25	3	12-0	351	20	5-7
50— 100 000 ...........	494 600	8	2		247	39	15-8
100— 200 000 ...........	891 900	7	2		446	8	1-8
200 1 000 000 ...........	1 097 000	2	2		548	98	17-9
Ej mantalsskr. ägare.....	275 700	5	3		138	59	42-8
Juridiska personer........	145 700	2	2		73	30	41-1
Summa	3 606 200	49	14	28-6	1803	254	14-1
V. Alstads förs. <50 000 ...........	1300 260	69	27	39-1	650	112	17-2
50— 100 000 ...........	1099 300	14	3		550	103	18-7
100 200 000 ...........	657 900	5	3		329	119	36-2
200—1 000 000 ...........	1058000	4	3		529	137	25-9
Ej mantalsskr. ägare.....	643 900	13	6		322	93	28-9
Juridiska personer........	664100	2	2		332	200	60-2
Summa	5 423 460	107	44	41 1	2 712	764	28-2
L. Slågarps förs. <50 000 ...........	415 200	20	5	250	208	37	17-8
50— 100 000 ...........	765 800	11	4		383	103	26-9
100— 200 000 ...........	2 354 500	16	6		1177	185	15-7
200—1 000 000 ...........	1 832 300	8	3		916	187	20-4
Ej mantalsskr. ägare.....	1 112 900	23	20		556	288	51-8
Juridiska personer........	779 600	5	5		390	390	100-0
Summa	7 260 300	83	43	51-8	3 630	1190	32-8
St. Slågarps förs. <50 000 ...........	248 200	9	5	55-6	124	35	28-2
50— 100 000 ...........	485 800	6	3		243	68	28-0
100— 200 000 ...........	184 000	1	1		92	92	100-o
200—1 000 000 ...........	903000	3	2		452	117	25-9
Ej mantalsskr. ägare.....	512 500	5	3		256	158	61-7
Juridiska personer........	190 600	4	4		95	69	72-6
Summa	2 524100	28	18	64-3	1262	539	42-7
Bjärshögs förs. <50 000 ...........	192 800	5	3	60-o	97	28	28-9
50— 100 000 ...........	—	—	—	—	—	—	—
100— 200 000 ...........	498 400	4	2		249	82	32-9
200—1 000 000 ...........	218 200	1	1		109	48	44-0
Ej mantalsskr. ägare.....	324 200	2	2	.	162	56	34-6
Juridiska personer........	129 800	2	2		65	65	100-O
Summa	1363400	14	10	714	682	279	409
Skabersjö förs. <50 000 ...........	78 100	2	_	_	39	_	.
50— 100 000 ...........	96 300	i	—	—	48	—	—
100— 200 000 ...........	245 500	2	1		123	45	36-6
200—1 000 000 ...........	451 800	2	2		226	67	29-6
> 1 000 000 ...........	4 309 700	1	1		2155	2 037	94-5
Ej mantalsskr. ägare.....	570000	7	5		285	119	41-8
Juridiska personer........	228 500	2	2		114	85	74-6
Summa	5 979 900	17	11	64-7	2 990	2 353	78-7

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fas tighetsskattekronornas

fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., försam lingsvis

för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

		Antal fastighetsägare	Antal	Därav effektiva
Församlingar, taxeringsvärde i klasser	Taxerings- värde, kr.	Totalt	Som ej utnyttj. proc.- el. ortsav-drag	1%	fastig- hets- skatte- kronor	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Bara förs. <50 000 ...........	15 000	i			7
50— 100 000 ...........	_	_	_	_
100— 200 000 ...........	133 000	i	_	_	66
200—1 000 000 ...........	799 700	2	2		400	229	57-3
> 1 000 000 ...........	3 741100	1	1		1871	1149	61-4
Ej mantalsskr. ägare.....	69 600	2	2		35	10	28-6
Juridiska personer........	40000	1	I		20	20	lOO-o
Summa	4 798400	8	6	75o	2 399	1408	58-7
Hybu förs. <50 000 ...........	949 500	34	17	50-0	475	104	21-9
50— 100 000 ...........	1 291200	17	6		646	126	19-5
100— 200 000 ...........	1 293 900	9	4		647	89	13-8
200—1 000 000 ...........	1 246 200	4	3		623	352	56-5
> 1 000 000 ...........	4 940 400	3	3		2 470	2 080	84-2
Ej mantalsskr. ägare.....	860500	9	9		430	323	75-1
Juridiska personer........	1048 500	3	3		524	524	100o
Summa	11630 200	79	45	57-o	5 815	3 598	619
Tönnersjö förs. <50 000 ...........	2 585 300	102	20	19-6	1293	90	7-0
50— 100 000 ...........	421700	7	_	_	211
100— 200 000 ...........	111300	1	_	_	56
200—1 000 000 ...........	292 900	1	1	_	146	61	41-8
Ej mantalsskr. ägare.....	811 500	12	10		406	277	68-2
Juridiska personer........	1 265 000	2	1		632	14	2-2
Summa	5 487 700	125	32	25-6	2 744	442	16 i
Eldsberga förs. <50 000 ...........	1 730 280	54	8	14-8	865	58	6-7
50— 100 000 ...........	1 454 300	21	2		727	10	1-4
100— 200 000 ...........	697 500	5	2		349	55	15-8
200—1 000 000 ...........	1 888 600	6	3		944	298	31-6
> 1 000 000 ...........	2 042 000	1	1		1021	728	71-3
Ej mantalsskr. ägare.....	732 700	3	—	_	366	_
Juridiska personer........	77 200	1	1		39	—	—
Summa	8622 580	91	17	18-7	4 311	1149	26 7
Trönninge förs. <50 000 .............	365 600	10	4	40-0	183	28	15-3
50—100 000 .............	1 467 600	20	6		734	61	8*3
100—200 000 .............	1 194 200	9	4		597	88	14-7
Ej mantalsskr. ägare.....	249 400	6	3		125	107	85 c
Juridiska personer........	104 900	2	2		52	44	84-6
Summa	3 381 700	47	19	40 4	1691	328	19 4
Töllsjö förs. <50 000 ..............	2 530080	167	19	11-4	1265	54	4-3
50—100 000 ..............	218 500	4	1		109	6	5-5
Ej mantalsskr. ägare.....	194 900	9	4		98	34	34-7
Juridiska personer........	—	—	—	—
Summa	2 943480	180	24	133	1472	94	64

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fas tighetsskattekronornas

fördelning d fastigheter av olika storleksklasser, m. m., försam lingsvis

för i tab. G redovisade kommuner med fler än en församling.

Församlingar, taxeringsvärde i klasser		Antal fastighetsägare	Antal	Därav effektiva
Taxerings- värde, kr.	Totalt	Som ej utnyttj. >roc.- el. ortsav-drag	T o/ 1 /o	fastig- hets- skatte- kronor	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6 1	7	8
Bollebggds förs.
<50 000 ..............	5 200 575	342	85	24-9	2 600	334	12-8
50 100 000 ..............	914 025	15	5 •		457	75	16-4
Ej mantalsskr. ägare.....	278 800	21	17		140	126	90-o
Juridiska personer........	410 000	16	4		205	70	34-1
Summa	6 803 400	394	in	28-2	3 402	605	17 8
V. Fågelviks förs.
<50 000 ..............	2 641400	165	27	16-4	1321	58	4-4
50 100 000 ..............	661 400	11	2		331	17	Öl
Ej mantalsskr. ägare.....	553 000	96	48		276	90	32-6
Juridiska personer........	388 500	23	12		194	66	34-0
Summa	4 244 300	295	89	302	2 122	231	10-9
Töcksmarks förs.
<50 000 ..............	3 443 900	243	56	230	1722	223	13-0
50 100 000 ..............	347 000	6	1		173	1	0-6
Ej mantalsskr. ägare.....	1 955 000	73	51		978	298	30-5
Juridiska personer........	941 200	49	29		471	190	40-3
Summa	6 687100	371	137	369	3 344	712	21-3
Östervallskogs förs.
<50 000 ..............	2 494500	229	49	21-4	1247	120	9-6
Ej mantalsskr. ägare.....	3 241100	60	28		1620	407	25-1
Juridiska personer........	103 200	10	7		52	36	69-2
Summa	5 838 800	299	84	28-1	2 919	563	19-3
Överhogdals förs.
<50 000 ..............	922 020	70	10	14-3	461	27	5-9
50 100 000 ..............	186 100	3	—	—	93	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	189 000	10	2		94	16	17-0
Juridiska personer........	321 500	2	—	—	161	—	—
Summa	1618 620	85	12	14 l	809	43	5-3
Ytterhogdals förs.
<50 000 .............	2 748 010	179	31	17-3	1374	133	9-7
50 100 000 .............	432 530	1	—	—	216	—	—
100 200 000 .............	130 500	1	—	—	65	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	827 300	52	10		414	71	17-1
Juridiska personer........	4 615 900	6	2		2 308	146	6-3
Summa	8 754 240	239	43	18-o	4 377	350	8-0
Ängersjö förs.
<50 000 ..............	537 620	62	10	16-1	269	37	13-8
50 100 000 ..............	63 200	1	—	—	31	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	474 050	48	15		237	23	9-7
Juridiska personer........	1 411 910	7	1		706	207	29-4
Summa	2 486 780	118	26	22-0	1 243	267	213

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

113

Bilaga C.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 8
LANDSKOMMUNER (3 STORKOMMUNER) FÖR
TAXERINGSÅRET 1950.

Vid ifrågavarande provtaxering bearbetades 1950 års deklarationer och
taxeringslängder. Undersökningen grundar sig sålunda på de lägre taxeringsvärden,
som voro åsatta före 1952 års allmänna fastighetstaxering,
varjämte de äldre ortsavdragsbestämmelserna tillämpats vid bearbetningen.
Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har eliminerats
det bortfall, som uppkommer genom att procentavdraget för jordbruksfastighets
skogsvärde vid 1950 års taxering beräknades efter 4 %, medan
däremot antalet fastighetsskattekronor även vad angår skogsvärdet beräknades
efter 5 %.

Bearbetningen har i övrigt följt samma principer som vid undersökningen
rörande 1952 års taxering. Det torde endast böra tilläggas, att — ehuru
kommunindelningsreformen trädde i kraft först fr. o. m. år 1952 — även
vid 1950 års taxering storkommunen tagits som enhet vid beräknandet av
utdebiteringshöjningen för den borgerliga kommunen. Detta förfaringssätt
har valts dels med hänsyn till att undersökningen framlägges först efter
det att kommunindelningsreformen trätt i kraft och dels för att erhålla
fullt jämförbara siffror med 1952 års undersökning.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 186.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell C 1. Taxeringsvärde å fastighet och antal skattekronor enligt 1950 års taxering
samt utdebitering per inkomstskattekrona enligt 1950 års beslut.

Kommuner, församlingar	Taxeringsvärde å fastighet enligt 1950 års taxering, kr.	Antal skattekronor enligt 1950 års taxering	Skatte- kronornas procentuella fördelning	Utdeb. per in-komst-skatte-kr. år 1950
Jord- bruks- fastighet	Därav skogs- värde	Annan fastighet	Av fastig- het	Av in-komst	Summa	Av fastig- het	Av in- komst
1	2	3	i	5	6	7	8	9	10
Julita, Söd. län	12 328 800	5194 400	4 967100	8 647	47 784	56 431	15-3	84-7	5-76
Julita.......	8 647 700	3 855 400	2 081 500	5 364	31 611	36 975	14-5	85-5	5-76
Österåker . . .	3 681100	1339 000	2 885 600	3 283	16173	19 456	16-9	83-1	5-76
Eldsberga, Hall. län...........	11 282 200	1848 300	4 392 200	7 837	39 652	47 489	16-5	83-5	5-65
Tönnersjö . ..	3 529 400	1 369 000	304 800	1917	6 557	8 474	22-6	77-4	6-00
Eldsberga ...	5 508 200	478 400	1 285 500	3 397	18 609	22 006	15-4	84-6	5-65
Trönninge ...	2 244 600	900	2 801900	2 523	14 486	17 009	14-8	85-2	5-50
Högdal, Jämtl. län..........	10 868 700	9 059 200	1909 400	6 389	46 415	52 804	12-1	87-9	8-49
överhogdal ..	1428 500	1086 800	141 700	786	6 882	7 667	10-2	89-8	8-50
Ytterhogdal..	7121000	5 933 900	1500900	4 311	34146	38 457	11-2	88-8	8-50
Ängersjö ....	2 319 200	2 038 500	266 800	1293	5 387	6 680	19-4	80-6	8-40
Summa	34 479 700	16101900	11268 700	22 873	133 851	156 724	146	85-4	6-67

Tabell C 2. Det bearbetade materialets taxeringsvärde i % av totala samt antal i undersökningen
ingående fastighetsägare jämte det antal därav, som icke kunnat utnyttja
procentavdraget (1950 års taxering).

Kommuner, församlingar	Bearbetat material i % av totala taxe-ringsvärdet	Jordbruksfastighet	Annan fastighet
Antal fastig- hets- ägare	Därav med icke utnyttjat proc.-avdrag	Antal fastig- . hets- \ ägare .	Därav med icke utnyttjat proc.-avdrag
Jord- bruks- fastighet	Annan fastighet
Antal	I % av kol. 4	Antal	I % av kol. 7
1	2	3	4	5	6	7	8	9
	92-5	86-0	291	54	18-6	237	153	64-6
	91l	76-7	156	32	20-5	124	100	80-6
Österåker........	95-7	92-6	135	22	16-3	113	53	46-9
Eldsberga ..........	93-6	88-7	250	42	16-8	392	329	83-9
Tönnersjö........	88-8	77-7	113	14	12-4	27	19	70-4
Eldsberga ........	96-s	90-3	83	13	15-7	122	no	90-2
Trönninge.......	93-8	89-1	54	15	27-8	243	200	82-3
Högdal............	87-6	63-8	371	76	20-5	74	42	56-8
Överhogdal......	94-7	26-5	67	10	14-9	7	3	42-9
Ytterhogdal......	94-6	64-3	224	50	22-3	49	32	65-3
Ängersjö.........	94-6	81-3	80	16	20-0	18	7	38-9
Summa	93 2	83-3	912	172	18-9	703	524	74-5

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

115

Tabell C 3. Antal fastighetsskattekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det
bearbetade materialet (1950 års taxering).

Kommuner, församlingar	Jordbruksfastighet	Annan fastighet
Antal fastig- hets- skatte- kronor		lärav effektiva skattekronor	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva skattekronor
Av icke utnyttj. proc.-avdrag	Av icke utnyttj. orts- avdrag	Summa	1% av kol. 2	Av icke utnyttj. proc.-avdrag	Av icke utnyttj. orts- avdrag	Summa	1% av kol. 7
l	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
Julita.........	5 700	1402	28	1430	25-1	2134	587	31	618	29-0
Julita.......	3 939	1238	25	1263	32-1	797	391	16	4Q7	51-1
Österåker . ..	1761	164	3	167	9-5	1337	196	15	211	15-8
Eldsberga .....	5 279	1706	50	1756	33-3	1948	1126	27	1153	59-2
Tönnersjö . ..	1568	507	34	541	34-5	119	55	6	61	51.3
Eldsberga ...	2 657	971	11	982	37-0	580	403	7	410	70-7
Trönninge . ..	1054	228	5	233	22-1	1249	668	14	682	54-6
Högdal........	• 5 095	676	48	724	14-2	609	90	2	92	15-1
överhogdal ..	626	20	16	36	5-8	19	4		4	21*1
Ytterhogdal..	3 372	618	27	645	19-1	482	69	2	71	14-7
Ängersjö ....	1097	38	5	43	3-9	108	17		17	15-7
Summa	16 074	3 784	126	3 910	24-3	4 691	1803	60	1863	39 7

Tabell C 4. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa
svarande uldebiteringshöjning vid borttagande av fastighetsskatten (1950 års taxering

och utdebiteringsbeslut).

Kommuner, församlingar	Antal effektiva fastighets-skattekronr. Uppräknade siffror	Mo t effektiva fastighetsskattekronor svarande utdebiteringshöjning
Absoluta tal	I % av hela antalet fastig-hetsskattekr.	I % av samtliga skattekr.	På grund av icke utnyttjat p roc.avdrag	På grund av icke utnyttjat ortsavdrag	Summa
1	2	3	4	5	6	7
Julita.............	2 319	26-8	4*1	0-24	0-oi
Julita...........	1917	35-7	5-2	0-24
österåker.......	402	12-2	2-1	0-23	O-oi	U''ZO 0-24
Eldsberga .........	3172	40-5	6-7	0-39	0-oi
Tönnersjö.......	688	35-9	8-1	0-42	0-02
Eldsberga .......	1471	43-3	6-7	0-38	0-01
Trönninge.......	1013	40-2	6-0	0-42	0-01	0-43
1 logdal............	913	14-3	1-7	0-14	Q.01
överhogdal......	56	7-1	0-7	0-12	0-01
Ytterhogdal.....	791	18-3	2-1	0-14
Ängersjö........	66	5-1	1-0	0-12	O-oi	0-13
Summa	6 404	28-0	4-1	0-27	0-01	0-28

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell C 5. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas
fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m.f kommunvis,

1950 drs taxering.

Kommuner Taxeringsvärde i klasser	Taxerings-värde, kr.	Antal fastighetsägare	Antal	Därav effektiva
Totalt	Som ej utnyttjat procent-avdraget	I %	fastig- hets- skatte- kronor	Antal	I %av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Julita
<50 000 ...........	3974 715	242	26	10-7	1987	106	5-3
50 100 000 ...........	512 900	7	1		256	16	6-3
100— 200 000 ...........	237 950	2	1		119	7	5*9
200—1 000 000 ...........	2 172 400	4	3		1086	168	15*5
> 1 000 000 ...........	1 812 800	1	1		907	332	36-6
Ej mantalsskr. ägare.....	1133 275	29	17		567	134	23-6
Juridiska personer........	1556 700	6	5		778	667	85-7
Summa	11400 740	291	54	18-6	5 700	1430	25-1
Eldsberga
<50 000 ...........	3 703900	189	14	7-4	1851	86	4-6
50— 100 000 ...........	1350 300	20	3	.	675	95	14-1
100— 200 000 ...........	726 700	5	—	—	364	—	—
200—1 000 000 ...........	745100	3	2	.	372	194	52-2
> 1 000 000 ...........	1472000	1	1		736	668	90-8
Ej mantalsskr. ägare.....	1486 964	26	17	.	744	426	57-3
Juridiska personer........	1073700	6	5	•	537	287	63-4
Summa	10 568604	250	42	168	5 279	1756	33 3
Högdal
<50 000 .............	2 947151	282	49	17-4	1474	144	9-8
50 100 000 .............	442 200	7	2	.	221	48	21-7
100—200 000 .............	148 000	1	—	—	74	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	823442	61	20	.	412	92	22-3
Juridiska personer........	5 828 800	20	5		2 914	440	15*1
Summa	10189593	371	76	205	5 095	724	142
Samtliga kommuner
<50000...........	10 625 766	713	89	12-5	5 312	336	6-3
50 100 000 ...........	2 305 400	34	6		1152	159	13-8
100 200 000 ...........	1112 650	8	1		557	7	1-3
2ÖÖ 1 000 000 ...........	2 917 500	7	6		1 458	362	24-8
> 1 000 000 ...........	3 284 800	2	2		1643	1000	60-9
Ej mantalsskr. ägare.....	3 443 681	116	54		1723	652	37-8
Juridiska personer........	8 459 200	32	15		4 229	1 394	33-0
Summa	32 148 997	912	172	18-9	16 074	3 910	24-3

Kungi. Maj:ts proposition nr 186.

117

Tabell C 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighets skaltekronornas

fördelning å fastigheter av olika slorleksklasser m. m., församlingsvis

för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering.

Församlingar Taxeringsvärde i klasser	Taxerings-värde kr.	Antal fastighetsägare	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva
Totalt	Som ej utnyttjat procent-avdraget	I %	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
Julita
50 000 ...........	1 846 620	123	13	10-6	923	68	7-4
50— 100 000 ...........	326 700	4	_		163
100— 200 000 ...........	134 000	1	1		67	7	10-4
200—1 000 000 ...........	1 318 600	3	2		659	79	12''0
1 000 000 ...........	1 812 800	1	1		907	332	36-6
Ej mantalsskr. ägare.....	975 100	20	11		488	114	23-4
Juridiska personer........	1 464 600	4	4		732	663	90-6
Summa	7 878420	156	32	20-5	3 939	1263	32 1
österåker
50 000 ...........	2128 095	119	13	10-9	1064	38	3-6
50— 100 000 ...........	186 200	3	1		93	16	17-2
100— 200 000 ...........	103 950	l			KO
200—1 000 000 ...........	853 800	1	1		427	89	20’8
Ej mantalsskr. ägare.....	158 175	9	6		79	20	25-3
Juridiska personer........	92100	2	1	.	46	4	8-7
Summa	3 522 320	135	22	163	1761	167	95
Tönnersjö
50 000 .............	1 490 150	100	6	6-o	745	61	8-2
50—100 000 .............	119000	2	_		59
100—200 000 .............	_	_	_	_		_
Ej mantalsskr. ägare.....	567 076	7	5		284	248	87-3
Juridiska personer........	959 600	4	3	.	480	232	48-3
Summa	3 135 826	113	14	124	1568	541	345
Eldsberga
50 000 ...........	1 338 400	61	4	6-6	669	14	2-1
50— 100 000 ...........	509 400	8	1		255	25	9-8
100— 200 000 ...........	621100	4	_	_	311
200—1 000 000 ...........	745 100	3	2		372	194	52-2
1 000 000 ...........	1 472 000	1	1		736	668	90-8
Ej mantalsskr. ägare.....	514 200	4	3		257	26	10-1
Juridiska personer........	114100	2	2		57	55	96-5
Summa	5 314 300	83	13	157	2 657	982	370
Trönninge
<50 000 .............	875 350	28	4	14-3	437	11	2-5
50—100 000 .............	721 900	10	2		361	70	19-4
100—200 000 .............	105 600	1	_	_	53
Ej mantalsskr. ägare.....	405 688	15	9		203	152	74-9
Juridiska personer........	—	—	—	—
Summa	2 108 538	54	15	27-8	1054	233	22-1

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell C 6. (forts.) Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva
faslighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m., församlingsvis
för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering.

Församlingar Taxeringsvärde i klasser	Taxerings-värde kr.	Antal fastighetsägare	Antal fastig- hets- skatte- kronor	Därav effektiva
Totalt	Som ej utnyttjat procent-avdraget	I %	Antal	I % av kol. 6
1	2	3	4	5	6	7	8
överhogdal
<50 000 .............	667 517	57	10	17-5	334	36	10-8
50—100 000 .............	104 000	2	—	—	52	—	—
100—200 000 .............	—	—	—	—	—	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	44 667	4	—	—	22	—	—
Juridiska personer........	435 200	4	—	—	218	—	—
Summa	1 251384	67	10	149	626	36	5-8
Ytterhogdal
<50 000 .............	1 894 284	176	31	17-6	947	92	9-7
50—100 000 .............	278 600	4	2		139	48	34-5
100—200 000 .............	148 000	1	—	—	74	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	487 327	33	12		244	65	26-6
Juridiska personer........	3 936 600	10	5	•	1968	440	22-4
Summa	6 744 811	224	50	22-3	3 372	645	191
Ängersjö
<50 000 .............	385 350	49	8	16-3	193	16	8-3
50—100 000 .............	59 600	1	—	—	30	—	—
100—200 000 .............	—	—	—	—	—	—	—
Ej mantalsskr. ägare.....	291 448	24	8		146	27	18-5
Juridiska personer........	1 457 000	6	—	—	728	—	—
Summa	2 193 398	80	16	20-0	1097	43	39

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

119

Bilaga D.

JÄMFÖRELSETABELL BETRÄFFANDE ETT ANTAL FÖR
SKILDA TAXERINGSÅR PROVTAXERADE KOMMUNER.
EFFEKTIVA FASTIGHETSSKATTEKRONOR SAMT
DÄREMOT SVARANDE UTDEBITERINGSHÖJNING.

Kommuner (församlingar)	Taxe- ringsår	Antal skatte- kronor	Effekti’ Absoluta tal	/a fastighc kronor I % av antal fas-tighets-skatte-kronor	tsskatte- I % av totala antalet skatte-kronor	Mot effek-tiva fastig-hets-skattekr. svarande utdebite-ringshöj-ning, kr.
1	2	3		5	6	7
Julita, Södermanlands län ....	1950	36 975	1917	35-7	5-2	0-25
	1952	43 483	2 334	26-8	5-4	0-37
österåker, Södermanlands län .	1936	4 688	637	45-9	13-6	0-90
	1950	19 456	402	12-2	2-1	0-24
	1952	24 923	864	18-4	3-5	0-35
Agunnaryd, Kronobergs län ...	1936	2 683	816	67-3	30-4	3-06
	1952	17 699	680	17-9	3-8	0-43
Tönnersjö, Hallands län......	1933	1789	718	■70	40-1	7-56
	1936	2106	585	53-5	27-8	4-32
	1950	8 474	688	35-9	8-1	0-44
	1952	14 296	661	20-0	4-6	0-64
Eldsberga, Hallands län......	1950	22 006	1471	43-3	6-7	0-37
	1952	26 577	2141	38-1	8-1	0-72
Trönninge, Hallands län .....	1950	17 009	1013	40-2	6-0	0-43
	1952	21598	2 497	53-0	11-6	0-87
Östervallskog, Värmlands län ..	1933	1961	877	■74	44-7	8-80
	1936	2 216	532	50-8	24-0	3-35
	1952	20 478	716	22-3	3ä	0-37
Ådals-Liden, Västernorrl. län .	1933	5 753	2 528	■84	43-9	14-71
	1936	6 660	1323	65-1	19-9	3-95
	1952	128 783	1273	3-5	1-0	0-n
Överhogdal, Jämtlands län....	1950	7 667	56	7-1	0-7	0-13
	1952	11892	120	10-6	1-0	1-06
Ytterhogdal, Jämtlands län ...	1936	6 733	1022	48-5	15-2	2-00
	1950	38 457	791	18-3	2-1	0-15
	1952	71149	8 999	52-1	12-6	1-12
Ängersjö, Jämtlands län......	1950	6 680	66	5-1	lo	0-13
	1952	12 680	404	23-6	3-2	1-07
Nysätra, Västerbottens län ...	1936	6 250	1 745	62-9	27-9	4-86
	1952	61108	914	12-1	1-5	0-15
1 Decimal kan ej angivas.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga E.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS
BETYDELSE FÖR NORRLÄNDSKA
SKOGSKOMMUNER.

I den allmänna debatten om fastighetsskatten har som skäl mot dess avskaffande
bland annat framhållits, att sådana norrlandskommuner, där en
stor del av skogsfastigheterna ägdes av aktiebolag, vore — i synnerhet under
lågkonjunktur —- starkt beroende av den fastighetsskatt kommunerna ägde
uppbära av bolagen. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett sig böra
söka belysa den nuvarande betydelsen för de norrländska skogskommunernas
ekonomi av den fastighetsskatt, som belöper å bolagsskogarna. För detta
ändamål har med ledning av uppgifter hämtade från 1945 års allmänna fastighetstaxering
utvalts ett antal sådana kommuner i Västernorrlands län,
där skogsmark och växande skog till övervägande delen ägdes av aktiebolag.
I den mån jämte sålunda utvald kommun annan kommun ingått i nybildad
storkommun har jämväl sådan kommun medtagits i undersökningen, som
på det sättet kommit att omfatta 18 kommuner (fr. o. m. år 1951 18 församlingar,
tillsammans bildande 10 storkommuner). För de undersökta
kommunerna uppgick taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog enligt
1945 års fastighetstaxering till sammanlagt 74 107 700 kronor, varav å aktiebolags
skogar belöpte 37 785 000 kronor.

Den utförda undersökningen har omfattat taxeringsåren 1948—1952.

I tabell E 1 lämnas en sammanfattning av undersökningens resultat. Av
tabellen framgår bland annat att för kommunerna sammanlagt ett bortfall
av de å bolagsägd jordbruksfastighet belöpande effektiva fastighetsskattekronorna
skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen till
allmän kommunalskatt eller lägst ett öre för år 1952 och högst 9 öre för år
1951.

Såsom tabellen utvisar blir emellertid resultatet annorlunda, därest utdebiteringshöjningen
beräknas för varje kommun (fr. o. in. år 1951 församling)
för sig. Visserligen skulle för flertalet kommuner utdebiteringshöjningen
intet av de undersökta åren uppgå till mer än några få ören, men i
vissa fall skulle höjningen dock bliva icke obetydligt högre än det för samtliga
kommuner beräknade medeltalet.

Taxeringsåret 1951 skulle sålunda utdebiteringshöjningen beträffande två
församlingar (ingående i samma storkommun) uppgå i den ena församlingen
till 36 och i den andra till 37 öre. I den förra av dessa församlingar
var den på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande fastighetsskatten i sin
helhet effektiv, vilket innebär att beträffande dylik fastighet någon nettointäkt
icke redovisats. I den senare församlingen var fastighetsskatt hånförlig
till bolagsägd jordbruksfastighet effektiv till 95 procent. I förhållande
till det totala antalet skattekronor uppgick de på bolagsägd jordbruksfastighet
belöpande effektiva fastighetsskattekronorna i det ena fallet till
bortåt 4 procent och i det andra fallet till bortåt 3 procent.

Den för ifrågavarande två församlingar beräknade utdebiteringshöjningen
skulle ha blivit något 10-tal öre högre, därest församlingarna bildat självständiga
kommuner. I vad utdebiteringshöjningen hänförde sig till den
borgerliga utdebiteringen verkade här — liksom ofta eljest — den nya kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

121

munindelningen utjämnande. För den storkommun i dess helhet, vari ifrågavarande
församlingar ingår, var sålunda fastighetsskattekronorna effektiva
till allenast 74 procent. Höjningen av den borgerliga utdebiteringen till
storkommunen skulle ha uppgått till 26 öre. Förutom förenämnda församlingar
ingår i storkommunen ytterligare två församlingar. I dessa uppgick
taxeringsåret 1951 antalet effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd
jordbruksfastighet, i den ena till 23 procent och i den andra till 3 procent
av totala antalet sådana fastighetsskattekronor. Bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor
av bolagsägd jordbruksfastighet skulle medföra en höjning
av utdebiteringen i den förra församlingen med 27 öre samt i den senare
med 26 öre d. v. s. i sistnämnda fall med det belopp, varmed den för
församlingarna gemensamma borgerliga utdebiteringen skulle ha höjts.

För den församling, beträffande vilken fastighetsskattekronorna av bolagsägd
jordbruksfastighet med 1951 års taxering voro effektiva till 106
procent, förelåg enahanda förhållande vid 1950 års taxering. Även detta
år skulle i berörda församling, som då utgjorde självständig kommun, bortfallet
av förenämnda fastighetsskattekronor medföra en höjning av utdebiteringen
till allmän kommunalskatt, som ifrågavarande år var nära fyra
kronor lägre än nästföljande år, med 36 öre.

Även i fråga om den andra av de båda församlingar, som vid 1951 års
taxering utvisade högsta utdebiteringshöjningen, gäller att förhållandet mellan
effektiva och totala antalet fastighetsskattekronor av bolagdsägd jordbruksfastighet
var detsamma år 1950 som år 1951. Förstnämnda år skulle
utdebiteringshöjningen vid bortfall av effektiva fastighetsskattekronor härrörande
från bolagsägd jordbruksfastighet utgöra 26 öre.

I likhet med vad som var fallet åren 1950 och 1951 skulle även år 1940
ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet
medföra högre utdebiteringshöj ning i de ovan berörda kommunerna än
i någon av de övriga undersökta kommunerna. Sistnämnda år var i båda
iörenämnda kommuner samtliga fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet
effektiva och bortfallet av desamma skulle medföra en utdebiteringshöj
ning i var och en av kommunerna med 33 öre.

Vad slutligen angår taxeringsåret 1948 skulle i en av de bägge kommuner,
varom ovan förmälts, ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor nödvändiggöra
en utdebiteringshöjning av 27 öre. Detta år utgjorde i ifrågavarande
kommun de effektiva fastighetsskattekronorna av bolagsägd jordbruksfastighet
95 procent av totala antalet sådana fastighetsskattekronor.

Bortsett från de i det föregående behandlade i samma storkommun ingående
församlingarna skulle taxeringsåret 1951 ett bortfall av de på bolagsägd
jordbruksfastighet belöpande fastighetsskattekronorna ha medfört en
relativt hög höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt i ytterligare
två församlingar tillsammans bildande en storkommun. I dessa församlingar
var ungefär hälften av nyssnämnda fastighetsskattekronor effektiva
och utdebiteringshöjningen skulle ha uppgått till 30 respektive 31 öre.

Slutligen kan nämnas, att vid 1949 års taxering i en kommun ett bortfall
av effektiva fastighetsskattekronor, uppgående till 61 procent av totala antalet
sådana skattekronor, skulle ha medfört en höjning av utdebiteringen
med 25 öre.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell E 1, utvisande för 18 församlingar (10 kommuner) i Väslernorrlands län minskning
av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt vid
bortfall av å jordbruksfastighet, ägd av aktiebolag, belöpande effektiva fastighetsskatte kronor.

Taxeringsår	1948	1949	1950	1951	1952
Antal fastighetsskattekronor av jord-bruksfastighet ägd av aktiebolag ...	18121	15 233	17 941	20 806	28 246
Därav effektiva fastighetsskattekronor	2 221	4 371	3 925	4 727	1355
Totala antalet skattekronor..........	653163	659 200	696 680	603 727	994 188
Minskning därav i procent vid bortfall av ovanstående effektiva fastighets-skattekronor .....................	0-34	0-66	0-56	0-78	0-14
Utdebiteringshöjning vid bortfall av ovanstående effektiva fastighets-skattekronor .....................	0-03	0-07	005	0-09	Ooi
Antal församlingar (kommuner), där utdebiteringshöjningen skulle hava blivit 0 öre.....................	8	3	4	4	9
1— 5 * .....................	3	7	6	3	9
6—10 » .....................	4	3	4	—	—
11—15 » .....................	1	1	1	5	—
16—20 » .....................	1	1	1	—	—
21—25 * .....................	—	1	—	—	—
26—30 * .....................	1	• -	1	3	—
31—35 » .....................	—	2	—	1	—
36—40 » .....................	—	—	1	2	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

123

Bilaga F.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS
BETYDELSE FÖR DJURÖ KOMMUN.

Fastighetsbeskattningen är av särskild vikt bland annat för kommuner,
där förekomsten av fastigheter, använda såsom sommarbostäder, är mera
betydande. Sådana fastigheter lämna i allmänhet ringa avkastning, varför
den effektiva fastighetsskatten blir hög. Härtill kommer att i den mån de
i en kommun belägna fastigheterna tagas i anspråk för sommarbostadsändamål,
inkomstskattekronor härflytande från andra förvärvskällor visa
en naturlig tendens att sjunka.

Den nya kommunindelningen har visserligen i nu ifrågavarande hänseende
verkat utjämnande, i det att kommuner av typisk sommarbostadskaraktär
ofta kommit att sammanslås med kommuner av annan karaktär,
men även efter kommunindelningsreformens genomförande finnas kommuner,
där sommarvillorna utgöra en betydande del av det totala fastighetsbeståndet.
En sådan kommun är Djurö, som är belägen i Stockholms skärgård.

Såsom framgår av vidstående tabell F 1 uppgår taxeringsvärdet å samtliga
fastigheter i Djurö kommun till 39 605 100 kronor. Härav belöper
30 187 000 kronor eller 76 procent å fastigheter, ägda av personer, som äro
mantalsskrivna å annan ort. Den helt övervägande delen av sistberörda
fastigheter torde utgöras av sommarbostäder.

Såsom tabellen utvisar utgöra i Djurö kommun skattekronor av fastighet
en betydande del av skatteunderlaget. Icke mindre än 45 procent av totala
antalet skattekronor belöper å fastighetsskattekronor. Berörda procenttal
är också det högsta i riket.

Av tabell F 2 framgår att av totala antalet skattekronor i Djurö kommun
belöpa 34,2 procent d. v. s. över en tredjedel å skattekronor av fastigheter,
som ägas av i kommunen icke mantalsskrivna personer.

Den statistik, de sakkunniga utfört beträffande ett antal landskommuner,
grundar sig på en undersökning av fastighetsägarnas självdeklarationer.
Vad angår Djurö kommun har detta tillvägagångssätt icke kunnat användas.
Det visade sig nämligen att huvuddelen av de fastighetsägare, som här
äro av särskilt intresse, d. v. s. de i annan kommun mantalsskrivna ägarna
till sommarvillor, icke avlämnat särskilda självdeklarationer i Djurö. Sådana
hade icke heller avkrävts dem av taxeringsmyndigheterna, då dessa
tydligen förutsatt, att efter verkställt procentavdrag någon till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst icke uppkomme.

Även om sålunda exakta siffror saknas angående nu ifrågavarande fastighetsägares
möjlighet att utnyttja sina procentavdrag, ha de sakkunniga
emellertid med hänsyn bland annat till material, som framkommit vid en
av de sakkunniga i samband med utarbetande av promemoria angående taxering
av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter verkställd statistisk undersökning
rörande Ljusterö kommun — • liksom Djurö belägen i Stockholms
skärgård — ansett sig kunna utgå ifrån att fastighetsskattekronor av sommarvillor
i Djurö vid 1952 års taxering varit effektiva till 80 procent.

En beräkning grundad på förutsättningen, att av skattekronor av fastigheter,
utnyttjade som sommarbostäder av i orten icke mantalsskrivna per -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

soner, 80 procent voro effektiva, skulle innebära, att — som tabell F 2 utvisar
— de effektiva skattekronorna av ifrågavarande art utgjorde 27,4 procent
av totala antalet skattekronor. Ett bortfall av en så betydande del —
över en fjärdedel — av skatteunderlaget skulle givetvis medföra en icke obetydlig
höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt. Hur stor höjningen
skulle bli i den borgerliga och kyrkliga kommunen framgår av kolumnerna
7, 8 och 9 i tabell F 2. De där angivna siffrorna innefattar icke
den höjning av utdebiteringen, som skulle bli en följd av ett bortfall av
effektiva skattekronor av andra fastigheter i Djurö än de, som ägas av personer
mantalsskrivna å annan ort. Ett sådant bortfall skulle medföra en
ytterligare höjning av utdebiteringen med något tiotal ören.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

125

Tabell F 1, utvisande för Djurö kommun taxeringsvärde d fastighetsskatlepliktig
fastighet år 1952, antal skattekronor enligt 1952 års taxeringar samt utdebitering
per inkomstskattekrona enligt beslut dr 1952.

Kommun Försam- lingar	Taxeringsvärde	Därav ägda av personer mantals-skrivna å annan ort	Antal	skattekronor	Utdebitering
Jord- bruks- fastighet	Annan fastighet	Summa	Av fastig- het	Av in- komst	Sum- ma	Borg. kommun	Kyrkl. kommun	Inalles
1	2	3	4	5	8	7	8	9	10	11
Djurö .....	2 666300	36 938 800	39 605100	30187000	19 802	24 317	44119	6-60
Möja förs.	808800	3 541 100	4 349 900	2071200	2175	4 760	6 935	6-60	1-87	8-27
Djurö »	1397 800	30 310 400	31 708 200	25 282 300	15 854	18 201	34055	6-60	0-87	7-47
Nämndö *	459 700	3087 300	3 547 000	2 833 600	1773	1356	3129	6-80	1-69	8-29

Tabell F 2, utvisande för Djurö kommun enligt 1952 års taxeringar dels totala antalet
skattekronor och dels antalet effektiva skattekronor av fastighet, som äges av person, som
icke mantalsskrivits i kommunen, samt erforderlig höjning av utdebiteringen vid bortfall
av de effektiva skattekronorna.

Kommun Församlingar	Antal skattekronor av fastighet ägd av person, ej mantalsskriven i komm.	Därav beräknade effektiva fastig-hetsskatte-kronor	Erforderlig höjning av utde-biteringen vid bortfall av beräknade effektiva fastig-hetsskattekronor enl. kol. 5
i abso- luta tal	i procent av totala antalet	i abso- luta tal	i procent av totala antalet skatte-kronor	Borg. kommun	Kyrkl. kommun	In- alles
fastighets- skatte- kronor	skatte- kronor
1	2	3	4	5	6	7	8	9
Djurö .......	15 093	76-2	34-2	12 074	27-4	2-49
Möja förs. ..	1035	47-8	14-9	828	11-9	2-49	0-23	2-72
Djurö » ..	12 641	79-7	37-1	10113	29-7	2-49	0-37	2-86
Nämndö * ..	1417	79-9	45-3	1133	36-2	2-49	0-96	3-45

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga (i.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS
BETYDELSE FÖR NORRTÄLJE STAD M. M.

För alt klargöra fastighetsbeskattningens betydelse för städerna och utröna
verkningarna av dess avskaffande ha de sakkunniga gjort en statistisk
undersökning beträffande Norrtälje stad avseende 1952 års inkomst- och
fastighetstaxering. Undersökningen har jämväl haft till syfte att belysa fastighetsskattebördans
fördelning å olika grupper av fastighetsägare/

Det sammanlagda taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägna fastigheter
uppgick enligt 1952 års fastighetstaxering till 50 367 900 kronor. Härav
belöpte 44 389 900 kronor å annan fastighet ägd av annan än aktiebolag.
Beträffande eu betydande del av hithörande fastighetsbestånd —- motsvarande
ett taxeringsvärde av 8 280 400 kronor — hade självdeklaration till
ledning för inkomsttaxeringen icke avgivits, över en tredjedel av sistnämnda
taxeringsvärde hänförde sig till kommunägd fastighet, varför skattskyldighet
till statlig inkomstskatt icke föreligger. Av återstoden belöpte ett belopp
av 4 467 100 kronor å fastigheter, ägda av bostadsrättsföreningar. Dessa
fastigheter voro nyuppförda och lägenheterna hade ännu icke upplåtits
åt föreningsmedlemmarna. Till övervägande del ägdes berörda fastigheter
av byggmästare, bosatta å annan ort, vilka icke avlämnat särskild självdeklaration
och icke heller avkrävts sådan, då nettointäkten förutsatts vara
ringa eller i varje fall icke av den storlek, att efter verkställt procentavdrag
någon till kommunal inkomstskatt återstående inkomst kunde ifrågakomma.

Taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägen jordbruksfastighet uppgick
till 1 207 500 kronor. Till denna grupp har hänförts jämväl sådan som
annan fastighet taxerad fastighet, vilken av ägaren redovisats å jordbruksbilaga.

Vad slutligen angår fastighet, ägd av aktiebolag, uppgick taxeringsvärdet
därå till 4 778 500 kronor.

Undersökningens resultat redovisas i tabell G 1.

I tabellen har till en särskild grupp, betecknad som kommunägd, hänförts
fastigheter — såväl jordbruks- som annan fastighet — ägda av Norrtälje
stad, Stockholms läns landsting samt tingshusbyggnadsskyldige. Som
en andra grupp har upptagits övrig jordbruksfastighet. Annan fastighet
har fördelats å fastigheter, använda i ägarens rörelse, fastigheter, tillhöriga
bostadsrättsföreningar, en- och tvåfamilj sfastigheter samt övriga fastigheter,
d. v. s. egentliga uthyrningsfastigheter.

I kolumn 3 i tabellen har angivits antalet effektiva fastighetsskattekronor,
d. v. s. det antal skattekronor, varmed skatteunderlaget skulle ha minskat,
därest fastighetsskatten avskaffats och staden för sitt utdebiteringsbehov
varit helt hänvisad till inkomstskatteunderlaget. Härvid har hänsyn
icke tagits till den effektiva fastighetsskatt, som kan belöpa å icke utnyttjade
allmänna avdrag och ortsavdrag. Det visade sig nämligen, att de effektiva
fastighetsskattekronor, som belöpte å berörda avdrag, voro till antalet
så obetydliga, att de icke nämnvärt kunde påverka undersökningens resultat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

127

Det i kolumn 3 angivna antalet effektiva fastighetsskattekronor hänför sig
sålunda uteslutande till icke utnyttjade procentavdrag. Undersökningen har
härvidlag utförts i form av provtaxering. 1 stället för att såsom skett vid
1952 års inkomsttaxering beräkna procentavdraget å 1951 års taxeringsvärden
har avdraget beräknats å de taxeringsvärden, som framkommit vid 1952
års fastighetstaxering. Härigenom har erhållits ett resultat, som bättre överensstämmer
med de förhållanden, som komma att råda under åren intill
nästkommande allmänna fastighetstaxering.

För fullständighetens skull ha vid beräkningen av antalet effektiva fastighetsskattekronor
även medtagits fastigheter, beträffande vilka självdeklaration
icke avgivits. Härvid har för kommunägda fastigheter fastighetsskattekronorna
ansetts vara till hela sitt antal effektiva. I övrigt har beträffande
olika grupper av fastigheter, nämligen annan fastighet, ägd av bostadsrättsföreningar,
annan fastighet, ägd av aktiebolag, övrig annan fastighet samt
jordbruksfastighet förutsatts, att icke deklarerade fastigheter lämnat samma
procentuella avkastning som deklarerade fastigheter. På angivet sätt för
icke deklarerade fastigheter beräknade effektiva fastighetsskattekronor ha
vad angår fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar hänförts till denna
grupp av fastigheter, medan effektiva fastighetsskattekronor för övriga icke
deklarerade fastigheter upptagits som eu särskild grupp.

I kolumn 4 i tabellen angives antalet effektiva fastighetsskattekronor i
procent av antalet totala fastighetsskattekronor. Bortsett från fastigheter,
agda av kommun, där fastighetsskattekronorna i enlighet med vad ovan
angivits beräknats vara effektiva till hela sitt belopp, är procenttalet högst i
fråga om fastigheter, som ägas av bostadsrättsföreningar. Här uppgår "procenttalet
till 93,4 procent, vilket innebär, att beträffande ifrågavarande fastigheter
procentavdraget vare sig av bostadsrättsföreningarna såsom sådana
eller dess medlemmar kunnat utnyttjas annat än i synnerligen obetydlig omfattning.
Den fastighetsskatt, som i Norrtälje stad erlägges av bostadsrättsföreningarna,
är sålunda effektiv till så gott som hela sitt belopp.

Även för ägare av en- och tvåfamiljshus ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget
visat sig vara begränsade. Beträffande ifrågavarande fastigheter
uppgår sålunda det å icke utnyttjade procentavdrag belöpande antalet
effektiva fastighetsskattekronorna uttryckta i procent av antalet totala fastighetsskattekronor
till 87,4 procent.

Vad angår fastigheter, avsedda för uthyrning, uppgår för dessa procenttalet
effektiva fastighetsskattekronor till ett betydligt lägre tal än det, som
gäller för bostadsrättsföreningar och eu- och tvåfamiljshus, nämligen till
58,2 procent. Ägare av dylika fastigheter kunna sålunda utnyttja nära hälften
av procentavdraget.

För jordbruksfastighet och fastighet, använd i ägarens rörelse, är den effektiva
fastighetsskatten mera obetydlig; uttryckt i procent av den totala
fastighetsskatten uppgår den för jordbruksfastighet till 13 procent och för
rörelsefastighet till 21 procent.

I kolumn 5 i tabellen har för de olika grupperna av fastigheter i procent
angivits deras andel av det effektiva fastighetsskatteunderlaget. Ä kominunägd
fastighet belöper 8 procent, å rörelse 4 procent samt å icke deklarerad
fastighet 3 procent. Av återstående effektiv fastighetsskatt, tillhopa utgörande
85 procent, belöper å bostadsrättsföreningar 21 procent, å en- och tvåfamiljshus
38 procent samt å uthyrningsfastigheter 26 procent. Tillsammans
svarar salunda bostadsrättsföreningar samt eu- och tvåfamiljshus för över
hälften eller för 59 % av den i Norrtälje stad utgående effektiva fastighetsskåt
ten.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Av skäl, som framgår av vad de sakkunniga anföra i annat avsnitt av utredningen,
ha de sakkunniga ansett sig böra genom ytterligare bearbetning
av det Norrtälje stad avseende statistiska materialet söka belysa konsekvenserna
för kommun och fastighetsägare av en anordning, enligt vilken fastighetsskatten
beräknades icke å det åsatta taxeringsvärdet utan å ett i förhållande
till detta reducerat värde. Resultatet av undersökningen framgår
av tabell G 2.

I första hand ha undersökts verkningarna — i fråga om den effektiva fastighetsskattens
storlek och dess fördelning å de olika grupperna av fastighetsägare
— av ett system, enligt vilket för varje fastighet taxeringsvärdet
minskades med ett belopp av 20 000 kronor. Såsom framgår av tabellen skulle
detta innebära, att de effektiva fastighetsskattekronorna reducerades till
10 495 kronor eller uttryckt i procent av totala antalet fastighetsskattekronor
från 70,4 till 41,7 procent. Ifrågavarande anordning skulle naturligen innebära
en lättnad i fastighetsbeskattningen särskilt för en- och tvåfamiljsfastigheterna.
För berörda fastigheter skulle sålunda antalet effektiva fastighetsskattekronor
sjunka från 6 780 kronor till 2 381 kronor och fastighetsskatteeffekten
uttryckt i procent från 87,4 procent till 30,7 procent. Beträffande
egentliga uthyrningsfastigheter skulle anordningen medföra en minskning
av antalet effektiva fastighetsskattekronor med 1 587 kronor och en
sänkning av fastighetsskatteeffekten från 58,2 procent till 37,9 procent. Lättnaden
för fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar skulle bli mera obetydlig.
För dessa fastigheter skulle minskningen av de effektiva fastighetsskattekronorna
utgöra allenast 259 kronor och fastighetsskatteeffekten skulle
icke sjunka med mer än 4 procent — från 93,4 till 89,2 procent.

Enligt ett andra alternativ, innebärande att för varje fastighet avdrag å
det åsatta taxeringsvärdet medgåves med 20 000 kronor per lägenhet, skulle
de effektiva fastighetsskattekronorna sjunka till 4 162 kronor. För fastigheter,
tillhöriga bostadsrättsföreningar, och för uthyrningsfastigheter skulle
den effektiva fastighetsskatten reduceras till en obetydlighet eller uttryckt i
procent av den totala fastighetsskatten till 3,2 procent för bostadsrättsföreningshus
och till 7,o procent för uthyrningsfastigheter. För en- och tvåfamilj
sfastigheter skulle däremot lättnaden i förhållande till vad som bleve
fallet, därest avdraget å taxeringsvärdet begränsades till 20 000 kronor för
varje fastighet, bliva mera begränsad. En fördelning av de effektiva fastighetsskattekronor,
som skulle återstå enligt nu ifrågasatta system, utvisar
att huvuddelen härav belöpte å en- och tvåfamilj sfastigheter. Belastningen
å dessa fastigheter framträder än tydligare vid frånräkning av de å kommunägda
fastigheter belöpande effektiva fastighetsskattekronorna. Av härefter
återstående effektiv fastighetsskatt skulle en- och tvåfamilj sfastigheter
komma att svara för närmare 60 procent.

Den höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, som fastighetsskattens
avskaffande skulle medföra för Norrtälje stad, har på grundval av
de i tabell G 1 återgivna siffrorna beräknats till 95 öre.

Skulle det system genomföras, enligt vilket vid beräkning av fastighetsskatten
det fastighet åsatta taxeringsvärdet reducerades med 20 000 kronor,
bleve utdebiteringshöjningen 42 öre. Vid genomförande av en anordning, innebärande
en reducering av taxeringsvärdet med 20 000 kronor per lägenhet,
komme den beräknade utdebiteringshöjningen att uppgå till 75 öre.

Vid beräkning av ovan angivna höjningar av utdebiteringen till allmän
kommunalskatt har — i likhet med vad som skett vid beräkning av utdebiteringshöjningar
beträffande övriga de sakkunnigas utredning omfattande
kommunerna — hänsyn icke tagits till att fastighetsskatten i realiteten beräknas
på grundval av den utdebitering, som fastställes två år tidigare än

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

129

den utdebitering, efter vilken inkomstskatten beräknas, utan har uträkningen
av den effektiva fastighetsskatten skett med hänsyn till den för inkomstskatten
gällande utdebiteringen.

Ehuru detta icke mera avsevärt påverkar beräkningen av utdebiteringshöjningen
har doek vad angår Norrtälje stad hänsyn tagits till den minskning
av inkomstskattekronorna, som skulle inträda, därest procentavdraget
beräknades å de höjda taxeringsvärden, som fastställts vid 1952 års allmänna
fastighetstaxering.

Liksom vid beräkning av utdebiteringshöjningen i Stockholms stad har
beträffande Norrtälje stad beaktats, att bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor
av Norrtälje stad tillhöriga fastigheter icke innebär ett reelt inkomstbortfall.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr ISO.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell G 1, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva
fastighetsskaltekronor och deras fördelning d olika slag av fastigheter.

		Antalet effektiva fastig-hetsskattekronor	Effektiva fastighets-skattekronor fördelade i procent å olika grupper av fastigheter
Fastigheter	Taxerings- värden	absoluta tal	i procent av totala an-talet fastig-hetsskatte-kronor
1	2	3	4	5
Kommunägd.....................	2 948 800	1474	100-o	8
Jordbruksfastighet................	862 800	56	13-0
Annan fastighet: Rörelse........................	6191700	654	21-1	4
Bostadsrättsföreningar...........	7 757 600	3 718	93-4	21
En- och tvåfamilj shus...........	15 518 000	6 780	87-4	38
Övriga.........................	15 644 200	4 555	58-2	26
Ej deklarerade .................	1 444 800	486	67-3	3
Totalt	50 367 900	17 723	70-4	100

Tabell G 2, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva
fastighetsskaltekronor, därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades ä ett med
20 000 kronor reducerat taxeringsvärde samt antalet effektiva fastighetsskaltekronor,
därest för varje fastighet fastighetsskatten beräknades å ett med 20 000 kronor per
lägenhet reducerat taxeringsvärde.

Fastigheter	Taxeringsvärdet för varje fastig-het reducerat med 20 000 kronor	Taxeringsvärdet för varje fastig-het reducerat med 20 000 kronor per lägenhet
Antalet effektiva fas-tighetsskattekronor	Effektiva fastighets-	Antalet effektiva fas-tighetsskattekronor	Effektiva fastighets-skattekronor fördelade i procent å olika grupper av fastig-hetsägare
i absoluta tal	i procent av totala antalet fastighets-skatte-kronor	skalleki uliul fördelade i procent å olika grupper av fastig-hetsägare	i absoluta tal	i procent av totala antalet fastighets-skatte-kronor
1	2	3	4	5	6	7
Kommunägd...........	920	62-4	9	1039	70-5	25
Jordbruksfastighet......	0			0
Annan fastighet:
Rörelse..............	540	17-4	5	604	19-5	15
Bostadsrättsföreningar	3 459	89-2	33	123	3-2	3
En- och tvåfamilj shus.	2 381	30-7	23	1803	23-2	43
Övriga..............	2 968	37-9	28	477	7-0	11
Ej deklarerade .......	227	29-2	2	116	16-1	3
Totalt	10 495	41 7	100	4162	16-5	100

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

131

Bilaga H.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS
BETYDELSE FÖR STOCKHOLMS STAD.

För att erhålla exakta uppgifter angående fastighetsbeskattningens betydelse
för Stockholms stad skulle erfordras statistisk bearbetning av samtliga
de självdeklarationer, som i Stockholm avgivits av ägare till fastighet.
För en ungefärlig beräkning har emellertid en mera begränsad undersökning
ansetts vara tillfyllest.

I till denna bilaga logad tabell H 1 föreligger resultatet av en undersökning
beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholm. Taxeringsdistrikten äro
utvalda med tanke på att utredningsmaterialet bör vara i görligaste mån
representativt för staden i dess helhet.

De i tabellen angivna effektiva fastighetsskattekronorna hänföra sig uteslutande
till icke utnyttjade procentavdrag. Hänsyn har sålunda icke tagits
till i vad mån garant iskal tesys temet medfört att allmänna avdrag och ortsavdrag
icke kunnat utnyttjas. Detta förhållande har emellertid icke nämnvärt
kunnat påverka undersökningens resultat, då det endast i rena undantagsfall
lär inträffa, att fastighetsägare i Stockholm icke vid sidan av fastighetsinkomst
har inkomst av annan förvärvskälla av sådan storlek, att
denna förslår att täcka såväl allmänna avdrag som ortsavdrag.

De till grund för undersökningen liggande uppgifterna angående fastighetsägarnas
nettointäkter äro hämtade ur fastighetsbilagorna till 1952 års
allmänna självdeklarationer. De effektiva fastighetsskattekronorna ha i första
hand framräknats som en skillnad mellan de i fastighetsbilagorna upptagna
procentavdragen och berörda nettointäkter. Hänsyn har sålunda här
icke tagits till de genom 1952 års allmänna fastighetstaxering vidtagna höjningarna
av taxeringsvärdena. De i kolumnerna 5 och 6 i tabellen angivna
uPPgifterna återspegla i stället förhållandena, så som dessa skulle ha gestaltat
sig, därest berörda fastighetstaxering icke ägt rum.

I andra hand har verkställts en provtaxering i den form, att procentavdragen
icke upptagits till de i fastighetsbilagorna angivna beloppen utan
beräknats å de nya taxeringsvärdena. De på så "sätt erhållna siffrorna — upptagna
i kolumnerna 9 och 10 i tabellen — giva uttryck för de förhållanden,
som komma att råda under åren intill nästkommande allmänna fastighetstaxering.

I syfte att få belyst jämväl fastighetsbeskattningens betydelse för fastighetsägarna
har gjorts en uppdelning av fastigheterna å olika ägarkategorier.
Såsom framgår av kolumnerna 6 och 10 föreligga de olika kategorierna
emellan stora variationer med avseende å fastighetsskattens effekt. Det
må anmärkas, att procenttalet för fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar
icke utgör ett exakt beräknat medeltal utan har framkommit genom en
stickprovsvis utförd undersökning av ett par bostadsrättsföreningar.

I tabell H 2 har på grundval av 1951 års taxeringsvärden och de vid 1952
års inkomsttaxering redovisade fastighetsintäkterna gjorts ett försök till
beräkning av antalet effektiva fastighetsskattekronor av hela fastighetsbeståndet
i Stockholm. En uppdelning har skett å olika kategorier av fastigheter.
Beträffande fastigheter tillhöriga Stockholms stad, sex större fastighetsaktiebolag,
samtliga försäkringsbolag samt kommunala bostadsbolag,

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

allmännyttiga bostadsföretag och liknande ha uppgifter införskaffats angående
såväl taxeringsvärden som effektiva fastighetsskattekronor. Vad angår
övriga kategorier ha taxeringsvärdena måst beräknas uppskattningsvis. För
beräkning av effektiva fastighetsskattekronor ha beträffande fastigheter tillhöriga
sistnämnda kategorier använts de i tabell H 1 kolumn 6 angivna procenttalen.

Med ledning av de i tabellerna H 1 och H 2 redovisade uppgifterna har beräknats
den ungefärliga höjning av den kommunala utdebiteringen i Stockholm,
som ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra. Härvid har
tagits i beaktande, att ett bortfall av den å stadens egna fastigheter belöpande
effektiva fastighetsskatten icke skulle innebära en reell inkomstminskning
för staden. Om man utgår ifrån de i tabell H 1 angivna procenttalen
för fastighetsskatteeffekten skulle utdebiteringshöjningen bli respektive
73 och 80 öre. Läggas de i tabell H 2 upptagna effektiva fastighetsskattekronorna
till grund för beräkningen, erhålles en utdebiteringshöjning av 65
öre. Sistnämnda siffra torde giva det riktigaste uttrycket för den utdebiteringshöjning,
som i Stockholm skulle erfordras för att täcka förlusten vid
bortfall av de på grundval av 1951 års taxeringsvärden beräknade effektiva
fastighetsskattekronorna. Tages hänsyn till den vid 1952 års allmänna fastighetstaxering
genomförda höjningen av taxeringsvärdena torde utdebiteringshöjningen
vid avskaffande av fastighetsskatten kunna få beräknas till
omkring 70 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

133

Tabell H 1, utvisande för taxeringsåret 1952 effektiva skattekronor av fastigheter i
Oskars 2:a, Adolf Fredriks 2:a, Sofia 2:a och Enskede 4:e taxeringsdistrikt i

Stockholms stad.

	Antal fastig- heter	1951 års taxe-	Antal fastig-hets-skatte-kronor beräk-nade å 1951 års taxe-rings-värden	Därav effektiva fastighets- skattekronor	1952 års taxe-	Antal fastig-hets-skatte-kronor beräk-nade å 1952 års taxe-rings-värden	Därav effektiva fastighets- skattekronor
Fastigheter tillhöriga	rings-värden i 1000-tal kronor	i abso- luta tal	pro- cent	rings-värden i 1 000-tal kronor	i abso- luta tal	i pro- cent’
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10
Fysiska personer: Hyresfastigheter ....	259	118 392	59 196	33 902	57-3	135 370	67 685	43134	63-7
En- och tvåfamilj s-fastigheter.......	811	15 297	7 649	6111	79-9	20 281	10141	8 589	84-7
Bostadsrättsföreningar.	38	20 836	10 418	9 376	90-o	24 760	12 380	11142	90-0
Fastighetsföreningar och fastighetsbolag .	40	39 513	19 757	15 575	78-8	59 441	29 721	24134	81-2
Försäkringsbolag.....	16	25 695	12 848	3 795	29-5	29 540	14 770	5 682	38-5
Till statlig inkomstskatt icke skattskyldiga stiftelser m. fl......	11	6 575	3 288	3 288	100 o	7 890	3 945	3 945	100-O
Övriga juridiska perso-ner ...............	30	17 159	8 580	5140	59-9	20 054	10 027	6 728	67i
Fastigheter som an-vändas i av ägaren bedriven rörelse ....	23	4 841	2 421	500	20-7	5 070	2 535	552	21-8
Samtliga fastigheter	1228	248 308	124 157	77 687	62-6	302 406	151 204	103 906	68-7

Tabell H 2, utvisande för taxeringsåret 1952 på grundval av 1951 års taxeringsvärden
beräknade effektiva skattekronor av fastigheter i Stockholms stad.

	1951 års taxerings-värden i 1 000-tal kronor	Antal fastighets-skattekronor beräknade å 1951 års taxerings-värden	Därav effektiva fastig-hetsskattekronor
Fastigheter tillhöriga	i absoluta tal	i procent
1	2	3	4	5
Stockholms stad.....................	292 524	146 262	146 262	100-o
Sex större fastighetsaktiebolag........	122 573	61 287	32 551	53-1
Försäkringsbolag.....................	177 611	88 806	6 785	7-6
Kommunala bostadsbolag, allmännyttiga bostadsföretag och liknande........	400 464	200 232	188 020	93-9
Bostadsrättsföreningar................	700 000	350 000	315 000	90-0
En- och tvåfamilj sfastigheter.........	510 000	255 000	204 000	79-9
Hyresfastigheter, tillhöriga andra ägare än de ovan nämnda...............	3 000000	1500000	859 500	57-3
Fastigheter, som användas i av ägaren bedriven rörelse...................	1 537 950	768 976	159 177	20-7
Jordbruksfastigheter.................	19 138	9 669	2 392	25-0
Summa	6 760 260	3 380 131	1 913 687	56 6

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 186

Bilaga I.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) m. m.

Härigenom förordnas dels att 2 §, 4 §, 11 §, 14 §, 47 §, 48 §, 2 inom.,
50 §, 51 §, 52 §, 60 §, 62 §, 63 §, 64 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § punkterna 1 och 2,
58 § punkt 2, 60 §, 62 §, 69 § och 70 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att 15 § samma lag skall upphöra att
gälla, dels att i sagda lag skall införas en ny paragraf, benämnd 71 a §, dels
ock att kapitelrubriken till 3 kap. ävensom underrubrikerna till 50 och 51 §§
samt till 64—71 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Allmän kommunalskatt utgår för fastighet (fastighetsskatt) och för inkomst
(kommunal inkomstskatt) på grundval av ett för en var skattskyldig
beräknat taxerat belopp.

I det taxerade beloppet skall ingå såsom underlag för fastighetsskatt fem
kronor för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde och

såsom underlag för kommunal inkomstskatt enligt denna lag uppskattad
inkomst.

Det taxerade beloppet, i förekommande fall minskat med avdrag som avses
i 48—50 §§, utgör beskattningsbart belopp.

För varje krona beskattningsbart belopp påföres skattskyldig ett skatteöre.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

4 §.

Fastighetsskatt utgöres för skattepliktig fastighet.

Skattepliktig är---5 §.

Med fastighet--— till fastighet.

11 §.

Taxeringsvärde utföres----åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde
införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn.

14 §.

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena under kalenderåret
före taxeringsåret. Har fastighet under nämnda kalenderår bytt
ägare, skall skattskyldigheten fördelas mellan ägarna i förhållande till den
tid, en var av dem ägt fastigheten.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1947:590, av 48 § 2 mom se 1950: 252, av 50 § 2 mom. se 1951: 422,
av 51 § se 1951: 328, av 52 § 1 mom. se 1952: 405, av 60 § se 1952: 377, av 62 § se 1943: 856,
av anvisningarna till 50 § punkterna 1 och 2 se 1951: 422 samt av anvisningarna till 62 § se
1950: 252.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

3 KAP.

135

Om kommunal inkomstskatt samt taxerat och beskattningsbart belopp.

47 §.

Sammanlagda beloppet av dels den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande
fält enligt 46 § dels ock ett belopp motsvarande för helt år räknat fem kronor
för varje etthundra kronor av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken
den skattskyldige har att i samma kommun erlägga fastighetsskatt, utgör
den skattskyldiges inom kommunen taxerade belopp.

Det taxerade beloppet skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller,

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å det i hemortskommunen taxerade beloppet
åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som--- 2 000 kronor.

Skattskyldig, som----stycke sägs.

Annan skattskyldig--- 1 400 kronor.

Beskattningsbart belopp.

1 mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara belopp skall,
med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, fastställas enligt de
i 2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen det
beskattningsbara beloppet av det taxerade beloppet minskat med kommunalt
ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt
tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges
taxerade belopp minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med
ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000
kronor.

Om skattskyldigs---— ovan sägs.

Skattskyldig, vars---stycket förmäles.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för
skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbart belopp.

3 mom. För skattskyldig, som i 2 inom. avses, såvitt angår annan kommun
än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig," utgör det taxerade
beloppet tillika beskattningsbart belopp.

51 §.

För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, inträder skatteplikt enligt denna lag

i hemortskommunen: då det beräknade beskattningsbara beloppet där
uppgår till minst 20 kronor;

i annan kommun: då det beräknade beskattningsbara beloppet där
uppgår till minst 100 kronor.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

För annan skattskyldig än i första stycket sägs inträder skatteplikt, då
det beräknade beskattningsbara beloppet i kommunen uppgår till minst 100
kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun.
Underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
som uppkommit för endera maken, må avräknas från den andra makens
inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom.
andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis
ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade belopp, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade belopp. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller
tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom.
andra stycket angivna högsta beloppet.

Skola makarna —- — — högre ortsgruppen.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i
fråga om taxering enligt denna lag anses såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

60 §.

Finnes inom kommun, municipalsamhälle eller annat administrativt område,
inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering
enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbart
belopp som å dylikt område belöper, och skola därvid de här
ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.
Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där
mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven rörelse beskattas i den
församling, där han skall mantalsskrivas.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftsskyldig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts,
att han icke blivit enligt denna lag inom vederbörande kommun
taxerad för inkomst eller att han blivit därstädes för lågt taxerad för inkomst,
skall han där eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande
förut undgått taxering.

Eftertaxering må--- — för registrering.

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i
förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall
genom eftertaxering fastställt beskattningsbart belopp vara likställt med
annat beskattningsbart belopp, som fastställts vid taxering det år, då eftertaxeringen
skett.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Särskilda bestämmelser.

64 §.

1 mom. Vid taxering enligt denna lag skall med ägare av fastighet likställas
den, soin jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller i ägares ställe
skattskyldig för fastighet.

71 a §.

Ingår i taxerat belopp underlag för fastighetsskatt, skall påförd skatt,
i den mån den belöper på ett beskattningsbart belopp, icke överstigande det
för den skattskyldige beräknade underlaget för fastighetsskatt, utgöra sådan
skatt. I övrigt utgör påförd skatt kommunal inkomstskatt.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 men skall icke tillämpas vid
taxering nämnda år.

Fastighetsskatt enligt lagens äldre lydelse påföres sista gången år 1953.

Anvisningar
till 50 §.

1. Den----beslut.

Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga
medgivas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor, att den
skattskyldige icke påföres beskattningsbart belopp.

Är —---arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han
i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,
bör det taxerade beloppet regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande
vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans
levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed det taxerade beloppet enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om----föranleda.

till 58 §.

2. Beträffande — ----ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk
med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan
statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose
statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas
i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,
som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller
nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerat belopp. Kan den
inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen
beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som den till
sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av all
från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen
10 Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 130.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som levererats
till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet,
och skall ej heller vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande
delen av inkomsten andel tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma
levererats kraft till dylikt ändamål.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel:

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället
C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför
municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen till
belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller
sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag,
ortsavdrag m. m. utgör det beskattningsbara beloppet 8 000 kronor. Av sistnämnda
belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1955 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
beskattningsbara belopp blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 770 kronor. År 1956 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.
Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av nyssnämnda
lagrum år 1955 rätteligen bort vara 1 570 kronor, och till eftertaxering
år 1956 skall upptagas ett belopp av 1 570 —- 770 = 800 kronor. Detta
belopp upptages — utan sammanblandning med det beskattningsbara belopp,
som kan i vanlig ordning fastställas -— i 1956 års taxeringslängd.

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering
i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i
beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom
äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag
(48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna
om beskattningsbart belopp och om lägsta skattepliktiga belopp.
De i 49 § meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo
efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

till 70 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga i de
om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och
icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för i
riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbart belopp
och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § meddelade stadgandena äro
icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf
är fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

139

Innehållsförteckning.

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Författningstext..................................................... 2

I. Inledning..................................................... 13

II. Historik....................................................... 13

III. Nu gällande kommunala skattesystem och fastighetsbeskattningens ställning
däri..................................................... 31

IV. 1950 års skattelagssakkunnigas redogörelse för det nuvarande fastighets skattesystemets

verkningar....................................... 34

A. Allmänna synpunkter.

1. Fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga........... 34

2. Fastighetsskattens verkningar för kommunerna.............. 41

B. Redogörelse för statistiska undersökningar rörande fastighetsskattens
verkningar......................................... 45

V. Frågan om bibehållande av en kommunal fastighetsbeskattning

De sakkunniga................................................ 54

Remissyttrandena.............................................. 53

Departementschefen............................................ gg

VI. Utformningen för framtiden av den kommunala fastighetsbeskattningen.

De sakkunniga................................................ 71

Remissyttrandena.............................................. 75

Departementschefen............................................ 77

VII. Vissa med de sakkunnigas förslag sammanhängande frågor av i huvudsak
teknisk natur, m. m.

De sakkunniga................................................ 7g

Remissyttrandena.............................................. 79

Departementschefen............................................ 35

VIII. Repartitionstalet för fastighet..................................... 91

IX. Departementschefens hemställan.................................. 93

Bihang.

Uppgifter angående antalet skattekronor i hela riket m. m. (bilaga A) .. 95

Tabeller avseende provtaxering beträffande 11 landskommuner (27 församlingar)
för taxeringsåret 1952 (bilaga B)........................ 100

Tabeller avseende provtaxering beträffande 8 landskommuner (3 storkommuner)
för taxeringsåret 1950 (bilaga C)....................... 113

Jämförelsetabell beträffande ett antal för skilda taxeringsår provtaxerade
kommuner. Effektiva fastighetsskattekronor samt däremot svarande

utdebiteringshöjning (bilaga D).................................... 119

Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för norrländska

skogskommuner (bilaga E)........................................ 120

Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Djurö

kommun (bilaga F).............................................. 123

Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Norrtälje

stad m. m. (bilaga G)............................................ 126

Undersökning angående fastighetsbeskattningens betydelse för Stockholms

stad (bilaga H).................................................. 131

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) m. m. (bilaga I).......................... I34

687210. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag