Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
given Stockholms slott den 20 mars 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Förslag
till
Lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning förordnats med avseende å
tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 skall äga
tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953 till
och med den 30 juni 1954.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 181.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt tillämpning
av gällande bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning samt
anför därvid följande.
I skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att lagen den 6 juni
1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
måtte erhålla förlängd giltighet för tiden från och med den 1 juli
1953 till och med den 30 juni 1954.
över skrivelsen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken
samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som
motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §
andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner
kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant
bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypoteks -
Kungl. Maj:ts proposition nr 181. 3
kassas obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt It § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt It § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången
genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens
beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig
vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
innebar följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det be -
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
lopp, varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag
stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30
juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock
med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950
(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.
1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna
lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den
30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riks
-
Kungl. Maj:is proposition nr 181.
5
bankslagen funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949
års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens
sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom
lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att
riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner
kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr
375) utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.
Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t
genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté
utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning
av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten
skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke
fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen
föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena
om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva
och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar
som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin
verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska
direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde
sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige
som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag
förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt
till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.
Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,
varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda
sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet
av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog
jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en
förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången
av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades
i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad
presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen
M. H. Leinne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska
sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med
uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen
anförde jag bland annat följande.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande
bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall
frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras
— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens
samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare
bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika
psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten
slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna
avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som
ett provisorium —- bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller
om spärrar av annan art böra uppställas.
Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv
lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas
1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari
1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången avjuni
månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs
höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.
I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.
Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den
6 juni 1952 (nr 875). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).
I sin förut omnämnda skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen
om riksbankens sedelutgivning på längre sikt framhållit, att utredningen
ännu ej vore i tillfälle att framlägga förslag till definitiv lagstiftning i ämnet.
Utredningsmännen ville därför anmäla frågan om förlängning av den
provisoriska lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
I skrivelsen har utredningen lämnat följande uppgifter rörande sedelomloppet
och sedelutgivningsrätten under åren 1947—1952.
Utelöpande sedelmängd
i milj. kr.
År
Medelt. |
Ult.dec. |
|
1947 |
2 660 |
2 895 |
1948 |
2 834 |
3 113 |
1949 |
3 015 |
3 287 |
1950 |
3 200 |
3 513 |
1951 |
3 568 |
4 090 |
1952 |
4 106 |
4 577 |
Ult.dec. |
Sedelutg.-rätt ult. |
Obegagn. dec. i |
109 |
3 257 |
362 |
no |
3 200 |
87 |
109 |
3 500 |
213 |
no |
3 500 |
—13 |
115 |
4 400 |
310 |
in |
4 800 |
223 |
Procentuell ökning under
året |
||
Sedel- |
Sedel- |
Sedel- |
mängd i |
mängd |
utg. r. |
medeltal |
ult.dec. |
ult.dec. |
4 |
1 |
5 |
7 |
8 |
—2 |
6 |
6 |
9 |
6 |
7 |
— |
12 |
16 |
26 |
15 |
12 |
9 |
Det högsta beloppet för sedelcirkulationen under år 1952 hade uppnåtts
den 23 december och uppgått till 4 663 miljoner kronor.
I skrivelsen har utredningen vidare anfört,
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
7
Sedelomloppet under år 1952 kom att något överstiga vad utredningsmännen
i sin förenämnda skrivelse föreslogo såsom ett normalt maximum,
d. v. s. 4 500 milj. kronor. Den reserv om 300 milj. kronor, vilken utredningsmännen
velat reservera för ändrade betalningsvanor och andra förändringar,
som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet, kom
följaktligen att delvis tagas i anspråk. Detta torde främst sammanhänga
med att lönestegringen under året blev större än vad utredningsmännen
hade anledning räkna med.
Med den utveckling, som nu kan förutses, anse utredningsmännen att det
nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen bör bibehållas för budgetåret
1953/54. Enligt nationalbudgetdelegationens antaganden har man icke
att räkna med någon egentlig ökning av produktionen inom landet under år
1953. Hittills ingångna kollektivavtal ge anledning förutsätta i stort sett
oförändrad lönenivå. Även priserna synas ha stabiliserat sig eller visa på
vissa områden en nedgående tendens.
Utredningsmännen äro medvetna om att ett bibehållande av nuvarande
sedelmaximum förutsätter, vid i huvudsak oförändrad allmän konjunktur,
en fortsatt restriktiv kreditpolitik. En dylik politik får anses angelägen
även med hänsyn till betydelsen av att undvika en avtappning av landets
valutareserv.
Vid utomordentliga omständigheter ger den nu gällande lagen Konungen
rätt att, under den tid då riksdagen ej är samlad, bevilja riksbanken en
extra höjning av dess sedelutgivningsrätt med högst 700 milj. kronor. En
förlängning av nuvarande provisoriska lagstiftning medför ingen rubbning
härutinnan.
Fullmäktige i riksbanken har i sitt remissyttrande anfört följande.
Utifrån antagande om oförändrad produktion under 1953 samt stabiliserad
löne- och prisnivå, anse utredningsmännen, att omsättningens behov
av sedlar icke skall ökas utöver nu gällande maximum för sedelutgivningen,
4 800 miljoner kronor, varför de föreslå att lagen med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning i oförändrad lydelse skall erhålla
förlängd giltighet under nästkommande budgetår. Det är också fullmäktiges
förhoppning, att nämnda belopp skall visa sig tillräckligt.
Som en komplettering av utredningsmännens redogörelse för sedelmängdens
utveckling vilja fullmäktige emellertid meddela, att sedelmängden
ultimo januari 1953 låg 461 miljoner kronor eller 11.9 % över sedelmängden
vid samma tidpunkt 1952 samt ultimo februari 1953 470 miljoner kronor
eller 12.1 % över motsvarande siffra föregående år. Marginalen mellan gällande
sedelmaximum och högsta beloppet utelöpande sedlar under 1952 var
så knapp som 137 miljoner kronor. Nuvarande maximum lämnar alltså utrymme
för en ökning med 3 % över 1952 års högsta siffra.
Behovet av sedlar varierar med olika dagar under rapportveckan, med
olika dagar i månaden och från säsong till säsong. Dessa variationer äro —
i varje fall på kort sikt varom här är fråga — oberoende av riksbankens
transaktioner. Sedelmängden kan öka även om dessa transaktioner resulterat
i en minskning av volymen offentliga betalningsmedel, nämligen genom
en förskjutning från giro till sedlar på riksbanksbalansens passivsida. När
utredningsmännen uttala, att ett bibehållande av nuvarande sedelmaximum
förutsätter en fortsatt restriktiv kreditpolitik, vilja fullmäktige understryka,
att kreditpolitiken är det primära när det gäller att påverka penningtill
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
gången och därmed bankernas kreditkapacitet. Det skulle däremot vara
en inadekvat metod att lägga restriktionerna på det på sin höjd sekundära
fenomen som sedelmängden är.
När fullmäktige icke vilja motsätta sig ett bifall till utredningsmännens
förslag sker det med den reservationen, att utvecklingen under året kan
göra det erforderligt att maximum för sedelutgivningen behöver höjas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat, att fullmäktige — med uttalande
av sitt beklagande av att kommittén ännu icke funnit möjligt att
framlägga förslag till en definitiv lagstiftning i ämnet — icke hade något
att erinra mot bifall till den av kommittén gjorda framställningen. Självfallet
vore det mycket vanskligt att bedöma, i vad mån ett oförändrat maximibelopp
för riksbankens sedelutgivningsrätt av 4800 miljoner kronor kunde
vara tillfyllest. Att vissa risker förelåge för en genombrytning av delta s. k.
sedeltak torde man emellertid icke kunna bortse från, bl. a. med tanke
på det väntade statliga utgiftsöverskottet under nästa budgetår. Utredningsmännen
hade också sagt sig vara medvetna om att ett bibehållande av nuvarande
sedelmaximum förutsatte, vid i huvudsak oförändrad allmän konjunktur,
en fortsatt restriktiv kreditpolitik och att en dylik politik finge
anses angelägen även med hänsyn till betydelsen av att undvika en avtappning
av landets valutareserv. Fullmäktige ville understryka detta och samtidigt
ytterligare framhålla, att lika viktigt vore att största återhållsamhet
visades vid beviljande av anslag till nya statsutgifter. Så länge den samlade
produktionen inom landet icke medgåve en ytterligare ökning av konsumtionen,
måste ovillkorligen såväl inom den offentliga som den enskilda sektorn
en sträng sparsamhet iakttagas.
Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland
annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor.
1952 års lag, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1953, tillkom såsom ett
provisorium i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten
på längre sikt kommer till stånd som ett resultat av den pågående
utredningen i ämnet.
Enligt vad utredningsmännen nu meddelat är de icke i tillfälle att slutföra
sitt uppdrag i sådan tid att förslag till definitiv lagstiftning kan föreläggas
innevarande års riksdag. Med hänvisning härtill har utredningsmännen hemställt
att 1952 års lag måtte ges fortsatt giltighet för tiden den 1 juli 1953—
30 juni 1954. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten
har icke föreslagits av utredningsmännen.
Vid fastställandet förra våren av maximigränsen för sedelcirkulationen
till 4 800 miljoner kronor räknades med att sedelomloppet vid slutet av år
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1)
1952 skulle komma att uppgå till omkring 4 400 ä 4 500 miljoner kronor.
Till nämnda belopp lades sedan en reserv av 300 miljoner kronor, avsedd att
ge riksbanken möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som
sammanhängde med ändrade betalningsvanor och andra mera tillfälliga
omständigheter.
De nu föreliggande siffrorna angående sedelomloppet under 1952 utvisar
att den utelöpande sedelmängden kom att bli något större än man räknat
med. Vid utgången av året uppnåddes sålunda siffran 4 577 miljoner kronor.
Högsta beloppet utelöpande sedlar under året — 4 663 miljoner kronor
— registrerades den 23 december 1952.
Fullmäktige i riksbanken har förklarat att de icke ville motsätta sig ett
bifall till utredningsmännens förslag men att det skedde med den reservationen,
att utvecklingen under året kunde göra det erforderligt att maximum
för sedelutgivningen behövde höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret
har uttalat att man icke kunde bortse från att vissa risker förelåge för en
genombrytning av sedeltaket.
Enligt vad jag inhämtat uppgick den utelöpande sedelmängden vid utgången
av februari månad i år till 4 365 miljoner kronor. För den 14 mars,
vilket är den senaste rapportdag för vilken uppgift nu föreligger, var motsvarande
siffra 4 094 miljoner kronor. Självfallet är det mycket svårt att
bedöma huruvida den nuvarande maximigränsen kommer att erbjuda tillräcklig
marginal för att möta säsongmässiga variationer i sedelcirkulationen.
Å andra sidan avser den obegagnade sedelutgivningsrätten för närvarande ett
så pass stort belopp att en höjning av maximigränsen icke nu bör ske. Jag
anser mig på grund härav böra biträda förslaget, att 1952 års lag ges fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1954.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 6 juni 1952 fnr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
* Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 181.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953