Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förbättring av
ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas ett av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
framlagt förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den
statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Det konstateras, att de
nuvarande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen i allmänt förekommande
inkomstlägen lämnar den arbetslöse kassamedlemmen en alltför
låg kompensation för den genom arbetslösheten mistade inkomsten. Vid
jämförelse med behovsprövade hjälpformer såsom fattigvården och kontantunderstöden
framstår försäkringsersättningarna såsom otillräckliga. För att
] Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 166.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

möjliggöra en med hänsyn till löneutvecklingen skälig förbättring av ersättningarna
föreslås, alt maximibeloppet för daghjälpen höjes från 8 kronor till
20 kronor. Familjetilläggen föreslås bibehållna i samma utsträckning som
f. n. Make- och husföreståndarinnetillägget föreslås höjt från 1: 25 till 2 kronor
samt barntillägget från en krona till 1: 50 kronor per dag.

I fråga om överförsäkringsreglerna föreslås en provisorisk ändring.

Beträffande finansieringen av de föreslagna förbättringarna föreslås, att
statens insats ökas främst genom en förbättring av grundstatsbidraget, vilket
f. n. utgör 75 öre per dag för vilken daghjälp utgår. Grundstatsbidraget
skall enligt förslaget utgå för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, dels
med ett grundbelopp av 2: 25 kronor vid en daghjälp av 5: 50 kronor, dels
med ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen överstiger
5: 50 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget kan uppgå till
högst 5 kronor för varje understödsdag, vilket belopp nås vid en daghjälp
av 16: 50 kronor. Om daghjälpen fastställes till lägre belopp än 5: 50 kronor
föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av det fastställda daghjälpsbeloppet.
Arbetslöshetskassa skall enligt förslaget inte komma i åtnjutande av
det höjda grundstatsbidraget förrän kassan utger daghjälp med belopp, som
oavsett grundstatsbidraget med minst en krona överstiger daghjälpen den 31
december 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock få befogenhet att eftergiva
detta krav.

Det till de erkända arbetslöshetskassorna utgående medlemsbidraget föreslås
höjt från 2—4 till 3—5 kronor per årsmedlem. ‘

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953.

Vid bifall till förslagen beräknas statsbidragskostnaderna för helt budgetår
vid 2,6 understödda dagar per årsmedlem —- 1950 års siffra — stiga från
ca 14,7 milj. kronor enligt nuvarande bestämmelser till 27—28 milj. kronor
med de föreslagna bestämmelserna och under förutsättning att den genomsnittliga
daghjälpen, som 1952 utgjorde ca 7:25 kronor, stiger till ca 12
kronor. För budgetåret 1953/54 föreslås ett statsbidragsanslag av 20 milj.
kronor.

För att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering inom arbetslöshetsförsäkringen
föreslås vidare i propositionen viss ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härjämte föreslås en förlängning under ytterligare 6 år av den fondgaranti,
som lämnats Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa och som utlöper
den 31 december 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

3

Förslag ,

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 15 juni
1934 om erkända arbetslöshetskassor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

20 §.

7 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas
mer än som svarar mot, för
medlem som är familjeförsörjare fyra
femtedelar och för annan medlem
Ire femtedelar av den i orten vanliga
arbetsförtjänsten för arbetsdag för
arbetare inom samma yrke och av
samma arbetsförmåga som den arbetslöse;
och må vad sålunda utgår
icke i något fall överstiga åtta kronor
om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två
kronor; dock att daghjälp må utgå
med lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket
här ovan eller som omförmålas i 3
mom. i denna paragraf eller i 24 §
första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller
till medlemmar, vilka ännu icke uppnått
viss i stadgarna angiven ålder;
dock, utom i fall som avses under 1),
med lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund
av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare----

2 mom. Barntillägg utgör en krona
om dagen för varje barn, för vilket

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

7 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas
mer än som svarar mot, för
medlem som är familjeförsörjare fyra
femtedelar och för annan medlem tre
femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten
för arbetsdag för arbetare
inom samma yrke och av
samma arbetsförmåga som den arbetslöse;
och må vad sålunda utgår
icke i något fall överstiga tjugu
kronor om dagen.

uppbära husföreståndarinnetillägg.

2 mom. Barntillägg utgör en krona
50 öre om dagen för varje barn, för

1 Senaste lydelse av 20 § 1 och 2 mom. se SFS 1950:239.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

(Gällande lydelse:)

sådant tillägg skall utgå. Maketillägg
och husföreståndarinnetillägg utgöra
vartdera en krona 25 öre om dagen.

I daghjälp och familjetillägg må
icke tillhopa utbetalas högre belopp
för dag än som svarar mot fyra femtedelar
av den i 1 mom. första stycket
angivna arbetsförtjänsten; dock
att i fall, då antalet barn, för vilka
barntillägg enligt 17 § 2 mom. skola
utgå, överstiger två, det sammanlagda
understödsbeloppet må uppgå till
högst nio tiondelar av sagda arbetsförtjänst.
Måste understödet på grund
härav minskas, skall först maketilllägget
eller husföreståndarinnetillägget
samt därefter, om det erfordras,
jämväl barntillägget nedsättas eller
helt innehållas. Familjetillägg må utgå,
även om summan av daghjälp och
tillägg överstiger åtta kronor om dagen.

(Föreslagen lydelse:)

vilket sådant tillägg skall utgå. Maketillägg
och husföreståndarinnetillägg
utgöra vartdera två kronor om dagen.

I daghjälp och familjetillägg må
icke tillhopa utbetalas högre belopp
för dag än som svarar mot fyra femtedelar
av den i 1 mom. första stycket
angivna arbetsförtjänsten. Måste
understödet på grund härav minskas,
skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget
samt därefter,
om det erfordras, jämväl barntillägget
nedsättas eller helt innehållas.
Familjetillägg må utgå, även om summan
av daghjälp och tillägg överstiger
tjugu kronor om dagen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1953.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 5 och 6 §§ förordningen den 15 juni 1934
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §. 2 §•
Grundstatsbidrag utgår med 75 öre Grundstatsbidrag utgår, där ej anför
varje dag, för vilken daghjälp ut- nät följer av vad nedan i andra stycgivits.
ket sägs, för varje dag, för vilken i

i Senaste lydelse av 2 § se SFS 1950:240, av 5 § se SFS 1943:186 och av 6 § se SFS 1941:495.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5

(Gällande lydelse:)

Daghjälpsbidrag utgår —-----

Familjetilläggsbidrag utgår — — -

3 §•

För kassa, i vilken medlemmarna
äro fördelade i olika understödsklasser,
beräknas daghjälpsbidraget särskilt
för varje klass. 5

(Föreslagen lydelse:)

daghjälp utgivits, med dels ett
grundbelopp av två kronor 25 öre vid
en daghjälp av fem kronor 50 öre,
dels ock ett tilläggsbelopp av 25
öre för varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger fem kronor 50 öre;
dock må grundstatsbidraget ej i något
fall uppgå till högre belopp än
fem kronor för varje understödsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre
belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med iO procent
av det fastställda beloppet.

--särskilda bestämmelser.

----under året.

3 §•

För kassa, i vilken medlemmarna
äro fördelade i olika understödsklasser,
beräknas grundstatsbidraget och
daghjälpsbidraget särskilt för varje
klass.

5 §•

Förvaltningsbidrag utgår — — —

Medlemsbidrag utgår till kassa,
som enligt stadgarna upptager veckoavgifter,
med fyra kronor per årsmedlem
för det antal årsmedlemmar, som
icke överstiger 3 000, med tre kronor
per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 3 000 men
icke 25 000, och med två kronor per
årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
sam överstiger 25 000. Till kassa,
som upptager avgifter för månad
eller längre tidsperiod, utgår medlemsbidrag
med två tredjedelar av nu
angivna belopp; på framställning av
kassa äger dock Konungen medgiva,
afl medlemsbidraget må höjas intill
belopp, beräknat enligt bestämmelserna
i första punkten.

5 §•

---av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår med fem kronor
per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som icke överstiger
3 000, med fyra kronor per årsmedlem
för det antal årsmedlemunar, som
överstiger 3 000 men icke 25 000, och
med tre kronor per årsmedlem för
det antal årsmedlemmar, som överstiger
25 000.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §.

Antalet årsmedlemmar under visst
år motsvarar summan av antalet
medlemmar vid utgången av varje
kalendermånad av året, under vilken
antagande till erkänd arbetslöshetskassa
hela tiden varit gällande, dividerad
med tolv.

Antalet understödda

6 §.

Antalet årsmedlemmar under visst
år motsvarar en sjättedel av summan
av antalet medlemmar vid utgången
av envar av perioderna januari—februari,
mars—april, maj—juni, juli—
augusti, september—oktober och november—december
eller, om antagande
till erkänd arbetslöshetskassa gällt
endast under del av året, vid utgången
av varje dylik period, under vilken
antagandet hela tiden varit gällande.

— samma år.

Denna förordning träder i kraft
den t juli 1953, varvid skall iakttagas
följande.

2 § i den nya lydelsen skall, såvitt
tillsynsmyndigheten ej annorlunda
bestämmer, icke äga tillämpning
beträffande viss arbetslöshetskassa,
förrän kassan utgiver daghjålp
med belopp som, därest bortses från
grundstatsbidrag, med minst en krona
överstiger daghjälpen den 31 december
1952.

Medlemsbidrag skall för år 1953
utgå med belopp motsvarande medeltalet
mellan de belopp, som skola utgå
enligt 5 § andra stycket i den nya
lydelsen och de belopp, som skolat
utgå enligt detta styckes äldre lydelse.
Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa
upphört före den 1 juli
1953, skall medlemsbidraget dock beräknas
enligt den äldre lydelsen.

Vid beräkningen av statsbidraget
för år 1953 skall 6 § i den nya lydelsen
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

7

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m. samt anför.

Inledning.

Genom beslut den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för socialdepartementet att tillkalla utredningsmän för att inom departementet
biträda med översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen. De med stöd av detta bemyndigande
tillkallade utredningsmännen1, vilka antagit benämningen 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen, har den 17 januari 1952 avlämnat förslag
till ändrade bestämmelser om de erkända arbetslöshetskassornas rapporteringsskyldighet
till tillsynsmyndigheten samt den 15 november 1952
förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. in. (båda förslagen stencilerade;. Vid avlämnande
av sistnämnda förslag anförde utredningen, att dess arbete avser åtskilliga
spörsmål, vilka kräver tidsödande undersökningar. Utredningen ansåg det
icke möjligt att slutföra arbetet i sådan tid att därpå grundade förslag kunde
tänkas bli förelagda 1953 års riksdag. Med hänsyn härtill och då förhållandena
enligt utredningens mening är sådana att arbetslöshetsförsäkringen
är i behov av snabbt stöd, har utredningen ansett sig böra i ett särskilt betänkande
lägga fram förslag om vissa åtgärder i syfte att möjliggöra en förbättring
av de av arbetslöshetskassorna lämnade ersättningarna redan fr. o.
m. budgetåret 1953/54. Utredningen har för avsikt att i senare sammanhang
lägga fram resultatet av den mera detaljerade översyn av ersättnings 1

Byråchefen L. Hultström, ordförande, ombudsmannen O. Berg, ledamoten av riksdagens
andra kammare Sven Gustafson, sekreteraren B. Hagård, förbundskassörcn Helga Johansson,
ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Lindberg och ombudsmannen R. Lindforss.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

bestämmelserna, varmed utredningen är sysselsatt, ävensom förslag i de
särskilda frågor som utredningen i övrigt har att upptaga enligt de meddelade
direktiven (säsongarbetslösheten, utvidgning av försäkringens omfattning
till nya grupper etc.).

I det följande torde jag få behandla ifrågavarande båda utredningsförslag
samt de däröver avgivna yttrandena. Vidare torde jag få upptaga frågan
om förlängning av den fondgaranti, som lämnats Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa,
samt vissa spörsmål beträffande kontantunderstöden.

Huvuddragen av den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen,
gällande bestämmelser m. m.

Översikt.

Den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom
genom beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen
handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade
själva och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt
hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder under lagen
om sådana föreningar. Deras verksamhet regleras dessutom genom särskilda
författningar, nämligen förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor (i det följande kallad arbetslöshetskasseförordningen)
med däri vidtagna ändringar (nr 151/36, 227/37, 99/38, 494/41,
185/43, 405/44, 777/44, 332/46, 712/46, 245/47, 368/47, 252/49 och 239/50),
förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
(i det följande kallad statsbidragsförordningen), med däri
vidtagna ändringar (nr 228/37, 495/41, 186/43, 713/46, 43/48 och 240/50),
kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554) angående övervakandet av erkända
arbetslöshetskassor med däri genomförd ändring (nr 30/36) samt
kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 62).

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom
rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande
fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande
till dessa och tillika öppna sammanslutningar i den meningen att rätt till
inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom löntagare arbetar
för annans räkning inom det ifrågavarande yrket, alltså även för fackligt
oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade löntagare är å andra
sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt. I de olika fackförbundens
stadgar föreskrives nämligen, att dess medlemmar — med vissa
undantag — också skall tillhöra arbetslöshetskassan.

Tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen är arbetsmarknadsstyrelsen,
där beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en särskild
delegation med representanter för kassorna.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid av i
regel 6 dagar eller i några kassor 12 dagar. Understöd får utgå för högst
156 dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och samma
arbetslöshetsfall. De flesta kassorna ger emellertid inte understöd för så
lång lid; tiden varierar mellan 120 och 156 dagar. Sedan medlemmen fått
understöd för högsta möjliga antal dagar, är han utförsäkrad för återstoden
av 12-månadersperioden.

För understödsrätt fordras att vissa försäkringsvillkor skall vara uppfyllda.

Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren uppkommer rätt till understöd
först då medlem i en arbetslöshetskassa erlagt minst 52 veckoavgifter
(eller 12 månadsavgifter), varav minst 20 veckoavgifter (eller 5 månadsavgifter)
måste ha erlagts inom de 12 månader, som ligger närmast före arbetslöshetens
början.

Ett annat villkor för att erhålla understöd är att den försäkrade kan förete
intyg från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att
något lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom. Försäkringen är avsedd
att utgöra ett skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnar sitt arbete, skall sålunda avstängas från rätt till understöd
under en tid av fyra veckor. Samma påföljd drabbar den, som vägrar
antaga ett erbjudet arbete, vilket enligt gällande bestämmelser är att
anse såsom lämpligt.

Det fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen skall vara arbetsför
och i övrigt oförhindrad att taga arbete. En sjuk medlem är sålunda inte
berättigad till försäkringsförmåner från den erkända arbetslöshetskassan
förutsatt att sjukdomen gör honom helt arbetsoförmögen.

För varje dag, som en försäkrad är berättigad till understöd, utgår en
viss daghjälp. Härtill kan komma familjetillägg, vilka numera utgöres av
barn- och maketillägg samt husföreståndarinnetillägg.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras dels genom avgifter av de försäkrade,
dels genom statsbidrag.

Socialvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag
angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) lämnat
en utförlig redogörelse för försäkringen fram t. o. in. år 1947 (s. 63—
104). Här torde få hänvisas till nämnda redogörelse. I författningarna rörande
försäkringen har, sedan redogörelsen skrevs, ändring gjorts endast i
två hänseenden. Genom beslut av 1949 års riksdag har bestämmelserna om
kassornas placering av fondmedel ändrats. Vidare har enligt beslut av 1950
års riksdag det av staten bestridda kristillägget till arbetslöshetskassorna
ombildats till ett grundstatsbidrag. Samtidigt höjdes daghjälpens maximibelopp
från 7 till 8 kronor.

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning vid slutet av år 1935 och 1940
samt åren 1945—1952 framgår av följande tabell.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

A- Antal medlemmar i 1000-tal

A ntnl 1/oocnr

“/«

Antal kassor

Män

Kvinnor

Summa

1935 .............

................ 5

28

26

54

1940 .............

................ 14

130

80

210

1945 .............

................ 33

670

149

819

1946 .............

................ 35

713

159

872

1947 .............

................ 36

787

169

956

1948 .............

................ 37

853

180

1 033

1949 .............

................ 37

881

182

1 063

1950 .............

................ 37

899

187

1 086

1951.............

................ 38

920

202

1 122

1952 .............

................ 38

937

206

1 143

Försäkringen omfattar numera de flesta fackligt organiserade arbetarna.
Av Landsorganisationens medlemmar tillhörde i juli 1952 1 017 000 eller
något över 76 % försäkringen. Bland de fackförbund, som inte bildat erkänd
arbetslöshetskassa, kan nämnas Svenska pappersindustriarbetareförbundet,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska tobaksindustriarbetareförbundet
samt Svenska litografförbundet.

Av de till Tjänstemännens centralorganisation anslutna medlemmarna
tillhörde i juli 1952 något över 125 000 eller ca 79 % av de i enskild tjänst
anställda försäkringen. Bland tjänstemännen har bl. a. arbetsledarna, industritjänstemännen
och handelstjänstemännen bildat erkända arbetslöshetskassor.
Stora grupper av tjänstemän står utanför försäkringen. Av dessa,
främst statligt och kommunalt anställda, har emellertid många ringa eller
ingen arbetslöshetsrisk.

I bilaga 1 till detta protokoll lämnas en förteckning över kassorna den 30
juni 1952 med angivande av medlemsantal och tillförsäkrad daghjälp och i
bilaga 2 en sammanställning med uppgifter om utbetalade försäkringsersättningar
år 1951.

Arbetslöshetens och understödsrörelsens omfattning i kassorna framgår
av följande tabell med uppgifter om dels antalet för arbetslöshet fristämplade
veckor i procent av antalet möjliga (arbetslöshetsprocenten), dels antalet
understödda dagar.

År

Arbetslöshets-

Antal understödsdagar

procent

totalt (1 000-tal)

per medlem

1935 ................

.................. 9,0

158

3,9

1936 ................

.................. 11,4

400

5,2

1937 ................

.................. 8,9

624

5,2

1938 ................

.................. 7,9

988

5,6

1939 ................

.................. 6,4

806

4,3

1940 ................

.................. 7,9

1 502

7,3

1941................

.................. 8,6

2 027

7,4

1942 ................

.................. 5,2

2 169

5,1

1943 ................

.................. 4,9

1 851

2,7

1944 ................

.................. 5,1

1 995

2,7

1945 ................

.................. 5,1

2 423

3,0

1946 ................

.................. 4,0

1 639

1,9

1947 ................

.................. 3,9

1 588

1,7

1948 ................

.................. 4,4

2 372

2,3

1949 ................

.................. 3,9

2 948

2,8

1950 ................

.................. 3,5

2 805

2,6

1951................

.................. 2,9

1 674

1,5

Kungl. Maj:ts proposition nr 166. 11

Beträffande kassornas verksamhet under åren 1935—1951 hänvisas i övrigt
till bilaga 3.

Försäkringens effektivitet, som kan uttryckas i antalet understödda dagar
i procent av antalet arbetslösa dagar, är beroende av försäkringsvillkoren,
såsom avgiftsvillkor, karenstid, utförsäkring, säsongrestriktioner. Även
arbetslöshetens omfattning och arbetslöshetsperiodernas längd har viss betydelse.
Effektiviteten är olika inom olika yrken. Inom vissa yrken är arbetslöshetsfallen
långvarigare än inom andra. Vid låg arbetslöshet med korta
arbetslöshetsperioder verkar karenstiden minskande på effektiviteten. Vid
större arbetslöshet med längre arbetslöshetsperioder betyder karenstiden
mindre.

Försäkringens effektivitet under åren 1935—1951 framgår av följande
tablå.

År

Understöds-

År

Understöds-

procent

procent

1935 ..........

........... 13,6

1943 .........

........... 17,9

1936 ..........

........... 14,7

1944 .........

........... 17,1

1937 ..........

........... 18,7

1945 .........

........... 18,9

1938 ..........

........... 22,5

1946 .........

........... 15,4

1939 ..........

........... 21,2

1947 .........

........... 14,2

1940 ..........

........... 29,5

1948 .........

........... 17,0

1941..........

........... 27,9

1949 .........

........... 22,9

1942 ..........

........... 30,0

1950 .........

........... 24,2

1951.........

........... 16,5

Under år, då större arbetslöshetskassor börjat sin verksamhet, påverkas
effektiviteten härav då medlemmarna i dessa kassor som regel kan uppbära
understöd först efter en viss tid.

Försäkringsersättningarna.

Bestämmelser angående den kontanta ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen,
dess former och storlek finnes meddelade i 17 och 20 §§ arbetslöshetskasseförordningen.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för
dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till
daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån kassan
så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Beslut om utgivande
av husföreståndarinnetillägg må meddelas endast av kassa, vari maketillägg
utgår. Understöd må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av reseoch
flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

I annan form än nu sagts må understöd inte utgivas av erkänd arbetslöshetskassa.

Daghjälp och familjetillägg må, såvida omständigheterna därtill föranleder,
helt eller delvis utgivas i naturaförmåner.

Från början utgjordes understödet endast av daghjälp samt hjälp till
rese- och flyttningskostnader. Daghjälpen skulle utgöra minst 2 kronor och
högst 6 kronor. Fr. o. m. den 1 mars 1945 fick daghjälpen jämte det sam -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

tidigt införda kristillägget av 75 öre per dag uppgå till högst 7 kronor per
dag.

Enligt de fr. o. m. den 1 juli 1950 gällande bestämmelserna må såsom
daghjälp ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem som är familjeförsörjare
fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i
orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke
och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse och må vad sålunda utgår
inte i något fall överstiga 8 kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst 2 kronor; dock att daghjälp må utgå med
lägre belopp

1) i fall, då avdrag skall göras å ersättningen med hänsyn till nyssnämnda
bestämmelse;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu inte uppnått
viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1),
med lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Genom beslut av 1941 års vårriksdag infördes barntillägg såsom obligatorisk
försäkringsförmån. Erkänd arbetslöshetskassa var skyldig att senast
den 1 januari 1942 i sina stadgar införa bestämmelser om barntillägg.
Detta utgick till en början med 60 öre per barn och dag. Genom beslut
av 1944 års höstriksdag höjdes barntilläggets belopp till en krona per barn
och dag. Bestämmelser härom, vilka fortfarande gäller, trädde i kraft den 1
mars 1945.

Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under
16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på
av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör
honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg
utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte
eller utom äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma
barn utgå till mera än en person. Är flera personer berättigade till barntillägg
för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de
berättigade, samt eljest till modern.

Bestämmelserna om maketillägg, vilka trädde i kraft den 1 juli 1941,
tillkom för att bereda kassorna tillfälle att ge försäkrad, som hade hustru
att försörja, större möjlighet att reda sig på förmånerna från kassan utan
att behöva vända sig till kommunala hjälporgan. Tillägget avsåg sålunda
till en början endast hustru men omvandlades den 1 april 1947 till ett
generellt maketillägg. Någon skyldighet för kassorna att utbetala maketillägg
föreligger inte.

Hustrutillägget utgick till en början med en krona per dag. Sedan den 1
mars 1945 utgår tillägget (sedan den 1/4 1947 maketillägget) med en krona
25 öre per dag. Samtliga erkända arbetslöshetskassor har i sina stadgar
infört bestämmelser om maketillägg.

Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

13

men varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet
sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet.
Maketillägg skall dock inte lämnas där den, för vilken sådant tillägg eljest
skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i
veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Fr. o. m. den 1 april 1947 infördes rätt för kassorna att utge husföreståndarinnetillägg.
Sådant tillägg utgår till medlem, vilken inte är gift och
ej heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad
med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att
förestå medlemmens hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg skall
vad nyss sagts om inskränkning i rätten att uppbära maketillägg äga motsvarande
tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem inte
skall räknas som förvärvsarbete.

Husföreståndarinnetillägget utgår med samma belopp som maketillägget.
Samtliga erkända kassor utger sådant tillägg.

I daghjälp och familjetillägg må inte tillhopa utbetalas högre belopp för
dag än som svarar mot fyra femtedelar av den förut angivna arbetsförtjänsten;
dock att i fall, då antalet barn, för vilka barntillägg skall utgå,
överstiger två, det sammanlagda understödsbeloppet må uppgå till högst
nio tiondelar av arbetsförtjänsten. Måste understödet på grund härav minskas,
skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget samt därefter,
om det erfordras, jämväl barntillägget nedsättas eller helt innehållas.
Familjetillägg må utgå även om summan av daghjälp och tillägg överstiger
8 kronor om dagen.

Sedan den 1 juli 1941 kan medlemmar i erkända arbetslöshetskassor på
vissa villkor erhålla hijreshjälp från nrbetslöshetsnämnd i samband med daghjälp
från kassan.

Enligt bestämmelserna i 31 § kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående
vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (arbetslöshetskungörelsen)
må hyreshjälp i ömmande fall utgå för tid, varunder
arbetslös åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Såväl i fråga om behovsprövning som i andra avseenden gäller beträffande
hyreshjälp till kassamedlem samma regler som för annan arbetslöshetshjälp.
Dessutom är emellertid uppställt som villkor, att medlemmen —
vid den tid då hyreshjälp skall börja utgå — under de närmast förflutna
30 kalenderdagarna uppburit daghjälp från kassan under minst 18 dagar.
Har medlemmen under ifrågavarande 30-dagarsperiod först åtnjutit daghjälp
från kassan och sedermera under vissa dagar erhållit dagunderstöd
från arbetslöshetsnämnd, får antalet understödda dagar sammanräknas.
18-dagarsvillkoret måste undantagslöst tillämpas, då kassamedlem första
gången ansöker om hyreshjälp.

Försäkringens finansiering.

Enligt 20) § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa
upptaga fasta medlemsavgifter dels för tid, då medlem för annans

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i
medlemmens hem, dels ock för tid, då han med helt eller delvis bibehållen
avlöning åtnjuter ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring
eller barnsbörd. Kassa kan därjämte i sina stadgar föreskriva,
att särskild avgift skall erläggas vid inträde i kassan eller vid övergång till
högre understödsklass eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala
fast avgift eller uttaxerat belopp.

I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Endast
elva kassor, huvudsakligen tjänstemannakassor, upptar f. n. avgift per månad.
Avgifternas storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa
mellan de olika klasserna. Enligt bestämmelserna i 13 § understödsföreningslagen,
under vilken de erkända arbetslöshetskassorna lyder, skall avgifterna
vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda
inkomster må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till
föreskriven fondbildning. Avgifternas upptagande må inte göras beroende
av inträffade försäkringsfall. Ej heller må avgifterna utgå med olika belopp
för olika grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen
föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk
eller å understödsrätt, till den del densamma grundas å erlagda medlemsavgifter.

Från början utgick statsbidrag till arbetslöshetskassorna i form av daghjälpsbidrag
och förvaltningsbidrag. I samband med införandet av familjetillägg
tillkom ett särskilt familjetilläggsbidrag år 1941. Fr. o. m. den 1
mars 1945 utgick ett särskilt kristillägg, helt bekostat av statsmedel, med 75
öre till varje daghjälp. Kristillägget omvandlades fr. o. m. den 1 juli 1950
till ett grundstatsbidrag.

Statsbidrag utgår f. n. enligt statsbidragsförordningen såsom grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidraget utgår med 75 öre för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits.

Daghjälpsbidraget utgick till en början för kalenderår med viss procentuell
andel av kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet
under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande.
Procenttalet bestämdes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet
samt antalet understödda dagar per medlem i överensstämmelse
med en särskild tabell. Efter genomförandet av vissa ändringar 1937
upptogs frågan om daghjälpsbidraget ånyo till behandling år 1941 (prop. nr
214). Den ändring, som då föreslogs, avsåg endast ett återställande av förhållanden,
som den allmänna prisstegringen rubbat. Därjämte utgjorde den
en konsekvens av arbetsmarknadskommissionens förslag till nya grunder
för kontantunderstödet. Utan en dylik höjning syntes det inte vara möjligt
att kunna bibehålla de försäkrades intresse för att genom avgiftsbetalning
deltaga i bestridandet av sina arbetslöshetskostnader.

I utlåtande (nr 33) över propositionen framhöll andra lagutskottet bl. a.,

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

15

att den gällande principen med lägre bidragsprocent vid högre daghjälpsbelopp
verksamt bidragit till att skapa det enligt utskottets mening otillfredsställande
förhållandet, att medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna
i allmänhet försäkrat sig till så låga daghjälpsbelopp, att dessa
omöjligt kunde anses tillräckliga såsom understöd vid inträffande arbetslöshet.
Då utskottet tagit till sin uppgift att söka åstadkomma bestämmelser,
som skulle påverka medlemmarna att försäkra sig till relativt höga daghjälpsbelopp
— givetvis dock i skäligt förhållande till vederbörandes arbetsinkomst
— föreslog utskottet, att vid ett och samma antal understödda dagar
per medlem och år enahanda procentsatser skulle gälla för statsbidraget
till daghjälpen, oavsett daghjälpsbeloppets höjd.

Bestämmelser i överensstämmelse med utskottets förslag trädde i kraft
den 1 juli 1941 och gäller fortfarande.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för daghjälp under tid av året, då antagande
till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från
nämnda kostnader av belopp, som svarar mot grundstatsbidraget. Procenttalet
bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem
och år. Daghjälpsbidrag utgår först då antalet understödda dagar per årsmedlem
överstiger 3. Daghjälpsbidragsprocenten stiger från 3,o vid 3,25 understödsdagar
till 75,o vid 26—35 understödda dagar per årsmedlem.

Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp motsvarande 75 %
av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året.

Till belysning av det nuvarande statsbidragssystemets verkningar lämnas
följande uppgifter om statsbidragets storlek per understödsdag räknat vid
olika värden för antalet understödsdagar per medlem och år (u-dagar) vid
en daghjälp av 8 kronor. Familjetillägg har beräknats för hustru och ett
barn. Daghjälp jämte familjetillägg uppgår alltså sammanlagt till 10 kronor
25 öre.

Daghjälps bidrag -

Familjetilläggs bidrag -

S:a statsbidrag -

Antal

under-

stöds-

Grundstats-

bidrag

dagar

kr.

%

0—3 .

. 0:75

7,3

5 ...

. 0:75

7,3

15 ...

. 0:75

7,3

26 ...

. 0:75

7,3

kr.

*

kr.

—

—

1: 69

1: 59

15,5

1: 69

4: 86

47,4

1: 69

5: 44

53,1

1: 69

%

kr.

%

16,5

2: 44

23,8

16,5

4: 03

39,3

16,5

7: 30

71,2

16,5

7: 88

76,9

Förvaltningsbidraget utgick till en början med två kronor per årsmedlem
samt med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot
och revisor, utsedda av tillsynsmyndigheten. Förvaltningsbidraget
höjdes 1937, varjämte bidraget differentierades efter kassornas storlek. År
1943 genomfördes den ändringen, att kassor med månadsavgifter fick ett
lägre bidrag än kassor med veckoavgifter.

Förvaltningsbidrag utgår enligt nu gällande bestämmelser för kalenderår
dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

beräknat belopp (medlemsbidrag), dels med belopp motsvarande vad under
året utgivits i arvode till styrelseledamot som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår till kassa, som enligt stadgarna upptager veckoavgifter,
med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som
inte överstiger 3 000, med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med två kronor per årsmedlem
för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000. Till kassa, som
upptager avgifter för månad eller längre tidsperiod, utgår medlemsbidrag
med två tredjedelar av nu angivna belopp; på framställning av kassa äger
dock Konungen medgiva, att medlemsbidraget må höjas intill belopp, beräknat
enligt de för kassor med veckoavgifter gällande bestämmelserna.

I fråga om fondbildning föreskrevs till en början, att erkänd arbetslöshetskassa
såsom fond skulle avsätta tillgångar, motsvarande i fråga om
kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga beloppet
av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet
statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder
minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor
med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp tillsynsmyndigheten
med ledning av de angivna siffrorna bestämde. Nya bestämmelser
trädde i kraft den 1 juli 1937.

Enligt bestämmelserna i 27 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd
arbetslöshetskassa såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande i fråga
om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga
beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda
avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar
eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i
fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst
det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med
hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt
därtill lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Denna får endast tagas
i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslår till täckande av kassans
löpande utgifter.

De erkända arbetslöshetskassornas lokala administration handhaves av
redogörare, som upptager avgifter, verkställer utbetalning av understöd,
redovisar härför samt lämnar redovisning i övrigt beträffande medlemmarna
på en ort eller inom ett visst område. I många fall har redogörarna medhjälpare,
uppbördsmän (verkstadskassörer etc.), på de olika arbetsplatserna.
Redogörarna är underställda och redovisningsskvldiga till vederbörande
kassas huvudkontor. Detta handhar förvaltningen av kassans fondmedel,
kassans ekonomi i övrigt samt instruktionen och kontrollen av redogörarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

17

Förbättring av försäkringsersättningarna.

U tredningsf örslaget.

Vissa allmänna synpunkter rörande arbetslöshetsförsäkringen.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har inledningsvis anfört,
att även om arbetslösheten inte varit något större samhällsproblem under
en lång följd av år, måste samhället ändå i olika avseenden stå rustat att
möta en arbetslöshet. De samhälleliga åtgärderna bör i första hand inriktas
på att fortast möjligt bereda de arbetslösa sysselsättning genom arbetsförmedling
eller på annat sätt på den öppna arbetsmarknaden och i den mån
detta ej är möjligt genom anordnande av särskilda arbeten. Vid sidan av
arbetslinjen måste emellertid alltid finnas ett kontant understöd, enär arbetslinjen
särskilt vid oenhetlig sysselsättning är svårdirigerad, kräver lång
starttid och inte kan göras så differentierad, att alla kan omedelbart hjälpas.

Av olika former av kontantunderstöd har, fortsätter utredningen, försäkringslinjen
allmänt erkänts som den principiellt riktigaste. En arbetslöshetsförsäkring
är den bästa vägen för hjälp till självhjälp. Genom sin avgiftsbetalning
gör den försäkrade själv en insats. Genom det skydd försäkringen
ger kan den försäkrade se mot framtiden och även en tids arbetslöshet
med en viss tillförsikt, med huru stor är givetvis beroende på försäkringens
effektivitet. En försäkring har emellertid företräde framför varje
annan form av kontantunderstöd inte endast ur den försäkrades synpunkt
utan även ur samhällets. En arbetslöshetsförsäkring har nämligen ur flera
olika synpunkter en viss samhällsekonomisk betydelse.

Genom arbetslöshetsförsäkringen bedrives en ingalunda ringa sparverksamhet.
Under senare år har omkring 30 milj. kronor årligen uppburits i
avgifter inom de erkända arbetslöshetskassorna. Under tider med inflationstendenser
bidrager således försäkringen i sin mån till att begränsa konsumtionen.
Den verkar genom avgiftsuppsamlingen och fondbildningen i viss
utsträckning dämpande på inflationen.

Angivna förhållande kan ses även ur en annan synvinkel. Inom försäkringen
fonderas överskottet varje år. Under tider med god sysselsättning
stiger fonderna med betydande belopp. Under år 1951 uppgick fonderingen
till nära 22 milj. kronor. Kassornas sammanlagda fonder uppgick den 31
december 1951 till nära 180 milj. kronor. På detta sätt samlas en reserv,
som kan tagas i anspråk vid ökad arbetslöshet för delvis uppehållande av
konsumtionen. Härigenom blir arbetslöshetsförsäkringen — ehuru givetvis
i mycket begränsad omfattning — en konjunkturutjämnande faktor.

Vid arbetslöshet av större omfattning blir utbetalningen av försäkringsförmåner
större än avgiftsbetalningen och statsbidraget, varför fonden får
tagas i anspråk. Detta innebär, att understödskostnaderna till den del, som
motsvarar fonduttaget, inte behöver tagas från de löpande inkomsterna,
vare sig statens eller de försäkrades.

2 Diharig till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 166.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Vid vikande högkonjunktur och begynnande deflation med minskande
sysselsättning kommer inkomsterna att bli lägre och i fall av arbetslöshet
att helt utebli. Konsumtionen kommer att härigenom bli mindre, varigenom
förutsättningar skapas för ny arbetslöshet. En minskning av konsumtionen
kan få stor betydelse, då huvuddelen av nationalinkomsten användes för
konsumtion. Det gäller alltså att i görlig mån söka vidmakthålla köpkraften
i samhället genom att så långt möjligt ersätta inkomstbortfallet vid arbetslöshet.
En arbetslöshetsförsäkring kan vara ett led i dessa strävanden och
kan komplettera andra åtgärder, som vidtages i samma syfte. Ju närmare
försäkringsersättningarna kommer inkomstbortfallet, desto större blir försäkringens
betydelse i ifrågavarande avseende. Ur dessa synpunkter bör
ersättningarna från försäkringen vara relativt höga.

I den mån försäkringen kommer att omfatta allt flera yrkesgrupper och
ersättningarna blir så höga, att de är tillräckliga för den försäkrades och
hans familjs uppehälle, kommer betydelsen av kontantunderstöd och andra
hjälpformer, vilka helt bekostas av allmänna medel, att minska. Kontantunderstödet
skulle i sådant fall som regel behövas endast för utförsäkrade
och för de grupper, som nu eller framdeles inte är försäkringsbara.

En arbetslöshetsförsäkring kan även ha den fördelen, att arbetslösa, eftersom
de har rätt till ersättning från försäkringen, även vid kortare arbetslöshetsperioder
anmäler sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen och
därigenom ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. Den offentliga
arbetsförmedlingen tillföres utan större tidsutdräkt ett utbud av arbetskraft,
som under andra förhållanden inte så snabbt kommit arbetsmarknaden
till godo. Särskilt under tider av inflation, varvid man som regel har
stark efterfrågan på arbetskraft, är denna egenskap hos försäkringen värdefull
för samhälle och näringsliv.

Även om arbetslösheten under många år inte varit något allvarligare samhällsproblem,
framstår dock arbetslösheten för den enskilde allt fortfarande
som personligt ödeläggande, inte endast ekonomiskt utan även psykiskt
och fysiskt. Erfarenheten under de senaste åren visar, att det finnes en
viss risk för arbetslöshet även under år med full sysselsättning. Arbetslösheten
måste därför kännas som ett hot mot tryggheten.

Den individuella arbetslöshetsrisken, d. v. s. den enskildes på grund av
vissa personliga förhållanden föreliggande arbetslöshetsrisk, torde inte ge
upphov till arbetslöshet i större omfattning. Arbetslösheten som massföreteelse
förorsakas av andra faktorer.

Politiska, sociala eller liknande förhållanden, samhällsingripanden m. in.
kan härvid vara av betydelse. Särskilt under det senaste världskriget och
åren därefter har dylika ingripanden förekommit. Genom lagstiftning och
på annat sätt kan efterfrågan på arbetskraft inom visst område direkt eller
indirekt påverkas. Även om det råder full sysselsättning, dröjer det en viss
tid, innan en omställning skett och en anpassning åstadkommits efter de
nya förhållandena. Åtgärder på penning- och kreditväsendets område är av
stor betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

19

De fortgående förändringarna inom näringslivet och det förhållandet, att
en anpassning efter dessa förändringar måste taga någon tid, kan skapa en
viss, begränsad arbetslöshet. Förändringar i efterfrågan på varor gör att
industrier måste lägga om sin drift eller helt lägga ned denna. Genom uppfinningar
och rationaliseringsåtgärder frigöres arbetskraft. Nya industrier
skapas, som drager till sig arbetskraft. På detta sätt är en ständig omdaningsprocess
i gång, som medför viss arbetslöshet.

Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas bl. a. av den årligen återkommande
säsongarbetslösheten, främst beroende på klimatet, men i någon mån
även på säsongfluktuationer i förbrukningen av vissa varor. I det fall säsongarbetslösheten
infaller på olika tider inom olika yrkesområden, behöver verkningarna
av säsongvariationerna inte bli så stora. Sysselsättningen kan
i dylika fall i viss utsträckning utjämnas genom lämpliga yrkeskombinationer.
Man kan ej bortse ifrån att försäkringens framtvingande av även de
säsongarbetslösa till arbetsförmedlingarna är av betydelse för att få arbetstagarnas
arbetskraft utnyttjad i rationella dylika kombinationer.

Ytterligare ett par faktorer som orsak till arbetslöshet, som uppträder även
vid stark efterfrågan på arbetskraft, kan framhållas i detta sammanhang.
Klimatiska och andra naturförhållanden kan förorsaka arbetslöshet, likaså
eldsvådor och andra olyckor vid arbetsplatserna. Arbetslöshet av detta slag
torde emellertid som regel vara av kortare varaktighet och av mindre omfattning.
För en viss ort, som för sin försörjning är beroende av en enda
industri, kan dock exempelvis en ödeläggande brand på arbetsplatsen lokalt
sett få svåra verkningar.

Av det anförda framgår, anför utredningen, att en viss arbetslöshetsrisk
finnes även under år med full sysselsättning. Många kan därför inte ens
under dylika år känna sig säkra för att inte drabbas av arbetslöshet. Det
kan för den arbetslöse under dessa förhållanden ofta framstå, som om han
drabbas särskilt hårt av en arbetslöshet, vilken i många fall är en konsekvens
av antingen näringslivets utveckling eller statliga ingripanden för att
bemästra den fulla sysselsättningens många svåra problem. En arbetslöshetsförsäkring
har alltså även under sådana förhållanden en betydelsefull
funktion att fylla. Genom en försäkring skapas en rätt för den försäkrade
att utan behovsprövning erhålla ersättning om han uppfyller stipulerade
försäkringsvillkor som för vilken annan försäkringsbar skada som helst.
Försäkringen ger på detta sätt ett rättsskydd och därmed en trygghet för de
försäkrade.

De nuvarande försäkringsersättningarna.

Utredningen har lämnat vissa uppgifter angående utvecklingen av försukrin
gs e rsä 11 ning a rn a.

Genomsnittligt tillförsäkrad och utbetalad daghjälp under åren 1935—
1951 redovisas sålunda i följande tabell.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

166.

Genomsnittlig daghjälp

Genomsnittlig daghjälp

tillförsäkrad utbetalad

År

tillförsäkrad

utbetalad

kronor

kronor

kronor

kronor

1935 .....

... 2:41

2: 35

1944 .

. . .. 4: 00

4: 18

1936 .....

... 2:44

2:70

1945 .

. . .. 4: 99

5:03

1937 .....

... 2:51

2: 90

1946 .

____ 5:33

5:27

1938 .....

... 2:56

2:90

1947 .

. ... 5:59

5: 58

1939 .....

... 2:58

2:97

1948 .

. . .. 5: 80

5: 89

1940 .....

... 2:61

2: 88

1949 .

. . .. 6: 25

6: 37

1941.....

... 2:94

3: 13

1950 .

. . .. 6: 74

6: 55

1942 .....

... 3:61

3: 93

1951 .

. . .. 6: 89

6:83

1943 .....

... 3:96

4:06

Den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen uppgick, anför utredningen,
i juni 1952 till 7: 24 kronor.

Storleken av det i genomsnitt utbetalade familjetillägget per understödsdag
framgår av följande tabell.

Genomsnittligt utbetalat

Genomsnittligt utbetalat

År

familjetillägg

per

År

familjetillägg per

understödsdag

understödsdag

kronor

kronor

1941 ..

........ 0: 13

1947

.... 1:41

1942 ..

........ 0:45

1948

... . 1: 49

1943 ..

........ 0:62

1949

.... 1: 50

1944 ..

........ 0:78

1950

. . . . 1: 50

1945 ..

........ 1: 16

1951

.... 1:41

1946 ..

........ 1:36

Kassamedlemmarnas fördelning efter

tillförsäkrad daghjälp den 31

de-

cember 1950 och 1951 samt den 30 juni 1952 framgår av

följande tablå.

Daghjälps-

belopp

den »V»,

Antal medlemmar

1950 den **/u 1951 den *•/. 1952

” kronor

totalt

*

totalt

%

totalt

%

8: 00..........

.... 376 785

34,7

446 669

39,8

714 306

62,6

7:00—7: 99....

.... 281 969

26,0

335 359

29,9

139 500

12,2

6: 00—6:99....

.... 196 633

18,1

126 819

11,3

156 749

13,7

5:00—5: 99....

.... 114 061

10,5

103 609

9,2

56 808

5,0

4: 00—4: 99....

.... 104 023

9,6

103 939

9,3

73 721

6,6

3:00—3: 99....

11578

1,1

5 281

0,5

727

0,0

2:00—2: 99....

124

0,0

135

0,0

70

0,0

S:a 1 085 173

100,0

1 121 811

100,0

1 141 881 100,0

Med nu gällande daghjälpsmaximum, 8 kronor, samt make- resp. husföreståndarinnetillägg
å 1: 25 kronor och barntillägg å en krona är de högsta
ersättningsbelopp, som kan lämnas av erkänd arbetslöshetskassa, följande:

Kronor

Ensamstående................................ 8: —

Makar....................................... 9: 25

» och ett barn.......................... 10:25

» » två » ......... ............... 11:25

» » tre » .......................... 12:25

» » fyra » .......................... 13:25

o. s. v.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

21

Härtill kan, såsom förut nämnts, under vissa förhållanden komma behovsprövad
hyreshjälp inom kontantunderstödens ram.

Utredningen har lämnat vissa uppgifter till belysande av de nu utgående
försäkringsersättningarna i förhållande till arbetslönerna. För att få ett begrepp
om inkomst- och lönenivån år 1952 har utredningen inhämtat uppgifter
från konjunkturinstitutet om de för olika yrkesgrupper uppskattade
medelinkomsterna och medeldagsförtjänsterna för året.

Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att inkomstuppgifter alltid
är beroende av den arbetstid man räknar med. Denna varierar inom
olika yrken. Olikheterna i arbetstidsförhållandena gör att beloppen inte är
direkt jämförbara med varandra. För en dylik jämförelse erfordras särskilda
omräkningsregler. Utredningen har inte ansett det möjligt eller nödvändigt
att gå in i detalj på dylika och liknande frågor. Huvudsyftet med de
inhämtade uppgifterna har varit att få ett begrepp om den ungefärliga lönenivån
f. n.

Den för 1952 av konjunkturinstitutet uppskattade medeldagsförtjänsten
för anställda inom olika yrkesområden framgår av följande sammanställning.
Uppgifterna avser medeldagsförtjänsterna för vuxna manliga och
kvinnliga arbetare i hela riket vid åtta timmars arbetsdag. Uppgifterna grundar
sig bl. a. på socialstyrelsens lönestatistik, gällande avtal och uppskattningar
beträffande löneglidningen under året. Från konjunkturinstitutet
har framhållits, att materialet på vissa punkter är tämligen osäkert.

Y rkesgrupp

Jordbruk .........................

Skogsbruk, huggare ...............

Industri..........................

Malmbrytning och metallindustri .

Järn-, stål- o. kopparverk.......

Mekanisk verkstadsindustri ......

Jord- och stenindustri...........

Träindustri.....................

Massafabriker o. pappersbruk ....
Pappersvaru- o. grafisk industri ..

Livsmedelsindustri..............

Textil- o. beklädnadsindustri.....

Läder-, hår- o. gummivaruindustri

Kemisk-teknisk industri.........

Byggnadsverksamhet..............

Varuhandel.......................

Kommunal spårvägs- o. busstrafik . ,
Enskild samfärdsel................

Medeldagsförtjänst i kronor

manliga

kvinnliga

20

14

32

—

30

21

32

23

31

—

32

23

27

18

27

20

29

22

34

22

27

20

25

20

28

20

29

20

36

—

26

21

33

32

.

Medeldagsförtjänsten för en manlig industriarbetare uppskattas således
för år 1952 till ca 30 kronor, för en kvinnlig till ca 21 kronor.

Den uppskattade medelbruttoförtjänsten per dag år 1952 för manliga
vuxna arbetare inom olika yrkesområden och ortsgrupper redovisas i följande
tabell.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Yrkesgrupp

Jordbruk .........................

Skogsbruk, huggare...............

Industri ..........................

Byggnadsverksamhet..............

Varuhandel.......................

Kommunal spårv.- o. busstrafik
Enskild samfärdsel................

Den uppskattade medelbruttoförtjänsten i kronor
per åtta timmars arbetsdag för vuxna manliga
arbetare å dyrort

1

2

3

4

5

1-5

20

.

32

26

28

29

32

35

30

28

32

34

36

41

36

21

23

25

28

30

26

31

34

34

33

26

31

33

40

32

Nettoinkomsterna — bruttoinkomsterna med avdrag för preliminär skatt
— för gift och ogift beräknar utredningen vid de nyss angivna medeldagsförtjänsterna
till följande belopp vid avdrag för preliminär skatt enligt 1952

års skattetabeller i ortsgrupp 1, 3 och
10, 12 resp. 11 kronor.

Nettoförtjänst

Y rkesgrupp

I:

10

gift

ogift

Industri...............

21: 50

20: 33

Byggnadsverksamhet . ..

23: 00

21:83

Varuhandel............

17:67

16: 83

Kommunal spårv.- och

busstrafik......

Enskild samfärdsel

5 med en kommunal utdebitering av
kronor per dag vid skatteavdrag enligt tabell

III

: 12

V:

11

gift

ogift

gift

ogift

23: 67

22: 33

28: 50

26: 67

27:00

25: 33

32: 50

30: 33

20: 67

19: 50

24: 83

23: 33

25: 00

23: 50

27:50

25: 67

25:00

23: 50

32: 00

29: 83

För eu lantarbetare boende på ort tillhörande ortgrupp 1 med en kommunal
utdebitering av 10 kronor skulle vid en dagsförtjänst av ca 20 kronor
nettoförtjänsten uppgå till ca 17 kronor för gift och 16 kronor för ogift.
En gift skogsarbetare med en dagsförtjänst av 32 kronor skulle vid skatteavdrag
enligt tabell III: 12 erhålla en nettoförtjänst av ca 26 kronor, en
ogift ca 24 kronor.

Den nuvarande maximala ersättningen från försäkringen (daghjälp och
familjetillägg) för olika familjetyper beräknas till följande procentuella andel
av den framräknade genomsnittliga nettodagsförtjänsten för inom industrin
sysselsatta manliga vuxna arbetare, den stora huvudgruppen av de
försäkrade.

Försäkringsersättningen i % av nettoFamiljetyp
inkomsten vid skatteavdrag enl. tabell

1:10 III : 12 V : It

Ensamstående............................... 39,4 35,8 30,0

Makar...................................... 43,0 39,1 32,5

Makar och ett barn.......................... 47,7 43,3 36,0

» » två » .......................... 52,3 47,5 39,5

» » tre » .......................... 57,0 51,8 43,0

Utredningen anför, att kompensationsgraden inom försäkringen som
framgår av det anförda exemplet f. n. är låg. Om hänsyn tages även till

Kungl. Maj.ts proposition nr 166

23

karenstiden, blir kompensationsgraden vid 12 dagars arbetslöshet och 6 dagars
karens (kassaunderstödet för 6 dagar i % av nettoinkomsten för 12
dagar, motsvarande vid arbetslöshet 6 karensdagar och 6 understödsdagar)
endast hälften av nämnda procenttal. Vid en arbetslöshetsperiod om 36 dagar
blir kompensationsgraden 83,3 %, vid 90 dagars arbetslöshet 93,3 % och
vid en arbetslöshetsperiod om 120 dagar 95 %.

Tages hänsyn till karenstiden skulle kompensationsgraden i det angivna
exemplet beträffande försäkrad i ortsgrupp 5 med en kommunalskatt av
11 kronor bli följande vid olika längd på arbetslöshetsperioden och en karenstid
av 6 dagar.

Försäkringsersättning (daghjälp 8 kronor jämte
familjetillägg) i % av nettoinkomsten om

Familjetyp hänsyn tages till 6 karensdagar vid

en arbetslöshetsperiod om
12 dagar 36 dagar 90 dagar 120 dagar

Ensamstående................... 15,0 25,0 28,0 28,5

Makar.......................... 16,3 27,1 30,3 30,9

Makar och ett barn.............. 18,0 30,0 33,6 34,2

» » två » .............. 19,8 32,9 36,9 37,5

» » tre » .............. 21,5 35,8 40,1 40,9

Utredningen anför, att den låga kompensationsgraden till väsentlig del
beror på att försäkringsersättningarna inte hållit jämna steg med de senaste
årens löneutveckling. Enligt uppgift har konjunkturinstitutet uppskattat lönestegringen
mellan 1948 och 1952 i fråga om vuxna män till 52 % för
lantarbetare, 54 % för industriarbetare och 42 % för byggnadsarbetare. Den
genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen har under samma tid stigit från
5:80 kronor till 7:24 kronor eller med cirka 25 %.

Förhållandet mellan försäkringsersättning och kontantunderstöd har av
utredningen belysts i följande sammanställning med uppgifter om kontantunderstödcts
maximibelopp, inberäknat hyreshjälp, i procent av maximiersättningen
från arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen har härvid räknat
med de maximibelopp för kontantunderstöden som gällt t. o. m. januari
1953.

Familjetyp

Ensamstående.....

Makar............

Makar och ett barn
» » två »

» » tre » *

Kontantunderstödet1 i olika ortsgrupper i procent
av försäkringsersättningen

Ortsgrupp

1

Ortsgrupp

2

Ortsgrupp

3

Stockholm

53,8

61,9

72,6

87,6

68,6

80,0

95,7

121,6

71,7

82,0

96,1

119,5

74,2

83,6

96,4

117,8

76,3

84,9

96,7

116,3

* I fråga om hyreshjälpen har maximibeloppet för månad dividerats med 25.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Utredningen har beträffande ifrågavarande jämförelse framhållit bl. a.
följande.

Det är långt ifrån alla dagunderstödda, som får hyreshjälp. Understödsperioderna
är ofta korta. En arbetslös kan t. ex. uppbära dagunderstöd under
månadens tre första veckor, varefter han får arbete. I dylika fall utgår
inte hyreshjälp. Vidare är det inte alltid regel, att maximal hyreshjälp utgives.
Sålunda utgör den faktiska hyreshjälpen i Stockholm och Göteborg
för familjeförsörjare i genomsnitt ca 100 resp. 65 kronor per månad, ehuru
maximum är 150 resp. 120 kronor. Detta kan bero på att hyresläget i en del
äldre fastigheter är relativt lågt. Dessutom kan vid behovsprövningen hyreshjälpen
reduceras med hänsyn till bidrag från hemmavarande barn och
andra, inneboende etc. Det må slutligen erinras om att även kassamedlemmar
under vissa förhållanden kan erhålla hyreshjälp vid sidan om ersättningen
från försäkringen.

Å andra sidan anför utredningen, att kontantunderstödens belopp med
hänsyn främst till levnadskostnadernas utveckling under de senaste åren
torde få anses alltför låga. Antar man — vilket utredningen finner rimligt
— att dagunderstödet bör höjas till närmare 6 kronor samt familjetillläggen
till exempelvis 2 kronor för make och 1:50 kronor för varje barn
ävensom att hyreshjälpen som regel bör kunna utgå med hyrans verkliga
belopp (utredningen räknar med 75 kronor per månad, 3 kronor per dag,
för ensamstående och 150 kronor per månad, 6 kronor per dag, för familj)
skulle en jämförelse utfalla på följande sätt.

Familjetyp

Förutsatt
kontantunderstöd

(inkl. hyreshjälp)

kronor

Nuv. maximala
försäkringsersättning kronor -

Kontantunderstödel

i * av försäkringsersättningen -

Ensamstående.....

Makar............

Makar och ett barn
» » två »

» » tre »

9:00

8:00

112,5

14:00

9: 25

151,4

15:50

10: 25

151,2

17:00

11:25

151,1

18:50

12:25

151,0

Ifråga om fattigvårdsunderstödet framhåller utredningen att detta utgår
helt efter behovsprövning, varför några särskilda understödsbelopp inte kan
anges. Emellertid förekommer, särskilt beträffande större städer och kommuner,
att allmänna understödsnormer fastställes, som skall vara vägledande
vid bestämmandet av understödet. För en jämförelse mellan fattigvårdsunderstöd
och försäkringsersättning lämnas följande uppgifter om fattigvårdsunderstödet
år 1952 i Stockholm (exkl. och inkl. hyra; i följande tabell
har räknats med 75 kronor per månad eller 3 kronor per dag för ensamstående,
och 150 kronor per månad eller 6 kronor per dag för familjeförsörjare),
Göteborg, Kramfors, Östersund och Luleå. Uppgifterna avser månadsbelopp,
som omräknats efter 25 dagar per månad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

25

Familjetyp

Maxi-

malt

kassa-

under-

Ensamstående ..

stöd

kronor

8:00

Makar.........

9: 25

» o. 1 barn .

10: 25

» »2 » .

11:25

» »3 » .

12: 25

» »4 » .

13: 25

» » 5 » .

14:25

» » 6 » .

15: 25

Fattigvårdsunderstödet
per dag
i Stockholm
exkl. inkl.
hyra hyra Göte (3:

—16: —) borg

kronor kronor

6:

24

9: 24

5:

60

9:

48

15:48

8:

96

11:

36

17: 36

11:

20

12:

96

18: 96

13:

16

14:

32

20: 32

14:

84

15:

68

21:68

16:

24

16:

76

22: 76

17:

64

17:

84

23: 84

19:

04

Fattigvårdsunderstödet
(exkl. hyra) per dag kronor

Kram-

fors1

Öster-

sund* *

Luleå*

4: 60

5: 52

5:00

7:00

8: 32

7: 60

9:00

10: 04

9:00

10: 60

11: 60

10:20

12:00

13:00

11: 20

13:00

14: 40

12: 20

13: 80

15: 60

13:00

14: 60

16: 64

.

Om hänsyn tages även till hyra ligger fattigvårdsunderstödet i Stockholm
sålunda, anför utredningen, betydligt över maximiersättningen från
försäkringen. Utöver angivna understödsnormer beviljas även i stor utsträckning
tillfälligt bidrag till bl. a. skor, kläder, elektricitetsräkningar, tandvård
in. m., varjämte socialvårdsklientelet dessutom erhåller fri läkarvård och
medicin.

Utredningen har vidare lämnat uppgifter utvisande att de nuvarande
maximiersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen ligger under existensminimum
vid beskattningen.

Dagh jälpen.

Allmänna synpunkter. Av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen
framgår, anför utredningen, att de ersättningar, som f. n. lämnas av de erkända
arbetslöshetskassorna, är otillfredsställande även i de fall, då de utgår
med de högsta medgivna beloppen. Försäkringsersättningarna lämnar i
allmänt förekommande inkomstlägen den arbetslöse kassamedlemmen en
mycket låg kompensation för den mistade inkomsten. Ersättningarna har
inte höjts i takt med lönerna. Vid jämförelse med behovsprövade hjälpformer
såsom fattigvården och kontantunderstöden samt med normalbeloppen
för existensminimum enligt de av centrala uppbördsnämnden angivna normerna
framstår försäkringsersättningarna såsom otillräckliga.

De förhållanden, som sålunda råder beträffande försäkringsersättningarna,
synes utredningen vara så allvarliga, att snara åtgärder är påkallade.
Den viktigaste frågan inom arbetslöshetsförsäkringen är i nuvarande läge
att skapa förutsättningar för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Enligt
utredningens mening är behovet av förbättrade ersättningar så trängande,
att utredningen ansett sig böra lägga fram förslag härom utan att

1 Taxan, som är fastställd den ''"/a 1951, är enligt uppgift att anse för lag; understöd utgår
i regel med högre belopp.

• Här räknas med barn under 12 år; för barn, som fyllt 12 år höjes beloppet med 13 kr.
per månad.

* Taxebeloppen torde enligt uppgift komma att höjas med hänsyn till de stegrade levnads
kostnaderna. Angivna belopp överskrides i ganska stor utsträckning.

25 Kangl. Maj.ts proposition nr 166.

avvakta slutförandet av utredningens uppdrag i dess helhet. Utredningen
fortsätter:

Försäkringens effektivitet påverkas visserligen icke blott av försäkringsersättningarnas
belopp utan också av karenstidens och understödstidens
längd m." m., spörsmål, vilka inte behandlas av utredningen i detta sammanhang.
Framför allt skulle en allmän förkortning av den till minst sex
dagar uppgående karenstiden innebära en så väsentlig och kostnadskrävande
ändring, att frågan om försäkringsersättningarnas storlek skulle påverkas
avsevärt därav. Utredningen överväger emellertid inte att föreslå någon
allmän förkortning av karenstiden. Endast möjligheten och lämpligheten av
en kortare karenstid än sex dagar vid upprepade arbetslöshetstillfällen under
samma år undersökes av utredningen. (En reform av antytt slag är
bl. a. beroende av en omläggning av understödsåret.) Ej heller i övrigt överväger
utredningen beträffande försäkringsersättningarna förslag, som kan
beräknas ha större betydelse för fastställandet av ersättningarnas storlek.

Utredningen har härefter behandlat frågan, huruvida ersättningarna från
arbetslöshetsförsäkringen även i framtiden bör vara differentierade efter
försörjningsbördan. Då lönerna inte är differentierade på detta sätt, skulle
det, anför utredningen, kunna betraktas som obilligt gentemot de ensamstående,
att dessa vid arbetslöshet får mindre ersättning än familjeförsörjarna,
särskilt som de ensamstående enligt gällande regler får delta i finansieringen
av familjetilläggen.

Utredningen anför härom:

Familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen tillkom som ett led i en
förbättring av försäkringens förmåner för att stärka dess ställning närmast
i förhållande till kontantunderstödsverksamheten. När frågan om införande
av familjetillägg behandlades, anförde arbetsmarknadskommissionen
beträffande barntillägget, att detta borde anses ha karaktär av kristidsåtgärd.
Departementschefen ansåg emellertid (prop. 1941: 214, s. 30), bl. a.
med hänsyn till befolkningspolitiska synpunkter, att barntillägg borde ingå
som en beståndsdel i de förmåner försäkringen hade att bjuda även under
goda konjunkturer. Barntillägget borde utgå som ett rent försäkringsmässigt
understöd.

Sedermera har en differentiering av ersättningarna till ensamstående och
familjeförsörjare införts även i de andra socialförsäkringsgrenarna. En sådan
differentiering — mer eller mindre omfattande — finns sålunda i den nuvarande
sjukförsäkringen och i den nuvarande olycksfallsförsäkringen samt
i de vid 1946 års riksdag antagna bestämmelserna om allmän sjukförsäkring.
I sitt betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utgick
socialvårdskommittén vid behandling av frågan om principerna för
understödens avvägning (s. 142) från att en viss gradering skulle äga rum
med hänsyn till försörjningsbördan. Även i socialförsäkringsutredningens
förslag till samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring ingår en viss differentiering
av ersättningarna efter försörjningsbördan.

Ifrågavarande differentiering kan enligt utredningen sägas ha blivit en
genomgående princip i den svenska socialförsäkringen. Även i utländsk socialförsäkring
är en differentiering tämligen vanlig. Det väsentliga skälet
bakom anordningen är det ekonomiska: man håller de sammanlagda
kostnaderna nere men åstadkommer samtidigt en viss garanti för att famil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

27

jeförsörjare erhåller en ersättning, som är tillräcklig för deras egen och
familjens försörjning. Utredningen utgår ifrån att famil jetillägg och därmed
en differentiering av nu ifrågavarande slag åtminstone tills vidare bör finnas
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I fråga om denna försäkring
torde alldeles särskilt starka skäl finnas för ett system med familjetillägg.
Då avgiften per daghjälpskrona måste bli olika inom kassorna beroende på
växlande arbetslöshetsrisk in. m., måste man nämligen räkna med varierande
möjligheter för kassorna att uppnå tillfredsställande daghjälpsbelopp.
Under sådana förhållanden är det en styrka för försäkringen att genom ett
system med familj etillägg erhålla viss säkerhet för att de personer, som har
den största försörjningsbördan, får tillräckliga ersättningar.

Härefter behandlas frågan vilka daghjälpsbelopp, som är önskvärda,
d. v. s. vilken grad av kompensation för inkomstbortfallet man bör syfta till
för ensamstående försäkrade.

Beträffande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen får, anför utredningen,
frågan om kompensationsgraden inte samma innebörd som när det gäller
obligatorisk försäkring. Arbetslöshetskassorna bör ha en tämligen vidsträckt
rätt att bestämma daghjälpsbeloppen. Kompensationsgraden blir
inom denna försäkring av betydelse dels som en allmän målsättning vid
avvägningen av försäkringsersättningarna i olika sammanhang och dels vid
fastställande av regler om överförsäkring och av beloppen för familjetillläggen.

Då försäkringsersättningarna är skattefria och även i framtiden bör vara
detta, kan kompensation inte komma i fråga för den del av arbetsförtjänsten,
som motsvaras av skatteavdrag. Inte heller hela nettoförtjänsten (bruttoförtjänsten
minus skatteavdraget) bör kunna kompenseras. Vid arbetslöshet
bortfaller som regel vissa kostnader, som den försäkrade har, när han är
i arbete. Försäkringsersättningen bör understiga den reella inkomstförlusten
så att det framstår såsom tydligt fördelaktigare att ha arbete än att
uppbära försäkringsersättning. Härjämte måste beaktas, att en arbetslös
ibland kan bereda sig någon inkomst genom tillfälliga arbeten o. d. Enligt
nu gällande bestämmelser kan medlem i arbetslöshetskassa arbeta upp lill
två timmar per dag utan att detta inverkar på hans rätt till daghjälp.

Med de begränsningar, som följer av det nu sagda, bör försäkringsersättningarna
enligt utredningens mening så nära som möjligt anslutas till inkomstbortfallet.
Utredningen åberopar bl. a., att den enskildes trygghet mot
följderna av arbetslöshet är beroende av att försäkringsersättningarna ger
en relativt hög kompensation för inkomstbortfallet. Flertalet personer har
huvuddelen av sin inkomst bunden för fasta utgifter och möjligheten till
nedskärning av dessa är i varje fall på kortare sikt som regel små.

Vid sin närmare behandling av frågan om kompensationsgraden bär utredningen
bl. a. gjort jämförelser med sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Härvid har utredningen uttalat, att det visserligen inte torde vara möjligt att
ernå en överensstämmelse i detalj mellan arbetslöshetsförsäkringen samt
nämnda försäkringar, men att eu viss samordning dock är önskvärd. Den

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

omständigheten, att inkomstbortfall för den enskilde förorsakas av olycksfall
eller sjukdom å ena sidan eller arbetslöshet å andra sidan, synes helst
inte böra medföra någon väsentlig skillnad i den ersättning, som lämnas
från de olika försäkringarna. Genomförandet av socialförsäkringsutredningens
förslag till samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring blir därför av viss
betydelse även för målsättningen beträffande arbetslöshetsförsäkringen.
Ramen för denna bör tillmätas så, att den, om den utfylles, allmänt sett
jämställer arbetslöshetsförsäkringen med de två övriga försäkringarna.
Huruvida ramen kommer att utfyllas, blir beroende dels av det allmännas
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen och dels av de försäkrades villighet att
ta på sig de på dem fallande kostnaderna.

Utredningen har i detta sammanhang anfört följande.

Enligt soeialförsäkringsutredningens förslag kommer sjukpenningen för
ogift person utan barn att uppgå till 39,o—43,8 % av nettoinkomsten (bruttoinkomsten
i klassmitterna med avdrag för preliminär skatt enligt 1953
års tabeller för ortsgrupp III med en kommunal utdebitering av 14 kr.) för
första veckan, varvid hänsyn tagits till karenstiden, till 68,3—76,6 % för
tiden därefter av de 90 första dagarna samt beträffande sjukförsäkringen
till 41,o—76,i % av nettoinkomsten för de därpå följande veckorna. I högsta
klassen, som börjar med 14 000 kr„ har man räknat med en inkomst av
15 000 kr. per år. Det är dock att märka, att maketillägg inte föreslås inom
en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Sjukpenningbeloppen är alltså
snarast att jämställa med daghjälp -j- maketillägg. Det bör å andra sidan
beaktas, att karenstiden är längre inom arbetslöshetsförsäkringen, varför
kompensationsgraden inom denna, särskilt vid kortare perioder av inkomstbortfall,
enbart på grund härav blir lägre än inom sjukförsäkringen även om
ersättningsbeloppen skulle vara lika stora inom de båda försäkringarna.

Utredningen anser sig som allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen
kunna uppställa som önskemål en kompensationsgrad, vilken för ensamstående
inte understiger 50 % av nettoinkomsten, varvid hänsyn inte tagits
till karenstiden. Tages hänsyn till denna blir kompensationen lägre särskilt
vid kortare arbetslöshetsperioder. Angivna kompensationsgrad bör i princip
kunna lämnas intill samma maximiinkomst, som ifrågasatts inom en samordnad
sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Utredningen fortsätter:

Av de lämnade uppgifterna beträffande medeldagsförtjänsterna framgår,
att den genomsnittliga arbetsförtjänsten för en vuxen manlig industriarbetare
kan beräknas till ca 30 kr. Årsinkomsten varierar givetvis efter antalet
arbetsdagar. Vid 300 arbetsdagar (inkl. semesterdagar) skulle årsinkomsten
uppgå till ca 9 000 kr. I många fall torde man ha att räkna med ett mindre
antal arbetsdagar än det angivna. Vid 280 arbetsdagar (inkl. semesterdagar)
skulle den årliga arbetsförtjänsten exempelvis uppgå till ca 8 400 kr. Vid en
dagsförtjänst av 30 kr. och ett skatteavdrag av ca 20 % för ogift skulle nettodagsinkomsten
således kunna beräknas till 24 kr. Om kompensationsgraden
i detta inkomstläge inte skall understiga den ovan angivna minimigränsen,
50 % av nettoinkomsten, bör daghjälpen för huvudparten av de försäkrade
uppgå till minst 12 kr. Då daghjälpen f. n. är maximerad till 8 kr. och
den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen inte uppgår till högre belopp
än ca 7: 25 kr., erhålles på detta sätt ett mått på den lyftning av daghjäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

29

pens nivå, som är önskvärd. Vid en årsinkomst av 12 000 kr. (bruttodagsinkomst
ca 43 kr. vid 280 arbetsdagar) borde daghjälpen uppgå till ca 16
kr., om kompensationsgraden skulle motsvara 50 % av nettoinkomsten.

Som jämförelse anför utredningen, att man torde böra räkna med ett
maximibelopp av minst ca 9 kronor i kontantunderstöd för ensamstående
person (dagunderstöd ca 6 kronor och hyreshjälp ca 3 kronor). För hu*
vudgrupperna av de försäkrade skulle de angivna daghjälpsbeloppen alltså
lämna en något så när tillfredsställande marginal i förhållande till kontantunderstöden,
då fråga är om ensamstående personer. Även vid en daghjälpsnivå
av nu antydd höjd måste man emellertid räkna med att förhållandet
mellan försäkringsersättningarna och kontantunderstöden ställer
sig relativt ogynnsamt beträffande familjeförsörjare.

Daghjälpens maximering. Utredningen har anfört, att det ursprungliga
daghjälpsmaximum, 6 kronor, vid omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex
(sept. 1952) och allmänna konsumtionsprisindex (sept. 1952)
samt index beträffande lönenivåns förändringar för samtliga arbetare inom
industri och hantverk, transportväsen, allmän tjänst m. m. (aug. 1952)
skulle uppgå till följande belopp med 1935 som basår.

jn(jex Uaahjälpsmaximum

i kronor

Levnadskostnadsindex:

a) utan skatter.............................. 12: 78

b) med skatter.............................. 13: 80

Konsumtionsprisindex.......................... 13: 49

Löneindex..................................... 19: 80

Det av socialvårdskommittén för den obligatoriska försäkringen föreslagna
daghjälpsmaximum, 11 kronor, skulle omräknat efter nämnda index för
löner uppgå till 16: 80 kronor vid slutet av år 1952. Härvid har förutsatts,
att maximum 11 kronor motsvarade 1948 års löneläge.

Utredningen anser, att försäkringsersättningarna främst bör anpassas
efter arbetsförtjänsten och dess utveckling. Vid bedömandet av maximidaghjälpen
bör därför större hänsyn tagas till löneutvecklingen än till utvecklingen
av levnadskostnaderna.

Såsom förut nämnts, bör enligt utredningens mening utformningen av en
samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring tillmätas betydelse vid behandlingen
av motsvarande problem inom arbetslöshetsförsäkringen. Om socialförsäkringsutredningens
förslag genomföres, blir högsta sjukpenningbeloppet
20 kronor vid en årsinkomst av 14 000 kronor och däröver. Sjukpenningen
beräknas för sju dagar per vecka. Då daghjälpen beräknas endast för sex
dagar per vecka, skulle nämnda belopp motsvaras av ett något högre inom
arbetslöshetsförsäkringen, nämligen något över 23 kronor. Å andra sidan
föreslås inte något maketillägg inom en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Nu angivna förhållanden pekar, anför utredningen, på ett maximum av

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

omkring 20 kronor för daghjälpen. Detta belopp utgör ca 60 % av nettoinkomsten
vid en dagsinkomst av 45 kronor och en årsinkomst av 12 600 —
13 500 kronor (280 — 300 arbetsdagar) om man räknar med ett skatteavdrag
för ogift av ca 26 %, vilket torde vara vanligt vid detta inkomstläge.
Visserligen torde man inte böra räkna med att daghjälpsbelopp av nämnda
storlek omedelbart kommer att fastställas. En marginal för höjningar är
emellertid önskvärd. Utredningen föreslår, att maximibeloppet för daghjälpen
tills vidare fastställes till 20 kronor.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall sjukpenningen efter de
första 90 dagarna vid annan sjukdom än yrkesskada utgå med ett lägre belopp
utom i de tre lägsta sjukpenningklasserna. En dylik differentiering av
ersättningarna är enligt utredningens uppfattning inte motiverad inom arbetslöshetsförsäkringen,
där ersättning utgår endast för en mycket begränsad
tidsperiod (f. n. högst 156 dagar). En uppdelning av daghjälpens storlek
efter understödsperiodernas längd anses ej heller praktiskt genomförbar.

Utredningen har i detta sammanhang anfört följande.

Vid tillsynsmyndighetens prövning av kassornas beslut om daghjälpsbeloppen
— eller i realiteten vid de förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten
och kassan som regelmässigt föregår beslut om ändring av daghjälpsbeloppet
-— har i den mån det varit erforderligt och möjligt hänsyn tagits bl. a.
till det allmänna löneläget för medlemmarna i en daghjälpsklass. Med de
högre daghjälpsbelopp, som utredningens förslag syftar till, framträder starkare
än tidigare behovet av att daghjälpen i största möjliga utsträckning
anpassas efter arbetsinkomsten så att inte daghjälpsbelopp, vilka innebär
uppenbar risk för överförsäkring, fastställes. Särskilt i fråga om deltidsavlönade
och grupper av försäkrade med löner, som är lägre än de allmänt
förekommande, bör detta beaktas. Utredningen förutsätter, att i samband
med att de högre daghjälpsbeloppen genomföres en översyn av klassindelning
m. m. ur dessa "synpunkter företages av tillsynsmyndigheten och kassorna.

Daghjälpens minimibelopp. I arbetslöshetskasseförordningen finns ett minimibelopp
om 2 kronor för daghjälpen fastställt. Daghjälpen må dock under
i förordningen närmare angivna förutsättningar utgå med lägre belopp.
Om ett minimibelopp för daghjälpen skulle bibehållas, måste med tanke på
deltidsarbetande, lärlingar och andra med relativt låg lön även i fortsättningen
undantagsföreskrifter meddelas från en dylik minimibestämmelse i
samma utsträckning som f. n. Med hänsyn till att en minimigräns under sådana
förhållanden skulle sakna större praktisk betydelse föreslår utredningen,
att bestämmelserna om minimibelopp för daghjälpen helt slopas.

Familjetilläggen.

Utredningen erinrar, att inom arbetslöshetsförsäkringen f. n. finns maketillägg,
husföreståndarinnetillägg och barntillägg. Sistnämnda tillägg är obligatoriska,
de övriga frivilliga. Inom den frivilliga sjukförsäkringen finns
endast barntillägg, medan den obligatoriska olycksfallsförsäkringen har ett

Kungi. Maj:ts proposition nr 166.

31

enhetligt familjetillägg. Samma system har föreslagits av socialvårdskommittén
i dess förslag till yrkesskadeförsäkringslag m. m. I förslaget rörande
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring upptog socialvårdskommittén samma
former av familj etillägg, som i den nuvarande frivilliga försäkringen. Socialförsäkringsutredmingen
föreslår barntillägg men inte make- eller husföreståndarinnetillägg
för den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Det kan, anför utredningen, möjligen ifrågasättas att även inom den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen inskränka familjetilläggen till barntillägg
eller att införa ett enhetligt familj etillägg. Utredningen har för sin del funnit,
att samma skäl som talar för att familjetillägg över huvud taget bör finnas
inom denna försäkring också motiverar, att man i nuvarande läge behåller
såväl make- och husföreståndarinnetillägg som barntillägg. Härigenom
erhålles den bästa garantin för tillfredsställande ersättningar åt försäkrade
med försörjningsplikt. Barntilläggen bör även i framtiden vara obligatoriska,
make- och husföreståndarinnetilläggen frivilliga.

De nuvarande familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen utgår per
dag med 1: 25 kronor för make eller husföreståndarinna och en krona för
varje barn. Utredningen erinrar, att socialvårdskommittén i sitt förslag till
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring föreslog make- och husföreståndarinnetillägg
om 2 kronor samt barntillägg om 60 öre per dag. Utredningen upplyser,
att vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag från
flera håll anfördes att det föreslagna beloppet för barntillägget var alltför
lågt.

Utredningen har vidare anfört, att en direkt omräkning efter förändringarna
i socialstyrelsens levnadskostnadsindex och allmänna konsumtionsprisindex
samt löneindex av de nu gällande beloppen för make- och husföreståndarinnetillägg
samt barntillägg med år 1944 (det år beloppen senast
fastställdes) som bas ger följande resultat:

Barn tillägget

Maketillägget

Index

omräknat

omräknat

Levnadskostnadsindex (sept. 1952):

kronor

kronor

a) utan skatter.................

... 1:41

1: 76

b) med skatter.................

. .. 1:49

1:87

Konsumtionsprisindex (sept. 1952)..

. .. 1:42

1: 78

Löneindex.........................

. . . 2: 15

2: 69

De av socialvårdskommittén föreslagna beloppen 2 kronor för maketilllägg
och 60 öre för barntillägg kan omräknade efter levnadskostnadsindex
utan skatter beräknas motsvara ca 2: 60 kronor resp. 80 öre.

Enligt utredningens mening bör familjetilläggens belopp sättas relativt
högt. Härför talar önskemålet att säkerställa eu tillfredsställande nivå för
ersättningarna till familjeförsörjarna även i kassor, där daghjälpen av en
eller annan anledning blir låg. Med hänsyn härtill samt till levnadskostnads -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

och löneutvecklingen föreslår utredningen, att make- och husföreståndarinnetilläggen
fastställes till 2 kronor samt barntillägget till 1: 50 kronor.

Utredningen har belyst innebörden av detta förslag något närmare ur olika
synpunkter. Härvid har utredningen bl. a. anfört följande.

Av betydelse för familj etilläggens storlek inom arbetslöshetsförsäkringen
är förhållandena inom kontantunderstödsverksamheten. Arbetslöshetsförsäkringen
bör medge bättre ersättningar än de, som avses för oförsäkrade
arbetslösa. Det är såsom tidigare framhållits svårt att göra jämförelser
mellan arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstöden med hänsyn till
att kontantunderstöden är behovsprövade och då man måste förutsätta att
dessa understöds nuvarande maximibelopp måste höjas. Om nian emellertid
räknar med samma belopp som utredningen antagit i det föregående
eller ett dagunderstöd av maximalt ca 6 kr. samt maketillägg om 2 kr. och
barntillägg om 1: 50 kr. inom kontantunderstöden kan följande jämförelse
göras. Hyreshjälpen har beräknats till 3 kr. per dag (75 kr. per månad)
för ensamstående och 3 resp. 6 kr. per dag (75 resp. 150 kr. per månad)
för familjeförsörjare. I daghjälp från försäkringen bär räknats med 12 kr.

, , , Försäkringsersätt Familjetyp

Kontantunderstod kronor njng kronor

Ensamstående.............. 9:00 00

Makar..................... 11:00—14:00 14:00

Makar med 1 barn.......... 12:50—15:50 ^5''59

» ,> 2 » .......... 14:00-17:00 17:00

» » 3 » .......... 15:50—18:50 18:50

» » 4 » .......... 17:00—20:00 20:00

Av jämförelsen framgår, anför utredningen, att med de gjorda antagandena
försäkringsersättningen även vid ett daghjälpsbelopp av 12 kronor inte
skulle överstiga kontantunderstödens maximibelopp i fråga om familjeförsörjare.
Någon marginal till förmån för försäkringen skulle alltså inte erhållas.
Om familjetillägget inom försäkringen sättes lägre än inom kontantunderstödsverksamheten,
skulle ersättningen från försäkringen bli
mindre än kontantunderstödet.

överförsäkringsreglerna.

Utredningen erinrar, att socialvårdskommittén i sitt betänkande 1948 om
arbetslöshetsförsäkringen beträffande alternativ II föreslog, att några överförsäkringsregler
inte skulle förekomma inom arbetslöshetsförsäkringens
enhetsgren. I fråga om den frivilliga delen av försäkringen föreslog kommittén
bibehållande av de nuvarande överförsäkringsreglerna med viss justering.
Anledning saknades nämligen enligt kommitténs mening att bibehålla
differentieringen av överförsäkringsreglerna, vilken för övrigt måste medföra
ett ökat administrativt arbete. Man borde i stället välja ett enda relationstal,
tillämpligt för alla medlemmar utan hänsyn till civilstånd och
barnantal. Kommittén stannade vid valet av relationstal vid att föreslå 90 %.
Reservationsvis föreslogs en gräns vid 80 % av arbetsinkomsten.

Utredningen har, såsom förut framhållits, anfört att det inkomstbortfall

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

33

den försäkrade träffas av vid arbetslöshet är begränsat till nettoinkomsten
d. v. s. bruttoinkomsten minskad med den på denna fallande skatten. Mellan
nettoinkomsten och den ersättning, som utgår från försäkringen, bör
finnas en marginal med hänsyn till dels att som regel vissa utgifter utöver
skatten faller bort vid arbetslöshet, dels att den försäkrade har rätt
att vid sidan av ersättningen från försäkringen uppbära viss arbetsinkomst
och dels att en viss garanti bör finnas för att det för den försäkrade framstår
som fördelaktigare att ha arbete än att erhålla ersättning från försäkringen.

Genom källskattesystemets införande har man enligt utredningens mening
erhållit helt andra möjligheter än tidigare att bestämma nettoinkomsten.
Jämföres de nu gällande överförsäkringsgränserna med källskatteavdragen
finner man att den nuvarande gränsen 90 % av bruttoinkomsten,
vilken gräns gäller för familjeförsörjare med 3 eller flera barn, är alltför
hög med hänsyn till skatteavdraget. Risken för överförsäkring är i detta
fall uppenbar. Endast i fråga om mycket låga inkomster understiger skatteavdraget
10 % av inkomsten. Även vid en överförsäkringsgräns bestämd
till 80 % av arbetsinkomsten, vilken gräns gäller för familjeförsörjare med
högst 2 barn, kan i vissa inkomstlägen föreligga risk för överförsäkring.
En gräns vid 60 %, vilken gäller för ensamstående, ger en helt tillfredsställande
marginal i förhållande till bruttoinkomsten.

Man finner emellertid också, anför utredningen, att överförsäkringsgränser
i procent av bruttoinkomsten överlag är förknippade med olägenheter på
grund av skatteuttagets progressivitet. En procentgräns, som är betryggande
i högre inkomstlägen, blir onödigt sträng i lägre inkomstlägen. Utredningen
har därför ansett det angeläget att undersöka, huruvida det inte är möjligt
att bestämma överförsäkringsgränsen i viss procent av nettoinkomsten
och på detta sätt kunna få fram enkla men samtidigt mera rättvisa regler än
de nuvarande. Ett förslag om övergång till ett system med överförsäkringsgräns,
bestämd till viss procent av nettoinkomsten, måste emellertid grundas
på omfattande undersökningar beträffande beräkningen av dagsförtjänsten,
skatteförhållanden in. in. Utredningen har inte hunnit slutföra dessa undersökningar
och är därför inte nu beredd att taga slutlig ställning till frågan
om överförsäkringsreglernas utformning.

Utredningen föreslår en provisorisk lösning innebärande att 90-procentgränsen
avskaffas, medan överförsäkringsgränserna i övrigt tills vidare får
bestå i nuvarande utformning. Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
skulle alltså för familjeförsörjare få uppgå till högst 80 % och för annan
till högst 60 % av arbetsförtjänsten. Någon olägenhet av att 80-procentgränsen
i vissa inkomstlägen inte innebär någon marginal i förhållande till
nettoinkomsten anser utredningen inte vara att befara. Daghjälpsbelopp, som
aktualiserar överförsäkring av denna anledning, torde knappast komma att
utgå under den närmaste tiden,
it Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 10(1.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden.

Utredningen har härefter lämnat vissa uppgifter angående finansieringen
av arbetslöshetsförsäkringen under den tid denna varit i verksamhet.

Avgifterna. De erkända arbetslöshetskassornas inkomster av uppburna
avgifter under åren 1935—1951 framgår av följande sammanställning.

År

Erlagda

avgifter

1 000-tal
kronor

Avgifterna
i % av samtliga
inkomster

Årlig avgift
per årsmedlem
kronor

1935 .......

..... 536

61,4

13: 14

1936 .......

..... 1 350

69,3

17: 70

1937 .......

..... 2 241

67,9

18: 61

1938 .......

..... 3 187

64,5

18: 10

1939 .......

..... 3 424

69,6

18: 05

1940 .......

..... 3 320

54,8

16: 08

1941.......

..... 4 508

49,8

16: 48

1942 .......

..... 9 516

54,4

21: 78

1943 .......

..... 15 564

71,3

23: 01

1944 .......

..... 17 406

73,8

23: 58

1945 .......

..... 18 761

64,7

23: 41

1946 .......

..... 21 625

72,2

25: 35

1947 .......

..... 22 848

68,6

25: 01

1948 .......

..... 26 636

62,8

26: 10

1949 .......

..... 28 604

62,8

27: 32

1950 .......

...... 29 625

64,4

27: 63

1951.......

..... 30 692

71,7

27: 60

Medlemmarnas fördelning efter veckoavgifter (d. v. s. avgifter, som de
enligt stadgarna hade att erlägga) den 31 december åren 1946—1951 samt
den 30 juni 1952 framgår av följande tablå.

Veckoavgift Antal medlemmar i sä av hela antalet försäkrade den 3I/la 30/6

kr. 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

—0: 24 ........... 16,5 15,4 9,8 10,1 10,3 10,8 11,3

0: 25—0: 49 ........... 17,1 16,1 18,7 17,5 17,1 16,8 16,6

0: 50—0: 74 ........... 24,8 45,7 47,3 44,4 41,5 40,1 36,7

0:75—0:99 ........... 34,9 12,2 15,0 14,9 17,7 19,1 21,1

1: 00—1: 49 ........... 5,1 8,9 7,6 10,3 10.6 10,5 2,0

1: 50—............... 1,6 1,7 1,6 2,8 2,8 2,7 12,3

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Statsbidraget. Som tidigare nämnts utgår statsbidraget i form av daghjälpsbidrag,
familjetilläggsbidrag, grundstatsbidrag (tidigare fr. o. m. den
Vs 1945 kristillägg) och förvaltningsbidrag.

Statsbidraget till daghjälp och annat understöd under perioden 1935—
1951 framgår av följande tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166. 35

Daghjälps-

Kristillägg —

Familjetill-

S:a stats-

S:a under-

\r

bidrag

grundstatsbi-

läggsbidrag

bidrag

stödskostna-

1 000-tal

drag 1000-tal

1 000-tal

1000-tal

der 1 000-tal

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

1935. .

........ 129,6

—

—

129,6

371,7

1936. .

........ 400,5

—

—

400,5

1 080,7

1937. .

........ 653,4

—

—

653,4

1 807,7

1938. .

........ 1 001,0

—

—

1 001,0

2 863,6

1939. .

........ 727,1

—

—

727,1

2 390,9

1940. .

........ 1 818,0

—

—

1 848,0

4 319,5

1941. .

........ 3 174,2

—

189,9

3 364,1

6 597,4

1942. .

........ 4 508,9

—

724,8

5 233,7

9 505,6

1943. .

........ 2 206,8

—

868,2

3 075,0

8 668,7

1944. .

........ 1 692,7

—

1 169,2

2 861,9

9 901,8

1945. .

........ 3 023,5

1 389,9

2 111,3

6 524,7

15 006,3

1946. .

........ 1 278,0

1 219,8

1 673,0

4 170,8

10 863,1

1947. .

........ 1 446,2

1 186,9

1 682,2

4 315,3

11 116,1

1948. .

........ 3 615,4

1 777,5

2 657,2

8 050,1

17 518,6

1949. .

........ 5 364,8

2 205,6

3 329,7

10 900,1

23 212,5

1950. .

........ 4 643,9

2 101,7

3 156,0

9 901,6

22 577,8

1951. .

........ 1 798,0

1 255,8

1 772,2

4 826,0

13 790,7

S:a kr. 37 512,0

11 137,2

19 333,7

67 982,9

161 592,7

Statsbidraget till kassornas understödskostnader har under perioden uppgått
till sammanlagt nära 68 milj. kronor eller ca 42 % av de sammanlagda
kostnaderna för understöd.

Daghjälpsbidraget utgår först, då antalet understödda dagar per år smedlem
överstiger 3,o. Under åren 1946—1951 har följande kassor erhållit daghjälpsbidrag.

Daghjälpsbidrag i 1 000-tal kronor år

Kassa

Beklädnadsarbe-

1946

1947

1948

1949

1950

1951

S:a kr.

tarnas.......

7,0

—

—

—

—

—

7,0

Sadelmakarnas..
Stenindustriarbe-

—

—

—

29,6

30,9

—

60,5

tarnas.......

Träindustriarbe-

96,9

83,4

93,5

59,4

43,8

32,8

409,8

tarnas .......

53,6

66,7

319,3

515,2

163,5

—

1 118,3

Musikernas.....

83,8

87,8

91,7

95,3

96,9

72,5

528,0

Lantarbetarnas..
Livsmedelsarbe-

62,8

83,6

66,1

49,5

46,8

30,1

338,9

tarnas .......

Gruvindustri-

56,5

5,8

32,2

17,4

30,1

4,3

146,3

arbetarnas....
Bleck- o. Plåt-

307,5

3,7

—

—

—

—

311,2

slagarnas.....

Transportarbe-

16,1

7,9

1,0

7,6

0,7

—

38,3

tarnas .......

Metallindustri-

—

—

—

311,2

305,6

179,5

796,3

arbetarnas....
Fabriksarbetar-

9,5

—

3,0

—

—

—

12,5

nas..........

263,1

531,4

701,1

107,6

118,5

30,7

1 752,4

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Daghjälpsbidrag i 1 OOO-tal kronor år

Målarnas....... 303,2

Vägarbetarnas .. 18,0

Järnvägsmännens
......... —

Sveriges Teateranställdas
....
Byggnadsarbetarnas
....... —

Skogs- o. flottningsarbetar nas.

......... —

Murarnas.......—

S:a kr. 1 278,0

1947

1948

1949

556,1

671,4

1 030,3

17,4

32,8

91,4

—

7,1

89,4

2,4

4,0

3,0

—

1 592,2

2 957,9

1 446,2 3 615,4 5 364,8

1950

1951

S:a kr.

1 066,7
77,4

980,1

25,6

4 607,8
262,6

84,3

—

180,8

7,6

5,9

22,9

2 095,6

270,5

6 916,2

17,3

453,2

166,0

17,3

619,2

4 643,9

1 798,0

18 146,3

Förvaltningen av de erkända arbetslöshetskassorna är i stor utsträckning
uppbyggd på vederbörande fackliga organisation. Den centrala förvaltningen
av kassan handhas av ett huvudkontor, den lokala av särskilda redogörare,
som är underställda huvudkontoret och redovisningsskyldiga till detta.
Redogöraren, som bl. a. har att uppbära avgifter och i allmänhet utbetala
understöd, är som regel även kassör i den fackliga organisationens lokalavdelning.

De erkända arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader samt det statliga
bidraget till dessa uppgick åren 1935—1951 till följande belopp.

Förvaltningskostnad

Statsbidrag

År

total i 1 OOO-tal

1 OOO-tal

kronor

kronor

1935 ....

.......... 247,4

82,5

1936 ....

.......... 391,6

155,9

1937 ....

245,6

1938 ....

.......... 756,4

552,9

1939 ....

.......... 799,4

586,3

1940 ....

.......... 857,8

630,5

1941 ....

.......... 1 294,1

826,5

1942 ....

.......... 2 222,8

1 252,7

1943 ....

.......... 3 178,0

1 835,0

1944 ....

.......... 3 404,8

1 993,9

1945 ....

.......... 3 797,7

2 150,1

1946 ....

.......... 4 041,1

2 286,1

1947 ....

.......... 4 423,4

2 470,4

1948 ....

.......... 4 887,2

2 715,1

1949 ....

.......... 5 302,0

2 760,9

1950 ....

.......... 5 402,5

2 817,8

1951 ....

.......... 6 228,3

2 906,0

Sta kr. 47 768,5

26 268,2

Det statliga förvaltningsbidraget har under ifrågavarande tidsperiod uppgått
till ca 55 % av de sammanlagda redovisade förvaltningskostnaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

37

Fonderna. Den fackliga organisationen har vid arbetslöshetskassans bildande
i allmänhet tillskjutit en begynnelsefond. Det har förekommit, att
organisationen även därefter överlåtit, stundom rätt avsevärda, belopp på
arbetslöshetskassan.

Begynnelsefonder, överskottet å kassornas verksamhet och fonderingen
åren 1935—1951 redovisas i följande sammanställning. I tabellens sista kolumn
angives i procent den del av kassornas inkomst av avgifter under
året, som tillförts fonden.

Fondökniiig

\r

Begynnelse-fond för under

Överskott
å årets

Fonder vid

årets slut

Överskott
i % av

året bildade

verksamhet

totalt

per

under året

kassor 1 000-tal

1000-1 al

1 000-tal

medlem

influtna

kronor

kronor

kronor

kronor

avgifter.

1935 ......

....... 934,0

253,4

1 187,4

21: 86

47,3

1936 ......

....... 552,2

476,1

2 215,7

26: 84

35,3

1937 ......

....... 912,3

958,0

4 086,0

26: 85

42,7

1938 ......

....... 554,8

1 318,0

5 958,8

32: 78

41,4

1939 ......

....... .

1 394,0

7 352,8

37: 54

40,7

1940 ......

....... 3,5

999,4

8 355,7

39: 71

30,1

1941......

....... 550,0

1 286,0

10 191,7

35: 01

28,5

1942 ......

.......12 196,8

5 786,2

28 174,7

50: 13

60,8

1943 ......

....... 5 286,8

9 966,0

43 427,5

61: 80

64,0

1944 ......

....... 302,6

10 269,2

53 999,3

71: 80

59,0

1945 ......

....... 1 675,4

10 192,5

65 867,2

80: 38

54,3

1946 ......

....... 765,0

14 851,5

81 483,7

93: 41

68,7

1947 ......

....... 3 000,0

17 704,7

102 188,4

106: 91

77,5

1948 ......

—

19 574,1

121 762,5

117: 83

73,5

1949 .......

....... 1100,0

17 057,2

139 919,7

131: 61

59,6

1950 ......

—

17 283,7

157 203,4

144: 86

58,3

1951.......

....... 57,0

21 806,0

179 066,4

159: 62

71,0

De fackliga organisationerna har under de gångna åren tillskjutit sammanlagt
nära 28 milj. kronor till kassornas fonder eller ca 15,5 % av fonderna
1951.

Hittillsvarande kostnadsfördelning mellan staten och de försäkrade.

Statsbidragets (kristillägg — grundstatsbidrag, daghjälps- och familjetilläggsbidrag
men ej förvaltningsbidrag) andel i procent av kassornas understödskostnader
under åren 1935—1951 redovisas av utredningen i följande
tabell, där daghjälpsbidraget i % av utbetald daghjälp även anges särskilt.

År

Statsbidrag i

Dagbjälpsbidrag

% av utgivet

i % av utbetald

understöd

daghjälp

1935

.............. 34,9

34,9

1936

.............. 37,1

37,1

1937

.............. 36,1

36,1

1938

.............. 35,0

35,0

1939

.............. 30,4

30,4

1940

.............. 42,8

42,8

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Statsbidrag i

Daghjälpsbidrag

År

% av utgivet

i % av utbetald

. understöd

daghjälp

1941.......

........ 51,0

50,1

1942 .......

52,8

1943 .......

29,4

1944 .......

........ 28,9

20,3

1945 .......

........ 43,5

28,0

1946 .......

........ 38,4

17,2

1947 .......

........ 38,8

18,8

1948 .......

........ 46,0

29,6

1949 .......

........ 47,0

33,2

1950 .......

........ 43,9

27,8

1951.......

17,7

Utredningen påpekar, att statsbidraget till understödskostnaderna översteg
50 % endast för år 1941 och 1942, då en ganska omfattande arbetslöshet
rådde inom vissa kassor. Storleken av statsbidraget är starkt beroende
av sysselsättningsgraden i det att en ökad arbetslöshet inte endast medför en
ökad understödsvolym utan även innebär, att statens procentuella andel av
understödskostnaderna som regel ökas.

Förvaltningsbidraget i % av förvaltningskostnaderna för vart och ett av
åren 1935—1951 framgår av följande sammanställning.

Förvaltnings-

Förvaltnings-

År

bidraget i %

År

bidraget i %

av förvaltnings-

av förvaltnings-

kostnaderna

kostnaderna

1935 .........

........... 33,3

1944 .......

1936 .........

........... 39,8

1945 .......

........... 56,0

1937 .........

........... 46,0

1946 .......

1938 .........

............ 73,1

1947 .......

1939 .........

............ 73,3

1948 .......

1940 .........

............ 73,5

1949 .......

........... 52,1

1941.........

............ 63,9

1950 .......

........... 52,2

1942 .........

............ 56,4

1951.......

........... 46,7

1943 .........

............ 57,7

Utredningen framhåller, att förhållandet staten — de försäkrade belyses
endast från en sida om hänsyn tages till fördelningen av kostnaderna. Av
lika stor betydelse är enligt utredningens mening fördelningen mellan staten
och de försäkrade av inkomsterna — insatsen i försäkringen.

I följande tabell redovisas den procentuella fördelningen av försäkringens
inkomster från olika källor under femårsperioder sedan försäkringens

början.

Inkomster i %

Avgifter

År

räntor

startfonder

Statsbidrag

Summa

m. m.

1935—1939 ..............

............... 76,0

24,0

100,0

1940—1944 ..............

............... 76,3

23,7

100,0

1945—1949 ..............

............... 75,2

24,8

100,0

1950 ....................

............... 72,3

27,7

loo.o

1951....................

............... 82,0

18,0

100,0

Samtliga år.............

............... 75,9

24,1

100,0

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Finansieringssystemet.

Vid sin behandling av riktlinjerna för arbetslöshetsförsäkringens finansiering
har utredningen till en början anfört följande i fråga om arbetsgivarbidrag
till försäkringen.

Kostnaderna för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har i vårt land
hittills delats mellan staten och de försäkrade. I olika sammanhang har ifrågasatts,
att också arbetsgivarna skall lämna direkta bidrag till försäkringen.
I propositionen 1934: 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
in. in. föreslogs sålunda, att arbetsgivare med ett större antal
anställda skulle erlägga en särskild avgift, vilken skulle användas till täckande
av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas
förvaltningskostnader samt eventuellt andra åtgärder för försäkringens
utveckling. Förslaget i denna del avvisades av riksdagen. Arbetsgivaravgifter
föreslogs vidare av socialvårdskommittén i dess förslag
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Utredningen har för sin del utgått
ifrån att kostnaderna för försäkringen alltjämt skall fördelas mellan staten
och de försäkrade men vill beträffande arbetsgivarbidrag anföra följande.
I och för sig synes den omständigheten att arbetslöshetsförsäkringen är frivillig
— särskilt med den omfattning försäkringen numera fått — inte vara
något avgörande hinder mot att arbetsgivarbidrag till försäkringen uttages.
Eventuella sådana bidrag bör emellertid gå till statskassan och inte lämnas
direkt till arbetslöshetskassorna. Frågan blir alltså om statens bidrag till
försäkringen bör tas ut genom den vanliga beskattningen eller om denna
bör kompletteras med en specialskatt å arbetsgivarna för arbetslöshetsförsäkringens
skull. Denna fråga synes böra prövas i samband med ett mera
allmänt övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering. Utredningen
vill erinra om att chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallat särskilda utredningsmän med
uppdrag att verkställa en utredning angående den indirekta beskattningen
in. in. Frågan om uttagande av arbetsgivaravgifter i nu ifrågavarande fall
synes ha ett nära samband med nämnda utredningsuppdrag.

Vad angår skälen för statens medverkan vid bestridande av försäkringskostnaderna
bär utredningen framhållit, att det väsentliga skälet för denna
medverkan är att oförvållad arbetslöshet för därav drabbade grupper och
individer är en olycka av den naturen att kostnaderna för hjälpåtgärder åtminstone
delvis bör fördelas över hela samhället. Detta gäller såväl den arbetslöshet
som torde vara ofrånkomlig även vid i stort sett full sysselsättning
som den krisbetonade arbetslösheten. I övrigt har utredningen bl. a.
åberopat, att försäkringslinjen såsom tidigare framhållits är den principiellt
riktigaste formen för kontantunderstöd vid arbetslöshet, att statsbidrag är
eu förutsättning för att staten skall få den kontroll över försäkringen, som
från samhällets synpunkt är önskvärd, att statsbidraget till eu viss grad
kan verka utjämnande mellan olika kassor och därigenom möjliggöra även
för sämre ställda grupper att bli delaktiga av försäkringen o. s. v. Utredningen
fortsätter:

Principen för kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade var
från början, att de försäkrade skulle stå för kostnaderna vid låg arbetslöshet
samt att staten vid större arbetslöshet skulle lämna ett intill en viss gräns
allt kraftigare stöd. Sedermera har statens kostnadsandel ökats först genom

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

att huvuddelen av familjetilläggen betalas av staten och därefter genom införande
av kristillägget, numera grundstatsbidraget.

Utvecklingen under senare tid synes ha förstärkt skälen för att en väsentlig
del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen bestrides av samhället.
Dettas ansvar för arbetsmarknadspolitiken innefattande både en effektiv arbetsförmedling
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag syftar
bl. a. till att förhindra uppkomsten av arbetslöshet. Då en viss arbetslöshet
det oaktat av olika skäl alltid torde komma att finnas, är det konsekvent, att
samhället ger ett starkt stöd åt de institutioner, som har till syfte att ge de
av arbetslöshet drabbade en rimlig försörjning under arbetslöshetstiden.

Samtidigt har systemet för statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen inte
helt fungerat på det sätt man tidigare tänkt sig. Den omständigheten att
arbetslösheten nedgått långt under vad man tidigare räknat med har medfört,
att del centrala elementet i systemet, daghjälpsbidraget, under senare
år kommit att utnyttjas huvudsakligen för arbetslöshetskassorna inom säsongyrkena.
För övriga kassor har statsbidraget i stort sett begränsats till
familj etilläggsbidraget, grundstatsbidraget och medlemsbidraget. Under åren
1937, 1938 och 1939 hade samtliga kassor daghjälpsbidrag. Under åren 1948,
1949 och 1950 var 37 kassor i verksamhet. Av dessa erhöll resp. 13, 14 och
16 daghjälpsbidrag. År 1951 var 38 kassor i verksamhet, av vilka endast 11
hade daghjälpsbidrag.

Utredningen hänvisar till att en kraftig lyftning av hela daghjälpsnivån
fordras för att denna skall kunna komma upp till ett i förhållande till löner
och levnadskostnader någorlunda tillfredsställande minimum och helst däröver.
Kostnaderna för en dylik väsentlig förbättring av ersättningarna från
försäkringen bör fördelas mellan staten och de försäkrade. Statens insats
bör, förutom att åtagandet i fråga om daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag
utsträckes till de föreslagna högre beloppen, få formen av ett förbättrat
grundstatsbidrag. Redogörelse för utredningens förslag i denna del lämnas
i ett följande avsnitt.

Eu förbättring av förmånerna inom försäkringen förutsätter emellertid
även vid ett ökat statsbidrag en ökad insats från de försäkrade i form av
höjda avgifter. Rörande dessa har utredningen anfört, att en förbättring av
ersättningsbeloppen kommer att kräva en avgiftshöjning dels på grund av
de ökade understödskostnaderna, dels på grund av de ökade kraven på fondbildningen.
En förbättring av den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen
till ca 12 kronor (30/6 1952 7:24 kronor) torde tillsammans med den föreslagna
höjningen av familjetilläggen komma att medföra en total avgiftsökning
med ca 50 % även med det höjda grundstatsbidrag utredningen föreslår
(i förhållande till 1951 års avgifter).

Avgifternas storlek bestämmes delvis av behovet av fondering. Utredningen
lägger i ett följande avsnitt fram vissa synpunkter på denna. F. n. anser
utredningen sig inte kunna föreslå någon ändring i de inom försäkringen
tillämpade fonderingsprinciperna, vilket innebär, att utredningen räknar
med fortsatt fondavsättning. Om försäkringen erhåller effektivt stöd av staten
och arbetslösheten blir liten, kan det emellertid, anför utredningen, tänkas,
att fonderna så småningom blir tillräckliga, varigenom kassornas behov
av inkomster skulle minskas. Om ett sådant läge skulle inträffa — vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

41

i varje fall inte torde vara att räkna med under de närmaste åren — bör detta
vara anledning att ta upp frågan om kostnadsfördelningen inom försäkringen
till omprövning.

I fråga om daghjälpsbidraget erinrar utredningen, att socialvårdskominittén
i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring beträffande
alternativ It uttalade följande (s. 410):

De nuvarande bestämmelserna rörande statens bidrag till daghjälpskostnaderna
ha ännu icke prövats under någon allmän krissituation av större
omfattning. Inom några kassor ha dock inträffat temporära stegringar i
arbetslöshetens omfattning, som under någon tid kraftigt ökat undersfödsrörelsen.
Enligt gjorda erfarenheter ha statsbidragsbestämmelserna härvid
befunnits fungera på avsett vis. Kassornas ekonomiska ställning har icke påverkats
i nämnvärd mån av de stegrade utbetalningarna, enär dessa i betydande
utsträckning täckts genom bidrag från staten. De hittills föreliggande
erfarenheterna kunna visserligen icke sägas utgöra bevis för att bidragsgrunderna
i alla avseenden fått rationellast möjliga avvägning. Det saknas
emellertid anledning att antaga annat än att de i varje fall i stort sett fylla
avsedd funktion.

Det anförda ger vid handen, att statsbidragets progression med all sannolikhet
är väl avvägd. Kommittén har övervägt, huruvida man icke utan att
ändra själva stegringsgraden dock borde sänka bidraget. Kassorna komma
ju enligt kommitténs ovan återgivna förslag i åtnjutande av ett bidrag om
fyra kronor för varje utgivet daghjälpsbelopp. En minskning av bidraget
skulle kunna ske genom att man låter statsbidraget börja utgå, först sedan
understödsrörelsen nått en större omfattning än vad för närvarande är fallet.
Kommittén har emellertid ansett det angeläget att undvika åtgärder, som
kunna vara ägnade att motverka bildandet av kassor inom den obligatoriska
försäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att icke föreslå
någon ändring i de nuvarande statsbidragsgrunderna i här nämnt hänseende.

Utredningen anser sig för sin del kunna ansluta sig till de av socialvårdskommittén
anförda synpunkterna och föreslår därför ingen ändring av bestämmelserna
om daghjälpsbidrag.

I fråga om familjetilläggsbidraget, som utgår med 75 % av utbetalade
lamiljetillägg, föreslår utredningen inte någon ändring.

Beträffande förvaltningsbidraget föreslår utredningen eu viss höjning. I

I detta sammanhang har utredningen anfört, att 1950 års besparingsutredning
i en promemoria den 14 november 1950 bl. a. anfört följande.

Besparingsutredningen finner den under senare år fortgående ökningen av
statsbidragen till arbetslöshetskassorna ytterst oroväckande in- statsfinansiell
synpunkt. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, om det är ofrånkomligt
att statsbidragen till arbetslöshetskassorna måste mer än fördubblas under
eu period av full sysselsättning. Mot bakgrunden av att till beloppet synnerligen
betydande fonderingar samtidigt ägt rum framträder statsbidragets
ökning i än allvarligare dager. Utredningen anser det därför angeläget, att
sådana åtgärder skyndsamt vidtagas, som kunna åstadkomma en begränsning
av statsbidragen till arbetslöshetskassorna.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Besparingsutredningen har vidare framhållit, att det syntes böra utredas
om inte statens bidrag kan utformas så att statsbidrag under perioder av
full sysselsättning utgår med förhållandevis ringa belopp för att stiga därest
en verklig arbetslöshet skulle inträda. Det nuvarande systemet torde enligt
besparingsutredningen visserligen vara avsett att verka i sådan riktning men
har ändock i praktiken medfört betydande statsutgifter även i lägen med
brist på arbetskraft.

1 direktiven för 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har under
hänvisning till besparingsutredningens nämnda uttalanden anförts, att det
bör övervägas huruvida det är möjligt att i högre grad än vad nu är fallet
utforma bidragsreglerna så att statsbidrag under full sysselsättning utgår
med förhållandevis ringa belopp för att stiga då större arbetslöshet inträder.

1951 års utredning har under hänvisning till vad den anfört i olika sammanhang
uttalat, att utredningen inte kan dela besparingsutredningens uppfattning.
Bl. a. hänvisas till vad som sagts om arbetslöshetsförsäkringens betydelse
även i tider med hög sysselsättning. Vad statsbidragssystemet angår
är detta, anför utredningen, f. n. i utpräglad grad anordnat så att statsbidragsprocenten
är låg när arbetslösheten är låg men stiger med ökande arbetslöshet.
Enligt utredningens mening bör staten — med bibehållande i
övrigt av systemets principiella uppläggning — lämna ett effektivare stöd
i sådan form att en böjning överlag av försäkringsersättningarna garanteras.
Detta kan endast ske genom att de bidragsformer — främst grundstatsbidraget
— som utgår med samma procenttal oberoende av arbetslöshetens storlek
förbättras.

Grundstatsbidraget.

Utredningen erinrar, att socialvårdskommittén i sitt förslag om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, alt. II, upptog ett grundbelopp å 4 kronor i
fråga om den obligatoriska delen av försäkringen. Denna del skulle finansieras
till V3 av arbetsgivarna medan återstoden av kostnaderna skulle delas
mellan de försäkrade och staten. Arbetsgivarbidraget och de försäkrades avgifter
beträffande detta grundbelopp skulle ingå till statskassan. Arbetslöshetskassorna
skulle erhålla ett bidrag från staten med 4 kronor för varje
utgivet daghjälpsbelopp.

Om man omräknar kristillägget, som infördes som ett tillfälligt statsbidrag
men sedermera omvandlats till ett fast bidrag, grundstatsbidraget, efter socialstyrelsens
levnadskostnadsindex utan och med skatter (sept. 1952) med
1944 som basår (det år kristillägget beslöts), skulle bidraget uppgå till
1: 06 kronor resp. 1: 12 kronor. Omräknat efter löneindex (aug. 1952) skulle
bidraget uppgå till 1: 64 kronor.

För att de försäkrade skall stimuleras till ökade insatser bör grundstatsbidraget
enligt utredningens mening vara beroende av daghjälpens storlek.
Utredningen har funnit det rimligt, att grundstatsbidraget höjes så att det
utgör grovt räknat 1/3 av daghjälpens belopp. Bidraget bör emellertid, för att
kassor med sämre möjligheter att utgiva en tillfredsställande daghjälp skall

Kangl. Maj.ts proposition nr 166.

43

erhålla något bättre stöd, utgå med något högre andel av daghjälpen vid låg
och något lägre andel vid högre daghjälp. Bidraget bör maximeras på sådant
sätt att det inte stiger, när daghjälpens belopp närmar sig det fastställda
högsta beloppet. Från dessa utgångspunkter har utredningen utformat följande
förslag. Det är sannolikt, att den lägsta i praktiken förekommande daghjälpen
kommer att uppgå till 5 å 6 kronor. Utredningen har räknat med
5: 50 kronor och föreslår vid denna daghjälp ett grundstatsbidrag av 2: 25
kronor, utgörande 40,9 % av daghjälpen. För varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger 5: 50 kronor bör bidraget höjas med 25 öre utöver grundbeloppet
2: 25 kronor. Det sammanlagda grundstatsbidraget må dock högst
uppgå till 5 kronor, vilket inträffar vid en daghjälp å 16:50 kronor (inkl.
grundstatsbidraget). Bidraget kommer då att utgöra 30,s % av daghjälpen.

Daghjälpen förutsättes understiga 5: 50 kronor endast i det fall särskilda
omständigheter, deltidsarbete etc. föreligger. Om daghjälpsbeloppet understiger
5: 50 kronor, föreslås grundstatsbidraget utgå med 40 % av daghjälpsbeloppet.

De nya statsbidragsbestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1953. För
att de försäkrade själva verkligen skall göra sin insats för ökning av daghjälpen
och för att denna ökning inte skall begränsas endast till grundstatsbidraget,
anser utredningen skäligt, att höjt grundstatsbidrag över huvud
taget inte får utgå, om inte de försäkrade påtar sig en avgiftsökning, som
svarar mot en höjning av daghjälpen med minst en krona, räknat med utgångspunkt
från daghjälpen den 31 december 1952. Tillsynsmyndigheten
föreslås dock erhålla befogenhet att medgiva undantag härifrån, då tillsynsmyndigheten
med hänsyn till löneläget för kassans medlemmar eller till kassans
ekonomiska ställning finner så erforderligt.

Enligt förslaget kommer grundstatsbidraget att utgå med följande belopp
vid olika storlek på daghjälpen, övre klassgränsen i varje klass har satts 26
öre lägre än den närmast högre klassgränsen, då daghjälpsbelopp däremellan
inte kan beräknas förekomma. I tabellen lämnas även uppgift om grundstatsbidragets
procentuella andel av daghjälpsbeloppet (inkl. grundstatsbidraget).

Daghjälp

Grundstatsbidraget

Grundstats-

i % av

daghiälpen

(inkl. grund-statsbidrag)
kronor

bidrag

Lägsta

Högsta

kronor

klass-

gränsen

klass-

gränsen

5,50— 6,24 ................

............... 2,25

40,0

36,0

6,50— 7,24 ................

............... 2,50

38,5

34,5

7,50— 8,24 ................

............... 2,75

36,7

33,3

8,50— 9,24 ................

............... 3,00

35,3

32,4

9,50—10,24 ................

............... 3,25

34,2

31,7

10,50—11,24 ................

............... 3,50

33,3

31,1

11,50—12,24 ................

............... 3,75

32,6

30,6

12,50—13,24 ................

............... 4,00

32,0

30,2

13,50—14,24 ................

............... 4,25

31,5

29,8

14,50—15,24 ................

............... 4,50

31,0

29,5

15.50— 16,24 ................

16.50— ................

............... 4,75

............... 5,00

30,6

30,3

29,2

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

Genom det föreslagna systemet uppnås, anför utredningen, en viss automatisk
reglering av grundstatsbidraget. Stiger löner och levnadskostnader,
får man förutsätta, att daghjälpen höjes och därmed även grundstatsbidraget.

Till belysande av det föreslagna systemet lämnas följande uppgifter beträffande
de lägsta daghjälpsbeloppen efter förslagets genomförande samt
uppgifter om fördelningen av grundstatsbidrag och kostnaderna för de försäkrade
vid de olika daghjälpsbeloppen. Som utgångspunkt har tagits nu gällande
daghjälpsbelopp inom kassorna. Den del av daghjälpen, som — frånsett
daghjälpsbidrag — bekostas helt av de försäkrade benämnes »egendelen».

Nuv.

Nuv.

Egendelen

Grund-

Blivande

Ökning

dag-

egen-

ökad

stats-

daghjälp

av dag-

hjälp

del

med 1

b drag

lägst

hjälpen

kronor

kronor

krona

kronor

kronor

i %

3,25........

...... 2,50

3,50

2,25

5,75

76,9

3,75........

...... 3,00

4,00

2,50

6,50

73,3

4,00........

...... 3,25

4,25

2,50

6,75

68,8

4,25........

...... 3,50

4,50

2,50

7,00

64,7

4,50........

...... 3,75

4,75

2,75

7,50

66,7

4,75........

...... 4,00

5,00

2,75

7,75

63,2

5,00........

...... 4,25

5,25

2,75

8,00

60,0

5,25........

...... 4,50

5,50

3,00

8,50

61,9

5,50........

...... 4,75

5,75

3,00

8,75

59,1

5,75........

...... 5,00

6,00

3,00

9,00

56,5

6,00........

...... 5,25

6,25

3,25

9,50

58,3

6,50........

...... 5,75

6,75

3,25

10,00

53,8

7,00........

...... 6,25

7,25

3,50

10,75

53,6

7,50........

...... 6,75

7,75

3,75

11,50

53,3

7,75........

...... 7,00

8,00

3,75

11,75

51,6

8,00........

...... 7,25

8,25

3,75

12,00

50,0

Beträffande en ökning av

de försäkrades egendel med mera än en krona

lämnas följande exempel på fördelningen

av grundstatsbidraget och kost-

naderna för

maximum 8

de försäkrade
kronor.

med utgångspunkt från

nuvarande

daghjälps-

Nuv.

Nuv.

Ökning av

Beräknad

Grund-

Beräknad

dag-

egen-

egendelen

egen-

stats-

dag-

hjälp

del

med

del

bidrag

hjälp

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

kronor

8,00........

....... 7,25

1,25

8,50

4,00

12,50

8,00........

....... 7,25

2,25

9,50

4,25

13,75

8,00........

...... 7,25

3,25

10,50

4,50

15,00

8,00........

....... 7,25

4,25

11,50

5,00

16,50

8,00........

...... 7,25

5,25

12,50

5,00

17,50

Vid en ökning av daghjälpen från nuvarande 8 kronor (inkl. grundstatsbidrag)
till exempelvis 15 kronor skulle grundstatsbidraget alltså uppgå till
4: 50 kronor. De försäkrade skulle få svara för 3: 25 kronor av höjningen.
Härtill kommer emellertid på de försäkrade ytterligare en viss höjning av
avgifterna på grund av de ökade kraven på fondbildning, svarande mot ökningen
av daghjälpen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

45

Under förutsättning att daghjälpsbidrag inte utgår skulle fördelningen av
kostnaderna för daghjälp mellan staten och de försäkrade vid olika daghjälpsbelopp
bli följande enligt de föreslagna bestämmelserna.

Daghjälps-

belopp

Grundstats-

bidrag

De försäk-rade

Procentuell fördelning

kronor

kronor

kronor

staten

de försäkrade

10,00..........

......... 3,25

6,75

32,5

67,5

11,00 ..........

......... 3,50

7,50

31,8

68,2

12,00..........

......... 3,75

8,25

31,2

68,8

13,00..........

......... 4,00

9,00

30,8

69,2

14,00..........

......... 4,25

9,75

30,4

69,6

15,00..........

......... 4,50

10,50

30,0

70,0

16,00..........

......... 4,75

11,25

29,7

70,3

17,00..........

......... 5,00

12,00

29,4

70,6

I det fall daghjälpsbidrag utgår blir förhållandet givetvis ett annat, såsom
framgår av kostnadsberäkningarna i det följande.

Grundstatsbidraget skall enligt förslaget såsom nu utgå per daghjälpsbelopp
och alltid beräknas efter den tillförsäkrade daghjälpen. Beräkningen av
bidraget måste göras för varje klass i en kassa, om daghjälpsbeloppen är
olika stora i klasserna.

Kostnaderna för det föreslagna grundstatsbidraget är, anför utredningen,
svåra att beräkna, då de är beroende av arbetslöshetens omfattning. I följande
sammanställning lämnas vissa uppgifter om kostnadernas storlek vid
olika genomsnittliga daghjälpsbelopp och antal understödsdagar per årsmedlem.
Antalet årsmedlemmar har beräknats till 1 200 000.

Genomsnittligt

Kostnaderna

i milj.

kronor för grundstatsbidraget vid ett

daghjälpsbelopp

genomsnittligt antal

understödda dagar av

kronor

2,0

3,0

4,0

5,0

6,0 7,0

10,00.................

....... 7,8

11,7

15,6

19,5

23,4 27,3

11,00.................

....... 8,4

12,6

16,8

21,0

25,2 29,4

12,00.................

....... 9,0

13,5

18,0

22,5

27,0 31,5

13,00.................

....... 9,6

14,4

19,2

24,0

28,8 33,6

14,00.................

....... 10,2

15,3

20,4

25,5

30,6 35,7

15,00.................

....... 10,8

16,2

21,6

27,0

32,4 37,8

Kostnader med nuvarande grund-

statsbidrag..........

....... 1,8

2,7

3,6

4,5

5,4 6,3

Antalet understödsdagar per årsmedlem för

hela försäkringen har under

åren 1941—1951 uppgått till följande.

Antal under-

Antal under-

År

stödsdagar per

År

stödsdagar per

årsmedlem

årsmedlem

1941..................

.... 7,4

1947

..... 1,7

1942 ..................

.... 5,1

1948

..... 2,3

1943 ..................

.... 2,7

1949

..... 2,8

1944 ..................

.... 2,7

1950

..... 2,6

1945 ..................

____ 3,0

1951

..... 1,5

1946 ..................

.... 1,9

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Fondbildningen.

Utredningen har i ett särskilt avsnitt behandlat de nu tillämpade reglerna
för fondering inom arbetslöshetskassorna. Härvid har utredningen bl. a. anfört,
att fonden inom de erkända arbetslöshetskassorna har givits karaktären
av en utjämningsfond i den meningen, att fondens medel skall användas för
utjämning av verksamhetens ekonomiska förlopp. Bestämmelserna om fondbildning
avser alltså endast att trygga skapandet av så stora tillgångar för
kassorna, att de kan bära de ekonomiska påfrestningar, som uppkommer vid
större omfattning av den del av arbetslösheten, för vilken försäkringen är
avsedd att ge hjälp. Avsikten har varit att vid en mycket stor omfattning av
arbetslösheten eller vid många fall av långvarig sådan, arbetslinjen skall
minska det ekonomiska trycket på kassorna. Det åsyftas inte, att fonden
skall bli så stor, att en verklig preaniereserv bildas, d. v. s. en fond motsvarande
värdet av samtliga löpande utfästelser av understöd.

Fonden får endast tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår
till täckande av kassans löpande utgifter. Det är emellertid uppenbart,
att kassan vid större påfrestningar måste vidtaga åtgärder för ett återställande
av balansen mellan inkomster och utgifter samt åter bringa upp fonden
till dess föreskrivna minimistorlek. Dessa åtgärder kan bestå i uttaxering
å medlemmarna eller i minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens
längd.

Det säger sig självt att en kassas ekonomiska bärkraft blir i viss utsträckning
större, ju större antal medlemmar en kassa omfattar. Fondbildningen
har därför bestämts i relation till kassornas medlemsantal på så sätt, att
fonden skall vara relativt större, ju mindre kassorna är. Fondbildningens
storlek har vidare satts i relation till arbetslöshetsriskens storlek. Man har
därvid gått vägen över kassans inkomster, enär dessa självfallet måste stå
i proportion till arbetslöshetens genomsnittliga omfattning. Enligt de bestämmelser,
som trädde i kraft den 1 januari 1935, skulle fondens storlek fastställas
med hänsyn till de tre sistförflutna årens inkomster. I skrivelse den
17 december 1936 framlade socialstyrelsen förslag om vissa ändringar i den
för arbetslöshetsförsäkringen gällande lagstiftningen. Styrelsen framhöll därvid
bl. a., att de gällande reglerna i många fall lämnade en för svag fondbildning.
Enligt socialstyrelsens mening vore det nödvändigt att grunda fondberäkningarna
på erfarenheterna under en längre följd av år, så att såväl
hög- som lågkonjunktur kunde öva inverkan. Styrelsen föreslog, att fondens
storlek skulle beräknas med hänsyn till de genomsnittliga inkomsterna under
tio i stället för tre år. Den väsentligaste ändringen vid detta tillfälle av fondbestämmelserna
var emellertid att man för kassor med 10 000 medlemmar
och däröver hädanefter skulle kräva en fond, som motsvarade två gånger
inkomstgenomsnittet i stället för såsom förut endast en gång detta tal. Skälet
var att de första fondbestämmelserna visat sig leda till för svag fondbildning.
Bestämmelser i enlighet med socialstyrelsens förslag trädde i kraft den
1 juli 1937.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

47

Utredningen har vidare anfört följande.

Under de år den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen varit
i verksamhet har sysselsättningen varit god, under längsta tiden faktiskt exceptionellt
god. Arbetslöshetsförsäkringen och i detta sammanhang fonderna
har inte prövats under en något försvagad konjunktur eller depression. Man
har således inte erhållit någon erfarenhet om hur de nuvarande fondreglerna
verkar i alla för framtiden tänkbara situationer.

Trots den i allmänhet särpräglat goda sysselsättningen har dock för enstaka
år i några kassor redovisats förlust på grund av arbetslöshetens stora
omfattning inom yrket. Påfrestningarna har i två fall — musikernas samt
sko- och läderarbetarnas kassor — varit av en sådan omfattning, att med
hänsyn till kassans ekonomiska ställning åtgärder av det slag, som angives
i 24 § arbetslöshetskasseförordningen och 67—69 §§ kassastadgarna måst
vidtagas. De inskränkningar i understödsrätten, som härvid infördes, kunde
efter en relativt kort tid upphävas. Beträffande en del övriga kassor, bl. a.
stenindustriarbetarnas och beklädnadsarbetarnas, har fonden vid några tillfällen
fått tagas i anspråk. År 1940 förekom underskott å understödsrörelsen
i fem kassor, nämligen sadelmakarnas, stenindustriarbetarnas, träindustriarbetarnas,
musikernas och lantarbetarnas. Mera betydande underskott förekom
endast i stenindustriarbetarnas och musikernas kassor. I båda dessa
kassor minskade fonden betydligt. Under år 1941 minskade fonderna i likaledes
fem kassor, nämligen stenindustriarbetarnas, sko- och läderarbetarnas,
musikernas, frisörernas och textilarbetarnas. I sko- och läderarbetarnas kassa
minskade fonden även 1943.

Fonderna måste givetvis stå i proportion till bl. a. storleken av det dagunderstöd,
som kassan har att för den närmaste framtiden utgiva. Uttrycker
man kassornas fonder i antalet dagunderstöd per medlem, tages hänsyn till
detta. Ifrågavarande tal har sammanställts i följande tablå.

Fonderna per
medlem om -

År räknade i

antal dagunderstöd.

1935 ................... 8,1

1936 ................... 9,3

1937 ................... 9,3

1938 ................... 11,0

1939 ................... 13,0

1940 ................... 12,2

1941 ................... 8,0

1942 ................... 10,7

1943 ................... 12,5

Fonderna per
medlem om -

År räknade i

antal dagunderstöd.

1944 ............... 11,6

1945 ............... 12,1

1946 ............... 13,4

1947 ............... 14,5

1948 ............... 15,0

1949 ............... 16,3

1950 ............... 17,6

1951 ............... 18,5 (approx.)

Räknat efter ett genomsnittligt dagunderstöd av kr. 14,15 (genomsnittlig
daghjälp 12 kr., familjetillägg 2,is) skulle fonderna per medlem 1951 motsvara
endast 11,3 dagunderstöd.

De erkända arbetslöshetskassornas fonder uppgick vid årsskiftet 1951/52
till nära 180 milj. kr. Fondökningen har varit betydande. Det är emellertid
att märka att det, som ovan framhållits, under de år arbetslöshetsförsäkringen
varit i verksamhet i det stora hela rått ovanligt goda sysselsättningsförhållanden.
Vid bedömandet av fondökningen hör hänsyn även tagas till den
försämring i penningvärdet som ägt rum under senare år. Denna försämring
beräknades enbart under år 1951 till 20 %, vilket betyder att över 30

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

milj. kr. behövs för att täcka den förlust, som uppkommit genom penningvärdeförsämringen.
Enligt gällande bestämmelser måste kassorna placera
sina tillgångar framför allt i obligationer och banktillgodohavanden, varför
de inte har möjlighet att göra placeringar, som följer utvecklingen i penningvärdet.
Överskottet under 1951 å 21,8 milj. kr. täcker sålunda inte ens minskningen
genom penningvärdets fall angivna år av fondernas realvärde.

Kassornas ekonomiska ställning är i själva verket inte så god, som kan
synas framgå av överskotten på verksamheten de senare åren.

Vid en ökning av försäkringsersättningarna i den omfattning utredningen
räknat med måste de sammanlagda fonderna ökas med upp mot 100 milj. kr.
på relativt kort tid.

Under hänvisning till den lämnade redogörelsen och med hänsyn till att
nuvarande fonder inte prövats vid lågkonjunktur, inte ens en måttlig sådan,
har utredningen inte ansett sig f. n. kunna framlägga förslag om vare sig en
skärpning av gällande bestämmelser eller en uppmjukning av desamma.

Förvaltning sbidraget.

Enligt gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidraget dels i form av
medlemsbidrag dels i form av arvodesbidrag. Medlemsbidraget utgår, som
tidigare nämnts, i fråga om kassor, som uppbär veckoavgifter, med fyra
kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som inte överstiger 3 000,
med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger
3 000 men inte 25 000 och med två kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 25 000. Till kassa, som uppbär månadsavgifter,
utgår statsbidraget med två tredjedelar av nyss nämnda belopp. Kungl.
Maj:t kan dock på särskild framställning medgiva undantag härifrån. Arvodesbidraget
utgår med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode
till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Detta bidrag,
som för år 1951 uppgick till 5 495 kronor, saknar enligt utredningens mening
större betydelse, varför endast frågan om medlemsbidraget upptagits
till behandling av utredningen.

Med ledning av de uppgifter, som stått att hämta framför allt i kassornas
vinst- och förlusträkningar, ges i en som bilaga till betänkandet intagen promemoria
dels en översikt över förvaltningskostnadernas allmänna utveckling
sedan 1938 då gällande bidrag till kassor med veckoavgift trädde i kraft
och dels en redogörelse för hur kostnaderna påverkas av olika faktorer såsom
medlemsantal, avgiftsuppbörd in. in.

Av den i promemorian lämnade redogörelsen framgår, anför utredningen,
att förvaltningskostnaderna per medlem under tiden 1938—1951 stigit väsentligt
men ej i takt med den allmänna löne- och prisstegringen. För kassor
med högst 10 000 medlemmar är stegringen i genomsnitt 23 %, för kassor i
storleksordningen 10 000—25 000 medlemmar 48 % och för de större kassorna
i genomsnitt 24 % av kostnaderna 1938.

Förenklingar i administrationen torde väsentligt ha bidragit till att hålla
tillbaka kostnadsstegringen. Av stor betydelse i detta sammanhang är emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

49

lertid, att kassorna med hänsyn till förvaltningsbidraget inte ansett sig ha
möjlighet att höja ersättningen till de lokala redogörarna i den utsträckning,
som ansetts önskvärd med hänsyn till deras arbetsuppgifter, den allmänna
löne- och prisutvecklingen etc. Arbetslöshetskassorna har under senare år
fått allt större svårigheter att förmå medlemmar att åtaga sig uppdrag som
redogörare. I allt torde de senaste åren ungefär 2 000 redogörare ha utbytts
per år. Kassorna har små möjligheter att genom höjning av ersättningarna
hålla redogörarna skadeslösa för penningvärdets fall. Redogörarna får i
många fall av arvodet från kassan, vilket i allmänhet torde uppgå till 2 å
3 kronor per medlem och år, bekosta expenser, porto, resor till medlemmar
etc. och även provision till uppbördsmännen på olika arbetsplatser. En ökning
av redogörarnas arvoden med endast en krona per medlem skulle för
hela försäkringen innebära en höjning av förvaltningskostnaderna med över
1 milj. kronor.

Det är, framhåller utredningen, angeläget, att det finnes en kunnig och
stabil redogörarkår inom arbetslöshetsförsäkringen. En stor del av ansvaret
för försäkringens rätta handhavande vilar på redogörarna. Det är därför
önskvärt, att ersättningen blir sådan, att redogörarna under längre tid behåller
sina uppdrag. Ett hastigt ombyte av redogörare betyder ökade kostnader
för kassorna i fråga om instruktion, inspektion och ökat arbete med
rättelser etc.

Medlemsantalet har väsentlig betydelse för förvaltningskostnaderna. Räknat
per medlem minskar dessa med stigande medlemsantal. Den nuvarande
differentieringen av förvaltningsbidraget efter medlemsantal synes enligt utredningens
mening sålunda väl befogad.

Kassor med månadsavgifter har i genomsnitt haft något lägre förvaltningskostnader
än kassor med veckoavgifter. Skillnaden är emellertid genomsnittligt
liten samtidigt som variationerna kassorna emellan är betydande, varför
någon egentlig grundval för en differentiering av förvaltningsbidraget mellan
kassor med månadsavgifter och kassor med veckoavgifter inte kan sägas
föreligga. Samtliga månadskassor har numera av Kungl. Maj :t medgivits
erhålla det högre statsbidraget. Utredningen föreslår, att differentieringen
slopas och att kassorna erhåller samma förvaltningsbidrag oberoende av om
de upptar månads- eller veckoavgifter.

I fråga om medlemsbidragets storlek anför utredningen, att beloppen enligt
omräkning efter socialstyrelsens levnadskostnadsindex med och utan
skatter med 1938 som bas skulle minst fördubblas och alltså uppgå till 8, 6
resp. 4 kronor per årsmedlem. Med hänsyn till alt förvaltningskostnaderna
emellertid inte följt pris- och löneutvecklingen helt, föreslår utredningen,
att medlemsbidraget höjs till 5, 4 och 3 kronor per årsmedlem, vilket innebär
en ökning med i genomsnitt ca 30 %.

Utredningen förutsätter, att den föreslagna höjningen av medlemsbidraget
kommer redogörarna till godo och på så sätt medverkar till skapandet av en
fast och kunnig redogörarkår, som är en nödvändighet för arbetslöshetsförsäkringens
rätta handhavande, inte minst ur kontrollsynpunkt, ökade för4
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 166.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

måner inom försäkringen kräver en effektiv kontroll särskilt från redogörarnas
sida.

Vad en dylik höjning av medlemsbidraget skulle betyda framgår av följande
tabell med uppgifter om förvaltningsbidragets andel av kassornas förvaltningskostnader
i kassor av olika storleksordning år 1951 vid nuvarande
och föreslagna bidragsbelopp.

Vid nuvarande

Med föreslagna

Antal

bidragsbelopp

bidragsbelopp

årsmedlem mar

(4, 3, 2 kronor

(5, 4, 3 kronor

per medlem) %

per medlem) %

— 1 999 .....

........ 44

54

2 000— 4 999 .....

........ 14

55

5 000— 9 999 .....

........ 41

52

10 000—14 999 .....

........ 54

69

15 000—19 999 .....

........ 50

66

20 000—24 999 .....

........ 52

68

25 000—49 999 .....

........ 48

65

50 000— .....

........ 46

65

Vid jämförelsen har utredningen räknat med oförändrade redogörararvoden.
Hänsyn har ej heller tagits till inträffade kostnadsökningar under
år 1952 bl. a. beroende på en stegring av lönerna för kassornas förvaltningspersonal.

Kostnadsberäkningar.

Utredningen har framhållit, att kostnaderna vid bifall till utredningens
förslag inte kan beräknas exakt. Kostnaderna är nämligen beroende av ett
flertal faktorer, varav några kan bli föremål för endast mycket osäkra antaganden.
Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.

Kostnadernas storlek bestämmes av följande faktorer, nämligen försäkringens
omfattning (årsmedlemsantalet), understödsutbetalningens omfattning
(antal understödda dagar per årsmedlem) samt understödsförmånernas
storlek (genomsnittligt belopp av daghjälp och familjetillägg).

I fråga om medlemsantalet må framhållas, att ökningen inte kan bli så
stor i fortsättningen inom den nuvarande försäkringens gränser. Skulle
emellertid försäkringen utvidgas att omfatta även hemarbetare, företagare
etc, torde ökningen bli av en annan storleksordning. I det följande har
räknats med 1 200 000 medlemmar, samma årsmedlemsantal som använts
av arbetsmarknadsstyrelsen vid beräkningen av anslaget till bidrag till erkända
arbetslöshetskassor för budgetåret 1953/54.

Beträffande arbetslöshetens storlek och understödsutbetalningens omfattning
må endast framhållas, att det här är svårt att ens göra en uppskattning,
då det är omöjligt att nu bedöma det framtida läget på arbetsmarknaden.
I följande beräkningar har därför räknats med olika lägen på arbetsmarknaden.

Man torde till en början inte kunna räkna med att daghjälpsbeloppet
kommer att uppgå till mera än i genomsnitt 11 å 12 kr. I nedanstående beräkningar
har räknats med 12 kr. Storleken av det genomsnittliga familjetillägget
är beroende av arbetslöshetens omfattning på det sättet att då ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

51

betslösheten ökar drabbas allt aktivare åldrar och därmed ett större antal
familjeförsörjare av densamma. Med utgångspunkt från nuvarande proportioner
mellan make- och husföreståndarinnetillägg samt barntillägg räknas
här med ett genomsnittligt familjetillägg av kr. 2: 15 vid 2,o och kr. 2: 25
vid 4,o understödsdagar per årsmedlem.

Grundstatsbidraget samt daghjälps- och familjetilläggsbidraget är beroende
av antalet understödda dagar, vilket i sin tur är beroende av läget
på arbetsmarknaden. Medlemsbidraget däremot utgår per årsmedlem och är
alltså oberoende av sysselsättningsförhållandena.

Beträffande daghjälpsbidraget må erinras om att utrymme för en viss
ökning av daghjälpsbeloppet finnes med nuvarande bestämmelser, eftersom
inte alla medlemmar är tillförsäkrade det maximala daghjälpsbeloppet,
8 kr. ökningen för statsverket i fråga om daghjälpsbidraget bör därför räknas
på den del av daghjälpen, som överstiger nämnda belopp, minskat med
grundstatsbidraget.

Daghjälpsbidraget för varje daghjälpsklass varierar systematiskt med antalet
understödda dagar per medlem efter den s. k. daghjälpsbidragstabellen.
Daghjälpsbidragsprocenten kan vara olika för skilda år, även om antalet
understödsdagar är detsamma för försäkringen i dess helhet. Daghjälpsbidragsprocenten,
räknad för hela försäkringen, är nämligen beroende
av hur arbetslösheten och därmed daghjälpsbidraget fördelar sig på
de olika kassorna.

För att belysa de föreslagna förbättringarnas inverkan på kostnaderna
för de försäkrade och staten i jämförelse med ett gånget år, redovisar
utredningen först de faktiska kostnaderna 1950 och de beräknade kostnaderna
för samma år efter de föreslagna förbättringarna. Nämnda år var antalet
ärsmedlemmar 1 072 000, antalet understödda dagar per årsmedlem 2,6
och den genomsnittligt utbetalade daghjälpen 6:55 kronor.

Jämförelsen framgår av följande uppställning.

Nuvarande

bestämmelser

kronor

Föreslagna

bestämmelser

kronor

Kassornas kostnader:

Understöd....................

22 578 000

39 976 000

Förvaltning...................

5 402 000

5 402 000

Totalt

27 980 000

45 378 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag.................

2 101 000

10 453 000

Daghjälpsbidrag...................

4 644 000

6 393 000

Familjetilläggsbidrag...............

3 156 000

4 895 000

Förvaltningsbidrag...............

2 818 000

3 890 000

Totalt

12 719 000

25 631 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

45,5

56,5

Ökningen av daghjälpsbidraget, föranledd av den del av det genomsnittJiga
daghjälpsbeloppet, som överstiger det nuvarande maximibeloppet 7:25
kronor exkl. grundstatsbidrag, uppgår till ca 775 000 kronor. Om hänsyn
tages endast till denna ökning av daghjälpsbidraget, skulle merkostnaderna
lör statsverket ha uppgått till ca 11,9 milj. kronor under 1950 mot ca 12,9
milj. kronor enligt sammanställningen.

52

Iiungl. Maj.ts proposition nr 166.

Vidare har utredningen gjort motsvarande uppskattningar av kostnaderna
vid 2,o och 4,o understödda dagar per årsmedlem och 1 200 000 årsmedlemmar.
Dessa uppskattningar framgår av följande uppställningar.

2,o understödda dagar per årsmedlem.

Kassornas kostnader:

Understöd.........................

Förvaltning.......................

Nuvarande
bestämmelser
(daghjälp 7:25 kr.)

...... 20 760 000

...... 7 800 000

Föreslagna
bestämmelser
(daghjälp 12 kr.)

33 960 000
7 800 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag..................

Daghjälpsbidrag...................

Familjetilläggsbidrag...............

Förvaltningsbidrag.................

Totalt 28 560 000

...... 1 800 000

...... 3 432 000

...... 2 520 000

...... 3 156 000

41 760 000

9 000 000
4 356 000

3 870 000

4 356 000

Totalt 10 908 000

21 582 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

....... 38,2

51,7

4,o understödda dagar per årsmedlem.

Kassornas kostnader:

Understöd.........................

Förvaltning.......................

Nuvarande
bestämmelser
(daghjälp 7: 25 kr.)

....... 41 520 000

....... 7 800 000

Föreslagna
bestämmelser
(daghjälp 12 kr.)

68 400 000
7 800 000

Statsbidrag:

Grundstatsbidrag..................

Daghjälpsbidrag...................

Familjetilläggsbidrag...............

Förvaltningsbidrag.................

Totalt 49 320 000

....... 3 600 000

...... 13 104 000

....... 5 040 000

....... 3 156 000

76 200 000

18 000 000
16 632 000
8 100 000
4 356 000

Totalt 24 900 000

47 088 000

Statsbidraget i % av totalkostnaderna

....... 50,5

61,8

Utredningen har vidare bl a. redovisat följande beräkningar av totalkostnaderna
och statsbidraget under de närmaste budgetåren.

Antal års-medlemmar

Antal

Totalkostn.

Statsbidrag

Budgetår

understödda
dagar per
årsmedlem

för försäkr.
milj. kr.

milj. kr.

i * av
totalkostn.

1953/54 .

. 1 200 000

2,6

42,1

20,0

47,5

1954/55 .

. 1 200 000

2,6

50,4

27,3

54,2

3,0

57,3

32,6

56,9

3,4

63,9

37,6

58,8

Förslagsanslaget till bidrag till erkända arbetslöshetskassor är för budgetåret
1952/53 uppfört med 14,o milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har
beräknat medelsbehovet under anslaget till 14,7 milj. kronor under budget -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

året 1953/54. Härvid har styrelsen räknat med 1 200 000 medlemmar i kassorna
samt 2,6 understödda dagar per årsmedlem. Såsom framgår av sistnämnda
sammanställning uppskattar utredningen det sammanlagda statsbidraget
under angivna förutsättningar vid genomförande av utredningens
förslag till 27,3 milj. kronor för helt budgetår. Kostnadsökningen skulle
alltså bli (27,3—14,7) 12,6 milj. kronor. Då statsbidrag, bortsett från vissa
förskott, utbetalas kalenderårsvis i efterskott kommer emellertid endast en
del av kostnadsökningen att framträda under nästa budgetår om förslagen
genomföres fr. o. m. den 1 juli 1953. Utredningen beräknar medelsbehovet
under anslaget till 20 milj. kronor under angivna förutsättning.

I fråga om fördelningen av kostnaderna mellan staten och de försäkrade
vid de föreslagna bestämmelserna framhåller utredningen att vissa uppskattningar
kan göras men att resultatet blir osäkert med hänsyn till att
det finns många ovissa faktorer, som kan ha betydelse i detta sammanhang.

I följande tabell lämnas resultatet av dylika uppskattningar beträffande
fördelningen av understödskostnaderna vid olika antal understödda dagar
per årsmedlem i kassornas kollektiv.

Antal understödsdagar Statens andel av understödskostnaderna i %
per årsmedlem nuvarande föreslagen

0,5 ............... 25,0 42,0

1.0 ............... 29,0 45,0

1.5 ............... 33,0 48,0

2.0 ............... 37,0 51,0

2.5 ............... 41,0 53,0

3.0 ............... 45,0 56,0

3.5 ......... 49,0 59,0

4.0 ............... 52,0 62,0

4.5 ............... 54,0 63,0

5.0 ............... 57,0 66,0

7.5 ............... 66,0 72,0

12.5 ............... 74,0 78,0

17.5 ............... 75,0 80,0

22.5 ............... 75,0 80,0

Statens andel av understödskostnaderna kan för varje kassa eller klass,
för vilken särskild statsbidragsberäkning göres, beräknas enligt följande.

Antal understödsdagar Statens andel av understödskostnaderna i %
per årsmedlem nuvarande föreslagen

0—3 .............. 20,8 37,9

5 ................. 37,2 50,7

10 ................. 60,7 68,8

15 ................. 71,2 77,0

20 ................. 75,7 80,4

25 ................. 77,1 81,0

26—35 ............. 77,2 81,6

Beträffande fördelningen av kostnaderna för försäkringen enligt nuvarande
och föreslagna bestämmelser hänvisas i övrigt till diagrammen å s. 54.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Statens beräknade procentuella andel av understödskostnaderna Inom arbetslöshetsförsäkringen
(kollektivet av kassor) vid olika u-värden enligt nuvaraude och föreslagna

bestämmelser.

Statsbidrag

7*

Antal understöds- 5.0
dagar per årsmedlem

_ enligt nuvarande bestämmelser (genomsnittlig daghjälp 7: 25 kr.,

genomsnittligt familjetillägg 1: 40 kr.)

-----— > föreslagna > (genomsnittlig daghjälp 12:00 kr.,

genomsnittligt familjetillägg 2: 15 kr.)

Statens beräknade procentuella andel, enligt nuvarande och föreslagna bestämmelser,
av understödskostnaderna i varje daghjälpsklass eller kassa, för vilken särskild stats bldragsberäkning

göres.

Statsbidrag

7o

Antal understöds- 5.0
dagar per årsmedlem

enligt nuvarande bestämmelser (genomsnittlig daghjälp 7: 25 kr.,

genomsnittligt familjetillägg 1:40 kr.)

» föreslagna » (genomsnittlig daghjälp 12: 00 kr.,

genomsnittligt familjetillägg 2: 15 kr.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

55

Vid bedömandet av statens och de försäkrades insatser för försäkringen
måste hänsyn även tagas till fördelningen av inkomsterna. Härom har utredningen
anfört:

Vid en övergång till den vid kostnadsberäkningarna i det föregående antagna
daghjälpsnivån (medeltal 12 kr.) kommer i genomsnitt sannolikt att
krävas en ökning med omkring 40 % av den del av varje daghjälpsbelopp,
som den försäkrade själv har att betala genom sina avgifter med hjälp av
daghjälpsbidraget. Vid de nya avgiftsberäkningarna måste också hänsyn
tagas till att fonderna behöver snabbt höjas med upp mot 100 milj. kronor,
varför eu relativt avsevärd fondavsättningsdel måste ingå i de närmaste
fem eller tio årens avgifter. Dessa två omständigheter torde tillsammans
komma att medföra att avgiftssuminan kommer att höjas med i genomsnitt
50—60 %. Med utgångspunkt härifrån kan vid 2,o—5,o understödda dagar
och vid ett antal försäkrade uppgående till 1 200 000 avgifterna de närmaste
åren uppskattas till 45 milj. kr. Vid 2,o understödda dagar har statsbidraget
ovan beräknats till ca 21,6 milj. kr. Totalinkomsten skulle alltså kunna
beräknas till något över 66 milj. kr. De försäkrades andel skulle uppgå till
omkring 68 % härav, statens andel till ungefär 32 %. Vid 3,4 understödda
dagar per årsmedlem har statsbidraget för budgetåret 1954/55 beräknats
till 39,5 milj. kr. Totalinkomsten i detta fall skulle kunna uppskattas till
nära 85 milj. kr., varav avgifterna utgör ca 53 % och statsbidraget ca 47 91.
Vid en begränsad arbetslöshet skulle alltså statens andel av försäkringens
inkomster uppgå till mellan 30 och 50 %. Medlemmarnas andel genom avgifter
skulle ligga mellan 70 och 50 % av totalinkomsterna, räntorna ej inberäknade.

Särskilt yttrande.

Herr Hagård har anfört följande.

Till de synpunkter, som utredningsmajoriteten i olika sammanhang anfört
beträffande betydelsen för såväl samhället som individen av en effektivare
arbetslöshetsförsäkring, kan jag i stort sett ansluta mig. Det är enligt
min uppfattning uppenbart, att de nuvarande ersättningarna enligt
försäkringen, i synnerhet daghjälpen, äro för låga och böra förbättras,
i varje fall i proportion till den försämring av penningvärdet, som ägt rum
sedan de ursprungliga beloppen fastställdes. Jag delar därför utredningsmajoritetens
uppfattning, att man genom en höjning av daghjälpsmaxiinum
bör bereda arbetslöshetskassorna möjlighet att höja sina daghjälpsbelopp.

Jag kan däremot icke biträda majoritetens förslag till ändrade grunder
för finansieringen. Redan när det sedermera till grundstatsbidrag omvandlade
kristillägget år 1944 infördes i försäkringen, gjorde riksdagens andra
lagutskott följande uttalande: »Utskottet delar i princip den av motionärerna
uttalade uppfattningen att, om en förbättring av de arbetslöshetsförsäkrades
förmåner är erforderlig, densamma bör genomföras inom försäkringens
ram. Ett tillägg till daghjälpen, vilken helt utgår av statsmedel, strider
givetvis mot ifrågavarande princip.» Med hänsyn till behovet av att
snabbt kunna åstadkomma de förbättringar, som ansågos påkallade, och då
den dåvarande reallöneförsämringen befanns utgöra ett hinder för eljest
erforderliga avgiftshöjningar, talade emellertid enligt utskottets mening
starka skäl för ett avsteg från principen i då förevarande fall.

Utredningens förslag innebär enligt min uppfattning et t ytterligare
starkt accentuerat avsteg från försäkringstanken. Visserligen synes behovet
av snabba förbättringar även nu vara uppenbart, men med hänsyn IN!

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

de senare årens avsevärda reallöneförbättringar anser jag det icke motiverat,
att kostnaderna för försäkringen i så väsentligt ökad omfattning, som
enligt förslaget är fallet, få bäras av staten. Enligt utredningens beräkningar
skulle sålunda staten vid 4,o understödda dagar per årsmedlem, vilket av
den sakkunskap, som varit för utredningen tillgänglig, anses motsvara en
sysselsättningsgrad av ungefär 95 % •— sålunda ett relativt gott arbetsmarknadsläge
— i enlighet med föreliggande förslag få siffermässigt bära
61,8 % av totalkostnaderna mot enligt nuvarande bestämmelser 50,5 %. Även
om de gjorda beräkningarna givetvis måste vara approximativa, innebär
dock detta en väsentlig förskjutning av kostnadsfördelningen till statens
nackdel. Jag ifrågasätter, huruvida icke det nuvarande grundstatsbidraget,
eventuellt uppräknat med hänsyn till penningvärdesförsämringen, bort bibehållas
samt att man undersökt möjligheten att genom en ändring av den
nuvarande skalan för daghjälpsbidraget undvika en ur principiell synpunkt
avsevärd förändring av den hittillsvarande kostnadsfördelningen. I direktiven
för utredningen har statsrådet uttalat, att utredningen bör överväga
»huruvida det är möjligt att i högre grad än vad nu är fallet utforma bidragsreglerna
så att statsbidrag under full sysselsättning utgår med förhållandevis
ringa belopp för att stiga, då större arbetslöshet inträder». Detta
synes mig ha av utredningen bort bättre beaktas.

I fråga om familjelilläggen vill jag slutligen framhålla, att socialförsäkringsutredningen
beträffande den samordnade sjuk- och olycksfallsförsäkringen
lär komma att föreslå ett system med enbart barntillägg. Beträffande
arbetslöshetsförsäkringen innebär det här föreliggande förslaget ett bibehållande
av såväl maketillägg som barntillägg. Ehuru de olika socialförsäkringsgrenarna
i viss omfattning äro uppbyggda på från varandra avvikande
sätt, anser jag dock, att utredningen bort eftersträva att i detta avseende
åstadkomma största möjliga likformighet dem emellan.

Yttranden.

Över förslaget har utlåtande avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,
socialstyrelsen, statskontoret, 1952 års kommitté för indirekta
skatter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation (Samorganisationen).

Vad till en början angår behovet av förbättrade ersättninga
r har arbetsmarknadsstyrelsen funnit det tillfredsställande, att ett förslag
nu framlagts om förbättrade ersättningar inom försäkringen avsedda att
kunna genomföras redan under budgetåret 1953/54. Förslaget ger möjlighet
till en höjning av försäkringsersättningarna, vilken på grund av de senare
årens stegring av levnadskostnaderna och den allmänna lönenivån är nödvändig
för att försäkringen skall kunna bereda de försäkrade avsedd trygghet
genom skälig kompensation för det genom arbetslösheten uppkomna inkomstbortfallet.
Två ledamöter (herr Brodén och herr Saemund) har varit
skiljaktiga och hänvisar till det till utredningens betänkande fogade särskilda
yttrandet av herr Hagård.

Socialstyrelsen framhåller, att det inte kan råda någon tvekan om att de
från de erkända arbetslöshetskassorna utgående ersättningarna — vilka såsom
utredningen funnit bör anpassas främst efter arbetsförtjänsten och dess

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

57

utveckling — 1''. n. är alldeles otillräckliga och att förutsättningar för en
avsevärd förbättring av desamma därför snarast bör skapas. De åtgärder,
som utredningen för sådant ändamål föreslagit, synes väl ägnade att bidraga
till en erforderlig lyftning av ersättningsnivån inom försäkringen.

Statskontoret har anfört bl. a. följande.

Behovet av förbättrade ersättningar synes statskontoret klart ådagalagt
av den förebragta utredningen. Då emellertid de sakkunniga avse att senare
redovisa resultatet av sin pågående, mera detaljerade översyn av ersättningsreglerna
tillsammans med övriga förslag i ämnet, böra enligt ämbetsverkets
mening några mera genomgripande omläggningar av gällande grunder för
ifrågavarande försäkringsverksamhet icke nu genomföras.

Landsorganisationen hänvisar till sitt i mars 1949 avgivna yttrande över
socialvårdskommitténs förslag rörande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Landsorganisationen hade däri framhållit, att det i avvaktan på en överarbetning
av kommitténs förslag vore lämpligt att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
statsbidragsgrunder bleve föremål för omprövning i syfte att
effektivisera understödsnormerna och möjliggöra ett bättre skydd för säsongarbetarna.
Landsorganisationen fortsätter:

Nu föreliggande utredning har klart visat nödvändigheten av en dylik effektivisering.
De senaste årens utveckling på pris- och löneområdet har lett
till att understöden från erkänd arbetslöshetskassa icke längre kan anses
stå i rimlig proportion till nu utgående löner. Kontantunderstöden, som icke
uppgår till mera än 30 ä 40 % av arbetarnas genomsnittliga inkomster,
måste anses så otillräckliga, att snabbast möjliga åtgärder måste vidtagas
för att bringa upp dem på en rimligare nivå.

Landsorganisationen vill understryka vad den tidigare framhållit, att en
effektiv arbetslöshetsförsäkring i kombination med en effektivt arbetande
arbetsförmedling tillhör de viktigaste instrumenten i samhällets hand för
att utjämna de förändringar i sysselsättningsläget som icke kan undvikas
ens i ett samhälle, som eftersträvar hög och jämn sysselsättning.

Landsorganisationen hälsar därför med tillfredsställelse att förslag om
förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen nu föreligger och vill inledningsvis
understryka nödvändigheten av att beslut fattas redan vid innevarande
års riksdag, så att förbättringarna kan träda i tillämpning senast vid den
tidpunkt utredningen föreslagit, alltså den 1 juli innevarande år.

Svenska arbetsgivareföreningen anser en viss höjning av maximibeloppen
av de från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen utgående förmånerna motiverad
såväl av stegringen i de allmänna levnadskostnaderna som av löneutvecklingen
under senare år.

TCO framhåller, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen genom bildandet
av erkända arbetslöshetskassor inom tjänstemannaförbunden kommit att
få stor betydelse i beredskapen mot arbetslösheten för tjänstemännen. Till
dessa tjänstemannakassor är f. n. 80 % av TCO:s medlemmar i enskild
tjänst anslutna. Det nuvarande högsta daghjälpsbeloppet om 8 kronor lämnar
dock alltför låg kompensation för inkomstbortfall — endast ca 30 %
av inkomst efter skatt i de vanligaste inkomstlägena för tjänstemännen.

Det föreslagna maximibeloppet för daghjälpen finner ar -

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

betsmarknadsstijrelsen väl avvägt. Styrelsen framhåller angelägenheten av
att man vid införande av de nya daghjälpsbeloppen i möjligaste mån tillser,
att desamma kommer att stanna vid fulla krontal.

Även socialstyrelsen tillstyrker det föreslagna maximibeloppet.

TCO anser, att ur samordningssynpunkt med sjukförsäkringen den högsta
daghjälpen bör sättas till samma belopp som högsta sjukpenningen. Organisationen
utgår emellertid härvid från att man vid en inflationistisk utveckling
omprövar frågan om högsta daghjälpsersättning.

Frågan om automatisk anpassning av försäkringens förmåner efter löneutvecklingen
hör till de spörsmål, som ännu ej behandlats av utredningen,
framhåller försäkringsinspektionen. Den föreslagna höjningen av maximidaghjälpen
torde med hänsyn härtill få betraktas som ett provisorium. Då
den i huvudsak kan anses innebära en anpassning till dagens löneläge föranleder
den inte någon erinran från inspektionens sida.

Enligt Landsorganisationens mening vore det riktigare, att ingen maximigräns
fastställdes för daghjälpen. Överförsäkringsreglerna finge då utgöra
det övre taket för utgående daghjälp. Om en maximigräns fastställes bär
statsbidrag utgå på sätt utredningen föreslagit upp till denna gräns. Den
sistnämnda utvägen synes vara att föredraga så länge nuvarande system med
relativt få daghjälpsklasser utan möjlighet till individuell anpassning av understöden
efter den arbetslöses inkomstförhållanden är i funktion. Det
skulle öppna möjlighet för kassorna att, om de så önskade, införa flera daghjälpsklasser
för att därigenom åstadkomma en bättre anknytning till den
skala för ersättningarnas storlek som socialförsäkringsutredningen föreslagit
att gälla vid sjukdom och yrkesskada.

Beträffande understödsbeloppens anpassning till förändringarna i levnadskostnader
och löner anför Landsorganisationen:

Erfarenheterna under de gångna åren har visat svårigheten att få till
stånd en lämplig anpassning av understödsbeloppen till förändringarna i
levnadskostnader och löner. Nu föreliggande förslag möjliggör en bättre anpassning,
men landsorganisationen vill dock uttrycka det önskemålet att utredningen
i fortsättningen uppmärksammar möjligheten att genom mera
generella regler beträffande avgifter, statsbidrag och understöd åstadkomma
en fortlöpande anpassning efter förändringarna på lönemarknaden. Det
kan icke anses tillfredsställande att arbetslöshetsförsäkringen för varje justering
skall vara beroende av riksdagsbeslut. Det måste anses tillräckligt om
statsmakterna beslutar om själva systemets grundläggande principer och i
övrigt medger försäkringens smidiga anpassning efter pris- och löneförändringarna.

Samorganisationen bär anfört bl. a. följande.

Den föreslagna höjningen medger bättre anpassning till nu utgående penninglöner
än gällande bestämmelser ge möjlighet till. Den omständigheten
att förordningen innehåller bestämmelse om ett högsta tillåtna daghjälpsbelopp
— speciellt under senare tid med fallande penningvärde — har berett
arbetslöshetskassorna svårigheter. Visserligen ha såväl myndigheterna som
arbetsmarknadens parter medvetet strävat efter att få till stånd en sådan
stabilitet i penningvärdet, att förändringar av den art som förekommit un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

59

der de senare åren icke skola behöva inträffa. Men varken myndigheterna
eller arbetsmarknadsparterna kunna helt gardera sig emot ytterligare försämrat
penningvärde med därav följande höjning av penninglönerna, som
har sin orsak i händelser utanför vårt land. Det synes oss därför som om det
vore lämpligare att icke fastställa något annat högsta daghjälpsbelopp än
det som framkommer genom användning av överförsäkringsregeln. Såsom
alternativ härtill föreslå vi en anknytning av det högsta beloppet till ett
löneindex, innebärande att om detta löneindex stiger utöver nu gällande i
utredningen redovisat belopp, skall »taket» höjas i förhållande härtill.

Samorganisationen har emellertid under hänvisning till angelägenheten
av att förbättringarna träder i kraft den 1 juli innevarande år framhållit,
att den tillstyrker bifall till utredningens förslag i den händelse av andra
skäl hänsyn ej skulle kunna tagas till de framförda önskemålen.

Statskontoret har anfört följande.

I utredningen har föreslagits en höjning av maximibeloppet från 8 till 20
kronor, vilket senare belopp synts de sakkunniga motiverat mot bakgrunden
av den sjukpenningskala, som socialförsäkringsutredningen föreslagit i dess
nyligen avgivna betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.
Såsom i utredningen framhålles torde man dock icke behöva räkna med ett
omedelbart behov av ett daghjälpsbelopp av nämnda storlek. Med hänsyn
härtill och då utrymme enligt statskontorets mening icke nu bör lämnas för
framtida höjningar av daghjälpen, synes maximibeloppet skäligen kunna
fastställas till högst 15 kronor. Med ett dylikt maximibelopp skulle överensstämmelse
i stort sett erhållas mellan ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen.

Förslaget om slopande av minimibestämmelserna beträffande
daghjälpen har upptagits till behandling endast av socialstyrelsen, som inte
har något att erinra häremot.

Utredningens förslag beträffande familjetilläggen har tillstyrkts
av arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, Landsorganisationen, Samorganisationen
och TCO. Sistnämnda organisation uttalar, att det med hänsyn
till att många kassor inom den närmaste framtiden kommer att ha förhållandevis
låga daghjälpsbelopp är nödvändigt att behålla maketilläggen för
att uppnå en mera tillfredsställande ersättningsnivå för medlemmar med
försörjningsplikt.

Statskontoret har i denna del anfört följande.

Med den jämförelsevis goda kompensation för inkomstbortfallet, som ett
genomförande av den av statskontoret förordade höjningen av daghjälpsmaximum
skulle medgiva, bör viss begränsning av de som komplement till
daghjälpen utgående famil jetilläggen kunna övervägas. Såsom en av de sakkunniga
i sitt särskilda yttrande antytt, har socialförsäkringsutredningen i
nyssnämnda betänkande föreslagit en avveckling av maketillägget inom sjukoch
yrkesskadeförsäkringen. I det läge, vari frågan om arbetslöshetsförsäkringen
nu befinner sig, anser sig statskontoret böra utgå från att de nuvarande
formerna av familjetillägg (maketillägg, husföreståndarinnetillägg
och barntillägg) tills vidare bibehållas. På grund av förändringarna i penningvärdet
vill ämbetsverket icke motsätta sig någon höjning av tilläggen i
fråga, förslagsvis make- och husföreståndarinnetilläggen till 1 krona 75 öre
och barntilläggen till 1 krona 25 öre för dag.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Försäkringsinspektionen ställer sig tveksam beträffande lämpligheten av
make- och husföreståndarinnetillägg, då sådant tillägg enligt socialförsäkringsutredningens
förslag icke skall förekomma inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Det kan visserligen för arbetslöshetsförsäkringens del synas
önskvärt att i ifrågavarande avseende nå likformighet med de regler, som
gäller beträffande de enligt arbetslöshetskungörelsen utgående kontantunderstöden.
Fråga är dock om icke större vikt bör fästas vid att försäkringsförmånerna
inom arbetslöshetsförsäkringen, i likhet med vad som
gäller sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, i första hand skall ansluta sig
till inkomstbortfallet under det kontantunderstöden avväges efter behovet.

Svenska arbetsgivareföreningen har i fråga om familjetilläggen anslutit
sig till de av reservanten herr Hagård framförda synpunkterna och härom
närmare anfört följande.

Särskilt med tanke på möjligheten av en framtida nära överensstämmelse
mellan förmånerna från olika socialförsäkringsgrenar är det enligt föreningens
mening angeläget, att i samband med mera genomgripande reformer
de olika hjälpformerna i en viss socialförsäkringsgren till sin uppbyggnad
i möjligaste mån anslutas till principerna för hjälpformerna inom annan
socialförsäkring. Det borde därför ha varit naturligt, att i nu förevarande
sammanhang familjetilläggen utformats i enlighet med reglerna i förslaget
till reviderad obligatorisk sjukförsäkring, vilket förslag utarbetats
ungefär samtidigt med här diskuterade förslag. Trots att i respektive direktiv
lämpligheten av samråd mellan utredningarna framhållits, har frågan
om familjetillägg i de båda förslagen lösts efter helt olika linjer.

Föreningen kan för sin del icke finna de i förslaget om ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
anförda skälen för bibehållna och höjda make- och
barntillägg övertygande. Maketilläggen betraktades vid införandet år 1941
huvudsakligen som kristillägg, men senare visade det sig omöjligt att avskaffa
dem på grund av under hand genomförda höjningar av den helt
av allmänna medel finansierade kontantunderstöasvérksamhcten. För barntilläggen,
som likaledes tillkommo 1941, åberopades befolkningspolitiska
hänsyn. De nu förordade höjningarna av daghjälpsbeloppens maximum
eliminera varje skäl för bibehållande av maketillägg. Därtill kommer det
olämpliga i att vid genomförande av en reform av föreslagen art, som syftar
till att ge hjälpformerna bestående karaktär, medtaga ett av kristidsförhållanden
betingat tillägg. I fråga om barntilläggen må endast framhållas,
att de för deras införande åberopade befolkningspolitiska synpunkterna
numera ha mindre bärkraft i och med tillkomsten av allmänna barnbidrag
och en del andra sociala förmåner, till exempel fria skolmåltider. Föreningen
yrkar därför bestämt, att maketilläggen avskaffas och att barntilläggen
i varje fall i denna lagstiftning icke medtagas i vidare mån än de
förutsättas komma i fråga i förslaget till lag om obligatorisk sjukförsäkring.

Mot den föreslagna provisoriska utformningen av över försäkr ing sreglerna
har endast Svenska arbetsgivareföreningen haft något att erinra.
Föreningen framhåller, att förslaget i vissa lägen skulle medföra överförsäkring
och anför härom bl. a. följande.

En längre understödsperiod under ett och samma beskattningsår kan med
föreslagna maximeringsregler i fråga om familjeförsörjare resultera i överförsäkring,
om beräkningarna grunda sig på inkomst efter skatt. Så blir till

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

61

exempel i vissa inkomstlagen fallet, om understödets totala belopp sättes i
relation icke såsom skett i betänkandet till inkomst efter källskatteavdrag
utan till inkomst efter avdrag för slutlig skatt (den verkliga skattebelastningen
på inkomsten med hänsyn tagen till marginalskatt). Denna risk synes
kunna undvikas, om den föreslagna maximeringsregeln, som i vad avser familjeförsörjare
innebär, att ersättningen ej må överstiga 80 % av arbetsförtjänsten,
begränsas till att gälla försäkrade med lägre daghjälpsbelopp och
kompletteras med en bestämmelse om en eller flera lägre maximeringsgränser,
i vad avser försäkrade med vissa högre daghjälpsbelopp. Av särskild
vikt är detta beträffande ersättningsfall av mera betydande varaktighet.

Det är enligt föreningens mening angeläget att redan nu — i samband med
fastställandet av nya och höjda ersättningsbelopp — definitivt lösa överförsäkringsfrågan.
Det torde nämligen enligt all erfarenhet ställa sig mycket
svårt att senare genomföra en ändring — om än aldrig så befogad — som
för de berättigade komme att framstå som en försämring i förmånerna.

Vad angår de med finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen sammanhängande
spörsmålen har frågan om arbetsgi v arbidrag till försäkringen
berörts endast av 1952 års kommitté för indirekta skatter, vilken delar
utredningens uppfattning, att spörsmålet bör upptagas till prövning i ett
större sammanhang så att förekommande eller ifrågasatta bidrag till andra
socialförmåner samtidigt kunde prövas. Arbetet inom kommittén har emellertid
inte fortskridit så långt, att kommittén vågar bysa någon bestämd uppfattning
i saken.

Beträffande principerna i övrigt för försäkringens finansiering
och särskilt grundstatsbidraget har arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkt utredningens förslag. Styrelsen framhåller, att ökade förmåner
kräver ökade medlemsavgifter, och anför härom följande.

Avgiftshöjningar äro dock i allmänhet förenade med svårigheter, och man
torde därför få räkna med ett visst motstånd från medlemmarnas sida mot
förslag härom, även om — såsom i flertalet kassor torde bli fallet — höjningarna
kunna beräknas röra sig om relativt små belopp. Man måste i detta
sammanhang beakta, att icke blott arbetslöshetsförsäkringen utan även
andra socialförsäkringar, såsom sjukförsäkringen och en eventuellt genomförd
allmän pensionsförsäkring för anställda, inom en nära framtid kunna
komma att ställa krav på de enskilda beträffande höjda eller nya avgifter.
Tillsammantagna torde dessa avgifter uppgå till belopp, som för många kunna
bli jämförelsevis betungande. Styrelsen finner därför för sin del den av
utredningen föreslagna höjningen av statens bidrag till arbetslöshetsförsäkringen
väl befogad, helst som denna höjning till väsentlig del göres beroende
av de försäkrades villighet och förmåga att genom egna insatser bidraga
till en åsyftad förbättring av förmånerna.

Två ledamöter (herr Brodén och herr Ssemund) har reserverat sig under
hänvisning till herr Hagårds särskilda yttrande.

Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag beträffande grundstatsbidraget.
Styrelsen understryker vikten av att arbetslöshetskassorna genom
upplysningsverksamhet och propaganda söker förmå sina medlemmar till
eu sådan ökning av avgifterna, att de tillförsäkras en daghjälp, som står i
skälig proportion till deras inkomster. Styrelsen förutsätter, att tillsyns -

62

Knngl. Maj.ts proposition nr 106.

myndigheten inte nedsätter eller eftergiver kravet på de försäkrades egna insatser
för att de skall komma i åtnjutande av det föreslagna grundstatsbidraget,
annat än i rena undantagsfall.

En ledamot (byråchefen von Hofsten) har avgivit särskilt yttrande och
därvid anfört i huvudsak följande.

I första hand staten och i andra hand kommunerna har att tillse att understöd
utbetalas till de arbetslösa. Arbetslöshetskassorna bör erhålla ett
statsbidrag, som minst motsvarar besparingen i understödsverksamhet till
följd av försäkringen. Statsbidraget bör vara minst så stort, att det svarar
mot de sammanlagda kostnaderna för staten och kommunerna, därest någon
arbetslöshetsförsäkring inte funnes. Även enligt utredningens förslag förefaller
det som om den arbetslöse skulle få större hjälp av det allmänna, om
han inte tillhör en arbetslöshetskassa än om han tillhör en. Statsbidraget
kunde sättas väsentligt högre än enligt förslaget och förmånernas storlek i
motsvarande mån höjas. Samtidigt borde kravet på fondbildning kunna begränsas
och avgiftshöjningen följaktligen kunna bli mindre.

TCO tillstyrker utredningens förslag.

Landsorganisationen anser, såsom tidigare nämnts, att grundstatsbidraget,
om en maximigräns fastställes för daghjälpen, bör utgå upp till denna gräns.

Landsorganisationen finner inte anledning till erinran mot övergångsbestämmelsen
att det nya grundstatsbidraget inte kan utgå förrän kassa utger
ett belopp, som överstiger daghjälpsbeloppet den 31 december 1952, efter
frånräknande av det utgående grundstatsbidraget, med minst en krona, eftersom
tillsynsmyndigheten medges rätt att nedsätta eller eftergiva detta krav.

I fråga om finansieringen anför Landsorganisationen slutligen följande.

Landsorganisationen tillstyrker i övrigt utredningens förslag till ändringar
i statsbidragsgrunderna. Det måste anses skäligt att samhället i nuvarande
läge vidgar sitt stöd åt den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Fackföreningsrörelsen
har alltid hävdat den principiella ståndpunkten, att skyddet
mot arbetslöshetens verkningar i första hand är en samhällsuppgift. De skäl
som förestavat fackföreningsrörelsen att med bidrag av statsmedel upprätta
arbetslöshetskassor under samhällets kontroll har främst varit önskemålet
att få en billig och smidig administrativ handläggning av understödsfrågorna.
Därmed har icke givits något erkännande av en sådan tanke som att
samhället på fackföreningsrörelsen skulle kunna övervältra ansvaret för en
effektiv och ändamålsenlig arbetslöshetsförsäkring.

Beträffande grundstatsbidraget anför Samorganisationen:

Det grundstatsbidrag, som kommittén föreslår och som skulle kunna uppgå
till maximalt kr 5:— per dag, kunna vi i dagens läge tillstyrka. Emellertid
kan icke bortses från vad som nämnts tidigare i detta yttrande, att lönerna
på grund av förhållandena utomlands kunna stiga ytterligare. Vi ha
med hänsyn till detta hemställt, antingen att »taket» skulle helt borttagas
och daghjälpsbelopp överstigande kr 20:— kunna helt utgå, eller att »takets»
höjd göres beroende av utvecklingen av iöneindex, varigenom höjning
av Iöneindex automatiskt medför höjning av daghjälpstaket. I anslutning
härtill kan enligt vår mening även grundstatsbidraget anknytas till
detta Iöneindex, varvid avståndet mellan högsta tillåtna daghjälpsbelopp
(enligt förslaget kr 20:—) och det daghjälpsbelopp, där grundstatsbidraget

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

upphör (enligt förslaget kr 16: 50 ), bibehålies. Denna differens utgör kr 3: 50
och samma differens skulle enligt vår mening bibehållas, även om daghjälpsbeloppet
på grund av ändrat löneindex stiger över kr 20:_.

Skulle hänsyn, helt eller delvis, inte kunna tagas till Samorganisationens
önskemål, tillstyrkes ett genomförande av utredningens förslag.

I fråga om den föreslagna övergångsbestämmelsen om rätten till högre
grundstatsbidrag ifrågasätter Samorganisationen — med hänsyn till att ett
flertal arbetslöshetskassor kan ha svårigheter att höja nu utgående medlemsavgifter,
som i många fall i förhållande till inkomsterna kan betraktas
som höga om inte höjt grundstatsbidrag bör kunna utgå, oavsett om daghjälpen
på föreslaget sätt höjes. Är detta inte möjligt, hemställer Samorganisationen,
att tillsynsmyndigheten erhåller direktiv att välvilligt pröva
framställningar om dispens från villkoret.

Forsäkringsinspektionen har erinrat om vad som i direktiven anförts angående
möjligheten att, i större grad än vad nu är fallet, utforma statsbidragsreglerna
så, att bidrag under full sysselsättning endast behövde utgå
med förhållandevis ringa belopp för att stiga då större arbetslöshet inträder.
Forsäkringsinspektionen fortsätter:

Utan att mera ingående utreda alternativet att lägga huvudvikten på en
J?S,iI11Ilg av daghjälPsbidragen, vars procentuella andel av de totala understodskostnaderna
starkt stiger med växande antal understödsdagar per med,
nl’,.lal utredningsmännen med en tämligen knapphändig motivering i stället
förordat metoden att väsentligt öka grundstatsbidragen, som utgår med
samma belopp per understödsdag oavsett antalet understödsdagar per medlem.
Statens procentuella andel av understödskostnaderna växer därför enliet

förslaget mera i förhallande till vad som gäller vid nuvarande regler _

vid liten än vid stor arbetslöshet (jfr sid. 109 i betänkandet). Den föreslagna
finansieringens verkningssätt blir sålunda närmast motsatt det som i direktiven
antytts vara mest önskligt.

Det viktigaste är givetvis, att försäkringen visar sig kunna hålla måttet
vid mera påtaglig arbetslöshet. Eftersom möjligheten av en dylik eventualitet
numera framstår såsom större än tidigare, är det desto mera angeläget,
att staten snarast genom antagande av nya statsbidragsregler ådagalägger
sin redobogenhet att i sådant fall ikläda sig rätt väsentligt ökade finansiella
förpliktelser. Frågan är emellertid bl. a., om inte en finansieringsform, som
särskilt tillgodosåge detta önskemål, eventuellt skulle kunna medföra sådan
minskning i behovet av fondbildning inom kassorna, att det bleve möjligt att

avsevärt förbättra försäkringsförmånerna också vid ringa arbetslöshet__

och detta även om statsbidragen vid full sysselsättning skulle bli mindre
än vad utredningsmännen föreslagit. Det hade varit önskvärt, att betänkandet
innehållit kalkylmaterial till belysning av denna fråga.

I avsaknad av sådana undersökningar som här berörts ger det nu föreliggande
materialet icke de säkra hållpunkter, som skulle kunna föranleda försäkringsinspektionen
att ta bestämd ställning till den föreslagna utformningen
av finansieringsreglerna. Forsäkringsinspektionen vill härmed inte
utesluta möjligheten av att denna finansiella utformning efter en närmare
undersökning kunde visa sig vara stödd av övervägande skäl — t. ex. att det
skulle erfordras förhållandevis betydande statsstöd även vid liten arbetslöshet
för att vidmakthålla och stärka intresset för arbetslöshetsförsäkring och
för att motverka en underförsäkring, som kunde bli särskilt besvärande vid

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

ökad arbetslöshet. Men i den mån sådana eller andra skäl finnes, vore del
önskvärt att få dem mera fullständigt analyserade och redovisade. I vilket
fall som helst synes frågan om finansieringens utformning vara i behov av
fortsatt prövning. Hänsynen till detta behov bör dock inte föranleda, att
man åsidosätter det ännu viktigare önskemålet om att arbetslöshetsförsäkringen
i en nära framtid blir mera effektiv. Skulle någon omprövning icke
medhinnas före framläggande av proposition, bör det ankomma på utredningen
att verkställa en sådan under sitt fortsatta arbete.

Statskontoret har anfört, att den av de sakkunniga valda metoden för en
utvidgning av statens ekonomiska medverkan givetvis måste medföra väsentligt
ökade utgifter för statsverket även under tider med goda sysselsättningsförhållanden.
Enligt statskontorets mening bör grundstatsbidraget f. n.
icke höjas i vidare mån än som kan anses motiverat av de ändringar i penningvärdet,
som inträtt sedan denna bidragsform i princip infördes år 1944.
Bidraget lärer följaktligen icke böra fastställas till högre belopp än 1 krona
25 öre för varje utgivet daghjälpsbelopp. Härför talar även administrativa
synpunkter. Övriga för verksamhetens bedrivande erforderliga medel bör
bestridas genom ökning av avgifterna. Storleken av denna ökning påverkas
bl. a. av maximibeloppet för daghjälpen. En begränsning av avgiftshöjningen
till 50 % torde emellertid, även vid bifall till statskontorets förslag om jämkning
av maximibeloppet, medföra en övervältring av kostnaderna på statsverket,
vilket, såsom reservanten framhållit, strider mot grundtanken med
försäkringsverksamheten. Därest hinder skulle anses föreligga för erforderlig
höjning av avgifterna, torde en omläggning av grunderna för daghjälpsbidraget
få övervägas.

Svenska arbetsgivareföreningen instämmer helt i herr Hagårds reservation
och anför:

Det framstår för föreningen såsom en nödvändighet, att förbättrade förmåner
från socialförsäkring, i varje fall sådana som genomföras i en period
med stigande reallöner, finansieras med avgifter i sådan omfattning,
att statsverkets bidrag relativt sett ej bli mera betungande än tidigare. Föreningen
motsätter sig därför ändringar i principerna för nuvarande ersättningsgrunder,
i den mån statens relativa andel i kostnaderna därigenom
ökas. Möjligen kan det vara befogat med en för kassorna något gynnsammare
bidragsnorm i vad avser ersättning för förvaltningskostnader.

Den föreslagna höjningen av medlemsbidraget har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran även i övriga yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller, att utredningen endast haft tillgång till uppgifter om kassornas
förvaltningskostnader fram till år 1951 och alltså inte kunnat redovisa de
under år 1952 inträffade avsevärda kostnadsstegringarna. Försäkringsinspektionen
anför, att förvaltningskostnaderna är av viss betydelse både för försäkringsstandarden
och för den finansiella belastningen på försäkringstagarna
och staten. Att döma av uppgifterna i betänkandet ter sig enligt inspektionens
mening förvaltningskostnaderna i många fall ganska höga i förhållande
till de försäkrades avgifter även om deras realvärden sänkts sedan
förkrigstiden. Detta torde bero på själva organisationsformen. Det möter

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

därför enligt inspektionen sannolikt stora svårigheter att åstadkomma ytterligare
rationaliseringar av mera avsevärd betydelse — i varje fall om organisationens
allmänna struktur skulle lämnas i huvudsak oförändrad. Försäkringsinspektionen
utgår dock ifrån att dessa frågor hör till dem som
kommer att ägnas uppmärksamhet under kommitténs fortsatta utredningsarbete.
TCO hälsar med tillfredsställelse förslaget om full likställighet i
fråga om förvaltningsbidrag mellan månads- och veckokassor.

Slutligen har Landsorganisationen framhållit, att den betraktar de föreslagna
åtgärderna som provisoriska, ägnade att avhjälpa de
mest framträdande bristerna i nuvarande försäkringsskydd. Landsorganisationen
anför vidare:

De bör sålunda icke hindra en allmän omprövning av försäkringsskyddet
vid oförvållad arbetslöshet, en tanke som landsorganisationen gav uttryck
för i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag. Vid detta tillfälle uttryckte
landsorganisationen önskemål om att försäkringsfrågan borde prövas
på nytt i anslutning till de övriga formerna för arbetslöshetens bekämpande
— arbets- och utbildningslinjerna — samt jämväl i anslutning till
önskemålen om en samordning av de olika socialförsäkrings- och socialvårdsformerna.
Landsorganisationen vill ånyo understryka önskvärdheten
av att en dylik utredning kommer till stånd.''

Departementschefen.

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen trädde i verksamhet
år 1935. Under större delen av försäkringens tillvaro har frågan om
dess ersättande med en obligatorisk försäkring haft en viss aktualitet. Denna
fråga behandlades av den 1937 tillkallade socialvårdskominittén i samband
med dess översyn av socialförsäkringens olika grenar. Kommittén lade 1948
fram två alternativa förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, vilka
emellertid mötte åtskilliga erinringar, bl. a. med hänsyn till de betydande
kostnaderna. Förslagen har inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Införandet
av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan åtminstone för den
närmaste tiden inte anses stå på dagordningen.

En av anledningarna härtill är den utveckling den frivilliga försäkringen
fått. Under de första åren sedan denna försäkring trätt i verksamhet vann
den endast relativt ringa anslutning. Delvis som resultat av ett förbättrat
statligt stöd ökades emellertid medlemsantalet hastigt under 1940-talets
lopp. Medan antalet försäkrade vid utgången av 1940 var ca 210 000 hade
det 1945 ökats till ca 819 000 och 1950 till ca 1 086 000. F. n. är antalet inedlemmar
i de erkända arbetslöshetskassorna ca 1 140 000. Försäkringen omfattar
numera flertalet anställda med sådan arbetslöshetsrisk att de bör vara
försäkrade mot arbetslöshet. Vissa grupper med icke obetydlig sådan risk
står dock fortfarande utanför försäkringen. Vidare finns bland andra än
anställda vissa grupper som om möjligt bör tillförsäkras försäkringsskydd
mot arbetslöshet. Det synes emellertid inte uteslutet att den frivilliga för5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Kr 166.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

säkringen skall kunna utbyggas så att den täcker de väsentliga behoven av
arbetslöshetsförsäkring.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens gynnsamma utveckling i fråga
om antalet försäkrade har under de senaste åren inte motsvarats av en liknande
utveckling beträffande försäkringsersättningarna. Sedan flera år har
det påtalats, att försäkringsersättningarna inte ger ett önskvärt skydd åt de
försäkrade. Även i övrigt har den frivilliga försäkringen ansetts behäftad
med brister som bör avhjälpas.

I detta läge — då förslagen om obligatorisk försäkring ansetts böra anstå
tills vidare medan samtidigt bristerna inom den frivilliga försäkringen blivit
alltmera påfallande — ansåg jag det motiverat med en översyn av den frivilliga
försäkringen i syfte att göra denna effektivare och undersöka möjligheterna
av en ytterligare utbyggnad av densamma. Jämlikt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 1 november 1951 tillkallade jag därför utredningsmän
för att företa denna översyn. Utredningsmännen — 1951 års utredning om
arbetslöshetsförsäkringen — har inte hunnit slutföra sitt uppdrag men har
lagt fram två delförslag, av vilka det viktigaste avser en förbättring fr. o. in.
den 1 juli 1953 av ersättningarna inom försäkringen.

Såsom utredningen framhållit måste huvudlinjen i vår arbetslöshetsbekämpande
politik, arbetslinjen, kompletteras med ett system för kontanta
bidrag till arbetslösa i den mån de inte omedelbart kan beredas sysselsättning.
Arbetslöshetsförsäkringen är utan tvivel såväl ur samhällets som den
enskildes synpunkt den bästa formen för sådan hjälp. Mot vad utredningen
anfört rörande försäkringens betydelse ur olika synpunkter har jag intet att
erinra. Jag vill understryka utredningens uttalande om behovet av en arbetslöshetsförsäkring
även vid relativt god sysselsättning. Bl. a. kan de omställningar,
vilka är nödvändiga även i ett samhälle med praktiskt taget full
sysselsättning, förutses leda till viss arbetslöshet. Det är en angelägenhet
av stor vikt att rimlig hjälp beredes personer som på detta sätt för en
tid ställes utan arbete.

Utredningen har framhållit, att den angelägnaste och mest brådskande
frågan beträffande arbetslöshetsförsäkringen f. n. är att snabbt skapa förutsättningar
för en avsevärd förbättring av ersättningarna. Jag delar denna
mening. Det av utredningen redovisade materialet visar, att de ersättningar,
som f. n. lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna, är otillfredsställande
även i de fall då de utgår med de högsta medgivna beloppen. I allmänt förekommande
lönelägen lämnar de nuvarande försäkringsersättningarna eu
arbetslös kassamedlem en mycket låg kompensation för den på grund av
arbetslösheten mistade inkomsten. En jämförelse med de normer som vanligen
tillämpas inom behovsprövade hjälpformer såsom fattigvård och kontantunderstöd
visar även den att de nuvarande ersättningarna från försäkringen
är otillräckliga. Behovet av snabba förbättringar av ersättningarna
inom arbetslöshetsförsäkringen har allmänt understrukits i yttrandena.

Statskontoret har föreslagit, att endast provisoriska förbättringar skall
vidtagas i avbidan på att utredningsarbetet rörande arbetslöshetsförsäkring -

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

en slutföres. Försäkringsinspektionen synes ha samma uppfattning. Enligt
min mening är förhållandena sådana att betydande insatser erfordras redan
fr. o. in. nästa budgetår för att arbetslöshetsförsäkringen skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter i nu rådande läge på arbetsmarknaden.
Det synes ofrånkomligt, att åtminstone för den närmaste framtiden
definitiv ställning tages till vissa principfrågor beträffande försäkringsersättningarna
och försäkringens finansiering. Detta torde också vara nödvändigt
för att arbetslöshetskassorna skall erhålla en tillräckligt hållbar grund
för att kunna i praktiken genomföra den åsyftade förbättringen av ersättningarna.
Däremot bör frågor av mera utpräglat teknisk natur kunna hållas
öppna i avbidan på utredningsarbetets fullföljande.

Utredningen har såsom en allmän målsättning för arbetslöshetsförsäkringen
angivit, att den genom försäkringen lämnade kompensationen för
inkomstbortfallet vid arbetslöshet bortsett från karenstiden inte bör understiga
50 % av nettoinkomsten (bruttoinkomsten med avdrag för skatt). Angivna
kompensationsgrad bör enligt utredningen i princip lämnas intill samma
maxhniinkomst — ca 15 000 kronor per år — som ifrågasatts inom en
samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Utredningen har anfört, att
daghjälpen för huvudparten av de försäkrade med hänsyn till dessas löneläge
bör uppgå till minst 12 kronor. I samband härmed har utredningen berört
förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och en obligatorisk sjukoch
yrkesskadeförsäkring i enlighet med socialförsäkringsutredningens förslag.
Utredningen har framhållit, att någon överensstämmelse i detalj inte
är möjlig. Bl. a. är karenstiden sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen
men endast tre dagar inom den föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
En viss samordning finner utredningen emellertid önskvärd.

Vad utredningen sålunda anfört synes inte ge anledning till erinran. I fråga
om förhållandet till sjukförsäkringen vill jag nämna, att förut denna dag
till lagrådet remitterats ett lagförslag, vilket beträffande ersättningsbeloppen
nära ansluter sig till socialförsäkringsutredningens förslag. En allmän
överensstämmelse mellan ifrågavarande socialförsäkringsgrenar i fråga om
ersättningarnas storlek är otvivelaktigt önskvärd även om betydande skillnader
i vissa hänseenden inte torde kunna undvikas med hänsyn till de
fundamentala olikheterna med avseende på försäkringsgrenarnas förutsättningar
och uppbyggnad. Den planerade reformen av sjukförsäkringen bör
sålunda beaktas vid behandlingen av spörsmålen rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Vid behandlingen av frågan om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
måste också förhållandet till de behovsprövade hjälpformerna,
främst kontantunderstöden, tillmätas betydelse. En förutsättning för att en
frivillig arbetslöshetsförsäkring skall kunna upprätthållas, är givetvis att
den lämnar förmåner, som klart överstiger vad som kan erhållas utan avgiftsbetalning.

Utredningen liar föreslagit, att daghjälpens maximibelopp, vilket sedan
den 1 juli 1950 är 8 kronor, skall höjas till 20 kronor. Landsorganisationen

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har ifrågasatt huruvida
ett fixt maximibelopp bör finnas eller om inte överförsäkringsreglerna
bör vara den enda maximeringen. Landsorganisationen har emellertid närmast
uttalat sig för ett maximerat daghjälpsbelopp samt en påbyggnad av det
av utredningen föreslagna grundstatsbidraget. Både Landsorganisationen och
Samorganisationen har framfört önskemål om en automatisk reglering av
bl. a. daghjälpsmaximum vid höjning av lönenivån. Statskontoret har föreslagit,
att daghjälpen skall maximeras till 15 kronor. För egen del är jag
inte beredd att förorda ett avskaffande av det särskilda daghjälpsmaximum
och inte heller någon automatisk reglering av detta maximum. Dessa spörsmål
bör hållas öppna i avbidan på utredningsarbetets slutförande. Det föreslagna
maximibeloppet 20 kronor motsvarar om hänsyn tages till löneutvecklingen
sedan försäkringens tillkomst nära det ursprungliga maximibeloppet
6 kronor. Jag tillstyrker, att daghjälpens maximibelopp i enlighet
med förslaget fastställes till 20 kronor.

Något minimibelopp för daghjälpen synes såsom utredningen anfört inte
erforderligt.

Enligt utredningsförslaget skall såväl make- och husföreståndarinnetilllägg
som barntillägg bibehållas inom arbetslöshetsförsäkringen. Tilläggen,
som sedan år 1945 utgår med en krona 25 öre resp. en krona per dag föreslås
höjda till 2 kronor resp. en krona 50 öre per dag. Svenska arbetsgivareföreningen
har hänvisat till att socialförsäkringsutredningen för den samordnade
sjuk- och yrkesskadeförsäkringens del inte föreslagit make- eller
husföreståndarinnetillägg samt barntillägg endast med en krona för 1—2
barn, 2 kronor för 3—4 barn o. s. v. Föreningen har ansett, att dessa regler
bör tillämpas även inom arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinspektionen
har ställt sig tveksam till ett bibehållande av make- och husföreståndarinnetillägg
inom arbetslöshetsförsäkringen. Statskontoret har föreslagit,
att nämnda tillägg skall höjas endast till en krona 75 öre samt barntilläggen
till en krona 25 öre.

Såsom förut nämnts bör en allmän överensstämmelse de olika socialförsäkringsgrenarna
emellan eftersträvas men skiljaktigheter måste tolereras
på vissa punkter. En sådan punkt torde familjetilläggen vara. Även vid ett
genomförande beträffande sjuk- och yrkesskadeförsäkringen av socialförsäkringsutredningens
förslag synes starka skäl tala för utredningsförslaget
beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Då daghjälpens belopp är beroende
av varje enskild kassas beslut och kassornas förutsättningar är olika med
hänsyn till arbetslöshetsrisk in. in. finns i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
ett behov av en garanti för tillräckliga ersättningar åt familjeförsörjarna
vilket inte föreligger inom en sjuk- och yrkesskadeförsäkring med den föreslagna
utformningen, där sjukpenningen bestämmes med hänsyn till den
försäkrades beräknade arbetsförtjänst. På grund härav och med hänsyn till
kontantunderstöden synes det inte välbetänkt att nu avskaffa något av
familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen. De av utredningen föreslagna
beloppen synes böra godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

69

Vid en jämförelse mellan de maximiersättningar som skulle kunna utgå
enligt de båda föreliggande förslagen bör beaktas dels att karenstiden är
minst sex dagar inom arbetslöshetsförsäkringen men endast tre inom den
föreslagna sjuk- och yrkesskadeförsäkringen dels ock att ersättning inom
sistnämnda försäkring föreslås utgå för sju dagar per vecka medan inom
arbetslöshetsförsäkringen ersättning utgår endast för sex dagar. Den för
arbetslöshetsförsäkringen föreslagna maximala daghjälpen 20 kronor jämte
maketillägg 2 kronor per dag överstiger inte den föreslagna maximala sjukpenningen
20 kronor per dag. Däremot medför de föreslagna bestämmelserna,
att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen under vissa förutsättningar
kan komma att uppgå till högre belopp än inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringen,
varvid dock ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen maximeras
genom särskilda överförsäkringsregler.

Beträffande överförsäkringsreglerna har utredningen, som undersöker
möjligheten att övergå till överförsäkringsgränser i relation till nettoinkomsten
i stället för som f. n. är fallet bruttoinkomsten, inskränkt sig till
att såsom ett provisorium föreslå, att maximigränsen 90 % av bruttoinkomsten,
vilken nu gäller för familjeförsörjare med mer än två barn, skall
avskaffas. Tills vidare skall sålunda enligt förslaget gälla att daghjälp jämte
familjetillägg inte får överstiga 60 % av bruttoinkomsten för ensamstående
försäkrad eller 80 % av bruttoinkomsten för familjeförsörjare. Utredningen
har själv framhållit, att sistnämnda gräns inte är tillfredsställande vid
högre inkomster men har ansett, att några olägenheter härav inte behöver
befaras under den närmaste tiden. Erinringar mot förslaget i denna del har
anförts endast av Svenska arbetsgivareföreningen, som föreslagit, att 80-procentgränsen för familjeförsörjare skall kompletteras med lägre procentgränser
vid högre daghjälpsbelopp. Med hänsyn till redogörarnas arbete är
det emellertid angeläget afl ha så få överförsäkringsgränser som möjligt.
Utredningens förslag synes kunna godtagas som ett provisorium. Jag förutsätter,
att frågan om karenstid vid övergång från sjukförsäkring till arbetslöshetsförsäkring
ägnas uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.

Vad angår finansieringen av arbetslöshetskassornas verksamhet har utredningen
till en början berört frågan om särskilda arbetsgivarbidrag till
kostnaderna. Enligt utredningens mening är sådana bidrag i och för sig inte
otänkbara trots att försäkringen är frivillig. Utredningen anser emellertid,
att frågan om dylika bidrag bör behandlas i samband med ett mera allmänt
övervägande av olika vägar för socialpolitikens finansiering, .lag delar denna
uppfattning och anser sålunda inte frågan om särskilda arbetsgivarbidrag
aktuell i förevarande sammanhang.

Utredningen har föreslagit, att kostnaderna för den avsevärda höjning av
ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen som befunnits erforderlig
skall fördelas mellan staten och de försäkrade. Daghjälpsbidraget, som börjar
utgå när antalet understödsdagar per årsmedlem i en kassa eller en klass
inom en kassa överstiger .‘1 och som med till eu början hastigt stigande pro -

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

centtal utgår t. o. in. 35 understödda dagar per årsmedlem, föreslås oförändrat.
Ej heller i fråga om familjetilläggsbidraget, vilket utgör 75 % avkassans
utgifter för familjetillägg, föreslås någon ändring. Statens kostnader
för ifrågavarande bidrag ökas emellertid givetvis vid en höjning av daghjälp
och familj etillägg. Grundstatsbidraget föreslås höjt från nuvarande 75
öre per daghjälp till högst 5 kronor per daghjälp. Utredningen har — med
framhållande av att exakta siffror ej kan anges — beräknat, att förslagen
kommer att medföra en höjning av statens andel av understödskostnaderna,
räknat på försäkringen som helhet, exempelvis vid 2 understödda dagar per
årsmedlen från ca 37 % med nuvarande statsbidrag, till ca 51 %; vid 4
understödda dagar per årsmedlem från ca 52 till ca 62 % och vid 5 understödda
dagar per årsmedlem från ca 57 till ca 66 %. För varje enskild kassa
eller klass inom kassa skulle förslagets genomförande medföra en ökning av
statens andel av understödskostnaderna vid högst 3 understödda dagar per
årsmedlem från ca 21 till ca 38 % samt vid exempelvis 5 understödda dagar
per årsmedlem från ca 37 till ca 51 %. Mot denna ökning av statens andel av
kostnaderna har erinringar framställts av statskontoret och Svenska arbetsgivareföreningen.
Kostnaderna för hjälp vid arbetslöshet är emellertid enligt
min mening utan tvivel av den arten att de till avsevärd del bör bäras
av samhället. Den föreslagna kostnadsfördelningen innebär, att de försäkrade
själva enligt utredningens uppskattning ännu vid 3,s understödda dagar
per årsmedlem skall bära ca 41 % av understödskostnaderna, räknat på
försäkringen som helhet. Jag vill erinra om att genomsnittliga antalet understödda
dagar per årsmedlem inom de erkända arbetslöshetskassorna
intet år under perioden 1943—1952 överstigit 3. (Möjligen blir dock antalet
understödda dagar högre för år 1953.) Förslaget kan sålunda sägas
innebära, att de försäkrade skall svara för minst ca 40 % av understödskostnaderna
vid sådan arbetslöshet som förekommit under det senaste
årtiondet. Jag vill hänvisa till att enligt socialförsäkringsutredningens förslag,
som ligger till grund för det denna dag till lagrådet remitterade förslaget
till sjukförsäkringslag, ca 45 % av kostnaderna skall falla på de försäkrade
inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Slutligen bör framhållas,
att statens andel blir avsevärt lägre om man ser till arbetslöshetskassornas
inkomster, vilket beror på att en icke obetydlig del av inkomsterna går till
fondering. Utredningen har ansett, att frågan om kostnadsfördelningen bör
tas upp till ny behandling om fonderingsbehovet i framtiden skulle bli tillgodosett
och kassornas inkomstbehov därigenom minska. Under angivna förhållanden
synes den föreslagna ökningen av statens kostnadsandel — vilken
torde vara en förutsättning för en snabb höjning av ersättningsnivån
— kunna godtagas.

Försäkringsinspektionen har i anslutning till ett i direktiven för utredningen
åberopat uttalande av 1950 års besparingsutredning ifrågasatt lägre
statsbidrag än det föreslagna vid låg arbetslöshet samt högre bidrag vid
större arbetslöshet. Försäkringsinspektionen har sålunda ansett det böra

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

undersökas om inte en finansieringsform som innebär att staten åtar sig
rätt väsentligt ökade förpliktelser vid påtaglig arbetslöshet eventuellt skulle
medföra sådan minskning i behovet av fondbildning att det bleve möjligt
att avsevärt förbättra försäkringsförmånerna också vid ringa arbetslöshet
även om statsbidraget vid full sysselsättning skulle bli mindre än det föreslagna.
Statsbidragssystemet är emellertid redan nu anordnat så att statsbidraget
är lågt vid ringa arbetslöshet men stiger hastigt vid ökande arbetslöshet.
Såsom utredningen framhållit har det nuvarande statsbidragssystemet
lett till att de flesta kassorna vid arbetslöshet av den storlek som förekommit
under senare år erhåller tämligen ringa stöd på grund av att daghjälpsbidrag
inte utgår förrän antalet understödda dagar per årsmedlem
överstiger 3. Flertalet kassor har sålunda under de senaste åren inte erhållit
något daghjälpsbidrag. Att ge ett ökat statligt stöd sådan utformning att
statsbidraget i samma utsträckning som f. n. eller i ännu större utsträckning
skulle variera med arbetslösheten synes knappast lämpligt.

Den bästa effekten av ett ökat statligt stöd torde ernås om detta får formen
av ett förbättrat grundstatsbidrag. Ett sådant bidrag av den föreslagna
storleken ger kassorna möjlighet att omedelbart företa en betydande höjning
av daghjälpen. Vidare bindes därigenom även kassor med låg arbetslöshetsrisk
vid försäkringen. Beträffande dessa kassor föreligger eljest en viss risk
för att de skall frigöra sig för att slippa den statliga kontrollen med arbetsförmedlingstvång
för arbetslösa medlemmar m. m.

Den av utredningen föreslagna kombinationen av grundstatsbidrag och
daghjälpsbidrag synes med hänsyn till de olika inverkande faktorerna väl
avvägd.

Landsorganisationen har uttalat sig för att den av utredningen föreslagna
skalan för grundstatsbidraget skall byggas på upp till det föreslagna
maximibeloppet 20 kronor för daghjälpen. Enligt utredningsförslaget skall
grundslatsbidraget uppgå till 5 kronor vid en daghjälp av minst 16 kronor
50 öre men sedan inte stiga även om daghjälpsbeloppet fastställes till högre
belopp. Jag anser mig inte kunna förorda högre grundstatsbidrag än utredningen
föreslagit.

Utredningen har inte ansett tillräckligt erfarenhetsunderlag finnas för
att föreslå vare sig skärpning eller uppmjukning av de nu inom arbetslöshetsförsäkringen
tillämpade fonderingsprinciperna. Någon erinran häremot
synes inte kunna göras. Den nuvarande fonderingen — ca 200 miljoner kronor
vilket belopp efter genomförande av de föreslagna ersättningshöjningarna
beräknas behöva ökas med ca 100 miljoner kronor — synes inte anmärkningsvärt
stor för en försäkring av ifrågavarande omfattning.

Utredningen har föreslagit, att medlemsbidraget, som nu utgår med 2—4
kronor per årsmedlem, skall höjas till 3—5 kronor. Samtidigt skall den nuvarande
olikheten i reglerna beträffande kassor med veckoavgifter och kassor
med månadsavgifter avskaffas. Utredningen har bl. a. framhållit behovet
av att redogörarna erhåller sådan ersättning att en fast och kunnig redo -

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

görarkår erhålles. Förslaget har i ifrågavarande del allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Jag förordar, att förslaget genomföres.

Såsom villkor för att de nya statsbidragsbestämmelserna skall få tillämpas
beträffande viss kassa har föreslagits, att kassan skall höja sin egendel
av daghjälpen med minst en krona jämfört med daghjälpen vid utgången av
år 1952. Tillsynsmyndigheten föreslås dock erhålla befogenhet att efterge kravet
på höjning då tillsynsmyndigheten med hänsyn till löneläget för kassans
medlemmar eller till kassans ekonomiska ställning finner detta erforderligt.
Samorganisationen har föreslagit att ifrågavarande villkor skall utgå eller,
om detta inte är möjligt, att tillsynsmyndigheten erhåller direktiv att välvilligt
pröva framställningar om dispens. För egen del finner jag det önskvärt,
att angivna krav på en insats från de försäkrades sida upprätthålles så
långt möjligt är. Endast om utpräglade svårigheter föreligger för en kassa
synes kravet böra efterges.

För innevarande budgetår har till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
anvisats ett förslagsanslag av 14 milj. kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen har
(skr. 22/8 1952) beräknat medelsbehovet under nästa budgetår till 14,7 milj.
kronor med nu gällande statsbidragsbestämmelser och under förutsättning
att antalet understödda dagar per årsmedlem uppgår till 2,6 eller samma
siffra som år 1950. (Motsvarande siffra för 1951 var endast 1,5 och torde för
1952 inte vara så hög som 2,s). Då ett flertal på kostnaderna inverkande
faktorer är osäkra är det vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen. Statsverkets kostnader vid genomförande av utredningens
förslag synes emellertid vid samma arbetslöshet som arbetsmarknadsstyrelsen
räknat med och en genomsnittlig daghjälp av ca 12 kronor
kunna uppskattas till 27—28 milj. kronor för helt budgetår. På grund av att
statsbidraget i regel utbetalas kalenderårsvis i efterskott har utredningen ansett,
att anslagsbehovet för nästa budgetår kan begränsas till 20 milj. kronor.
Sedan utredningens förslag lades fram har utvecklingen på arbetsmarknaden
varit sådan, att det synes sannolikt att antalet understödsdagar per årsmedlem
under år 1953 kommer att bli något högre än under 1950. Det är f. n.
inte möjligt att bedöma hur stort nämnda antal blir. Vid 3 understödsdagar
per årsmedlem kan kostnaderna för statsverket vid bifall till utredningens
förslag uppskattas till ca 33 milj. kronor för helt budgetår, vid 3,4 understödda
dagar till ca 38 milj. kronor och vid 3,6 understödda dagar till ca
41 milj. kronor, allt under förutsättning att antalet försäkrade uppgår till
ca 1 200 000 och att den genomsnittliga daghjälpen är ca 12 kronor. Enligt
vad jag inhämtat kan kassorna av tekniska skäl sannolikt som regel inte
genomföra höjningen av daghjälpen omedelbart vid nästa budgetårs ingång
utan höjningen torde komma att ske successivt under senare hälften av år
1953. Under sådana förhållanden torde anslaget för budgetåret 1953/54 inte
behöva anvisas med högre belopp än 20 milj. kronor trots den större arbetslösheten
innevarande år. Jag föreslår därför, att för nämnda budgetår till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor anvisas ett förslagsanslag av 20 milj.
kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

73

Arbetslöshetskassornas rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheten.

Enligt bestämmelserna i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor skall daghjälpsbidraget beräknas
med hänsyn till antalet understödsdagar per årsmedlem. Medlemsbidraget
utgår med visst belopp per årsmedlem. Enligt 6 § statsbidragsförordningen
motsvarar antalet årsmedlemmar under visst år summan av antalet
medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande
till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad
med tolv. Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar
antalet dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet
årsmedlemmar under samma år.

Enligt 1 § kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554) angående övervakandet
av erkända arbetslöshetskassor skall kassa senast den sista dagen
i varje månad till tillsynsmyndigheten insända rapport över verksamheten
under nästföregående kalendermånad. I rapporten, som skall avfattas enligt
av tillsynsmyndigheten fastställt formulär, skall intagas uppgifter angående
bl. a. medlemsantalet, arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna, antalet
understödda dagar samt kassans ekonomiska rörelse och ställning. I
rapporten skall därjämte lämnas en kortfattad redogörelse över arbetsmarknadsläget
inom kassans verksamhetsområde.

I två motioner vid 1951 års riksdag (I: 96 och II: 64) hemställdes, att riksdagen
ville antaga förslag till ändringar av 6 § statsbidragsförordningen
och 1 § kungörelsen angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor
i syfte att möjliggöra en förenkling av kassornas redovisning till tillsynsmyndigheten.
Kassorna skulle insända rapporter över sin verksamhet varannan
månad i stället för som nu varje månad. Vidare föreslog motionärerna,
att kassornas räkenskapsår skulle få avse annan tid än kalenderår.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över motionerna (1951: 22) bl. a.
att det föreslagna systemet med rapportering endast varannan månad skulle
komma att innebära en avsevärd arbetsbesparing såväl för arbetslöshetskassornas
huvudkontor som för de lokala redogörarna. Några invändningar mot
den föreslagna omläggningen ur statsbidrags- eller andra synpunkter ansågs
icke heller kunna göras. Då emellertid bestämmelserna om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor skulle underkastas översyn genom särskilda
utredningsmän syntes kunna förmodas, att de föreslagna ändrade bestämmelserna
skulle komma att gälla endast en kort lid. Vid sådant förhållande
ansåg utskottet skäl icke föreligga att vidtaga de i och för sig önskvärda
författningsändringarna. På förslag av utskottet beslöt riksdagen att hos
Kungl. Maj :t anhålla, att i motionerna framställda önskemål togs under
övervägande vid den planerade översynen av bestämmelserna om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor (skr. 1951: 163).

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har den 17 januari 1952

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

avlämnat förslag till viss ändring i dels förordningen om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor, dels kungörelsen angående övervakandet av
sådana kassor i syfte att möjliggöra införandet av varannanmånadsrapportering
inom arbetslöshetskassorna. Utredningen har funnit, att ett genomförande
av rapportering varannan i stället för varje månad skulle medföra betydande
arbetslättnad för såväl de lokala redogörarna inom arbetslöshetskassorna
som för kassornas huvudkontor. Några allvarligare olägenheter
befaras inte till följd av ändringen. Statsbidragets storlek skulle enligt vad
utredningen funnit påverkas endast obetydligt. För att möjliggöra tillfredsställande
kontroll från tillsynsmyndighetens sida har utredningen emellertid
föreslagit, att tillsynsmyndigheten erhåller befogenhet att avgöra, huruvida
varannanmånadsrapporteringen skall frångås för en eller flera kassor
och rapportskyldighet för varje månad återinföras. Tillsynsmyndigheten bör
vadare enligt förslaget äga bestämma, när rapport skall insändas.

över utredningens förslag har statskontoret, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
avgivit utlåtande. Samtliga tillstyrker förslaget.

Departementschefen.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i hög grad beroende av de
lokala redogörarnas insatser. Deras arbete inom försäkringen, som i stor
utsträckning utföres vid sidan av arbetet inom produktionen, är omfattande
och tidsödande. Som framhållits av utredningen, har arbetslöshetskassorna
stora svårigheter att erhålla och behålla redogörare, vilket måste vara
till skada för hela försäkringen. Jag finner det därför angeläget, att allt
göres för att underlätta redogörarnas arbete. Införandet av varannanmånadsrapportering
skulle innebära en betydande lättnad för såväl redogörarna
som kassornas huvudkontor. Då den verkställda utredningen visar, att
kostnaderna för statsverket i stort sett blir desamma bör det hinder mot införandet
av varannanmånadsrapportering, som f. 11. finnes i statsbidragsförordningen,
undanröjas. Jag tillstyrker därför de av utredningen i detta syfte
föreslagna ändringarna i statsbidragsförordningen.

Förlängning av viss garanti åt Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa.

I skrivelse den 26 oktober 1946 anhöll Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
om 3 000 000 kronor som bidrag till kassans garantifond i syfte att
möjliggöra en höjning av daghjälpen och antalet understödsdagar. Kassan
föreslog, att beloppet skulle utgå ur det väntade överskottet av statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet.

Vid anmälan av proposition i ämnet till 1948 års riksdag (nr 125) framhöll
dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, att de av
kassan åsyftade förmånerna åt medlemmarna — ett daghjälpsbelopp av 5
kronor 25 öre oberäknat kristillägg och familjetillägg samt ett antal understödsdagar
av 120 per understödsår — syntes rimliga med hänsyn till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

75

relativt täta och långa arbetslöshetsperioder, som hade konstaterats föreligga
för sjöfolket även under goda tider och med hänsyn till att sjöfolket
i väntan på arbete ofta måste uppehålla sig å orter med höga levnadskostnader.

Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som på grund av arbetsförhållandena
inom sjöfolksyrket mötte för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
inom detta yrke, fann departementschefen sig böra tillstyrka, att utöver
det vanliga statsbidraget stöd lämnades sjöfolkskassan under en övergångsperiod.
Stödet borde dock lämnas i form av en garanti, som trädde i kraft
vid sådan påfrestning å kassans medelstillgångar att dess fortsatta verksamhet
äventyrades.

Rörande den närmare utformningen av denna garanti anförde departementschefen
följande.

Man bör utgå från fondbehållningen per medlem vid senaste årsskiftet,
sedan det ordinarie statsbidraget till kassan inräknats i fonden. Kassan torde
kunna själv påtaga sig en rimlig minskning av denna fondbehållning per
medlem. Minskas den med högst omkring 20 procent, har kassan ändock
relativt goda förutsättningar att kunna fortsätta sin verksamhet. I den mån
minskningen överstiger 20 procent, bör kassan emellertid erhålla ett extraordinärt
statsbidrag till kompenserande av den överskjutande fondförlusten.
För att kassan allt fortfarande skall ha intresse av en billig och rationell
förvaltning och en omsorgsfullt omhänderhavd understödsverksamhet, torde
dock en hundraprocentig kompensation icke kunna komma i fråga för
den överskjutande fondförlusten. Om garantin skall kunna vara kassan till
verklig hjälp behövs emellertid å andra sidan en nära hundraprocentig kompensation.
Den fondförlust, som ligger utöver de tjugu procenten, bör därför
lämpligen kompenseras till 90 procent. Garantin torde vidare böra begränsas
till sex räkenskapsår. Det sammanlagda belopp för vilket staten skulle
ikläda sig garanti synes under nämnda förutsättningar — på grundval av
vissa av tillsynsmyndigheten gjorda försäkringstekniska överväganden —
kunna begränsas till 2 000 000 kronor.

Såsom förutsättning för den statliga garantin syntes böra gälla, att de av
kassan lämnade försäkringsförmånerna inte översteg ett daghjälpsbelopp
av 5 kronor 25 öre ävensom att daghjälp inte lämnades för mer än 120 dagar
per tolvmånadersperiod. Hinder syntes däremot inte böra möta mot att
försäkringsförmånerna inom den sålunda givna ramen eventuellt förbättrades
i den utsträckning tillsynsmyndigheten funne anledning medgiva.

I utlåtande (nr 101) i anledning av propositionen framhöll statsutskottet,
att de särskilda svårigheter, som på grund av arbetsförhållandena inom sjöfolksyrket
mötte för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen inom detta yrke,
kunde motivera att stöd utöver det vanliga statsbidraget lämnades sjöfolkskassan
under en övergångsperiod. Utskottet förutsatte härvid, att kassan
skulle allvarligt överväga förefintliga möjligheter att åstadkomma en
bättre balans mellan avgifter å ena sidan samt utbetalda försäkringsförmåner
och förvaltningskostnader å den andra, så att garantins utnyttjande i
görligaste mån inskränktes och den fortsatta verksamheten efter slutet av
garantitiden inte äventyrades.

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med vad statsutskottet föreslagit
(skr. nr 214).

Garantin har inte till någon del tagits i anspråk.

I skrivelse den 24 september 1952 har Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
anhållit om förlängning av försäkringsgarantin under ytterligare en
sexårsperiod. Kassan har framhållit, att den i görligaste mån sökt följa de
direktiv vilka fastställts som villkor för garantin. Sedan denna beviljades, har
daghjälpsbeloppet höjts till 7 kronor per dag. Denna höjning kompenseras
emellertid mer än väl av den ökning av veckoavgiften från 55 till 80 öre,
som under tiden ägt rum. Höjningen av daghjälpsbeloppet framstod som
en absolut nödvändighet med hänsyn till det försämrade penningvärdet och
innebar ingalunda någon realökning. Under erinran om den pågående utredningen
om en effektivisering av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
framhåller kassan, att en ökning av den nuvarande daghjälpen till det
dubbla skulle kräva en fördubbling av fonden. Kassan anför härom vidare
följande.

Att avgiftsvägen taga ut detta belopp av medlemmarna låter sig icke
göra. Avgiften betraktas redan nu av medlemmarna som hög och betungande.
Ihågkommas må, att utöver denna försäkringsavgift ha medlemmarna
jämväl att erlägga pensions- och välfärdsavgifter, vilka exempelvis
för en matros tillhopa uppgå till omkring 40 kronor per månad. Skulle
härtill senare läggas en avgift för obligatorisk sjukförsäkring, varom förslag
föreligger hos Kungl. Maj:t, bleve de sammanlagda utgifter, som medlemmarna
finge att erlägga för utfående av olika sociala förmåner betydande.
De för sjöfartens vidkommande åtminstone delvis oroande framtidsutsikterna
skulle dessutom medföra att den avgiftshöjning, som i så fall skulle
erfordras, skulle kännas än mer betungande inför en kommande eller redan
inträdd försämring på arbetsmarknaden inom kassans verksamhetsområde.

För att utan tidsutdräkt kunna höja daghjälpsbeloppet till dess realvärde
före penningvärdets fall hemställer kassan, att den tidigare garantin åt kassan
om högst 2 000 000 kronor måtte förlängas för liden 1 januari 1954—31
december 1959, dock räknat med utgångspunkt från kassans fondbehållning
den 31 december 1953.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att kassans fond torde få anses
vara någorlunda tillfredsställande med nuvarande daghjälpsbelopp, men
otillräcklig efter en rimlig och önskvärd höjning av kassans förmåner. Styrelsen
framhåller vidare, att arbetslöshetsrisken för sjöfolket är relativt
stor. En betydande försämring i läget på fraktmarknaden har redan kommit
till synes, vilket medfört och med säkerhet kommer att medföra ytterligare
påfrestningar på kassans ekonomi. Under sådana förhållanden kan styrelsen
inte finna att den övergångsperiod, för vilken den lämnade garantin
avsetts, är till ända med utgången av år 1953.

Av stor betydelse i detta sammanhang är enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning kungörelsen angående understöd till sjömän vid arbetslöshet
i utländsk hamn. Då denna understödsverksamhet ännu ej kommit i gång
i någon nämnvärd utsträckning låter det sig inte göra att förutse vilka på -

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

77

frestningar denna kan komma att föranleda på kassans ekonomi. En åtstramning
av läget med verkningar även på utlandet för sjöfartens vidkommande
kommer att medföra ökade svårigheter för anställning i utländska
hamnar på både svenska och utländska fartyg. Detta måste komma att
medföra kännbara utgifter för kassan, vilket gör försäkringsgarantins förlängning
än ytterligare nödvändig.

Arbetsmarknadsstyrelsen vitsordar slutligen riktigheten av vad kassan
anfört om behovet av en ytterligare garanti än den fonden i och för sig utgör
för att kassan i någon mån skall kunna höja understödsförmånerna åtminstone
till deras realvärde före penningvärdets fall. En avgiftsökning skulle
även om den bleve ganska avsevärd och därmed alltför betungande för
medlemmarna inte kunna möjliggöra en dylik ökning av daghjälpsbelopp
och familjebidrag, i allt fall inte utan lång tidsutdräkt. Detta skulle komma
att medföra, att sjöfolket, när det gäller de sociala förmånerna, skulle komma
i ett ogynnsammare läge än andra kassors medlemmar, vilket ur alla
synpunkter måste anses orättvist och oskäligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker den gjorda framställningen men föreslår,
att garantin fastställes att gälla med utgångspunkt från fondens
storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp, som tillsynsmyndigheten
framdeles kan komma att genom registrering godkänna.

Departementschefen.

Det ekonomiska läget för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa synes ha
förbättrats sedan år 1948, då beslut om nu ifrågavarande garanti fattades.
Enligt vad jag inhämtat uppgick fondbehållningen per medlem vid utgången
av år 1951 till 94: 93 kronor medan motsvarande belopp vid utgången av
1947 var 46: 73 kronor. Den genomsnittliga fondbehållningen per medlem i
samtliga erkända arbetslöshetskassor utgjorde emellertid vid utgången av
1951 159:62 kronor, varför sjöfolkskassan fortfarande måste anses relativt
ogynnsamt ställd. Med hänsyn till de speciella förhållandena inom sjöfolksyrket
föreligger vidare fortfarande svårigheter för kassans verksamhet, vilka
knappast har motsvarighet inom andra fack. Bl. a. må nämnas, att antalet
inbetalda avgifter per medlem och år inte är lika slort inom sjöfolkskassan
som inom de flesta andra kassor. Med hänsyn till dessa omständigheter och
till det i tidigare sammanhang behandlade behovet av en betydande höjning
av ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen, vilket behov inte är
minst utpräglat för sjöfolkets del, synes en alltför svår belastning på kassan
vara att befara, om garantin nu avvecklas. Jag förordar därför, att garantin
i enlighet med förslaget förlänges att gälla under ytterligare sex år fr. o. m.
år 1954. Villkoren för garantin bör vara oförändrade, dock att densamma i
enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens förslag bör räknas med utgångspunkt
från fondens storlek den 31 december 1952 och för de daghjälpsbelopp,
som tillsynsmyndigheten framdeles kan komma att godkänna.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Kontantunderstöden.

Bestämmelser beträffande kontantunderstödsverksamheten finnes meddelade
i kungörelsen den 27 maj 1949, nr 278, angående vissa statliga och
statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (arbetslöshetskungörelsen). I
denna regleras dock ej understödsbeloppen.

Kontantunderstöden består av dels dagunderstöd (grundbelopp, maketillägg
och barntillägg) dels hyreshjälp. Dagunderstödets grundbelopp är
dyrortsgraderat, och landets kommuner är indelade i tre grupper. Härvid
tillämpas i huvudsak den ortsgruppsindelning enligt 1935 års folkpensioneringslag,
som gällde vid lagens upphörande den 31 december 1947.

Intill den 1 februari 1953 gällde följande maximibelopp för kontantunderstöden.

Dagunderstöd (kronor per dag; beloppen fastställda 1948):

Ortsgrupp Grundbelopp Maketillägg Barntillägg

I........................ 3:50 1:25 1:—

II ........................ 3:75 1:25 1: —

III ........................ 4:— 1:25 1: —

Hyreshjälp (kronor per månad; beloppen fastställda 1941—1949):

Ortsgrupp Ensamstående Familjeförsörjare

I ........................... 20 40

II .......................... 30 60

III........................... 45 90

Hälsingborg................... 45 90

Malmö....................... 50 100

Göteborg..................... 60 120

Stockholm.................... 75 150

Kungl. Maj:t har den 30 januari 1953 — i avbidan på prövning av det
av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen avgivna, i det föregående
behandlade förslaget angående vissa förbättringar av ersättningarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — medgivit en provisorisk höjning
av kontantunderstöden fr. o. m. den 1 februari 1953, varvid följande maximibelopp
fastställts.

Dagunderstöd (kronor per dag):

Ortsgrupp Grundbelopp Maketillägg Barntillägg

I ........................ 5:— 1:25 1: —

II ........................ 5:25 1:25 1: _

III........................ 5:50 1:25 1: —

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

79

Hijreshjälp (kronor per månad):

Ortsgrupp

Ensamstående

I................................ 30

II................................ 45

III................................ 05

Göteborg, Malmö och Hälsingborg.... 75

Stockholm......................... 100

Familjeförsörjare

60

90

135

150

175

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen har i samband med sitt
förut behandlade förslag beträffande ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
erinrat, att enligt socialvårdskommitténs förslag kontantunderstöden
skall avskaffas som särskild hjälpform och den behovsprövade hjälpen
vid arbetslöshet lämnas i form av socialhjälp. Utredningen utgår ifrån
att detta förslag i varje fall inte kommer att genomföras inom den närmaste
framtiden. Bortsett från möjligheten för kommunerna att vid arbetslöshet
lämna fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen skulle då kontantunderstöden
vara den kontanthjälp, som vid sidan av försäkringen står till förfogande
vid arbetslöshet. Utredningen fortsätter:

Förhållandet mellan försäkringen och kontantunderstöden har länge tilldragit
sig uppmärksamhet. Det ligger i sakens natur att en frivillig arbetslöshetsförsäkring
— som förutsätter att de försäkrade genom avgifter själva
bestrider en väsentlig del av kostnaderna för hjälpen — ej kan existera
om den inte erbjuder förmåner, som är avsevärt bättre än dem man kan
erhålla utan att betala avgifter. En väsentlig skillnad till försäkringens förmån
ligger givetvis däri att försäkringsersättningarna utgår utan behovsprövning,
medan kontantunderstöden är behovsprövade. Försäkringsersättningarna
bör emellertid också i fråga om beloppen i princip vara tydligt
bättre än kontantunderstöden och reellt lämnas på fördelaktigare villkor
än understöden till icke försäkrade. I proposition (nr 301, s. 15—16) till
1944 års riksdag med förslag till bl. a. höjning av maximibeloppet för daghjälpen
från arbetslöshetskassorna fixerade föredragande statsrådet förhållandet
beträffande beloppen inom kontantunderstödsverksamheten och försäkringen
så, att försäkringsersättningarna borde med minst 25 % överstiga
kontantunderstöden. Denna relation har inte kunnat upprätthållas.
Läget har i stället varit det att kontantunderstöden inte kunnat höjas med
hänsyn till att de då skulle ha kommit att bli lika fördelaktiga eller bättre
än de ersättningar som lämnades vissa grupper av försäkrade. Det har vid
behandlingen av dessa frågor förutsatts, att förhållandet mellan försäkringsersättningarna
och kontantunderstöden skulle beaktas i samband med
nu ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har inte funnit det möjligt att föreslå någon genom ett visst
procenttal fixerad relation mellan försäkringsersättningar och kontantunderstöd.
Även vid bifall till utredningens förslag beträffande försäkringsersättningarna
bör man räkna med att marginalen mellan dessa ersättningar
och kontantunderstöden ibland kan bli knapp. Under sådana förhållanden
är det enligt utredningens mening av vikt att villkoren för erhållande
av kontantunderstöd i möjligaste mån anpassas efter försäkringens villkor.
Härvid bör emellertid skillnad göras mellan utförsäkrade kassamedlemmar

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

å ena sidan samt övriga arbetslösa å andra sidan. I fråga om arbetslösa tillhörande
grupper, som enligt nuvarande eller framdeles eventuellt ändrade
bestämmelser har möjlighet att ansluta sig till försäkringen men underlåter
att göra detta för att slippa avgifterna, är det däremot angeläget att utpräglad
återhållsamhet iakttages vid utlämnande av kontantunderstöd. Försäkringens
regler om karenstid, överförsäkringsregler, säsongrestriktioner
in. in. bör beaktas så att inte kontanlunderstöden blir fördelaktigare än försäkringsersättningarna.
Nu gällande bestämmelser bör, anför utredningen,
ses över med beaktande av denna synpunkt. Som exempel på en bestämmelse,
som bör ändras, nämner utredningen den nuvarande föreskriften om
maximering av kontantunderstödet i förhållande till arbetsinkomsten. Enligt
denna bestämmelse kan kontantunderstödet tillåtas stiga till bruttolönens
belopp, medan försäkringsersättningen maximeras till 60 % av bruttolönen
för ensamstående.

Utredningen har slutligen anfört, att målet givetvis bör vara att försäkringsersättningarna
bringas upp till sådan nivå att tillskott i form av kontantunderstöd
inte erfordras. Intill dess att så skett bör dock den nuvarande
möjligheten för försäkrade att få hyreshjälp bibehållas.

I utlåtande över utredningens förslag har socialstyrelsen bl. a. förklarat,
att styrelsen inte kan ansluta sig till uppfattningen att i fråga om villkoren
för erhållande av kontantunderstöd skillnad skulle göras mellan utförsäkrade
kassamedlemmar å ena sidan samt övriga arbetslösa å andra sidan.

Arbetsmarknadsstyrelsen har (skr. 9/2 1953) föreslagit, att maximibeloppen
för kontantunderstöden skall fastställas till de belopp som 1951 års
utredning om arbetslöshetsförsäkringen räknat med i sitt förenämnda betänkande.
Dagunderstödet föreslås sålunda höjt till 6 kronor utan dyrortsgradering,
maketilllägget till 2 kronor och barntillägget till en krona 50 öre
per barn. Hyreshjälp bör enligt förslaget få medges med högst den faktiska
hyrans belopp utan annan maximering.

Remissbehandlingen av styrelsens förslag är ännu inte avslutad.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört bör man tills vidare utgå ifrån att kontantunderstöden
bör bestå som en särskild hjälpform avsedd för arbetslösa vilka
är i behov av kontanthjälp men inte erhåller sådan genom arbetslöshetsförsäkringen,
vare sig detta beror på att vederbörande inte är anslutna till
försäkringen eller på att de är utförsäkrade. Otvivelaktigt är det av vikt
att en inte alltför liten marginal finnes mellan ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstöden. Vid bifall till de av mig i det
föregående tillstyrkta förslagen synes förutsättningar för upprätthållande
av en sådan skillnad i flertalet fall kunna påräknas. Den omständigheten att
försäkringsersättningarna varit så låga har under senare år hindrat en i
och för sig motiverad höjning av kontantunderstöden. Av samma anledning
har frågan om dyrortsgraderingen av kontantunderstöden, vilken fråga
vid upprepade tillfällen uppmärksammats av riksdagen, inte kunnat upp -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 166.

81

tagas till omprövning. Dåvarande chefen för socialdepartementet anförde
vid anmälan av anslagsbehovet till arbetslöshetsbekämpande åtgärder för
budgetåret 1951/52 (prop. 1951:152 s. 17), att frågan om en höjning av
kontantunderstöden med hänsyn till den ringa arbetslösheten syntes kunna
utan större praktisk olägenhet anstå tills vidare. Om kontantunderstödsverksamheten
till följd av ökad arbetslöshet fick en betydande omfattning
under budgetåret 1951/52 borde Kungl. Maj :t dock kunna medge en höjning
av beloppen. Vid behandlingen av motsvarande anslag för innevarande
budgetår berördes frågan inte. Vid anmälan av 1953 års statsverksproposition
(V ht s. 126) anförde jag emellertid, att det var min avsikt att senare
ta upp frågan om en provisorisk höjning av understödsbeloppen. Då antalet
arbetslösa i behov av kontantunderstöd under vintern 1952—1953 ökats avsevärt
har jag sedermera ansett en dylik provisorisk höjning erforderlig. De
nya maximibestämmel serna har redovisats i det föregående.

Om riksdagen bifaller de beträffande arbetslöshetsförsäkringen framlagda
förslagen kan ytterligare någon höjning av maximibeloppen för kontantunderstöden
övervägas. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva denna
fråga. De spörsmål om en mera detaljerad anpassning av villkoren för kontantunderstöd
efter försäkringens villkor som aktualiserats av 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen är jag inte beredd att f. n. ta ställning
till.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; dels

besluta, att statsverket skall för tiden 1 januari 1954
—31 december 1959, under de förutsättningar och på de villkor
jag i det föregående föreslagit, lämna Sjöfolkets erkända
arbetslöshetskassa särskilda bidrag med ett sammanlagt belopp
av högst 2 000 000 kronor;

dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

G Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr lGti.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

83

Bilaga 1.

Medlemsantal och tillförsäkrad dnirlijsil j» inom de erkända
arbetslöshetskassorna den 30 juni 1952.

Tillförsäkr. dag-

Kassa

Antal med-

hjälp (inkl. grund-

lemmar

statsbidr.)

d. 30/6 52

d. 30/6 52
kr.

Beklädnadsarbetarnas..

Sadelmakarnas........

Stenindustriarbetarnas .

Handelsanställdas.....

Sko- o. läderarbetarnas

Träindustriarbetarnas..

Musikernas...........

Lantarbetarnas.......

Frisörernas...........

Livsmedelsarbetarnas ..

Textilarbetarnas......

Gjuteriarbetarnas.....

Gruvindustriarbetarnas .
Handelstjänstemännens.

De kemisk-tekniska industriarb.

j Bleck o. Plåtslagarnas........

Försvarsverkens civ.personals..

! Bryggeriarbetarnas...........

j Transportarbetarnas..........

I Metallindustriarbetarnas......

Bokbinderiarbetarnas.........

Hotell, kafé- o. rest.anst......

Handelsresandenas...........

Fabriksarbetarnas............

Industritjänstemännens.......

Elektrikernas.................

Arbetsledarnas...............

| Målarnas....................

Sjöfolkets ...................

I Vägarbetarnas...............

[ Järnvägsmännens.............

j Maskinbefälets...............

| Teateranställdas..............

Typografernas...............

Byggnadsarbetarnas ..........

Skogs- o. flottningsarbetarnas. .

| Murarnas..........

Hotelltjänstemännens

38 879

6: 64

5 511

7: 31

4 620

5: 17

70 856

7: 15

10 369

7: 46

57 794

7: 71

6 238

4: 71

38 943

6: 07

4 037

7: 05

38 828

7: 81

44 727

7: 71

12 702

7: 88

10 703

6: 41

17 507

7: 76

14 360

7: 28

3 433

7: 61

20 225

7: 09

7 215

7: 36

36 665

7: 74

230 010

7: 43

11 322

6: 64

23 749

7: 03

513

8: 00

62 689

5: 03

72 636

6: 79

18 655

8: 00

28 966

8: 00

17 388

7: 90

20 503

7: 00

16 489

8: 00

24 987

8: 00

2 784

5:00

545

7: 42

14 407

7: 39

114 520

7: 97

22 704

6: 00

13 402

8: 00

2 510

7: 22

Samtliga

1 142 391

7: 24

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 166,

Bilaga 2.

Understödsverksamhetens omfattning inom varje erkänd
arbetslöshetskassa är 1951.

Antal

Utbetalat understöd i kr.

under år 1951

under-

stödda

dagar

1951

Dag-

hjälp

Make- o. |
husförest,
tillägg

Barn-

tillägg

Summa ■

Per

medlem

47 118

299 081

6 810

11 044

316 935 i

6: 73

15 772

110 406

6 406

7 481

124 293

7: 88

23 518

108 321

23 197

13 847

145 365!

6: 18

24 271

178 788

12 023

10 457

201 268

8: 29

22 354

157 026

13 109

10 026

180 161

8: 06

77 206

514 080

61 534

52 257

627 871

8: 13

24 272|

143 166

10 054

8 235

161 455

6: 65

58 361’

309 215

29 881

41 096

380 192

6: 51

949

6 755

133

335

7 223

7: 61

105 218

798 824

43 072

29 705

871 601

8: 28

57 316

428 017

13 229

16 176

457 422

7: 98

11 927

95 142

11 201

1 892

108 235

9: 07

15 741

108 251

16 484

1 722

126 457

8: 03

3 961

28 867

1 988

1 283

32 138

8: 11

8 664

58 657

6 252

2 578

67 487

7: 79

5 151

40 944

3 371

3 289

47 604

9: 24

15 162

96 185

13 447

6 478

116 no

7: 66

6 678

47 351! 2 972

1 191

51 514

7: 71

79 573

574 363

72 268

61 001

707 632

8: 89

112 935

860 975

89 427

23 441

973 843

8: 62

2 020

11 772

615

495

12 882

6: 38

23 266

168 537

4 499

11 895

184 931

7: 95

551

4 408! 460

297

5 165

9: 37

87 961

478 436

58 731

40 110

577 280

6: 56

14 160

96 429

8 240

9 908

114 577

8: 09

11 067

69 103

8 678

7 518

85 299

7: 71

1 580

11 053

1 681

1 418

14 155| 8: 96

236 078

1 688 530

192 533, 180 217

! 2 061 280 8: 73

12 098

84 625

5 910

4 882; 95 417 7: 89

30 146

168 345 i 30 401

40 383] 239 129

7: 93

15 306

120 636 12 168

16 524 149 328

9: 76

350

1 750! 183 119 2 052

5: 86

2 366

14 366

460 698! 15 524

6: 56

2 581

19 136

1 294 1 379| 21 809

8: 45

402 286

2 796 092

382 685'' 365 841 3 544 618

8: 81

36 031

162 13i

34 207'' 60 500| 256 846

7: 13

80 423

568 06c

75 328 62 222! 705 618

8: 77

6

18

18

3: 00

1 674 423

1 11 427 852 1 254 937! 1 107 940 13 790 729; 8: 24

Kassa

Beklädnadsarbetarnas. . .

Sadelmakarnas.........

Stenindustriarbetamas . .

| Handelsanställdas......

Sko- o. läderarbetarnas..

Träindustriarbetarnas . .

Musikernas...........

Lantarbetarnas .......

Frisörernas...........

Livsmedelsarbetarnas .

Textilarbetarnas .
Gj uteriarbetarnas

De kemisk-tekniska ind

Bleck- o. Plåtslagarnas
Försvarsverkens civ.pers
Bryggeriarbetarnas ....
Transportarbetarnas . ..
Metallindustriarbetarnas

Bokbinderiarbetarnas . .
Hotell-, kafé- o. rest.anst,

Handelsresandenas.....

Fabriksarbetarnas.....

Industritjänstemännens.

Elektrikernas.........

Arbetsledarnas........

Målarnas.............

Sjöfolkets ............

Vägarbetarnas.........

Järnvägsmännens......

Maskinbefälets.........

Teateranställdas.......

Typografernas........

Byggnadsarbetarnas.. . .

Skogs- o. flottningsarb.

Murarnas.............

Hotelltjänstemännens . .

Samtliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 166.

85

Bilaga 3.

De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet 1935—1951.

År

Antal

årsmed-

lemmar

Arbets-

löshets-

procent

Antal

under-

stöds-

dagar

Antal
under-stödsdagar
per års-medlem

Under-

stöds-

procent1

Utbetalat
understöd
per under-stödd dag
kr

Erlagda
avgifter
per års-medlem
kr

Stats-

bidrags-

procent1 2

1935 ......

40 813

9.0

157 913

3.9

13.6

2: 35

13: 14

34.9

1936 ......

76 302

11.4

400 010

5.2

14.7

2: 70

17: 70

37.1

1937 ......

120 400

8.9

624 328

5.2

18.7

2: 90

18: 61

36.1

1938 ......

176 137

7.9

987 796

5.6

22.5

2: 90

18: 10

35.0

1939 ......

189 664

6.4

806 115

4.3

21.2

2: 97

18: 05

30.4

1940 ......

206 532

7.9

1 501 658

7.3

29.5

2: 88

16: 08

42.8

1941......

273 504

8.6

2 026 814

7.4

27.9

3: 26

16: 48

51.0

1942 ......

436 919

5.2

2 168 696

5.1

30.0

4: 38

21: 78

55.1

1943 ......

676 315

4.9

1 851 275

2.7

17.9

4: 68

23: 01

35.5

1944 ......

738 246

5.1

1 995 224

2.7

17.1

4: 96

23: 58

28.9

1945 ......

801 499

5.1

2 423 134

3.0

18.9

6: 19

23:41

43.5

1946 ......

853 011

4.0

1 639 400

1.9

15.4

6: 63

25: 35

38.4

1947 ......

913 407

3.9

1 588 175

1.7

14.2

6: 99

25: 01

38.8

1948 ......

1 020 343

4.4

2 372 373

2.3

17.0

7: 38

26: 10

46.0

1949 ......

1 047 140

3.9

2 948 112

2.8

22.9

7: 87

27: 32

47.0

1950 ......

1 072 078

3.5

2 804 937

2.6

24.2

8: 05

27: 63

43.9

1951......

1 112 050

2.9

1 674 423

1.5

16.5

8: 24

27: 60

35.0

1 Visar för huru stor del av den genom arbetslöshetsfristämpling redovisade tiden (= arbetslöshetsprocenten)
försäkringsersättning (»understöd#) utgått.

2 Statsbidrag till understöd i procent av summa utgivet understöd.