Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
1
Nr 163.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående uttagande
av en avgift för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt inrättande av en
statens nämnd för byggnadsforskning; given Stockholms
slott den 13 mars 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående byggnadsforskningsavgift,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
För att skapa förutsättningar för en kraftigare, samlad insats i syfte att
genom forsknings- och rationaliseringsverksamhet förbättra och förbilliga
produktionen inom byggnadsbranschen föreslås, att en särskild byggnadsforskningsavgift
skall införas fr. o. in. den 1 januari 1954. Denna avgift, som
beräknas årligen inbringa ca 2,5 milj. kronor, skall fonderas och stå till
förfogande för ett nytt, fr. o. in. den 1 juli 1953 inrättat statligt organ,
statens nämnd för byggnadsforskning, som skall avlösa den nuvarande statens
kommitté för byggnadsforskning.
Avgiften skall uttagas av riksförsäkringsanstalten med utnyttjande av
det material, som ligger till grund för debiteringen av arbetsgivarnas olycksfallsförsäkringsavgifter;
härvid skall anstalten erhålla visst biträde av
olycksfallsförsäkringsbolagen.
Avgiften skall med vissa begränsningar erläggas av den, som är alt anse
t—455 53 Eihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 163.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen, dock icke av staten. Den
skall utgå med 20 kronor för varje fullt antal av 300 dagsverken, som fullgjorts
av arbetare, vilka vid debitering av olycksfallsförsäkringsavgift är
att hänföra till vissa i riksförsäkringsanstaltens premietariff för s. k. större
arbetsgivare upptagna verksamhetsgrenar under metallindustri och byggnadsverksamhet.
I propositionen äskas därjämte anslag till avlöningar och omkostnader
för statens nämnd för byggnadsforskning samt ett anslag till byggnadsforskningsverksamheten,
tillhopa å 395 100 kronor.
Förslag
till
FÖRORDNING
angående byggnadsforskningsavgi fl.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet under sådana förhållanden,
att han är att anse såsom arbetsgivare i olycksfallsförsäkringslagens
mening, är skyldig att, i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver och
i enlighet med vad nedan sägs, till främjande av forsknings- och rationaliseringsverksamhet
inom byggnadsfacket erlägga en särskild avgift (byggnadsforskningsavgift).
Skyldighet att utgiva byggnadsforskningsavgift åvilar kommun, som bedriver
byggnadsverksamhet, vare sig verksamheten är yrkesmässig eller
icke.
Från avgiftsskyldighet är staten befriad.
2 §•
Byggnadsforskningsavgift utgår för kalenderår med tjugu kronor för
varje fullt antal av trehundra dagsverken, som under året utförts med
anlitande av arbetstagare, för vilken arbetsgivaren skall påföras avgift
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
3 §•
Byggnadsforskningsavgift påföres av riksförsäkringsanstalten.
Beträffande byggnadsforskningsavgiften skall i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
3
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, därvid dock i fråga om byggnadsforskningsavgift,
som pålägges arbetsgivare, för vilken försäkring
icke är gällande i anstalten, skall iakttagas vad i nämnda förordning
stadgats rörande avgift, som uttages från arbetsgivare vilken i regel
sysselsätter minst fem arbetare.
-* §•
Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd begäran,
till riksförsäkringsanstalten lämna de uppgifter, vilka anstalten
må finna erforderliga för bestämmande av byggnadsforskningsavgift.
Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt för
bestämmande av byggnadsforskningsavgift, taga del av arbetsgivares avlöningslistor
och förteckningar.
5 §•
Den, som på grund av tjänsteåligganden för riksförsäkringsanstaltens
räkning har eller haft att taga befattning med uppgift eller handling, som
i 4 § sägs, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga
sådan befattning.
6 §.
Försummar arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse vad i 4 § är föreskrivet
eller lämnar han i uppgift, som enligt samma paragraf skall avgivas,
veterligen oriktigt meddelande, straffes med dagsböter.
Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 5 § avses, straffes med dagsböter.
Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom
om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen
eller annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,
att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet
erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med
uppgift eller handling, som i 5 § sägs, eller att yppandet av driftanordningen
eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs
å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke åläggas
honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må allmän åklagare tala allenast
efter angivelse av målsäganden.
7 .§•
Riksförsäkringsanstaltens beslut om byggnadsforskningsavgifts belopp
skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder
av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i
eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
8 §•
Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende, som avses i denna
förordning, må föras i den ordning, varom stadgas i 33 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.
9 §•
Byggnadsforskningsavgifterna skola av riksförsåkringsanstalten överföras
till en fond, som förvaltas enligt grunder, som fastställas av Kungl.
Mai :t.
10 §.
Kungl. Maj :t och, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksförsäkringsanstalten
äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Kungl. Moj:ts proposition nr 163.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, uppkommen fråga om
uttagande av en avgift för främjande av forskning och rationalisering på
hyggnadsområdet samt inrättande av en statens nämnd för byggnadsforskning
samt anför.
I årets statsverksproposition (V ht. p. 67 och 68) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1953/54 beräkna följande anslag:
Statens kommitté för byggnadsforskning, förslagsanslag ... kronor 65 000
Byggnadsforskning, reservationsanslag........................... » 350 000
I eu i februari 1953 inom socialdepartementet upprättad promemoria
— i det följande benämnd huvudpromemorian — har föreslagits, att en
avgift skall påläggas byggnadsverksamheten och vissa delar av anläggningsverksainheten.
De härigenom influtna medlen skall sammanföras till
en särskild fond, som skall stå till förfogande för forsknings- och rationaliseringsarbete
under ledning av eu särskild nämnd för byggnadsforskning
och byggnadsrationalisering. Grunddragen för nämndens organisation liksom
vissa anslagsfrågor har samtidigt angivits i en särskild departementspromemoria.
I. HUV U DPROMEMORIAN.
Promemorians innehåll.
Pågående forsknings- oeh utredningsarbete på hyggnadsområdet.
År 1942 inrättades statens kommitté för byggnadsforskning. Enligt den
av Kungl. Maj:t den 31 december 1942 för kommittén fastställda instruktionen
skall kommittén
a) följa och främja den tekniskt-vetenskapliga forskningen inom hyggnadsområdet
samt söka ordna god samverkan med och mellan olika intres
-
(] Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
senter i denna forskningsverksamhet och åvägabringa systematisering av
densamma;
b) själv taga initiativ till och låta verkställa byggnadsforskning;
c) föranstalta om systematiskt samlande, ordnande och bearbetande av
föreliggande kunskapsmaterial på byggnadsväsendets område, särskilt sådant
material som framkommit genom statsunderstödd forskning, samt
vidtaga erforderliga åtgärder för kunskapsmaterialets bekantgörande och
nyttiggörande.
Kommittéledamöterna förordnas av Kungl. Maj :t. Ledamöternas antal
är icke i princip maximerat och uppgår f. n. till 23. Såsom verkställande
organ finnes ett arbetsutskott, bestående av fyra av kommitténs ledamöter
samt kommitténs sekreterare.
Å riksstaten för budgetåret 1952/53 är för kommitténs verksamhet anvisat
dels ett förslagsanslag av 58 000 kronor, avseende kostnaderna för
driften av kommittén med sekretariat, dels ock ett reservationsanslag av
330 000 kronor till byggnadsforskning. Från sistnämnda anslag utdelas
av Kungl. Maj :t eller — med vissa begränsningar — av kommittén bidrag
till forskning på förevarande område.
År 1943 tillkom statens tekniska forskningsråd med uppgift att följa den
tekniska utvecklingen i stora drag och stödja initiativ till forskning av
betydelse för näringslivet. Till cement- och betongforskning lämnas f. n.
ett årligt bidrag av 110 000 kronor.
Samarbetskommittén för byggnadsfrågor, som inrättades år 1945, består
av representanter för dels statliga inrättningar, däribland statens kommitté
för byggnadsforskning, dels vissa organisationer och företag, däribland
svenska byggnadsindustriförbundet, samverkande byggnadsfackförbunden,
HSB, lantbruksförbundets byggnadsförening, SAR och svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Bland samarbetskommitténs arbetsuppgifter må
främst nämnas standardisering och systematisering av arbetsbeskrivningar.
Vidare sysslar kommittén med nomenklatur, lagstiftning och internationell
dokumentation på byggnadsområdet. I kommittén representeras f. n. 35
skilda ämbetsverk, institutioner och sammanslutningar. Kostnaderna för
kommitténs verksamhet bestrides helt från statens kommitté för byggnadsforskning,
som för innevarande budgetår tilldelat samarbetskommittén ett
belopp av 9 000 kronor.
Forsknings- och utredningsverksamhet på förevarande område bedrives
vidare av ett flertal statliga myndigheter och organ såsom bostadsstyrelsen,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, de tekniska högskolorna, statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, försvarets forskningsanstalt, statens
geotekniska institut, statens provningsanstalt, statens institut för folkhälsan,
järndelegerade och betongdelegerade. Med bidrag av statsmedel pågår
Kungl. Majds proposition nr 163.
7
dylik verksamhet vid bl. a. ingenjörsvetenskapsakademien, cement- och
betonginstitutet, svenska träforskningsinstitutet, hemmens forskningsinstitut
samt centrala sjukvårdsberedningen.
För forskning beträffande värme- och sanitetsteknik inrättade svenska
värme- och sanitetstekniska föreningen år 1944 en särskild stiftelse, vars
arbete ledes av en forskningsnämnd. Nämnden har till uppgift att taga
initiativet till och låta utföra önskvärda forskningsarbeten samt att upprätthålla
kontakt och samarbete med inom arbetsområdet verkande statliga,
halvstatliga eller enskilda organ. För verksamheten har stiftelsen erhållit
statsbidrag genom förmedling av statens kommitté för byggnadsforskning.
Forsknings- och utredningsverksamhet bedrives tillika av kommunala
myndigheter i vissa större städer samt av ett flertal enskilda institutioner.
Bland de senare kan nämnas lantbruksförbundets byggnadsförening, aktiebolaget
bostadsforskning, aktiebolaget byggtjänst, HSB, kooperativa förbundet,
svenska byggnadsindustriförbundet, stenindustriens forskningsinstitut,
svenska cementföreningen, svenska färg- och fernissindustriens
forskningslaboratorium, tegelindustriens centrallaboratorium, cement- och
betonglaboratoriet i Limhamn, aktiebolaget betongindustri samt aktiebolaget
Gustavsbergs fabriker.
Utomlands har i åtskilliga länder inrättats särskilda organ för samordning
av forsknings- och utredningsverksamheten på byggnadsområdet.
Vad gäller de nordiska länderna inrättades sålunda i Danmark år 1947
statens byggnadsforskningsinstitut med uppgift att följa, främja och samordna
forsknings- och undersökningsverksamhet på husbyggnadsområdet
samt att söka nyttiggöra byggnadsforskningens resultat i det praktiska
livet. Arbetsuppgifterna anförtros i stor utsträckning åt utomstående fackmän
eller utföres med hjälp av tillfälligt anställda personer.
I Norge hör byggnadsforskningen under Norges teknisk-naturvitenskapelige
forskningsråd. Under rådet sorterar Norges Byggeforskningsinstitutt,
som inrättades vid årsskiftet 1952—53. Forskningen finansieras genom
en avgift, som uttages från industrien i samband med uppbörden av
olycksfallsförsäkringsavgifterna. Avgiften bestämmes av regeringen och
må icke överstiga 7 °/oo av arbetslönerna.
I Finland bedrives forsknings- och utredningsarbeten av statens tekniska
forskningsråd.
Utredningar om ett centralt organ på förevarande område.
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 29 juni 1946 givna bemyndigande tillkallades
samma dag sakkunniga för att verkställa utredning av frågan om
inrättande av ett centralt organ för samordning av den tekniska och ekonomiska
forskningsverksamheten på husbyggandets område med särskilt av
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
seende på bostadsbyggandet ävensom i samband härmed stående spörsmål.
De sakkunniga, som antog benämningen 1946 års utredning för byggnadsfrågor,
avgav i december 1946 ett betänkande (stencilerat) med förslag om
inrättande av ett centralt utredningsorgan för husbyggnadsfrågor.
Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av 1946
års betänkande tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 oktober 1947
givna bemyndigande sakkunniga för att på grundval av betänkandet och
de däröver avgivna yttrandena förbereda skapandet av en enhetlig organisation
för utredningar inom husbyggnadsområdet. Dessa sakkunniga,
som antog benämningen 1947 års utredning för byggnadsfrågor, avgav i
december 1948 ett betänkande (stencilerat) med förslag till inrättande av
ett statens byggnadsinstitut. Förslaget har remissbehandlats men icke föranlett
någon annan åtgärd.
Byggnadsforskning och byggnadsrationalisering.
.4. Byggnadsforskningen.
Byggnadsforskningen har till mål att sänka produktionskostnaderna,
att förbättra byggnaders egenskaper och att minska byggnaders driftkostnader.
Inom denna ram omspänner den många områden.
Planforskningen avser planering av såväl byggnader som samhällen både
ur kvalitativa och ekonomiska synpunkter. Vikten av forskning på detta
område har mångfaldiga gånger understrukits. Vad beträffar planering
av byggnader må erinras, att 1947 års utredning framhöll behovet av
bostadsstudier i syfte att få dels bättre bostäder, d. v. s. bostäder som på
ett riktigare sätt än de nuvarande är anpassade efter tidens sociala, tekniska
och ekonomiska förutsättningar och dels billigare bostäder, d. v. s.
bostäder som är billigare i hyra och kräver minsta möjliga arbetskraft
för hemmets skötsel. Även om en hel del skett på detta område under
senare år, torde ännu mycket återstå att forskningsvägen lösa.
I fråga om samhällsplaneringen kan framhållas, att det är en stor brist
i denna att de ekonomiska konsekvenserna sällan utredes i samband med
att planerna utarbetas. Detta gäller såväl detaljplaner som översiktliga
planer. Vid uppgörandet av stadsplaneförslag till nya områden borde man
oftare än nu är fallet arbeta med olika alternativ, vilka kostnadsberäknas
överslagsvis för att vägas mot varandra beträffande både kostnader och
kvalitet. Om ett sådant arbetssätt kunde mera allmänt införas, skulle
stora belopp sparas. Det är emellertid av vikt att planeringsarbetet drives
i sådan takt att produktionen icke bromsas upp. Därför kräves att enklare
men samtidigt rättvisande beräkningsmetoder utvecklas, och detta fordrar
i sin tur forskning både på generalplanernas, stadsplanernas och bostadsplanernas
områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
9
Materialforskningen sysslar med materialens framställning, egenskaper
och provning. Dit räknas här även sådana undersökningar inom mekaniken,
hållfasthetsläran, värmeläran och akustiken, vilka har direkt samband
med materialens egenskaper, liksom konstruktionsteori och geotekniska
studier.
Bland väsentliga problem inom detta forskningsområde har 1947 års
utredning angivit belastningsantaganden, säkerhetsproblemet, grundläggningsarbeten,
fuktisolering, putsningsarbeten, målningsarbeten och taktäckning.
Vidare bör framhållas, att vårt lands kalla klimat och bristen
på inhemskt bränsle kräver att uppvärmnings- och ventilationstekniken
förbättras.
Den materialtekniska forskningsverksamheten har länge varit omfattande.
Som exempel kan nämnas, att den vid tekniska högskolan bedrivna
forskningen inom byggnadsindustrin koncentrerats till detta område. Statens
kommitté för byggnadsforskning har under de gångna tio åren till
materialforskning anslagit mer än hälften av de direkt till forskning beviljade
medlen. Även de till byggnadsforskning tidigare anvisade anslagen
från statens tekniska forskningsråd har koncentrerats till detta forskningsområde.
Likartade förhållanden gäller på många håll i utlandet. På grund av
den materialtekniska forskningens omfattning saknas emellertid överblick
över vad som hittills medhunnits på detta område. Det är angeläget att
föreliggande svenska och utländska forskningsresultat sammanställes med
särskild tanke på resultatens användningsmöjligheter i praktiken.
På gränsen till produktionsforskningen ligger studier som syftar till att
skapa jämförelsemetoder mellan olika material och konstruktionssystem.
Hänsyn bör vid forskningsarbetet tagas ej enbart till »permanenta» egenskaper,
d. v. s. stabilitet, hållbarhet och motståndsförmåga mot klimatiska
förhållanden, utan även till »tillfälliga» egenskaper såsom lämplighet att
transporteras samt hanteras och infogas i byggnaden.
Produktionsforskningen bär enligt programmet inom statens kommitté
för byggnadsforskning följande mål:
att klarlägga den inverkan, som den allmänna tekniska och ekonomiska
utvecklingen har på produktionsmetoderna med avseende på såväl byggnadsmaterial
och byggnadselement som färdiga byggnader,
att genom arbetsstudier konstatera fördelar och nackdelar i tekniskt och
ekonomiskt avseende hos nu brukliga produktionsmetoder,
att med ledning av vunna resultat ge riktlinjer för produktionens rationalisering
samt
alt genom arbetsstudier och tekniska eller ekonomiska undersökningar
och beräkningar konstatera värdet av vidtagna åtgärder.
10
Kungi. AIaj:ts proposition nr 163.
Såsom i ett senare sammanhang kommer att närmare utvecklas föreligger
en avsevärd skillnad i forsknings- och rationaliseringsintensitet
mellan den stationära storindustrin å ena sidan och den rörliga, nästan
hantverksbetonade byggnadsindustrin å den andra. Detta fenomen framträder
skarpast på produktionsområdet. Inom den stationära industrin har
företagen egna självständiga avdelningar, som sysslar med hithörande
frågor och behandlar t. ex. drift- och kostnadsövervakning, serietillverkning
och fortlöpande tillverkning, arbetsvärdering, arbetspsykologi, personalfrågor,
arbctsstudier, utformning av lönesystem, kostnadsberäkning och
kontoplaner. Inom byggnadsindustrin däremot är forsknings- och rationaliseringsarbetet
i hög grad eftersatt på detta området. Vikten av studier rörande
produktionstekniken är emellertid numera allmänt erkänd både i
vårt land och på annat håll. Särskilt aktuella är arbetsledarproblem samt
frågor om lämpliga lönesystem, kontoplaner, transport till och på byggplatser
samt produktivitetsmätningar.
Förvaltnings forskning utgör den fjärde stora gruppen inom byggnadsforskningen.
Driftkostnader för bostadshus ger ett direkt mått på den erforderliga
hyran. Fördenskull behöver vissa byggnadstekniska och byggnadsekonomiska
problem studeras speciellt ur denna synpunkt. Genom
att en allt större del av landets fastighetsbestånd successivt överföres i
allmän ägo, kräves för denna forskningsgren särskilt starkt ekonomiskt
stöd från statens sida.
Om behovet av forskningsverksamhet på detta område anför 1946 års
utredning, med fullt instämmande från 1947 års utredning, följande.
De största utgiftsposterna vid fastighetsförvaltning äro kostnader för
reparation och underhåll, för uppvärmning av byggnaden samt för dess
tillsyn och skötsel. Utrednings- och forskningsverksamheten på förevarande
område synes alltså i första hand böra inriktas på dessa utgifter.
Vad som härvid främst torde krävas är en allmän utredning rörande storleken
av dessa utgifter i relation till olika hustyper och material samt i
förhållande till byggnadernas belägenhet. Eftersom kostnaderna för uppvärmning
i allt väsentligt, och reparationskostnaderna i viss mån äro till
sin storlek beroende av en byggnads ursprungliga beskaffenhet och utrustning,
framstår det som synnerligen betydelsefullt att ett nära samband
etableras mellan forsknings- och utredningsverksamheten inom den allmänna
husbyggnadstekniken och sådan verksamhet i avseende å förvaltningskostnaderna.
Beträffande reparations- och underhållskostnaderna bli en del problem
likartade med dem, som gälla beträffande produktionstekniken; vad ovan
anförts rörande angelägenheten av t. ex. arbetsstudier blir således tillämpligt
även i fråga om reparationer.
Avslutningsvis får utredningen framhålla, att det är av största vikt att
uppgifter angående förvaltningskostnader för olika hustyper kontinuerligt
insamlas och bearbetas; erfarenheter härutinnan måste i själva verket
mycket ofta bli avgörande vid bedömandet av t. ex. ett material eller ett
visst byggnadsskick.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
11
De sistnämnda synpunkterna aktualiserar behovet av en enhetlig för
hela branschen tillämpbar kontoplan, ty en sådan plan förenklar arbetet
med sammanställandet och bearbetningen av erfarenheter från olika områden.
B. Byggnadsrationaliseringen.
Rationalisering inom ett företag kan sägas omfatta sådana räntabilitetsförbättrande
administrativa eller tekniska åtgärder, som grundats på planmässiga
och noggranna studier och kalkyler rörande produktionsfaktorerna
och deras utnyttjande. Först när sådana åtgärder förberetts på ett
mera noggrant och omsorgsfullt sätt kan de kallas rationaliseringsåtgärder.
Principiellt karakteriseras sålunda rationaliseringen ej av sina mål, som
är gamla och välkända, utan av sina medel. Rationaliseringen innebär
emellertid dessutom en intensifiering i de gamla målens eftersträvelse.
Det är givet att huvudparten av rationaliseringsåtgärderna i första hand
ankommer på företagen inom byggnadsindustrin och, exempelvis när det
gäller stadsplaners och hustypers ekonomi, de kommunala förvaltningarna.
1951 års bostadsutredning har emellertid i sitt betänkande den 12 december
1952 (s. 92) understrukit att den rationalisering, som under de närmaste
åren kan åstadkommas vid bostadsproduktion, till stor del beror på
de åtgärder, som staten vidtager.
Rostadsutredningen framhåller det stora intresse för rationalisering,
som f. n. råder inom byggnadsvärlden och som tagit sig uttryck i t. ex.
vid småhus nya metoder för fabrikation och vid flerfamiljshus experiment
med syfte att förbättra arbets- och transportorganisationen vid byggena
liksom försök att öka mekaniseringen genom prov med ändamålsenliga
maskiner och hjälpanordningar.
Utredningen betonar, att stora möjligheter till rationalisering föreligger
enbart genom att tekniskt redan utexperimentcrade metoder kommer till
allmännare tillämpning. Redan eu effektiv upplysningsverksamhet är därför
en rationaliseringsfrämjande åtgärd.
En annan fas av rationaliseringen utgör experiment genom byggande
i full skala av hus med nya planformer, material eller konstruktionssystem.
Sådana experiment har redan igångsatts på en del håll. Verksamheten
måste dock intensifieras och utvidgas.
Ett viktigt hjälpmedel vid rationalisering är riktigt utformade arbetsavtal
och ackordsprislistor. Allmänt erkännes, att byggnadsindustrins avlöningssystem
uppvisar brister i detta avseende. Dessa torde enklast kunna
avhjälpas om genom centrala utredningar experiment bedrives av ett opartiskt
organ med syfte att noggrant anknyta ackordspriserna till den arbetstid,
som motsvarande arbetsmoment i allmänhet kräver.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
Behovet av vidgat stöd åt forskning och rationalisering.
Statens kommitté för byggnadsforskning bedriver forskning på förevarande
område genom att lämna ut statsbidrag från reservationsanslaget
till byggnadsforskning. Kommittén har emellertid icke kunnat angripa
mer än eu ringa del av de större problem, som måste lösas om strävandena
att rationalisera och förbilliga skall ge önskat resultat inom branschen.
Enligt den för kommittén gällande instruktionen skall verksamheten
koncentreras på den forskningsmässiga sidan av utvecklingen.
Denna forskningens företrädesrätt har i betraktande av kommitténs begränsade
resurser inneburit, att rationaliseringsfrågorna ej kunnat beredas
den plats som varit önskvärd. På senare år har dock kommittén lagt allt
större vikt vid dessa spörsmål, t. ex. genom att anordna konferenser och
ge ut informationsblad och broschyrer.
Inom andra industrigrenar har företagen ofta livligt engagerat sig i
forsknings- och rationaliseringsverksamhet. Så är emellertid ej fallet inom
byggnadsindustrin. Här rör de väsentliga problemen branschen och ej det
enskilda företaget. Detta gäller icke blott frågan om samhälls- och bostadsplaner,
material och konstruktioner. Även den viktiga frågan om förbättrad
organisation och effektivare arbetsmetoder på byggplatserna måste till stor
del betecknas som en branschfråga. För hela branschen gäller t. ex. gemensamma
kollektivavtal och ackordsprislistor. Vidare är att märka, att produktionsställena
ständigt flyttas och att de skilda byggnadsobjekten växlar
i storlek; arbetskraften blir härigenom rörligare än inom andra industrigrenar,
både lokalt och mellan olika företag. De vinster, som kan ernås
genom forsknings- och rationaliseringsarbete, kan därför blott i ringa utsträckning
utnyttjas av ett enskilt företag'' på sådant sätt att dess konkurrenskraft
stärkes gentemot andra företag. Redan av denna anledning
torde endast i undantagsfall ett enskilt företag vara villigt att satsa de
betydande belopp, som det här måste bli fråga om. Härtill kommer, att
byggnadsindustrin i huvudsak är uppbyggd av små och medelstora företag,
som arbetar så gott som utan maskinella hjälpmedel och utan fasta anläggningar
och som därför ej har samma finansiella styrka som företag
inom den stationära industrin. Det egna kapitalets ringa betydelse i produktionen
medför, att byggnadsföretagare och speciellt bostadsproducenter
ej ens om de skulle finna det med sin nytta förenligt kan göra tillräckligt
stora kapitalinsatser för ändamål, som betalar sig först på så lång sikt
som experiment, forskning och annan rationalisering. Icke minst den
svaga ekonomin hos många byggföretag förklarar att, om man bortser från
materialfabrikanter, den industriella forskningen på förevarande område
är mycket begränsad.
Såsom framgår av vad tidigare anförts finnes f. n. en rad organ -— statliga,
halvstatliga och enskilda — för forskning och rationalisering på
Kungl. Maj:ls proposition nr 163.
13
byggnadsområdet. Den samlade insatsen måste emellertid anses vara ringa
i förhållande till byggnadsindustrins omfattning. Statens kommitté för
byggnadsforskning har i sin anslagsframställning för budgetåret 1953/54
framhållit, att byggnadsinvesteringarna utgör ungefär Ve av landets bruttonationalprodukt.
Tages emellertid även hänsyn till räntor och andra kostnader,
som är beroende av byggnadsverksamheten, finner man att denna
har inflytande på icke mindre än Va av den totala bruttonationalprodukten.
Samtidigt har betonats, att felinvesteringar, som ofta beror på att tillförlitliga
uppgifter i tekniska frågor saknas, ej blott betyder omedelbara förluster
för landet utan även inverkar på landets ekonomi en avsevärd tid
framåt. Kommittén har även framhållit, att produktiviteten inom byggnadsindustrin
f. n. ligger, om den räknas i producerad mängd per arbetstimme,
på ungefär samma nivå som i mitten av 1930-talet. I motsats därtill
uppvisar landets stationära industrier en produktivitetsökning av i
genomsnitt 4 % per år.
Kragan om uttagande av en avgift för byggnadsforskning och
byggnadsrationalisering.
För att skapa förutsättningar för en kraftigare, samlad insats på förevarande
område bör en avgift påläggas byggnadsverksamheten och vissa
delar av anläggningsverksamheten. Avgiften bör införas fr. o. m. den 1
januari 1954 och med vissa begränsningar, som framgår av det följande,
uttagas från arbetsgivarna i samband med att dessa erlägger avgifter för
olycksfallsförsäkringen. Med arbetsgivare avses här den som är att anse
som arbetsgivare enligt gällande olycksfallsförsäkringslag, dock icke anstalt
för yrkesutbildning.
De härigenom influtna medlen skall sammanföras till en särskild fond,
benämnd byggnadsfackets forsknings- och rationaliseringsfond, vilken förvaltas
av statskontoret och av detta ämbetsverk göres räntebärande. Fondmedlen
skall stå till förfogande för ett särskilt organ för byggnadsforskning
och byggnadsrationalisering, som skall äga disponera medlen för
finansiering av forskning och rationalisering.
I fråga om avgiftens storlek kan anföras följande.
I och för sig kunde väl avgiften uttagas med viss kvotdel på arbetslönerna.
Vid eu anknytning till försäkringsanstalternas premiedebitering
synes emellertid vissa olägenheter följa av en sådan ordning. Försäkringspremierna
debiteras icke på högre lönebelopp per årsarbetare (= 300
dagsverken eller 2 400 arbetstimmar) än 7 200 kronor, vilket är det högsta
belopp, vartill arbetsförtjänsten f. n. må beräknas enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen.
Med hänsyn härtill redovisas på dagsverks- och löneuppgifterna
till försäkringsinrättningarna endast antalet årsarbetare — men
ej lönesummor — i fall, där årslönen är minst nämnda belopp. Härav
14
Kunyl. Maj:ts proposition nr 163.
följer, att vid ett utnyttjande av premiedebiteringsmaterialet samma maximigräns
blir gällande för byggnadsforskningsavgiften. Det är emellertid
att märka, att det i olycksfallsförsäkringslagen angivna maximibeloppet
kan komma att ändras; enligt socialförsäkringsutredningens förslag (SOU
1952: 39) skall beloppet höjas till 15 000 kronor. Det kan icke anses riktigt
att göra storleken av byggnadsforskningsavgiften beroende av en för ändamålet
i och för sig så irrelevant faktor som den högsta arbetsinkomst på
vilken olycksfallsförsäkringsförmånerna från tid till annan må beräknas.
— Härtill kommer, att en betydande förenkling av debiteringsarbetet skulle
vinnas om debiteringsorganet endast hade att taga hänsyn till antalet årsarbetare.
De nu redovisade synpunkterna leder till att byggnadsforskningsavgiften
bör fastställas till ett enhetligt belopp per årsarbetare. Det torde
vara lämpligt att tills vidare fastställa avgiften till 20 kronor, vilket ungefärligen
motsvarar det belopp som skulle utgå vid en debitering av 3 %>o
å en genomsnittslön något under nyssnämnda vid premiedebiteringen gällande
debiteringsmaximum av 7 200 kronor.
Då det gäller att avgöra vilka verksamhetsgrenar som skall påläggas
byggnadsforskningsavgift bör man med hänsyn till den avsedda samordningen
med debiteringen av olycksfallsförsäkringsavgifterna som utgångspunkt
taga den gruppindelning efter vilken premiedebiteringen sker inom
riksförsäkringsanstalten. Avgift bör endast uttagas för den arbetskraft, som
vid debitering av olycksfallsförsäkringspremie hänföres till någon av de
verksamhetsgrenar, för vilka byggnadsforskningsavgift skall utgå, således
exempelvis icke kontorspersonal i den mån denna debiteras särskilt och
med anlitande av premietariffen för kontorspersonal.
I den för premiedebiteringen av större arbetsgivare gällande tariffen
finnes upptagna följande verksamhetsgrenar med underavdelningar.
Byggnadsverksamhet.
.4. Grundläggnings- och rivningsarbete.
1. betonggjutning med jordschaktning, inkl. sprängningsarbete,
2. pålningsarbete,
3. rivningsarbete,
4. stenarbete.
B. Husbyggnader.
1. av sten, tegel eller betong,
2. av trä,
3. fabriksbyggnad,
4. kyrkobyggnad.
C. Järnvägs-, väg- och brobyggnader.
1. brobyggnad,
2. djupborrning,
Kimgl. May.ts proposition nr 163.
15
3. gatubyggnad,
4. jordschaktning, inkl. dikesgrävning,
5. järnvägsbyggnad,
6. landsvägsbyggnad, inkl. vägunderhåll,
7. schaktsänkning,
8. staknings- och avvägningsarbete,
9. tunnelbyggnadsarbete.
D. Vattenbyggnader.
1—-7 underavdelningar.
E. Linjebyggnad för elektrisk kraftöverföring.
1—2 underavdelningar.
F. Byggnadsyrken.
1. asfaltläggningsarbete,
2. glasmästeri,
3. golvläggningsarbete (ej plattsättning),
4. installering av telegraf-, telefon- och elektriska ledningar, såväl inom
som utomhus,
5. kakelugnsmakeri,
6. murningsarbete i mindre omfattning,
7. måleri såväl i verkstad som in- och utvändigt å byggnader,
8. reveteringsarbete,
9. snickeriarbete,
10. stenhuggeriarbete (ej grundläggning),
11. stuckatörarbete,
12. takarbete,
13. timringsarbete,
14. plattsättning.
G. Övrig hithörande verksamhet.
1. brunnsgrävningsarbete,
2. entreprenadarbete (större byggnadsarbeten och anläggningar),
3. uppförande av järnkonstruktioner,
4. montering och demontering av maskiner,
5. rengöring av bostäder, fönster och fasader,
6. skorstensbyggnadsverksamhet,
7. skorstensfejarverksamhet,
8. ställningsbyggnadsarbete.
Av de här uppräknade verksamhetsgrenarna synes följande icke böra
avgiftsbeläggas, nämligen djupborrning (C 2), gatubyggnad (C 3), dikesgrävning
— men däremot övrig jordschaktning — (C 4), järnvägsbyggnad
(C 5), landsvägsbyggnad inkl. vägunderhåll (C 6), staknings- och avvägningsarbete
(C 8), tunnelbyggnadsarbete (C 9), vattenbyggnader (Dl—7),
linjebyggnad för elektrisk kraftöverföring (E 1—2), brunnsgrävningsarbete
(G 1), montering och demontering av maskiner (G 4), rengöring av bostäder,
fönster och fasader (G 5) samt skorstensfejarverksamhet (G 7).
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
Å andra sidan bör jämväl vissa verksamhetsgrenar under yrkesgruppen
metallindustri avgiftsbeläggas, nämligen
bleck- och plåtslageri med takarbete samt
installation av gas-, vatten-, värme- och avloppsledningar.
Byggnads- och anläggningsverksamhet bedrives av ett stort antal arbetsgivare,
vilka icke är yrkesmässigt sysselsatta därmed. Sålunda utför t. ex.
många industriföretag reparations- och byggnadsarbeten med egna arbetsstyrkor.
Inom jordbruket förekommer vidare i icke ringa omfattning, att
ägaren med egen eller egna arbetare verkställer byggnadsarbeten å till jordbruksfastigheten
hörande ekonomibyggnader. Åtskilliga villaägare o. dyl.
låter utföra byggnadsarbeten å sina fastigheter under sådana förhållanden,
att de är att anse såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen
för den anlitade arbetskraften. I fråga om alla dessa arbetsgivare kommer
vid en samordning av avgiftsdebiteringen med debiteringen av olycksfallsförsäkringspremierna
vissa praktiska svårigheter att göra sig gällande
redan när det gäller att avgöra i vilken utsträckning de skall påföras byggnadsforskningsavgift.
Vid debiteringsarbetet i försäkringsinrättningarna
förekommer ofta, att när en arbetsgivares verksamhet endast till en del
består av byggnads- eller anläggningsverksamhet, denna vid premiedebiteringen
behandlas tillsammantagen med övrig verksamhet. Där sådan sammanslagning
skett, har syftet i regel varit att förenkla debiteringsarbetet.
Skall byggnadsforskningsavgift uttagas från denna kategori av arbetsgivare,
måste specifikationer, i den mån så överhuvudtaget är möjligt, inhämtas.
Det må framhållas, att tillräcklig specifikation i arbetsgivarens
löneuppgifter i vart fall knappast kan erhållas i fråga om personal som
är gemensam för arbetsgivarens hela verksamhet, såsom förvaltningspersonal
och förmän men många gånger även arbetare.
Det sagda talar starkt för en avgränsning av avgiftsplikten till att omfatta
endast arbetsgivare, som yrkesmässigt bedriver byggnads- och anläggningsverksamhet.
Avgiftsplikt bör därjämte åvila all i kommunal regi
bedriven byggnads- och anläggningsverksamhet tillhörande de avgiftsbelagda
verksamhetsgrenarna. Vad beträffar av staten bedrivna arbeten av
förevarande slag må framhållas, att för staten icke beräknas några på avlöningssummor
grundade försäkringsavgifter, varför byggnadsforskningsavgift
i detta fall ej kan debiteras och uppbäras på samma sätt som i
fråga om av annan arbetsgivare bedriven sådan verksamhet. Härtill kommer,
att staten tillskjuter avsevärda belopp för forskning på dessa och
angränsande områden dels genom anslag till det centrala byggnadsforskningsorganet,
varom mera i det följande, dels genom egen forsknings- och
utredningsverksamhet inom statliga myndigheter, institutioner och andra
organ och dels genom bidrag till halvstatliga eller enskilda organisationer.
Med hänsyn till dessa förhållanden bör någon byggnadsforskningsavgift
icke uttagas av staten.
Kurigl. Maj:ts proposition nr 163.
17
Att göra en fullt tillförlitlig beräkning rörande det årliga belopp, som
kan väntas inflyta genom byggnadsforskningsavgiften, är icke möjligt.
Med ledning av visst från riksförsäkringsanstalten införskaffat material
kan man emellertid uppskatta antalet årsarbetare inom de avgiftsbelagda
verksamhetsgrenarna, med de begränsningar i avgiftsplikten som här angivits,
till ca 115 000. Med en avgift av 20 kronor per årsarbetare skulle
byggnadsforskningsavgiften således inbringa ca 2,8 milj. kronor.
Bvggnaclsforskningsavgifternas debitering och uppbörd.
För debitering och uppbörd bör så långt möjligt utnyttjas den förvaltningsapparat,
genom vilken olycksfallsförsäkringspremierna nu uttages
från arbetsgivarna. Såväl debitering som uppbörd företer väsentliga skiljaktigheter
allteftersom försäkringen meddelats av riksförsäkringsanstalten
eller enskilt olycksfallsförsäkringsbolag.
Debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifterna sker inom
riksförsäkringsanstalten på följande sätt.
På grundval av de vid mantalsskrivningen lämnade uppgifterna uppgör
de lokala skattemyndigheterna årligen s. k. arbetsgivarförteckningar, vari
vissa för debiteringsarbetet grundläggande förhållanden angives. Förteckningarna
insändes till riksförsäkringsanstalten under de första månaderna
av året näst efter det förteckningarna avser.
Vid debiterings- och uppbördsarbetet tillämpas som regel olika tillvägagångssätt
för mindre och större arbetsgivare (större arbetsgivare är den
som i regel sysselsätter minst 5 arbetare).
Mindre arbetsgivare debiteras av riksförsäkringsanstalten efter en särskild
premietariff, upptagande avgift per årsarbetare i olika verksamheter;
avgiften är enhetlig för alla anställda med samma slag av arbete och
oberoende av avlöningens storlek. I arbetsgivarförteckningen antecknas
avgiftsbeloppet för det kalenderår som förteckningen avser, varefter förteckningen
återsändes till de lokala skattemyndigheterna och av dem påföres
debetsedeln å slutlig skatt. Sedan avgifterna antecknats i förteckningen
äger anstalten från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra
sig ifrågavarande belopp. Detta innebär, att avgifterna för de mindre
arbetsgivarna tillgodogöres anstalten under tiden mitten av juni—slutet
av augusti året efter det debiteringen avser.
Större arbetsgivare debiteras efter en annan tariff, som är avsevärt mer
detaljerad på huvudgrupper, undergrupper och specialgrupper än tariffen
för mindre arbetsgivare. Här sker debitering på grundval av uppgifter
från arbetsgivarna om faktiska dagsverken och löner. Arbetsgivarna tillställes
i regel räkning en gång om året, upptagande dels provisorisk avgift
för löpande år och dels definitiv reglering för nästföregående år. Avgifterna
skall i princip erläggas inom fyra veckor efter det räkningen kommit
2—45fl 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 163.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
arbetsgivaren tillhanda samt inbetalas direkt till riksförsäkringsanstalten.
i fråga om de större arbetsgivarna erhåller riksförsäkringsanstalten således
en provisorisk täckning redan under det kalenderår, som avgiften
avser.
Under förutsättning att byggnadsforskningsavgiften bestämts på sätt i
det föregående föreslagits synes något hinder icke möta att, i den mån
fråga är om arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten, verkställa
debitering och uppbörd av byggnadsforskningsavgiften i samordning
med den verksamhet för vilken nu redogjorts. Avgifterna från mindre
arbetsgivare bör av riksförsäkringsanstalten lyftas från vederbörlig inkomsttitel
i samband med att anstalten på samma sätt lyfter försäkringsavgifterna
från dessa arbetsgivare. Härigenom kommer byggnadsforskningsavgiften
från mindre arbetsgivare att tillgodoföras forskningsverksamheten
året efter det debiteringen avser. Från större arbetsgivare kommer
avgiften däremot att inflyta med preliminärt belopp successivt under
det med debiteringen avsedda kalenderåret.
Försäkringsbolagen tillämpar för alla sina försäkringstagare ett tillvägagångssätt
liknande det, som riksförsäkringsanstalten använder för
större arbetsgivare. Här sker sålunda för samtliga arbetsgivare en debitering
efter faktiska löner och vidare sker en preliminär debitering för det
löpande kalenderåret oavsett antalet hos arbetsgivaren anställda arbetstagare.
Arbetstekniskt sett torde det icke vara uteslutet att genom försäkringsbolagen
verkställa debitering och uppbörd av de forskningsavgifter, som
skall uttagas från bolagens försäkringstagare. Starka skäl kan emellertid
anföras mot att så sker.
Först och främst kan icke ens med en ingående specificering av de avgiftspliktiga
verksamhetsgrenarna undvikas att problem uppstår vid bestämmelsernas
tillämpning. Vidare och framför allt kan det icke anses
riktigt att en avgift av skattenatur debiteras av ett enskilt försäkringsbolag,
vars förhållande till försäkringstagaren i övrigt är av civilrättslig natur.
Frånsett de principiella betänkligheterna häremot må anföras, att problem
uppstår rörande bolagens ansvarsställning gentemot det allmänna för avgifternas
debitering och uppbörd och att man icke torde kunna undvika
att anordna en viss statlig kontroll över bolagens verksamhet i förevarande
avseende. Vidare uppkommer frågan om påföljder för arbetsgivare som
icke fullgör sina skyldigheter i fråga om forskningsavgiften. För arbetsgivare
med försäkring i riksförsäkringsanstalten synes böra tillämpas de
regler, som gäller vid försummelse att inbetala försäkringsavgiften till
anstalten, d. v. s. arbetsgivaren påförs restavgift enligt § 4 mom. 6 förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkring i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
19
synes däremot tveksamt i vilken utsträckning dylika åtgärder kan anknytas
till en debitering, som gjorts av ett enskilt bolag.
Vad nu anförts synes leda till att debiteringen och uppbörden av byggnadsforskningsavgifterna
bör förläggas till ett enda organ och att detta
organ bör vara riksförsäkringsanstalten.
En viss medverkan från försäkringsbolagens sida är dock ofrånkomlig.
Frågan om avgiftsplikten kan när det gäller större arbetsgivare endast
ske på basis av uppgifter om antalet årsarbetare i de avgiftsbelagda verksamhetsgrenarna.
Sådana uppgifter torde böra införskaffas genom försäkringsbolagens
försorg i form av ett dubblettexemplar av den för bolagets
eget behov insända dagsverks- och löneuppgiften och därefter av bolaget
översändas till riksförsäkringsanstalten. I detta sammanhang bör emellertid
framhållas, att på bolagens dagsverks- och löneblanketter verksamheten
många gånger icke är klassificerad på ett sådant sätt att tillräcklig vägledning
erhålles för bedömande av avgiftsplikten till byggnadsforskningen.
Det är därför nödvändigt att tillse, att dubblettexemplaret innehåller tillfredsställande
uppgifter i detta hänseende. Detta synes kunna åstadkommas
genom att vid blankettens utsändande till arbetsgivaren ett cirkulär
bifogas rörande gällande bestämmelser om byggnadsforskningsavgift och
upptagande en exakt förteckning över de avgiftsbelagda verksamhetsgrenarna
med underavdelningar. Det skall därefter åligga arbetsgivaren att
med ledning av denna instruktion prestera erforderliga uppgifter i vart
fall i det för riksförsäkringsanstalten avsedda exemplaret. I detta behöver
dock icke lämnas andra uppgifter än som avser antalet årsarbetare i de
avgiftsbelagda verksamhetsgrenarna.
Debiteringen av bolagens försäkringstagare bör därefter ske på de grunder,
som i det föregående angivits beträffande hos riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetsgivare. Både större och mindre arbetsgivare med försäkring
i bolag bör debiteras på räkning från riksförsäkringsanstalten. För
båda grupperna kan därvid en provisorisk avgift uttagas för löpande kalenderår
och forskningsavgifterna kommer således att inflyta successivt redan
under det år debiteringen avser.
I fråga om indrivning av oguldna olycksfallsförsäkringsavgifter vid försäkring
i riksförsäkringsanstalten gäller följande. Avgift, som debiterats
mindre arbetsgivare och således påförts å debetsedel, skall indrivas på
sätt i uppbördsförordningen stadgats. Resterande avgifter, som av riksförsäkringsanstalten
påförts större arbetsgivare, indrives, sedan anstalten underrättat
länsstyrelsen, av sistnämnda myndighet i den ordning som om resterande
skatt är i uppbördsförordningen stadgat. Sedan länsstyrelsen underrättats,
äger anstalten från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra
sig beloppen av de oguldna avgifterna. Indrivning av byggnadsforskningsavgift,
som icke blivit i föreskriven ordning erlagd, bör ske på mot
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
svarande sätt; vad i nyssnämnda hänseende gäller beträffande riksförsäkringsanstaltens
rätt att tillgodogöra sig avgiftsbeloppen från inkomsttitel
bör gälla även byggnadsforskningsavgiften och blir i fråga om denna tilllämpligt
å avgifter som debiterats större arbetsgivare med försäkring i
riksförsäkringsanstalten och samtliga arbetsgivare med försäkring i försäkringsbolag.
överföring till byggnadsfackets forsknings- och rationaliseringsfond bör
ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg dels, i fråga om avgifter från
mindre arbetsgivare med försäkring i anstalten, sedan anstalten från vederbörande
inkomsttitel lyft de å dessa arbetsgivare belöpande forskningsavgifterna
och dels, i fråga om forskningsavgifter från övriga arbetsgivare,
kvartalsvis under löpande kalenderår.
Med hänsyn bl. a. till att gränsdragningssvårigheter icke torde kunna
undvikas även om man närmare anger för vilka slag av arbeten och vilka
arbetsgivare skyldighet att erlägga byggnadsforskningsavgift skall föreligga,
synes besvärsrätt böra medgivas i frågan huruvida och i vad mån
avgiftsskyldighet föreligger. Besvär över beslut i fråga om debitering av
försäkringsavgifter föres hos försäkringsradet; över försäkringsradets beslut
må klagan ej föras. Med hänsyn till byggnadsforskningsavgiftens
anknytning till olycksfallsförsäkringen synes det lämpligt att besvär över
påförd sådan avgift må anföras hos försäkringsrådet.
Frågan om ett centralt organ för byggnadsforskning och
byggnadsrationalisering.
Statens kommitté för byggnadsforskning har sedan sin tillkomst år
1942 fungerat som ett provisoriskt organ för byggnadsforskning; kommittén
har även, ehuru i mindre utsträckning, tagit befattning med rationaliseringsfrågor.
Vid ett genomförande av vad i det föregående föreslagits kommer verksamheten
att i fortsättningen tillföras medel av betydligt större storleksordning
än som f. n. är fallet. Härigenom kan verksamheten intensifieras
och rationaliseringsfrågorna beredas en med forskningen likställd plats.
En viss omorganisation av det centrala organet är påkallad. Antalet
ledamöter i den nuvarande forskningskommittén är icke i princip begränsat.
I den nya organisationen bör däremot antalet ledamöter vara fixerat
och inom ramen för organet i fråga bär en tillfredsställande representation
lämnas de intressegrupper, vilka tillskjuter rörelsekapitalet. Vidare bör
centralorganet utbyggas med sådan personal, som kan erfordras för att på
ett tillfredsställande sätt planlägga och leda verksamheten. Därvid torde
det vara lämpligt att giva centralorganet en fastare organisation än forskningskommittén
har; väsentligen innebär detta, att lönegradsplacerade
tjänster i viss utsträckning bör inrättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
21
Statens kommitté för byggnadsforskning bör vid ingången av budgetåret
1953/54 ombildas till en statens nämnd för byggnadsforskning och
byggnadsrationalisering. Denna skall dels övertaga forskningskommitténs
arbetsuppgifter utom väg- och vattenområdet och dels därutöver taga befattning
med vissa andra till byggnadsområdet hörande frågor. Det förutsättes,
att nämnden därvid bl. a. kommer att syssla med de frågor, med
vilka samarbetskommittén för byggnadsfrågor nu arbetar; något statligt
stöd till denna kommitté torde icke i fortsättningen behöva utgå.
Nämnden skall i första hand vara inställd på praktiskt utvecklingsarbete
som ger relativt snabba resultat. I fråga om metodiken kan nämndens
arbetsuppgifter uppdelas på följande sätt:
1. Grundläggande och tillämpad forskning i fråga om planer, material,
produktion och förvaltning.
2. Sammanställning av resultat från olika in- och utländska forskningsfält,
utarbetande av nya hustyper och praktiska försök med dessa vid
experimentbyggen.
3. Spridning av resultat, in- och utländska, till myndigheter, konsulter,
produktionsföretag, förvaltningsföretag, arbetare etc.
Om de under punkt 1 angivna uppgifterna skall framhållas, att inom
byggfacket kan även den grundläggande forskningen snabbt ge praktiskt
användbara resultat. Exempel bjuder Stockholms byggnadsnämnds smalhusutredning,
som tar upp grundläggande frågor på bostadsplanernas område,
liksom de studier av effektivitetsmätningar som bedrivits med anslag
från statens kommitté för byggnadsforskning. De under punkt 2 angivna
uppgifterna kräver att nämnden uppmärksamt följer forsknings- och
rationaliseringsarbetet i främmande länder för att insamla och anpassa
de vunna resultaten efter svenska förhållanden. Nämnden bör verka för
samarbete mellan olika specialiserade organ så att isolerade undersökningar
på ett område kompletteras med studier på angränsande fält, om
detta fordras för att resultaten skall kunna fullt utnyttjas. Uppgifterna
under punkt 3 innebär, att nämnden skall föranstalta om att insamlade
forsknings- och rationaliseringsresultat, som befunnits ändamålsenliga,
göres tillgängliga för alla därav intresserade. Vidare skall nämnden tillhandagå
med upplysningar rörande dessa frågor, arbeta för förbättrad
undervisning vid tekniska läroanstalter rörande rationaliseringen och söka
sprida upplysning om rationaliseringsarbetets art och betydelse. Det är
angeläget att frågan om de lämpligaste vägarna att sprida kännedom om
nya metoder till alla inom produktionen verksamma erhåller en tillfredsställande
lösning.
Betydelsefullt är att nämnden utövar sin verksamhet i former som smidigt
kan anpassas dels till de skiftande behov som förekommer vid skilda
tidpunkter, dels till de personella resurser som vid varje tillfälle står till
förfogande. Av vikt är även att nämnden objektivt väger forsknings- och
22
Knngl. Maj:ts proposition nr 163.
rationaliseringsbehov på olika områden mot varandra, varför den ej själ\
bör alltför djupt engagera sig i ett bestämt område. Huvudparten av arbetet
bör utföras av andra organ än nämnden själv.
Det egentliga grundforskningsarbetet skall utföras av utom nämnden
stående forskare, vilka erhåller bidrag till byggnadsforskning efter ansökan
till nämnden. Företrädesvis kommer här i fråga personer, arbetande vid
institut vid högskolor och universitet.
I den mån forskningen och rationaliseringen på speciella områden behöver
utvidgas, bör nämnden söka samarbete med befintliga institutioner
eller ta initiativ till att bilda självständiga eller underordnade organ med
begränsade arbetsområden. Denna form har redan prövats av forskningskommittén,
som t. ex. på ett område samarbetar med den fristående svenska
värme- och sanitetstekniska föreningens stiftelse för forskning och som
på andra områden har bildat underordnade utskott för produktionsteknik,
golv, målning, samhällsbyggnad etc. Ett antal fristående organ (stiftelser,
utskott eller kommittéer), vart och ett verkande inom sitt speciella område
av byggfacket, ger en rörlig organisation av önskvärd typ. En väsentlig
del av den tillämpade forskningen, såsom experimenten med nya hustyper,
skall ske i intimt samarbete med byggande företag eller sammanslutningar
av sådana. Företagen och sammanslutningarna skall därvid på uppdrag
av nämnden åtaga sig att studera begränsade problem och att i praktiken
tillämpa forskningsresultaten samt att ställa resultaten till allmänt förfogande.
Det förutsättes, att verksamheten därvid bedrives under sådana
former, som av nämnden kan godtagas.
Särskilt viktigt är att nämnden finner lämpliga former för intimt samarbete
med bostadsstyrelsen i fråga om den upplysningsverksamhet som
enligt styrelsens instruktioner skall bedrivas inom dess teknisk-ekonomiska
byrå, liksom med byggnadsstyrelsen i fråga om forskning på samhällsbyggnadsområdet.
En gränsdragning bör därvid ske mellan nämndens
arbetsfält och vederbörande ämbetsverk. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t
att efter hörande av berörda parter fastställa denna gränsdragning.
Nämnden skall ha elva ledamöter som utses av Kungl. Maj :t för en tid
av 3 år. I nämnden bör ingå representanter för forskning, för socialdepartementet,
för statliga myndigheter och institutioner som handlägger byggnadsfrågor,
för arbetsmarknadens parter samt för kooperativa och enskilda
institutioner och företag. Då forskningsuppgifterna för lantbrukets speciella
byggnadsfrågor handlägges av den genom beslut av 1951 års riksdag
inrättade statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, torde någon
direkt representation från jordbruket icke vara nödvändig. Vad beträffar
kompetensuppdelningen i avseende på jordbrukets speciella byggnation och
byggnadsverksamhet i övrigt bör gälla vad dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
uttalade vid anmälan av propositionen 1951: 21. I nämnden
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
23
bör placeras personer som kan förutsättas ta aktiv del i dess verksamhet.
Chefen för nämndens sekretariat skall vara självskriven ledamot. Kungl.
Maj :t utser en ledamot att vara nämndens ordförande.
Nämnden skall ha överinseende över verksamheten. Den skall fastställa
arbetsprogram samt tillse att erforderligt samarbete kommer till stånd med
andra institutioner och med näringslivet.
Den föreslagna sammansättningen av nämndens styrelse innebär icke
i och för sig garanti för att tillräcklig kontakt skapas mellan nämnden och
samtliga eller ens flertalet intressenter inom husbyggnadsområdet. Det
måste emellertid anses utomordentligt angeläget, att sådana kontakter erhålles;
en nämnd som skall bl. a. registrera och samordna alla strävanden
i syfte att förbilliga byggnads- och boendekostnaderna måste självfallet
intimt samarbeta med alla aktivt intresserade parter på området. Därest
nämnden skall övertaga de uppgifter, som nu handhaves av samarbetskommittén
för byggnadsfrågor, torde det f. ö. vara nödvändigt att något
eller några organ skapas med en sammansättning ungefär motsvarande
nämnda institution. Nämnden skall i samarbete med de personer, som nu
utgör samarbetskommitténs arbetsutskott, söka finna lämpliga former att
fortsätta den verksamhet, som samarbetskommittén hittills utövat. I vart
fall bör nämnden regelbundet, förslagsvis en gång varje år, anordna informationsmöten,
där representanter från olika organ inbjudes och får tillfälle
att framföra sina åsikter om verksamheten.
Nämnden skall årligen inkomma till Kungl. Maj :t med förslag till anslagsäskanden
för nämndens verksamhet samt avgiva berättelse över denna,
innefattande bl. a. redogörelse för gjorda medelsdispositioner.
Det löpande administrativa arbetet skall utföras av nämndens sekretariat,
som till sitt förfogande bör ha dels viss ingenjörspersonal, varav två lönegradsplacerade
befattningshavare med någon form av pensionsrätt, och dels
erforderlig biträdespersonal. Inberäknat visst anslag till bestridande av
kostnaderna för publikationstryck kan statens andel i kostnaderna för
närandens verksamhet beräknas uppgå till ca 400 000 kronor för år. För
innevarande budgetår är till forskningskommittén anvisat tillhopa 388 000
kronor. Statens insats i verksamheten kan således sedan den nya organisationen
genomförts sägas vara i det närmaste oförändrad.
Yttranden.
över huvudpromemorian har yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
bostadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, byggnadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens kommitté för byggnadsforskning,
statens tekniska forskningsråd, bränsleutredningen, svenska
byggnadsentreprenörföreningen, svenska byggnadsindustriförbundet,
svenska byggnadsarbetareförbundet, svenska murareförbundet, Sveriges
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
industriförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), svenska
riksbyggen, socialförsäkringsbolagens förening (som därvid yttrat sig jämväl
i anledning av riksförsäkringsanstaltens utlåtande), svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, samarbetskommittén
för byggnadsfrågor, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,
kollegienämnderna vid tekniska högskolan och vid Chalmers tekniska
högskola samt ingenjörsvetenskapsakademien. Därjämte har järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, svenska vattenkraftföreningen, svenska
kommunal-tekniska föreningen, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen
samt Sveriges villaägareförbund inkommit med skrivelser i ämnet.
Statens kommitté för byggnadsforskning benämnes i det följande forsknings
kommittén.
Behovet av en kraftigare insats på förevarande område understrykes
allmänt. Svenska bijggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
uttalar dock i detta sammanhang, att vad i promemorian
anförts om ringa forskningsinsats från byggnadsindustrins sida
och utebliven produktivitetsökning icke är riktigt; de båda sammanslutningarna
är dock i princip beredda att medverka till genomförandet av
vad i promemorian föreslagits.
Vad beträffar sättet för verksamhetens finansiering har förslaget
att införa en särskild byggnadsforskningsavgift accepterats i de
flesta remissyttrandena. Svenska byggnadsindustriförbundet och svenska
byggnadsentreprenörföreningen vill dock framhålla, att industrin själv bör
ombesörja sin forsknings- och rationaliseringsverksamhet. Avgifterna får
icke framstå som en beskattning av byggnadsindustrin utan som en utgift
för att nedbringa produktionskostnaderna. Ej heller får frågan lösas
på sådant sätt att den får prejudicerande betydelse för andra industrigrenar.
Medverkan från staten som sådan bör därför i huvudsak blott bestå
i ett administrativt bistånd vid medlens uttagande för att på annat
sätt än genom skatter skapa förutsättningar för ökad forsknings- och rationaliseringsverksamhet
inom byggnads- och anläggningsbranscherna —
ett förfarande som kan anses vara motiverat med hänsyn till just dessa
branschers struktur.
På vissa håll har man emellertid ansett, att den i promemorian föreslagna
anordningen kommer att kräva ett alltför omfattande administrativt
arbete — såväl hos myndigheterna som hos företagarna — i förhållande
till vad avgiften inbringar. Vidare har anförts, att byggnadsforskningen
i så hög grad berör medborgarnas allmänna intressen att den i
första hand bör anses som en rent statlig angelägenhet. Från dessa utgångspunkter
har anförts, att forskningsverksamheten i första hand borde
helt bestridas av statsmedel. Under hänvisning huvudsakligen till dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
25
argument har svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet och SABO mer eller mindre uttryckligen
avstyrkt promemorians förslag i dess helhet. Med varierande styrka har
samma synpunkter jämväl kommit till uttryck i yttrandena från riksräkenskapsverket,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, tekniska högskolan,
statens tekniska forskningsråd, svenska byggnadsarbetareförbundet, svenska
murareförbundet och socialförsäkringsbolagens förening. Någon bestämd
erinran mot finansiering genom en byggnadsforskningsavgift har
dock icke uttalats.
Sveriges industriförbund anser sig icke kunna acceptera förslaget att
uttaga en obligatorisk avgift i syfte att därmed finansiera forskning och
rationalisering genom en nämnd, i vilken staten skulle ha ett dominerande
inflytande. Med hänsyn till behovet av forsknings- och rationaliseringsarbete
vill förbundet emellertid icke framställa någon erinran mot att för
detta ändamål bildas ett särskilt samordningsorgan. Detta bör emellertid få
en fristående och enskild karaktär och dess verksamhet bör omfatta all
byggnads- och anläggningsverksamhet. Frågan om finansieringen bör göras
till föremål för en särskild utredning under medverkan av berörda parter.
I promemorian har föreslagits, att avgift skall uttagas endast för förvärvsmässig
byggnadsverksamhet samt att staten skall vara befriad
från avgift. Svenska byggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
anser, att det icke är riktigt att undantaga statliga
myndigheter och industrier, som bygger i egen regi. Forskningen kommer
även staten och industrin till godo. Denna undantagsställning för staten
och de i egen regi byggande industrierna skulle innebära, att entreprenadverksamhet
försattes i ogynnsam ställning, något som organisationerna i
fråga bestämt motsätter sig. Redan nu måste nämligen de enskilda företagarna
bära utgifter, som främst staten men delvis även industrin icke
belastas med. Avgift bör därför uttagas även från staten och från sådana
industriföretag, vilka i byggnads- och anläggningsarbeten i egen regi regelbundet
sysselsätter mer än förslagsvis 25 arbetare.
Att även staten skall erlägga byggnadsforskningsavgift föreslås därjämte
av forskningskommittén, ingenjörsvetenskapsakademien, Chalmers
tekniska högskola samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.
Det framhålles, alt vid eu sådan anordning några anslag å riksstaten icke
behöver anvisas. Kostnaderna för nämndens centrala organisation skulle i
så fall bestridas av fondmedel.
Statskontoret, som finner det lämpligt att en avgift på i promemorian
föreslaget sätt uttages av byggnadsproducenterna, säger sig helst ha sett,
att eu eu dylik avgift utgått jämväl å den i statlig regi bedrivna byggnadsverksamheten.
Då en bidragsplikt för statsverket icke kan genomföras utan
visst administrativt merarbete, finner ämbetsverket emellertid övervägande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
skäl tala för att statens medverkan i fortsättningen sker i form av anslag å
riksstaten. Härvid uppställer sig frågan, huruvida detta tillskott skall,
såsom i promemorian förutsatts, disponeras för driften av den centrala
administrationen eller om den skall ingå i den tilltänkta fonden. Statskontoret
tvekar i fråga om den förstnämnda utvägen; det förefaller som
om gränsdragningen mellan den centrala administrationen och verksamheten
i övrigt i viss mån måste bli flytande. Härtill kommer, att det icke
ur alla synpunkter skulle vara lyckligt med en grupp anställda med rent
statliga tjänster och en annan grupp, för vilka anställningsvillkoren skulle
erhålla en delvis annan karaktär. Det anförda leder närmast till att det
statliga tillskottet, å driftbudgeten upptaget som ett obetecknat anslag,
bör tillföras fonden. Detta anslag bör upptagas till 390 000 kronor eller
i stort sett vad som för innevarande budgetår anvisats till forskningskommittén
och dess verksamhet. En dylik anordning bör emellertid förbindas
med det villkoret, att Kungl. Maj :t årligen fastställer stat för fondmedlens
disposition, avseende jämväl kostnaderna för den förordade nämnden
med därtill hörande kansliorganisation.
En reservant inom statskontoret (t. f. statskommissarien Lundh) anför,
att ett stödjande av forskningsverksamheten synes, om förutsättningar icke
finnes för skapandet av ett byggnadsforskningsinstitut i analogi med exempelvis
textilforskningsinstitutet, böra finansieras genom anslag å driftbudgeten.
Den i promemorian föreslagna begränsningen till vissa delar av
byggnadsfacket anses på vissa håll alltför snäv; man har i detta hänseende
huvudsakligen rört sig med två motiv för en utvidgning. Dels anföres,
att besvärliga gränsdragningsfrågor, vilka uppkommer vid tillämpningen
av promemorians förslag, i stigande omfattning bortfaller ju flera
grenar av byggfacket som inordnas under systemet. Dels framhålles, att
forskningsproblem, som berör sådana områden som enligt promemorian
skall vara avgiftsbelagda, ofta omspänner även områden som enligt promemorian
icke skall vara avgiftsbelagda; många byggnadsproblem är
nämligen gemensamma för husbyggnad, vägbyggnad, vattenbyggnad
osv. och forskningsresultaten från det ena området visar sig ofta kunna få
direkt tillämpning inom det andra. Såsom exempel på de gränsdragningssvårigheter,
vilka följer med det i promemorian föreslagna systemet, har
nämnts, att vid brobyggnadsarbete själva brobyggnaden kommer att avgiftsbeläggas
men icke tillfarterna till bron, vilka är att rubricera som vägbyggnad,
och detta trots att båda arbetena utföres av samma arbetare i
samma företag och under samma entreprenad. Enahanda blir förhållandet
vid exempelvis planeringsarbeten i samband med brobyggnader samt vid
damm- och kraftverksbyggnader. Vidare observeras, att under »G. övrig hithörande
verksamhet» specialgruppen »entreprenadarbeten (större bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
27
nadsarbeten och anläggningar)» skall avgiftsbeläggas. Härigenom skulle
ett större anläggningsarbete, som icke i och för sig skall avgiftsbeläggas,
belastas med avgift om det utföres på entreprenad. Byggnadsstyrelsen,
forskningskommittén, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statens tekniska
forskningsråd, Chalmers tekniska högskola, svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen,
svenska byggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
anser, att avgiften bör uttagas för all byggnads- och anläggningsverksamhet.
Ingenjörsvetenskapsakademien företräder liknande synpunkter
men vill dock undantaga vägbygge. Tekniska högskolan anser att i vart
fall vattenbyggnadsverksamheten bör hänföras till de föreslagna åtgärderna;
särskilt resultaten från detta område är i stor utsträckning tillämpliga
på hela byggnadsområdet.
Svenska vattenkraftföreningen erinrar att, ehuru enligt promemorian
vattenbyggnader i princip icke skall vara avgiftsbelagda, likväl åtskilliga
arbeten såsom betonggjutning, jordschaktning och husbyggnadsarbeten
skall inrymmas under avgiftsplikten även när arbetet utförts i samband
med vattenbyggnad. Föreningen anser, att om staten skall vara befriad från
avgiftsplikt samtliga byggnadsarbeten avseende elkraftförsörjningen bör
undantagas från sådan skyldighet, enär de icke-statliga kraftbolagens taxor
eljest mister i konkurrenskraft gentemot statens.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att promemorians avgränsningsförslag
innebär en betydande försämring för forskningen inom de områden,
som nu innefattas inom forskningskommitténs verksamhet men som icke
skulle representeras i den nya nämnden, bl. a. vattenbyggnad. Huruvida
möjlighet föreligger att överföra de avskilda grenarna av byggnadsforskningen
till statens tekniska forskningsråd är för styrelsen icke möjligt att
bedöma. Vore så fallet, borde rådets anslag förstärkas. Styrelsen avstyrker
en omändring av nuvarande ordning för stöd åt byggnadsforskningen, som
icke tillgodoser i åtminstone samma omfattning som hittills samtliga de
områden av byggnadsforskningen, vilka f. n. åtnjuter statens stöd. •—
Statens tekniska forskningsråd förklarar sig icke kunna svara för de avskilda
områdena utan att anslaget till teknisk-vetenskaplig forskning ökas.
Riksförsäkringsanstalten anför betänkligheter mot anknytningen till
anstaltens premietariff, enär anstalten självständigt beslutar om tariffens
innehåll och har att vidtaga ändringar i densamma, när så ur försäkringssynpunkt
påkallas. Om emellertid byggnadsforskningsavgiften skall uttagas
i samband med olycksfallsförsäkringsavgiften, torde den föreslagna
anknytningen till tariffen vara den enda framkomliga vägen, därest debitering
och uppbörd skall kunna ske utan oproportionerligt stort extraarbete.
Anstalten förutsätter emellertid, att det i vederbörliga författningar så
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
klart som möjligt angives för vilka slag av arbeten avgift skall påföras.
Anstalten föreslår, att under »C. Järnvägs-, väg- och brobyggnader» endast
specialgruppen brobyggnad medtages, enär eljest mången gång särskilda
debiteringssvårigheter måste uppstå. Vidare bör, för att i största möjliga
mån undvika att behöva infordra särskilda uppgifter, från »G. Övrig
hithörande verksamhet» undantagas endast montering och demontering
av maskiner, rengöring av bostäder, fönster och fasader samt skorstensfejarverksamhet.
Vad beträffar »entreprenadarbete (större byggnadsarbeten
och anläggningar)» bör i författning intagas en klarläggande föreskrift,
varav framgår, att arbete som utföres av entreprenör ej skall avgiftsbeläggas,
när fråga är om arbete, som eljest ej är underkastat avgiftsplikt.
Vad därefter beträffar det föreslagna sättet för avgiftens uttagande
inhämtas ur remissvaren följande synpunkter.
Riksförsäkringsanstalten vill med hänsyn till vad i promemorian anförts
icke framställa erinran mot att anstalten skall debitera och uppbära forskningsavgift
för alla ifrågakommande arbetsgivare, oavsett var dessa har
sina anställda försäkrade för olycksfall i arbete. Anstalten förutsätter
emellertid, att skyldighet stadgas för alla arbetsgivare att lämna anstalten
erforderliga uppgifter samt att anstalten erhåller rätt till kontroll i den mån
så erfordras. Vidare bör de enskilda försäkringsbolagen åläggas skyldighet
att lämna erforderliga upplysningar om försäkringstagarnas verksamhetsgrenar
och dagsverken samt att bistå med infordrande av uppgifter. Anstalten
förutsätter vidare, att avgifter, som skall påföras debetsedel för
slutlig skatt, uppföres under särskild rubrik på debetsedeln. Om så icke
sker kommer arbetsgivarna ofta att vara i okunnighet om att de debiterats
sådan avgift och kan då lätt få den uppfattningen att de blivit påförda
oskäligt hög olycksfallsförsäkringsavgift; en sådan uppfattning kan ha
till följd att de övergår från anstalten till enskilt försäkringsbolag. Vidare
skulle anstalten säkerligen komma att mottaga klagomål i betydligt ökad
utsträckning, vilket sannolikt skulle medföra behov av personalökning.
Socialförsäkringsbolagens förening anför i huvudsak följande.
Föreningen anser det föreslagna förfaringssättet vara praktiskt genomförbart.
Föreningen vill dock betona vikten av att arbetsgivarna klart
underrättas om att det här är fråga om en från olycksfallsförsäkringsavgiften
helt skild avgift och att byggnadsforskningsavgiften skall beräknas
allenast på vissa verksamhetsgrenar. Dessa måste därför vara klart definierade.
Med hänsyn härtill och på grund av att lönesummorna ha betydelse
endast för olycksfallsförsäkringsavgiften men däremot icke för byggnadsforskningsavgiften
torde det vara lämpligast att uppgifterna för byggnadsforskningsavgiften
avgivas enligt ett särskilt deklarationsformulär, uppställt
för detta speciella ändamål. Det torde därvid även vara lämpligt, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 163. 29
en uppräkning av de i detta hänseende avgiftspliktiga verksamhetsgrenarna
göres på denna speciella deklarationsblankett.
Föreningen vill emellertid understryka, att enligt föreningens mening
en likartad deklaration bör införskaffas även från de arbetsgivare, som
ha försäkring i riksförsäkringsanstalten. Debitering av byggnadsforskningsavgift
för dessa arbetsgivare bör sålunda icke äga rum på grundval
av uppgifterna i de dagsverks- och löneuppgifter, som insänts till anstalten
att tjäna som underlag för beräkning av olycksfallsförsäkringsavgifter.
Det kan eljest inträffa, att arbetsgivarna trots påpekande i cirkulär icke
tillräckligt beakta att endast vissa grenar äro skattepliktiga i förevarande
hänseende. Det är ingalunda säkert, att arbetsgivarna i dagsverks- och
löneuppgifterna strängt iakttaga den klassificering av olika verksamhetsgrenar,
som riksförsäkringsanstalten tillämpar och på vilka bestämmelserna
om byggnadsforskningsavgift vilar. På grund av gammal slentrian
eller av andra orsaker kan det säkerligen inträffa, att arbetsgivarna icke
klart särskilja de dagsverken, som skola skattebeläggas, från övriga dagsverken.
Avgiften skall åvila endast yrkesmässig byggnadsverksamhet. Då
premiesatserna för icke yrkesmässig byggnadsverksamhet i många fall
torde vara desamma som för yrkesmässig, ha arbetsgivarna hittills icke
haft direkt intresse av att göra åtskillnad i detta avseende. Det torde även
få anses vara principiellt oriktigt, att en skatt beräknas på ett deklarationsmaterial,
som avges i annat syfte än att tjäna som underlag för beräkning
av skatten. Föreningen anser sålunda, att även riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare böra avge deklaration enligt samma formulär som socialförsäkringsbolagens
försäkringstagare och kan icke finna, att detta skulle
vara administrativt mer betungande. Fastmer finner föreningen det vara
en fördel, att materialet på detta sätt blir mer enhetligt och mer tillförlitligt
för beräkning av avgiften. Sannolikt torde härigenom också ett flertal
tvister, utmynnande i överklagningar, kunna undvikas.
I detta sammanhang vill föreningen även framhålla nödvändigheten
av att begreppet »yrkesmässig» byggnadsverksamhet klart definieras till
ledning vid arbetsgivarnas deklarationer. Det kan icke undgås, att gränsdragningssvårigheter
på detta område uppkomma.
Riksräkenskapsverket anser, att avgifter för de i riksförsäkringsanstalten
försäkrade mindre arbetsgivarna icke bör påföras för sig i debiteringslängderna
och å skattesedlarna. Skulle så likväl ske inträder de
olägenheter som följer av en ny, sporadiskt förekommande skattetitel.
Mycket arbete har nedlagts på att från uppbörden bortrensa flertalet dylika
icke genomgående titlar. Med hänsyn till den förhållandevis ringa andel
i byggnadsforskningsavgiften som de mindre arbetsgivarna representerar,
bör uttagandet av denna avgift helst begränsas till de större arbetsgivarna.
I fråga om avgiftens storlek har riksförsäkringsanstalten föreslagit,
all denna bestämmes till ett med 300 jämnt delbart belopp, exempelvis
18 eller 21 kronor. Anstalten bör erhålla rätt att, där så bcfinnes lämpligt,
vid debitering av byggnadsforskningsavgift avrunda till helt antal kronor.
Svenska bijggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
räknar med att det i promemorian angivna antalet arbetare
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
— 115 000 — är för lågt; snarare torde det röra sig om minst 135 000
arbetare och om avgiftsplikten utvidgas till hela byggnads- och anläggningsindustrin
minst 150 000. I promemorian har beräknats att nämnden
inklusive statsanslag skulle förfoga över ca 2,7 milj. kronor per år. Även
med den utökning av verksamheten som nämnden föreslagit är detta belopp
till eu början alltför stort. Organisationerna föreslår därför, att avgiften
maximeras till 15 kronor per arbetare men att den till en början
uttages med endast 10 kronor.
Forskningskommittén anser, att avgift ej bör uttagas annat än för fullt
antal dagsverken.
Besvär över påförd avgift bör enligt statskontorets mening anföras hos
Kungl. Maj :t.
Riksförsäkringsanstalten anser att en förstärkning av anstaltens
personal torde komma att erfordras för här angivna arbetsuppgifter,
nämligen i vart fall en amanuens eller förste kontorsskrivare samt ett
antal biträden.
Statskontoret och riksräkenskapsverket har anfört vissa synpunkter på
frågan om avgifternas bokföring i statsbudgeten. Enligt promemorians
förslag skall till riksförsäkringsantalten influtna jämte å vederbörlig
inkomsttitel uppdebiterade avgifter genom anstaltens försorg överföras
till den av statskontoret förvaltade fonden. Vid ett dylikt tillvägagångssätt
kommer avgiftsmedlen i sin helhet icke att redovisas över budgeten.
Därest en total redovisning skulle anses påkallad, bör samtliga avgifter
av riksförsäkringsanstalten tillgodoföras en under Uppbörd i statens
verksamhet redovisad inkomsttitel, varjämte på driftbudgetens utgiftssida
ett häremot svarande avsättningsanslag bör upptagas. Sistnämnda anslag
bör vara av förslagsanslags natur och stå till statskontorets förfogande för
överföring till fonden.
Beträffande dispositionen av fondmedlen anför statskontoret,
att ämbetsverket icke kan tillstyrka, att nämnden efter eget bedömande får
disponera dessa medel för utdelande av understöd. De hittills tillämpade
grunderna för lämnandet av bidrag bör gälla även i fortsättningen, varför
således Kungl. Maj :ts medgivande skall inhämtas, då fråga är om engångsbidrag
överstigande 20 000 kronor och periodiskt bidrag överstigande 10 000
kronor.
Härefter torde jag få övergå till att beröra vissa synpunkter som anmälts
i fråga om det arbete som nämnden skall bedriva.
Byggnadsstyrelsen, forskningskommittén, tekniska högskolan, Chalmers
teniska högskola, statens tekniska forskningsråd, ingen jörsvetenskapsakademien,
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt HSB anser,
att forskningen bildar grunden för utvecklingen; även om den många
gånger ger resultat först på längre sikt bör den ej undanträngas av sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
31
arbetsuppgifter, som kan förmodas ge resultat på kortare sikt. Nämnden
bör därför ej bindas vid direktiv som innebär, att den skall inrikta sig på
sådant arbete som ger snabbt resultat. Bl. a. framhålles, att om grundforskning
ej bedrives i tillräcklig omfattning, man icke kan räkna med att
tillgodogöra sig utländska erfarenheter i nöjaktig utsträckning. Vidare
anses betydelsen av konstruktionsforskning icke vara i tillräcklig grad beaktad;
byggnadskonstruktionerna torde enligt forskningskommitténs
mening vara det område, inom vilket det ekonomiska resultatet av ett
utvecklingsarbete säkrast kan spåras.
Forskningskommittén anser, att nämnden icke bör engagera sig i
direkta, tekniska rationaliseringsåtgärder på arbetsplatserna. Sådana åtgärder
kräver ett ekonomiskt risktagande, vilket en statlig institution
knappast kan ikläda sig. Vad som borde tillkomma nämnden är exempelvis
generella utredningar, initiativ och ekonomiskt stöd till utexperimenterande
av nya arbetsmetoder och maskiner samt till provhusbyggen etc.
Denna verksamhet är således att hänföra mera till begreppet produktionsteknisk
forskning än till rationalisering. Liknande synpunkter framföres
av byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statens tekniska
forskningsråd, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt
svenska värme- och sanitetstekniska föreningen.
Svenska byggnadsarbetareförbundet och svenska murareförbundet anser,
att nämnden icke bör syssla med frågor om arbetsavtal och ackordsprislistor,
då dessa frågor bör avgöras förhandlingsvägen.
Samarbetskommittén för byggnadsfrågor uttalar, att kommitténs arbetsuppgifter
är i huvudsak av annan karaktär än de som åvilar forskningskommittén.
Bl. a. har samarbetskommittén tagit initiativ och varit
remissorgan i lagstiftningsfrågor på byggnadsområdet. I dessa och andra
frågor av allmän betydelse, som icke berör forskningskommitténs arbetsområde,
har samarbetskommittén en stark ställning med hänsyn till den
breda grund, på vilken den bygger. Samarbetskommittén bör tills vidare
fortsätta med sin verksamhet och som hittills erhålla bidrag från det centrala
byggnadsforskningsorganet. Forskningskommittén anser att det
finnes fog för att nämnden övertar samarbetskommitténs uppgifter; ett
sådant övertagande kan dock tänkas anstå något eller några år till dess
nämndens arbete stabiliserats. Under denna tid bör samarbetskommittén
kunna erhålla bidrag från nämnden. Byggnadsstyrelsen uppgiver, att en
preliminär överenskommelse träffats, att de uppgifter samarbetskommittén
har i fråga om ansvaret för utarbetande av byggnadsbeskrivningar för luisbyggnadsarbeten
och därmed sammanhängande frågor successivt skall
överföras till styrelsen.
Bränsleutredningen framhåller, att nämndens verksamhet kommer att
beröra ca 40 % av energiförbrukningen, motsvarande ca 700—800 milj.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
kronor. Med hänsyn till landets läge i fråga om bränsleförsörjningen bör
det vara en huvuduppgift för nämnden att behandla de bränsleekonomiska
problemen. Utredningen, som i annat sammanhang detta år föreslagit inrättande
av en statlig bränslemyndighet, anser att ett intimt samarbete
bör etableras mellan nämnden och bränslemyndigheten, därvid den senare
bör tjäna som impuls- och kontaktorgan. I nämnden, som bör tillsätta ett
särskilt permanent utskott för bränslefrågorna, bör ingå en representant
för bränslemyndigheten. Även byggnadsstyrelsen understryker vikten av
forskning på detta område.
Vad beträffar nämndens förhållande till bostadsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen har forskningskommittén anfört, att någon gränsdragning
icke bör ske, utan att man snarare bör sträva efter ett samarbete.
Bostadsstyrelsen anser, att vissa arbetsuppgifter inom dess utredningsbyrå
bör överflyttas till nämnden. Vad angår arbetet inom sektionen för
övervakning av experimentverksamheten bör sålunda den ändringen ske
att bidrag till experimentkostnaderna beviljas av nämnden, som bör övertaga
uppgiften att öva tillsyn över det sätt på vilket experimenten utföres;
det bör ankomma på styrelsen och nämnden att i samråd bedöma värdet
av experimentförslag. I fråga om den allmänna sektionen bör uppgiften att
sprida kännedom om tekniska förbättringar och andra besparingsmöjligheter
samt kursverksamhet överföras till nämnden; i fråga om upplysningsverksamheten
i övrigt bör gälla, att nämnden i regel skall sköta den
del som vänder sig till specialisterna, medan styrelsen skall handhava den
mera brett upplagda upplysningsverksamhet, som bedrives i samband med
långivningen. Allmänt förutsättes dock att frågan om fördelning av uppgifterna
blir föremål för överläggningar mellan bostadsstyrelsen och nämnden.
Slutligen förutsättes, att nämnden skall kunna lämna bidrag till utredningar,
som genomföres av bostadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen betonar
vikten av samarbete mellan nämnden och styrelsen i fråga.
Beträffande frågan om nämndens organisation hämtas ur remissyttrandena
följande.
Svenska byggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
anser att nämnden bör utformas icke som en statlig nämnd utan
som ett fristående, »neutralt» organ för byggnads- och anläggningsindustrierna,
förslagsvis under namnet svenska byggnadsforskningsinstitutet.
Personalen bör ej infogas i det statliga lönesystemet utan avlönas
efter kompetens och skicklighet samt tillförsäkras sociala förmåner, bl. a.
pensionering i SPP. I lönefrågorna har samma synpunkter anförts av forskningskommittén,
statens tekniska forskningsråd, ingen jörsvetenskapsakademien,
tekniska högskolan samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.
Som argument i pensioneringsfrågan har anförts, att ett utbyte
av tjänstemän, dock icke med alltför korta tidsintervaller, mellan industrin
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
33
och nämnden skulle i hög grad gynna utvecklingsarbetet; bl. a. ur denna
synpunkt anses SPP-anslutningen värdefull. Kommittén uttalar därjämte,
att nämnden ensam bör få tillsätta sin personal.
Svenska byggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
anser, att det enskilda byggandet bör få förfoga över minst V3
av platserna i nämnden förutom den representant för arbetsgivarna som
skall finnas. Enligt forskningskommittén, statens tekniska forskningsråd,
ingenjörsvetenskapsakademien och tekniska högskolan bör forskningen
erhålla en fyllig representation i nämnden. Svenska byggnadsarbetareförbundet
och svenska murareförbundet utgår ifrån att byggnadsfackens
eget företag, svenska riksbyggen, representeras i nämnden. Svenska stadsförbundet
— som i och för sig avstyrkt förslaget — framhåller att nämnden
i vart fall bör ha en mycket stark, kommunal representation. Även
svenska kommunal-tekniska föreningen anser att kommunala intressen
och erfarenhet bör bli representerade i nämnden. SABO — som också
avstyrkt förslaget — anser, att de allmännyttiga företagen, som
representerar nära 50 % av den årliga bostadsproduktionen, bör erhålla
en permanent plats i nämnden. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
anser att antalet ledamöter bör maximeras till tjugo, varav
tio utses av staten och tio av de privata och kommunala intressenterna;
ledamöterna bör utses i egenskap av fackmän inom sina resp.
områden och icke som representanter för olika myndigheter och intressen.
Att bränsleutredningen förordat att en representant för den av
utredningen föreslagna bränslemyndigheten skall ingå i nämnden har
tidigare angivits. Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen föreslår
att i nämnden ingår en representant för den värme-, ventilations- och
sanitetstekniska branschen.
Forskningskommittén samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
anser, att nämnden bör kunna utse ett arbetsutskott om högst fem personer.
Beträffande frågan om den tidpunkt, vid vilken nämnden bör inrättas,
har anförts följande. Forskningskommittén anser, att för den
händelse även kostnaderna för nämndens egen organisation på sätt kommittén
föreslagit skall bestridas från fondmedel, vissa omställningssvårigheter
kommer att uppstå i avvaktan på att fondmedlen flyter in. Nämnden
bör organiseras fr. o. in. den 1 juli 1954 och kommittén bör under nästa
budgetår fortsätta sin verksamhet och för detta ändamål erhålla anslag i
hittills gällande ordning. Liknande synpunkter anföres av svenska vägoch
vattenbyggares riksförbund. Statskontoret erinrar om att avgifterna
icke kan beräknas inflyta före april månad 1954 och ifrågasätter med
hänsyn härtill, huruvida nämnden bör organiseras redan fr. o. in. den 1
juli 1953.
3—455 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 163.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
34 •
II. ORGANISATIONSPROMEMORIAN.
Promemorians innehåll.
Avlöningar.
Det löpande administrativa arbetet skall utföras av nämndens sekretariat
under ledning av en överdirektör i Cp 17. Inom sekretariatet skall finnas
två arbetsgrupper, envar bestående av två ingenjörer, varav en intager förmansställning
och under överdirektören leder arbetet inom gruppens verksamhetsområde.
I stort sett kommer den ena gruppen att syssla med forskningen
och den andra med rationaliseringen. Någon bestämd gräns kan
dock ej dragas mellan de båda gruppernas arbetsfält; det bör ankomma
på nämnden och överdirektören att anpassa deras arbetsuppgifter efter
de skiftande förhållanden, som med all sannolikhet kommer att råda allteftersom
intresset förskjuts från ett område till ett annat. Vad beträffar
frågan om ingenjörernas löneställning bör en av dessa vara placerad såsom
byrådirektör i Cp 9. De övriga ingenjörerna bör tills vidare vara
arvodesanställda; en bör åtnjuta arvode motsvarande högst 31 löneklassen
och de båda övriga arvode motsvarande högst 29 löneklassen. Samtliga
ingenjörer bör vara högskoleutbildade.
En väsentlig uppgift för nämnden blir att göra arbetsresultaten tillgängliga
för dem som är intresserade därav och att sammanställa forskningsresultat
från in- och utländska källor m. m. För publiceringsverksamheten
förfogar den nuvarande kommittén över en redaktör, som enligt Kungl.
Maj :ts beslut uppbär ett årsarvode av 18 000 kronor. En motsvarande
tjänst erfordras även för nämnden. Det synes lämpligt att tjänsteinnehavaren
samtidigt fungerar som nämndens sekreterare och tjänstgör som
personalföredragande. För dessa uppgifter bör inrättas en arvodestjänst
som sekreterare med arvode motsvarande högst 27 löneklassen.
Vidare erfordras tills vidare fyra biträden, nämligen en förste kansliskrivare
i Ce 17, ett kanslibiträde i Ce 11 och två kontorsbiträden i reglerad
befordringsgång. Förste kansliskrivaren skall vara registrator och på eget
ansvar handhava kassarörelsen. I sistnämnda hänseende gäller, att nämnden
icke skall driva egen kassarörelse i fråga om fondmedlen; utbetalningar
från fonden bör nämligen ske genom statskontoret efter meddelande
från nämnden. Minst två av biträdena bör vara kunniga i stenografi.
Vad slutligen beträffar behovet av särskilda medel till skrivhjälp och
annan tillfällig personal måste förutsättas att nämnden, åtminstone tidvis,
kommer att vara i behov av biträde av tekniker med lägre kvalifikationer
än den övriga ingenjörspersonalen. Det synes därför icke vara tillrådligt
att för nu ifrågavarande behov avse ett lägre belopp än ca 15 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
35
Kungl. Maj :t bör meddela beslut rörande arvodenas storlek i varje särskilt
fall, där frågan är om arvode av 1 000 kronor eller mera för månad.
Nämndens årliga lönekostnader kan beräknas på följande sätt:
1 överdirektör Cp 17 ............................................................ 34 320
1 byrådirektör Cp 9 ............................................................ 25 572
1 ingenjör arvode högst 31 lkl ............................................. 21 984
2 ingenjörer arvode högst 29 lkl ............................................. 40 296
1 sekreterare arvode högst 27 lkl .......................................... 18 276
1 förste kansliskrivare Ce 17 ..............''.................................. 10 908
1 kanslibiträde Cell ............................................................ 8 652
2 kontorsbiträden reglerad befordringsgång ........................... 15 096
skrivhjälp och annan tillfällig arbetskraft .............................. 14 996
190 100
Till nämndens ordförande bör utgå ett årsarvode av 2 000 kronor; envar
av de övriga ledamöterna — utom överdirektören — bör äga uppbära 30
kronor för sammanträdesdag. Samtliga ledamöter bör åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning enligt klass I A i allmänna resereglementet.
Antalet sammanträden beräknas till ett per månad.
Avlöningskostnaderna torde fördela sig på följande sätt:
Avlöningsstat:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän ....................................... 39 000
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t ... 6 000
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ........................... 118 000
Rörligt tillägg ..................................................................... 33 000
Summa kronor 196 000
Omkostnader.
Till nämnden bör anvisas följande årliga
Omkostnadsstat:
1. Sjukvård m. m................................................................ 1 000
2. Reseersättningar............................................................... 25 000
3. Utrustning ..................................................................... 15 000
4. Expenser ........................................................................ 16 000
Summa kronor 57 000
Anslagsposterna 2 och 3 bör få överskridas endast efter Kungl. Maj:ts
medgivande.
2. Reseersättningar. Det är att räkna med att befattningshavarna hos
nämnden i viss omfattning nödgas företaga resor till utlandet för att uppehålla
ett intimt samarbete med motsvarande verksamhet därstädes. Med
hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att nämnden får sända sina tjänste
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
män på tjänsteresor till de övriga nordiska länderna utan att vara nödsakad
att därtill inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda allmänna bestämmelser rörande resekostnads-
och traktamentsersättningar för dessa resor.
3. Utrustning. Vid bedömandet av medelsbehovet för utrustning har
förutsatts, att nämnden tills vidare inrymmes i de lokaler, över vilka forskningskommittén
nu förfogar i fastigheten Arsenalsgatan 1, Stockholm,
samt att nämnden övertager kommitténs möbler och kontorsmateriel.
4. Expenser. Av denna anslagspost bör för nedan nämnda ändamål få
tagas i anspråk följande belopp, nämligen
Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis .......................................... 4 000
Övriga expenser, högst ......................................................... 4^ 0Q0
Summa kronor 16 000
Anslag till byggnadsforskning.
Kostnaderna för forskningskommitténs publikationsverksamhet bestrides
f. n. av det särskilda anslag till byggnadsforskning (X: C 25), som står
till kommitténs förfogande å riksstaten, och inkomsterna av försålda
publikationer tillföres vederbörlig inkomsttitel. Kommitténs skrifter skall
i princip säljas; undantag sker dock i en icke oväsentlig utsträckning för
publikationer, som kostnadsfritt tillställas statliga myndigheter och institutioner
m. fl. Hittills har emellertid inkomsterna från publikationsverksamheten
varit blygsamma —- i genomsnitt ca 3 600 kronor under de fyra
senast förflutna åren —- och betydande upplagor ligger f. n. osålda. Det
är med hänsyn till dessa förhållanden av vikt att försäljningsverksamheten
intensifieras, så mycket mera som publikationernas spridande ingår som
en väsentlig del av arbetsuppgifterna. I den mån så erfordras bör de för
publikationstryck avsedda medlen få tagas i anspråk för reklam rörande
utgivna skrifter m. m.
Behovet av medel för publikationstryck kan tills vidare uppskattas till
150 000 kronor per år. Det anslag, som anvisas härför, bör emellertid icke
bindas vid enbart detta ändamål utan det synes lämpligt att besparingar
får utnyttjas för nämndens utredningsverksamhet i allmänhet. Av denna
anledning och då kostnaderna för reklam bör bestridas från samma anslag,
bör erforderliga medel anvisas icke under en sedvanlig delpost i omkostnadsstaten
utan under ett särskilt reservationsanslag till byggnadsforskning
m. m. av 150 000 kronor.
Givetvis står det nämnden fritt att finansiera publikationstryck från
forskningsfonden. Det förutsättes dock, att i första hand reservationsanslaget
användes för detta ändamål och att inkomsterna härav tillföres
statsverket över vederbörlig inkomsttitel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
37
Yttranden.
Statskontoret har, såsom i ett föregående sammanhang anförts, föreslagit
att det statliga tillskottet till verksamheten skall givas formen av
ett å driftbudgeten upptaget obetecknat anslag, som skall överföras till
fonden. Ersättningarna till av nämnden anlitade forskare in. fl. samt till
nämndens egen personal skulle enligt ämbetsverkets förslag utbetalas från
fonden, varigenom enhetliga anställningsförhållanden kunde erbjudas all
av nämnden anlitad personal. Statskontoret håller före, att man icke f. n.
bör vidtaga åtgärder i syfte att tillförsäkra personalen pension genom anslutning
till SPP. Det framhålles, att åt 1951 års pensionsutredning uppdragits
att undersöka möjligheterna av eu icke statsunderstödd pensionering
inom statens pensionsanstalt; därest en dylik pensioneringsform
skapas, synes det naturligt att frågan om befattningshavarnas pensionering
löses genom anslutning till nämnda anstalt. För det fall att vid nämndens
kansli anställes befattningshavare, vilken redan är tillförsäkrad pension
hos SPP, synes dock möjlighet böra öppnas att vidmakthålla denna pensionering
under tjänstgöringstiden vid nämnden.
Statskontoret anser, att det för chefstjänstemannen förordade löneläget
i Cp 17 är alltför högt. I avvaktan på närmare erfarenheter rörande på
nämnden belöpande arbetsuppgifter håller ämbetsverket före, att ersättningen
bör beräknas till högst 29 520 kronor för år, vilket belopp motsvarar
löneförmånerna i Cp 13. För de fyra civilingenjörerna bör upptagas två
utgiftsposter å högst (2 x 21 984) 43 968 resp. (2 x 20 148) 40 296 kronor,
vilka poster avvägts efter löneförmånerna i 31 resp. 29 löneklassen. Mot
den föreslagna lönesättningen av sekreteraren har statskontoret intet att
erinra. Vad därefter beträffar den föreslagna tjänsten som förste kansliskrivare
anser statskontoret att ansvaret för kassagöromålen i sista hand
bör åvila nämndens kanslichef, samt att sekreteraren bör utöva det närmaste
överinseendet över biträdespersonalens arbetsuppgifter. Arvodet till
nu ifrågavarande biträde bör utgå efter högst 15 löneklassen.
Statskontoret anser vidare, att ordförande- och ledamotsarvodena bör
utgå med 1 200 kronor för år resp. 20 kronor för sammanträdesdag.
Ämbetsverket anser sig icke kunna biträda förslaget att rätt skulle tillerkännas
nämnden att låta sina tjänstemän företaga tjänsteresor till de
nordiska länderna ulan att Kungl. Majrts medgivande inhämtas.
En reservant inom statskontoret (t. f. statskommissarien Lundli) har,
som i det föregående nämnts, uttalat, att hela forskningsverksamheten i
princip bör finansieras genom anslag å driftbudgeten. Med denna utgångspunkt
bör nämnden organiseras som ett rent statligt organ. Förslaget om
inrättande av vissa persionsberättigade tjänster borde därför kunna accepteras.
Statens kommitté för bgggnadsforskning har, som i ett föregående av -
38
Kimgl. Maj:ts proposition nr 163.
snitt redovisats, ansett att kostnaderna för nämnden i första hand bör helt
bestridas av fondmedlen och att samtliga tjänster bör tillsättas av nämnden
ensam och med de anställningsförhållanden nämnden finner lämpliga. Om
emellertid statsmakterna ändock finner att de i promemorian föreslagna
principerna bör bibehållas, bör följande iakttagas vid den närmare utformningen
av detaljerna.
De fyra »ingenjörstjänster», som angivits i promemorian, bör få avse
även personer med annan utbildning än civilingenjörsexamen, exempelvis
arkitekter. Kravet på högskoleutbildning bör modifieras så att nämnden
skall äga anställa även andra för ändamålet lämpliga krafter.
Beträffande den kamerala verksamheten anför nämnden, att nämnden
för att erhålla överblick över forskningsmedlens förbrukning måste föra
en fortlöpande registrering av medelsåtgången. Om statskontoret skall
handhava utbetalningarna kommer ett onödigt dubbelarbete att uppstå.
Vidare förutser nämnden, att utbetalningar i regel kommer att ske med
små belopp vid relativt tätt återkommande tillfällen och att utbetalningar
ofta behöver ske omgående. Den kamerala verksamheten bör därför även
i fråga om fondmedlen åvila nämnden.
Beträffande det särskilda anslaget till byggnadsforskning föreslår kommittén,
att medel från detta jämväl får tagas i anspråk för annan verksamhet
av informatorisk karaktär än publikationstryck, såsom upptagande
av undervisningsfilm, anskaffande av bildmaterial för föredrag och tidskriftsartiklar
o. s. v.
Även i vissa andra remissyttranden har föreslagits, att personalen icke
skall infogas i det statliga lönesystemet; jag har i det föregående redogjort
härför i samband med att jag redovisat yttrandena över huvudpromemorian.
III. DEPARTEMENTSCHEFEN.
Forskning på byggnadsområdet bedrives av en mångfald organ, såväl
statliga som icke-statliga. För att erhålla möjligheter att samordna och
systematisera byggnadsforskningen i syfte att rationellt utnyttja forskningsresurserna
beslöt statsmakterna år 1942 att inrätta ett särskilt statligt
organ, statens kommitté för byggnadsforskning. Kommittén har till
sitt förfogande haft vissa anslag på driftbudgeten, nämligen dels ett anslag
till kommitténs centrala organisation och dels ett anslag till byggnadsforskning.
Från sistnämnda anslag har kommittén beviljat bidrag till forskningsverksamhet
på byggnadsområdet.
Särskilda utredningar av år 1946 och år 1947 behandlade i till Kungl.
Maj :t avgivna betänkanden frågan om inrättande av ett centralt organ för
samordning av den tekniska och ekonomiska forskningsverksamheten på
husbyggandets område. Utredningarna utmynnade i förslag om inrättande
av ett statligt byggnadsinstitut, vars verksamhet skulle helt bestridas av
statsmedel. Kostnaderna beräknades av 1946 års utredning till nära en
Kungl. Maj:ts proposition nr 163. 39
miljon kronor och av 1947 års utredning till 900 000 kronor för år. Något
på betänkandena baserat förslag har dock icke förelagts riksdagen.
Behovet av en kraftigare insats på förevarande område har sedan länge
varit allmänt omvittnat; bl. a. har i det av 1951 års bostadsutredning i
december 1952 avgivna betänkandet och de däröver avgivna yttrandena
med eftertryck framhållits nödvändigheten av att forskningen kraftigt förstärkes.
Då det ansetts icke vara försvarligt att längre uppskjuta frågans
lösning har, efter samråd med företrädare för byggnadsbranschens organisationer
samt vederbörande parter på arbetsmarknaden, i föreliggande
huvudpromemoria uppdragits riktlinjer för en lösning av problemen efter
en ny linje. Vid promemorians remissbehandling har behovet av en vidgad
byggnadsforskning ånyo starkt understrukits.
Såsom i promemorian framhållits, torde byggnadsindustrin — till
skillnad från många andra industrigrenar — på grund av sin struktur
icke utan särskilda åtgärder kunna förväntas göra en tillräckligt vägande,
självständig insats i syfte att lösa de egna forsknings- och rationaliseringsproblemen.
I rådande statsfinansiella läge har det ansetts angeläget att icke
belasta statsbudgeten med utgifter av den storleksordning, som erfordras
om forskningsverksamheten skall giva ett med hänsyn till byggnadsverksamhetens
samhällsekonomiska betydelse godtagbart resultat. Från dessa
utgångspunkter har promemorian velat anvisa en annan väg för forskningens
finansiering. Det har sålunda föreslagits, att forskningen skall
finansieras genom en särskild avgift, som skall påläggas arbetsgivarna
i byggnadsfacket. De härigenom inflytande medlen skall stå till förfogande
för ett nytt centralt organ, i vilket en stark representation skall tillkomma
de intressegrupper, som tillskjuter rörelsekapitalet, samt arbetsmarknadsparterna.
Staten skall å sin sida bestrida kostnaderna för driften av centralorganet.
Jag ansluter mig helt till de i promemorian angivna synpunkterna
i dessa hänseenden och biträder därför till en början de i promemorian
gjorda förslagen, att en byggnadsforskningsavgift skall uttagas
samt att eu särskild nämnd skall inrättas för att med anlitande av de influtna
medlen främja verksamheten på förevarande område.
Vad därefter beträffar formen för statens insats har från åtskilliga håll
hävdats, att denna borde ske på så sätt att även staten erlade forskningsavgift.
I promemorian har emellertid enligt min mening anförts bärande
skäl för att staten skall vara befriad från skyldigheten att erlägga sådan
avgift. Jag tillstyrker därför även på denna punkt promemorians förslag
och utgår ifrån att statens bidrag skall lämnas i form av anslag på driftbudgeten.
Jag vill tillägga, att jag förutsätter att statens andel i kostnaderna
i stort sett motsvarar beloppen av de nuvarande anslagen. Det är
icke möjligt att utan vidlyftig utredning skapa sig eu uppfattning om vilka
kostnader staten skulle ådraga sig om statens bidrag togc form av bygg
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
nadsforskningsavgift. Härför erfordras nämligen en redovisning av i vilken
utsträckning statlig byggnadsverksamhet sker i egen regi resp. genom
anlitande av enskilda företagare. Då emellertid staten i mycket stor utsträckning
anlitar enskilda entreprenörer för sin byggnadsverksamhet torde
man ha anledning antaga, att statens tillskott genom en byggnadsforskningsavgift
icke skulle bli högre än de anslag, som enligt mitt förslag skall
anvisas för byggnadsforskningen.
Enligt promemorian skall byggnadsforskningsavgiften uttagas med utnyttjande
av den förvaltningsapparat, genom vilken försäkring sker för
olycksfall i arbete. Sådan försäkring kan ske hos riksförsäkringsanstalten
eller hos enskilt olycksfallsförsäkringsbolag. Det anses emellertid icke
lämpligt att ett enskilt bolag debiterar och uppbär byggnadsforskningsavgift
av de arbetsgivare, vilka tecknat försäkring i bolaget. Med hänsyn härtill
har i promemorian föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skall ombesörja
byggnadsforskningsavgiftens uttagande från samtliga avgiftspliktiga
och att bolagen endast skall lämna riksförsäkringsanstalten visst bistånd
härvid. Vid remissbehandlingen har några allvarligare erinringar mot
den nu skisserade anordningen icke avgivits. Vad som härutinnan anförts
är dels att förfarandet skulle medföra alltför stora kostnader för administration
— såväl hos staten som hos de avgiftspliktiga — i förhållande till
det belopp som genom avgiften hopbringas och dels att vid den anknytning,
som enligt promemorian skall ske till riksförsäkringsanstaltens premietariff,
vissa ^ränsdragningssvårigheter kommer att göra sig gällande. Vad
beträffar administrationskostnaderna är det givet att staten icke kan undgå
kostnader för den arbetskraft, som tages i anspråk för den uppgift, det
här är fråga om. Det torde emellertid icke råda någon tvekan om att den
samordning med debiteringen och uppbörden av olycksfallsförsäkringspremierna
som i promemorian föreslagits, medgiver minsta möjliga administrativa
insats från statens sida. Det merarbete, som kommer att åsamkas
industrin, består — förutom i åtgärder för avgifternas bokföring —
endast i att avgiva för debitering erforderliga uppgifter. Dessa torde i fråga
om riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare kunna hämtas direkt ur
olycksfallsförsäkringsmaterialet; endast vad beträffar försäkringsbolagens
försäkringstagare kan man befara att kompletterande eller förtydligande
uppgifter kan komma att erfordras i någon mera påtaglig utsträckning.
Det är emellertid att märka, att behovet av tillgång till mera detaljerade
upplysningar minskar om de avgiftspliktiga verksamhetsgrenarna begränsas
på sätt jag i det följande kommer alt föreslå, .lag tillstyrker det i promemorian
framlagda förslaget i nu angivna hänseenden. Till vissa närmare
detaljer i debiterings- och uppbördsförfarandet återkommer jag i
det följande.
I promemorian har med utgångspunkt från riksförsäkringsanstaltens
Kumjl. Maj:ts proposition nr 163.
41
premietariff för större arbetsgivare närmare angivits vilka verksamhetsgrenar,
som skall beläggas med byggnadsforskningsavgift. I icke obetydlig
omfattning har i remissyttrandena föreslagits, att verksamheten skall få
avse hela byggnads- och anläggningsfacket, framför allt även väg- och
vattenbyggnadsarbeten. Jag är emellertid icke f. n. benägen att biträda
dessa synpunkter. Jag anser nämligen att verksamheten tills vidare bör
inriktas på problem, som har anknytning till husbyggnadsområdet. Innan
närmare erfarenheter vinnes av den nya verksamheten kan det icke anses
försvarligt att giva densamma en så stor omfattning som man tänkt sig i
nyssnämnda yttranden.
Från åtskilliga håll har påtalats, att vissa gränsdragningssvårigheter
och andra otillfredsställande tillämpningsproblem kommer att uppstå om
avgiflsplikten avgränsades inom premietariffens verksamhetsgrenar på
sätt i promemorian föreslagits. Vad härutinnan under remissbehandlingen
anförts är otvivelaktigt värt beaktande. Det är givet alt anknytningen till
riksförsäkringsanstaltens premietariff icke ur alla synpunkter kan betraktas
som idealisk; tariffen är ju utarbetad för en helt annan uppgift än den
för vilken den enligt förevarande förslag skall komma att användas. I likhet
med riksförsäkringsanstalten anser jag dock, att den enda framkomliga
vägen vid en anknytning till premiedebiteringen är att föreskriva att
avgift skall av arbetsgivaren erläggas för varje arbetare som vid premiedebiteringen
hänförts till sådan i premietariffen införd verksamhetsgren
som skall vara avgiftsbelagd. Betydande förbättringar i de i remissyttrandena
angivna hänseendena kan dock åstadkommas genom att ytterligare
vissa verksamhetsgrenar befrias från avgiftsskyldighet. I fråga om yrkesgruppen
»Byggnadsverksamhet» har jag funnit, att undergruppen »A.
Grundläggnings- och rivningsarbete» bör undantagas från avgiftsplikt;
denna grupp, vars medtagande framför andra skulle förorsaka svårigheter
i angivna hänseenden, sysselsätter enligt 1949 års försäkringsstatistik endast
449 årsarbetare, anställda hos s. k. större arbetsgivare. Även medräknat
antalet till motsvarande grupp hänförda arbetare, som är anställda
hos s. k. mindre arbetsgivare, representerar här ifrågavarande verksamhetsgrenar
en synnerligen ringa del av arbetarkåren inom byggnadsfacket.
Vidare bör hela undergruppen »C. Järnvägs-, väg-och brobyggnader» undantagas.
I fråga om undergruppen »G. övrig hithörande verksamhet» ansluter
jag mig till promemorians förslag. Avgiftsbelagda bör således i fråga om
»Byggnadsverksamhet» endast vara följande verksamhetsgrenar: undergruppen
»B. Husbyggnader», undergruppen »F. Byggnadsyrken» samt av
undergruppen »G. övrig hithörande verksamhet» följande specialgrupper,
nämligen entreprenadarbete, uppförande av järnkonstruktioner, skorstensbyggnadsverksamhet
och ställningsbyggnadsarbete. I fråga om entreprenadverksamhet
bör dock föreskrivas, alt sådan verksamhet endast skall
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
vara avgiftsbelagd i den mån den avser verksamhet, för vilken enligt bestämmelserna
i övrigt avgiftsplikt skall föreligga. Slutligen bör under yrkesgruppen
»metallindustri» i nära överensstämmelse med promemorians förslag
avgiftsbeläggas bleck- och plåtslageri i samband med husbyggnadsarbete
samt installation av gas-, vatten-, värme- och avloppsledningar. En
fullständig förteckning över avgiftsbelagda verksamhetsgrenar bör införas
i vederbörlig tillämpningskungörelse; ett utkast härtill fogas som bilaga
till detta protokoll.
Avgiftsplikten bör vidare såsom i promemorian föreslagits begränsas till
att omfatta endast arbetsgivare, som yrkesmässigt bedriver verksamhet av
avgiftsbelagd karaktär, ävensom kommun. Tanken att såsom svenska byggnadsindustriförbundet
och svenska byggnadsentreprenörföreningen föreslagit
avgiftsbelägga även i egen regi byggande industrier, där regelbundet
mer än 25 arbetare sysselsättes med byggnads- och anläggningsarbeten, bör
tills vidare stå på framtiden. En sådan anordning skulle bl. a. föranleda
specialredovisning från arbetsgivarna och därjämte föra byggnadsforskningsavgiften
in i ett flertal andra industrigrupper än byggnads- och metallindustri.
De administrativa olägenheterna härav synes vara så stora att en
dylik utvidgning av avgiftsplikten icke nu bör vidtagas.
Vad härefter beträffar avgiftens storlek biträder jag promemorians förslag
att denna skall bestämmas till 20 kronor för varje årsarbetare, varvid
en årsarbetare skall motsvara 300 dagsverken. Avgiften bör dock endast
utgå för varje fullt trehundratal dagsverken. Antalet årsarbetare kan
enligt vad svenska byggnadsindustriförbundet och svenska byggnadsentreprenörföreningen
uppgivit beräknas till minst 135 000. Med hänsyn till
de smärre begränsningar av antalet avgiftspliktiga verksamhetsgrenar, vilka
jag i det föregående föreslagit, torde kunna antagas, att byggnadsforskningsavgiften
kommer att inbringa i runt tal 2,5 milj. kronor.
Socialförsäkringsbolagens förening anser, att de för debiteringen erforderliga
uppgifterna bör inhämtas genom en särskild för ändamålet avsedd
deklarationsblankett; denna bör avgivas av såväl riksförsäkringsanstaltens
som bolagens försäkringstagare. Enligt min mening bör man söka undvika
att tillskapa ett särskilt blankettsystem för detta ändamål och riksförsäkringsanstalten
torde med den kännedom som anstalten förvärvat i
fråga om sina försäkringstagare väl kunna genomföra det för dessa erforderliga
debiteringsarbetet utan att kräva en specialdeklaration. Jag vill
emellertid icke utesluta möjligheten av att en sådan deklaration kan
komma att erfordras för att riksförsäkringsanstalten skall kunna komma
till rätta med debiteringsproblemen i fråga om bolagens försäkringstagare.
Ett ställningstagande till detta spörsmål bör dock anstå till dess anstalten
hunnit förvärva en viss erfarenhet av de speciella problem, som måhända
kan komma att möta vid debiteringen av dessa arbetsgivare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
43
I vederbörande författning om byggnadsforskningsavgift bör, i likhet
med vad som gäller i fråga om olycksfallsförsäkringen, stadgas skyldighet
för arbetsgivare att lämna de uppgifter, som anstalten finner erforderliga
för debiteringsarbetet, ävensom att underkasta sig kontroll i dessa hänseenden.
Vidare bör bestämmelser införas om tystnadsplikt för den som
i riksförsäkringsanstalten handlägger nu ifrågavarande ärenden. För försummelse
bör stadgas samma påföljder, som gäller enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I betraktande av den positiva inställning, som socialförsäkringsbolagens
förening visat i sitt remissyttrande, synes det däremot icke
erforderligt att ålägga olycksfallsförsäkringsbolagen skyldighet att bistå
riksförsäkringsanstalten vid debiteringsarbetet.
Vad i promemorian föreslagits om uppbörd samt indrivning av resterande
avgifter ävensom om rätt för riksförsäkringsanstalten att från vederbörlig
inkomsttitel lyfta vissa uppdebiterade avgifter samt om anförande
av besvär över påförd avgift anser jag mig kunna biträda. Förslaget innebär
bl. a., att avgifterna skall, i fråga om s. k. mindre arbetsgivare med försäkring
i riksförsäkringsanstalten, uppbäras i samband med den allmänna
uppbörden. Frågan huruvida bestämmelser härutinnan skall införas i uppbördsförordningen
eller utfärdas med stöd av den för Kungl. Maj :t enligt
1 § nämnda förordning gällande fullmakten torde få senare upptagas till
avgörande. Jag vill framhålla, att några bestämmelser härutinnan i vart
fall icke erfordras i sådan tid att icke frågan därom kan underställas 1954
års riksdag. —- Riksförsäkringsanstalten har i fråga om de forskningsavgifter,
som skall påföras debetsedel för slutlig skatt, förutsatt att avgifterna
upptages under särskild rubrik på debetsedeln. Jag är icke f. n. beredd att
föreslå en dylik anordning. De av anstalten påpekade olägenheterna av att
avgiften icke klart angives på debetsedlarna torde i någon mån kunna motverkas
exempelvis genom att meddelande om byggnadsforskningsavgiften
införes i facktidskrifter o. dyl.
Genom avgiften inflytande medel bör på sätt i promemorian angivits
överföras till eu fond, benämnd byggnadsfackets forsknings- och rationaliseringsfond,
vilken skall förvaltas av statskontoret.
Statskontoret anser, att nämnden icke bör få fritt disponera över fondmedlen;
ämbetsverket menar, att Kungl. Maj:t, på sätt hittills skett beträffande
de till byggnadsforskningskommittén anvisade forskningsmedlen,
bör besluta om disposition, då fråga är om engångsbidrag överstigande
20 000 kronor och periodiskt bidrag överstigande 10 000 kronor. Enligt
min mening bör emellertid forskningsverksamheten icke dirigeras av Kungl.
Maj:t. Det är av vikt att nämnden får i väsentlig mån råda över verksamhetens
inriktning i fråga om såväl de stora linjerna som de smärre detaljerna.
Den bör därför på egen band få disponera över fondmedlen. Jag
förutsätter emellertid, att nämnden skall till chefen för socialdeparte
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
mentet halvårsvis i förväg avgiva en preliminär plan för verksamheten.
Vad nu sagts gäller dock endast själva forskningen; uppkommer behov alt
från fondmedel bestrida utgifter, som hänför sig till verksamheten inom
nämndens kansli, bör Kungl. Maj :ts medgivande inhämtas.
Jag övergår nu till vissa frågar rörande nämndens arbetsuppgifter.
Framför allt de organ, som företräder den vetenskapliga forskningen, har
ansett att grundforskningens betydelse icke tillräckligt beaktats i promemorian.
Enligt denna skall nämnden nämligen i första hand vara inställd
på praktiskt utvecklingsarbete, som ger relativt snabba resultat. Man har
emellertid menat att grundforskningen är oundgänglig för hela utvecklingen
inom byggnadsfacket. I vissa fall har man därjämte ansett att behovet
av forskning på konstruktionsområdet förbisetts i promemorian.
Vidare har en viss osäkerhet gjort sig gällande i fråga om på vad sätt
nämnden skall taga befattning med rationaliseringsproblemen. Jag förutsätter
att nämndens verksamhet icke skall bindas genom detaljerade direktiv.
I stället bär det, som jag i annat sammanhang nyss antytt, överlåtas
åt nämnden att själv bedöma i vilken form och på vilka arbetsområden
nämndens insats från tid till annan skall göras. Om granskningen av den
i det föregående nämnda planen ger anledning därtill, bör Kungl. Maj :t
dock kunna ge anvisningar rörande verksamhetens inriktning.
Nämnden bör sträva efter att snarast möjligt övertaga de arbetsuppgifter,
med vilka samarbetskommittén för byggnadsfrågor nu sysslar, allt
i den mån dessa icke kommer att hänföras till byggnadsstyrelsen. Jag räknar
därför med att bidraget till samarbetskommittén indrages med utgången
av innevarande budgetår.
Beträffande frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan nämnden
och å andra sidan bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen har sistnämnda
myndigheter i sina remissutlåtanden anfört vissa synpunkter. Det bör såsom
i promemorian angivits få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
fastställa nämndens förhållande till dessa båda ämbetsverk.
Byggnadsforskningsavgiften bör införas fr. o. in. den 1 januari 1954.
Först under andra kvartalet av år 1954 torde något genom avgiftens inflytande
mera betydande belopp komma att bli tillgängligt för sitt ändamål.
Under större delen av budgetåret 1953/54 måste därför den pågående
forskningsverksamheten finansieras i den hittills gällande ordningen. Statens
kommitté för byggnadsforskning anser, att den nya nämnden icke bör
träda i verksamhet förrän den 1 juli 1954 och förutser vissa omställningssvårigheter
för den händelse omorganisationen sker redan vid ingången
av budgetåret 1953/54. Gentemot dessa synpunkter vill jag anföra, att ett
omfattande förberedelsearbete måste göras undan, innan forskningsverksamheten
kan vidgas till det nya formatet. Den nya nämndens verksamhet
bör därför taga sin början i god tid före omställningen. Under sådana
Kungl. Maj:ls proposition nr 163.
45
förhållanden förefaller det lämpligast, att nämnden avlöser forskningskommittén
redan den 1 juli 1953. Nämnden kan då under nästa budgetår dels
fortsätta den från kommittén övertagna forskningsverksamheten och dels
planera den fortsatta forskningen så att denna omedelbart kan sättas i
gång när tillräckligt stort kapital influtit till fonden. Jag vill i detta sammanhang
tillägga, att det bör vara nämnden angeläget att låta fullfölja
de forskningsarbeten, som kommittén igångsatt, även om arbetet icke anses
ligga i linje med nämndens eget forskningsprogram.
Jag föreslår alltså, att statens kommitté för byggnadsforskning den 1
juli 1953 skall avlösas av ett mera permanent organ; detta bör erhålla
namnet statens nämnd för byggnadsforskning.
I fråga om nämndens sammansättning ansluter jag mig till vad i promemorian
föreslagits, dock med den ändringen att antalet ledamöter bör
— förutom chefen för nämndens kansli — utgöra tretton.
Vad beträffar nämndens personal har i promemorian beräknats ett behov
av 1 överdirektör i Cp 17, 1 byrådirektör i Cp 9, 1 ingenjör med arvode
motsvarande högst 31 löneklassen, 2 ingenjörer med arvoden motsvarande
högst 29 löneklassen, 1 sekreterare med arvode motsvarande högst 27 löneklassen,
1 förste kansliskrivare i Ce 17, 1 kanslibiträde i Ce 11 samt 2 biträden
i reglerad befordringsgång. Avlöningskostnaderna har beräknats,
inklusive visst belopp för tillfällig personal, till ca 190 000 kronor för år.
Jag har i stort sett intet att erinra mot den i promemorian gjorda beräkningen
av personalbehovet. Vad beträffar anställningsformerna vill jag
föreslå, att — förutom biträdespersonalen — endast chefen för nämndens
kansli lönegradsplaceras. övrig teknisk personal bör vara arvodesanställd.
Såsom statens kommitté för byggnadsforskning anfört, bör de s. k. ingenjörstjänsterna
— och härmed avser jag även den tjänst som enligt promemorian
skulle uppföras som en byrådirektörstjänst ■— icke förbehållas
enbart personer med civilingenjörsexamen. Chefen för kansliet bör placeras
i Cp 15 och erhålla tjänstebeteckningen föreståndare. I stället för en tjänst
som förste kansliskrivare bör inrättas en tjänst som kansliskrivare i Ce 15;
i övrigt har jag intet att erinra mot promemorians förslag i fråga om biträdestjänsternas
lönegradsplacering.
Nämnden förutsättes förfoga över dels ett avlöningsanslag, avsett för
personalen vid nämndens kansli, och dels vissa medel, avsedda för bestridande
av kostnaderna för själva forskningsverksamheten, nämligen dels ett
statligt anslag till byggnadsforskning och dels fondmedlen. Den nuvarande
forskningskommittén förfogar över dels ett anslag till sin egen verksamhet
och dels ett anslag till forskning. Forskningsanslaget må vid behov tagas
i anspråk för att förstärka personalen vid kommitténs centrala organisation;
härför erfordras dock Kungl. Maj:ts medgivande i det enskilda fallet.
På samma sätt bör de forskningsmedel, som står till den nya nämndens förfogande,
kunna vid behov anlitas till förstärkning av nämndens personal,
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
förutsatt att Kungl. Maj:t medgiver detta i varje särskilt fall. Med utgångspunkt
från vad nu sagts finner jag vidare, att under ett för nämnden avsett
avlöningsanslag icke bör redovisas annan personal än den lönegradsplacerade.
övrig för nämndens kansli erforderlig personal, således bl. a. de
arvodesanställda teknikerna och sekreteraren, bör avlönas från forskningsmedel;
beträffande arvodenas storlek bör Kungl. Maj:t meddela beslut från
fall till fall.
Nämndens föreståndare bör givetvis tillsättas av Kungl. Maj :t. I övrigt
bör i fråga om avlöningsanslaget gälla, att Kungl. Maj :t skall meddela beslut
rörande arvodenas storlek i varje särskilt fall, där fråga är om arvode
av 1 000 kronor eller mera för månad.
Ordföranden bör erhålla arvode med 1 800 kronor för år, varjämte envar
av de övriga ledamöterna utom föreståndaren bör uppbära 30 kronor för
sammanträdesdag. Ledamöterna bör åtnjuta resekostnads- och traktainentsersättning
enligt klass I A i resereglementet. Med den av mig föreslagna
utvidgningen av antalet nämndledamöter från It till 13 bör medelsbehovet
till nu nämnda arvoden beräknas till ca 6 100 kronor för år.
För nämndens verksamhet bör å riksstaten uppföras tre särskilda anslag,
nämligen ett förslagsanslag till nämndens avlöningar, ett förslagsanslag
till nämndens omkostnader och ett reservationsanslag till byggnadsforskning.
Dessa anslag skall tillsammans representera statens insats för
den genom nämnden bedrivna forskningsverksamheten. För innevarande
budgetår har till den nuvarande forskningskommitténs verksamhet anvisats
tillhopa 388 000 kronor; med hänsyn till de lönejusteringar, vilka följt
av 1952 års löneökning, kan dock anslagsbelastningen i realiteten uppskattas
till ca 395 000 kronor. Vid beräkningen av anslagsbehovet till
nämnden för nästa budgetår utgår jag ifrån, att statens tillskott till forskningsverksamheten
i stort sett skall vara oförändrat; det blir således här
huvudsakligen fråga om att bestämma medlens fördelning på de tre angivna
anslagen.
Vad först beträffar frågan om anslag till bestridande av nämndens avlöningar
vill jag framhålla, att nämnden torde komma att utbyggas successivt
under budgetåret 1953/54. De årliga avlöningskostnaderna för lönegradsplacerad
personal kan beräknas till ca 65 800 kronor. Ett belopp av
62 000 kronor torde emellertid vara tillräckligt för nästa budgetår. Härtill
kommer medelsbehovet för arvoden till nämndledamöterna, 6 100 kronor.
Anslaget bör således uppföras med 68 100 kronor.
Medelsbehovet fördelar sig på de skilda anslagsposterna på följande sätt:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 20 700 kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj : t, 6 100 kronor;
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 19 600 kronor;
rörligt
tillägg 21 700 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
47
För nästa budgetår bör under omkostnadsanslaget anvisas 1 000 kronor
till sjukvård, 20 000 kronor till reseersättningar, 15 000 kronor till utrustning
och 16 000 kronor till expenser eller tillhopa 52 000 kronor. Då det
är att räkna med att nämndens befattningshavare i viss utsträckning nödgas
företaga resor till utlandet, framför allt de nordiska länderna, för att
uppehålla ett intimt samarbete med motsvarande verksamhet därstädes,
synes det riktigt att beräkna medel för utlandsresor under nämndens omkostnadsanslag.
Jag kan emellertid icke biträda promemorians förslag att
resor till de övriga nordiska länderna skall få företagas utan Kungl. Maj :ts
medgivande. Även i fråga om omkostnaderna för nämndens sekretariat
bör gälla att någon förstärkning från forskningsmedel icke bör få ske utan
Kungl. Maj :ts medgivande.
Slutligen bör, som i det föregående nämnts, anvisas ett reservationsanslag
till byggnadsforskning. Detta anslag bör i första hand användas till
bestridande av kostnaderna för publikationstryck och den reklam, som
erfordras för att försäljningsverksamheten skall nå tillfredsställande omfattning.
Inkomsterna från publikationsverksamheten bör tillgodoföras
vederbörlig inkomsttitel. Anslaget bör emellertid dessutom få användas till
nämndens verksamhet i allmänhet. Hinder bör icke möta för nämnden
att taga anslaget i anspråk även för annan verksamhet av informatorisk
karaktär än upplysningsverksamheten.
Anslaget till byggnadsforskning bör för nästa budgetår uppföras med
275 000 kronor. Med detta anslag torde nämnden disponera över tillräckliga
medel för att icke behöva avbryta nästa budgetårs forskningsarbete,
innan medel inflyter genom den föreslagna byggnadsforskningsavgiften.
Totalt skulle vid bifall till de av mig avgivna förslagen statens tillskott
till den genom statens nämnd för byggnadsforskning bedrivna verksamheten
komma att uppgå till (68 100 + 52 000 + 275 000) 395 100 kronor.
Grundläggande bestämmelser om byggnadsforskningsavgiften bör intagas
i en särskild förordning. Ett inom socialdepartementet uppgjort utkast
till tillämpningskungörelse torde få bifogas propositionen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
A. antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till
förordning angående byggnadsforskningsavgift;
B. godkänna av mig i det föregående framlagt förslag i
fråga om inrättande fr. o. in. den 1 juli 1953 av en statens
nämnd för byggnadsforskning;
C. godkänna följande personalförteckning för statens
nämnd för byggnadsforskning, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1953/54:
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
Personalförteckning.
Tjänsteman å ordinarie stat:
Befattning Lönegrad
1 föreståndare ................................................ Cp 15;
D. godkänna följande avlöningsstat för statens nämnd för
byggnadsforskning, att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ... 20 700
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, förslagsvis ................................. 6 100
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ...... 19 600
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .............................. 21 700
Summa kronor 68 100;
E. under femte huvudtiteln för budgetåret 1953/54 anvisa
dels till Statens nämnd för byggnadsforskning: Avlöningar
ett förslagsanslag av 68 100 kronor,
dels till Statens nämnd för byggnadsforskning: Omkostnader
ett förslagsanslag av 52 000 kronor,
dels ock till Byggnadsforskning ett reservationsanslag av
275 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
49
Bilaga.
Utkast
till
KUNGÖRELSE
med tillämpningsbestämmelser till förordningen angående byggnadsforskningsavgift.
Härigenom förordnas som följer.
Byggnadsforskningsavgift skall erläggas för arbetstagare, vilken vid
debitering i riksförsäkringsanstalten av avgift enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete är att hänföra till någon av följande verksamhetsgrenar,
nämligen
inom yrkesgruppen metallindustri:
bleck- och plåtslageri i samband med husbyggnadsarbete samt
installation av gas-, vatten-, värme- och avloppsledningar;
inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet nedanstående i anstaltens
premietariff för arbetsgivare med i regel minst fem arbetare upptagna
undergrupper med specialgrupper:
B. Husbyggnader.
1. av sten, tegel eller betong,
2. av trä,
3. fabriksbyggnad,
4. kyrkobyggnad.
F. Byggnadsyrken.
1. asfanläggningsarbete,
2. glasmästeri,
3. golvläggningsarbete (ej plattsättning),
4. installering av telegraf-, telefon- och elektriska ledningar, såväl inomsom
utomhus,
5. kakelugnsmakeri,
(i. murningsarbete i mindre omfattning,
7. måleri såväl i verkstad som in- och utvändigt å byggnader,
8. reveteringsarbete,
9. snickeriarbete,
10. stenhuggeriarbete (ej grundläggning),
11. stuckatörarbete,
12. takarbete,
13. timringsarbete,
14. plattsättning.
4—455 53 Bihany till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 163.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
G. Övrig hithörande verksamhet.
2. entreprenadarbete (större byggnadsarbeten och anläggningar),
3. uppförande av järnkonstruktioner,
ti. skorstensbyggnadsverksamhet,
8. ställningsbyggnadsarbete.
Vid tillämpning av vad i föregående stycke föreskrivits skall iakttagas,
att vid entreprenadarbete avgift skall erläggas endast i den mån fråga är
om arbete, som även eljest är belagt med avgift enligt denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1954.
Stlilm 1953. K. L. Beckmans Boktr.