Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
främjande av fiske på avlägsna fiskevatten, m. m.;
given Stockholms slott den 27 februari 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att fonden för befrämjande av fiske på avlägsna
fiskevatten skall avvecklas vid utgången av budgetåret 1952/53 samt att
fiskare, vilka ämnar bedriva försöksfiske på sådana vatten, försöksvis i stället
skall kunna erhålla statlig garanti i viss utsträckning mot förlust på
fisket. För budgetåret 1953/54 föreslås, att dylik garanti skall få lämnas
intill ett sammanlagt belopp av 80 000 kronor. Till täckande av förluster på
grund av garantiåtaganden under samma budgetår begäres ett förslagsanslag
av 40 000 kronor, benämnt Statlig garanti för befrämjande av fiske på
avlägsna fiskevatten. Slutligen förordas, att den nya stödverksamheten skall
omhänderhas av fiskeristyrelsen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 154.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
statsrådet Hjalmar Nilson följande.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 150) har Kungl. Maj :t på min
hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till avsättning till fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten
för budgetåret 1953/54 beräkna ett anslag av 40 000 kronor. Jag
torde nu få återkomma till denna fråga samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Inledning.

För närvarande kan ur fonden för befrämjande av fiske på avlägsna vatten
av statsmedel utgå s. k. understödslån. Sådant lån får uppgå till högst
40 procent av kostnaderna för redskap eller annan nödvändig fiskebåtsutrustning.
Lånet är räntefritt. Under vissa förutsättningar kan låntagaren
befrias från återbetalningsskyldighet. Sedan den 1 juli 1950 har intet understödslån
sökts eller utdelats från fonden.

Frågan om ändrade former för stödet till här ifrågavarande fiske upptogs
först i två likalydande motioner (I: 231 och II: 210) till 1951 års riksdag.
Motionärerna föreslog, att en utredning skulle verkställas om möjligheterna
att genom statsgaranti främja försöksfiske på avlägsna vatten.
Motionerna avstyrktes emellertid av jordbruksutskottet (JoU 1/1951 p.
128) under hänvisning till den återhållsamhet i fråga om ekonomiska åtaganden
från statsverkets sida, som måste iakttagas i dåvarande läge. Riksdagen
lämnade motionerna utan bifall.

I en motion (II: 77) till 1952 års riksdag framlades ånyo samma förslag.
1 yttrande över denna motion hemställde jordbruksutskottet (JoU 1/1952
p. 124), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att åstadkomma ett utökat försöksfiske på avlägsna fiskevatten.
Utskottet framhöll, att vid utredningen i första hand borde prövas

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

3

de olika utvägar, som kunde föreligga att främja sådant fiske utan större
statliga åtaganden genom medverkan från fiskerinäringens egen sida. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Genom beslut den 15 maj 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök att verkställa den av riksdagen sålunda begärda
utredningen. Med anledning härav har styrelsen i skrivelse den 11 december
1952 framlagt förslag till åtgärder för att få till stånd ett utökat försöksfiske
på avlägsna fiskevatten. Vid förslaget finns fogat ett utkast till kungörelse
i ämnet.

över förslaget har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkcnskapsverket,
statens jordbruksnämnd samt Sveriges fiskares riksförbund.

Fiskeristyrelsens förslag.

A. Huvuddragen av förslaget.

Fiskeristyrelsen föreslår, att stöd till bedrivande på avlägsna vatten av
fiske, i vilket svenska fiskare icke eller endast i ringa omfattning deltagit,
skall kunna lämnas fiskare, som är i behov därav, i form av statsgarant
i.

Statsgaranti skall sökas hos fiskeristyrelsen senast den 15 februari det
år fisket skall äga rum. Fiskeristyrelsen skall äga beluta om garanti i den
mån medel därtill finns tillgängliga.

Åtskilliga villkor uppställes för att statsgaranti skall kunna lämnas. Sökanden
skall sålunda vara yrkesfiskare och ha tillräcklig erfarenhet och
andra kvalifikationer för att med utsikt till framgång kunna driva det avsedda
fisket. Hans fartyg, fiskredskap och utrustning i övrigt förutsättes
vara ändamålsenliga och i fullgott skick. Båten och fångsten skall vara försäkrade
mot haveri. Sökanden skall vidare förbinda sig att rätta sig efter
de särskilda föreskrifter om fisket samt om redovisningen av det ekonomiska
resultatet därav, som fiskeristyrelsen meddelar. Slutligen skall hart
åtaga sig att på begäran lämna upplysningar om de erfarenheter av allmänt
intresse, som han kan komma att göra under resan.

Garantin anses böra begränsas till ett högsta belopp, fastställt efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Den skall avse visst slags fiske i närmare
angivet farvatten under bestämd tid.

Samma person skall i allmänhet icke få statsgaranti till fiske i ett och
samma område mer än en gång.

Misslyckas fisket, så att det går med förlust, skall ersättning kunna utgå,
Ansökan om ersättning skall ingivas till fiskeristyrelsen senast 90 dagar efter
det att fisket avslutats. Ersättningen föreslås skola beräknas till ett belopp
motsvarande 120 procent av omkostnaderna för fiskeresan, beräknade
på närmare angivet sätt, minus inkomsterna för försäljning av den fisk som

4

Kanyl. Maj.ts proposition nr 154.

fångats. Ersättning anses dock ej böra utgå med högre belopp än det fastställda
högsta garantibeloppet. Har fisket blivit förlustbringande på grund
av uppenbar vårdslöshet eller försummelse från deltagarnas sida, skall ersättning
ej utgå.

Beträffande medelsbehovet har styrelsen utgått från att större
anslag än som de senare åren anvisats till Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten, eller 40 000—50 000 kronor för
budgetår, ej kan påräknas. Medlen föreslås emellertid från och med budgetåret
1953/54 icke skola anvisas till fonden utan uppföras såsom reservationsanslag
under rubriken Statsgaranti för främjande av fiske på avlägsna
fiskevatten. Till anslaget bör överföras behållningen, 97 463 kronor, på
fonden.

De av fiskeristyrelsen föreslagna, nyss återgivna bestämmelserna, har
upptagits i ett förslag till kungörelse angående statsgaranti för försöksfiske
på avlägsna fiskevatten. Författningsförslaget bifogas styrelsens utredning
i övrigt.

B. Allmän motivering.

Fiskeristyrelsen har till en början övervägt, vilka stödformer
som överhuvudtaget kan komma i fråga. Därvid har styrelsen
funnit följande fyra former av stödåtgärder tänkbara, nämligen

1) direkta bidrag utan återbetalningsskyldighet,

2) understödslån på i stort sett samma villkor som hittills, d. v. s. lån
som avskrivs om låntagaren fullgör vissa prestanda,

3) vanliga lån, som skall återbetalas i sin helhet, samt

4) garanti mot förluster.

Av dessa alternativ finner styrelsen det första icke nu böra ifrågasättas.
Alternativet med vanliga lån avför styrelsen ur diskussionen med den motiveringen,
att därigenom ej skulle åstadkommas någon verkligt effektiv
hjälp. Möjlighet finns för övrigt redan att få avbetalningslån ur fiskerilånefonden
för att anskaffa båt, fiskredskap och annan utrustning.

Alternativet med understödslån finner styrelsen numera icke heller vara
att räkna med, om ett effektivt stöd skall kunna beredas försöksfisket. Styrelsen
har lämnat åtskilliga upplysningar om hur denna understödsform
är konstruerad och hur den verkat samt därjämte en närmare motivering,
varför den icke längre torde vara lämplig. Härom anföres följande.

För närvarande gäller enligt kungörelsen den 5 juni 1931 (SFS 214/1931,
ändr. 231/1950 och 205/1951) angående understöd för främjande av fiske
på avlägsna fiskevatten, att understödslån till ett belopp, motsvarande högst
40 procent av kostnaderna för att anskaffa erforderliga redskap eller annan
nödvändig utrustning till båten, skall kunna utgå till fiskare, som avser att
på avlägsna fiskevatten bedriva fiske, vari svenska fiskare icke eller endast
i ringa omfattning deltagit. Lånet är räntefritt. Om låntagaren under tre på
varandra följande år bedrivit fiske av det slag, som berättigar till understödslån,
skall han ej behöva återbetala lånet. I annat fall skall lånet åter -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 1Ö4.

betalas med lika belopp varje år under en tid av högst tio år, i den man
Kungl. Maj :t icke medger befrielse från återbetalningsskyldighet.

Understödslånen tillkom genom riksdagsbeslut år 1931. Avsikten med dem
var i första hand att främja ett ökat deltagande från svensk sida i sillfisket
vid Island. Undersöker man i vad mån syftet med dem förverkligades, så
finner man, att före år 1931 10—11 svenska fartyg varje år deltog i islandsfisket.
1931—1939 steg antalet till i medeltal 26 och 1945—1951 till i medeltal
53.

Emellertid befanns efterhand — sedan det svenska deltagandet i islandsiisket
blivit så livligt, att detta börjat mista sin karaktär av försöksfiske -—
att stöd åt islandsfisket borde lämnas i annan form än genom understödslån.
I statsverkspropositionen till 1950 års riksdag (IX ht p. 150) uttalade
departementschefen, att de understödslån, som dittills utlämnats, så gott
som uteslutande gått till sillfisket vid Island. Detta fiske hade för Sveriges
del fått en sådan omfattning, att förutsättningarna för att utlämna understödslån,
avsedda för försöksfiske, knappast kunde anses vara uppfyllda
längre. Departementschefen ämnade i stället föreslå stöd i den formen, att
ett bevakningsfartyg sändes ut för att tillhandagå islandsfiskarena. Departementschefens
uttalande lämnades utan erinran av riksdagen. Sedermera
beviljade riksdagen anslag till ett bevakningsfartyg för islandsfisket. Ett sådant
har under de tre senaste fiskesäsongerna varit stationerat vid Island.

Sedan understödslånen därefter alltsedan den 1 juli 1950 icke längre är
tillgängliga för islandsfiskare, har intet sådant lån sökts eller utdelats.

Så länge understödslånen kunde utdelas till islandsfiskare, var de mycket
eftersökta. Som förut antytts bidrog de säkerligen väsentligt till ett ökat deltagande
i sillfisket vid Island. Att märka är emellertid att sillfisket vid Island
ingalunda var något helt oprövat verksamhetsfält för svenska fiskare,
när understödslånen infördes. Svenskar hade nämligen tidigare i åtskilliga
år, om ock i begränsad utsträckning, delvis med gott resultat ganska regelbundet
deltagit i detta fiske. För låntagaren förelåg det därför ingen större
risk, att han icke skulle kunna fullgöra de tre på varandra följande fiskeresor,
som utgjorde villkor för att han skulle bli befriad från återbetalningsskyldigheten
för understödslånet. Betydelsen av dessa lån låg väsentligen
däri, att de bidrog till att nedbringa kostnaderna för fisket. Annorlunda
ställer det sig då det gäller att driva fiske på områden, där förhållandena
är mer eller mindre obekanta och där stor risk därför föreligger, att ett försöksfiske
kan ge ett negativt resultat, som icke uppmuntrar till förnyat besök
inom området. I ett dylikt fall kan ju låntagaren lämpligen icke besöka
området tre år å rad. Han blir då enligt gällande bestämmelser i regel återbetalningsskyldig
för lånet. Statsstödet blir sålunda i detta fall ganska
illusoriskt. För att stödja de försöksfisken på avlägsna fiskevatten, varom
nu närmast är fråga, synes därför understödslån enligt hittills tillämpade
grunder föga ändamålsenliga.

Efter att sålunda ha förkastat de stödformer, som upptagits såsom alternativen
t) 3), har styrelsen kommit till den uppfattningen, att stödet till
törsöksfisket på avlägsna vatten bäst torde kunna lämnas i form av garanti
mot förluster. Rätt utformat och avvägt är också ett stöd i denna form ägnat
att skänka fiskarena ett visst mått av trygghet och handlingsfrihet utan att
minska deras intresse att få ett gott resultat av försöksfisket.

Styrelsen har i enlighet med sina direktiv vidare undersökt fiskerinäringens
intresse att medverka till att lämna garanti för
förlust vid försöksfiske genom att underställa frågan de två närmast berör -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

da organisationerna, nämligen Svenska västkustfiskarnas centralförbund
och Storsjöfiskames försäljningsförening, vilka båda har ganska betydande
ekonomiska resurser. Därvid har båda organisationerna i yttranden till styrelsen,
vilka bifogats dess förevarande förslag, förklarat sig anse, att ställandet
av garanti för förlust i och för sig är en lämplig stödform. Ingen av
organisationerna har emellertid velat lämna ekonomisk medverkan. Centralförbundet
har dock uttalat, att det är berett att avge yttranden över inkomna
ansökningar och att på annat lämpligt sätt biträda i stödverksamheten.

Då således någon ekonomisk medverkan från fiskerinäringens sida icke
kan förväntas, har styrelsen funnit stödet böra lämnas som statsgaranti och
helt finansieras av statsmedel. Styrelsen utgår därvid från att statens utgifter
för de ersättningar, som kan komma att utgå till följd av att statsgaranti
ställts, skall hållas inom en kostnadsram av 40 000—50 000 kronor
per budgetår.

C. Förslagets detaljer jämte motiveringar.

Områden för försöksfisket. Enligt styrelsen bör det försöksfiske som skall
stödjas avse farvatten, där det kan förväntas att svenska fiskare framdeles
mera allmänt kan bedriva ett för den svenska fiskerinäringen lönande fiske.
Styrelsen anför härom närmare följande.

Åtminstone för närvarande torde det ligga närmast till hands att stödja
försöksfiske i nordvästra och norra delarna av Atlanten och angränsande
delar av Norra Ishavet, alltså bl. a. i Barents hav och vid Grönland. Barents
hav har hittills besökts, såvitt fiskeristyrelsen har sig bekant, av aderton
svenska fiskebåtar, åtta år 1949 och tio år 1950. Fiskelyckan har varit växlande.
I de grönländska farvattnen fiskade 1950 tre svenska fartyg, alla med

mindre gott resultat. .

Klart är att de farvatten, där försöksfiske med statsgaranti skall bedrivas,
ej bör ligga på så stort avstånd från Sverige, att fiskarena icke kan ha sin
huvudbas här. Då och då har svenska fiskare med egna båtar begivit sig till
mycket avlägsna länder såsom Sydafrika och södra delen av Nordamerika.
För kort tid sedan har också några båtar avgått till Sydamerika. I dessa fall
har nog avsikten varit, att fiskarena skulle bli kvar för en längre tid, kanske
för alltid i det främmande landet för att därifrån bedriva fiske. De skulle
alltså komma att bilda ett tillskott till det främmande landets men ej till
Sveriges fiskerinäring. Dylikt fiske bör ej stödjas av svenska staten. Ej
heller bör ifrågakomma det fiske med snurrevad eller trål efter bottenfiskar,
vilket sedan 1920-talet pågår vid Islands södra och sydvästra kust eftersom
detta ej längre kan betraktas som försöksfiske. Det torde emellertid icke
vara lämpligt att på förhand definiera vilka områden som bör kunna avses
med det föreslagna stödet.

Omkostnader och andra ekonomiska betingelser för försöksfisket. Efter att
ha framhållit att utformningen av stödet till försöksfisket påverkas av hur
en fiskeexpedition ekonomiskt organiseras och hur mycket en sådan expedition
kan beräknas kosta, lämnar fiskeristyrelsen en redogörelse för hur inkomster
och utgifter fördelas mellan deltagarna i en fiskeexpedition. Där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 154.

1

jämte redovisar styrelsen resultatet av vissa undersökningar rörande storleken
av kostnaderna för en sådan expedition.

Vad först angår fördelningen av inkomster och utgifter
på expeditionsdeltagarna anföres inledningsvis, att svenska
högsjöfiskare i regel är att betrakta som självständiga företagare. Lejd arbetskraft
förekommer sällan. Samtliga som arbetar på en fiskebåt brukar
vara sammanslutna i ett fiskelag. Ibland äges båten och fiskredskapen av
alla i laget gemensamt. Detta är dock icke det vanliga, utan regeln är att
båten och redskapen tillhör endast en eller ett par av lagmedlemmarna. Ett
fiskelag består sålunda i regel av två kategorier medlemmar: båtägare och
övriga medlemmar.

Utgifterna under en fiskeexpedition brukar fördelas på det sättet, att båtägarna
ensamma svarar för de kostnader som belöper på anskaffning och
underhåll av båten och redskapen. För de egentliga driftkostnaderna svarar
däremot samtliga fiskelagets medlemmar eller således både båtägarna och
de övriga lagmedlemmarna. Till de egentliga driftkostnaderna hör utgifter
för drivmedel, proviant, lådor, tunnor, is, salt, kostnader för att föra i land
och försälja fångsten m. m.

Fördelningen av inkomsterna, som i regel sker efter varje fiskeexpedition
men ibland efter förloppet av något längre tidsperioder, brukar tillgå i följande
ordning. Från bruttoinkomsten av försåld fångst dragés de egentliga
driftkostnaderna, d. v. s. de kostnader som samtliga lagmedlemmar skall
svara för. Den nettoinkomst, som därefter blir kvar, delas i ett på förhand
bestämt antal lika stora lotter. Av dessa lotter fördelas först några mellan
samtliga lagmedlemmar, i regel så att varje lagmedlem får en lott. Dessa
lotter kallas manslotter och kan sägas utgöra ersättningen för den arbetsinsats
var och en gjort. De lotter, som återstår efter denna delning, tillfaller
båtägarna och kallas båtlotter. Ur dem skall underhåll av båt och redskap
bestridas samt det kapital, som är investerat däri, förräntas och amorteras.

Beträffande storleken av kostnaderna för en fiskeresa
anför styrelsen, att dessa vid intensivt fiske med ett modernt fiskefartyg av
den typ och storlek, som kan komma i fråga för försöksfiske på avlägsna
fiskevatten, torde kunna uppskattas till i allt 10 000—15 000 kronor i månaden.
Härav belöper 40—60 procent på egentliga driftkostnader och återstoden
på båt- och redskapskostnader. Kostnaderna påverkas icke i högre grad
av om fisket äger rum i områden, där svenska fiskare vanligen uppehåller
sig, eller i avlägsnare farvatten. Till närmare belysning av beräkningarna
anför styrelsen.

Uppskattningen av kostnaderna grundar sig på vissa undersökningar, som
verkställts i ämnet. En sådan undersökning gjordes för år 1951 av Svenska
västkustfiskarnas centralförbund och gällde femtio båtlag, som mestadels
fiskat i Kattegatt och Skagerack samt Nordsjön. För dessa båtlag uppgick de
totala omkostnaderna för hela år 1951 enligt en preliminär redogörelse för
undersökningsresultatet i medeltal till 85 000 kronor. Därav utgjorde omkring
47 000 kronor, eller 55 procent, egentliga driftkostnader och omkring
88 000 kronor, eller 45 procent, båt- och redskapskostnader. Den genomsnitt -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

liga kostnaden per månad var alltså något över 7 000 kronor. Emellertid
ligger en fiskebåt vissa tider stilla för översyn in. in. Under sådana perioder
förekommer inga egentliga driftkostnader. Den angivna genomsnittliga månadskostnaden
blir därför betydligt lägre än kostnaderna under en månad,
då båten utnyttjas fullt ut.

Bättre uppfattning om de månatliga kostnaderna vid intensivt fiske ger
emellertid de uppgifter, som i samma redogörelse lämnats rörande omkostnaderna
vid fladensillfisket i Nordsjön under ifrågavarande år. Detta fiske
pågår från mitten av juli till in i oktober. För varje båt uppgick de egentliga
driftkostnaderna i medeltal till omkring 21 000 kronor samt båt- och
redskapskostnaderna till omkring 16 000 kronor. De totala kostnaderna var
alltså 37 000 kronor och procenttalen för de olika slagen av kostnader 56
respektive 44. Fördelade per månad uppgick totalkostnaderna för varje båt
till i medeltal 14 000—15 000 kronor. Att omkostnaderna vid detta fiske blev
så betydligt mycket större än vid fisket i genomsnitt, beror bl. a. på att avståndet
till fiskeplatserna är så stort och tillrvggalägges flera gånger under
en månad.

Enligt uppgifter, som lämnats av Storsjöfiskarnes försäljningsförening,
uppgick kostnaderna för fiskeresor om tre veckor till Shetland och andra
områden på gränsen mellan Nordsjön och Atlanten till i medeltal 8 000 kronor,
varav hälften utgjorde egentliga driftkostnader och hälften båt- och
redskapskostnader. Hade resan i stället varat en månad, skulle kostnaden
alltså förmodligen ha blivit omkring 13 000 kronor.

De kostnadsundersökningar, för vilka nu redogjorts, gäller fiske i fiskevatten,
som allmänt utnyttjas av svenska fiskare. Syftet med redogörelsen
för undersökningarna har varit att ge en allmän orientering om vad det
kostar att driva fiske med en modern fiskebåt. Det bör härvid anmärkas, att
de erhållna uppgifterna om båt- och redskapskostnader är approximativa.
Dylika kostnader kan nämligen angivas exakt endast för helt bokföringsår.

Vad härefter angår kostnaderna för fiske på mera avlägsna vatten, har
det visat sig ganska svårt att få uppgifter därom. Vissa sådana uppgifter har
emellertid varit möjliga att anskaffa.

För två expeditioner, som vardera omfattade en månadslång resa till
Island respektive Barents hav, uppgick sålunda de sammanlagda kostnaderna
till omkring 30 000 kronor, därav egentliga driftkostnader omkring
18 000 kronor samt båt- och redskapskostnader omkring 12 000 kronor.
Genomsnittskostnaderna för båten uppgick alltså till cirka 15 000 kronor
i månaden. Procenttalet för de egentliga driftkostnaderna var 60 och för
båt- och redskapskostnaderna 40.

Kostnaderna för en fiskeexpedition till de grönländska farvattnen under
tiden den 31 mars—den 31 december 1950 uppgick till sammanlagt
63 000 kronor, därav omkring 42 000 kronor egentliga driftkostnader och
21 000 kronor båt- och redskapskostnader. Sistnämnda kostnader bör emellertid
jämkas uppåt väsentligt, eftersom de icke innefattar förräntning och
amortering av i båten nedlagt kapital, och rätteligen uppskattas till mellan
60 000 och 70 000 kronor. Den månatliga kostnaden kan alltså beräknas till
omkring 10 000 kronor.

Utformningen av garantibestämmelserna. Med den medelsanvisning, som
kan förväntas under nuvarande förhållanden, kan det enligt fiskeristyrelsen
icke bli fråga om att ställa garanti för mer en ett fåtal fiskeresor om
året. Det är vidare tydligt, att hur garantin än konstrueras måste garantibeloppet
maximeras så, att den garantibeviljande myndigheten

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

alltid vet vilket belopp staten riskerar att få betala ut och kan inrätta sin
fortsatta garantiprövning därefter. Något för alla fall gällande högsta belopp
bör emellertid ej fastställas utan maximibeloppet bör bestämmas särskilt
för varje försöksfiske. Hänsyn bör därvid tagas till medelstillgången
samt till hur många fiskare som söker garanti och till hur länge försöksfisket
skall pågå m. in.

Statens garanti bör innefatta ersättning endast för förlust.
Det är emellertid icke lätt att fastställa, när förlust uppkommit eller hur
stor den skall anses vara. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag stannat för att
föreslå, att garantitagaren skall få ersättning med så stort belopp, att detta,
ökat med inkomsten av försåld fisk, ger full täckning för de egentliga driftkostnaderna
och överskjuter dessa kostnader med en bestämd procent av
deras belopp. Procenttalet har styrelsen förslagsvis satt till 20. Styrelsen
anför härom bland annat följande.

Bruttoinkomsten av en fiskeresa kan i regel ganska lätt bestämmas, eftersom
den brukar vara lika med likviden för försåld fisk. Likaså finnes
möjlighet att angiva de egentliga driftkostnaderna, överstiger bruttoinkomsten
icke de egentliga driftkostnaderna, är det tydligt att fisket gått med förlust,
eftersom något överskott att fördela såsom manslotter och batlotter
icke uppstår. Båtägarna får i sådant fall icke några medel till underhåll och
förräntning av båt och redskap och ej heller far fiskelagets medlemmar
någon som helst ersättning för sin arbetsinsats under resan. Försöksfiskarena
bör därför skäligen ha garanti för en bruttoinkomst, som nagot överskjuter
de egentliga driftkostnaderna.

Frågan är hur stort överskott som bör garanteras. Å ena sidan är det
klart att garantin icke bör vara så snävt tilltagen, att båtlotterna och manslotterna
kommer att uppgå till alldeles oväsentliga belopp. Å andra sidan
bör garantin icke vara så frikostig, att all risk för garantitagaren elimineras.
I så fall skulle, bland annat, hans intresse av att nå ett gott resultat avfisket
kunna förminskas. Man kan icke gärna sätta såsom norm för garantin,
att den skall ge båtägarna täckning för hela båt- och redskapskostnaderna
eller för en bestämd del av denna kostnad. Själva metoden för fördelningen
av uppkommande överskott gör en sådan ordning olämplig. Därtill
kommer, att det är svårt att med tillbörlig säkerhet bedöma storleken av
dessa kostnader utan ingående kännedom om fartygets ålder och allmänna
tillstånd, om det kapital som är investerat däri och om åtskilliga andra förhållanden.

För att övervinna dessa svårigheter synes del lämpligt, om ersättning
får utbetalas med så stort belopp, att detta tillsammans med inkomsten av
försåld fångst uppgår till ett belopp motsvarande summan av de sammanlagda
gemensamma rörliga kostnaderna, ökad med en viss på förhand bestämd
procent av denna summa. Härigenom skulle alltid ett visst belopp
stå till förfogande för fördelning enligt hävdvunna grunder mellan båtlagets
medlemmar. Sättes procenttalet till förslagsvis 20, är det med hänsyn till
vad tidigare anförts rörande omkostnadernas fördelning tydligt, att ersättningen
endast ger en mycket blygsam inkomst för arbetsinsatsen och eu
ofullständig täckning för båtägarnas speciella kostnader. Någon risk för
att en så utformad garanti skulle förminska intresset av ett gott utbyte av
fisket torde alltså icke föreligga.

Skäl kan anföras för att ersättningsbestämmelserna borde vara fördel -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

aktigare ur fiskarenas synpunkt. Med hänsyn till den begränsade medelsanvisning,
som kan påräknas, torde dock mer generösa ersättningsgrunder
nu icke vara tillrådliga.

I detta sammanhang upplyser styrelsen, att Svenska västkustfiskarnas
centralförbund och Storsjöfiskarnes försäljningsförening i sina förut omförmälda
yttranden jämväl framlagt vissa förslag om garantibestämmelsernas
utformning.

Centralförbundets förslag går ut på att 20 procent av den faktiska bruttoinkomsten
på fiskeresan i första hand skall fördelas bland båtägarna och
övriga medlemmar i fiskelaget. I den mån återstående 80 procent icke förslår
att täcka de egentliga driftkostnaderna, skall förlust anses ha uppkommit
och ersättning alltså utgå. Förbundet har bland annat anfört.

Det synes lämpligt att vid uträkning av förlusten på ett försöksfiske icke
medräkna hela bruttoinkomsten utan endast viss procent av densamma,
förslagsvis 80 procent. Härvid bibehålies å ena sidan fiskelagets intresse av
att även vid misslyckat försöksfiske få ut bästa möjliga resultat av detsamma.
Å andra sidan blir genom ett dylikt beräkningssätt 20 procent av bruttoinkomsten
reserverade för fiskelagets kostnader för båt och redskap. I realiteten
kommer alltså vissa belopp att utgå som båt- och redskapslotter
också vid ett misslyckat fiske. Någon garanti rörande storleken av dessa
belopp erhålles icke utöver att de lägst uppgår till 20 procent av bruttoinkomsten.

Försäljningsföreningens förslag innebär, att försöksfiskare skall få garanti
för en bruttointäkt, motsvarande tre gånger beloppet av de egentliga driftkostnaderna.
Föreningen har härom anfört.

Driftkostnaderna måste givetvis variera i fråga om olika fisken. I allmänhet
är de dock relativt lätta att kontrollera, och man kan sannolikt med
de driftskalkyler, som numera utförts på olika fisken, få fram relativt säkra
genomsnittsbelopp. Beträffande storsjöfisket finner man som regel, att
de gemensamma driftkostnaderna per resa håller sig vid omkring 25 procent
av bruttointäkterna. För detta fiskes del tillkommer dessutom reparations-
och förnyelsekostnader för de enskilda fiskarenas backor, tillhopa 280
—300 kronor (7—8 man) per man och resa. När det sedan gäller att utom
driftkostnaderna bestämma det minimibelopp, vilket bör utgå som garantisumma,
torde det för storsjöfiskets del vara lämpligt att sätta denna i relation
till driftsutgifterna. Således bör fiskarena själva svara för ett lika stort
belopp som driftsutgifterna, d. v. s. för 25 procent av den sålunda beräknade
bruttointäkten. Den statliga garantin skulle således vid totalt felslaget fiske
innefatta 3 X 25 procent av den efter driftsutgifterna beräknade bruttointäkten.
Det bör i nämnda fall och när det gäller storsjöfisket erinras om,
att i de allmänna driftkostnaderna ej inräknats underhållskostnaderna
för redskapen, som fiskarena alltså har att själva svara för utöver 25 procent
av den beräknade bruttointäkten. Med utgångspunkt från driftkostnaderna
kan man således vid olika utfall av fisket beräkna, hur mycket
som skall utgå som garanti, och om fisket kan anses ha givit en normal inkomst.

Beträffande centralförbundets förslag uttalar fiskeristyrelsen, att det i
många fall skulle ge ett alltför lågt ersättningsbelopp för fördelning bland

11

Kungl. Mnj.ts proposition nr lö4.

medlemmarna i fiskelaget och vid helt felslaget fiske inga medel alls för
dylik fördelning. I fråga om Storsjöfiskarnes försälj ningsförenings förslag
anmärkes, att det torde vara svårt att tillämpa på alla de olika slag av fisken,
som kan ifrågakomma för garanti.

Den utformning av bestämmelserna om ersättning till garantitagare, som
fiskeristyrelsen föreslagit, förutsätter enligt dess mening en tämligen d etaljerad
reglering av vad som skall anses vara egentliga
driftkostnader. Härom anför styrelsen.

Till driftkostnaderna bör hänföras kostnader för drivmedel, proviant,
andra för fartygets manövrering samt för besättningens behov oundgängligen
erforderliga förnödenheter (t. ex. sjökort, bränsle för uppvärmning
och lyse), för läkarvård och medicin, agn, lådor, tunnor, is, salt och kryddor,
för lotsning, för hamnumgälder, tull, lossning, förmedlingsprovision
samt auktionsavgifter vid fångstens ilandföring och försäljning. Härjämte
bör i driftkostnaderna inräknas utgifterna för sådana reparationer av fartyget,
vilka nödvändiggöres av skador uppkomna under fisket eller vid färd
till eller från fiskefältet under förutsättning att kostnaderna för dessa
reparationer icke helt eller delvis täckes av försäkring och att desamma
varit nödvändiga för att fisket skulle kunna bedrivas och fångsten avsättas
på mest fördelaktiga sätt.

Vissa av nu nämnda kostnader torde, åtminstone i många fall, böra åvila
båtägarna. Detta gäller särskilt kostnaderna för reparationer. Maskinhaverier
inbcgripes vanligen icke i försäkringsavtal. Dessa skador kan därför
vålla betydande ekonomiskt avbräck, och då båtägarna enligt de föreslagna
grunderna för utbetalande av ersättning i övrigt erhåller ett förhållandevis
svagt garantiskydd, synes det skäligt att de i någon mån kompenseras genom
garanti mot förluster till följd av sådana skador, varom här är fråga Självfallet
skall ersättning icke lämnas för skada, som inkluderas i ett försäkringsavtal.
Det är därför av vikt, att som villkor för garanti stadgas att fartyget
och även fångsten är vederbörligen försäkrade. I de försäkringsanstalter,
där fiskarena företrädesvis har sina båtar försäkrade, tillämpas emellertid
den regeln, att försäkringstagaren skall stå en viss s. k. självrisk.
Garantin synes icke böra omfatta även kostnader förorsakade av denna
självrisk. Ersättning bör alltså, som nyss nämnts, endast utgå för kostnader
för sådana reparationer, för vilka kostnaderna icke helt eller delvis täckes
av försäkring.

Styrelsen framhåller slutligen, att ersättning självfallet icke bör utgå om
försöksfiske blivit förlustbringande på grund av försummelse eller vårdslöshet.
Ej heller bör garanti lämnas samma sökande mer än en gång för
fiske inom samma område. Om en eller annan medlem av ett fiskelag tidigare
ingått i ett annat lag, som fått garanti, bör detta dock icke hindra
att det förstnämnda laget ifrågakommer för garanti.

Handhavandet av stödverksamheten. Fiskeristyrelsen föreslår, att den
själv skall erhålla uppdraget att ha hand om stödverksamheten. Styrelsen
skall alltså ställa garanti och betala ut ersättningar i de fall, då försöksfiske
gått med förlust. Samtliga ansökningar om garanti för försöksfiske under
visst år bör vara ingivna vid viss tidpunkt och behandlas på en gång. Ansökningar
om ersättning för resa, som gått med förlust, bör inges inom viss

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

tid från det resan avslutats. Styrelsen anför i nu angivna hänseenden följande.

Handhavandet av stödverksamheten synes böra uppdragas åt fiskeristyrelsen.
Denna skulle alltså, i den mån tillgängliga medel därtill förslår,
ha att ställa garanti och utbetala de ersättningar, som kan bli en följd av
garantiåtagandet. Fiskeristyrelsen bör även äga att utfärda närmare föreskrifter
rörande det fiske garantin avser ävensom rörande redovisningen
av det ekonomiska resultatet därav. Det synes därför böra stadgas, att garanti
må lämnas endast under villkor att vederbörande förbinder sig att
följa nämnda föreskrifter.

Det förnämsta syftemålet med stödverksamheten torde få anses vara
att få så stor kännedom som möjligt om förutsättningarna från svensk sida
för att mer allmänt utnyttja fisket inom ett visst område. Det är därför
av stor betydelse, att de erfarenheter, som göres vid försöksfiskena, kommer
till mera allmän kännedom. Som villkor för garanti torde därför även böra
föreskrivas, att garantitagaren skall vara skyldig att på anfordran av
fiskeristyrelsen sanningsenligt meddela de erfarenheter av allmänt intresse,
som kan vinnas under fisket.

För att få en överblick över behovet av garanti är det fördelaktigt om
samtliga ansökningar avseende samma år kan prövas på en gång. Ansökningarna
bör därför vara inlämnade till fiskeristyrelsen senast en viss dag.
Då de försöksfisken, som här i första hand kan förväntas ifrågakomma,
mestadels torde förläggas till våren och sommaren, synes det vara lämpligt
att föreskriva, att ansökningarna bör vara fiskeristyrelsen tillhanda senast
den 15 februari.

Av vikt är givetvis också, att fiskeristyrelsen inom rimlig tid får kännedom
om de krav på ersättning, som kan resas med stöd av den lämnade
garantin. I sådant syfte torde böra stadgas, att ansökning om ersättning
skall ingivas till fiskeristyrelsen senast 90 dagar efter avslutandet av det
fiske, som garantin avser.

Yttrandena.

Fiskeristyrelsens förslag har lämnats helt utan erinran av riksräkenskapsverket
och statens jordbruksnämnd. Statskontoret och Sveriges fiskares
riksförbund har funnit förslaget i och för sig värdefullt och värt beaktande
men har samtidigt haft invändningar att göra på vissa punkter.
Av vad sistnämnda båda remissinstanser anfört må i övrigt återgivas följande.

Statskontoret anför.

Statskontoret har icke kunnat undgå att finna det föreslagna sättet för
garantins utformning behäftat med vissa brister. En tillämpning av detta
kommer nämligen otvivelaktigt att medföra, att vederbörande fiskare har
intresse av att redovisa så stora utgifter och små inkomster som möjligt för
fiskefärden. Den omständigheten, att här avsedda försöksfiske synes komma
att bedrivas på områden så avlägset belägna från hemlandet att fångsten
huvudsakligen måste avyttras i utländska hamnar, kommer givetvis icke
att underlätta kontrollen för den garantibeviljande myndigheten. Svårigheterna
att bestämma de verkliga kostnaderna för en fiskefärd är därför
ägnade att inge starka betänkligheter beträffande det förordade systemets

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

lämplighet. En tillämpning av det av Svenska västkustfiskarnas centralförbund
föreslagna sättet för uträkning av ersättning synes eliminera nackdelarna
i kontrollhänseende men är — såsom fiskeristyrelsen framhållit
— behäftat med andra brister. Dessa brister torde dock icke få tillmätas
alltför stor betydelse. Därest en jämkning anses erforderlig, synes denna
kunna uppnås genom en kombination av de båda beräkningssätten, så att
garanti lämnas för de rörliga omkostnaderna och därutöver ett belopp,
motsvarande 10 procent av summan av dessa kostnader och bruttoinkomsten
av företaget.

Några uppgifter beträffande storleken av de risker, som är förenade
med det ifrågasatta försöksfisket, har icke lämnats. Under hand har statskontoret
inhämtat, att några prognoser i dylikt avseende svårligen låter sig
göra. Såsom exempel nämnes att av tre fiskelag, som nyligen bedrivit avlägset
fiske inom i stort sett samma område, två erhållit mycket goda
fångster, medan fisket för det tredje laget slagit helt fel. Med anledning
härav ifrågasätter statskontoret, om icke för utjämning av riskerna garanti
borde lämnas gemensamt för två eller flera samverkande fiskelag vid
försöksfiske.

Med hänsyn till den osäkerhet, som sålunda måste vidlåda en garantiverksamhet
av det slag som här avsetts, är statskontoret för sin del icke berett
att tillstyrka, att handhavandet av densamma skall uppdragas åt fiskeristyrelsen.
Ämbetsverket vill i stället ifrågasätta, om icke beslut rörande
garantiåtaganden i stället bör meddelas av Kungl. Maj:t.

Erforderliga medel för täckande av förlust å verksamheten synes, liksom
skett beträffande den statliga kreditgarantin på jordbrukets område,
böra äskas å riksstaten i form av förslagsanslag, varvid riksdagen bör fastställa
maximibeloppet för statsgarantin. Vid bifall härtill bör behållningen
å fonden för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten tillföras riksstatens
inkomstsida.

I övrigt har förslaget icke givit statskontoret anledning till uttalande.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar bland annat, att möjligheten att erhålla
statsgaranti bör stå öppen för alla fiskare. Någon särskild behovsprövning
bör sålunda icke föreskrivas. Med hänsyn till förekommande säsonglisken
finner förbundet det vidare vara mindre välbetänkt att fastställa
visst datum, då framställning om garanti skall vara avlämnad. En sådan
bestämmelse försvårar för fiskarena att utnyttja möjligheterna till statsgaranti.
Enlligt förbundets mening bör i stället föreskrivas, att ansökning
skall vara avlämnad viss tid, förslagsvis två månader, före avresan.
Slutligen föreslår förbundet, att samtliga fiskeplatser, som kan ifrågakomma
för svenskt försöksfiske, skall förklaras vara av sådan karaktär, att garanti
kan utbetalas.

Föredraganden.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen torde de understödslån, som
sedan år 1931 utgått såsom stöd till försöksfiske på avlägsna fiskevatten, ha
väsentligt medverkat till den betydande stegring av det svenska islandsfiskct,
som ägt rum under de senaste decennierna. Sedan detta fiske förlorat

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

karaktären av försöksfiske och lån därför icke vidare beviljas för ändamålet,
har låneverksamheten helt avstannat. Den hittillsvarande anordningen
synes följaktligen icke vara lämpad för de försöksfisken, som numera kommer
i fråga. Då behov av stöd till dylika fisken emellertid alltjämt föreligger,
är det enligt min mening angeläget att söka finna en för de nu föreliggande
förhållandena bättre avpassad form för stödverksamheten.

Fiskeristyrelsen, som vid sin förut nämnda utredning förutsättningslöst
prövat, hur stödverksamheten bör ordnas, har funnit, att den lämpligaste
formen för denna synes vara att lämna fiskarena garanti mot förlust på försöksfiske.
Styrelsen har således stannat för den stödform, som ifrågasattes i
de motioner vid 1951 och 1952 års riksdagar, som föranledde utredningen.
Någon utfästelse om ekonomisk medverkan från fiskerinäringens sida har
emellertid icke kunnat erhållas. Styrelsen har fördenskull föreslagit, att
slödet helt skall få formen av statsgaranti. Förslaget har i princip lämnats
utan erinran av de hörda remissinstanserna. Även jag finner det innebära
en godtagbar lösning av förevarande spörsmål. Jag förordar sålunda, att till
stöd för sådant fiske på avlägsna fiskevatten, i vilket svenska fiskare icke
alls eller endast i ringa omfattning deltagit, försöksvis skall kunna lämnas
statlig garanti mot förlust, som uppkommer på grund av att fisket misslyckas.

Vad beträffar den närmare utformningen av garantin innebär fiskeristyrelsens
förslag, att garantin skall gälla det belopp, som svarar mot 120 procent
av omkostnaderna för expeditionen, beräknade på i förslaget närmare
angivet sätt, med avdrag av inkomsterna vid försäljning av den fisk, som
fångats. Garantin skall dock begränsas till visst maximibelopp, som på förhand
fastställes i varje särskilt fall. Av skäl, som fiskeristyrelsen anfört, synes
en sådan utformning av garantin vara att föredraga framför de av Svenska
västkustfiskarnas centralförbund och Storsjöfiskarnes försäljningsförening
angivna riktlinjerna.

Beträffande fiskeristyrelsens förslag har statskontoret anmärkt, att om
detta genomföres fiskarena kommer att få intresse av att redovisa små inkomster
och stora utgifter ävensom att uppgifterna om inkomsterna blir svåra
att kontrollera. Även enligt min mening är detta en svaghet i förslaget. Såsom
framgår av vad tidigare anförts förutsättes emellertid, att redovisningen
av utgifter och inkomster skall äga rum enligt särskilda föreskrifter. Det
torde därför finnas möjlighet att genom att ge dessa en lämplig utformning
uppnå en godtagbar kontroll. Då jag i övrigt finner det föreliggande förslaget
vara att föredraga framför det, som framlagts av statskontoret, är jag
icke beredd att innan närmare erfarenhet vunnits föreslå någon ändring i
förevarande avseende.

Med hänsyn till önskemålet att försöksfisken skall komma till stånd synes
det mig vara riktigast, att såsom Sveriges fiskares riksförbund framhållit
garanti skall kunna lämnas utan behovsprövning. I övrigt torde i huvudsak
böra gälla de villkor, som fiskeristyrelsen föreslagit i fråga om sökandes
personliga kvalifikationer, hans fartyg och utrustning m. in.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Även om vissa skäl talar för att verksamheten skall omhänderhas av
Kungl. Maj:t tillstyrker jag förslaget, att fiskeristyrelsen skall ha hand om
densamma. Det synes vidare vara ändamålsenligt, att ansökningar om garanti,
avseende försöksfiske under ett och samma år, prövas samtidigt och
att det fördenskull föreskrives, att ansökningarna skall vara ingivna till styrelsen
före viss dag. Med hänsyn till den vanliga tidpunkten för fiskets påbörjande
torde denna dag lämpligen böra bestämmas till den 15 februari.
För innevarande år bör övergångsvis en senare dag fastställas.

Jag vill slutligen här understryka, att den nu förordade nya stödverksamheten
tills vidare endast bör få karaktären av en försöksvis prövad anordning.
Så snart tillräcklig erfarenhet vunnits, torde sålunda frågan böra upptagas
till förnyat övervägande.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, torde det få ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet. Dessa bör träda i kraft
den 1 juli 1953.

För att täcka de förluster, som kan uppkomma på grund av lämnade garantier,
har fiskeristyrelsen hemställt, att det belopp, som hittills brukat anvisas
under anslaget till Avsättning till fonden för befrämjande av fiske på
avlägsna fiskevatten, i stället skall anvisas under ett särskilt reservationsanslag,
till vilket därjämte bör överföras den behållning av omkring 97 000
kronor, som för närvarande finnes å nämnda fond. Med hänsyn bland annat
till att hållpunkter saknas för bedömningen av riskerna med stödverksamheten
i den föreslagna formen, delar jag emellertid statskontorets åsikt,
att det är lämpligare att medel för ändamålet anvisas i form av ett förslagsanslag
och att ett belopp fastställes, intill vilket garanti sammanlagt må beviljas.
På grund av att endast ett fåtal garantier beräknas skola lämnas,
torde det vara tillfyllest, om sistnämnda belopp för budgetåret 1953/54 fastställes
till 80 000 kronor.

Att uppskatta storleken av de förluster, som kan uppstå på grund av garantiåtaganden
inom denna ram, låter sig knappast göras. För min del anser
jag, att en medelsanvisning av 40 000 kronor torde vara tillräcklig. Jag
föreslår därför, att ett förslagsanslag å detta belopp anvisas för ändamålet.
Anslaget torde böra benämnas Statlig garanti för befrämjande av fiske på
avlägsna fiskevatten.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör fonden för befrämjande av
fiske på avlägsna fiskevatten avvecklas vid utgången av innevarande budgetår.
I samband därmed bör behållningen å fonden ävensom eventuellt inflytande
amorteringar tillföras riksstatens inkomstsida.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna, att stöd till försöksfiske på avlägsna fiskevatten
må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag angivit i det föregående;

2) å riksstaten för budgetåret 1953/54 under nionde bu -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

vudtiteln anvisa till Statlig garanti för befrämjande av fiske
på avlägsna fiskevatten ett förslagsanslag av 40 000 kronor;

3) medge, att under budgetåret 1953/54 statlig garanti för
befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten må beviljas
intill ett sammanlagt belopp av 80 000 kronor;

4) medge, att fonden för befrämjande av fiske på avlägsna
fiskevatten må avvecklas vid utgången av budgetåret
1952/53.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell.

537249. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag