Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

1

Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950
(nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.,
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. m.;

2) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296)
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.;
samt

5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås höjda tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. in. Den nuvarande
regeln, att tillägg utgår endast i skadefall som inträffat före 1949, föreslås
ändrad så att tillägg kommer att utgå även i skadefall från 1949 och 1950.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 147.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Tilläggen föreslås avvägda så, att skadad med 75—100 % invaliditet erhåller
sina nu utgående förmåner ökade med 25 %. För skadad med 50—
75 % invaliditet föreslås en höjning motsvarande ungefär 3/4 samt för skadad
med 30—50 % invaliditet ävensom för efterlevande make en höjning
motsvarande cirka ‘/a av vad som föreslagits för helinvaliderna. I skadefall
från åren 1949—1950 anses tillägg dock ej böra utgå till personer med
högst 50 % invaliditet och ej heller till efterlevande make.

Motsvarande förbättring föreslås för personer, som uppbär livräntor enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning.

I propositionen äskas anslag för budgetåret 1953/54 med 5,1 milj. kronor
till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. in. samt
med 3,5 milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

3

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7,
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å
säkring för olycksfall i arbete m. m.
nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2

De författningar —- — — av
tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr
344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning m. m.

6 §

För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1949, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder
skadan inträffat

Procentuellt tillägg då
arbetsförmågan är ned-satt med

över 75
procent

över 50

men

högst 75
procent

minst 30

men

högst 50
procent

före den 1 janu-ari 1920 ......

100

70

50

1 jan. 1920—31
dec. 1926 ____

so

60

40

1 jan. 1927—31
dec. 1941 ____

60

40

30

1 jan. 1942—30
juni 1946 .....

40

30

20

1 juli 1946—31
dec. 1948 .....

30

20

—

För tid--— •— --ersättninge

9—11 och 15 §§ förordningen den
vissa ersättningar enligt lagen om förskola
erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse:)

§•

De författningar — —- — av
tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr
344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning in. m.;
samt

militärersättnings förord ningen den
2 juni 1950 (nr 261).

För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1951, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder
skadan inträffat

Procentuellt tillägg då
arbetsförmågan är ned-satt med

över 75
procent

över 50

men

högst 75
procent

minst 30

men

högst 50
procent

före den 1 janu-ari 1920 ......

150

100

70

1 jan. 1920—31
dec. 1926 .....

125

90

55

1 jan. 1927—31
dec. 1941.....

100

65

45

1 jan. 1942—30
juni 1946 .....

75

55

35

1 juli 1946—31
dec. 1948 .....

60

40

20

1 jan. 1949—31
dec. 1950 .....

25

20

—

ns belopp.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:)

7

Har skada, som inträffat före den
1 januari 1949, medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid före
utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg å
livräntan enligt följande tabell:

Tid varunder skadan
inträffat

Procen-

tuellt

tillägg

före den 1 januari 1920 ......

50

1 januari 1920—31 december
1926 ......................

40

1 januari 1927—31 december
1941 ......................

30

1 januari 1942—31 december
1948 .............

20

(Föreslagen lydelse:)

Har skada, som inträffat före den
1 januari 1949, medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid före
utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg å
livräntan enligt följande tabell:

Tid varunder skadan
inträffat

Procen-

tuellt

tillägg

före den 1 januri 1920 ........

70

1 januari 1920—31 december

1926 ......................

55

1 januari 1927—31 december

1941 ......................

45

1 januari 1942—30 juni 1946..

35

1 juli 1946—31 december 1948

30

Tillägg å----—---livräntans belopp.

Tillägg enligt denna förordning
må ej föranleda, att sjukpenning
eller livränta jämte tillägget överstiger
det belopp, som i anledning av
skadan skolat utgå i sjukpenning
eller livränta jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete i dess
lydelse från och med den 1 januari
1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst
beräknats till sjutusentvåhundra
kronor.

Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning
av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver
särskild vård, må jämte tillägg därå
enligt denna förordning icke utgå
med högre belopp än ettusenåttahundra
kronor om året.

Därest sjukpenning —---------tilläggets bestämmande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

5

(Gällande lydelse:)

10

Vad som finnes stadgat rörande
avdrag från sjukpenning eller livränta
till den som åtnjuter däremot
svarande understöd skall äga tilllåmpning
åven beträffande tillägg
enligt denna förordning; och må avdrag
från tillägget ske ändå att understödet
ej var ulfäst, då skadan
inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock
göras, om och i den mån däremot
svarande skadestånd enligt lag tillkommer
den ersättningsberättigade,
så ock i den mån med sådant skadestånd
jämförlig ersättning utgår av
statsmedel; i först nämnt fall må
dock tillägget utgå utan avdrag,
därest den ersättningsberättigade å
statsverket överlåtit mot tillägget
svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

I fall------månad räk

(Föreslagen lydelse:)

b

Åtnjuter den, som uppbär sjukpenning
eller livränta enligt någon
av de i 2 § angivna författningarna
eller enligt grunderna i någon av
dessa författningar, däremot svarande
understöd eller utgår till honom
skadestånd eller ock med skadestånd
jämförlig ersättning av statsmedel,
år han skyldig att i den mån Konungen
därom förordnar vidkännas avdrag
å det tillägg, som tillkommer
honom enligt denna förordning, dock
högst med vad som svarar mot understödet,
skadeståndet eller ersättningen.

11 §•

Tillägg enligt denna förordning
skall för den, som varit berättigad
till tillägg enligt förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap
m. in., utgöra lägst det belopp, som
skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda
förordning, om denna alltjämt
ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade
jämväl ägt uppbära tillägg
enligt förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete

Tillägg enligt denna förordning
skall för den, som varit berättigad
till tillägg enligt förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap
in. in., utgöra lägst det belopp, som
skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda
förordning, om denna alltjämt
ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade
jämväl ägt uppbära tillägg
enligt förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

in. m., skall tillägg varom nu är
fråga uppgå till lägst det belopp,
varmed tillägg skolat utgå, om nyssnämnda
förordningar den 29 juni
1946 och den 30 juni 1943 alltjämt
varit gällande.

m. m., skall tillägg varom nu är
fråga uppgå till lägst det belopp, varmed
tillägg skolat utgå, om nyssnämnda
förordningar den 29 juni
1946 och den 30 juni 1943 alltjämt
varit gällande. Skadad, vars arbetsförmåga
är nedsatt med minst 30
procent, samt efterlevande make
skall dock för tid före utgången av
den månad, varunder den ersättningsberältigade
fyllt sextiosju år,
äga uppbära tillägg med lägst så
stort belopp, att summan av sjukpenningen
eller livräntan och tilllägget
uppgår till 120 procent av
vad som i sådant avseende skolat
tillkomma honom, om de äldre förordningarna
alltjämt ägt giltighet.

Avdrag enligt —--------i kraft.

Beloppet av--—---juni 1950.

15 §.

Utöver vad ovan stadgats skall i
fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, varå tillägget utgår.

Utöver vad ovan stadgats skall, i
den mån Konungen ej annorlunda
förordnar, i fråga om tillägg enligt
denna förordning i tillämpliga delar
gälla vad som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, varå tillägget
utgår.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter
ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

7

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel
å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angaende
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 2 juni 1950 om
tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3

För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1949, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder
olycksfallet in-träffat

Procentuellt tillägg då
arbetsförmågan är ned-satt med

över 75
procent

över 50

men

högst 75
procent

minst 30

men

högst 50
procent

löre den 1 juli

1942..........

so

40

20

från och med den

1 juli 1942____

30

20

(Föreslagen lydelse:)

§•

För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1951, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder

Procentuellt tillägg då
arbetsförmågan är ned-satt med

olycksfallet in-träffat

över 75
procent

över 50

men

högst 75
procent

minst 30

men

högst 50
procent

före den 1 juli
1942..........

85

65

35

1 juli 1942—31
december 1948..

60

40

20

1 januari 1949—
31 december 1950

25

20

..

Tillägg, som i första stycket sägs,
må ej föranleda, att livränta jämte
tillägget överstiger det belopp, som
skolat utgå i livränta, därest skadan
inträffat efter den 31 december 1948
och den skadade varit försäkrad i
den högsta försäkringsklassen, sistnämnda
belopp i förekommande fall

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förhöjt med tillägg enligt kungörelsen
den 30 april 1942 (nr 218) om
höjning av vissa ersättningar enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr
375).

Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning
av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver
särskild vård, må jämte tillägg därå
enligt denna förordning icke utgå
med högre belopp än ettusenåttahundra
kronor om året.

För tid -------livräntans belopp.

4

Har skada medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid
före utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg
å livräntan med 40 procent, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942,
och med 20 procent, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—31
december 1948.

Tillägg å

§•

Har skada medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid
före utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg
å livräntan med 50 procent, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942,
och med 30 procent, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—31
december 1948. Vad i 3 § andra stycket
stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fall som här avses.
ms belopp.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter
ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr li7.

9

F örslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 2 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Den skadades--— —--

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga fyratusenåttahundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 december
1950.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.* skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1950: 297.

2 Senaste lydelse se SFS 1950: 298.

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 §•

Den skadades----- — —■ sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga fyratusenåttahundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 december
1950.

Förslag

till

Förordning

angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

Sjukpenning eller livränta, som utgår enligt förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. eller förordningen samma dag (nr 103) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. och avser olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats under åren 1941—1948, skall för tiden
efter den 30 juni 1953 bestämmas efter en årlig arbetsförtjänst av högst
tvåtusenfyrahundrasjuttio kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förhöjda tilllägg
av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. samt anför.

Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa utredning av frågan, huruvida icke kompensation
för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. Riksförsäkringsanstalten
har med anledning härav i en den 12 januari 1953 inkommen
skrivelse dels uppdragit vissa allmänna riktlinjer för en indexreglering
inom yrkesskadeförsäkringen och dels framlagt ett förslag till en
provisorisk lösning av hithörande spörsmål. Förslaget berör delvis försvarsdepartementet
och delvis socialdepartementet. Chefen för försvarsdepartementet
har, på sätt framgår av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 6 innevarande mars, nämnda dag anmält de delar av förslaget,
som angår sagda departement. Jag anhåller nu att få till behandling
upptaga de delar av förslaget, som rör socialdepartementet.

Gällande bestämmelser.

Den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område är lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt denna
lag, som trädde i kraft den 1 januari 1918, är i princip varje arbetare på
arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbetet. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

Ersättning utgår bl. a. i form av sjukpenning, invalidlivränta och efter -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 717.

levandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna i lagen är dessa
försäkringsförmåner till sin storlek beroende av den skadades beräknade
årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. Ju större hans
arbetsförtjänst då varit, desto högre blir ersättningen. Vissa maximi- och
minimiregler är dock uppställda för den årliga arbetsförtjänst, vartill hänsyn
må tagas. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens och invalidlivräntans
storlek beror på den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt
till följd av olycksfallet. Vid total förlust av arbetsförmågan utgår sålunda
hel sjukpenning eller full livränta; vid nedsättning av arbetsförmågan jämkas
beloppen.

De nu angivna båda huvudprinciperna har gällt sedan lagens tillkomst.
Emellertid har de regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformats
och enligt vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje
särskilt fall skall beräknas, ändrats vid upprepade tillfällen, varje gång i
förmånlig riktning för ersättningstagarna. Med hänsyn till att försäkringen
baserats på avgifter, uträknade efter försäkringsmässiga grunder och bekostade
av arbetsgivarna, har de genomförda förbättringarna ej ansetts
böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall, och varje försäkrad
får därför uppbära ersättning enligt de regler, som gällde när olycksfallet
inträffade. Detta jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum,
har medfört att ersättningarna är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet
ligger. Som exempel härpå kan nämnas, att den maximala livräntan
vid fullständig invaliditet utgör 1 200 kr. om olycksfallet inträffat under
åren 1918—1919, men 6 600 kr. om det inträffat efter år 1948. I det senare
— men icke i det förra — fallet kan livräntan förhöjas med vårdbidrag å
högst 1 800 kr. om året.

För att utjämna den skillnad, som på detta sätt uppkommit mellan ersättningar
i äldre och yngre skadefall, antogs vid 1950 års riksdag förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Enligt denna
förordning, som trädde i kraft den 1 juli samma år och avlöste vissa äldre
författningar om dyrtidstillägg'', utgives procentuella tillägg av statsmedel
-— i fortsättningen benämnda ersättningstillägg — å sjukpenning och livränta
enligt bl. a. 1916 års lag. Undantagna är som regel livräntor, som
grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer, vilkas
arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant
sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju
längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är.
Gränsdragningen mellan de olika tidsperioderna har därvid i princip skett
så, att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres
till en och samma ersättningsgrupp. Tilläggen utges i dessa fall enligt
följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr t b7.

13

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt

Tid varunder skadan inträffat

över 50

minst 30

över

men högst

men högst

75 procent

50 procent

Före den 1 januari 1920 ....................

100

70

50

1 januari 1920—31 december 1926 ............

80

60

40

1 januari 1927—31 december 1941............

60

40

30

1 januari 1942—30 juni 1946 ................

40

30

20

1 juli 1946—31 december 1948 ..............

30

20

—

Å livränta till efterlevande make under 67 år utges ersättningstillägg enligt
en tabell av följande utseende:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

före den 1 januari 1920 ......................................

50

1 januari 1920—31 december 1926 ............................

40

1 januari 1927—31 december 1941............................

30

1 januari 1942—31 december 1948 ............................

20

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad
till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre
skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa
fall genomgående 20 procent.

Ersättningstillägg enligt 1950 års förordning utgår emellertid icke blott
å sjukpenning eller livränta enligt 1916 års lag utan även på motsvarande
förmåner enligt ett flertal andra författningar, nämligen

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens
räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krig sförhållandena under
191b—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 23b) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den lb juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen den It juni 1937 (nr 3b8) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd; förordningen

den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om
tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen clen 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

Om Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas enligt
grunderna i någon av de uppräknade författningarna, utgår tillägg
även å sådan ersättning.

Utöver vad som framgår av det förut anförda innehåller 1950 års förordning
om ersättningstillägg bl. a. följande.

Enligt 10 § första stycket skall vad som finnes stadgat rörande avdrag
från sjukpenning eller livränta till den som åtnjuter däremot svarande understöd
äga tillämpning även beträffande ersättningstilläggen, dock med
den skillnaden att avdrag från tillägget får ske ändå att understödet ej var
utfäst, då skadan inträffade. De stadganden, till vilka förordningen sålunda
hänvisar, återfinnes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen och därmed korresponderande
lagrum i övriga författningar. Beträffande vissa skadefall
före 1949 gäller dessutom kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 299) angående
viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m.

I 10 § andra stycket förordningen om ersättningstillägg föreskrives, att
avdrag från tillägget skall göras, om och i den mån däremot svarande
skadestånd enligt lag tillkommer den ersättningsberättigade liksom också
i den mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel.
I det förra fallet utgår dock tillägget utan avdrag, om den ersättningsberättigade
å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos
den skadeståndspliktige.

II § första stycket innehåller regler, som är avsedda att garantera, att
vissa ersättningstagare erhåller minst lika stort belopp i ersättningstillägg,
som tidigare utgått i tillägg enligt två numera upphävda författningar, näm -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

ligen förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m. och förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in.

Utöver vad som finnes stadgat i 1950 års förordning gäller i fråga om
ersättningstilläggen i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande
den ersättning, varå tillägget utgår. En bestämmelse härom återfinnes i förordningens
15 §.

Enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger varje
svensk medborgare, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske för
sin utkomst, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning
i huvudsak enligt de grunder, som stadgas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen skall
beräknas, bestämmes efter försäkringssökandens val till 600, 900, 1 200,
1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kr.

Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den
1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i
någon av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de
båda högsta klasserna är tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens
årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande
kan beräknas uppgå till minst det belopp, som avses i klassen.

Därest ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattas av fiskarförsäkringen,
förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april
1942 (nr 218) utgivas ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 procent av
ersättningen.

Genom förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel
å vissa livräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen har dessa livräntor
höjts med tillägg liknande ersättningstilläggen. Till skadade under 67 år
utgår tillägget enligt följande tabell:

Tid varunder olycksfallet inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt med

över

75 procent

över 50
men högst

75 procent

minst 30
men högst

50 procent

före den 1 juli 1942 ...................

50

30

40

20

20

från och med den 1 juli 1942...........

Efterlevande make under 67 år erhåller tillägg med 40 procent, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942, och med 20 procent, om den inträffat under
tiden den 1 juli 1942—31 december 1948.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Till andra efterlevande och till invalider över 67 år med minst 30 procent
invaliditet utges tillägg endast i vissa fall, där dyrtidstillägg tidigare utgått.
Tillägget är i dessa fall genomgående 20 procent.

Det är att märka, att tillägget beräknas ej blott på grundlivräntan utan
även på sådan förhöjning därav, som ägt rum enligt den förut omnämnda
kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218).

För vissa grupper av militär personal med rätt till ersättning enligt ett
flertal äldre författningar har frågan om förbättrade förmåner lösts på
ett annat sätt än genom ersättningstillägg, nämligen genom en omreglering
av ersättningar, som hänför sig till äldre skadefall. Detta har skett genom
förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1950. För nya skadefall gäller militärersättnihgsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261).

Förut har nämnts, att ersättningstillägg utgår bl. a. å sjukpenning och
livränta enligt förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfallsoch
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl. och förordningen
samma dag (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar
m. fl. Beträffande den ersättning, som utgår enligt dessa båda förordningar,
må tilläggas, att bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och
yrkessjukdomsförsäkringslagen i tillämpliga delar länder till efterrättelse.
Från denna regel finnes emellertid vissa undantag. Sålunda gäller enligt
båda förordningarna bl. a., att om den skadades årliga arbetsförtjänst
överstiger 3 600 kr., det överskjutande beloppet icke skall tagas i beräkning.
I skadefall, som inträffat före den 1 januari 1949, är maximigränsen för den
årliga arbetsförtjänsten dock 1 764 kr. Emellertid bar Kungl. Maj:t —•
efter riksdagens medgivande — i brev till statskontoret senast den 5 maj
1952 förordnat, att till personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom
som inträffat under tidsperioden 1941—1948 är berättigade till
sjukpenning eller livränta enligt ifrågavarande förordningar, skall t. o. in.
den 30 juni 1953 utgå sådan dyrtidskompensation, att beloppet av nämnda
förmåner uppgår till vad som skulle ha utgått, därest sistnämnda maximigräns
för den årliga arbetsförtjänsten — 1 764 kr. — böjts med 40 procent.

Sedan år 1948 har riksförsäkringsanstalten utgivit tillfälliga ersättningar
av statsmedel till arbetsstagare, som på grund av silikos (stendammslunga)
blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom
fått vidkännas inkomstminskning, som ej kompenseras av livränta.
Föreskrifter härom har efter riksdagens medgivande meddelats av
Kungl. Maj:t, senast genom brev till statskontoret den 5 maj 1952. Enligt de
ursprungliga grunderna för ifrågavarande ersättning fick denna icke utgivas
med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst kom att överstiga
högsta beloppet av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kr. för

17

Kungl. Maj.ts proposition nr It7.

år. Genom nyssnämnda brev ändrades dessa grunder sålunda, att vid beräkningen
av den sjukes totala inkomst hans arbetsförtjänst skall reduceras
med 25 procent. Denna ändring, som ansågs motiverad av det försämrade
penningvärdet, gjordes tillämplig retroaktivt från och med den 1 juli 1951.

Riksförsäkringsanstaltens förslag.

Såsom inledningsvis omnämnts har riksförsäkringsanstalten uppdragit
vissa allmänna riktlinjer för en indexreglering inom
yrkesskadeförsäkringen. Härvid konstaterar anstalten bl. a., att
den skadades arbetsförtjänst under ett år före skadans inträffande enligt
nu gällande lagstiftning bildade en grundläggande faktor vid beräkningen
av livränta åt yrkesskadade, medan levnadskostnadernas storlek i och för
sig icke utgjorde någon sådan faktor. Anstalten ansåge sig kunna utgå
från att den årliga arbetsförtjänstens normerande betydelse för livränteberäkningen
i princip komme att bibehållas i den nja lagstiftning .om
yrkesskadeförsäkring som vore att emotse. Härav måste enligt anstaltens
mening följa, att i den mån den ekonomiska utvecklingen ansåges böra
föranleda justeringar i en gång bestämda livräntor dessa i princip borde
vidtagas med hänsyn till fluktueringar i löner och ej efter levnadskostnadsförändringar.
En individualprövning efter framtida inkomstbortfall vore
emellertid icke görlig, och man syntes därför få nöja sig med vissa hänsynstaganden
till inträffade förändringar i den allmänna lönenivån.

Riksförsäkringsanstalten framhåller vidare, att en reglering kunde ske
antingen genom ett automatiskt system (indexreglering) eller såsom hittills
genom särskilda beslut vid förekommande tillfällen. För egen del
anser anstalten tiden nu mogen för en övergång till ett indexsystem.

Vad angår frågan, vem som skall bära kostnaderna för en indexreglering
av antydd art, erinrar anstalten om att kostnaderna för den
nuvarande yrkesskadeförsäkringen bestrides av arbetsgivarna genom försäkringsavgifter,
fastställda efter försäkringstekniska grunder. Intet skäl
funnes till antagande, att rubbning i detta förhållande komme att ske
genom den nya lagstiftning, som förbereddes. Emellertid hade statsmedel
kommit till användning för de tidigare dyrtidstilläggen, och även de nu
utgående ersättningstilläggen bestredes med statsmedel. Man torde ha
ansett, att då dyrtidstilläggen vore föranledda av inträdd levnadskostnadsstegring,
det icke vore skäligt att belasta försäkringen med kostnaderna
för dessa tillägg, varför staten borde träda emellan. För åtgärden att låta
ersättningstilläggen åvila statsverket hade liknande tankegång försports.
Riksförsäkringsanstalten funne emellertid vid närmare skärskådande synpunkten
i fråga knappast bärande. 2

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. I samt. Nr 1 h7.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 747.

Anstalten fortsätter:

Icke blott själva livräntorna till yrkesskadade utan även sådana dyrtidstillägg,
som må bestämmas därå, avse utgöra viss kompensation för bortfall
genom skadorna av avlöning med eventuellt dyrtidstillägg. Enligt anstaltens
mening kommer man fram till att intet avgörande skäl finnes att
från den synpunkt, som här behandlas, för dyrtidstillägg å livräntor göra
genombrytning av principen om att förmåner inom yrkesskadeförsäkringen
bestridas av densamma. Detta gäller också beträffande de nuvarande ersättningstilläggen.
Men för dessa tillkommer, att de äro föranledda dels av
vidtagna förbättringar i ersättningsgrunderna för nya fall dels ock av
jämväl sådana förskjutningar i allmänna lönenivån, som bero på andra
omständigheter än levnadskostnadsstegringen. Riksförsäkringsanstalten ser
häri två särskilda skäl, som i fråga om ersätlningstilläggen tala mot ett
frångående av den nyssnämnda principen.

Inom yrkesskadeförsäkringen tillämpas det försäkringssystemet, att ett
visst års försäkringstagare skola för det året påföras avgifter till belopp,
att härigenom full täckning erhålles för kostnaderna för under året inträffande
skadefall, inberäknat kapitalvärden för livräntor. Det har gjorts
gällande, att det därför vore principiellt oriktigt, att framdeles tillkommande
försäkringstagare finge deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller
ersättningstillägg i dessa skadefall, samt att med hänsyn härtill sistberörda
kostnader borde åvila statsverket. Anstalten hyser emellertid den
uppfattningen, att arbetsgivarna i sin egenskap av försäkringens bärare
äro att betrakta som en kollektiv enhet och att följaktligen växlingarna i
arbetsgivarbeståndet ej rimligen måste få den verkan, att kostnaderna för
de yrkesskadade lagligen tillerkända tillägg å förut bestämda livräntor
skola överföras från försäkringen till staten. En annan sak är, att en lämplig
ordning för fördelning av dessa kostnader mellan försäkringstagarna
måste utfinnas. Man kan härvid ej bortse från, att den nuvarande organisationen
med flera försäkringsinrättningar bjuder på vissa svårigheter,
som eljest icke skulle förefinnas. Detta rubbar dock ej riksförsäkringsanstaltens
nyss angivna principiella uppfattning.

De allmänna synpunkter, som sålunda enligt riksförsäkringsanstaltens
åsikt böra läggas på frågan om bestridande av kostnaderna för dyrtidsoch
ersättningstillägg å livräntor till yrkesskadade, äga full och kanske
än mera framträdande giltighet vid en indexreglering av dylika livräntor
efter allmänna lönenivån.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten
kommit till den ståndpunkten, att den nya lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring
borde kompletteras med bestämmelser om en av försäkringen
finansierad indexreglering av livräntor efter allmänna lönenivån. En detaljutredning
vore givetvis erforderlig på olika punkter, men en sådan utredning
kunde ej lämpligen företagas, förrän klarhet vunnits om den nya
lagstiftningen. Riksförsäkringsanstalten föreslår därför att, sedan så blivit
fallet, Kungl. Maj:t uppdrager åt anstalten att fortsätta behandlingen av
hithörande spörsmål.

Då riksförsäkringsanstalten således ej ansett det möjligt att f. n. mera
definitivt slutföra det anstalten lämnade utredningsuppdraget, har anstalten

Kungl. Maj:ts proposition nr 147. 19

begränsat sig till att föreslå vissa provisoriska förbättringar
i anslutning till nu gällande ordning.

Riksförsäkringsanstalten behandlar först frågan, huruvida en höjning
av de nu utgående ersättningstilläggen bör ske och konstaterar
härvid, att socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex med
år 1935 som bas utan skatter och sociala förmåner visar följande utveckling
under åren 1950—1952:

mars

1950 ........

......... 167

sept.

1951 .........

......... 200

juni

1950 .........

......... 167

dec.

1951 .........

......... 204

sept.

1950 .........

......... 168

mars

1952 .........

......... 207

dec.

1950 ........

......... 171

juni

1952 .........

......... 213

mars

1951 .........

......... 188

sept.

1952 .........

......... 213

juni

1951.......

......... 195

Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att de nu gällande bestämmelserna
om ersättningstillägg beslutades under första halvåret 1950. Därefter
hade levnadskostnaderna enligt ifrågavarande indexserie således stigit
från 167 till 213, d. v. s. med 27,5 procent. Om ersättningstagarna skulle
helt kompenseras för den värdeförsämring, som ersättningarna och tillläggen
undergått, fordrades alltså en motsvarande uppräkning av de sammanlagda
beloppen av ersättningarna och därå utgående tillägg. I avvaktan
på det slutliga ställningstagandet till frågan, om någon anordning med
rörliga tillägg borde införas, vore dock en viss återhållsamhet vid uppräkningen
motiverad. Beaktas borde också, att en de! av livräntetagarna erhölle
vissa tillskott från folkpensioneringen. Hur tilläggen borde avvägas vore i
sista hand beroende av vilka belopp som kunde anvisas för detta ändamål.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör de grundläggande principerna
för ersäftningstilläggens konstruktion bibehållas. Sålunda borde
helinvaliderna tillgodoses bättre än halvinvaliderna, och tillägg borde fortfarande
icke utgå i de fall, där den skadades arbetsförmåga vore nedsatt
med mindre än 30 procent, ej heller till ersättningstagare över 67 år.

Vad angår ersättningstilläggen till skadade under 67 år framhåller riksförsäkringsanstalten,
att i den gällande skalan procenttalen för tillägg vid
30—50 procent invaliditet bestämts till hälften av motsvarande procenttal
för fall med över 75 procent invaliditet. Undantag härifrån hade gjorts
såtillvida, att något tillägg icke medgåves i de under perioden juli 1946—
december 1948 inträffade fallen med 30—50 procent invaliditet. För fall
med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet låge procenttalen för
tilläggen ungefär mitt emellan talen för fall med högre och lägre invaliditet;
avrundning nedåt till jämnt tiotal procent hade gjorts för vissa fall.

På grund av det sagda anser riksförsäkringsanstalten skäligt, att tillläggsberättigade
skadade med över 75 procent invaliditet beredes kompensation
för penningvärdesförsämringen genom uppräkning av förmånerna

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

med 25 procent, under det att tre fjärdedels respektive halv kompensation
lämnas i fall med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet, respektive
minst 30 men högst 50 procent invaliditet. Detta vore liktydigt med att
det sammanlagda beloppet av ersättning och utgående tillägg höjdes med
>/, vid 75—100 procent invaliditet, med 3/ls vid 50—75 procent invaliditet
och med Vs vid 30—50 procent invaliditet. För åstadkommande av detta
resultat föreslår anstalten, att de nuvarande procenttalen för tillägg till
skadade under 67 år — efter viss avrundning — höjes på följande sätt:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt med

över

75 procent

över 50
men högst

75 procent

30—50

procent

ISO

100

70

125

90

55

100

65

45

75

55

35

1 juli 1946—31 december 1948 ................

60

40

20

Rörande det sista procenttalet i tabellen anför riksförsäkringsanstalten:

Enligt de gällande bestämmelserna utgår såsom nämnts icke något tilllägg
i fall från perioden juli 1946—december 1948 med 30—50 procents
invaliditet. Att tillägg icke medgavs i dessa fall torde i väsentlig mån ha
berott på att tillägget skulle ha blivit så litet som 10 eller 15 procent. Socialvårdskommittén
åberopade särskilt anpassningsmöjligheterna som skäl
mot tillägg för denna grupp av fall. Om tillägg hade medgivits med 10 procent,
skulle pi’ocenttalet nu ha fått höjas till inemot 24 för att halv kompensation
skulle utgå för levnadskostnadsökningen. Ett tillägg av 20 procent
synes skäligt, om tilläggen i övriga fall höjes på sätt ovan angivits.

Ytterligare anför riksförsäkringsanstalten:

Enligt de före år 1949 gällande bestämmelserna förhöjdes årsbeloppet
av livränta till helinvalid, vilkens tillstånd krävde särskild vård, med ett
belopp, som utgjorde högst en tredjedel av den till grund för livräntans
beräkning lagda årliga arbetsförtjänsten. I de nu gällande bestämmelserna
motsvaras nämnda s. k. hjälplöshetstillägg av ett vårdbidrag, vilket utgör
högst 1 800 kronor för år. Vid den nu ifrågavarande uppräkningen av ersättningstilläggen
torde sådan begränsning böra göras, att hjälplöshetstilllägg
icke förhöjes över nämnda maximibelopp för vårdbidragen i nya fall.

Vad beträffar ersättningstilläggen till efterlevande make under 67 år
erinrar riksförsäkringsanstalten därom, att i fall från perioderna t. o. in.
juni 1946 samma procentuella tillägg f. n. utgår som till skadade med
30—50 procent invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948
utginge till make under 67 år tillägg med 20 procent men ej något tillägg
till skadade med 30—50 procent invaliditet. Denna skillnad hade uppkommit
vid sammanjämkning av skilda beslut i riksdagens kamrar år 1950

21

Kiingl. Maj.ts proposition nr 147.

angående tilläggen till makelivräntor. Även vid den nu ifrågavarande höjningen
borde tillägg till make i fall från perioderna t. o. m. juni 1946
bestämmas till samma procenttal som tilläggen i fall med 30—50 procent
invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948 syntes tillägget
till make skäligen böra höjas från 20 till 30 procent.

Riksförsäkringsanstalten behandlar härefter fråga n, li u ruvida
ersättningstillägg bör utgå till andra grupper än dem
som f. n. äger rätt till dylika tillägg, samt anför härom:

Om de nu utgående ersättningstilläggen höjas på sätt nyss angivits, är
det med hänsyn till levnadskostnadsutvecklingen i och för sig skäligt, att ett
motsvarande tillägg å 25 procent medgives i sådana under åren 1949—
1950 inträffade fall, där arbetsförmågan är nedsatt med över 75 procent,
och ett tillägg å 20 procent i de fall från samma år, där arbetsförmågan är
nedsatt med över 50 men högst 75 procent. En begränsning i rätten till
sådana tillägg är emellertid påkallad, emedan olycksfallsförsäkringslagens
nuvarande ersättningsgrunder varit gällande fr. o. m. ingången av år 1949.
Ersättningstillägg i de under åren 1949—1950 inträffade fallen böra givetvis
icke få leda till att ersättningen jämte tillägget kommer att överstiga maximiersättningarna
enligt de gällande reglerna för nyare fall. Men även med
en sådan begränsning komme tillägg att kunna utgå på relativt stora
ersättningar. Under de nu föreliggande förutsättningarna synes det motiverat,
att rätten till tillägg i de under åren 1949—1950 inträffade fallen
begränsas ytterligare, nämligen så, att det sammanlagda beloppet av ersättningen
och tillägget ej må överstiga maximibeloppet i motsvarande fall
från år 1948. Med de ovan föreslagna höjningarna av ersättningstilläggen
för 1948 års fall kominer exempelvis högsta livräntan till helinvalid att
jämte ersättningstillägget utgöra 5 120 kronor för år, oräknat eventuellt
hjälplöshetstillägg.

I analogi med 1950 års beslut i vad avsåg fall från perioden juli 1946—
december 1948 torde några tillägg nu icke böra medgivas i fall från åren
1949—1950 med högst 50 procents invaliditet. Enär makelivräntor i stort
sett likställts med livräntor efter 30—50 procents invaliditet, torde ej heller
tillägg å makelivräntor böra utgå i fall från åren 1949—1950. Framhållas
må i detta sammanhang, att makelivräntorna i dessa fall bestämts efter en
gynnsammare beräkningsgrund än den förut gällande, i det att sådan
livränta efter 1948 års lagändring utgör en tredjedel i stället för tidigare
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Penningvärdesförsämringen efter år 1950 har icke varit så avsevärd, att
tillräckliga skäl nu finnas för ersättningstillägg i skadefall, som inträffat
efter år 1950.

Om ersättningstilläggsförordningen i enlighet med vad sålunda anförts
göres tillämplig även å vissa ersättningar i anledning av skadefall under
åren 1949—1950, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening tillägg enligt
samma regler utgå å ersättningar enligt 1950 års militärersättningsförordning.

1 samband med den föreslagna uppräkningen av ersättningstilläggen bör
enligt riksförsäkringsanstaltens mening vissa specialregler i ersätt
n in g stillägg sförord ningen and r a s.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Riksförsäkringsanstalten åsyftar härvid bl. a. bestämmelserna i 10 § om
avdrag för pensioner och skadestånd m. in. Härom anföres:

Från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. skall under vissa
förutsättningar göras avdrag för livräntetagaren tillkommande pension
eller annat mot livräntan svarande understöd i anledning av skadan. Bestämmelserna
därom — i första hand stadgandena i It g 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen
—■ äro främst tillämpliga beträffande statsanställda
med rätt till tjänste- och familjepensioner. På grund av vidtagna ändringar
såväl i avdragsreglerna som pensionsbestämmelserna är avdragsberäkningen
icke sällan komplicerad, och skiljaktiga resultat ha uppkommit för skadefall
från olika tider. I 10 § första stycket förordningen om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. in.
ha bestämmelser meddelats därom, att avdrag å ersättningstillägg må, till
skillnad från vad som gäller beträffande avdrag å livränta, göras även när
ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad pensionen
eller annat här avsett understöd. Samtidigt meddelades i kungörelse den
2 juni 1950 (nr 299) bestämmelser om viss tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens
nuvarande avdragsregler även i äldre skadefall.

Av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse följer hl. a., att avdrag a
nu utgående förmåner i form av livränta med ersättningstillägg ej skall
göras för de pensionsförhöjningar, som skett på grund av levnadskostnadsstegringen
efter den 80 juni 1950. Vid den nu ifrågavarande uppräkningen
av ersättningstilläggen bör hänsyn däremot tagas till nämnda pensionsförhöjningar;
eljest konime i viss utsträckning dubbel kompensation att
utgå för levnadskostnadsstegringen. På grund därav bör gälla, att i fall.
där avdrag å ersättningen göres för pensionsförmån, nu ifrågavarande ersättningsförliöjning
skall beräknas å de efter avdraget utgående ersättningsförmånerna
och ske med det procenttal, varmed i motsvarande fall
ersättningsförmåner, som utgå utan avdrag, bli förhöjda.

Det i fråga om tillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. gällande stadgandet om avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig
ersättning av statsmedel (10 § andra stycket) föregicks av ett stadgande
rörande ersättningar för skador under försvarsberedskapen 1939 -1945, vilket stadgande skulle förhindra, att de sammanlagda förmånerna
bleve större än om hänsyn till ersättningstillägget kunnat tagas vid beräkningen
av skadeståndet eller motsvarande förmån.

En begränsning av rätten till ersättningstillägg i fall, där skadestånd e. d.
utgår, är befogad, när ersättningstillägget icke blott kompenserar eu penningvärdesförsämring
utan innebär en reell ökning av ersättningsförmånerna.
Även i vissa andra fall kan en sådan begränsning vara motiverad, nämligen
när skadeståndet eller motsvarande förmån bestämts avsevärd tid
efter skadefallet och därför icke undergått samma värdeförsämring som
ersättningen. Däremot kan en dylik begränsning te sig obillig när såväl
ersättningen som skadeståndet eller motsvarande förmån undergått eu
värdeförsämring, som för ersättningens del skall kompenseras av ersättningstillägget.

På grund av det nu anförda torde det vara skäligt, att de föreslagna förbättringarna
av ersättningstillägg på grund av skadefall före år 1949 tillförsäkras
vederbörande utan avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig
förmån av statsmedel.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Beträffande föreskrifterna i It § första stycket ersättningstilläggsförordningen
yttrar riksförsäkringsanstalten.

I 11 § första stycket ersättningstilläggsförordningen äro särbestämmelser
meddelade rörande vissa skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen
1939—1945. Ersättningstillägg skall i sådant fall utgöra lägst det belopp,
varmed tillägg utgick enligt äldre bestämmelser om provisoriska
tillägg och dyrtidstillägg. På grund därav utgår i ett relativt litet antal fall
alltjämt tillägg enligt de äldre bestämmelserna. Även efter de ovan föreslagna
höjningarna av procenttalen för ersättningstilläggen kan det förekomma,
att det procentuellt beräknade tillägget understiger förut utgående
tillägg. Det synes skäligt, att där fråga är om skadad med minst 30 procents
nedsättning av arbetsförmågan eller om efterlevande make, ersättningstagaren
intill 67 års ålder tillförsäkras ett tillägg, som motsvarar 20 procent
av det belopp, vilket hittills utgått i form av ersättning och tillägg
enligt äldre bestämmelser.

Beträffande livräntor enligt 1918 års fisk arförsäkrings
för ordning föreslår riksförsäkringsanstalten motsvarande
förbättringar som för de tidigare behandlade ersättningarna. Det innebär
att tilläggen til! dessa livräntor intill dess livräntetagaren fyllt 67 år skall
utgå enligt följande tabell:

Tid för olycksfallet

Procentuellt tillägg du arbetsförmågan
ur nedsatt med

Procentuellt
tillägg till
make

över

75 procent

över 50
men högst

75 procent

30—50

procent

före den 1 juli 1942 ............

85

65

35

50

1 juli 1942^—31 december 1948....

60

40

20

30

1 januari 1949—31 december 1950..

25

20

—

—

Riksförsäkringsanstalten finner emellertid, att tillägg ej bör utgå å livränta
i högsta försäkringsklassen på grund av olycksfall under åren 1949—
1950 och att livränta jämte tillägg i övriga fall ej bör överstiga motsvarande
livränta i högsta klassen eller, när olycksfallet förorsakats av krigsåtgärd
och på grund därav berättigar till förhöjning enligt kungörelsen den
30 april 1942 (nr 218), livränta i högsta klassen jämte sådan förhöjning.
S. k. hjälplöshetstillägg eller vårdbidrag borde ej förhöjas utöver vårdbidragets
maximibelopp enligt nu gällande regler.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att 1952 års riksdag (skrivelse nr
131) Ifrågasatt eu provisorisk förbättring av yrkesskadeförsäkringens
ersättningsgrunder i avvaktan på den nya
lagstiftning, vartill socialförsäkringsutredningens förslag kan komma att
leda. Sedermera hade nämnda utredning i sitt betänkande om sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring föreslagit bl. a., att maximibeloppet för be -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 747.

räkning av yrkesskadads årliga arbetsförtjänst skulle höjas till 15 000 kr.,
vilket skulle innebära mer än en fördubbling av det år 1948 fastställda
maximibeloppet, 7 200 kr. Utredningens förslag innefattade emellertid även
en ny sjukpenningskala, som i avsevärd utsträckning medförde sänkningar
av kompensationsgraderna. Den nuvarande sjukpenningskalan vore enligt
riksförsäkringsanstaltens mening icke lämpligt konstruerad, enär den faktiska
kompensationsgraden stege med stigande inkomst, vilket givetvis vore i
och för sig oriktigt och därtill medförde avsevärda risker för överkompensation.
En höjning av de nuvarande maximibeloppen borde därför icke ske
utan att sjukpenningskalan omkonstruerades. Även en omprövning av
grunderna för livräntornas beräkning torde få ske i samband med prövningen
av socialförsäkringsutredningens förslag. På grund av dessa omständigheter
har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra framlägga
något förslag om interimistisk höjning av olycksfallsförsäkringslagens
maximiersättningar.

I fråga om yrkesskadeersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl. föreslår riksförsäkringsanstalten dock en höjning
av det i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) stadgade
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning från 3 600 kr.
till 4 800 kr.

Vidare föreslår riksförsäkringsanstalten, att den dyrtidskompensation,
som nu utgår till tvångsarbetare och fångar in. fl. enligt av Kungl. Maj :t
efter riksdagens medgivande utfärdade föreskrifter, senast i brev till statskontoret
den 5 maj 1952, gives karaktären av permanent förhöjning av
ersättningarna. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde nämligen
någon avveckling av ifrågavarande kompensation ej ifrågakomma.

Riksförsäkringsanstalten tar slutligen upp frågan om förhöjning av vissa
tillfälliga ersättningar av statsmedel till arbetare, som på grund av s i 1 ik
o s (stendammslunga) blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan
sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning.

Härom anför anstalten:

Föreskrifter om dessa ersättningar ha senast meddelats i Kungl. Maj :ts
brev till statskontoret den 5 maj 1952 att gälla intill innevarande budgetårs
utgång. Nämnda ersättningar må utgå med högst 700 kronor för år. Enligt
de år 1948 fastställda grunderna skulle bl. a. gälla, att ersättning icke finge
utgivas med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst — arbetsförtjänst,
livränta, tillfällig ersättning m. m. — kornine att överstiga högsta beloppet
av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kronor för år. Genom
Kungl. Maj:ts ovannämnda brev den 5 maj 1952 ändrades dessa grunder
såtillvida, att vid beräkningen av den sjukes totala inkomst hans arbetsförtjänst
skall reduceras med 25 procent: ändringen gjordes tillämplig
retroaktivt fr. o. in. den 1 juli 1951. Beslut om sådan ändring hade fattats
av riksdagen i enlighet med förslag av statsutskottet (utlåt. 1952: 77).
Utskottet hade under hänvisning till en inom socialdepartementet upp -

25

Knngl. Maj.ts proposition nr H7.

rättad promemoria funnit skäl tala för att ersättningarna ifråga provisoriskt
anpassades efter det försämrade penningvärdet. Däremot kunde utskottet
under förhandenvarande omständigheter icke tillstyrka ett i motion
framställt yrkande, att ersättningarna skulle beräknas enligt än fördelaktigare
grunder.

Vid bedömande, om och i vad mån tillfällig ersättning må utgå, tages
i förekommande fall hänsyn till utgående ersättningstillägg. Dylikt tillägg
utgår ej å tillfällig ersättning, men genom ovannämnda ändring i grunderna
för ersättningarnas beräkning har viss anpassning efter penningvärdesförsämringen
kommit till stånd. Kompensation för penningvärdesförsämringen
bör icke utgå även i form av ersättningstillägg enligt de för sjukpenningar
och livräntor gällande reglerna. Ytterligare ändringar i grunderna
för de särskilda ersättningarnas beräkning torde icke böra ske, innan
ståndpunkt tagits till vissa i socialvårdskommitténs betänkande om yrkesskadeförsäkringen
framförda förslag angående invaliditetsbedömningen i
silikosfall in. in.

I fråga om beräkningen av kostnaderna för de föreslagna
höjningarna av ersättningstillägg en anför riksförsäkringsanstalten,
att en kostnadsökning å ca 2 milj. kr. om året torde uppkomma
under femte huvudtitelns förslagsanslag till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. in. Vidare torde en kostnadsökning
även uppkomma under förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m., vilken ökning kunde beräknas till omkring 150 000 kr. om året. Däremot
anser riksförsäkringsanstalten de höjda tilläggen till ersättningar enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning ej medföra någon kostnadsökning
av betydelse för beräkningen av förslagsanslaget till Bidrag till fiskares
försäkring.

Yttrandena över riksförsäkringsanstaltens förslag.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag, såvitt nu är i fråga, har efter remiss
yttranden avgivits av statskontoret, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
generalpoststyrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Socialförsäkringsbolagens förening, Tjänstemännens centralorganisation
och Folksam.

I fråga om de allmänna riktlinjer, som riksförsäkringsanstalten
uppdragit för en fortsatt utredning rörande en index reglering
av livräntor till yrkesskada de, är meningarna delade
i yttrandena.

En minoritet inom försäkringsrådet, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation tillstyrker, att utredningen bedrives helt efter
de av anstalten uppdragna riktlinjerna. Den sistnämnda organisationen

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7.

framhåller dessutom, att spörsmålet om de lägre livräntornas kompensering
bör särskilt undersökas. Enligt de hittills fattade besluten hade man alltid
utgått från att livräntor, som grundade sig på en lägre grad av invaliditet,
skulle kompenseras med lägre procentuella belopp än livräntor, som grundade
sig på högre invaliditetsgrad eller på fullständig arbetsoförmåga, något
som torde ha haft sin grund i kostnadssynpunkter samt i synpunkten, att
invalider med lågprocentig invaliditet hade större möjligheter att successivt
anpassa sig och finna en relativt normal arbetsinkomst. Det kunde emellertid
ifrågasättas, huruvida ett dylikt betraktelsesätt vid en mera principiell
bedömning av frågan kunde ha giltighet.

Pensionsstyrelsen finner sig ej kunna taga ståndpunkt till normen för en
indexreglering förrän frågan ytterligare studerats. Därvid borde uppmärksamhet
bl. a. ägnas frågan om erhållande av samordning mellan indexregleringen
av pensions- och livränteförmåner. Att jämka den inkomstprövade
folkpensionen varje gång inkomsten från olycksfallsförsäkringen
ändrades skulle nämligen vålla betydande administrativa svårigheter. Det
vore att märka att indexregleringen av folkpensionerna byggde på de allmänna
levnadskostnadernas förändringar, medan indexregleringen av
olycksfallslivräntorna enligt förslaget skulle grunda sig på lönenivån. Risker
funnes för överkompensation, om indextillägg utginge samtidigt å både
olycksfallslivränta och folkpension.

Socialstyrelsen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att eu indexreglering
är att föredraga framför den hittillsvarande ordningen med mera
slumpvis beslutade regleringar av löpande livräntor samt att eu dylik reglering
i princip bör ske med hänsjm till fluktueringar i den allmänna lönenivån
och ej efter levnadskostnadsförändringarna. Det kunde emellertid
ifrågasättas, om den nuvarande offentliga lönestatistiken ägde en sådan
grad av tillförlitlighet, att en indexreglering lämpligen borde anknytas till
densamma, och om man icke med hänsyn härtill borde göra anknytningen
till levnadskostnadsförändringarna. Styrelsen framhåller vidare, att den
icke blivit övertygad om lämpligheten av att frångå den hittillsvarande
principen, att kostnaderna för tillägg å redan bestämda livräntor skulle
bestridas av staten.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser, att den blivande utredningen bör
taga sikte på en indexreglering av ersättningarna. Härvid borde dock iakttagas,
att en reglering icke finge omöjliggöra eller väsentligt försvåra en
fortsatt framtida samordning inom socialförsäkringen. Däremot borde utredningen
göras förutsättningslös beträffande frågan, huruvida den allmänna
lönenivån eller levnadskostnaderna eller eu kombination av båda
dessa faktorer skulle ligga till grund för regleringen, ävensom spörsmålet,
huruvida kompensation borde lämnas helt eller delvis. Detsamma gällde
frågan om finansieringen av kostnaderna för ifrågavarande kompensationsform,
ett spörsmål som också vore beroende av såväl den blivande

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

27

lagens innehåll som den grad av hänsyn, som borde tagas till möjligheterna
för fortsatt samordning.

Svenska arbetsgivareföreningen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning,
att en kompensation för levnadskostnadsfördyring bör anknytas till
inträffade förändringar i den allmänna lönenivån men anser att särskilda
beslut om dylik kompensation är att föredraga framför ett indexsystem.
Förutom föreningens ofta framförda betänkligheter mot alla utslag av indextänkande
kunde för ett avvisande av en indexreglering även åberopas den
omständigheten, att de gångna årens utveckling med ett successivt försämrat
penningvärde nu syntes upphöra. En sådan utveckling mot ett
jämförelsevis stabilt penningvärde syntes onödiggöra den tämligen ingripande
åtgärd, som en indexreglering onekligen utgjorde.

Föreningen inlägger vidare en bestämd gensaga mot vad riksförsäkringsanstalten
anfört rörande finansieringen av eventuella tillägg av kompensationskaraktär
samt yttrar härom.

Enligt föreningens uppfattning kan det icke vara befogat, att dylika tilllägg,
som föranledas av en försämring av penningvärdet, skola bestridas
av arbetsgivarna. De böra i stället bekostas av staten såsom huvudansvarig
för den ekonomiska politiken. Härutöver bör framhållas, att det med rådande
system för avgiftsdebitering inom yrkesskadeförsäkringen måste
anses oriktigt, att framdeles tillkommande försäkringstagare skola deltaga
i kostnaderna för dyrtids- eller andra tillägg av kompensaiionskaraktär i
skadefall, som uppkommit före deras anslutning till försäkringen — riksförsäkringsanstaltens
uppfattning om arbetsgivarna som ett kollektiv i
egenskap av försäkringens bärare framstår i detta sammanhang som eu
teoretisk och verklighetsfrämmande konstruktion. Föreningen vill även
erinra om att socialförsäkringsutredningen i sitt betänkande om sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring framhållit, att det ur principiell synpunkt
ingalunda är självklart, att alla av yrkesskador föranledda kostnader skola
bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringen.

Föreningen framhåller slutligen, att frågan om kompensation för stegrade
levnadskostnader ingalunda utgör någon för yrkesskadeförsäkringen
speciell angelägenhet. Samma problem gjorde sig gällande över hela det
socialpolitiska området. Följaktligen skulle man kunna ifrågasätta lämpligheten
av att denna fråga gjordes till föremål för särskild reglering beträffande
livräntor. Därest man emellertid sökte lösa frågan om kompensationstillägg
till livräntor separat, borde den fortsatta utredningen bli förutsättningslös.
Under sådana omständigheter kunde det ifrågasättas, huruvida
utredningsuppdraget borde överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som
genom nu föreliggande utredning redan bundit sig vid eu viss ståndpunkt.
Det syntes även angeläget, att de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen,
som omspände eu avsevärd del av ifrågavarande verksamhetsområde, bereddes
tillfälle att på ett mera aktivt sätt medverka i utredningen.

Även Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om en fortsatt utredning
bör anförtros åt riksförsäkringsanstalten och framhåller, liksom

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

även Folksam, alt de av anstalten angivna spörsmålen ej bör lösas isolerat
för yrkesskadeförsäkringen utan bedömas i ett vidare sammanhang, varför
vid den fortsatta utredningen även representanter för socialförsäkringsbolagen
bör beredas tillfälle att medverka.

Mot en provisorisk h ö j n i n g a v de nuvarande ersät tningstilläggen
har betänkligheter framförts endast av tre reservanter
i försäkringsrådet, vilka anser, att eftersom ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen utgår utan individuell behovsprövning skäl icke
föreligger att utge ersättningstillägg av statsmedel utan behovsprövning.
De föreslagna höjningarna av utgående ersättningar skulle vidare bringa
dessa till sådan storlek, att de skulle alltför starkt kontrastera mot de ersättningar,
som av ekonomiska skäl kunde erbjudas vid en fullständig
samordning av sjuk-, yrkesskade- och pensionsförsäkringarna.

Tre andra reservanter inom försäkringsrådet anser, att en automatisk
indexreglering efter levnadskostnadsförändringarna redan nu bör genomföras.

I övrigt har endast detaljerinringar framförts mot riksförsäkringsanstaltens
förslag.

Pensionsstgrelsen erinrar om att yrkesskadade, som därjämte har invalidpension
från folkpensioneringen, skulle, om förslaget genomfördes, i vissa
fall erhålla en förbättring väsentligt överstigande penningvärdesförsämringen.
Man finge nämligen här taga hänsyn till såväl förra årets mildrade
avdragsregler inom folkpensioneringen, vilka regler trädde i kraft den 1
januari 1954, som innevarande års standardtillägg till folkpensionärerna.
Sålunda skulle exempelvis en ogift invalidpensionär med en livränta från
yrkesskadeförsäkringen å 1 400 kr. om året komma att med det föreslagna
höjda ersättningstillägget erhålla 42,7 procent förbättring av sina sammanlagda
förmåner, om folkpensionsförbättringarna också beaktades. Åtgärder
borde enligt pensionsstyrelsens mening vidtagas för förhindrande av
denna överkompensation.

Försäkringsrådet påpekar, att förslaget i vissa fall leder till att sjukpenning
jämte förhöjt ersättningstillägg kommer att utgå med högre
belopp, 14 kr. 40 öre, än den stadgade högsta dagliga sjukpenningen å
14 kr., samt föreslår därför en maximiregel, enligt vilken summan av sjukpenning
och tillägg ej må överstiga sistnämnda belopp.

En reservant inom försäkringsrådet anser, att förhöjt ersättningstillägg
ej bör utgå för skadefall efter 1948, enär man eljest genom för höga ersättningar
i dessa fall kunde omöjliggöra en samordning inom socialförsäkringen.
Å andra sidan anser chefen för försvarsstaben och tre andra reservanter
i försäkringsrådet, att förhöjt ersättningstillägg bör utgå även i
skadefall år 1951, enär man eljest här kunde befara en eftersläpning av
kompensationen för en levnadskostnadsfördyring.

Kungl. Maj:ts proposition nr f 47.

29

Den av riksförsäkringsanstalten föreslagna maximiregeln, som innebär
att livränta eller sjukpenning jämte tillägg i skadefall under åren 1949—
1950 ej må överstiga maximibeloppet i motsvarande fall från år 1948,
kritiseras av Landsorganisationen och chefen för försvarsstaben, vilka
anser, att maximibeloppet i stället bör beräknas enligt de fr. o. in. 1949
gällande reglerna.

Landsorganisationen avstyrker vidare förslaget i vad det frånkänner
yrkesskadade med mellan 30 och 50 procent invaliditet ersättningstillägg i
1949 och 1950 års skadefall. Förslaget vore i denna del visserligen i analogi
med 1950 års förordning, där motsvarande invaliditetsgrader undantagits
i fråga om olycksfall under juli 1946—december 1948. Sistnämnda undantag
måste emellertid anses oegentligt och torde ha motiverats endast av hänsyn
till att tilläggen här skulle ha blivit förhållandevis små, 10 ä 15 procent.
Motiveringen för nu förevarande förslag i denna del torde vara densamma.
Ett tillägg av nämnda storlek vore emellertid icke så betydelselöst för
30—50 procent invalider att man rimligen borde stipulera något undantag.
Denna regelmässigt på medicinska grunder fastställda invaliditet betydde
en avsevärt större, ej sällan total ekonomisk invaliditet. Skäl saknades också
för att från tillägg undantaga makelivräntor i fall från 1949—1950.

Samma synpunkter framföres av vissa reservanter inom försäkringsrådet,
vilka därjämte ifrågasätter riktigheten av den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna begränsningen vid uppräkningen av det s. k. hjälplöshetstilllägget.
Med hänsyn till att hjälplöshetstillägget och vårdbidraget avsåge att
täcka kostnader för särskild vård och dessa kostnader stigit avsevärt sedan
1948, då beloppet 1 800 kr. fastställdes, borde snarare detta maximibelopp
höjas i erforderlig män.

Riksförsäkringsanstaltens förslag om avdrag för pensioner och skadestånd
m. m. finner försäkringsrådet icke vara klarläggande. Socialförsäkringsbolagens
förening ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens uttalande,
att det torde vara skäligt att de föreslagna förbättringarna av ersättningstillägg
på grund av skadefall före år 1949 tillförsäkras vederbörande utan
avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig förmån av statsmedel.

Försvarets civilförvaltning anför i denna del.

Vid bestämmande av belopp, som i form av skadestånd skall utgivas till
skadelidande för förlust av arbetsinkomst, brukar som regel bestämmas,
att från skadeståndsbeloppet skall vid utbetalningen avdragas vad vederbörande
uppbär från riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m. Genom
föreskriften att skadestånd i vissa fall skall avräknas från tilläggsersättning
kompliceras ifrågavarande regler om avdrag från utgående skadestånd.
Det synes vara ett intresse för såväl de utbetalande myndigheterna som den
ersättningsberättigade att avdragsreglerna göras så enkla som möjligt.
Enklaste regeln måste vara att från vederbörande tillerkänt skadestånd,
vilket i allmänhet är större än ersättning som utgår enligt yrkesskadeförsäkringen,
skall avdragas den senare ersättningen. Visserligen skulle eu

30

Kungl. Maj.ts proposition nr H7.

sådan ordning med nu gällande regler för skadestånd kunna medföra, att
den enligt yrkesskadeförsäkringen berättigade, som därutöver uppbär skadestånd,
icke skulle komma i åtnjutande av något tillägg å den honom totalt
tillkommande ersättningen, även om ersättningstillägg i en eller annan form
skulle utgå på den del av ersättningen, som motsvarade vad han hade rätt
till enligt yrkesskadeförsäkringen. Häremot torde emellertid reellt sett
icke vara något att invända, då den ersättningsberättigade bör jämställas
med dem som uppbära skadestånd utan att omfattas av yrkesskadeförsäkringen.
En skadeslåndsberättigad, för vilken ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen
helt rymmes inom skadeståndet, kan icke vara "i större behov
av tillägg å skadeståndet än en skadeståndsberättigad som åtnjuter skadestånd
utan att däri ingår sådan ersättning. Frågan om dyrlidstillägg eller
annat ersättningstillägg till skadeståndsberättigade synes böra lösas efter
för dem avpassade enhetliga grunder. Skulle sådan ordning komma till
stånd, att skadeståndsberättigade i en eller annan form mera allmänt tillerkännes
kompensation för stegrade levnadskostnader eller ändringar i den
allmänna lönenivån, skulle förut angivna avdragsregel, enligt vilken från
skadeståndet skulle avdragas vad vederbörande erhåller enligt yrkesskadeförsäkringen
totalt — således inklusive de på ersättningen utgående tillläggen
-—- icke behöva ändras.

Slutligen må nämnas, att Socialförsäkringsbolagens förening och Tjänstemännens
centralorganisation uttalat önskvärdheten av att sådana ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen redan nu genomfördes, att maximiersättningarna
för nya skadefall höjdes.

Departementschefen.

Den svenska yrkesskadeförsäkringen, som leder sitt ursprung från år
1901, har vid upprepade tillfällen ändrats i förmånlig riktning för de försäkrade,
sista gången genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari
1949. De genomförda förbättringarna har emellertid icke givits retroaktiv
verkan och varje ersättningstagare får därför fortfarande sina förmåner
från försäkringen utmätta enligt de regler, som gällde då skadan inträffade.
Ersättningarna är till följd härav i genomsnitt lägre ju längre tillbaka

1 tiden skadefallet ligger.

I huvudsakligt syfte att åstadkomma en utjämning av den skillnad i ersättningsnivån,
som på detta sätt uppkommit mellan skadefall från olika
tider, antogs vid 1950 års riksdag den förut omnämnda förordningen den

2 juni 1950 (nr 295). Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1
juli samma år och avlöste vissa äldre författningar om dyrtidstillägg, utgives
procentuella tillägg — s. k. ersättningstillägg — å vissa ersättningar,
som grundar sig på skador före den 1 januari 1949. I motsats till de tidigare
dyrtidstilläggen, som var proportionella, är ersättningstilläggen differentierade
på sådant sätt, afl den procentsats som tillämpas är högre ju
längre tillbaka i tiden skadan ligger och ju svårare skadan är. Därvid har
de olika tidsperioderna bestämts så, att alla, som fått sina ersättningar

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

bestämda enligt samma regler, hänförts till samma ersättningsgrupp. Detta
har medfört, att spännvidden mellan de olika grupperna minskat.

Ersättningstilläggen bekostas helt av statsmedel.

Vid 1952 års riksdag beslöts på förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 81)
en justering av tilläggen för en viss grupp livräntetagare. Då frågan härom
anmäldes i statsrådet, framhöll jag, att penningvärdet under senare år
undergått så betydande förändringar, att det vore motiverat att pröva,
huruvida ej olika kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada,
i en eller annan form borde beredas kompensation för stegrade levnadskostnader.

Riksförsäkringsanstalten har nu utrett denna fråga och därvid bl. a. dragit
upp vissa riktlinjer för en blivande indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens
område. Enligt dessa riktlinjer skall försäkringens livräntor
genom ett automatiskt indexsystem anpassas till växlingarna i den allmänna
lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt angår
nuvarande tillägg — bäras av försäkringen. Riksförsäkringsanstalten föreslår
i anslutning härtill, att det uppdrages åt anstalten att efter de skisserade
linjerna verkställa en närmare utredning av hithörande frågor.

Under remissbehandlingen har kritik från skilda håll framförts mot
riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del. Därvid har bl. a. den meningen
gjorts gällande, att den fortsatta utredningen borde vara helt förutsättningslös.
På det utredningsmaterial, som hittills föreligger, är jag icke
beredd att taga någon mera bestämd ståndpunkt till frågan, vilka principer
som bör komma till användning för att lösa ifrågavarande kompensationsspörsmål.
Frågan bör alltså ytterligare utredas, och jag har för avsikt att
föranstalta om att en sådan utredning snarast kommer till stånd. Redan
nu vill jag emellertid såsom min mening uttala, att riksförsäkringsanstaltens
uppslag att kostnaderna för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna
skulle bäras av försäkringen synes vara förtjänt av att närmare
övervägas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t ifrågasatte 1952 års riksdag, om icke en
provisorisk förbättring av den nu gällande yrkesskadeförsäkringen borde
genomföras i avvaktan på den nya lagstiftning om en samordnad sjuk- och
yrkesskadeförsäkring, vartill soeialförsäkringsutredningens förslag kunde
leda. Riksförsäkringsanstalten har övervägt denna fråga och därvid funnit,
att någon sådan provisorisk förbättring ej bör ske. Till denna mening
ansluter jag mig. Jag vill i detta sammanhang erinra om att arbetet med
den tilltänkta nya lagstiftningen fortskridit så långt, att ett förslag till en
reformerad sjukförsäkring — avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955
— tidigare i dag remitterats till lagrådet och att detta förslag även innefattar
riktlinjer för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Att under sådana omständigheter genomföra provisoriska ändringar
i den nuvarande yrkesskadeförsäkringen skulle lätt kunna före -

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

gripa statsmakternas ställningstagande till det stora problemkomplex det
här gäller.

Med anledning av den levnadskostnadsökning, som inträffat sedan de
nuvarande ersättningstilläggen infördes år 1950, har riksförsäkringsanstalten
emellertid föreslagit en provisorisk höjning av vissa ersättningar i
äldre skadefall. Förslaget ansluter sig i denna del i huvudsak till de regler,
som gäller för ersättningstilläggen. Sålunda förutsättes bl. a. att kostnaderna
för förhöjningen skall bäras av statsverket. Såsom närmare kommer
att utvecklas i det följande kan jag i stort sett ansluta mig till förslaget.
Jag har därför på grundval av detta låtit inom socialdepartementet upprätta
förslag till

förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete in. in.,

förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296)
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall,

förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.,

förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938
(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl., samt

förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och vrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Jag vill i det följande behandla dessa författningsförslag vart för sig.

Förslaget till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om ersättningstillägg.

2 §•

F. n. utgår ersättningstillägg å sjukpenning eller livränta enligt ett flertal
olika författningar, som uppräknas i denna paragraf. Till denna uppräkning,
som bl. a. upptar 1927 års numera upphävda militärersättningsförordning,
har i departementsförslaget fogats militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261). Anledningen härtill är, att ersättningstillägg
enligt vad jag kommer att föreslå i det följande skall utgå jämväl i
skadefall, som inträffat så sent som under andra halvåret 1950, d. v. s.
efter det den nya militärersättningsförordningen trätt i kraft.

6 §•

Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om ersättningstillägg
till skadade personer under 67 år. F. n.
utgår tilläggen till denna kategori enligt följande tabell:

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

33

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt

över

75 procent

över 50
men högst

75 procent

minst 30
men högst

50 procent

före den 1 januari 1920 ......................

100

70

50

1 januari 1920—31 december 1926..............

80

60

40

1 januari 1927—31 december 1941..............

60

40

30

1 januari 1942—30 juni 1946 ..................

40

30

20

1 juli 1946—31 december 1948 ................

30

20

—

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att följande tabell i stället
skall tillämpas.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt

över

75 procent

över 50
men högst

75 procent

minst 30
men högst

50 procent

före den 1 januari 1920 ......................

150

100

70

1 januari 1920—31 december 1926..............

125

90

55

1 januari 1927—31 december 1941..............

100

65

45

1 januari 1942—30 juni 1946 ..................

75

55

35

1 juli 1946—31 december 1948 ................

60

40

20

1 januari 1949—31 december 1950..............

25

20

—

Av en jämförelse mellan den nu gällande och den föreslagna tabellen
framgår, att ersättningstillägg föreslås skola utgå i en ny grupp av skadefall,
nämligen sådana som inträffat under åren 1949 och 1950. De föreslagna
procentsatserna för tilläggen är avvägda så, att skadad med mer än
75 procent invaliditet får sin nu utgående sjukpenning eller livränta —
i fallen före 1949 inklusive ersättningstillägg — höjd med 25 procent, vilket
nära nog motsvarar den levnadskostnadsökning som inträtt sedan
tilläggen infördes år 1950. För skadade med 50—75 resp. 30—50 procent
invaliditet blir kompensationen något mindre, nämligen i förra fallet cirka
3/t och i senare fallet cirka 1/2 av vad som föreslagits för helinvaliderna.
Vid 30—50 procent invaliditet skall dock enligt förslaget tillägg ej utgå i
skadefall under 1949 och 1950.

Riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har lämnats utan erinran
i de flesta yttrandena. Vissa erinringar har dock framställts. Sålunda har
å ena sidan gjorts gällande, att förslaget i en del fall leder till alltför höga
ersättningar. Å andra sidan har yrkanden framställts om justeringar av
förslaget till förmån för vissa grupper av ersät.tningstagare. För egen del
finner jag ej anledning att frångå förslaget, som synes stå i full överensstämmelse
med de grunder, på vilka den nuvarande förordningen vilar.
Jag kommer emellertid i det följande att föreslå vissa maximeringsregler
för att hindra överkompensation.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19511. 1 samt. Nr 147.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr th7.

På grund av vad jag nu anfört har första stycket av förevarande paragraf
utformats i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om ersättningstillägg
till skadade över 67 år. Det har inte från något
håll ifrågasatts, att dessa regler skulle ändras. Med hänsyn till att det här
gäller personer, som åtnjuter allmän ålderspension jämte indextillägg därå,
saknas även enligt min mening anledning att frångå vad som nu gäller.

7 §•

Första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om e rsättningstillägg
till efterlevande make under 67 år.

F. n. utgår tillägg till denna grupp av ersättningstagare enligt samma
regler, som gäller för skadade med 30—50 procent invaliditet. Den skiljaktigheten
föreligger dock, att om skadan inträffat under tiden den 1 juli
1946—31 december 1948 tillägg icke utgår till de skadade, medan efterlevande
make däremot erhåller tillägg med 20 procent.

I överensstämmelse med de principer, som sålunda kommit till uttryck
i den nuvarande förordningen, har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att
tilläggen till efterlevande make skall höjas på samma sätt som föreslagits
för skadade med 30—50 procent invaliditet dock med den skillnaden i fråga
om skadefall under tiden 1 juli 1946—31 december 1948, att tillägget till
makelivräntorna skall utgå enligt en något förmånligare procentsats än
som föreslagits för tilläggen till de skadades ersättningar, nämligen med
30 i stället för 20 procent.

För egen del anser jag att förslaget även i denna del bör godtagas och
att ersättningstillägget till efterlevande make således bör utgå enligt följande
tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

70

1 januari 1920—31 december 1926 ............................

55

45

35

30

I paragrafens andra stycke, som bl. a. handlar om tillägg till
efterlevande make över 67 år, föreslås ingen ändring.

9 §•

De maximeringsregler, som antytts i det föregående, har upptagits
i denna paragraf.

Yrkesskadeförsäkringens nuvarande ersättningsbestämmelser har gällt
sedan den 1 januari 1949, då betydelsefulla ändringar i 1916 års olycks -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 1V7.

fallsförsäkringslag trädde i kraft. Ändringarna innebar bl. a., att den högsta
årliga arbetsförtjänst, som får läggas till grund för sjukpenning- och livränteberäkningen,
höjdes från 4 800 till 7 200 kr. Såsom tidigare framhållits
gäller den nya lagstiftningen endast i sltadefall som inträffat efter
ikraftträdandet. I äldre fall utges i stället ersättningstillägg. Jag har tidigare
föreslagit, att dylika tillägg skall utgå även i skadefall från åren 1949 och
1950, alltså i fall där sjukpenningen eller livräntan bestämts efter yrkesskadeförsäkringens
nuvarande regler. Detta skulle kunna medföra, att ersättningen
i dylika fall jämte tillägg skulle kunna överstiga den maximala
ersättning, som utgår i skadefall efter år 1950. För att förhindra denna
konsekvens är en begränsningsregel erforderlig. Riksförsäkringsanstalten
har för sin del ansett det motiverat att rätten till tillägg begränsas så, att
det sammanlagda beloppet av ersättningen och tillägget inte får överstiga
maximibeloppet i motsvarande fall från år 1948. För egen del anser jag,
att en maximeringsregel av detta innehåll är väl snäv. I anslutning till de
yrkanden, som under remissbehandlingen framförts av chefen för försvarsstaben
och landsorganisationen, föreslår jag i stället, att regeln ges den
innebörden, att ersättningen jämte tillägget icke får överstiga den maximala
ersättning, som utgår i motsvarande skadefall, vilka inträffat så sent, att
rätt till tillägg ej föreligger.

I departementsförslaget har denna regel utformats så, att tillägg enligt
förordningen ej må föranleda, att sjukpenning eller livränta jämte tillägget
överstiger det belopp, som i anledning av skadan skolat utgå i sjukpenning
eller livränta jämlikt olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse fr. o. in.
den 1 januari 1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats
till 7 200 kr. Genom denna formulering undgås bl. a. en av försäkringsrådet
påpekad konsekvens av riksförsäkringsanstaltens förslag, nämligen
att sjukpenningen jämte tillägg i vissa skadefall under tiden juli 1946—-december 1948 skulle komma att överstiga sjukpenningens nuvarande
maximibelopp. Regeln återfinnes i 9 § första stycket av departementsförslaget.

I paragrafens andra stycke har upptagits en bestämmelse av innehåll,
att vårdbidrag eller annan sådan förhöjning av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver särskild vård, jämte tillägg därå ej
må utgå med högre belopp än 1 800 kr. om året. Bestämmelsen överensstämmer
helt med riksförsäkringsanstaltens förslag.

I sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens förslag har pensionsstyrelsen
påpekat, att personer som åtnjuter såväl ersättning från yrkesskadeförsäkringen
som invalidpension från folkpensioneringen, om förslaget
genomfördes, i vissa fall kunde erhålla större kompensation än som
svarar mot penningvärdesförsämringen. Tillräckliga skäl synes emellertid
ej föreligga att för dessa undantagsfall komplicera hithörande regler med
särbestämmelser i detta hänseende.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

10 §.

Denna paragraf föreskriver skyldighet för vissa ersättningstagare att vidkännas
avdrag från tillägget.

Såsom framgår av det tidigare anförda är arbetare, som drabbas av
olycksfall i arbetet, på grund av försäkringen berättigad att på arbetsgivarens
bekostnad erhålla viss ersättning för skadan. Arbetsgivaren kan emellertid
även på annan grund -— t. ex. enligt egen utfästelse — vara skyldig
att utgiva pension eller annat understöd i anledning av
olycksfallet. Med tanke härpå och för att göra det möjligt för arbetsgivaren
att undvika dubbla kostnader är i 11 § olycksfallsförsäkringslagen meddelade
vissa föreskrifter, enligt vilka sådant understöd skall avdragas från
ersättningen enligt lagen. Dessa föreskrifter har sin motsvarighet i åtskilliga
andra hithörande författningar. För vissa äldre skadefall har Kungl.
Maj:t efter medgivande av riksdagen (skr. 1950:329) meddelat ytterligare
föreskrifter i kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 299) angående viss tilllämpning
av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. in.

Enligt 10 § första stycket förordningen om ersättningstillägg skall vad
som sålunda är stadgat om avdrag från själva grundförmånerna med ett
visst undantag äga motsvarande tillämpning även beträffande tilläggen.
Sakligt sett innebär denna bestämmelse bl. a., att avdrag icke kan ske för
pensionsförhöjningar, som skett på grund av levnadskostnadsstegringen
efter den 30 juni 1950. För att undvika dubbel kompensation för denna
ökning i levnadskostnaderna har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att
hänsyn skall tagas till ifrågavarande pensionsförhöjningar vid den av anstalten
förordade uppräkningen av ersättningstilläggen. Att så sker synes
även mig riktigt. Då utarbetandet av författningstext i ämnet huvudsakligen
är en teknisk fråga anser jag emellertid, att det — i analogi med vad
som skedde år 1950 då det gällde att meddela nya avdragsregler för äldre
skadefall — bör överlåtas åt Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser
som erfordras för att realisera anstaltens förslag.

Enligt 10 § andra stycket i förordningen skall avdrag från tillägget vidare
göras, om och i den mån däremot svarande skadestånd tillkommer
den ersättningsberättigade liksom också i den mån med sådant skadestånd
jämförlig ersättning utgår av statsmedel. En av anledningarna till
att denna regel infördes torde ha varit, att om tillägg till yrkesskadeersättning
skolat utgå i fall, där den ersättningsberättigade ägde uppbära skadestånd,
tillägget mången gång icke skulle ha kommit honom till godo. Åtskilliga
domar och avtal om skadestånd torde nämligen vara så utformade,
att skadeståndet skall minskas i den mån ersättningen från försäkringen
ökas. Anledningen härtill är att söka i det förhållandet, att försälcringsinrättningen
äger regressvis återkräva sina utgifter av den skadestånds -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

skyldige. Det nu sagda torde gälla icke blott beträffande de egentliga försäkringsförmånerna
utan även beträffande ersättningstilläggen.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att ifrågavarande avdragsregel
uppmjukas på sådant sätt, att den förbättring av tilläggen, som nu föreslagits
beträffande skadefallen före år 1949, tillförsäkras ersättningstagaren utan
avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig förmån av statsmedel. Förslaget
innebär alltså, att olika avdragsregler skulle gälla för delar av ett och
samma tillägg. För egen del kan jag ej finna denna lösning tilltalande. Enligt
min mening är det i de flesta fallen skäligt, att tillägget utgår oavkortat
även om vederbörande äger rätt till skadestånd eller därmed jämförlig ersättning.
Detta bör därför vara huvudregeln. Givetvis bör dock tillägget
utgå endast om det verkligen kommer ersättningstagaren tillgodo, och
undantagsregler erfordras därför i de fall, där tillägget föranleder att
skadeståndet i motsvarande mån minskas. Dessutom kan det befinnas rimligt
att föreskriva undantag även i vissa andra fall, t. ex. där skadeståndet
avvägts med hänsyn till den fördyring av levnadskostnaderna, som tillägget
avser att kompensera. Att genom en generellt avfattad regel fastslå vilka
undantag som bör göras är knappast möjligt; och att komplicera ersättningstilläggsförordningen
med detaljföreskrifter rörande detta ganska begränsade
spörsmål synes ej heller lämpligt. Jag föreslår därför, att Kungl.
Maj :t bemyndigas att även i detta avseende utfärda erforderliga bestämmelser.

10 § har i departementsförslaget utformats i enlighet med vad jag nu
anfört.

11 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. regler, som är avsedda att garantera att
vissa ersättningstagare får tillägg med minst så stort belopp, som skolat
utgå i tillägg enligt två numera upphävda författningar. Paragrafen har i
departementsförslaget ändrats så, att skadad med minst 30 procent invaliditet
samt efterlevande make skall äga för tiden, tills han fyllt 67 år,
erhålla tillägg med lägst så stort belopp, att summan av hans sjukpenning
eller livränta och tillägget uppgår till 120 procent av vad som i sådant
hänseende skolat tillkomma honom, om de äldre författningarna alltjämt
ägt giltighet. Förslaget överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens förslag,
som i denna del lämnats utan erinran.

15 §.

Enligt denna paragraf gäller i fråga om tillägget i tillämpliga delar vad
som är föreskrivet beträffande den ersättning, varå det utgår. Tidigare har
jag föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga meddela vissa föreskrifter om avdrag
för pensioner, skadestånd m. in. Då dessa föreskrifter skall utfärdas
kan det måhända visa sig lämpligt, att tillägget i ett eller annat avseende

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7.

följer andra regler än själva grundersättningen. Förevarande paragraf
föreslås därför ändrad på sådant sätt, att möjligheter härtill öppnas genom
förordnande av Kungl. Maj :t.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953 och äga tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Förslaget till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg
å livräntor från fiskarförsäkringen.

Rörande detta förslag gäller i tillämpliga delar vad som anförts beträffande
förslaget till ändring i den förutnämnda förordningen om ersättningstillägg.
Det bör dock märkas, att maximeringsregeln för tillägg å
livräntor enligt förordningen om fiskarförsäkring anknutits till den livränta,
som utgår i skadefall efter år 1949 i den högsta försäkringsklassen.
Detta sammanhänger med att, såsom försäkringen är konstruerad, ersättningen
ej är beroende av den ersättningsberättigades årliga arbetsförtjänst
utan av den försäkringsklass, i vilken han försäkrat sig. Vid maximeringsregelns
tillämpning skall i förekommande fall hänsyn tagas till det tillägg,
som utgår å livräntan enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om
höjning av vissa ersättningar enligt förordningen om fiskarförsäkring.

Förslaget till ändring i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och
103) avseende olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl.

Vid beräkningen av ersättning till tvångsarbetare och fångar m. fl. är
den årliga arbetsförtjänsten enligt gällande bestämmelser maximerad till
3 600 kr. Detta belopp valdes med tanke på att det ej borde överstiga det i
1950 års militärersättningsförordning för värnpliktiga m. fl. till 3 600 kr.
fastställda minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten. Såsom framgår
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 6 mars 1953 har på föredragning
av chefen för försvarsdepartementet föreslagits en höjning av
sistnämnda belopp till 4 800 kr. I anslutning härtill synes även maximigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten i nu förevar ande förordningar böra
höjas till samma belopp.

Även dessa ändringar bör träda i kraft den 1 juli 1953. Eftersom
ersättningstillägg för tiden därefter kommer att i enlighet med vad jag
tidigare förordat utgå till dem, som skadats före den 1 januari 1951, bör de
nya bestämmelserna tillämpas beträffande ersättning, som efter ikraftträdandet
utgives i anledning av skada efter den 31 december 1950. I annat
fall skulle nämligen de, som skadats under tidsperioden den 1 januari
1951—30 juni 1953, komma i sämre ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

39

Förslaget till förordning om höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Den i förenämnda båda förordningar den 24 mars 1938 (nr 102 och 103)
stadgade maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten vid beräkning
av sjukpenning eller livränta till tvångsarbetare och fångar in. fl. utgör för
skadefall, som inträffat före den 1 januari 1949, 1 764 kr. Enligt av Kungl.
Maj:t — efter riksdagens medgivande — utfärdade föreskrifter, senast i
brev till statskontoret den 5 maj 1952, utgives emellertid i skadefall från
åren 1941—1948 sådan dyrtidskompensation, att sjukpenning eller livränta
uppgår till vad som skolat utgå, därest nyssnämnda maximigräns höjts
med 40 procent. I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att denna
kompensation nu bör givas permanent karaktär. I den föreslagna författningen
härom har maximigränsen för arbetsförtjänsten i ifrågavarande
skadefall angivits till 2 470 kr., vilket motsvarar den hittills gällande förhöjda
maximigränsen.

Innan jag övergår till anslagsfrågan vill jag något beröra de tillfälliga
ersättningar, som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifter har att utgiva av statsmedel till arbetare, som på grund av
sil ikos (stendammslunga) blivit oförmögna till arbete eller övergått till
annan sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar
utgår med högst 700 kr. om året. Dock gäller den maximeringsregeln,
att ersättningen ej får utgivas med så högt belopp, att den sjukes
totala inkomst kommer att överstiga maximibeloppet för livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kr. för år. Vid sjunkande penningvärde
och en som följd därav ökad nominell inkomst för den sjuke medför denna
regel, att den sjuke i många fall går miste, helt eller delvis, om ifrågavarande
ersättning. För att motverka den standardsänkning som därav
skulle bli följden bestämde statsmakterna år 1952, att den sjukes arbetsförtjänst
vid beräkningen av hans totala inkomst skulle reduceras med
25 procent. Emellertid har det trots denna uppmjukning visat sig, att ett
antal silikosskadade under andra halvåret 1952 fått den tillfälliga ersättningen
indragen. Riksförsäkringsanstalten anser likväl, att någon ändring
i grunderna för tillägget ej bör ske, innan man i samband med den nya
yrkesskadeförsäkringen tagit ståndpunkt till invaliditetsspörsmålen i silikosfallen.
Jag är ej heller beredd att i nuvarande läge uppmjuka ersättningsgrunderna
utöver vad som beslöts förra året. Emellertid finner jag det
skäligt att de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första
halvåret 1952, får fortsättningsvis under övergångstiden tillgodonjuta
samma förmån.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 79 och 80)
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1953/54 beräkna ett förslagsanslag å 5 000 000
kr. till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
och ett förslagsanslag å 3 700 000 kr. till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
För innevarande budgetår är dessa anslag upptagna till 3 400 000 kr. resp.
3 250 000 kr. Beträffande förstnämnda anslag, från vilket ersättningstilllägg
bestrides i sTcadefall, som drabbat arbetare i enskild eller kommunal
tjänst, har riksförsäkringsanstalten (skrivelse den 29/8 1952) anfört, att
medelsbehovet under anslaget torde komma att successivt minska genom
avgång bland ersättningstagarna och sänkning av utgående livräntor på
grund av minskning i den tidigare invaliditeten samt att medelsbehovet
under budgetåret 1952/53 därför, om oförändrade grunder skall gälla, kan
beräknas minska till 3 100 000 kr. Den kostnadsökning, som föranledes av
vad nu föreslagits beträffande ersättningstilläggen, har riksförsäkringsanstalten
uppskattat till omkring 2 000 000 kr. för år räknat. Jag förordar
därför, att detta anslag för nästa budgetår upptages till 5 100 000 kr.

Vad angår det senare anslaget — Statsverket åliggande, av andra medel
ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. — från
vilket bestrides bl. a. dels kostnader för nu ifrågavarande tillägg å ersättningar
i anledning av skadefall som drabbat statsanställda in. fl. och dels
de tillfälliga ersättningarna till av silikos drabbade arbetare, har riksförsäkringsanstalten
(skrivelse den 29/8 1952) uppskattat medelsbehovet för
nästa budgetår vid oförändrade grunder till 3 350 000 kr. Kostnadsökningen
under detta anslag torde enligt av anstalten verkställd beräkning kunna
uppskattas till omkring 150 000 kr. för år räknat. Med anledning härav
förordar jag, att detta anslag för nästa budgetår upptages till 3 500 000 kr.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser
om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, åvilar
det affärsdrivande verk och vissa andra myndigheter att, efter riksförsäkringsanstaltens
beslut om ersättningsrätten och ersättningarnas art och
storlek, själva utgiva ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
Motsvarande gäller rörande ersättningstilläggen. Merkostnaderna vid de
föreslagna ändringarna av tilläggsgrunderna torde icke bli av sådan storleksordning,
att de behöver påverka anslagsberäkningarna för nästa
budgetår.

Vidare har i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 81)
upptagits till Bidrag till fiskares försäkring ett förslagsanslag av 100 000
kr. för nästa budgetår. De föreslagna ändringarna i grunderna för tillägg
till ersättningar enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning torde icke
medföra att en uppräkning av anslaget blir erforderlig.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
in. in.;

2) förordning angående ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare in. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 g förordningen
den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar in. fl.; samt

5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar
in. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare må utgivas under budgetåret 1953/54
enligt de grunder som i det föregående förordats;

dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln
anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. in. ett förslagsanslag av 5 100 000 kronor;
samt

2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag
av 3 500 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Sårnmark.

4-—■ Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 147.