Kungl. Maj:ts proposition nr 146

1

Nr 146.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning
till C. A. V. Hagström m. fl.; given Stockholms
slott den 13 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning två ärenden angående
ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

1—562 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 146.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 146

Utdrag av protokollet över för svar särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anför t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Lindell,
följande.

1.

Värnpliktige nr 1155—45—26 C. A. V. Hagström, som är född den 2
augusti 1906 och som frikallats från värnplikstjänstgöring under fredstid
men inkallats under den förstärkta försvarsberedskapen, fullgjorde
beredskapstjänstgöring under tiden den 6 maj—den 22 oktober 1940 och
den 1 april 1941—den 31 mars 1942 samt anställdes från och med den 1
april 1942 enligt kontrakt såsom motoringenjör vid försvarsväsendet.
Hagström — som år 1938, före militärtjänstgöringen, lidit av vissa besvär
från lungorna — insjuknade den 6 mars 1943 i lungtuberkulos och vårdades
härför under tiden den 31 mars—den 20 augusti 1943 å sjukhus.

Sedan anmälan om Hagströms sjukdom inkommit till riksförsäkringsanstalten,
förklarade anstalten genom beslut den 13 december 1943, att
någon ersättning icke kunde tillerkännas Hagström, enär han såsom
motoringenjör icke var att hänföra till någon av de kategorier, å vilka bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning var tillämpliga och
ej heller omfattades av bestämmelserna i brevet den 23 juli 1940 med
provisoriska bestämmelser om särskilda förmåner åt viss personal vid
försvarsväsendet, som drabbats av kroppsskada.

I en den 8 augusti 1946 dagtecknad skrift anhöll Hagström hos Kungl.
Maj :t om ersättning i anledning av lungsjukdomen. Han framhöll, bl. a.,
att han efter sjukhusvistelsen år 1943 återinträtt i tjänstgöring som motoringenjör,
att han efter synnerligen hård och ansträngande tjänstgöring i
december 1945 på nytt blivit sjuk i tuberkulos och intagits på sjukhus
samt att han enligt läkares utsago icke på lång tid kunde bli frisk. I yttrande
anförde försvarets civilförvaltning att Hagström, som lidit av ifrågavarande
sjukdom redan före anställningens början, åtnjutit lön med visst
avdrag samt fri sjukvård på statsverkets bekostnad under en tid av tre
månader efter anställningens upphörande den 1 april 1946, ehuru han

Kungl. Mcij:ts proposition nr 146

3

såsom kontraktsanställd icke bort komma i åtnjutande av sådana förmåner
för längre tid än till och med den 31 mars 1946. Genom beslut den
20 december 1946 fann Kungl. Maj :t ansökningen icke föranleda annan
åtgärd än att Kungl. Maj :t med hänsyn till förekomna omständigheter förklarade,
att vid de Hagström sålunda beredda förmånerna finge bero.

Sedan Hagström i en den 3 april 1951 till riksförsäkringsanstalten inkommen
skrift anhållit om förnyad prövning av ersättningsfrågan, förklarade
anstalten genom beslut den 1 juni 1951, att anstalten icke funnit
skäl till ändring av sitt tidigare beslut den 13 december 1943.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut den 1 juni 1951, i vad avser tilllämpningen
av 1927 års militärersättningsförordning, anförde Hagström
besvär hos försäkringsrådet, som genom utslag den 16 oktober 1951 ej
fann skäl göra ändring i beslutet.

I en den 27 juni 1951 dagtecknad skrift har Hagström hos Kungl. Maj :t
anfört besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut den 1 juni 1951 i vad
avser tillämpningen av Kungl. Maj :ts förenämnda brev den 23 juli 1940,
varvid Hagström anhållit att, därest ersättning författningsenligt icke kan
tillerkännas honom, han likväl må beviljas skälig ersättning.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 23 november 1951 anfört
bland annat följande.

Ersättning med stöd av brevet den 23 juli 1940 kan endast ifrågakomma
till den, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt. Då detta reglemente
icke ansetts tillämpligt å Hagström vid tidpunkten för sjukdomens
framträdande i mars 1943, hemställer anstalten, att besvären icke må föranleda
ändring i anstaltens beslut.

Hagström har sedan insjuknandet i december 1945 varit arbetsoförmögen.
Han har av statsverket åtnjutit viss avlöning jämte ersättning för
sjukvårdskostnader till och med den 30 juni 1946. För tiden den 1 oktober
1948—den 30 september 1950 har han uppburit sjukbidrag från pensionsstyrelsen
med 200 kronor för år och samma belopp har tillerkänts
honom för tiden den 1 december 1950—den 30 november 1953. Under år
1947 har han i arv efter sin fader erhållit omkring 5 000 kronor, vilket belopp
på kort tid förbrukats för betalning av läkararvoden och vårdavgifter.
Hagström har i övrigt försörjts av sin hustru, som haft arbetsanställning
och måst försörja jämväl makarnas dotter och sin moder.

Riksförsäkringsanstalten har efter samråd med sin sakkunnige på lungsjukdomarnas
område funnit samband föreligga mellan Hagströms tjänstgöring
såsom kontraktsanställd motoringenjör och den försämring av sjukdomen,
som inträtt år 1943 och senare. Därest 1927 års militärersättningsförordning
varit tillämplig, skulle anstalten på grund härav ha tillerkänt
honom ersättning för tiden från och med den 1 juli 1946 i form av livränta
motsvarande förlust av arbetsförmågan. Livräntan jämte författ -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 146

ningsenliga ersättnings- och dyrtidstillägg skulle för tiden till och med
den 30 juni 1950 ha uppgått till sammanlagt 3 824 kronor för år. Efter
sistnämnda dag skulle ersättningen ha bestämts enligt grunderna i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Enligt sistnämnda förordning skulle livränta ha utgått med 4 200 kronor
för år. Därest brevet av den 23 juli 1940 varit tillämpligt, skulle den årliga
livräntan jämte ersättningstillägg för tiden från och med den 1 juli
1946 ha uppgått till 4 184 kronor för år. Under de tider, som Hagström
efter den 30 juni 1946 varit intagen å sjukhus på grund av sjukdomen,
skulle sjukpenning i stället för livränta ha utgått. Därjämte skulle erforderliga
sjukvårdskostnader ha ersatts av anstalten. Ny prövning av ersättningsfrågan
skulle ha ägt rum vid årsskiftet 1952—1953.

Riksförsäkringsanstalten finner för sin del vissa billighetsskäl tala för
att åtgärder vidtages i syfte att bereda Hagström någon ersättning i särskild
ordning. Ersättning synes dock icke böra ifrågakomma för tid före
den 3 april 1951, då Hagströms ansökan om förnyad prövning av ersättningsfrågan
inkommit till anstalten.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 18 april 1952 anfört att
ersättning enligt grunderna för 1927 års militärersättningsförordning eller
brevet den 23 juli 1940 icke bör medgivas Hagström men att i betraktande
av föreliggande förhållanden ämbetsverket icke vill motsätta sig att Hagström
tillerkännes särskild ersättning med förslagsvis 1 000 kronor från
fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Genom beslut den 13 juni 1952 fann Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring
i riksförsäkringsanstaltens beslut av den 1 juni 1951, i vad talan i detsamma
fullföljts hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till i målet förekomna
särskilda omständigheter fann Kungl. Maj :t emellertid gott tillerkänna
Hagström en gratifikation av 5 000 kronor från anslaget till extra utgifter.

Statskontoret har i utlåtande den 16 januari 1953 framhållit att riksförsäkringsanstalten
vitsordat, att samband befunnits föreligga mellan
Hagströms tjänstgöring såsom kontraktsanställd motoringenjör och den
försämring av hans sjukdom som inträtt år 1943 och senare. — Av handlingarna
framgår härjämte, att Hagströms övergång den 1 april 1942 till
kontraktsanställning såsom motoringenjör från att ha varit värnpliktig
motoringenjör med fänriks tjänsteställning betingats av militära hänsyn
och icke tillkommit efter framställning från honom själv samt att arbetsuppgifterna
varit desamma såväl före som efter kontraktsanställningen.
Oaktat skyldighet för statsverket att utgiva ersättning av formella skäl
icke föreligger, anser statskontoret med hänsyn till nu angivna omständigheter
billigheten tala för att Hagström, som genom sjukdomen blivit arbetsoförmögen
för all framtid, erhåller årlig ersättning av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146

5

I ärendet har förutsatts, att ersättning skall utgå enligt grunderna för
antingen 1927 års militärersättningsförordning eller angivna brev av den
23 juli 1940. Det årliga ersättningsbeloppet uppgår då till 4 200 respektive
4 184 kronor.

Då Hagström under sin kontraktsanställning i avlöningshänseende närmast
varit att jämställa med civila befattningshavare i statens tjänst, har
statskontoret övervägt, huruvida erättningen icke bör fastställas enligt
de grunder som tillämpas för bestämmande av pension i särskild ordning
åt icke pensionsberättigade befattningshavare i statens tjänst. Då en dylik
pension emellertid icke medför förmånligare ersättning än nämnda livränta,
förordar ämbetsverket, att Hagström tillerkännes ersättning, beräknad
enligt livräntegrunder.

Beträffande den tidpunkt från vilken en livränta skall beräknas anser
statskontoret, att Hagström skäligen bör tillerkännas livränta (sjukpenning
under de tidsperioder, han varit intagen å sjukhus) från och med
den 1 juli 1946 eller dagen efter den, då avlöning till honom upphört att
utbetalas. Härvid bör självfallet gratifikationen å 5 000 kronor avdragas.

Föredraganden.

Såsom av det anförda framgår har Hagström, som efter beredskapstjänstgöring
på initiativ av militär myndighet varit anställd såsom
motoringenjör vid försvarsväsendet under tiden den 1 april 1942—den
1 april 1946, under anställningen insjuknat i lungtuberkulos och sedan
december 1945 varit helt arbetsoförmögen. Riksförsäkringsanstalten har
förklarat att ersättning icke kan tillerkännas Hagström, enär denne såsom
motoringenjör icke är att hänföra till någon av de kategorier, å vilka bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning är tillämpliga och
ej heller omfattas av bestämmelserna i förenämnda brev den 23 juli 1940.
Under sin svårartade sjukdom har Hagström i stor utsträckning försörjts av
hustrun, som haft inkomst av arbetsanställning och varit försörjningspliktig
jämväl gentemot makarnas dotter och sin moder. Riksförsäkringsanstalten
har funnit samband föreligga mellan Hagströms tjänstgöring såsom
kontraktsanställd motoringenjör och den försämring av sjukdomen
som inträtt under anställningstiden.

Enligt min mening talar starka billighetsskäl för att Hagström, på sätt
statskontoret föreslagit, tillerkännes ersättning för tiden från den 1 juli
1946. Jag föreslår därför att Hagström beredes ersättning i form av livränta
enligt grunderna i 1927 års militärersättningsförordning, varvid
dock nämnda gratifikation bör avdragas.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, alt Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

6

Kungl. May.ts proposition nr 146

att till C. A. V. Hagström må, räknat från och med den 1
juli 1946, från anslaget Bidrag till ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, ulbetalas
den ersättning som skulle ha tillkommit honom därest 1927
års militärersättningsförordning i förevarande fall varit tilllämplig;
dock att därvid skall avdragas det belopp av 5 000
kronor, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1952
utbetalats till Hagström såsom gratifikation.

2.

Vid en flygning över Östersjön den 13 juni 1952 försvann ett flygplan
av typen DC 3 tillhörande det svenska flygvapnet. Ombord på planet befann
sig fanjunkarna K. G. Blad och A. A. E. Älmeberg, färdmekanikern
J. H. Mattsson, radioassistenten C. E. Jonsson samt radiotelegrafisterna
B. I. V. Svensson, C. B. Y. Book, E. H. Carlsson och B. P. Nilsson.

Närmaste anhöriga till de förolyckade är till Blad hustrun Ulla-Britt
Blad, till Älmeberg hustrun Anna-Lisa Älmeberg och två minderåriga barn,
till Mattsson hustrun Judith Mattsson och två minderåriga barn, varav ett,
som är dotter till fru Mattsson i tidigare äktenskap, avsetts skola adopteras
av Mattsson enligt av denne undertecknad, till Stockholms rådhusrätt
ingiven adoptionsansökan, till Jonsson hustrun Karin Jonsson och två
minderåriga barn, till Svensson hustrun Siv Maj-Britt Olivia Svensson och
ett minderårigt barn, till Book hustrun Ingrid Theresia Book, till Carlsson
hustrun Sigrid Viola Carlsson samt till Nilsson hustrun Birgit Doris Nilsson
och ett minderårigt barn.

Till nämnda anhöriga med undantag av det barn, som Mattsson avsett
adoptera, utgår familjepension samt ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
och förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning
i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.

Vidare har utbetalats begravningshjälp och intjänta löneförmåner m. in.,
varjämte Kungl. Maj:t genom särskilt beslut den 30 december 1952 tillerkänt
vissa av de anhöriga ersättning för personliga tillhörigheter m. in.,
som gått förlorade i samband med att planet förolyckades.

Härjämte har från Kungafonden utbetalats ett belopp av 1 000 kronor
till envar av de omkomnas familjer.

I skrivelse den 27 januari 1953 har vederbörande myndighet hemställt att
ytterligare ersättning måtte utbetalas till vissa anhöriga till de förolyckade.
I framställningen anföres att de förolyckade under juni 1952 inlett förhandlingar
om ett ökat försäkringsskydd för de anhöriga men att olyckan
inträffat innan förhandlingarna hunnit slutföras. Med hänsyn till de speciella
omständigheterna vid planets försvinnande anses ett beslut om ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 146

7

givande av ytterligare ersättning knappast kunna få prejudicerande betydelse
för bedömande av ersättningsfrågor i samband med flyghaverier.
Ersättningen föreslås skola utan behovsprövning utbetalas i form av ett
engångsbelopp med lika stort belopp till de anhöriga till var och en av de
omkomna.

Försvarets civilförvaltning befarar i utlåtande den 13 februari 1953 att
bifall till framställningen kan få prejudicerande verkan och bidra till en
inställning att försäkringsansvaret för olyckor i samband med militära
övningar bör åvila staten. Emellertid kan man ej bortse från att i detta
fall föreligger speciella skäl för ytterligare hjälp. De förolyckade hade
nämligen förhandlat om olika former av försäkring, bland annat s. k.
gruppförsäkring, men utredningen drog ut på tiden. Med hänsyn till omständigheterna
vill ämbetsverket ej motsätta sig att ytterligare ersättning
utbetalas men förutsätter, att beslut härom ej får prejudicerande verkan.
En gradering av beloppen bör genomföras, lämpligen 10 000 kronor för
hustru och 5 000 kronor för varje barn. Beloppen bör utbetalas med en
femtedel årligen under en femårsperiod, dock att ersättning till hustru
ej bör utgå för tid efter det hon ingått nytt äktenskap. Kostnaderna bör
bestridas av förslagsanslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid
militär verksamhet m. m.

Riksförsäkringsanstalten erinrar i utlåtande den 3 februari 1953 om
att de efterlevande tillerkänts högsta enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående
ersättning.

Statskontoret framhåller i utlåtande den 13 februari 1953 att gruppförsäkringar
avseende engångsersättning vid flyghaveri förekommer vid så
gott som alla flygflottiljer. Anslutningen uppges vara 90-procentig. Dessa
försäkringar träffas vid sidan av vanliga försäkringar och försäkringssumman,
lägst 4 000 och högst 12 000 kronor, får ej överstiga två tredjedelar
av beställningshavarens löneförmåner. Berättigad att teckna sådan
försäkring är flygande personal med minst fyra års flygtjänst. Ingen av
de ombordvarande hade tecknat dylik försäkring. Billighetsskäl talar
emellertid för att särskild ersättning i viss utsträckning utbetalas. Då omständigheterna
i detta fall är särpräglade, bör ett beslut härom icke tillmätas
prejudicerande betydelse. Ersättningen bör dock icke bestämmas
till högre belopp än 10 000 kronor till envar ombordvarandes anhöriga
eller det högsta belopp, som med hänsyn till anställningshavarnas löneställning
lär ha kunnat komma i fråga vid gruppförsäkring.

Sedan Books efterlevande maka Ingrid Book, född Sjödell, hos Kungl.
Maj :t hemställt alt hennes utom äktenskapet födda dotter Ingrid Catarina
Sjödell, född den 30 april 1945, måtte erhålla efterlevandelivränta såsom
om hon adopterats av Book, har Kungl. Maj :t i annat sammanhang föreslagit
riksdagen medgiva att Ingrid Catarina Sjödell av billighetsskäl måtte

8

Kungl. Maj:ts proposition nr i46

tillerkännas den ersättning som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen och
förenämnda förordning om särskild ersättning i vissa fall för skada till
följd av olycksfall vid flygning skulle ha tillkommit henne, därest hon
hunnit adopteras av Book.

Föredraganden.

Med hänsyn till de särskilda och för de anhöriga synnerligen prövande
omständigheter under vilka ifrågavarande personal förolyckats torde de
närmaste anhöriga av billighetsskäl böra beredas ytterligare ekonomiskt
stöd. Ett beslut härom får dock givetvis icke ges prejudicerande innebörd.
Ersättning synes skäligen böra utgå med 10 000 kronor till envar av förenämnda
anhöriga till de omkomna, häri inbegripna Ingrid Catarina Sjödell
och det barn Mattsson enligt ingiven ansökan hade avsett att adoptera.
Ersättningarna, som sålunda beräknas till sammanlagt 170 000 kronor,
synes böra bestridas från förslagsanslaget Vissa ersättningar i anledning
av skador vid militär verksamhet m. m. Med hänsyn till beslutets innebörd
och storleken av föreslagna ersättningar bör frågan underställas
riksdagens prövning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter om utbetalning av ersättningsbeloppen, varvid bör
beaktas att utbetalningen av ersättningar till de omyndiga barnen förknippas
med betryggande villkor för medlens rätta användning.

Det må tilläggas att nyssnämnda ersättningar ur skatterättslig synpunkt
bör vara att jämställa med skadestånd som utgått på grund av
olycksfall. Då fråga ej är om livränta, följer härav att ersättningarna icke
skall beskattas hos mottagarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär
verksamhet m. m. må, i enlighet med vad i det föregående
angivits, utbetalas ersättningar med tillhopa 170 000 kronor
i anledning av ifrågavarande olycksfall.

Med bifall till vad föredraganden sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, under
punkterna 1. och 2. hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Resore.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.