Kiingl. Maj:ts ''proposition nr lfö.

1

Nr 145.

Kung]. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
m. m.; given Stockholms slott den 27 februari
1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den föreslagna gymnasiereformen innebär, att en allmän linje skall upprättas
vid flertalet läroverk, att differentieringssystemet skall avskaffas
och att i stället var och en av linjerna i de två högsta ringarna skall klyvas
i två grenar: latinlinjen i en helklassisk och en halvklassisk gren, den allmänna
linjen i en social och en nyspråklig gren och reallinjen i en matematisk
och en biologisk gren. Den allmänna linjen skall konstrueras utan
latin och ha till huvuduppgift att för gymnasialstadiet möjliggöra på nutidssamhället
inriktade studier. Vid de mindre läroverken skall den allmänna
linjen kunna ersättas med differentieringar inom de äldre linjerna.

Vidare föreslås upprättandet inom de närmaste åren av fem försöksgymnasier,
avsedda för lärjungar från enhetsskolan. De skall förläggas
till Stockholm, Göteborg, Lund, Sundsvallsområdet och Nederkalix.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr l/f5.

Kungl. May.ts proposition nr 145.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

1. Provisorisk gymnasiereform.

När propositionen avläts till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling, redogjorde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Weijne, för de vidlyftiga utredningar om
gymnasiets organisation, som verkställts under 1940-talet, och skisserade
slutligen en reform av gymnasiet, varigenom detta skulle sättas i stånd att
bättre motsvara nya behov, som småningom allt tydligare givit sig till
känna och under det närmaste årtiondet kunde beräknas komma att framträda
med ökad styrka (prop. 1950: 70 s. 389—515). Reformen betecknades
som provisorisk och karakteriserades därmed som en första etapp av
en längre gående omorganisation, vilken borde genomföras, när enhetsskolan
nått så långt i sin utveckling, att grunden och arbetsuppgifterna för
ett till enhetsskoleorganisationen knutet gymnasium säkert kunde överblickas.

I de av riksdagen godkända riktlinjerna för skolväsendets utveckling
beröres den provisoriska gymnasiereformen i sjunde punkten, som i den
av Kungl. Maj:t fastställda formen har följande lydelse: »Från tidpunkt,
som senare bestämmes, skall vid de högre allmänna läroverken kunna anordnas
en allmän gymnasielinje, varvid i avseende på linjens organisation
och villkoren för dess upprättande vid de särskilda läroverken i huvudsak
skall gälla vad av särskilda utskottet anförts. I samband därmed skall en
revision av differentieringssystemet på gymnasiets högstadium företagas,
syftande till att genomföra en fastare studiegång inom varje linje.»

Sedan de erforderliga utredningarna rörande den planerade omorganisationen
nu avslutats, synes mig tiden vara inne att företaga ärendet till slut -

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJj5.

ligt avgörande. Innan jag framställer förslag, skall jag emellertid meddela
några data rörande den nuvarande gymnasieorganisationen, som kan vara
till nytta för bedömandet av olika delspörsmål.

Gymnasiets nuvarande organisation.

I den nuvarande läroverksorganisationen består gymnasiet av tre eller
fyra ettåriga klasser (ringar). Det treåriga gymnasiet bygger på realskolans
högsta klass, det fyraåriga på dess näst högsta. Av gammalt har gymnasiet
varit delat på två bildningslinjer: latingymnasium och realgymnasium.
De fyraåriga formerna överväger inom latingymnasiet, de treåriga
inom realgymnasiet.

Antalet allmänna läroverk med statligt gymnasium är innevarande läsår
72. De flesta står öppna för både manlig och kvinnlig ungdom, alla har
realgymnasium och alla, utom ett, latingymnasium.

Därjämte finnes 34 kommunala gymnasier, som är påbyggnader på statliga
realskolor och står under ledning av realskolans rektor. Sex av dessa
gymnasier befinner sig enligt beslut av 1951 års riksdag under förstatligande.
I regel är de kommunala gymnasierna treåriga; tre av dem är dock
fyraåriga eller har treåriga och fyraåriga linjer vid sidan av varandra.
Numera är flertalet kommunala gymnasier utrustade med såväl latin- som
realgymnasium; 8 har dock endast realgymnasium och 2 endast latingymnasium.
Samtliga har både manliga och kvinnliga lärjungar.

Där båda linjerna finns, rekryteras latinlinjen övervägande av kvinnlig
ungdom och reallinjen av manlig. Följande tabell visar lärjungarnas fördelning
på de olika linjerna höstterminen 1951.

Enligt 1933 års förnyade läroverksstadga har gymnasiet till uppgift att
på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en

Tabell 1. Lärjungeantalet på gymnasiet höstterminen 1951
i jördelning efter linjeval och kön.

Kursens längd

Latin lin j

e

Reallinj

Hela gymnasiet

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samt!.

1. Statliga gymnasier.

Fyraårig linje.....

2 358

360

3 736

705

6 094

1065

2 974

3 283

890

1295

3 864

4 578

5 332
3 643

4 626

2 000

9 958

5 643

2. Kommunala gymnasier.

Fyraårig linje.....

16

63

79

54

32

86

70

95

165

Treårig linje......

207

423

630

976

O

ce

1 484

1 183

931

2 114

Summa

2 911

4 927

7 868

7 287

2 725

10 012

10 228

7 652

17 880

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5.

fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte bär gymnasiet
till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som
vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt.

Läroämnena på gymnasiet är desamma som i realskolan; därtill kommer
filosofi samt på latinlinjen latin och grekiska, av vilka dock filosofi och
grekiska förekommer endast i de båda högsta ringarna. På realgymnasiet
delas matematiken i de högsta ringarna i två skilda läroämnen: matematik
(allmän kurs) och matematik (specialkurs). Övningsämnen är på
båda linjerna teckning, musik och gymnastik med lek och idrott.

I de två första ringarna av fyraårigt gymnasium och den första av treårigt
är samtliga på timplanen upptagna läro- och övningsämnen obligatoriska;
befrielse från en del av undervisningen i övningsämnen kan dock av
rektor medgivas, om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller av
annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan.

Karakteristiskt för de båda högsta ringarna, som tillsammans bildar
»det differentierade g y m n a s i e t», är ett tillvalssystem, som
avser att tillgodose lärjungarnas skiftande önskemål och behov.

Varje lärjunge bestämmer sig före inträdet i det differentierade gymnasiet
för en viss ämnesgrupp, bestående av fem fasta ämnen
och tre (eller i vissa fall två) tillvalsämnen. De tre ämnena kristendomskunskap,
modersmålet och historia med samhällslära är obligatoriska
för alla lärjungar och ingår alltså såsom fasta ämnen i ämnesgruppen.
På latinlinjen är dessutom latin och franska fasta ämnen, på reallinjen engelska
och matematik (allmän kurs). Tillvalsämnena väljes bland vissa i
stadgan angivna ämneskombinationer, 11 till antalet på latinlinjen och 7
på reallinjen. Tillvalsfrekvensen för de olika ämneskombinationerna framgår
av följande översikt (tabell 2). Vid vissa läroverk kan gymnasisterna
läsa spanska, ryska eller finska i stället för något av de vanliga ämnena.
Läsåret 1951/52 hade dock ingen lärjunge tillvalt finska och endast 26 läste
ryska. De som studerar spanska är fler — läsåret 1951/52 icke mindre än
346 — och har vanligen skaffat utrymme för spanskan på tyskans bekostnad.
Dessa lärjungar har i översikten förts till den ämneskombination, som
närmast motsvarar deras ämnesval, medan de få, som läser ryska, icke
är medtagna i översikten.

De för manlig och kvinnlig ungdom karakteristiska intressena kommer
i viss utsträckning till uttryck vid ämnesvalet. Den enda ämnesgrupp,
som innehåller specialmatematik, begagnas sålunda huvudsakligen av ynglingar,
de grupper, som jämte biologi innehåller något främmande språk,
övervägande av flickor. Vissa kombinationer utnyttjas föga; detta är på
latinlinjen fallet med kombinationer, som innehåller fysik, och på reallinjen
med kombinationer, som jämte fysik innehåller franska. Härvid bör
likväl anmärkas, att valmöjligheterna vid mindre läroverk ej sällan begränsas
genom en bestämmelse, att undervisning i tillvalsämne endast efter sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5. 5

Tabell 2. Översikt av tillvalskombinationemas frekvens på det
differentierade gymnasiet höstterminen 1951.

Kombination nr

Tillval i procent

manliga

kvinnliga

samtliga

Latingymnasiet.

1: ty eng ge..........

17,7

16,9

17,1

2: ty eng fi ..........

37,5

25,7

30,1

3: eng ge bi ..........

13,8

20,7

18,1

4: gr ty ............

1,5

0,5

0,9

5: gr eng............

5,3

5,4

5,4

6: gr fi ............

7,4

2,2

4,1

7: ty eng ma..........

8,8

9,3

9,1

8: eng ma fy..........

0,7

0,5

0,5

9: ma fy ke..........

0,5

0,6

0,6

10: ty eng bi..........

2,7

10,1

7,5

11: eng bi ke..........

4,1

8,1

6,6

Summa

100

100

100

Re algymnasiet.

1: ty fr ge..........

11,7

13,9

12,3

2: ty fr fi ..........

4,7

6,1

5,1

3: fr ge bi..........

13,3

38,5

20,2

4: ty fr fy..........

0,8

0,7

0,8

5: fr fy ke..........

0,6

0,9

0,7

6: bi fy ke..........

41,9

34,7

39,9

7: msp fy ke..........

27,0

5,2

21,0

Summa

100

100

100 1

skilt medgivande av skolöverstyrelsen får anordnas, om färre än fem tillväljare
anmält sig; för grekiska är dock deltagarminimum satt till tre
lärjungar.

Utöver sin ämnesgrupp kan lärjunge efter medgivande av rektor och
ämneskonferens få medtaga ännu ett ämne, tilläggs ämnet. Denna
möjlighet höjer icke oväsentligt deltagarantalet i vissa läroämnen. I vilken
utsträckning de olika läroämnena faktiskt läses på respektive linjer framgår
av tabell 3. Hänsyn har i tabellen icke tagits till den frikallelse från
undervisningen i kristendomskunskap, som medgives lärjungar tillhörande
vissa trossamfund.

Siffrorna för höstterminen 1951 har i tabellen sammanställts med motsvarande
data från en undersökning, som skolöverstyrelsen utfört några
år tidigare och som avsåg förekomsten av olika ämnen höstterminen 1944.
Tilläggsämnena har under mellantiden blivit vanligare. Medan 1944 tillliiggsämne
medtogs av 38,6 procent av latinama och 37,l procent av
realaraa, var 1951 motsvarande siffror 47,3 respektive 45,3 procent.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Tabell 3. Procent av lärjungarna på det differentierade gymnasiet,
som höstterminerna 1944 och 1951 begagnade sig av
undervisningen i de olika läroämnena.

Läroämne

Latinlinjen

Reallinjen

1944

1951

1944

1951

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

mani.

kvinnl.

Kristendomskunskap........

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Modersmålet............

100,0

100,0

100,0

100,0

10 0,o

100,0

100,0

100,0

Historia med samhällslära.....

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Latin. — Matematik (allmän kurs)

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Grekiska...............

13,0

6,0

14,5

8,4

—

—

—

—

Engelska ..............

91,9

97,2

96,3

98,3

100,o

100,0

100,0

100,0

Franska ...............

100,0

100,0

100,0

100,0

29,4

49,8

32,3

62,6

Tyska................

74,8

78,0

63,9

61,6

38,8

50,5

24,4

30,0

Spanska ...............

—

—

8,9

6,4

—

—

1,5

1,6

Geografi...............

34,3

45,2

40,1

45,5

22,6

45,5

28,0

54,3

Filosofi..............

37,9

27,4

57,9

40,5

5,2

7,9

12,0

15,9

Matematik. — Matem. (spec.-kurs)

40,7

26,0

22,0

21,5

43,8

11,1

38,9

10,1

Biologi med hälsolära .......

17,5

36,1

24,0

45,1

46,1

70,2

64,0

83,6

Fysik................

9,0

3,8

1,6

1,5

76,8

53,2

70,5

41,9

Kemi................

9,1

11,4

5,5

9,7

72,9

56,5

71,2

51,8

I fråga om några av läroämnena kan rätt betydande förskjutningar under
de sju mellanliggande åren konstateras. Tyskan har sålunda förlorat
terräng på båda linjerna, medan franskan avancerat på reallinjen och spanskan
börjat göra sig gällande i synnerhet på latinlinjen. Engelskan har
befäst sin redan förut mycket starka ställning. Detta språk, som är obligatoriskt
på reallinjen, läses nu av omkring 97 procent av lärjungarna på
latinlinjen. Ändringarna i språkens ställning är väl dock icke större än
man kunnat vänta med hänsyn till de ändrade politiska och ekonomiska
förhållandena i världen.

På latinlinjen har vidare ämnena matematik, fysik och kemi gått starkt
tillbaka. För matematiken torde ställningen till och med vara svagare än
som kan utläsas ur tabellen, enär ämnet numera i flertalet fall blott läses
som tilläggsämne och erfarenheten ger vid handen, att matematiken i
denna ställning ofta nedlägges efter någon tid. För fysikens del har reduktionen
nu gått så långt, att ämnet kan sägas endast undantagsvis förekomma
på latinlinjen. Även på reallinjen spåras en motsvarande tendens,
ehuru mindre utpräglad. På båda linjerna har filosofi, biologi och geografi
vunnit på förskjutningen.

Gällande läroverksstadga anvisar ännu en organisationsform med samma
kunskapsmål som gymnasiet, nämligen 1 y c e e t, som skulle kunna

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

delas i tre bildningslinjer: latinlyceet, reallyceet och nyspråkliga lyceet.
Lyceet skulle med ett års tidsvinst föra lärjungarna från folkskolans sjätte
klass till studentexamen. Latin- och reallyceerna har prövats några år på
trettiotalet men samlade icke något större antal lärjungar och avvecklades
under krisåren. Något nyspråkligt lyceum har aldrig kommit till stånd.
Det förekommer dock, att privatister avlägger studentexamen efter fordringarna
för det ny språkliga lyceet.

Studentexamen är den normala avslutningen av gymnasiestudierna.
Den är icke obligatorisk, men praktiskt taget alla lärjungar i högsta
ringen anmäler sig till vårterminens examen. Den skriftliga prövningen
utgöres av tre obligatoriska prov, på latinlinjen i modersmålet, latin och
franska, på reallinjen i modersmålet, engelska och matematik (allmän
kurs). Dessutom kan examinand, om han så önskar, undergå skriftligt prov
på latinlinjen i tyska, engelska och matematik samt på reallinjen i tyska,
fysik och ettdera av ämnena franska och specialmatematik. De flesta lärjungar,
som medtar matematik på latinlinjen och fysik eller specialmatematik
på reallinjen, deltager i de skriftliga proven i respektive ämnen.

Den muntliga prövningen i studentexamen omfattar förhör i fyra eller
högst fem ämnen. Förhören skall i huvudsak röra sig inom de två sista
årskurserna och omfattar minst en kvart och högst en halvtimme i varje
ämne. Genom beslut tidigare i dag har skolöverstyrelsen bemyndigats att
försöksvis i viss utsträckning inskränka antalet förhör i den muntliga studentexamen.

Den muntliga studentexamen övervakas av censorer, som utses av
Kungl. Maj:t. Dessa äger befogenhet att underkänna en examen, även om
examinanden har godkänts av lärarna. En underkänd examen behöver dock
icke alltid göras om i sin helhet. Censorerna kan nämligen under vissa
förutsättningar medge, att examinanden i stället får undergå omprövning
i högst två ämnen, och denna prövning försiggår utan censorskontroll.
Utfaller omprövningen lyckligt, utfärdas studentbetyg för examinanden.

Kalenderåret 1951 avlade 4 425 personer studentexamen, därav 175 som
privatister. Antalet examina på latinlinjen var 1 687, på reallinjen 2 698
och på nyspråkliga linjen 40. I 85 fall hade examen vunnits efter omprövning.
Procenten underkända är vanligen låg; år 1951 underkändes
bland läroverkens egna lärjungar 5,4 procent i den skriftliga och 3,1 procent
i den muntliga prövningen.

Lärjunge, som avlagt studentexamen, har rätt att undergå fyllnadsprövning
enligt fordringarna för studentexamen. Fyllnadsprövning kan
försiggå även i ämne, som tillhör annan linje. Man brukar ofta skilja mellan
»kompetenskompletteringar» som innebär, att examinanden önskar
skaffa sig betyg i ämne, som icke har ingått i lians examen, och »konkur -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

renskompletteringar», som innebär, att examinanden vill höja det vitsord
han fått i examen.

Antalet fyllnadsprövningar har tidvis varit mycket stort. Maximum inregistrerades
år 1945, då antalet helt eller delvis fullföljda fyllnadsprövningar
uppgick till icke mindre än 9 331. Utvecklingen efter denna tidpunkt
framgår av följande tablå:

Kalenderår ......... 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951

Antal prövningar ---- 9 331 8 464 5 903 4 247 3 746 3 681 3 404.

De vanligaste kompletteringsämnena är för närvarande matematik på
latinlinjen, kemi, fysik och allmän matematik på reallinjen samt biologi
med hälsolära.

De många kompletteringarna i mitten av 1940-talet torde till övervägande
del ha varit konkurrenskompletteringar. Examinanden ville öka sin
h^tylfssumma för att fa bättre ställning i konkurrensen. Meritvärderingen
för inträde vid fackutbildningsanstalter med utrymmesbegränsning sker
dock numera i många fall efter andra grunder. Ett vitsord, som har förvärvats
vid fyllnadsprövning, värdesättes i dag vanligen lägre än samma
vitsord i studentexamen; på vissa håll medtages kompletteringsbetygen
över huvud taget icke vid poängberäkningen. Denna praxis ha lett till en
ur flera synpunkter önskvärd minskning av kompletteringsfrekvensen. I
jämförelse med antalet studentexamina måste antalet fyllnadsprövningar
dock fortfarande anses ligga högt — mot 4 425 studentexamina år 1951
står 3 404 fyllnadsprövningar.

Flertalet studenter fortsätter sin utbildning efter examen. I ett av universitetsberedningens
betänkanden (SOU 1949: 48) redogöres för en vid
Lunds universitets statistiska institution utförd undersökning rörande studenternas
sociala och ekonomiska förhållanden. Undersökningen gällde
bland annat, huru studentårgången 1943 har fördelat sig på olika slag av
fortsatt utbildning. För tiden efter 1943 kan viss ledning erhållas av de
uppgifter om studenternas tilltänkta levnadsbanor, som ingår i rektorernas
årliga rapporter till skolöverstyrelsens statistiska kontor. Dessa uppgifter
är långt ifrån definitiva — ofta tvingas som bekant en student av olika
skäl att till sist välja en annan bana, än han som gymnasist tänkt sig —
men de ger i varje fall besked om vad studenterna själva har åsyftat med
sina gymnasiestudier. Universitetsberedningens uppgifter om det faktiska
valet av levnadsbana inom årgång 1943 sammanställes i efterföljande
tabell med uppgifterna om det tillämnade valet av levnadsbana inom 1952
års årgång enligt en av skolöverstyrelsens statistiska kontor verkställd
bearbetning av rektorernas uppgifter. Tyvärr har icke exakt samma indelningsgrund
begagnats i båda fallen.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Tabell 4- Procentuell jördelning av 1943 och 1952 års studenter
på olika utbildningsvägar.

1943 års studenter

1952 års studenter

Procent

Procent

Levnadsbana

Levnadsbana

män

kv.

män

kv.

1. Universitet och fria högskolor

32

27

1. Universitet och fria högskolor

33

30

2. Tekniska högskolor......

14

1

2. Tekniska högskolor m. m. . .

18

3. Handelshögskolor.......

G

1

3. Handel, kontor, banker, för-

1

7

6

11

9

4. Övriga fackhögskolor ....

5

7

4. Apotekare, tandläkare, veteri-

närer..............

7

10

5. Folkskoleseminarierna ....

5

6

5. Seminarier...........

8

25

6. Officersutbildning.......

9

—

6. Officersutbildning.......

6

—

7. Post, tull, telegraf, järnväg .

3

4

7. Post, tull, telegraf, järnväg .

2

4

8. Socialinstitutet i Stockholm .

1

2

8. Socialinstituten, sjukvård,

socialt och husligt arbete . .

1

10

9. Gymnastiska centralinstitutet

—

2

9. Andra levnadsbanor.....

7

7

10. Utbildningsuppgifter saknas .

18

44

10. Utan uppgift avgångna . . .

7

4

Summa

100

100

Summa

100

100

Studenternas yrkesval påverkas rätt mycket av vad som för tillfället
finnes inom räckhåll och av tidsomständigheterna i övrigt. Officersbanans
anpart var sålunda större under krigsåren än nu, medan motsatsen gäller
för övergången till seminarierna. Om man får sätta tro till uppgifterna
i tabellen, skulle tillströmningen till de akademiska banorna ha ökat
under det senaste årtiondet. Siffrorna är osäkra, men samma tendens kan
utläsas även ur annan statistik. Jag kan exempelvis hänvisa till en något
annorlunda lagd undersökning, som i samband med den nyligen avslutade
utredningen rörande vidgat tillträde till högre studier (SOU 1952: 29) utförts
av byråchefen Ejnar Neymark.

1940 års skolutredning särskilde under sitt arbete en »högskolegrupp»
bestående av dem, som går till universitet och fria högskolor, tekniska högskolor,
farmaceutiskt institut, tandläkar-, veterinär-, skogs-, lantbruks- och
handelshögskolor, gymnastikinstitut, seminarier, krigsskolor och övriga anstalter
för officersutbildning eller till handelsgynmasiernas ettårskurser för
studenter, sålunda de grupper av studenter, som efter examen underkastar
sig mera omfattande fortsatt utbildning. I skolutredningens material, som
härrörde från slutet av 1930-talet, utgjorde högskolegruppen 82 procent
av de manliga och 56 procent av de kvinnliga studenterna. De båda undersökningar,
som redovisats i tabellen, utvisar någon nedgång av procenten
för manliga studenter men samtidigt en avsevärd uppgång för procenten
av de kvinnliga studenterna. Med hänsyn härtill torde högskolegruppen i

10

Kungl. Maj.ts proposition nr llf.5.

skolutredningens mening böra uppskattas till omkring 75 procent av samtliga
utexaminerade studenter.

En utredning rörande de arbetshygieniska förhållandena på
gymnasiet har för ett par år sedan utförts av skolöverläkaren professor
C. W. Herlitz och finnes tryckt som bilaga till skolöverstyrelsens utredning
rörande gymnasiereformen (Stockholm 1952 s. 206—240). Huvudsyftet
med utredningen har varit att få fram gymnasisternas genomsnittliga läxläsningstid,
fritid och sovtid.

Skolöverstyrelsen utsände i februari 1950 frågelistor till omkring 25 procent
av lärjungarna i ringarna nedom den högsta och påföljande höstterminen
jämväl till lärjungarna i högsta ringen. Listorna skulle ifyllas under
en av klassföreståndarens lektioner utan att lärjungarna i förväg varskotts
därom. När listorna utdelades, skulle klassföreståndaren upplysa klassen
om att svaren icke skulle granskas vid läroverket utan omedelbart inläggas
i ett för klassavdelningen gemensamt kuvert, som skulle tillslutas av
klassföreståndaren och av rektor vidarebefordras till skolöverstyrelsen.

Professor Herlitz sammanfattar resultaten i följande dagsschema för en
gymnasist i ringarna nedom den högsta.

»Gymnasisterna går och lägger sig omkring klockan 22. Den genomsnittliga
sovtiden är 8 timmar 50 minuter. Tidpunkten för uppstigningen på
morgonen är omkring klockan 6.50.

De skolor, som berörts av utredningen, börja vanligen klockan 8. Då
den genomsnittliga restiden är 16—17 minuter, kan man antaga, att eleverna
bruka bege sig till skolan omkring klockan 7.40. Från skolan komma
de hem omkring klockan 15.34.

Om man går ut ifrån, att tiden för middagsmålet utgör 30 minuter och
att ett kvällsmål tar 15 minuter i anspråk, blir den genomsnittliga tiden för
dessa måltider för totalmaterialet 36—37 minuter.» (55,l procent av eleverna
intaga endast ett mål efter hemkomsten från skolan på eftermiddagen.
)

»Den genomsnittliga läxläsningstiden på eftermiddagen utgör 2 timmar
49 minuter. Den sammanlagda tiden för måltider och läxläsning på eftermiddagen
utgör alltså i genomsnitt cirka 3 timmar 25 minuter.

Då eleverna i genomsnitt komma hem från skolan klockan 15.34, tidpunkten
för läggning är klockan 22 samt måltider och läxläsning på eftermiddagen
tar 3 timmar 25 minuter, kan fritiden beräknas till cirka 3 timmar.
—

Gymnasisterna läsa läxor på morgonen före skolans början eller ock under
frukostrasten under en sammanlagd tid av cirka 26 minuter.» (S. 218.)

Redogörelsen avser de fem dagarna måndag—fredag. Till måndagarna
får enligt läroverksstadgan, § 15 mom. 5, hemläxor icke givas, ej heller
till dag efter helgdag eller hel lovdag.

1 högsta ringen är den genomsnittliga sovtiden fär lärjungarna kortare
(8 t. 30 m.), läxöverläsningstiden längre och fritiden något kortare än i
föregående ring.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr Lfa.

Tabell 5. Den dagliga totala läxläsning stiden (måndag—fredag) på
gymnasiet i medeltal enligt skolöverstyrelsens lärjungeenkäter.

Latingymnasium

Realgymnasium

Fyraårigt

Treårigt

Fyraårigt ! Treårigt

Ring

Mani.

Kvinnl.

Ring

Mani.

Kvinnl.

Ring | Mani.

Kvinnl.

Ring

Mani.

Kvinnl.

LP

LIV
LIII4
LIV1

2t 40m
31 05 m
31 08 m
3t 42m

2t 47m
3t 21m
31 30 m
4t 25m

LP

L IP
LIIP

3t 16m
31 45 m
4t 31m

31 29 m
31 54 m

41 39 m

RP
RIP
R III4

RIV4

21 35 m
3t 17m
31 22m

4t 14m

2t 42m

3t 18m
3t 45m
4t 39m

RP
RIP
r in3

31 04 m
3t 44m
4t 14m

3t 14m
3t 57m
41 40 m

Närmare uppgifter om läxläsningstiden framgar av tabellen 5, vilken
på samma gång belyser olikheten mellan arbetsförhållandena pa treårigt
och fyraårigt gymnasium. Med totala läxläsningstiden menas den tid,
som på morgonen, frukostrasten eller eftermiddagen användes för läxläsning
och utarbetande av laborationsredogörelser. Som väntat stiger läxläsningstiden
upp genom gymnasiet och är större för kvinnliga än för manliga
gymnasister i samma ring. Jämföres motsvarande ringar pa fyraarigt
och treårigt gymnasium, alltså II4 med l3, III4 med II” och IV4 med III'',
befinnes det treåriga latingymnasiet genomgående vara mera belastat med
hemarbete än det fyraåriga. I fråga om realgymnasiet är skillnaden mindre
påfallande. RII4 har mera hemarbete än RF, men R III4 mindre än
R II3; beträffande högsta realringarna kan ingen differens anses vara med
säkerhet påvisad.

Professor Herlitz anser det ådagalagt, att gymnasisterna har en längre
arbetsdag, än de skäligen borde ha. Särskilt gäller detta för dem, som av
olika anledningar måste underkasta sig ett större arbete än genomsnittslärjungarna.
Herlitz uppställer målet, »att arbetet i skolan så regleras och
hemarbetet så organiseras, underlättas och beskäres, att flertalet gymnasister
kan beräknas ha avslutat dagens arbete senast i tidsperioden klockan
18—19.»

Slutligen har professor Herlitz velat utreda, vilka läroämnen som är mest
arbetskrävande. I enkätformuläret intogs i detta syfte uppmaningen:
»Angiv tre ämnen i vilka läxläsningen brukar taga längsta tiden. Börja
med det ämne, som tar längsta tiden.» I svaren nämnes framför allt språk
och matematik. I vissa fall är utslaget siffermässigt mycket klart. Sålunda
har 70 procent av lärjungarna i LII3 nämnt latin i första rummet och
Öl procent franska i andra rummet. Värderingen av lärjungeomdömena är
svårare, då man icke med säkerhet vet, huruvida lärjungarna avsett överläsningstiden
per läxa eller per vecka. Om läxgivningspraxis är någorlunda
lika i olika ämnen, måste tydligen överläsningstiden per vecka stiga med
ämnets timtal.

12

Kung1. Maj.ts proposition nr 145.

K r i t i ken av det n u v arande g y in n a s i e t.

Riktlinjerna för den nuvarande gymnasieorganisationen uppdrogs vid
1927 års riksdag.

Dåvarande departementschefen sammanfattade i propositionen angående
det högre skolväsendets organisation (nr 116) det existerande skolsystemets
brister i konstaterandet, att lärjungarna under skoltiden icke förvärvade
erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos
de från skolorna utgångna lärjungarna i många fall vore alltför ytliga och
obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt toge lärjungarnas förståndsverksamhet
i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet,
av vilka karaktärsdaningen berodde. Väsentligt ändrade förhållanden
kunde uppnås endast om lärjungarna bereddes möjlighet till större samling
i sitt arbete.

Mer än i nagon annan skolform trycktes arbetet på gymnasiet av en
överbelastad timplan och ett splittrande mångläseri. Ända upp till It läroämnen
lästes samtidigt på det högsta stadiet delvis med låga timtal.

»För en var, som äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste
det stå som ett obestridligt faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar,
ja i vissa fall rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och
personhghetsbildningens synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en
sådan synpunkt först och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt
förekommande ämnena. Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning
med hänsyn till det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de
olika ämnenas fördelning på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet,
att de kulturella och pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses.
Ur pedagogisk synpunkt är det önskvärt, att en samling, en koncentration
av kunskapsstoffet åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet
av kunskaper som personlighetens utbildning. För att de olika
gymnasielinjerna skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes
studiearbetet inom envar av dem böra koncentreras kring en kärna av
ämnen till begränsat antal och med så långt ske kan inre samhörighet.
Jag är övertygad om att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande
tids- och kraftödande splittringen i studierna skulle kunna åtminstone
i väsentlig grad försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå
fram till en arbetsmetod, som ledde till större självständighet och gå ve
dem, åtminstone i någon mån, en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt
och vetenskaplig metod. Men även ur kulturell synpunkt skulle så
anordnade gymnasialstudier vara gagneliga, därigenom att de kunde bättre
motsvara det behov av olika slag av bildning, som det nutida, rikt förgrenade
kulturlivet kräver, och de skulle jämväl få praktisk betvdelse för lärjungarnas
förberedelser för framtida levnadsbanor.» (S. 189.)

Departementschefen föreslog, att vid sidan av latin- och realhnjerna en
tredje linje skulle inrättas. På den nya linjen borde studiets centrum förläggas
till vissa av de levande kulturspråken, det borde således bli en n yspråklig
linje. Tills vidare borde dock endast ett begränsat antal gym -

13

Kungl. May.ts ''proposition nr 145.

nasier kompletteras med en dylik linje. Härför talade bland annat ekonomiska
och lokala skäl: lärjungeantalet var då för tiden icke så stort, att
man kunde förutsätta tillräcklig anslutning till tre linjer.

Riksdagen (skrivelse nr 262) fann de framställda anmärkningarna mot
1905 års gymnasium obestridliga. En god och ändamålsenlig gymnasieorganisation
kunde icke åvägabringas utan att de bleve i möjligaste man
undanröjda. Riksdagen anslöt sig i överensstämmelse härmed till de i
statsrådsprotokollet framkomna strävandena att koncentrera och individualisera
studierna på gymnasiet men ansåg departementschefens förslag
icke leda så långt som önskvärt vore (s. 83). Kring en kärna av kvalitetsämnen,
som vore obligatoriska, borde genom lärjungarnas fria tillval grupperas
ämnen, som mera återspeglade de individuella anlagen och kunde ha
betydelse för en blivande levnadsbana. Den fasta ämneskärnan borde bestå
av ämnen, som ger vederbörande linje dess särskilda karaktär, men ej
heller utesluta ämnen, som är av mer personligt utvecklande och allmänbildande
karaktär. För att förebygga ämnesträngsel och alltför stor arbetsbelastning
och för att i allmänhet vinna den koncentration, som framhållits
såsom nödvändig, måste man avsevärt inskränka antalet ämnen
(s. 85); närmast tänkte sig riksdagen, att ämnena i de båda differentierade
ringarna kunde begränsas till sju. Antalet ämneskombinationer finge dock
icke bli alltför stort: tillval borde ej få ske, om därigenom särskild undervisning
komme att anordnas för ett alltför ringa antal lärjungar. Olika
alternativ kunde tänkas vid genomförandet av de grundprinciper, till vilka
riksdagen anslutit sig. Erforderlig utredning borde verkställas genom
Kungl. Maj:ts försorg, varefter det finge ankomma på Kungl. Maj:t att
fastställa den ordning, som kunde anses lämplig (s. 87). En organisation
av gymnasiet i enlighet med de grunddrag som anförts skulle enligt riksdagens
mening kunna giva tillräckligt utrymme åt lärjungarnas personliga
önskningar och behov med hänsyn till deras framtida verksamhet och jämväl
tillgodose individuella studieintressen, samtidigt som garantier funnes
för att de allmänna krav på gymnasieundervisningens omfattning bleve
fyllda, vilka med rätta kunde ställas på densamma. Under sådana förhållanden
vore det ej erforderligt att anordna särskild nyspråklig linje. En
ämneskombination omfattande de tre främmande levande språken kunde
åstadkommas genom lärjungarnas tillval och motsvarade reellt en nyspråklig
linje.

Den av riksdagen uppdragna gymnasieorganisationen har under årens
lopp prövats i ett par former. De första åren fick lärjungarna fritt tillvälja
sina ämneskombinationer, men från och med år 1933 begränsades valfriheten
till ett antal i läroverksstadgan angivna ämneskombinationer.

Erfarenheterna av det differentierade gymnasiet diskuteras utförligt av
10/,0 års skolutredning i dess gymnasiebetänkande (SOU 1947:34). I viss
utsträckning har syftet med reformen vunnits, säger skolutredningen. »Lär -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

jungarna i de båda högsta ringarna ha efter reformen kunnat koncentrera
sig på ett mindre anta] ämnen, en viss fördjupning i studierna har här otvivelaktigt
skett, särskilt i vissa ämnen, och arbetsförhållandena i det hela
förbättrats. Såtillvida har det år 1927 införda systemet medfört obestridliga
fördelar.»

»Å andra sidan ha också uppenbara olägenheter framträtt, och differentieringen
har icke motsvarat de förväntningar, som knötos till den. Den
specialisering, som den innebar, har drivits för långt, och det har visat
sig allvarliga brister i de ungas allmänbildning, vilket med skärpa påtalats

av universitet och högskolor och andra fackutbildningsanstalter.---

Icke minst i de ungas språkliga utrustning anse sig dessa ha konstaterat
brister. Valet av ämneskombination, som med hänsyn till den starka specialiseringen
faktiskt har inneburit ett val av studieriktning och framtida
arbetsområde, har måst träffas alltför tidigt. Ej sällan har en viss planlöshet
kommit att prägla detta val av ämnen. De olika ämneskombinationerna
ha icke varit likvärdiga, ej heller lika med hänsyn till arbetsbördan:
somliga ha krävt ett avsevärt mindre antal lektionstimmar än andra och
varit avgjort lättare. I alltför många fall har valet därför kommit att ske
mera med hänsyn till uppfattningen om ämneskombinationens ''lätthet’ och
fördelaktighet ur skolarbets- och examenssynpunkt än med hänsyn till det
verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta ha eleverna vid sitt
val även varit försatta i tvångsläge: de ha icke kunnat välja den kombination,
som de velat och varav de haft behov, då antalet lärjungar, som önskat
tillvälja, ämnena i fråga, varit för litet. På grund av dylika omständigheter
har differentieringssystemet kommit att i stor utsträckning framtvinga
kompletteringar efter studentexamen, vilka varit förenade med stora
kostnader för den enskilde och vilka ytterligare förlängt den redan förut
långa utbildningstiden.» (S. 222.)

Jag avstår från att återgiva det detaljresonemang, varmed skolutredningen
närmare motiverar kritiken, enär de talrika där anförda sifferuppgifterna
numera är mer eller mindre föråldrade. I vilken utsträckning det
är riktigt, att vissa ur allmänbildningssynpunkt viktiga ämnen blivit tillbakasatta
och att studenternas språkliga utbildning genom tillvalssystemet
blivit otillfredsställande, kan bedömas av den aktuellare statistik, jag
i det föregående meddelat (tab. 3 s. 6). Antalet fyllnadsprövningar framgår
också av de siffror jag nyss anfört (s. 8). Skolutredningen fann med
rätta 1945 års siffror oroväckande höga; de ha nu sjunkit till tredjedelen,
varmed givetvis icke är sagt, att de påtalade missförhållandena äro nöjaktigt
avhjälpta.

De omständigheter, skolutredningen i sin kritik andragit, åberopas slutligen
av utredningen till förmån för en ny organisation med fastare linjer.
»Problemet är, hur man med detta system skall kunna vinna den grad
av rörlighet, som samtidigt måste anses önskvärd, och kunna bibehålla
eu rimlig begränsning av antalet samtidigt lästa ämnen för det högsta
gymnasiestadiet.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

15

Utredningsarbetet under 1940-talet.

Enligt gällande läroverksstadga skall gymnasiet bibringa lärjungarna en
fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; först i andra rummet
nämnes dess uppgift att förbereda de fackstudier, som ingå i de ungas
yrkesutbildning.

De båda utredningar, som under 1940-talet bearbetade gymnasiets organisationsproblem,
har varit ense om att starkt understryka allmänbildningskravet.
Enligt 1940 års skolutredning bör gymnasiets
ändamål vara »att med arbetsformer, som äro ägnade att utveckla en mognare
ungdoms individuella anlag och intressen, meddela en vidgad och fördjupad
allmän medborgerlig bildning, lämpad att tjäna som grund för
högre utbildning» (s. 191). 1946 års skolkommission accepterar denna målsättning.
Termen medborgerlig bildning reserveras dock av kommissionen
för den bildning, som varje människa har behov av i sin egenskap av medborgare,
och bör sålunda avse den obligatoriska medborgarskolans bildningsinnehåll;
kommissionen föreslår, att orden »allmän medborgerlig bildning»
ersättes med »allmänbildning» (SOU 1948:27 s. 266—267).

Den av utredningarna sålunda intagna principståndpunkten utesluter
givetvis icke att vid gymnasieorganisationens praktiska utformning skälig
hänsyn tages jämväl till dess för utbildnings uppgift. Jag
har i det föregående återgivit vissa data rörande de utexaminerade studenternas
fördelning på olika utbildningsvägar (tab. 4 s. 9) och hänförde därvid
omkring tre fjärdedelar till den grupp, som använder sin studentexamen
såsom underlag för fortsatta organiserade studier av ett eller annat
slag. Till den egentliga akademiska utbildningen går något mer än halva
antalet studenter. De båda utredningarna är ense om att gymnasiets uppgift
att förbereda fortsatta studier icke står i någon olöslig konflikt med
dess allmänbildande uppgifter.

Skolutredningen refererar några representativa uttalanden av de akademiska
kollegierna och sammanfattar dem i följande ord: »De anspråk, som
från högskolornas företrädare ställas på gymnasiet, gå i första rummet ej
ut på en starkare specialisering inom den ämneskrets, som skall bli föremål
för fackstudier, ej heller på ett fördjupande av undervisningen, som
föregriper de sedan följande vetenskapliga studierna, utan just pa en bredare
allmän bildning, som ger vad den med nödvändighet starkt specialiserade
högskoleutbildningen icke kan ge.»

Det oaktat kan, framhåller utredningen, vad som för högskolorna är
önskvärt överstiga vad som för gymnasiet är möjligt:

»Om de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna och de tekniska högskolorna
önska, att deras alumner vid studiets början skola utom eu god
medborgerlig bildning och en allmän humanistisk skolning, innefattande
jämväl avsevärd färdighet i modersmålets muntliga och skriftliga behand -

It)

Kungl. Majds proposition nr lJjö.

Krig, äga både goda förkunskaper i matematik, fysik och kemi och god behärskning
av tre främmande språk, så äro dessa" önskemål alla helt naturliga
och väl grundade; svårigheten är, att de icke alla kunna förverkligas
inom ett gymnasium med rimligt antal årsklasser. För en blivande nyfilolog
borde en god förutbildning omfatta grundliga studier såväl i de tre
moderna språken som i latin och grekiska; en sådan ämneskombination finnes
emellertid icke i gymnasiet och lärer icke heller kunna åstadkommas
inom en pedagogiskt försvarlig undervisningsplan.» (S. 176—177.)

Om en försiktig avvägning av de skilda intressena sörjer för att specialiseringen
för olika högskolestudier icke drives för långt, stöder emellertid
gymnasiets bildningsuppgifter varandra. »Det är så långt ifrån att den
förberedande kontakt med olika vetenskapsgrenar, som en väl avvägd
förutbildning för högskolestudiet innebär, skulle i och för sig utgöra ett
för den högre allmänbildningen främmande och hinderligt element, att
en sådan tvärtom är till största gagn just för den allmänna orientering i
nutidslivet, som är så värdefull för en mera kvalificerad medborgarbildning»,
anmärker skolutredningen.

Jämväl skolkommissionen anser den gamla stridsfrågan, huruvida gymnasiet
bör ge allmänbildning eller specialbildning, vara mogen för avskrivning.
Gymnasiet bör ge intellektuell skolning, uppodla vissa färdigheter,
som är nödvändiga i synnerhet för högre studier, ge en fördjupad orientering
i de humanistiska och naturvetenskapliga ämneskretsarna och meddela
det förråd av kunskaper och insikter, som är oumbärligt för fortsatt utbildning.
På samma gång skall gymnasiestudierna genom sin allmänbildande
karaktär motverka uppkomsten av en andlig isolering, som i fortsättningen
kan göra själva fackarbetet sterilt och medföra sociala risker.
Undervisningen på gymnasiet kan därmed ses även som en förberedande
yrkesutbildning.

Fn sådan uppfattning behöver givetvis icke leda till ett gymnasium utan
linjeklyvning. Allmänbildningen kan få skiftande innehåll och vara inriktad
åt olika hall utan att därför förlora sin karaktär av allmän bildning,
påpekar kommissionen; den kan och bör vinnas på olika vägar, inom delvis
skilda ämneskretsar och med olika metoder.

Att en klyvning av gymnasiet i bildningslinjer är nödvändig ur u t v e c klings
psykologisk synpunkt, betonas i själva verket starkt av båda
utredningarna.

Den olika inriktningen av individens anlag och intressen tar sig på gymnasiestadiet
synnerligen tydliga uttryck och gör det olämpligt och i många
fall till och med omöjligt att låta alla vinna den önskade allmänbildningen
på samma väg, med samma metoder, inom samma ämnen, framhåller skolutredningen.
»Medan den enes förstånd, uppfattningsförmåga och omdöme
bäst utvecklas och odlas genom ingående naturiakttagelse, främjas den
andres utveckling naturligast och säkrast genom studiet av historia, språk
och andra humanistiska ämnen.»

17

Kungl. May.ts proposition nr 145.

Liksom skolkommissionen anser skolutredningen, att gymnasiets undervisning
skall ge en grundligare orientering i natur- och kulturlivet, än realskolan
kan skänka sitt yngre och mindre mogna lärjungeklientel, en större
behärskning av främmande språk och andra hjälpmedel att på egen hand
tillägna sig kunskap och, icke minst, en vidare syn, ett skärpt sinne för
sammanhangen, en viss träning i fördjupat studium och därmed eu säkrare
förmåga att bilda sig ett självständigt omdöme i skilda ämnen. Därtill
kommer icke minst ökade krav på färdigheten att uttrycka sina tankar i
tal och skrift.

»Inom denna rymligt tilltagna ram äro starka variationer möjliga», fortsätter
skolutredningen. »Den allmänna orienteringen i omvärlden kan
naturligtvis vara mera humanistisk eller mera naturvetenskapligt inriktad.
Inom kulturvetenskapernas krets kan huvudintresset vändas åt det historiska
eller åt det språkliga, språkstudiet i sin tur kan koncentreras på de
klassiska eller på de moderna tungomålen, och i senare fallet kan tyngdpunkten
förläggas till engelska, franska eller tyska, ja till och med till
spanska eller ryska, utan att allmänbildningens idé på något sätt kan sägas
vara lämnad ur sikte. På samma sätt kan inom naturvetenskapernas krets
anspråken på allmänbildning fullt tillgodoses, även om tonvikten faller
starkare på geografien, på biologien, på fysiken eller på kemien.» (S. 172.)

Gemensamt för all gymnasieutbildning måste däremot vara, att den fyller
vissa krav på kunskapens kvalitet.

Skolkommissionen finner det likaledes vara en oundgänglig förutsättning
för studiernas fruktbarhet, att gymnasiets program anpassas efter lärjungarnas
individuella anlag och intressen. Studierna måste främja och
icke förkväva de personliga intressena.

»Vilken värdeskapande kraft, som ligger i de personliga intressena, kunde
lätt belysas med exempel från andra områden än skolans. Det finnes
autodidakter, ofta i oansenlig samhällsställning, som på sitt område gjort
vetenskapliga insatser, vilka belönats med de högsta akademiska erkännanden.
I ett land som vårt, där så många av de bästa krafterna ''från ett
ringa upphov’ gått fram till ledande ställningar, är det särskilt vanligt,
att intresset för någon sida av samhällslivet blivit utgångspunkten för ett
studiearbete i fria former, vilket hämtat sitt material från allt vidare fält
och så småningom lett fram till ett aktningsvärt vetande, kombinerat med
samhällsinsatser av verklig betydenhet. _

Det är i grunden icke mycket annorlunda i skolan. Det gäller där i
första hand att skapa de emotionella förutsättningarna för inträngandet

1 lärostoffet.---Fantasien måste lösas och lockas att söka sina före mål

även bland det som skolan bjuder. Där detta lyckas, likgiltigt i vilket
ämne, har förutsättningarna skapats för utbildningen av ett personligt intresse,
som ofta växer vidare av sig självt och i sinom tid till och med kan
bli centrum i ett livsverk. Där det misslyckas, är kunskapen en död vara,
som måste skrivas ned i värde för varje år som går.» (S. 28G—287.)

Det kan dock icke förutsättas, att unga människor i gemen redan vid
inträdet i gymnasiet skall vara pa det klara med sig själva, sina möjlig 2

—• liihang till riksdagens protokoll 1903. 1 sand. Nr 11,0.

18

Kungl. May.ts ''proposition nr 1^5.

heter och sina framtidsmål. Gymnasiet har även en yrkesorienterande
uppgift. »De unga måste få utrymme att känna sig för i olika
riktningar, de måste få möjlighet att pröva håg och intressen, de individuella
anlagen måste ... få tillfälle komma till uttryck i ett arbete, som
ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet», skriver skolutredningen.

Skolkommissionen avvisar alla anspråk på att gymnasiet skall ge direkt
yrkesinriktad undervisning men tilldelar liksom skolutredningen gymnasiet
yrkesorienterande uppgifter:

»Gymnasiet måste låta de unga pröva sina krafter på skilda intellektuella
områden. Så småningom klarnar både intresseinriktningen och arten
av lärjungens begåvning, varigenom det blir möjligt att mot gymnasiets
slut låta eleven specialinrikta sig. Skolkommissionen måste alltså jakande
besvara ... frågan, huruvida gymnasiet skall vara öppet också för det bredare
klientel, som inte fortsätter sin utbildning vid universitet och högskolor.
» (S. 269.)

I väsentliga delar är de båda utredningarna således ense om gymnasiets
uppgifter ur allmänbildningens, förutbildningens, personlighetsfostrans och
yrkesvalets synpunkter. Det är därför rätt naturligt, att de också i fråga
om linjedelningsproblemet kan följas åt en god bit på vägen.
Båda föreslå, att en tredje gymnasielinje skall inrättas.

_ En uppdelning av gymnasiet på tre fasta linjer synes oss utgöra den lösning,
som motsvarar den fortsatta utbildningens och arbetslivets behov
samtidigt som den tar hänsyn till elevernas olika läggning och intresseinriktning
och deras utveckling under studietiden, säger skolutredningen.
»Den råder bot för den nuvarande alltför starka splittringen och möjliggör
på samma gång den koncentration och fördjupning av studierna, som allmänt
anses som ett önskemål. Med en tredelning kan på högstadiet en viss
begränsning ske i antalet samtidigt lästa ämnen i jämförelse med vad som
är möjligt vid endast två fasta linjer. I den mån en ytterligare differentiering,
låt vara mindre långtgående än den nuvarande, anses av behovet
påkallad, ha vi funnit, att den utan större svårighet kan ordnas inom de
tre huvudlinjernas ram, och vi föreslå också en viss sådan differentiering.»
(S. 230.)

Utredningen söker bilda sig en uppfattning om vilka lärjungegrupper,
som kan antagas nyttja den tredje linjen och anger därefter på följande
sätt de huvudsakliga krav, som linjen måste uppfylla,

»Linjen får icke bli så heterogen, att samling och koncentration i studiet
direkt motverkas eller att den icke riktigt passar någon begåvningstyp.

Den får---icke upptaga så mycket elementärt stoff i olika ämnen,

att det icke blir möjlighet till fördjupning på någon punkt. Den får slutligen
—--icke bli lättare än de övriga linjerna, så att den icke blir

likvärdig med dessa utan systematiskt drar till sig klent begåvade studerande,
vilka på denna väg kunna nå en studentexamen, som de annars
icke skulle få. Så gott som allmänt har man också varit ense om att majoriteten
av eleverna på den tänkta linjen särskilt eftertraktat goda och användbara
kunskaper i moderna språk. Det har även för oss framstått som

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

naturligt, att modema språk skola få en stark ställning på denna linje.
För blivande handelsstuderande eller kontorsfolk av olika kategorier är en
sådan anordning uppenbarligen väl tillrättalagd. Men den tillgodoser också
önskemål och behov inom vidare kretsar av studerande. Detta utesluter
icke, att för vissa av de här ifrågavarande eleverna en breddad och fördjupad
utbildning inom något annat ämnesområde med motsvarande begränsning
av den språkliga utbildningen skulle vara lämpligare. Särskilt
torde detta gälla dem, som planera högskolestudier inom samhällsvetenskapliga
och psykologisk-pedagogiska discipliner. För dem vore tvivelsutan
en starkt social inriktning av gymnasiestudierna en värdefull förbildning.
Även de andra hithörande elevgrupperna äro otvivelaktigt väl betjänta
med en grundlig orientering i det moderna samhällets förhållanden.
Strängt taget gäller detta samtliga studerande, och ett visst vidgat utrymme
åt en dylik samhällsorientering är i själva verket önskvärd på samtliga
linjer. Detta önskemål ha vi också sökt tillmötesgå, men det är icke
möjligt att på latin- och reallinjen med deras ansträngda arbetsordning
tillgodose detta önskemål i den utsträckning, som kan genomföras på en
linje utan det tidskrävande latinet och utan de likaledes tidskrävande stora
matematik-, fysik- och kemikurserna. Vi hålla alltså före, att en grundlig
modemspråklig utbildning och en grundlig samhällsorientering äro de mål,
som man särskilt bör eftersträva på den nya linjen, så långt möjligt i förening
men eventuellt även genom viss differentiering inom linjen.» (S.
240—241.)

Skolutredningen föreslår, att den tredje linjen benämnes språklinj
e n, men betraktar detta namn som en av praktiska skäl föranledd förkortning
av den i och för sig riktigare beteckningen språklig-sociala linjen.
Linjen skulle i de två högsta ringarna förgrena sig i två, av vilka den ena
framför allt skulle kännetecknas av ett högt timtal för de moderna språken
och den andra bland annat av en starkare ställning för matematiken,
medan det för båda karakteristiska bleve den starka betoningen av det
moderna samhällets förhållanden.

Skolkommissionen utgår från att linjedelningen måste beakta de stora
intresseområden, som brukar ge sig till känna under gymnasiestudierna.

»De sammanfaller av naturliga skäl med centrala områden inom det
nutida kulturlivet. De naturvetenskapliga ämnena med sitt stödämne,
matematiken, bildar i den nuvarande skolorganisationen ett sådant naturligt
intressecentrum, kärnan i den nuvarande reallinjen. De bör även i den
blivande organisationen behålla denna ställning. Språken är ett lika naturligt
intressecentrum, och de bör i det nya gymnasiet behålla sin ställning
som latinlinjens karaktärsämnen. Därjämte utpekas emellertid genom utvecklingens
gång en tredje intressekärna, redan välkänd som sådan för alla
dem som på nära håll iakttagit skolungdomens intresseinriktning. Allt
tyder på att studiet av samhället, i dess historiska tillblivelse och i dess
nuvarande gestalt, i framtiden för allt fler lärjungar kommer att framstå
som skolarbetets medelpunkt. På alla linjer bör sainhällsstudiet ha en fast
och oomtvistlig ställning, men det är blott naturligt att därutöver på en
linje — den nya tredje linjen — utrymme bjudes för ett vidgat studium,
inom vilket personliga studieintressen bör kunna finna sitt naturliga utlopp

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

lika väl som i de naturvetenskapliga ämnena eller språken. På varje linje
bör linjens karaktärsämnen gå fram med timantal, som är stora nog att
möjliggöra ett sunt arbetssätt och en begynnande fördjupning.» (S. 287.)

Enligt skolkommissionens mening bör latinlinjen i den framtida skolorganisationen
vara den verkliga språklinjen, de blivande språkmännens
och språklärarnas linje, medan den tredje linjen bör peka fram mot aktiva
samhällsuppgifter, som kräver en större inlevelse i samhällets utveckling,
insikter om dess hjälpkällor och kraftspel och en mera ingående kännedom
om det sociala arbetets riktlinjer och mål. Kring det historiskt grundade
samhällsstudiet bör linjens övriga ämnen grupperas, så valda, att linjens
allmänbildande karaktär kan komma till sin fulla rätt. För denna linje
skulle beteckningen sociallinje vara adekvat, om man endast toge hänsyn
till studiernas innehåll. Beteckningen kan dock ge felaktiga associationer
i den riktningen, att linjen endast skulle förbereda för samhällsstudier.
Kommissionen föreslår därför beteckningen den allmänna linjen,
motiverad därav, att linjen i viss mån utgör en syntes av de båda övriga
linjerna utan dessas speciella betoning.

Gymnasiets linjedelning kan emellertid icke ses som en rent pedagogisk
fråga, framhåller kommissionen. Linjedelningen måste även svara mot
samhällets behov. Först om det visar sig, att de intressecentra, som delar
upp eleverna i olika huvudgrupper, motsvaras av en likartad fördelning
av den intellektuella samhällsgruppens yrkesmässiga uppgifter, har man
fått ett fast grepp om linjedelningens problem.

Kommissionen finner sig därmed, liksom tidigare skolutredningen, ställd
inför uppgiften att bedöma, vilka levnadsbanor som kan ifrågakomma för
lärjungar, som väljer den tredje linjen. Kommissionen baserar sina överväganden
på en av byråchefen Neymark utarbetad promemoria, som finnes
återgiven såväl i kommissionens principbetänkande som i 1950 års
skolproposition (nr 70, s. 586—588). Resultatet avviker i vissa delar från
skolutredningen. Kommissionen betonar starkare linjens samhällsorienterande
uppgifter och anser att dess uppgifter som språklinje i stället kan
träda tillbaka.

En av de grupper, som skolutredningen särskilt räknat med, nämligen
blivande handelsstuderande och kontorsfolk, har redan sin särskilda skolform
i handelsgymnasiet, där de moderna språken av naturliga skäl intager
en framskjuten ställning. En utbyggnad av den merkantila gymnasieorganisationen
är enligt kommissionens mening behövlig och har för övrigt
under de senare åren på flera orter kommit till stånd som resultat av lokala
initiativ. Behovet av förbildning för merkantil yrkesutbildning minskas
genom denna utveckling vid de allmänna gymnasierna, och därmed förlorar
ett av huvudargumenten för den tredje linjens utformning som nyspråklig
linje successivt en del av sin slagkraft, framhåller kommissionen.

En liknande förskjutning i bedömningsgrunderna är en följd av den av
skolkommissionen föreslagna och numera i princip beslutade omläggningen

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.^5.

av utbildningen för klasslärarna på folkskolans mellanstadium. Undervisningen
vid de blivande lärarhögskolorna skall i stort sett utgå från det
kunskapsmått, som brukar inhämtas genom gymnasiestudier. För den stora
gruppen av blivande klasslärare passar de nuvarande gymnasielinjerna inte
helt. Men ännu mindre skulle en nyspråklig linje passa, konstaterar kommissionen.
»Gruppen är talmässigt så stor, åt det kan vara berättigat att
ta hänsyn till dess intressen vid gymnasieorganisationens omdaning. De
blivande klasslärarna behöver förbildning i kristendomskunskap, modersmålet,
historia, samhällskunskap, psykologi, geografi, biologi, matematik,
fysik, kemi och engelska; de bör liksom andra gymnasister få en god språklig
utbildning, men en ensidig inriktning på moderna språk är de inte betjänta
av.»

En gymnasielinje med koncentration kring samhällsstudiet bör också
kunna motse en stigande anslutning av ungdom, som förbereder sig för
förvaltningsarbete eller socialt arbete. Åtskilliga torde bli tjänstemän i
statlig, kommunal eller enskild förvaltning (ämbetsverken, posten, arbetsförmedlingen;
kommunernas drätselförvaltning, polisen; bank- och försäkringsväsendet,
organisationernas förvaltning), en annan grupp funktionärer
inom socialvården (kuratorer, barnavårdsmän, socialassistenter, yrkesvägledare,
arbetsvårdstjänstemän, föreståndare för barnhem, ålderdomshem,
ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter m. m.). Linjen bör också ligga väl
till för dem som syftar till en pol. mag.-examen eller ämnar söka sig en framtid
som fackpsykologer. Slutligen torde det vara naturligt, att lärjungarna
vid en gymnasielinje med social prägel relativt ofta söka fortsatt utbildning
vid socialinstituten, ehuru studentexamen i detta fall icke är en nödvändig
grund.

Skälen för att ge den nya linjen nyspråklig karaktär har en gång varit
goda nog, medgiver kommissionen, men de har på grund av tidsutvecklingen
successivt försvagats, samtidigt som nya behov framträtt, vilka ger sig till
känna med sådan styrka, att de måste bli bestämmande för den nya linjens
byggnad.

I varje fall har en allmän linje ett klart existensberättigande vid sidan av
de båda äldre, även när frågan bedömes med hänsyn till samhällets behov,
understryker kommissionen. Ingen av de tre linjerna har fått sig tillmätt
en alltför snäv uppgift, de fyller samtliga det grundläggande kravet, att
valet av linje inte får innebära ett för tidigt yrkesval. Tillsammans med de
fristående tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna täcker dessa linjer,
så vitt man för närvarande kan se, tämligen väl de aktuella behoven av
gymnasial utbildning.

I fråga om den inre strukturen av gymnasiets bildningslinjer är skillnaden
mellan skolutredningens och skolkommissionens förslag mera framträdande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

Skolutredningens förslag innebär, att var och en av de tre linjerna i näst
högsta ringen skall klyvas i två: latinlinjen i en helklassisk och en halvklassislc
gren, reallinjen i en matematisk och en biologisk gren och språklinjen,
såsom jag redan nämnt, i en nyspråklig och en matematisk gren.

Klyvningen av latinlinjen åsyftar att bereda möjlighet till undervisning
i grekiska för det mindre tal lärjungar, som har behov av detta
ämne. Timmarna skulle tagas på bekostnad av andra språk: tyska och
franska. Den allmänna språkutbildningen på den helklassiska linjen kan
väntas bli så god, att dessa förluster kunna bäras.

Ytterligare differentieringar av linjen befinnas dock behövliga. Man kan
till och med säga, att utredningen gjort en ansats till treklyvning, då lärjungarna
på den halvklassiska grenen skulle ha rätt att utbyta tyska mot
matematik. I högsta ringen skulle därjämte flertalet av undervisningstimmarna
i franska efter lärjungarnas fria val kunna utbytas mot biologi med
hälsolära.

Klyvningen av reallinjen motsvarar den uppdelning i specialmatematici
och biologer, som redan nu i praktiken förekommer (se ovan tab. 2
s. 5). Till den förra gruppen hör framför allt de blivande ingenjörerna av
olika slag och till den senare de blivande läkarna, tandläkarna, veterinärerna,
farmaceuterna m. fl. Biologerna skulle läsa mindre matematikkurser
i de båda högsta ringarna och disponera den sålunda frigjorda tiden för
biologi med hälsolära.

Motiven för klyvningen av språklinjen har redan berörts. Även
på språklinjen skulle i högsta ringen ytterligare en differentiering förekomma,
varvid franska skulle ställas mot biologi. Den föreslagna valfriheten
mellan franska och biologi på språklinjen och på latinlinjens halvklassiska
gren avsåg att göra dessa linjer mera användbara för blivande
folkskollärare.

Antalet samtidigt lästa ämnen skulle i vissa fall ökas. På reallinjen
springer antalet läroämnen i de båda högsta ringarna upp till 9 på den
matematiska och 10 på den biologiska grenen mot för närvarande normalt
8. Det oaktat har utredningen icke funnit det möjligt att på alla linjerna
få med samtliga de ämnen, som ur allmänbildningssynpunkt kunna te sig
önskvärda. Utredningen föreslår därför, att s. k. orienteringskurser
skall anordnas i ämnen, som icke förekommer eller icke föres fram
till studentexamen på vederbörande linje. Dylika kurser föreslås i biologi
med hälsolära, fysik och kemi på latinlinjen, i biologi med hälsolära på
reallinjens matematiska gren och i biologi med hälsolära och kemi på
språklinjen.

En orienteringskurs skulle i regel omfatta en timme i veckan, varunder
läraren föredrags- eller samtalsvis skulle genomgå i ämnet centrala frågor
utan att egentlig kursläsning skulle förekomma.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut5.

»Bredden i framställningen och detaljerna böra härvidlag icke fixeras
utan överlåtas åt lärarens omdöme, men tämligen utförliga anvisningar
böra ges angående uppgifter, vilka kunna vara lämpliga för dylik behandling
och bland vilka läraren kan välja. I det hela gäller det att göra ett
för lärjungarnas fattningsförmåga och förkunskaper avpassat urval ur de
fullständiga skolkurserna i ämnet, men läraren bör särskilt sträva efter
att ge lärjungarna föreställning om de problem, som i respektive ämnen
äro aktuella inom den moderna forskningen och den moderna tekniken.
Lärjungarna böra lämpligen göra anteckningar under lektionerna. Lärobok
i egentlig mening synes i regel icke böra användas vid denna orienterande
undervisning, och krav på inhämtande av viss kurs böra icke ställas. Men
läraren bör genom samtal förvissa sig om att lärjungarna i det stora hela
ha tillgodogjort sig framställningen, och det torde åtminstone ofta visa
sig nödvändigt för läraren att vid lektionens början övertyga sig om att
det sist genomgångna riktigt uppfattats, för att han med behållning för
eleverna skall kunna gå vidare. Likaså kan det vara lämpligt att efter
varje huvudmoments behandling göra ett överblickande förhör. En läsebok
i ämnet, som står till lärjungarnas förfogande torde vara önskvärd om
också icke nödvändig.» (S. 419—420.)

Om ett ämne i en ring endast förekommer i form av en orienteringskurs,
skulle vitsord icke ges i ämnet men anteckning göras på betyget, att eleven
på ett tillfredsställande respektive icke tillfredsställande sätt deltagit i undervisningen.
För lärjungens flyttning och godkännande i examen skulle
deltagandet i orienteringskurserna icke spela någon roll.

Skolutredningen är medveten om att den föreslagna organisationen innebär
ett uppgivande av vissa anordningar, som tillkommit för att främja
en reform av gymnasiets inre arbete, och överväger, huruvida icke inom
ramen för den nya organisationen andra åtgärder kunde vidtagas för att
effektivt underlätta strävandena att individualisera undervisningen och
befordra lärjungarnas självverksamhet. Utredningen ser en utväg i vissa
förstärknings an ordningar i gymnasiets två högsta ringar. En
normal klassavdelning skulle delas i två grupper under ett begränsat antal
timmar, i regel (i—10 per vecka.

»Vid den delade undervisningen böra individuellt arbete och grupparbete
få stort utrymme. Enskilda duktiga lärjungar böra kunna få arbeta i hemmet,
i bibliotek, på laboratorium o. s. v. Om läraren vill använda en sådan
timme för genomgång av något, vari hela gruppen enligt hans mening bör
deltaga, bör sådan permitterad lärjunge givetvis dock närvara vid lektionen.

I ämnen med laborativt arbete användas huvudsakligen de delade timmarna
härtill. Men även för andra arbetsuppgifter, exempelvis problembehandling,
bör beredas plats under dessa lektioner. I alla ämnen, där
sådan gruppundervisning förekommer, bör gruppundervisningen kunna användas
till övningsarbeten av olika slag, mer eller mindre självständiga
skriftliga arbeten, förklarande återblickar och mera detaljerad behandling
av vissa kursmoment, samtal och förhör på längre uppgifter.» (S. 414.)

24

Kungl. Maj:ts -proposition nr U+ö.

Kostnadsökningen för genomförandet av dessa förstärkningsanordningar
beräknades av skolutredningen på grundval av lärjungeantalet och löneförhållandena
år 1946 till mellan en och en halv och två miljoner kronor
årligen, och ökningen i lärarbehovet uppskattades till 135 lärare.

Skolutredningens förslag har enligt skollcommissionens mening uppenbara
brister. »Mest iögonfallande är, att det ''fasta’ linjesystemet i själva
verket upplösts. Såvitt skolkommissionen kunnat finna, är förgreningarnas
antal inte mindre än tio. Trots detta är ämnesträngseln, speciellt på högstadiet,
alltför stor. Den medför bristande koncentration, i alltför hög utsträckning
har utredningen måst tillgripa årskurser om en veckotimme,
och utvägen att låta ett ämne upphöra och efter ett år återkomma har
för ofta måst användas.»

»Det är på detta område mycket lätt att kritisera», slutar kommissionen;
»frågan är, om uppgiften, sådan skolutredningen fattat den, över huvud
är lösbar.»

För egen del laborerar skolkommissionen med två skilda gymnasiekonstruktioner,
ett system med fasta linjer, som närmare ansluter sig
till gymnasiets traditionella organisation, och ett system med horisontell
klyvning, som i första hand torde taga sikte på förhållandena
vid genomfört enhetsskolesystem.

Det förra förslaget har utarbetats inom skolkommissionens gymnasiedelegation
och grundar sig på en av rektorn Axel Nordhult uppgjord timplan.
Nordhult tänker sig samma tre linjer, som skolkommissionen stannat
för. Den första linjedelningen skulle inträffa vid början av tionde skolåret,
då en treårig reallinje bryter sig ut ur den gemensamma stammen. Påföljande
år klyver sig stammen ytterligare i latinlinje och allmän linje. Inom
latinlinjen kan den som så önskar läsa grekiska men måste givetvis då avstå
från viss undervisning i andra ämnen.

Avsikten har varit att utröna, huru långt det över huvud taget är möjligt
att konstruera en hållbar timplan med tre och endast tre »fasta och
obrutna» linjer. Reallinjen och den allmänna linjen saknar i överensstämmelse
härmed helt differentieringar och motsvarar alltså till fullo det uppställda
villkoret. Latinlinjen gör det icke alldeles; en enhetlig latinlinje
torde i våra dagar icke kunna åstadkommas utan att grekiskan skjutes över
till högskolestadiet.

Förslaget utmärkes av en relativt stark ämneskoncentration. På varje
linje avslutas flera ämnen i näst högsta eller lägre ring: i andra fall nedlägges
ett ämne temporärt för att efter ett par år åter upptagas på schemat.
Antalet samtidigt lästa ämnen är i klass 10 (motsvarande ring I3)
10 på reallinjen och i övrigt 8. I högsta ringen är antalet samtidigt lästa
ämnen genomgående 7.

Kommissionen finner Nordhults förslag överlägset skolutredningens:

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

»Systemet med fasta linjer har kunnat hållas, vilket underlättar elevernas
linjeval och minskar behovet av kompletteringar. Universitet och högskolor
kan anknyta sin undervisning till gymnasiets linjer i medvetandet
om att studenterna från en och samma linje har en bestämd studiegång
bakom sig utan luckor. Det successivt sjunkande antalet läroämnen medger
eu successiv övergång till friare studieformer och personlig fördjupning.
Inga ämnen avbryts i förtid av vissa elevgrupper (såsom i stor utsträckning
måste ske inom det nuvarande gymnasiet och även i viss män i den
av skolutredningen föreslagna organisationen); samtliga ämnen får en naturlig
avslutning.» (S. 298.)

Kommissionen framför vissa detaljanmärkningar mot timplanen men förmenar
dock, att förslaget efter bearbetning bör kunna bli »den bästa principlösning
som hittills framkommit i fråga om gymnasiets organisation enligt
principen fasta linjer». Att det inte är fullgott, beror enligt kommissionen
på att det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande lösning på
problemet att skapa ett gymnasium med tre fasta linjer.

Skolkommissionens alternativ med horisontell klyvning av gymnasiet
innebär, att en avgångsetapp skulle införas efter elfte skolåret och att den
tolfte klassen (motsvarande nuvarande högsta ringen) skulle givas en speciell
karaktär. De allmänbildande ämnena skulle på bred front föras upp
till fogen mellan de båda högsta ringarna. I näst högsta ringen skulle kurserna
avslutas och avrundas. De lärjungar, som icke ämnar fullfölja studierna
vid högre fackutbildningsanstalter, skulle kunna gå ut i det praktiska
livet efter denna ring. De skulle då ha förvärvat en kompetens, för
vilken kommissionen föreslår benämningen studentexamen; den skulle icke
berättiga till universitetsstudier men innebära, att innehavaren har erhållit
en allmänbildningsgrund av gymnasial art.

De övriga lärjungarna skulle tillbringa ännu ett år i gymnasiet, det tolfte
skolåret, »collegeåret». Detta skulle vara ett mognadsår, avsett att ge överblick
över någon del av bildningsfältet, och på samma gång ett specialistår,
där arbetet koncentreras på ett begränsat antal ämnen. Studierna under
tolfte året skulle krönas med en verklig examen, dimissionsexamen. Denna
skulle ge behörighet till akademiska studier.

Arbetet i studentklassen skildras rätt utförligt av skolkommissionen.
Varje lärjunge bör ha ett studieprogram, upptagande

1) ett b i 1 d n i n g s ä m n e, ägnat att motverka en ensidig inriktning
på fackstudier,

2) högst tre språkämnen, i vilka studierna dock i stor utsträckning
skulle utformas så, att lärjungen läser litteratur berörande de andra
ämnen han studerar, och

3) vanligen tre fackämnen, fritt valda utifrån lärjungens egna intressen
eller med hänsyn till den kommande levnadsbanan.

Härutöver skulle lärjungarna i studentklassen ha rätt att med rektors
och klasskonferensens medgivande tillvälja vissa fristående kurser, exem -

26

Kungl. Maj ds proposition nr 145.

pelvis i stilistik, terminologiskt latin, konsthistoria m. m. Därjämte borde
varje lärjunge ha rätt att som fritt tilläggsämne upptaga ett av ämnena
teckning, musik och slöjd.

Kommissionen anger på följande sätt vad den velat vinna med den horisontella
klyvningen:

»Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentieringsproblemet
inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklassen
kan förenas med en bred allmänbildning, som inte för någon
lärjungekategori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen
möjliggöres en boskillnad mellan de lärjungar, som ämnar gå
vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning
som grund för sin yrkesverksamhet eller för "sin mer speciella
yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst
utan att ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får
genom den starka ämnesbegränsningen under college-året möjlighet till
personlig fördjupning av studiet och till intressebetonat arbete, varigenom
mognadsprocessen gynnas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång
till universitetsbetonade studier.» (S. 311—312.)

Den översikt, jag givit av 1940-talets reformprojekt, har ådagalagt, att
— trots vittgående överensstämmelser i de grundläggande synpunkterna —
mycket avsevärda meningsskiljaktigheter har kunnat uppstå i fråga om
gymnasieorganisationens praktiska utformning. Detta är enligt min mening
pa intet sätt överraskande. Jämföres att börja med det nuvarande
gymnasiet, det av skolutredningen föreslagna och den inom skolkommissionen
diskuterade organisationen med fasta linjer, så synes mig dessa
lösningar av gymnasieproblemet representera olika ståndpunktstaganden
vid en avvägning, där vinsterna av rörlighet och förenkling ställes mot
varandra. I sitt år 1949 avgivna utlåtande i skolfrågan (SOU 1949:35)
anför skolöverstyrelsen härom följande:

»När^riksdagen år 1927 konstaterade, att den kulturella utvecklingen ej
kunde åtnöjas med det dåvarande tvålinjesystemet och att vid utformningen
av gymnasiet ökad hänsyn måste tagas såväl till levnadsbanornas
mångskiftande krav som till lärjungarnas personliga anlag och intressen,
var detta ett i och för sig riktigt och hållbart argument, mot vilket intet
annat var att invända, än att dess räckvidd uppenbarligen begränsades
av de praktiska motskäl, som i både det allmännas och individens intresse
alltid kunna anföras för organisatoriska förenklingar. Riksdagen tvekade,
huruvida differentieringen borde omfatta tre eller två år, det finge ankomma
på Kungl. Maj:t att efter nödiga utredningar träffa valet. Kungl. Maj:t
valde i sinom tid tvåårsalternativet, men vi veta nu, att motskälen ändock
underskattades. Pendeln slog ut för långt.

Nu, när differentieringssystemet har praktiserats i 20 år, ligger faran
nära, att tvärtom behovet av rörlighet underskattas. Bristerna hos differentieringssystemet
äro av konkret natur och repeteras ständigt i vardagens
erfarenheter. Förtjänsterna ligga på ett annat plan; man har vant sig vid
dem till den grad, att mången glömt att det kan vara annorlunda. Det fin -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

nes en risk för att pendeln nu skall slå ut för långt åt andra hållet.» (S.
87—88.)

För sin del är överstyrelsen övertygad om att man gör klokast i att söka
ett mellanläge. Överstyrelsen undersöker därför, vilka återverkningar det
skulle få, om en allmän linje inkomponerades i det nuvarande gymnasiet
utan ändring av dess konstruktionsprinciper. Att linjen i detta fall måste
differentieras på högstadiet ligger i sakens natur.

»Mindre än två grenar kan icke komma i fråga, om gymnasiet ännu
skall kunna göra anspråk på att i någon mån tillämpa ett fritt ämnesval;
mer än två kunna icke gärna övervägas med hänsyn till den kritik mot
tillvalssystemet, som föranlett SK att vid sidan av sitt förslag om ett
fritt organiserat college-år lägga fram en gymnasieorganisation med fasta
linjer, praktiskt taget utan differentieringar. Inlemmad i det nuvarande
gymnasiet skulle den tredje linjen sålunda visa bilden av en i det hela
tämligen ospecialiserad linje, som i de två högsta ringarna bjuder särskilda
tillvalsmöjligheter för en huvudgrupp av lärjungar med social inriktning
och en — troligen rätt stor — minoritetsgrupp med språkliga intressen.»
(S. 85.)

Tillkomsten av en sådan linje skulle emellertid omedelbart påverka lärjungeurvalet
till de båda andra. Det finnes för närvarande både på realoch
latinlinjen lärjungar, som rätteligen hör hemma på en mellanlinje och
tillväljer ämnesgrupper, vilka har sitt existensberättigande endast som ersättning
för den tredje linje, som ännu saknas. I den mån dessa lärjungar
i det nya gymnasiet lyckas träffa det riktiga linjevalet, bör de båda äldre
linjerna kunna räkna på en mera intressehomogen lärjungeuppsättning.

»En ökning av antalet linjer måste således automatiskt minska behovet
av differentiering inom linjerna. Upprättandet av en tredje linje kan
åtföljas av en hyfsning och förenkling av tillvalssystemet. Ett gymnasium
med en på högsta stadiet två- eller tredelad latinlinje, en tvågrenad allmän
linje och en tvågrenad reallinje skulle vara ett någorlunda adekvat organisatoriskt
uttryck för den nya tanke, som med den tredje linjen upptagits
i systemet.» (S. 87.)

Redan införandet av en tredje linje skulle således nödvändiggöra mycket
genomgripande förändringar i det nuvarande differentieringssystemet.

Skolkommissionens förslag om en horisontell klyvning måste bedömas
från helt andra utgångspunkter. Dess förtjänster och svagheter i pedagogiskt
avseende hade bedömts på olika sätt under remissgången, men i det
hela hade remissvaren gått kommissionen emot, meddelar överstyrelsen.
Avgörande vore under sådana omständigheter, huruvida avgångsetappen
efter näst högsta ringen komme att fylla något mera avsevärt behov.

Vad man känner om skolungdomens inställning till gymnasiestudiernas
längd är i detta avseende icke gynnsamt, påpekar överstyrelsen. De 75
procent, som går till universitet och fackhögskolor, kan icke reflektera pa
avgångsetappen, de (ivrigas inställning präglas i mycket stor utsträckning
av vad som kräves för att bestå i konkurrensen.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 11/).

»Möjligen kan dock läget komma att småningom förskjutas, i mån som
enhetsskolan växer fram, och te sig väsentligt annorlunda, när den omsider
är fullbordad. De framåtdrivande krafter, som ständigt ökat tillströmningen
till de högre skolornas lågstadium, komma högst sannolikt
att i framtiden dirigera nya ungdomsskaror även till gymnasiet. När en
gång all ungdom erhåller en nioårig underbyggnad i enhetsskolan, måste
man räkna med att icke obetydliga grupper skola ha behov av att stärka
sina kunskaper för att uppnå en position framför sina kamrater. Deras
undervisning behöver tydligen icke planläggas med hänsyn till högskolestudier.
Målet kan sättas lägre, avgångsetappen kan få en funktion att
fylla. Möjligen kan jämväl antalet banor, som kräva studentexamen av
nuvarande typ, genom systematiska bedömanden något nedbringas. De
nuvarande kompetensfordringarna ha ofta fastställts vid en tidpunkt, då
efterfrågan på intellektuell arbetskraft var mindre och reserverna till synes
outtömliga, så att önskemålen icke behövde så strängt nagelfaras.» (S.
83—84.)

Utsikterna för en prövning av den horisontella klyvningen med gynnsamt
resultat redan de närmaste åren är enligt överstyrelsens uppfattning
bäst på den allmänna linjen. Just bland de banor, som denna linje förbereder,
finns relativt många, som inte förutsätter gymnasiestudier av nuvarande
längd. Det är också lättare att åstadkomma en kursavslutning
efter näst högsta ringen på denna linje än på de båda andra. Över huvud
borde möjligheterna tillvaratagas att inom en nybildning som den allmänna
linjen, där tillbakahållande traditioner saknas, bereda plats för prövningen
av uppslag, som måhända ännu icke äro till sitt värde allmänt erkända
men på ett eller annat sätt särskilt lovande. Vad som därvid visar sig hålla
mattet kan på ett senare stadium föras fram till allmän användning inom
gymnasieorganisationen. I avseende på antalet studerade ämnen i högsta
ringen och formerna för slutexamen borde dock viss enhetlighet eftersträvas,
så att slutbetyget i den allmänna uppfattningen skall kunna accepteras
som fullt likvärdigt med studentbetyg från övriga linjer.

»Intet hindrar, att ett avgångsbetyg från näst högsta ringen på den
allmänna linjen tillerkännes ett visst kompetensvärde», fortsätter överstyrelsen.
»Nya banor kunna sedan anknytas till denna avgångsetapp, allteftersom
verkställda utredningar giva vid handen att så bör ske. Därigenom
förverkligas successivt en central tanke i skolkommissionens förslag, utan
att man behöver frukta de risker för bakslag, som vore överhängande, om
den horisontella klyvningen omedelbart genomfördes för gymnasiet i dess
helhet.» (S. 90.)

Allteftersom enhetsskolesystemet genomföres, måste reformarbetet fortsätta
jämväl beträffande gymnasiet. Överstyrelsen särskiljer efter de organisatoriska
förutsättningarna tre perioder i detta arbete. Det program jag
refererat avser huvudsakligen den första perioden, då gymnasiets grund
i stort sett är oförändrad, dess klientel och huvudsakliga studiemål likaså.

»Den andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som
är ett naturligt förstadium till enhetsskolans genomförande. De lärjungar,

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

som passera enhetsskolan på väg till gymnasiet, äro under denna tid relativt
få. Det är ännu icke nödvändigt att för deras skull omlägga gymnasieorganisationen
i dess helhet, men det ligger vikt uppå, att deras angelägenheter
ständigt uppmärksammas, så att de utan onödigt trassel finna sin väg upp
genom klasserna, även om detta skulle kräva speciella organisatoriska föranstaltanden.
På grund av den begränsade lärartillgången, särskilt på realskolestadiet,
kan försöksperioden icke göras alltför kort .Överstyrelsen beräknar
---att lärarbehovet skall nå maximum läsåret 1958—59 och

att den systematiska uppbyggnaden av det nya realskolestadiet kan påbörjas
först under åren närmast därefter. Centralskolorna av den nya typen
bliva under sådana förhållanden icke gymnasiets huvudleverantörer förrän
i mitten av 1960-talet. Vid denna tid börjar alltså den tredje av de perioder,
överstyrelsen velat särskilja, den period som kännetecknas av gymnasiets
definitiva anpassning till enhetsskolan.» (S. 84.)

För de lärjungar, som övergår till gymnasiestudier efter genomgången
enhetsskola, bör särskilda försöksgymnasier upprättas. Lärogången
och arbetsmetoderna inom dessa skolor bör i högre grad än gymnasieorganisationen
i övrigt vara präglade av skolkommissionens idéer och
reformförslag.

Gymnasiefrågan vid 1950 års riksdag.

I den till 1950 års riksdag avlåtna propositionen angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling (nr 70) tog dåvarande departementschefen,
statsrådet Weijne, ställning till de föreliggande utredningarna. Efter
en redogörelse för utredningsresultaten, som jag i det föregående delvis
följt, ställde han reformförslagen mot bakgrunden av de utvecklingsprocesser
i samhället, som tagit sig uttryck i den ökade tillströmningen till de
högre skolorna och slutligen utmynnat i strävandena att för landets ungdom
i dess helhet säkerställa en avsevärt förbättrad utbildning.

Skolkommissionen hade måst göra ett försök att även för gymnasiets del
draga ut konsekvenserna av denna samhällsutveckling, framhöll departementschefen.
Dess gymnasium måste sammanställas med den planerade
enhetsskolan, där åtta år av den grundläggande skolutbildningen skall vara
gemensamma för alla; det motsvarade ett progressivt samhälle, där ett
stadigt växande behov av kompletterande gymnasial utbildning för mycket
skiftande samhällsändamål komme att göra gymnasieutbildningen eftertraktad
inom allt vidare ungdomskretsar. De förutsättningar, under vilka våra
gymnasier kommer att arbeta, när dessa utvecklingstendenser mognat, kan
dock icke på nuvarande stadium otvetydigt preciseras: först när enhetsskolan
en gång står färdig, kan större enighet vinnas om hur denna skolas påbyggnader
skall se ut.

Räknar man med eu fortskridande skolreform, är det heller icke nödvändigt
att omedelbart skrida till förverkligandet av ett maximiprogram. Svår -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

bedömliga delspörsmål, som förutsätter en viss överblick över en ännu blott
påbörjad utveckling, kunde vinna på en förnyad genomarbetning, medan
de delar av programmet, som även under nu rådande skolförhållanden
skulle bli till gagn för den studerande ungdomen, icke borde undanskjutas.
Graden av aktualitet hos de skilda reformprojekten kunde ganska väl avläsas
i yttrandena; departementschefen ville som en arbetshypotes acceptera
skolöverstyrelsens tidsschema med dess tre perioder: den omedelbart förestående,
då praktiskt taget alla i gymnasiet inträdande lärjungar har genomgått
den nuvarande realskolan, den därpå närmast följande, då man
måste ordna för gymnasiestudier åt lärjungar från de försöksvis inrättade,
ännu dock relativt fåtaliga enhetsskolorna, och den tredje, avslutande
fasen, då enhetsskolan börjar närma sig sin fullbordan och gymnasiet definitivt
måste i sin helhet inorganiseras i enhetsskolesystemet.

Till arbetsuppgifterna under den första perioden räknade Weijne en
reform av gymnasiets linjesystem. De båda nuvarande bildningslinjerna
hade alltjämt sitt existensberättigande, men de nya uppgifter, som mötte
gymnasiet, kunde icke helt tillgodoses inom den gamla ramen. Jag skall
tillåta mig att i det närmaste obeskuret återge det resonemang, varmed
min företrädare motiverade sin uppfattning.

Latinet och matematiken har av gammalt varit hörnstenar för de vetenskapliga
studierna vid universitet och högskolor och de är det i stor utsträckning
fortfarande, framhöll departementschefen inledningsvis. »Studier
i teologi, språkvetenskap och historiska ämnen förutsätta insikter i
latin, som icke torde kunna sättas nämnvärt lägre än nuvarande pension i
studentexamen, studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen, inklusive
större delen av fackhögskolornas ämneskrets, fordra insikter i matematik,
som icke alltid kunna begränsas till gymnasiets allmänna kurs. Den
från början smala sektor av de akademiska studierna, där ett framgångsrikt
arbete är möjligt utan denna solida grund i latin eller matematik har
emellertid successivt vidgats. Ett uttryck för denna utveckling är inrättandet
av den nuvarande statsvetenskapliga examen; förkunskaper i latin och
matematik äro visserligen nyttiga för hithörande studier, men betyg i studentexamen
är icke föreskrivet. Liknande torde läget vara inom en annan
ämnesgrupp av stigande betydelse för samhällsarbetet, nämligen den psykologisk-pedagogiska.

En motsvarande utveckling på gymnasialstadiet har omöjliggjorts av det
hittills härskande tvålinjesystemet. Läget är så mycket mer påfallande
som behovet av samhällsorienterande studier utan obligatorisk sammankoppling
med omfattande kurser i latin och matematik är särskilt framträdande
just för de grupper av gymnasister, som icke tillämna universitetsstudier.
Liksom skolöverstyrelsen anser jag, att den allmänna linje, skolkommissionen
föreslagit, svarar mot behov, som icke längre kunna lämnas
obeaktade. Gymnasieorganisationen bör därför snarast möjligt utvidgas
med en sådan linje. Linjens huvuduppgift måste bliva att giva lärjungarna
en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället
än som är möjligt åstadkomma inom de nuvarande linjerna med deras
i var sin riktning specialiserade studiemål. Den matematikkurs, som kan

31

Kungl. May.ts proposition nr lJ/>.

inrymmas i linjens studieplan, kan säkerligen icke erhålla samma omfattning
som reallinjens nuvarande allmänna kurs, men den bör kunna överstiga
latinlinjens, och den bör med avseende på stoffurvalet få sin prägel
av linjens uppgifter i övrigt; de delar av matematiken, som äro värdefulla
för statistiskt arbete, böra på denna linje betonas, medan det geometriska
inslaget bör kunna mycket avsevärt förtunnas. Huruvida jämväl en kurs
i latin bör inläggas i den allmänna linjen, måste tills vidare lämnas oavgjort.
Ur vissa synpunkter vore det önskvärt att så kunde ske, men schemautrymmet
är trångt för de många intressen linjen har att tjäna. Först
när tim- och kursplaner äro utarbetade, så att latinkursens värde kan
vägas mot de studier i andra fack, som den komme att undantränga, är
det möjligt att på denna punkt träffa ett avgörande. I övrigt bör linjen
mer än de båda andra präglas av uppgiften att meddela ospecialiserad allmänbildning.

Tills vidare synes det mig klokt att stanna med ett trelinjesystem, som
vid sidan av latin- och reallinjerna omfattar en allmän linje. Det kan icke
vara önskvärt att på ett så tidigt stadium som vid inträdet på gymnasiet
ställa lärjungarna inför alltför många alternativ, som för de villrådiga
måste öka riskerna för felval.---

Att införandet av en allmän linje bör kunna möjliggöra en beskärning
av det nuvarande differentieringssystemet, på sätt skolöverstyrelsen i sitt
utlåtande har utrett, får väl anses ligga i sakens natur. Även enligt min
mening bör tillvalssystemet förenklas, då den allmänna linjen införes, så
att varje lärjunge vid inträdet i näst högsta ringen har att träffa ett val
mellan två eller allra högst tre studiealternativ i stället för som nu mellan
sju eller elva. Det blir även efter en sådan reduktion av differentieringssystemet
möjligt att tillgodose de mest trängande differentierings behoven.
Sedan den allmänna linjen från de båda andra övertagit de lärjungegrupper,
som ha valt någon av dessa linjer, endast emedan ingen mellanlinje
står till buds, kan sannolikt i båda fallen en enkel gaffelgrening vara tillräcklig,
så att latinlinjen i de båda högsta ringarna delar sig i en helklassisk
gren och reallinjen i en matematisk och en biologisk gren. I vad män
latinlinjen kan göras användbar även för lärjungar, som måste kunna redovisa
kurser i matematik utöver realexamen, bör undersökas vid utarbetandet
av undervisningsplanerna, men den för närvarande låga deltagarfrekvensen
i ämnet, vilken troligen skulle ytterligare pressas genom införandet
av en allmän linje, gör det knappast möjligt att vid latinlinjens omorganisation
tillmäta detta ämne större vikt.

Om således de båda nuvarande linjerna icke göras alldeles stela utan
bibehålla möjligheten til! en viss grovsortering av lärjungarna efter deras
intressen och tillämnade levnadsbanor, synes en motsvarande rörelsefrihet
böra medgivas även på den allmänna linjen. Vid sidan av linjens relativt
ospecialiserade huvudstam bör då i första hand en nyspråklig sidogren övervägas
för de båda högsta ringarna. Därigenom skulle en möjlighet till förstärkt
språkutbildning öppnas för lärjungarna, vilken torde komma att
uppskattas av dem som syfta till kommersiell verksamhet eller eljest räkna
med att i framtiden stå i livligare kontakt med de ledande kulturländerna.
Det är min förhoppning, att, även om engelskan i överensstämmelse med
de båda skolkommittéernas enhälliga förslag göres till gymnasiets huvudspråk,
de syftemål, som avses med de olika, hit ingivna petitionerna till
franskans förmån, (härigenom åtminstone till någon del skola kunna tillgodoses.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Att språkundervisningen jämväl i övrigt vid den provisoriska gymnasiereformen
bör erhålla en så stark ställning som omständigheterna medgiva,
behöver knappast sägas. Av praktiska skäl är det dock uteslutet att bereda
fast plats inom läroverksorganisationen för ytterligare upp till fyra främmande
språk — ryska, spanska, italienska och finska — utöver de två klassiska
och tre moderna främmande språk, som redan finnas där. Man torde
i huvudsak nödgas begränsa sig till att medgiva, att vid läroverk, där tillräckligt
intresse är till finnandes bland lärjungarna och kompetenta lärare
kunna anskaffas, det andra eller tredje främmande språket i de båda högsta
ringarna får utbytas mot det språk lärjungarna åstunda och i övrigt erforderliga
jämkningar i undervisningsplanen för dessa ringar företagas---

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag en allmän översyn av gymnasiets
undervisningsplan påkallad i samband med införandet av den tredje linjen,
varvid även de hygieniska önskemål böra beaktas, som föranlett . . .
reduktion av realskolans timplan. Jag skulle gärna se, att därvid även en
minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal kunde åvägabringas i överensstämmelse
med tendenserna hos det av skolkommissionen framlagda
nordhultska förslaget; i varje fall bör ingen ökning ifrågakomma av det
antal läroämnen, som nu läsas parallellt i den differentierade delen av latinoch
realgymnasierna. Skolöverstyrelsens förslag att redan under provisorietiden
ge den allmänna linjen en sådan utformning, att vissa av skolkommissionens
idéer där kunna prövas, synes mig i hög grad beaktansvärt;
även på de båda andra linjerna böra dock åtgärder vidtagas för att, i den
mån så redan nu kan ske, möjliggöra friare studieformer.» (S. 508—511.)

Propositionen behandlades vid riksdagen av särskilt utskott. Utskottet
fann tiden mogen för inrättandet av en tredje bildningslinje i gymnasiet
och var ense med departementschefen jämväl om att det nuvarande differentieringssystemet
i samband med införandet av den tredje linjen borde
kunna avsevärt förenklas. I fråga om den nya linjens förhållande till de
båda äldre anförde utskottet:

»Införandet av en ny linje måste tydligen mer eller mindre påverka tillströmningen
till de båda äldre linjerna. Karaktärsämnena för dessa båda
linjer — latin för latinlinjen och matematik för reallinjen — ställa ganska
avsevärda krav på de studerande. En viss risk för ett ogynnsamt lärjungeurval
till den allmänna linjen kan därför tänkas uppstå, om icke kvalitetskraven
i lika mån beaktas vid denna linjes konstruktion. Vid en blivande
utredning rörande gymnasiets tim- och kursplaner bör därför eftersträvas,
att de tre gymnasielinjerna framstå som i olika hänseenden likvärdiga bildningsvägar.
De sakkunniga, åt vilka utredningen anförtros, böra vidare
uppmärksamma, i vad mån latinlinjens funktionsduglighet på mindre
läroverksorter kan komma att äventyras genom införandet av en allmän
linje. Liksom departementschefen anser utskottet, att det bör undersökas,
huruvida latinlinjen kan göras användbar för lärjungar, som måste kunna
redovisa kurser i matematik utöver realexamen.» (Uti. 1 s. 151—153.)

Utskottet hade med anledning av väckta motioner särskilt övervägt
franskans ställning. Det praktiska och kulturella värdet av en icke
för knappt tilltagen undervisning i detta språk syntes utskottet uppenbart,
men utskottet hade icke funnit sig kunna anvisa någon möjlighet att

33

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 11+5.

förstärka franskans ställning inom enhetsskolan. Liksom departementschefen
ansåg emellertid utskottet, att vissa möjligheter funnes att ge franskan
en bättre ställning på det linjedelade gymnasiet. Utskottet uttalade
sin förväntan, att under den fortsatta beredningen av gymnasieorganisationen
de utvägar, som stode till buds för att i gymnasiet bereda franskan
en starkare ställning, bleve till fullo övervägda. I fråga om undervisningen
i ryska och spanska på gymnasiet borde enligt utskottets mening
de av departementschefen givna riktlinjerna följas (s. 176—177).

Slutligen förklarade sig utskottet liksom departementschefen anse, att
förberedelserna för en mera genomgripande gymnasiereform borde återupptagas,
när försöken med enhetsskoleorganisationen nått så långt, att grunden
för ett nytt gymnasium kunde anses fixerad (s. 152).

De av riksdagen godkända riktlinjerna för skolväsendets utveckling innehöll
under sjunde punkten ett principbeslut om upprättande av en allmän
gymnasielinje med organisation i huvudsaklig anslutning till vad av utskottet
anförts; i samband med denna reform skulle en revision av differentieringssystemet
på gymnasiets högstadium företagas, syftande till att
genomföra en fastare studiegång inom varje linje.

Riksdagens beslut anmäldes för Kungl. Maj:t den 6 oktober 1950. Kungl.
Maj:t uppdrog därvid åt skolöverstyrelsen att — med beaktande av vad
departementschefen och särskilda utskottet anfört — verkställa utredning
för genomförande av en provisorisk gymnasiereform, innefattande bland
annat upprättandet av en allmän linje och begränsning av differentieringssystemet
på högstadiet, ävensom att i samband därmed verkställa en allmän
översyn av gymnasiets undervisningsplan.

Skolöverstyrelsens preliminära
organisation sförslag.

Inom skolöverstyrelsen utarbetades under loppet av år 1951 en preliminär
plan för organisationen av det nya gymnasiet jämte utkast till undervisningsplaner
för de särskilda ämnena.

I nära anslutning till den uppfattning, åt vilken statsrådet Weijne givit
uttryck i det nyss refererade anförandet till statsrådsprotokollet, upptog
överstyrelsens plan tre bildningslinjer, var och en kluven i två grenar på
högstadiet.

1. Latinlinjen skulle i de båda högsta ringarna delas i en h e 1-klassisk gren med latin och grekiska och en h a 1 v k 1 a s s i s k gren
med latin men utan grekiska.

2. Il e a 11 i n j e n skulle i de båda högsta ringarna omfatta en m a t em
a t i s k gren utan biologi och en biologisk gren med biologi vid
sidan av en något mindre kurs i matematik.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr l/t5.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr lJf5.

3. Den allmänna linjen skulle i de båda högsta ringarna omfatta
en social gren med undervisning i matematik men utan tyska och en
nyspråklig gren med undervisning i tyska och höjda timtal i engelska
och franska men utan matematik.

Genom uteslutning i övrigt av vissa för vederbörande linje periferiska
ämnen kunde antalet samtidigt studerade ämnen begränsas till 8 å 9 i de
båda högsta ringarna.

I fråga om den allmänna linjens längd upptog planen två alternativ.
Enligt alternativ A skulle den allmänna linjen vara självständig
alltifrån gymnasiets början och således liksom de båda andra linjerna vara
tre- eller fyraårig. Enligt alternativ B skulle linjen utbrytas först
vid övergången till näst högsta ringen och således endast omfatta två år.
Dess matematiska gren komme i detta fall att helt anknytas till reallinjen;
den nyspråkliga grenen åter kunde mottaga lärjungar från båda de äldre
linjerna. En anordning av den allmänna linjen enligt alternativ B avsåg
att underlätta samläsning i största möjliga utsträckning och därigenom
göra det lättare att införa linjen även vid mindre läroverk.

På grundval av de verkställda utredningarna utarbetades en promemoria,
som för yttrande tillställdes rektorsämbetena vid de högre allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna, åtskilliga lärarsammanslutningar samt
Svenska skolläkarföreningen och Målsmännens riksförbund. Därvid förklarade
sig överstyrelsen icke ha tagit slutgiltig ståndpunkt till de båda
alternativen för den allmänna linjens uppbyggnad och icke heller till detaljerna
i tim- och kursplanerna. I början av år 1952 utsändes vidare promemorian
jämte en sammanfattning av de dittills inkomna yttrandena till
universiteten och åtskilliga fackutbildningsanstalter samt till cheferna för
armén, marinen och flygvapnet, sedermera även till arbetsmarknadsstyrelsen.
Flertalet av dessa myndigheter begagnade det erbjudna tillfället att
ge sin mening till känna.

Då skolöverstyrelsen i sitt definitiva förslag på vissa punkter tagit hänsyn
till den i yttrandena framförda kritiken, har dessa i många fall redan
förlorat sin aktualitet i detaljerna. Deras tendens kan däremot fortfarande
vara av intresse.

Ej sällan betonar remissinstanserna allmänbildningens rangställning
som organisationsprincip för gymnasiet. Allmänbildningen är icke
blott av betydelse som underlag för kommande specialstudier utan ger också
individen större möjlighet att finna sig till rätta i och skapa sig en uppfattning
om det samhälle och den värld, där vi skola fylla vår livsuppgift,
skriver exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar i
Hälsingborg. En allmänbildning av den art, som gymnasiet kan ge, har
de flesta icke tillfälle att skaffa sig efter studentexamen. Ett närmande
av de tre föreslagna linjerna till varandra är enligt kollegiets uppfattning
på grund härav önskvärd.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Oftare ger dock kollegierna uttryck åt allmänbildningskravet i samband
med sin bedömning av skolöverstyrelsens förslag beträffande det ena eller
andra läroämnet. Sålunda finner kollegiet i Örnsköldsvik realgymnasiets
allmänbildande uppgift allvarligt äventyrad av den reduktion i timtal,
som överstyrelsen tillämnade kursen i kristendomskunskap.

»Enligt förslaget komma stora grupper av gymnasiernas elever att sakna
elementär kännedom om väsentliga drag i vår odling. En beskärning av
realgymnasiets kurs i kristendomskunskap sådan som den föreslagna finner
kollegiet främja en kulturlivets förflackning och motarbeta en humanistisk
bildning av den art, som lyckligt kan komplettera en naturvetenskaplig
specialisering.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Lund tänker
åter på de naturvetenskapliga ämnenas allmänbildnings värde:

»Vad sektionen mest fäst sig vid, är att de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena i Skolöverstyrelsens förslag nästan försvunnit som läroämnen
från alla linjer utom reallinjen, där de äro fackämnen. De tyckas
icke tillmätas nämnvärt allmänbildningsvärde, trots att den moderna
naturvetenskapens landvinningar göra sig gällande i samhällsmedborgarens
dagliga liv med stigande intensitet. Med betydligt större varsamhet
behandlar Skolöverstyrelsen de historiska allmänbildningsämnena.»

Vad som skall inbegripas i gymnasiets allmänbildande uppgifter beror
dock även på arten av den verksamhet, för vilken gymnasiet skall vara en
förberedelse. Kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg ser i
gymnasiet den gemensamma grunden för de fortsatta studier, som tre
fjärdedelar av studenterna underkastar sig, och inskärper från denna utgångspunkt
språkstudiernas betydelse på gymnasialstadiet.

»Ett viktigt problem är . . . vad man menar med allmänbildning generellt
sett och i synnerhet den grad av dylik bildning, som kan vinnas på
gymnasiet. Under alla omständigheter är det för ett litet folk som vårt en
för alla specialstudier nödvändig förutsättning, att de stora europeiska
kulturspråken få vad dem tillkommer, så att icke den senare fackutbildningen
onödigtvis hämmas på grund av svårigheten att komma till rätta
med utländsk litteratur inom respektive fackområde. Det är framför allt
den allmänbildningsuppgiften som högskolorna med skärpa betona, och
här ligger också en av de största svårigheterna vid utarbetandet av kursplaner
för våra nuvarande gymnasielinjer.»

Skolöverstyrelsen finner det självfallet, att de tre stora ämnessfärerna,
den humanistiska, den naturvetenskapliga och den språkliga tillhör allmänbildningsfältet
och utgör centrala partier därinom. Det är likväl icke
möjligt att tillmötesgå alla de önskemål, som från olika håll framställes
med åberopande av allmänbildningens behov. Vad undervisningen på gymnasiestudiet
bör eftersträva iir att inom ramen av de av olika faktorer
begränsade möjligheterna dels söka ge en sådan syntes av kunskapsmaterialct
från dessa områden, som noga tillvaratar kunskapsstoffets bildnings -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

värden och som ger en helhetsbild av natur- och kulturlivet, dels låta kunskapstillägnandet
ske under sådana former, att de befordrar de ungas andliga
mognad och växt, deras förmåga av självsyn, eget omdöme och eget
arbete.

»Det får . . . aldrig glömmas, att allmänbildningen icke är något en gång
för alla fastslaget, att det icke är något bestämt kvantum av kunskaper
och färdigheter, som oföränderligt konstituerar detta begrepp, och att den
tiden ligger långt tillbaka, då den kunde göras enhetlig och likformig för
alla. Det mänskliga vetandet vidgas ständigt.---Sovringen . . . urva let

utfaller i icke ringa mån olika alltefter den specialbildning, som olika
kategorier av gymnasieungdom behöva förvärva. Själva allmänbildningen
måste i viss mån specialiseras, då den skall ställas i specialbildningens
tjänst och få sin tyngdpunkt förlagd åt det ena eller andra hållet, och den
måste jämväl differentieras med hänsyn till de studerandes individuella
intressen och fallenhet.» (S. 23 i den tryckta upplagan av skolöverstyrelsens
betänkande.)

Införandet av ett system med tre bildningslinjer accepteras
allmänt av remissinstanserna, ofta med direkt positiva uttalanden. Lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet konstaterar sålunda
helt kort, att skolöverstyrelsens förslag synes väl ägnat att tillgodose de
önskemål, som från de högie medicinska undervisningsanstalterna bör ställas
på undervisningen i gymnasiet. »Linjeuppdelningen, ämnesvalet och
föreslagna skriftliga prov i studentexamen synes sålunda i stort sett vara
väl avvägda.»

När tvekan råder om den allmänna linjen, synes detta ofta bottna i farhågor
för att latinlinjen icke skall förmå hävda sig vid dess sida. Kollegiet
i Motala fruktar, att den allmänna linjen skall utvecklas till en »epalinje»,
som på grund av lägre fordringar utövar en osund dragningskraft. De syften,
man velat vinna med den allmänna linjen, skulle bättre nås, om denna
linje uteslötes ur programmet och i stället reallinjen differentierades i tre
grenar, en matematisk, en biologisk och en geografisk. Den sistnämnda
skulle väl lämpa sig för blivande folkskollärare och för det praktiska livets
män i allmänhet och sålunda kunna övertaga den allmänna linjens uppgifter.

Skolöverstyrelsen hänvisar gentemot dylika resonemang till att linjen
med den konstruktion den fått i varje fall icke kan anses särskilt lätt. »Här
rör man sig på ett relativt område, där den individuella svårigheten beror
av den individuella fallenheten», säger överstyrelsen. »Alla linjerna komma
att bli svårare för vissa elever och om icke lätta så i varje fall lättare för
andra. Båda grenarna av den allmänna linjen torde i det hela kunna sägas
kräva mera av all-round läggning än övriga linjer.» På samma gång understryker
överstyrelsen riksdagens erinran om vikten av att de tre linjerna
i svårighetsgrad göras så likvärdiga som möjligt. Så långt ske kan, måste

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

det förebyggas, att den allmänna linjens ställning i det allmänna medvetandet
försvagas, betonar överstyrelsen.

Gymnasisterna fördelar sig för närvarande med 39 procent på latinlinjen
och 61 procent på reallinjen. För att få någon uppfattning om huru valet
skulle utfalla, därest även en allmän linje funnes att tillgå, lät överstyrelsen
vårterminen 1952 anställa ett fingerat linjeval vid de högre allmänna
läroverkens gymnasier. Därvid voterade 27,6 procent av lärjungarna för
latinlinjen, 32,4 procent för den allmänna linjen och 40,o procent för reallinjen.
Procenttalen är givetvis ytterst osäkra indikationer för utgången
av de verkliga valen i framtiden, men de överensstämmer något så när med
vad man skulle vänta på grund av linjernas ställning till levnadsbanorna.
Möjligen antyder siffrorna, att dragningskraften hos en mellanlinje nu är
något starkare än tidigare har antagits. I och för sig vore detta rätt naturligt,
då linjen i sin nu föreslagna konstruktion ger lärjungarna möjlighet
att inhämta en rätt omfattande matematikkurs och därigenom torde bli
i stånd att bjuda reallinjen en starkare konkurrens än en som språklinje
konstruerad mellanlinje.

Jämförelsevis många yttranden diskuterar den allmänna linjens läng d,
alltså frågan, huruvida denna linje i enlighet med alternativ A skall vara
en alltigenom självständig linje, löpande parallellt med latin- och reallinjen,
eller om den i enlighet med alternativ B skall utgrenas först från och
med näst högsta ringen, i så fall med omedelbar differentiering i en social
och en nyspråklig gren.

Alternativ A har samlat en klar majoritet bland skolmännen. Efterföljande
tablå visar de högre allmänna läroverkens, folkskoleseminariernas och
lärarorganisationernas ståndpunkter till de båda alternativen, varvid rubriken
Kompromiss betecknar uttalanden av sådana instanser, som önskar
att möjlighet till båda alternativen skall finnas eller att båda alternativen
skall prövas. Åtskilliga gör intet bestämt uttalande.

Antal röster för alternativen.

Alt. A

Alt. B

Kompro-

miss

Övriga

Antal ytt-randen

Högre allmänna läroverk . .

43

12

7

4

66

Enskilda läroverk......

1

1

—

1

3

Folkskoleseminarier.....

it

1

—

9

19

Lärarorganisationer.....

5

• —

—

8

13

Summa

58

14

7

22

101

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att alternativ B endast bör ifrägakomma
såsom en nödfallsåtgärd för att möjliggöra linjens upprättande
även vid små gymnasier. Lärjungar på latinlinjen skulle inte kunna övergå

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

till den sociala grenen utan kompletteringar, om den startas i näst högsta
ringen, medan lärjungar från reallinjen kunde välja jämväl den nyspråkliga.
Den nyspråkliga grenen komme att omfatta dels lärjungar med en
tvåårig latinkurs som underlag för arbetet dels lärjungar från reallinjen
utan detta stöd. Den tid, som har använts för inlärande av en stympad
latinkurs, torde i stor utsträckning få anses bortkastad, och det är knappast
troligt, att de som siktar på den allmänna linjen skulle ägna latinstudiet
något större intresse. Än mindre skulle den grupp, som kommer
från reallinjen, få någon nytta av sin matematikkurs för studierna på den
nyspråkliga grenen.

De svårigheter, som skulle uppstå vid latinundervisningen i de nedre
ringarna, om undervisningen finge olika mål för olika grupper i klassen,
belyses av Svenska klassikerförbundet:

»De lärjungar», skriver förbundet, »som skola fortsätta sitt latinstudium,
måste på det lägre stadiet grundligt lära sig språkets grammatik, formläran
såväl som syntaxen. Utan fasta grammatiska kunskaper blir nämligen läsningen
av de latinska författarna, som på det högre stadiet är latinstudiets
huvuduppgift, omöjlig. För de lärjungar åter, som komme att övergå
till den nyspråkliga linjegrenen, vore icke så mycket kunskap i latinsk
grammatik som kännedom om latinets ordförråd av värde för deras vidare
studier i de moderna språken, särskilt franskan och engelskan. Men denna
kännedom vinnes, som erfarenheten visar, framför allt i samband med eu
vidgad litteraturläsning, alltså först på ett högre stadium.»

Stockholms samgymnasium, som redan har en allmän linje, förordar bestämt
den tidigare ut greningen:

»Den allmänna linjen synes ej kunna bli likvärdig med de två andra linjerna,
om den ej blir helt självständig. Ett linjeval redan från och med
första ringen skulle nämligen garantera ett jämnare begåvningsurval bland
lärjungarna, enär linjevalet då kan förutsättas ske huvudsakligen efter intresseinriktning.
En annan fördel med en helt självständig allmän linje
är, att färre lärarbyten bleve erforderliga, då i regel klassen kunde få ha
samma lärare genom hela gymnasiet, under det att vid en organisation
enligt alternativ B i allmänhet en del av klassen skulle behöva byta lärare
vid inträdet i näst högsta ringen. Ytterligare en fördel hos den självständiga
linjen är, att man på det högre stadiet undgår en åtminstone i vissa
fall både besvärlig och tidsödande sammangjutningsprocess, då elever med
jnåhända olika förkunskaper och studievanor skola bilda en klassenhet.»

Även Målsmännens nksförbund avstyrker det kortare alternativet.
»Alternativ B .. . synes innebära ett förfuskande av den idé, som ligger
bakom skolkommissionens förslag. Det vore olyckligt, om denna linje skulle
framstå som en epalinje, avsedd för lärjungar, som misslyckats på andra
linjer.»

En klar majoritet för A-alternativet finnes också bland de remissinstanser,
som representera avnämarsidan. Juridiska fakulteten i Uppsala påpekar,
att de gymnasister, som övergår till allmänna linjen efter att ha

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

tillhört latinlinjen i två år, åtminstone enligt nu gällande bestämmelser
bleve nödsakade komplettera latin, innan de som studenter kunde genomföra
sina juridiska studier. »Ett på detta sätt stympat latinstudium har
föga värde», framhåller fakulteten.

De skäl, som kunna anföras till förmån för alternativ B, sammanfattas
åter av kollegiet vid högre allmänna läroverket i Halmstad i följande fyra
punkter:

1. Vid inträdet i näst högsta ringen bör lärjungarna genom sin större
mognad ha avsevärt bättre utsikt att träffa ett något så när ratt val an
vid gymnasiestudiernas början.

2. Det förefaller sannolikt, att vid en definitiv tredelnmg av linjerna
redan från och med ring I åtskilliga gymnasister, vilka kunde tyckas ha
utpräglad läggning för klassisk-humanistiska ämnen och väl lämpa sig tor
akademiska studier i sådana, lockas in på allmänlinjen: »det svåra latinet»
avskräcker. Om däremot vederbörande först bekantat sig med detta språk
under någon tid, väckes måhända intresse för fortsatta latinstudier. Accepterandet
av alt. A synes med andra ord kunna leda till en onödig, och

olycklig, flykt från latinlinjen. o .

3 Den allmänna linjen kommer att frekventeras av atskilhga larjungar
med fallenhet för historia och språk. Då emellertid dessa ungdomar i och
för universitetsstudier i sina resp. ämnen maste ha studentbetyg i latin,
torde de vara bäst betjänta med en skolordning, som ger dem åtminstone
de grundläggande latinkunskaperna, så att fyllnadsprövning i språket mte

behöver bli så betungande. . .

4. Även rent organisatoriskt — vid den samläsnmg mellan olika linjegrenar
som förutsättes i förslaget — synes alt. B erbjuda vissa fördelar
framför alt. A.

Uppfattningen att det kortare alternativet vore till mindre avbräck för
latinlinjen än det längre, synes dock vara omtvistlig. Andra — och till
antalet fler — kollegier ger uttryck åt den motsatta meningen.

Ett grundligt övervägande av de båda alternativens för- och nackdelar
göres av arbetsmarknadsstyrelsen i dess yttrande. Ur yrkesvalets synvinkel
ger styrelsen företräde åt alternativ B, eftersom differentieringen
på olika studielinjer och ämneskombinationer inom skolan ur denna
synpunkt bör komma så sent som möjligt och eleverna då har möjlighet
att senare modifiera linjevalet med hänsyn till ändrade yrkesplaner ellei
bristande fallenhet för den valda linjens huvudämne(n). Ur yrkesvalets
synpunkt finner styrelsen också samläsning vara att föredraga framför en
uppdelning av eleverna på specialiserade kurser; eleverna kan då konfronteras
med kamrater av helt olika intressen och läggning och på så sätt
hålla sig mer allmänintresserade till förmån för den j>ersonliga utvecklingen.
A andra sidan finner styrelsen, att alternativ B har avsevärda
nackdelar, bland annat att den allmänna linjen i alltför hög grad kan komma
att frekventeras av gymnasiets svagare element. Alternativ A är
att föredraga såtillvida, som linjen då kan väntas draga till sig väl be -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr l/fö.

gåvade elever med planer på yrken, för vilka den skulle ge kompetens,
på samma gång som den vore en utväg för ungdom utan speciell läggning
för djupare språkstudier eller för högre matematisk-tekniska studier. Det
är också troligt, att undervisningen pa linjen kan utformas gedignare än
enligt alternativ B och linjen därmed få större räckvidd och tyngd på
arbetsmarknaden.

När skolöverstyrelsen slutligen tar ställning till de argument, varmed
diskussion rört sig, sker det med en viss tveksamhet. Dess beslut, som ger
det längre alternativet försteget, är likväl enhälligt.

Eu allmän linje, som förkortats enligt alternativ B, skulle i grund och
botten endast innebära en differentiering av de nuvarande linjerna, påpekar
överstyrelsen inledningsvis. »Latinlinjen finge från och med näst högsta
ringen tre grenar, en helklassisk, en halvklassisk och en språklig gren,
och reallinjen finge från samma tidpunkt fyra grenar, en matematisk, en
biologisk, en social och en språklig gren, den sistnämnda gemensam med
latinlinjen. För en sådan organisation må skäl kunna anföras, men det
bleve icke anledning att tala om ersättande av differentieringssystemet med
en ny linjedelning med tre fasta linjer.»

En förkortad allmän linje skulle vidare försvåra uppläggningen av en
i ationell studieplan. Alternativ B tillmötesgår icke de många gymnasieelever,
som ej önskar betunga sig med studium av vare sig latin eller avancerad
matematik. Utbildningen bör kunna någorlunda tidigt läggas i så
rak linje som möjligt med det avsedda målet. Förvärvandet av specialkunskaper,
som i och för sig kan vara av största värde och som är oumbärliga
pa vissa intellektuella arbetsområden, bör icke få upptaga tid för dem,
som vill ägna sig åt banor, där dessa kunskaper saknar betydelse.

Detta utesluter icke, framhåller överstyrelsen, att kurserna på de olika
linjerna under första året göres så lika som omständigheterna medger. Därigenom
underlättas avsevärt både övergången mellan olika linjer och samläsning
mellan linjer, där lärjungeantalet gör sådan möjlig.

De andra skäl, som anförts för en alltifrån början självständig allmän
linje, har också enligt överstyrelsens mening en betydande bärkraft.

»Överstyrelsen delar deras mening, som hålla före, att elevrekryteringen
på linjen med all sannolikhet blir bättre, om linjen väljes efter en förhandsbedömning
av den egna läggningen och med tanke på de egna yrkesaspirationerna,
dessa ma sedan vara mer eller mindre deciderade, än om den
väljes av dem, vilka redan se tillbaka på ett fullständigt eller partiellt misslyckande
på en annan linje. En övergång i stor omfattning i början av
näst högsta ringen av sådana elever till en allmän linje eller till grenar, som
representerade vad som avsetts skola bli en allmän linje, skulle mycket
ogynnsamt påverka linjens eller dessa grenars anseende, varmed skulle
iolja misstroende mot linjen (grenarna) från utbildningsanstalter och från
sadana offentliga och enskilda företag, som rekrytera personal bland studenterna,
De uttalanden, som gjorts av vissa fackutbildningsanstalter i

41

Kungl. Maj.ts proposition nr l/fö.

denna riktning visa, hur stor vikt man fäster vid denna synpunkt och hur
angelägen man är att icke via en gymnasielinje med svagt lärjungeklientel
få en mindre god rekrytering till utbildningen och till de levnadsbanor,
som denna utbildning är avsedd att leda till.

Det är också uppenbart, att undervisningen på en helt självständig linje
såtillvida sker under gynnsammare förhållanden, som lärarbytena därigenom
begränsas och man undgår nödvändigheten att på nytt behöva sammansvetsa
lärjungar från olika håll redan ett eller två år efter det de sammanförts
i sina. respektive gymnasieavdelningar.» (S. 157.)

Det kan emellertid icke förbises, att den allmänna linjen enligt alternativ
A blir dyrare vid de läroverk, där lärjungeantalet icke är större än att
varje årsklass kunde inrymmas i två parallella klassavdelningar. I sådana
fall kan enligt överstyrelsens mening alternativ B tillgripas i modifierad
form. I första rummet bör reallinjen utrustas med en social gren med samma
syfte som den allmänna linjens matematiska gren.

»Det vore utan tvivel en styrka för de mindre läroverken att kunna erbjuda
även den nya utbildningsvägen, då det annars kan föreligga risk,
att elever söka sig från dessa till närliggande större läroverk, som ha alla
linjerna. Även om en differentiering av här antytt slag icke kan ge fullt
detsamma som hela den allmänna linjen gör, så bör man dock kunna komma
studiemålet på denna tillräckligt nära, för att genomgång av på detta
sätt differentierad linje skall ge samma behörighet som genomgång av allmän
linje. Särskilt övergången från reallinjen till den allmänna linjens
sociala gren bör vara lätt att ordna på ett tillfredsställande sätt.» (S. 158.)

Ett förhållandevis stort antal yttranden berör det för linjernas konstruktion
grundläggande förgrenings problemet. Vanligen accepteras
skolöverstyrelsens förslag i fråga om den allmänna linjens grenar
i princip, uttryckligen eller stillatigande. Det finnes dock remissinstanser,
som ifrågasätter den nyspråkliga grenens existensberättigande, och jag bör
för några ögonblick dröja vid de argument, som därvid framföres.

»Allmänna gymnasielinjens språkliga gren är icke alls den nyspråkliga
linje, som man på sina håll länge önskat och även vid några skolor på
olika sätt förverkligat», yttrar kollegiet vid högre allmänna läroverket på
Östermalm. »På en sådan nyspråklig linje inträder spanska eller ryska i de
två högsta ringarna, och fordringarna i de tre huvudspråken ha ställts så
höga, att ett Ba på övriga linjer motsvarar ett B på den nyspråkliga. På
den språkliga allmänna linjen kunna sådana fordringar icke upprätthållas.»

Som språklinje är den nyspråkliga grenen avgjort underlägsen latinlinjen,
anser kollegiet. Samma tanke utföres av Svenska klassikerförbundet
på följande sätt:

I likhet med 1940 års skolkommission anser förbundet, att det är latinlinjen,
som även i fortsättningen bör vara den egentliga språklinjen, och
det vill i detta sammanhang erinra om den starka, ja i själva verket dominerande
ställning, som de moderna språkens ämnesgrupper enligt det fram -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5.

lagda förslaget kommer att få i varje fall på den halvklassiska linjen med
ett sammanlagt timantal, som på det fyraåriga gymnasiet är nära dubbelt
så stort som det för latinet anslagna. »Med full rätt kan det sålunda hävdas,
att den halvklassiska latinlinjen, till vilken sedan gammalt det stora
flertalet av latinlinjens elever söka sig, i sin planerade utformning kommer
att bli även en nyspråklig linje och så till vida överlägsen, som den kommer
att för sina elever underlätta deras studier i de moderna språken, särskilt
engelskan och franskan, genom den betydelsefulla kunskap i latin
som den skänker. Förbundet vill därför föreslå, att den nya gymnasielinjen
organiseras som en enhetlig allmän-social linje utan någon differentiering
på det högre stadiet.»

Humanistiska sektionen i Uppsala ifrågasätter likaledes behovet av den
nyspråkliga grenen.

»Visserligen är en god nyspråklig utbildning värdefull för vissa kategorier
av ... studenter, vilka direkt efter studentexamen övergå i förvärvslivet,
men de moderna språkens goda ställning på latinlinjen gör det enligt
sektionens mening obehövligt att konstruera en särskild ej till högre
studier ledande gymnasielinje för denna relativt begränsade studentgrupp.
Särskilt vill sektionen framhålla faran av att gymnasister med utpräglad
håg och fallenhet för studier i moderna språk skulle attraheras av en linje
i avsaknad av den latinutbildning, som är nödvändig för universitetsstudier
i dessa ämnen. Med hänsyn till vad här anförts, avstyrker sektionen
den föreslagna nyspråkliga linjen.»

Reservation mot detta uttalande anmäldes av professorerna Anderberg,
Paulsson och Sjöstrand.

I fråga om den nyspråkliga grenens användbarhet som grund för juridiska
studier går meningarna i sär. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten
vid Stockholms högskola räknar det som en god merit för grenen, att tre
moderna språk går upp i studentexamen och anser den med hänsyn till
nuvarande dispenspraxis lämplig för dem som önskar avlägga juris kandidatexamen.
Juridiska fakulteten i Uppsala anser däremot, att den nyspråkliga
varianten i skolöverstyrelsens utformning över huvud taget icke
kan utan komplettering läggas till grund för några som helst högskolestudier.
En reservant, professor Holmbäck, erinrar gentemot detta om nuvarande
dispenspraxis och framhåller vidare, att gymnasiet måste organiseras
även med tanke på levnadsbanor, för vilka akademiska studier ej
erfordras.

Skolöverstyrelsen kan efter de ingångna remissvaren konstatera, att det
råder en i det närmaste fullständig principiell enighet om upprättandet av
den allmänna linjens huvudstam med dess fortsättning i den sociala grenen
och att denna bör kunna påräkna tillräcklig lärjungeanslutning. Även
den nyspråkliga grenen torde dock kunna vinna ungdomens bevågenhet, anser
överstyrelsen. Vid den förut nämnda omröstningen vårterminen 1052 förklarade
sig icke mindre än 45 procent av de gymnasister, som skulle ha
valt allmänna linjen, föredraga denna linjes nyspråkliga gren; närmast mot -

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 14 ~>.

svarande linjer i Danmark och Norge har mycket god elevanslutning. Vid
grupperingen av lärjungarna inom den allmänna linjen torde överhuvud
intresseinriktningen ofta bli den avgörande faktorn. Många studerande,
manliga och kanske framför allt kvinnliga, är intresserade av och angelägna
om att under skoltiden förvärva bästa möjliga insikter i främmande
levande språk; icke minst gäller detta gymnasister, som ännu har svävande
framtidsplaner. Säkerligen kommer också den nyspråkliga grenen att
kunna accepteras av vissa fackutbildningsanstalter.

»Så torde den bliva den lämpligaste för alla slag av kommersiell utbildning,
även om en något större och något annorlunda upplagd matematikkurs
än den, som kan finna utrymme på grenen, hade varit önskvärd.
Grenen kommer dock att innehålla lika mycket matematik som reallinjen
och den sociala grenen på stadiet före näst högsta ringen, och en utbyggnad
av här genomgångna matematikkurser till överensstämmelse med kurserna
på den sociala grenen torde kunna ske förhållandevis lätt. För blivande
jurister torde grenen likaså i enlighet med praxis accepteras, trots
avsaknaden av latin, på grund av elevernas goda kunskaper i främmande
levande språk. Och för många, som icke avse fortsatt utbildning utan från
studentexamen gå omedelbart ut i praktisk verksamhet av olika slag, torde
den lämpa sig mycket väl. Blivande tjänstemän inom de affärsdrivande
verken, framför allt posten och järnvägen, komma att ha stor nytta av
den goda nyspråkliga utbildningen.» (S. 141.)

Då det av några högskoleinstanser gjorts gällande, att den språkliga
grenen saknar existensberättigande, därför att den icke kan utgöra grund
för akademiska studier, anser överstyrelsen, att detta icke i och för sig,
även om det vore riktigt, är tillräckligt skäl för att frånkänna grenen berättigande.
Inemot en fjärdedel av gymnasiets elever och en än större del
av de kvinnliga eleverna synes icke ha för avsikt att fortsätta studier
vid universitet eller därmed jämförliga utbildningsanstalter. Det synes
ofrånkomligt, att även dessa elevers intressen beaktas och att deras studiegång
ordnas så, att den ger den bästa möjliga förbildning för olika slag
av praktisk verksamhet. Gymnasiet har visserligen att ge en god förutbildning
för vetenskapliga studier vid universitet och högskolor, men detta
är icke och kan numera icke vara dess enda uppgift. lör övrigt synes det
icke ådagalagt, att den nyspråkliga grenen icke kan användas som underlag
för vissa universitetsstudier.

Erinringarna mot skolöverstyrelsens organisationsplan för latinlinj
e n går i motsatt riktning mot de i fråga om den allmänna linjen framställda.
Det som begäres iir icke en beskärning utan ytterligare förgreningar
av linjen.

Den halvklassiska grenen av latinlinjen får anses som huvudstammens
naturliga fortsättning. Det synes dock vara en allmän mening, att linjen
dessutom behöver den komplettering, som den helklassiska linjen erbjuder.
Överstyrelsen själv uttalar sig på denna punkt mycket positivt.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

»De båda föregående skolutredningarna ha bägge förordat denna sidogren
från latinlinjens huvudstam. Studiet av grekiska och latin är så intimt
förbundet, det representerar ett så väsentligt kulturellt behov, och
viktiga lärjungegrupper äro i så oavvisligt behov av grundläggande insikter
i grekiska, om deras akademiska studier icke skola avsevärt förlängas,
att överstyrelsen finner mycket bestämda skäl föreligga för ett inneslutande
av grekiskan bland latinlinjens ämnen.» (S. 81.)

Yrkandena om ytterligare differentiering syftar åt två olika håll. Somliga
instanser önskar, att en nyspråklig gren skall inympas på latinlinjen,
andra en matematisk. I något yttrande påyrkas båda dessa förgreningar.

Anhängarna av en differentiering av latinlinjen i nyspråklig riktning
är framför allt att finna bland dem, som avstyrkt eller står tveksamma
till en nyspråklig förgrening av den allmänna linjen. Sålunda föreslår
juridiska fakidteten i Uppsala i sitt nyss citerade utlåtande, att gymnasisterna
i högsta ringen på latinlinjen skall kunna nedlägga latinet för
att i stället studera moderna språk. »Ett på detta sätt begränsat latinstudium
borde vara tillräckligt för dem som vilja ägna sig åt juridiska studier.
Vidare kan man ifrågasätta om icke studentexamen på denna variant
av latinlinjen — antingen helt utan eller med en mindre komplettering i
latin — borde kunna ge behörighet till avläggande av universitetsexamen
i de flesta humanistiska ämnen.»

Skolöverstyrelsen har övervägt detta uppslag och medger att det har
vissa förtjänster. Det kan dock ifrågasättas, om en sådan studieanordning
vore den direkt lämpliga för någon annan studiegrupp än de blivande
juristerna; i varje fall skulle den icke väl passa de lärjungegrupper, som
tänkts välja den allmänna linjen.

»Den samhällsorientering, som är avsedd att vara en huvudpunkt i den
allmänna linjens konstruktion och som tar konkret form i den omfattande
historie- och geografiunderyisningen, skulle icke komma att ingå i grenen,
om den förlädes till latinlinjen; för en så grundlig sådan orientering kan det
icke beredas utrymme på latinlinjen. Utan att i detta sammanhang ta
ståndpunkt till frågan om betydelsen härav måste överstyrelsen sålunda
konstatera, att det icke endast i fråga om matematik och naturvetenskaplig
orientering blir en skillnad, om grenen förlägges till latinlinjen eller till
den allmänna linjen.» (S. 144—145).

Sympatierna för en ma t e m a t i s k differentiering av latinlinjen har
rätt stor spridning inom kollegierna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket
på Östermalm talar i detta sammanhang om en »iögonenfallande
missunnsamhet mot latinlinjen».

»Om möjlighet att läsa grekiska med sammanlagt 12 veckotimmar kommer
att finnas under latinlinjens två sista år, måste det också gå att där
förlägga en kurs i matematik på exempelvis 6 veckotimmar. Det synes
alltså mycket väl gå för sig att bereda de latinare, som så önska, möjlighet
att, liksom hittills, studera matematik under de sista åren, och likaså
att ha skrivningar i ämnet. Härigenom tillmötesgår man . . . önskan att

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

göra latinlinjen användbar även för lärjungar, som måste ha kunskaper i
matematik utöver realexamen.»

Kollegiet i Karlstad går längre och vill göra matematiken till obligatoriskt
ämne på den halvklassiska linjen i förhoppning om att den mångsidigt
användbara halvklassiska linjen av 1905 års modell därigenom skall
återupplivas. För den händelse efter förnyade överväganden en sådan anordning
fortfarande skulle visa sig ogenomförbar, bör man enligt kollegiets
mening åtminstone ordna med möjlighet till frivilligt studium av matematik
på latinlinjens högstadium.

Icke mindre än 11 seminariekollegier påpekar, att latinlinjens utformning
skulle ytterligare öka behovet av kompletteringar för latinstudenter,
som söker inträde vid folkskoleseminarium. Kollegiet vid högre allmänna
läroverket i Haparanda räknar åter med att de blivande folkskollärarna i
framtiden allmänt skall välja den för dem tillrättalagda allmänna linjen,
varför avsaknaden av matematik på latinlinjen icke skulle betyda någon
egentlig förlust för latinlinjen.

Flera yttranden från högskolehåll stöder förslaget om en differentiering
av latinlinjen åt det matematiska hållet. Tändläkarhögskolan i Malmö
anser sig mest betjänt med ett allsidigt studentmaterial, som representerar
olika begåvningstyper, och befarar, att urvalet av studenter till högre
undervisning i sista hand kan komma att bli lidande på en för stark specialisering.

»Det nya förslaget anvisar en enda linje som rekryteringsbas för högskolan,
nämligen reallinjen. Framför allt synes den biologiska grenen därav
vara konstruerad med tanke på medicinska och odontologiska studier. Att
från den tilltänkta latinlinjen söka sig till tandläkarhögskola måste medföra.
stora svårigheter och kostnader i form av kompletteringar av för inträde
obligatoriska ämnen. Härigenom synes risk förefinnas att en ensidigt
specialiserad studentkategori med ganska ringa allmänbildningsintresse
och relativt svaga språkkunskaper kommer att rekrytera tandläkarhögskoloma.
Hur den s. k. allmänna linjen kommer att fungera undandrar sig
kollegiets bedömande.»

Chefen för marinen finner det svårt att bedöma den föreslagna omorganisationens
återverkningar på elevrekryteringen vid sjökrigsskolan. Latinlinjen
bleve användbar endast för blivande reservintendentsaspiranter.
Antalet studenter, som har tillräckligt underlag för inträde på sjö- och
kustartilleriofficerslinjerna, torde komma att minska, då elever från den
nya latinlinjen icke längre kan mottagas utan kompletteringar. Å andra
sidan torde kvaliteten på de sökande från reallinjen komma att höjas genom
den föreslagna ämnesutformningen av realgymnasiet.

Till bedömande av förslaget att utrusta latinlinjen med en matematisk
gren hänvisar skolöverstyrelsen först till vad som är bekant om ämnets
ställning på latinlinjen under nuvarande förhållanden. Medan ännu höst -

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

terminen 1944 de lärjungar, som medtagit matematik såsom tillvalsämne,
utgjorde 21,6 procent av totala lärjungeantalet i de ifrågakommande ringarna,
hade gruppen höstterminen 1951 gått ned till 10,2 procent (se ovan
tab. 2 s. 5). En lika påfallande utveckling konstateras, om även lärjungar
med matematik som tilläggsämne tages med; jag har redan anfört
viss statistik därom (tab. 3 s. 6). Trots nedgången uppgick dock hela
antalet lärjungar med matematik på latinlinjens högstadium höstterminen
1951 till så pass mycket som 21,7 procent. Skulle man även för framtiden
kunna räkna med dessa siffror, vore en variant av latinlinjen med matematik
i och för sig icke otänkbar.

Det kan emellertid, påpekar överstyrelsen, med stor sannolikhet förutses,
att antalet lärjungar på latinlinjen, som önskar läsa matematik, kommer
att minska med införandet av en allmän linje, då just denna typ av
lärjungar i första hand kan beräknas välja den allmänna linjen. Att genom
tillhandahållande av matematik på latinlinjen öka linjens attraktionskraft
och söka locka den nämnda gruppen av lärjungar att fortfarande välja
latinlinjen och undvika den allmänna linjen, skulle knappast vara att leda
lärjungarna till ett riktigt linjeval.

Därmed vill överstyrelsen icke bestrida, att det även i framtiden kan
finnas latinare, för vilka en lämpligt avvägd matematikkurs vore välkommen.
Men överstyrelsen betvivlar att denna grupp blir tillräckligt stor.
Efter tillkomsten av den allmänna linjen skulle enskilda lärjungars önskemål
att få läsa matematik vida oftare än nu stranda på bestämmelsen om
visst minimiantal lärjungar, och latinlinjens möjlighet att erbjuda matematik
komme då alltför ofta att visa sig vara en falsk skylt.

»Frågan om upptagande av matematik på latinlinjens schema har därför
i det trelinjiga gymnasiet enligt överstyrelsens mening icke den räckvidd,
som man skulle kunna förmoda och som man på några håll har velat göra
gällande. Närmast skulle det vara med hänsyn till önskvärdheten av bredaste
möjliga rekryteringsbas för de blivande folk- och mellanskollärarna,
som ett matematikalternativ på latinlinjen kunde övervägas. Men dessa
yrkesaspiranter behöva även övriga naturvetenskapliga ämnen, och att
infoga även fysik och kemi i latinlinjens undervisningsplan skulle icke kunna
ske utan ett sönderbrytande av det fasta systemet och en återgång till
den differentiering, som man allmänt velat komma ifrån.» (S. 83.)

Slutligen får det icke förbises — och överstyrelsen fäster stor vikt vid
detta förhållande —: att tillgången på lärare i matematik och närliggande
ämnen för närvarande och sannolikt för en avsevärd tid framåt är ytterst
knapp. Icke minst torde det komma att visa sig svårt att under åtskilliga
år framåt fylla behovet av kvalificerade matematiklärare för realgymnasiet.
Det synes då icke förenligt med en god hushållning med de förefintliga
lärarkrafterna att taga dessa i anspråk för undervisning av så små
lärjungekontingenter, som det i regel bleve fråga om på latingymnasiet.

Av här anförda skäl har överstyrelsen ännu en gång stannat för att,

47

Kungl. Maj:ts provosition nr 1J+5.

i varje fall tills vidare, icke föreslå upptagande av någon differentieringsrnöjlighet
med matematik på latinlinjen.

Vad slutligen beträffar klyvningen av r e a 11 i n j e n s högstadium, så
accepteras denna allmänt av läroverkens och seminariernas kollegier och
av lärarorganisationerna. Kritiken kommer huvudsakligen från den grupp
av högskolor, som har biologiskt betonade arbetsuppgifter och därvid behöver
en relativt fyllig matematikkurs som arbetsredskap.

Kollegiet vid veterinärhögskolan är sålunda av den bestämda uppfattningen,
att de fyra naturvetenskapliga ämnena biologi, matematik, fysik
och kemi är så intimt sammanflätade med varandra, att de bör bilda eu
sammanhörande ämnesgrupp inom gymnasiet. Uppdelningen i en biologisk
och en matematisk gren kan följaktligen icke av kollegiet förordas.

Mejeriavdelningskollegiet i Alnarp ställer sig tveksamt till klyvningen
av reallinjen:

»För de mejeristuderande äro visserligen matematik, fysik och kemi viktiga
ämnen, men kunskap i biologi är också betydelsefull. Man behöver
här endast påpeka vikten av biologien, när det gäller exempelvis husdjurslära,
mjölkproduktion samt de mikrobiologiska processer, som ha fundamental
betydelse för mjölken och mejeriprodukternas kvalitet. För de mejeristuderande
är det därför lämpligare med en icke differentierad reallinje.
»

Ingendera grenen uppfyller de villkor, som uppställes för farmaceutiska
institutets A-linje, vilken leder till apotekarexamen.

»Lämpligast torde realgymnasiets matematiska gren vara», säger lärarkollegiet,
»men denna gren lider av svagheten att sakna biologi i de båda
högsta ringarna. Realgymnasiets biologiska gren åter rymmer en matematikkurs,
som är otillräcklig som underlag för apotekarstudier, åtminstone
vad trigonometrien beträffar. Därest icke ökad matematikundervisning kan
ordnas på den biologiska grenen, får lärarkollegiet därför påyrka, att ämnet
biologi beredes plats på schemat för realgymnasiets matematiska gren. För
att undvika att ett för stort antal veckotimmar därvid erhålles, lärer det
bli nödvändigt att samtidigt minska timantalet i något annat ämne eller
att låta något ämne helt utgå.»

I samma läge befinner sig lantbrukshögskolan. Matematikens ställning
på realgymnasiets biologiska gren måste väsentligt stärkas, om ämnet skall
motsvara lantbrukshögskolans behov, eller också måste biologi läsas även
på den matematiska grenen. Den senare lösningen förefaller mest tilltalande.

»Biologi iir ett, ämne av synnerligen stort allmänbildningsvärde och torde
vara det ämne, som är mest lämpat att på ett med hänsyn till intressedifferentieringen
naturligt sätt vidga de mera matematiskt inriktade elevernas
allmänbildning och anknytningar till andra områden», påpekar lärarkollegiet.

Olika antydningar ges i yttrandena, huru utrymme skall beredas för
den breddade matematisk-naturvetenskapliga utbildning, de finner önsk -

48

Kungl. May.ts proposition nr 14-j.

värd. Lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, som av hygieniska skäl dessutom
vill nedbringa antalet obligatoriska timmar, förordar att kristendomskunskap,
filosofi och franska samt under alla omständigheter musikteori
göres frivilliga på realgymnasiets högstadium.

Ett sådant yrkande går doek stick i stäv mot den allmänna meningen
inom de högre skolornas kollegier. Icke mindre än 36 läroverks- och 8
seminariekollegier har tvärtom uttalat sig för en förstärkning av allmänbildningen
på reallinjen. Ståndpunkten motiveras av kollegiet vid högre
allmänna läroverket i Karlstad med följande ord:

»I en tid av tilltagande våldsmentalitet, är det av vikt att ge inte minst
blivande specialister på maskiner, vapen, människans kroppsliga funktioner
bredast möjliga orientering i livsåskådnings- och samlevnadsproblem.
Bristande religiös och politisk kunskap medför allvarliga faror i en tid, då

skilda totalitära ideologier visa sig smittsamma. ----Skolans främsta

mål är personlighetsdaning.»

Ett par kollegier anmäler dock betänksamhet beträffande de praktiska
slutsatserna av sådana resonemang: en försvagning av reallinjens karaktärsämnen
kunde leda till att de utpräglade realbegåvningarna vände sig
till andra läroanstalter, främst de tekniska gymnasierna. Sålunda skriver
kollegiet vid högre realläroverket på Norrmalm:

»Den åsikten göres emellanåt gällande, att de naturvetenskapliga fackämnena
på reallinjen i viss utsträckning borde få vika för en bredare allmänkulturell
orientering genom studium av de humanistiska orienteringsämnena
och de moderna språken. Kollegiet vill framhålla, att en icke önskvärd
följd av en sådan utformning av det naturvetenskapliga studiet på
reallinjen kunde tänkas bli, att studerande ungdom med intresse åt naturvetenskapligt
håll i större utsträckning än hittills skulle söka sig till bland
annat de tekniska läroverken, där de tekniskt-naturvetenskapliga ämnena
helt dominera. Kollegiet framhåller därför vikten av att realgymnasiet utformas
så att det främst ger en allmän naturvetenskaplig orientering.»

Svårigheten att anknyta undervisningen vid de citerade fackhögskolorna
till läroverkens reallinje är icke ny och icke säregen för det nu diskuterade
organisationsförslaget. Alltsedan år 1933 har det varit omöjligt att på
realgymnasiet sammanställa en så stor kurs i matematik, som vissa av
dessa fackutbildningsanstalter behöver, med studier i biologi utan att lika
ut studieprogrammet genom upptagande av tilläggsämne. Man får alltid
vara beredd på att svårigheter av detta slag kan uppstå på några av de
många utbildningsvägarna, påpekar skolöverstyrelsen; det finnes i sådana
fall ingen annan utväg för aspiranten än att inhämta kunskaperna i annan
ordning. »Denna utväg lär få tillgripas även i dessa fall, i den mån det icke
blir möjligt att i skolan förena de båda ämnena. Det förefaller, som om
den matematiska grenen vore den mest lämpade för de yrkesaspiranter,
varom här är fråga, då man på vissa håll synes vara beredd att medelst
propedeutiska kurser själv ombesörja utfyllandet av kunskapsbristerna i
biologi», säger överstyrelsen.

Kungl. May.ts proposition nr 145. 49

För sin del anser överstyrelsen skälen för en förgrening även av reallinjen
vara de tyngst vägande.

»Redan elevernas intresseinriktning pekar med stor tydlighet hän på
förefintligheten av två kategorier: den mera maskinellt inriktade, som
siktar mot ingenjörsbanan och liknande verksamhetsområden, den andra
mot naturen eller det mänskliga orienterade och icke sällan mindre matematikintresserade,
för vilken de biologiska och medicinska studierna utöva
den stora lockelsen. Visserligen äro dessa arter av begåvningar ofta förenade,
men de äro det långtifrån alltid, och skillnaderna i läggning och intresse
hos de båda typerna kunna gå vitt isär. Denna tydliga åtskillnad i
intresseinriktning finner överstyrelsen alltså i sig själv motivera en klyvning
på det högre stadiet: det bör bli tillräckliga tillfällen även för biologerna att
pröva sina anlag. Dessa senare ha i många, säkerligen i flertalet fall icke
behov av den större matematikkursen; en mycket stor del av matematikerna
ha å sin sida icke heller ur förutbildningssynpunkt behov av en specialiserad
biologikurs. Detta kan väl även anses framgå därav, att de tekniska
gymnasierna icke synas ägna någon upmärksamhet åt biologien.

Därtill kommer, att om den större matematik- och den specialiserade biologikursen
skola förenas och få önskvärd omfattning, detta måste gå ut
över allmänbildningen och framtvinga en ytterligare beskärning av denna.
Att eleverna icke skulle vara betjänta av en sådan nedskärning, framgår
av uttalanden icke blott från läroverkshåll och från seminarier utan även
från högskolemyndigheter, där man är angelägen om en väl upprätthållen
nivå i fråga om både humanistisk allmänorientering och framför allt språklig
utbildning.» (S. 112.)

Skolöverstyrelsens definitiva
organisations] ör slag.

Av det sagda framgår, att skolöverstyrelsen ansett sig kunna gentemot
kritiken upprätthålla huvudlinjerna av sitt ursprungliga förslag, vilket
till sin stomme överensstämmer med det av departementschefen i 1950 års
skolproposition skisserade provisoriska gymnasiet. Remissinstanserna har
icke begränsat sig till att diskutera dessa reformens huvuddrag; deras yttranden
berör mer eller mindre ingående ett stort antal detaljfrågor, till
vilka Kungl. Maj:t senare torde få taga ställning. Det kan vara intressant
att följa den skolämnenas dragkamp, som avtecknar sig i remissvaren,
men det skulle föra alldeles för långt, om jag försökte ge någon uttömmande
redogörelse för de många tvistefrågorna, stora och små. Jag måste vid
detta tillfälle nöja mig med att beröra ett fåtal punkter, som tilldragit sig
en mera allmän uppmärksamhet. På ett par av dessa skiljer sig överstyrelsens
slutliga resultat från det preliminära.

I det första utkastet hade överstyrelsen sökt nedbringa antalet samtidigt
studerade ämnen på den allmänna linjen genom att utesluta ämnena
fysik och kemi på högstadiet så när som på ett par kortare orienteringskurser.
I många remissvar anses detta vara en för snäv begränsning av

4 — Dihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr ljfö.

50

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 145.

linjens program. Yrkanden har framkommit om att ämnena latin, fysik
och kemi skall upptagas på linjens timplan.

I särskild skrivelse till skolöverstyrelsen har juristutbildningssakkunniga
angivit de krav, som de juridiska universitetsstudierna ställer på
gymnasiet. De sakkunniga anmärker inledningsvis, att kunskaper i latin
obetingat är till stor nytta för juridiska studier men att det ej kan göras
gällande, att de är alldeles nödvändiga för detta ändamål. Huvudregeln
måste likväl vara, att de blivande juristerna under skoltiden inhämtar
vissa kunskaper i ämnet. I och för sig är kunskaper i latin av den omfattning,
som meddelas på latingymnasiet, givetvis att föredraga. Man måste
dock räkna med att även åtskilliga studenter från allmängymnasiet kommer
att ägna sig åt juridiska studier. Beträffande de krav, som för detta
fall bör uppställas, gör de sakkunniga följande uttalande:

»En ettårig latinkurs, som är identisk med latinlinjens första årskurs
och sålunda får antagas i främsta rummet bliva utformad som en förberedelse
till fortsatta mera grundliga studier, kan ej anses fylla sin uppgift
för blivande juris studerande. Dessa böra främst erhålla ett möjligast
omfattande ordförråd och i fråga härom bör undervisningen framför allt
inriktas på att meddela sådana insikter i terminologiskt latin, som framdeles
skulle bliva av omedelbar nytta vid bland annat juridiska och i någon
mån samhällsvetenskapliga universitetsstudier. Härför är det angeläget,
att latinstudierna fullföljas ända till avgången från läroverket eller så nära
denna tidpunkt som möjligt. Önskvärt synes därför vara, att på den allmänna
linjen antingen ämnet latin erhåller en från latinlinjens kurs helt
självständig kurs med ett mindre timantal under flera år eller ock, om det
anses oundgängligt att första årets kurs är gemensam för de båda linjerna,
att denna påbygges med en speciell kurs av mindre omfattning under följande
år. På sådant sätt förvärvade latinkunskaper synas utgöra en tillfredsställande
förutsättning för juridiska studier. Därest den allmänna linjen
däremot komme att upptaga alltför litet latin eller helt sakna detta
ämne, torde det ej kunna undvikas att för dem, som efter studentexamen
ämna påbörja juridiska studier, kräva en särskild kurs i terminologiskt
latin.»

Om det stora flertalet juris studerande under gymnasietiden erhåller tillräckliga
kunskaper i latin, är det enligt de sakkunnigas mening icke erforderligt
att kräva några latinstudier av det mindretal, som har avlagt studentexamen
på reallinjen och där förvärvat vissa andra insikter, som icke
är utan värde för juridiska studier.

Representanterna för de samhällsvetenskapliga ämnena inom humanistiska
sektionen i Lund har gjort ett gemensamt uttalande rörande den
allmänna linjen som bas för samhällsvetenskapliga studier.
Behovet av förkunskaper i matematik för dylika studier är i vissa fall så
framträdande, att studenter från den allmänna linjen och från reallinjens
biologiska gren kan bli nödsakade komplettera sina matematiska kunskaper.
Även de kunskaper i fysik och kemi, som meddelas på reallinjen, har

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 11+5.

ett icke obetydligt allmänbildningsvärde som underlag för bedömningen av
åtskilliga problem inom den enskilda och även inom den allmänna företagsverksamheten
samt för studier i kulturgeografi. Å andra sidan är givetvis
den större kursen i historia med samhällslära på allmänna linjen också
värdefull för fortsatta samhällsvetenskapliga studier. Som grund för samhällsvetenskapliga
studier synes dock reallinjen ofta erbjuda fördelar framför
den allmänna linjen i dess utformning enligt överstyrelsens promemoria.

Att ämnena fysik och kemi uteslutits på den allmänna linjens högstadium,
har föranlett en gensaga från föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning, vilken anser, att dessa ämnen på en linje, som speciellt
skall tillgodose kravet på god högre allmänbildning, bör erhålla en
lika stark ställning som de humanistiska orienteringsämnena.

»En god naturvetenskaplig allmänbildning är av största värde inte endast
för dem som behöver fackkunskaper i dessa ämnen utan för var och
en som ägnar sig åt praktisk verksamhet. Därtill kommer att den allmänna
linjen är avsedd att utgöra en grund för den stora grupp,. .. som vid lärarhögskolor
(seminarier) kommer att utbilda sig till klasslärare vid mellanskolan.
För dem är inte bara en bättre utbildning i naturvetenskapliga ämnen,
än den realskolan ger, önskvärd utan nödvändig.»

Fölkskoleseminariernas kollegier ägnar i allmänhet stor uppmärksamhet
åt den allmänna linjen och framställer därvid erinringar mot dess brister
i fråga om den naturvetenskapliga utbildningen. Sålunda anför kollegiet
vid folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Från seminariehåll har denna linje mottagits med stora förväntningar.
Det måste emellertid nu konstateras, att dessa förväntningar i väsentlig
mån svikits. Behovet av kompletteringskurser har icke bortfallit. Såväl
i fysik som i kemi bliva kunskaperna hos en från allmänna linjen utexaminerad
student ytterst bristfälliga. Det förefaller emellertid kollegiet, som
om det inte skulle vara omöjligt att genom reduktion av timtalet i vissa
andra ämnen, främst franska, historia, geografi och matematik, vinna de
för fysik och kemi oundgängligen nödvändiga timtalen. Kollegiet anser
sig icke böra bestämt angiva, hur mycket som bör tagas från vart och ett
av de ovan angivna ämnena men vill betona, att ett väsentligt syftemål
med linjen går förlorat, därest fysiken och kemien icke får det utrymme,
som måste krävas för att icke kompletteringskurser skall fortfarande bli
nödvändiga vid seminarierna.»

Några av seminariekollegierna har gjort upp egna timplaneförslag för
den allmänna linjen, vari deras önskemål preciseras.

De framställda önskemålen om utvidgning av den allmänna linjens ämneskrets
går delvis i vägen för varandra. Att tillmötesgå dem alla är ogörligt.
Skolöverstyrelsen ser sig nödsakad att avvisa juristutbildningssakkunnigas
förslag. Linjens allmänna karaktär skulle mer eller mindre rubbas,
om latin upptogs på timplanerna. För att bli av verkligt värde måste latinkursen
göras tämligen omfattande och få en självständig uppläggning,
varvid annat för flertalet lärjungar värdefullare kunskapsstoff måste slopas.

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 145.

Att ägna ett avsevärt antal timmar åt ett ämne, som man likväl inte hinner
tränga närmare in i och som så gott som uteslutande bleve ett hjälpmedel
för andra studier, vore för majoriteten av lärjungarna en anordning av
tvivelaktigt värde.

Lättare att sammanjämka är de krav, som beror på att den allmänna
linjen skall vara avsedd å ena sidan för dem, som övergår till sociala studier,
socialt arbete, förvaltningstjänst och militär tjänst, och å andra sidan
för dem, som tänker sig en framtid som klasslärare. En för dessa kategorier
anordnad linje måste ge ospecialiserad allmänbildning och god samhällsorientering.
Det är just dessa syften den allmänna linjen enligt direktiven
främst skulle tillgodose, framhåller överstyrelsen.

För inträde på seminariernas studentlinjer fordras för närvarande, att
studentbetyget upptar godkända vitsord i bland annat ämnena geografi,
matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. I den mån sådana vitsord
saknas, måste komplettering ske. Därvid godtages vitsord även från
latinlinjen. Vid seminarierna är för närvarande kompletteringskurser anordnade,
men det är givetvis i hög grad önskvärt, att genomgång av kompletteringskurser
i samband med yrkesutbildningen göres obehövlig eller
i varje fall begränsas så långt som möjligt. En klasslärarlinje, från vilken
övergång till folkskoleseminarium skall kunna ske utan kompletteringar i
läroämnena, skulle kunna åstadkommas genom att på den allmänna linjens
sociala gren öka det naturvetenskapliga lärostoffet. Efter att ha övervägt
remissinstansernas önskemål har överstyrelsen ansett sig kunna medverka
till en sådan ändring av det ursprungliga utkastet och alltså på timplanen
för denna gren uppfört ämnena fysik och kemi med motsvarande reduktion
i timantal för vissa humanistiska ämnen.

»Det har varit så mycket lättare att tillgodose dessa från lärarutbildningshåll
framförda önskemål, som de i själva verket också överensstämma
med de anspråk på grenen, som framställas, om den skall bli en lämplig
social linje», meddelar överstyrelsen. »De lärjungar, som ämna fortsätta
vid socialinstitut eller idka samhällsvetenskapliga studier vid universitet
eller övergå till militära utbildningsanstalter, behöva en i väsentliga avseenden
likartad inriktning av gymnasiestudierna, och det blir mera fråga om
en gradskillnad än om en artskillnad. Ospecialiserad allmänbildning måste
också i våra dagar innehålla ett icke för litet kvantum naturvetenskaplig
grundutbildning, då, såsom särskilt lantbrukshögskolan framhållit i sitt
yttrande, det fördjupade studium av det moderna samhället, som avses på
den allmänna linjen, behöver kombineras med viss kunskap om detta samhälles
naturvetenskapliga och tekniska förutsättningar. Förskjutningen i den
allmänna linjens undervisningsplan från promemorians förslag till det nu
framlagda synes därför från flera synpunkter innebära en förbättring. Skillnaden
i de för dessa olika kategorier framträdande behoven torde närmast
vara, att matematiken för vissa skulle behöva ytterligare någon förstärkning,
medan den ur den följande lärarutbildningens synpunkt måhända
kunde något inknappas till förmån för en i och för sig önskvärd ytterligare
förstärkning av den övriga naturvetenskapliga utbildningen, samt att den

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

språkliga utbildningen på grenen blir i knappaste laget för de blivande
statsvetarna, socionomerna och militärerna. Den kommer att sammanfalla
med den språkliga utbildningen på reallinjen.» (S. 147.)

Att den sociala grenen särskilt tillrättalagts för de blivande klasslärarna,
utesluter icke, att dessa även kan begagna de andra linjerna, i synnerhet
reallinjen. Och de som från latin- eller reallinjen välja klasslärarutbildningens
väg, ha den förmånen framför de andra, att de vid senare övergång
till akademisk ämneslärarutbildning slipper vissa tämligen krävande
kompletteringar i latin respektive matematik, fysik och kemi. »Denna förmån
bör för sådana studerande kunna uppväga olägenheten av vissa kompletteringar,
som ur klasslärarutbildningens synpunkt bli nödvändiga för
dem, som avlagt studentexamen på reallinjen och framför allt på latinlinjen»,
slutar överstyrelsen.

Om reallinjen skall fylla sin uppgift att lämna en vidsträcktare
orientering på det matematisk-naturvetenskapliga området, måste självfallet
de kvantitativa kraven på den humanistiska orienteringen och språkutbildningen
i motsvarande mån sänkas på denna linje. Många remissinstanser
anser dock, att sänkningen gått för långt. Såsom man kan vänta,
framför särskilt läroverkskollegierna, men icke i någon högre grad de
akademiska kollegierna, krav på vidgad humanistisk orientering, medan i
synnerhet de akademiska kollegierna, men i mindre grad läroverkskollegierna,
påyrkar förbättringar av den språkliga utbildningen. Några av de
akademiska instanserna anser en förbättring av språkutbildningen så viktig,
att den bör komma till stånd även till priset av en ytterligare inknappning
av utrymmet för de humanistiska orienteringsämnena.

Särskilt stor uppmärksamhet har skolöverstyrelsens förslag rörande
kristendomsämnets ställning tilldragit sig i remissyttrandena.
Detta ämne läses för närvarande 2 + 2 + 1 = 5 veckotimmar på det treåriga
gymnasiet, varvid bland annat en någorlunda fyllig kurs i kyrkohistoria
genomgås. Enligt överstyrelsens preliminära organisationsplan
skulle timtalet — med förbättrad fördelning på ringarna — bibehållas på
latin- och allmängymnasierna, medan endast 1 + 0 -f- 2 = 3 timmar veckotimmar
upptagits för realgymnasiet. Kursen på denna linje skulle omfatta
svensk kyrkokunskap, svenska trossamfund, de kristna huvudkyrkorna,
religionskartan, ekumenik och världsmission, repetition av bibelkunskapen
samt tros- och livsåskådningsfrågor, medan den systematiska framställningen
av kyrkohistorien skulle helt utgå.

I skrivelse till chefen för skolöverstyrelsen anför nu Svenska ekumeniska
nämnden:

»Den föreslagna inskränkningen av kristendomsundervisningen synes oss
stå i bestämd motsats till den grundsyn, som hävdats av 1946 års skolkommission
och som sedermera accepterats av Kungl. Maj:t och Riksdagen.
Skolkommissionen gjorde i sitt betänkande gällande, att kristendomsämnet

54

Kung], Maj:ts ''proposition nr 1/+5.

mer än de flesta andra ämnen vore ägnat att vara ''instrument för den personiighetsdaning,
som är skolans väsentligaste uppgift’. Men skall kristendomsundervisningen
verkligen kunna tjäna detta syfte, kräves det oundgängligen,
att den redan nu knappt tillmätta tiden för kristendomskunskap
icke ytterligare beskäres. Undervisningen i kyrkohistoria, som enligt skolöverstyrelsens
förslag helt skulle bortfalla på reallinjen, är ett viktigt moment
både i skolans uppfostrande och i dess allmänbildande verksamhet:
den ställer eleverna inför de stora gestalterna i kyrkans historia, och den
ger dem kännedom om de andliga strömningar, som i stor utsträckning
ha bestämt vårt släktes utveckling. Insikter i kyrkohistoria måste betecknas
som ett elementärt bildningskrav.

Särskilda omständigheter ge kristendomsämnet ökad vikt just för reallinjen.
Tekniken har i våra dagar i allt högre grad blivit ett allmänt kulturproblem,
och teknikens män ha själva alltmer uppmärksammat de etiska
och personliga faktorernas betydelse, när det gäller att behärska och utnyttja
teknikens krafter. Det synes oss under dessa förhållanden ödesdigert
att för blivande tekniker, naturvetenskapsmän och läkare inskränka undervisningen
i ett ämne, som alldeles särskilt är ägnat att fostra till respekt
för människovärdet och till ansvar för medmänniskors bästa. Eleverna på
reallinjen ha behov av en kristet-humanistisk allmänorientering, fullt jämbördig
med den som meddelas på gymnasiets övriga linjer. Kristendomsämnet
är av den art, att det bör ha samma utrymme på gymnasiets samtliga
linjer.»

Det väsentliga i denna fråga torde redan här vara sagt. Av de många
kollegieuttalandena har två redan citerats i andra sammanhang. Ytterligare
ett par exempel må dock anföras:

Kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg finner det mindre
välbetänkt, att kristendomsämnet skulle utgå ur kursplanen för näst högsta
realringen.

»Reduktionen skulle träffa de kyrkohistoriska momenten, men just dessa
moment anser kollegiet särskilt värda att bevaras. Kyrkohistorien är den
givna ramen för den undervisning i allmän idéhistoria, som kan och bör
ges på gymnasiets högstadium, och med den undanskymda ställning, som
(le humanistiska orienteringsämnena med nödvändighet måste få på reallinjen,
skulle en försvagning på en så viktig punkt som idéhistorien innebära
en utarmning, som bland annat skulle i hög grad försvåra förståelsen
av det andliga läget i nutiden.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Skellefteå ansåg sig icke heller
kunna tillstyrka förslaget i denna del:

»Ur pedagogisk synpunkt måste det anses synnerligen olämpligt att
stryka ämnet i näst högsta realringen, i synnerhet då det ifrågasättes att
göra det till examensämne. Att inte låta kontinuiteten gå förlorad är ett
krav, som måste beaktas. Behandlingen av ämnet ansågs vidare vara
odemokratisk, i synnerhet som en stark opinion .. . har uttalat sig mot
kristendomsämnets avskaffande i våra skolor. Kollegiet fann det vidare
underligt, att kristendomsämnets etiska uppgift icke beaktats. Behöver icke
eleverna i näst högsta realringen fostras till goda karaktärer? Behövs icke
kristendom i denna tid, då t. ex. ungdomsbrottsligheten ökar?»

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Relativt isolerat står ett uttalande i motsatt riktning av Målsmännens
riksförbund. Förbundet ser sig om efter någon möjlighet att bereda plats
för en orienteringskurs i biologi på de linjegrenar, där detta ämne icke läses
på högstadiet, och får ögonen på kursen i kristendomskunskap.

»Beträffande kristendomskunskap har föreslagits kurser för latinlinjen,
som göra intryck av att vara mycket utförliga och på djupet gående», påpekar
förbundet. »Detta synes naturligt för latinlinjen med hänsyn till
att denna avses för blivande präster. För reallinjen har man ansett sig
kunna slopa kyrkans historia, men allmänna linjen har på denna punkt
utformats som latinlinjen. Man kan icke underlata att sätta i fråga, huruvida
på reallinjen och den allmänna linjen ett så djupt inträngande i ämnet,
som här förutsatts, är nödvändig.»

Skolöverstyrelsen bemöter först de i flera yttranden framkomna påståendena,
att dess förslag skulle strida mot grunderna för 1950 års skolreform.

»Att förslaget om ämnets nedläggande i en ring skulle stå i strid med
de av skolkommissionen hävdade principerna, vilka accepterats av statsmakterna,
kan överstyrelsen icke finna, eftersom kristendomskunskap enligt
skolkommissionens eget förslag nedlägges vid slutet av näst högsta
ringen (det nordhultska utkastet) eller upptas endast som frivilligt bildningsämne
i högsta ringen (de båda andra timplansutkasten). Det sammanlagda
timtalet för ämnet på gymnasiet är enligt det nordhultska förslaget
6, enligt de båda andra förslagen 5 på samtliga linjer, förlagda till
de tre lägsta ringarna, mot promemorians 7 timmar på latin- och allmänna
linjen och 5 timmar på reallinjen, därav i båda fallen 2 timmar i högsta
ringen.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att kristendomsämnet
på gymnasiet har en i det hela stark ställning i vårt land, starkare än exempelvis
i våra skandinaviska grannländer. Såväl i Norge som Danmark har
ämnet endast 1 veckotimme i varje gymnasieklass, medan det i vårt land
har nästan det dubbla. Även om olika traditioner och förhållanden göra
det vanskligt att jämföra timtalen i ett ämne i olika länder, är denna stora
skillnad dock anmärkningsvärd.» (S. 115.)

För att tillmötesgå de önskemål om ändring, som framkommit, föreslår
emellertid överstyrelsen, att en timme kristendomskunskap skall inläggas
i näst högsta realringen, ehuru därigenom antalet samtidigt studerade ämnen
komme att stiga till 9 på den matematiska och 10 på den biologiska
grenen. Då kristendomskunskapen i denna ring endast bleve entimmesämne
och icke torde behöva förenas med något större mått av hemarbete samt
vidare koncentrationsläsning torde kunna anordnas mellan kristendomskunskap
och filosofi, anser emellertid överstyrelsen, att olägenheterna i
praktiken bör kunna någorlunda neutraliseras. Fn kurs i kyrkohistoria kan
efter denna höjning av timtalet upptagas jämväl på reallinjen som påbyggnad
till den kyrkohistoriska kurs, vilken utgör en del av realskolans allmänt
medborgerliga bildning.

Fn reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Alice Quensel,
anser, att kristendomsämnets ställning på reallinjen bör ytterligare för -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt5.

stärkas. Det gäller visserligen bara en gymnasielinje och en timme, medger
reservanten, men man måste erinra sig, att reallinjen för närvarande hyser
majoriteten av lärjungarna.

»Även om en del väntas i stället gå till allmänna linjen, om en sådan
inrättas, är det troligt, att reallinjen förblir den största och den nya linjen
främst kommer att konkurrera med latinlinjen. Erfarenheten från hittills
nyinrättade gymnasier pekar tydligt åt att där bara en linje kan inrättas,
detta kommer att bli reallinje. För ett ämne, som redan har så få timmar
som högst 2 i någon ring och i en ring bara 1 timme, är varje förlust mer
kännbar än för flertimmarsämnen — inte bara därför att procenttalet blir
högre, utan också därför att förlusten till skrivningar och lov blir drygare
att bära. Därtill kommer för orienteringsämnenas del, att denna sista
förlustpost är reell, d. v. s. de får ingen andel alls i skrivningstiden, skrivämnena
åter gör en återvinst genom den skrivningstid, som är vart och
ett av dem anslagen. Om detta beräknades, skulle den tid skrivämnen upptar
vidgas betydligt. Jämförelsen med Danmark är ensidig, då den uppställes
bara i fråga om kristendom. Den hade lika väl kunnat åberopas t. ex.
i fråga om engelska med motsvarande resultat: att man där har ett lägre
antal timmar. Slutligen måste också hänsyn tagas till den relativa försvagning
kristendomsämnet led genom att ämnet år 1928 ensamt bland alla
läroämnen gjordes till icke examensämne. ’Plugg’ på examensämnen måste
ske även på tid utanför lektionerna, men resonemang och diskussioner,
som ofta kommer i fråga i humanistiska orienteringsämnen och särskilt i
kristendom, måste nödvändigtvis lita till lektionstiderna.

Till detta kommer så vad den föreslagna åtstramningen betyder innehållsmässigt,
d. v. s. att kyrkohistoriekursen måste avsevärt krympas. Ur
organisationens synpunkt innebär det, att man blir tvungen att läsa olika
kurser på de olika linjerna, även där dessa är så glest befolkade, att de
eljest kunnat samläsa — vilket bland annat innebär större läraråtgång och
större kostnad för staten. Ytterligare blir följden en pedagogisk försämring.
Knappa kunskaper ger som bekant en sämre behållning efter inlärandet än
fylliga.» (S. 188.)

Enligt reservantens mening bör förstärkning av kristendomsämnets timtal
kunna genomföras på bekostnad av engelskan.

På grund av uttalanden av dåvarande departementschefen och av särskilda
utskottet vid 1950 års riksdag har överstyrelsen i sitt organisationsförslag
förutsatt, att engelska skall vara det allmänna läroverkets huvudspråk.
Det språk, som intager ställningen som huvudspråk, har ett mål,
som går utöver vad som kan uppställas för de övriga främmande språken
på gymnasiet: studierna skall avse icke blott läsfärdighet utan även en viss
behärskning av språket i tal och skrift.

Med få undantag accepterar remissinstanserna denna ställning för engelskan,
men kollegiet vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall gör gällande,
att timtalet för ett huvudspråk borde vara högre än vad skolöverstyrelsen
kunnat tillmäta engelskan:

»Kollegiet anser det vara en riktig princip, att engelskan göres till huvudspråk
och skrivspråk och de övriga moderna språken till ''lässpråk’. Kol -

57

Kungl. Maj.ts proposition nr Lfa.

legiet anser emellertid, att engelskan givits ett alltför litet timantal å gymnasiet
i anseende till denna dess ställning. Visserligen har engelskan större
timantal än de båda övriga språken i realskolan, men denna övervikt är
förlagd till de båda första klasserna av den femåriga realskolan respektive
till första klassen av den fyraåriga realskolan. Alltifrån klass 35 respektive
24 och ända upp till studentexamen har tyskan tilldelats ett större timantal
än engelskan. Talet om engelskan som huvudspråk blir därigenom
illusoriskt. Kollegiet anser, att engelskan ej på gymnasiet i någon ring bör
ha lägre timantal än något av de övriga språken, om det skall kallas
huvudspråk.»

Språkundervisningens stärkande är det oftast återkommande temat i
de akademiska kollegiernas yttranden. Ur universitetssynpunkt är det ett
mycket väsentligt krav, att studenterna skall äga säker läsfärdighet i de
tre stora kulturspråken — icke blott i engelska utan också i tyska och
franska. Särskilt beklagas det i dessa yttranden, att tyskan icke har kunnat
föras upp till studentexamen på alla linjer.

Humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola understryker starkt
vikten av att språkkunskaperna blir tillräckligt mångsidiga och ser däri
ett av de verksammaste medlen att förkorta studietiden för de akademiska
examina.

»Det vore enligt fakultetens bestämda uppfattning till stor skada för
svensk humanistisk forskning och svenskt kulturliv över huvud, om denna
mångsidighet skulle komma att offras för en koncentration på endast ett
av de moderna språken eller en starkare inriktning på de s. k. orienteringsämnena,
hur viktig allmänbildningen hos de studerande än må vara för
deras fackstudier såväl som för deras fortsatta verksamhet efter den egentliga
studietiden. Svensk vetenskap har sedan gammalt strävat att ha blicken
öppen åt alla håll, varifrån värdefulla impulser kunna förväntas: en
av bristande språkkunskap framkallad begränsning av synfältet med därav
följande ensidighet i orienteringen skulle innebära en beklaglig försämring
av den svenska forskningens villkor.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund nämner att av de läroböcker,
som år 1952 begagnades för två betyg i ämbetsexamen i ämnena
botanik, fysik, kemi, matematik, mekanik och zoologi, 12 var tryckta på
svenska, 10 på norska eller danska, 14 på engelska, 8 på tyska och 3 på
franska, medan vid studierna för licentiatexamen engelsk och tysk litteratur
alldeles övervägde. Skolöverstyrelsen har enligt sektionens mening underskattat
tyskans roll som kulturspråk. Det kan ej få tolereras, att studierna
försvåras genom dåliga förkunskaper i språk. Fördjupningen i vissa ämnen,
kanske särskilt i litteraturhistoria, är så pass stor, att någon minskning av
timantalet där icke skulle äventyra studenternas allmänbildning. Lärarkollegiet
vid Chalmers tekniska högskola anser, att tyskan och i viss mån
även franskan har tilldelats för få timmar.

»Under trycket av yttre händelser har tyskan under de senaste två årtiondena
trängts tillbaka i gymnasiet. Dess nuvarande ställning svarar icke

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

mot den betydelse, som detta språk med all säkerhet kommer att få i en
nära framtid. Allt tyder på att den vetenskapliga kontakten mellan vårt
land och de tyskspråkiga länderna kommer att ökas, särskilt torde detta
bli fallet inom tekniken. Inom vissa industrigrenar intaga de tyskspråkiga
länderna en ledande ställning i Europa. Det är därför angeläget, att tyskan
tilldelas ytterligare veckotimmar i gymnasiet. Då franskan endast skulle
läsas i gymnasiet, bör detta språk få ytterligare någon veckotimma. Undervisningstimmarna
i tyska och franska böra fördelas över alla gymnasieringarna.
— — — I den mån ökning av timantalet sker för ovannämnda
grundläggande ämnen, bör motsvarande minskning av timantalet ske för
gruppen av allmänbildande ämnen och övningsämnen.»

Jag har nödgats inskränka mig till att ge några exempel på de akademiska
instansernas uttalanden i fråga om språkundervisningen och får i
övrigt hänvisa till den fylligare sammanställning, som gjorts i kapitel 3 av
skolöverstyrelsens betänkande. Överstyrelsen konstaterar, att frågan om
språkens ställning av många instanser tillmätts alldeles avgörande vikt
men anser sig icke kunna följa den rekommendation att öka språkundervisningen
på orienteringsämnenas bekostnad, som i vissa yttranden framställes.

»Överstyrelsen är för egen del i princip ense med alla dem, som uttalat
sig för starkaste möjliga ställning för de moderna språken. Vikten härav
framhålles redan i propositionen. I promemorians förslag till timplaner hade
denna uppfattning också kommit till uttryck både principiellt och i den
praktiska tillämpningen, ehuru det med hänsyn till undervisningsprogrammet
i det hela icke befunnits möjligt att på alla punkter ge de enskilda
språken det timtal, som i och för sig tedde sig som önskvärt och behövligt.»
(S. 37.)

Överstyrelsen betonar, att såväl tyskan som franskan fått en god ställning
på de linjer, där de förs fram till studentexamen, alltså på latinlinjens halvklassiska
och den allmänna linjens nyspråkliga gren. Tyskan har på den
halvklassiska linjegrenen troligen en starkare ställning än den haft sedan
1904 års läroverksreform, trots att den numera inträder som andra språk
i realskolan, och även franskan måste anses ha fått en betryggande ställning,
avsevärt bättre än enligt 1909 års undervisningsplan och likaledes
bättre än enligt 1928 års undervisningsplan, där franskan icke var obligatorisk
i de båda högsta ringarna.

Annorlunda ställer sig situationen på de linjer och linjegrenar, där tyskan
enligt promemorians förslag icke kvarstår som ämne i de båda högsta
ringarna.

»Här är det obestridligt, att ämnet får en otillfredsställande ställning
och att en förstärkning vore i hög grad angelägen. Men även skolutredningen
hade funnit sig nödsakad att till sist acceptera ämnets nedläggande
med övergången till näst högsta ringen. Både hänsynen till antalet samtidigt
liista ämnen och till det totala timtalet lägga hinder i vägen för en önskvärd
utbyggnad av ämnet. Det bör också framhållas, att tyskan såsom

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

lässpråk betraktad är det avgjort lättaste av de tre främmande språken
och att en utbyggnad av kunskaperna genom självstudier i detta rent germanska
språk, sedan en säker grund lagts, ställer sig betydligt enklare än
i engelskan och franskan.---

Vad franskan på reallinjen och den allmänna linjens matematiska
gren beträffar, skulle också ett högre timtal vara mycket önskvärt. Men
även här gäller, att varken antalet samtidigt lästa ämnen eller det totala
timtalet i högsta ringen gör det möjligt att föra upp ämnet i denna ring.
En god grund bör dock hinna läggas, och även om ett års ytterligare studium
under lärares ledning varit av stort värde, bör dock en större läsfärdighet
kunna utan alltför stor svårighet utvecklas av de studerande på
egen hand. Ämnet har på dessa linjer samma ställning som enligt 1909
års undervisningsplan men en svagare ställning än enligt 1928 och 1933
års undervisningsplaner, dock endast om jämförelsen sker med de lärjungar,
som tillvalt ämnet på det differentierade gymnasiet. Sker jämförelsen äter
med de lärjungar, som icke tillvalt franska, och dessa äro för närvarande
flertalet av reallinjens lärjungar eller omkring 60 procent, har ämnet fått
en avsevärd förstärkning.»---

För den allmänna linjens nvspråkliga gren föreslår överstyrelsen en mycket
god ställning för språket med obligatorisk skrivning i studentexamen.
(S. 39.)

Att tyskan eller franskan beredes ökat utrymme på engelskans bekostnad
bör vara uteslutet, om engelskan skall kunna hålla sin ställning som huvudspråk.

»Överstyrelsen vill ännu en gang understryka, att det handikap, som en
nation med ett internationellt mindre gångbart modersmål är underkastad,
bör i största möjliga mån neutraliseras genom att ett av de främmande
språken får en jämförelsevis stark ställning, sa att det behärskas även
aktivt, i tal och skrift, på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Att detta
språk med hänsyn till de olika kulturspråkens nuvarande ställning i världen,
både kulturellt och kommersiellt och ur allmänna samfärdselsynpunkter,
bör vara engelska, därom torde allmän enighet råda. Visserligen är det
riktigt, såsom av ett läroverkskollegium framhåUes, att någon säker behärskning
av engelska icke kan uppnås på den tid, som enligt promemorians
förslag och för övrigt under några förhållanden kan disponeras för
ämnet, och den ställning för engelska, som överstyrelsen föreslår, innebär
ingen förstärkning av engelska sasom huvudspråk i jämförelse med det
nuvarande läget. Att ämnet blir obligatoriskt på hela latinlinjen — liksom
tidigare på reallinjen — är givetvis i och för sig en förbättring på denna
linje men sjielar i praktiken mgen roll i detta speciella fall, eftersom engelska
redan läses så gott som hundraprocentigt på det differentierade latingymnasiet.
Tillkomsten av skriftligt prov i studentexamen på latinhnjen
rnnebär däremot en reell förstärkning på denna linje. ----

Den nya ställningen som huvudspråk innebär alltså, att gymnasiets lärjungar
på både latin- och reallinjen kunna beräknas nå i det stora hela
ilen kunskaps- och färdighetsstandard i ämnet, som reallinjen för narvarande
leder fram till. Men hänsynen till timplanen i det hela gör det icke möjligt
att ställa kunskaps- och färdighetskraven ens i huvudspråket högre an till
uppnående av denna nivå.» (S. 39—41.)

60

Kungl. Maj:ts proposition nr lJr5.

Gränsen för vad som kan inrymmas i en skolas timplan sättes i sista
hand av lärjungarnas arbetsförmåga. Arbetsprogrammet för gymnasiet
får icke göras så späckat, att lärjungarna förmenas skälig fritid. »Av hygieniska
skäl är det... obetingat nödvändigt att effektivt begränsa kursplanerna»,
hävdar Målsmännens riksförbund.

1940 års skolutredning utgick från en arbetsvecka med 36 lektioner i
var och en av gymnasiets ringar. Skolöverstyrelsen har förkortat veckoschemat
i högsta ringen till 35 (på den klassiska linjegrenen till 34) timmar.
Av detta timantal utgöres 30 av lektioner i läroämnen och återstoden
av undervisning i övningsämnena. Enligt överstyrelsens förslag skulle
dock i varje fall ämnet musik närmas till läroämnena, då undervisningen
huvudsakligen skulle avse musikteori och musikhistoria.

En omsorgsfull avvägning av arbetsbördan är om möjligt viktigare, ifall
gymnasiet lägges upp med fasta linjer än om lärjungarna själva inom ramen
av ett differentieringssystem kan välja lättare eller tyngre ämneskombinationer
alltefter sin förmåga. I det av skolöverläkaren, professor Herlitz,
bifogade särskilda yttrande, som jag i ett föregående avsnitt citerat, jämföres
antalet veckotimmar för lärjungarna i det nuvarande gymnasiets två
högsta ringar med den av överstyrelsen förordade fasta timplanen, varvid
hänsyn även tages till förekomsten av tilläggsämnen i nuvarande gymnasiesystem.
Såsom man kan vänta, skulle övergången till fast linjesystem
innebära en ökning av de schemabundna timmarnas antal för vissa lärjungegrupper
och en minskning för andra; det är dock betydligt fler, som
får timantalet höjt. I nedanstående tablå ges ett utdrag av Herlitz’ tabeller,
avseende förhållandena i högsta ringen.

Ring

Ring

L III3

5

tim.

minskning för

0,8 %

RIIP

2

tim. minskning för 1,8 %

3

>

»

»

4,6 %

1

»

1

» 20,3 %

2

*

»

2,3 %

+ 0

>

> 3,9 %

1

»

»

»

23,8 %

1

1

ökning

» 14,5 %

+0

»

T>

»

15,3 %

2

>

T)

* 37,7 %

1

»

ökning

>

3,4 %

4

Tf

>

» 21,1 %

2

»

»

>

\9

°0.

oT

LIV1

RIV4

2,5

tim.

minskning för 0,1 %

4

tim.

minskning för

0,6 %

1,5

»

»

5 1,8 %

2

»

>

9,0 %

0,5

>

»

» 16,5 %

1

>

»

»

1,1 %

+0

It

» 0,6 %

+0

»

»

10,3 %

0,5

»

ökning

» 6,8 %

1

It

ökning

>

21,4 %

1,0

»

> 10,4 %

2

»

»

»

0,9 %

1,5

5>

7>

» 0,6 %

3

i»

»

y>

5,4 %

2,0

»

»

» 6,2 %

4

I

»

)

51,3 %

2,5

»

>

» 20,3 %

3,5

»

»

» 18,3 %

4,0

»

»

» 9,9 %

:

5,0

»

»

» 8,3 %

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

De schemabundna arbetstimmarna utgör dock endast en del av gymnasisternas
arbete; 36 lektioner motsvarar noga räknat endast en arbetstid
av omkring 26 vanliga timmar om 60 minuter. Det är först när hemarbetet
lägges till, som arbetsbördan kan bli för tung. Skolutredningens expert i
skolhygien, docenten V. Hjärne, godtog en timplan om 36 lektioner under
förutsättning att hemarbetet omfattade högst två timmar dagligen. Prof.
Herlitz säger, att 35 å 36 veckotimmar icke i och för sig kan anses vara
en för lång arbetstid i skolan för ungdom i den ålder det här rör sig om.
Skulle vid en dylik timplan läxläsningstiden i hemmen alltjämt bli densamma
som hittills, bleve likväl lärjungarnas arbetsbörda enligt hans mening
för tung för flertalet lärjungar och fritiden för kort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att skolarbetstiden på gymnasiet och dess
fördelning på läroämnen och övningsämnen enligt överstyrelsens förslag
komme att nära överensstämma med förhållandena i våra skandinaviska
grannländer Danmark och Norge.

»Åtminstone i Danmark är dessutom arbetsåret icke obetydligt längre än
hos oss med våra 38, längre fram eventuellt 39, läsveckor; ferie- och lovdagar
få enligt skolutredningens undersökning i Danmark endast upptaga
63 vardagar under ett läsår och varje lektion omfattar 50 minuter. I Norge
skola ferierna vid högre skolor tillsammans omfatta 13 14 veckor, av

vilken tid sommarferien ej får omfatta mindre än 7 veckor.» (S. 50.)

Överstyrelsen kompletterar sitt förslag rörande skolarbetstiden med att
ange de åtgärder, som närmast kan ifrågakomma för nedbringande av lärjungearbetet
i övrigt. Det är enligt överstyrelsens uppfattning angeläget,

att vid den nya undervisningsplanens utarbetande kurserna noga anpassas
efter den disponibla lärotiden, så att de kan genomgås utan jäkt
eller forcering,

att ämneskonferenserna erinras om sina möjligheter att efter vunna erfarenheter
i samma syfte göra smärre modifikationer i kurserna för varje
klass och ring,

att läroboksförfattare och förläggare noga beakta dimensioneringen och
dispositionen av läroboksstoffet och den åskådliga framställningen av
detta,

att överstyrelsen själv efter ådagalagt behov på lämpligt sätt reviderar
sina anvisningar om antalet läxor i veckan i de olika klasserna och ringarna,

att anvisningar utarbetas för lärjungarna angående läxläsningsteknik och
effektiv inlärning samt

att försök anställes vid ett antal läroverk med beskuren timplan på gymnasiets
högstadium och kursläsningen i större utsträckning förlagd till lärjungarnas
enskilda arbete i hemmet. (S. 50.)

Till skolöverstyrelsens utredning är fogade förslag till t i in- och
kursplaner för gymnasiet. I gymnasiets lägre ringar iir skolämnena

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+5.

de vanliga: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska, franska,
historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära,
fysik och kemi samt teckning, musik och gymnastik med lek och idrott;
därtill kommer för latinlinjens del dess karaktärsämne latin. Det har denna
gång tillsetts, att lärjungarna på det fyraåriga latingymnasiet jämväl i de
naturvetenskapliga ämnena får inhämta det mått av allmänt medborgerlig
bildning, som realskolan skall bibringa.

Ämnesuppsättningen på gymnasiets högstadium är delvis densamma.
Ämnena kristendomskunskap, modersmålet, engelska och historia med
samhällslära samt gymnastik med lek och idrott förekommer där på samtliga
grenar i båda ringarna. Dessutom har filosofi kunnat upptagas på alla
linjegrenarna. I övrigt kännetecknas det högsta stadiet av följande drag:

1. På latinlinjen läses de för alla linjer gemensamma ämnena
och latinet, men däremot icke matematik, biologi med hälsolära, fysik och
kemi; i de tre sistnämnda ämnena ges dock kortare orienteringskurser. På
den helklassiska grenen tillkommer grekiska och i näst högsta ringen franska,
på den halvklassiska tyska och franska. Musik förekommer på båda
grenarna, men teckning har på den helklassiska grenen uteslutits i näst
högsta ringen. Antalet samtidigt studerade läroämnen är på den halvklassiska
grenen i båda ringarna 8, på den helklassiska 8 i näst högsta
ringen och 7 i högsta ringen, orienteringskurserna oberäknade. Viss rätt att
bortvälja och tillvälja ämnen skulle finnas; för förslaget i denna del redogöres
summariskt i nedanstående tablå, liksom även för de obligatoriska
skriftliga prov, som skulle anordnas vid ett ämnes avslutning i studentexamen
eller i annat sammanhang.

Helklassiska grenen

Bortvalsämnen i högsta ringen . . filosofi
Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen........tyska

i högsta ringen...........franska

Differentiering i högsta ringen. . —

Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........mod., lat., eng.

Annat obligatoriskt slutprov . . . fransk version i näst

högsta ringen

Halvklassiska grenen
tyska eller filosofi

biologi

biologi

geografi mot tyska

mod., lat., eng.
fransk version i
högsta ringen

2. På den allmänna linjens schema upptages — utom de för alla
linjer gemensamma ämnena — geografi, teckning och musik samt på den
nyspråkliga grenen tyska och franska och på den sociala grenen matematik,
biologi med hälsolära samt i näst högsta ringen franska och kemi ävensom
i högsta ringen fysik. Orienteringskurser i biologi, fysik och kemi anordnas
på den nyspråkliga grenen. Antalet samtidigt studerade läroämnen

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5.

är på den nyspråkliga grenen 8 förutom orienteringskurserna och på den
sociala grenen i näst högsta ringen 10 och i högsta ringen 9. Vissa andra
för linjen kännetecknande förhållanden framgår av nedanstående tablå:

Nyspråkliga grenen

Bortvalsämnen i högsta ringen . . filosofi
Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen.......biologi

i högsta ringen...........biologi

Differentiering............. —

Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........mod., eng., ty.,1 fra.

Annat obligatoriskt slutprov . . .
1 Avlägges i näst högsta ringen.

Sociala grenen
filosofi eller fysik

tyska

franska

mod., eng., matem.
fransk version i näst
högsta ringen.

3. Påreallinjen läses — utom de för alla linjer gemensamma ämnena
— matematik, fysik och kemi samt i näst högsta ringen franska. På den
biologiska grenen ingår naturligtvis dessutom biologi med hälsolära; på
den matematiska förekommer däremot detta ämne endast som orienteringskurs.
De båda nuvarande matematiska ämnena, den allmänna kursen
och specialkursen, sammanslås och bildar tillsammans den matematiska
grenens matematikkurs. Musiken nedlägges i högsta ringen på matematiska
grenen, medan teckningens ställning på båda grenarna är obeskuren.
Antalet samtidigt studerade läroämnen är på den biologiska grenen 10 i
näst högsta och 9 i högsta ringen samt på den matematiska 9 i näst högsta
och 8 i högsta ringen, den biologiska orienteringskursen oberäknad. En
tablå av samma innehåll som de föregående följer.

Biologiska grenen Matematiska grenen

Bortvalsämne i högsta ringen . . .
Tillvalsämnen:

i näst högsta ringen........

i högsta ringen...........

Differentiering i högsta ringen. .
Obligatoriska skriftliga prov i

studentexamen...........

Annat obligatoriskt slutprov . . .

filosofi

tyska

franska

geografi mot filosofi

mod., eng., mat., fysik
fransk version i näst
högsta ringen

filosofi

tyska eller biologi
franska eller biologi
geografi mot filosofi

mod., eng., mat., fysik
fransk version i näst
högsta ringen

Utanför schemat skulle på alla linjer frivillig undervisning stå till förfogande
i teckning, musik och gymnastik, varvid undervisningen i musik
skulle avse dels körsång, dels instrumentalmusik. Dessutom skulle i viss
utsträckning tillgång beredas till frivillig undervisning i textilslöjd.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5.

Reservationer mot överstyrelsens förslag har anförts av undervisningsrådet
Quensel i fråga om ämnena kristendomskunskap, historia med samhällslära,
geografi och filosofi; av undervisningsrådet Henning i fråga om
ämnena geografi och filosofi; av förste gymnastikkonsulenten Thorson med
instämmande av skolöverläkaren Herlitz i fråga om ämnet gymnastik
med lek och idrott; av konsulenten Bendelius i fråga om ämnet teckning
samt av lekmannarepresentanten fru Holmbäck i fråga om bortvalsrätten
på reallinjen. Till ecklesiastikdepartementet har senare inkommit framställningar
från styrelserna för Kristendomsläramas förening, Historielärarnas
förenings riksorganisation, Geografiläramas riksförening, Biologilärarnas
förening och Svenska gymnastikläraresällskapet angående respektive
ämnens ställning på timplanen, från Svenska facklärarförbundet angående
undervisningen i teckning, musik och textilslöjd samt från Riksdagens
kristna grupp angående kristendomsämnets ställning.

I fråga om överstyrelsens detaljerade förslag till tim- och kursplaner
m. m. samt de reservationer och särskilda framställningar, som sist berörts,
ber jag få hänvisa till handlingarna.

Min redogörelse för skolöverstyrelsens utredning är givetvis långt ifrån
uttömmande. Jag har tagit upp de frågor som ur organisatorisk synpunkt
synes mig vara av särskild vikt och även sökt ge en föreställning om arten
av de hinder, som i många fall omöjliggör, att i och för sig ganska välmotiverade
önskemål tillgodoses. Vart och ett av gymnasiets ämnen — läroämnen
och övningsämnen — har sitt bildningsvärde, som förskaffat ämnet
dess plats på schemat, och sina särskilda problem, som förtjänar uppmärksamhet.
Jag förringar icke värdet av något av dessa ämnen eller förbiser
dess specifika och ofta intrikata problem, om jag i detta sammanhang håller
mig till de spörsmål, som är av betydelse för riksdagens ståndpunktstagande
i huvudfrågan. När riksdagens beslut föreligger, kommer jag att
till Kungl. Maj:ts prövning anmäla de många detaljfrågorna.

Bildning slinjernas fördelning på de
särskilda orterna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 uttalade dåvarande
departementschefen, att övergångstidens gymnasium, om det utformades
enligt de riktlinjer han angivit, kunde väntas som helhet erhålla
den grad av smidighet, som kunde anses klart påkallad av ungdomens olikartade
anlag och intressen och levnadsbanornas skiftande krav. Förekomsten
av såväl treåriga som fyraåriga linjer sida vid sida vore ägnad att i
andra hänseenden öka organisationens elasticitet. Det borde alltjämt finnas
treåriga linjer för de lärjungar, som på grund av hemortens belägenhet
eller av olika sociala skäl funne denna organisation vara att föredraga,

65

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+5.

och det funnes näppeligen heller bärande skäl att förmena lärjungar, som
vore bosatta å gymnasieorten eller eljest kunde träffa sitt linjeval utan
inskränkande yttre omständigheter, att tillgodogöra sig fördelarna av en
obruten fyraårig studiegång. Hur den provisoriska gymnasiereformen
konime att ta sig ut i praktiken, berodde dock i hög grad på lösningen
av de lokala organisationsfrågorna. Om den allmänna linjen accepterades,
uppstode frågan, på vilka villkor en dylik linje borde få upprättas vid de
existerande läroverken och under vilka förhållanden en redan befintlig
linje av det ena eller andra slaget borde nedläggas, ifall lärjungebesättningen
nedginge.

Departementschefen redogjorde därefter för nuvarande praxis för upprättande
och indragning av gymnasielinjer.

»Vid den senaste läroverksreformen bestämde riksdagen i detalj fördelningen
av latin- och reallinjer, treåriga, fyraåriga och lyceilinjer vid varje
särskilt läroverk. Även antalet parallellavdelningar av varje slag upptogs
i specialplaner för de särskilda läroverken, som fogades till 1927 års riksdagsbeslut.
Mycket snart började emellertid lärjungetillströmningen förete
stora avvikelser från den i specialplanerna förutsatta, och redan år 1930
fick skolöverstyrelsen rätt att inom gränserna för de anvisade medlen och
under de av riksdagen i övrigt angivna förutsättningarna medgiva jämkningar
i specialplanerna. Under senare år har praxis varit, att upprättandet
av linje av slag, som icke förut funnits vid läroverket, underställes riksdagen,
att Kungl. Maj:t beslutar om upprättande av nya parallellavdelningar
av första ringen vid redan existerande linjer och att skolöverstyrelsen
beslutar i fråga om antalet parallellavdelningar av högre ringar. Vanligen
har Kungl. Maj:t medgivit upprättandet av ny parallellavdelning
av första ringen, om minst 10 godkända inträdessökande måste avvisas,
därest sådan parallellavdelning icke kommer till stånd, men på sista
tiden har under inflytande av lärarbristen en åtstramning av praxis
måst företagas. Å andra sidan har linje, som upptagits i 1927 års specialplaner,
i flera fall temporärt nedlagts. Proceduren har därvid varit tämligen
omständlig: om lärjungeantalet i första ringen under två på varandra
följande år understigit 10, inrapporteras förhållandet av skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t som i samband med beräkningen av icke-ordinarieposten
i de allmänna läroverkens avlöningsstater giver riksdagen kännedom om
vad som förekommit; därest riksdagen intet har att däremot erinra, föreskrives
sedan i regleringsbrevet för följande år, att ny första ring av ifrågavarande
linje icke eller endast på vissa villkor får upprättas. På senare tid
har Kungl. Maj:t i sådana fall icke brukat lämna tillstånd till upprättande
av ny ring med mindre antalet anmälda lärjungar uppgått till minst
8 eller 10; det förra talet har använts, då fråga varit om den enda förefintliga
latinlinjen vid ett läroverk, det senare då det exempelvis gällt en
treårig latinlinje vid ett läroverk, där fyraårig, ofullständigt utnyttjad linje
finnes, eller omvänt.» (S. 512.)

Med hänsyn till ovissheten om lärjungetillströmningen till de olika linjerna
syntes avgörandet i fråga om gymnasiets organisation på de särskilda
orterna vid den allmänna linjens upprättande böra överflyttas till Kungl.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr lfö.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

Maj:t, så att en snabb och smidig anpassning efter ortsförhållandena bleve
möjlig. Upprättandet av en ny linje eller av ny parallellavdelning av första
ringen på linje, som redan är företrädd vid läroverket, borde därvid i regel
icke medgivas, om lärjungeantalet kunde beräknas understiga 15, indragning
av linje borde i regel ske, om lärjungeantalet understege 10 respektive
8 i överensstämmelse med gällande praxis. Hänsyn borde emellertid
tagas till åtskilliga inverkande förhållanden, såsom förhandenvaron av
andra läroverk på läroverksorten, antal redan befintliga parallellavdelningar
av ringen vid läroverket m. m. I synnerhet måste beaktas, att studielägenheterna
för ungdom från landsbygden och mindre skolorter icke
komme att beskäras utan tvingande skäl. Som villkor för inrättande av ny
linje borde föreskrivas, att läroverkskommunen åtoge sig att för den nya
linjen hålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning
ävensom bostäder åt för läroverket erforderlig vaktmästarpersonal.

Om nytt högre allmänt läroverk upprättades, borde i samband med beslutet
härom, vilket givetvis fortfarande skulle ankomma på riksdagen,
en initialorganisation fastställas att tillämpas det första läsåret, medan
organisationens fortsatta utbyggande enligt de allmänna riktlinjer, som
av riksdagen accepterats för gymnasieorganisationen, borde kunna prövas
av Kungl. Maj:t på grundval av de årliga tillströmningssiffroma.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag förklarade sig i stort sett intet
ha. att erinra mot vad departementschefen anfört i fråga om ordningen
för upprättande av nya linjer och avveckling av svagt besökta sådana men
ansåg sig i avvaktan på en blivande proposition angående gymnasiets organisation
icke böra ingå på detaljerna. Vid den fortsatta utredningen om
gymnasiets tim- och kursplaner borde uppmärksammas, i vad mån latinlinjens
funktionsduglighet på mindre läroverksorter kunde komma att
äventyras genom införandet av allmän linje.

Skolöverstyrelsen har nu inkommit med utredning rörande den lokala
organisationen av gymnasierna efter gymnasiereformen. Överstyrelsen har
haft att taga ståndpunkt till två problem. Det ena är frågan, i vad mån
de olika gymnasierna skall få samtliga föreslagna linjer — latin-, real- och
allmän linje — eller endast två av dem. Det andra är frågan om linjernas
längd, alltså huruvida varje särskild linje skall vara tre- eller fyraårig.
Förekomsten av linjernas grenar vid de olika läroverken kan däremot enligt
överstyrelsens mening icke i förväg fixeras. I stället bör vissa generella
regler uppställas, enligt vilka linjegrenar skall få upprättas.

Såsom jag redan nämnt, lät skolöverstyrelsen vårterminen 1952 anställa
ett fingerat linjeval vid de högre allmänna läroverken. Överstyrelsen redovisar
i detalj resultaten men framhåller, att lärjungarna vid omröstningen
efter ojämn förberedelse ställts i en valsituation, som för dem saknade reell
aktualitet, varför inga säkra slutsatser kan dragas om målsmansopinionen

67

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1J+5.

på de särskilda läroverksorterna. Om resultaten av omröstningarna vid alla
landets högre läroverk sammanarbetas, ger de dock enligt överstyrelsens
uppfattning en icke helt osannolik bild av tendenserna i stort vid ett mera
slutgiltigt val och kan anses som en bekräftelse på tidigare överslagskalkyler,
vilka grundats på utbildningsbehovet för de till gymnasiet anslutna
levnadsbanorna. Omröstningsresultatet, så fattat, tyder på en någorlunda
jämnstark dragningskraft hos de tre linjerna: 27,6 procent av lärjungarna
röstade för latinlinjen, 32,4 procent för den allmänna linjen och 40,0 procent
för reallinjen. I överensstämmelse härmed har överstyrelsen föreslagit alla
tre linjerna vid 47 av de 48 läroverk, där efter dess bedömande tillräckligt
underlag finnes för tre parallella linjer; undantaget är högre realläroverket
på Norrmalm, som för närvarande endast har realgymnasium och tänkts
utrustat med två reallinjer och en allmän linje men däremot fortfarande
icke med latinlinje.

Vid de mindre läroverken, 24 till antalet, skulle endast två bildningslinjer
upprättas. Överstyrelsen föreslår, att i dessa fall de nuvarande bildningslinjerna,
latinlinjen och reallinjen, ges företrädet. Dessa linjer är nödvändiga
såsom underlag för viktiga akademiska studier och annan utbildning vid
fackhögskolor, framhåller överstyrelsen. Den allmänna linjen är åter ny
och oprövad, och dess organisation har varit föremål för olika meningar;
den är icke lika oumbärlig som de båda andra såsom underlag för fortsatt
utbildning, även om den för vissa ändamål ger en bättre och lämpligare
förutbildning. Härtill kommer, att kompletteringarna från de äldre linjerna
till den allmänna linjen torde bli mindre krävande än kompletteringar i den
motsatta riktningen. Därom yttrar överstyrelsen:

»I och med att den allmänna linjen över huvud taget finnes, blir det möjligt
att komplettera visst ämne på annan linje till överensstämmelse med
fordringarna i ämnet på allmänna linjen, och denna komplettering till allmänna
linjens kunskapsnivå i t. ex. matematik, biologi, fysik och kemi
enligt fordringarna för sociala respektive språkliga grenen, blir förhållandevis
lätt för en latinare. En realstudent på den biologiska grenen . .. kan .. .
likaledes jämförelsevis lätt komplettera sin studentexamen till överensstämmelse
med fordringarna på allmänna linjens sociala gren. Det blir
närmast de historiska och geografiska insikterna han i detta fall behöver
bygga ut. Sådan komplettering torde för realstudenter relativt sällan visa
sig nödvändig, medan den oftare kan tänkas ifrågakomma för latinare,
t. ex. om de önska fortsätta vid folkskoleseminarium. Studenter å allmänna
linjen torde i större utsträckning behöva komplettera sin examen vid övergång
till högskolestudier och behöva göra detta i ur kompletteringssynpunkt
svåra ämnen.»

Vid de läroverk, som icke får någon allmän linje, skulle enligt överstyrelsens
uppfattning studievägar på annat sätt kunna öppnas, som leder
fram till den allmänna linjens centrala studiemål. Jag har redan i annat
sammanhang niimnt, att reallinjen, om så erfordras, på högstadiet skulle

G8

Kungl. Maj:ts proposition nr l/fo.

kunna utbyggas med en social gren, i huvudsak av sannna karaktär som
motsvarande gren på den allmänna linjen. På latinlinjen, säger nu överstyrelsen,
kunde man helt eller delvis lägga ned latinet i de båda högsta
ringarna för att på så sätt skapa utrymme för det huvudsakliga i den nyspråkliga
grenens studiegång, även om det torde komma att visa sig svårt
att ge hela den utbildning i matematik, som den språkliga grenens lärjungar
fått i gymnasiets lägre ringar. Det torde även vara möjligt att ge lärjungar
på reallinjens högstadium tillgång till en nyspråklig differentiering. Något
utformat förslag i fråga om dessa differentieringar föreligger dock ännu
icke; frågan bleve i praktiken aktuell först höstterminen 1955, och överstyrelsen
hoppas dessförinnan kunna inkomma med erforderlig utredning.
Givetvis får dock lärjungeantalet på högstadiet icke vara alltför litet, om
sådana anordningar skola vidtagas: i enskilda fall kan det vara skäligt att
träffa anordningar endast för en gren, t. ex. den sociala.

De här skisserade anordningarna har beröringspunkter med det i överstyrelsens
första organisationsförslag upptagna, med B betecknade alternativet
för den allmänna linjen. Jag kan således beträffande dem i tillämpliga
delar hänvisa till den belysning av de båda organisationsalternativen, jag
i det föregående (s. 37—41) har lämnat.

Överstyrelsen övergår härefter till en diskussion av gymnasielinjernas
ändamålsenligaste längd.

Till förmån för ett fyraårigt gymnasium brukar två med varandra
sammanhängande omständigheter anföras. Den fyraåriga lärogången äger
pedagogiska fördelar: det är lättare att ordna ämnesinnehållet rationellt
och utan onödig dubbelläsning, om man kan avstå från kursavslutningen
i samband med realexamen. De fyraåriga linjerna äger på grund härav
också arbetshygieniska fördelar: ju mer rationellt studierna kan läggas upp,
desto mindre arbetskrävande blir de. Särskilt har dessa fördelar ansetts
väga tungt till förmån för det fyraåriga latingymnasiet. Den arbetshygieniska
vinsten av den längre lärogången på latingymnasiet framgår också
av den undersökning av skolöverläkaren, som jag refererat i första avsnittet
av mitt anförande (s. 11). Överstyrelsen håller icke för osannolikt, att den
fyraåriga studiegångens företräden efter gymnasiereformen kan komma att
göra sig något starkare gällande även på reallinjen, sedan matematikens
timtal där avsevärt inknappats.

Till förmån för ett treårigt gymnasium kan å andra sidan sociala
argument anföras. De sociala fördelarna är påtagliga i synnerhet i fråga
om lärjungar, som bedriver gymnasiestudier utanför hemorten. Även om
de ekonomiska svårigheterna numera lättats genom stipendieväsendet,
måste det både ekonomiskt och i uppfostringshänseende betraktas som
en fördel att kunna behålla de uppväxande i hemmet ännu ett år. Även
yrkesvalssynpunkter kan anläggas. Valet mellan realgymnasiet och de

69

Kungl. May.ts proposition nr Uf5.

genomgående treåriga tekniska gymnasierna föregripes i många fall, om
realgymnasiet är fyraårigt. Över huvud skulle linjevalet kunna ske mera
rationellt och utan inverkan av biomständigheter, om alla de konkurrerande
linjerna vore av samma längd och hade samma anknytning till realskolan.

Valet av organisation för en linje måste ske under avvägning av dessa
omständigheter mot varandra. Resultatet kan utfalla olika alltefter den
bildningslinje det är fråga om och alltefter de lokala förhållandena. Överstyrelsen
har i samband med enkäten vårterminen 1952 satt vederbörande
rektorer och kollegier i tillfälle att framlägga sina synpunkter på valet
mellan de fyraåriga och de treåriga linjetyperna.

I fråga om latinlinjen har liksom hittills skälen för den fyraåriga
organisationen ansetts överväga. De ändringar överstyrelsen ifrågasatt är
beträffande denna linje mycket få. I ett fall, högre allmänna läroverket
för flickor i Hälsingborg, har överstyrelsen föreslagit övergång från fyraårig
organisation till treårig, i ett annat fall, högre allmänna läroverket i
Eslöv, tvärtom övergång från treårig organisation till fyraårig. Vid sex
läroverk (Jönköping, Kalmar, Karlstad, Norrköping, Skara och Vänersborg),
där nu såväl fyraårig som treårig latinlinje finnes, torde efter den
allmänna linjens tillkomst endast en latinlinje kunna påräkna tillräcklig
rekrytering. Överstyrelsen föreslår, att i dessa fall den fyraåriga linjen
bibehålies och den treåriga avvecklas.

Även i fråga om r e a 11 i n j e n har överstyrelsen lämnat den nuvarande
organisationen orörd vid flertalet läroverk, 53 av tillhopa 72. Ej
sällan är doek situationen i fråga om reallinjen i dag en annan än när nuvarande
linjeorganisation kom till. Flertalet läroverk har efter 1927 års
reform mycket starkt ökat sm lärjungeomslutning. Reallinjen har kanske
dubblerats och beräknas kunna bibehålla denna organisation även efter
den allmänna linjens tillkomst; det är då möjligt att bättre tillgodose
olika önskemål än på den tid, då reallinjen var enkel. Behovet av viss utbildning
på orten kan vidare ha tilltagit eller avtagit. Inom ett läroverks
rekryteringsområde har måhända en mer eller mindre omfattande organisation
av realskolor småningom växt upp, varigenom behovet av treårig
utbildning förstärkts. Ett annat läroverk har måhända tidigare haft att
sörja för gymnasieutbildningen för avsevärda kontingenter lärjungar från
kringliggande realskolor, av vilka några numera utbyggts till högre allmänna
läroverk; behovet av treårig utbildning på orten kan då tvärtom
ha gått tillbaka. Överstyrelsen erinrar om att vissa kommuner tidigare
gjort framställning om ombildning av en treårig parallellavdelning till en
fyraårig. Vissa ansökningar av detta slag har bifallits, andra har avslagits
under hänvisning till den prejudicerande betydelse ett bifall i det enskilda
fallet kunde få. Vid en allmän omorganisation av gymnasiet synes det
emellertid vara den lämpliga och riktiga tidpunkten att företaga en över -

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 11+5.

syn av fördelningen mellan tre- och fyraåriga linjer efter de allmänna
grunder överstyrelsen angivit. Ämbetsverket föreslår, att nuvarande treåriga
reallinje skall ersättas med fyraårig vid åtta läroverk (Falun, Landskrona,
Skövde, Södertälje, Vänersborg samt högre allmänna läroverken
för flickor i Göteborg, Malmö och Örebro), att vid två läroverk, där nu
treårig reallinje finnes vid sidan av fyraårig, den treåriga linjen skall avvecklas
i samband med upprättandet av allmän linje (Karlskrona och
Motala) samt att vid nio läroverk, där nu endast treårig eller endast fyraårig
reallinje finnes, men denna har parallellavdelningar, båda linjetyperna
skall vara representerade efter gymnasiereformen (Borås, Gävle, Kalmar,
Karlstad, Norrköping, Västerås och Östersund samt gossläroverken i Hälsingborg
och Örebro).

Den allmänna linjen är enligt överstyrelsens mening den av linjerna,
där skillnaden i pedagogiskt avseende mellan fyraårig och treårig
studiegång är minst framträdande.

»Detta betyder dock icke, att den 3-åriga studiegången skulle vara pedagogiskt
fullt likvärdig med den 4-åriga.---De ovan anförda olägen heterna

vid planeringen och vid fördelningen av ämnesstoffet, när det
gäller en 3-årig gymnasieorganisation, göra sig givetvis även här gällande
i fråga om många ämnen. Elever kunna icke från realexamen utan tentamen
i flera ämnen övergå till andra ringen av den 4-åriga allmänna linjen,
vilket visar, att även i fråga om denna linje planeringen av studierna blivit
en annan, då de utbredas över 4 gymnasieår, än då de fördelas på realskolans
avslutningsklass och 3 gymnasieår.»

Överstyrelsen föreslår, att fyraårig allmän linje skall upprättas vid 24
högre allmänna läroverk: Gävle, de högre allmänna läroverken i Göteborg
utom läroverket i Majorna, Karlskrona, Lidingö, Lund, de båda högre
allmänna läroverken i Malmö, Motala, de högre allmänna läroverken i
Stockholm utom Nya elementarskolan, Sundsvall, Vänersborg, Örnsköldsvik
och Östersund; samt treårig linje vid följande 24 läroverk: Borås, Falun,
Majorna i Göteborg, Halmstad, de båda läroverken i Hälsingborg, Härnösand,
Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping,
Luleå, Norrköping, Skara, Skellefteå, Nya elementarskolan i Stockholm,
Uddevalla, Umeå, Uppsala, Västerås, Växjö och gossläroverket i Örebro.
I intet fall har överstyrelsen ansett såväl fyraårig som treårig allmän linje
erforderlig redan i initialorganisationen.

Bifogade tabell 6 ger en översikt av de olika linjernas förekomst vid de
nu förefintliga 72 högre allmänna läroverken dels vid nuvarande organisation
och dels enligt skolöverstyrelsens förslag. Avvikelserna mellan de båda
organisationerna har i tabellen kursiverats. I uppgifterna om den nuvarande
organisationen är vissa temporärt nedlagda linjer icke medtagna (treåriga
latinlinjer i Karlskrona, Kristianstad, Västerås och vid de högre allmänna
läroverken för gossar i Malmö och Örebro samt på Norrmalm och Söder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 71

Tabell 6. Gymnasiets organisation: den nuvarande och den föreslagna.

Läroverk

Nuvarande organisation

Skolöverstyrelsens förslag

Latinlinjen

Reallinjen

Latinlinjen

Reallinjen

Allm. linjen

Arvika ..............

L3

R3

L3

R3

Boden ..............

L4

R3

L4

R3

Borås ..............

L4

It3

L4

R4 R3

A3

Eksjö ..............

L4

R3

L4

R3

Eskilstuna...........

L4

R3

L4

R3

Eslöv ...............

L3

R3

L4

R3

Falun ...............

L4

113

L4

R4

A3

Gävle...............

L4

It3

L4

R4 R3

A3

Göteborg:

h. a. 1. för flickor ..

L4 L3

It3

L4 L3

R4

A3

h. a. 1. i Majorna ..

L4

R3

L4

R3

A3

Hvitfeldtska h. a. 1.

L4 L3

R4

L4 L*

R4

A3

Vasa h. a. 1.........

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A3

Halmstad ...........

L4 L3

It3

L4 L3

It3

A3

Haparanda ..........

L4

R3

L4

R3

Hudiksvall ..........

L4

R3

L4

R3

Hälsingborg:

h. a. 1. för flickor ..

L4

R3

L3

R3

A3

h. a. 1. för gossar . .

L4

ll3

L4

R4 R3

A3

Härnösand ..........

L4

R3

L4

IV

A3

Hässleholm ..........

L3

R3

L>

R3

A3

Jönköping...........

L4 L3

R3

L4

R3

A3

Kalmar .............

L4 L3

ll3

L4

R4 R3

A3

Karlshamn ..........

L3

R3

L3

R3

Karlskrona ..........

L4

R4 R3

L4

R4

A3

Karlstad ............

L4 L3

ll3

L4

R4 R3

A3

Katrineholm .........

L3

IV

L3

R3

Kiruna..............

L3

R3

L3

R>

Kristianstad .........

L4

R3

L4

R3

A3

Kristinehamn ........

L4

It3

L4

R3

Landskrona..........

L4

It3

L4

R4

Lidingö .............

L4

R4

L4

R4

A3

Linköping ...........

L4 L3

R3

L4 L3

R3

A3

Ludvika ............

L>

R3

L3

R3

Luleå ..............

L4

R''

L4

R3

A3

Lund: katedralskolan .

L4 L3

It4

L4 L3

R4

A3

Malmö:

h. a. 1. för flickor ..

L4

IV

L4

IV

A3

h. a. 1. för gossar . .

L4

R4 R»

L4

R4 R3

A3

Motala .............

L4

R4 R3

L4

IV

A3

Norrköping .........

L4 L3

IV

L4

R4 R3

A3

| Nyköping ...........

L4

R4

L4

R4

! Skara ...............

L4 L3

R4

L4

R4

A3

j Skellefteå............

L4

R3

L4

R3

A3

• Skövde ..............

L4

It3

L4

IV

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Läroverk

Nuvarande organisation

Skolöverstyrelsens förslag

Latinlinjen

Reallinjen

Latinlinjen

Reallinjen

Allm. linjen

Sollefteå ............

L4

It3

L4

R3

Stockholm:

h. a. 1. i Bromma ..

L4

R4

L4

It4

A4

h. a. I. för flickor å

Norrmalm ......

L4 L3

R4

L4 L3

R4

A4

h. a. 1. för gossar å

Norrmalm ......

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. för flickor å

Södermalm ......

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. för gossar å

Södermalm ......

L4

R4 R3

L4

It4 R3

A4

h. a. 1. å Kungs-

holmen..........

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A4

h. a. 1. a Östermalm

L4

R4

L4

R4

A4

högre realläroverket

å Norrmalm.....

R4 R3

R4 R3

A4

statens normalskola .

L4

R4

L4

R4

A4

h. a. 1. i Enskede . .

L4

R4

L4

R4

A4

nya elementarskolan

i Stockholm .....

L4

R4

L4

It4

A3 i

Strängnäs ...........

L4

R3

L4

It3

Sundsvall ...........

L4

R4

L4

R4

A4

Söderhamn ..........

L3

R3

L3

It3

Södertälje ...........

L4

R3

L4

R4

Uddevalla ...........

L3

K3

L3

It3

A3 |

Umeå ..............

L4

R4 R3

L4

R4 R3

A3 |

Uppsala .............

L4 L3

R4

L4 L3

R4

A3

Visby ...............

L4

R4

L4

It4

1

Vänersborg ..........

L4 L3

7i3

L4

R4

A4

Västervik............

L4

R3

L4

R3

Västerås ............

L4

R3

L4

R4 R3

A3 |

Växjö...............

L4

R3

L4

It3

A3 |

Ystad ...............

L4

R3

L4

It3

Åmål ...............

L3

R3

L3

It3

Örebro:

h. a. 1. för flickor ..

L4

R3

L4

R4

karolinska h. a. 1. ..

L4

R3

L4

R4 R3

A3

Örnsköldsvik ........

L4

R4

L4

R4

A4

Östersund ...........

L4

R4

L4

R4 R3

A4

Summa

Öl 23

26 54

61 17

42 45

24 24

malm i Stockholm ävensom lyceilinjen vid högre allmänna läroverket för
gossar i Malmö). Statens aftonskola är icke särskilt redovisad; den har för
närvarande fyraårig latin- och reallinje och skulle nu därtill få en fyraårig
allmän linje.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Antalet klassavdelningar beräknas första året komma att stiga med 13
och vid fullbordad omorganisation med inalles 58. Därvid har hänsyn icke
tagits till utvidgningar, som kan bli följden av ökad tillströmning till gymnasiet
oberoende av dettas linjeorganisation. I ett eller annat fall torde
till följd av lokalsvårigheter en föreslagen linje icke omedelbart komma till
stånd.

Skolöverstyrelsen bifogar en promemoria rörande organisationen av de
särskilda läroverken. För varje läroverk redogöres först för nuvarande
organisation, antalet klassavdelningar och antalet lärjungar i realskolan
och i gymnasiet samt, särskilt för sig, antalet klassavdelningar och lärjungar
i realskolans avslutningsklass och i gymnasiets nybörjaravdelningar.
Vidare uppges vilka realskolor och högre kommunala skolor som i synnerhet
avlämnar lärjungar till läroverkets gymnasium, antalet därifrån kommande
lärjungar och antalet inackorderade lärjungar i nybörj arringarna. Därpå
meddelas utgången av den försöksomröstning, som har anställts vid läroverket,
samt rektors och kollegiets önskemål och förslag beträffande organisationen.
Slutligen följer överstyrelsens eget organisationsförslag. I en
annan bilaga meddelas en översikt av gymnasieorganisationen som särskilt
belyser den inverkan omorganisationen kan väntas få i fråga om antalet
klassavdelningar. Beträffande dessa tämligen omfattande bilagor torde
jag få hänvisa till handlingarna.

Genomförandet av den nya organisationen avses börja höstterminen
1953, då första ringen av det fyraåriga gymnasiet skulle anordnas i enlighet
med den nya organisationsplanen men första ringen av det treåriga gymnasiet
efter den gamla. Höstterminen 1954 skulle den nya organisationen
tillämpas i första och andra ringarna av det fyraåriga och första ringen av
det treåriga gymnasiet. Därefter skulle omorganisationen successivt utsträckas
till de båda översta ringarna.

Det är rätt vanskligt att bedöma lärarbehovet inom den nya
organisationen, så länge man icke har någon erfarenhet om huru lärjungarna
fördelar sig på linjerna och linjegrenarna. Två klasser tillhörande olika
linjer måste kanske ena året helt och hållet undervisas separat, medan motsvarande
klasser ett annat år kan erhålla gemensam undervisning i flertalet
ämnen. Fn viss linjegren, exempelvis den helklassiska, kan vid ett
mindre läroverk vissa år komma till stånd, andra icke.

Kursplanerna är enligt överstyrelsens förslag så upplagda, att samläsning
mellan olika linjer i ganska stor utsträckning möjliggöres. Sålunda
skulle i första ringen av det fyraåriga gymnasiet samläsning kunna anordnas
mellan samtliga linjer i kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska,
franska, geografi och biologi med hälsolära eller tillsammans under 19 av
de 30 veckotimmarna i läroämnen samt därjämte vid all undervisning i
övningsämnen. I alla dessa ämnen kan samläsning mellan linjerna också
anordnas i det treåriga gymnasiets första ring och i det fyraåriga gymnasiets

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

andra ring. Treårigt och fyraårigt gymnasium (ringarna I3 och II4) kan
däremot icke lämpligen undervisas gemensamt i tyska, franska och biologi
med hälsolära, oavsett vilken linje lärjungarna tillhör. Liknande, ehuru
mera komplicerade förhållanden kan motses i de båda högsta ringarna.

Samläsningen är i första hand en besparingsanordning för de mindre
läroverken, men den kan förekomma även vid de större och då i ett och
annat fall möjliggöra en viss ökning av läroverkets kapacitet till måttlig
kostnad. Skolöverstyrelsen ger följande exempel:

»Om ett läroverk, som för närvarande har t. ex. 4-årig latin- och 3-årig
reallinje, båda dubblerade, sammanlagt alltså 14 avdelningar, i fortsättningen
föreslås få 4-årig latin-, 4-årig och 3-årig real- samt 3-årig allmän
linje, så beräknar överstyrelsen normalt oförändrat antal avdelningar
(4 + 4 + 3 + 3 = 14). ... Då inträdesberättigade lärjungar icke sällan
avvisas på grund av platsbrist på reallinjen, blir den sannolikaste innebörden
av omorganisationen i många fall, att reallinjen fortfarande måste dubbleras,
ehuru den föreslås uppdelad på en 4-årig och en 3-årig linje i stället
för på två treåriga. Men då viss övergång måste beräknas även från reallinjen
till den allmänna linjen, kan det också inträffa, att den kvarvarande
3-åriga reallinjen icke fylles, medan ... den allmänna linjen ... icke kan
mottaga alla linjens aspiranter. I så fall blir den fjärde serien avdelningar
vid läroverket en blandad serie, närmast R3 + A3.»

Införandet av den allmänna linjen skulle första året öka lärarbehovet
med 18 lärare, om tillströmningen av lärjungar till gymnasiet vore oförändrad.
I åtskilliga fall skulle dock under alla omständigheter fler klassavdelningar
på ifrågavarande stadium bli nödvändiga nästa år på grund av ökat
antal inträdessökande: skillnaden bleve blott, att de nya avdelningarna
komme att tillhöra de äldre linjetyperna, om allmän linje icke inrättas.
En ökning av detta slag har förutsatts i överstyrelsens förlidna höst avgivna
anslagsberäkningar för nästa budgetår. Därvid beräknades jämväl en felmarginal
för oförutsedda behov. Den ytterligare ökning av lärarbehovet,
som upprättandet av den allmänna linjen kan komma att föra med sig,
torde icke vara större än att den ryms inom felmarginalen. Ämbetsverket
anser sig därför icke behöva höja anslagskalkylerna för instundande budgetår.

Kostnadsökningen kan väntas bli mera märkbar, när omorganisationen
nått längre. Det är dock icke möjligt att redan nu framlägga preciserade
kostnadsberäkningar för högstadiet, bland annat emedan de differentieringar,
som vid 24 läroverk tänkts träda i stället för den allmänna linjen,
icke ännu är utformade. Samtidigt med att grensystemet införes på det
högsta stadiet, göres en besparing genom att det nuvarande differentieringssystemet
avvecklas. Överstyrelsen håller före, att grenbildningen på högstadiet
likväl kommer att i någon mån öka kostnaderna och lärarbehovet,
ehuru skillnaden icke torde bli alltför stor.

Därvid förutsätter överstyrelsen, att för upprättandet av en linjegren

75

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

ett visst minimiantal lärjungar skall fordras, liksom nu för tillvalsundervisning
i viss ämneskombination. Överstyrelsen har intet att erinra mot
att nuvarande bestämmelser i stort sett oförändrade överföres till det nya
systemet. Det skulle alltså normalt fordras ett deltagarantal på minst fem
lärjungar eller, när det gäller den helklassiska grenen, minst tre, dock med
rätt för skolöverstyrelsen att på grund av särskilda omständigheter medgiva,
att undervisning anordnas vid lägre deltagarantal.

Vare sig linjerna fördelas på det sätt skolöverstyrelsen föreslagit eller
efter någon annan princip, måste det tillses, att fördelningen icke fastlåses
för alltför lång tid. Jämknings möjligheter måste finnas med
hänsyn till ändrade lokala behov, och skälig hänsyn måste kunna tagas
till målsmännens önskemål. Dessa har ännu icke hunnit stadga sig. I synnerhet
är bestämda slutsatser ännu icke möjliga om den allmänna linjens
dragningskraft.

Jag har redan nämnt, att departementschefen i 1950 års proposition
ifrågasatte, huruvida icke avgörandet om de särskilda läroverkens gymnasieorganisation
lämpligen borde överflyttas till Kungl. Maj:t från och
med det år, då den allmänna linjen upptages i linjesystemet. Upprättandet
av ny linje borde därvid i regel icke medgivas, om lärjungantalet kunde
beräknas understiga 15, och indragning av linje borde i regel ske, om lärjungeantalet
understege 8. Om ofullständigt utnyttjad linje med samma
studiemål funnes att tillgå vid sidan av en till indragning ifrågasatt linje,
kunde kraven på lärjungeminimum sättas något högre; departementschefen
nämner för detta fall talet 10. Hänsyn borde emellertid tagas till åtskilliga
inverkande förhållanden, såsom förhandenvaron av andra läroverk på läroverksorten
m. m. I synnerhet måste beaktas, att studielägenheterna för ungdom
från landsbygden och mindre skolorter icke bör beskäras utan tvingande
skäl.

Skolöverstyrelsen godtager dessa bedömningsgrunder i vad avser läroverk
med tre parallellavdelningar på gymnasiet. Däremot håller överstyrelsen
före, att linjeorganisationen bör fixeras på de orter, där tillströmningen
endast räcker för två linjer. Om alltför stor hänsyn toges till de år ifrån
år växlande anmälningssiffrorna, kunde en allmän osäkerhet om läroverkets
organisation uppstå.

»Vid ett mindre läroverk måste det lätt hända, att det ena året en allmän
linje kan inrättas, medan däremot en latinlinje icke kan komma till stånd,
under det att följande år motsatsen inträffar. Även om man bortser från
de allvarliga olägenheterna ur lärarbeståndets synpunkt av ett dylikt förhållande,
skulle cn sådan osäkerhet om ett läroverks möjligheter skapa
misstro hos elever och målsmän och sannolikt förorsaka flykt från läroverket
till ett läroverk med större gymnasium och en fastare organisation,
och detta skulle rent av kunna äventyra gymnasiets existens.»

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 1J}5.

Jag har i det föregående redan nämnt, att överstyrelsen föreslagit latinoch
reallinje vid dessa mindre läroverk men däremot icke allmän linje.
Överstyrelsen är angelägen att framhålla, att detta givetvis icke innebär,
att de 24 här ifrågavarande läroverken för mycket lång tid skulle vara
avskurna från möjligheten att erhålla allmän linje och därmed hänvisade
till de ersättningsdifferentieringar, som överstyrelsen antytt och har för
avsikt att senare precisera. Lärjungetillströmningen till gymnasierna är
nämligen i stigande och kan väntas växa mycket avsevärt, när de stora
årskullarna från 1940-talet hinner upp i gymnasieåldern.

»Kanhända kan den utveckling i fråga om antalet gymnasiestuderande,
som här skisserats såsom sannolik, vid åtskilliga av läroverken i fråga inom
en nära framtid ha skapat ett förändrat läge, som kräver förnyat övervägande
av organisationen av de berörda läroverken, och överstyrelsen förutsätter,
att den nya linjen skall kunna inrättas även vid dessa läroverk,
så snart förutsättningarna i form av säkerställt tillräckligt elevantal föreligga.
»

Jag återkommer i det följande till den här berörda, för många läroverksorter
viktiga frågan om gymnasiets minimiorganisation.

Departementschefen.

Ett par av huvuddragen i övergångstidens gymnasieorganisation fastställdes
redan genom 1950 års riksdagsbeslut. Vid de högre allmänna läroverken
skulle en allmän gymnasielinje kunna anordnas från tidpunkt, som
senare skulle bestämmas. I samband med införandet av denna linje skulle
en revision av differentieringssystemet företagas, syftande till att genomföra
en fastare studiegång inom varje linje.

Bakgrunden för detta beslut utgjordes av den skiss till ett nytt gymnasium,
som dåvarande departementschefen tecknat i sitt anförande till
statsrådsprotokollet. Den allmänna linjens huvuduppgift skulle vara att
meddela en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället
än som kunde åstadkommas inom de i var sin riktning specialiserade
latin- och reallinjerna. Efter införandet av den nya linjen borde
tillvalssystemet kunna förenklas så långt, att varje lärjunge vid inträdet i
näst högsta ringen endast skulle ha två eller allra högst tre studiealternativ
att välja mellan i stället för som nu elva på latinlinjen och sju på reallinjen.

Skolöverstyrelsens huvudförslag är utformat i nära anslutningtill
dessa tankar. I övergångstidens gymnasium skulle latinlinjen i de båda
högsta ringarna klyvas i en helklassisk och en halvklassisk gren, den allmänna
linjen i en social och en nyspråklig gren och reallinjen i en matematisk
och en biologisk gren. Vissa uppmjukningar genom tillval och bortval
skulle förekomma, men de har karaktären av jämkningar utan principiell
betydelse, från vilka jag i detta sammanhang kan bortse.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Därjämte tänker sig skolöverstyrelsen en alternativorganisation
för de mindre läroverken. Dessa skulle endast få latin- och reallinje,
och den allmänna linjen skulle ersättas av differentieringar i de båda
högsta ringarna av de äldre linjerna, som kunde medgiva en nyspråklig
eller social inriktning av studierna. Lärjungarna vid läroverk, där allmän
linje icke upprättas, skulle därigenom erhålla möjlighet att inhämta det
väsentligaste av studiemålen för den allmänna linjen. Överstyrelsen har
dock icke ännu i detalj utformat detta förslag; tim- och kursplaner för de
ifrågasatta differentieringarna föreligger sålunda icke men beräknas vara
färdiga i god tid före läsåret 1955/56, då differentieringarna första gången
skulle komma till användning.

Huvudförslaget kännetecknas otvivelaktigt av större organisatorisk fasthet
än det nuvarande gymnasiet, och överstyrelsen har därmed tagit den
hänsyn, som är möjlig, till kritiken mot den nuvarande organisationen och
dess differentieringssystem. En åtstramning av organisationen som den
föreslagna kan dock icke medföra idel fördelar. Det blir bland annat svårare
att tillgodose minoritetskrav av olika slag. Skillnaden torde emellertid
vara mindre framträdande i praktiken än i teorien. Ett differentieringssystem
som det nuvarande tillgodoser visserligen på papperet mycket skiftande
önskemål, men den gymnasist, som i sina studier vill avlägsna sig
från de stora huvudstråken, torde ej sällan finna sina önskemål i praktiken
orealiserbara, emedan undervisning i ett ämne icke tillhandahålles utan
att ett visst minimiantal deltagare anmäler sig, stundom även emedan vissa
schematekniska hänsyn måste tagas. I ett fastare linjesystem är antalet
valmöjligheter mindre, men det kan med större säkerhet påräknas, att de
förutsedda studiealternativen verkligen står att få, när valet skall träffas.
Även i en fast linjeorganisation måste dock ett visst minimiunderlag stadgas
för varje linjegren. Jag kan ansluta mig till skolöverstyrelsens förslag,
enligt vilket det normala minimiunderlaget för en linjegren bör vara fem
lärjungar utom för den helklassiska grenen, där ett underlag på tre kan
anses tillräckligt; därjämte bör överstyrelsen liksom nu äga befogenhet att
på grund av särskilda omständigheter jämka nedåt.

Av den redogörelse, jag i det föregående har lämnat, framgår, att viss
kritik riktats mot överstyrelsens organisationsförslag. Jag kan dock icke
finna, att den har rubbat förslagets huvudgrunder, sådana de kommit till
uttryck i linje- och förgreningssystemet.

I tämligen många remissyttranden har ifrågasatts, att man skulle införa
en tredje gren på latinlinjen, upptagande en lämpligt avvägd kurs i matematik.
Denna fråga hölls öppen vid 1950 års riksdag. Såväl departementschefen
som särskilda utskottet ansåg den dock förtjänt att ytterligare
övervägas. Skolöverstyrelsen har nu i sin utredning kommit till negativt
resultat. Antalet matematikstuderande på latinlinjen har sedan åtskilliga
år varit i avtagande och skulle efter upprättandet av den allmänna linjen
av allt att döma i regel befinnas otillräckligt. Att under sådana förhållanden

78

Kungl. Maj:ts proposition nr lJr3.

upptaga ämnet på timplanen skulle, anser överstyrelsen, alltför ofta visa
sig vara en falsk förespegling, en falsk skylt.

Personligen delar jag överstyrelsens uppfattning, att en matematikgren
på latinlinjen åtminstone för närvarande knappast kan få den bärkraft,
som bör fordras för dess upptagande som fast beståndsdel av huvudorganisationen.
Frågan ligger gynnsammare till i alternativorganisationen, där
den allmänna linjen skulle ersättas med differentieringar av de båda andra
linjerna och latinlinjen bör kunna påräkna en bredare rekrytering av olika
intressetyper. Fn matematikkurs, som vore avpassad för en nyspråklig differentiering
av latinlinjen, skulle möjligen kunna få en vidsträcktare användning
och under vissa förutsättningar nyttjas även av lärjungar, som
fortsätter studierna i latin. Frågan kan dock icke bedömas utan kännedom
om det antal timmar, som kan ställas till ämnets disposition, den kurs,
som skulle inhämtas, och de reduktioner, som måste ske i fråga om andra
ämnen, då det ytterst är dessa faktorer, som bestämmer kursens dragningskraft
på ungdomen. Först när skolöverstyrelsen inkommit med preciserat
förslag rörande alternativorganisationen, torde förutsättningarna föreligga
för det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål.

I det läge, vari gymnasiefrågan befann sig år 1950, ansåg sig dåvarande
departementschefen även böra lämna oavgjort, huruvida en kurs i latin
borde inläggas jämväl i den allmänna linjen. Skolöverstyrelsen hade i sitt
utlåtande över skolkommissionens betänkande icke ställt sig avvisande till
en dylik kurs av begränsad omfattning, om därigenom kunde vinnas, att
den allmänna linjen bleve lämplig som underlag även för juridiska studier.
Juristutbildningssakkunniga håller dock före, att kravet på latinkunskaper
för juridiska studier visserligen icke behöver ställas fullt så högt som på
latinlinjen men likväl högre än vad som är möjligt att uppnå på den allmänna
linjen, om denna skall väl betjäna de stora lärjungegrupper, som i
övrigt väntas nyttja densamma. Överstyrelsen har på grund härav icke
upptagit latin som obligatoriskt ämne på den allmänna linjen, och jag är
beredd att även på denna punkt följa ämbetsverket. Huruvida det kan
befinnas lämpligt att i annan form bereda latinet plats på denna linje,
är en detaljfråga, som bör tagas under övervägande i samband med övriga
spörsmål rörande timplanens detaljer.

En nyhet i organisationen är de av överstyrelsen från skolutredningens
organisationsförslag övertagna s. k. orienteringskurserna, vilka är avsedda
att ge lärjungar, som på gymnasiet icke mottager undervisning i visst ämne,
en orienterande överblick över ur allmänbildningssynpunkt värdefulla delar
av ämnet. Idén synes mig god, men kurserna ställer stora krav på läraren
som popularisator även av avancerade partier inom sitt fack och hans förmåga
att vinna kontakt med ett auditorium utan någon större fond av
aktuella kunskaper i ämnet. Vissa kollegier och ämneskonferenser tvekar
om värdet av orienteringskurserna, särskilt, vill det synas, när det gäller
fysik och kemi på latingymnasiet. Det synes mig därför önskvärt, att kur -

79

Ku n tgl. Maj:ts proposition nr 145.

ser av detta slag först prövas inom ramen för de högre skolornas försöksverksamhet,
så att gjorda erfarenheter om kursernas ändamålsenliga
uppläggning och stoffurval kan ställas till ämneskonferensernas förfogande,
när anordningen allmänt skall föras ut i praktiken. Möjligen kan dessa förarbeten
medföra ett eller annat års uppskov med det obligatoriska införandet
av några av kurserna.

Jag har i övrigt icke anledning att här ingå på tim- och kursplanernas
många detaljfrågor, vilka genomgående är av den art, att det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att därom besluta. Det torde icke heller vara
nödvändigt att dröja vid överstyrelsens förslag i fråga om studentexamens
anordnande. Prövningen av denna del av förslaget torde eventuellt böra
anstå, tills alternativorganisationens differentieringar föreligger i fullt utformat
skick.

Av grundläggande betydelse för organisationens praktiska utgestaltning
är däremot frågan om bildningslinjernas utsträckning i tiden. Det nuvarande
gymnasiet använder fyraåriga och treåriga linjer vid sidan av varandra.
De arbetshygieniska företräden, som tillkommer det fyraåriga gymnasiet,
har ansetts särskilt vägande i fråga om latinlinjen och lett till att
flertalet latinlinjer i den nuvarande organisationen gjorts fyraåriga. I fråga
om reallinjen har däremot de sociala och ekonomiska fördelarna av ett kortare
gymnasium ansetts överväga; i överensstämmelse därmed är majoriteten
av reallinjerna treåriga. I princip har jag ingen anledning att ifrågasätta
andra grunder för användningen och fördelningen av dessa äldre linjer
än dem som redan år 1927 tillämpades.

Motsvarande organisationsfråga möter emellertid nu för första gången
beträffande den allmänna linjen. Såsom skolöverstyrelsen framhåller, torde
skillnaden i pedagogiskt hänseende mellan fyraårig och treårig studiegång
vara mindre framträdande på denna linje än på de båda andra. Det bör icke
heller förbises, att den relativt fylliga undervisningen om det nutida samhället
i realskolans avslutningsklass torde ge ett bättre intresseunderlag
för den allmänna linjens arbete och en säkrare grund för linjevalet än undervisningen
i realskolans underliggande klasser, på vilka den fyraåriga
allmänna linjen baseras. Då härtill lägges de sociala skäl, som i allmänhet
motiverar de treåriga linjerna, måste jag beteckna de treåriga allmänna
linjerna som särskilt starkt motiverade. Å andra sidan bör icke heller
fyraåriga linjer vara uteslutna, i synnerhet på orter, där gymnasieorganisationen
redan nu övervägande upptager fyraåriga linjer. Det gäller i dessa
fall städer, där gymnasierna till alldeles övervägande del rekryteras av
stadens egen ungdom; de tre bildningslinjernas likviirdighet torde dessutom
bli mera uppenbar och påtaglig för lärjungar och målsmän, om de alla utgrenas
från samma punkt i skolorganisationen och alla kan lova lärjungarna
de fördelar i avseende på kursernas planläggning och arbetsbelastningen,
som utgör den fyraåriga gymnasieformens huvudsakliga motivering.

Skolöverstyrelsens förslag till linjeorganisation för de särskilda läroverken

80

Kungl. Maj.ts -proposition nr 1^5.

upptager fyraårig allmän linje vid 24 läroverk på 12 orter och treårig allmän
linje vid 24 läroverk på 23 orter. Vid återstående 24 läroverk (24 orter)
skulle alternativorganisationen komma till användning och alltså endast
latin- och reallinje finnas, kompletterade med vissa extra ämneskombinationer
som ersättning för den allmänna linjen.

Antalet läroverk utan fullständig allmän linje bleve icke obetydligt.
Överstyrelsen har, bland annat med hänsyn till lärarbristen, icke räknat
med att fullständig allmän linje skall upprättas, förrän antalet nybörjare
i gymnasiet stigit till omkring 60, motsvarande helt fullsatta nybörjaravdelningar
av de andra linjerna. Huruvida denna norm kan följas i framtiden,
beror bland annat av värdet av de differentieringar, som skulle ersätta
den allmänna linjen. Skolöverstyrelsen är i detta avseende optimistisk,
och det synes mig i varje fall mycket sannolikt, att en tämligen god
ersättning för den sociala grenen skall kunna konstrueras för reallinjens
lärjungar, medan en övergång från latinlinjen till den sociala grenen, såsom
av överstyrelsens utredning framgår, icke är möjlig utan tyngande kompletteringar.
Jag kan trots allt icke frigöra mig från en viss tvekan, huruvida
icke allmän linje borde komma i fråga även vid något lägre sammanlagt
lärjungeantal än skolöverstyrelsen förutsatt, åtminstone om antalet
lärjungar, som önskar just denna linje, är särskilt stort. Så vitt jag kan se,
skulle vid en sådan ökning av de allmänna linjernas antal de linjer, som
tillkommer, nästan uteslutande komma att tillhöra den treåriga typen.

Tvekan kan vidare råda, huruvida icke jämväl vid flerlinjiga läroverk
i ett eller annat fall en till indragning föreslagen linje skulle kunna hävda
sig i den nya organisationen vid sidan av de av överstyrelsen föreslagna.
Jag tänker exempelvis på de för närvarande fullsatta treåriga latinlinjerna
i Ivalmar och Karlstad, vilka till övervägande del mottaga lärjungar från
smärre skolorter. Även på reallinjen finns ett par treåriga linjer, vilka på
sin tid inrättades med hänsyn till de smärre skolorternas behov och måhända
även efter gymnasiereformen skulle väl försvara sin existens.

Det är emellertid icke nödvändigt att nu taga definitiv ställning till dessa
frågor. Min tvekan gäller huvudsakligen antalet treåriga linjer. Om reformen
i överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag instundande läsår
begränsas till första ringen av det fyraåriga gymnasiet och först med läsåret
1954/55 griper in på det treåriga, finnes tid till jämkningar.

Över huvud torde den linjeorganisation, som i år fastställes för de särskilda
läroverken, icke kunna bli mer än ett provisorium. I och med att
en tredje linje tillägges organisationen, står vi i ett helt nytt läge, för vars
bedömande tillräckligt material saknas. De grundläggande besluten av
olika myndigheter angående den allmänna linjens kompetens värde saknas
ännu i stor utsträckning. Målsmansopinionen har icke hunnit stadga sig
och ännu mindre hunnit giva sig till känna. De kommunala myndigheterna
har icke hörts och skulle, om frågan hade förelagts dem, ha mött alla de

81

Kungl. May.ts ''proposition nr 145.

vanskligheter vid bedömandet, som följer av att erfarenheter av den tredje
linjen ännu helt saknas.

Såsom dåvarande departementschefen framhöll i propositionen till 1950
års riksdag, torde det i detta läge vara lämpligast, att avgörandet i fråga
om linjeorganisationen åtminstone tills vidare träffas av Kungl. Maj:t. En
rent mekanisk tillämpning av den ena eller andra regeln lärer därvid icke
komma i fråga. Liksom denne min företrädare anser jag, att hänsyn måste
tagas till åtskilliga inverkande förhållanden och att det i synnerhet måste
beaktas, att studielägenheterna för ungdom från landsbygden och mindre
skolorter icke bör beskäras utan tvingande skäl. Jag har intet emot att till
dessa särskilda omständigheter lägga även den av skolöverstyrelsen starkt
betonade omsorgen om organisationens stabilitet. Det synes mig emellertid
med hänsyn till lärarbristen svårt att någon mera avsevärd tid vidmakthålla
klart underfrekventerade linjer och med hänsyn till målsmännens intressen
lika svårt att i längden förvägra upprättandet av en linje, som uppenbarligen
önskas av stora målsmansgrupper. Yad som vid varje särskild tidpunkt
är möjligt och tillrådligt bestämmes i mycket stor utsträckning av
lärarbristen, som tyvärr är en strängare herre nu än för några år sedan.

Under instundande läsår skulle den nya organisationen på grund av det
successiva genomförandet endast till ringa del föras ut i praktiken. Av
skäl, som skolöverstyrelsen närmare utvecklat, torde det på grund härav
icke vara nödvändigt att denna gång höja anslagsberäkningen för de allmänna
läroverken på grund av den planerade reformen.

Läroverkskommunernas förpliktelser i förhållande till ett allmänt läroverk
är för närvarande i vissa fall knutna till en bestämd linjeorganisation,
och kommunen har då ansetts ha skyldighet att hålla lokaler m. m.
även för parallellavdelningar av dessa linjer. Om en ny linje skall inrättas
vid läroverket, har däremot nytt åtagande brukat avfordras kommunen.
Nödgas man räkna med en provisorisk linjeorganisation med ökad rörlighet
under några år framåt, synes det icke vara praktiskt, att kommunerna alltför
snävt begränsar sina åtaganden gentemot läroverket. Städernas förpliktelser
bör successivt ändras till att avse ett enligt gällande bestämmelser
anordnat gymnasium, icke blott gymnasiet i dess tillfälliga linjeorganisation.
Riksdagen synes nu böra föreskriva, att såsom villkor för upprättande
vid visst läroverk av gynmasielinje, som icke ingår i läroverkets
nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande kommun åtager sig
att tillhandahålla för läroverkets gymnasium erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning samt bostäder åt för läroverket
erforderlig vaktmästarpersonal.

Den nuvarande läroverksorganisationen upptager sedan 1928 en speciell
läroverksform, lyceet, som på sin tid inrättades för att med ett års tidsvinst
föra fram lärjungar från folkskolans sjätte klass till studentexamen.
Denna läroverksform har aldrig slagit igenom. I nu gällande organisations 6

— Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 145.

82

Kungl. May.ts ''proposition nr 1.^5.

plan finnes endast en dylik linje; den är förlagd till högre allmänna läroverket
för gossar i Malmö. Linjen hade några år rätt god anslutning men
avtynade småningom och har sedan 1938 icke haft några ny börjara vdelningar.

Under senare år har andra medel försökts för vinnande av lyceiorganisationens
ursprungliga syfte. Såväl enhetsskoleorganisationen som de i vissa
folkskolor inbyggda treåriga realskollinjerna ger lärjungarna möjlighet att
från folkskolans sjätte klass passera realskolestadiet på tre år och därmed
även nå studentexamen med den avsedda tidsvinsten. Det synes mig på
grund härav icke troligt, att lyceiorganisationen kan få någon uppgift att
fylla i femtiotalets läroverksorganisation. Tiden torde vara inne att nu helt
nedlägga densamma, men då den ingår i den av 1927 års riksdag beslutade
läroverksorganisationen, synes riksdagens medgivande därtill böra inhämtas.
Genom övergångsbestämmelser bör skälig hänsyn tagas till de privatister,
som eventuellt planlagt sina studier efter fordringarna på det nyspråkliga
lyceet.

Av det anförda framgår, att jag kan godtaga skolöverstyrelsens förslag
i vad avser gymnasiereformens bärande konstruktioner och i huvudsak även
beträffande detaljerna, så långt dessa hittills blivit av mig prövade. Organisationsarbetet
med övergångstidens gymnasium är dock ingalunda avslutat
med den nu framlagda utredningen. Det återstår bland annat att
undersöka vad som kan göras för att inom det nya gymnasiets ram pröva
de uppslag, vari skolkommissionens arbete resulterat. Vikten av att så sker
framhölls av skolöverstyrelsen i dess utlåtande över skolkommissionens betänkande
och underströks ytterligare av departementschefen i 1950 års
skolproposition. Skolöverstyrelsen hänvisar på flera ställen i sin utredning
till ännu olösta uppgifter av detta slag och tillkännager sin avsikt att senare
framställa förslag. Även enligt min mening är det angeläget, att dessa planer
målmedvetet fullföljs; det är, synes det mig, en av de viktiga förutsättningarna
för att övergångstidens gymnasium skall kunna helt fylla sin
mission i skolans utveckling.

2. Inrättande av vissa försöksgymnasier.

Vid min redogörelse för den provisoriska gymnasiereformens förhistoria
betecknade jag upprättandet av särskilda gymnasier med anknytning till
försöksverksamheten för enhetsskolan som en andra etapp av den omdaning
av gymnasiet, vilken måste åtfölja en skolreform enligt de av 1950
års riksdag godkända riktlinjerna. Skolöverstyrelsen har nu inkommit med
utredning rörande de organisationsfrågor, som därvid i första hand anmäla

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

83

Behovet av gymnasieutbildning för en hetsskolans
lärjungar.

Enligt de av 1950 års riksdag godkända riktlinjerna för det svenska
skolväsendets utveckling är det avsett, att lärjungar i enhetsskolans nionde
klass skall kunna välja mellan tre bildningslinjer, av vilka en, som brukar
ges beteckningen 9 g, skall meddela teoretisk undervisning som grund för
fortsatt utbildning på gymnasiet. Klass 9 g kan, om man så vill, betraktas
som en till enhetsskolan förlagd första ring av ett fyraårigt gymnasium.

I de första av de skoldistrikt, som prövar enhetsskoleorgänisationen, befinner
sig en årskull lärjungar nu i klass 8. Från och med instundande läsår
måste således klasser av typen 9 g inrättas för dem. Ett år senare — läsåret
1954/55 — måste egentlig gymnasieutbildning anordnas för dessa lärjungar.

Läsåret 1953/54 beräknas klass 9 g bli erforderlig i Burlöv, Hietaniemi,
Lerum, Lillhärdal, Oland, Sura, Timrå, Vifolka, Åhus och Österåker samt
inom delar av Skellefteå stads skoldistrikt. Lärjungeantalet i klass 9 i
försöksskolorna beräknas detta år till 702, varav omkring Ilo i 9 g.

Läsåret 1954/55 beräknas klass 9 g utom i dessa skoldistrikt förekomma
i Laxå, Mörbylånga, Råneå, Skön och Svedala samt vid vissa skolor i
Linköping och Stockholm. Lärjungeantalet i klass 9 beräknas då ha stigit
till 1 519 och lärjungeantalet i klass 9 g till omkring 220.

Läsåret 1955/56 tillkommer Huskvarna, Lomma, Nederkalix, Sundbyberg
samt vissa skolor i Hälsingborg och Stockholm. Lärjungeantalet i klass
9 beräknas detta år till sammanlagt 2 380 och antalet lärjungar i klass 9 g
till omkring 345.

Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i 9 g skall kunna fullföljas
vid särskilda treåriga försöksgymnasier eller vid försökslinjer, som förläggs
till redan existerande läroverk. Där så befinnes lämpligt och önskvärt skall
även klass 9 g kunna inrättas vid gymnasiet, varvid lärjungarna får tillfälle
till en obruten fyraårig studiegång på gymnasialstadiet.

I viss utsträckning torde lärjungar jämväl komma att övergå från enhetsskolans
klass 8 till fyraåriga gymnasier av den traditionella typen. Sådant
kan inträffa exempelvis om lärjunge på grund av föräldrarnas avflyttning
från orten icke längre kan erhålla undervisning i enhetsskola.
Kungl. Maj:t har den 19 januari 1951 för detta fall medgivit, att lärjunge,
vilken vid slutet av vårterminen i åttonde klassen godkänts i samtliga de
läroämnen, som förekommer i motsvarande klass av realskolan, och därvid
erhållit medelbetyget Ba samt därutöver minst en betygsenhet, må åtnjuta
samma rätt att övergå till första ringen av fyraårigt gymnasium som
lärjunge i motsvarande klass av realskolan.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr lJf5.

Försöks gymnasierna vid 1 9 5 0 års riksdag.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 inskärpte
dåvarande departementschefen vikten av att enhetsskolans lärjungar under
sina fortsatta studier bleve tillförsäkrade det allmännas välvilliga intresse
och stöd. »Målsmännen böra tryggt kunna räkna med att, när tiden är
inne, gvmnasielinjer skola finnas att tillgå med anknytning till enhetsskolans
slutstadium och att dessa linjer skola ge eleverna fulla möjligheter att
efter förmåga fullfölja studierna fram till gymnasiets slutexamen», heter
det i statsrådsprotokollet (prop. 70 s. 514). Lärjungarna borde vidare under
sin gynmasievistelse kunna påräkna dels studiebidrag, vilka borde utgå
utan behovsprövning och täcka den merkostnad, som uppstode genom att
studierna icke kunde förläggas till hemorten, dels därutöver behovsprövade
stipendier enligt de grunder, som i allmänhet gäller vid gymnasiestudier.

I fråga om försöksgymnasiernas organisation vågade departementschefen
icke på frågans dåvarande stadium göra något bestämt uttalande men
förklarade sig ense med skolöverstyrelsen om att dessa gymnasier beträffande
studiegång och arbetsmetod borde i högre grad än gymnasieorganisationen
i övrigt präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Antalet
gynmasielinjer måste dock de första åren begränsas; detta kunde medföra,
att en dylik linje under en följd av år måste mottaga ungdom från enhetsskolor
i skilda landsdelar.

Försöksgymnasiernas anknytning till enhetsskolan måste enligt departementschefens
tanke förmedlas av en klass av typen 9 g. På de dittills uttagna
försöksorterna syntes denna klass automatiskt komma att organiseras
inom enhetsskolan, och om försöken avlöpte efter beräkning, skulle
således det mottagande gymnasiet endast omfatta klasserna 10—12. Det
vore dock möjligt, att de i början avsevärda svårigheterna att ordna det
inre arbetet efter skolkommissionens riktlinjer åtminstone i vissa fall kunde
önskliggöra en centralisering av 9 g till det mottagande gymnasiet. Då
försök även borde tillåtas efter riktlinjer, som mer eller mindre avveke
från skolkommissionens, kunde det vidare tänkas, att under försökstiden
lärjungar i enhetsskolan följt en lärogång, som stode närmare den nuvarande
realskolans, så att de efter någon komplettering kunde vinna inträde
vid de vanliga gymnasierna.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang om den av skolkommissionen
föreslagna s. k. fria klassen. Kommissionen hade tänkt sig, att
ett antal lärartimmar, lämpligt fördelade på de ämnen, som närmast kunde
tänkas förekomma, skulle reserveras vid tjänstefördelningen för lärarna
och sedan fördelas mellan lärare, som vore villiga och lämpliga att åtaga
sig ge lärjungarna hjälp med kompletteringsarbetet. Tjänstgöringen skulle
utgöra en del av lärarnas ordinarie tjänstgöringsskyldighet. »Den fria klas -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^5.

sen» skulle skilja sig från alla andra klasser genom att uteslutande individuell
undervisning förekom, men lärjungarna skulle normalt dessutom
taga del av den vanliga undervisningen med de lättnader, som rektor kunde
komma att bevilja. Så snart en lärjunge vore färdig med kompletteringarna,
skulle han utskrivas ur den fria klassen och helt ägna sig åt de ordinarie
arbetsuppgifterna.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag förklarade sig ense med departementschefen
om att de av departementschefen föreslagna försöksgymnasierna
borde komma till stånd och ville kraftigt understryka, att upprättandet
av försöksskolor på realskolestadiet måste anses innebära ett åtagande
för statsmakterna att också sörja för att lärjungarna, när de lämnat
enhetsskolan, skall få tillgång till fortsatta studier av den art, som den
nuvarande realskolan förbereder (s. 152). Efter att ha vägt de i diskussionen
åberopade skälen för de båda förläggningsalternativen beträffande 9 g
fann sig utskottet, som ansåg att klassen icke i princip borde utbrytas ur
enhetsskolans ram, på frågans dåvarande stadium böra ansluta sig till vad
departementschefen anfört (s. 119).

I överensstämmelse med utskottets förslag fastslog riksdagen i nionde
punkten av principbeslutet, att försök skulle anställas med särskilda till
enhetsskolan anknytande gymnasieformer.

Skolöverstyrelsens o r ga nis atio n sförslag: allmänna

synpunkter.

De blivande försöksgymnasierna har två skilda uppgifter, som ibland
kan vara svåra att förena, nämligen att ta hand om lärjungar, som genomgått
enhetsskolan, och att pröva och förbereda gymnasiets definitiva anpassning
till enhetsskolan. Ett grundvillkor för att de skall omfattas av
målsmännens förtroende är, att lärjungarna i försöksgymnasierna kan förvärva
i huvudsak samma kompetens som i ett vanligt gymnasium. Eörsöksgymnasierna
måste därför ha samma slutmål som de traditionella gymnasierna.
Detta sätter vissa skrankor för de organisatoriska experimenten,
framhåller skolöverstyrelsen. Överstyrelsen bör dock bemyndigas att fastställa
detalj organisation och undervisningsplaner på sätt, som bäst tjänar
försöksverksamheten, och denna verkets rätt att besluta organisatoriska
avvikelser bör icke begränsas för snävt. Särskilt viktigt är, att försöksgymnasierna
sättes i stånd att ta vara på och vidareutveckla den förmåga till
ett mera självständigt och friare arbetssätt, som bör ha grundlagts i enhetsskolan.

Då intet försöksgymnasium behöver träda i funktion förrän under läsåret
1954/55, har överstyrelsen emellertid icke ansett det nödvändigt att
redan nu utarbeta detaljerade organisationsplaner. Vad överstyrelsen före -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr ll+o.

slår är egentligen beslut om gymnasiernas antal och förläggning samt om
det antal linjer de skall omfatta.

Överstyrelsen tolkar därvid de nyss anförda uttalandena av departementschefen
och särskilda utskottet så, att samtliga försöksgymnasier skall
vara statliga. »Avsikten torde ha varit, att eleverna skola tillförsäkras rätt
till gymnasiestudier, även om vissa lokala initiativ utebli», tror sig överstyrelsen
kunna fastslå. Det vore enligt överstyrelsens mening över huvud
icke skäligt, att en kommun skulle bära kostnaderna för ett försöksgymnasium,
som betjänar flera försöksdistrikt. Av samma skäl bör givetvis
även försökslinjer, som upprättas vid befintliga statliga gymnasier, vara
statliga.

Statskontoret förmenar åter, att statsmakternas utfästelser icke behöver
innebära, att försöksgymnasierna nödvändigtvis skall vara statliga, och
hänvisar till ett uttalande av statsutskottet vid 1952 års riksdag (nr 176,
s. 7), enligt vilket ett kommunalt stadium normalt bör föregå upprättandet
av ett statligt gymnasium. Motiven för denna ståndpunkt håller även i
fråga om försöksgymnasierna, anser ämbetsverket.

»Därest dessa redan vid upprättandet skulle få statlig karaktär, kommer
kommun med försöksgymnasium att gynnas ekonomiskt i förhållande till
stad, som inrättat kommunalt gymnasium. Följden synes jämväl kunna bli,
att det kommunala genomgångsskedet för de sistnämnda skolorna får längre
varaktighet än som eljest behövt bli fallet.---Ämbetsverket an ser,

att i förevarande avseende bör bliva bestämmande karaktären hos den
läroanstalt, till vilken gymnasiet anknytes. Är sålunda läroanstalten statlig,
synes detta böra gälla även vid densamma inrättad försökslinje. Bygges
däremot gymnasiet på en enhetsskola, torde hela läroanstalten böra
vara kommunal och tillerkännas statsbidrag efter enhetliga grunder.»

Skolöverstyrelsen håller före, att mindre rigorösa normer bör tillämpas
vid upprättande av försökslinje än vid upprättande av en vanlig gymnasielinje.
Även om man i normala fall håller på att en ny gymnasielinje icke
skall få upprättas vid lägre lärjungeantal än 15, borde 10 godkända inträdessökande
med avgångsbetyg från enhetsskolans nionde klass kunna
räcka för en försökslinje. För att detta antal skall uppnås, måste emellertid
antalet lärjungar i 9 g vara större, då några lärjungar alltid måste beräknas
övergå till läroanstalter av annat slag eller avgå till förvärvsarbete.
Efter vissa överväganden kommer överstyrelsen till resultatet, att en försökslinje
bör kunna anses motiverad vid ett underlag av minst 15 lärjungar
i 9 g, två vid ett underlag av minst 26 och ett fullständigt gymnasium
med tre linjer vid ett underlag av minst 47 lärjungar. På skolöverstyrelsen
bör ankomma att avgöra, i vilken utsträckning lärjungar, som
icke genomgått enhetsskolans högstadium, övergångsvis må intagas i försökslinje.

Statskontoret anser åter, att bestämmelserna i fråga om lärjungeantalet
bör vara lika stränga för försökslinjerna som för andra linjer, bland annat
med hänsyn till den rådande bristen på lärare.

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

Under den första tiden, då försökslinjerna ännu är tämligen glest fördelade,
kan man enligt vad skolöverstyrelsen erfarit från försöksdistrikten
vänta sig, att ganska många lärjungar skall övergå till gymnasium av vanlig
typ, om sådant finnes väsentligt närmare hemorten. Alltför krävande
behöver en sådan övergång enligt överstyrelsens förmenande icke bli, åtminstone
icke under de närmaste åren.

»Det torde nämligen ej behöva vålla några större svårigheter för lärjungar
med kvalificerade betyg från enhetsskolans klass 8 eller 9 g att tillgodogöra
sig undervisningen i det nuvarande eller övergångstidens gymnasium,
då ju slutmålet för 9 g kunskapsmässigt sett föga skiljer sig från
slutmålet för den nuvarande realskolans avslutningsklass. Man har nog
också anledning räkna med att den pedagogiska frihet, som är medgiven
även det teoretiska högstadiet av enhetsskolan, kommer att tillämpas i
full utsträckning först så småningom och vid en tid, då försöksverksamheten
nått en större omfattning och då alltså även antalet försöksgymnasier
och försökslinjer utökats.»

A andra sidan får man icke bortse från att differenser beträffande undervisningsplanerna
likväl finns och kan försätta lärjungar från vissa försöksdistrikt
i ett ogynnsamt utgångsläge vid gymnasiestudierna, framhåller
överstyrelsen. Rektor vid det mottagande gymnasiet bör därför helst
förfoga över ett visst antal undervisningstimmar, som han i mån av behov
kan disponera för lärjungarna från enhetsskolan. Anordningen är i princip
densamma som skolkommissionens fria klass.

Under läsåret 1953/54 kan övergång endast äga rum från klass 8 i enhetsskolan
— klass 9 g finnes ju ännu icke. Överstyrelsen räknar för nämnda
läsår med att 35 lärjungar från enhetsskolans klass 8 skall intagas med
kompletteringsvillkor i första ringen av fyraårigt gymnasium och att särskild
undervisning behöves under i medeltal 20 lektioner per lärjunge. Detta
skulle höja lärarbehovet vid de allmänna läroverken med ungefär en
heltidskraft. Följande år torde för liknande ändamål undervisning komma
att erfordras ungefärligen motsvarande två lärare med full tjänstgöring.

Statskontoret finner det tveksamt, huruvida åtgärder i av överstyrelsen
åsyftad riktning behöver bli erforderliga. Därest medel likväl anvisas för
ändamålet, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om ianspråktagandet.

Förläggningen av försöksgymnasier och
försökslinjer.

Vid urvalet av de första försöksdistrikten togs icke någon hänsyn till
problemet att bereda enhetsskolans lärjungar för dem avpassad gymnasial
utbildning. I första rummet gällde det att få med kommuner av varierande
struktur, vilka kunde erbjuda exempel på svårigheter av olika slag, som
man måste förstå bemästra vid skolreformens genomförande. Detta har

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

bidragit till en ur gymnasiesynpunkt oförmånlig lokalisering av lörsöksdistrikten.
Av försöksdistrikten är nära hälften helt isolerade från varandra,
för små att ensamma bilda underlag för försöksgymnasium och icke heller
sammanförbara till grupper, som kan bilda underlag för ett gemensamt
gymnasium.

De övriga distrikten kan emellertid sammanföras i fem grupper, som
var för sig utgör acceptabelt underlag för ett särskilt försöksgymnasium
eller för försökslinjer.

En sådan grupp av försöksdistrikt utgöres av de tre distrikten Burlöv,
Svedala och Lomma i Malmöhus län.

Skolöverstyrelsen beräknar, att förutsättningar för upprättande av en
gymnasielinje föreligger från och med läsåret 1956/57. Samma år aktualiseras
frågan om utvidgning av den treåriga gymnasieorganisationen i Malmö
och Lund genom att lärjungar från i folkskolan inbyggda realskollinjer
första gången beräknas avlägga realexamen vårterminen 1956. Överstyrelsen
har anledning antaga, att man i Malmö närmast kommer att upprätta
fyraåriga gymnasielinjer med övergång från de inbyggda linjerna ett
år tidigare. Stadsfullmäktige i Lund har åter anhållit, att ett försöksgymnasium
måtte inrättas i staden med anknytning i första hand till folkskoleseminariet
och i andra hand till samrealskolan därstädes.

Skolöverstyrelsen anser goda skäl tala för en förläggning av försöksgymnasiet
till Lund. Det nuvarande försöksområdet kommer sannolikt att
kunna utvidgas i riktning mot Lund. Tim- och kursplanerna för de inbyggda
linjerna i denna stad väntas komma att nära överensstämma med enhetsskolans.
Även övningsskolan vid folkskoleseminariet skulle kunna anordnas
som en enhetsskola ledande fram till klasserna 9 a, 9 g och en handelsbetonad
9 y. Mot den föreslagna förläggningen av försöksgymnasiet
till folkskoleseminariet synes intet vara att erinra. Tack vare konsulentverksamhet
och annat samarbete med försöksdistrikten kommer seminariets
lärare att bli väl förtrogna med enhetsskolans problem. Vidare kan
ett försöksgymnasium bli av värde för den vid seminariet anordnade praktiska
lärarkursen. Även vid samrealskolan torde dock förutsättningarna
för upprättande av ett försöksgymnasium vara goda.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas
i Lund från och med budgetåret 1956/57 under förutsättning att
kommunen åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte fullständig inredning och möbelutrustning ävensom rektorsbostad
eller motsvarande kontantersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal.

Därest gymnasiet anknytes till folkskoleseminariet, vilket överstyrelsen
anser vara att föredraga, torde det vara nödvändigt, att den pedagogiska
ledningen handhaves av särskild studierektor. Denna fråga liksom vissa
andra organisatoriska detaljer torde dock böra ytterligare övervägas.

Statskontoret hävdar, att försöksgymnasierna av organisatoriska, pedagogiska
och ekonomiska skäl åtminstone i begynnelseskedet bör anordnas
som linjer vid redan förefintliga högre allmänna läroverk eller kommunala

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

gymnasier. Ämbetsverket har dock intet att erinra mot att anknytningen
sker till ett folkskoleseminarium, om förhållandena i det särskilda fallet
tala därför.

En annan grupp av sammanhängande försöksdistrikt utgöres av Hietaniemi,
Nederkalix, Råneå och Tore skoldistrikt i Norrbottens län.

Skolöverstyrelsen påpekar, att redan de två skoldistrikt — Hietaniemi
och Råneå — som först upptog försöksverksamhet, erbjuder underlag för
en eller två gymnasielinjer från och med läsåret 1955/56. Därtill kommer
sannolikt en viss tillströmning av lärjungar med realexamen från samrealskolorna
i Nederkalix och Överkalix ävensom från kommunala realskolan
i Töre.

För närvarande studerar 40 ä 50 lärjungar från Nederkalix kommun
— alla inackorderade — vid gymnasierna i Boden, Luleå och Haparanda.
Mer än hälften skulle kunna bo i sina hem, om de kunde förlägga studierna
till ett gymnasium i Kalix. Åtskilliga skulle kunna använda de nya skolskjutsar,
som torde komma att inrättas i samband med centraliseringen
av enhetsskolans högstadium.

Den nuvarande samrealskolans lokaler är fullständigt undermåliga. Frågan
om en nybyggnad har länge varit aktuell och måste lösas i samband
med enhetsskolans utbyggnad med ett högstadium. För planeringsarbetet
rörande enhetsskolans lokaler är det av stor vikt, att man snarast får klarhet,
huruvida ett försöksgymnasium i Nederkalix får upprättas eller icke.

Om lokalfrågan får en tillfredsställande lösning, synes svårigheten att
få kompetenta lärare vara den enda invändning, som kan resas mot det
föreslagna försöksgvmnasiet i Nederkalix. Kommunen har under hand
förklarat sig beredd att ställa bostäder till förfogande för att stimulera
lärartillgången — dock ej hyressubventionerade. Man har även ställt i utsikt
kommunala stipendier för lärares fortbildning. Det må ock i detta
sammanhang framhållas, att ett försöksgymnasium, även om det ligger i
övre Norrland, kan tänkas locka till sig för försöksverksamhet särskilt intresserade
lärare.

Kommunalfullmäktige i Nederkalix har förbundit sig att uppfylla de
villkor för upprättandet av gymnasiet, som angivits i skrivelse från skolöverstyrelsens
försöksavdelning.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas
i Nederkalix från och med budgetåret 1955/56 på samma villkor som
i Lund.

Statskontoret avstyrker inrättandet av försöksgymnasium i Nederkalix
bland annat med hänsyn till lärarbristen i övre Norrland.

Fn tredje grupp utgöres av Njurunda, Sköns och Timrå skoldistrikt i
Västernorrlands län. De är samtliga belägna i grannskapet av Sundsvall,
Skön och Timrå norr om staden, Njurunda söder om densamma.

I Sundsvall finnes högre allmänt läroverk med för närvarande 953 lärjungar,
kommunal flickskola med 355 lärjungar samt handelsgymnasium.
Fn framställning från Sundsvalls stad att få bedriva försöksverksamhet
med enhetsskola lämnades den 30 juni 1952 av Kungl. Maj:t utan åtgärd.

I Timrå finnes en samrealskola, som står under ombildning till enhets -

90

Kiingl. May.ts ''proposition nr 145.

skola. Läsåret 1950/51, då omorganisationen ännu icke hade påbörjats, var
lärjungeantalet 286. För närvarande går 433 lärjungar i samrealskolan eller
i de klasser av enhetsskolan, där två främmande språk läses.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar finnes underlag för en eller två
försökslinjer redan från och med läsåret 1954/55. Både Sundsvalls stad
och Timrå köping har förklarat sig intresserade av att erhålla försöksgymnasium.

Skolkommittén i Sundsvall hänvisar till befolkningens koncentration till
kustbygden med centrum i Sundsvall och hävdar, att Sundsvalls stad jämväl
i fortsättningen bör vara landskapets gymnasieort. Genom övergång
till ämnesrumssystem på gymnasialstadiet borde ett effektivare utnyttjande
av högre allmänna läroverkets nuvarande lokaler kunna ernås. Stadsfullmäktige
har förklarat sig i princip beredda att ställa erforderliga lokaler
till förfogande för ett på enhetsskola grundat gymnasium vid högre allmänna
läroverket.

Skolöverstyrelsen invänder, att det utrymme, som kan vinnas genom
övergång till ämnesrumssystem, är helt otillräckligt. Stadsfullmäktiges beslut
är vagt formulerat och lämnar möjlighet öppen för icke önskvärda
nödlösningar. Försökslinjernas klasser torde komma att bestå uteslutande
av ungdom från andra kommuner än Sundsvall. Man kan under sådana
förhållanden knappast räkna med att målsmännen i Sundsvall utan opposition
skall finna sig i en för gymnasiet besvärande trångboddhet. Försöksgvmnasiet
bör icke pressas in vare sig i en organisation eller i en byggnad,
som redan från början är för trång, endast därför att den ifrågasatta förläggningsorten
synes vara den förmånligaste ur geografisk synpunkt. Hänsyn
måste också tagas till den arbetsmiljö, som erbjudes försöksgymnasiets
lärjungar.

Kommunalfullmäktige i Timrå gör å sin sida gällande, att Timrå köping
är den naturliga medelpunkten för ett större försöksområde, bestående av
Timrå och Sköns köpingar samt Hässjö och Indals kommuner, vilka samtidigt
med Timrå införde undervisning i engelska i syfte att möjliggöra
teoretiskt begåvade lärjungars fortsatta studier i Timrå. Inackordering
behöver icke ifrågakomma. Byggnaderna för samrealskolan och Vivsta folkskola
är utrustade med lokaler för naturvetenskaplig undervisning. Byggnadstillstånd
för om- och tillbyggnad av Indalsälvens skola beräknas bli
beviljat under år 1953. Därest kommunala lektorer skulle anställas, kan
Timrå icke anses ha sämre möjligheter än orter med liknande struktur
längre söderut, allra helst som lägenheter även i fortsättningen kommer
att ställas till förfogande. Ett försöksgymnasium med två linjer bör anordnas
i Timrå åtminstone under en övergångstid. En tyngdpunktsförskjutning
till Sundsvall kan visserligen inträffa men först efter flera år,
sedan Njurunda och Sundsvall fått försöksverksamhet och denna har nått
gymnasialstadiet. När detta inträffar, kan frågan ånyo omprövas.

Skolöverstyrelsen hyser icke någon tvekan om att Timrå kommun skulle
vinnlägga sig om en hög standard på ett försöksgymnasium inom kommunen.
Den hittillsvarande utvecklingen av kommunens skolväsen, ej minst
utbyggandet av de socialpedagogiska anordningarna talar härför. Överstyrelsen
anser dock Sundsvall vara den naturliga förläggningsorten för ett
försöksgymnasium. Det vore onaturligt, att lärjungar från Njurunda skulle
resa genom Sundsvall till ett gymnasium i Timrå. Ett försöksgymnasium
av permanent karaktär bör alltså icke inrättas i Timrå. Överstyrelsen är

91

ICungl. Maj:ts proposition nr 1J+5.

icke heller beredd att utan ytterligare utredning från kommunens sida tillstyrka
ett provisoriskt försöksgymnasium under en övergångstid. Gymnasiets
överflyttning till Sundsvall längre fram skulle vålla svårlösta organisationsproblem
och väcka opposition i många kretsar.

Av de i resonemangen berörda kommunerna hade Sundsvalls stad 26 198
invånare den 1 januari 1952, Njurunda (söder om staden) 11 476 invånare,
Skön och Timrå (norr om staden) resp. 11 269 och 8 740 invånare samt de
med dem samverkande kommunerna Hässjö och Indals-Liden (nordost
resp. nordväst om Timrå) 6 600 och 5 512 invånare. Avståndet mellan
Sundsvalls och Njurunda kyrkor är omkring 16 km, mellan Sundsvall och
Timrå omkring 12 km.

Överstyrelsen finner det uppenbart, att ett försöksgymnasium för lärjungar
från högstadiet av enhetsskolorna i Timrå och Skön bör upprättas
från och med budgetåret 1954/55 men anser förläggningsfrågan ännu otillräckligt
utredd. Ämbetsverket föreslår, att riksdagen likväl skall fatta beslut
om inrättande av ett treårigt statligt försöksgymnasium i Sundsvallsområdet
från och med nämnda budgetår under förutsättning, att vederbörande
kommun åtager sig de vanliga förpliktelserna gentemot läroverket.
Därjämte skulle riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att, sedan vederbörande
kommuner inkommit med ytterligare utredning, avgöra, huruvida
ifrågavarande gymnasium från början skall förläggas till Sundsvalls stad
eller, övergångsvis, till Timrå.

Statskontoret har intet att erinra mot att principbeslut fattas om inrättande
av försökslinjer vid högre allmänna läroverket i Sundsvall.

Det fjärde försöksområdet utgöres av de i södra delen av Stockholm
belägna distrikten Björkhagen, Nytorp och Västberga.

Skolöverstyrelsen påpekar, att enbart Björkhagens skola räcker som underlag
för ett gymnasium med en, kanske två försökslinjer från och med
läsåret 1955/56. De första lärjungarna från Västberga och Nytorps skolor
skulle tillkomma höstterminerna 1956 och 1957. Stadsfullmäktige i Stockholm
tillstyrker upprättandet av ett försöksgymnasium i Stockholm från
nämnda tidpunkt och har samtidigt åtagit sig övliga förpliktelser gentemot
det nya läroverket.

Av handlingarna framgår, att folkskoledirektionen i Stockholm föranstaltat
om utredning i frågan och att därvid förslag har framkommit om
att det nya gymnasiet skulle förläggas till Kärrtorp och med sig förena
handelsgymnasium och vissa linjer av tekniskt gymnasium. Överstyrelsen
har intet att erinra mot denna förläggning och beräknar, att gymnasiet då
skulle kunna mottaga resande lärjungar jämväl från Gustavsbergs skoldistrikt,
som enligt medgivande i somras påbörjat försöksverksamhet på
enhetsskolans högstadium.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium från
och med budgetåret 1955/56 upprättas i Stockholm på de vanliga villkoren.

Det femte försöksområdet utgöres slutligen av vissa delar av Linköpings
stad samt Vifolka skoldistrikt i Östergötlands län. Försökslinjer torde ifrä -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^5.

gakomma först läsåret 1955/56. Det ligger nära till hands att förlägga dem
till högre allmänna läroverket i Linköping. Skulle av någon anledning detta
ej låta sig göra, torde linjerna kunna anslutas till något av de båda
folkskoleseminarierna i staden. Överstyrelsen framställer för närvarande
intet förslag.

Bland de fristående försöksdistrikten finnes ett — Lerums skoldistrikt
i Älvsborgs län — som visserligen ensamt för sig vore ett något osäkert
underlag för ett gymnasium men som skulle kunna avsevärt bidraga till
rekryteringen av ett om några år erforderligt gymnasium för lärjungar
från planerade enhetsskolor och inbyggda linjer i Göteborg.

Skolöverstyrelsen meddelar, att Göteborgs stad är intresserad av att få
ett försöksgymnasium förlagt dit. För den planerade försöksverksamheten
inom staden vore ett sådant gymnasium visserligen icke erforderligt förrän
under läsåret 1956/57, men man är, enligt vad överstyrelsen erfarit, beredd
att medverka redan från och med budgetåret 1954/55, om gymnasiet övergångsvis
får mottaga lärjungar både från realskolan och enhetsskolan.
Skolkommittén i Göteborg, som erhållit stadsfullmäktiges uppdrag att
framlägga förslag om gymnasiets förläggning, anser att såväl östra realskolan
som Burgårdens samrealskola skulle kunna ifrågakomma som stödläroverk
men att med hänsyn till bristen på gymnasier i de östra stadsdelarna
den förra skolan i främsta rummet bör komma i åtanke. Överstyrelsen
kan för sin del godtaga förslaget att under övergångsåren vidga
intagningskretsen men betraktar detta som en undantagsanordning. Det
är enligt överstyrelsens mening viktigt, att antalet lärjungar från realskolan
icke blir så stort, att gymnasiet förlorar sin karaktär av försöksgymnasium.
Av denna anledning kan ej gärna mer än en försökslinje komma
i fråga, så länge eleverna från Lerum är de enda från enhetsskolan.

Överstyrelsen föreslår, att ett treårigt statligt försöksgymnasium upprättas
i Göteborg från och med budgetåret 1954/55 under förutsättning
att Göteborgs stad ikläder sig sedvanliga förpliktelser gentemot läroverket.

Flertalet av de återstående försöksdistrikten ligger så till, att lärjungarna
i regel kan företaga dagliga resor till redan förefintliga gymnasier.
Efter omständigheterna kan de därvid övergå till fyraårigt gymnasium
efter klass 8 eller till treårigt gymnasium efter klass 9 g.

Fyra av distrikten — Lillhärdal, Laxå, Mörbylånga och Oland — ligger
dock alltför långt från gymnasieorterna för att dagliga resor skall
vara möjliga. Lärjungarna från dessa distrikt måste alltså inackorderas.
De tre sista av dessa distrikt räknar med att kunna skaffa lärare med
tillräcklig kompetens för undervisning i 9 g. Lärjungarna kan efter genomgången
av denna klass fullfölja studierna antingen vid något av försöksgymnasierna
eller eventuellt vid vanliga gymnasier närmare deras
hemorter. För Lillhärdal är läget mera komplicerat, då kompetenta lärare
för undervisning i 9 g torde komma att saknas, i varje fall i matematik
och de naturvetenskapliga ämnena. De årligen högst 3 å 4 lärjungar från

93

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

detta skoldistrikt, som kan antagas vilja fortsätta på gymnasiet, kan
övergå till högre allmänna läroverket i Östersund, vilket enligt överstyrelsens
förslag skulle vara utrustat med fyraåriga latin-, real- och allmänlinjer.

I nedanstående tabell sammanfattas skolöverstyrelsens förslag. Tabellen
går så till vida utanför de i det föregående återgivna resonemangen,
som här även linjernas art har angivits. Vid samläsning mellan två linjer
har beteckningen för den ena linjen satts inom parentes. Vilka linjer
som i verkligheten kommer att upprättas beror givetvis av tillströmningsförhållanden,
som ännu icke med säkerhet kan överblickas.

Tabell 7. Översikt av linjeorganisationen vid de av skolöverstyrelsen
jöreslagna försöksgymnasierna.

Gymnasium

Klass

1954/55

1955/56

1956/57

Göteborg................

12

R

11

R

R

10

R

R

R A L

Lund..................

10

R (A)

Nederkalix...............

11

R (A)

10

R (A)

R A (L)

Stockholm................

11

R (A)

10

R (A)

R A (L)

Sundsvallsområdet...........

12

R (A)

11

R (A)

R A

10

R (A)

R A

R A

Kostnaderna beräknas successivt stiga enligt följande tablå:

budgetåret 1954/55
» 1955/56

» 1956/57

» 1957/58

kronor 83 000
» 347 000

» 757 000
» 1 198 000

I dessa belopp ingår även kostnaderna för en enkel försökslinje i Linköping,
som torde bli behövlig från och med läsåret 1955/56, och en likaledes
enkel försökslinje i Hälsingborg, som väntas bli behövlig från och med
läsåret 1957/58. I fråga om kostnadsberäkningens detaljer må hänvisas
till handlingarna. Definitiva beräkningar kommer att framläggas i samband
med anslagsäskandena för vederbörande budgetår.

94

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 145.

Departementschefen.

Om försöksgymnasiema skall väl fylla sina båda uppgifter att ta hand
om enhetsskoleeleverna för fortsatta studier och att förbereda gymnasiets
anpassning till en blivande enhetsskoleorganisation, är det önskvärt, att de
erhåller en så självständig ställning, som omständigheterna medgiver. Allra
bäst vore, om de kunde organiseras upp i försöksdistrikten i kretsen av
arbetande enhetsskolor. I varje fall vore det icke lyckligt, om de helt splittrades
på försökslinjer, insprängda här och där i den gamla gymnasieorganisationen.
Trycket från den äldre organisationen kunde då bli för starkt.
Man måste befara, att isolerade försökslinjer, som växer upp i skuggan av
en ansedd och väl utexperimenterad äldre organisation, förlorar alltför
mycket av sin särart.

Skolöverstyrelsens förslag till en första organisation av försöksgymnasier
fyller rätt väl de krav, som från dessa utgångspunkter måste ställas på
den nya organisationen. Två av de nya gymnasierna, de båda i Stockholm
och Nederkalix, skulle direkt anknyta till ortens enhetsskoleorganisation;
ett tredje gymnasium — det som planerats för Skåne — tänkes närmast
anslutet till folkskoleseminariet i Lund och skulle alltså stödja på en
skolform, som står i god kontakt med försöksverksamheten. Statskontoret
har visserligen avstyrkt förläggningen av ett gymnasium till Nederkalix
med hänsyn till den rådande lärarbristen i övre Norrland, och denna invändning
är i och för sig vägande, men behovet av ett försöksgymnasium
i den barnrika Kalixbygden är så stort, att svårigheterna och riskerna
enligt min mening måste tagas. Jag tillstyrker således, att försöksgymnasier
upprättas i Nederkalix och Stockholm från och med budgetåret
1955/56 och i Lund från och med budgetåret 1956/57.

Att ett försöksgymnasium erfordras jämväl för Sundsvallsområdet och
bör komma till stånd redan från och med budgetåret 1954/55, synes mig
likaledes uppenbart. Redan de nuvarande försöksdistrikten Timrå och
Skön norr om Sundsvall jämte de med dem samverkande kommunerna
Hässjö och Indalsliden omfattar ett befolkningsområde på över 30 000
invånare och utgör enligt överstyrelsens beräkningar ett betryggande underlag
för ett gymnasium med två bildningslinjer. Sundsvallsområdet i
sin helhet kunde till och med uppbära två försöksgymnasier, om försöken
med enhetsskoleorganisation i området gåves en däremot svarande omfattning.

Det nu aktuella förläggningsproblemet kompliceras emellertid av att försöksverksamheten
från och med detta läsår utom distrikten norr om Sundsvall
omfattar ett distrikt söder om staden, nämligen Njurunda. Förlägges
gymnasiet till Timrå, bleve gymnasieungdomen från Njurunda, därest
icke ett försöksgymnasium inrättas på närmare håll, nödsakad att färdas
genom den närmast liggande gymnasieorten Sundsvall för att upp -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

söka försöksgymnasiet i Timrå drygt en mil norr om Sundsvall. Att åter
organisera försöksgymnasiet som en del av högre allmänna läroverket i
Sundsvall är förenat med avsevärda svårigheter, då detta läroverk redan
är mycket stort och trångbott och försöksgymnasiet därtill åtminstone tills
vidare icke komme att begagnas av stadens egen ungdom.

Jag nödgas i detta läge intaga samma ståndpunkt som skolöverstyrelsen
och föreslår alltså, att riksdagen i år inbjudes att fatta beslut om
upprättande från och med budgetåret 1954/55 av ett försöksgymnasium
förlagt till Sundsvall eller dess grannskap och att Kungl. Maj:t samtidigt
utverkar riksdagens bemyndigande att träffa det slutliga avgörandet i
fråga om gymnasiets förläggning.

Det femte av skolöverstyrelsen föreslagna försöksgymnasiet har tänkts
förlagt till Göteborg och skulle starta budgetåret 1954/55. Underlaget för
detta gymnasium utgöres de båda första åren endast av försöksdistriktet
Lerum, som knappast ensamt för sig kan nöjaktigt rekrytera en gymnasieIinje.
Utvägen att övergångsvis fylla ut linjen med lärjungar från den nuvarande
realskolan är icke ur alla synpunkter tilltalande, men jag vill icke
motsätta mig, att den under en övergångstid tillgripes i begränsad omfattning,
då gymnasiet redan två år senare synes kunna utbyggas till ett fullständigt
försöksgymnasium för lärjungar från olika försöksskolor i Göteborgsområdet.
Skolkommittén i Göteborg tänker sig det nya gymnasiet som
en påbyggnad till någon av de existerande realskolorna i staden. Närmast
skulle östra realskolan eller Burgården komma i fråga, vilkendera kan dock
icke med säkerhet avgöras, förrän försöksorganisationen i Göteborg instundande
höst tagit fastare former. Jag tillstyrker jämväl i detta fall
principbeslut redan nu men förutsätter därvid, att Kungl. Maj:t bemyndigas
avgöra, huruvida och på vad sätt gymnasiet skall samorganiseras med
annan läroanstalt.

Då försöksverksamhetens lyckosamma utgång i hög grad är ett riksintresse,
har jag förutsatt, att de fem nu aktuella gymnasierna organiseras
som statsläroverk. Vederbörande kommun bör likväl åtaga sig de vanliga
förpliktelserna gentemot dylika läroverk, nämligen att tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning ävensom
rektorsbostad eller motsvarande kontantersättning samt bostäder åt erforderlig
vaktmästarpersonal, dock att krav på rektorsbostad eller motsvarande
kontantersättning icke torde böra uppställas, om läroverket anslutes
till folkskoleseminarium. Därjämte synes det mig skäligt, att kommunen
bidrager till den första uppsättningen av bibliotek och undervisningsmateriel.
Ett belopp av 10 000 kronor synes väl avvägt, om det är fråga om
ett helt nytt gymnasium; ett lägre belopp kan räcka, om försöksgymnasiet
inlemmas i ett redan välförsett läroverk. Även andra hänsyn måste tagas.
Då försöksgymnasiernas anknytning till andra läroanstalter i vissa fall

96

Kimgl. May.ts proposition nr 14.5.

ännu icke kan fixeras, torde det böra läggas i Kungl. Maj:ts hand att, där
så skäligen bör ske, nedsätta det belopp, som kommunen skall erlägga.

I fråga om storleken av det lärjungeunderlag, som bör fordras för upprättande
av en försökslinje, har statskontoret och skolöverstyrelsen var sin
mening. Jag är väl medveten om att i lärarbristens tider skälen för statskontorets
försiktigare ståndpunkt är starka men finner dock än starkare
skäl för skolöverstyrelsens ståndpunkt. Redan med hänsyn till försökens
gång torde det vara önskvärt, att lärarna får tillgång till en eller annan
relativt lättskött klass, där de kan pröva metoder, som på experimentstadiet
kräver en förhållandevis stor arbetsinsats av den enskilde läraren. Det
för mig avgörande är dock hänsynen till lärjungarnas intresse: de försäkringar
statsmakterna i denna fråga har givit målsmännen synes mig utesluta
en alltför stark restriktivitet vid upprättandet av försökslinjerna.

Under de första åren kan det likväl icke hjälpas, att ett antal lärjungar
ute i de spridda försöksdistrikten måste söka sig över till de äldre gymnasierna
för att få en utbildning, som ännu icke tillhandahålles av något
försöksgymnasium på rimligt avstånd från hemmet. Det är bland annat
ovisst, huruvida någon latinlinje kan komma till stånd vid försöksgymnasierna
före budgetåret 1956/57. I vissa fall torde därför lärjungarna under
övergångstiden med hänsyn till organisationen av hemtraktens gymnasier
finna det fördelaktigast att övergå från enhetsskolans klass 8 till första
ringen av fyraårigt gymnasium. En sådan övergång kan i viss utsträckning
motses redan instundande läsår. Alltför stora dimensioner torde den dock
icke komma att få; skolöverstyrelsen kalkylerar för nästa läsår med summa
35 fall.

Jag har för avsikt att längre fram föreslå särskilda bestämmelser för
övergången från enhetsskolan till gymnasier av äldre typ. Bland annat bör
lärjungarna vid det mottagande läroverket beredas erforderlig hjälp med
att inhämta de kursdifferenser, som till äventyrs kan finnas. Överstyrelsen
ser i den av skolkommissionen föreslagna fria klassen ett lämpligt instrument
för dylika kompletteringar. Omfattningen skulle dock tills vidare bli mycket
begränsad. För nästa läsår beräknas ett totalbehov av cirka 700 lektioner,
vilket ungefär motsvarar undervisningsskyldigheten för en lärare med full
tjänstgöring under ett läsår. Medel för ändamålet torde kunna anvisas ur
den i de allmänna läroverkens avlöningsstat upptagna posten för avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Jag ämnar längre fram, när föreskrifter
skall meddelas om dispositionen av denna delpost, till Kungl.
Maj:ts prövning anmäla denna fråga.

Skolöverstyrelsen förutsätter slutligen, att försöksgymnasierna vid behov
skall kunna utbyggas med avdelningar av klass 9 g, men framställer
intet formligt förslag därom. Av 1950 års skolproposition framgår, att man
icke räknade med att klass 9 g skulle behöva centraliseras till försöksgymnasierna
från några av de dittills uttagna försöksdistrikten. Denna upp -

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+5.

fattning har förstärkts genom den nu framlagda utredningen. Jag saknar
därför anledning att nu gå närmare in på frågan. Den kan väckas ånyo,
om det längre fram skulle visa sig något mera påtagligt behov av arrangemanget.
Tills vidare torde klass 9 g komma att ingå i samma skolenhet
som ett gymnasium, endast om gymnasiet direkt bygger på ortens enhetsskola,
och det ankommer då på de lokala skolmyndigheterna att besluta
om klassens förläggning.

Personalstatema för de nya gymnasierna torde få föreläggas riksdagen
successivt under de år, som återstår innan gymnasierna träder i verksamhet.

3. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

1. att godkänna de av mig förordade grunderna för
organisationen av de högre allmänna läroverkens gymnasier; 2.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig anslutning
till vad jag i det föregående förordat fastställa linjeorganisationen
för de särskilda läroverkens gymnasier;

3. att föreskriva, att såsom villkor för upprättande vid
visst läroverk av gymnasielinje, som icke ingår i läroverkets
nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande
kommun åtager sig att tillhandahålla för läroverkets gymnasium
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning samt bostäder åt för läroverket erforderlig
vaktmästarpersonal;

4. att förklara sig intet ha att erinra mot att lyceiorganisationen
vid de allmänna läroverken nedlägges;

5. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig
ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret
1954/55 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skall successivt upprättas i Göteborg under villkor
att Göteborgs stad åtager sig att dels tillhandahålla för
gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal,
dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av 10 000
kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;

7 — Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr l/tö.

98

Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

6. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig
ungdom öppet försöksgynmasium från och med budgetåret
1954/55 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skall successivt upprättas i Sundsvall eller dess grannskap
under villkor att vederbörande kommun åtager sig
att dels tillhandahålla för gymnasiet erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder
åt erforderlig vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande
av undervisningsmateriel och bibliotek bevilja ett
engångsbidrag av 10 000 kronor eller det lägre belopp,
Kungl. Maj:t bestämmer;

7. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig
ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret
1955/56 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skall successivt upprättas i Nederkalix under villkor
att Nederkalix kommun åtager sig att dels tillhandahålla
för gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig
vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av
10 000 kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer; 8.

att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig
ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret
1955/56 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skall successivt upprättas i Stockholm under villkor
att Stockholms stad åtager sig att dels tillhandahålla för
gymnasiet erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal,
dels ock för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av 10 000
kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer;

9. att besluta, att ett treårigt, för manlig och kvinnlig
ungdom öppet försöksgymnasium från och med budgetåret
1956/57 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skall successivt upprättas i Lund under villkor
att Lunds stad åtager sig att dels tillhandahålla för gymnasiet
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och
möbelutrustning samt bostäder åt för gymnasiet erforderlig
vaktmästarpersonal, dels ock för anskaffande av undervis -

99

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1^5.

ningsmateriel och bibliotek bevilja ett engångsbidrag av
10 000 kronor eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämmer; 10.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa linjeorganisationen
för de här ifrågavarande försöksgymnasierna;

11. att bemyndiga Kungl. Maj:t att bestämma förläggningsorten
för det försöksgymnasium, som skall inrättas i
Sundsvalls stad eller dess grannskap; samt

12. att bemyndiga Kungl. Maj:t att för visst fall förordna,
att försöksgymnasium skall vara organisatoriskt
anknutet till allmänt läroverk eller folkskoleseminarium i
orten.

Vad departementschefen sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt behagar Hans Maj :t
Konungen bifalla samt förordnar, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Birger Halle.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Provisorisk gymnasiereform ............ 2

Gymnasiets nuvarande organisation ............................... 3

Kritiken av det nuvarande gymnasiet ............................ 12

Utredningsarbetet under 1940-talet ................................ 15

Gymnasiefrågan vid 1950 års riksdag .............................. 29

Skolöverstyrelsens preliminära organisationsförslag ................. 33

Skolöverstyrelsens definitiva organisationsförslag ................... 49

Bildningslinjernas fördelning på de särskilda orterna................ 64

Departementschefen ............................................. 76

2. Inrättande av vissa försöksgymnasier .............................. 82

Behovet av gymnasieutbildning för enhetsskolans lärjungar.......... 83

För söksgymnasierna vid 1950 års riksdag .......................... 84

Skolöverstyrelsens organisationsförslag: allmänna synpunkter ........ 85

Förläggningen av försöksgymnasier och försökslinjer ................ 87

Departementschefen ............................................. 94

3. Hemställan ..................................................... 97

Stockholm 1953 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

530510