Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
1
Nr 14.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr
382), m. in.; given Stockholms slott den 2 januari
1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande, av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382),
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens innehåll.
Maximibeloppet för bidragsförskott föreslås från och med den 1 juli
1953 höjt från 324 till 600 kronor för barn och år, varjämte barnavårdsnämnd
föreslås skola äga rätt att — i motsats till vad nu gäller — redan
under juni månad visst år pröva ansökan om bidragsförskott för närmast
följande statliga budgetår.
Tillika anhålles om riksdagens medgivande att barnavårdsnämnd, som
under juni månad beviljat bidragsförskott avseende tiden från och med
ingången av det närmast följande budgetåret, må, efter Kungl. Maj:ts
prövning, tillerkännas gottgörelse av statsmedel, som om bidragsförskotten
beviljats i överensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande lag. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 14.
Kungi. Maj:ts proposition nr 1 ''<.
2
F örslag
till
Lag
om ändring i bidragsförskottslagen den II juni 1943 (nr 382).
Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ bidragsförskottslagen den 11 juni
19431 skola erhålla ändrad lydelse på
7
(Gällande lydelse:)
Bidragsförskott beviljas för tiden
Jfrån och med den månad, under vilken
förskottet sökts, samt, där den
underhållsskyldige häftar i skuld för
tidigare förfallet bidrag, jämväl för
tid, varå sådant bidrag belöper, dock
längst från och med andra månaden
före den, under vilken förskottet
sökts, och utgår, där ej rätten till
förskott skall upphöra tidigare, till
och med utgången av det statliga
budgetår, som löper vid förskottets
beviljande.
Att under-----------12 § 1
8
Bidragsförskott utgår med det belopp
barnets fader jämlikt rättens
beslut eller enligt avtal är skyldig
att utgiva till barnets underhåll, dock
högst med 321 kronor för år räknat. 1
sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse:)
Bidragsförskott beviljas för tiden
från och med den månad, under vilken
förskottet sökts, samt, där den
underhållsskyldige häftar i skuld för
tidigare förfallet bidrag, jämväl för
tid, varå sådant bidrag belöper, dock
längst från och med andra månaden
före den, under vilken förskottet
sökts, och utgår, där ej rätten till
förskott skall upphöra tidigare, till
och med utgången av det statliga
budgetår, som löper vid förskottets
beviljande. Utan hinder av vad nu
sagts må dock barnavårdsnämnd
under juni månad pröva ansökan om
bidragsförskott jämväl för tiden till
och med utgången av närmast följande
budgetår.
och 2 inom.
§•
Bidragsförskott utgår med det belopp
barnets fader jämlikt rättens
beslut eller enligt avtal är skyldig
att utgiva till barnets underhåll, dock
högst med 600 kronor för år räknat.
Denna lag träder i kraft den 1
juni 1953; dock skall i fråga om beloppet
av bidragsförskott avseende
tiden före den 1 juli samma år äldre
lag tillämpas.
1 Senaste lydelse av 8 § se SFS 1952:327.
Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Höns Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 januari
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman. Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i bidragsförskottslagen
in. m. samt anför.
Vid behandlingen tidigare denna dag av frågan om ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott — årets statsverksproposition femte
huvudtiteln punkt 25 — omnämnde jag, att jag hade för avsikt att förorda
en höjning av maximibeloppet för bidragsförskott från 324 kronor till
600 kronor.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till närmare behandling; i
samband härmed torde jag även få behandla spörsmålet om bidragsförskottsperiodens
längd.
Gällande bestämmelser.
Genom bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382; ändr. 532/1947
och 327/1952) har det allmänna i viss omfattning åtagit sig att förskottera
underhållsbidrag, som barn under 16 år enligt lag äger utfå av sin fader
men denne underlåter att betala.
Bidragsförskott kan heviljas för barn såväl i som utom äktenskap. I båda
fallen krävs dock att barnets föräldrar lever åtskilda och att barnet ej sammanbor
med fadern. Genom bidragsförskott blir fadern ej befriad från sin
underhållsskyldighet, utan det allmänna har rätt att av honom återkräva
det förskotterade beloppet. För att rätt till bidragsförskott skall föreligga
fordras därför, att underhållsskyldigheten blivit fastställd i vederbörlig
ordning, d. v. s. antingen genom beslut av domstol eller genom skriftligt
av två personer bevittnat avtal.
Bidragsförskott utgår med det belopp, som fadern enligt domstolsbeslutet
eller avtalet är skyldig att utgiva, dock med högst 324 kronor för år (8 §).
Det är däremot helt oberoende av moderns och barnets ekonomiska förhållanden.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr lb.
Bidragsförskott beviljas och utbetalas av vederbörande barnavårdsnämnd,
som även har att vidtaga erforderliga åtgärder för att indriva det förskotterade
beloppet hos fadern. Förskott beviljas för tiden från och med
den månad, under vilken förskottet sökts samt — där den underhållsskyldige
häftar i skuld för tidigare förfallet bidrag — även för tid varå sådant
bidrag'' belöper, dock längst från och med andra månaden före den under
vilken förskottet sökts. Där ej rätten till förskott skall upphöra tidigare,
utgår förskottet till och med utgången av det statliga budgetår, som löper
vid förskottets beviljande (7 §).
Kostnaderna för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat
uttagas av barnets fader, till 3/4 av statsverket och */« av den kommun
vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Statsverkets andel i kostnaderna
utbetalas till kommunerna i efterskott per budgetår.
Under åren 1948—1950 uppgick antalet barn med bidragsförskott till
resp. 34 321, 36 914 och 38 320.
Bidragsförskottens maximibelopp.
Den nuvarande bidragsförskottslagen föregicks av en tidigare motsvarande
lag, utfärdad den 18 juni 1937 (nr 383) samtidigt med en lag om
barnbidrag till bland andra änkors och invaliders barn. Enligt dessa lagar
rådde överensstämmelse mellan bidragsförskottens och barnbidragens maximibelopp.
Från och med år 1941 höjdes barnbidragen med dyrtidstillägg,
men bidragsförskotten undergick ej någon motsvarande höjning. Genom
tillkomsten av 1943 års bidragsförskottslag jämkades förskottens maximibelopp
i vissa fall obetydligt uppåt. I samband med 1947 års lagstiftning
om barnbidrag ändrades reglerna om bidragsförskott åter, och förskottens
maximibelopp bestämdes till 250 kronor om året.
I skrivelse den 15 mars 1952 föreslog socialstyrelsen att bidragsförskottens
maximibelopp måtte höjas till 420 kronor om året. Framställningen
i-esulterade i ett beslut av statsmakterna att höja maximibeloppet till 324
kronor. Härom torde jag få hänvisa till propositionen nr 230 till förra årets
riksdag och till sammansatt stats- och andra lagutskotts däröver avgivna
utlåtande nr 3. I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att såsom
skäl för en sådan begränsad höjning anfördes främst, att bidragsförskotten
och de särskilda barnbidragen vore förmåner som stode varandra mycket
nära; därför borde bidragsförskottens maximibelopp ej höjas med högre
belopp än som motsvarade de — enligt lag den 25 april 1952 (nr 179) —
under år 1952 utgående provisoriska tilläggen till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn. Inberäknat nämnda tillägg utgick under år
1952 sådant bidrag med högst 320 kronor. I anslutning härtill och då
bidragsförskott, som utbetalas månadsvis, borde vara jämnt delbart med
12, bestämdes dess maximibelopp till 324 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr li.
5
I sitt den 25 augusti 1952 avgivna förslag till anslagsäslcanden avseende
barnavård in. m. för budgetåret 1953/54 har socialstyrelsen — under hänvisning
till vad styrelsen anfört i förenämnda framställning den 15 mars
1952 — föreslagit en höjning av maximibeloppet för bidragsförskott till
minst 420 kronor.
Över socialstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,
Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska socialvårdsförbundet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i ärendet hört Malmö stads barnavårdsnämnd,
varjämte länsstyrelsen i Skaraborgs län hört statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulent i nionde distriktet. Av barnavårdsnämnden
och konsulenten avgivna yttranden har bifogats resp. länsstyrelses utlåtande.
Förslaget att höja bidragsförskottens maximibelopp i överensstämmelse
med vad socialstyrelsen föreslagit har vid remissbehandlingen tillstyrkts
av de i ärendet hörda utom statskontoret och länsstyrelsen i Malmöhus län.
Av de tillstyrkande framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs lån, att nu
gällande maximibelopp för bidragsförskotten vore lägre än det som i allmänhet
utginge vid behov av fattigvård. Om man vidare beaktade, att
fosterlegorna numera sällan understege 40 kronor i månaden och i de
flesta fall torde utgå med 50 kronor i månaden, vore det uppenbart att
maximibeloppet för förskotten måste höjas för att kunna förslå till ifrågavarande
barns försörjning. Länsstyrelsen ifrågasatte därför, huruvida en
höjning till endast 420 kronor om året vore tillfyllest.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar som sin uppfattning att en
höjning av bidragsförskottens maximibelopp vore befogad. Med hänsyn
till det nära samband som rådde mellan bidragsförskotten samt de särskilda
barnbidragen och då bestämmelserna i lagen om särskilda barnbidrag
vore föremål för översyn av särskilda sakkunniga — änkepensioneringskommittén
— borde emellertid enligt länsstyrelsens mening frågan
om höjningens storlek bedömas med ledning av det resultat, vartill änkepensioneringskommittén
kunde komma i fråga om de särskilda barnbidragens
storlek. Länsstyrelsen funne därför sig ej för närvarande kunna
förorda en höjning av bidragsförskottens maximibelopp på sätt socialstyrelsen
föreslagit.
Statskontoret hänvisar också till änkepensioneringskommittén och förklarar
sig ej för närvarande vara berett att biträda socialstyrelsens förslag. I
I en i oktober 1952 inom socialdepartementet upprättad promemoria angående
särskilda barnbidrag och andra hjälpformer för ensamstående
mödrar har erinrats om att de nuvarande maximibeloppen på detta område
på många håll ligger under fattigvårdsstandarden och är avsevärt lägre
6 Kungl. Maj:ts proposition nr li.
än rätt avvägda fosterlegor. Det ifrågasättes huruvida ej hjälpen för barn
till dessa mödrar generellt borde fastställas till högst 600 kronor om året.
Ett månatligt högsta belopp om 50 kronor kan, framhålles det i promemorian,
ej anses tilltaget i överkant utan torde ligga i närheten av — om
också under — riksgenomsnittet för fattigvård och fosterlegor. I ett stort
antal fall torde ej ens ett dylikt belopp ge full försörjning. Å andra sidan
borde bidraget ej sättas så högt att det gynnade de ifrågavarande barnkategorierna
framför barn i normala självförsörjande familjer med låga
inkomster.
Sedan socialstyrelsen beretts tillfälle att yttra sig över promemorian, har
styrelsen framhållit, att en betydande del av de barn, som erhåller bidragsförskott,
för sin försörjning är beroende av fortlöpande understöd från
fattigvården. Bidragsförskottens maximibelopp borde därför höjas och frågan
härom vore enligt styrelsens mening så angelägen att den för undvikande
av ytterligare dröjsmål borde lösas utan att resultatet av änkepensioneringskommitténs
arbete avvaktades.
Socialstyrelsen anför i fortsättningen bl. a. följande:
Bidragsförskottens nuvarande maximibelopp äro såsom i promemorian
framhålles avsevärt lägre än de fosterlegor, som socialstyrelsen anser motiverade.
I samband med sin propaganda för en intensifierad fosterhemsvård
pläderade styrelsen redan från och med år 1948 för en vårdavgift av
60 kronor per månad jämte det allmänna barnbidraget. Såsom utgångspunkt
vid beräknandet av detta belopp hade styrelsen haft den utredning
rörande barnkostnaderna för familjer tillhörande vissa inkomstgrupper,
som på sin tid företogs av befolkningsutredningen. Sedermera har styrelsen
år 1951 gjort en förnyad utredning angående barnkostnaderna. Denna
utredning, som innebar en analys av barnkostnaderna på grundval av 1948
års konsumtionsundersökning avseende städer och tätorter, redovisade styrelsen
i samband med avgivande av utlåtande den 16 maj 1951 över en
inom socialdepartementet upprättad promemoria angående den ersättning,
som kan vara skälig för vård av barn i fosterhem; en redogörelse för utredningen
har även lämnats i Sociala Meddelanden årgång 1951, nr 5.
I nämnda utlåtande förordade styrelsen — under åberopande av sin utredning
om barnkostnaderna — att såsom skälig ersättning för vård och
fostran av friska och normala barn i enskilda hem måtte anses för barn i
åldern under 11 år 80 kronor i månaden, för barn i åldern 11—14 år 90
kronor i månaden och för barn i åldern 15 år och däröver 100 kronor i
månaden.
Statistiska uppgifter angående fosterlegornas faktiska storlek finnas för
närvarande icke utarbetade för senare år än 1950. Medelvårdavgiften per
månad för barn, som nämnda år omhändertogos för skyddsuppfostran eller
samhällsvård och utackorderades i enskilda hem — varvid alltså fosterlegorna
bestämdes under barnavårdsnämndernas medverkan — var i hela
riket 53 kronor för barn under 7 års ålder, 52 kronor för barn i åldern
7—9 år och 54 kronor för barn i åldern 10—15 år.
En höjning av bidragsförskottens högsta belopp till 600 kronor per barn
och år bör enligt socialstyrelsens mening anses såsom ett minimikrav. Med
Kungl. Maj:ts proposition nr 14. 7
hänsyn till vad som vid styrelsens förut omförmälda utredning framkommit
rörande barnkostnadernas storlek framstode en ännu större höjning
icke såsom omotiverad. Beloppet 600 kronor syntes även vid en jämförelse
med de fosterlegor, som styrelsen ansåge motiverade, vara lågt tilltaget.
Bidragsförskottsperiodens längd.
Av den tidigare redogörelsen för gällande bestämmelser på detta område
följer, att bidragsförskott får beviljas längst till och med utgången av det
budgetår, som löper vid förskottets beviljande. Bortsett från fall där rätten
till bidragsförskott upphört tidigare gäller således enligt lagen en bestämd
tidpunkt, då beviljade bidragsförskott upphör att utgå.
I den första år 1937 utfärdade bidragsförskottslagen — enligt vilken
rätten till bidrag var beroende av moderns och barnets ekonomiska förhållanden
— stadgades angående bidragsförskottsperiodens längd, att bidragsförskott
beviljades varje gång för ett år, där ej rätten till förskott
skulle upphöra tidigare. Enligt denna bestämmelse kunde sålunda förskotten
såväl börja som sluta att löpa vid vilken som helst tidpunkt under
året; och i regel skulle förskottet beviljas för en period av 12 månader.
Enligt vad som framhölls i socialvårdskommitténs år 1942 avgivna betänkande
med förslag till ändrad bidragsförskottslagstiftning (SOU
1942: 29) hade från åtskilliga håll understrukits önskvärdheten av att i
görligaste mån få en enhetlig bidragsförskottsperiod. Med hänsyn till att
förutsättningarna för erhållande av förskott kunde inträda när som helst
under året, kunde man enligt kommittén tydligen icke gärna i lagen fastställa
någon bestämd begynnelsedag. Däremot läte det sig naturligtvis göra
att bestämma en slutdag, då- alla beviljade bidragsförskott skulle upphöra
att utgå. Härigenom finge man i själva verket också för det stora flertalet
fall, nämligen de i vilka förskottet utginge år efter år, en bestämd begynnelsedag.
Det nya förskottet toge vid där det gamla slutade.
Från några håll hade — framhöll kommittén vidare — föreslagits, att
bidragsförskott skulle beviljas för kalenderår eller återstående del därav,
från andra åter, att man i stället skulle välja budgetåret den 1 juli—den 30
juni såsom enhetsperiod. En övergång till något av dessa system ansågs
skola medföra ökad ordning och bättre översikt av förskottsverksamheten.
I fråga om fördelar och nackdelar hos de olika systemen anförde kommittén
:
Mot båda systemen talar det förhållandet, att den första bidragsförskottsperioden
— återstoden av året — ofta kan bli mycket kort. Detta
skulle medföra, att en andra ansökan måste göras tätt efter den första,
något som måste sägas vålla ökat besvär och arbete såväl för sökanden
som vederbörande barnavårdsnämnd. En annan nackdel synes vara, att
den stora massan av ansökningar kommer praktiskt taget på en gång,
något som ur arbetssynpunkt måste vara olägligt, om icke för alla så dock
8
Kungl. Maj:ts proposition nr l''i.
för många barnavårdsnämnder. En fördröjning av ärendenas avgörande
torde därigenom lätt kunna bli följden.
Vid jämförelse mellan kalenderår och budgetår synes det senare erbjuda
fördelar framför det förra i två viktiga hänseenden. Dels finge man
för det stora flertalet fall en jämförelsevis färsk inkomstuppgift att bygga
på, eftersom taxeringslängden skall vara justerad i länen senast den 15
maj och i Stockholm senast den 15 juni, och dels är frågan om rätt mantalsskrivningsort
— utom i de relativt fåtaliga fall där besvär anföras — i
början av juli fullt klar, vilket ofta icke är fallet i början av januari.
Ett kalenderårssystem har å sin sida den icke oväsentliga fördelen, att
den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat bidragsförskottet, förblir
mantalsskrivningskommun för modern under hela perioden.
Vid sina överväganden kom kommittén fram till att en övergång till en
enhetlig period för bidragsförskotten Arore att förorda och kommittén stannade
i valet mellan kalenderår och budgetår för det sistnämnda. Härför
talade enligt kommittén framför allt, att man här — i motsats till vad
som skulle gälla om kalenderår — i regel finge en jämförelsevis sen inkomstuppgift
att bygga på.
Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen nr 183 till
1943 års riksdag till tanken på eu enhetlig bidragsförskottsperiod och förordade
i likhet med kommittén att budgetåret skulle utgöra sådan period.
Riksdagen godtog förslaget härom (andra lagutskottets utlåtande nr 28).
I samband med den år 1947 vidtagna revisionen av 1943 års bidragsförskottslagstiftning
— därvid inkomstprövningen avskaffades — diskuterades
ånyo spörsmålet huruvida kalenderåret eller budgetåret skulle utgöra
bidragsförskottsperiod. Statsmakterna stannade emellertid för att gällande
system skulle bibehållas oförändrat (propositionen nr 288 och sammansatt
stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 5).
Sedan barnavårdsnämnden i Vänersborg hos länsstyrelsen i Älvsborgs
län anhållit om gottgörelse av statsverket med bl. a. 5 092 kronor 98 öre
för bidragsförskott, som nämnden utgivit för budgetåret 1950/51 (tiden
den 1 juli 1950—den 30 juni 1951), lämnade länsstyrelsen genom resolution
den 12 mars 1952, enär bidragsförskotten beviljats den 29 juni 1950
och sålunda icke medgivits enligt lagens föreskrifter, framställningen utan
bifall. Regeringsrätten, där barnavårdsnämnden besvärade sig, fann genom
beslut den 18 juni 1952 ej skäl att göra ändring i överklagade resolutionen.
Enahanda utgång fick fem andra av regeringsrätten samtidigt avgjorda
mål på besvär av barnavårdsnämnderna i Ludvika, Äppelbo kommun, Norrbärke
kommun, Grytnäs kommun och Avesta över att länsstyrelsen i Kopparbergs
län avslagit av nämnderna framställd begäran om gottgörelse av
statsmedel för bidragsförskott, som genom beslut under juni månad beviljats
för närmast påföljande budgetår. För vederbörande barnavårdsnämnds
vidkommande uppgick den sökta gottgörelsen till resp. 4 609 kronor
10 öre, 885 kronor 15 öre, 1 204 kronor 15 öre, 1 125 kronor och 1 140
kronor.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 14.
9
Departementschefen.
Lagstiftningen om bidragsförskott innebär att samhället i viss omfattning
åtagit sig en garanti för att barn, vars föräldrar lever åtskilda och
som ej bor tillsammans med sin fader, kommer i åtnjutande av det underhållsbidrag,
som fadern är skyldig att utgiva. Lagstiftningen är så konstruerad,
att samhället övertager faderns betalningsskyldighet, när denna
försummas, och förskotterar vad fadern har att erlägga till barnet. I gengäld
inträder samhället i barnets rätt gentemot fadern och äger således att
av denne återfå det förskjutna beloppet.
För att bidragsförskott skall kunna beviljas kräves, att faderns underhållsskyldighet
fastställts genom beslut av domstol eller genom avtal som
upprättats i viss ordning. Förskottet är helt oberoende av moderns och
barnets ekonomiska förhållanden samt utgår i princip med samma belopp
som fadern har att erlägga enligt beslutet eller avtalet. Fn begränsningär
emellertid föreskriven såtillvida, att förskottet ej får överstiga 324
kronor per år.
Nämnda maximibelopp fastställdes förra året. Statsmakternas beslut
härom hade karaktär av ett provisorium i avvaktan på slutförandet av
pågående utredning om en allmän förbättrad hjälp åt ensamstående
mödrar. Vid riksdagens behandling av ärendet framhölls, att vägande skäl
talade för att maximibeloppet borde sättas högre. Därigenom skulle nämligen
maximibeloppet komma att bättre ansluta sig till de underhållsbidrag,
som fadern på grund av avtal eller domstolsbeslut numera i regel vore
pliktig att utgiva. Vidare skulle då grundtanken med bidragsförskotten —
att samhället skall förskottera de underhållsbidrag som fadern underlåter
att betala — bil bättre tillgodosedd, varjämte vissa fördelar ur administrativ
synpunkt skulle vinnas. Ytterligare borde i detta sammanhang uppmärksammas
att det allmänna äger rätt att av den underhållsskyldige återkräva
förskotterade belopp och att omkring 40 procent av de utbetalade
beloppen indrives.
När riksdagen förra året likväl biträdde Kungl. Maj :ts förslag att ej
fastställa bidragsförskottens maximibelopp högre än till 324 kronor berodde
detta främst på sambandet mellan bidragsförskotten och de särskilda
barnbidragen till änkors och invaliders barn ävensom på den omständigheten,
att enligt riksdagens beslut tidigare under året ifrågavarande barnbidrag
för år 1952 fastställts att utgå med högst 320 kronor.
Socialstyrelsen har i ett i augusti 1952 avgivet förslag hemställt om en
uppräkning av bidragsförskottens maximibelopp till minst 420 kronor per
barn och år. En höjning till åtminstone detta belopp har vid remissbehandlingen
allmänt ansetts befogad.
Sedan i en inom socialdepartementet i oktober 1952 upprättad promemoria
ifrågasatts, huruvida ej bidragsförskottens — och jämväl de sär2
— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 14.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
skilda barnbidragens — maximibelopp borde höjas till 600 kronor om året,
har socialstyrelsen på anförda skäl ansett en höjning till minst detta belopp
motiverad. Såsom skäl för detta sitt ståndpunktstagande har socialstyrelsen
åberopat, förutom barnkostnadernas storlek, att fosterlegorna
numera genomsnittligt överstiger 50 kronor i månaden.
Änkepensioneringskommittén, som haft i uppdrag att utreda frågan om
den samhälleliga hjälpen åt ensamstående mödrar, har numera avslutat
sitt arbete genom ett i november 1952 avgivet betänkande (SOU 1952: 36).
Kommittén har föreslagit, att maximibeloppet för bidragsförskott fastställes
till 420 kronor om året.
För egen del anser jag förhållandena numera vara sådana, att en omedelbar
höjning av bidragsförskottens maximibelopp är nödvändig och att
höjningen icke bör ske efter en indexmässig framräkning med hänsyn till
levnadskostnadernas utveckling utan anpassas efter vad som kan anses
motsvara det verkliga behovet. Visserligen finns det ej någon statistik, som
belyser underhållsbidragens storlek för inom- och utomäktenskapliga barn.
Det torde dock vara erforderligt med ett betydligt högre maximibelopp
än det av änkepensioneringskommittén föreslagna för att detta skall kunna
närmare ansluta sig till de underhållsbidrag som numera fastställes. För en
mera avsevärd höjning talar även de av socialstyrelsen lämnade uppgifterna
angående barnkostnadernas och fosterlegornas storlek. Jag förordar därför
att maximibeloppet bestämmes till 600 kronor per barn och år.
I detta sammanhang anser jag mig vidare böra erinra om att bidragsförskott
och särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn hittills
ansetts böra utgå med samma belopp och att jag i annat sammanhang
denna dag förordat en höjning av de särskilda barnbidragens maximibelopp
till 600 kronor om året.
Höjningen av bidragsförskotten torde böra genomföras från och med
den 1 juli 1953.
Kostnaden för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat
uttagas av den underhållsskyldige, till 3/4 av statsverket och 1,U av den kommun,
vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Det synes svårt att med
säkerhet beräkna de ökade kostnader, som är förenade med ett genomförande
av ifrågavarande förslag. Enligt en inom socialstyrelsen gjord beräkning
skulle emellertid kostnadsökningen för staten kunna uppskattas
till omkring 2,5 milj. kronor per år. Eftersom kommunerna erhåller gottgörelse
av staten i efterskott per budgetår, kommer ökningen ej att belasta
statsbudgeten under nästkommande budgetår.
Jag övergår härefter till spörsmålet rörande tiden för bidragsförskotts
beviljande. Såsom framgår av vad jag förut nämnt har regeringsrätten
under förra året i flera fall haft att pröva besvär av olika barnavårdsnämnder
över att vederbörande länsstyrelse vägrat gottgörelse av stats
-
Kungl. Maj.ts proposition nr ii.
11
medel för vissa bidragsförskott, som utgivits av nämnderna. Förhållandet
har här varit det, att barnavårdsnämnden någon dag i juni -— då nämnden
hållit sitt sista sammanträde före sommaren — beviljat bidragsförskott
för närmast följande budgetår. Nästan undantagslöst har bidragsförskotten
gällt fall, där förskott tidigare utgått under ett eller flera år. Då emellertid
jämlikt 7 § gällande lag bidragsförskott ej må utgå längre än till och med
utgången av det budgetår, som löper vid förskottets beviljande, har besvären
ogillats av regeringsrätten. De belopp, som barnavårdsnämnderna
härigenom gått förlustiga, har i några fall varit jämförelsevis höga. I de
fem fall, för vilka jag tidigare redogjort, har de avslagna ansökningarna
gällt resp. 5 092 kronor 98 öre (Vänersborg), 4 609 kronor 10 öre (Ludvika),
885 kronor 15 öre (Äppelbo kommun), 1 204 kronor 15 öre (Norrbärke
kommun), 1 125 kronor (Grytnäs kommun) och 1 140 kronor (Avesta).
Anledningen till att barnavårdsnämnderna ansett sig redan under juni
månad böra fatta beslut om bidragsförskott för det nästkommande budgetåret
synes ha varit svårigheter med att under högsommaren få till stånd
ett sammanträde med nämndens ledamöter. Ett uppskov med beslut i saken
skulle emellertid, synas nämnderna ha resonerat, lätt kunna medföra att,
enär många av de bidragstagare som det här gäller är i stort behov av
bidraget redan de första dagarna i månaden — t. ex. för betalning av
bostadshyran — ett uteblivet bidragsförskott bleve liktydigt med att vederbörande
finge vända sig till fattigvården för att få en förhandshjälp. I
syfte att undvika en dylik omgång har nämnderna således som ett praktiskt
arrangemang fattat sina beslut redan under juni. Såvitt utredningen
avseende de förut berörda fallen ger vid handen saknas varje anledning
att antaga att i dessa fall vederbörande nämnds beslut skulle ha erhållit
ett annat materiellt innehåll, därest beslutet i stället fattats strax efter
det nya budgetårets ingång.
Jag anser mig i detta sammanhang ej böra närmare ingå på frågan angående
skälen för och emot det nuvarande systemet med en fast bidragsförskottsperiod
anknutet till budgetåret. Utan att detta system frångås
förefaller det emellertid mig vara en ändamålsenlig anordning att barnavårdsnämnd
får möjlighet att, där så finnes böra ske, redan någon tid före
ett budgetårs ingång besluta om bidragsförskott att utgå från och med
det budgetårets början. I många fall torde nämligen förhållandena vara
sådana att det redan i förväg låter sig avgöra huruvida bidragsförskott bör
utgå för det nästkommande budgetåret.
I anslutning till det anförda anser jag mig alltså böra förorda, att 7 §
bidragsförskottslagen kompletteras på sådant sätt att barnavårdsnämnd
får möjlighet att redan under juni månad pröva ansökan om bidragsförskott
avseende det närmast följande budgetåret. Lagändringen torde böra
träda i kraft den 1 juni 1953.
Det synes mig vidare rimligt, att barnavårdsnämnderna i Vänersborg och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
Ludvika, i Äppelbo, Norrbärke och Grytnäs kommuner samt i Avesta —
vilka på sätt framgår av det föregående kort före ingången av ett nytt
budgetår beviljat bidragsförskott för det nya budgetåret — beredes den
gottgörelse som skulle ha utgått av statsmedel, därest besluten i stället
fattats efter budgetårets ingång. För den händelse någon annan barnavårdsnämnd
under något av de senaste åren av motsvarande anledning
gått förlustig ersättning, torde Kungl. Maj :t, efter prövning av omständigheterna,
böra äga medgiva ersättning även i dylikt fall.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring
i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382),
dels ock medgiva att barnavårdsnämnd, som före den 1 juni 1953 under
juni månad beviljat bidragsförskott avseende tiden från och med ingången
av det närmast följande statliga budgetåret, må, efter Kungl. Maj :ts prövning,
tillerkännas gottgörelse av statsmedel som om bidragsförskotten beviljats
i överensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande bidragsförskottslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 53
216880