Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
1
Nr 136.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt
understöd till viss skärgårdstrafik; given Stockholms
slott den 13 mars 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sven Andersson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen upptages till behandling bl. a. de förslag, som framlagts
av en särskilt förordnad utredningsman angående ordnandet av
trafiken under viss övergångstid inom det område av bohuskusten, som
f. n. omfattas av Marstrands rederi aktiebolags kustlinjetrafik. I enlighet
med utredningsmannens förslag förordas att, under förutsättning av viss
ekonomisk medverkan från landstingets sida, statsbidrag om sammanlagt
högst 350 000 kronor skall utgå till nämnda bolag under loppet av en sexårsperiod.
Landstingets bidrag förutsättes uppgå till hälften av statsbidraget.
Under budgetåret 1953/54 skall bolaget enligt subventionsplanen vara
berättigat att utfå dels ett bidrag av högst 125 000 kronor, därav 83 333
kronor belöpande på staten och 41 667 kronor på landstinget, och dels
mot inteckningssäkerhet ett statslån om 150 000 kronor, vilket skall utgöra
förskott på de för budgetåren 1956/57—1958/59 enligt planen beräknade
bidragsbeloppen från stat och landsting. Visar det sig att kustlinjetrafiken
icke kan uppehållas i beräknad omfattning förordas, att Kungl. Maj:t skall
äga utnyttja de för denna trafik beräknade bidragsmedlen till andra trafikbefrämjande
åtgärder inom området.
Den på statsverket fallande andelen av de årliga understöden till den
av Waxholms nya ångfartygs aktiebolag ombesörjda båtlinjetrafiken i
Stockholms skärgård beräknas för budgetåret 1953/54 uppgå till 201 000
kronor.
1—487 03 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 136.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt
statsrådet Hjalmar Nilson anför chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson.
Vid utarbetandet av 1953 års statsverksproposition hade beredningen
av frågan angående understöd åt skärgårdsrederier, till den del denna avsåg
fortsatt stöd åt båttrafiken på bohuskusten, inte hunnit slutföras, varför
det för ändamålet avsedda anslaget i statsverkspropositionen endast
uppfördes med ett beräknat belopp. Jag ber nu att få upptaga frågan till behandling.
Anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier anvisades för första
gången av 1948 års riksdag efter därom i proposition 1948:261 framlagt
förslag. För budgetåren 1948/49—1952/53 har å anslaget anvisats tillhopa
2 805 000 kronor. Syftet med anslaget, vilket ursprungligen tillskapats på
förslag av 1945 års skärgårdsutredning, kan sägas vara att genom direkta
eller indirekta bidrag till rederiföretag tillförsäkra befolkningen inom
vissa skärgårdsområden båtlinjeförbindelser med fastlandets huvudorter
under en övergångstid intill dess genom utbyggnader av landsvägsförbindelserna
områdenas transportbehov i skälig utsträckning kan ombesörjas med
land- eller kombinerade land—sjökommunikationer. Understöd har främst
utgått till den av Waxholms nya ångfartygsaktiebolag ombesörjda trafiken
i Stockholms skärgård och den numera av Marstrands rederi aktiebolag
bedrivna kustlinjetrafiken på sträckningen Göteborg—Gravarne. Bidragsbeloppen
har utgjort:
. Waxholms- Marstrands -
Seglationsår bolaget bolagen
1948/49 ........................ 230 000 37 500
1949/50 ........................ 260 000 227 000
1950/51 ........................ 482 000 442 000
1951/52 ........................ 350 000 275 000
1952/53 ........................ 195 000 270 000
Summa kronor 1 517 000 1 251 500
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
3
1 propositionen 1952: 163 redovisades de sedermera av riksdagen godkända
åtgärder, som ansågs böra vidtagas från det allmännas sida för att
tillförsäkra stockholmsområdet fortsatt båtlinjetrafik under den tid, som
bedömdes erforderlig för att genomföra ett av 1949 års skärgårdstrafikkommission
föreslaget vägupprustningsprogram i skärgården. Av redogörelsen
framgick bl. a. att Stockholms stad träffat överenskommelse
med Waxholmsbolaget av innebörd att bolaget under sju år, räknat fr. o. m.
den 1 maj 1952, skall ombesörja båttrafiken enligt viss fastställd minimiturlista
inom ett område från Arholma i norr, Husaröskärgården i öster
och Vaxholmsskärgården i söder. Bolaget skall härför, förutom ett lån från
staden för modernisering av visst tonnage, erhålla årliga driftsbidrag, vilka
i dåvarande penningvärde fastställts till högst 490 000 kronor per år med
årlig reglering efter förändringarna i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Av det årliga subventionsbeloppet svarar staden och landstinget i Stockholms
län för sammanlagt 245 000 kronor, d. v. s. halva bidragsbeloppet.
Staten har med riksdagens medgivande (r. skr. 1952: 300) förbundit sig
att tillsammans med Stockholm—Roslagens järnvägar såsom bidrag till
vintertrafikens uppehållande bestrida andra hälften av de årliga driftsbidragen.
Roslagsbanan erlägger härav enligt överenskommelse 50 000
kronor. Från anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier har för budgetåret
1952/53 till ifrågavarande ändamål utgått 195 000 kronor. Stockholms
stad svarar för uppgörelsen med bolaget och bidragen från övriga intressenter
erlägges till staden.
Den fortsatta subventioneringen av den av Marstrands rederi aktiebolag
uppehållna kustlinjetrafiken i Bohuslän upptogs även till behandling i
propositionen 1952: 163.
Nämnda bolag övertog kustlinjetrafiken per den 1 januari 1951 med
avsikt att driva denna i samma omfattning som sin företrädare, Marstrands
nya ångfartygs aktiebolag. Det nya företaget förklarade inför representanter
för kommunikationsdepartementet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, alt bolaget genom inköp av nya snabbgående passagerarbåtar
samt genom ombyggnad och motorisering av vissa av de från det
gamla bolaget övertagna fartygen ämnade söka göra trafiken lönsam.
Under en övergångstid fram till den tidpunkt, då moderniseringen av
tonnaget kunde beräknas inverka på trafikresultatet, skulle företaget behöva
understöd av statsmedel. I statsbidrag till bolaget har för första
kvartalet 1951 utgått 200 000 kronor och för seglationsåret 1951/52 ett på
förhand fixerat belopp av 275 000 kronor.
Bolaget har under år 1951 moderniserat och delvis ombyggt tre äldre
kombinerade passagerar- och lastfartyg samt ett huvudsakligen för godsfart
avsett fartyg. Därjämte har det låtit bygga ett snabbgående passagerarfartyg.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
I sin subventionsansökan för seglationsåret 1952/53 redovisade bolaget
ett beräknat underskott för året om 305 000 kronor, varav 100 000 kronor
avsåg avskrivning å tonnaget, samt angav understödsbehovet till 275 000
kronor. I samband härmed uppgav bolaget, att det sannolikt under ytterligare
fem år var i behov av statsbidrag för att vara i stånd att uppehålla
trafiken under lågsäsongerna. Däremot fanns redan förutsättningar för en
ekonomisk självbärig trafik om denna begränsades huvudsakligen till
turistsäsongen.
I propositionen uttalade jag, att det långvariga subventionsbehovet sett
i samband med storleksordningen av det beräknade underskottet för seglationsåret
1952/53 gav anledning till allvarliga betänkligheter bl. a. med
hänsyn till de stora kapitalinsatser, som redan gjorts för att modernisera
bolagets tonnage. Vid den tidpunkt då bolaget räknade med att kunna
uppehålla en självbärig helårstrafik hade sannolikt inträtt ett skede, då
genom utvecklingen av landkommunikationerna bolagets trafik förlorat
större delen av sin betydelse i de avseenden, varom närmast var fråga.
De kommunikationsbehov för befolkningen i Bohuslän, vilka icke kunde
tillgodoses med befintliga landkommunikationer, enbart eller i kombination
med passbåtar, var för övrigt redan nu relativt begränsade. Med
hänsyn till föreliggande förhållanden anmälde jag min avsikt att hemställa
om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en särskild utredningsman
med uppgift att pröva om icke ifrågavarande trafikbehov under den
tid som återstod innan utvecklingen av landkommunikationerna fullbordats
skulle — med eller utan bolagets medverkan — kunna tillgodoses på ett
för staten mindre kostsamt sätt än vad som kunde bli fallet om den nuvarande
subventionspolitiken fullföljdes.
I avvaktan på resultatet av utredningen borde understöd till bolaget
under budgetåret 1952/53 utgå enligt i huvudsak oförändrade grunder.
Anslagsmedlen beräknades sålunda till 275 000 kronor. Av detta belopp
borde jämväl bestridas kostnaderna för utredningen.
Genom beslut den 30 maj 1952 bemyndigade Kungl. Maj :t mig att tillkalla
en utredningsman med uppgift att i enlighet med angivna riktlinjer
utföra undersökningar, föra förhandlingar och träffa preliminära överenskommelser
angående ordnandet av trafiken inom det område av bohuskusten,
som för närvarande betjänas av Marstrands rederi aktiebolag,
samt avgiva förslag angående grunderna för fortsatt statligt understöd till
denna trafik och därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd därav
förordnade jag som utredningsman kanslichefen i statens sakrevision
E. C. F. Cardelius.
Enligt lämnade direktiv hade utredningsmannen bl. a. att klarlägga vilka
kommunikationsbehov som med avseende på den inom området bosatta
befolkningen och där belägna industriföretag tillgodoses genom Mar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136. 5
strandsbolagets kustlinjetrafik samt de möjligheter som finns att vid
eventuellt bortfall eller inskränkning av denna trafik med anlitande av
andra transportföretag i skälig utsträckning tillgodose ifrågavarande trafikbehov.
Därvid borde i görlig mån redovisas de ekonomiska och andra konsekvenser
eu sådan omläggning kunde komma att medföra för trafikanterna
och för statsverket. Jämsides härmed borde utredningsmannen söka
bedöma huruvida förutsättningar funnes att lösa föreliggande kommunikationsfråga
genom fortsatt båtlinjetrafik, varvid dock ett grundläggande
krav var att denna icke ställde något större krav på understöd från statsverkets
sida. Det borde undersökas, vilket intresse som funnes hos trafikanter,
landstinget och vederbörande kommuner att genom ekonomiska
insatser eller garantier medverka till att kustlinjetrafiken under lågsäsongerna
bibehölles.
Utredningen, som antagit benämningen 1952 års bohuskusttrafikutredning,
har i en den 17 februari 1953 avlämnad promemoria framlagt förslag
angående ordnandet av trafiken inom Marstrandsbolagets trafikområde.
Över den av utredningen utarbetade promemorian har remissyttranden
avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och länssty1
elsen i Göteborgs och Bohus län. Till länsstyrelsen har inkommit yttranden
från Göteborgs och Bohus läns landstings finansberedning och Marstrands
rederi aktiebolag.
1952 års bohuskusttrafikutredning.
Den av Marstrands rederi aktiebolag ombesörjda kustlinjetrafiken är
baserad på Göteborg och fördelar sig på tre linjer, Göteborg—Marstrand
—Lysekil—Gravarne, Göteborg—Marstrand—Ästol—Rönnäng—Klädesholmen
samt Göteborg—Marstrand—Djupvik—Rossön—NösundCinre linjen).
Huvudlinjen, Göteborg—Gravarne, samt linjen Göteborg—Klädesholmen,
vilken närmast kan betecknas som en dellinje av den förra, är avsedda för
såväl gods- som passageraretrafik. På den inre linjen ombesörjes praktiskt
taget endast godstransporter.
Enligt den fr. o. m. den 1 september 1952 gällande turlistan är på
Gravarnelinjen insatta två båtar, vilka sammanlagt utför fyra turer per
vecka i vardera riktningen. Klädesholmenlinjen betjänas av en särskild
båt, som gör fem turer i vardera riktningen per vecka. Den på denna linje
insatta båten ombesörjer även trafiken på Nösund, Rossön och Djupvik
med eu lägenhet per vecka. Trafiken på den inre linjen, som fram till hösten
1951 ombesörjts med särskild båt, har därefter periodvis varit inställd,
varvid godstransporterna till orterna på öarna Tjörns och Orusts sydsidor
skett genom anknytande lastbilstransporter från Skärhamn resp. Mollö
-
6
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 136.
sund. De här redovisade seglationsprogrammen utgör stommen av bolagets
trafikverksamhet för betjänande av den i kustlandet bosatta befolkningen
och där arbetande industriföretag. Bolagets båtar angör f. n. reguljärt
Marstrand, Ästol, Rönnäng, Klädesholmen, Skärhamn, Kyrkesund, Mollösund,
Hälleviksstrand, Käringön, Gullholmen, Ellös, Grundsund, Fiskebäckskil,
Lysekil, Malmön, Smögen och Gravarne samt på den inre linjen
Nösund, Rossön och Djupvik.
Under sommarmånaderna är seglationsprogrammet betydligt utvidgat,
främst med expressturer på Gravarnelinjen och ytterligare båtlägenheter
på linjen till Marstrand och Klädesholmen. Under sommaren 1952 hade
bolaget åtta fartyg i trafik, varav ett var förhyrt.
Bolagets seglationsintäkter under åren 1951 och 1952 har utgjort
902 000 resp. 978 000 kronor. Intäkterna fördelar sig till ungefärligen lika
stora delar på gods- och passageraretrafiken. Passageraretrafikens intäkter
är till större delen att hänföra till turist- och sommargästresor
under sommarsäsongen. De intäkter denna trafik tillför bolaget under
övriga delar av året är mindre betydande och härrör till huvuddelen från
samhällena på Klädesholmenlinjen och närtrafiken på Lysekil.
Bolagets betydelse för områdets befolkning ligger främst i dess funktion
som godstransportör. Av godsintäkterna, vilka under år 1952 uppgick
till ca 480 000 kronor, avser ca 20 procent den sydgående trafiken.
Transporterna i denna riktning består till större delen av konserver från
framför allt Gravarne, Lysekil, Gullholmen och Klädesholmen till Göteborg.
Av viss betydelse är härjämte transporter av förnödenheter för konservindustrien
från Lysekil till Gullholmen och Klädesholmen. Den norrgående
trafiken är den dominerande. Godset består av livsförnödenheter
och andra konsumtionsvaruartiklar till handlarna inom området samt råvaror
till konservindustrien. Även vissa slag av byggnadsmateriel, plåt
samt förnödenheter för fisket och jordbruket utgör nämnvärda transportobjekt.
Marstrandsholaget tillämpar samma frakttaxa för hela området oberoende
av transportens längd. Taxesättningen är differentierad efter varuslag
och sändningens storlek och varierar från 1: 30 till 5: 00 kronor per
100 kilo. Vissa större befraktare åtnjuter rabatter på utgående frakter. I
fraktkostnaden är inräknad anslutande lastbilstransport till godsemottagare
i kustlandet (ej i Göteborg). Gods avlämnas dock blott hos större
mottagare, såsom handlande. I vissa samhällen, som t. ex. Malmön och
Smögen, där lokaltransporter ej är anordnade, erhåller befraktarna i
stället viss nedsättning på fraktbeloppet. På Klädesholmen hämtas det avgående
konservgodset utan kostnader för befraktarna av en bolaget tillhörig
motorjakt för omlastning till linjebåten. Bolaget har i alla angöringsorter
kommissionärer, vilka omhänderhar fördelningen av godset, inkasserar
frakter in. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
7
Bolagets trafikområde ur godstrafiksynpunkt kan sägas omfatta större
delen av ön Tjörn, västra delarna av öarna Orust och Skaftö samt halvöarna
Stångenäset och Sotenäset jämte de mindre öarna Marstrandsön,
Åstol, Klädesholmen, Käringön, Gullholmen med Härmanö, Malmön samt
Smögen med Hasselön. Gravarne är beläget på halvön Sotenäset och tillhör
sålunda fastlandet. Lysekil utgör ändpunkt för bandelen Lysekil—
Munkedal och har därigenom direkt anknytning till järnvägen Göteborg
—Strömstad och därmed landets järnvägsnät i övrigt. Skaftö har färjeförbindelse
med fastlandet. Öarna Orust och Tjörn är sammanbundna med
varandra genom bro. Orust har fastlandsförbindelse medelst färjor vid
Svanesund på öns östra sida och vid Nötesund på öns nordspets. Den på
Koön belägna delen av Marstrands stad har väganknytning med fastlandet
genom färja vid Instö. Malmön beräknas sommaren 1953 få färjeförbindelse
till Tullboden på Herrenäset. Övriga av Marstrandsbolagets trafik berörda
öar har icke tillgång till obrutna landsvägskommunikationer.
De inom bolagets trafikområde bosatta trafikanterna är således i växlande
utsträckning hänvisade till sjötransporter för sina kommunikationsbehov.
De djupt inskurna vikarna medför emellertid att landtransportvägarna
i syd-nordlig riktning oftast är avsevärt längre än motsvarande
sjöförbindelser.
Området har två stora kommunikationsleder, den ena båtledes längs
kusten och den andra landledes, järnvägen Göteborg—Strömstad och den
parallellt härmed gående stora kustvägen. För att nå de sistnämnda förbindelserna
erfordras tvärgående land- eller kombinerade sjö- och landtransporter
med en längd av 3—4 mil.
Landtrafikmedlens högre hastighet, möjlighet till tätare turer och bättre
bekvämlighet — åtminstone under mera besvärliga väderleksförhållanden
— har redan nu medfört, att persontrafiken till övervägande delen övertagits
av dessa trafikmedel. Området har ett utvecklat bussnät, som är
anknutet till kust järnvägen. Busstrafiken ombesörjes till huvuddelen av
statens järnvägar. Med busslinjerna är kombinerat ett system av passbåtar,
som skapar ankytning med de mindre öarna. I de flesta fall utgår
trafikbidrag från bussföretaget till båtägaren.
Förhållandet mellan land- och sjöavstånden är vad beträffar transporterna
mellan Lysekil och kustsamhällena ännu mera ofördelaktigt än vad
gäller kustlandets förbindelser med Göteborg. Lysekil är emellertid centrum
för ett ganska omfattande nät av småbåtlinjer, vilka sammanbinder
staden med de närbelägna kustsamhällena.
Buss- och passbåtslinjerna är främst avsedda för personbefordran men
ombesörjer även transporter av mindre styckegods. I kombination med
busstrafiken finnes därjämte lastbilslinjer, som utför anslutningstransporter
till kustjärnvägen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Det på Göteborg baserade lastbilslinjenätet har icke den omfattning man
kunde ha anledning att vänta, vilket torde sammanhänga med att de tillståndsgivande
myndigheterna vid sin prövning tagit hänsyn till Marstrandsbolagets
kustlinjetrafik. Av kustorterna har samhällena på Orust,
Marstrand, Lysekil och Gravarne tillgång till dylik trafik, varjämte lastbilar
i beställningstrafik och s. k. firmabilar omhänderhar betydande transporter
inom området.
Beträffande godstransporterna och då främst massgodset har bolaget
även en betydande konkurrens från frakt jakter, såväl i irreguljär som mera
regelbunden fart. Jakterna har etablerat linjer på Göteborg. Samtliga kustsamhällen
har åtminstone under huvuddelen av året tillgång till minst en
sådan båtlägenhet per vecka.
Utredningen anför, att dess arbete enligt lämnade riktlinjer är begränsat
till att gälla trafikförhållandena under en övergångstid, intill dess
områdets vägförbindelser utbyggts. Enligt vad som framgår av direktiven
beräknas, att området efter utgången av en femårsperiod, räknad från år
1952, åtminstone till sin huvuddel skulle få godtagbara förhållanden i
detta avseende. De vägprojekt, som är avsedda att genomföras under denna
tidsperiod — dock troligen utsträckt över ytterligare minst ett år — utgöres
av ersättande av färjförbindelsen vid Svanesund med en bro till Tjörn/
Orust, bilfärja till Malmön samt enligt den lokala vägmyndighetens förslag
jämväl till Klädesholmen. Genom dessa åtgärder bedömes de av vägföretagen
berörda områdena i skälig utsträckning få möjlighet att tillgodose
sina transportbehov utan bidrag till trafikutövare. Enligt preliminära
planer avses att även öarna Gullholmen och Smögen skulle anknytas
till fastlandets vägnät. Genomförandet av dessa båda företag ligger dock
betydligt längre fram i tiden.
Utredningen har därför prövat, om transportförhållandena, innan föreliggande
projekt genomförts, är så otillfredsställande, att direkta understöd
från det allmännas sida till trafikföretag erfordras för att förbilliga
transporterna.
De av Marstrandsbolagets trafik berörda orterna med kringliggande
kustland har därvid av utredningen uppdelats i tre grupper med utgångspunkt
från orternas belägenhet på fastlandet, på ö med anknytning till
fastlandets vägnät medelst färja och på ö utan dylik förbindelse. Endast
för den tredje kategorien av samhällen bedömer utredningen transportläget
vara sådant, att trafikbefrämjande åtgärder fortsättningsvis behöver
vidtagas från det allmännas sida. Utredningen anför härom.
Den på Göteborg baserade båttrafiken, såväl den som uppehälles av
kustlinjerederiet som den som bedrives med motorjakter, möjliggör f. n.
samma fraktkostnader för dessa öar för det båtbefordrade godset som för
övriga kustsamhällen inom området. Ett nedläggande av kustlinjetrafiken
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
9
skulle innebära, att denna jämställdhet bortfaller beträffande det gods,
som icke lämpligen kan överföras till jakttransport utan måste befordras
medelst kombinerade lastbils- och båttransporter. Den till omlastning och
båttransport hänförliga merkostnaden kommer härvid att utgöra en avsevärd
del av den totala transportkostnaden. Hur stor den relativa fraktfördyringen
i så fall blir, låter sig för närvarande icke avgöras utan avhänger
bl. a. av den grad av samordning, som kan åstadkommas mellan de olika
kommunikationsmedlen. Den relativa ökning av transportkostnaderna,
som dock måste bli följden, kan bl. a. bidraga till en höjning av befolkningens
levnadskostnader och en försämring av de på öarna arbetande
konservindustriernas konkurrensvillkor, vilket kan leda till en åtminstone
partiell omlokalisering av dessa företag. Även övriga olägenheter, som
skulle medfölja ett nedläggande av kustlinjetrafiken, drabbar främst
ifrågavarande öar. Marstrandsbolagets passageraretrafik på Göteborg är av
störst betydelse för Åstol och Klädesholmen. De i kustlinjetrafiken insatta
båtarna erbjuder därtill i jämförelse med övrig nu tillgänglig båtmateriel
inom området bättre bekvämlighet och framför allt säkrare garantier
för att även under besvärliga väderleksförhållanden båttrafiken uppehälles.
Enligt utredningens bedömande erfordras fortsatta understöd från det
allmännas sida för att tillförsäkra här ifrågavarande öar med deras ur
transportsynpunkt dåliga läge tillfredsställande förbindelser med fastlandet
och dess huvudorter. Behovet av dylika åtgärder kommer att fortvara
intill den tidpunkt, då öarna blivit i kommunikationshänseende i
huvudsak jämställda med kustlandet i övrigt. De åtgärder, som kan ifrågakomma
från det allmännas sida, utgör fortsatt stöd till kustlinjetrafiken,
bidrag för att förbättra och förbilliga öarnas båtförbindelser med de närbelägna
anknytningspunkterna på fastlandet och på de med fastlandet förbundna
större öarna eller en kombination av dessa båda trafiklösningar.
Utredningen anser i princip, att en sådan trafikuppläggning bör eftersträvas,
som medför en anpassning av trafiken till det genom utbyggnaden
av områdets vägsystem successivt ändrade transportläget och som samtidigt
möjliggör en samordning med kustområdets transportapparat i
övrigt. Vid en dylik trafiklösning kommer kustlinjetrafikens nuvarande
transportuppgifter och då främst godstransporterna mellan Göteborg och
kustlandet att omhändertagas av landtrafikinedlen, kompletterade med
fraktjakter och passbåtar. För att få till stånd en sådan trafikuppläggning
från det allmännas sida måste främst förutsättningar skapas för ett vidgat
samarbete mellan inom området arbetande land- och sjötrafikföretagare.
Direkta bidrag kräves dessutom för att tillförsäkra öarna utan landsvägsförbindelse
med fastlandet rimlig likställdhet i transportavseende med
kustlandet i övrigt, dels i form av årliga driftsunderstöd och dels såsom
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
lån på fördelaktiga villkor för att möjliggöra en förbättring och utökning
av de befintliga småbåtsförbindelserna. I detta sammanhang framhåller
utredningen, att ändamålsenligheten av bilfärjeförbindelser till öarna
Klädesholmen och Gullholmen kan ifrågasättas. Med hänsyn till öarnas
säregna bebyggelsestruktur, innebärande bl. a. synnerligen dålig framkomlighet
för större fordon, torde de båda samhällena ha jämförelsevis litet
att vinna genom en sådan ordning. Med samma ekonomiska uppoffring
från det allmännas sida, som ett realiserande av färjprojekten innebär,
kan öarna förses med båtar, som är speciellt konstruerade för föreliggande
transportuppgifter och som därjämte åtminstone till en del kan omhänderha
trafiken på närbelägna öar (bl. a. Åstol och Käringön).
En dylik trafikomläggning är emellertid till sin natur tämligen tidskrävande
och måste föregås av ingående undersökningar och förhandlingar
med berörda trafikintressen. Ett omedelbart bortfall av den nuvarande
kustlinjetrafiken kan enligt utredningen fördenskull beräknas
medföra icke oväsentliga rubbningar särskilt i de mindre öarnas kommunikationer
och därjämte bidraga till en försämring av kommunikationsmöjligheterna
mellan kustsamhällena inbördes. Härtill kommer emellertid
ytterligare omständigheter, som enligt utredningens mening måste tillmätas
betydelse. Under utredningsarbetets gång har det nämligen visat
sig, att en av förutsättningarna för att Marstrandsbolaget överhuvud skall
fortbestå är, att det i varje fall under någon tid framåt tillförsäkras understöd
från det allmänna. Blir detta icke fallet, måste bolaget likvidera, varvid
allvarlig risk föreligger för att bolagets hela flotta skingras och området
berövas huvuddelen av sitt för turist- och sommargästtrafik lämpade
tonnage. Även om det icke ingår i utredningsuppdraget att beakta
dessa intressen, kan utredningen icke undgå att taga hänsyn till följderna
av en sådan utveckling, särskilt som härigenom ökade krav kommer
att ställas på de under högsommaren redan nu hårt ansträngda landtrafikmedlen,
varvid även den fast bosatta befolkningens transportvillkor
kommer att försämras. Med hänsyn härtill och då den trafik, som drives
av Marstrandsbolaget, för närvarande utgör en ingalunda oväsentlig del
av kustlandets kommunikationssystem, har utredningen funnit, att området,
under den förutsättningen att detta kan ske utan mera betydande
kostnader för staten, under ytterligare ett antal år framåt bör tillförsäkras
kustlinjetrafik.
Marstrandsbolaget redovisade för 1951 intäkter av 999 000 kronor och
kostnader av 1 584 000 kronor, varav 116 000 kronor utgjordes av avskrivningar.
Underskottet utgjorde sålunda 585 000 kronor. Mot detta belopp
stod statsbidrag om 400 000 kronor och bidrag från landstinget till modernisering
av bolagets tonnage om 100 000 kronor. Den till 1952 balanserade
förlusten belöper sig således till 85 000 kronor.
Kungl. Maj:ls proposition nr 136.
11
En delvis preliminär driftsredovisning för år 1952 upptager intäkter
om 1 002 000 kronor och kostnader om 1 585 000 kronor, varav dock enligt
bolaget 125 000 kronor är att hänföra till på vissa fartyg utförda förbättringsarbeten.
Detta belopp har angivits motsvara på året fallande avskrivningar.
I statsbidrag har bolaget erhållit 275 000 kronor. Årets förlust
utgör alltså ca 307 000 kronor. Trots att bolaget under den tid av två
år, som det uppehållit kustlinjetrafiken, tilldelats understöd av statsmedel
med 745 000 kronor (varav 70 000 kronor som förskott avseende
trafiken under januari — mars 1953) och därjämte av landstinget i Göteborgs
och Bohus län som bidrag och lån erhållit sammanlagt 200 000 kronor,
har det ekonomiska utfallet av dess verksamhet varit så otillfredsställande,
att det vid slutet av år 1952 måst inställa betalningarna och
inleda ackordsförhandlingar. Denna utveckling kan till avsevärd del förklaras
av faktorer, som legat utanför bolagets kontroll. De kraftiga kostnadsstegringarna
under första halvåret 1951 fördyrade avsevärt ombyggnadsarbetena
på de äldre fartygen och ökade priset för den beställda nybyggnaden,
m/s Marstrandsfjorden. Detta jämte bristande möjlighet att
erhålla mera långfristiga krediter bidrog till att bolagets likviditet snart
blev ansträngd. Förseningar med leveranserna från varven föranledde
kostnadsfördyringar och intäktsminskningar under år 1951. De ur väderlekssynpunkt
synnerligen dåliga somrarna 1951 och 1952 medförde, att
passagerarintäkterna kom att ligga betydligt lägre än bolaget haft skäl att
räkna med. Den hårda konkurrens, som bjudits framför allt från motorjakter,
har förhindrat bolaget att kompensera inträdda driftskostnadsökningar
genom tillräcklig höjning av frakttaxorna. I fråga om persontrafikavgifterna
har bolaget ej heller ansett sig kunna vidtaga annat än mindre
höjningar. Genom ombyggnader av vissa av de övertagna fartygen har
emellertid uppnåtts driftskostnadsbesparingar, som med förräntning och
tio procent avskrivning av kostnaderna för motoriseringen kan beräknas
ha legat i en storleksordning av 150 000 kronor för år 1952. Till en del
måste emellertid det otillfredsställande resultatet hänföras till bolagets
egna dispositioner. Seglationsprogrammet har sålunda icke utformats
med tillräckligt hänsynstagande till det tillgängliga trafikunderlaget och
möjligheterna att balansera intäkter och kostnader. Från hösten 1952 har
emellertid genom viss nedskärning av trafikprogrammet en förbättring
skett i detta avseende. De ekonomiska verkningarna härav har dock gjort
sig gällande med en betydande eftersläpning. Det av bolaget beställda
passagerarefartyget, m/s Marstrandsfjorden, var av skilda skäl icke lämpat
för kustlinjetrafiken. Det har dock lyckats bolaget att avveckla detta
engagemang utan egentliga förluster.
Utredningen har förhandlat med bolaget om förutsättningarna för dess
fortsatta uppehållande av trafiken. Enligt en till utredningen överlämnad
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
driftskalkyl för kalenderåret 1953 har bolaget på grundval av det nu gällande
trebåtarsprogrammet under lågsäsongerna och ett även under högsommaren
reducerat seglationsprogram räknat med ett underskott om
124 000 kronor, varvid dock endast inräknats fem procent avskrivning av
tonnaget. Det beräknade avskrivningsbeloppet överstiger blott obetydligt
vad bolaget är skyldigt att årligen amortera på erhållna banklån och
lämnar praktiskt taget icke något utrymme för en nödvändig konsolidering
av bolagets ekonomi. Den i kalkylen intagna riskmarginalen är därjämte
även i övrigt förhållandevis knapp. Bolaget har emellertid i en till
kalkylen fogad kommentar angivit möjligheter till kostnadsbesparingar
och intäktsökningar om sammanlagt ca 75 000 kronor. Utredningen vill
framhålla, att förutsättningarna för kalkylens hållbarhet främst sammanhänger
med utfallet av sommarseglationen. Av en beräknad årsintäkt av
omkring 900 000 kronor hänför sig ca 500 000 kronor till trafiken under
månaderna juni—augusti. Huvuddelen härav utgöres av intäkter av passageraretrafiken.
För uppnående av detta resultat med ett i förhållande till
tidigare år begränsat tonnage, synes en icke obetydlig ökning vara erforderlig
av passagerarefrekvensen i långlinjetrafiken. Så bör även kunna bli
fallet, under förutsättning att väderleksförhållandena blir något så när
goda. Till de riskmoment, som driftskalkylen innehåller, bör även räknas
de numera begränsade möjligheterna att disponera om passagerarefartygen
vid inträffade driftsavbrott för något av fartygen. Utredningen har likväl
ansett sig kunna grunda sitt ställningstagande på bolagets föreliggande
beräkningar.
Understödsbehovet för seglationsåret 1 april 1953—31 mars 1954 har
av Marstrandsbolaget angivits till 125 000 kronor. Bidragsbeloppen anses
därefter successivt kunna minskas. Förutsättningarna för bolagets fortsatta
verksamhet är förutom trafikbidrag att det erhåller lån för att sättas
i stånd att fullgöra vissa förfallna betalningsförpliktelser.
Utredningen har vid sina förhandlingar med bolaget utgått från en subventionsperiod
av högst sex år, motsvarande den tid som beräknats erforderlig
för färdigställande av broförbindelsen till Tjörn/Orust. Ifrågakommande
bidragsbelopp har av utredningen ansetts böra uppdelas på
ett fast årligt belopp och ett villkorligt bidrag, vars utfående göres beroende
av bolagets driftsresultat och utnyttjas för täckande av eventuellt
återstående förlust på trafikverksamheten och för att såvitt möjligt få till
stånd tio procent avskrivning av tonnaget. Med ledning av den av bolaget
redovisade kalkylen för år 1953 har utredningen ansett skäligt, att det
årligen utgående fasta bidraget bestämmes till 50 000 kronor och att under
seglationsåren 1953/54—1955/56 härjämte utgår ett villkorligt bidrag av
75 000 kronor per seglationsår. De sammanlagda understödsbeloppen
under sexårsperioden skulle således maximalt uppgå till 525 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
13
Bolaget har förklarat sig kunna godtaga den angivna subventionsplanen.
Vad angår frågan om lån till bolaget, har utredningen icke ansett sig
kunna tillmötesgå bolagets önskemål i detta avseende på annat sätt, än
att de på åren 1956/57—1958/59 belöpande fasta bidragen, sammanlagt
150 000 kronor, lämnas bolaget som lån mot inteckningssäkerhet i bolagets
fartyg redan under år 1953 för att sedan amorteras genom trafikprestationer
under de seglationsår bidragen avser.
Ett genomförande av denna subventionsplan skulle medföra en betydlig
minskning av de utgående årliga bidragsbeloppen i jämförelse med
de statssubventioner, som tilldelats bolaget under vart och ett av seglationsåren
1951/52 och 1952/53. Med hänsyn till att ett bortfall av kustlinjetrafiken
enligt utredningens uppfattning får konsekvenser även för
turist- och sommargästtrafiken har utredningen ansett, att förutsättningen
för att den skulle vara beredd att tillstyrka fortsatta bidrag till kustlinjetrafiken
vore att landstinget i Göteborgs och Bohus län deltoge i subventionsprogrammets
kostnader. Utredningen har för den skull upptagit förhandlingar
med representanter för landstingets förvaltningsutskott och
därvid uttalat sig för att landstinget borde bidraga med en tredjedel av det
beräknade subventionsbeloppet. Förhandlingarna har sedermera förts vidare
inom kommunikationsdepartementet.
Vid sammanträde den 13 december 1952 har förvaltningsutskottet beslutat
föreslå 1953 års landsting, att detta gentemot staten åtager sig att
i enlighet med av utredningen därom framlagt förslag bidraga med eu
tredjedel av de beräknade subventionerna eller med högst 41 667 kronor
för vart och ett av budgetåren 1953/54—1955/56 och med högst 16 667
kronor för vart och ett av budgetåren 1956/57—1958/59, tillsammans
högst 175 000 kronor, under villkor att av bolagets båtlinjer berörda orter
genom kommunala anslag eller på annat sätt bidrager till landstingets
kostnader med minst 10 000 kronor per år under tre år. Förvaltningsutskottets
beslut har fattats med 13 röster mot 2, varjämte 11 av de vid
sammanträdet närvarande 12 suppleanterna förklarat sig skola i landstinget
stödja ifrågavarande förslag. Garantier för uppfyllande av det uppställda
villkoret har numera ställts av berörda kommuner.
Under förutsättning dels att landstinget bifaller förvaltningsutskottets
förslag och dels alt Marstrandsbolaget förbinder sig att uppehålla ett av
staten och landstinget godkänt trafikprogram föreslår utredningen, att
till bolaget för budgetåren 1953/54—1958/59 utgår bidrag av statsmedel
med tillhopa högst 350 000 kronor. Av detta belopp skall enligt utredningens
förslag bolaget under budgetåret 1953/54 erhålla i bidrag högst
83 333 kronor, varav som fast belopp 33 333 kronor och såsom villkorligt
utgående understöd 50 000 kronor. Därjämte skall bolaget efter framställning
vara berättigat att mot inteckningssäkerhet i bolagets fartyg av stats
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
verket utfå ett räntefritt lån å 150 000 kronor såsom förskott på de för
budgetåren 1956/57—1958/59 beräknade bidragen från stat och landsting.
Det bör enligt utredningen härvid föreskrivas, att, om bolaget förklarar sig
icke vilja eller kunna fullfölja överenskommet trafikprogram, skall återstående
del av lånet förfalla till betalning. Med hänsyn bl. a. till att de
årliga bidragen till viss del gjorts beroende av bolagets driftsresultat, bör
som villkor vidare gälla, att en av Kungl. Maj:t i samråd med landstinget
utsedd granskningsman beredes tillfälle att fortlöpande följa bolagets
verksamhet.
Landstingets beslut i subventionsärendet beräknas föreligga i september
1953. Eftersom landstingets medverkan utgör en av förutsättningarna för
subventionsplanens genomförande, skulle i princip först härefter även den
på statsverket fallande delen av det till budgetåret 1953/54 hänförliga bidragsbeloppet
jämte förenämnda lån bli tillgängligt för bolaget. Enligt
utredningens bedömande kan emellertid förhållandena bli sådana, att
trängande behov föreligger för bolaget att redan vid budgetårets ingång
erhålla subventionsmedel. Utredningen anser, att bolaget bör beredas sådan
möjlighet.
Utredningens förslag är framlagt under den huvudförutsättningen, att
ett kustlinjerederi finnes att tillgå med förmåga att driva trafik i den omfattning,
som förut angivits. Då Marstrandsbolagets ackordsförhandlingar
ännu icke avslutats, har utredningen i dagens läge som en möjlighet haft
att räkna med att bolaget tvingas upphöra med sin verksamhet. Därest så
blir fallet och ingen annan företagare träder i dess ställe, måste andra utvägar
sökas för att tillgodose de mest trängande trafikbehoven främst
under lågsäsongen för samhällena på öarna i kustbandet. De genom kustlinjetrafiken
nu ombesörjda, mest angelägna transportuppgifterna kan
enligt utredningens mening någorlunda tillfredsställande fullgöras med
anlitande av andra kommunikationsvägar. Kostnaderna härför är svåra
att för närvarande precisera, men utredningen anser sig dock kunna räkna
med att föreliggande trafikbehov i skälig utsträckning kan tillgodoses
inom den kostnadsram, som beräknats för statens bidrag till kustlinjerederiet.
Därest denna fråga aktualiseras, torde den enligt utredningens
mening få bli föremål för närmare överväganden.
Med hänsyn till det ovissa läge, vari frågan om kusttrafikens anordnande
sålunda för närvarande befinner sig, anser utredningen det nödvändigt,
att Kungl. Maj :t vid framläggande av eventuellt förslag i ämnet till
innevarande års riksdag begär riksdagens bemyndigande att få disponera för
ifrågavarande ändamål anvisade medel på sätt som med beaktande av föreliggande
förhållanden prövas lämpligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
15
YTTRANDEN.
Statskontoret anför, att med hänsyn till de konsekvenser, som ett omedelbart
bortfall av kustlinjetrafiken skulle medföra för befolkningen inom
Marstrandsbolagets trafikområde, vill statskontoret icke motsätta sig att
staten lämnar finansiellt stöd till bolaget i enlighet med av utredningsmannen
förordade grunder.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar till, att vid de överläggningar,
som i skilda sammanhang förts angående kustlinjetrafiken,
från ortens sida kraftigt understrukits behovet av understöd till denna
trafik under ytterligare några år framåt, främst i avbidan på att områdets
vägförbindelser blivit bättre utbyggda. Föreliggande behov har nu ytterligare
styrkts genom utredningens promemoria, mot vilken länsstyrelsen
icke funnit anledning till någon särskild erinran. Länsstyrelsen tillstyrker
på det livligaste, att understöd till ifrågavarande trafik lämnas i enlighet
med i promemorian framlagda förslag.
Göteborgs och Bohus läns landstings finansberedning anför å landstingets
vägnar, att under nu rådande förhållanden skulle det för berörda
trafikområde medföra mycket svåra olägenheter, om den reguljära kustlinjetrafiken
nedlades. Även sedan de av Marstrandsbolagets trafik berörda
öarna fått sina fastlandsförbindelser tillfredsställande ordnade, torde
emellertid den reguljära kusttrafiken ha en stor uppgift att fylla icke blott
under sommaren, då passagerartrafiken sjöledes är oundgängligen nödvändig
för turismen, utan även vintertid, då lasttrafikbehovet tidvis icke
kan tillgodoses med mindre båtar. Beredningen är angelägen att understryka
kusttrafikens betydelse i dessa avseenden även på längre sikt, då
berörda orters legitima önskemål om goda fastlandsförbindelser på många
håll synes ha föranlett en alltför negativ inställning till denna trafik. Utan
att nu taga ställning till frågan, huruvida bolaget efter budgetåret 1958/59
under alla förhållanden bör lämnas utan stöd i någon form från det allmännas
sida, vill beredningen liksom utredningsmannen understryka
vikten av att bolaget under den nu föreslagna subventionsperioden inriktar
sig på att göra verksamheten självbärande. För att befrämja en sådan
utveckling och för att förhindra att kusttrafiken ovidkommande intressen
beredes möjlighet att påverka exempelvis uppläggningen av ett lämpligt
trafikprogram, torde det vara välbetänkt, att en av Kungl. Maj :t i samråd
med landstinget utsedd granskningsman i enlighet med utredningsmannens
förslag beredes tillfälle att fortlöpande följa bolagets verksamhet.
Beredningen tillstyrker även i övrigt utredningsmannens förslag och
bestyrker de uppgifter, som lämnats om förvaltningsutskottets behandling
av ärendet. Då i utskottet 24 av landstingets 46 ledamöter de facto bundit
sig att rösta för landstingsbidrag av den av utredningsmannen förutsatta
storleken synes icke staten ha anledning avvakta landstingets beslut, innan
subventionsmedel utbetalas.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Marstrands rederi aktiebolag, som uppger sig i huvudsak icke ha något
att invända mot utredningens resultat, finner förslaget om en av myndigheterna
utsedd granskningsman lämpligt. Vid den rationalisering av driften,
det nu gäller för bolaget att genomföra, kan det stundom bli fråga att
välja mellan vissa trafikanters önskemål och möjliga besparingsåtgärder.
Särskilt i dylika fall vore det för bolaget värdefullt att kunna rådgöra med
granskningsmannen.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen ansluter sig till utredningsmannens
åsikt, att vid ett bortfall av kustlinjetrafiken de öar, som saknar landsvägsförbindelse,
bör kompenseras genom en förbättring av förbindelserna till
närliggande fastland. I vilken utsträckning detta skall ske genom utbyggnad
av färj- och vägförbindelser eller genom passbåtsförbindelser
samt i vilken utsträckning statsbidrag bör lämnas till sistnämnda förbindelser,
kan inte avgöras utan närmare utredning. I anslutning härtill
understryker styrelsen, att den planläggning av skärgårdens förbindelser
på längre sikt, som bör genomföras innan åtgärder vidtages i syfte att omlägga
trafiken, kräver ett omfattande utredningsarbete, vilket med hänsyn
till kommunikationsfrågans nuvarande läge snarast bör påbörjas. Styrelsen,
som tillstyrker det av utredningsmannen framlagda subventionsprogrammet,
ifrågasätter om inte den angivna övergångstiden, sex år, kommer
att visa sig väl kort.
Departementschefen.
Skärgårdarnas kommunikationsbehov har under de senaste åren i olika
sammanhang varit föremål för utredning. De förslag, som härvid framkommit,
kan sägas främst ha syftat till att genom utbyggnad av skärgårdsområdenas
vägsystem söka få till stånd en ordning, enligt vilken
trafikuppgifterna i görligaste män ombesörjes genom landtransporter. Den
på fastlandets huvudorter baserade båtlinjetrafiken, vilken i växande utsträckning
blivit beroende av understöd från det allmänna för att kunna
uppehålla sin verksamhet, har bedömts böra så långt som möjligt ersättas
av landtrafikmedel, enbart eller i kombination med passbåtar. Den sålunda
eftersträvade utvecklingen beräknas så småningom ge till resultat
ett av landtrafilcföretagen uppburet, ekonomiskt självbärigt trafiksystem,
inom vilket underskott på vissa linjer eller linjedelar utjämnas av överskott
på trafiken i övrigt.
I propositionen 1952: 163 upptog jag till behandling de förslag till ordnandet
av skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet, vilka framlagts av 1949
års skärgårdstrafikkommission. För att under en av kommissionen förutsatt
övergångstid tillförsäkra vissa delar av skärgårdsområdet, vilkas trafik
icke omedelbart kunde omläggas till kombinerade land- och sjötransporter,
fortsatt på Stockholm baserad båtlinjetrafik har staten i överens
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
17
stämmelse med ett i nämnda pi''oposilion framlagt förslag förbundit sig att
tillsammans med den statsägda Roslagsbanan och landstinget i Stockholms
län bidraga till de understöd, vilka enligt ett mellan Stockholms stad och
Waxholmsbolaget trätfat avtal skall utgå t il 1 bolaget under sjuårsperioden
1 maj 1952—30 april 1959. På statsverket faller ett årligt belopp av
195 000 kronor, vilket dock kan göras till föremål för viss reglering i efterhand
med utgångspunkt trån förändringen i socialstyrelsens levnadskostnadsindex
sedan december 1951. För budgetåret 1953/54 kan medelsbehovet
beräknas till 201 000 kronor, varav 195 000 kronor utgör det till
seglationsåret 1 maj 1953—30 april 1954 hänförliga grundbeloppet och
återstoden, 6 000 kronor, tilläggsbidrag för tiden maj—december 1952.
Jag övergår nu till frågan om fortsatt statsbidrag till den numera av
Marstrands rederi aktiebolag uppehållna båttrafiken på Bohuskusten. I
statsunderstöd till trafiken inom detta område har under budgetåren
1947/48—1952/53 utgått sammanlagt 1 251 500 kronor, varav 745 000 kronor
för tiden den 1 januari 1951—31 mars 1953 till det nuvarande företaget.
Detta har därjämte från landstinget i Göteborgs och Bohus län som
lån och bidrag erhållit sammanlagt 200 000 kronor. Som jag anmälde i
propositionen 1952: 163 har jag av skilda skäl och då främst med hänsyn
till den ekonomiska belastningen för statsverket funnit det nödvändigt
att ompröva grunderna för den fortsatta subventioneringen av kustlinjetrafiken.
För detta ändamål tillkallade jag i fjol med Kungl. Maj:ts
medgivande en särskild utredningsman. Denne har bl. a. haft att pröva
om inte de trafikuppgifter, som Marstrandsbolaget ombesörjer för den
inom bolagets trafikområde bosatta befolkningen och där belägna industriföretag,
under en förutsatt övergångstid intill dess områdets vägsystem utbyggts
— med eller utan bolagets medverkan — kan fullgöras på ett för
staten mindre kostsamt sätt än om den nuvarande subventionspolitiken
fullföljes. Marstrandsbolaget hade vid förhandlingar med kommunikationsdepartementet
låtit förstå, att förutsättningar för eu självbärande
kustlinjetrafik redan förelåge, om denna begränsades huvudsakligen till
turistsäsongen. Utredningsmannen borde därför undersöka, vilket intresse,
som fanns hos trafikanter, landstinget och vederbörande kommuner, att
genom ekonomiska insatser eller garantier medverka till att kustlinjetrafiken
bibehölls under lågsäsongerna. Enligt sina direktiv skulle utredningsmannen
framlägga förslag om de åtaganden från statens sida, som
kunde befinnas påkallade med hänsyn till resultatet av verkställda undersökningar
och förhandlingar. Utredningsmannen har nu i en promemoria
lämnat eu redogörelse för områdets trafikförhållanden och Marstrandsbolagets
hittillsvarande verksamhet samt framlagt förslag om fortsatta
understöd till kustlinjetrafiken.
Marstrandsbolagets trafik omfattar sträckningen Göteborg—Gravarne.
2—487 53 Rihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 136.
Kungt. Maj:ts proposition nr 136.
Av utredningsmannens redogörelse framgår, att området, även kustlinjetrafiken
förutan, har ett tämligen rikt förgrenat kommunikationsnät med
tillgång i många fall till alternativa transportvägar för såväl gods- som
personbefordran. Icke någon av de orter, som beröres av kustlinjetrafiken,
är helt hänvisad till denna för sina förbindelser med fastlandets huvudorter.
Kustlinjetrafiken är närmast att beteckna som ett kompletterande
trafikmedel med främsta uppgift, bortsett från turist- och sommargästtrafiken
under sommarmånaderna, att ombesörja godstransporter
mellan Göteborg och kustsamhällena. För den bosatta befolkningens egna
resor spelar bolagets trafik i de flesta fall en förhållandevis underordnad
roll. Vid sin granskning av områdets kommunikationsförhållanden har
utredningsmannen kommit till den slutsatsen att endast för de öar, som
saknar bro- och färjeförbindelser, är transportförhållandena så pass otillfredsställande,
att statsunderstöd erfordras för att möjliggöra ett skäligt
tillgodoseende av föreliggande transportbehov. Vid valet mellan olika åtgärder
att i framtiden tillgodose dessa behov anser utredningsmannen i
princip, att en sådan trafikuppläggning bör eftersträvas, som medför en
anpassning av trafiken till det genom utbyggnaden av områdets vägsystem
successivt ändrade transportläget och som samtidigt möjliggör en
samordning med kustområdets transportapparat i övrigt. För att befrämja
en sådan trafikuppläggning erfordras från statens sida, förutom
åtgärder av samordnande natur, bidrag och lån till passbåtsföretagare för
att härigenom skapa förutsättningar för eu rimlig likställdhet i transportavseende
med kustlandet i övrigt. Utredningsmannen understryker emellertid,
att den av honom förordade trafikomläggningen är tämligen tidskrävande
och att ett omedelbart bortfall av kustlinjetrafiken kan beräknas
medföra icke oväsentliga rubbningar i särskilt de mindre öarnas kommunikationer.
Under utredningsarbetets gång har det därjämte visat sig
att en av förutsättningarna för att Marstrandsbolaget överhuvud skall
kunna fortbestå är att det tillförsäkras understöd från det allmänna. Sker
icke detta blir bolaget nödsakat att likvidera, varvid allvarlig risk föreligger
att området förlorar huvuddelen av sitt för turisttrafik lämpade
tonnage. Utredningsmannen anser sig inte kunna underlåta att även taga
hänsyn till följderna av en sådan utveckling och har därför på grundval
av en av Marstrandsbolaget redovisad driftskalkyl framlagt eu plan för
fortsatt stöd åt kustlinjetrafiken. Detta subventionsprogram, vilket godkänts
av bolaget, avser en sexårsperiod med ett årligt fast bidrag av 50 000
kronor. Under vart och ett av de tre första åren skulle kustlinjerederiet
därjämte vara berättigat till ett villkorligt bidrag om högst 75 000 kronor,
vars utfående skulle göras beroende av seglationsresultatet och utnyttjas
för att täcka eventuellt kvarstående underskott för året och för att
såvitt möjligt få till stånd en årlig avskrivning å tonnaget om tio procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
19
Marstramlsbolagets behov av ett lån för att kunna fullgöra vissa förfallna
betalningsförpliktelser har utredningsmannen inte ansett sig kunna tillgodose
på annat sätt än genom att föreslå att de på åren 1956/57—1958/59
belöpande fasta bidragen, sammanlagt 150 000 kronor, skulle lämnas bolaget
som lån mot inteckningssäkerhet i bolagets fartyg redan under år
1953 för att sedan amorteras genom avräkning av de successivt utfallande
bidragen för de nämnda seglationsåren.
Med hänsyn till kustlinjetrafikens betydelse för turist- och sommargästtrafiken
har utredningsmannen förutsatt att subventionsprogrammet skall
från statens sida göras avhängigt av att landstinget åtager sig att svara
för viss del av utgående bidrag. Landstingets förvaltningsutskott har efter
förhandlingar, vilka slutförts inom kommunikationsdepartementet, beslutat
att till 1953 års landsting ingå med förslag, att landstinget förbinder sig
att erlägga en tredjedel av de föreslagna årliga bidragsbeloppen till kustlinjerederiet.
Beslutet har i utskottet biträtts av över hälften av landstingets
samtliga ledamöter. Det av förvaltningsutskottet ställda villkoret,
att av kustlinjetrafiken berörda kommuner skall deltaga med viss del av
de på landstinget fallande understöden, har uppfyllts av dessa.
En ytterligare förutsättning för fortsatt kustlinjetrafik ligger emellertid
i att Marstrandsbolaget lyckas bemästra sina nuvarande ekonomiska
svårigheter. Av bolaget inledda förhandlingar med fordringsägarna om ett
ackordsförfarande hade vid avgivandet av utredningsmannens förslag ännu
inte slutförts, varför utredningsmannen som en möjlighet haft att räkna
med, att bolaget måste träda i likvidation. För den händelse så skulle bli
fallet och ingen annan företagare träder i bolagets ställe, föreslår utredningsmannen
att de till statsverket enligt subventionsplanen hänförliga bidragen
utnyttjas till att befrämja en trafikuppläggning med anlitande av
andra kommunikationsvägar. Enligt utredningsmannens mening bör härigenom
de av kustlinjetrafiken ombesörjda, mest angelägna transportuppgifterna
kunna utföras någorlunda tillfredsställande.
Resultatet av utredningsmannens undersökning har bekräftat de
förmodanden, åt vilka jag gav uttryck i propositionen 1952: 163, nämligen
att den bohuslänska kustlinjetrafikens betydelse för den bofasta befolkningen
och industrien inom berörda område tidigare i viss mån överskattats
och att statens ekonomiska engagemang i denna trafik fått alltför
stora proportioner. Kustlinjetrafikens betydelse för områdets transporthushållning
ligger, såvitt jag kan finna, främst i dess uppgifter inom
turist- och sommargästtrafiken under sommarmånaderna. Dess funktioner
för den inom området bosatta befolkningen och där arbetande industriföretag
blir alltmer begränsade. Jag är dock medveten om att ett fullständigt
nedläggande av kustlinjetrafiken i nuvarande läge kommer att
medföra vissa, icke oväsentliga rubbningar särskilt i de mindre öarnas
20
Kurtt/l. Maj:ts proposition nr 136.
kommunikationer, vilket kan motivera, att ett visst statligt stöd under
ytterligare några år utgår till denna trafik. Jag är därför beredd att i den
begränsade utsträckning, som ett tillstyrkande av utredningsmannens subventionsplan
innebär, medverka till att förutsättningar skapas för fortsatt
kustlinjetrafik.
Enligt planen skall till kustlinjerederiet under sexårsperioden 1 juli
1953—30 juni 1959 utgå sammanlagt högst 525 000 kronor, varav på staten
faller högst 350 000 kronor och på landstinget högst 175 000 kronor. Landstingets
andel av utgående subventioner skulle således utgöra hälften avbidragen
från staten. Det till staten för budgetåret 1953/54 hänförliga understödsbeloppet
omfattar dels ett fast bidrag av 33 333 kronor och dels
ett villkorligt utgående bidrag, maximerat till 50 000 kronor, d. v. s. sammanlagt
högst 83 333 kronor. Marstrandsbolaget skall därjämte vara berättigat
att av statsmedel under 1953 mot inteckningssäkerhet i förskott
utfå de på budgetåren 1956/57—1958/59 fallande bidragen från stat och
landsting, 150 000 kronor. Landstingets del av detta belopp, 50 000 kronor,
skall gottgöras statsverket de år, bidragen avser. Efter samråd med
chefen för finansdepartementet har jag funnit mig böra föreslå, att även
lånebeloppet bestrides från anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier.
För nästkommande budgetär bör alltså i detta anslag för kustlinjetrafiken
i Bohuslän inräknas ett belopp av (83 333 -f 150 000) 233 333 kronor, avrundat
till 234 000 kronor.
I enlighet med utredningsmannens förslag bör en särskild granskningsman
förordnas med uppgift att fortlöpande följa kustlinjerederiets verksamhet.
Dennes främsta uppgift blir att kontrollera att kustlinjetrafiken
i fortsättningen bedrives inom den ekonomiska ram, som står till buds.
Kostnaderna för granskningsmannen bör bestridas ur här ifrågavarande
anslag.
Marstrandsbolaget har ännu inte fått till stånd eu uppgörelse med sina
fordringsägare. Någon definitiv klarhet står således ännu inte att få i frågan
om och hur kustlinjetrafiken i fortsättningen kommer att bedrivas.
Det är därför tänkbart att, såsom utredningsmannen framhållit,
en annan lösning måste sökas för att i skälig utsträckning tillgodose de
mindre öarnas kommunikationsbehov. Jag förutsätter därför, att de i
första hand för kustlinjetrafiken avsedda statsbidragsmedlen, om så visar
sig nödvändigt, får användas till andra kommunikationsbefrämjande åtgärder
inom området.
Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1953/54 till stöd åt skärgårdsrederier
uppgår alltså enligt här redovisade beräkningar för Stockholmsområdet
till 201 000 kronor och för Bohuskusten till 234 000 kronor, således
sammanlagt 435 000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 136.
21
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
a) bereda riksdagen tillfälle yttra sig i anledning av vad
jag i det föregående anfört beträffande frågan om fortsatt
stöd till båtlinjetrafiken på Bohuskusten;
b) föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret 1953/54
under sjätte huvudtiteln till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisa ett reservationsanslag av 435 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
W. Hammargren.