Kuiigl. May.ta ■proposition nr 186.

1

Nr 126.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande statsbidrag till för söksdistrikt med enhetsskola,
to. to.; given Stockholms slott den 27 februari
1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas först en redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående försöksverksamheten.

Vidare föreslås för tiden 1952/53—1954/55 särskilda bestämmelser om
statsbidrag till försöksdistrikten, innebärande 100-procentigt statsbidrag
till ämneslärarlöner, 8-procentigt tillägg å skolbyggnadsbidrag, statsbidrag
till tjänstebostäder åt högstadiets lärare samt försökskostnadsbidrag med
15 eller 22 kronor per elev och år alltefter distriktets belägenhet i stad
eller på landsbygden. För budgetåret 1953/54 äskas anslag till försökskostnadsbidrag
med 156 000 kronor. Övriga särskilda bidrag avses skola belasta
redan äskade anslag till folkskoleväsendet.

Därjämte framlägges förslag till studiehjälp åt elever i försöksskolans
åttonde och nionde klasser, innebärande behovsprövade stipendier om i
regel högst 75 kronor i månaden. Till ändamålet äskas anslag för budgetåret
1953/54 med 600 000 kronor.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 sand. Nr ISO.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott dem 27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor
rörande statsbidrag till för söksdistrikt med enhetsskola, m. in. och anför
därvid följande.

I. Erfarenheter av den allmänna försöksverksamheten.

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskoleorganisation
i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen nr 70
nämnda år, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna.
Överstyrelsen har att inkomma med årliga redogörelser för de vid försöksverksamheten
gjorda erfarenheterna.

Verksamheten hade startat redan före riksdagsbeslutet i form av en till
folkskolans låg- och mellanstadium begränsad pedagogisk försöksverksamhet
av förberedande slag. Redogörelser för försöken läsåren 1949/51 har
tidigare meddelats (prop. 1951:136 s. 3, 1952:149 s. 93). För budgetåret
1951/52 anvisades å riksstaten ett reservationsanslag av 300 000 kronor
under rubriken Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m.

1. Försöken med enhetsskoleorganisationen.

Skolöverstyrelsen har nu inkommit med redogörelse för verksamheten
läsåret 1951/52. Försöken hade detta läsår inom de första försöksdistrikten
nått klass 7 och därmed förts upp på enhetsskolans högstadium.

Försöksverksamhetens omfattning läsåret 1951/52 framgår av tabellen
på nästa sida. Antalet läraravdelningar tillhörande försöksverksamheten

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

hade stigit till 682 från 379 föregående läsår och antalet barn i försöksavdelningarna
från 7 529 till 14 635.

För lärare på högstadiet inom försökskommunerna anordnade skolöverstyrelsen
sommaren 1951 en tvåveckors instruktionskurs, förlagd till Gripsholms
folkhögskola. Samma sommar anordnade överstyrelsen i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen en treveckors kurs för blivande yrkesvals -

Försöksdistrikt

Start-

Läraravdelningar med försöks-under visning

Antal

år

Lågstadiet

Mellan-

stadiet

Högstadiet

Summa

barn

1. Bollnäs landskommun.....

49

21

20

^_L''

41

693

2. Bollnäs stad..........

49

11

10

—

21

521

3. Burlöv .............

49

10

6

2

18

434

4. Hietaniemi...........

49

10

14

2

26

380

5. Huskvarna...........

51

10

5

— ''•

15

392

6. Hälsingborg..........

51

—

2

2

4

81

7. Laxå............

50

8

3

—

11

245

8. Lerum..............

49

10

15

2

27

638

9. Lillhärdal............

49

3

4

1

10

185

10. Linköping............

50

23

8

31

851

11. Lomma............

51

4

3

—

7

147

12. Mörbylånga..........

50

10

8

18

271

13. Nederkalix...........

51

26

24

-

50

633

14. Oland.............

49

12

17

3

32

687

15. Råneå..............

50

25

20

—

45

726

16. Skellefteå stad.........

49

7

7

2

16

394

17. Skön ..............

18. Stockholm:

50

18

12

—

30

673

a. Björkhagen .........

49

28

15

—

43

1132

b. Ny torp............

Öl

26

3

—

29

788

c. Västberga..........

50

22

12

—

34

904

19. Sundbyberg...........

51

20

8

—

28

763

20. Sura...............

49

14

8

3

25

564

21. Svedala.............

50

8

5

—

13

286

22. Timrå..............

49

15

21

5

41

933

23. Vifolka.............

49

10

13

2

25

465

24. Åhus..............

49

11

12

2

25

444

25. Österåker............

49

8

7

2

17

405

Summa

370

282

28

682

14 635

Anm. I den för Lillhärdal angivna summan ingår även 2 avdelningar av Dl-form med
tillsammans 22 lärjungar. Försöksverksamheten i Hälsingborg faller utanför den egentliga
enhetsskoleorganisalionen, då den delvis arbetar med frivilliga avdelningar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lärare på Breviksgården i Lidingö. Slutligen hölls under överstyrelsens
medverkan ett par kortare kurser, en i Mörbylånga, anordnad av folkskolans
lärarorganisationer, och en i Luleå, anordnad av samarbetskommittén
för försöksverksamheten i Norrbotten.

Som pedagogiska konsulenter för den regionala verksamheten var under
året 12 lärare anställda, av vilka 7 var övningsskollärare vid folk- eller småskoleseminarium,
2 folkskollärare, 1 småskollärarinna och 2 övningslärare.
I genomsnitt har under redovisningsåret varje försöksdistrikt haft besök
av någon av dessa konsulenter under 11 dagar. S. k. pedagogiska dagar
har anordnats ute i distrikten, flerstädes under samarbete med någon närbelägen
lärarutbildningsanstalt.

Inom den centrala skolmyndigheten företräddes försöksverksamheten av
två undervisningsråd. Dessutom var under året tre konsulenter för studieplans-
och instruktionsarbete samt en undersökningsexpert med halvtidstjänstgöring
knutna till försöksavdelningen.

Erfarenheterna från det tredje arbetsåret. Intrycken
av arbetet i klasserna 5 och 6 är i allt väsentligt oförändrade.
Intresset samlar sig detta arbetsår företrädesvis kring det just begynta
arbetet på högstadiet. Jag nödgas begränsa mig till att referera några huvudpunkter
och hänvisar i övrigt dels till handlingarna och dels till skolöverstyrelsens
publikation »Aktuellt» (1953 s. 1), där redogörelsen fullständigare
återgivits.

Enligt skolkommissionens planritning skulle studiegången differentieras
från och med klass 7. Lärjungarna skulle visserligen i nämnda ldass ha
de flesta ämnena gemensamt, men en viss valfrihet skulle finnas som förberedelse
till den längre gående differentieringen i de följande klasserna,
Närmare bestämt skulle lärjungarna kunna välja mellan tyska, en svensk
övningskurs och något praktiskt ämne. Undervisningen i tyska riktar sig
främst till de lärjungar, som tänkt sig en fortsatt teoretisk utbildning. Den
svenska övningskursen har till uppgift »att som komplement till undervisningen
i ämnet modersmålet uppöva elevernas färdighet att i tal och
skrift behandla svenska språket, förbättra deras förmåga att med behållning
läsa böcker och tidningar, odla deras litterära smak och hjälpa dem
att komma till rätta med individuella svårigheter på det språkliga området».
Såsom praktiskt tilläggsämne kan bland annat förekomma något
av ämnena hemkunskap, slöjd, trädgårdsskötsel, maskinskrivning och förberedande
verkstadsarbete.

De problem, som sammanhänger med lärjungarnas ämnesval, har dryftats
på konferenser mellan skolöverstyrelsen och distriktsöverlärarna, vilka
i sin tur i regel orienterat både lärjungarna och deras målsmän om valmöjligheterna.
Själva ämnesvalet har dock i första hand betraktats som en
hemmens angelägenhet. I de 11 skoldistrikt, där lärjungarna första gången
fick välja ämnen under läsåret, utföll tillvalen på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 5

Tillvalsämne

Gossar

Flickor

Samtliga

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

Tyska.............

147

43,6

207

62,0

354

ce

Öl

to

Praktiskt ämne.......

113

33,5

74

22,1

187

27,8

Svensk övningskurs.....

77

22,9

53

15,9

130

19,4

Summa

337

100

334

100

671

100

Vad man särskilt lägger märke till i denna tabell är, att den svenska
övningskursen visat sig vara så föga attraktiv. Även de praktiska ämnena
har visat svagare dragningskraft än mången kanske velat tro. Det vanligaste
praktiska ämnet har varit slöjd (59,l procent), därnäst maskinskrivning
(21,3 procent). Hemkunskap, bokföring, förberedande verkstadsarbete
och trädgårdsskötsel har också förekommit, men med väsentligt lägre anslutning.
I undantagsfall har andra praktiska sysselsättningar kunnat anordnas.

»Bristen på fackutbildade lärare och arbetslokaler har lagt hinder i vägen
för ett mera differentierat ämnesval», skriver en överlärare. »Under vår
och höst har emellertid en grupp gossar och en grupp flickor arbetat på
den s. k. jordbrukslinjen med husdjursuppfödning, odlingar, skogsplantering
och dylikt. En grupp gossar har under lärares ledning studerat motorer
och maskiner, som anskaffats av skolan. På en skolan tillhörig gård
har en grupp gossar utfört vissa arbeten, som kan rubriceras som byggnadshantverk.
»

Överstyrelsen finner det i viss mån oroväckande, att så många lärjungar
har föredragit tyska och därmed engagerat sig för två främmande språk.
»Att så många väija den tvåspråkiga ämneskombinationen hänger förvisso
nära samman med föräldrarnas önskan att för sina barn i det längsta —
vare sig de ha tillräckliga förutsättningar eller ej — hålla vägen öppen
till fortsatt teoretisk utbildning», säger överstyrelsen. Ämnesvalet behöver
dock icke nödvändigtvis vara definitivt. Från ett distrikt meddelas, att en
del lärjungar, som i klass 7 med mindre framgång läst tyska, i klass 8
kommer att välja något praktiskt ämne i stället.

Studiegångens differentiering väcker omedelbart vissa frågor om differentiering
även av lärjungematerialet. Så vitt av redogörelsen framgår har
det varit mindre vanligt att de olika avdelningarna vid flyttningen till
sjunde klassen fått bibehålla sin gamla sammansättning; i regel har lärjungarna
i större eller mindre utsträckning omgrupperats efter sitt ämnesval.
Inom vissa distrikt ställer man högre fordringar och begagnar mera
krävande läroböcker i vissa avdelningar, medan man försöker få fram förenklade
och mera praktiskt upplagda kurser för andra avdelningar. Från
ett distrikt meddelas, att man för tillträde till den tvåspråkiga avdelningen
av klass 7 har ställt krav på kvalificerade betyg — i allmänhet 13,5 poäng.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Dock har även en del lärjungar med lägre poäng intagits i dessa avdelningar,
om både lärjungen och föräldrarna påyrkat detta. Men i sådana fall
har båda parter noga erinrats om svårigheterna och om vikten av att bjuda
till i skolarbetet.

En av de överlärare, som sökt så vitt möjligt sammanhålla lärjungarna
i samma klassformationer som förut, konstaterar svårigheter särskilt i
engelska:

Intresserade och språkbegåvade elever har arbetat bra och gjort goda
framsteg. Andra elever har stagnerat eller liksom gett upp. Även i matematik
har vissa undervisningssvårigheter gjort sig gällande på grund av
den ojämna begåvningsstrukturen i klasserna. Mest tillfredsställande torde
erfarenheterna vara — förutom från modersmålsundervisningen — från
undervisningen i kristendom, geografi och andra s. k. orienteringsämnen.
I praktiskt arbete och i övningsämnen har inga som helst negativa erfarenheter
rapporterats, slutar överläraren.

För att undvika de olägenheter, som framträtt vid undervisningen i
engelska och matematik, ämnar man i detta distrikt ett kommande år
sammanföra de lärjungar, som förbereder sig för klasserna 9 a och 9 g, i en
särskild parallellavdelning och i en annan sammanföra de lärjungar, som
sikta på 9 y.

Jag återkommer till frågan om klassdifferentieringen i samband med
vissa erfarenheter, som gjorts vid de högre skolorna.

Skolöverstyrelsen har fortsatt sina undersökningar om intresseutvecklingen
hos lärjungarna. Det är en gammal iakttagelse, att intresset för skolarbetet
hos många lärjungar är i avtagande under förpuberteten; en utpräglad
pubertetskris kan leda till att en lärjunge helt revolterar mot skolan.
Då enhetsskoleförsöken nu omfattar tre år, är det möjligt att undersöka,
huru lärjungarnas inställning till olika ämnen och arbetsformer successivt
ändras och att därvid göra jämförelser mellan försöksdistrikten och
distrikt, som står utanför försöksverksamheten. Skolöverstyrelsen har sökt
utröna lärjungarnas inställning genom enkäter, som arrangerats på exakt
samma sätt under vart och ett av de tre åren. Undersökningen bekräftar
de mera osystematiska iakttagelser, som tidigare gjorts av lärarna. Det är
dock icke fråga om några mycket stora intresseförskjutningar. Överstyrelsen
försöker klargöra enkätresultatet genom att uttrycka det i skolornas
vanliga betygsskala: lärjungarna i klass 5 gav exempelvis engelskan det
förhållandevis höga »intressebetyget» AB; två år senare, i klass 7, hade de
sänkt det »med 0,54 standardpoäng» eller till Ba-f.

Skillnaderna mellan försöksdistrikten och jämförelsedistrikten är i de
flesta ämnen obetydlig. I ett ämne — samhällskunskap — finnes dock en
klart säkerställd intresseskillnad till försöksdistriktens favör. Det omvända
förhållandet tycks vara konstaterat i fråga om teckning; orsaken kan vara.
att detta ämne i försöksdistrikten har en lektion mindre per vecka i klass 7
än i jämförelsedistrikten.

Kungl. Maj:ta proposition nr 126. 7

Beträffande arbetsformerna framträder också vissa olikheter mellan försöksdistrikten
och jämförelsedistrikten. Lärjungarna i försöksdistrikten
gillar mer än sina jämnåriga i andra distrikt »att samarbeta i grupp inom
klassen», »att stiga fram för klassen och redogöra för något» och »att vara
med om diskussioner i klassen», medan lärjungarna i jämförelsedistrikten
intresserar sig mera för att »sitta och arbeta själv».

I överstyrelsens redogörelse för enhetsskoleförsöken redovisas vidare en
etapp av en pågående bredare lagd undersökning rörande ämnena modersmålet
och engelska. Syftet torde vara att i sinom tid kunna fastställa vad
som för olika lärjungekategorier har vunnits och förlorats genom införandet
av engelska i undervisningen. Resultaten kan väntas bli av betydande
intresse, när de sträckts ut över hela enhetsskolekursen. På undersökningens
nuvarande stadium kan jag inskränka mig till att hänvisa till handlingarna.

Slutligen berör skolöverstyrelsen enhetsskolans ställning som kommunal
institution. Att döma av överlärarnas rapporter är skolans samarbete med
de kommunala myndigheterna i allmänhet gott. Där en viss tvekan inför
skolreformen framträder bland kommunalmännen, synes den oftast bottna
i farhågor för ökade kommunala skolutgifter. Behovet av ökade statsbidragliar
också spontant framhållits i rapporterna från 18 av de 25 försöksdistrikten.
Kommunerna får vidkännas betydande kostnader för upprustning
av skol- och klassbibliotek, anskaffande av speciallokaler in. in. För
att få sökande till ämneslärartjänsterna på högstadiet har många försöksdistrikt
måst anstränga sig för att kunna erbjuda vederbörande fullgoda
bostäder. Gång efter annan återkommer överlärarna till det av skolkommissionen
år 1948 vid inbjudan till försöksverksamhet gjorda uttalandet,
att denna verksamhet, som är ett riksintresse, icke skulle åsamka kommunerna
ökade utgifter för skolväsendet.

För att få en mera samlad bild av kostnadsökningen har överstyrelsen
infordrat vissa ekonomiska uppgifter för femårsperioden 1940—51 från försöksdistrikten
och ett stort antal andra skoldistrikt, däribland också de
distrikt, som alltifrån början fått tjäna som jämförelsedistrikt vid olika
undersökningar. »Utvecklingstendensen framgår tydligt nog av det faktum,
att den kommunala utdebiteringen per skattekrona till skolväsendet år
1940 var 30 öre lägre i försöksdistrikten än i jämförelsedistrikten, men att
den År 1951 däremot var 40 öre högre i försöksdistrikten», sammanfattar
överstyrelsen denna del av rapporten.

Enhetsskoleorganisationen under innevarande
1 ii s ä r. Den normala inledningen till försök med enhetsskoleorganisation
är en förberedande pedagogisk försöksverksamhet
inom klasserna 5 och 0, första gången medgiven för en grupp skoldistrikt
år 1949. Med ett undantag — Bollnäs — har dessa skoldistrikt fullföljt
försöksverksamheten på högstadiet och nu organiserat åttonde klassen en -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ligt för enhetsskolan gällande föreskrifter. Dylik fortsatt försöksverksamhet
har under året medgivits jämväl de försöksdistrikt, som
startade 1950; dessa arbetar sålunda nu med enhetsskoleorganisation i
sjunde klassen.

Medgivande att anordna förberedande försöksverksamhet från och med
innevarande år har lämnats Gustafsbergs, Njurunda, Perstorps, Södertälje
och Töre skoldistrikt, varjämte Skellefteå stad erhållit tillstånd att vidga
försöksverksamheten till att omfatta även Skelleftestrands skolområde.
Inom Gustafsbergs skoldistrikt avser medgivandet även försöksverksamhet
på högstadiet.

Ett skoldistrikt — Rämmen — har redan nu erhållit tillstånd att påbörja
förberedande försöksverksamhet läsåret 1953/54.

Slutligen har en linje inom övningsskolan vid folkskoleseminariet för
manliga elever i Göteborg organiserats i viss anslutning till enhetsskolans
studiegång.

2. Utvecklingen utanför försöksdistrikten.

Enligt de riktlinjer för skolväsendets utveckling utanför försöksdistrikten,
som förelädes 1951 års riksdag, skulle nya statliga realskolor icke upprättas.
En breddning av realskolestadiet vore visserligen nödvändig med
lanke på de stora årskullarna från 1940-talet, men den borde ske i former,
som närmare anslöte sig till 1950 års riktlinjer för skolväsendets allmänna
utveckling. Enhetsskoleorganisationen kunde icke tillräckligt vidgas, så
länge den befann sig på försöksstadiet. Realskolelinjer måste i stället inbyggas
i folkskolan, treåriga kommunala realskolor borde kunna inrättas,
och avvikelser från folkskolans undervisningsplan borde få göras i den
utsträckning, som behövdes för att lärjungar, som genomgått sjätte klassen
med vissa kvalificerade betyg, skulle bli i stånd att direkt övergå till
klass 3° av femårig realskola och klass 2‘ av fyraårig realskola eller kommunal
mellanskola, i huvudsak så som det hade planerats i Stocksund.

Genom dessa varianter har på samma gång den av 1950 års riksdag
framhävda experimentsynpunkten i viss mån tillgodosetts: övergångstidens
erfarenheter torde bli allsidigare, än om man helt hållit sig till enhetsskoleorganisationen.
Utvecklingen utanför enhetsskoleorganisationen synes
därför förtjäna någon uppmärksamhet i detta sammanhang.

Treåriga kommunala realskolor har hittills icke kommit till stånd. Även
under det gångna året har kommunernas intresse varit koncentrerat på
anordningar för att möjliggöra en övergång från folkskolans klass 6 till
någon av klasserna 35 eller 24 och inrättandet av inbyggda linjer i folkskolan.

Anordningar, som i princip överensstämmer med Stocksund ssystemet,
har medgivits för Filipstad, Hälsingborg, Karlskrona och

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Trollhättan. I samtliga dessa fall gäller medgivandet lärjungar, som efter
avslutad sjätte klass i folkskolan önskar övergå till klass 2 i den fyraåriga
realskolan eller motsvarande klass i den femåriga. Övergången skall vara
prövningsfri för lärjungar, som deltagit i undervisningen i engelska och
uppfyller de betygsfordringar, överstyrelsen finner erforderliga. Jämkningarna
i folkskolans undervisningsplan skall hållas inom den ram, inom vilken
skolöverstyrelsen äger besluta. Vid försöken i Hälsingborg, som avser
en speciell vid högre allmänna läroverket för flickor upprättad treårig
parallell till den fyraåriga realskolan, har det varit möjligt att inskränka
kursjämkningarna till realskolestadiet. Skolöverstyrelsen har anbefallts att
i samband med sin årliga berättelse angående försöksverksamheten redovisa
de erfarenheter, som kommer att göras vid den här ifrågavarande
prövningsfria intagningen.

Principbeslut om inrättande av inbyggda realskolelinjer
har under det gångna året fattats på framställningar från Halmstad,
Skövde och Västerås. Den för närvarande otillräckliga skolorganisationen
på realskolestadiet skulle i dessa städer kompletteras med treåriga inbyggda
linjer i folkskolan. I Halmstad ger man dessa linjer praktisk betoning: det
skall inrättas en handelslinje, en teknisk linje och en hushållslinje. Studierna
på dessa linjer har tänkts leda fram till praktisk realexamen. I
Skövde skulle teoretiska och praktiska linjer leda fram till realexamen
resp. praktisk realexamen, i Västerås har man tänkt sig teoretiska linjer
och samtidiga försök med ett treårigt högstadium enligt skolkommissionens
riktlinjer.

De första försöken med treåriga realskolelinjer inom folkskolans
ram påbörjades för några år sedan inom vissa överlärardistrikt i Stockholm,
den s. k. 1947 års försöksverksamhet. Undervisning i engelska infördes
nämnda år i klass 5. Två år senare fördelades lärjungarna på eu
teoretisk och en praktisk linje. Den första årskullen på båda linjerna har
nu lämnat skolan, varvid lärjungarna på den teoretiska linjen undergått
realexamen.

Folkskoledirektionen i Stockholm torde längre fram komma att lämna
en ingående redogörelse för försöken. I en förberedande rapport meddelar
skoldirektören i Stockholm bland annat följande om de gjorda erfarenheterna: I

fråga om klasserna 5 och 0 har försöken endast inneburit, att engelska
språket införts som undervisningsämne med fem veckotimmar i klass 5
och sex veckotimmar i klass (i. I tre överlärardistrikt medtogs samtliga
elever i normalklasserna vid undervisningen i engelska, under det att i två
distrikt deltagandet fick bero av målsmännens önskan. I ett distrikt, där
alla varit med, sköttes undervisningen i klass 5 av en läroverkslektor.
Denne har uppskattat sitt resultat till ungefär % av det han kommit till
i en klass l5 vid ett allmänt läroverk. Då de flesta av de mera begåvade
barnen vid slutet av klass 4 hade övergått till högre skolor och samtliga

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 HG.

kvarvarande normalbegåvade barn medtagits vid undervisningen, anses
resultatet kunna betecknas som mycket tillfredsställande.

På den teoretiska linjen av klasserna 7—9 godkändes i realexamen
87 lärjungar av 100 anmälda. »I stort sett torde man kunna om läsårets
försök på den teoretiska linjen framföra det omdömet, att resultatet blivit
gott och att den på vissa håll befarade överansträngningen av eleverna uteblivit»,
säger skoldirektören.

På den praktiska linjen skiljer sig undervisningen i klass 7 från
undervisningen i de vanliga sjundeklasserna huvudsakligen genom att två
timmar maskinskrivning och fem timmar hushållsgöromål upptagits på
timplanen. I klasserna 8 och 9 har lärjungarna två till tre dagar i veckan
haft praktisk yrkesorientering eller förberedande yrkesutbildning och under
återstoden av veckan teoretisk undervisning i skolan. För lärjungarna i
klass 8 har den praktiska utbildningen i huvudsak varit förlagd till Stockholms
stads yrkesskola och för klass 9 till praktikplatser hos olika verk
och inrättningar samt i näringslivet. Fn av överlärarna framlägger på följande
sätt sina erfarenheter: »Klass 8. Samarbetet med yrkesskolan har i
stort sett gått friktionsfritt. I vissa fall kom eleverna ej till rätta med det
yrke de valt, varvid överflyttning till annat yrke någon gång företogs. Att
byta yrke under pågående läsår visade sig dock behäftat med vissa svårigheter
på grund av de luckor, som i sådant fall uppstod genom att eleven
inte från början deltagit i yrket. Klass 9. Elevernas val av yrke för den
förberedande yrkesutbildningen skedde i stor utsträckning efter erfarenheterna
av yrkesundervisningen i klass 8, och något ombyte av yrke ägde
inte rum i klass 9. Denna klass fick av alla lärare det omdömet, att det
var en ovanligt trevlig klass, något som givetvis sammanhänger med klassens
frivilliga karaktär. Eleverna i klasserna 8 och 9 förklarade sig i allmänhet
mycket nöjda med anordningen att gå tre veckodagar i den "vanliga’
skolan och tre dagar i yrkesundervisning.»

Skoldirektörens slutomdöme om försöket i dess helhet är, att läsårets
resultat varit gott och i stort sett motsvarat de förväntningar som från
början ställdes på försöket.

De inbyggda femåriga linjer, som tidigare i några fall inrättats,
har fortsatt sin verksamhet (Stockholms sångklasser m. fl.). Jämförelser
med de treåriga linjerna föreligger ännu icke.

3. Försöken vid högre skolor.

Vissa försök med differentiering av lärjungeklientelet efter begåvning
har förekommit vid fem skolor av läroverkstyp. Dessa undersökningar berör
en fråga, som är av allmänt intresse och som särskilt livligt brukar
diskuteras, när skolformer med helt ogallrat lärjungematerial är på tal.
Jag skall därför något dröja vid resultaten, ehuru de långt ifrån kan anses
som definitiva.

Vid samrealskolan i Lundby upprättades höstterminen 1951 tre avdelningar
av den femåriga realskolans första klass, och de intagna prövades
med simplextest. Lärjungarna fördelades så, att klass 1 x kom att bli en
homogen klass med högre intelligenskvot, klass 1 y en homogen klass med
lägre intelligenskvot och 1 z eu odifferentierad klass. Det visade sig, att de

11

Kungl. Mai ds proposition nr 126.

lärare, som undervisade i de båda senare klasserna, avgjort föredrog den
odifferentierade avdelningen 1 z. Fastän de svagast begåvade befann sig i
denna avdelning, gick arbetet där lättare än i 1 y, där det saknades toppbegåvningar.
De mindre begåvade rycktes med av de mera begåvade, så
att hela klassen kunde flyttas vid vårterminens slut. Rektor sammanfattar
sin uppfattning i följande ord:

»Vid grupparbete och individualiserande undervisning synes det vara
fördelaktigt för läraren med en uppdelning av eleverna i så homogena klasser
som möjligt, då eleverna i sådana klasser ha ungefär samma arbetstakt.
I allmänhet torde dock odifferentierade klasser vara att föredraga. Som
skäl mot en långt driven differentiering kan anföras, att eleven ute i samhället
alltid kommer att befinna sig bland människor på olika intellektuell
nivå. Vidare synes i en odifferentierad klass de svagare begåvade kunna
stimuleras av bättre begåvade kamrater.»

Dä klasserna fortfarande i det stora hela har samma sammansättning,
är det möjligt att fortsätta iakttagelserna ännu ett eller annat år.

Vid de övriga fyra läroanstalterna begagnades folkskolebetygen som
urvalsinstrument, och man sökte vid vart och ett av läroverken åstadkomma
en homogen klass på relativt hög betygsnivå. Arbetet i de så formerade
klasserna tycks ha gått lättare än i parallellavdelningama, men skillnaden
har icke alltid varit påfallande. Rektor vid högre allmänna läroverket
i Sundsvall slutar med att konstatera, »att vi med utgång från folkskolebetygen
ej lyckats skapa en i begåvningsavseende så homogen klass som
vi trodde, att vi skulle kunna göra».

Inför den stundande gymnasiereformen torde vidare några av de speciella
gymnasieförsöken kunna göra anspråk på intresse. Sådana försök har
bedrivits vid 12 högre allmänna läroverk. De går i stort sett ut på att
utröna effekten av en starkare koncentration av arbetet i vissa ämnen.

Vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm har för klassen
i dess helhet vissa ämnen (engelska och tyska på latinlinjen samt tyska,
franska, kemi och teckning på reallinjen) lästs med ökade timtal och avslutats
i näst högsta ringen, medan vissa andra ämnen i stället koncentrerats
till högsta ringen. Vid samtal med lärjungarna, som nu befinner sig i högsta
ringen, har rektor fått den bestämda uppfattningen, att det råder en allmän
belåtenhet:

»De ha känt stimulansen av att få mera helt och sammanhängande ägna
sig åt studierna i de icke obligatoriska språkämnena; de ha märkt, att det
är lättare att göra framsteg i språkstudier på det valda sättet; de ha funnit
större glädje vid den snart sagt varje vecka stegrade språkbehärskningen,
och deras kunskaper ha gett dem en större allmän säkerhet vid
språkbehandl ingen.»

Den positiva inställningen hos de flesta lärarna har under försökens
gång stärkts. Läraren i kemi anmärker, att det visat sig lättare hålla lärjungarnas
intresse vid makt även i en icke särskilt begåvad klass.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

I fråga om teckningsundervisningen innebär försöken, att ämnet får två
timmar i näst högsta ringen i stället för en timme i vardera av de båda
högsta ringarna. Teckningsläraren vid högre allmänna läroverket för flickor
på Södermalm, där i detta ämne motsvarande försök har anställts, ger
uttryck åt sin belåtenhet med resultatet:

»Såväl lärare som elever ha funnit denna koncentrerade undervisning
mycket gynnsam för arbetet. Intresse och arbetslust ha avsevärt ökats.
Man har sluppit från de svåra rubbningar, som genom de många skrivdagarna
drabba entimmesämnena i högre ringar och därmed vunnit ett
sammanhang och en arbetsro i studierna, som väsentligt påverkat arbetsresultatet.
Möjligheten att genomföra större och därigenom mera intresseväckande
uppgifter har ytterligare ökats genom att de båda veckotimmarna
kunnat förläggas i följd på en och samma dag.»

Vid sju av läroverken har vissa lärjungar individuellt fått avsluta studierna
i något ämne redan i näst högsta ringen, varvid en särskild prövning
har trätt i stället för studentexamen i detta ämne. Högsta ringens
kurs i ämnet har då inhämtats av lärjungarna i huvudsak på egen hand
men under kontakt med läraren och ofta med dennes hjälp under någon
timme i veckan. Metoden ställer stora krav på lärjungarnas förmåga att
självständigt organisera sitt arbete. Den allmänna meningen tycks vara,
att den ganska väl passar allmänt begåvade eller starkt specialintresserade
lärjungar men icke skulle lämpa sig för alla.

Försök pågår med vissa särskilda former för realexamen, nya praktiska
linjer i realskolan, fast linjedelning på flickskolans högstadium, »klassens
timme», läxfrihet och organiserad läxhjälp, undervisning i samhällslära i
realskolans lägre klasser, koncentration av geometriundervisningen till
realskolans högre klasser samt undervisning i språk och matematik utan
de vanliga skolskrivningarna. Slutligen har försök anställts med de arbetsmetoder,
som skolkommissionen rekommenderat för enhetsskolan. I fråga
om dessa försöksgrenar kan jag denna gång nöja mig med att hänvisa till
handlingarna.

4. Departementschefen.

De stora årskullarna från 1940-talet börjar nu vara framme vid den
ålder, där övergången till högre skolor brukar ske. Enhetsskolan kan icke
mottaga alla dessa lärjungar. Den befinner sig ännu på experimentstadiet
och kan icke utbyggas alltför mycket, innan erfarenhet har vunnits även
av arbetet på dess högsta stadium. Nya statliga realskolor skall å andra
sidan icke vidare inrättas. Under sådana omständigheter måste statsmakterna
visa förståelse för kommunernas strävan att utbygga folkskolans
högstadium med nya linjer av olika slag, även sådana som leda till allmän
eller praktisk realexamen.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

I viss mån tillgodoses därigenom även det krav på allsidighet i försöksverksamheten,
som uppställts av 1950 års riksdag. Sålunda torde den organisation
av treåriga praktiska linjer med praktisk realexamen som mål.
vilken har medgivits för Halmstads skoldistrikt, kunna ses som ett led i de
av 1950 års riksdag begärda försöken med olika former av praktiska realskolor
och deras anknytning till enhetsskolan, ehuru linjerna organisatoriskt
tillhör den gamla organisationen. Särskilt när det gäller de inbyggda
teoretiska linjerna, är dock experimentsynpunkten icke den dominerande.
Huvudmotiveringen ligger i det starka behovet av nya bildningsmöjligheter
på realskolestadiet i stället för de statliga realskolor, som icke längre
upprättas.

Den av skolöverstyrelsen meddelade tillvalsstatistiken från de första
försöksdistrikten ger vid handen, att icke mindre än 52,8 procent av lärjungarna
i sjunde klassen har valt den kombination, som närmast motsvarar
den nuvarande teoretiska realskolan. Procenten är hög, ehuru kanske
inte högre än man måst vänta. Höstterminen 1951 övergick icke mindre
än omkring 36 procent av årskullen till frivilliga högre skolor på realskolestadiet.
Av naturliga skäl är något högre tal att motse i distrikt, där alla
lärjungar skall fortsätta på realskolestadiet och sålunda måste träffa valet
mellan teoretisk och praktisk studiegång. Jag kan dock instämma med
skolöverstyrelsen i att siffrorna är »i viss mån oroväckande». Det brådskar
därför med realiserandet av det praktiska studiemål, som uppställdes vid
principbeslutet om enhetsskolan. Först nästa läsår har dock enhetsskolan
kommit så långt, att försöken med förberedande yrkesutbildning inom enhetsskolans
ram kan taga sin början. Det är av största vikt, att detta
arbete försiggår under så gynnsamma betingelser som möjligt.

Skolöverstyrelsens rapporter från försökskommunerna tyder på att dessa
anser sig icke ha erhållit den ekonomiska hjälp från statens sida, som skäligen
borde komma dem till del. Jag skall i det följande taga ståndpunkt
till statsbidragssystemet för försöksdistrikten.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1%6.

II. Statsbidrag till försöksdistrikten.

1. Inledning.

Till en början torde jag få lämna en sammanfattning av vad statsmakterna
hittills mera principiellt uttalat rörande statsbidrag till försöksdistrikten.

I propositionen 1950: 133 angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning
och lokala organisation anförde departementschefen (s. 17 f.) bland
annat följande.

Med spörsmålet om statlig eller kommunal skola sammanhänger frågan
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för skolväsendet.
Skolkommissionen har här endast helt allmänt uttalat, att dessa
kostnader böra så långt som möjligt åvila statsverket och att statens bidrag
bör utgå automatiskt utan närmare statlig prövning, så länge skolväsendet
hålles inom ramen för en av staten angiven minimistandard. Först i fråga
om utgifter därutöver bör bidragsrätten närmare prövas.

Kostnadsfördelningen är ett mycket invecklat problem, som det icke är
möjligt att utan föregående noggrann utredning taga ställning till. Hur
mycket staten å ena och kommunerna å andra sidan böra svara för och
om staten ens kan påtaga sig hela merkostnaden för skolreformen äro frågor,
som jag icke nu kan besvara. Jag kan endast rent allmänt framhålla,
att jag finner det önskvärt, att staten kan ikläda sig huvudparten av kostnaderna.
Detta synes angeläget för att ej bristande ekonomiska förutsättningar
på sina håll skola hindra eller försena reformens genomförande.

Under erinran om att den s. k. allmänna statsbidragsutredningen tillkallats
på våren 1949 för att utreda statsbidragssystemet i dess helhet, uttalade
därefter departementschefen, att resultatet av denna utredning syntes
böra avvaktas. Med hänsyn till den tänkta ordningen för skolreformens
genomförande syntes en lösning av statsbidragsfrågan ej vara överhängande.
Endast för försöksdistriktens del torde den aktualiseras relativt snart
men finge då lösas genom provisoriska bestämmelser.

Till och med läsåret 1950/51 var det tekniskt möjligt att tillämpa de
för den nuvarande folkskolan gällande statsbidragsbestämmelserna även
beträffande försöksdistrikten. Läsåret 1951/52 nådde försöksverksamheten
för första gången upp i enhetsskolans högstadium. Framför allt av den anledningen,
att undervisningen på högstadiet skall bestridas av ämneslärare,
måste då bland annat vissa nya statsbidragsbestämmelser tillskapas. Frågan
härom behandlades i propositionen 1951:155 angående anställningsoch
avlöningsförhållanden för vissa lärare vid skolor i försöksdistrikt m. in.
I fråga om merkostnaderna för försöksverksamheten på högstadiet uttalade
föredragande statsrådet därvid följande (s. 31).

15

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Försöksverksamheten är ett riksintresse, som icke bör medföra större
kostnader för de i verksamheten deltagande skoldistrikten än för andra liknande
distrikt eller större kostnader än försöksdistrikten eljest skulle ha
haft för sitt folkskoleväsende, om i stället för försöksskola inrättats 7-årig,
8-årig respektive 9-årig folkskola i vederbörande distrikt.

Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida (SU 126;
It skr 207).

Frågan om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för
försöksverksamheten berördes även av statsutskottet i dess utlåtande
1952: 174 i anledning av propositionen 1952: 149. Propositionen behandlade
i ett särskilt avsnitt vissa frågor om statsbidrag till försöksdistrikt med
statlig realskola. Utskottets åsyftade uttalande — vilket ej föranledde
någon riksdagens erinran — är av följande innehåll.

I anslutning till de uttalanden som vid 1950 års riksdag gjordes, berörande
den nioåriga enhetsskolan, vill utskottet framhålla, att det ekonomiska
stöd som lämnas till kommuner med försöksverksamhet av denna
art fastställes till sådana belopp, att kommunerna verkligen erhålla kompensation
för de ökade utgifter de påtagit sig för att bedriva en försöksverksamhet,
som måste betraktas som en hela rikets angelägenhet. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer detta problem
och för riksdagen framlägger de förslag, som förverkligandet av de av 1950
års riksdag gjorda uttalandena i ämnet kan påfordra.

De bestämmelser, som den 8 juni 1951 utfärdats med stöd av riksdagens
beslut i anledning av den förutnämnda propositionen 1951: 155 är av provisorisk
karaktär och gäller till och med läsåret 1953/54. Till den närmare
innebörden av dessa bestämmelser återkommer jag i ett följande avsnitt.
Redan här torde dock få lämnas följande sammanfattning.

Till försöksverksamhet på enhetsskolans lågstadium och mellanstadium
utgår statsbidrag enligt samma bestämmelser som för motsvarande stadium
av folkskolan. I fråga om försöksverksamhet på enhetsskolans högstadium
har staten påtagit sig hela kostnadsökningen i anledning av att
undervisningen ombesörjes av ämneslärare i stället för av folkskollärare.
Till uppförande av skolbyggnader för enhetsskolan, till anordnande av skolskjutsar
och inackordering, till förhyrande av skollokaler, till undervisningsmateriel
och till skolmåltider m. m. utgår statsbidrag enligt de för
folkskolan gällande bestämmelserna. Däremot utgår inget statsbidrag till
uppförande av tjänstebostäder för liirarna på högstadiet.

Beträffande försöksdistrikt med statlig realskola innebär riksdagens beslut
i anledning av propositionen 1952: 149 huvudsakligen följande. Samordnandet
av enhetsskolan och realskolan kan ske antingen genom att
realskolan successivt avvecklas och ersättes med enhetsskolans högstadium
eller på så sätt att realskolan bibehålies som en statlig sektion av skolväsendet
i kommunen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall
pröva vilket alternativ som skall användas. Vid det förra alternativet utgår
statsbidrag — utöver vad som följer av nyssberörda bestämmelser av
den 8 juni 1951 — enligt följande grunder. För det antal heltidstjänster

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

i läroämnen, vilket av skolöverstyrelsen prövas erforderligt för undervisningen
i realskolans tre högsta klasser läsåret före ombildningens början,
beräknas avdrag å statsbidraget på vanligt sätt enligt kungörelsen 1948:
208 angående statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare in. in.
Kommunen erhåller därefter av statsmedel ett fyllnadsbelopp, som för ombildningstidens
första år är en tredjedel och för det andra året två tredjedelar
av det beräknade avdragsbeloppet samt för tredje året lika stort som
detta belopp. De kostnader som eljest bestrides av termins- och inskrivningsavgifter
övertages av kommunen. Staten bidrager dock till ljus- och
vedkassornas utgifter med skillnaden mellan medeltalet av sådant bidrag
under de tre budgetåren närmast före ombildningens början och det belopp,
varmed bidraget i vanlig ordning utgår till den successivt krympande realskolan.
I det senare alternativet bibehålies den statliga realskolan. Termins-
och inskrivningsavgifter skall dock upphöra och motsvarande kostnader
övertagas av kommunen i den mån de ej täckes genom statens
bidrag till ljus- och vedkassan eller genom andra inkomstkällor.

Vidare må omnämnas följande. I en interpellation vid 1952 års riksdag
(prot. I: 15) till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet frågade
herr Thun, om statsrådet vore villig att företaga en allmän översyn av
statsbidragen till försöksdistrikten för enhetsskolan samt eventuellt förelägga
riksdagen förslag om att merkostnaderna för denna verksamhet om
möjligt helt måtte bäras av staten.

I mitt svar på denna interpellation gav jag min anslutning till de principiella
uttalanden i frågan om kostnadsfördelningen, som gjorts i propositionerna
1950: 133 och 1951: 155 och vilka här förut refererats. Gällande
bestämmelser beträffande merkostnaderna för lärarlönerna syntes mig tillfyllest.
I vissa distrikt visade sig emellertid kostnaderna för skolbyggnader,
skolskjutsar och skolmåltider på grund av försöksverksamheten bli större
än eljest. Den bestämmelsen, att statsbidrag ej skall utgå till uppförande
av tjänstebostad åt lärare på högstadiet i försöksdistrikt, syntes vidare
innebära stora olägenheter i en del fall. Vad som i dessa frågor framkommit
i olika sammanhang syntes mig utgöra skäl för en allmän översyn av frågorna
om statsbidrag till försöksdistrikten. Jag förklarade mig därför beredd
att med det snaraste låta föranstalta om en sådan översyn och om
möjligt underställa 1953 års riksdag de förslag, vartill översynen kunde
ge anledning.

Med vederbörligt bemyndigande tillkallade jag den 10 april 1953 sex
sakkunniga — överdirektören C. Tf7. Curtman, ordförande, ledamoten av
riksdagens första kammare, lantbrukaren L. D. Cassel, ledamoten av riksdagens
första kammare, chefredaktören A. K. Gillström, ledamoten av
riksdagens andra kammare, hemmansägaren N. Ivar Johansson, undervisningsrådet
N. B. Karnell och ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren L. A. Widén — för omprövning av grunderna för följande

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

statsbidrag på folkskoleväsendets område, nämligen statsbidragen till vissa
byggnadsarbeten, till tjänstebostäder och till anordnande av skolmåltider,
samt för utredning av vissa i samband därmed stående frågor.

Den 6 juni 1952 bär Kungl. Maj:t uppdragit åt nämnda sakkunniga att
tillika verkställa en allmän översyn av frågorna om statsbidrag till de skoldistrikt,
i vilka bedrives försök med nioårig enhetsskola, samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, vartill en dylik översyn
kunde anses ge anledning. De sakkunniga — som antagit benämningen
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område —
har i första hand verkställt sistnämnda översyn och den 20 januari 1953
avgivit utredning och förslag i ämnet. Häröver har yttranden avgivits
av de folkskolinspektörer, i vilkas inspektionsområden finnes försöksdistrikt,
av skoldirektören och förste folkskolinspektören i Stockholm samt
av skolöverstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket ävensom av
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, varjämte
1952 års yrkesutbildningssakkunniga inkommit med framställning i visst
avseende.

2. Gällande bestämmelser om statsbidrag till
försöksdistrikten.

Av en av de sakkunniga lämnad redogörelse för den huvudsakliga innebörden
av de statsbidragsbestämmelser, som utfärdats den 8 juni 1951 och
gäller till och med budgetåret 1953/54, må här återges följande.

Beträffande lärarlöner inom försöksskolornas högstadium gäller, att statsbidrag
utgår till avlöning åt ämneslärare efter samma grunder som till
avlönande av folk- och småskollärare, till arvoden åt timlärare i den utsträckning
skolöverstyrelsen bestämmer samt till avlöning åt övningslärare

1 enlighet med vad som tillämpas för övningslärare inom folkskolan. Detta
innebär att de kostnader för lärarlöner, som faller på kommunerna, i regel
utgöres av dels kommunbidrag för varje hel ämneslärartjänst till samma
belopp, som enligt 3 § 4 mom. kungörelsen 1948:208 skall avdragas från
statsbidraget för folkskollärartjänst (1 000—2 200 kronor per år beroende
på hyresgruppen), dels arvoden till timlärare i den mån kommunen anlitat
sådana utöver det antal timlärartimmar, som skolöverstyrelsen fastställt,
dels ock 22 procent av kostnaderna för avlönande av övningslärare.

Till anskaffande av skollokaler för försöksskolas högstadium och till den
första uppsättningen inventarier för vissa lokaler utgår statsbidrag enligt
kungörelsen 1945: 882. Statsbidraget bestämmes på samma sätt som för
folkskoleväsendet och utgår således med lägst 35 procent och i regel högst
80 procent av de godkända kostnaderna.

Till anskaffande av tjänstebostad åt högstadiets lärare utgår icke statsbidrag.

Statsbidrag till andra ändamål än de nu nämnda utgår för försöksskolas
högstadium efter samma grunder som för folkskolan. Detta innebär bland
annat följande.

2 — Uihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 126.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Statsbidrag till fria läroböcker och förbrukningsmateriel utgår enligt kungörelsen
1946: 292. Enligt 1 § kungörelsen må skoldistrikt för nu ifrågavarande
ändamål årligen åtnjuta statsbidrag med 12 kronor för varje lärjunge,
som vid slutet av föregående läsår var inskriven och åtnjöt obligatorisk
undervisning vid folk- eller småskola eller frivillig sådan undervisning,
motsvarande sjunde eller åttonde skolåret. I överensstämmelse med dessa
föreskrifter erhåller således försöksdistrikt statsbidrag med 12 kronor för
lärjunge även för högstadiet.

För undervisningsmateriel utgår bidrag enligt kungörelsen 1947:400. I
1 g kungörelsen föreskrives, att skoldistrikt må till kostnaderna för tillhandahållande
av annan undervisningsmateriel än som avses i nyssnämnda
kungörelse 1946: 292 årligen erhålla statsbidrag med 60 kronor för varje
lärara vdelning av A- eller a-typ, 110 kronor för varje läraravdelning av
Bl- eller b-typ, 160 kronor för varje läraravdelning av B2-typ och 200
kronor för varje läraravdelning av B3- eller D-typ. Detta torde innebära,
att försöksdistrikt för högstadiet erhåller statsbidrag med 60 kronor för
varje läraravdelning.

Bestämmelserna rörande skolskjutsar är givna i kungörelsen 1947: 346.
Enligt 1 § kungörelsen utgår statsbidrag, då genom anordnande av skolskjuts
besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstår,
samt vidare, då medelst skolskjuts undervisning kan beredas barn i
skola av högre form än den, de annars skulle tillhöra, eller eljest förbättring
av skolväsendet kan ernås; allt under förutsättning att den skolorganisation,
som föranleder skjutsanordningen, prövas lämplig och befinnes
icke medföra oskäliga kostnader för statsverket, att skolvägens längd gör
skolskjuts erforderlig samt att skolförbättringen icke kan på annat sätt
åstadkommas med lägre kostnader. Statsbidrag utgår jämväl där allenast
lång eller besvärlig skolväg åberopas sasom skäl. Storleken av statsbidraget
bestämmes enligt 2 § till åtta tiondelar av skoldistriktets styrkta verkliga
kostnader för skjutsarna, därvid dock den kostnad, varå 80 procent
skall beräknas i statsbidrag, vid s. k. självskjutsar skall bestämmas på visst
närmare angivet sätt. Dessa bestämmelser gäller även den skolskjutsverksamhet,
som blir nödvändig på grund av hänvisning av lärjungar till distriktets
centralskola.

För inackordering av skolbarn utgår statsbidrag enligt kungörelsen 1943:
538. Statsbidrag erhålles under i kungörelsen angivna förutsättningar med
åtta tiondelar av skoldistriktets kostnader för inackorderingen. Vid inackordering
i skolhem eller arbetsstuga skall kostnaden enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 19 oktober 1951 från och med den 1 januari 1952 tills
vidare anses motsvara 3 kronor för varje dag. Detta belopp skall dock
minskas med 50 öre, om barnet deltager i skolmåltider, som anordnats
med statsbidrag. Enligt nu ifrågavarande kungörelse utgår statsbidrag till
inackordering av elever på högstadiet, vilka är bosatta minst 6 km från
närmaste skola. Med »närmaste skola» avses skola av såväl A-formen som
Bl-formen. Tveksamhet kan råda, huruvida kungörelsen i sin nuvarande
lydelse fullt täcker samtliga de fall, som nu kan uppstå vid försöksverksamheten.

Statsunderstöd till skolbibliotek utgår enligt kungörelsen 1930: 15. Lhrderstödet
är konstruerat med en lägsta gräns av 15 kronor och en högsta
gräns av 1 000 kronor och iir avsett både till upprättande och underhåll
av ett skolbibliotek eller system av bibliotek (huvudbibliotek med filialer).

19

Ktingl. Maj:it proposition nr 126.

Statsunderstödet utgår dels som allmänt grundunderstöd dels ock såsom
tilläggsunderstöd, varvid dock det sammanlagda understödet till ett bibliotek
icke får överstiga bibliotekets ortsbidrag (det lokala bidraget) för samma
år. Grundunderstödet utgår med lika stort belopp som ortsbidraget
upp till 400 kronor samt därutöver efter en i förhållande till ortsbidraget
sjunkande skala. Tilläggsunderstöd är av två slag och utgår var för sig eller
båda tillsammans, tilläggsunderstöd I för handbokssamling och till högst
hälften av det belopp, varmed ortsbidraget överskjuter grundunderstödet
samt tilläggsunderstöd II för bibliotekspersonal och med högst hälften av
det belopp, varmed ortsbidraget överskjuter grundunderstödet, dock med
högst en tredjedel av den till egentlig bibliotekspersonal utgående ersättningen.

För försöksverksamheten gäller emellertid tills vidare särskilda av Kungl.
Maj:t den 22 juni 1951 meddelade bestämmelser. Skoldistrikt, i vilket försöksverksamhet
i anslutning till 1946 års sko Ikommissions principförslag
pågår och omfattar distriktets samtliga skolor, åtnjuter i enlighet härmed
understöd av statsmedel för upprättande och underhåll av skolbibliotek
med lika. stort belopp för år som ortsbidraget, dock med högst 3 kronor
50 öre för varje lärjunge, som vid vårterminens slut det arbetsår, för vilket
statsunderstöd sökes, var inskriven och åtnjöt undervisning vid folk- eller
småskola inom distriktet. Försöksdistrikt torde således för nu ifrågavarande
ändamål kunna uppbära högst 3 kronor 50 öre för lärjunge i försöksverksamhetens
samtliga stadier. Det är emellertid att märka att de nyss
berörda, för folkskola gällande bestämmelserna, om statsunderstöd till skolbibliotek
icke upphävts för försöksdistriktens vidkommande vid utfärdande
av de särskilda bestämmelserna för försöksverksamheten. Ett försöksdistrikt
anses därför kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd alternativt
efter de av nu angivna bestämmelser, som för distriktet ställer sig
förmånligast. De särskilda bestämmelserna torde emellertid så gott som
genomgående ställa sig fördelaktigast för försöksdistrikten, eftersom motsatsen
blir fallet endast då elevantalet är relativt litet. Emellertid må erinras,
att för de distrikt, som bedriver försöksverksamhet partiellt inom
distriktet, endast de för folkskola gällande bestämmelserna kan tillämpas.

Statsbidrag till anordnande av skolmåltider utgår enligt kungörelsen
1946:553. Bidraget utgör två tiondels procent av bidragsunderlaget för
varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets eller kommunens skatteunderlag
för redovisningsåret understiger 50 skattekronor per innevånare.
Bidragsunderlaget skall i regel utgöra 70 öre för varje måltid, som enligt
kungörelsens bestämmelser utspisats under redovisningsåret, vilket bidragsunderlag
således tillämpas även beträffande försöksdistrikt. Enligt vissa
bestämmelser i kungörelsen utgår statsbidrag även till kostnaderna för
anskaffande av inventarier för skolmåltids verksamheten dels såsom engångsbidrag,
dels ock såsom tilläggsbidrag.

I anslutning till denna redogörelse för de väsentligaste statsbidragsändamålen
erinrar de sakkunniga om följande.

Den 27 augusti 1951 har Kungl. Maj:t bland annat medgivit försöksdistrikt
rätt att till förstärkande av undervisningen i vissa kunskaps- och
övningsämnen tills vidare från och med liisåret 1951/52 vid försöksskola
uppdela vissa läraravdelningar i tvä grupper under visst antal veckotimmar
samt att upprätta särskild undervisningsgrupp i tillvalsämne, därest
minst 5 lärjungar anmält sig skola deltaga i undervisningen. Statsbidrag

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 126.

utgår till kostnaderna dels för undervisning, som anordnas på grund av
dessa medgivanden, och dels för två veckotimmars undervisning i annat
ämne än slöjd i läraravdelning tillhörande klasserna 5 och G vid försöksskola
ävensom i läraravdelning, vari sådan klass ingår.

3. Försöksdistriktens synpunkter på
statsbidragsfrågorna.

De sakkunniga har genom besök i vissa försöksdistrikt samt genom överläggningar
med representanter för samtliga försöksdistrikt, av verksamheten
berörda folkskolinspektörer och representanter för skolöverstyrelsens
försöksavdelning sökt skaffa sig säker och ingående kännedom om distriktens
synpunkter på statsbidragsfrågorna. Av de sakkunnigas redogörelse
för vad därvid framkommit inhämtas huvudsakligen följande.

Sedan försöksverksamheten nått och en tid bedrivits på högstadiet, anser
försöksdistrikten sig kunna konstatera, att kommunernas anpart av kostnaderna
för lärarlöner väsentligt ökats på grund av flera samverkande omständigheter.
Genom att ämneslärarnas undervisningsskyldighet är mindre
än folkskollärarnas, ökas antalet lärare och därmed även antalet kommunbidrag.
Vidare ökas antalet övningslärare, vilket ur kommunal synvinkel
ter sig oförmånligt på grund av att kommunerna enligt gällande regler
för statsbidrag till avlöning åt övningslärare måste själva bära 22 procent
av övningslärarnas lön. — Bestämmelserna om uppdelning av undervisningsavdelning
samt upprättandet av särskild undervisningsgrupp medför
också ökat behov av lärare och därmed ökade kostnader för kommunerna.
— I samband med den förberedande yrkesundervisningen beräknar distrikten,
att särskilda tillsyningsmän, s. k. handledare, erfordras på arbetsplatserna
för elevernas praktiska övningar.

Försöksdistrikten anser det rimligt och rättvist att statsbidrag till tjänstebostäder
också skall utgå för högstadiets lärare.

I fråga om byggnader för skollokaler framhåller försöksdistrikten nödvändigheten
av att för undervisningsplanens genomförande disponera flera
och större, för grupp- och specialarbeten lämpliga undervisningslokaler,
exempelvis teckningssal, grupprum, biblioteks- och läsrum, lokaler för undervisningen
i hemkunskap, musikrum, naturkunnighetssalar, samlingssalar,
större och flera materielrum, metallslöjdsalar, förläggningsbaracker
för skoglig yrkesutbildning samt vissa lokaler för jordbruksundervisning.
Distrikten kräver, att av försöksverksamheten orsakade merkostnader för
anskaffande av skollokaler helt skall bäras av statsverket. Distrikten konstaterar
vidare, att försöksverksamheten ökat behovet av utrustning av
skollokalerna, och hävdar, att nu gällande kungörelse måste justeras med
hänsyn till enhetsskolans krav, särskilt i fråga om behovet av inventarier
för den förberedande yrkesundervisningen. Vidare framhålles, att behov
föreligger av laborationsutrustning i ämnena fysik, kemi och biologi i en
helt annan utsträckning än tidigare i folkskola, där materielen utnyttjas
enbart för lärarens demonstrationsexperiment. — Såsom ett viktigt önskemål
betecknas, att statsbidrag till utrustning av skollokaler också skall
kunna utgå för anskaffning av inventarier, som skall användas i redan
befintliga lokaler.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

De 12 kronor för lärjunge och år, som för närvarande utgår i statsbidrag
till fria läroböcker och förbrukningsmateriel anser försöksdistrikten icke
vara på långt när tillräckliga. Distriktens beräkningar rörande de av försöksverksamheten
orsakade merkostnaderna har emellertid givit synnerligen
varierande resultat, nämligen från 14 till 105 kronor per lärjunge
och år. Det påpekas, att böckerna för försöksverksamheten fördyras genom
att upplagorna är små. Även förbrukningsmaterielen blir dyrare, särskilt
genom den experimentverksamhet man måste ha inom försöksdistrikten.

Samtliga försöksdistrikt menar, att det även beträffande anskaffning
och underhåll av undervisningsmateriel rör sig om betydande merkostnader.
Även härvidlag skiljer sig emellertid distriktens uppskattningar av
kostnadsbeloppen avsevärt, fastän icke i samma grad som i fråga om fria
läroböcker. Uppskattningarna varierar från 5 kronor till 18 kronor 25 öre
per elev och år.

Försöksdistrikten framhåller, att centraliseringen av skolgången på högstadiet
ökar kostnaderna för skolskjutsar väsentligt. Ett distrikt håller
före, att kostnadsökningen för skolskjutsar och inackordering är för landsbygdens
distrikt den största merutgiften för försöksverksamheten. Distrikten
åsamkas vidare särskilda resekostnader för elever i den förberedande
yrkesundervisningen, vilka måste färdas till sin arbetsplats och ofta gör
det enskilt och även till plats utanför kommunen.

En upprustning av skol- och klassbibliotek anses allmänt av distrikten
vara nödvändig. Många distrikt uttalar sig för att en mera engångsmässig
upprustning på förslagsvis tre år skall genomföras, varefter man skulle
återgå till det normala anslaget. Det nuvarande anslaget anses otillräckligt.

Kostnaderna för skolmåltider beräknas stiga genom införandet av den
förberedande yrkesundervisningen. Särskilda anordningar måste nämligen
träffas för elevernas skolfrukost, då de vistas för praktiskt arbete hos arbetsgivare
på så långt avstånd från skolbespisningslokalerna, att de inte
hinner besöka den vanliga utspisningen.

Försöksdistrikten framhåller vidare, att en ökning också skett av sådana
kostnader, till vilka statsbidrag hittills icke utgått. Distrikten synes vara
av den meningen, att statsverket bör träda in som kostnadsbärare även härvidlag.
De kostnader, som avses, är främst administrationskostnader såsom
ersättningar av olika slag till ledamöter av folkskolestyrelsen och dess
nämnder, kostnader för skrivhjälp och kvalificerad assistent till distriktsöverlärare,
avlöning av vaktmästare samt kostnader för föräldramöten.
Vidare pekas på kostnaderna för bränsle, lyse och renhållning. Det betonas
även, att kommunerna har att svara för betydande kostnader i samband
med lärarnas fortbildning.

4. Principiella synpunkter på frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

Försölcsdistriktens ståndpunkt beträffande kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun sammanfattas av de sakkunniga sålunda.

Försöksdistrikten synes icke vilja acceptera det av föredragande statsrådet
i propositionen 1951: 155 gjorda uttalandet, alt med merkostnader

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

borde förstås den ökning av kostnaderna, som genom försöksverksamheten
åsamkas skoldistrikten utöver kostnaderna för 7-årig, 8-årig eller 9-årig
folkskola. Den av distrikten företrädda meningen synes i stället vara att,
eftersom distrikten utan försöksverksamhet icke skulle ha infört längre
skolgång än 7-årig folkskola — vilket ett par kommuner till och med funnit
lämpligt att fastslå i särskilt protokollsuttalande i samband med fattandet
av beslutet om försöksverksamhetens påbörjande — bör såsom merkostnader
anses, förutom de särskilda försökskostnaderna upp till och med
7:e klass, samtliga distriktets kostnader för 8:e och 9:e klasserna.

I anslutning till av statsmakterna gjorda principuttalanden i frågan utgår
de sakkunniga från att med merkostnader för försöksverksamheten
närmast bör förstås de kostnader, som genom densamma åsamkas kommunerna
utöver vad de eljest fått bestrida, om de i stället för försöksskola
hade haft 7-årig, 8-årig respektive 9-årig folkskola. De sakkunniga anför
vidare bland annat följande.

I praktiken är det omöjligt att på ett betryggande sätt beräkna storleken
av merkostnaderna för försöksverksamheten. Även med användande
av den nyss angivna definitionen kan väsentliga resultatdifferenser uppkomma
allt efter den standard, som den 7-, 8- eller 9-åriga jämförelsefolkskolan
har respektive tänkes äga. Vidare må det erinras, att det torde vara
försöksverksamhetens kanske främsta syfte att pröva de nya pedagogiska
idéer, som bör tillgodoföras den kommande enhetsskolan. Med hänsyn härtill
är det både naturligt och värdefullt, att distrikten varierar undervisningsmetoderna
och att utlopp beredes för den pedagogiska initiativkraft,
som kan befrämja enhetsskolans syfte. Detta för emellertid också med sig
kostnader, vars natur bäst åskådliggöres, om de benämnes experimentkostnader,
och som kan variera högst avsevärt mellan olika pedagogiska metoder
och anordningar samt självfallet också mellan olika försöksdistrikt.

När man således i praktiken icke kan erhålla något betryggande mått
på merkostnadernas storlek, har de sakkunniga funnit föga vara att vinna
med utläggningar om i vilken utsträckning försöksdistrikten bör erhålla
ersättning för försökskostnaderna. Det är emellertid otvetydigt, att
distrikten åsamkas kostnader för en pedagogisk experimentverksamhet,
vars resultat kommer hela landets skolväsende tillgodo. Det är ett rimligt
krav, att försöksdistrikten skall erhålla ersättning för experimentkostnader,
som nedlägges på utformningen av den kommande skolan. Dessa kostnader
kan växla år från år, mellan olika distrikt och mellan olika skolstadier.
Den uppgift, som åvilar de sakkunniga, torde bestå i att trots de därmed
förenade svårigheterna söka finna en enkel och schematisk linje för påbyggnad
av de nu utgående statsbidragen, vilken ger till resultat ett verksamt
ekonomiskt stöd åt de av experimentverksamheten betungade skoldistrikten.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 126.

23

5. De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga anger ramen för sitt förslag på följande sätt.

Förslaget avser endast skoldistrikt, som jämlikt medgivande av Kungl.
Maj:t bedriver pedagogisk försöksverksamhet efter riktlinjer av 1946 års
skolkommission och under överinseende av skolöverstyrelsen.

I den mån annan försöksverksamhet äger rum eller kommer till stånd
och kan nyttiggöras i samband med försöksverksamheten på enhetsskolans
grund, synes det finnas skäl överväga att också för sådan försöksverksamhet
ge möjlighet till ökade statsbidrag. De mera kvalificerade försökskostnaderna
torde dock uppkomma på högstadiet inom enhetsskolans försöksverksamhet.
Dessa förhållanden föranleder de sakkunniga att begränsa de
i det följande föreslagna löpande bidragen till att avse endast högstadiet,
d. v. s. klasserna 7—9. De sakkunnigas förslag avser endast läraravdelningar,
som deltager i försöksverksamheten, vilket innebär att distrikten
icke skall åtnjuta statsbidrag för sådana avdelningar, som ej deltager i försöksverksamheten
— vare sig begränsningen beror på det successiva genomförandet
eller kommunalt beslut om undantagande från försöksverksamhet
av del av distriktet.

Statsbidragsbestämmelserna bör få begränsad giltighet. De experimentkostnader,
för vilka kommunerna bör erhålla ökade statsbidrag, bör minska
i den mån som erfarenheter av försöksverksamheten utvinnes och kan nyttiggöras
för nya årskullar i 7—9 klasserna. Bestämmelserna om löpande
bidrag bör därför erhålla en giltighet av högst 3 år och sålunda avse budgetåren
1952/53—1954/55. Övriga bidrag bör få karaktären av engångsbidrag.
Härigenom sker samtidigt ett understrykande av att de föreslagna
bidragen är av provisorisk karaktär och att de icke kan automatiskt påräknas
vare sig för försöksverksamhetens sista fas eller för den definitiva enhetsskolan.
En särskild prövning bör följaktligen sedermera äga rum, huruvida
och under vilken tid bidragen efter treårsperiodens slut fortfarande
bör utgå samt om och i vilken grad beloppen därvid bör ändras.

De föreslagna bidragen har i princip konstruerats såsom tilläggsbidrag
till de nu utgående statsbidragen. Det hade därför varit från vissa synpunkter
lämpligare, om det åt de sakkunniga tidigare givna uppdraget
att ompröva grunderna för vissa statsbidrag kunnat fullgöras, innan översynen
av statsbidragen till försöksverksamheten verkställts. Då så emellertid
icke kunnat bli fallet, är detta ytterligare en anledning att ge de
nu föreslagna bestämmelserna begränsad giltighetstid. De sakkunniga kommer
vid avgivande av förslag i fråga om statsbidragen till skolmåltider,
skollokaler och tjänstebostäder att samtidigt upptaga till prövning frågan,
huruvida de därvid framlagda förslagen nödvändiggör en minskning av de
föreslagna särskilda statsbidragen till försöksverksamheten.

De sakkunniga s f ö r s 1 a g till ökade statsbidrag innebär, att
försöksdistrikten skall erhålla

statsbidrag med 100 procent till löner åt ämneslärare,

statsbidrag till tjänstebostäder åt högstadiets lärare efter samma grunder
som för folkskollärare,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

tilläggsbidrag för anskaffande av skollokaler och deras förseende med
en första uppsättning inventarier med 8 procent av det statsbidragsbelopp,
som utgår efter nu gällande bestämmelser,

försökskostnadsbidrag med 400 respektive 600 kronor för varje läraravdelning
å högstadiet, därvid det senare beloppet i princip skall utgå endast
till försöksdistrikt å landsbygden, samt

startbidrag med 400 kronor för varje läraravdelning i den lägsta klass,
varmed försöksverksamhet tagit sin början, dock för högst 30 läraravdelningar;
i skoldistrikt, där försöksverksamheten börjar under olika år, skall
startbidraget under följande startår utgöra 300 kronor.

Av de föreslagna bidragen är kommunbidragets borttagande för ämneslärare
och försökskostnadsbidraget av löpande karaktär, medan de övriga
är engångsbidrag.

Samtliga bidrag utom det till löner åt ämneslärare förutsättes skola äga
också retroaktiv verkan.

Av de sakkunnigas motivering för förslaget
inhämtas i huvudsak följande.

Den åtgärd, som ligger närmast till hands om statsbidraget till lärarlöner
skall höjas, är att avskaffa det avdrag från statsbidraget för ämneslärare
med heltidstjänst, som nu göres med samma belopp som kommunbidraget
för folkskollärare. Ett borttagande av kommunbidraget synes ha skäl för
sig, då försöksverksamheten är ett riksintresse, för vilket statsverket borde
bära kostnaderna. I enlighet med de sakkunnigas principiella inställning
bör fördelningen av kostnaderna för försöksverksamheten verkställas så,
att statsverket i stort sett bestrider experimentkostnaderna, medan kommunerna
står för övriga kostnader. De sakkunniga anser i anslutning härtill,
att borttagandet av kommunbidraget för ämneslärarna bör utgöra en
av formerna för ersättning till kommunerna för experimentkostnadema
och föreslår därför, att statsbidraget till löner åt ämneslärarna icke skall
minskas med detta särskilda avdrag. Förutom ekonomisk lättnad för försöksdistrikten
får ett genomförande av förslaget till följd, att samma princip
tillämpas rörande kostnaderna för avlönande av ämneslärarna å försöksskolornas
högstadium som beträffande avlöning åt lärare vid statliga
realskolor, d. v. s. lönekostnaderna bestridas helt av statsverket. Detta
synes så mycket mera befogat som tillkomsten av försöksskolor måste minska
behovet av statliga realskolor. Utom dessa i och för sig önskvärda
resultat uppnår man en effekt, som kan sägas komplettera åtgärderna för
motverkande av bristen på kompetenta ämneslärare, nämligen ett undanröjande
av olikheten i statsbidragsreglerna mellan ämneslärare och timlärare.
Detta är av betydelse i så måtto, att det under denna förutsättning
ter sig naturligt för kommunerna att också själva vidtaga alla tänkbara
åtgärder för anskaffande av ämneslärare, vilket icke i samma grad för närvarande
kan anses vara fallet. Kommunerna kan nämligen nu sägas på
sätt och vis motarbeta sitt eget ekonomiska intresse, om de gör uppoffringar
för att t. ex. anskaffa bostad åt en ämneslärare, för vilken de sedan
erhåller avdrag från statsbidraget med det nämnda kommunbidraget, i
stället för att nöja sig med mindre kompetenta lärarkrafter i form av tim -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lärare, för vilka statsverket påtager sig hela lönekostnaden. En intressekonflikt
uppstår följaktligen mellan de pedagogiska och ekonomiska strävandena,
vilken det är angeläget att bringa ur världen.

Det av vissa försöksdistrikt framhållna behovet av särskilda handledare
på arbetsplatserna för den förberedande yrkesundervisningen i nionde klassen
torde ej tarva något förslag till särskild åtgärd. De sakkunniga förutsätter,
i enlighet med vad i det följande anföres rörande formerna för statsbidrag
åt yrkesundervisningen i nionde klassen, att instruktörer och handledare
skall kunna inpassas — eventuellt efter särskild kompetensprövning
av skolöverstyrelsen ■— i någon av lärarkategorierna timlärare eller ämneslärare
i praktiska läroämnen.

När skyldighet enligt folkskolestadgan föreligger för distrikt att tillhandahålla
tjänstebostad åt folkskolans lärare, kan det med skäl frågas,
varför sådan skyldighet icke skall anses vara för handen gentemot lärarna
på försöksskolans högstadium. Den för skyldigheten grundläggande förutsättningen
är, att hyresmarknad för här åsyftade bostäder icke finnes i
skolans närmare omgivning. Svårigheterna att på sådana orter anskaffa
bostad torde vara desamma för högstadiets som för låg- och mellanstadiets
lärare. Det är nödvändigt, att i tjänstebostadsfrågans ordnande se eu viktig
åtgärd för avhjälpande av lärarbristen för landsbygdsdistriktens vidkommande.
Statsbidrag för detta ändamål kan även sägas tillgodose rättvisesynpunkten
genom att i möjligaste mån avlyfta kostnader av nu ifrågavarande
slag från landsbygdsdistrikt, som i övrigt blir relativt hårt belastade
med kostnader för försöksverksamheten. Denna synpunkt synes också
tala för att de lärare, som påtagit sig den krävande tjänstgöringen å försöksskolornas
högstadium, bör ha samma möjlighet att erhålla tjänstebostad
som folkskolans lärare. Statsbidraget bör bestämmas efter samma
regler, som nu gäller för folkskollärare, och boställsordningen för folkskolans
lärare bli tillämplig för högstadiets lärare som om de vore folkskollärare.
Tjänstebostäderna för högstadiets lärare bör alltså ha samma standard
som bostäderna för folkskolans lärare. Statsbidrag till tjänstebostäder för
högstadiets lärare bör principiellt få utgå retroaktivt, om i nagot fall försöksdistrikt
anskaffat bostad för sådan lärare efter den tidpunkt, då beslut
fattats om att distriktet ifråga skulle påbörja, försöksverksamhet.

Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet och till den första uppsättningen
inventarier kan såsom förut nämnts, utgå med lägst 35 procent
och i regel högst 80 procent av bidragsunderlaget. Procenttalet bestämmes
i förhållande till antalet skattekronor per invånare, graderat i vissa fixerade
intervaller. Den variation av procenttalet inom varje intervall — med
den inbördes differensen genomgående bestämd till 10 procent -— som
statsbidragsbestiimmelsema medger, gör det möjligt att, särskilt beakta
fall, där kostnaderna ter sig höga i förhållande till distriktets ekonomiska
bärkraft. Denna möjlighet synes också ha begagnats för att i någon mån
täcka de merkostnader för anskaffande av skollokaler m. in., som föranledes
av försöksverksamheten.

Försöksdistrikten har enligt de sakkunnigas uppfattning visst fog för
sin åsikt, att högstadiets mera differentierade och individuellt betonade
undervisning vid ett riktigt bedrivande av försöksverksamheten kräver
mera speciallokaler än om undervisningen i stället bedrivits i folkskola.
De sakkunniga vill vitsorda, att distrikten åsamkas merkostnader för

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

såväl lokaler som utrustning av desamma. En annan omständighet, som
föranleder kostnadsökning, synes vara att distrikten genom försöksverksamheten
tvingats bygga skollokaler tidigare än de skulle behövt göra om
7-årig folkskola bibehållits. Att distrikten bör beredas skälig ersättning för
sådana kostnadsökningar som de nu nämnda, anser de sakkunniga berättigat.
Det är emellertid svårt att finna en jämförelsegrund för uppskattningen
av merkostnaderna enligt den tidigare angivna principen. Det möter
även svårigheter att i dessa fall uppskatta vad de sakkunniga i det föregående
angivit såsom experimentkostnader. Det är doek möjligt att någorlunda
inringa det område, där dessa gör sig gällande. Det synes mestadels
vara. undervisningen på högstadiet, som kräver mera väsentligt hänsynstagande
i fråga om utformningen av skollokaler och desammas förseende
med ändamålsenlig utrustning. De sakkunniga har stannat vid att dessa
kostnader skäligen borde kompenseras genom en ökning av eljest utgående
statsbidrag med cirka 10 procent. Det förhöjda bidraget för dessa ändamål
skulle egentligen endast avse högstadiets lokaler. Av praktiska skäl och
med hänsyn till att ett så inriktat bidrag skulle kunna träffa ojämnt, synes
emellertid det förhöjda bidraget böra avse också lokalerna för låg- och
mellanstadierna, vare sig dessa är förlagda till centralskolor eller bygdeskolor
(stadsdelsskolor). Denna utvidgning av tillämplighetsområdet föranleder
dock, att tillägget rimligen bör nedsättas från 10 till 8 procent. Skoldistriktens
merkostnader för anskaffande av skollokaler och desammas utrustning
bör alltså enligt de sakkunnigas mening ersättas genom ett engångsmässigt
tillägg av 8 procent på det statsbidragsbelopp, som distriktet
enligt nuvarande bestämmelser är berättigat till. Det nu föreslagna tilläggsbidraget
bör icke utesluta, att den nyss berörda möjligheten att jämka
bidraget allt fortfarande utnyttjas, då skäl härför kan anses föreligga. För
att ingen orättvisa skall begås till nackdel för sådana distrikt, som tidigt
planerat och blivit i tillfälle att utföra nybyggnad av skollokaler för försöksverksamheten,
bör tilläggsbidraget utgå retroaktivt för byggnad, som
anskaffats efter den tidpunkt, då beslut fattats om att distriktet ifråga
skulle påbörja försöksverksamhet.

I anslutning till frågan om statsbidrag till anskaffande av skollokaler
och deras utrustning, vilket bidrag torde vara det för försöksverksamheten
mest betydelsefulla skattegraderade bidraget, vill de sakkunniga beröra
frågan om de av dem föreslagna tilläggsbidragens avvägning i förhållande
till skatteunderlaget. Frågan har upptagits av tre kommuner, Hietaniemi,
Nederkalix och Råneå, vilka i en framställning till Kungl. Maj:t den 22
april 1952 hemställt om provisoriska tilläggsbidrag för försöksverksamheten
till särskilt hårt skattetyngda kommuner. Då det är de för riksintresset
nedlagda experimentkostnaderna, som bör ersättas kommunerna, och då
nu utgående bidrag redan i sin tur utgår med belopp, som avvägts med
hänsyn till kommunens ekonomiska bärkraft, anser de sakkunniga, att tillläggsbidragen
i princip icke bör vara ytterligare skattegraderade.

Försöksdistrikten har hävdat, att en ändring av gällande kungörelse är
behövlig för att särskilt den förberedande yrkesundervisningen och den
mera specialiserade naturkunnighetsundervisningen skall kunna tillgodoses
i erforderlig utsträckning med inventarier och annan utrustning. Vad
gäller den förberedande yrkesundervisningens behov av inventarier, torde
försöksdistrikten avse utrustning för erforderliga skolverkstäder. De sakkunniga
förutsätter emellertid, att kungörelsen får tolkas så, att uttrycket

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

»slöjdsalar» (3 § 2 mom. första stycket) innefattar skolverkstäder av olika
slag för den förberedande yrkesundervisningen. Statsbidrag utgår ej till
inventarier för naturkunnighetsrum, ej heller till inventarieanskaffning,
t. ex. vid förhyrande av lokaler för skoländamål. De sakkunniga vill emellertid
icke nu förorda någon ändring av gällande kungörelse utan avser att
upptaga sistnämnda spörsmål, vilka torde vara av betydelse ej endast för
försöksdistrikten utan för samtliga skoldistrikt, till närmare prövning i
samband med översynen av grunderna för statsbidrag till anskaffande av
skollokaler och deras utrustning med inventarier.

I sin motivering för de föreslagna försökskostnadsbidragen och startbidragen
kommenterar de sakkunniga inledningsvis nu gällande bestämmelser
om de statsbidrag, som ej berörts i den hittills återgivna motiveringen.
Av vad de sakkunniga därvid anfört må följande återges.

Det är av synnerlig vikt, att försöksdistrikten kan förfoga över tillräckliga
medel för inköp av fria läroböcker och förbrukningsmateriel samt till anskaffande
och underhåll av undervisningsmateriel. Vid den pedagogiska
experimentverksamheten bör under växlande betingelser olika läroböckers
och materiels lämplighet för undervisningen prövas. Det är då naturligt,
att kostnaderna för läroböcker och materiel blir betydande. De sakkunniga
har funnit, att på nu ifrågavarande område förekommer experimentkostnader
i sådan utsträckning, att en förstärkning av utgående statsbidrag är
motiverad.

Bestämmelserna i skolskjutskungörelsen synes enligt de sakkunnigas
mening vara så formulerade, att statsbidrag kan utgå till enhetsskolans
samtliga undervisningsformer. Detta innebär således, att även de enskilda
resor, som lärjungarna i nionde klassen vid den praktiska yrkesundervisningen
dagligen kan få företaga till och från sin arbetsplats, måste anses
som i kungörelsens mening vederbörligen anordnad skolskjuts och kostnaderna
för desamma följaktligen betraktas som statsbidragsberättigade i
samma mån som övriga skolskjutskostnader. Då avståndet till arbetsplatsen
från hemmet är så långt, att skolskjutsresor icke kan ifrågakomma, bör
inackordering också kunna tillgripas vid denna praktiska yrkesundervisning,
vilken meddelas såsom en integrerande del av den ordinarie undervisningen
på högstadiet, även om den i och för sig icke är förlagd till närmast
belägna skola enligt föreskrifterna i inackorderingskungörelsen. Den
för den praktiska delen av undervisningen i klass 9 y relevanta frågan
är, huru det i kungörelsen använda begreppet »närmaste skola» skall uttydas.
Tvekan kan nämligen råda, huruvida arbetsplats, till vilken elev
hänvisats för den praktiska undervisningen i nämnda klass, skall anses
liktydig med skola i inackorderingskungörelsens mening. Enär den praktiska
undervisningen i klass 9 y bedrives i överensstämmelse med fastställd
timplan, bör enligt de sakkunnigas mening arbetsplats, vid vilken dylik
undervisning meddelas, anses såsom skola i inackorderingskungörelsens
mening.

Från försöksdistriktens sida har det hävdats, att kostnaderna för skolskjutsar
och inackordering är så betydande, att statsbidragen för dessa
ändamål borde höjas. Då statsbidragen för både skolskjutsar och inackordering
äro satta så högt som till 80 procent av kostnaderna, är det enligt
de sakkunnigas mening mindre lämpligt att företaga någon ytterligare höj -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ning, eftersom kommunernas intresse av ett ekonomiskt planerande och
ordnande av skolskjutsar och inackordering kan befaras minska i samma
mån, som de på kommunerna belöpande kostnaderna sjunka. De sakkunniga
ha emellertid klart för sig, att nu ifrågavarande kostnader till följd
av försöksverksamheten ökat för landsbygdsdistriktens vidkommande, och
ha beaktat detta vid avvägningen av de generella löpande bidragen.

De sakkunniga understryker, att försöksdistriktens behov är stora beträffande
såväl skol- som klassbibliotek. Det torde särskilt för klassbibliotekens
del återstå att göra väsentliga anskaffningar, för att biblioteken
skall bringas i nivå med de krav försöksverksamheten ställer. De sakkunniga
anser sig för sin del dock icke nu böra framlägga något förslag i detta
hänseende.

Då det gäller skolmåltider, torde några mera väsentliga merkostnader
icke förekomma utöver dem, som skulle uppkomma vid motsvarande antal
klasser i folkskola. Härvid förutsattes dock, att gällande kungörelse så tolkas,
att statsbidrag utgår också till sådana måltider anordnade genom skolans
försorg, som elev i den förberedande yrkesutbildningen vid den praktiska
undervisningen kan behöva intaga, då han på grund av arbetsplatsens
läge icke kan erhålla skolfrukost i någon skolans egen bespisningslokal.

Som motivering för försölcskostnadsbidrag och startbidrag anför de sakkunniga
i huvudsak följande.

Behov av förstärkning föreligger i första hand beträffande bidragen till
fria läroböcker och förbrukningsmateriel samt till anskaffande och underhåll
av undervisningsmateriel. På dessa bidragsområden är otvivelaktigt
experimentkostnadema jämförelsevis stora. För landsbygdsdistriktens vidkommande
är det vidare erforderligt att åstadkomma en avlastning av de
genom försöksverksamheten ökade kostnaderna för skolskjutsar och inackordering.
För kostnader av »diverse-karaktär», som också ökat genom
försöksverksamheten, såsom utgifter för lärarnas fortbildning och andra
av distrikten företagna förbättringar av den pedagogiska standarden, bör
också en viss ersättning beräknas. Vissa slag av inventarier är enligt gällande
bestämmelser ej statsbidragsberättigade. Frågan om ändring av bestämmelserna
härutinnan samt spörsmålet, huruvida statsbidrag till inventarier
skall kunna erhållas utan att samtidigt statsbidrag till anskaffande
av skollokaler utgår, har av de sakkunniga avsetts skola upptagas till behandling
vid det fortsatta utredningsarbetet. I avvaktan härpå bör emellertid
försöksdistrikten erhålla provisoriskt statsbidrag även för nu ifrågavarande
inventariekostnader.

För samtliga nu nämnda kostnader har de sakkunniga funnit sig böra
föreslå ett särskilt tilläggsbidrag, försökskostnadsbidrag, vilket årligen bör
utgå med 400 respektive 600 kronor för varje läraravdelning å högstadiet
vid läsårets början. Med hänsyn till de större kostnader, som landsbygdsdistrikten
har bland annat för skolskjutsar och inackordering samt för den
förberedande yrkesutbildningen, anser de sakkunniga, att det större bidraget,
600 kronor, skall utgå endast till landsbygdsdistrikt. I vissa fall
torde dock stad eller köping med särskilt omfattande landsbygd böra
tilldelas det högre bidraget. Bidraget bör utgå retroaktivt till respektive
distrikt från och med det år då försöksverksamheten påbörjats i högstadiets
lägsta klass (sjunde klassen). Detta innebär att om innevarande läsår
betraktas som det första av de år, under vilka de föreslagna bestämmel -

29

Kungl. Maj:ts -proposition nr 126.

sema skall gälla, endast de distrikt, som påbörjade försöksverksamhet läsåret
1949/50, erhålla retroaktivt bidrag för de läraravdelningar, som distriktet
föregående läsår hade av 7:e klassen.

Det är synnerligen betydelsefullt att försöksverksamheten redan från
början kan bedrivas på önskvärt sätt och ej hämmas av alltför stor brist
på lämplig undervisningsmateriel eller annan utrustning. De sakkunniga
föreslår därför, att även ett engångsbidrag, startbidrag, utgår. Detta bör
vara lika för alla distrikt och utgå med 400 kronor för läraravdelning i den
lägsta klass, med vilken försöksverksamheten inom distriktet startar. Bidraget
utgår således ej till läraravdelning i annan klass än den lägsta och ej
heller för läraravdelning i lägsta klassen annat än det år, då försöksverksamheten
påbörjas. Bidraget är avsett att underlätta en upprustning av
försöksskolans pedagogiska hjälpmedel. Med hänsyn till att de största
distrikten med sina större resurser ej har samma behov av hjälp till en
första upprustning som de mindre distrikten, bör startbidraget maximeras
såtillvida, att det inte bör utgå för flera läraravdelningar än högst 30 per
distrikt. Därest ett skoldistrikt påbörjar pedagogisk försöksverksamhet endast
inom en del av distriktet, bör det efter första läsåret, då helt bidrag
utgår, vid de utvidgningar av försöksverksamheten, som efter hand kan
göras efter samma normer, erhålla ett till 300 kronor reducerat startbidrag.
Startbidraget bör utbetalas retroaktivt till de distrikt, som för närvarande
bedriver försöksverksamhet. Beräkningsgrunden bör vara antalet läraravdelningar
vid respektive hösttermins början.

6. Kostnadsberäkningar.

Beräkning av kostnaderna för borttagande av kommunbidragen till avlöning
åt iimneslärarna på försöksverksamhetens högstadium har på framställning
av de sakkunniga verkställts inom skolöverstyrelsens försöksavdelning.
Antalet läraravdelningar på högstadiet i de nuvarande försöksdistrikten
— vilka samtliga kommer att ha ett fullt utbyggt högstadium
läsåret 1956/57 — har beräknats till 174 läsåret 1953/54, 272 läsåret
1954/55, 353 läsåret 1955/56 och 431 läsåret 1956/57. Det har vidare antagits,
att ungefär 20 procent av undervisningen på högstadiet bestrides av
timlärare. Därjämte har beaktats, att ett borttagande av kommunbidragen
gör de fyllnadsbelopp överflödiga, som nu utgår till två distrikt (Timrå och
Svedala), där statlig realskola successivt ersättes med enhetsskolans högstadium.
Med dessa utgångspunkter har kommunbidragens borttagande
beräknats medföra följande ungefärliga nettokostnader, nämligen för läsåret
1952/53 90 000 kronor, för läsåret 1953/54 160 000 kronor, för läsåret
1954/55 250 000 kronor, för läsåret 1955/56 350 000 kronor samt för läsåret
1956/57 400 000 kronor.

Kostnaderna för statsbidrag till tjänstebostäder åt högstadiets ämneslärare
kan enligt de sakkunniga förväntas bli så blygsamma, att de utan
svårighet kan rymmas inom ramen för tillgängliga eller i vanlig ordning
beräknade och beviljade anslagsmedel.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Skolöverstyrelsen har för de sakkunnigas räkning undersökt storleken
av beviljade och tillstyrkta statsbidrag till försöksdistriktens skolbyggnader
och inventarier från och med försöksverksamhetens början inom
respektive distrikt. Till och med den 29 december 1952 hade summan av
beviljade statsbidragsbelopp uppgått för byggnader till 5 563 400 kronor
och för inventarier till 103 600 kronor. Med tillägg av vid samma tidpunkt
tillstyrkta, ännu ej beviljade statsbidrag uppgår statsbidragsbeloppen till
7 230 700 respektive 148 600 kronor. Storleken av det retroaktiva tilläggsbidraget
skulle således från försöksverksamhetens början och ungefärligen
till och med innevarande läsår uppgå för byggnader till cirka 578 000 kronor
och för inventarier till cirka 12 000 kronor eller tillhopa till cirka
590 000 kronor.

Kostnaderna för retroaktiva försökskostnadsbidrag beräknar de sakkunniga
till 15 000 kronor. I övrigt uppskattas kostnaderna för försökskostnadsbidrag
till följande avrundade belopp, nämligen innevarande läsår till
46 000 kronor, läsåret 1953/54 till 95 000 kronor, läsåret 1954/55 till
145 000 kronor, läsåret 1955/56 till 180 000 kronor samt läsåret 1956/57
till 220 000 kronor.

Kostnaderna för retroaktiv utbetalning av startbidrag till de nuvarande
försöksdistrikten uppskattar de sakkunniga till omkring 112 000 kronor.

De med ett genomförande av de sakkunnigas förslag förenade kostnaderna
beräknas av de sakkunniga under budgetåret 1953/5 4 uppgå
till och skola bestridas med anlitande av följande anslag, nämligen:

för ökade lärarlöner under läsåret 1952/53, vilka utbetalas under budgetåret
1953/54, 90 000 kronor att utgå från förslagsanslaget till Folkskolor
m. m.; Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor;

för tjänstebostäder ett icke beräknat belopp att utgå från förslagsanslaget
till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder;

för tillägg sbidrag för anskaffande av skollokaler och deras förseende med
en första uppsättning inventarier, inberäknat retroaktiva bidrag, 590 000
kronor att utgå från förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten; samt

för försökskostnadsbidrag, inberäknat retroaktiva bidrag, 156 000 kronor
och startbidrag, likaledes inberäknat retroaktiva bidrag, 112 000 kronor
eller tillsammans 268 000 kronor att utgå från ett nytt riksstatsanslag,
vilket bör uppföras såsom förslagsanslag under rubriken Försökskostnadsbidrag
och med ett avrundat belopp av 275 000 kronor.

31

Kungl. Maj:ts -proposition nr 126.

7. Remissyttranden.

Inledningsvis framhåller skolöverstyrelsen, att det klart kan konstateras,
att de i försöksverksamheten nu engagerade skoldistrikten arbetar under
ogynnsammare ekonomiska betingelser an andra skoldistrikt. Starkast
framträder måhända detta förhållande i landsbygdsdistrikt, som på grund
av splittrad bebyggelse och förhållandevis svag ekonomi ofta har svårt
att bära de med försöksundervisningen förenade kostnaderna. Den entusiasm,
varmed verksamheten startats i många kommuner, har i någon mån
tenderat att dämpas på grund av stigande och delvis oförutsedda kostnader.
Överstyrelsen påpekar, att distriktens olika struktur visserligen
gör, att olika typer av kostnader kan förete avsevärda variationer inom
olika delar av landet, men att sammantagna kostnaderna för skolväsendet
i försökskommunerna utan tvekan blivit en av de mera framträdande utgiftsposterna
i den kommunala budgeten, en post som numera i många
kommuner i avsevärd mån blir bestämmande vid den årliga kommunala
utdebiteringen.

Med anledning av de sakkunnigas principiella synpunkter
på frågan om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun anför statslcontoret, att det torde vara ännu svårare
att fastställa den ekonomiska innebörden i begreppet »experimentkostnader»
än att uppskatta storleken av »merkostnaderna». Med hänsyn till
att departementschefen i sitt interpellationssvar vid 1952 års riksdag icke
synes ha avsett, att översynen av statsbidragsbestämmelserna skulle rubba
den tidigare antagna grundregeln — att »merkostnaderna» skall betalas
av statsverket — finner ämbetsverket statsunderstödet även fortsättningsvis
böra bestämmas med utgångspunkt i merkostnaderna.

Enligt stadsförbundets mening lämnar de av de sakkunniga tillämpade
principiella grunderna icke någon säker ledning vid beräkningen av försöksdistriktens
merkostnader; särskilt gäller detta med avseende å tilläggsbidraget
för anskaffande av skollokaler samt försökskostnads- och startbidragen.
Enligt landskommunernas förbund synes sakkunnigförslaget i stort sett
motsvara kommunernas förväntningar.

Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde uttalar,
att genom ett alltför generöst ekonomiskt bidrag till försöksverksamheten
eu standardförbättring lätt kommer att uppfattas såsom enbart åstadkommen
genom gynnsammare ekonomiska villkor och icke genom bättre organisation
och arbetssätt; för skoldistrikt med relativt god ekonomi får väl försöksverksamheten
betraktas som jämförlig med den standardförbättring,
som dessa skoldistrikt under alla förhållanden kostar på sitt skolväsen.

Skolöverstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning om tillämpningsområdet
för de föreslagna bestämmelserna men anser, att

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att i varje särskilt fall
besluta om tillämpning av bestämmelserna jämväl å annan försöksverksamhet
än sådan som bedrives enligt riktlinjer av 1946 års skolkommission.
Företrädarna för Stockholms slcoldistrikt framhåller, att även den
s. k. 1947 års försöksverksamhet i Stockholm bör komma i åtnjutande av
ökat statsbidrag enligt sakkunnigförslaget.

Vad de sakkunniga förordat beträffande giltighetstiden för de
föreslagna bestämmelserna har föranlett erinran endast från företrädarna
för Stockholms skoldistrikt. För att kommunerna vid sitt planerande av
skolväsendet och utvidgningen av den nioåriga enhetssskolan skall kunna
för en längre följd av år räkna med vissa fixerade bidrag från staten föreslår
de, att bestämmelserna om de löpande bidragen tillämpas åtminstone
till och med läsåret 1959/60.

Beträffande de sakkunnigas förslag till statsbidrag med 100 procent till
löner åt ämneslärare framhåller statskontoret, att nu gällande
bestämmelser torde stå i full överensstämmelse med den tidigare antagna
principen för statsbidragets storlek. Då det emellertid torde vara mindre
lämpligt med regler som innebär, att anställande av timlärare i stället för
ämneslärare ställer sig ekonomiskt fördelaktigare för kommunerna, anser
statskontoret sig böra förorda, att statsbidraget bestämmes till viss procent
av avlöningskostnaderna för ämnes- och timlärare. Ämbetsverket vill icke
motsätta sig, att bidraget får utgå med 90 procent.

Skolöverstyrelsen framhåller, att de fixerade kommunbidragen i fråga
om folk- och småskollärarlönerna genom penningvärdeutvecklingen numera
icke spelar samma roll för kommunerna som tidigare; staten har ensam
fått bära de merkostnader, som de senaste årens löneutveckling medfört.
Det kan dock antagas, fortsätter överstyrelsen, att för försöksdistriktens
vidkommande denna kostnadspost, totalt sett, kan bli ganska betydande,
allteftersom högstadiet utbygges. Systemet på högstadiet med uppdelning
av läraravdelningar och den överhuvudtaget mera individuellt lagda undervisningen
pekar hän mot stigande kostnader för lärarlöner och kommunbidrag.
Bland andra motiv för kommunbidragens avskaffande framhåller
överstyrelsen särskilt den nuvarande olikformigheten i statsbidragsvillkoren
för ämneslärartjänster och timläraranställningar.

Skolöverstyrelsen framhåller vidare i detta sammanhang, att instruktörer
och handledare på arbetsplatserna för den
förberedande yrkesundervisningen torde kunna inpassas
i kategorierna timlärare eller ämneslärare endast i den mån, som eleverna
kan sammanföras till större, statsbidragsberättigade grupper, vilket
blott i mindre utsträckning torde bli möjligt. Utöver handledare och instruktörer
torde för yrkesundervisningen i klass 9 y komma att krävas vissa
lärare i yrkesämnen, vilka lärare icke kan inordnas i någon av de lärar -

33

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 126.

kategorier, för vika statsbidrag nu utgår till försöksdistrikten. Dessa lärares
anställningsförhållanden och statsbidragen till lönekostnaderna måste
enligt överstyrelsens mening särskilt utredas. Tills vidare, innan närmare
erfarenhet vunnits beträffande ifrågavarande undervisning, bör lärarna
kunna i viss utsträckning anställas som timlärare. Men tjänstgöringsförhållandena
bör också efter överstyrelsens medgivande kunna ordnas på
annat lämpligt sätt, exempelvis genom att bereda läraren extra anställning
eller låta tjänstgöringen ingå som fyllnadstjänstgöring för lärare vid
yrkesskola. För budgetåret 1953/54 bör enligt överstyrelsens mening riksdagens
medgivande inhämtas till en dylik provisorisk reglering av ifrågavarande
lärares anställningsförhållanden och till statsbidrag för lönekostnaderna.

Företrädarna för Stockholms skoldistrikt understryker nödvändigheten
av att vissa frågor beträffande förevarande yrkesundervisning klarlägges,
såsom handledarnas kompetens och dem tillkommande ersättning, arten
av och formen för elevs »arbetsanställning» samt behovet av särskilda
arbetskläder för elever i vissa yrken.

1952 års yrkesutbildning ssakkunnig a hemställer i förevarande hänseende
om komplettering av sakkunnigförslaget med en bestämmelse, att statsbidrag
skall utgå med 100 procent till löner åt lärare i varje yrkesavdelning
(klassavdelning) vid yrkesskola, som till mer än hälften av det för
avdelningen normala elevantalet rekryteras med elever från enhetsskolans
klass 9 y. Till stöd härför anför yrkesutbildingssakkunniga huvudsakligen
följande.

Om elever från enhetsskolans nionde klass överföres till kommunal yrkesskola
och där får hela sin undervisning, skulle, såvitt framgår av det föreliggande
förslaget, statsbidrag till löner åt de lärare, som meddelar denna
undervisning, utgå efter samma grunder som i övrigt tillämpas vid yrkesskolorna,
d. v. s. med för närvarande högst 5 kronor 75 öre per timme.
Om statsbidraget till undervisning på 9 y:s stadium vid yrkesskolorna sålunda
bleve väsentligt lägre än till motsvarande undervisning inom enhetsskolan,
skulle kommunerna säkerligen komma att dra sig för att inrätta
särskilda avdelningar vid yrkesskolorna för elever från 9 y. Det skulle vara
mycket olyckligt om man ens för en kortare övergångstid införde bestämmelser,
som skulle leda till att den förberedande yrkesutbildningen i anslutning
till enhetsskolans nionde klass endast i undantagsfall kunde komma
att bedrivas vid yrkesskola. Detta skulle bland annat kunna bli till förfång
för den fortsatta utbildningen vid yrkesskolorna, då denna som regel skulle
komma att bygga på den i de flesta fall mindre systematiska utbildning,
som kan komma att ges i samarbete mellan enhetsskola och företagare. Det
torde därför vara nödvändigt, att statsbidrag efter de grunder, som föreslagits
av skolbidragssakkunniga, utgår i varje fall till löner åt liirare i
sådana yrkesavdelningar (klassavdelningar) inom yrkesskolorna, som rekryteras
helt med elever från enhetsskolans klass 9 y. I många fall kommer
emellertid yrkesskolornas heltidsavdelningar att endast till en viss del
rekryteras med elever från klass 9 y. I sådana fall vore det rimligt, att

3 — Bihanrj till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 13(1.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

statsbidraget i princip utgick efter de grunder, som tilllämpas vid yrkesskolorna,
men att det ökades i förhållande till det antal 9 y-elever som
yrkesavdelningen (klassavdelningen) innehåller. Vid ett provisorium, som
det här är fråga om, bör man dock inte utarbeta alltför detaljerade bestämmelser.
Med den av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna, i tillämpningen
enkla bestämmelsen kommer man ända fram till förhållandevis rättvisa
statsbidrag, därigenom att, så snart antalet 9 y-elever understiger hälften
av yrkesavdelningens normala elevantal, något ökat statsbidrag för undervisningen
av dessa elever inte utgår.

Folkskolinspektören i Västernorrlands län södra inspektionsområde samt
landskommunernas förbund föreslår, att jämväl statsbidraget till avlöning
åt övningslärare på försöksskolans högstadium höjes till 100 procent.

De sakkunnigas förslag beträffande statsbidrag till tjänstebostäder
för högstadiets lärare har ej föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

Då redan gällande bestämmelser om statsbidrag till skolbyggnader
och den första uppsättningen inventarier möjliggör en förmånligare
avvägning av statsbidraget för försöksdistriktens del, avstyrker
statskontoret det av de sakkunniga härutinnan föreslagna tilläggsbidraget.

Skolöverstyrelsen anför bland annat, att det här är fråga om kostnader,
som förr eller senare kommer att avila samtliga skoldistrikt, varför försöksdistrikten
genom tilläggsbidraget ställes i en något gynnad ställning i
förhållande till övriga distrikt. Å andra sidan, framhåller överstyrelsen,
tvingas försöksdistrikten att anskaffa lokaler och utrustning till klasserna
8 och 9 tidigare än övriga distrikt, vilket givetvis måste medföra merkostnader.
Jämväl vissa folkskoliiispektärer ifrågasätter av liknande skäl lämpligheten
av det föreslagna tilläggsbidraget. Folkskolinspektören i Norrbottens
läns östra inspektionsområde anser däremot tilläggsbidraget vara otillräckligt
med hänsyn till förhållandena i inspektionsområdets försöksdistrikt
(Hietaniemi och Nederkalix). Riksräkenskapsverket anser sig ej
kunna på grundval av den föreliggande utredningen bedöma, huruvida det
föreslagna tilläggsbidraget motsvarar distriktens merkostnader i förevarande
hänseende.

Stadsförbundet och företrädarna för Stockholms skoldistrikt anser, att
tilläggsbidraget bör beräknas på hela det fastställda bidragsunderlaget i
stället för — såsom de sakkunniga föreslagit — på det enligt vanliga bestämmelser
utgående bidragsbeloppet.

Beträffande lokaler och inventarier för yrkesundervisningen
i klass 9 y förutsätter skolöverstyrelsen i anslutning till vad
de sakkunniga föreslagit härutinnan, att lärosalarna för klass 9 y skall
kunna innefattas i uttrycket »klassrum» i statsbidragskungörelsen. Enär
rätt till statsbidrag ej föreligger, då undervisningslokaler anskaffas genom

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

att befintliga skollokaler tages i anspråk utan mera omfattande ändringsoch
reparationsarbeten eller genom att lämpliga lokaler förhyres, men ett
sådant förfarande innebär en besparing för det allmänna, som ej rimligtvis
kan göra skoldistriktet mindre berättigat att erhålla statsbidrag till
nödvändiga inventarier, bör vidare enligt överstyrelsens mening — i avvaktan
på vad de sakkunniga senare kan komma att föreslå i denna fråga —
Kungl. Maj:t inhämta riksdagens bemyndigande att i särskild ordning
medge statsbidrag till inventarier för undervisningslokaler för klass 9 y i
sådana fall, då statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser ej kan utgå.

Riksräkenskapsverket anser det lämpligt att i de särskilda statsbidragsbestämmelserna
för försöksdistrikten uttryckligen anges, att statsbidrag
kan utgå även till inventarier för den förberedande yrkesundervisningen.

Vad de sakkunniga inledningsvis anfört i sin motivering för försökskostnads-
och startbidragen har föranlett vissa erinringar vid remissbehandlingen.
Beträffande det nuvarande statsbidraget till fria läroböcker
och förbrukningsmateriel anmärker sålunda skolöverstyrelsen
och företrädarna för Stockholms skoldistrikt, att statsbidragsförfattningen
(1946: 292) måste ändras så, att statsbidrag skall kunna utgå för elev i
klass 9 även i sådana fall, där försöksverksamheten ej omfattar hela skoldistriktet
och nionde klassen sålunda icke är obligatorisk. I fråga om
skolbiblioteken föreslår skolöverstyrelsen för försöksdistriktens del
genomförande av den av folkbibliotekssakkunniga (SOU 1949: 28) föreslagna
skolbiblioteksreformen, innebärande årligt statsbidrag med 7 kronor
per elev och slopande av kravet på ortsbidrag samt i denna del medförande
en kostnadsökning av 130 000 kronor. I motsats till vad nu är fallet bör
de gynnsammare villkoren gälla även för distrikt, där försöksverksamheten
ej omfattar distriktets samtliga skolor. Stadsförbundet anser kompensation
för ökade biblioteksutgifter böra ges genom höjning av försökskostnadsbidraget
eller eventuellt startbidraget. Kompensation bör även utgå för
ökade administrationskostnader, exempelvis för skrivhjälp
eller assistent åt försöksledaren, framhåller skolöverstyrelsen, stadsförbundet
och företrädarna för Stockholms skoldistrikt.

I fråga om försökskostnads bi dragets avvägning
framhåller statskontoret, att bidraget ej bör utgå med visst belopp per
läraravdelning, enär med hänsyn till differentieringen av undervisningen
det i vissa fall är svart att bestämma antalet självständiga klassavdclningar.
Då vidare de ifrågavarande utgifterna snarare bestämmes av elevantalet
än av antalet läraravdelningar, anser statskontoret, att bidraget
bör utgå med visst belopp per elev och år. Ämbetsverket framhåller, att de
tydligen starkt växlande merkostnaderna samt önskvärdheten av att ej
stimulera till alltför kostsamma pedagogiska försök talar för en viss försiktighet.
vid fastställandet av bidragets storlek, och föreslår, att bidraget bo -

36 Kungl. Maj:ts -proposition nr 126.

stämmes till 12 respektive 16 kronor med tillämpning från och med innevarande
läsår.

Skolöverstyrelsen föreslår höjning av försökskostnadsbidraget till 600
respektive 900 kronor per läraravdelning och år. Höjning av bidraget förordas
även av stadsförbundet samt, för landsbygdsdistriktens del, av folkskolinspektörerna
i Norrbottens läns norra och östra inspektionsområden.
Ett bidrag om 500 kronor per läraravdelning i alla försöksdistrikt förordas
av folkskolinspektören i Uppsala läns inspektionsområde. Landskommunernas
förbund föreslår, att bidraget bestämmes till 400 kronor i stad, 600 kronor
i köping och 800 kronor på landsbygden, det sistnämnda framför allt
med hänsyn till landsbygdsdistriktens betydande kostnader för lärarnas
t j änstebostäder.

Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde föreslår, i
anslutning till sin i det föregående angivna principiella ståndpunkt, att försökskostnads-
och startbidragen skall utgå endast efter behovsprövning.

De sakkunnigas förslag till startbidrag avstyrkes av statskontoret.
Folkskolinspektören i Uppsala läns inspektionsonnråde förordar ett
enhetligt bidrag om 400 kronor per läraravdelning, oberoende av om starten
skett samma eller olika läsår. Stadsförbundet finner motiven för den
föreslagna begränsningen av bidraget till högst 30 lärara vdelningar icke
vara bärande och föreslår, liksom företrädarna för Stockholms skoldistrikt,
att denna begränsning ej genomföres.

8. Departementschefen.

Behovet av särskilda bestämmelser rörande statsbidrag till försöksdistrikten
aktualiserades inför läsåret 1951/52, då försöksverksamheten för första
gången nådde upp i enhetsskolans högstadium. Med hänsyn till att undervisningen
på högstadiet enligt 1950 ars skolbeslut skall i första hand bestridas
av ämneslärare, blev det då framför allt nödvändigt att lösa frågan
om statsbidrag till ämneslärarnas löner. Såsom i det föregående angivits
gäller enligt beslut av 1951 års riksdag, att försöksdistrikt i detta avseende
åtnjuter statsbidrag enligt samma grunder som beträffande avlöning
åt folkskollärare. Med den särskilda konstruktion, som statsbidraget till
folkskollärarlöner har — skoldistriktet bestrider ett visst fixerat belopp,
det s. k. kommunbidraget, medan återstoden av avlöningskostnaderna vilar
på statsverket — innebär detta, att staten påtagit sig hela den kostnadsökning,
som följer av att undervisningen ombesörjes av ämneslärare i stället
för folkskollärare. Till stöd för en dylik fördelning mellan stat och kommun
av kostnader för försöksverksamheten har åberopats den principen,
att försöksverksamheten såsom ett riksintresse icke bör medföra större

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

kostnader för försöksdistrikten än dessa eljest skulle ha haft för sitt folkskoleväsende,
om i stället för försöksskola inrättats 7-årig, 8-årig respektive
9-årig folkskola i vederbörande distrikt. Beträffande statsbidrag för verksamheten
på försöksskolans högstadium till andra ändamål än lärarlöner
gäller enligt 1951 års provisoriska bestämmelser samma grunder som för
folkskolan, dock med det undantaget att stasbidrag ej utgår till anskaffande
av tjänstebostad.

Såsom jag framhållit i mitt förut omnämnda interpellationssvar vid 1952
års riksdag uppkommer emellertid vid försöksverksamheten på högstadiet
merkostnader även i andra hänseenden än beträffande ämneslärarnas avlönande.
Den föreliggande sakkunnigutredningen bestyrker med all tydlighet
detta förhållande. Merkostnader gör sig sålunda gällande beträffande
alla de mera väsentliga utgiftsändamålen på folkskoleväsendets område,
såsom i fråga om anskaffande av skollokaler och utrustning av dessa, läroböcker,
undervisnings- och förbrukningsmateriel, skolskjutsar, inackordering
och skolmåltider. Jag vill därtill framhålla, att lönekostnaderna genom
undervisningsformerna på försöksskolans högstadium torde stiga utöver
de antagliga lönekostnaderna i en i motsvarande mån utbyggd folkskola.
Frågan om täckning för berörda merkostnader liksom spörsmålet
om statsbidrag till tjänstebostäder åt högstadiets ämneslärare kräver nu
sin lösning. En ytterligare omständighet av stor betydelse i detta sammanhang
är, att högstadiet nästa läsår når upp i klass 9, där försöken
med förberedande yrkesutbildning inom enhetsskolans ram skall börja. Såsom
framgår av redogörelsen för sakkunnigutredningen och remissyttrandena
uppkommer beträffande klass 9 y åtskilliga nya och delvis svårlösta
problem rörande statsbidrag och vissa därmed sammanhängande frågor.

Enligt de sakkunnigas redogörelse skulle försöksdistrikten hävda den
meningen, att med merkostnader i förevarande avseende borde förstås, förutom
de särskilda försökskostnaderna upp till och med 7:e klass, jämväl
distriktets samtliga kostnader för 8:e och 9:e klasserna. De sakkunniga har
vid uppläggningen av sitt förslag utgått från den tidigare antagna principen,
att merkostnaderna utgöres av de kostnader, som åsamkas försöksdistrikten
utöver vad de eljest fått bestrida för en 7-, 8- respektive 9-årig
folkskola. För egen del vill jag understryka vad som framhölls redan i anslutning
till 1950 års principbeslut om vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning
och lokala organisation, nämligen att frågan om fördelningen mellan
stat och kommun av kostnaderna för enhetsskolan är ett mycket invecklat
problem, vartill ställning ej kan tagas utan föregående noggrann utredning,
samt att fördenskull och med tanke på den genom allmänna statsbid
ragsu t red ningen pågående undersökningen av statsbidragssystemet i
dess helhet spörsmålet om statsbidrag till försöksdistrikten får lösas genom
provisoriska bestämmelser. Detta bör betonas även med hänsyn därtill, att
det måste stå klart, att de bestämmelser som meddelas i fråga om stats -

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

bidrag till försöksdistrikten — särskilt under försöksverksamhetens första
tid — icke kan få vara prejudicerande för hur ansvarsförhållandet mellan
staten och kommunerna skall fastställas, sedan enhetsskolan genomförts.

Jag kan ej tillstyrka, att i de provisoriska bestämmelser, som jag i det
följande ämnar föreslå, den principiella frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun ges en lösning i annan riktning än vad som av
statsmakterna hittills angivits som riktlinje i ämnet. Jag utgår därför ifrån
den hittills tillämpade principen, att försöksverksamheten icke bör medföra
större kostnader för försöksdistrikten än vad de haft att bestrida för en
i motsvarande män utbyggd folkskola.

Emellertid ställer det sig av naturliga skäl omöjligt att med någon större
exakthet beräkna storleken av de ifrågavarande merkostnaderna. I försöksverksamhetens
natur ligger också, att variationerna i merkostnaderna de
olika distrikten emellan kan bli ganska avsevärda. Med beaktande av den
nyss angivna principiella riktlinjen synes mig därför statens särskilda
bidrag till försöksdistrikten lämpligen böra utfonnas såsom de sakkunniga
förordat, nämligen genom påbyggnad av de nu utgående statsbidragen.
Med hänsyn till omöjligheten av att exakt uppskatta merkostnaden för
varje statsbidragsändamål kan för påbyggnaden dock endast uppställas det
målet, att slutsumman av de särskilda statsbidragen till ett försöksdistrikt
bör i huvudsak täcka distriktets merkostnader. Inom denna ram måste påbyggnaden
i olika hänseenden bli skönsmässig och jämväl kunna göras beroende
av andra än rent ekonomiska bedömanden, exempelvis hänsynstaganden
från pedagogiska och administrativa synpunkter. Med dessa överväganden
har jag funnit mig kunna i princip ansluta mig till de sakkunnigas
förslag, vilket enligt min mening i huvudsak är väl avvägt. Innan jag
övergår till behandlingen av de olika detaljerna i förslaget vill jag dock
ange, att jag ej funnit mig böra tillstyrka införande av ett särskilt startbidrag
till försöksdistrikten. Ett realiserande av sakkunnigförslaget i fråga
om övriga bidrag torde, med vissa kompletteringar särskilt i avseende å
den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y, medföra en så långt nu
kan bedömas tillfredsställande täckning för merkostnaderna samt eliminera
ekonomiska hinder för en effektivt bedriven fortsatt försöksverksamhet.

Vad först gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna
bör detta, i enlighet med de sakkunnigas förslag, i princip vara begränsat
till skoldistrikt, som med Kungl. Maj:ts medgivande bedriver pedagogisk
försöksverksamhet enligt de år 1950 beslutade riktlinjerna för skolväsendets
utveckling. I vissa fall torde emellertid skäl kunna föreligga för ökade
statsbidrag även till annan försöksverksamhet. Jag förordar därför, att
Kungl. Maj:t av riksdagen inhämtar bemyndigande att efter prövning i
varje särskilt fall besluta om tillämpning helt eller i begränsad utsträckning
av förevarande bestämmelser jämväl å annan försöksverksamhet än
sådan, som bedrives enligt nyssnämnda riktlinjer.

39

Kungl. May.ts ''proposition nr 126.

De sakkunnigas förslag, att bestämmelser om de särskilda löpande
bidragen (statsbidraget till avlöning åt ämneslärare samt försökskostnadsbidraget)
skall äga giltighet under budgetåren 1952/53—1954/55,
synes väl grundat, varför jag tillstyrker detsamma. I detta sammanhang
får jag erinra om att 1951 års särskilda bestämmelser beträffande försöksverksamheten
i här ifrågavarande skoldistrikt enligt beslut av 1951 års riksdag
äger tillämpning under budgetåren 1951/52—1953/54. I den mån icke
dessa bestämmelser — som jämväl innefattar föreskrifter rörande lärare
m. m. — konsumeras av i det följande föreslagna nya bestämmelser, torde
de få tillämpas även under budgetåret 1954/55, så att en samordning av
de olika bestämmelsernas giltighetstid kommer till stånd.

Ett 100-procentigt statsbidrag till kostnader för avlöning åt
ämneslärare innebär i och för sig, att försöksdistrikten får täckning
för hela kostnaderna för avlöning åt ifrågavarande lärare, icke endast för
merkostnaderna. Såsom jag anfört i det föregående torde emellertid merkostnadsprincipen
böra avse blott slutsumman av de särskilda bidragen
för försöksverksamheten. För ett 100-procentigt statsbidrag till ämneslärarlönerna
har de sakkunniga anfört vägande skäl. Av dessa vill jag särskilt
understryka följande. Till timlärararvoden på försöksskolans högstadium
utgår nu liksom i folkskolan statsbidrag med 100 procent. Från ekonomiska
synpunkter är det alltså för närvarande förmånligare för distrikten
att anlita timlärare i stället för ämneslärare. Höjes statsbidraget till ämneslärarlönerna
till 100 procent uppstår däremot i förevarande hänseende
ingen konflikt mellan de ekonomiska och pedagogiska intressena inom försöksdistriktet.
Denna faktor är uppenbarligen av stor betydelse för ett
ändamålsenligt bedrivande av försöksverksamheten på högstadiet. Även
statskontoret har från dessa synpunkter upptagit tanken på en enhetlig
procentsats för bidragen till ämnesliirarlöner och timlärararvoden men
föreslagit, att procentsatsen bestämmes till 90. Med anledning därav vill
jag framhålla, att det nuvarande statsbidraget till ämneslärarlönerna redan
vid avlöning enligt löneklass 23 i flertalet försöksdistrikt överstiger 90 procent
och i löneklass 26 i vissa fall uppgår till över 93 procent. Ett enhetligt
statsbidrag av 90 procent skulle därför innebära en ökad kostnad för
försöksdistrikten.

Under hänvisning till vad jag nu anfört tillstyrker jag, att statsbidraget
till avlöning åt ämneslärare på försöksskolans högstadium höjes till 100
procent. Enligt de sakkunnigas kostnadsberäkningar kommer härigenom
att från skoldistrikten till statsverket överföras en kostnad av 90 000 kronor
för innevarande läsår och 160 000 kronor för läsåret 1953/54. Den
innevarande läsår avseende kostnaden kommer att belasta det för budgetåret
1953/54 äskade förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till avlöning
åt lärare vid jollcslcoloi-.

I detta sammanhang vill jag något beröra frågan om anställningens form

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

och avlöningsförmånerna för ämneslärarna på försöksskolans högstadium.
Skolöverstyrelsen har i en särskild framställning hemställt om inrättande
från och med nästa budgetår av ordinarie ämneslärartjänster i försöksdistrikten
och om förhöjd lönegradsplacering av ämneslärartjänsterna, det
sistnämnda i anslutning till den lönereglering vid de allmänna läroverken
och övriga högre skolor, som genomförts enligt beslut av 1952 års riksdag
efter förslag av Kungl. Maj:t i propositionen nr 241. Frågan om inrättande
av ordinarie ämneslärartjänster i försöksdistrikten diskuterades ingående
i propositionen 1951:155 angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för vissa lärare vid skolor i försöksdistrikt m. m. Tanken på
inrättande av dylika tjänster avvisades då av föredragande statsrådet,
statsministern Erlander, av vissa i propositionen (s. 26—27) redovisade
skäl. Dessa skäl synes mig alltjämt ha den styrkan att jag ännu icke anser
mig böra framlägga förslag om inrättande av ordinarie ämneslärartjänster
i försöksdistrikten. Jag är emellertid mån om att betona, att detta mitt
ställningstagande ingalunda beror på någon tvekan beträffande försöksverksamheten
och lämpligheten av att knyta ordinarie tjänster till försöksdistrikten.
Jag hyser emellertid den förhoppningen, att det trots frånvaron
av ordinarie tjänster skall kunna gå att anskaffa behöriga lärare till försöksdistrikten.
Min förhoppning härutinnan grundar jag på det bemyndigande,
Kungl. Maj:t erhållit, att besluta om ändrad löneställning för
ifrågavarande lärare i anslutning till de i propositionen 1952: 241 framlagda
ändrade bestämmelserna för de allmänna läroverkens lärare. Jag ämnar
inom den närmaste tiden för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändrade
lönebestämmelser för försöksdistriktens ämneslärare.

I samband med statsbidraget till ämneslärarlönerna i försöksdistrikten
har de sakkunniga berört frågan om statsbidrag till avlöning eller annan
ersättning åt handledare på arbetsplatserna vid den förberedande
yrkesundervisningen i klass 9y. Spörsmålet härom samt
vissa andra frågor om anställningsförhållanden för lärare i denna yrkesundervisning
m. m. har också upptagits till behandling av bland annat
skolöverstyrelsen och 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i deras yttranden
över sakkunnigförslaget. De berörda problemen är mycket invecklade
och en riktig lösning av dem är av utomordentlig vikt för att försöken med
den förberedande yrkesutbildningen skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt
sätt. Jag är icke nu beredd att framlägga något definitivt förslag
i ämnet utan anser, att problemen måste utredas ytterligare i anslutning
till erfarenheterna av det första försöksåret i klass 9 y. I nuvarande läge
torde Kungl. Maj:t lämpligen böra inhämta bemyndigande av riksdagen
att för budgetåret 1953/54 provisoriskt reglera anställningsförhållanden
m. m. för lärare och handledare i den förberedande yrkesundervisningen i
klass 9 y ävensom meddela föreskrifter rörande avlöning och annan ersätt -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

ning till dessa samt rörande statsbidrag härtill i enlighet med vad som i
övrigt gäller rörande dylikt statsbidrag på försöksskolans högstadium.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skall utgå till tjänstebostäder
även åt högstadiets lärare, har icke givit mig anledning till erinran.
Statsbidraget bör utgå enligt samma grunder som gäller beträffande
tjänstebostad åt folkskollärare. I avvaktan på resultatet av pågående utredningar
rörande tjänstebostäderna torde jämväl i övrigt med avseende å
nu ifrågavarande tjänstebostäder bestämmelserna för folkskollärare böra
tillämpas. Statsbidrag till tjänstebostäder för högstadiets lärare enligt nu
angivna grunder bör, såsom de sakkunniga föreslagit, få utgå retroaktivt
till distrikt, som anskaffat dylik tjänstebostad sedan beslut fattats om påbörjande
av försöksverksamhet i distrikt. Kostnaderna för detta nya statsbidrag
till försöksdistrikten har av de sakkunniga förutsatts bli så blygsamma,
att de utan svårighet kan rymmas inom ramen för i vanlig ordning
beviljade medel under förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder.

De sakkunnigas förslag om ett tilläggsbidrag för anskaffande av skollokaler
och dessas förseende med en första uppsättning inventarier
med 8 procent av det statsbidragsbelopp, som utgår enligt 1945 års nu gällande
kungörelse om statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet,
har avstyrkts av statskontoret med hänvisning till att redan gällande
bestämmelser möjliggör en förmånligare avvägning av statsbidraget för
försöksdistriktens del. Jag får emellertid erinra om att en fönnånligare avvägning
av procentsatsen för statsbidragsbeloppet är möjlig endast där
den enligt vanliga grunder framräknade procentsatsen är av sådan storlek,
att den lämnar rum för en ytterligare höjning inom respektive latitud för
procenttalet. Skolöverstyrelsen har anfört, att de merkostnader, som ifrågavarande
tilläggsbidrag avser att täcka, förr eller senare kommer att åvila
samtliga skoldistrikt, varför försöksdistrikten genom tilläggsbidraget skulle
ställas i en något gynnad ställning i förhållande till övriga distrikt. Samtidigt
har dock överstyrelsen framhållit, att försöksdistrikten tidigare än
övriga distrikt har att anskaffa lokaler och utrustning till klasserna 8 och 9,
vilket givetvis måste medföra merkostnader.

För egen del finner jag det föreslagna tilläggsbidraget väl motiverat i
nuvarande läge, eftersom försöksverksamheten på högstadiet ostridigt föranleder
merkostnader för anskaffande av de speciallokaler och de särskilda
inventarier av olika slag, som kräves för ett ändamålsenligt bedrivande av
den mera differentierade och individuellt betonade undervisningen på försöksskolans
högstadium. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag
och har cj heller någon erinran mot vad de sakkunniga förordat beträffande
den närmare utformningen av tilläggsbidraget. Bidraget torde böra
få utgå retroaktivt med avseende å byggnad, som anskaffats efter det beslut
fattats om påbörjande av försöksverksamhet i distriktet. Kostnaderna

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6.

för retroaktiva tilliiggsbidrag, räknat från försöksverksamhetens början och
ungefär till och med innevarande läsår, har av de sakkunniga beräknats till
sammanlagt 590 000 kronor. Dessa kostnader torde få belasta förslagsanslaget
till Folkskolor m. in.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.

Jämväl i fråga om skolbyggnadsbidraget uppkommer vissa speciella
problem beträffande den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y. Sålunda
torde Kungl. Maj:t böra få meddela särskilda bestämmelser i syfte
att möjliggöra statsbidrag till inventarier i sådana speciallokaler för
klass 9 y, som nu icke direkt kan inbegripas under vederbörande statsbidragskungörelses
bestämmelser. Skolöverstyrelsen har fäst uppmärksamheten
på det förhållandet, att statsbidrag nu ej utgår till anskaffande av
den första uppsättningen inventarier i de fall, där byggnadsbidrag ej utgår
till anskaffande av själva lokalen. De sakkunniga har härutinnan ej ansett
sig böra förorda någon ändring av gällande bestämmelser, enär de avser
att upptaga detta för hela folkskoleväsendet betydelsefulla spörsmål i samband
med fullgörandet av sitt ursprungliga utredningsuppdrag. För egen
del finner jag liksom överstyrelsen rimligt, att ett försöksdistrikt, som för
den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y med en besparing för det
allmänna tager i anspråk lokaler, till vilkas anskaffande statsbidrag ej
utgår, fördenskull ej bör gå miste om det särskilt för yrkesundervisningens
bedrivande betydelsefulla statsbidraget till inventarier. I avvaktan på
resultatet av de sakkunnigas utredning i ämnet torde därför Kungl. Maj:t
böra få i särskild ordning medge statsbidrag till den första uppsättningen
inventarier i undervisningslokaler för klass 9 y i sådana fall, där enligt nu
gällande bestämmelser statsbidrag ej kan utgå.

Jag har nu behandlat de särskilda bestämmelser om direkt påbyggnad
å redan befintliga statsbidrag, som jag funnit mig böra förorda såsom täckning
i olika avseenden för merkostnader i anledning av försöksverksamheten.
Innan jag härefter övergår till att närmare behandla frågan om det
av de sakkunniga föreslagna försökskostnadsbidraget vill jag framhålla
följande. Utöver de särskilda bestämmelser om statsbidrag till försöksdistrikten,
som i förevarande sammanhang föreslås, avses de för folkskolan
gällande statsbidragsföreskrifterna skola fortfarande äga tillämpning
även med avseende å försöksskolans högstadium. Särskilt genom tillkomsten
från och med nästa läsår av nionde klassen på högstadiet torde emellertid
uppkomma speciella förhållanden, som i vissa fall icke direkt kan
inordnas under de för folkskolan anpassade statsbidragsbestämmelsema.
I utredningen och i remissyttrandena har påpekats vissa tolkningsspörsmål i
fråga om statsbidragen till skolskjutsar, inackordering, skolmåltider och fria
läroböcker. Med det förhållandevis stora antal statsbidrag, som finnes på
folkskoleväsendets område, är det knappast möjligt att nu överblicka om
liknande problem kan uppkomma även i fråga om andra statsbidrag än de
nyss särskilt angivna. Jag föreslår därför, att Kungl. Maj:t av riksdagen

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

inhämtar bemyndigande att medge de undantag från de för folkskolan gällande
statsbidragsbestämmelsema och i samband därmed i övrigt meddelade
föreskrifterna, som må befinnas påkallade för att dessa skall kunna
tillämpas jämväl beträffande försöksskolans högstadium.

Vad därefter gäller försöks k ostnadsbidraget instämmer jag
i de sakkunnigas uppfattning, att försöksdistrikten därigenom bör få kompensation
för på högstadiet ökade kostnader främst i fråga om läroböcker,
förbruknings- och undervisningsmateriel, skolskjutsar och inackordering.
Givet är, att det ej går att helt särskilja alla de faktorer, som sammantagna
utgör grunden för försökskostnadsbidraget. Enligt min uppfattning är de
sakkunnigas förslag härutinnan väl motiverat och jag biträder i princip
även vad de sakkunniga förordat i fråga om statsbidragets storlek. Vad
gäller den närmare konstruktionen av bidraget har statskontoret föreslagit,
att bidraget skall beräknas per elev och år i stället för per läraravdelning
och år. Ämbetsverket har till stöd för denna ståndpunkt framhållit,
att med hänsyn till differentieringen av undervisningen på högstadiet svårigheter
kan uppkomma att bestämma antalet självständiga läraravdelningar
samt vidare att de merutgifter, som försökskostnadsbidraget avser
att täcka, snarare bestämmes av elevantalet än av antalet läraravdelningar.
För egen del finner jag den av statskontoret förordade konstruktionen vara
den sakligt riktigare och jämväl i tillämpningen den enklare. I fråga om
bidragets storlek anser jag mig för den nu ifrågavarande tidsperioden fram
till och med budgetåret 1954/55 böra förorda ett belopp per elev vid läsårets
början av 15 kronor årligen i försöksdistrikt i stad eller köping och
22 kronor årligen i landsbygdsdistrikt. Det torde dock få ankomma på
Kungl. Maj:t att medge, att det högre bidragsbeloppet må tilldelas stad
eller köping med särskilt omfattande glesbebyggelse. Såsom de sakkunniga
föreslagit bör försökskostnadsbidraget utgå retroaktivt till respektive
distrikt från och med det år, då försöksverksamheten påbörjats i högstadiets
lägsta klass (sjunde klassen). De sakkunniga har beträffande försökskostnadsbidraget
beräknat ett medelsbehov av 15 000 kronor för retroaktiva
bidrag, 46 000 kronor för bidrag under innevarande budgetår samt
95 000 kronor för bidrag under budgetåret 1953/54. Dessa beräkningar
synes i stort sett kunna gälla även med den av mig förordade konstruktionen
av försökskostnadsbidraget. För ändamålet torde alltså böra på riksstaten
för budgetåret 1953/54 uppföras ett förslagsanslag av (15 000 +
-f 46 000 + 95 000 =) 156 000 kronor. Anslaget synes böra benämnas
Folkskolor m. in.: Försökskostnadsbidrag.

Som jag tidigare angivit, har jag icke ansett mig kunna biträda de sakkunnigas
förslag om införande av ett särskilt startbidrag. Den ekonomiska
betydelsen för försöksdistrikten av ett dylikt bidrag synes vara så begränsad,
att den icke uppväger betänkligheterna mot att införa ännu en alldeles
ny statsbidragsform på skolväsendets område. Med anledning av

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

vad skolöverstyrelsen föreslagit rörande statsbidraget till skolbibliotek i
försöksdistrikten får jag erinra dels om att sedan år 1951 gäller särskilda
grunder för nämnda bidrag till försöksdistrikten, vilka grunder i allmänhet
ställer sig förmånligare för distrikten än grunderna för det allmänna bidraget
till skolbibliotek i folkskolan, och dels om att Kungl. Maj:t i årets
statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, punkten 318, föreslagit
viss förbättring av grunderna för sistnämnda bidrag. Jag är icke beredd att
nu tillstyrka skolöverstyrelsens i förevarande sammanhang framlagda förslag
till ändrade grunder för statsbidraget till skolbibliotek i försöksdistrikten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och föreslagit hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade särskilda grunder beträffande
statsbidrag till försöksdistrikten ävensom bemyndiga
Kungl. Maj:t att i de skilda hänseenden, som jag i det
föregående angivit, meddela bestämmelser rörande statsbidrag
och därmed sammanhängande förhållanden i avseende
å försöksskolornas högstadium;

b) till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag av 156 000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

45

III. Studiehjälp åt elever i försöksdistrikten.

1. Inledning.

Punkten 11 i de år 1950 beslutade riktlinjerna för skolväsendets utveckling
lyder: »Erforderliga ekonomiska stödåtgärder skola genomföras för
att giva varje lärjunge tillgång till en utbildning, som svarar mot hans
personliga förutsättningar och samhällets behov.» Ett av de många spörsmål,
som åsyftas med denna formulering, gäller det ekonomiska stödet åt
barnfamiljerna under de nya obligatoriska skolår, som tillkommer med
den nioåriga enhetsskolan. Skolkormnissionen anförde i denna fråga, att
en utsträckning av skolpliktstiden icke gärna kunde vidtagas utan att eleverna
eller deras föräldrar på ett eller annat sätt kompenserades för de ekonomiska
uppoffringar, som den förlängda skoltiden medförde. En fullständig
kompensation vore inte tänkbar och vore för övrigt svår att beräkna;
till viss del erbjöde sig en sådan redan därigenom, att den längre skoltiden
vore en investering, som senare borde kunna ge avkastning. Kommissionen
förordade en partiell kompensation med 500 kronor per år och elev i de
två högsta årsklasserna i form av antingen behovsprövade stipendier eller
— utan behovsprövning — höjda barnbidrag.

I propositionen 1950:70 (s. 138 o.f.) uttalade departementschefen sig
från principiella synpunkter för alternativet med en generell kompensation
för familjernas ekonomiska belastning i samband med en förlängd skolplikt.
Det av skolkommissionen uppskattade beloppet, 500 kronor per år
och barn i ifrågavarande åldersklasser, syntes ge en rätt god föreställning
om storleken av det understöd, som kunde komma ifråga. De skiftande
förhållandena i fråga om skolpliktstidens längd i skoldistrikten under övergångstiden
till den allmänna enhetsskolan försvårade emellertid i hög grad
en sammansmältning av den erforderliga studiehjälpen med barnbidragen.
Åtminstone under en övergångstid syntes därför ett stipendiesystem vara
att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligatoriska
undervisningen och exempelvis den frivilliga undervisningen i högre
skolor för samma åldersstadium fann departementschefen vanskligt redan
med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet med dess uppgift
att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till högre
utbildning. En särskild utredning rörande den statliga stipendiegivningens
avvägning för olika obligatoriska och frivilliga utbildningsändamål bleve
uppenbarligen erforderlig. Då det emellertid komme att dröja några år
innan försöksdistriktens 8:c och 9:e klasser komme till stånd, syntes utredningen
kunna anstå ännu någon tid.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag förklarade sig i utlåtande nr 1
(s. 178) ense med departementschefen om att lärjungarnas vistelse i enhetsskolans
högsta klasser måste i erforderlig grad underlättas genom barnbidrag
eller genom ett stipendiesystem. I likhet med departementschefen
ansåg utskottet, att under försökstiden stipendielinjen syntes vara mest
framkomlig.

Frågan om nya grunder för studiehjälpsverksamheten vid de allmänna
läroverken m. fl. läro- och utbildningsanstalter har därefter förelagts riksdagens
prövning genom propositionen 1952:220. Propositionen — som behandlats
av 1952 års höstriksdag — omfattade ej spörsmålet om studiehjälpen
åt försöksskolornas elever. Denna fråga har gjorts till föremål för
särskild utredning i det att Kungl. Maj:t den 28 september 1951 uppdragit
åt studielånenämnden att verkställa utredning angående rätt för lärjunge
på enhetsslcolans realskolestadium att ifrågakomma till statsstipendium
enligt kungörelsen 1946: 552. Utredningsuppdraget har av Kungl. Maj:t
den 30 juni 1952 ändrats till att avse utredning rörande frågan om stipendier
åt enhetsskolans elever på realskolestadiet och därmed sammanhängande
spörsmål.

I utlåtande (nr 224) över propositionen 1952: 220 erinrade statsutskottet
inledningsvis om att enhetsskolans framväxt komme att ställa statsmakterna
inför särskilda problem på det område, som beröres av studiehjälpen.
Med hänsyn till att frågorna härom inom en nära framtid syntes komma att
underställas riksdagens prövning gick utskottet ej närmare in på problemen
men ville dock redan i det föreliggande sammanhanget framhålla, att utskottet
hyste den principiella uppfattningen, att den studiehjälp, som kan
komma till stånd i enhetsskolan, icke bör ställa denna i ett sämre läge än
med densamma jämförbara skolformer, varvid utgående skolsociala förmåner
givetvis bör beaktas.

Med anledning av nyssberörda utredningsuppdrag har studielånenämnden
den 9 december 1952 avgivit utredning med förslag rörande studiehjälp
åt elever i försöksdistrikten. Häröver har yttranden avgivits av riksräkenslcapsverlcet,
statskontoret, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning.

Studielånenämnden framhåller inledningsvis att frågan om studiehjälp
i enhetsskolans realskolestadium ej kan lösas utan att hänsyn tages till
andra studiehjälpsfrågor. Årsklasserna i försöksdistriktens realskolestadium
är desamma som i realskolan. Därjämte kommer fortfarande ett icke obetydligt
antal ungdomar i samma åldrar att utbildas i yrkesundervisningens
anstalter. Nämnden finner, att det förevarande spörsmålet måste ses i sammanhang
med realskolornas och yrkesskolornas studiehjälpsförhållanden,
om vilka statsmakterna nyligen fattat beslut.

Nämnden framhåller vidare, att man nu ej bör slutgiltigt ordna studie -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

hjälpen i enhetsskolan. Enhetsskolans definitiva organisation blir beroende
på statsmakternas senare beslut, då organisatoriska och ekonomiska förändringar
kan ha inträffat och helt andra synpunkter på problemet kan
göra sig gällande. Nämndens förslag avser därför endast studiehjälpen i
försöksskolorna. Nämnden begränsar vidare sitt förslag till sådana försöksskolor,
som avses i det förut omnämnda kungl. brevet den 8 juni 1951.

Med hänsyn till vad studielånenämnden anfört om sammanhanget mellan
studiehjälpen i realskolor och yrkesskolor och studiehjälpen i försöksskolorna
torde jag, innan jag går in på behandlingen av nämndens förslag,
här få lämna en sammanfattning av de grunder för studiehjälpen i förstnämnda
skolkategorier, som beslutits av 1952 års riksdag och som skall
tillämpas från och med budgetåret 1953/54.

Studiehjälpen enligt det s.k. läroverkssystemet, som skall tillämpas för,
bland andra, elever i allmänna läroverk, kommunala realskolor och minst
2-åriga kurser vid anstalter för yrkesutbildning, omfattar studiebidrag och
stipendier. Studiebidrag utgår utan prövning av behov eller studielämplighet
och omfattar bidrag åt inackorderad elev till inackordering med 60
kronor per månad samt bidrag åt elev, som dagligen reser mellan hemmet
och skolorten, dels till kostnader för dagliga resor, som uppgår till minst
9 kronor per månad, med det belopp, som överstiger 7 kronor per månad,
och dels — om ej fria skolmåltider lämnas — till kostnader för måltid å
skolorten med 12 kronor per månad för ett mål och 18 kronor per månad
för två mål. Stipendium utgår först från och med andra klassen av fyraåriga
och tredje klassen av femåriga realskolor eller motsvarande klasser i
jämförliga skolor samt utdelas efter behovsprövning och prövning av elevens
studielämplighet. Stipendiebeloppet utgör i regel högst 75 kronor per
månad. Till inackorderad elev med stipendium utgår därjämte bidrag till
kostnader för högst sex enkla resor hemmet — skolorten, i den mån som
resekostnaden per resa överstiger 15 kronor.

2. Studielånenämndens förslag.

Sammanfattningsvis innebär studielånenämndens förslag följande.

Studiehjälpen bör få formen av stipendium om i regel högst 75 kronor
per månad men bör ej omfatta studiebidrag för inackordering, dagliga resor
och måltider.

Stipendium skall utgå efter behovsprövning men utan prövning av studielämpligheten.

Stipendier skall utgå i klasserna 8 och 9. I klass 8 bör viss återhållsamhet
vid stipendiernas utmätande iakttagas med avseende å både beloppens
storlek och behovsförutsättningarna samt högsta stipendiebeloppet före -

48 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 126.

komma endast i undantagsfall. I klass 9 bör hänsyn kunna tagas till elevens
arbetsinkomst.

I försöksskola intagen lärjunge från annan kommun, s.k. främmande
lärjunge, bör erhålla studiebidrag från och med klass 7 och stipendium
från och med klass 8 enligt de för realskolan gällande grunderna. Främmande
lärjunge, som intages i försöksskolans klass 6 från folkskolans klass 6,
bör dock erhålla studiebidrag från och med försöksskolans sjätte klass.
Främmande lärjunge i klass 9 y bör betraktas som yrkesskolelev.

Stipendierna skall utdelas av studielånenämnden och även i övrigt administreras
i huvudsak på samma sätt som stipendierna vid realskolorna.

3. Motiveringen till studielånenämndens förslag.

Av motiveringen till studielånenämndens förslag inhämtas i huvudsak
följande.

Studiebidrag. Studiebidragen i de ''frivilliga’ skolorna lämnas utan
beliovsprövning och tillkommer alla dagligen resande eller inackorderade
elever. Studiebidragen täcker emellertid ej hela kostnaden för resor, måltider
och inackordering. Fn i många fall icke oväsentlig kostnad för skolgången
åvilar därför eleven eller vanligast hans målsman. Eleverna i försöksskolan
har däremot, på grund av skolans ''obligatoriska’ karaktär, inga
direkta utgifter för dagliga resor till och från skolan, inackordering eller
skolfrukost och är därför i detta hänseende avsevärt bättre ställda än sina
jämnåriga i exempelvis realskolorna. Då ett av syftena med studiehjälpen
— att eleven oavsett bostadsortens belägenhet skall få tillfälle till
önskvärd utbildning — tillgodosetts långt bättre inom folkskolan-försöksskolan
än inom realskolan, finnes ej anledning överväga att på försöksskolans
högstadium införa det inom realskolan tillämpade studiebidragssystemet.
Därtill kommer i försöksskolan vissa andra skolsociala förmåner
som realskolornas elever i allmänhet saknar, såsom fria skolböcker och fri
skolmateriel. Vidare utgår inga skolavgifter i försöksskolorna medan i realskolorna
många målsmän har att erlägga terminsavgifter för barnens undervisning.

Stipendier. Skolgången i försöksskolans högstadium medför ingen
direkt utgift för lärjungarnas hem. Den kan emellertid för åtskilliga hem
betyda en ekonomisk påfrestning, enär den unge under sin utbildning går
miste om en arbetsinkomst, som han annars skulle ha kunnat erhålla, samt
familjen i och med den unges skolgång går miste om en arbetskraft, som annars
skulle ha kommit den för familjen gemensamma verksamheten till
godo.

För att i denna situation bispringa hemmen bör det allmänna tillhandahålla
någon form av studiehjälp. Försöken med enhetsskolan aktualiserar
denna fråga, emedan det här gäller en förlängning av den obligatoriska
skolgången. Men även då valfrihet finnes mellan fortsatt teoretisk eller
praktisk skolutbildning efter avslutad obligatorisk sex- eller sjuårig folkskola
och arbetsinkomst eller arbetsinsats i förvärvslivet, är frågan av betydelse
för många hem. Och särskilt tidigare, då stipendier icke fanns, vare

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

sig i realskolor eller i yrkesskolor, har valet veterligen ofta bestiimts enbart
av ekonomiska skäl. Särskilt synes detta ha varit fallet, då valet stått mellan
en yrkesskola och arbetsinkomst. Häri torde man kunna se ett av huvudskälen
till att stipendier infördes i yrkesundervisningsanstalter och detta
långt tidigare än i de allmänna läroverken. Erfarenheten har också visat,
att stipendierna fört över till yrkesskolorna många sådana, som tidigare
skulle ha avstått från skolutbildning av ekonomiska skäl. Det är då
viktigt att konstatera, att stipendierna icke bestämdes att utgå efter någon
regel om kompensation för utebliven arbetsinkomst, utan att de beräknades
i olika behovsgrader med hänsyn till elevens eller hans föräldrars
ekonomiska ställning. Svårigheten för att inte säga omöjligheten att rättvist
efter en kompensationsregel utmäta studiehjälpen är också uppenbar.
Icke heller beträffande läroverksstipendierna har beloppen bestämts med
hänsyn till utebliven arbetsinkomst, fastän även här skäl kunnat anföras
för att bereda hemmen viss ersättning för barnens mistade inkomster. Men
det är av många tecken att döma tydligt, att stipendierna likväl ansetts
vara av det värde, att de för många i de ekonomiskt svagare samhällslagren,
där barnens arbetsinkomst är av särskild betydelse, bestämt valet av
högre skolbildning. Då det sålunda visat sig, att en verksam studiehjälp
kan konstrueras utan att det individuella stödet beräknas med hänsyn till
bortfallen arbetsinkomst eller utebliven arbetsinsats i hemmen, finnes icke
anledning att för försöksskolans elever överväga ett annat system, som i
tillämpningen skulle vålla betydande svårigheter och dessutom avskära det
inledningsvis hävdade sammanhanget med övriga skolors studiehjälp.

Då de skolsociala förmånerna i försöksskolan i regel är av större ekonomiskt
värde för familjerna än motsvarande förmåner i realskolan, har del
ifrågasatts, huruvida de behovsprövade stipendierna skall vara desamma
i båda skoltyperna. Därvid har även framhållits den förmån, som försöksskolans
lärjungar har däri, att de i regel under hela skoltiden får bo i sina
hem. Även om dessa synpunkter är beaktansvärda motiv för en skillnad
i stipendierna för de två skoltyperna, har nämnden likväl funnit, att eu
rättvis, genomgående differentiering av stipendiebeloppen mellan de tvä
skoltyperna icke kan göras. Nämnden föreslår därför, att stipendiebeloppen
bör vara desamma i båda skolformerna och samma regler för behovsprövning
gälla för stipendiernas beräkning.

Nämnden berör i detta sammanhang det förut omnämnda alternativet
att i stället för stipendier införa för alla lika extra barnbidrag utöver de
allmänna. Dylika extra barnbidrag har den fördelen, att de administreras
enklare än de behovsprövade stipendierna. Emellertid måste de sättas till
ett förhållandevis högt belopp för att i de individuella fallen ge samma
stöd som stipendierna. Med ett extra barnbidrag av exempelvis 500 kronor
skulle likväl omkring 20 procent av försöksdistriktens elever bli sämre tillgodosedda
än vid tillämpning av stipendiesystemet med ett stipendiemaximum
vid 630 kronor (maximum enligt kungörelsen 1946:552). Ett icke
behovsprövat extra barnbidrag av 500 kronor medför vidare omkring 80
procent högre kostnader än behovsprövade stipendier ä maximalt 630 kronor.
Ett ifrågasatt blandat system, d.v.s. extra barnbidrag jämte behovsprövat
stipendium upp till sammanlagt högst 630 kronor per läsår, skulle
medföra omkring 33 procent högre kostnader än stipendiesystemet. Mot
både barnbidragssystemet och det blandade systemet kan slutligen riktas
den invändningen, att i stipendiesystemet skulle införas en helt ny faktor,

4 — B ilning till riksdagens protokoll lOöd. t sand. AV /;.v;.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

som skulle kunna motivera krav på samma förmån för andra skolgrupper
på samma åldersstadier som försöksskolans äldre årgångar. Tidpunkten
för en sådan reform synes under alla omständigheter icke ännu vara inne.
Då försöksverksamheten avslutats och resultaten av densamma tar form i
den slutliga enhetsskolan, bör andra förutsättningar föreligga för bedömning
av frågan om stipendier eller barnbidrag.

Lämplighetsprövning. I realskolan utdelas stipendierna efter
prövning av elevernas lämplighet för vald utbildning och utsikter till framgång
i studierna. För elever i yrkesundervisningens anstalter utgör studielämplighet
ej villkor för stipendiums erhållande. Om nu försöksskolans stipendier
bör ses i sammanhang med övriga ungdomsskolors, bör därför stipendierna
i den yrkesinriktade delen av försöksskolan icke förbindas med
lämplighetsprövning. Av samma skäl kunde anledning föreligga att föreskriva
lämplighetsprövning för stipendiernas erhållande i försöksskolans
på mera teoretiska studier inriktade del, särskilt klasserna 9 a och 9 g.
Emellertid bjuder det för det första emot att ha olika krav för studiehjälps
erhållande för olika grupper av elever i en och samma skola. För det andra,
och detta är avgörande, ligger det i försöksskolans ''obligatoriska’ karaktär,
att förmånerna i skolan icke skall utmätas efter elevernas olika begåvning
eller anlag för olika utbildning. Lämplighetsprövning bör därför ej ske för
stipendiums erhållande i försöksskolan. Yrkesorientering samt lärarnas rådgivning
och omdöme om elevernas förutsättningar för olika linjer bör för
övrigt göra en särskild lämplighetsprövning för stipendium mindre behövlig Därest

en elev, som avslutat nionde klassen i försöksskolan, fortsätter
i gymnasiet, bör han givetvis underkastas den lämplighetsprövning, som
gäller för erhållande av stipendium i gymnasiet. Om torsöksskolelevernas
gymnasieutbildning ordnas så, att nionde årets studier förlägges till ett
vanligt gymnasium, kan det i någon mån vara tveksamt, om elevens stipendium
skall bestämmas efter de för gymnasiets övriga elever gällande
reglerna eller ej. Nämnden har den uppfattningen, att eleven hela den nioåriga
försöksskoletiden bör betraktas som försöksskolelev och att hans stipendiefråga
alltså även för ett eventuellt första gymnasieår i fyraårigt gymnasium
bör bedömas som en försöksskolefråga och först nästa år bli en
fråga om stipendium i gymnasium. I analogi härmed bör elev, som fullgör
någon del av försöksskolplikten i verkstadsskola, i stipendiehänseende betraktas
som försöksskolelev under hela den nioåriga skolplikten.

Stipendier i klasserna 8 och 9. Försöksskolans sjunde klass
ligger inom den allmänna skolpliktstiden. Stipendier finnes icke i den egentliga
folkskolan, ej heller i den på folkskolans sjätte klass byggande och
alltså med sjunde klassen parallella första klassen av den 4-åriga realskolan.
Med hänsyn härtill bör stipendier ej införas i klass 7 av försöksskolan.

Stipendiefrågan i åttonde försöksskoleklassen är svårare att avgöra. Folkskolestadgan
lämnar möjlighet för skoldistrikten att utsträcka skolplikten
utöver de vanliga sju folkskoleåren. I de distrikt, som har 8-årig folkskola,
finnes inga stipendier av statsmedel. Man kan då fråga sig, varför en åttonde
klass skulle erhålla stipendier, när den övergår från att vara en
klass i en obligatorisk åttaårig skola till att bli en klass i en obligatorisk

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

nioårig. Frågande kan man också ställa sig beträffande stipendier i försöksskolans
åttonde klasser inom större städer, Stockholm och andra, där enhetsskoleförsök
pågår i begränsad omfattning och klass 8 finnes i både
försöksskolan och den vanliga folkskolan. Om stipendier införes i försöksskolans
åttonde klass, kan den möjligheten icke uteslutas, att stipendier
kommer att fordras även för eleverna i den vanliga åttonde klassen. Försöksskolan
kan emellertid icke jämställas med den obligatoriska folkskolan,
även om denna är åttaårig. Under försökstiden är enhetsskolan men icke
den åttaåriga folkskolan en parallell-skola till realskolan och syftar delvis
till samma mål som denna. I realskolans mot försöksskolans klass 8 svarande
klass 24 finnes redan stipendier. I enlighet med den tidigare hävdade
uppfattningen, att försöksskolans stipendiefråga bör ses i samband med
övriga motsvarande skolors, finner nämnden därför riktigt, att stipendier
tillerkännes lärjungarna i försöksdistriktens klass 8 av enhetsskolan. Det
torde likväl böra påpekas, att lärjungarnas arbetskraft först på det åldersstadium,
som motsvarar nionde klassen, får större betydelse för familjerna
och att på ett något tidigare stadium, i klass 7 och motsvarande klasser i
realskolan, alls inga stipendier utgår. Stipendierna i klass 8 och motsvarande
klasser i realskolorna torde därför i praxis böra utmätas med större försiktighet
både med hänsyn till beloppen och till behovsförutsättningarna
och maximibeloppet endast förekomma i exceptionella fall.

Nionde klassen ligger utanför den vanliga skolpliktstiden och som nyss
påpekats är behovet av stipendier i denna klass större än i den föregående.
Någon tvekan om att studiehjälp skall utgå i klassen finnes därför icke.
Fn annan fråga rörande stipendierna bör däremot något närmare diskuteras.
Det gäller en eventuell differentiering av stipendiebeloppen åt elever
i de olika linjerna 9 y, 9 a och 9 g. Enligt riktlinjerna för försöksverksamheten
skall i klass 9 anordnas, i nära kontakt med yrkeslivet, en förberedande
yrkesutbildning eller, där förhållandena motiverar detta, en allmänpraktisk
utbildning. Eleverna i 9 y har i regel mera givna möjligheter
att under skolåret få en viss inkomst, vilket deras kamrater i de
teoretiska linjerna i allmänhet saknar. Elever, som arbetar inom yrkeslivet,
kommer dessutom under eu längre tid än övriga elever att vara
borta från det egentliga skolarbetet. Samma förhållanden gäller givetvis
också de elever, som får sin förberedande yrkesutbildning genom att deltaga
i hemmens arbetsuppgifter och vilkas arbetsinsats måste anses motsvara
en viss arbetsinkomst. Det kan icke sägas vara obilligt, att hänsyn
till nu anförda omständigheter tages vid stipendiernas utmätande. Detta
kan emellertid icke ske, då stipendierna bestämmes, vilket bör ske vid
läsårets början. Ett maximum för varje stipendium under läsåret i dess
helhet bör därför vid läsårets början beräknas enligt vanliga normer och
eleverna erhålla meddelande om att detta belopp skall ligga till grund för
stipendieutbetalningen under höstterminen. Det för höstterminen avsedda
beloppet kan utbetalas, antingen som vid realskolorna vid mitten
av terminen eller som vid yrkesskolorna varje månad, men justering av
vårterminsbeloppet sedan göras med skälig hänsyn tagen till den arbetsinkomst
eleven må ha erhållit eller beräknas säkert kunna få under vårterminen
eller till hans arbetsinsats i familjens verksamhet. Det bör betonas,
att justeringen måste göras efter välvilliga grunder. En alltför stark
inknappning av stipendiebelopp kan vedervåga såväl lärjungarnas intresse
för yrkesutbildning som näringslivets villighet att lämna ersättning för

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lärjungarnas arbete. Närmare riktlinjer för justeringarna bör utfärdas axcentral
myndighet.

Studiehjälp åt främmande lärjunge. Vid utredningen
har nämnden även att beakta en särskild stipendiefråga, som uppkommit
i samband med försöksverksamheten i Svedala skoldistrikt. I Svedala
finnes en samrealskola, vars lärjungeområde omfattar ej blott skoldistriktet
utan även närgränsande kommuner. Av de läsåret 1951/52 vid samrealskolan
inskrivna eleverna tillhörde sålunda 25,» procent andra kommuner
än läroverksorten. Försöksskolan i Svedala omfattade samma läsår
bland annat klass 6. Genom beslut den 13 juni 1952 medgav Kungl. Maj:t.
att skolväsendet inom Svedala skoldistrikt finge från och med läsåret 1952/

53 successivt utbyggas med ett högstadium såsom försök med nioårig enhetsskola.
Såsom villkor härför gäller, att lärjungar tillhörande den utanför
skoldistriktet fallande delen av Svedala samrealskolas lärjungeområde
beredes undervisning inom skoldistriktet i den utsträckning, som skolöverstyrelsen
bestämmer. Intagning av lärjungar i samrealskolan i Svedala
har ej ägt rum läsåret 1952/53 i första klassen och skall därefter
successivt icke heller ske i följande klasser.

Nämndens i det föregående framlagda förslag om försöksskolans stipendier
avser försöksdistriktens egna lärjungar och kan således tillämpas
på de lärjungar i Svedala försöksdistrikt, vilka tillhör Svedala kommun.
Det är därför frågan om de främmande lärjungarnas stipendierätt, som
fordrar övervägande.

De lärjungar i Svedala försöksskola, som kommer från angränsande
kommuner, är icke som lärjungarna från Svedala skoldistrikt pliktiga att
bevista den nioåriga skolan utan kommer till försöksskolan, därför att
den ersätter den under avveckling stående samrealskolan. De måste därför,
så vitt nämnden kan finna, betraktas som lärjungar i en frivillig
skola och deras studiehjälpsfråga bedömas med hänsyn härtill. I den mån.
som de icke får del av försöksdistriktets skolsociala förmåner, skolskjutsning
skolmåltider, eller av sitt eget skoldistrikt erhåller sådana förmåner
under studiegången i försöksskolan, bör de därför erhålla realskolans studiebidrag
för dagliga resor, måltider under skoldagen och inackordering.

Studiebidrag bör normalt utgå från och med första året av försöksskolans
högstadium, d.v.s. klass 7. Denna regel bör gälla alla främmande
elever, som i sin hemskola har tillgång till undervisning i engelska och
därför icke behöver övergå till enhetsskolan förrän efter klass 6 i folkskolan.
Regeln är analog med vad som gäller i fråga om studiehjälpen i
realskolan: studiebidrag kan utgå endast till lärjunge, som i sin hemort
icke har tillgång till önskad utbildning. Elever, som i sin hemskola ej har
undervisats i engelska, kan mottagas från folkskoleklass G till försöksskolans
klass 6. Det synes rimligt, att dylika elever erhåller studiebidrag
från och med klass 6 i försöksskolan, enär de annars skulle komma i sämre
läge än om de övergått till samrealskolans begynnelseklass efter sitt sjätte
folkskoleår. T vissa fall kan lärjungar tänkas övergå till försöksskolans
klass 5 från klass 4 i skoldistrikt, där undervisning i engelska icke meddelas
i folkskolan. Det kan ifrågasättas, huruvida sådana lärjungar bör
vara berättigade till studiebidrag, då de söker en utbildning, som icke
tillhandahålles i hemorten. Nämnden kan emellertid icke finna tillräck -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

liga skäl för att ens övergångsvis ett system med studiebidrag skulle införas
i så låg klass av enhetsskolan som klass 5.

Även i fråga om behovsprövade stipendier bör främmande elever betraktas
som elever i frivillig skola och rätten till stipendium därför förbindas
med studielämplighetsprövning. Stipendierätten bör liksom i försöksskolan
inträda i och med klass 8. Främmande lärjungar i klass 9 y
bör i stipendiehänseende betraktas som om de övergått till yrkesskola.

Vad nämnden nu föreslagit beträffande studiehjälp åt främmande lärjunge
har räckvidd utöver det konkreta fall, som föranlett undersökningen.
Man måste nämligen tänka sig, att åtskilliga av de försöksskolor, som
nu finnes eller blir upprättade under försökstiden, kommer att uppsökas
av lärjungar från kommuner, där tillgång till motsvarande undervisning
icke finnes. Dessa lärjungar intager i allt väsentligt samma ställning som
de lärjungar från samma hemort, vilka söker sig till realskola, och bör
därför få tillgång till studiehjälp i huvudsak på samma villkor som realskolelever.

Administration. I realskolan utdelas stipendierna centralt av
studielånenämnden på grundval av ansökningar, ingivna av målsmännen
till rektorerna, som efter granskning av ansökningarna vidarebefordrar
dem till nämnden. Den centrala prövningen har visserligen icke samma
starka skäl för sig beträffande försöksskolan som vid realskolorna, enär
studielämplighetsprövning icke skall ske vid utdelning av försöksskolans
stipendier. Nämnden har också övervägt, huruvida stipendiegivningen
icke skulle kunna ske av kommunalt organ i försöksdistrikten. Innan
erfarenhet om den nya stipendieverksamheten vunnits och noggranna tilllämpningsföreskrifter
på grundval härav kunnat utarbetas till ledning för
kommunalmyndigheten, bör dock stipendiegivningen ske centralt av studielånenämnden.
Därmed vinnes också, att stipendiegivningen i försöksskolan
och realskolan kan följa samma linjer, vilket har betydelse särskilt
vid påbörjandet av stipendieverksamheten i försöksskolan. Efter några
år torde dock försöksdistrikten själva böra sköta stipendieutdelningen.

Vid behandling inom nämnden av stipendieärenden för försöksskolan
bör närvara representant för skolöverstyrelsens försöksavdelning. Ansökningar
om stipendium ingives av målsmännen till skolans ledare (överlärare),
som efter granskning och eventuell komplettering av desamma
insänder dem till studielånenämnden. Sedan nämnden efter enhetliga beräkningsgrunder
för försöksskolan och realskolan beviljat stipendierna,
utanordnas det för varje försöksskola beviljade totalbeloppet för höstterminen
till skoldistriktet. Distriktet erhåller därvid även studielånenämndens
förteckning över stipendiater och stipendiebelopp för var och
en av dem. Stipendierna tillställes därefter omedelbart målsmännen mot
kvitto. Vårterminsdelen utanordnas vid början av vårterminen men utbetalas
till målsmännen först sedan tidigare nämnda jämkningar i vissa
belopp gjorts av vederbörande kommunala myndighet. Från denna skall
redovisning jämte kvittenser inlämnas till länsstyrelsen för att med dess
räkenskapshandlingar ingå till riksräkenskapsverket.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

4. Kostnadsberäkningar.

På grundval av uppgifter för omkring 88 procent av de 682 eleverna
i försöksskolornas åttonde klass under innevarande läsår har studielånenämnden
ansett sig kunna såsom en godtagbar utgångspunkt konstatera
en spridning av eleverna på behovsgrupper från 0 kronor till 675 kronor
per elev och läsår, motsvarande ett genomsnittligt årligt stipendium av
307 kronor per elev. För åttonde klassen anser nämnden, att den förut föreslagna
restriktiviteten bör medföra en reducering med minst 20 procent
av genomsnittsbeloppet eller till 245 kronor.

En enligt dessa grunder företagen beräkning ger till resultat, att stipendiesumman
i de nuvarande försöksdistrikten läsåret 1953/54 för klasserna
8 och 9 kan beräknas till sammanlagt 596 000 kronor och för läsåret
1959/60, då eleverna i nuvarande första och andra klassen hunnit upp till
klasserna 8 och 9, till 2 833 000 kronor.

För att ge en fullständigare bild av kostnadsutvecklingen beträffande
stipendieringen har nämnden sökt göra en prognos för utvidgningen av
försöksverksamheten. Prognosen — som nämnden anger såsom mycket
approximativ — har gjorts efter det antagandet, att för de närmaste åren
ungefär lika många elever årligen skulle börja försöken som de senaste två
åren i medeltal varit fallet. Det har därvid förutsatts, att försöken börjar
i första och femte klasserna och successivt fortsätter uppåt från dessa klasser.
Uträkning av stipendierna på samma sätt som tidigare ger till resultat,
att stipendiesumman läsåret 1956/57 — då eleverna från klass 5 läsåret
1953/54 hunnit upp i åttonde klassen — ökas med omkring 174 000
kronor, varför den sammanlagda stipendiesumman det året uppgår till
omkring 2 198 000 kronor. För sista beräkningsåret 1959/60 uppgår det
sammanlagda beloppet till omkring 4 443 000 kronor.

Nämnden framhåller, att de nu angivna stipendiesummorna rätteligen
skall minskas med de belopp, som besparas i realskolorna och gymnasiets
första ring genom att försöksverksamheten motverkar stegringen av elevantalet
i dessa och därmed minskar åtgången av läroverksstipendier. Några
hållpunkter för beräkning av besparingen i läroverksstipendierna kan emellertid
icke erhållas. För att antyda storleksordningen av den minskning av
stipendiebeloppen, som kan uppstå genom nedläggande av realskolor,
anger nämnden, att läsåret 1951/52 utdelades i realskolan behovsprövade
stipendier å tillhopa omkring 2 980 000 kronor, vartill kommer omkring
5 360 000 kronor för studiebidrag.

Nämnden påpekar vidare, att de beräknade summorna kan komma att
minskas, dock ej mera väsentligt, genom den måttfulla inknappning av
stipendiebeloppen, som nämnden ansett rimlig för elever i klass 9 med
arbetsinkomst eller arbetsinsats av någon betydelse för hemmens ekonomi.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Till jämförelse anger nämnden, att totalsumman av barnbidrag å 500
kronor skulle överstiga den av nämnden enligt dess stipendieförslag beräknade
summan läsåret 1959/60 med 3 672 000 kronor och uppgå till 8 115 000
kronor. Barnbidrag jämte behovsprövade stipendier skulle öka stipendiesumman
för samma år med omkring 1 460 000 kronor till omkring 5 900 000
kronor.

Nämndens stipendieberäkning har för försöksdistrikten förts fram till
och med läsåret 1959/60. För att ge en uppfattning om vad nämndens
förslag skulle betyda, om enhetsskolan vore genomförd i hela riket, har
nämnden gjort en beräkning med ledning av uppgifter, som erhållits från
statistiska centralbyrån om beräknat antal 15- och 16-åringar för åren
1960—1965. För år 1960 beräknade 15-åringar eller lärjungar i klass 8
skulle stipendiesumman efter ett medeltal av 245 kronor per stipendiat
uppgå till 31 482 000 kronor och för 16-åringar i klass 9 efter ett medeltal
av 307 kronor till 39 296 000 kronor eller tillhopa för klass 8 och 9 till
70 778 000 kronor. Efter detta år sjunker antalet lärjungar i de båda klasserna,
och totalbeloppen för år 1965 uppgår till 27 170 000 kronor för klass
8 och 35 765 000 kronor för klass 9, tillhopa 62 935 000 kronor. Barnbidrag
å 500 kronor skulle för år 1960 uppgå till 64 250 000 kronor för klass 8 och
64 000 000 kronor för klass 9, eller tillhopa 128 250 000 kronor. För 1965
blir summorna 55 450 000 kronor för klass 8 och 58 400 000 kronor för
klass 9, tillhopa 113 850 000 kronor.

Till stipendier i försöksskolorna för budgetåret 1953/54 föreslår
studielånenämnden ett förslagsanslag av i runt tal 600 000 kronor. Kostnaderna
för studiebidrag och stipendier åt ''främmande’ lärjungar i försöksskolorna
bör dock belasta anslaget till läroverksstipendier.

5. Remissyttranden.

Studielånenämndens förslag har i det stora hela tillstyrkts av
remissmyndigheterna. Skolöverstyrelsen instämmer i nämndens uttalande,
att enhetsskolans stipendiefråga icke nu kan lösas slutgiltigt: det föreliggande
förslaget bör betraktas som en lösning av frågan tills vidare och endast
avse enhetsskolan under försökstiden.

Jag redogör i det följande för de erinringar i vissa detaljer, som nämndens
förslag föranlett vid remissbehandlingen.

Statskontoret anser sig ej kunna tillstyrka, att stipendier införes i försöksskolans
åttonde klass. Om i försöksskolan möjlighet öppnas till
stipendiegivning redan i klass 8, kan man enligt ämbetsverket svårligen
undgå att medge samma förmåner i motsvarande klass av folkskolan med
därav följande mycket stora utgifter för statsverket. Behovet av stipendier
på det åldersstadium, som åttonde klassen representerar, är icke sär -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

skilt framträdande, vartill kommer, att undervisningen i försöksskolan är
avgiftsfri samt att eleverna där i regel erhåller bättre skolsociala förmåner
än i realskolorna. Med hänsyn därtill anser statskontoret den omständigheten,
att sistnämnda skolors elever har tillgång till stipendier redan på
det stadium, som svarar mot försöksskolans åttonde klass, icke böra tillmätas
avgörande betydelse.

Överstyrelsen för yrkesutbildning vänder sig mot studie!ånenämndens
förslag, att elev, som fullgör någon del av försöksskolplikten i verkstadsskola,
i stipendiehänseende skall betraktas som försöksskolelev.
Förslaget innebär att eleven — i olikhet med icke skolpliktiga elever i samma
skola — ej skulle kunna erhålla studiebidrag. Överstyrelsen anför vidare
bland annat följande.

Det är icke säkert att utbildningen i här förutsatta fall kan förläggas
till elevens hemort. I åtskilliga fall torde det bliva så, att eleven måste intagas
vid exempelvis en central verkstadsskola och beredas inackordering
på kursorten. Det kan då icke vara rimligt att ej studiebidrag till inackorderingskostnaden
skall kunna utgå. Om så icke blir fallet, får man räkna
med att obemedlade eller mindre bemedlade elever ej kan utnyttja denna
möjlighet att under skolpliktstiden påbörja en för dem såsom lämplig befunnen
utbildning vid verkstadsskola. Eleverna i verkstadsskolor erhåller
i flertalet fall icke fria skolmåltider och de kommer ej i åtnjutande av en
sådan skolsocial förmån som skolskjutsar. Även för det fall att utbildningen
kan förläggas till verkstadsskola å hemorten eller så nära denna, att
inackordering å kursorten icke behöver ske, är det därför icke mer än rimligt
att skolpliktig elev — liksom icke skolpliktiga kamrater — kan komma
i åtnjutande av, förutom behovsprövat stipendium, studiebidrag till
måltid i skolorten och till dagliga resor enligt härför gällande grunder.

Under åberopande härav föreslår överstyrelsen, att elev på försöksskolans
högstadium, som fullgör skolplikt såsom elev vid verkstadsskola eller
annan skolform vid yrkesundervisningsanstalt, skall i studiehjälpshänseende
likställas med övriga elever vid samma skola.

Beträffande studiehjälp åt främmande’ lärjungar framhåller
statskontoret, att även beträffande dessa, i den mån de övergår till
klass 9 y, möjlighet bör finnas att vid stipendiegivningen ta hänsyn till
elevens eventuella arbetsinkomst.

Skolöverstyrelsen tar upp en fråga som studielånenämnden ej berört,
nämligen rätten till stipendium för lärjunge, som gjort sig skyldig till förseelse.
Även om den i realskolan förefintliga möjligheten att fråntaga elev
rätten till stipendium, därest han brister i uppförande, egentligen icke borde
stå till buds i den obligatoriska försöksskolan, anser skolöverstyrelsen
sig dock böra ifrågasätta, huruvida icke — för det fall, att vederbörande
skolledare och skoldistrikt finner sig böra hos studielånenämnden anmäla
graverande förseelser — nämnden skall äga pröva om och i vilken utsträckning
stipendium enligt dess mening bör utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

57

6. Departementschefen.

Enligt 1950 års skolbeslut skall ekonomiskt stöd lämnas barnfamiljerna
under de obligatoriska skolår, som tillkommer med den nioåriga enhetsskolan.
Något definitivt beslut om den närmare utformningen av detta stöd
i en allmänt genomförd enhetsskola föreligger ej. Alternativa lösningar har
diskuterats: antingen behovsprövade stipendier eller också generellt höjda
barnbidrag för de berörda familjerna. I vad gäller försökstiden har statsmakterna
däremot mera bestämt uttalat sig för att studiehjälpsfrågan skall
lösas efter stipendielinjen.

Det nu föreliggande problemet består i att finna de lämpliga formerna
för ett effektuerande av 1950 års principbeslut om studiehjälp i enhetsskolan
under försökstiden.

I likhet med studielånenämnden anser jag, att studiehjälpen till elever
i försöksdistrikten bör utformas mot bakgrunden av de från och med nästa
läsår gällande grunderna för studiehjälpen i realskolor och därmed i förevarande
hänseende jämförliga yrkesundervisningsanstalter. Studiehjälpen
enligt det för nämnda skolformer tillämpliga s. k. läroverkssystemet omfattar
dels studiebidrag (förut benämnda grundstipendier) till kostnader
för inackordering, resor och måltider, dels ock behovsprövade och i vissa
fall även studielämplighetsprövade stipendier. Med hänsyn till de skolsociala
förmånerna i försöksskolan har studielånenämnden icke funnit motiverat,
att där införes studiebidr a g. Nämnden har bland annat uttalat,
att elev, som fullgör någon del av försöksskolplikten i verkstadsskola,
i studiehjälpshänseende skall betraktas som försöksskolelev, vilket
alltså innebär, att eleven i motsats till icke skolpliktiga elever i verkstadsskolan
ej skulle kunna få studiebidrag. Detta förhållande har påtalats
av överstyrelsen för yrkesutbildning som ansett att, då försöksskoleleven
i dylikt fall ej skulle kunna komma i åtnjutande av försöksskolans
skolsociala förmåner, eleven i stället borde få studiebidrag.

Det angivna exemplet belyser ganska klart frågeställningen i vad gäller
ramen för studiehjälpen åt försöksskolelevema. För egen del anser jag, att
den principiella utgångspunkten måste vara, att försöksskolelev i studiehjälpshänseende
icke ställes i sämre läge än sina jämnåriga kamrater i realskolan
och yrkesundervisningsanstalterna. Jag är ense med studielånenämnden
om att studiehjälpen i försöksskolorna i princip ej bör omfatta
studiebidrag, eftersom ju de kostnader, som motiverar studiebidraget, till
följd av de skolsociala förmånerna i försöksskolan i regel ej uppkommer där.
Under föregående avsnitt om statsbidrag till försöksdistrikten har jag
vidare förutsatt, att genom särskilda föreskrifter de för folkskolan gällande
bestämmelserna rörande bland annat inackordering, skolskjutsar och skolmåltider
skall kunna anpassas för tillämpning också vid de speciella för 5

— li ilning till riksdagens protokoll ]953. 1 sand. AV 12G.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

hållanden, som kan tänkas uppkomma på försöksskolans högstadium. Sålunda
bör exempelvis en försöksskolelev, som fullgör någon del av skolplikten
i central verkstadsskola, även under sådan tid i princip åtnjuta
försöksskolans förmåner av inackordering, skolskjuts och skolmåltider. Det
får emellertid förutsättas, att en dylik utvidgad tillämpning av bestämmelserna
om försöksskolans skolsociala förmåner i vissa fall ej går att
genomföra i praktiken. Med hänsyn till vad jag nyss angivit såsom den
principiella utgångspunkten i fråga om studiehjälpen åt elever i försöksdistrikten,
torde det därför böra få ankomma på Kungl. Maj:t eller — efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande — på studielånenämnden att, där det i undantagsfall
befinnes påkallat, medge, att försöksskolelev skall kunna få åtnjuta
studiebidrag enligt läroverkssystemet.

Stipendierna i försöksskolan bör, såsom studielånenämnden föreslagit,
få samma storlek som enligt läroverkssystemet, alltså i regel högst
75 kronor i månaden. Stipendierna bör utgå efter behovsprövning. Med
hänsyn till att skolgången i försöksskolan är obligatorisk bör däremot prövning
av studielämplighet ej komma i fråga. I enlighet med vad studielånenämnden
förordat bör vidare stipendierna utgå från och med åttonde klassen,
vilken motsvarar den lägsta klass i realskolan, där stipendier kan komma
i fråga.

De nu föreslagna, grundläggande reglerna för studiehjälpen i försöksskolan
torde ligga helt i linje med de uttalanden från statsmakternas sida, som
i förevarande hänseende tidigare gjorts i anslutning till 1950 års principbeslut.

Jag instämmer i vad studielånenämnden anfört rörande viss återhållsamhet
vid stipendiernas utmätande i åttonde klassen och motsvarande klasser
i realskolan samt om hänsynstagande till arbetsinkomst, när det gäller
elev i nionde klassen. Studielånenämndens förslag beträffande studiehjälp
åt ''främmande’ elev i försöksskolan samt om studiehjälpens administration
har ej heller givit mig anledning till erinran. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om lämplig tidpunkt för överförande
till försöksdistrikten av beslutanderätten i fråga om stipendieutdelningen.

Skolöverstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke försöksskolelev, som begått
graverande förseelse, efter studielånenämndens prövning skulle kunna
fråntagas rätten till stipendium eller få vidkännas nedsättning av stipendiebeloppet.
Då emellertid stipendiet avser att vara en ekonomisk hjälp
för familjen under förlängningen av den obligatoriska skolgången, finner
jag för egen del ett dylikt korrektiv mot brister i elevens uppförande icke
böra komma i fråga.

De nu förordade grunderna för studiehjälp åt elever i försöksdistrikten
torde böra tillämpas tills vidare från och med nästa läsår. Kostnaderna för
studiehjälpen har för budgetåret 1953/54 av studielånenämnden uppskat -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

tats till sammanlagt 596 000 kronor. För ändamålet torde på riksstaten för
nästa budgetår böra uppföras ett förslagsanslag av i runt tal 600 000 kronor
med benämningen Folkskolor m. m.: Studiehjälp åt elever i försöksdistrikten.
Kostnaderna för studiehjälp åt ''främmande’ lärjungar bör dock,
sasom studielanenämnden anfört, belasta förslagsanslaget till studiebidrag
och stipendier åt lärjungar vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och föreslagit hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade grunder för studiehjälp
åt elever i försöksdistrikten;

b) till Folkskolor m. m.: Studiehjälp åt elever i försöksdistrikten
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 600 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda under II och III hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller
Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birger Halle.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Erfarenheter av den allmänna försöksverksamheten ................ 2

1. Försöken med enhetsskoleorganisationen........................ 2

2. Utvecklingen utanför försöksdistrikten ......................... 8

3. Försöken vid högre skolor .................................... 10

4. Departementschefen ......................................... 12

II. Statsbidrag till försöksdistrikten ................................. 14

1. Inledning ................................................... 14

2. Gällande bestämmelser om statsbidrag till försöksdistrikten...... 17

3. Försöksdistriktens synpunkter på statsbidragsfrågorna .......... 20

4. Principiella synpunkter på frågan om kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun ............................................ 21

5. De sakkunnigas förslag ....................................... 23

6. Kostnadsberäkningar ......................................... 29

7. Remissyttranden ............................................. 31

8. Departementschefen ............. 36

III. Studiehjälp åt elever i försöksdistrikten .......................... 45

1. Inledning ................................................... 45

2. Studielånenämndens förslag ................................... 47

3. Motiveringen för studielånenämndens förslag ................... 48

4. Kostnadsberäkningar ......................................... 54

5. Remissyttranden _............................................ 55

6. Departementschefen ......................................... 57

Stockholm 1953 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

530371