Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

1

Nr 125.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376), m. m.; given
Stockholms slott den 6 mars 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376),

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över ett vid statsrådsprotokollet
fogat förslag till ny provinsialläkartaxa.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att provinsialläkarna från och med den 1 juli
1953 beredes förbättrade inkomstförhållanden. Sålunda förordas av rekryteringsskäl,
att i löneplan 3 i statens löneplansförordning införes en ytterligare
lönegrupp, avsedd för provinsialläkare i glest befolkade distrikt med
framträdande rekryteringssvårigheter. Vidare föreslås i propositionen, att
den nuvarande specificerade provinsialläkartaxan skall från och med den
1 juli 1953 ersättas med en läkarvårdstaxa av grupptaxetyp, enligt vilken i
princip samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle räknas som en enhet
i ersättningshänseende.

Genom de föreslagna åtgärderna kommer provinsialläkarna att tillföras
en sådan inkomstförbättring, att de genomsnittligt torde erhålla en sammanlagd
inkomst av sin tjänst, som något överstiger det relativa inkomstläge,
som för dem blev en följd av 1947 års lönereglering. Även förste
provinsialläkarna erhåller genom den nya taxan en inkomstförbättring. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. N:r 125.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning

den 30 juni 1947 (nr 376).

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ statens löneplansförordning den 30
juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Löneplaner.

Löneplan nr 3.

Löneklass

nr

Lönegrupp

I

II

III

IV

V

Årslön, kronor

i

10 668

11976

13 284

14 592

15 900

2

11280

12 588

13 896

15 204

16 512

3

11 892

13 200

14 508

15 816

17 124

4

12 504

13 812

15 120

16 428

17 736

3 §.

Grundlönetabeller.

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp I.

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp It. 1

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se 1952:737.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp 111.

3

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp IV.

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp V.

Löne-

klass

nr

Månadslön,

kronor

Daglön i kalendermånad om

A-avdrag
för dag,
kronor

28 dagar,
kronor

29 dagar,
kronor

30 dagar,
kronor

31 dagar,
kronor

1

1325

47:30

45: 70

44:15

42: 75

6: 15

2

1376

49: 15

47: 45

45: 85

44: 40

6: 60

3

1427

50: 95

49: 20

47:55

46:05

7: 25

4

1478

52: 80

50: 95

49: 25

47: 70

7: 95

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp 1.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om införande av
ny provinsialläkartaxa m. m. samt anför därvid följande.

Vid anmälan den 10 oktober 1952 av fråga om beredande av förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärerna (prop. nr 240) framhöll jag,
att numera finnes endast få grupper statstjänstemän, som jämte lön åtnjuter
ersättning för sin tjänsteutövning enligt taxa. En av de grupper, för
vilka ett sådant system ännu gäller, är provinsialläkarna. Dessa tjänstemän
erhåller lön enligt löneplan 3 i statens löneplansförordning, men en
stor del av deras inkomster utgår i form av särskilda arvoden enligt 1926
års proA7insialläkartaxa. Därjämte uppbär de vissa enligt avtal utgående
ersättningar, huvudsakligen från landstingen, såsom vederlag framförallt
för sina insatser i den förebyggande vården.

Å lönedelen av sin inkomst har provinsialläkarna i likhet med övriga
statstjänstemän åtnjutit de förhöjningar, som tid efter annan beslutats av
statsmakterna. Däremot har någon förhöjning av taxebeloppen icke skett
sedan 1926.

Med skrivelse den 24 oktober 1951 har medicinalstyrelsen efter förhandlingar
med representanter för Sveriges läkarförbund och Svenska provinsialläkarföreningen
framlagt förslag till ny provinsialläkartaxa. över förslaget
har utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret,
statens lönenämnd, länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs
län, Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs och Norrbottens län samt
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges läkarförbund och
Svenska provinsialläkarföreningen. De tre förstnämnda länsstyrelserna och
länsstyrelsen i Norrbottens län har överlämnat yttranden av förste provinsialläkaren
i vederbörande län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

5

Vidare har medicinalstyrelsen och pensionsslyrelsen med gemensam skrivelse
den 12 februari 1953 framlagt viss ytterligare utredning i ärendet.

Huvudgrunderna i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse inledningsvis erinrat om att styrelsen
i anslutning till sina anslagsäskanden för budgetåret 1951/52 framhållit
nödvändigheten ur rekryteringssynpunkt av att provinsialläkarbanan
göres mera lockande i ekonomiskt hänseende. Styrelsen hade därvid för
sin del förordat, att man i valet mellan en höjning av den provinsialläkarna
tillkommande lönen och en höjning av taxeersättningen skulle inrikta sig
på att få till stånd en ny provinsialläkartaxa, som gav kompensation för
penningvärdets fall men icke syftade till att i avsevärd mån bereda ökad
reell inkomst. Därjämte hade styrelsen i nämnda anslagsäskanden föreslagit
avlöningsförstärkningar åt läkarna i vissa distrikt, vilkas ekonomiska
bärighet var mindre god.

Mot bakgrund av vad styrelsen sålunda uttalat har styrelsen upptagit
förhandlingar med representanter för provinsialläkarkåren och Sveriges
läkarförbund i syfte att få till stånd ett förslag till ny provinsialläkartaxa.
Enligt vad styrelsen i sin skrivelse uppgivit har avsikten därvid varit icke
blott att bereda provinsialläkarna ökade taxeinkomster och därmed vidga
rekryteringsmöjligheterna till provinsialläkarbanan utan också att i övrigt
modernisera och förenkla taxebestämmelserna så att de bättre motsvarar
tidens krav. Mot taxan har nämligen, förklarar styrelsen, från olika håll
framförts kritik, som kan sammanfattas sålunda, att taxan är föråldrad
och ofullständig samt lider av svagheten att i vissa fall vara svårtillämpad
och icke med önskvärd tydlighet ge förbud för vederbörande läkare att
tillämpa annan taxa.

En huvudfråga vid förhandlingarna har enligt vad medicinalstyrelsen
anfört varit, om provinsialläkarna bör tillerkännas kompensation för penningvärdets
fall å hela taxeinkomsten eller om kompensationen bör begränsas
i likhet med vad som tillämpas för statstjänstemän i de högre
inkomstklasserna i övrigt. Styrelsen har för sin del anselt fullgoda skäl
tala för att vid beräkning av ersättning för penningvärdets fall sedan år
1926, då den nu gällande provinsialläkartaxan utfärdades, hänsyn bör tagas
till hela taxeinkomsten. Från denna utgångspunkt har styrelsen med ledning
av tillgängliga uppgifter om provinsialläkarnas nettoinkomster under
vissa år beräknat ramen för taxehöjningen. Styrelsen har framhållit, att
medelnettoinkomsten av taxan kan beräknas ha uppgått till cirka 7 000
kronor år 1926 och 11 000 kronor år 1949, innebärande en stegring med
4 000 kronor. Då stegringen enligt styrelsens förmenande huvudsakligen
beror på ökad patientverksamhet och intensifierad undersökningsverksam -

6

Kungl. Maj ds proposition nr 125.

het, har styrelsen ansett det rimligt att kompensation utgår även å denna
del av taxeinkomsten. Med hänsyn härtill och eftersom levnadskostnaderna
från år 1927 till den 1 oktober 1951 stigit med 80 procent har styrelsen
stannat för att beräkna full kompensation med 80 procent av ett till 10 000
kronor avrundat inkomstbelopp, motsvarande en inkomstökning av 8 000
kronor. Styrelsen har sålunda ansett att den totala nettoinkomsten av taxan
bör tillåtas stiga till (11 000-1-8 000=) 19 000 kronor. För att detta netto
skall erhållas, måste taxan även bereda kompensation för utgifterna för
inkomstens förvärvande. Dessa utgifter har, enligt vad styrelsen meddelat,
av läkarrepresentanterna för år 1950 uppskattats till omkring 8 750 kx-onor
för en ordinärt utrustad mottagning. Detta belopp har styrelsen ökat till
10 000 kronor för att det skall motsvara den beräknade kostnaden den 1
oktober 1951. Den samlade taxeinkomsten har styrelsen sålunda funnit
böra uppgå till (19 000 + 10 000 = ) 29 000 kronor eller i runt tal 30 000
kronor.

När det härefter gällt att inom nämnda ram avväga taxans olika belopp
och bestämmelser, har riktpunkten för medicinalstyrelsen varit att söka
få till stånd en så långt gående förenkling som möjligt och samtidigt tillgodose
berättigade krav på rättvisa och klarhet vid taxans tillämpning å
de enskilda fallen. Styrelsen har anfört, att enighet härvidlag förelegat om
att avskaffa den nuvarande s. k. speceritaxan med enskilda tillägg för
olika slags detaljundersökningar och i stället införa en s. k. grupptaxa.
Detta innebär, att samtliga åtgärder vid ett konsultationstillfälle räknas
som en enhet i ersättningshänseende och att taxan för dem upptager belopp,
som endast i ringa mån är beroende av antalet vidtagna åtgärder och främst
utmätts med hänsyn till arten av behandlingen. En viss gradering av
ersättningen per besök har därvid ansetts vara motiverad så till vida, att
taxan upptager tre olika belopp, allteftersom undersökningen eller behandlingen
bedömts vara mer eller mindre krävande eller tidsödande. De undersökningar
och behandlingar, som faller inom den högsta gruppen, har
exemplifierats i en vid taxeförslaget fogad förteckning. Någon indelning
av konsultationerna hos läkare i första besök och återbesök, såsom i gällande
sjukkassetaxa, har däremot icke föreslagits, då denna indelning ansetts
vara alltför schablonmässig och orättvis.

Styrelsen har emellertid i detta sammanhang anmält, att under förhandlingarna
mellan medicinalstyrelsen och läkarförbundet enighet icke uppnåtts
med avseende å gruppindelningen. Medan medicinalstyrelsen ansett
till fyllest att föreslå tre grupper med ett arvode per konsultation av fyra
kronor i grupp 1, sju kronor i grupp 2 och tio kronor i grupp 3, har läkarnas
förhandlingsdelegation hävdat, att sistnämnda grupp bör uppdelas
ytterligare i grupp 3 a och 3 b och att till grupp 3 b skall hänföras konsultationer,
som föranleder vissa särskilt kvalificerade åtgärder. För dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

7

har yrkats ett tilläggsarvode av fem kronor, varigenom hela arvodet för
en konsultation, tillhörande grupp 3 b, skulle uppgå till femton kronor.
Delegationen har förmenat, att ett avböjande av detta yrkande skulle medföra
allvarlig risk för en standardsänkning inom provinsialläkarkåren, då
man icke kan räkna med att de krävande åtgärder, varom här är fråga,
skulle komma att utföras av tjänsteläkare, såvida icke särskild ersättning
utgår. Medicinalstyrelsen har för sin del ansett, att ett införande på sätt
läkarförbundet föreslagit av ett tilläggsarvode för vissa särskilt kvalificerade
åtgärder skulle innebära, att man i viss utsträckning skulle förvandla
provinsialläkartaxan till en specialisttaxa. Ur principiell synpunkt har
styrelsen funnit detta möjligen kunna accepteras i fråga om provinsialläkare,
som innehar specialistkompetens. Härigenom skulle emellertid inom
provinsialläkarkåren uppstå en kategoriklyvning, vars lämplighet styrelsen
ifrågasatt. Styrelsen har vidare betonat, att varje ökning av kostnaderna
för öppen vård är ägnad att stegra allmänhetens tryck på den
slutna vården. Med hänsyn härtill och då övriga belopp i taxan så avvägts,
att en ytterligare höjning av taxan icke kan ske utan att den av styrelsen
beräknade kompensationsramen överskrides, har styrelsen ansett sig icke
böra biträda läkarförbundets ifrågavarande yrkande.

Också på en annan punkt har medicinalstyrelsen och läkarförbundet
stannat vid olika meningar, nämligen i fråga om arvodena för sjukbesök.
Medicinalstyrelsen har ansett att för såväl sjukbesök inom ett avstånd av
fem kilometer som sjukbesök, då ersättningen beräknas efter tid, minimiarvodet
åt läkarna bör fastställas till åtta kronor. I båda dessa fall har
läkarförbundet yrkat, att arvodesbeloppet i stället bör upptagas till lägst
tio kronor. Styrelsen har härvid hänvisat till att den av styrelsen företrädda
kompensationslinjen icke medger det begärda högre arvodet. Enligt
styrelsens mening är det också angeläget, att arvodesbeloppen för sjukbesök
hålles så låga som möjligt med hänsyn till de ofta dryga resekostnader,
som tillkommer.

Enligt gällande taxa utgår ersättning för tjänsteförrättning, som äger
rum annorstädes än å läkarens mottagningsrum. Om tjänsteförrättning å
mottagningsrummet finnes intet utsagt i taxan. I flertalet av de fall, som
kan ifrågalcomma, finnes emellertid särskilda stadganden om läkarersättning,
vilka enligt vad medicinalstyrelsen upplyst i praktiken tillämpas
också av provinsialläkare. Styrelsen har för sin del ansett det icke sakligt
befogat att låta ersättning utgå efter skilda regler, beroende på om läkarens
åtgärder vidtagits i första hand i enskild persons eller i det allmännas intresse.
Enär såväl på myndighets uppdrag verkställda förrättningar som
enskild sjukvård måste anses utgöra tjänsteåligganden, har styrelsen funnit
anledning knappast föreligga att betrakta den till provinsialläkaren utgående
lönen såsom ersättning mera för den ena än för den andra av dessa

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

uppgifter. Vid tjänsteförrättning skall i enlighet härmed enligt styrelsens
förslag ersättning utgå med samma belopp som för andra motsvarande
former av läkarvård. Styrelsen har uttalat, att denna bestämmelse, som
skall gälla endast i den mån ej annorlunda är särskilt stadgat, i praktiken
icke torde komma att medföra någon större förändring i inkomsthänseende
för provinsialläkarna.

Styrelsen har ansett det skäligt, att ersättning enligt nämnda bestämmelser
utgår även till förste provinsialläkare för av dem annorstädes än å
tjänsterummet verkställda tjänsteförrättningar. Därigenom torde enligt
styrelsens åsikt svårigheterna att rekrytera förste provinsialläkartjänsterna
i icke ringa mån undanröjas.

Med utgångspunkt från de uppgifter angående omfattningen av provinsialläkarnas
verksamhet, som lämnas i det av medicinalstyrelsen avgivna
förslaget om den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:14), har styrelsen
beräknat att dess taxeförslag i genomsnitt skall medföra en bruttoinkomst
av 114 kronor per dag och provinsialläkare enligt följande uppställning:

5—6 fall å 4 kr (grupp 1) 22:—

6 » » 7 » (grupp 2) 42:—

V-i » » 10 » (grupp 3) 5:— 69:—

3 intyg å 5 s> ............ 15: —

3 telefonsamtal å 2 kr ... 6:—

3 hembesök å 8 kr ...... 24:— 45: —

Kronor 114:—

Då styrelsen uppskattar antalet effektiva arbetsdagar till 260, skulle
bruttoinkomsten av taxan uppgå till (260X114 = ) 29 640 kronor per år.
Efter avdrag av kostnaderna för intäkternas förvärvande, vilka såsom
förut nämnts av styrelsen antagits uppgå till i genomsnitt 10 000 kronor
per år, skulle medelnettoinkomsten av taxa bli (29 640 — 10 000 = ) 19 640
kronor.

Provinsialläkarnas löneplanslön torde inklusive nu utgående tillägg uppgå
till i medeltal 19 000 kronor. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle
alltså den sammanlagda nettoinkomsten av tjänsteutövningen komma att
utgöra i genomsnitt 38 640 kronor.

Medicinalstyrelsen har slutligen anfört, att provinsialläkarföreningens
representanter under hänvisning till ovissheten i fråga om penningvärdet
yrkat att i taxan skulle intagas en bestämmelse att arvodena automatiskt
skulle höjas i viss relation till levnadskostnadsindex. Styrelsen har funnit
en sådan automatisk höjning icke böra komma i fråga men ansett att
möjlighet bör föreligga för Kungl. Maj:t att vid mera väsentlig höjning av
index, förslagsvis med 25 procent, höja taxearvodena med ett mot penningvärdets
fall svarande belopp och att, om penningvärdet skulle stiga i motsvarande
grad, vidtaga däremot svarande sänkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

Yttrandena.

9

I de avgivna yttrandena har medicinalstyrelsens förslag till utformning
av provinsialläkar taxan i tekniskt hänseende
överlag biträtts. Sålunda har pensionsstyrelsen anfört, att en läkarvårdstaxa
av den föreslagna typen uppenbarligen erbjuder betydande fördelar i
olika hänseenden jämfört med nuvarande taxesystem. För läkarna, vilka i
första hand skulle få nytta av ändringen, skulle det icke längre bli nödvändigt
att i de för sjukkassorna avsedda läkarkvittona specificera läkarvårdsprestationerna.
Det med läkarvården nu förenade skrivarbetet skulle därför
för läkarna bli förenklat och mindre tidsödande. För sjukkassorna skulle
enligt pensionsstyrelsens uppfattning grupptaxesystemet underlätta beräknandet
av de ersättningar för läkarvårdsutgifter som kassorna har att utge
till medlemmarna. Blir även sjukkassetaxan utformad såsom grupptaxa,
uppkommer dessutom för kassorna fördelen att få tillämpa taxor, som
är upprättade efter i huvudsak enhetliga grunder.

Pensionsstyrelsen har emellertid framhållit att mot systemet med grupptaxa
kan göras den invändningen, att det blir lättare för en läkare att
utnyttja taxan till egen ekonomisk fördel, om han, såsom blir fallet vid
grupptaxan, icke behöver redovisa de medicinska åtgärder han vidtagit.
Frågan om kontroll av läkarnas arvodesdebiteringar får därför genom
grupptaxans införande ökad betydelse för sjukkassorna och därmed, enär
statsbidrag utgår för sjukkassornas utbetalningar, även för statsverket.
Pensionsstyrelsen har för sin del ansett, att möjlighet måste skapas till
ordnande av en tillfredsställande kontroll.

Ett sätt för möjliggörande av kontroll är enligt pensionsstyrelsen att
återgå till det förut inom en del kassor tillämpade systemet med angivande
av diagnos på läkarkvittona. Härigenom skulle kassorna få möjlighet att
genom jämförelser mellan diagnos och av läkaren debiterade grupparvoden
upptäcka misstänkta fall och beivra eventuella missbruk. Enbart den omständigheten
att diagnos måste uppges torde också vara ägnad att i viss
mån förebygga missbruk.

Ett ytterligare skäl för angivande av diagnos på läkarkvitton finner pensionsstyrelsen
vara, att dessa därigenom skulle kunna användas för upprättande
av sjukdomsstatistik. Sedan läkarvårdskostnaderna numera stigit till
i genomsnitt inemot 20 kronor per läkarvårdsfall, torde de ekonomiska konsekvenserna
av olika sjukdomar och sjukdomsgrupper knappast kunna tillfredsställande
belysas utan kännedom även om motsvarande läkarvårdskostnader.

Styrelsen har även undersökt möjligheten att åstadkomma kontroll genom
att läkaren å kvittot lämnar uppgift om de åtgärder han vidtagit men
funnit en sådan metod opraktisk och i viss mån innebärande en återgång
till nuvarande förhållanden.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Även Svenska sjukkasseförbiindet har understrukit vikten av att möjlighet
skapas till kontroll av arvodessättningen.

I fråga om utformningen av den föreslagna grupptaxan har i övrigt erinringar
framförts endast beträffande vissa detaljer. Härtill torde jag i det
följande få återkomma.

Mot taxebeloppens storlek och den av medicinalstyrelsen
åsyftade inkomstförbättringen för provinsialläkarna
har däremot flertalet remissinstanser framställt erinringar.
Frånsett Sveriges läkarförbund och Svenska provinsialläkarföreningen,
vilka i sina yttranden i huvudsak vidhållit sina vid förhandlingarna med
medicinalstyrelsen intagna ståndpunkter, har endast länsstyrelserna i Södermanlands
och Kronobergs län samt socialstyrelsen och Svenska landstingsförbundet
förklarat sig kunna godtaga förslaget i denna del. Socialstyrelsen
har emellertid därvid anfört, att styrelsen helst sett, att inkomstförbättringen
skett genom lönereglering i stället för taxehöjning, men att
styrelsen med hänsyn till vad som förekommit i denna fråga ansett sig icke
kunna göra invändningar mot taxeförslaget. Svenska landstingsförbundet
har förklarat sig icke vilja göra någon erinran mot de föreslagna taxebeloppen
med hänsyn till att dessa i väsentliga delar skulle utgöra ett förhandlingsresultat.

Av övriga remissyttrandens innehåll i förevarande hänseende torde följande
få återges.

Statskontoret har framhållit, att provinsialläkarna vid 1947 års allmänna
lönereglering erhöll en avlöningsförbättring av ungefär samma storlek som
andra statstjänstemän och att statsmakterna därvid utgått från oförändrade
taxesatser. Med hänsyn härtill bör enligt ämbetsverkets mening en
taxehöjning för provinsialläkarna taga sikte endast på att bereda högst den
kompensation för penningvärdets fall, som efter 1947 års lönereglering
kommit statens övriga befattningshavare till del.

Statens lönenämnd har anfört liknande synpunkter som statskontoret
samt därutöver yttrat, att man icke kan bortse från det samband, som bör
föreligga mellan taxeersättningen och den fasta lönen. Frågan om storleken
av taxeinkomsterna för provinsialläkarna har lönenämnden därför funnit
böra upptagas till behandling i samband med tjänsteförteckningsrevisionen.

Pensionsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att medicinalstyrelsens förslag
medför, att taxeinkomstens relativa andel i hela nettoinkomsten för
provinsialläkarna skulle komma att stiga, medförande en förskjutning av
kostnaderna till patienternas nackdel. Pensionsstyrelsen har vidare uttalat,
att förslaget innebär ett kraftigt avsteg från den utveckling mot ett system
med helavlönade tjänsteläkare, som medicinalstyrelsen förordat i sitt år
1948 avgivna betänkande angående den öppna läkarvården i riket. Enligt
pensionsstyrelsen medför förslaget ytterligare, att skillnaden mellan distrikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

11

med små och distrikt med stora taxeinkomster blir än mer markerad, varför
det kan befaras, att efter förslagets genomförande rekryteringssvårigheter
alltjämt kommer att förefinnas. Pensionsstyrelsen har vidare befarat,
att en provinsialläkartaxa, som utformats enligt medicinalstyrelsens förslag,
skulle medföra ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd för
såväl statsverket som för sjukkassorna och dess medlemmar. Vid ett förnyat
övervägande av taxefrågan i samband med spörsmålet om ändringar i
sjukkassetaxan kan det enligt pensionsstyrelsens uppfattning måhända
visa sig att inkomstförbättringen för provinsialläkarna åtminstone delvis
bör åstadkommas genom höjning av deras löner.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lön har anfört, att ett genomförande av medicinalstyrelsens
nu framlagda förslag till ny provinsialläkartaxa skulle så
till vida avvika från målsättningen för den senare tidens reformarbete på
hälso- och sjukvårdens område att kostnaden för den av provinsialläkarna
meddelade öppna vården i högre grad än hittills skulle komma att bäras
av de enskilda. Den ökade ersättningsskyldighet, som vid ett genomförande
av medicinalstyrelsens förslag, skulle komma att åvila de enskilda vårdsökandena,
framstår för länsstyrelsen såsom desto mera betänklig, om man
beaktar det förhållandet, att provinsialläkarnas huvudsakliga verksamhet
avser landsbygdens befolkning, som redan nu ofta har att i samband med
erhållande av läkarvård vidkännas betydande resekostnader och tidsspillan
och därför i sjukvårdshänseende i viss mån måste anses intaga en tillbakasatt
ställning i förhållande till befolkningen i de större tätorterna. Länsstyrelsen
förklarar vidare, att den hyser den principiella uppfattningen att,
om en höjning av provinsialläkarnas inkomstläge anses önskvärd, denna
bör komma till stånd genom en ökning av de fasta löneförmåner, som redan
nu tillkommer dessa läkare, och icke genom en höjning av ersättningarna
enligt provinsialläkartaxan.

Länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i Göteborgs och Bohus län
samt Norrbottens län har anfört liknande synpunkter.

Svenska stadsförbundet anser det tveksamt, om den av medicinalstyrelsen
åsyftade höjningen av provinsialläkarnas inkomststandard genom en ökning
av taxeinkomsterna verkligen kommer de lägsta inkomsttagarna inom
gruppen till godo i någon större utsträckning, eftersom taxeinkomsten tydligen
utgör en relativt liten del av deras totala inkomst. I stället kommer
enligt förbundets uppfattning med nödvändighet skillnaderna i inkomster
mellan olika läkare i gruppen att bli större i den mån taxeersättningarna
växer i förhållande till den fasta lönen. Syftet att vinna en förbättrad rekrytering
till de nu svårbesättbara tjänsterna torde därför komma att förfelas,
för att icke säga motverkas, medan de relativt höga inkomsttagarna i de
bättre distrikten kan beräknas i än högre grad erhålla ökade inkomster
genom den föreslagna taxehöjningen. Stadsförbundet ifrågasätter därför,
huruvida det icke skulle vara lämpligare att öka de fasta löneförmånerna

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

i de sämre distrikten i stället för att genomföra en generell kraftig taxehöjning.
Vidare befarar stadsförbundet, att det föreliggande förslaget måste
för allmänheten, sjukkassorna och sjukvårdens huvudmän få mycket kännbara
konsekvenser med avseende å förhöjda sjukkasse- och lasarettsläkartaxor.

Svenska landskommunernas förbund har yttrat, att det i och för sig
givetvis är rimligt att provinsialläkarna liksom andra grupper blir kompenserade
för de stegrade levnadskostnaderna men att det näppeligen står
i överensstämmelse med strävandena inom vår socialpolitik att nu öka de
enskildas kostnader för läkarhjälp. Förbundet har jämväl uttalat, att det
ur skattesynpunkt kan vara betänkligt att för denna tjänstemannagrupp
öka just den svårkontrollerbara delen av inkomsten. Med hänsyn till det
anförda har förbundet ifrågasatt lämpligheten av att kompensationen ges
i form av taxehöjning.

Svenska sjukkasseförbundet har anfört, att vid övervägandena rörande
det lämpliga sättet att uppnå en inkomstökning för provinsialläkarna icke
bör lämnas ur räkningen de möjligheter till ökade inkomster för provinsialläkarna,
som skulle kunna beredas genom en lämplig revision av de för
provinsialläkarna gällande avlöningsbestämmelserna. Om provinsialläkarna
genom en dylik revision i viss utsträckning kan tillföras ökade löneförmåner,
kan enligt förbundets uppfattning i motsvarande utsträckning taxeinkomsterna
begränsas och följaktligen arvodena enligt taxan icke behöva
få den storleksordning, som föreslagits. En dylik lösning av spörsmålet
skulle medföra den fördelen, att allmänhetens direkta kostnader för av provinsialläkare
lämnad vård icke skulle behöva öka i den omfattning, som
kan förutses bli en följd av arvodessättningen enligt det föreliggande taxeförslaget.
Förbundet har vidare uttalat, att taxeförslaget synes vara ägnat
att ytterligare öka de svårigheter, som föreligger för ett besättande av provinsialläkarbefattningarna
i de glest befolkade delarna av landet. Enligt
förbundets mening talar bl. a. anförda omständigheter för att den inkomstökning,
som bör beredas provinsialläkarna, i främsta rummet åstadkommes
genom en ökning av den ersättning, som lämnas av staten i form av
grundlön och särskilda ersättningar, och i möjligast ringa utsträckning av
den ersättning, som allmänheten lämnar enligt provinsialläkartaxan.

Förbundet har vidare framhållit, att den föreslagna nya provinsialläkartaxan
kommer att medföra en allmän fördyring av läkarvården ledande till
bl. a. en stegring av sjukförsäkringens kostnader för Iäkarvårdsersättningen
och därmed till en ökning av statens bidrag till försäkringen. Det
torde nämligen till förhindrande av att läkarvårdsförsäkringen erhåller
ett alltför reducerat värde icke kunna undvikas att ersättningsbeloppen i
den blivande nya sjukkassetaxan avväges på sådant sätt att sjukkassornas
medlemmar i möjligaste mån erhåller kompensation för stegringen av
läkarvårdskostnaderna och under alla förhållanden beredes täckning enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

13

de för försäkringen gällande reglerna åtminstone för den ökning av kostnaderna
för vård av provinsialläkare, som kan förutses bli en följd av den
nya provinsialläkartaxan.

Vad angår medicinalstyrelsens förslag att även ersättning till
förste provinsialläkare för annorstädes än å tjänsterummet
verkställa förrättningar skall utgå enligt den
förordade taxan har statskontoret uttalat, att det skäl, som medicinalstyrelsen
anfört härför —- nämligen önskemålet att undanröja svårigheterna att
rekrytera förste provinsialläkartjänsterna — icke övertygat statskontoret
om behovet av ett dylikt medgivande. Ämbetsverket har tillika erinrat om
den ej oväsentliga löneförhöjning, som kommit förste provinsialläkarna
till del genom att de i likhet med byråcheferna uppflyttats från lönegraden
Ca 33 till lönegraden Ca 37.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig icke kunna
biträda ifrågavarande förslag, enär därigenom för förste provinsialläkare
skulle införas ett sportelsystem, som avvecklats inom övriga delar av statsförvaltningen.

Medicinalstyrelsens och pensionsstyrelsens kompletterande utredning.

Sedan ärendet överlämnats till civildepartementet och kompletterande
undersökningar inom detta departement verkställts rörande provinsialläkarnas
och vissa andra läkargruppers inkomstförhållanden, ägde under
sommaren och hösten 1952 förhandlingar i ämnet rum med representanter
för Sveriges läkarförbund och Svenska provinsialläkarföreningen. Under
förhandlingarnas gång förekom upprepade överläggningar med representanter
för de av taxeförslaget berörda departementen samt för medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet. Överläggningar
ägde därjämte rum med representanter för kommunförbunden. Förhandlingarna
ledde då emellertid icke till något resultat.

Genom beslut den 21 november 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen
och pensionsstyrelsen att skyndsamt utreda två särskilda frågor,
som aktualiserats under förhandlingarna. Den ena frågan, som skulle utredas
av de båda ämbetsverken gemensamt, avsåg vilka betryggande kontrollåtgärder
som påkallas, om provinsialläkar- och sjukkassetaxorna ersättes
med taxor av grupptaxetyp. Det andra spörsmålet, som skulle undersökas
av medicinalstyrelsen, gällde huruvida det ur läkarvårdssynpunkt kan anses
önskvärt att den i styrelsens förslag till ny provinsialläkartaxa angivna
grupp 3 uppdelas på två grupper.

Med sin förutnämnda gemensamma skrivelse den 12 februari 1953 har
medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen redovisat resultaten av de anbefallda
utredningarna.

Beträffande förstnämnda fråga har ämbetsverken, som i ärendet samrått

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

med representanter för Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet
och Sveriges läkarförbund, anfört, att sistnämnda förbund uttalat
bl. a. att förbundet icke ansett det möjligt att utarbeta ett kontrollsystem
på grundval av att diagnosen skulle anges på sjukkassekvittot. Enligt läkarförbundets
åsikt utgör grupptaxans konstruktion i och för sig ett hinder
för missbruk av den art, som påvisats eller kunnat befaras beträffande den
hittills gällande återbäringstaxan, nämligen i form av en obefogad anhopning
av ersättningsberättigande tekniska detaljprestationer. Med hänsyn härtill
och då en löpande kontroll från sjukkassornas sida enligt läkarförbundets
mening är erforderlig endast i fråga om de av förbundet föreslagna
grupperna 3 a och 3 b, har förbundet föreslagit, att åtgärd, som motiverar
debitering enligt dessa grupper, skall av läkarna redovisas genom anteckning
å sjukkassekvittot.

För egen del har ämbetsverken anfört, att de av läkarförbundet angivna
åtgärderna, eftersom den föreslagna provinsialläkartaxan är för ifrågavarande
grupp av tjänsteläkare bindande, i regel torde innebära en tillräcklig
kontroll av de betingade arvodenas överensstämmelse med taxan. Ämbetsverken
har vidare anfört, att medicinalstyrelsen för sin del tänkt sig att —
om en ny sjukkassetaxa utformas i principiell överensstämmelse med förslaget
till provinsialläkartaxa —■ kontrollfrågan borde kunna lösas efter i
huvudsak likartade linjer för de båda taxorna. Enligt vad i skrivelsen uppges
har emellertid vid de fortsatta överläggningarna i ämnet från pensionsstyrelsens
sida framförts vissa betänkligheter mot att nu införa en enligt
grupptaxeprincip konstruerad sjukkassetaxa. Härvid har bl. a. åberopats
de ytterligare överväganden, som kan erfordras med hänsyn till att den
hittills frivilliga anslutningen till sjukförsäkringen inom en nära framtid
kan beräknas bli obligatorisk. I en obligatorisk försäkring måste nämligen
större vikt läggas vid att återbäringen till en försäkrad så nära som möjligt
motsvarar den i lagen fastställda kvotdelen av den försäkrades utgift för läkarvården,
vilket kan nödvändiggöra ökad arvodesdifferentiering i sjukkassetaxan.
Till betänkligheterna har bidragit, att senare tids erfarenheter visat,
att de icke taxebundna läkarna i ökad utsträckning betingar sig arvoden,
som ej oväsentligt överstiger de i sjukkassetaxan upptagna beloppen. Ämbetsverken
nämner i anslutning härtill, att läkarförbundet i olika sammanhang,
senast i sitt remissyttrande den 10 januari 1953 över socialförsäkringsutredningens
betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring också
betonat, att sjukkassetaxan är en återbäringstaxa, vilken icke reglerar läkararvodena,
samt uttalat, att förbundet ej är berett att medverka till att
läkararvodena bindes vid denna taxa. Med hänsyn till nu berörda förhållanden
föreligger enligt ämbetsverkens uppfattning viss risk för att patienterna
vid tillämpning av en sjukkassetaxa av grupptaxetyp i åtskilliga fall
erhåller mindre återbäring än med nuvarande taxa, särskilt om grupptaxan
hålles i underkant eller icke blir tillräckligt differentierad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

15

Ämbetsverken har vidare anfört, att det icke torde vara möjligt att bestämt
taga ställning till förmån för en övergång till en sjukkassetaxa av grupptaxetyp
utan en ingående undersökning, avseende de ekonomiska återverkningar
detta skulle komma att få för de sjukförsäkrades del. Någon dylik
undersökning har icke kunnat utföras inom den begränsade tid, som stått
till förfogande för fullgörandet av föreliggande utredningsuppdrag. Vid
sådant förhållande har ämbetsverken ej funnit det möjligt att nu taga ställning
till de kontrollåtgärder med avseende å en sådan taxa, som kan bli
erforderliga.

I avvaktan på närmare utredning av och ställningstagande till frågan om
sjukkassetaxans utformning såsom grupptaxa har ämbetsverken därför ansett
lämpligt att övergången till grupptaxetyp tills vidare begränsas till provinsialläkartaxan.
Ämbetsverken har uttalat, att det i så fall kan bli nödvändigt
att provinsialläkare vid utskrivande av sjukkassekvitto i vissa fall
såsom för närvarande lämnar närmare uppgifter om den meddelade vården
enligt sjukkassetaxans nummerbeteckning, exempelvis i fråga om operativa
ingrepp och iaboratorieundersökningar. Någon större olägenhet torde
detta enligt myndigheternas uppfattning icke kunna anses innebära. Ämbetsverken
har framhållit, att, om endast provinsialläkartaxan nu utformas
såsom grupptaxa, kommer ur sjukkassesynpunkt tillräcklig kontroll i regel
att erhållas genom de uppgifter, vilka sålunda skall lämnas å sjukkassekvitto.
Därutöver eventuellt erforderlig kontroll bör enligt ämbetsverkens
mening åvila medicinalstyrelsen.

Också det åt medicinalstyrelsen lämnade uppdraget att utreda, huruvida
det ur läkarvårdssynpunkt är önskvärt, att den i förslaget till ny provinsialläkartaxa
angivna grupp 3 uppdelas på två grupper, har enligt vad medicinalstyrelsen
meddelat upptagits till diskussion i samband med de överläggningar
med representanter för olika organisationer, som berörts i det föregående.

Medicinalstyrelsen har genom enkät till ett genom lottning utvalt antal
provinsialläkare sökt utröna, i vilken utsträckning åtgärder enligt den av
läkarförbundet föreslagna grupp 3 b för närvarande förekommer vid provinsialläkarnas
mottagningar samt huruvida läkarna själva anser sådana
åtgärder mera regelmässigt böra företagas där, under förutsättning att
vederbörande läkare är specialist och/ellcr har sjukstuga till sitt förfogande,
resp. för det fall, att ingen av dessa förutsättningar föreligger. Styrelsen har
anfört, att av samtliga provinsialläkare är cirka 10 procent samtidigt sjukstuguläkare.
Antalet provinsialläkare, som enligt hos läkarförbundet fört
register innehar specialistkompetens (däribland ett mindre antal sjukstuguläkare)
uppgår likaså till cirka 10 procent av kåren. Vidare har styrelsen
framhållit, att åtgärder av i grupp 3 b angivna slag synes endast i mycket
ringa omfattning företagas av provinsialläkare, som icke förfogar över en

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

sjukstugas resurser eller är specialister inom det område av medicinen,
vartill åtgärden hör. Styrelsen har funnit enkäten icke ge stöd för att
någon ändrad praxis härvidlag skulle anses eftersträvansvärd inom provinsialläkarkåren.

Enligt vad medicinalstyrelsen anfört i förenämnda skrivelse har styrelsen
vid sin omprövning av denna fråga kommit till den uppfattningen, att ur
allmän sjukvårdssynpunkt vägande skäl kan anföras för att i berörda fall
ersättning må utgå med förhöjt belopp. Styrelsen har härvid särskilt riktat
uppmärksamheten på den avlastande effekt på den slutna sjukvården, som
en sådan förhöjning sannolikt kan beräknas medföra. Visserligen ger enkäten
vid handen, att provinsialläkarna, frånsett dem som tillika är sjukstuguläkare,
för närvarande endast i mycket ringa utsträckning verkställer
de mera krävande och tidsödande undersökningar och behandlingar, varom
här är fråga, men styrelsen har funnit det vara befogat att antaga, att en
höjning av läkarens ersättning för dessa undersökningar och behandlingar
skall visa sig ha en positiv effekt i de fall, där läkaren besitter erforderliga
kunskaper på vederbörande område. Styrelsen framhåller, att man
härvid har att räkna med att allt fler läkare numera förskaffar sig specialistutbildning
och att åtgärden bör vara ägnad att medföra stimulans
ur rekryteringssynpunkt. Medicinalstyrelsen har därför icke velat motsätta
sig läkarförbundets förslag att uppdela grupp 3 i den föreslagna nya
provinsialläkartaxan på en grupp 3 a med ett arvode av 10 kronor och en
grupp 3 b med ett arvode av 15 kronor för till resp. grupper hänförliga
undersökningar och behandlingar.

Departementschefen.

Inom civildepartementet företagna undersökningar utvisar, att den sammanlagda
inkomsten av taxa och lön för provinsialläkarna relativt sett nu
är lägre än omedelbart efter genomförandet av 1947 års allmänna lönereglering.
Detta är givetvis beroende på att dessa tjänstemäns inkomster
av taxa icke stigit i samma takt som löneinkomsterna. Det har därför ansetts
skäligt att provinsialläkarna i en eller annan form beredes kompensation.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att denna kompensation skall tillföras
läkarna genom en höjning av deras taxeinkomster samtidigt med att provinsialläkartaxan,
som nu är i hög grad specificerad, i grund omarbetas
och ersättes med en s. k. grupptaxa, enligt vilken i princip samtliga åtgärder
vid ett konsultationstillfälle räknas såsom en enhet i ersättningshänseende.
Ersättningen skall därvid endast i ringa mån vara beroende av
antalet vidtagna åtgärder utan främst utmätas med hänsyn till arten av
behandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

17

I remissyttrandena har förslaget om införande av en grupptaxa enhälligt
tillstyrkts. En läkarvårdstaxa av den föreslagna typen har ansetts
erbjuda betydande fördelar i olika hänseenden jämfört med nuvarande
taxesystem. För läkarna skulle det med läkarvården nu förenade skrivarbetet
bli förenklat och mindre tidsödande, och för sjukkassorna skulle
beräknandet av de ersättningar, som kassorna har att utge till medlemmarna,
underlättas. Flertalet remissmyndigheter har emellertid framfört
erinringar mot den taxehöjning, som förslaget innebär, och förordat, att
åtminstone en del av den önskvärda höjningen av provinsialläkarnas inkomster
bör åstadkommas genom en ökning av dessa tjänstemäns fasta
löneförmåner. De skäl, som föranlett detta ställningstagande från remissinstansernas
sida, är av två slag: dels har man hävdat, att medicinalstyrelsens
förslag skulle så till vida avvika från målsättningen för den senare
tidens reformarbete på hälso- och sjukvårdens område, att kostnaden för
den av provinsialläkarna meddelade öppna vården i högre grad än nu
skulle komma att bäras av de enskilda, dels har det uttalats, att en höjning
av taxeinkomsterna icke bidrager till att minska rekryteringssvårigheterna
i de glest befolkade delarna av landet.

Såsom förut nämnts ägde under sommaren och hösten 1952 förhandlingar
i ämnet rum med representanter för Sveriges läkarförbund och Svenska
provinsialläkarföreningen. Därvid uppnåddes enighet om att den nuvarande
specificerade provinsialläkartaxan borde ersättas med en grupptaxa.
Enighet uppnåddes i stort sett också om den genomsnittliga inkomstförbättring,
som kunde betraktas såsom skälig för provinsialläkarna. Detta
innebar, att provinsialläkarna skulle erhålla en inkomstförhöjning, som
med tillämpning av medicinalstyrelsens i ärendet framlagda kalkyl i genomsnitt
skulle uppgå till omkring 7 000 kronor per år. Därigenom skulle
de uppnå ett inkomstläge, som relativt sett något överstiger den inkomstnivå,
som för dem blev en följd av 1947 års allmänna lönereglering.

På grund av de betänkligheter mot att i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag tillföra provinsialläkarna inkomstförbättringar enbart genom en
taxehöjning, som kommit till synes i remissyttrandena och som jag i princip
delar, och på grund av osäkerheten i nyssnämnda kalkyl, hävdades
emellertid vid förhandlingarna från civildepartementets sida, att åtminstone
en del av den såsom skälig ansedda inkomslförhöjningen borde komma
till stånd genom en ökning av provinsialläkarnas fasta löner. En jämkning
av de av medicinalstyrelsen föreslagna taxesatserna skulle därför vara
erforderlig. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen och Svenska sjukkasseförlnindet
i sina remissyttranden anfört rörande nödvändigheten av att
åstadkomma ur sjukkassesynpunkt betryggande kontroll över arvodesdebiteringen,
diirest en provinsialläkartaxa av grupplaxelyp skulle införas,
påkallades vid förhandlingarna vidare från departementets sida, att diagnos
alltid skulle anges på läkarkvittona.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 125.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Läkarkårens representanter motsatte sig de här angivna förslagen. Därvid
gjordes gällande bl. a., att en grupptaxa —• med hänsyn till att det
egentliga sjukvårdsarbetet däri tillmätes större betydelse för arvodessättningen
än i den nuvarande taxan — skulle medföra en ekonomisk utjämning
mellan centralt belägna distrikt och perifert belägna landsbygdsdistrikt.
Från läkarkårens sida yrkades därjämte liksom vid förhandlingarna
med medicinalstyrelsen, att grupp 3 i den av styrelsen föreslagna
grupptaxan skulle uppdelas på två grupper. På grund av den avvisande
hållning, som medicinalstyrelsen tidigare intagit till frågan om en uppdelning
av grupp 3, ansågs detta yrkande icke kunna godtagas utan ytterligare
utredning.

Anförda omständigheter gjorde att någon överenskommelse rörande provinsialläkarnas
löneförmåner icke kunde träffas under hösten 1952.

Genom beslut den 21 november 1952 uppdrog Kungl. Maj:t därefter åt
medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen gemensamt att skyndsamt utreda
frågan vilka betryggande kontrollåtgärder som påkallas, om provinsialläkar-
och sjukkassetaxorna ersättes med taxor av grupptaxetyp. Tillika
anbefallde Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen att undersöka, huruvida det ur
läkarvårdssynpunkt kan anses önskvärt att grupp 3 uppdelas på två grupper.
Samtidigt uppdrog jag under hand åt chefen för medicinalstyrelsen att
utreda vilka jämkningar som -— under förutsättning att inkomstförbättringen
för provinsialläkarna icke skulle överstiga den under hösten 1952
diskuterade — skulle erfordras i taxesatserna i medicinalstyrelsens taxeförslag,
dels därest nämnda uppdelning av grupp 3 skulle komma till stånd,
och dels därest i löneplan 3 skulle införas en femte lönegrupp, avsedd för
ett fåtal glest befolkade provinsialläkardistrikt. Tanken på införandet av
en femte lönegrupp för provinsialläkarna hade under hösten uppkommit
till följd av att medicinalstyrelsen under hand till inrikesdepartementet
framfört förslag om åtgärder i syfte att underlätta rekryteringen av provinsialläkare
i vissa glest befolkade distrikt.

Sedan medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen med skrivelse den 12
februari 1953 framlagt utredning i de hänseenden, som avses i Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut, och chefen för medicinalstyrelsen samtidigt inkommit
med den begärda utredningen rörande taxebeloppen m. m., har frågan
ånyo övervägts inom social-, inrikes- och civildepartementen, varjämte förnyade
överläggningar i ämnet ägt rum med representanter för Sveriges
läkarförbund och Svenska provinsialläkarföreningen.

Både i remissyttrandena och vid de överläggningar, som under hösten
1952 inom civildepartementet ägde rum i detta ärende, har värdet av afl
gällande specificerade provinsialläkartaxa ersättes med en grupptaxa understrukits
så starkt, att jag — efter samråd med cheferna för social- och
inrikesdepartementen — ansett att förslag till provinsialläkartaxa av grupp -

Kungl. \laj:ts proposition nr 125.

19

laxetyp nu bör framläggas. Denna taxa bör i princip utformas i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag i ämnet. Arvodet för den läkarvård, som
en provinsialläkare meddelar å sin mottagning, skall sålunda utmätas med
hänsyn till vårdens mer eller mindre kvalificerade eller tidskrävande karaktär.
På grund av läkarvårdens beskaffenhet i nämnda hänseende skall
provinsialläkarens prestation i det särskilda fallet hänföras till endera av
tre huvudgrupper. De undersökningar och behandlingar, som faller inom
den högsta gruppen, grupp 3, har avsetts skola exemplifieras i en vid taxan
fogad vägledande förteckning.

I ärendet har fråga uppkommit, om icke sistnämnda grupp borde uppdelas
ytterligare i grupp 3 a och 3 b, varvid till grupp 3 b skulle hänföras
undersökningar och behandlingar, som föranleder vissa särskilt kvalificerade
åtgärder. Såsom av det föregående framgår har medicinalstyrelsen
vid sin omprövning av denna fråga kommit till den uppfattningen, att ur
allmän sjukvårdssynpunkt vägande skäl kan anföras för att ersättning i
vissa av de till grupp 3 hörande fallen må utgå med förhöjt belopp. Styrelsen
har därför icke velat motsätta sig Svenska läkarförbundets förslag
att grupp 3 uppdelas på två grupper. Med hänsyn till vad styrelsen sålunda
anfört har jag icke något att erinra mot att grupp 3 uppdelas på grupp
3 a och grupp 3 b. Till den senare gruppen bör hänföras vissa särskilt
kvalificerade åtgärder, vilka bör närmare anges i nyssnämnda vägledande
förteckning.

I fråga om de betryggande kontrollåtgärder, som erfordras om en grupptaxa
införes, har pensionsstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet, såsom
jämväl framgår av vad förut anförts, numera frånträtt yrkandet om att
såsom kontroll över arvodesdebiteringen diagnos alltid skulle anges på
läkarkvittona. Pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen har i stället i överensstämmelse
med Svenska läkarförbundets förslag i ämnet förordat, att
för kontroll över arvodesdebiteringen skyldighet skall införas för provinsialläkare,
som betingar sig arvode enligt grupp 3 a eller grupp 3 b, att å
kvittot ange den eller de åtgärder, som motiverat en sådan debitering.
Ämbetsverken har ansett detta i regel innebära en tillräcklig kontroll över
de betingade arvodenas överensstämmelse med taxan. Detta ställningstagande
har föranletts av att provinsialläkarlaxan är för därav berörda
tjänsteläkare bindande och av att ämbetsverken numera ansett lämpligt
att övergången till grupptaxetyp tills vidare begränsas till provinsialläkartaxan.

I förevarande sammanhang framlägges förslag om övergång till grupptaxetyp
endast i fråga om provinsialläkartaxan. Frågan om också sjukkassetaxan
bör utformas såsom en grupptaxa och i så fall när detta bör
ske kommer att i annat sammanhang upplagas till behandling av chefen
för socialdepartementet. Då de sakkunniga myndigheterna numera ansett
att tillräcklig kontroll över arvodesdebiteringen kan i fråga om provinsial -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

läkarna erhållas utan att diagnosen anges å kvittona, saknar jag anledning
att vidhålla det vid förhandlingarna framförda förslaget därom. I stället
bör i enlighet med vad ämbetsverken förordat föreskrivas, att å kvitto
skall, då arvode betingas enligt grupp 3 a eller 3 b, anges den eller de åtgärder,
som motiverat denna debitering. Det bör emellertid övervägas, om
icke vidtagna åtgärder bör antecknas å kvitto även i vissa fall vid debitering
enligt grupp 2, nämligen då arvode enligt grupp 2 påfordrats av annan
anledning än konsultation, innefattande vanlig rutinundersökning. Detta
har i och för sig godtagits av läkarkårens representanter.

Vad härefter angår de särskilda taxebeloppen har, såsom förut nämnts,
överenskommelse därom icke uppnåtts, ehuru enighet i stort sett förelegat
om den genomsnittliga inkomstförbättring, som kan betraktas såsom skälig
för provinsialläkarna. Gentemot den från civildepartementets sida vid förhandlingarna
hävdade meningen — som grundats även på osäkerheten i
de framlagda inkomstberäkningarna — att en del av inkomstförbättringen
skulle komma till stånd genom höjning av provinsialläkarnas fasta löner
och följaktligen de av medicinalstyrelsen föreslagna taxesatserna skulle
jämkas i motsvarande mån, har såväl från medicinalstyrelsens sida som
av läkarkårens representanter framhållits, att en förutsättning för införandet
av en grupp taxa med enhetliga ersättningsbelopp för varje konsultationstillfälle
är, att arvodena inom de olika grupperna lillmätes så, att de
icke i ett stort antal fall medför lägre ersättning än den nuvarande taxan
medger. Med hänsyn härtill vill jag emellertid icke motsätta mig, att de av
medicinalstyrelsen föreslagna arvodesbeloppen med den jämkning, som i
det följande anges, underställes riksdagens prövning, varvid arvodesbeloppet
i grupp 3 h bör fastställas till 15 kronor.

Läkarkårens representanter har förklarat sig beredda att träffa en överenskommelse
av det innehåll, som här redovisats. Med hänsyn till de osäkerhetsmoment,
som av naturliga skäl måste vidlåda alla beräkningar angående
resultatet i inkomsthänseende av ett nytt taxesystem, har jag emellertid
icke ansett mig böra binda det här framlagda förslaget till inkomstförbättringar
för provinsialläkarna vid en formell överenskommelse men förordar,
att förslaget underställes riksdagens prövning.

I enlighet med i det föregående angivna principer har inom civildepartementet
upprättats ett förslag till provinsialläkartaxa, vilket torde få
fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Chefen för medicinalstyrelsen har i förut omförmälda promemoria angivit,
att uppdelningen av grupp 3 kan beräknas öka provinsialläkarnas
genomsnittsinkomst av taxan med högst 500 kronor per år. Emellertid har
i samma promemoria förordats, att vissa av de av styrelsen ursprungligen
föreslagna arvodesbeloppen för utfärdande av intyg skulle i någon mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

21

sänkas. Medelnettoinkomsten skulle då minska i motsvarande grad. Styrelsens
förslag innebar i detta hänseende följande. Ersättning skulle utgå
med 5—15 kronor för intyg avsett att företes inför domstol eller polismyndighet,
med 5—10 kronor för annat intyg å mera utförligt formulär och
med 3 kronor för annat intyg å enklare formulär, huvudsakligen sjukkasseintyg.

Chefen för medicinalstyrelsen har i sin promemoria förordat, att maximibeloppet
för den förstnämnda intygsgruppen nedsättes från 15 till 12
kronor samt att taxesatsen för annat intyg å mera utförligt formulär bestämmes
till 4—8 kronor. 1 promemorian har angetts, att en sådan jämkning
av taxesatserna föranleder, att de i styrelsens skrivelse den 24 oktober
1951 gjorda beräkningarna av provinsialläkarnas bruttomedelinkomst per
dag bör i vad avser intygsersättning ändras från (3X5=0 15 kronor till
(3X3 = ) 9 kronor och årsmedelinkomsten minskas med 1 560 kronor.

Det av medicinalstyrelsen föreslagna arvodet av 3 kronor för sjukkasseintyg
och andra intyg å enklare formulär torde överensstämma med nuvarande
praxis och synes böra godtagas. Vad de båda övriga intygsgrupperna
angår anser jag, att för utfärdande av intyg bör i taxan överlag upptagas
fasta ersättningsbelopp liksom i övriga delar av taxan. Jag förordar i
enlighet härmed, att arvodena i de olika intygsgrupperna bestämmes till
resp. 8, 5 och 3 kronor. Dessa belopp har vid de tidigare förhandlingarna
i och för sig godtagits av läkarkårens representanter.

De av mig sålunda förordade ändringarna i taxesatserna i vad de avser
utfärdande av intyg torde medföra åtminstone samma minskning av medelnettoinkomsten
av taxan som av chefen för medicinalstyrelsen upptagits
i 1''örenämnda promemoria. Såsom förut angetts torde emellertid uppdelningen
av grupp 3 medföra en ökning av medelnettoinkomsten med 500
kronor per år. Vid bifall till vad här förordats skulle med tillämpning av
medicinalstyrelsens kalkyl inkomstförbättringen för provinsialläkarna uppgå
till i genomsnitt 7 500 kronor per år. Dessa beräkningar måste emellertid
såsom förut nämnts betraktas såsom osäkra, bl. a. på grund av svårigheterna
att bedöma verkningarna av omläggningen av taxesystemet. Läkarkårens
representanter har vid förhandlingarna uttryckt tvivel om den
föreslagna taxan skall medföra inkomstökningar av den storleksordning
medicinalstyrelsen angivit. Man torde dock få anse, att den nya taxan
sannolikt kommer att medföra en betydande stegring av provinsialläkarnas
laxeinkomster. Alt en sådan inkomstförbättring beredes dem får ses mot
bakgrunden av de speciella förhållanden, som gäller för denna tjänstemannagrupp,
och kan därför icke anses prejudicerande och ej heller åberopas
för andra kategorier av läkare. Enighet härom har rått vid förhandlingarna.

Med hänsyn till den betydande inkomstslegring, som den nya taxan kan

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

antagas medföra för provinsialläkarna, finnes uppenbarligen icke utrymme
för en generell höjning av deras fasta löner. Emellertid har såsom förut
antytts medicinalstyrelsen påkallat, att särskilda åtgärder vidtages för att
underlätta rekryteringen av provinsialläkare i vissa svårbesatta distrikt.
Jag delar medicinalstyrelsens uppfattning härom och föreslår, att i angivna
syfte i löneplan 3, som nu består av fyra lönegrupper, införes ytterligare
en lönegrupp. Grundlönebeloppen i denna nya lönegrupp bör överstiga motsvarande
belopp i lönegrupp IV med 1 308 kronor för år räknat eller
samma belopp, som nu utgör skillnaden i grundlön mellan de olika grupperna.
Med nu utgående tillägg å grundlönerna kommer skillnaden i årslön
mellan grupperna IV och V att utgöra 1 980 kronor. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att Sveriges läkarförbund vid överläggningarna förklarat
sig berett att efter måttet av sin förmåga medverka till att de svårbesatta
distrikten uppehälles. Då den nya lönegruppen är avsedd att komma
till användning endast för ett fåtal glest befolkade provinsialläkardistrikt
med framträdande rekryteringssvårigheter, kommer införandet av denna
lönegrupp icke att nämnvärt påverka medelnettoinkomsten för provinsialläkarna;
den årliga kostnadsökningen för statsverket kan uppskattas till
i runt tal 20 000 kronor och påverkar således ej heller beräkningen av anslaget
till provinsialläkarnas löner.

I överensstämmelse med det anförda har inom civildepartementet upprättats
förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376).

Med hänsyn till vad som förekommit vid remissbehandlingen av medicinalstyrelsens
förslag vill jag i fråga om fördelningen av provinsialläkarnas
totala inkomster mellan nettoinkomst av taxa och lön nämna, att med
utgångspunkt från den av medicinalstyrelsen framlagda kalkylen nettointäkterna
av taxa år 1949 utgjorde omkring 45 procent av den totala
nettoinkomsten men enligt det här framlagda förslaget kan antagas komma
att utgöra ungefär 49 procent därav.

Det av medicinalstyrelsen framlagda taxeförslaget påverkar i viss mån
även förste provinsialläkarnas inkomstförhållanden. Förslaget innebär sålunda,
att dessa tjänstemän skall i likhet med provinsialläkarna erhålla rätt
till ersättning enligt den förordade taxan för förrättningar, som sker annorstädes
än å tjänsterummet. Med hänsyn till den inkomstökning, som enligt
taxeförslaget tillföres provinsialläkarna, synes det mig skäligt att en viss
inkomstförbättring beredes även förste provinsialläkarna. Att denna inkomstförbättring
kommer till stånd på det sätt medicinalstyrelsen förordat
vill jag icke motsätta mig. Taxeförslaget har utformats i enlighet härmed.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för de särskilda bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

23

melserna i det föreliggande taxeförslaget, torde jag något få beröra dess
inverkan på sjukkassetaxan.

Såsom i åtskilliga remissyttranden framhållits bör i anslutning till införandet
av en ny provinsialläkartaxa även sjukkassetaxan upptagas till
omprövning. Frågan om utformningen av sistnämnda taxa, som reglerar
förhållandet mellan sjukkassorna och deras medlemmar och som är avgörande
för storleken av statsbidraget till sjukkassorna, har givetvis icke varit
föremål för behandling vid förhandlingarna med läkarkårens representanter,
men har ingående övervägts vid de överläggningar, som i anslutning
till förhandlingarna ägt rum inom civildepartementet med representanter
för därav berörda departement och myndigheter samt Svenska sjukkasseförbundet.
Medan tidigare enighet synes ha förelegat om att en ny sjukkassetaxa
lämpligen bör träda i kraft samtidigt med den nya provinsialläkartaxan
och att även sjukkassetaxan bör utformas som en grupptaxa,
har pensionsstyrelsen, såsom av medicinalstyrelsens och pensionsstyrelsens
gemensamma skrivelse den 12 februari 1953 framgår, numera anfört vissa
betänkligheter mot att nu skulle införas en enligt grupptaxetyp konstruerad
sjukkassetaxa. Frågan är föremål för ytterligare övervägande inom socialdepartementet.

De särskilda taxebestämmelserna.

Jag torde härefter få övergå till att närmare redogöra för de särskilda
bestämmelserna i det inom civildepartementet upprättade förslaget till provinsialläkartaxa.

1 §•

Allmänna bestämmelser.

Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella jämkningar,
med medicinalstyrelsens förslag. I fråga om termen läkarvård har medicinalstyrelsen
anfört, att densamma hämtats ur 1947 års lag om allmän
sjukförsäkring och avser både sjukvård och hälsovård i traditionell bemärkelse.
Alla de åtgärder, som kan förekomma vid eller i anslutning till en
patients besök hos läkare, bör inrymmas i begreppet läkarvård. Läkarvård
i denna bemärkelse bör alltså, för att använda några allmänt brukliga
termer, omfatta rådfrågning, undersökning, behandling, operativa ingrepp,
inklusive åtgärder med anlitande av röntgenapparat eller annan teknisk
apparatur, laboratorieundersökningar och blodprovstagning, besiktning
in. in. Då i begreppet läkarvård — där annat icke anges i taxan — inrymmes
även tjänsteförrättning, omfattar stadgandet även denna form av läkar -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

verksamhet. Medicinalstyrelsen har ansett det överflödigt att i taxan särskilt
anges, att densamma i dess helhet gäller även för vissa förste provinsialläkare
och biträdande förste provinsialläkare, då härvid åsyftade läkare
tillika uppehåller provinsialläkartjänst.

Medicinalstyrelsen har vidare anfört, att gällande provinsialläkartaxa
endast innehåller sparsamma bestämmelser om intygsersättning. Bestämmelsen
i 9 § 1 mom. om ett arvode av fem kronor för besiktning å levande
person jämte attest däröver, »där ej annat arvode är särskilt stadgat», har
emellertid ansetts medföra rätt till särskild intygsersättning åt provinsialläkare.
Härvid har den av medicinalstyrelsen godkända taxan för intyg
och utlåtanden, som avses i 23 § 2 mom. gällande sjukhusstadga, i stor
utsträckning tillämpats av provinsialläkarna såsom supplement till provinsialläkartaxan.
Medicinalstyrelsen har för sin del velat hävda, att i begreppet
läkarvård bör inkluderas även arbetet med utfärdande av de skriftliga
intyg som hälso- och sjukvården kan påkalla. Denna uppfattning har dock
enligt vad styrelsen upplyst bestämt avvisats av läkarförbundet. Med hänsyn
härtill och till rådande praxis har medicinalstyrelsen ansett sig böra
tills vidare acceptera en närmare reglering i taxan av ersättningen för olika
slag av intyg.

Svenska sjnkkasseförbundet har erinrat, att för erkänd sjukkassa icke
föreligger skyldighet att utge läkarvårdsersättning till medlem, med mindre
utgifterna föranletts av att hos medlemmen förefunnits sjukdom, som enligt
läkares utsago krävt läkarvård. Såsom allmän regel gäller alltså att
om medlem anlitat läkare utan att sjukdom varit för handen medlemmen
ej har rätt till ersättning från kassan. Enligt i de erkända sjukkassorna
tillämpad praxis brukar kassorna emellertid utge läkarvårdsersättning till
medlem som sökt läkare för förmodad sjukdom, även om läkaren icke
kunnat konstatera förefintligheten av någon viss sjukdom. Ersättning lämnas
däremot icke då fråga varit om åtgärd, som läkare företagit till förebyggande
av sjukdom, som kan befaras inträffa i framtiden t. ex. vaccinering
till förebyggande av sjukdom. Icke alla åtgärder, som kan förekomma
vid eller i anslutning till en patients besök hos läkare, inrymmes sålunda
under den läkarvård, för vilken ersättning utgives från sjukförsäkringen.
Vid anförda förhållanden finner sjukkasseförbundet det påkallat att, liksom
hittills regelmässigt brukar vara fallet, av kvitto som läkare utfärdar
till sjukkassemedlem framgår, att läkarvården meddelats i anledning av
sjukdom.

Vad sjukkasseförbundet anfört förtjänar beaktande. En föreskrift i angivna
hänseende torde dock icke ha sin plats i provinsialläkartaxan.

Kungl. Maj:ls proposition nr 125. 25

2 §.

Ersättning för enskild läkarvård å läkarens mottagning.

I förevarande paragraf har den i det föregående berörda grupptaxeprincipen
kommit till uttryck. I fråga om de för olika grupper föreslagna
arvodena torde jag få hänvisa till vad i det föregående anförts. Taxan är
avsedd att uttömmande reglera arvodesfrågan såväl vid rådfrågning som
vid behandling. Arvodesbeloppen är jämlikt de i detta stadgande givna
bestämmelserna jämförda med 6 § 1 mom. desamma, vare sig konsultationen
har karaktär av enskild sjukvård eller tjänsteförrättning.

I anledning av vid remissbehandlingen framförda anmärkningar har i
förhållande till medicinalstyrelsens förslag en utförligare beskrivning givits
av grupperna 1 och 2 i syfte att göra gränsdragningen mellan grupperna
mera distinkt. Den i förevarande paragraf omförmälda vägledande förteckningen
över behandlingar och undersökningar enligt grupp 3 överensstämmer
med ett av medicinalstyrelsen utarbetat förslag i ämnet.

3 §.

Ersättning för enskilt sjukbesök.

Denna paragraf behandlar ersättning vid av enskild person påkallat
läkarbesök. I terminologiskt hänseende innebär de föreslagna bestämmelserna
en avsevärd modernisering, i det att i 5 § gällande taxa förekommande
föreskrifter angående »hästskjuts» och »enbetsåkdon» utgått och
bestämmelserna erhållit en efter moderna kommunikationsmedel mera avpassad
utformning.

Arvodet skall enligt förslaget i regel beräknas med hänsyn till avståndet
från läkarens bostad resp. viss annan plats till den sjuke (1 mom.). Så är
alltid fallet, då läkaren för resan eller del därav färdas i bil. I andra fall
får arvodet beräknas efter tid (2 mom.). För mera krävande fall utgår
tilläggsarvode (3 mom.). Arvode för konsultation av annan i samband med
sjukbesök skall utgå efter 2 §, varvid i fråga om hushållsmedlem dock
gäller, att arvodet i regel ej skall överstiga det enligt grupp 1 utgående
beloppet (4 mom.). Sistnämnda stadgande innebär en förhöjning i förhållande
till bestämmelserna i 2 § 2 mom. gällande taxa. Ersättning för
resekostnader i samband med sjukbesök regleras i 5 mom. Att traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet ej utgår vid ifrågavarande
resor liksom ej heller vid tjänsteförrättningar, som avses i 6 §, torde
ieke behöva särskilt anges i taxan.

4 §.

Ersättning för enskild läkarvård på obekväm tid.

4 § avser enskild läkarvård, som meddelas på obekväm lid, och innebär
en viss utvidgning i förhållande till bestämmelserna i 10 § gällande taxa.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

Enligt det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget skulle den tid, under
vilken en arvodesförhöjning av 50 procent skall gälla, utsträckas till att
avse vardagar från klockan 19 i stället för från klockan 23 ävensom söneller
helgdag, om vård ej påkallats dessförinnan. Regeln om förhöjning
av eljest utgående arvode föreslås gälla även i fråga om sjukbesök. Det
ledande motivet för den föreslagna utvidgningen har för medicinalstyrelsen
varit angelägenheten av att bereda provinsialläkarna ökade möjligheter till
vila genom att motverka enskilda konsultationer, som utan skada kan anstå
till följande dag.

Statskontoret har med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelser om
övertidsersättning ifrågasatt om icke arvodesförhöjningen bör begränsas
till tiden efter klockan 22. Också länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett
sistnämnda tidpunkt lämplig men därjämte uttalat, att systemet med
jourtjänst läkarna emellan i viss mån minskat behovet av taxeförhöjning
under sön- och helgdagar. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett att
den förhöjda taxan bör tillämpas först från klockan 21.

Enligt departementsförslaget skall arvodesförhöj ningen tillämpas först
från klockan 22. Den ifrågasatta begränsningen för de fall, då vård påkallats
före tiden för förhöjningen, har därvid ansetts överflödig. Dessa jämkningar
i medicinalstyrelsens förslag har vid de tidigare förhandlingarna i
och för sig godtagits av läkarkårens representanter.

5 §.

Ersättning för materiel och läkemedel.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med medicinalstyrelsens
förslag regler om ersättning för förbandsmateriel, narkosmedel, läkemedel
och röntgenfilm. Sådan ersättning har sedan länge utgått, ehuru uttryckliga
bestämmelser härom saknas i gällande provinsialläkartaxa.

6 §.

Ersättning för tjänsteförrättning.

I enlighet med vad i det föregående angivits har medicinalstyrelsen föreslagit,
att bestämmelserna i 14 § i gällande taxa om ersättning för tjänsteförrättning
skall utbytas mot i princip samma ersättningsregler, som är
avsedda att gälla för enskild läkarvård å läkarens mottagning enligt 2 §
1 mom. och för enskilt sjukbesök enligt 3 § 1, 2 och 5 mom. Vissa i den
nu gällande 15 § upptagna tjänsteförrättningar har medicinalstyrelsen ansett
icke behöva medtagas i taxan, emedan de numera icke brukar utföras
av de tjänsteläkare, för vilka stadgandet gäller. I stället har »undersökning
och tagande av blodprov för utrönande av alkoholpåverkan» medtagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

27

Förhöjning av ersättningen i analogi med den i 4 § givna regeln beträffande
vård, meddelad på obekväm tid, har styrelsen föreslagit skola utgå
vid tjänsteförrättning endast då fråga är om sådant blodprov, enär det till
stöd för förhöjningen anförda motivet i allmänhet icke kan åberopas i
fråga om tjänsteförrättningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att förslaget om förhöjning
av ersättningen för tagande av blodprov på obekväm tid otvivelaktigt står i
mindre god överensstämmelse med ändamålet för sådan taxehöjning —
nämligen att skapa hinder mot att läkares hjälp påkallas utan trängande
skäl under obekväm arbetstid. Länsstyrelsen har framhållit, att det i detta
fall ju är fråga om en åtgärd i allmänt intresse, som icke kan anstå utan
som måste företagas vid den tidpunkt på dygnet, då behovet av åtgärden
uppkommer.

Vad länsstyrelsen anfört har beaktats vid taxeförslagets utformande.

7 §.

Ersättning för intyg.

7 § innehåller särskilda bestämmelser om ersättning för utfärdande av
intyg. I fråga om arvodesbeloppen torde jag få hänvisa till vad jag därom
anfört i det föregående. Utfärdande av intyg enligt förevarande paragraf
föranleder givetvis icke, att arvodet för undersökningen utgår efter högre
arvodesgrupp enligt 2 och 3 §§. Särskild föreskrift härom torde icke vara
erforderlig.

Hemställan.

Det förut omförmälda förslaget till förordning om ändrad lydelse av 2
och 3 §§ statens löneplansförordning den 30 juni 1947 (nr 376) torde böra
underställas riksdagen för antagande. I likhet med vad som var fallet vid
tillkomsten av den nuvarande provinsialläkartaxan synes riksdagens yttrande
böra inhämtas över det föreliggande taxeförslaget.

Såväl ändringarna i löneplansförordningen som den nya provinsialläkartaxan
torde böra träda i kraft den 1 juli 1953.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag att
Kungl. Maj :t måtte

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den HO juni 1947 (nr 376),

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över det vid
statsrådsprotokollet fogade förslaget till ny provinsialläkartaxa.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bertil Persson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

29

Bilaga.

Förslag

till

provinsialläkartaxa.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Allmänna bestämmelser.

1 mom. Provinsialläkare och extra provinsialläkare samt vikarie
för sådan läkare äga, där ej annorlunda är i särskild ordning
stadgat, att för läkarvård och intyg, som lämnas inom
distriktet åt där bosatta eller insjuknade personer, erhålla arvode
samt i särskilda fall resekostnadsersättning enligt här nedan
givna bestämmelser.

2 mom. I denna taxa förstås med läkarvård varje av läkare
vidtagen åtgärd med syfte att hos enskild person fastställa eller
utesluta, förebygga, bota eller lindra sjukdom eller annat tillstånd,
som faller inom området för läkarkonstens utövning.

2 §.

Ersättning för enskild läkarvård å läkarens mottagning.

1 mom. För läkarvård, som meddelas å läkarens mottagning,
utgår arvode enligt följande grupptaxa:

Grupp 1: För enkel rådfrågning personligen, skriftligen eller
genom ombud eller enkel undersökning och behandling,
främst vid återbesök, (t. ex. kontroll av äggvita
och socker i urinen, SR, Hb, sputum- och Weberprov,
injektion i och under hud och i muskel, omläggning

och därmed jämförlig åtgärd) ........................................

Grupp 2: För konsultation, innefattande vanlig rutinundersökning
med hjälp av inspektion, palpation, perkussion
och auskultation inkluderande undersökning av urin,

SR, Hb, blodtryck och reflexer; bestämning av ögats
refraktion vid enkla brytningsfel; otoskopi och hörselprövning;
mindre kirurgiska ingrepp eller andra
mindre krävande behandlingar........................................

kr. 4:

kr. 7: —

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

Grupp 3: För konsultation, innefattande, förutom erforderliga
åtgärder enligt grupp 1 och 2,

a) en eller flera mera krävande eller tidsödande undersökningar
och behandlingar .................................... kr. 10:

b) en eller flera särskilt kvalificerade undersökningar

och behandlingar ............................................................ kr. 15:

Anmärkningar.

Att arvode utgår efter grupptaxa innebär, att samtliga åtgärder
vid ett konsultationstillfälle inklusive läkemedelsutskrivning räknas
som en enhet i ersättningshänseende.

Vid tillämpningen av grupp 3 skall bifogade förteckning tjäna till
vägledning.

2 mom. För rådfrågning per telefon utgår ett arvode av........ kr. 2:

3 mom. För förnyelse av recept utan samtidig rådfrågning

utgår ett arvode av ............................................................................ kr. 1:

3 §.

Ersättning för enskilt sjukbesök.

1 mom. För sjukbesök inom fem kilometers avstånd från
läkarens bostad eller annat ställe inom distriktet, där han i
tjänsten uppehåller sig, utgår arvode med .................................... kr. 8:

För sjukbesök på längre avstånd utgår för varje påbörjad ny
sträcka av fem kilometer av våglängden till den sjuke ett ytterligare
arvode av ................................................................................ kr. 2:

2 mom. Begagnar läkaren vid resa för sjukbesök eller del av
sådan resa annat färdmedel än bil, må han beräkna arvodet
efter den tid, som åtgår för färden eller del därav, sålunda att

arvodet för varje påbörjad halvtimme utgår med ........................ kr. 4:

Arvodet för sådan resa må dock alltid uppgå till........................ kr. 8:

Vid bestämmandet av den tid, som åtgått för sjukresan,
inberäknas även den tid, läkaren måst under färden avvakta
luftfartygs-, järnvägs-, båt- eller busslägenhet. Däremot inberäknas
.icke den tid, som åtgår för nattlogi.

3 mom. Vid besök hos den sjuke tillkommer för mera krävande
undersökning och behandling, hänförande sig till grupp

3, ett tilläggsarvode av........................................................................ kr. 5:

dock utgår för undersökning för utrönande av sinnesbeskaffenhet
ett tilläggsarvode av ............................................................ kr. 12:

samt för förlossning eller ingrepp vid missfall ett tilläggsarvode
av ............................................................................................ kr. 20:

i mom. Förekommer vid sjukbesök konsultation av annan
person än den, för vilken besöket påkallats, utgår ersättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

enligt bestämmelserna i 2 §; dock må, då fråga är om medlem
av samma hushåll som den sjuke, ersättningen endast undantagsvis
överskrida................................................................................ kr.

5 mom. Vid resa, varom i denna paragraf förmäles, tillkommer
läkaren även resekostnadsersättning enligt i allmänna
resereglementet eller eljest stadgade grunder, dock med iakttagande
av att i 6 § 2 mom. resereglementet upptagen särskild
gottgörelse med högst 10 procent av avgiften för taxebils begagnande
ej skall utgå.

Vid användande av eget motorfordon utgår en minimiersättning,
oavsett antalet sjukbesök per resa, av ................................ kr.

4 §.

Ersättning för enskild läkarvård på obekväm tid.

För läkarvård, som meddelas mellan kl. 22.00 och 8.00 samt
å sön- eller helgdag, utgår arvodet med det för varje fall i 2 och
3 §§ angivna beloppet med 50 procent förhöjning, dock ej vid
förlossning eller missfall.

5 §.

Ersättning för materiel och läkemedel.

För förbandsmateriel, narkosmedel, läkemedel och röntgenfilm
utgår ersättning efter självkostnadspris.

6 §.

Ersättning för tjänsteförrättning.

1 mom. För tjänsteförrättning, som för allmän hälso- eller
sjukvård av läkare som angives i 1 § utföres på grund av gällande
instruktion eller myndighets uppdrag, utgår ersättning,
där ej nedan eller eljest är särskilt stadgat, enligt de regler,
som angivits i 2 § 1 mom., om förrättningen sker å tjänsterummet,
och eljest enligt bestämmelserna i 3 § 1, 2 och 5 mom.

2 mom. För nedannämnda tjänsteförrättningar annorstädes
än å tjänsterummet utgår till läkaren, utöver vad i 1 mom. sägs,
arvode med följande belopp, nämligen:

för undersökning för utrönande av sinnesbeskaffenhet, jämte
utlåtande ....................................................................................... kr. 1

31

4: —

1: —

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

för undersökning och tagande av blodprov för utrönande av

alkoholpåverkan, jämte utlåtande.................................................... kr. 12

för annan undersökning eller besiktning å levande person

eller personer, jämte utlåtande i två utskrifter ............................ kr. 12

för enkel liksyn jämte utlåtande ................................................ kr. 12

för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp
med protokoll och utlåtande i två utskrifter ................................ kr. 50

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om ersättning för tjänsteförrättning,
som sker annorstädes än å tjänsterummet, skall
även gälla, där sådan förrättning utföres av förste provinsialläkare.

4 mom. Ersättning för tjänsteförrättning, som avses i 1—3
mom. utgår av statsmedel, där ej annorlunda är i särskild författning
bestämt.

7 §.

Ersättning för intyg utfärdat på enskild begäran.

1 mom. För intyg eller utlåtande, avseende bedömning av ett
hälsotillstånd, äger i 1 § nämnd läkare, där ej ovan eller eljest
annorlunda bestämts, erhålla ersättning enligt nedan angivna
grunder:

1) för intyg, avsett att företes inför domstol eller polismyn -

dighet .................................................................................................... kr. 8

2) för annat intyg å mera utförligt formulär ........................ kr. 5

3) för annat intyg å enklare formulär........................................ kr. 3

2 mom. För utfärdande av intyg, som omförmäles i kungörelsen
den 8 december 1933 (nr 659) angående eldbegängelse,

utgår ersättning med ............. kr. 10

Har vid besiktning, som erfordras för utfärdande av sådant
intyg, företagits resa, utgår ersättning härför enligt vad i 3 §
1, 2 och 5 mom. är stadgat om sjukbesök.

Denna taxa träder i kraft den 1 juli 1953, då taxan den 18
juni 1926 (nr 240) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda
läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild
begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag (provinsialläkartaxa)
upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

33

Vägledande förteckning över undersökningar och behandlingar

enligt grupp 3.

Till grupp 3 a hörande undersökningar och behandlingar.

Kliniska undersökningar och behandlingar.

Hj ärtundersökning + elektrocardiogram.

Lungundersökning + undersökning av sputum (upphostat slem) + SR
(»sänka»).

Punktion av brösthåla + eventuell tappning.

Påfyllning av pneumothorax (luftinblåsning i lungsäck) +genomlysning.

Mag- och tarmundersökning + provfrukost enligt Ewald.

Rectoskopering (inspektion av ändtarmen).

Undersökning av näringsrubbning hos barn, som erfordrar särskild utredning
och kostförordning.

Utredning av enkla fall av barnpsykiatrisk art.

Intelligenstestningar, Point-Scale eller Wåhlén.

Undersökning av person för utrönande av sinnesbeskaffenhet eller därmed
jämförlig undersökning.

Undersökning för utlåtande i anledning av brottslig gärning eller komplicerad
skada.

*

Tandextraktion av mer än 3 tänder med lokalbedövning eller 1—3 tänder
i narkos.

Behandling av sårskada med excision (utskärning), senhinne-, led- eller bensutur,
enklare sensutur.

Amputation eller exartikulation av finger eller tå.

Behandling av okomplicerat brott å långa rörben med gips eller skenförband.

Reposition av luxation i större leder (urledvrickning).

Operation av djupare varbildning, panaritium (djup fingerbulnad), lymfadenit
(varig lymfkörtelinflammation), tendovaginit (varig senskideinflammation),
periostit (benhinneinflammation).

Exstirpation av hud- och slemhinnetumör.

Punktion av led under lokalbedövning med eller utan gipsförband.

Radikaloperation för nageltrång, clavus (liktorn).

Operation för phimosis (förhudsförträngning), paraphimosis med dorsalsnitt.

Alkoholinjektion eller smärtstillande injektion i ganglier (nervknutar) och
perifera nerver.

Dilatation forcée (utvidgning av ändtarmsöppningen) med eller utan operation
för enkel yttre hämorroid.

3 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 125.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Gipsförband vid distorsion (ledstukning) eller ledinflammation.
Gipsavgjutning för proteser.

*

Undersökning och behandling vid komplicerat havandeskap.

Provskrapning av uterus (livmodern) utan dilation.

Enkel provexcision (utskärning av vävnadsdel för undersökning).

Operation för uteruspolyp (livmoderpolyp).

Operation för Bartholinit (körtelinflammation i blygdläpp).
Spermaundersökning (räkning, rörlighet).

Undersökning och utredning och i anslutning härtill meddelande av råd
och upplysningar i sexuella frågor, sterilitets-, steriliserings- och abortfrågor)
.

*

Spolning och sondering av tårsäckarna (första gången).

Bowmans operation (av tårkanal) med eller utan samtidig spolning av tårvägarna.

Bestämning av synskärpa och refraktion vid astigmatism, hyperopi uppgående
till minst +5 D och myopi uppgående till minst —10 D.
Skiaskopi efter pupillutvidgning (metod för bestämning av refraktion).
Operation av chalazion (körtelsvulst i ögonlock).

Incision vid phlegmonös dacrycystit (varig tårsäcksinflammation).
Borttagande av i horn- eller senhinnan djupt inträngd främmande kropp.

*

Bakre rhino-, hypopharyngo- och laryngoscopi, som fordra bedövning (undersökning
av näs-, svalg- och struphuvudslemhinna).
Tubarsondering.

Paracentes (trumhinnesnitt).

Käkhålepunktion och spolning (första gången).

Operation för halsböld.

Ytlig provexcision (utskärning av vävnadsdel för undersökning).
Avlägsnande av främmande kropp i svalg eller matstrupe.

*

Röntgenundersökning av extremiteter och deras ledgångar, enkel undersökning
av lungor.

Laboratorieunder sökningar.

Blodkroppar: räkning av röda och vita+differentialräkning+Hb.
» retikulocyträkning.

> thrombocyträkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125.

35

Elastiska trådar och eosinophila celler i sputum.

Gallfärgämnen i serum (Hijman v. d. Bergh).

Fullständig faeces- (avförings-) undersökning (blod + slem + mikroskopisk
undersökning-!-kval. katalasbestämning).

Jäsningsprov i faeces, kvantitativt.

Maskägg i faeces efter koncentration.

Njurfunktionsprov.

Protrombinbestämning.

Socker i blod eller liquor, kvantitativt.

Tappning av urinblåsa+undersökning av urinsediment.
Vitalkapacitetsbestämning.

Till grupp 3 b hörande undersökningar och behandlingar.

Hj ärtundersökning enligt grupp 3 a + genomlysning.

Lungundersökning enligt grupp 3 a + genomlysning och röntgenfotografering.

Mag- och tarmundersökning enligt grupp 3 a + fullständig faecesundersökning
(blod + slem + mikroskopisk undersökning + kval. katalasbestämning).

Punktion av bukhåla med tappning.

Bestämning av basalmetabolism (ämnesomsättningen).

Fullständig neurologisk undersökning.

Lumbalpunktion jämte liquorundersökning (Nonne + Pandy+cellräkning
och ev. + klorider+ Mastix resp. socker) = punktion av ryggmärgskanalen
och undersökning av ryggmärgsvätskan.

*

Utmejsling av en eller flera tänder: total munsanering i narkos.

Operation av tandcysta, spottsten, spottkörtelsvulst eller -inflammation.
Reposition av svårare fraktur med förband (gips, spjäla eller dylikt).
Exartikulation eller amputation av finger eller tå med plastik.

Sutur eller plastik å en sena.

Extraktion av djupt liggande främmande kropp.

Exstirpation av fler än två hud- eller slemhinnetumörer.

Operation av ganglion (senskidecysta), hygrom (ledkapselcysta) eller
bursit (utgjutning och inflammation i ledslemsäck).

Exstirpation av bröstkörtel- eller andra mjukdelstumörer.

Operation av hammartå.

Operation för phimosis (förhudsförträngning) med plastik.

Ensidig saphena magna-underbindning med eller utan varicinjektion (operation
för åderbråck).

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Operation av bröstböld.

Exstirpation av tumör i livmoderläpp eller yttre genitalia.
Sutur av vaginalruptur (slidbristning).

*

Operation för adenoida vegetationer (förstorad svalgmandel).
Polypevulsion (operation av näs- eller öronpolyp).

Conchotomi (klippning av näsmussla).

Vestibularisundersökning (undersökning av balansapparaten).
Behandling av komplicerad näsblödning.

Röntgenundersökning av bröstkorg, bäcken, näsans bihålor, hjärta, ryggrad,
skalle, tandgård.

*

Dubbelsidig saphena magna-underbindning med eller utan varicinjektion
(operation för åderbråck).

*

Cystoskopering (undersökning av urinblåsans slemhinna med hjälp av belysningsinstrument).

Provskrapning av livmodern efter dilation (utvidgning av livmodermunnen).
Abortutrymning.

*

Bortopererande av tårsäck.

*

Bortoperation av halsmandlar (tonsillectomi).

Kungl. Maj.ts proposition nr 125. 37

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Huvudgrunderna i medicinalstyrelsens förslag .......................................... 5

Yttrandena .......................................................................................... 9

Medicinalstyrelsens och pensionsstyrelsens kompletterande utredning ......... 13

Departementschefen .............................................................................. 16

De särskilda taxebestämmelserna ............................................................ 23

Hemställan .......................................................................................... 27

Bilaga .................................................................. 29