Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m.; given Stockholms slott den 27 februari
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen äskas för budgetåret 1953/54 till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer ett förslagsanslag av 250 000 kronor,
till Bidrag till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag av 15 000 000
kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor. Vidare begäres riksdagens medgivande till att
under samma budgetår må beviljas statsbidrag från sistnämnda anslag å
tillhopa högst 3 000 000 kronor och lån från statens avdikningslånefond å
tillhopa högst 4 000 000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar i och tillägg
till kungörelsen nr 342/1948, avseende bestämmelserna om dels bidrag och
lån till yttre rationalisering, dels säkerhet för garantilån och dels dröjsmålsränta
å avskrivningslån. Slutligen anmäles vissa ansökningar. I anledning
av dessa förordas bland annat, att till kostnaderna för syneförrättning rörande
reglering av Övre och Nedre Olandsån skall beviljas ytterligare 45 940
kronor från avdikningsanslaget, att delägare i Tämnarens sänkningsföretag
år 1946 må beviljas lånegaranti jämlikt nyssnämnda kungörelse, varvid
viss eftergift må göras från kravet på säkerhet, samt att medel skall ställas
till förfogande ur arbetarsmåbrukslånefonden för förhöjning av lån till ett
antal låntagare i Torps kommun.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 113.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, frågor rörande anslag
till bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 8, 129 och 135) har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1953/54 beräkna till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag av 250 000 kronor, till Bidrag
till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag av 16 000 000
kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål. Härvid kommer jag att behandla följande framställningar,
alla gjorda av lantbruksstyrelsen.

1) Skrivelse den 27 augusti 1952 med äskanden för budgetåret 1953/54,
såvitt angår nyssnämnda anslag ävensom statens avdikningslånefond. Med
anledning av skrivelsen har utlåtanden avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
samt, på grund av vad sistnämnda ämbetsverk anfört, av
styrelsen själv.

2) Skrivelse den 27 augusti 1952 angående bemyndigande att från och
med innevarande budgetår, i den mån från avdikningsanslaget med stöd
av kungörelsen nr 431/1939 beviljade bidrag indrages, överskrida den för
budgetåret fastställda bidragsramen med motsvarande belopp. Yttrande över
framställningen har avgivits av riksräkenskapsverket.

3) Skrivelse den 6 december 1952 angående viss höjning av dagarvodet
till sådan ledamot av planeringskommitté, som ej tillhör lantbruksnämnd.

4) Skrivelse den 15 april 1952 angående ytterligare bidrag med 45 940
kronor till kostnaderna för syneförrättning rörande reglering av övre och

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

3

Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala län. över framställningen har
utlåtanden avgivits av statskontoret och lantbruksstyrelsen.

5) Skrivelse den 6 februari 1953 angående beviljande av statlig kreditgaranti
till delägare i Tämnarens sänkningsföretag år 1946.

Därjämte torde jag här få upptaga tre den 2 november 1948, den 11
oktober 1949 och den 29 december 1952 gjorda framställningar av kommunalnämnden
i Torps kommun, Västernorrlands län, om lånemedel för beviljande
av förhöjda lån till vissa arbetarsmåbrukslåntagare. I detta ärende
har utlåtanden avgivits av riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen samt
lantbruksnämnden i länet.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för de olika framställningarna
och de däröver avgivna yttrandena.

II. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret
1953/54 och yttrandena däröver.

Gällande bestämmelser m. m. Under anslagsrubriken Bidrag till jordbrukets
rationalisering har för innevarande budgetår anvisats ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor. Av detta belopp jämte en beräknad odisponerad
behållning å 2 000 000 kronor har avsetts 2 500 000 kronor för bidrag
till yttre rationalisering och 14 500 000 kronor för bidrag till inre rationalisering.
I sistnämnda belopp inbegripes 250 000 kronor för bidrag till byggande
av odlingsvägar i Norrland och Dalarna samt 10 000 kronor till länsstyrelsernas
kostnader för syneförrättningar enligt 7 § lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer har upptagits
ett förslagsanslag av 250 000 kronor för löpande budgetår. Från anslaget
utgår dagarvoden samt rese- och traktamentsersättningar till ledamöterna
av planeringskommitté in. fl. Härvid gäller, bland annat, att sådan
ledamot av dylik kommitté, som icke tillhör lantbruksnämnd, skall äga
uppbära — förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner — dagarvode
med 8 kronor för sammanträdesdag eller för arbetsdag, som han därutöver
ägnar åt uppdraget.

Vad härefter angår förslagsanslaget till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
har detta för löpande budgetår uppförts med 4 000 000 kronor.
Enligt beslut av 1952 års riksdag må under budgetåret 1952/53 beviljas
statsbidrag från anslaget med tillhopa 3 000 000 kronor.

I övrigt torde beträffande bestämmelserna för anslagens användning få
hänvisas till statsliggaren s. 806, 740 respektive 810.

Vidare må här återgivas följande sammanställning angående medelsanvisningen
och belastningen under de senaste budgetåren å förevarande tre
anslag.

4

Kungl.

Maj:ts proposition nr

113.

Bidrag till jord-

Budgetår

Anslag

Nettoutgift

Reservation
vid budget-årets utgång

Odisponerad
behållnig vid
budgetårets
utgång

brukets rationa-lisering .......

1950 51

11 500 000

6 394 2841

35 233 680

9 790 000

1951/52

9 500 000

8 294 3201

36 439 359

5 210 160

1952 53

15 000 000

Kostnader för pla-

neringskommit-téer..........

1950 51

400 000

217 617

1951/52

250 000

143 570

1952/53

250 000

Statens avdik-

ningsanslag ...

1950/51

4 000 0002

4 390 9853

1951/52

4 000 0002

3 437 0003

1952/53

4 000 000*

Till slut må nämnas, att gällande villkor för lån från statens avdikningslånefond
återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 432), ändrad genom
kungörelserna nr 348/1945, 185/1948, 343/1948 och 415/1951. Jämlikt riksdagens
beslut har det högsta belopp, vartill lån ur fonden årligen fått beviljas,
för vart och ett av budgetåren 1939/40—1941/42 uppgått till 2 800 000
kronor. Därefter har utlåningens storlek bestämts för ett vart av budgetåren
1942/43—1944/45 till högst 3 000 000 kronor, för budgetåren 1945/46—
1947/48 till högst respektive 3 500 000, 3 300 000 och 4 000 000 kronor, för
vartdera budgetåret 1948/49 och 1949/50 till högst 3 500 000 kronor samt för
vartdera budgetåret 1950/51, 1951/52 och 1952/53 till högst 4 000 000 kronor.

Yrkanden. Lantbruksstyrelsen hemställer

1. att med anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering skall sammanslås
de nuvarande förslagsanslagen Lantbruksnämnderna: Kostnader för
planeringskommittéer (statsliggaren s. 740) och Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag (statsliggaren s. 810),

2. att anslaget skall ges karaktären av förslagsanslag ävensom att i anslutning
härtill den gräns, inom vilken bidrag för de olika ändamålen, som
avses skola främjas genom anslaget, bestämmes på så sätt att för varje budgetår
fastställes en total bidragsram, angivande det belopp till vilket bidrag
må beviljas under budgetåret och uppdelad på de olika ändamålen med visst
maximibelopp för varje grupp,

1 Beloppen avser utbetalade bidrag. De beviljade bidragen uppgick under budgetåren 1950/51
och 1951/52 till 14 707 000 respektive 14 079,840 kronor.

2 Högsta medgivna bidragsumman uppgick under budgetåren 1950/51—1952/53 till respektive
4 000 000, 3 000 0U0 och 3 000000 kronor.

8 Utbetalade belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

5

3. att den totala bidragsramen för budgetåret 1953/54 skall fastställas till
21 000 000 kronor, av vilket belopp 2 500 000 kronor avses för bidrag till yttre
rationalisering, därav högst 250 000 kronor för utredningar till ledning
för jordbrukets rationalisering, 14 500 000 kronor för bidrag till inre rationalisering,
däri inbegripet 10 000 kronor för bestridande av kostnader för
de syneförrättningar som omförmäles i 7 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)
om uppsikt å jordbruk, samt 4 000 000 kronor för verksamhet enligt föreskrifterna
i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för
statsbidrag från statens avdikningsanslag, med rätt för Kungl. Maj :t att om
förhållandena ger anledning därtill, medge jämkning i denna fördelning,

4. att bemyndigande skall lämnas att, i den mån för nyss angivna ändamål
beviljade bidrag under budgetåret indrages, med motsvarande belopp
överskrida de för samma budgetår fastställda bidragsramarna samt

5. att anslaget för budgetåret 1953/54 skall upptagas med ett belopp av
16 000 000 kronor.

6. Lantbruksstyrelsens anslagsäskanden innefattar vidare framställningar
om vissa ändringar i och tillägg till kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342)
angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.,
avseende

a) bestämmelserna om bidrag och lån till yttre rationalisering,

b) bestämmelserna om säkerhet för garantilån,

c) bestämmelserna om säkerhet för avskrivningslån samt

d) bestämmelsen om dröjsmålsränta å avskrivningslån.

7. Slutligen hemställer lantbruksstyrelsen om medgivande, att under budgetåret
1953/54 må beviljas lån från statens avdikningslånefond å tillhopa
högst 4 000 000 kronor.

Motiv. 1. Beträffande förslaget att i rationaliseringsanslaget inarbeta anslaget
till Kostnader för planeringskommittéer erinrar lantbruksstyrelsen
om att den översiktliga planeringsverksamheten enligt riksdagens uttalande
(jordbruksutsk. utlåtande nr 1/1952 s. 9) i fortsättningen i huvudsak skall
bedrivas endast i den omfattning, som påkallas av mera aktuella rationaliseringsbehov.
Vidare anför lantbruksstyrelsen, bland annat, att verksamheten
enligt styrelsens mening huvudsakligen bör inriktas på specialutredningar,
inventering och kartläggning av rådande förhållanden samt medverkan
genom utredningar och som företrädare för landsbygds- och jordbruksintressen
vid översiktlig planering enligt byggnadslagen. En på så sätt begränsad
verksamhet bör bedrivas i enkla organisationsformer, som anpassas
med hänsyn till uppgifternas skiftande art och omfattning. Styrelsen anser,
att det bör bedömas från fall till fall, om planeringskommitté bör tillsättas
eller om arbetet smidigare kan bedrivas i annan form. Översiktliga inventeringar
och utredningar av nyss antydd karaktär avses att utgöra underlag
för individualplaneringar. Dessa verksamhetsgrenar, som båda har samma
syfte, nämligen att vara till ledning för rationaliseringen, griper i flera fall
in i varandra. Det är därför styrelsens mening, att de såvitt möjligt bör be -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

drivas efter enhetliga administrativa regler och att kostnaderna för båda
bör bestridas från ett och samma anslag.

I fråga om sammanslagningen av statens avdikningsanslag med anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering framhålles, att den torrläggningsverksamhet,
som bedrives med stöd av bidrag ur avdikningsanslaget, utgör
ett led i den rationaliseringsverksamhet, som i övrigt understödes med bidrag
från rationaliseringsanslaget. Genom de år 1951 vidtagna ändringarna
i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
har möjligheter skapats att understödja vissa torrläggningsföretag
med bidrag jämväl från sistnämnda anslag. Gränsen mellan ifrågavarande
två verksamhetsgrenar är stundom flytande. Med hänsyn härtill synes lämpligt,
att avdikningsanslaget ingår som en delpost i anslaget till bidrag till
jordbrukets rationalisering. Då någon ändring i grunderna för den hittillsvarande
verksamheten med bidrag ur avdikningsanslaget icke ifrågasättes,
torde det vara lämpligast alt, om budgettekniska hinder icke föreligger, för
ifrågavarande delpost bibehålies benämningen Statens avdikningsanslag.

2. Rationaliseringsanslaget har hittills haft karaktären av reservationsanslag.
Samtidigt har emellertid för varje budgetår bestämts en ram, inom vilken
beslut om bidrag fått meddelas. Då ofta ganska avsevärd tid förflyter
mellan den tid, då bidrag beviljas, och tiden för utbetalningen, har detta
medfört att å anslaget efter hand uppstått en avsevärd reservation, vilken
representerar skillnaden mellan beviljade och utbetalade bidrag. Enligt lantbruksstyrelsens
mening kan det emellertid ej anses lyckligt med ett sådant
system, som innebär, att anslaget ständigt kommer att vara belastat med betydande
reservationer, vilka måhända kan uppgå till belopp motsvarande
bidragsbeviljningen under flera år men ej är disponibla lör den löpande bidragsverksamheten.
Styrelsen erinrar om det system, som hittills tillämpats
beträffande bidrag ur avdikningsanslaget. Detta innebär, att för varje budgetår
liksom i fråga om rationaliseringsanslaget fastställts ett högsta sammanlagt
belopp, till vilket bidrag under året fått beviljas. Själva anslaget, som
fått förslagsanslags karaktär, har emellertid beräknats till ett belopp, motsvarande
vad som kunnat antagas komma att utbetalas under budgetåret på
grund av bidragsbeslut under samma och tidigare år. Den senare konstruktionen
synes enligt styrelsen vara att föredraga framför den, som hittills tilllämpats
i fråga om rationaliseringsanslaget.

3. Beträffande den för bidrag till yttre rationalisering
föreslagna kostnadsramen anför lantbruksstyrelsen att för vartdera budgetåret
1950/51 och 1951/52 fått disponeras 2 500 000 kronor för ändamålet. Av
dessa belopp har endast omkring 556 000 respektive 632 000 kronor tagits i
anspråk. Även under budgetåren dessförinnan har de för ändamålet anvisade
medlen endast till en del förbrukats. Skälen därtill är att söka dels i omständigheter,
som medfört, att verksamheten för den yttre rationaliseringen
hittills varit av mindre omfattning än man ursprungligen räknat med, dels
i omständigheter, som medfört, att kostnaderna för den yttre rationalisering,

Kungl. Maj:ts proposition nr i 13.

7

som genomförts, blivit lägre än väntat. Vad angår omfattningen av den verksamhet,
som hittills bedrivits, framhåller styrelsen huvudsakligen följande.

Det är svårt att siffermässigt ange den verksamhet för yttre rationalisering,
som hittills bedrivits. Antalet av lantbruksnämnderna handlagda ärenden
rörande tillstånd enligt jordförvärvslagen till förvärv av mark i kompletteringssyfte
utgör sålunda ej i och för sig någon mätare på omfattningen
av nämndernas verksamhet i detta hänseende. Ej heller kan man av storleken
av de bidrag, som utbetalats för yttre rationalisering, draga några
direkta slutsatser rörande antalet fall, där nämnderna medverkat till yttre
rationalisering. Lika litet ger antalet förköpsfall eller expropriationsfall någon
säker vägledning. En något klarare bild ger väl siffrorna rörande nämndernas
förvärv av jord för rationaliseringsändamål. Det bör emellertid ihågkommas,
att nämnderna av naturliga skäl i första hand strävar efter att genomföra
planerade kompletteringar så, att man undviker att lantbruksnämnden
inträder som köpare av marken. Det torde emellertid vara otvivelaktigt,
att lantbruksnämndernas verksamhet för yttre rationalisering hittills knappast
givit resultat av den omfattning, som man räknade med åren 1947 och
1948 vid uppdragandet av riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten och
vid genomförandet av omorganisationen. En av anledningarna härtill torde
vara, att verksamheten under de första åren i viss mån bedrivits såsom försök.
Vidare har de konjunkturer och den osäkerhet om den framtida utvecklingen
av penningvärdet, som rått under senare år, medfört en viss obenägenhet
hos jordägare att avhända sig realvärden i jordbruks- och skogsfastighet.
Detta har medfört, att möjligheterna att förvärva tillskotts jord
för kompletteringsändamål blivit mer begränsade än vad som eljest torde
ha blivit fallet. Vidare har konjunkturerna medfört, att prisläget blivit sådant,
att innehavarna av jordbruk, som varit i behov av komplettering, ej
sällan avstått från att använda de kompletteringsmöjligheter, som kan ha
yppat sig. Slutligen vill styrelsen peka på den begränsande faktor, som den
knappa personaltillgången hos nämnderna utgör.

Beträffande de faktorer, som medfört att kostnaderna för den yttre rationaliseringsverksamhet,
som ägt rum, blivit relativt låga, anför lantbruksstyrclsen
bland annat följande.

Erfarenheterna har visat, att kompletteringar i ett förhållandevis stort antal
fall kunnat genomföras utan att s. k. värdeutjämningsbidrag behövt utgå.
Härjämte är att märka, att kostnaderna för nämndernas verksamhet under
den tid, som nu gått, i viss utsträckning kommer till synes först längre fram.
Eftersom de förluster å jordfonden, vilka skall täckas från anslaget till
yttre rationalisering, regelmässigt icke regleras förrän en i kompletteringssyfte
förvärvad fastighet i sin helhet försålts, har nämligen avskrivningarna
för detta ändamål hittills haft en tämligen begränsad omfattning. Slutligen
erinras, dels att förbrukningen av medel för individualplanering och liknande
åtgärder kunnat hållas nere genom att lantmätarna i stor utsträckning
utfört sådana uppdrag utan att ersättning därför debiterats lantbruksnämnderna,
dels att möjligheterna för nämnderna att lämna bidrag till rationaliseringsåtgärder
i samband med oinarrondering ända till det sistförflutna
budgetåret varit mycket begränsade.

I fråga om medelsbehovet för den yttre rationaliseringen under nästa budgetår
framhåller lantbruksstyrelsen angelägenheten av att takten i verksamheten
ökas. Trots den knappa personaltillgången torde även förutsätt -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ningar finnas för en intensifiering på detta område. Därest de av lantbruksstyrelsen
framlagda förslagen rörande utvidgat statligt stöd vid bland annat
omarrond er ingår (jfr punkt 6 a) bifalles, torde vidare lantbruksnämndernas
möjligheter att få till stånd och med bidragsgivning medverka vid fastighetsregleringar
förbättras. En avsevärd ökning av denna verksamhet torde därför
kunna förväntas, vilket medför ökat medelsbehov. Då nämndernas förvärv
av fastigheter för rationaliseringsändamål under de gångna budgetåren
ökat starkt, torde vidare avskrivning av förluster komma att erfordras i
ökad grad. Styrelsen framhåller slutligen, att en snabb, effektiv och lämplig
form för yttre rationalisering i vissa fall har visat sig vara, att lantbruksnämnd
förvärvar vissa eller samtliga fastigheter i ett omregleringsområde
och efter ny indelning med åtföljande investering för iståndsättningsåtgärder
säljer desamma. I sådant fall kan kostnader, till vilka eljest bidrag skulle ha
ifrågakommit, få kvarstå hos lantbruksnämnden och följaktligen behöva avskrivas
som förlust med medel från förevarande anslag. Med hänsyn till
samtliga nu nämnda omständigheter anser sig styrelsen böra föreslå, att för
yttre rationalisering anvisas 2 500 000 kronor samt att därav högst 250 000
kronor må användas för sådana översiktliga utredningar, som berörts i det
föregående (punkt 1).

Av det för nästa budgetår för bidrag till inre rationalisering
beräknade beloppet å 14 500 000 kronor hänför sig 500 000 kronor till nyodling,
1 500 000 kronor till betesförbättring, 3 000 000 kronor till stenröjningar,
3 000 000 kronor till täckdikning och torrläggning, 1 000 000 kronor
till övrig jordförbättring och vägar, cirka 5 500 000 kronor till ekonomibyggnader
och andra fasta anläggningar samt 10 000 kronor för bestridande av
kostnader för syneförrättningar enligt 7 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)
om uppsikt å jordbruk. Till stöd för framställningen anför lantbruksstyrelsen
bland annat.

Under budgetåret 1951/52 har statsbidrag till inre rationalisering beviljats
för cirka 13 500 000 kronor, varav till nyodling 600 000 kronor, till betesförbättringar
1 200 000 kronor, till stenröjning 3 000 000 kronor, till täckdikning
och dikning 4 400 000 kronor, till jordkörning och ägovägar m. in.
200 000 kronor och till ekonomibyggnader m. m. 4 100 000 kronor. Stöd till
nyodlingsverksamhet bör enligt styrelsen i stort sett endast utgå till nyodlingar,
som avser komplettering av ofullständiga jordbruk, arronderingsförbättring
eller ersättningsodlingar vid betesreglering. Bland annat till följd
av denna begränsning har medelsåtgången nedgått från tidigare cirka
2 000 000 kronor till 600 000 kronor. Bidragen till betesförbättringar har
nedgått från cirka 2 200 000 till 1 200 000 kronor. Då det är särskilt angeläget
att betesverksamheten främjas bör bidragsramen emellertid bibehållas.
Bidragstilldelningen till stenröjningar har varit tämligen oförändrad i jämförelse
med tidigare år. Möjligen kan en viss minskning förutses. I fråga om
dikningsverksamheten (inklusive täckdikning) har bidragen ökat avsevärt
eller från 1 200 000 kronor till 4 400 000 kronor, bland annat genom att en
del äldre bidragsframställningar till torrläggningsföretag kunnat överlämnas
från styrelsen till nämnderna. Det synes önskvärt, att dikningsverksamheten
kraftigt främjas även i fortsättningen. Medelsåtgången till bidrag till
vägar har hittills varit ringa, beroende på snävt begränsade bidragsmöjlig -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

heter. Om de nya bestämmelser, som föreslagits på området, antages av riksdagen,
torde kunna förutses en betydande ökning av anspråken på bidrag.
Åtgången av medel till bidrag till ekonomibyggnader m. in. har nedgått från
4 900 000 till 4 100 000 kronor, beroende på att jordbrukarna dels ofta varit
obenägna att igångsätta företag under den ovisshet, som berott på utav snabba
prisstegringar kullkastade kalkyler, dels också i vissa fall velat avvakta
införandet av föreslagna fördelaktigare bidragsregler. Med anledning av att
maximibidraget till ekonomibyggnader på en och samma brukningsdel höjts
(kung. nr 322/1952) från 5 000 till 7 000 kronor samt på grund av ökade
arbets- och materialkostnader väntar lantbruksstyrelsen väsentligt stegrade
anspråk på medel för ändamålet.

Lantbruksstyrelsens framställning rörande bidrag från statens
avdikningsanslag innebär, utöver fastställandet av en till 4 000 000
kronor höjd bidragsram, att inom denna ram skall, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,
få disponeras ett från 20 000 kronor till 40 000 kronor höjt
belopp för bidrag till vissa undersökningar rörande äldre torrläggningsföretag
samt för åtgärder ägnade att gagna torrläggningsverksamheten i dess
helhet. Dessutom föreslås, att inom den medgivna bidragsramen skall, lika
ledes efter Kungl. Maj :ts bestämmande, få utgå erforderliga medel till bestridande
av kostnaderna för den pågående utredningen rörande torrläggning
av vissa marker vid Hjälmaren och i Kvismaredalen. I övrigt anför
lantbruksstyrelsen i huvudsak följande rörande den beräknade bidragsramen
för torrläggningsverksamheten.

Under budgetaret 1951/52 har bidrag beviljats till 428 torrläggningsföretag
med sammanlagt 2 999 762 kronor, varav 262 840 kronor såsom ytterligare
bidrag till 85 företag för täckande av uppkomna merkostnader. Vid ingången
av innevarande budgetar fanns hos lantbruksstyrelsen inneliggande
ansökningar om bidrag till cirka 900 torrläggningsföretag, representerande
ett bidragsbelopp å sammanlagt cirka 9 500 000 kronor, varav i runt tal
1 000 000 kronor till ytterligare bidrag. Med hänsyn till inträffade prisstegr
in gar torde emellertid bidragsbeloppet till ifrågavarande företag böra höjas
till cirka 10 500 000 kronor. Under innevarande budgetår beräknas nya ansökningar
inkomma om bidrag till ett sammanlagt belopp av cirka 3 000 000
kronor. Då den för budgetaret medgivna bidragstilldelningen uppgår til!
samma belopp, kan således ansökningar motsvarande ett bidragsbelopp
av 10 500 000 kronor väntas bli överförda till budgetåret 1953/54. Under förutsättning
att efterfrågan a bidrag blir oförändrad, skulle därför under sistnämnda
budgetår omkring 13 500 000 kronor erfordras för att förefintligt
och påräknat bidragsbehov skulle kunna helt tillgodoses. Styrelsen har emellertid
i annat sammanhang (se under punkt 4 i det följande) hemställt om
bemyndigande från och med innevarande budgetår att, i den mån beviljade
bidrag indrages, få överskrida den för budgetåret fastställda bidragsramen
med motsvarande belopp. Vid bifall till denna framställning beräknas medel
i viss utsträckning genom indragningsbeslut bli disponibla för bidi-agstilldelning
under nästkommande budgetår.

4. Skälen för lantbruksstyrelsens förslag under denna punkt har närmare
utvecklats i styrelsens särskilda framställning den 27 augusti 1952 beträfiande
indragna bidrag från avdikningsanslaget. Där anförda skäl äger nämligen
enligt styrelsens mening samma giltighet beträffande övriga bidrag,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

som skulle komma att utlämnas från rationaliseringsanslaget såsom förslagsanslag.

I nämnda skrivelse erinrar lantbruksstyreisen till en början om att styrelsen
i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att väntetiden vid behandlingen
av ansökningar om bidrag till torrläggningsföretag nedbringas till
den minsta möjliga, om verksamheten skall kunna fortskrida på önskvärt
sätt. Styrelsen har för detta ändamål, bland annat, i den utsträckning som
varit möjlig överfört hos styrelsen inneliggande ansökningar till lantbruksnämnderna
för tilldelning av bidrag ur rationaliseringsanslaget. Styrelsen
hänvisar vidare till sina i det föregående (punkterna 1 och 3) atergivna framställningar,
vari hemställts dels om ett sammanförande av torrläggningsanslaget
och rationaliseringsanslaget till ett gemensamt anslag i syfte att
skapa ytterligare möjligheter att för torrläggningsverksamheten använda
eventuellt uppkommande behållning å rationaliseringsanslaget, dels om en
ökning av anslaget till torrläggningsverksamheten. Härjämte framstår emellertid
som ett förstahandsönskemål, att möjlighet öppnas att effektivt utnyttja
den bidragsram, som anvisas för varje budgetår. Eftersom man måste
räkna med att för närvarande en ej oväsentlig del av de företag, till vilka
bidrag beviljas, icke kommer till utförande, ligger bidragsverksamheten ett
gott stycke under den nivå, som den av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda
bidragsramen syftar till. Detta missförhållande samt vissa andra
med bidragsindragningen förenade olägenheter synes åtminstone delvis kunna
avhjälpas på så sätt, att den för varje budgetår fastställda bidragsramen
får överskridas med belopp motsvarande under året indragna bidrag. En
dylik anordning medför den fördelen, att styrelsen skulle i större utsträckning
än hittills kunna inrikta sig på att indraga bidrag till sådana företag,
som sannolikt ej kommer till utförande, och använda de medel, som därigenom
blir disponibla, till att understödja aktuella företag. Styrelsen anmärker
i detta sammanhang att den omständigheten, att bidrag till ett visst
företag återkallas, självfallet ej skulle betaga intressenterna i företaget möjligheten
att åter ansöka om statsbidrag, därest utförandet av företaget av någon
anledning senare åter skulle bli aktuellt. Vidare påpekas, att en anordning
liknande den, styrelsen nu föreslagit, redan tillämpas i fråga om vissa
skogsvårdsanslag. Kungl. Maj :t erhöll sålunda bemyndigande av 1949 års
riksdag (IX ht s. 242—247 ) att medgiva, att den bidragssumma, som stod
till förfogande för beviljande av bidrag från statens skogsförbättringsanslag,
finge överskridas med belopp motsvarande viss behållning å äldre skogsvårdsanslag,
som blivit disponibel genom att beloppen ej tagits i anspråk för
de åtgärder, till vilka de beviljats. Angående indragningen av bidrag samt
vissa därmed sammanhängande förhållanden anför lantbruksstyreisen i övrigt
huvudsakligen följande.

Under en följd av år har ansökningarna om bidrag väsentligt överstigit
de medel, som stått till förfogande. Detta har medfört, att efter hand en
betydande balans av ansökningar uppkommit och att avsevärd tid förflutit
från det företaget planerats och bidrag sökts, till dess bidrag kunnat beviljas.
På grund härav har företagen i många fall hunnit bli mer eller mindre

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

inaktuella, då bidraget beviljats eller har i vart fall sakägarnas intresse för
företaget minskats, vilket varit en väsentligt bidragande orsak till att företag,
till vilka bidrag beviljats, icke utförts inom föreskriven tid. Styrelsen
bär sålunda under budgetåren 1949/50—1951/52 beslutat om indragning av
bidrag'' i sammanlagt omkring 500 fall, motsvarande ett bidragsbelopp av
omkring 1 800 000 kronor, vilket motsvarar 16 procent av den sammanlagda
bidragsramen för sagda tre år. Trots att indragningarna sålunda gällt betydande
belopp, har styrelsen likväl varit ganska försiktig vid indragning av
bidrag. Innan styrelsen vidtagit en sådan åtgärd, har alltid möjligheterna
först prövats att medgiva anstånd eller förlänga förut beviljat anstånd med
företagets utförande. Det har icke varit ovanligt, att dylikt anstånd medgivits
ända upp till fem gånger för ett och samma företag. Anledningen till
denna försiktighet är främst att söka dels i den stora balans av bidragsansökningar,
som förelegat och som medfört, att ett företag i regel icke kunnat
påräkna bidrag förrän omkring tre år förflutit från det ansökningen
inkommit till styrelsen, dels i det förhållandet att belopp, som indragits,
ej fått disponeras ånyo. Har bidrag indragits men företaget därefter likväl
fullföljts, har nämligen nytt bidrag måst beviljas ur det löpande budgetårets
bidragsram. De balanserade bidragsansökningarna vid ingången av budgetåret
1953/54 beräknas motsvara ett bidragsbelopp av cirka 10 500 000 kronor.
Det är under nu angivna förhållanden naturligt, att styrelsen även i
många fall, där det tett sig mindre sannolikt, att företaget skulle komma till
utförande, hellre beviljat anstånd än indragit bidraget. Detta har emellertid
i sin tur medfört ej oväsentliga olägenheter. Delvis är dessa förknippade
med att under den långa uppskovstiden förändringar ofta inträtt i äganderättsförhållandena,
att giltighetstiden för borgensförbindelser, som utfärdats
till säkerhet för företagens genomförande, måst förlängas m. in. Härtill kommer
att man, därest företagen sent omsider utförts, i regel haft synnerligen
inaktuella kostnadsberäkningar för företagen. Detta har dels medfört, att
styrelsen fått mottaga ett stort antal ansökningar om ytterligare bidrag på
grund av kostnadsstegringar, dels varit otillfredsställande för företagens
delägare, eftersom kostnadsstegringarna ofta avsevärt rubbat de förutsättningar,
under vilka företagen planlagts.

5. Såsom framgår av det förut anförda utgjorde de sammanlagda nettoutgifterna
från förevarande tre anslag under budgetåren 1950/51 och 1951/
52 11 002 886 respektive 11 797 778 kronor. Beräknas motsvarande stegring
även för innevarande och därefter kommande budgetår, skulle nettoutgiften
från det sammanförda anslaget för budgetåret 1953/54 kunna uppskattas
till i runt tal 14 000 000 kronor. Emellertid torde den kassamässiga reservation,
som vid innevarande budgetårs utgång kan föreligga på rationaliseringsanslaget,
genom beslut av Kungl. Maj :t böra överföras till budgetutjämningsfonden.
Med hänsyn härtill kan anslagsbehovet beräknas bli
större än 14 000 000 kronor, dock sannolikt ej större än 16 000 000 kronor.

6 a. Lantbruksstyrelsens förslag under denna punkt avser att stimulera
till omarrondering i syfte att åstadkomma bättre indelning för rationellt
jordbruk. Förslaget berör alltså icke bestämmelserna för fristående storleksrationalisering.
För att ge möjlighet att i vissa fall vidga rationaliseringsverksamheten
till att även avse främjande av omarrondering av bärkraftiga
jordbruk föreslås sålunda ett tillägg till 6 § rationaliseringskungörelsen (nr
342/1948) av innehåll, att lantbruksorganisationen har att, utöver vad som

12

Kungl. May.ts proposition nr 113.

nu är stadgat, verka för omarrondering, som erfordras för att ernå rationella
brukningsförhållanden. 1 syfte att förenkla reglerna för bestämmande
av storleken å bidrag till omarrondering föreslås vidare ett tillägg till 9 §
nyssnämnda kungörelse av innehåll, att vid fastighetsreglering i syfte att
åstadkomma bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk statsbidrag
må utgå för av fastighetsregleringen påkallade åtgärder avseende jord och
fasta anläggningar. Bidraget föreslås till normalt högst 50 procent av kostnaderna,
d. v. s. till samma procentsats, som gäller för av lantmäteristyrelsen
beviljade bidrag till åtgärder i samband med laga skifte eller ägoutbyte.

1 likhet med vad som nu gäller bör möjlighet tinnas att medgiva bidrag till
högre belopp, då så prövas skäligt med hänsyn till särskilda omständigheter.

1 anslutning till ändringen i 9 § rationaliseringskungörelsen bör även en
mindre jämkning vidtagas i 8 §, så att möjlighet öppnas att vid sådana fastighetsregleringsåtgärder,
som nyss berörts, lämna lånegaranti för kostnaderna
i den mån dessa ej täckes av statsbidrag. Till stöd för sina förslag
under denna punkt anför lantbruksstyrelsen inledningsvis i huvudsak följande.

Vid omarrondering framträder ekonomiska problem och finansieringssvårigheter
av speciell art, vilka motiverar statligt stöd. Bestämmelserna i
rationaliseringskungörelsen är emellertid icke väl lämpade för denna i praktiken
betydelsefulla del av rationalisering,sverksamheten. Det är därför av
vikt, att de anpassas till de i praktiken förekommande problemställningarna.
Alldeles särskilt gäller detta, då bidrag ur olika anslag och med principiellt
olika konstruktioner skall beviljas till en och samma åtgärd. Vid omarrondering
genom laga skifte och ägoutbyte kan bidrag till sådana åtgärder som
utflyttning, väganläggning och odling beviljas av lantmäteristyrelsen enligta
andra principer och ur annat anslag. Dessa principer, som är utformade
för arronderingsskiften (kung. nr 295/1928), är i vissa avseenden något
liberalare än de, som gäller enligt rationaliseringskungörelsen. Det förekommer
sålunda icke någon behovsprövning och ej heller någon begränsning till
vissa storleksgrupper. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör bidragsmöjligheterna
vid en omarrondering i rationaliseringssyfte såvitt möjligt vara
desamma, oberoende av om fastighetsregleringen sker genom laga skifte
eller i annan formell ordning och om bidragen beviljas av den ena eller andra
myndigheten. En genomgripande omarbetning av bidragsreglerna är givetvis
ofrånkomlig i samband med den blivande revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,
men det torde nu vara möjligt att — utan att rubba den
grundläggande konstruktionen av rationaliseringsbidragen — införa vissa
tillägg och ändringar, varigenom i tillämpningen likformighet med förekommande
lantmäteribidrag i det väsentliga kan åstadkommas och förenklad
handläggning av bidragsärendena uppnås.

Angående förslaget att vidga rationaliseringsverksamheten till att även
avse främjande av omarrondering av bärkraftiga jordbruk anför lantbruksstyrelsen
bland annat.

Verksamheten för yttre rationalisering är för närvarande i stort sett begränsad
till att främja rationalisering av icke bärkraftiga jordbruk. Beträffande
omarrondering föreligger emellertid enligt styrelsens mening skäl för
en viss utvidgning. Det måste nämligen vara av så framträdande allmänt intresse,
att ägosplittring och olämplig skiftesutformning samt därav följande
brukningssvårigheter och onödigt stor förbrukning av arbetskraft undanrö -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jes genom omarrondering, att staten bör aktivt medverka härtill även beträffande
sådana jordbruk, som med hänsyn till arealen skulle hänföras till bärkraf
tiga jordbruk. Såsom tidigare antytts sker detta i sådana fall då statligt
stöd ges av lantmäteristyrelsen i form av utflyttnings-, väganläggnings- och
odlingsbidrag utan behovsprovnmg eller arealbegränsning. Enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning är det emellertid befogat och jämväl i god överensstammelse
med de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten,
att aven normerna för lantbruksorganisalionens verksamhet och för statligt
stöd enligt rationahseringskungörelsen justeras så, att bidrag och lånegaranti
kan ges till främjande av omarrondering även av fullständiga jordbruk,
itetta innebar givetvis icke någon egentlig omorientering av lantbruksorganisationens
verksamhet. Denna verksamhet måste liksom hittills i huvudsak
vara inriktad pa rationalisering av ofullständiga jordbruk. Justeringen skulle
emellertid ge möjlighet för lantbruksorganisalionen att i viss utsträckning
medverka till att skapa förbättrade förhållanden även för sådana bondejordbruk,
som visserligen rent arealmässigt är att anse som fullständiga men där
en avsevärd och välbehövlig förbättring av brukningsförhållandena kan vinnas
genom omarronderingsåtgärder.

Till stöd för förslaget att förenkla reglerna för bestämmande av storleken
å bidrag till omarrondering anföres i huvudsak följande.

Vid en genomgripande fastighetsreglering uppnås förbättringarna i brukningshänseende
i allmänhet först sedan iståndsättningsåtgärder av skiftande
slag genomförts såsom revision av vägnät och ledningsnät,1 flyttning av gårdsplatser,
komplettering och förbättring av byggnader, igenläggning av öppna
diken, borttagande av gärdesgårdar och stenmurar, kompletteringsodlingar
m. in., alltså i stort sett åtgärder, som nu hänföres till inre rationalisering.
Dessa anläggningar utgör stommen för en brukningsekonomiskt förbättrad
fastighetsindelning och måste genomföras på ett tidigt stadium för att den
yttre rationaliseringen skall få verklig effekt. Det kan emellertid mången
gang vara svårt för intressenterna att finansiera dem och även stundom te
sig äventyrligt att på en gång göra så betydande investeringar. Det är därför
lämpligt att, om man vill främja yttre rationalisering, ge stimulans därtill
aven i form av statligt stöd till dylika iståndsättningsåtgärder beträffande
jord och anläggningar. Så sker för övrigt nu i de fall,''då lantmäteristyrelsen
beviljar bidrag till utflyttning, väganläggning eller odling vid laga skifte
och agoutbyte. Vissa möjligheter till statligt stöd för iståndsättningsålgärder
i sammanhang med fastighetsreglering finnes också genom bestämmelserna
i rationahseringskungörelsen. Praktiska svårigheter uppstår emellertid
till foljd av att bidragssystemen vid yttre och inre rationalisering är uppbyggda
med två principiellt helt olika konstruktioner, vilka också avsevärt
avviker från lantmäteribidragen. Man måste nämligen nu, om fasta anläggningar
skall ersättas av nya eller flyttade dylika på annan plats, i bidragshänseende
skilja emellan beräknade kostnader för anläggningar, som med
hänsyn till olika faktorer kan anses tekniskt eller ekonomiskt likvärdiga
med de befintliga äldre anläggningarna (»kostnader för lika standard») samt
beräknade merkostnader för de nyanläggningar, som avses skola utföras
(»kostnader för standardförbättring»). Dessa''kostnader utgör tillsammans
de beräknade totala kostnaderna iör de avsedda nyanläggningarna. Det ligger
emellertid i sakens natur, att det i praktiken ofta för att ej säga i regel är
svårt eller rent av omöjligt att göra en exakt eller tillförlitlig uppdelning av
kostnaderna på »lika standard» och »standardförbättring». Bidrag till yttre
rationalisering kan i princip endast utgå till kostnader hänförliga till »lika
standard». Statligt stöd till »standardförbättring» kan därutöver utgå i form

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

av bidrag till inre rationalisering under vissa förutsättningar (behovsprövning,
arealgräns). Till en och samma åtgärd kan bidrag sålunda komma
att beviljas i delposter efter skiljaktiga regler. Enligt lantbruksstyrelsens
mening är det av sådant intresse för det allmänna, att erforderliga fastighets^
regleringar kommer till stånd, att man till iståndsättning av jord och anläggningar
vid fastighetsreglering borde kunna i viss omfattning ge statligt
stöd även till standardförbättring utan hinder av de begränsningar, som ar
föreskrivna beträffande bidrag till inre rationalisering. Oavsett frågan om
bidragen till standardförbättring anser styrelsen del vidare önskvärt, att man
uppnår en förenkling av bidragsgivningen till omläggningsåtgarder vid fastighetsreglering.
Med nuvarande ordning kan nämligen bidrag enligt 9 §
rationaliseringskungörelsen till utförande av fasta anläggningar icke beviljas
direkt till den, som utför anläggningen. En förutsättning för att bidrag skall
kunna utgå är nämligen för närvarande, att möjlighet finns att konstruera
detsamma såsom ett värdeutjämningsbidrag vid inköp av mark. Om en jordbrukare
i samband med en omarrondering skall överlåta sm gårdsplats till
en annan deltagare i omarronderingsprojektet och flytta till annan plats,
kan sålunda bidrag enligt 9 § rationaliseringskungörelsen komma ifraga, om
han för den mark, han överlåter, kan betinga sig ett sådant pris av tilltrada
ren, att detta jämväl kan anses innefatta likvid för de avstådda byggnaderna
samt ersättning för utflyttningskostnaden in. in. Rån han ej få ut ett sa hogt
pris, exempelvis på grund av att marken i fortsättningen avses skola anvandas
som jordbruksjord och byggnaderna därför ej har något större varde tor
tillträdaren, kan bidrag enligt nyssnämnda författningsrum icke utga Ej
heller kan bidrag utgå vid en omarrondering, som medför, att en jordbrukare
flyttar sin gårdsplats till ett annat på hans egen fastighet beläget område.
Det kan vidare anmärkas, att det bidragsförfarande, som enligt det nyss anförda
i vissa fall kan tillämpas vid fastighetsregleringar, vilka beror ett flertal
fastigheter och avser mera genomgripande utbyten av ägor, blir sa komplicerat
att det i praktiken oftast blir oanvändbart. Detta visar sig redan
vid utflyttningar och i än högre grad vid gemensamma anläggningar exempelvis
i fråga om vägar. Förfarandet måste även te sig svårförståeligt tor
sakägarna. Det vore i stället ägnat att medföra avsevärda förenklingar och
därtill med hänsyn till bidragens syfte följdriktigt, om bidragen tmge utga
direkt till sådana åtgärder, som här berörts, såsom bidrag till yttre rationalisering.

(i b. Förslaget under denna punkt innebär, att i 18 § rationaliseringskungörelsen
skall införas en bestämmelse rörande garanti för lån till yttre rationalisering
av i huvudsak motsvarande innehåll som 24 § 4 mom. jordbruksegnahemskungörelsen
i dess lydelse enligt kungörelsen den 6 maj 1949
(nr 191), jämlikt vilket författningsrum möjlighet finns att utan säkerhet
bevilja garanti för interimistiskt lån till förvärv av jordbruk. Till stöd för
ifrågavarande förslag anföres i huvudsak följande.

Enligt 8 § rationaliseringskungörelsen kan garanti beviljas för lån till förvärv
av mark för rationaliseringsändamål. För att kunna finansiera köpet
av tillskotts jorden är sökanden vanligen i omedelbart behov av kontanta
medel men är ofta i den situationen att icke genast kunna lämna inteckning
till säkerhet för ett lån. Särskilt är så fallet, då det för överlåtelse avsedda
området utgöres av ägovidd, som ännu icke avstyckats och dariör icke kan
intecknas och av sökanden användas som kreditobjekt. Om sökandens egen
fastighet är belastad med inteckningsgäld i sådan utsträckning, att tullgod
inteckningssäkerhet för lånet icke kan lämnas i denna fastighet, kan svang -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

heter uppstå för sökanden att genomföra köpet. I dylikt fall bör lantbruksnämnderna
äga möjlighet att utan säkerhet eller mot säkerhet, som kreditmässigt
icke kan anses fullt tillfredsställande, bevilja garanti för ett interimistiskt
lån till sökanden. Dylikt lån bör lämnas för tid, intill dess sökanden
efter sammanläggning av tillskottsjorden och den av honom förut ägda
fastigheten kan lämna godtagbar inteckningssäkerhet i den genom sammanläggningen
bildade fastigheten. Bestämmelse härom bör införas i 18 §.

6 c. Under denna punkt föreslås en sådan ändring av 27 § rationaliseringskungörelsen,
att kravet på säkerhet för avskrivningslån må kunna
eftergivas, om lånebeloppet ej överstiger 3 000 kronor eller, beträffande lån
å högre belopp, om det på grund av sökandens ekonomiska ställning erbjuder
svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet samt lantbruksnämnden
finner sannolikt, att sökanden även därförutan skall uppfylla villkoren
för lånet. Härom anföres följande.

Avskrivningslån utlämnas i syfte att stimulera till åtgärder för yttre och
inre rationalisering. I princip skall säkerhet ställas för dessa lån, men då
lånen som regel icke skall återbetalas utan normalt skall avskrivas efter viss
tid, har beträffande ifrågavarande lån icke uppställts samma krav på säkerheten
som i fråga om amorteringslån. Om uppehållandet av kravet på säkerhet
skulle medföra svårigheter för låntagaren, och ett avstående av kravet
anses kunna ske utan risk för att avskrivningslånet missbrukas, får sålunda
avskrivningslån utlämnas mot säkerhet, som ej kreditmässigt kan anses fullt
tillfredsställande, eller utan säkerhet. Då lånet ej överstiger 1 000 kronor
får kravet på säkerhet regelmässigt eftergivas. Redan med hänsyn till den
förändring i penningvärdet, som inträtt efter det sistnämnda gräns fastställdes,
synes en höjning av gränsen motiverad. En sådan höjning är enligt styrelsens
uppfattning även påkallad av andra skäl. En utvidgning av möjligheterna
att utlämna avskrivningslån utan säkerhet skulle nämligen innebära
en avsevärd förenkling av låneverksamheten och bespara såväl lantbruksnämnderna
som lånesökandena kostnader. Vidare är att märka, att sådant
missbruk av avskrivningslån, som föranlett uppsägning, hittills förekommit
i mycket liten utsträckning. En höjning av gränsen behöver därför
ej befaras medföra, att riskerna vid långivningen ökas i någon mera väsentlig
mån. Enligt styrelsens mening kan gränsen med hänsyn till nu anförda
förhållanden lämpligen dragas vid ett lånebelopp av 3 000 kronor.

(i d. Enligt 32 § rationaliseringskungörelsen skall, då avskrivningslån
återbetalas, å det belopp, låntagaren är skyldig återgälda, erläggas dröjsmålsränta
från dagen för utlämnandet av lånet till dess betalning sker. Skyldigheten
att erlägga dröjsmålsränta från dagen för lånets utlämnande kan
emellertid i vissa fall innebära en oskäligt hård påföljd för den betalningsskyldige.
Om den omständighet, som utgjort uppsägningsanledning, inträffat
lång tid efter det lånet utbetalats, kan nämligen dröjsmålsräntan uppgå
till avsevärt belopp. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande stadgande ändras
så, att det skall ankomma på lantbruksnämnden att vid beslut om uppsägning
av avskrivningslån i varje särskilt fall pröva, om dröjsmålsränta skall
utgå från dagen för lånets utlämnande.

7. Lantbruksstyrelsen anför under denna punkt, att från statens avdikningslånefond
under budgetåret 1951/52 beviljats lån till 159 företag med

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

sammanlagt 2 572 460 kronor. Vid utgången av samma budgetår innelåg hos
styrelsen ansökningar om lån från fonden representerande ett av lantbiuksnämnderna
tillstyrkt lånebelopp av sammanlagt omkring 8 500 000 kronor.
Detta belopp bör enligt styrelsen på grund av inträffade prisstegringar uppräknas
till 9 500 000 kronor. Hänsyn har därvid även tagits till eventuellt inkommande
ansökningar om ytterligare lån för merkostnader, som kan uppkomma
vid utförandet av tidigare med statsmedel understödda torrläggningsföretag.
Under innevarande budgetår beräknas inkomma ansökningar
om lån till ett sammanlagt belopp av 3 500 000 kronor.

Enligt styrelsen bör det belopp, som ärligen må utlånas från avdikningslånefonden,
i huvudsak bestämmas så, att erforderliga lån kan beviljas de
företag, som tilldelas bidrag i enlighet med bestämmelserna angående statens
avdikningsanslag. I anledning av de nyligen införda bestämmelserna om behovsprövning
vid ifrågavarande bidragsverksamhet torde man dock böra
räkna med att fonden i viss utsträckning även kommer att utnyttjas för icke
bidragsberättigade. Styrelsen erinrar vidare om att den för budgetåret 1953/
54 föreslagit en sammanlagd bidragstilldelning till ifrågavarande slag av
företag med 4 000 000 kronor (se under punkt 3). Å andra sidan har medelsåtgången
under budgetåret 1951/52 stannat vid ett belopp av omkring
2 600 000 kronor. Styrelsen anser, att det sammanlagda belopp, intill vilket
lån från avdikningslånefonden må beviljas under budgetåret 1953/54, bör
bestämmas till 4 000 000 kronor.

Vad beträffar utbetalningarna från fonden under budgetåret 1952/53 kan
desamma enligt styrelsen beräknas komma att uppgå till högst 4 000 000 kronor.
Fondens behållning vid ingången av innevarande budgetår utgjorde omkring
3 350 000 kronor. Härtill kommer kapitalåterbäring under samma budgetår
med omkring 2 500 000 kronor. Vid ingången av budgetåret 1953/54
kan därför fondens behållning uppskattas till omkring 1 850 000 kronor.
Om återbäringen under budgetåret 1953/54 uppskattas till 2 500 000 kronor,
kan sålunda under sistnämnda budgetår för utbetalning av lån disponeras
ett belopp av omkring 4 350 000 kronor. Då detta torde täcka utbetalningsbehovet,
anser styrelsen, att fonden icke behöver erhålla något kapitaltillskott
för nästa budgetår.

Yttranden. Statskontoret anför i utlåtande den 3 november 1952, att ett
sammanförande av anslaget till kostnader för planeringskommittéer med rationaliseringsanslaget
skulle medföra bristande överskådlighet i fråga om
utgifterna för de olika med anslagen avsedda ändamålen. Med hansyn härtill
bör framställningen i denna del icke föranleda någon åtgärd. Vad gäller
förslaget, att avdikningsanslaget skall upptagas såsom en särskild delpost
under rationaliseringsanslaget, erinrar statskontoret om att en dylik ordning
förordats redan i ämbetsverkets utlåtande den 28 december 1950 angående
decentralisering av beslutanderätten i fråga om bidrag och lån till
torrläggningsverksamheten. Den bidragsgivning, som äger rum med anlitande
av rationaliseringsanslaget, är av sådan natur, att detta anslag allt -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

jämt bör ha formen av reservationsanslag. De olägenheter, som uppges vara
förknippade med de för närvarande betydande reservationsanhopningarna
å anslaget, skulle enligt statskontorets mening i viss utsträckning kunna
elimineras genom en utrensning av sådana företag, som tillerkänts bidrag
från anslaget men av en eller annan anledning ej beräknas komma att lyfta
dessa. Därest anslaget skulle få karaktären av förslagsanslag, bör dock bidragsgivningen
hållas inom av statsmakterna fastställd ram. Något bemyndigande
att den för visst budgetår fastställda bidragsramen skulle få överskridas
med belopp motsvarande summan av tidigare beviljade bidrag, som
återkallats under budgetåret, bör i sådant fall ej ifrågakomma. Denna anordning
innebär nämligen, att förslagsanslaget i viss mån skulle disponeras
enligt grunder, som gäller beträffande användningen av reservationsanslag.

Anslagsberäkningarna avseende bidrag till yttre och inre rationalisering
undandrager sig väsentligen statskontorets bedöminande. Statskontoret utgår
från att ej heller för budgetåret 1953/54 förutsättningar föreligger för ett
tillmötesgående av förslaget om ökning av bidragstilldelningen från avdikningsanslaget.
Icke heller är statskontoret berett tillstyrka uppräkningen av
det från samma anslag utgående beloppet å 20 000 kronor, som skall disponeras
för bidrag till vissa undersökningar rörande äldre torrläggningsföretag
in. m.

De föreslagna ändringarna av och tilläggen till bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen
synes innebära ett frångående av de riktlinjer för verksamheten,
vilka fastställdes av statsmakterna år 1948. Statskontoret måste
därför för sin del bestämt motsätta sig bifall till förslagen, helst som den
pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen väntas medföra en
genomgripande omarbetning av bidragsreglerna. Erinras må vidare, att vissa
i framställningen berörda frågor jämväl torde bli upptagna till prövning
av 1951 års utredning rörande frågan om behovet av åtgärder för förstärkning
av ofullständiga jordbruk med skog m. in.

I remissutlåtanden den 19 november 1952 förklarar sig riksräkenskapsverket
anse, att rationaliseringsanslaget fortfarande bör anvisas såsom reservationsanslag.
Ämbetsverket förutsätter därvid, att medelsanvisningen i
fortsättningen skall avpassas så, att å anslaget redovisade reservationer icke
i stöire utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade anslagsmedel.
Vid bestämmandet av anslaget för budgetåret 1953/54 bör därför såsom
medelstillgång för de statsbidrag, som skall beviljas under detta år, räknas
alla icke disponerade medel samt sådana redan disponerade medel, vilka på
grund av avskrivning av företag kan tagas i anspråk för andra företag. Nu
liksom framgent bör eftersträvas, att icke längre aktuella företag så snabbt
som möjligt avskrivas eller utrensas. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt
anför riksräkenskapsverket följande.

Även vid årligen återkommande medelsanvisningar för fortlöpande verksamhet
användes som regel den i allmänhet förekommande typen av reservationsanslag,
när utgifterna anses böra av riksdagen begränsas genom
kostnadsmaximering samt man på grund av verksamhetens natur niåste
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 113.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

räkna med att eu avsevärd tid skall förflyta mellan den anslagsförvaltande
myndighetens dispositionsbeslut och utgifternas betalning ävensom att betalningen
på grund härav ofta kommer att äga rum efter riksstatsårets utgång.
Genom användningen av nämnda anslagsform vinnes att anslaget,
samtidigt som det anger omfattningen av den utav riksdagen medgivna medelsdispositionen,
innefattar anvisning av medel för alla utbetalningar, som
föranledes av denna medelsdisposition.

Om medelsdispositionen på detta sätt äger rum under riksstatsåret eller
om endast mindre förskjutningar mellan olika budgetår i avseende å medelsdispositionen
förekommer, kan användningen av reservationsanslag
knappast anses innebära något verkligt avsteg från principen, att riksstaten
skall utgöra en hushållningsplan för det budgetår, för vilket den fastställes.
Uppkomsten av anslagsreservationer blir då en engångsföreteelse, som föranledes
av att viss tid alltid förflyter mellan dispositionsbeslut och utbetalning.
Det synes saknas anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer,
sedan de väl en gång uppkommit, skall i mera betydande grad medföra
differenser mellan beräkningarna å riksstaten och det kassamässiga
utfallet av dessa beräkningar, därest medelsanvisningen anpassas så, alt reservationerna
icke i större utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade
anslagsmedel.

Å andra sidan måste det ur finanspolitiska synpunkter anses önskvärt,
att av riksdagen beslutade utgifter så långt det låter sig göra omedelbart i
sin helhet regleras genom anslag å riksstaten. Därigenom blir det också lättare
att överblicka den reella budgetutvecklingen. Man kan till och med gå
ett steg längre och säga, att en av de viktigaste av de till grund för vår
budgetordning liggande principerna är den s. k. täckningsregeln, vilken innebär,
att varje riksdag i princip bör anvisa medel för hela den av dess beslut
betingade utgiften. Betydelsefullt är också, att budgetkontrollen underlättas
genom att riksdagens utgiftsmaximering framgår direkt av riksstaten.

Riksräkenskapsverket anser sig sålunda icke kunna tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag, att riksdagen för varje budgetår skall fastställa en ram,
utöver vilken statsbidrag ej får beviljas, samt å riksstaten under ett förslagsanslag
anvisa medel till så stort belopp, som kan beräknas motsvara
de faktiska utbetalningarna under budgetåret på grund av bidragsbeslut under
detta och tidigare år. Beträffande statens avdikningsanslag och i ytterligare
ett eller annat enstaka fall tillämpas visserligen anordningen med
särskilda vid sidan av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden, vilka täckes
med anslag å driftbudgeten först i den mån utnyttjandet av bemyndigandena
föranleder utbetalningar. Av särskilda skäl gäller detsamma även
beträffande vissa anslag till materielanskaffning under fjärde huvudtiteln,
därvid man likväl ansett sig icke böra gå så långt som till att anvisa dessa
anslag såsom förslagsanslag i stället för såsom reservationsanslag. En utsträckt
tillämpning av denna anordning har emellertid med hänsyn till de
svårigheter att överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen,
som anordningen för med sig, avstyrkts av riksräkenskapsverket vid ett
tidigare tillfälle, nämligen i fråga om anslaget till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp. Vederbörande myndighets framställning
i ämnet lämnades också på denna grund utan bifall av statsmakterna (prop.
1/1950, VI ht., s. 47—51).

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

Mera vägande skäl för en avvikelse från de i allmänhet tillämpade principerna
kan enligt riksräkenskapsverkets mening ej anses föreligga i fråga
om rationaliseringsanslaget. Snarare förefaller det vara så, att den av lantbruksstyrelsen
föreslagna omläggningen även för styrelsens egen del medför
vissa olägenheter, därest den icke i enlighet med styrelsens förslag kombineras
med ett medgivande att överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen
med belopp, motsvarande under året indragna bidrag, som beviljats
under tidigare år. Genom ett sådant medgivande kommer emellertid
utövandet av en effektiv budgetkontroll att ytterligare försvåras. Riksräkenskapsverket
ställer sig därför ännu mera betänksamt till den sålunda
föreslagna utbyggnaden av anordningen med särskilda vid sidan av riksstaten
fastställda bidragsramar än till denna anordning utan en sådan utbyggnad.
Såsom förebild kan ej heller åberopas det beträffande statens skogstörbättringsanslag
lämnade medgivandet att överskrida av riksdagen fastställd
bidragsram med belopp, motsvarande till budgetutjämningsfonden
inlevererad odisponerad behållning å tvenne äldre skogsvårdsanslag, eftersom
detta medgivande endast haft karaktären av en tillfällig övergångsanordning.

Riksräkenskapsverket uttalar härefter, att om rationaliseringsanslaget
fortfarande anvisas såsom reservationsanslag av den i allmänhet förekommande
typen, det ej torde kunna komma i fråga att med detta anslag sammanföra
statens avdikningsanslag. Härom anföres följande.

Vid en sådan sammanslagning skulle det bli nödvändigt att belasta ett
enda ars nksstat med anvisning av medel för att täcka alla tidigare beviljade
men ännu ej utbetalade bidrag från avdikningsanslaget. Även bortsett
härifrån och från att utgiftsspecifikationen i riksstaten skulle försämras, måste
riksräkenskapsverket ställa sig avvisande till lantbruksstyrelsens förslag.
Detta syftar nämligen ytterst till att riksdagen, samtidigt som den fastställer
särskild bidragsram för det med det nuvarande avdikningsanslaget avsedda
andamålet och särskilda bidragsramar för de olika ändamål, som avtsc^
.™ed det »uvarande rationaliseringsanslaget, skulle lämna medgivande
till jämkning av den sålunda beslutade fördelningen. Även om gränsen mellan
den torrläggningsverksamhet, som bedrives med stöd av avdikninosanslaget,
och den torrläggningsverksamhet, som bedrives med stöd av rationaliseringsanslaget,
stundom är svävande, motiverar detta enligt riksräkenskapsverkets
mening dock icke en utgiftsreglering, som skulle "innebära, att
den bidragsram som av riksdagen fastställdes för det med avdikningsanslaget
avsedda ändamålet kunde utnyttjas också för de olika ändamål, som avses
med rationaliseringsanslaget, och tvärtom.

Även förslaget att sammanföra det nuvarande anslaget till kostnader för
planeringskommittéer med rationaliseringsanslaget innebär enligt riksräkenskapsverkets
mening en icke motiverad försämring av utgiftsspecifikationen
i riksstaten. Det avser dessutom ett avsteg från principen, att utgifter
för verksamhet i statens egen regi såvitt möjligt skall hållas åtskilda
från bidrag till icke statlig verksamhet. Med hänsyn härtill avstyrker ämbetsverket
jämväl detta förslag.

Med anledning av vad statskontoret och riksräkenskapsverket sålunda an -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

fört har lantbruksstijrelsen den 10 januari 1953 inkommit med en skrivelse
i frågan. Styrelsen framhåller däri till en början, att det framförda förslaget
beträffande rationaliseringsanslaget enligt dess mening icke innebär
något verkligt avsteg från principen, att riksstaten skall utgöra en hushållningsplan
för det budgetår, för vilket den fastställes, och icke heller torde
försvåra en överblick över den reella budgetutvecklingen på något längre
sikt. Under förutsättning att det icke blir några stora och tvära höjningar
eller sänkningar i bidragsramen, kan man nämligen räkna med att utbetalningar
och bidragsram under ett visst budgetår i stort sett kommer att korrespondera.

Att, såsom statskontoret ifrågasatt, eliminera olägenheterna av betydande
reservationsanhopningar genom att avskriva vissa företag finner styrelsen
vara omöjligt och anför härom följande.

Även vid enkla företag är det i regel nödvändigt att medge en tidsfrist
av två år för utförande av företaget. För större företag, exempelvis sådana
torrläggningsföretag, till vilka redan nu bidrag beviljas ur rationaliseringsanslaget,
måste tidsfristen göras avsevärt längre. För dylika företag fastställes
sålunda nu regelmässigt en arbetstid av fem år, och genom anstånd
blir tiden ofta ännu längre. De relativt långa tidsfristerna beror på att man
icke kan förutsätta, att jordbrukarna skall utföra företagen omedelbart efter
det bidrag beviljats. Jordbrukarna måste nämligen anpassa tidpunkten
för utförandet efter tillgången på arbetskraft m. m. Dessa förhållanden gör
att man, om den nuvarande konstruktionen av anslaget bibehålies, måste
räkna med att permanent ha en reservation i form av beviljade men icke utbetalade
bidragsmedel, som sannolikt kommer att minst motsvara summan
av de bidrag, som beviljats under de två senaste åren. Reservationen av beviljade
men icke utbetalade bidrag från rationaliseringsanslaget vid utgången
av budgetåret 1951/52 uppgick exempelvis till cirka 31 000 000 kronor,
under det att bidragsbeviljningen under nämnda budgetår uppgick till omkring
14 700 000 kronor. Olägenheterna av en permanent anslagsreservation
av denna storleksordning måste enligt styrelsens mening avsevärt överstiga
de olägenheter, som enligt riksräkenskapsverket skulle vara förknippade
med den av styrelsen föreslagna omläggningen. För övrigt må framhållas,
att det föreslagna systemet sedan avsevärd tid tillbaka tillämpas i fråga om
avdikningsanslaget "och där, såvitt styrelsen kunnat finna, fungerat tillfredsställande
och ej visat sig medföra några svårigheter att överblicka den
reella budgetutvecklingen.

Vad angår förslaget att sammanföra avdikningsanslaget med rationaliseringsanslaget
framhåller lantbruksstyrelsen, att torrläggningsverksamheten
utgör en integrerande del av verksamheten för inre rationalisering och
att därför något bärande skäl mot att bidragen till torrläggningsverksamheten
helt skall utgå ur rationaliseringsanslaget icke kan anföras. Styrelsen
framhåller härom vidare följande.

Redan nu lämnas i rätt betydande utsträckning bidrag till torrläggningsföretag
ur rationaliseringsanslaget. Det måste också anses föreligga ett
mycket närmare samband mellan den torrläggningsverksamhet, som nu stödes
genom avdikningsanslaget, och den täckdiknings- och torrläggningsverksamhet,
till vilken bidrag utgår ur rationaliseringsanslaget, än mellan

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

sistnämnda bidragsverksamhet och bidragsgivningen till ekonomibyggnader.
Dessutom må framhållas, att vid den omläggning av bidragsgivningen, som
företogs genom besluten vid 1947 och 1948 års riksdagar, en ledande synpunkt
var att den statliga verksamheten till stöd för inre rationalisering så
långt möjligt skulle betraktas som en enhet och att lantbruksorganisationen
skulle ha möjlighet att anpassa bidragsgivningen till olika ändamål efter
vad som befanns mest ändamålsenligt. Den förordade sammanslagningen
av de båda anslagen måste därför betraktas allenast såsom ett fullgörande
av en redan godtagen princip.

Lantbruksstyrelsen bemöter härefter de erinringar, som statskontoret och
i iksräkenskapsverket gjort mot styrelsens begäran om bemyndigande att
överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp, motsvarande
under året indragna, tidigare beviljade bidrag. Styrelsen hänvisar
på denna punkt till en början till vad som anförts i dess skrivelse den 27
augusti 1952 om de olägenheter, som är förknippade med att man så länge
nuvaiande system tillämpas är nödsakad att i stor utsträckning bevilja anstånd
för äldre företag (se under punkt 4). Därutöver framhålles, att styrelsen
med sin framställning avsett att skapa möjlighet för att bidragsgivningen
skall kunna effektivt hållas vid den omfattning, som Kungl. Maj :t
och riksdagen avsett. Styrelsen har sålunda ansett sig kunna utgå från att
riksdagen, då den fastställt bidragsram, därmed velat angiva den nivå, på
vilken den effektiva bidragsgivningen skall ligga. Erfarenheterna från torrläggningsverksamheten
visar emellertid, att en del av de företag, som erhållit
bidrag, icke kommer till utförande och att de till dessa företag beviljade
bidragen därför icke tages i ansprak. Betydande belopp undandrages på
detta sätt verksamheten. Sålunda indrogs under budgetåren 1949/50, 1950/
51 och 1951/52 avdikningsbidrag till ett sammanlagt belopp av 1 800 000
kronor, motsvarande 16 % av bidragsgivningen under dessa budgetår. Därvid
är dessutom att märka, att styrelsen av skäl, som angivits i nyssnämnda
skrivelse, under dessa år intog en restriktiv hållning i fråga om indragning
av beviljade bidrag.

Ej heller finner lantbruksstyrelsen de av statskontoret och riksräkenskapsverket
anförda betänkligheterna mot att överföra anslaget till kostnader
för planeringskommittéer till rationaliseringsanslaget bärande. Den
verksamhet, som lantbruksnämnderna bedriver i form av planeringskommittéer,
är nämligen i princip icke av annan karaktär än den planeringsverksamhet,
som nämnderna bedriver i annan ordning, utan är helt att räkna
såsom statlig verksamhet. Ej heller kan någon klar gränsdragning göras
mellan den planering, som sker genom planeringskommittéer, och övrig
planeringsverksamhet. Enligt styrelsens uppfattning torde det därför icke
vara motiverat att anslagsmässigt uppehålla någon skillnad mellan de olika
grenarna av planeringsverksamheten.

Med anledning av att statskontoret avstyrkt de föreslagna ändringarna
och tilläggen i bestämmelserna angående statligt stöd till jordbrukets rationalisering
framhåller styrelsen slutligen, att förslagen ingalunda innebär
något frångående av de tidigare fastställda riktlinjerna för understödsverk -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

samheten utan endast smärre, av den praktiska erfarenheten motiverade
jämkningar i syfte att ge nämnderna ökade möjligheter att på ett smidigt
och resultatbringande sätt medverka vid genomförandet av den yttre rationaliseringen.
Därtill kommer, att förslagen tillkommit efter samråd med
representanter för fastighetsbildningssakkunniga och att någon anledning
att avvakta de förslag, som sagda sakkunniga kan komma att framlägga,
ej torde föreligga. Styrelsen anser ej heller, att man har anledning räkna
med att 1951 års utredning rörande frågan om behovet av åtgärder för förstärkning
av ofullständiga jordbruk med skog kan komma att framlägga
förslag, som skulle kunna påverka lämpligheten av de ändringar i bidragsreglerna,
som förordats av styrelsen.

Slutligen har riksräkenskapsverket den 29 januari 1953 avgivit förnyat
utlåtande i ämnet. Utlåtandet utmynnar i att ämbetsverket finner sig fortfarande
böra bestämt avstyrka icke blott förslagen att med rationaliseringsanslaget
sammanföra avdikningsanslaget och anslaget till kostnader för
planeringskommittéer utan även såväl den i fråga om rationaliseringsanslaget
föreslagna omläggningen av ordningen för medelsanvisningen som det i
fråga om statens avdikningsanslag föreslagna medgivandet att överskrida
fastställda bidragsramar.

Till ytterligare utveckling av sin ståndpunkt och till bemötande av lantbruksstyrelsens
invändningar anför riksräkenskapsverket bland annat följande.

Av vad riksräkenskapsverket tidigare anfört framgår att användningen
av reservationsanslag icke behöver vara förenat med några olägenheter. Till
närmare utveckling härav framhölls, att därest vid användningen av reservationsanslag
medelsanvisningen anpassas så att reservationerna icke i större
utsträckning kommer att utgöras av icke disponerade anslagsmedel, uppkomsten
av reservationer blir en engångsföreteelse samt att det synes saknas
anledning befara, att förekomsten av sådana reservationer, sedan de väl en
gäng uppkommit, skall i mera betydande grad medföra differenser mellan
beräkningarna i riksstaten och det kassamässiga utfallet av dessa beräkningar.
Att i fråga om anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering en sådan
anpassning av medelsanvisningen är möjlig, framgår även av vad lantbruksstyrelsen
själv i det remitterade utlåtandet anfört om att man, under förutsättning
att det icke blir några stora och tvära höjningar eller sänkningar
i bidragsramen, kan räkna med att utbetalningar och bidragsram under ett
visst budgetår i stort sett kommer alt korrespondera.

Gentemot riksräkenskapsverkets och statskontorets uttalanden om utrensning
av sådana företag, vilka tillerkänts bidrag från rationaliseringsanslaget
men av en eller annan anledning beräknas ej komma att lyfta dessa, har lantbruksstyrelsen
invänt att detta är omöjligt. Enligt riksräkenskapsverket har
styrelsen därvid tydligen utgått från att redan förekomsten i och för sig av
en reservation är förenad med olägenheter. I anledning härav understryker
riksräkenskapsverket, att den omständigheten, att det — på grund av de
långa tidsfrister som måste medges för utförande av de med bidrag från rationaliseringsanslaget
avsedda företagen — blir nödvändigt att fortfarande
år från år å anslaget balansera en avsevärd behållning av disponerade men
icke utbetalade medel, icke medför några olägenheter ur budgetsynpunkt,
när man kan anpassa anslagsanvisningen å riksstaten och dispositionen av
anvisade medel på sätt som nyss angivits. Lantbruksstyrelsens uttalande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

23

olägenheterna av att permanent ha eu anslagsreservation av den storleksordning
varom här är fråga måste anses avsevärt överstiga de olägenheter,
som enligt vad riksräkenskapsverket framhållit skulle vara förknippade med
den av styrelsen föreslagna omläggningen, är alltså icke hållbart.

Riksräkenskapsverket framhåller vidare, att lanlbruksstyrelsen även synes
ha underskattat de påtalade olägenheterna med den anordning, som föreslagits
av styrelsen. Härom anför riksräkenskapsverket bland annat följande.

Lanlbruksstyrelsen har framhållit, att anordningen icke torde försvåra en
överblick av den reella budgetutvecklingen på något längre sikt samt att motsvarande
anordning beträffande statens avdikningsanslag fungerat tillfredsställande
och ej visat sig medföra några svårigheter i nu berörda hänseende.
Riksräkenskapsverket vill i anledning härav erinra om att i fråga om avdikningsanslaget
under de sistförlutna tio budgetåren i regel förekommit avsevärda
differenser mellan bidragsram och anslag samt ofta ännu större differenser
mellan bidragsram och utbetalningar. Avdikningsanslaget utgör alltså
snarare ett exempel på att det — även i de fall där man ansett sig icke behöva
räkna med en sådan utveckling — lätt blir så, att riksstaten icke kommer att
ge en riktig bild av utgiftsläget, när utgiftsregleringen icke längre i enlighet
med vad i allmänhet tillämpas sker på det sättet, att respektive riksstatsanslag,
samtidigt som det anger omfattningen av den av riksdagen medgivna
medelsdispositionen, innefattar anvisning av medel för alla utbetalningar,
som föranledes av denna medelsdisposition. Ett införande av den anslagstyp,
som avdikningsanslaget representerar, för ytterligare anslag av betydenhet
kan därför medföra en allvarlig försämring av möjligheterna att
överblicka och kontrollera den reella budgetutvecklingen. Det måste enbart
med hänsyn härtill anses angeläget, att anordningen med särskilda vid sidan
av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden, vilka täckes med anslag
å driftbudgeten först i den mån utnyttjandet av bemyndigandena föranleder
utbetalningar, tillämpas endast i de fall, där alldeles särskilda skäl talar
härför.

Förslaget att man vid tillämpning av den anordning, som kommer till användning
beträffande statens avdikningsanslag, skall genom medgivande att
överskrida den för varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp
motsvarande under året indragna bidrag, som beviljats under tidigare år,
skapa möjlighet att hålla bidragsgivningen effektivt vid den av statsmakterna
avsedda omfattningen, synes enligt riksräkenskapsverkets mening innefatta
en något verklighetsfrämmande konstruktion. I den mån beviljade
bidrag kommer att indragas, torde nämligen detta i regel ske långt efter det
att bidragen beviljats, och i stort sett samma effekt synes därför kunna
uppnås genom att hänsyn tages till indragna bidrag nästa gång framställning
göres om fastställande av bidragsram. Vid ett sådant förfarande torde
man icke heller behöva bevilja anstånd för äldre företag i icke önskvärd
utsträckning. Mest anmärkningsvärt är emellertid, att genom det föreslagna
medgivandet att överskrida fastställda bidragsramar skapas ett slags reservationer
av disponibla medel, som icke kommer fram i budgetredovisningen.

Slutligen framhåller riksräkenskapsverket beträffande den ifrågasatta
sammanslagningen av anslaget till kostnader för planeringskommittéer med
rationaliseringsanslaget, att det är just därför att förstnämnda anslag avser
helt statlig verksamhet och på grund härav också anvisats i form av ett anslag
för lantbruksnämnderna som riksräkenskapsverket funnit anslaget
icke böra sammanföras med rationaliseringsanslaget, vilket har karaktären
av bidragsanslag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

III. Övriga framställningar.

A. Höjning av dagarvodet till verkställande ledamot, av planeringskommitté.

Gällande bestämmelser. Såsom förut angivits gäller för närvarande, bland
annat, att sådan verkställande ledamot av planeringskommitté, som icke
tillhör lantbruksnämnd, skall äga uppbära — förutom ersättning för mistade
avlöningsförmåner i anledning av planeringsuppdrag — dagarvode med
åtta kronor för sammanträdesdag eller för arbetsdag, som han därutöver
ägnar åt uppdraget. Lantbruksnämnd äger dock, efter överenskommelse i
varje särskilt fall, bestämma ersättningen till verkställande ledamot, som
varken är tjänsteman i lantbruksnämnd eller i hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse
eller lantmäteriorganisationen.

Yrkande. I sin förut nämnda skrivelse den 6 december 1952 hemställer
lantbruksstyrelsen, att ifrågavarande dagarvode skall, räknat från och med
den 1 juli 1952 utgå med tio i stället för åtta kronor. Styrelsen erinrar därvid
om att dagarvode till kommittéledamot, som avses i 4 § 1) kommittékungörelsen
den 28 juni 1946, från och med nämnda tidpunkt höjts från
åtta till tio kronor. Då dagarvodet enligt kommittékungörelsen torde ha legat
till grund för bestämmandet av arvodet till ledamot av planeringskommitté,
bör enligt styrelsen sistnämnda arvode höjas i motsvarande mån från
berörda tidpunkt.

B. Ytterligare bidrag till syneförrättning rörande reglering av Övre och

Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala län.

Tidigare beslut. Enligt riksdagens beslut (prop. nr 199/1930) anvisades
är 1930 ett belopp av 60 000 kronor ur statens avdilcningsanslag såsom bidrag
till bestridande av kostnaderna för syneförrättning enligt vattenlagen
för utredning rörande reglering av övre och Nedre Olandsån i Stockholms
och Uppsala län. För slutförande av syneförrättningen samt för erforderlig
geoteknisk utredning anvisades år 1940 (prop. nr 18) ett ytterligare bidrag
från avdikningsanslaget av högst 23 000 kronor. Sammanlagt har alltså för
ändamålet anvisats 83 000 kronor. I de för statsbidragets utgående meddelade
bestämmelserna föreskrevs, bland annat, att gottgörelse till vederbörande
förrättningsman skulle utgå enligt bestämmelserna i gällande lantbruksingenjörstaxa.

Yrkande. Såsom förut nämnts hemställer lantbruksstyrelsen i skrivelse
den 15 april 1952, att till kostnaderna för ifrågavarande syneförrättning
skall anvisas ett ytterligare bidrag av 45 940 kronor från statens avdikningsanslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

25

Motiv. Av lantbruksstyrelsens skrivelse framgår, att uppdraget att handlägga
förrättningen år 1933 anförtroddes åt lantbruksingenjören N. Risberg
i Stockholm. Denne avled emellertid den 24 april 1950. Vid sin död
hade han under omkring 17 år bedrivit undersökningsarbeten rörande företaget.
Av en vid lantbruksstyrelsens framställning fogad redogörelse framgår
vidare, att kostnaderna för förrättningen intill den 1 juli 1950 uppgått till icke
mindre än 128 942 kronor 98 öre. Anledningen till att kostnaderna stigit
till så högt belopp torde enligt lantbruksstyrelsen vara, att förrättningens
slutliga omfattning blivit väsentligt större än vad från början förutsågs. Sålunda
beräknades år 1930, att förrättningen skulle komma att omfatta 7 000
hektar mark och att vattenavloppens sammanlagda längd skulle uppgå till
90 å 100 kilometer. Nu föreliggande undersökningsmaterial omfattar omkring
11 500 hektar mark samt en avloppslängd överstigande 200 kilometer.
Av redogörelsen framgår därjämte, att av de sammanlagda utgifterna ett belopp
av 76 232 kronor 77 öre hänför sig till gottgörelse åt Risberg samt
2 943 kronor 7 öre till ersättning för av denne gjorda utlägg. Av sistnämnda
båda belopp har i enlighet med övergångsbestämmelserna till 1945 års
•antbruksingenjörstaxa 58 618 kronor 4 öre beräknats utgöra arvode, inklusive
nyssnämnda utlägg, för arbete utfört före den 1 juli 1945 och återstoden,
20 557 kronor 80 öre, arvode för arbete utfört efter nämnda datum.
Sistnämnda belopp skall tillföras statsverket å inkomsttiteln Inkomster vid
lantbruksnämnderna. Av beloppet å 58 618 kronor 4 öre har emellertid tidigare
till Risberg eller hans rättsinnehavare utbetalats sammanlagt 33 232
kronor 86 öre. Av gottgörelsen till Risberg skulle alltså återstå att utbetala
(58 618:04—33 232:86=) 25 385 kronor 18 öre. Lantbruksstyrelsen anför,
att styrelsen trots att förrättningen ännu icke slutförts funnit sig föranlåten
att begära ytterligare bidragsmedel till ifrågavarande ändamål med
hänsyn till att Risbergs rättsinnehavare äger rätt uppbära sistnämnda belopp
och de tidigare till förfogande ställda medlen, 83 000 kronor, nu helt
tagits i anspråk. Efter Risbergs frånfälle har icke förordnats någon ny förrättningsman,
beroende på att uppgiften kräver att en erfaren lantbruksingenjör
odelat får ägna sig däråt och någon lämplig sådan hittills icke
kunnat frigöras. Som förhållandena vid Olandsån är besvärande, har lantbruksstyrelsen
emellertid för avsikt att snarast låta arbetet med förrättningen
fullföljas. Enligt styrelsens mening synes det vanskligt att beräkna det
belopp som, utöver de hittillsvarande kostnaderna, erfordras för att slutföra
förrättningen. Mätningarna torde, frånsett eventuellt erforderliga kompletteringar,
vara slutförda. I huvudsak torde återstå justering av kostnadsberäkningarna,
eventuellt erforderlig omarbetning av markvärderingen samt
kostnadsfördelning och slutlig handläggning av förrättningen. Styrelsen beräknar
emellertid, att den totala undersökningskostnaden kommer att understiga
150 000 kronor. Med hänsyn till osäkerheten i denna bedömning
anser styrelsen lämpligast att nu endast beakta hittills uppkomna kostnader
tor förrättningen och, sedan förrättningen slutförts, inkomma med förnyad
framställning om ytterligare bidrag. I enlighet härmed skulle alltså till täc -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

kande av hittills uppkomna kostnader erfordras, att ett ytterligare bidrag
från Statens avdikningsanslag av (128 942:98 — 83 000:—=) i runt tal
45 940 kronor får tagas i anspråk. Av detta belopp skulle 25 385 kronor 18
öre utbetalas till Risbergs rättsinnehavare och 20 557 kronor 80 öre tillföras
statsverket. Lantbruksstyrelsen framhåller slutligen att någon säkerhet för
det begärda ytterligare statsbidraget icke synes behöva ställas av intressenterna.
Till följd av beslut av 1932 års riksdag (prop. nr 226) behöver nämligen
dessa icke vidkännas några som helst kostnader för förrättningens genomförande.
Risken för att denna avbrytes genom intressenternas förvållande
har därmed enligt lantbrukstyrelsens mening helt försvunnit.

Yttranden. I remissutlåtande den 1 december 1952 framhåller stats kontoret,
att det är anmärkningsvärt, att förrättningen fått fortgå även sedan
det belopp, som stått till förfogande för ändamålet, till fullo disponerats.
Enligt ämbetsverkets mening hade ökad medelstilldelning bort äskas i vederbörlig
ordning, så snart det visat sig, att det anvisade beloppet var otillräckligt.
" Innan framställning förelägges riksdagen om anvisande av ytterligare
medel från statens avdikningsanslag, bör närmare besked lämnas om
det utredningsarbete, som alltjämt återstår, ävensom utredning förebringas
angående statsverkets samtliga kostnader för förrättningen, såväl de hittillsvarande
som de återstående. Särskilt bör anledningen till att kostnaderna
så avsevärt överstigit de beräknade klarläggas. Framhållas må, att
ännu år 1940 (jfr prop. nr 18/1940) beräknades, att kostnaderna för förrättningen
skulle hålla sig inom en kostnadsram av omkring 90 000 kronor.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har lantbruksstyrelsen
den 9 februari 1953 avgivit utlåtande i ärendet. Vid utlåtandet var fogat yttrande
av lantbruksingenjören i Stockholms län.

Lantbruksstyrelsen upplyser i sitt utlåtande, att arbetet med att slutföra
ifrågavarande förrättning efter Risbergs död år 1950 vilat i avvaktan på att
den nuvarande lantbruksingenjören i Stockholms län, E. Öjefors, skulle
kunna i erforderlig omfattning frigöras från andra uppgifter. Sedan Kungl.
Maj :t genom beslut den 30 maj 1952 medgivit, att lantbruksingenjören i
Västerbottens läns södra distrikt, G. Thorén, tills vidare finge vara placerad
i Stockholm för att jämte Öjefors fullgöra de arbetsuppgifter, som ankommer
på lantbruksingenjören vid lantbruksingenjörsavdelningen hos lantbruksnämnden
i Stockholms län, har emellertid Öjefors erhållit möjlighet
att ägna sig åt förrättningen. Öjefors har numera påbörjat arbetet men har
i avvaktan på att ytterligare medel ställes till förfogande icke ansett sig
böra i större utsträckning anlita utanför lantbruksingenjörsorganisationen
stående personer, såsom eventuellt erforderliga mälningshantlangare och de
numera för båtnadsuppskattningen biträdande godemännen. Styrelsen har
under hand även inhämtat, att förrättningen kan väntas bli slutförd tidigast
under år 1954.

Den huvudsakliga anledningen till att kostnaderna väsentligen kommit
att överstiga de beräknade är enligt styrelsen att utredningen, för att erhålla

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

en allsidig bedömning av torrläggningsförhållandena inom området, måst
göras mera omfattande än vad som från början kunnat förutses. Sålunda
har den å plankartorna intagna arealen ökats med 64 procent och den undersökta
avloppslängden med omkring 100 procent. Vidare framhålles, att
den av styrelsen uppskattade totala utredningskostnaden, 150 000 kronor,
överstiger den år 1940 beräknade, 90 000 kronor, med 67 procent. Enbart
den under utredningens gång ökade omfattningen av såväl areal som avloppslängd
torde sålunda svara mot den angivna ökningen av utredningskostnaden.

Beträffande de totala kostnaderna för förrättningen uttalar styrelsen, att
det är svårt att på förhand framlägga någon överslagsberäkning av dessa
utan den detaljerade översyn av undersökningsmaterialet, som erfordras
för att fullfölja förrättningen. Styrelsen vidhåller emellertid sin förut gjorda
uppskattning, innebärande att den totala undersökningskostnaden torde
komma att understiga 150 000 kronor. Såsom styrelsen anfört i sin framställning,
är dock denna bedömning osäker. 1 övrigt hänvisar styrelsen beträffande
skälen till svårigheterna att närmare angiva totalkostnaderna till
vad lantbruksingenjören anfört i sitt yttrande.

Slutligen understryker styrelsen betydelsen av att frågan om ytterligare
medel till bestridande av förrättningskostnaderna snarast prövas.

Lantbruksingenjören i Stockholms län anför i förut nämnda yttrande i
huvudsak följande.

Risberg upprättade ett i vissa delar fullständigt förslag till utvidgning och
fördjupning av Olandsån jämte dess tillopp. Han medhann emellertid icke
att taga slutlig ställning till de olika frågor, som uppkom under utredningens
gång eller att avgiva föreskrivet utlåtande vid syneförrättningen.

Under den tid, som förflutit sedan fältundersökningarna utfördes, har
markägarna utfört relativt omfattande grävningsarbeten såväl i huvudån
som i dess tillopp. Innan Risbergs omförmälda förslag kan läggas till grund
för utlåtande i ärendet, synes det därför nödvändigt undersöka omfattningen
och verkningarna av dessa arbeten. Med hänsyn till den betydande prisstegring,
som inträffat efter det kostnadsberäkningen utfördes, måste därjämte
ny beräkning av kostnaderna för företaget verkställas. Den ökade
användning, som betongrören under senare år fått vid förbättring av mindre
vattenavlopp, synes därvid även böra beaktas. I samband med uppgörandet
av ny kostnadsberäkning bör därför undersökas, huruvida ej rörläggning
av dylika avlopp bör ske i större omfattning än som planerats. I anslutning
härtill måste utredning företagas angående den genom rörläggningen uppkommande
brukningsbåtnadens storlek. Vidare må framhållas att den till
grund för båtnadsuppskattningen utförda markvärderingen gjordes under
åren 1936—-1937. Under de 15 år, som förflutit sedan dess, har marken i
vissa fall fått annan användning än när värderingen gjordes. Detta förhållande
jämte den höjning jordvärdena undergått under senare år torde nödvändiggöra
en översyn i stort av den verkställda båtnadsuppskattningen.
Då såväl den nuvarande förrättningsmannen som de numera biträdande
godemännen tidigare icke deltagit i utredningsarbetet, är det uppenbart, att
även i övrigt en i vissa delar relativt ingående genomgång av förslaget erfordras,
innan synemännen kan taga slutlig ställning till förekommande
frågor.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Vidkommande de ytterligare kostnader, som förrättningen kan komma att
medföra, synes det ej möjligt att för närvarande förebringa utredning härom,
enär dessa kostnader till övervägande del blir beroende av omfattningen
utav de under senare år vidtagna förändringarna beträffande fastighetsgränser,
markanvändning, avloppens sektioner o. dyl.

Att förrättningskostnaderna kommit att så avsevärt överstiga det belopp
av omkring 90 000 kronor, vartill de beräknades år 1940, har sin grund i
flera omständigheter. Vid sagda tidpunkt förelåg ännu icke de uppgifter om
företagets omfattning, vilka legat till grund för den upprättade, preliminära
arvodesräkningen. En beräkning av förrättningskostnadernas storlek på
grundval av vissa approximativa uppgifter beträffande arealen och de ingående
avloppens längd måste därjämte i och för sig med nödvändighet bli
mycket ungefärlig. Därtill kommer, att företaget visat sig vara av betydligt
större omfattning än som kunde antagas vid ifrågavarande beräkning. Den
höjning av arbetspriserna, som inträdde efter år i940, synes även ha medverkat
till kostnadsstegringen. Sålunda beräknades sagda år kostnaden för
den geotekniska undersökningen till 18 000 kronor, medan den verkliga
kostnaden uppgått till 31 000 kronor. Detta innebär en ökning med 13 000
kronor eller omkring 75 procent.

C. Beviljande av garantilån till delägare i Tämnarens sänkningsföretag år 1946
i Västmanlands och Uppsala län.

Tidigare beslut m. m. Genom beslut den 22 december 1950 beviljade lantbruksstyrelsen
dels bidrag från statens avdikningsanslag, dels lån från statens
avdikningslånefond till Tämnarens sänkningsföretag år 1946 (vattenavledningsföretaget
samt dikningsföretagen 1—77) i Västmanlands och Uppsala
län med 1 075 030 respektive 974 060 kronor. Av dessa belopp belöpte
773 540 respektive 679 610 kronor på vattenavledningsföretaget. Detta omfattar
dels sänkning av sjön Tämnaren genom uppgrävning av Tämnarån
jämte uppförande av en regleringsdamm, dels uppgrävning av ett utav sjöns
tillopp, benämnt Harboån. Arbetena med Tämnarån och regleringsdammen
är slutförda; däremot pågår arbetena med Harboån. Kostnaderna för vattenavledningsföretaget
beräknades vid statsunderstödets beviljande till 1 547 094
kronor, varav för Tämnarån 1 160 594 kronor. Den verkliga kostnaden har
för de på företaget redan utförda arbetena uppgått till 2 593 730 kronor.
Kostnaderna för företaget beräknas på grund härav komma att uppgå till
2 980 230 kronor.

Yrkande. Med anledning av en ansökning från styrelsen för ifrågavarande
sänkningsföretag om ytterligare statsbidrag till kostnaderna för företagets
utförande hemställer lantbriiksstyrelsen i skrivelse den 6 februari 1953, att
lantbruksnämnderna i Västmanlands och Uppsala län må medgivas att bevilja
lånegaranti jämlikt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen den
11 juni 1948 (nr 342) till delägare i Tämnarens sänkningsföretag och därvid
göra eftergift från kravet på säkerhet vid lån ej överstigande 3 000 kronor
ävensom vid lån å högre belopp, om det möter svårigheter för sökande
att ställa erforderlig säkerhet och nämnden finner sannolikt, att han kommer
att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Motiv. Lantbruksstyrelsen framhåller inledningsvis, att den vid företagets
utförande uppkomna kostnadsfördyringen föranletts dels av den under arbetena
inträffade allmänna prisstegringen, dels av vissa oförutsedda arbetssvårigheter.
Dessa svårigheter har berott på att berg förekommit i långt större
utsträckning än som förutsetts vid förslagets upprättande samt på att en betydande
mängd pinnmo varit till sådan grad svårarbetad, att den kunnat lösgöras
endast genom sprängning. Till merkostnaden har även medverkat de
speciella svårigheter, som varit en följd av att arbetena måst utföras under
en högvattenperiod.

Styrelsen upplyser härefter, att den med hänsyn till företagets betydelse
ur allmän synpunkt anser, att bidrag till merkostnaderna bör utgå efter samma
grunder, som tillämpades vid det ursprungliga bidragets beviljande, eller
med 50 procent av de verkliga kostnaderna. I anslutning härtill förklarar
styrelsen sig ämna bevilja företaget ytterligare bidrag från avdikningsanslaget
med 716 560 kronor. Beträffande möjligheterna till en höjning av de från
avdikningslånefonden beviljade lånen till delägarna i företaget erinrar sty 1

elsen om att enligt gällande bestämmelser sådana lån kan utgå med intill
70 procent av den utav lantbruksstyrelsen för varje särskild i företaget ingående
fastighet godkända batnaden. Denna har år 1948 av österbygdens vattendomstol
fastställts till ett sammanlagt värde av 1 130 258 kronor 87 öre.
Enär kronan för lån ur avdikningslånef onden äger förmånsrätt jämlikt
17 kap. 6 § handelsbalken i den fastighet, vilken lånet påförts, har det av
hänsyn till förutvarande inteckningshavares säkerhet icke ansetts tillåtet att
genom en — låt vara av övriga omständigheter befogad — höjning av den
vid sjnetörrättning eller av vattendomstol fastställda båtnaden möjliggöra en
förhöjning av lånebeloppen utöver nyssnämnda procenttal av den sålunda
fastställda batnaden. De av styrelsen beviljade lånen ur avdikningslånefonden
kan därför höjas endast obetydligt eller med tillhopa 15 490 kronor.

Det understöd, som på nu angivna grunder utgått eller kan utgå till företaget
ur avdikningsanslaget och avdikningslånefonden, uppgår således till

2 185 200 kronor. Av delägarna skall följaktligen därutöver tillskjutas
795 030 kronor. Enligt vad lantbruksstyrelsen uppger, har också redan åtgärder
vidtagits för att av delägarna nu utkräva ett belopp om sammanlagt
500 000 kronor. De enskilda delägarna i företaget är emellertid i ett stort
antal fall icke i stånd att uppbringa på dem belöpande andel i kostnaderna
utan att råka i ekonomiska svårigheter. Förhållandena inom det stora jordbruksområdet
runt Tämnaren har under de sista årtiondena varit ytterst
prövande för jordbrukarna och inträffade översvämningar har i många fall
undergrävt dessas ekonomi. Särskilda åtgärder är därför av nöden.

Enligt lantbruksstyrelsen bör den ytterligare hjälp, som sålunda är erforderlig,
lämpligast utgå såsom statlig lånegaranti enligt rationaliseringskungörelsen.
Härför gäller som villkor, att sökanden för lånet ställer säkerhet,
som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt’
Ett uppehållande av de krav på säkerhet, som i allmänhet gäller för bevil -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

jande av lånegaranti, kan emellertid på grund av de stora påfrestningar, som
många av de ifrågavarande jordbrukarna redan varit utsatta för genom översvämningar
och skördeskador, i nu förevarande fall lätt medföra, att hjälpen
icke blir effektiv. Med hänsyn härtill anser styrelsen, att en viss eftergift
i kraven på säkerhet torde vara erforderlig. Anspråken på säkerhet bör därför
jämställas med dem som gäller för stödlån till jordbrukare, vilka år 1952
tillfogats skördeskador. De bör med andra ord icke vara så höga, att de otillbörligt
försvårar långivning i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens
personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning
antaga, att han kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.

D. Höjning av lånen till vissa arbetarsmåbrukslåntagare i Torps kommun,

Västernorrlands län.

Gällande bestämmelser. Genom föreskrift i kungörelsen den It juni 1948
(nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
in. in. upphörde kungörelserna den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet och den 18 maj 1945 (nr 220) med
vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
att gälla från och med den 1 juli 1948, utom såvitt avsåge lån som beviljats
före sistnämnda dag. Vidare förordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 30
juni 1948, att arbetarsmåbrukslånefonden skulle överföras till riksbanken
samt att handhavandet och utbetalandet av lån till låneförmedlare för utlämnande
av arbetarsmåbrukslån, som beviljats före den 1 juli 1948, från och
med sistnämnda dag skulle ankomma på riksbankens huvudkontor.

Yrkande. I skrivelser den 2 november 1948 och den 11 oktober 1949 hemställer
kommunalnämnden i Torps kommun, Västernorrlands län, att kommunen
skall erhålla ett lån å 26 875 kronor för att möjliggöra förhöjning av
tio inom kommunen beviljade arbetarsmåbrukslån.

Motiv. Under april och maj 1948 upprättades ansökningshandlingar om
höjda lån till innehavarna av tio arbetarsmåbruk, som uppförts under åren
1935—1945, för att möjliggöra färdigställandet av småbruken. I framställning
den 27 maj 1948 föreslog kommunalnämnden, att kommunalfullmäktige
skulle hos dåvarande egnahemsstyrelsen ansöka om sådana lån till, såvitt
här är i fråga, ett belopp av tillhopa 26 875 kronor. Beslut härom fattades
den 14 juni 1948 och ansökningarna jämte övriga till ärendet hörande
handlingar inlämnades till egnahemsnämnden i Västernorrlands län i slutet
av sistnämnda månad. I skrivelse den 15 september samma år meddelade
emellertid lantbruksnämnden i länet, att ansökningarna inkommit så sent,
att de icke kunnat behandlas före den 1 juli 1948, då den för dylika lån gällande
låneformen upphörde att gälla. Enligt kommunens uppfattning borde
ärendet ha gått vidare till dåvarande egnahemsstyrelsen med tillstyrkan, alldenstund
handlingarna inkommit under tid, då den ifrågavarande författ -

31

Knngl. Maj:ts proposition nr 113.

ningen ännu var gällande. Om de bestämmelser, som gällde före den 1 juli
1948, fortfarande varit i kraft, hade lånet med säkerhet blivit beviljat. I hopp
om att låneförhöjningarna skulle beviljas, hade kommunen låtit vederbörande
låntagare utföra de arbeten, vartill förhöjningen begärts.

Yttranden. I remissutlåtande den 27 mars 1950 anför riksräkenskapsverket,
alt verket med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter icke
bar något att erinra emot att framställningen upptages till prövning, ehuru
ansökan om tillstånd att upptaga arbetarsmåbrukslån icke beviljats före den
1 juli 1948. Det synes emellertid med hänsyn till innebörden av det riksdagsbeslut,
som legat till grund för i ämnet gällande övergångsbestämmelser,
kunna ifrågasättas, om lånet kan beviljas utan att frågan härom underställes
riksdagen.

Lantbruksstyrelsen, som förut avstyrkt ansökningen, förklarar sig i remissutlåtande
den 25 januari 1952 med stöd av en utav lantbruksnämnden
verkställd utredning nu beredd att — därest för ändamålet erforderligt
statslånebelopp ställes till kommunens förfogande — till ett belopp av sammanlagt
17 875 kronor medgiva låneförhöjningar för sju av de ifrågavarande
låntagarna. Dessa förhöjningar bör beviljas jämlikt bestämmelserna i kungörelsen
den 18 maj 1945 (nr 220) med vissa bestämmelser angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet med däri gjorda ändringar enligt
kungörelsen den 11 april 1947 (nr 127).

Sedermera har kommunalnämnden i en den 29 december 1952 dagtecknad
framställning hemställt, att hos riksdagen måtte äskas ett anslag å 17 875
kronor för höjning av de sju lån, som avses i lantbruksstyrelsens sista utlåtande.

IV. Departementschefen.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har lantbruksstyrelsen
framlagt förslag om i flera avseenden genomgripande förändringar beträffande
medelsanvisningen in. in. under de nuvarande anslagen till bidrag till
jordbrukets rationalisering och kostnader för planeringskommittéer ävensom
under statens avdikningsanslag. Förslaget innebär i huvudsak, att dessa
anslag skall sammanslås till ett gemensamt anslag av förslagsanslags karaktär
samt att i samband därmed för varje budgetår skall fastställas en
bidragsram, angivande dels det högsta belopp, med vilket bidrag totalt må
årligen beviljas från anslaget, dels ock särskilt maximibelopp för varje
grupp av ändamål, som skall tillgodoses ur detsamma. Styrelsen har tillika
hemställt om bemyndigande att överskrida såväl den totala bidragsramen
som de särskilda maximibeloppen med vad som motsvarar summan av tidigare
beviljade bidrag, som återkallats under budgetåret. Beträffande avdikningsanslaget
har begärts dylikt bemyndigande redan för innevarande budgetår.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Styrelsens motivering för sitt förslag liksom även de invändningai däremot,
som gjorts av statskontoret och framför allt av riksräkenskapsverket,
har jag utförligt redogjort för i det föregående. För egen del vill jag
framhålla, att jag delar styrelsens uppfattning, att vissa fördelar skulle
vinnas, om förslaget genomfördes. Vad riksräkenskapsverket haft att erinra
synes mig emellertid vara av sådan vikt, att jag efter närmare överväganden
anser mig icke kunna tillstyrka framställningen. Enligt min mening bör alltså
ifrågavarande tre anslag jämväl i fortsättningen hållas atskilda och
vara konstruerade efter samma grunder som för närvarande. Sålunda bör
bland annat något generellt medgivande icke lämnas att överskrida den för
varje budgetår fastställda bidragsramen med belopp, som svarar mot under
samma år indragna, tidigare beviljade bidrag. Som styrelsen framhållit är
det emellertid önskvärt, att hänsyn på något sätt får tagas till de outnyttjade
bidragen, så att bidragsgivningen verkligen erhåller den omfattning,
som statsmakterna avsett. Detta syfte synes i huvudsak kunna nas pa så
sätt, att styrelsen i samband med sina anslagsäskanden anmäler i vilken utsträckning
bidrag indragits under det gångna budgetåret samt att det sålunda
återförda beloppet tages med i beräkningen vid fastställandet av bidragsramen
för det följande budgetaret. Jag torde fa aterkomma till denna
fråga, då den härnäst blir aktuell.

Lantbruksstyrelsen har vidare hemställt om vissa författningsändringar,
samtliga gällande kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.

Av ändringarna avser några att stimulera till omarronderingar för att
åstadkomma bättre indelning för rationellt jordbruk. I sadant syfte föreslås
till en början ett tillägg till 6 § i kungörelsen. Enligt detta författningsrum
i dess nuvarande lydelse skall styrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet
för den yttre rationaliseringen ha till uppgift att, där dylik rationalisering
erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter,
underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar genom sammanslagning
eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt
främja yttre rationalisering av icke bärkraftiga jordbruk. Tillägget skulle
innehålla, att lantbruksorganisationen — utöver vad nu är stadgat — skulle
verka för omarrondering, som erfordras för att ernå rationella brukningsförhållanden.
Verksamheten skulle följaktligen vidgas till att jämväl avse
omarrondering av bärkraftiga jordbruk.

Med anledning av denna styrelsens hemställan vill jag framhålla, att man
enligt min mening alltjämt bör hålla fast vid de tidigare fastställda riktlinjerna
för rationaliseringsverksamheten. Införandet av en bestämmelse med
den allmänna formulering, som styrelsen föreslagit, anser jag mig därför
icke kunna förorda. A andra sidan kan det otvivelaktigt förekomma fall,
då det är önskvärt, att vid omarronderingsåtgärder bärkraftiga jordbruk i
bidrags- och lånehänseende kan jämställas med icke bärkraftiga dylika.
Jag syftar härvid på exempelvis sådana situationer, då ett omarronderings -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

projekt som berör ett antal icke bärkraftiga jordbruk, för sitt genomförande
gor det nödvändigt att även ett eller annat bärkraftigt jordbruk innefattas
i projektet och fråga ej är om laga skifte eller ägoutbyte. Att rationalisenngsverksamheten
på dylikt sätt i viss mån utvidgas till att avse främjande
aven av bärkraftiga jordbruk, är enligt min mening önskvärt. Något
verkligt avsteg från nu gallande grundprinciper kan detta knappast sägas
innebara eftersom syftet i allt fall är att en rationaliseringsåtgärd skall
tomma till stand för att tillgodose icke bärkraftiga jordbruk. Om riksdagen
icke har nagot att erinra däremot, torde fördenskull i 6 § rationaliseringsvimgondsen
fa inforas ett tillägg, som gör en dylik utvidgning möjlig i
all da särskilda omständigheter föreligger. Ärenden rörande tillämpningen

av denna bestämmelse torde tills vidare böra underställas Kungl Mai ds
provning. ■*

Däremot är jag icke beredd att nu tillstyrka det av styrelsen i anslutning
till namnda författningsändring framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna
rörande statsbidragens storlek och ökade möjligheter till lånegaranti.
I avvaktan på resultatet av de pågående utredningarna rörande revision
av fastighetsbildningslagstiftningen och behovet av åtgärder för för
stärkning av ofullständiga jordbruk med skog torde nämligen de nuvarande
bestämmelserna böra tills vidare gälla.

I fråga om de i övrigt föreslagna ändringarna i rationaliseringskungöi
elsen har lantbruksstyrelsen enligt min mening anfört bärande skäl Ja«
bitrader darlor styrelsens hemställan i dessa delar. Med hänsyn till att svårigheter
kan uppstå for den, som ämnar förvärva mark för rationaliserin«s erf°rderli§

säkerhet för lån till förvärvet, bör sålunda
J. ) inf°r.aS bestämmelse, som gör det möjligt för lantbruksnämnderna
atl utan säkerhet eller mot kreditmässigt icke fullt tillfredsställande sådan
bevilja garanti for interimistiskt lån till sökande. En bestämmelse av i huvudsak
motsvarande innehåll finns redan i jordbruksegnahemskungörelsen
Lanet bor avse tiden intill dess sökanden efter sammanläggning av tillskotts

tecknhigssäkerhet.V ^ ^ ^ ***#" in Vidare

torde 27 § böra ändras på så sätt, att den däri angivna allmänna

foTöTll ^0001""T På Säk6rhet Kr avsl<rivn*nSs^ån höjes från
1 000 till 3 000kronor. Sasom lantbruksstyrelsen anfört är en höjning motiverad
redan pa grund av den forändring i penningvärdet, som inträffat sedan
den nuvarande gränsen fastställdes år 1948. Härtill kommer att en
avsevard förenkling av låneverksamheten skulle vinnas. Då erfarenheten

hitni “r Sfant ,missbruk av avskrivningslån, som föranlett uppsägning
11111 st o re ko in in 11 i mycket liten utsträckning, torde man icke behöva räk långTvningen

Jnmg€11 k°mmer ““ medföni någ°n Väsentli§t ökad ™k vid

Slutligen bor de i 32 § upptagna bestämmelserna angående skyldighet att
flagga drojsmålsränta vid återbetalning av avskrivningslån jämkas i vis
avseende. I namnda författningsrum stadgas, att dylik ränta skall utgå från

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 113.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

dagen för lånets utlämnande. Detta kan emellertid uppenbarligen vara en
oskäligt hård påföljd för den betalningsskyldige, nämligen om den omständighet,
som föranlett uppsägning av lånet, inträffat lång tid efter utbetalningen.
Med hänsyn härtill bör såsom lantbruksstyrelsen anfört den
jämkningen vidtagas, att det må ankomma på lantbruksnämnderna att vid
beslut om uppsägning av avskrivningslån i varje särskilt fall pröva, om
dröjsmålsränta skall utgå från dagen för lånets utlämnande.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar av och tillägg till rationaliseringskungörelsen,
vilka på grund härav blir erforderliga.

Jag övergår härefter till beräkningen av medelsbehovet under förevarande
anslag för nästa budgetår. Vad då först angår rationaliseringsanslaget är
detta för innevarande budgetår uppfört med 15 000 000 kronor. Vid bestämmandet
av anslaget förutsattes emellertid, att en reservation å 2 000 000
kronor skulle föreligga vid budgetårets ingång. Sammanlagt har salunda
17 000 000 kronor beräknats stå till förfogande för det löpande budgetåret.
Härav har 2 500 000 kronor avsetts för bidrag till yttre och 14 500 000 kronor
för bidrag till inre rationalisering. Enligt min mening bor anslagsramen
ävensom fördelningen bibehållas oförändrade för nästa budgetår. I likhet
med vad som nu gäller bör Kungl. Maj :t äga rätt att jämka fördelningen,
om förhållandena föranleder därtill. Likaså torde även ur nästa års anslag
av de medel, som beräknas för verksamheten för inre rationalisering, ett
belopp av intill 10 000 kronor få disponeras till kostnaderna for sadana
svneförrättningar, som omförmäles i 7 § lagen den 30 juni 1947 om uppsikt
å jordbruk. Vid utgången av det löpande budgetåret synes en reservation
å cirka 2 000 000 kronor komma att finnas å anslaget. Med hänsyn
härtill torde detta för nästa budgetår böra uppföras med ett oförändrat
belopp av (17 000 000 — 2 000 000 =) 15 000 000 kronor.

Anslaget till kostnader för planeringskommittéer bör enligt min mening
upptagas med oförändrat belopp för nästa budgetår och alltså uppföras med
250 000 kronor. I detta sammanhang torde jag få erinra om vad jordbruksutskottet
uttalade vid föregående års riksdag (uti. nr 1 s. 9), nämligen att
den översiktliga planeringsverksamheten i fortsättningen skall bedrivas i
huvudsak endast i den omfattning, som påkallas av mera aktuella rationaliseringsbehov.
Med hänsyn härtill bör verksamheten för översiktlig planering
huvudsakligen inriktas på specialutredning samt inventering och kartläggning
av rådande förhållanden. Bidrag till sådana kostnader for översiktlig
planering enligt byggnadslagen, vartill statsbidrag avses skola erhållas
i annan ordning (jfr SFS nr 411/1948), bör givetvis icke utbetalas
från förevarande anslag. Detta hindrar emellertid icke, att anslaget disponeras
för undersökningar av allmän betydelse för viss bygd. Såsom exempel
härpå kan nämnas ett aktuellt behov av dylika undersökningar i anledning
av Klarälvens erosion. , t

Vad härefter angår avdikningsanslaget har lantbruksstyrelsen föreslagit

35

Kungl. Maj:ts proposition nr it 3.

en höjning av bidragsramen från 3 000 000 till 4 000 000 kronor. Även jag
anser, att det i och för sig skulle vara önskvärt, om en sådan höjning kunde
genomföras. Därigenom skulle ansökningarna om bidrag kunna avgöras i
en något raskare takt än vad hittills varit möjligt, vilket måste anses vara
ett angeläget önskemål med hänsyn till att torrläggningsverksamheten är ett
viktigt led i rationaliseringssträvandena. I nuvarande läge anser jag mig
dock icke kunna förorda en sådan höjning. Enligt min mening bör bidragstilldelningen
sålunda även under nästa budgetår bestämmas till ett belopp
av högst 3 000 000 kronor. Då kostnaderna för utbetalande av bidrag under
samma år torde kunna uppskattas till oförändrat 4 000 000 kronor, bör anslaget
uppföras med sistnämnda belopp.

I likhet med vad som nu gäller torde Kungl. Maj :t böra äga att — inom
ramen för den för varje budgetår medgivna bidragstilldelningen — av avdikningsanslaget
disponera visst belopp för bidrag till undersökningar rörande
äldre torrläggningsföretag samt för åtgärder, ägnade att gagna torrläggningsverksamheten
i dess helhet. För innevarande budgetår har beloppet
fastställts till 20 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har emellertid hemställt,
att det för nästa budgetår skall höjas till 40 000 kronor. Häremot har jag
icke nagot att eiinra. Ur anslaget torde även, i likhet med vad nu gäller,
böra få utgå erforderliga medel till kostnaderna för den pågående utredningen
rörande torrläggning av vissa marker vid Hjälmaren och i Kvismaredalen.

Vid bifall till vad jag nu förordat beträffande avdikningsanslaget torde
den summa, intill vilken lån under nästa budgetår må beviljas från avdikningslånefonden,
böra bestämmas till högst 4 000 000 kronor. Vid en utlåning
av denna storlek synes, såsom lantbruksstyrelsen anfört, något kapitaltillskott
icke behöva tillföras fonden för sagda budgetår.

Till sist torde jag få behandla de särskilda framställningar, som anmälts
i förevarande sammanhang.

Med hänsyn till att dagarvodet till kommittéledamot, som avses i 4 § 1)
kommittékungörelsen den 28 juni 1946, numera höjts från åtta till tio kronor
synes det skäligt, att arvodet till sådan verkställande ledamot av planeringskommitté,
som icke tillhör lantbruksnämnd, höjes i motsvarande
män. Jag tillstyrker därför den av styrelsen gjorda framställningen i ämnet.
Arvodeshöjningen torde emellertid icke böra träda i kraft förrän från och
med nästa budgetår.

Beträffande framställningen om ytterligare statsbidrag till syneförrättning
rörande reglering av Övre och Nedre Olandsån i Stockholms och Uppsala
län framgår av utredningen i ärendet, att kostnaderna för ifrågavarande
förrättning beräknas komma att uppgå till avsevärt högre belopp än som
från början förutsatts. De totala utredninigskostnaderna, vilka år 1940 uppskattades
till 90 000 kronor, väntas sålunda stiga till ej mindre än bortåt
150 000 kronor. Anledningarna härtill är flera. Främst synes kostnadsökningen
bero på att förrättningen visat sig vara av betydligt större omfatt -

36

Kiirtgl. Maj.ts proposition nr 113.

ning än man haft anledning antaga vid de ursprungliga beräkningarna. Vidare
har den under förrättningens gång inträdda höjningen av arbetslönerna
medverkat till kostnadsstegringen. Med hänsyn; till dessa omständigheter
och till vad i övrigt upplysts i ärendet vill jag — trots att de totala utredningskostnaderna
ännu icke kan definitivt angivas förorda, att ytterligare
bidrag nu må utgå för ifrågavarande förrättning. Jag förutsätter
emellertid därvid, att frågan om ytterligare medel för ändamålet kommer
att upptagas utan dröjsmål, därest det visar sig att behov därav föreligger.
Mot det av lantbruksstyrelsen nu föreslagna beloppet, 45 940 kronor, synes
icke vara något att erinra. Beloppet bör bestridas ur avdikningsanslaget och
inräknas i den summa, som enligt riksdagens medgivande må för varje åi
beviljas i statsbidrag från anslaget. Såsom styrelsen anfört torde någon
säkerhet för bidraget icke vara erforderlig.

Liksom nyssnämnda syneförrättning har även det i Tdnm arens sankningsföretag
år 1946 ingående vattenavledningsföretaget visat sig komma
att draga betydligt högre kostnader än som förutsetts. Medan kostnaderna
för detta vid beviljandet av statsunderstöd år 1950 beräknades till i runt tal
1 550 000 kronor, uppskattar lantbruksstyrelsen dem numera till nära
3 000 000 kronor. Även i detta fall är en av anledningarna till fördyringen
att söka i den allmänna prisstegringen. I övrigt beror kostnadsökningen på
oförutsedda arbetssvårigheter. Bland annat har sålunda berg förekommit i
långt större utsträckning än som väntats, varjämte arbetena måst utföras
under en högvattensperiod.

Av nyssnämnda belopp å 3 000 000 kronor har utgått eller kan beviljas
sammanlagt omkring 2 200 000 kronor i bidrag eller lån från avdikningsanslaget,
respektive avdikningslånefonden. Detta innebär, att delägarna i
företaget har att själva tillskjuta icke mindre än cirka 800 000 kronor. Som
bekant har förhållandena inom den trakt, varom här är fråga, under de senaste
årtiondena varit ytterst prövande för jordbrukarna på grund av översvämningar
och skördeskador. Många av delägarna i företaget har därför
redan en svag ekonomisk ställning. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit
torde det fördenskull för ett antal delägare icke vara möjligt att uppbringa
medel till sina andelar av kostnaderna utan att råka i ekonomiska svårigheter.
Under sådana omständigheter delar jag styrelsens uppfattning, att
särskild hjälp är av nöden.

För sin del har lantbruksstyrelsen ansett, att denna hjälp bör fa formen
av statlig lånegaranti enligt rationaliseringskungörelsen. Detta finner även
jag vara en lämplig utväg. Jag anser vidare liksom styrelsen, att en viss
eftergift i de i sagda kungörelse föreskrivna kraven på säkerhet för beviljande
av dylik garanti bör göras möjlig, om den ifrågasatta hjälpen skall
bil tillräckligt effektiv. I enlighet med vad styrelsen föreslagit torde sålunda
icke böra ställas högre krav än som gäller för stödlån åt jordbrukare, vilka
år 1952 tillfogats skördeskador. Detta innebär, att vederbörande lantbruksnämnd
bör få rätt att eftergiva det i rationaliseringskungörelsen stadgade

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kravet på säkerhet i sådan mån, att långivningen icke otillbörligt försvåras
i fall, då det med hänsyn till lånesökandens personliga egenskaper och förhållanden
i övrigt finns anledning antaga, att han kommer att fullgöra sin
betalningsskyldighet. Jag vill emellertid framhålla, att sådan eftergift enligt
min mening bör förekomma endast då trängande behov därav föreligger,
ävensom att i regel inteckningssäkerhet bör avfordras lånesökanden,
även om denna icke kan anses ha något större aktuellt värde. Vidare vill
jag understryka, att det förordade bemyndigandet bör bedömas med hänsyn
till de särskilda förhållandena beträffande ifrågavarande företag. Någon
prcjudicerande betydelse bör därför icke tilläggas mitt ställningstagande
på denna punkt.

Till de stödåtgärder, jag nu förordat beträffande delägarna i förevarande
sänkningsföretag, torde riksdagens medgivande böra inhämtas.

Vad slutligen angår framställningen från kommunalnämnden i Torps
kommun ansluter jag mig till vad lantbruksstyrelsen anfört i sitt den 25
januari 1952 avgivna yttrande i ärendet. Jag hemställer alltså, att medel
skall ställas till förfogande för förhöjning av lånen till de sju låntagare, som
omförmäles i nämnda yttrande. Härför erfordras tillhopa 17 875 kronor. Det
synes lämpligast, att beloppet får utgå från arbetarsmåbrukslånefonden.
Denna är visserligen numera under avveckling, men enligt vad jag inhämtat
innestår alltjämt betydande belopp å densamma. Därest riksdagen icke har
något att erinra däremot, torde sålunda för ändamålet få disponeras ett belopp
av nyssnämnda storlek från sagda fond. Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit
torde vid beviljandet av låneförhöjningarna böra tillämpas bestämmelserna
i kungörelsen den 18 maj 1945 (nr 220) med vissa bestämmelser angående
statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet med däri sedermera
gjorda ändringar.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) å riksstaten för budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer
ett förslagsanslag av 250 000 kronor;

b) till Bidrag Ull jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor;

c) till Grundförbättringar: Statens avdilcningsanslag ett
förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

2) medgiva, att under budgetåret 1953/54 må beviljas

a) statsbidrag från statens avdilcningsanslag å tillhopa
högst 3 000 000 kronor;

b) lån från statens avdikningslånefond å tillhopa högst
4 000 000 kronor;

3) medgiva, att delägare i Tämnarens sänkningsföretag år
1946 må beviljas lånegaranti jämlikt bestämmelserna i kun -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

görelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd
till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in. samt att
därvid viss eftergift må göras från föreskrivet krav på säkerhet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell.

537212. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag