Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m.; given Stockholms
slott den 20 februari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) uppbördsförordning;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den
6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

4) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den
6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr 691)
om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan; 8)

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 juni
1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;

9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;

12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

16) förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945
(nr 903) om altdebitering av tingshusmedel;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen; 18)

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den 17
december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring
i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.;

19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 30 april
1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning;

20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 21)

förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den
31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
samt

22) förordning om särskild sjömansskatt;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen denna dag hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall göras
å inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning under
kortare tid än en vecka). Fysisk person skall dock verkställa sådant avdrag
endast om det utbetalade lönebeloppet utgör utgift i rörelse. Centrala uppbördsnämnden
skall äga medgiva befrielse från avdragsskyldighet vid korttidsanställning,
där så av särskilda skäl finnes påkallat. Vid lägre dagsinkomst
än 10 kronor skall avdrag ej göras. Avdragets storlek skall beräknas
enligt en i de vanliga skattetabellerna intagen avdelning för skatt å dagsinkomst.
Samtliga tabeller skall utvisa samma avdrag vid korttidsanställning;
avdragen skall grundas på en genomsnittlig kommunal utdebitering och
någon differentiering med hänsyn till ortsgrupp eller civilstånd skall i dessa
fall ej göras. Om debetsedel å preliminär skatt eller därvid fogat skattekort
ej företetts för arbetsgivaren, skall avdrag göras med 25 procent av lönebeloppet.

Ett av uppbördssakkunniga framlagt förslag om skatteavdrag å bisysslor
föreslås för närvarande ej skola genomföras.

Skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt föreslås
upphävd. Skatteavdrag för kvarstående skatt skall endast verkställas i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

om skattskyldiga som erlägger preliminär A-skatt. Preliminär B-skatt förutsättes
skola framdeles användas i väsentligt mindre omfattning än för närvarande,
såvitt gäller skattskyldiga med inkomst av tjänst. Den preliminära
C-skatten anses böra avskaffas. I fråga om arbetstagare med biinkomster
eller beskattningsbar förmögenhet skall lokal skattemyndighet äga föreskriva
att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än i skattetabell angives
(preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag).

Bland annat för att underlätta debiteringsarbetet föreslås vissa ändringar
beträffande beräkningen av folkpensionsavgifter för äkta makar samt beträffande
förutsättningarna för skyldighet att erlägga pensionsavgift.

Även i övrigt föreslås ändringar i syfte att förenkla debiteringsarbetet.
Preliminär B-skatt skall sålunda som regel debiteras med samma belopp som
den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Vidare förordas
bland annat att all debitering sker utan öretal.

Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt anses böra utvidgas.
Skattskyldig bör sålunda under vissa förutsättningar kunna erhålla
anstånd, om han anfört besvär över påförd taxering. Vidare bör anstånd kunna
medgivas vid feldebitering, m. m.

Beträffande uppbörd och redovisning av skatt föreslås bl. a. att »respitavgiften»
skall maximeras till 100 kronor och att förskottsinbetalning av
skatt med skatteanvisning skall kunna ske även å annan tid än under uppbördstermin.
Vidare skall, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse, arbetsgivare
med minst 100 arbetstagare få tillämpa en summarisk redovisningsmetod
beträffande preliminär skatt.

1 il 1 det s- l4- centrala skattekontot inbetalt belopp, som på grund av bristande
identifieringsuppgifter ej kunnat tillgodoföras skattskyldig, överföres
enligt gällande bestämmelser till skattereklamationskontot vid länsstyrelsen
i Stockholms län. I propositionen föreslås att sådant belopp, som där
innestår ännu sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen
gjordes, skall tillfalla statsverket.

I propositionen förutskickas att bestämmelser i administrativ ordning
troligen kommer att utfärdas rörande ändrade bestämmelser om återbetalning
av överskjutande preliminär skatt. Vid debetsedeln skall sålunda i normalfallen
fogas ett särskilt återbetalningskort, som möjliggör för den skattskyldige
att å postanstalt omedelbart lyfta det honom tillkommande skattebeloppet.
Slutlig ställning till detta förslag kan emellertid icke tagas förrän
vissa frågor av mer komplicerad teknisk natur ytterligare övervägts. Befinnes
dessa svårigheter kunna övervinnas, skulle den nya återbetalningsmetoden
tillämpas om möjligt redan under år 1954.

Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkställer
skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål skall
ett särskilt arbetsgivareregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande
antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid konstatera,
huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden.

Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid återställande
av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den innehållna
skatten, m. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid anställningens
slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebelopp.

Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl därtill
föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga respit-
och restavgift.

En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt
skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna
beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att omfatta
även fängelse i högst sex månader.

I propositionen har även upptagits frågan om beskattningen m. m. av sjömän.
Med hänsyn till de erinringar, som vid remissbehandlingen riktats mot
sjömansskatteutredningens förslag till lag om sjömansskatt m. m., anses något
förslag icke nu kunna framläggas om en definitiv sjömansskatt. I stället
förordas att frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjöman skall
tills vidare lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings-
och uppbördssystem. I sådant hänseende föreslås bland annat
att skatteavdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, skall
verkställas endast om arbetstagaren begär att så skall ske samt att avdrag
för preliminär skatt på sådant fartyg skall göras med 20 procent av inkomsten,
därest debetsedel å preliminär skatt eller skattekort icke överlämnats.
Vidare skall åtgärder vidtagas för att deklarationsblanketter skall finnas
tillgängliga för sjömännen under deklarationstiden å svenska fartyg samt å
svenska konsulat och sjömanshus i utlandet. Deklarationerna skall kunna avlämnas
å fartygen och genom rederiernas försorg befordras till hemlandet.
Vidare förordas att på fartyg av förut angivna storlek en särskild statlig inkomstskatt
skall av sjöman, som eljest icke är skattskyldig här i riket, erläggas
genom skatteavdrag med 15 procent av den kontanta lönen, såvida
icke sjömannen visar att han är skyldig att betala skatt för inkomsten till
annat land.

Slutligen föreslås ändrade regler rörande utbetalning till kommunerna av
dem tillkommande skattemedel av innebörd att utbetalningarna skall ske vid
sex tillfällen under året i stället för som nu vid fyra. Dessa tillfällen förlägges
i anslutning till uppbördsterminerna.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den
1 januari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

uppbördslörordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,
pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter
som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å
förskott för avlösning av frälseräntor.

Kung). Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva
att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan
avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats
skall, där icke annat angivits, vad i denna förordning stadgas angående
skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften
avses.

2 §•

/ mom. Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen
om statlig inkomstskatt, förordningen om statlig förmögenhetsskatt
eller taxeringsförordningen, begagnas i denna förordning, hava de,
såvida ej annat angives eller av sammanhanget framgår, samma innebörd
som i nämnda författningar.

2 mom. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av
sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,
som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november
under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda olycksfallsförsäkringsavgifter; preliminär

skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning å slutlig
skatt;

kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt
avräknats från slutlig skatt;

tillkommande skatt: dels utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras
på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,
som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda efter den
20 november under taxeringsåret, dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter,
som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, dels skatt
som påföres på grund av eftertaxering, dels ock skatt som utöver tidigare
påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering;

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med februari
månad nästföljande år;

landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat, som
enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;

stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt

lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad kronokamrerare.

3 §•

1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen
året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så
nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel.

2 mom. Preliminär skatt utgår såsom preliminär A-skatt eller preliminär
B-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall med de undantag, som framgår av vad nedan
i detta moment och i 10 § sägs, i den skattskyldiges hemortskommun
för inkomståret utgöras för sådan inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis
utgår i penningar och vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga
arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst.
För inkomst av sådan huvudsaklig arbetsanställning hos fysisk person eller
dödsbo, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock preliminär
A-skatt erläggas endast om vad som utbetalats utgör utgift i en
av arbetsgivaren bedriven rörelse.

Med tjänst likställes i denna förordning rätt till pension, livränta, som
utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes
än på grund av försäkring, ersättning, som i annan form än livränta utgår
på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,
samt undantagsförmåner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan
därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 §
kommunalskattelagen är berättigad till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå med belopp som angives i skattetabell, varom
i 4 § förmäles, eller med den procent av inkomsten, varom i 7 § och
40 § andra stycket sägs. I särskilda fall må lokal skattemyndighet föreskriva
annan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av
inkomsten eller å inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall
utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.

Beträffande den som jämte ovan avsedd inkomst av tjänst åtnjuter annan
inkomst eller är skattskyldig för förmögenhet må lokal skattemyndighet,
då särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva att preliminär A-skatt
skall erläggas jämväl för sistnämnda inkomst eller för förmögenheten. Därvid
skall den skattskyldiges preliminära skatt beräknas antingen till viss
procent av den huvudsakliga inkomsten av tjänst eller enligt skattetabell
å nämnda inkomst ökad med visst belopp eller ock utgå med visst belopp
utöver vad i skattetabellen angives för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.

Är i fall varom i föregående stycke sägs inkomsten vid sidan av den huvudsakliga
inkomsten av tjänst betydande i förhållande till denna eller föreligga
eljest särskilda omständigheter, må lokal skattemyndighet föreskriva,
att preliminär B-skatt skall erläggas i stället för preliminär A-skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2. Preliminär B-skalt skall i hemortskommunen för inkomståret utgöras
av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för
inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet.
I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt
erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig avyttring
av fastighet. Preliminär B-skatt skall utgå enligt särskild debitering.

3 mom. Kungl. Maj:t må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå jämväl
för annan inkomst än sådan som i 2 mom. under 1 första och andra
styckena sägs.

(Se vidare anvisningarna.)

Preliminär A-skatt.

4 §•

1 mom. Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då inkomst
av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara
kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod
och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt
utgå med belopp som angivas i skattetabeller. Riksskattenämnden fastställer
för varje inkomstår sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller
den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen att

inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som
i tabellen angives, ej heller för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels ock, såvitt angår taxeringen till statlig inkomstskatt,
för kommunala utskylder med belopp, motsvarande för skattekrona
och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, understigande
ettusentvåhundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst understigande
tjugu kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola angivas i
helt antal kronor.

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan har
en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än under
1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger
(ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan
barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall
hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt eljest
till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare
som under 2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna hos sig anställd, skall,
om han har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
likställas med gift manlig inkomsttagare som under 2) avses.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras
till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka,
frånskild eller hemskild.

3 mom. För envar för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen använd
ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära
skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning
av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, samt
att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela
krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden fastställas för varje
inkomstår.

4 mom. I skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild kolumn, vari
angives det belopp varmed preliminär A-skatt skall beräknas å inkomst för
dag av sådan anställning som är avsedd vara kortare tid än en vecka. För
samtliga skattetabeller skola enahanda belopp angivas i den särskilda kolumnen
att tillämpas oberoende av arbetstagarens civilstånd och annan i
2 mom. angiven omständighet. Skattebeloppen skola beräknas på grundval
av beräknelig genomsnittlig sysselsättning under året och av den utdebitering
till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt
med tillämpning av det ortsavdrag, som riksskattenämnden för varje år bestämmer.
Den särskilda skattekolumnen skall avse en lägsta dagsinkomst av
tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i tillämpliga delar
gälla vid skattebeloppens beräkning.

5 §•

Vid beräkning av preliminär A-skatt enligt skattetabell skall för envar
skattskyldig tillämpas den tabell, som dels avser den ortsgrupp till vilken
den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives för
inkomståret och dels avser en sammanlagd utdebitering till kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel, vilken för skattekrona och
skatteöre är lika med det belopp, som för nämnda kommun eller kommundel
bestämts till utdebitering för inkomståret. Ingår i sistnämnda utdebitering
öretal, uppgående till högst femtio, användes den tabell, som avser närmast
lägre utdebitering. Därest i utdebiteringen ingår öretal, överstigande
femtio, tillämpas den tabell som avser närmast högre utdebitering. Att å
inkomst av arbetsanställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,
preliminär A-skatt dock kan beräknas enligt vilken som helst för inkomståret
upprättad skattetabell, framgår av bestämmelserna i 4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där icke
i nästfoljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2
mom. omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid
skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn icke avses barn,
som före nyssnämnda tidpunkt fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för
skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att
ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

går frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 35 § sista stycket översändes
till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd
grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,
att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den
1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.

6 §•

Preliminär A-skatt enligt skattetabell utgår vid varje tillfälle, då inkomst
uppbäres, med det belopp som i vederbörlig tabell i tillämplig kolumn angives
för det inkomstbelopp och den tidsperiod, varom fråga är.

Beträffande inkomst av anställning varom i 4 § 4 mom. förmäles skall,
därest vid ett tillfälle inkomst uppbäres som intjänats under flera dagar, den
preliminära A-skatten beräknas på grundval av inkomsten under varje ifrågakommande
dag och med tillämpning av skattetabellens kolumn för da<*sinkomst.
°

Är anställningen annan än sådan, varom i 4 § 4 mom. sägs, skall gälla att,
därest inkomsten avser annan tidsperiod än som är i skattetabellen upptagen,
föi st uträknas huru mycket av inkomsten som belöper på en i tabellen upptagen
tidsperiod av minst en veckas längd. Skatten beräknas därefter med utgångspunkt
från det skattebelopp, som skulle utgå för sådan del av inkomsten,
och efter förhållandet mellan, å ena sidan, längden av den tidsperiod
den uppburna inkomsten avser och, å andra sidan, den i tabellen angivna
tidsperiodens längd. Ingår härvid i skattebelopp öretal, skall beloppet avrundas
till närmast lägre hela krontal. Uppbäres vid anställning varom nu är
fråga inkomst för kortare tidsperiod än en vecka, skall preliminär skatt icke
utgå mer än en gång i veckan. Därvid skola de under samma vecka uppburna
inkomstbeloppen sammanräknas och anses på en gång utbetalda.

7 §•

Då inkomst av tjänst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres
vid regelbundet återkommande tillfällen skall preliminär A-skatt, därest
annat icke föreskrivits, utgå med tjugufem procent av inkomsten och i
förekommande fall avrundas till närmast lägre hela krontal.

Här avsedd skatt skall icke utgå å lägre belopp än tio kronor.

I första stycket omnämnd procentsats skall angivas i skattetabellerna.

8 §•

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån i form av kost
och bostad eller endera av dessa förmåner, skall preliminär A-skatt beräknas
efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda värde.

Riksskattenämnden fastställer de värden, som i första stycket angivna naturaförmåner
skola anses äga inom olika delar av riket vid tillämpning av
denna förordning. Nämnda värden skola angivas i skattetabellerna.

9 §•

Äger skattskyldig på grund av arbetsavtal uppbära, förutom kontant inkomst
av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspenningar
eller dylikt, och är ersättningens belopp för arbetsgivaren känt eller
är ersättningen av natur att kunna av honom till beloppet uppskattas, skall
vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas jämväl ifrågavarande
ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal
tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning,
som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke ersättningen
väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt
för kostnadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension enligt lagen om folkpensionering;

b) bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn;

c) bidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;

d) familjebidrag enligt familj ebidragsförordningen den 29 mars 1946 eller
enligt förordningen den 29 juni 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl.,
vilka drabbats av kroppsskada;

e) kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

f) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. in.;
eller

g) sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 500 kronor för år.

Preliminär A-skatt skall vidare icke utgå å ersättning, som utbetalas till
person, vilken är i konkurs.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige erlägger för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband
med tjänst, dels ock avgifter, som den skattskyldige i samband med
tjänsten erlägger för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom
försäkring.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av
tjänst än ovan sagts må hänsyn tagas vid beräkning av preliminär A-skatt
allenast där den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden förklarat att
så må ske.

12 §.

I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall
preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten belöpande statlig
inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t
fastställda grunder.

Preliminär B-skatt.

13 §.

Preliminär B-skatt skall, där nedan icke annorledes stadgas eller särskilda
omständigheter ej till annat föranleda, utgå med belopp motsvarande den
slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, till
den del sistnämnda skatt avser annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller sådan i denna förordning icke omnämnd skatt eller avgift, vilken påförts
jämlikt bestämmelse i annan författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Har skattskyldig enligt den årliga taxeringen året näst före inkomståret icke
påförts slutlig skatt i den kommun där den preliminära B-skatten skall debiteras,
men kan han antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst,
för vilken skattskyldighet där föreligger, skall preliminär B-skatt
beräknas med ledning av särskild taxering till sådan skatt (preliminär taxering).
Äger nu nämnd skattskyldig förmögenhet, för vilken skattskyldighet
till statlig förmögenhetsskatt föreligger, skall preliminär B-skatt även för
förmögenheten beräknas med ledning av sådan taxering.

Preliminär B-skatt skall jämväl beräknas med ledning av preliminär taxering,
därest det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året
näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst
kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen
året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst,
dock minst sexhundra kronor. Preliminär B-skatt må beräknas på
grundval av preliminär taxering även i annat fall än nyss är sagt, därest särskilda
omständigheter därtill föranleda. Sådana omständigheter kunna föreligga
exempelvis då fråga är om nedsatt skatteförmåga eller om mer betydande
skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slutlig
skatt.

14 §.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas
komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att
preliminär B-skatt, som beräknas på sätt i 13 § första stycket sägs, skall för
riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga
beräknas till viss del av där omnämnd slutlig skatt.

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar inkomst och beskattningsbar
förmögenhet beräknas i enlighet med bestämmelserna i förordningen
om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig
förmögenhetsskatt. Dock skall iakttagas, att vid bestämmande av beskattningsbar
inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels till den ortsgrupp,
vartill den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives
för inkomståret, dels ock, där icke i andra stycket annorlunda stadgas,
till den skattskyldiges civilstånd den 1 november året näst före inkomståret
samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av
honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid skall iakttagas
att med barn icke avses barn, som före nyssnämnda tidpunkt fyllt fem Vid

preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas komma
att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt,
vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förehgger,
till förhållandena vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes. Härvid
skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1 november året
näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november
under inkomståret.

16 §.

Preliminär taxering åsättes med ledning av deklaration (preliminär självdeklaration).
Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan uppgift
eller upplysning. *

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17 §.

1 mom. Skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt för inkomst,
är pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration:

1) därest han under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst
i den kommun inom vilken sådan skatt skall erläggas;

2) därest i vederbörande kommun hans vid årlig taxering året näst efter
inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst, såvitt
senast den 1 december året näst före inkomståret kan bedömas, kommer
att överstiga motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst
före inkomståret i kommunen med minst en femtedel av sistnämnda inkomst,
dock minst sexhundra kronor; samt

3) därest skattskyldig året näst före inkomståret haft att erlägga preliminär
A-skatt.

2 mom. Skattskyldig må i andra fall än i 1 mom. sägs avgiva preliminär
självdeklaration, därest han så finner erforderligt.

18 §.

Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden
fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 1 mom. skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige
då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, för
vilken skattskyldighet föreligger, senast fjorton dagar efter det han vunnit
sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 2 mom. skall avlämnas senast
den 1 december året näst före inkomståret.

Preliminär självdeklaration skall avlämnas till den lokala skattemyndighet,
som har att debitera skatt enligt vad i 22 § sägs.

19 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare, försäkringsbolag
eller understödsförening skyldig att, arbetsgivaren beträffande namngiven,
hos honom anställd person och bolaget eller föreningen beträffande
namngiven person, till vilken utgives pension, livränta eller annan skattepliktig
ersättning, lämna uppgift å löneförmån, pension, livränta eller annan
ersättning, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under
inkomståret.

20 §.

Finnes anledning antaga, att skattskyldig enligt 17 § 1 mom. varit skyldig
att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration, men har han icke
avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller befinnes avgiven
deklaration ofullständig, äger den lokala skattemyndigheten anmana den
skattskyldige att avgiva dylik deklaration eller att fullständiga den avgivna
deklarationen.

21 §.

Anmaning jämlikt 19 eller 20 § skall innehålla dels föreläggande för den
anmanade att till den lokala skattemyndigheten avlämna deklaration eller
annan uppgift inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
efter delfåendet, dels ock underrättelse om påföljd som underlåtenhet
att hörsamma anmaningen kan medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.

22 §.

Det ankommer på lokal skattemyndighet:

att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som
för inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområde;

att debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för inkomståret
utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde; att

debitera slutlig och kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och i 1 § omförmälda annuiteter samt tillkommande skatt för skattskyldiga,
som åsatts taxering eller äro skattskyldiga för fastighet i kommun
inom myndighetens tjänstgöringsområde; samt

att utfärda debetsedel, varom i 33 § förmäles.

23 §.

Skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex och infalla under tiden
från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, september,
november och januari; dock att uppbörd icke förrättas å sön- eller
helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss angivna regel börja
å sön- eller helgdag, skall uppbördsterminen i stället taga sin början å
nästtöljande vardag, därvid slutdagen i motsvarande mån förskjutes.

Riksskattenämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter
generalpoststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under
viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

24 §.

1 mom. I fråga om preliminär A-skatt skall bestämmas den skattetabell
och kolumn i tabellen, som jämlikt 4 § 2 mom. och 5 § skola tillämpas, eller,
i förekommande fall, den särskilda beräkningsgrund efter vilken skatten
skall utgå enligt den lokala skattemyndighetens beslut.

2 mom. Preliminär A-skatt, som innehållits genom skatteavdrag varom
i 39 eller 40 § förmäles, skall förfalla till betalning under den uppbördstermin,
som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skatteavdraget
verkställts.

25 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering
skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering,
därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår
före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det, under vilket
han fyllt sextiofem år;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal avgrundbeloppet,
som bestämts för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas
med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret
bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,
landsting och tingslag.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

26 §.

Preliminär B-skatt skall debiteras i en gemensam post, därvid skattebeloppet
avrundas till det närmast lägre hela krontal, vilket utan att öretal
uppkommer är jämnt delbart med antalet av de uppbördsterminer varunder
skatten skall förfalla till betalning. Preliminär skatt, som icke uppgår
till sextio kronor, skall icke påföras.

Preliminär B-skatt skall förfalla till betalning med lika belopp under
envar uppbördstermin under uppbördsåret eller, vid debitering under inkomståret,
under envar av de återstående uppbördsterminerna under uppbördsåret.

27 §.

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas
mot ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan
utdebitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten,
den kommunala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som
bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras
i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio
avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig gottskrivas:

1) debiterad preliminär B-skatt;

2) sådan preliminär A-skatt, som den skattskyldiges arbetsgivare i strid
mot bestämmelserna nedan i denna förordning underlåtit att innehålla genom
skatteavdrag och som till följd härav av lokal skattemyndighet fastställts
till betalning; samt

3) annan än under 1) och 2) avsedd preliminär skatt, som av den skattskyldige
erlagts.

3 mom. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som
enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med fem procent, för en beräknad tid av ett år,
å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till
närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp,
ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller olycksfallsförsäkringsavgift, ej heller skall i
den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld
preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vad i denna förordning stadgas angående kvarstående skatt skall, där
icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.

28 §.

Kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, skall icke erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kvarstående skatt skall förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under den första
uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger femtio kronor, med lika belopp under vardera
av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår,
dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas
till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla
under den förra terminen.

29 §.

Vid debitering av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda
annuiteter skall iakttagas :

att fastighetsskatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona
och skatteöre, som gäller i fråga om slutlig skatt, påförd på grund
av taxering under taxeringsåret;

att fastighetsskatten påföres i en gemensam post, därvid iakttages att
skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal
avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som
årligen bestämmes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat; samt

att annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter,
summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.

30 §.

Fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och annuiteter, varom i 1 § sägs, skola
förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under uppbördsterminen
i september månad under taxeringsåret;

om skattens belopp överstiger femtio men ej etthundra kronor, under
nämnda uppbördstermin och uppbördsterminen i november månad under
taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger etthundra kronor, under nyss angivna två
uppbördsterminer samt uppbördsterminen i januari månad året näst efter
taxeringsåret.

Skall skatten förfalla till betalning under mer än en termin, skall den
fördelas med lika belopp på terminerna. Belopp som belöper å annan termin
än den i september månad skall dock avrundas till närmast lägre hela antal
kronor, därvid återstoden skall förfalla till betalning under sistnämnda
termin.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som
gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogsvårdsavgifter,
dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall iakttagas
vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat.

1 illkommande skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin
eller uppbördsterminer, som lokal skattemyndighet bestämmer, dock högst
under sex på varandra följande uppbördsterminer. Därvid bör skatten i regel
fördelas på samma antal uppbördsterminer och efter samma grunder
som i 28 och 30 §§ sägs.

32 §.

För envar skattskyldig skall uppläggas särskilt uppbördskort. Närmare
föreskrifter härom samt rörande debitering av skatt å sådant kort eller i
debiteringslängd, in. m. meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

33 §.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel, särskild för preliminär skatt,
för slutlig skatt, för fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda
annuiteter samt för tillkommande skatt. Debetsedel skall upptaga å uppbördskortet
eller i debiteringslängden angivna uppgifter. Vid debetsedel skola
vara fogade skatteanvisningar, avsedda för inbetalning av skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär skatt, skall därjämte vara fogat skattefri,
upptagande å debetsedeln angivna uppgifter angående den skattskyldige
och det slag av skatt, som påförts honom. Upptager debetsedeln
uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen, skall jämväl
nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist angivet
fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med tillhörande skatteanvisningar och skattekort skall upprättas
i enlighet med av riksskattenämnden fastställt formulär.

34 §.

Har någon att erlägga skatt för flera fastigheter, som äro särskilt taxerade,
skall, därest han före den 15 mars under taxeringsåret därom hos
lokal skattemyndighet gör framställning, särskild debetsedel utfärdas för
envar sådan fastighet.

35 §.

Debetsedel å fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom
i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti under taxeringsåret samt debetsedel
å slutlig skatt senast den 15 december under taxeringsåret med posten utan
kostnad för den skattskyldige tillställas denne under adress som är angiven
i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till
den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende preliminär A-skatt, skall i den ordning, som i nästföregående
stycke sägs, översändas till skattskyldig senast den 18 januari
under inkomståret.

Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär A-skatt
skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan inkomst,
skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyndighet.
Denna har att under i anmälningen uppgiven eller eljest känd
adress till den skattskyldige skyndsamt översända debetsedel.

36 §.

Debetsedel, upptagande preliminär B-skatt, skall i den ordning, som i 35
§ första stycket sägs, översändas till skattskyldig senast den 25 februari
under inkomståret.

Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering
verkställd under inkomståret, så ock debetsedel å tillkommande skatt
skola översändas till skattskyldig så snart ske kan.

37 §.

Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i
35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit
vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan härom,
åligger det denna att, om debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen
uppgiven eller eljest känd adress ofördröj ligen översända sådan till den
skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter
nyssnämnda tidpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

38 §.

Skattskyldig äger hos vederbörande lokala skattemyndighet, då behov
av ytterligare skatteanvisningar föreligger eller anledning eljest uppkommit,
göra framställning om utfärdande av duplettdebetsedel. Har sådan
framställning gjorts, skall duplettdebetsedel skyndsamt översändas till
den skattskyldige under i framställningen uppgiven eller eljest känd adress.

Avdrag å lön in. m. för gäldande av skatt.

39 §.

1 mom. \id utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren)
utgör sådan inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom. under 1 första och
andra styckena avses (lön), skall den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren)
verkställa avdrag för gäldande av preliminär A-skatt som arbetstagaren har
att erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag för preliminär
A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som påförts i kommun där han mantalsskrivits
för året näst före taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid
utbetalning av lön verkställa skatteavdrag jämväl för gäldande av sådan
skatt. Avdragsskyldighet föreligger dock icke, därest anställningen är avsedd
att vara kortare tid än en vecka. Ej heller föreligger avdragsskyldighet
beträffande sådan kvarstående skatt, som arbetstagare å svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga,
såvida arbetstagaren icke hos arbetsgivaren påkallat att skatteavdrag skall
göras. För gäldande av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid
varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så stor del av den
under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som med hänsyn
till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda
uppbördstermin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp, som avdrages
vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas till
närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas vid det första
utbetalningstillfället.

2 mom. Under januari månad må skatteavdrag för gäldande av preliminär
A-skatt, beräknad enligt skattetabell, ske enligt den tabell och den kolumn
däri, som senast tillämpats under nästföregående inkomstår.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må skatteavdrag jämväl under
februari månad eller, då fråga är om arbetstagare å svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, jämväl under februari
och mars månader ske på sätt i föregående stycke sägs.

3 mom. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande som i 3 § 3 mom. sägs,
skall i fråga om skyldighet att verkställa skatteavdrag, in. m. gälla vad i
samband därmed föreskrives.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §‘

Det åligger arbetstagare, som skall erlägga preliminär A-skatt, att omedelbart
efter mottagandet av debetsedel å sådan skatt till arbetsgivaren överlämna
densamma. Har arbetstagare som nu sagts att gälda kvarstående
skatt, skall han snarast efter det han mottagit debetsedel å slutlig skatt överlämna
denna eller vederbörlig del därav till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren
under tid, då skatteavdrag skall verkställas, ny anställning, skall debetsedeln
överlämnas till den nya arbetsgivaren ofördröj ligen efter det anställningen
tillträtt s.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Arbetstagare, som icke har att gälda preliminär A-skatt, skall inom i första
stycket angiven tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedel å preliminär
B-skatt, påförd i hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatt eller intyg
av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga preliminär
A-skatt. Har debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej uppvisats
för arbetsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel
å preliminär A-skatt eller företetts skattekort å sådan skatt, skall skatteavdrag
för preliminär A-skatt verkställas med tjugufem procent eller, såvitt
angår arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton, med tjugu procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle.
Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning, avsedd att
vara kortare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst understigande
tio kronor.

Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skattskyldig,
för vilken göres skatteavdrag för preliminär A-skatt. Har sådan arbetstagare
icke till arbetsgivaren överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller
vederbörlig del av debetsedeln och har han ej heller för arbetsgivaren uppvisat
debetsedel eller del därav som nyss sagts eller intyg av lokal skattemyndighet
att han icke har att erlägga kvarstående skatt, skall under tid, då
skatteavdrag för sådan skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med tjugufem
procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Att skatteavdrag
som nyss sagts icke skall verkställas vid anställning, som är avsedd vara
kortare tid än en vecka eller som är förlagd till i nästföregående stycke angivet
fartyg, framgår av 39 § 1 mom.

Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl naturaförmån varom i 8 § första
stycket sägs, skall skatteavdrag enligt andra eller tredje stycket beräknas
jämväl å naturaförmånens värde för den tid löneutbetalningen avser.

Det belopp, som skall avdragas enligt andra eller tredje stycket, avrundas
till närmast lägre hela krontal.

(Se vidare anvisningarna.)

41 §.

1 mom. Vill arbetstagare, att skatteavdrag för gäldande av preliminär
A-skatt skall under inkomståret eller viss del därav verkställas med större
belopp än som enligt bestämmelserna här ovan skall ske, och gör han anmälan
härom hos arbetsgivaren, är denne skyldig att från och med det avlöningstillfälle,
som infaller näst efter det två veckor förflutit från det anmälningen
skedde, verkställa det begärda skatteavdraget.

2 mom. Om det belopp, som skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts,
jämte den inkomst den skattskyldige i övrigt kan åtnjuta understiger vad
den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make
och oförsörjda barn (existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den skattskyldige förordna, att skatteavdrag icke skall ske
eller skall verkställas med mindre belopp än som skulle ske enligt bestämmelserna
här ovan. Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt må
dock icke beviljas skattskyldig annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt
läge.

Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall beräknas
med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
och anvisningarna till nämnda paragraf om avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, dels ock av de normalbelopp för
existensminimum, som fastställas jämlikt nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

42 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas skatteavdrag
motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående
skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom skatteavdraget innehållet
belopp anses i första hand avse preliminär skatt.

Kan vid visst utbetalningstillfälle skatteavdrag icke verkställas med belopp,
som motsvarar å utbetalningstillfället belöpande skatt, skall vid senare
utbetalningstillfälle före ingången av den månad, då nästföljande uppbördstermin
infaller, avdragas så stort belopp att de innehållna beloppen tillhopa
förslå att gälda under nämnda uppbördstermin förfallande skatt. Kan så icke
ske och inbetalar icke arbetstagaren efter anmodan från arbetsgivaren felande
belopp senast den It i den månad, då uppbördsterminen infaller, skola
de innehållna beloppen av arbetsgivaren inbetalas på sätt i 56 § 2 mom. omförmäles.

43 §.

1 mom. Arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto
eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som
genom skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift
föreligger dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista, varå skatteavdraget
angivits.

Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt
debetsedel skall erläggas, eller, om arbetstagare tidigare slutat sin anställning,
vid dennas slut skall arbetsgivaren till arbetstagaren återställa debetsedeln.
Därvid skall arbetsgivaren hava å debetsedeln lämnat uppgift om summan
av verkställda skatteavdrag och den tid av inkomståret som avdragen
avse. Dylik uppgift, som skall vara av arbetsgivaren eller någon hos honom
anställd undertecknad eller signerad, skall tillika omfatta arbetsgivarens
namn och adress.

Har debetsedel icke överlämnats, skall arbetsgivaren efter utgången av
den sista uppbördstermin, vid vilken genom skatteavdrag innehållen preliminär
eller kvarstående skatt skall inbetalas, eller, om arbetstagaren tidigare
slutat sin anställning, vid dennas slut till arbetstagaren överlämna skriftlig
uPPgift i enlighet med vad i föregående stycke sägs. Har skatteavdrag verkställts
för såväl preliminär som kvarstående skatt, skall uppgift lämnas särskilt
för den preliminära och särskilt för den kvarstående skatten.

Det ankommer på riksskattenämnden att fastställa formulär till erforderliga
blanketter för uppgiftsskyldighet som i detta moment sägs. Blanketterna
skola genom statsverkets försorg kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.

2 mom. Arbetsgivare är pliktig att låta arbetstagare, när så utan väsentlig
olägenhet kan ske, taga del av för honom utfärdad debetsedel, som förvaras
hos arbetsgivaren.

44 §.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter
enligt bestämmelserna i 39—43 §§.

Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden inom
myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande
av ovannämnda övervakning.

På begäran av arbetsgivare eller arbetstagare skall den lokala skattemyndigheten
å den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen eljest utbetalas,
lämna besked i frågor, som angå skyldigheten att verkställa skatteavdrag,
beräknandet av sådant avdrag eller tillämpningen i övrigt av bestämmelserna
i 39—43 §§.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

Jämkning av preliminär skatt.

45 §.

1 mom. Sedan debetsedel å preliminär skatt utfärdats, må, därest bättre
överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvarande slutliga
skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom jämkning föreskrivas
ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten. Jämkning skall
göras bland annat i följande fall, nämligen

1) då skattskyldig har att utgöra preliminär A-skatt och enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen sådan ändring skett i den skattskyldiges
civilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter
inkomståret;

2) då skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av makes
inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn
skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som
skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår
såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller
i avdrag för omkostnader i förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag
eller av annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga
skatt;

4) då skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om
att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning,
varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, dock att jämkning
av skäl, som angivas i tredje stycket nämnda moment, icke skall ske,
om den skattskyldige har att utgöra preliminär A-skatt och således bestämmelserna
i 41 § 2 mom. äro tillämpliga; eller

5) då genom ändring i inkomstförhållandena eller av annat skäl ändrad
skatteform synes påkallad.

I fall, som under 3) sägs, bör såvitt angår preliminär A-skatt jämkning
vidtagas allenast då på grund av jämkningen preliminär skatt komme att
uttagas med minst en femtedel högre eller lägre belopp än som utan jämkning
skulle erläggas, dock att jämkning icke skall ske då ändringen i den
preliminära skatten understiger tjugufem kronor. Jämkning av preliminär
B-skatt i nyss angivna fall bör göras allenast då påräknelig inkomst med
minst eu femtedel över- eller understiger den tidigare antagna inkomsten,

dock med minst sexhundra kronor.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må jämkning verkställas om skillnaden
mellan slutlig och eljest utgående preliminär skatt komme att bliva
mer betydande eller fråga är om nedsatt skatteförmåga eller annan särskild
omständighet.

Erhåller lokal skattemyndighet genom anmälan av skattskyldig eller eljest
vetskap om att preliminär skatt blivit obehörigen eller med oriktigt belopp
påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel, skall
myndigheten vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må

Innan jämkning äger rum, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra
sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.

Jämkning må icke verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den
preliminära skatten därigenom nedsättes. Ansökan om sådan jämkning
skall av skattskyldig ingivas före utgången av april månad året nast efter
inkomståret.

Kunyl. Maj.ts proposition nr 100.

2 mom. Har skattskyldig inbetalt preliminär skatt med belopp, som beräknas
överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av sistnämnda
skatt, dock minst etthundra kronor, skall efter beslut av den lokala
skattemyndigheten i samband med jämkning det överskjutande beloppet
återbetalas till den skattskyldige på sätt i 68 §"l mom. sägs utan avvaktan å
debitering av den slutliga skatten. Då särskilda omständigheter därtill föranleda,
må lokal skattemyndighet besluta om återbetalning av för mycket erlagd
preliminär skatt, även om den inbetalda preliminärskatten icke överstiger
den beräknade slutliga skatten på sätt nyss angivits.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 mom. Beslut om jämkning av preliminär skatt meddelas av den lokala
skattemyndighet, å vilken det ankommer att för inkomståret utfärda debetsedel
avseende sådan skatt för den skattskyldige.

År skattskyldig icke bosatt inom förenämnda myndighets tjänstgöringsområde,
må ansökan om jämkning av preliminär skatt ingivas till den lokala
skattemyndigheten å bosättningsorten. Denna har att, sedan erforderlig utredning
i ärendet införskaffats, översända ansökningen till i första stycket
omförmäld myndighet.

2 mom. Beslut om jämkning skall tillställas den skattskyldige. Innebär
beslutet, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det
beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än som tidigare utfärdad
debetsedel utvisar, skall därjämte utfärdas ny debetsedel upptagande den
ändrade skatten.

Sker jämkning av preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av
anledning som i 45 § 1 mom. under 1) eller 2) sägs, skall i beslutet angivas,
vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget skall
tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning av sådan preliminär
skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas, att
skatten skall beräknas t. ex. å viss del av inkomsten eller å inkomsten minskad
med visst belopp eller ock att skatten skall utgå med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär skatt, vilken utgår efter i 7 § omförmäld procentsats,
skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten
skall utgå.

Sker jämkning av preliminär B-skatt, skall skatten beräknas på enahanda
sätt som i 13, 15 och 25 §§ angives beträffande påföring av sådan skatt efter
preliminär taxering.

3 mom. Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig,
skall, där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
till annat föranleda, meddelas beträffande lön senast inom tio
dagar samt beträffande annan inkomst senast inom tjugu dagar efter det
ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten. Beslutet
jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln skall skyndsamt tillställas
den skattskyldige utan kostnad för denne.

Arbetstagare, å vilkens lön avdrag för gäldande av skatt skall verkställas,
har att ofördröjligen till arbetsgivaren överlämna beslut om jämkning jämte,
i förekommande fall, den nya debetsedeln. Dylikt beslut skall av arbetsgivaren
iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst efter
det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.

4 mom. Skattskyldig är efter anmaning av lokal skattemyndighet skyldig
att för jämkning av den preliminära skatten avgiva preliminär självdeklaration
eller inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å pre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

liminär skatt. Befinnes deklaration ofullständig, äger myndigheten anmana
den skattskyldige att fullständiga den avgivna deklarationen. Bestämmelserna
i 21 § skola härvid äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Har genom skatteavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat
beslut om jämkning skall under den närmast följande uppbördsterminen
inbetalas, skall arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren
vad sålunda för mycket innehållits.

Anstånd med inbetalning av skatt.

48 §.

1 mom. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,
som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka
utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse
hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år
efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer
infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
samt annuiteter, varom i 1 § sägs, icke må beviljas för längre tid än
att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylik skatt
kan göras gällande.

2 mom. Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd med
erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,
som förfaller till betalning under uppbördstermin, vilken helt eller delvis infaller
under tiden för militärtjänstgöringen eller under tiden därefter, dock
senast under tredje kalendermånaden efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndet
må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin
infaller som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas
för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång
till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader
i följd varit fri från tjänstgöring. Anstånd med erläggande av fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, niå likväl
icke beviljas för längre tid än i 1 mom. stadgas.

3 mom. Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den
skattskyldige upptagas till förnyad prövning.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Skattskyldig, som anfört besvär över beskattningsnämnds eller
skattedomstols beslut rörande taxering, må beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat sig
icke hava något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. An -

Kangl. Maj:ts proposition nr 100. 23

stånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens yttrande.

Har skattskyldig taxerats å mer än en ort för samma inkomst eller förmögenhet
eller har fastighet taxerats å mer än en ort, må anstånd medgivas
med inbetalning, helt eller delvis, av ettdera eller båda av de skattebelopp,
som påförts i anledning av taxeringen i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens
eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären;
dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter
icke må beviljas för längre tid än i 48 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Har dödsbo ansökt om befrielse från erläggande av skatt, som
påförts den avlidne eller dödsboet, eller har dödsboet anfört besvär över beslut
i sådan fråga, skall vad i 1 mom. första och tredje styckena sägs äga
motsvarande tillämpning.

3 mom. Gör skattskyldig gällande att han på grund av fel vid debiteringen
påförts skatt obehörigen eller med för högt belopp och har han häri sökt
rättelse hos lokal skattemyndighet, må den skattskyldige beviljas anstånd
med erläggande av skatten eller del därav. Anståndet skall gälla till dess en
månad förflutit från dagen för den lokala skattemyndighetens beslut i anledning
av ansökningen om rättelse i debiteringen.

4 mom. Om den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas
skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och om
det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må den skattskyldige,
därest han försummat att begära jämkning inom den i 45 § 1 mom. sista
stycket angivna tiden, beviljas anstånd med erläggande av så stor del av
nämnda belopp, som kan antagas bliva avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

Beslut om anstånd, som i 48 och 49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs
framställning, av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den
skatt som med anståndet avses.

Ansökan om anstånd enligt 48 § 2 mom. skall ställas till den lokala skattemyndighet,
varom i första stycket förmäles, samt ingivas eller insändas
till familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag
enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946. Sådan ansökan bör av
den värnpliktige göras så snart ske kan och senast inom en månad efter utgången
av först infallande uppbördstermin, som anståndet skall avse. Har
ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden inom tre månader efter
militärtjänstgöringens slut, må ansökningen icke upptagas till prövning.

Beslut om anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad
för denne.

I fråga om anstånd avseende kvarstående skatt, skola bestämmelserna i
46 § 3 mom. andra stycket och 47 § äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Sedan anstånd meddelats, må den av anståndet omfattade skatten icke indrivas
under tiden för anståndet, ej heller må restavgift varom i 58 § sägs
uttagas för skatten.

Är skattskyldig berättigad utfå för mycket erlagd skatt, må denna tagas
i anspråk för gäldande av restförd skatt, som med anståndet avses.

Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall
den skattskyldige erlägga restavgift å den de! av skatten, som då återstod
ogulden.

Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

Uppbörd av skatt.

52 §.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar,
med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal.

Arbetsgivare skall för arbetstagare ombesörja inbetalning av skatt, som
innehållits å dennes lön.

Inbetalning av skatt sker kostnadsfritt.

53 §.

1 mom. Debiterad skatt samt sådan preliminär A-skatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 55 eller 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning, medelst skatteanvisning inbetalas
å fast postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 §
sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästfoljande stycke sägs, må ock
kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till
postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss
uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse
innehållande girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar ävensom,
i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen
hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, beträffande
vilken länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten så
förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits
å ax-betstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet
medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot
för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt
skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika
skattebeloppen insändas till skatteavdelningen; arbetsgivare med minst etthundra
arbetstagare må dock efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse
insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad
förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen
inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning
av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad.
I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast
en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för
arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles,
må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl
arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning
skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet
eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit
till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller.

Vid inbetalning av preliminär A-skatt för arbetstagare skall arbetsgivaren
å skatteanvisningen hava angivit storleken av det inbetalade skattebeloppet.
Skattskyldig, som önskar före utgången av sista uppbördsterminen under
uppbördsåret erlägga preliminär skatt med belopp utöver vad som debiterats,
må göra detta medelst skatteanvisning, därvid beloppet antecknas å
därför avsedd plats å anvisningen. Sådant belopp skall, därest skattskyldig
icke inbetalar vid senare tillfälle under uppbördsåret förfallande skatt, avräknas
härå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2 mom. Sker inbetalning av skatt medelst skatteanvisning å postanstalt
eller hos penninginrättning, skall kvitto lämnas i överensstämmelse med anvisningar
å debetsedeln.

Vad nu sagts skall även gälla, då skatt inbetalats i den ordning, som i
1 inom. andra stycket sägs, därvid det ankommer å postgirokontorets skatteavdelning
att till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända
särskilt kvitto beträffande varje skatteanvisning.

Kvitto, meddelat i annan ordning än i överensstämmelse med anvisningarna
å debetsedeln, gäller icke.

3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen medgiva dels att viss arbetsgivare
eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift
eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under
uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande
arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den
månad, uppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss
grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning
än i denna förordning sägs.

54 §.

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket
sägs försummat att under uppbördstermin inbetala därunder förfallande
skatt, äger han att senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit,
å fast postanstalt inom riket medelst skatteanvisning erlägga skatten, därvid
han tillika skall gälda särskild avgift, utgörande för skattebelopp om

högst 20 kronor........................ 20 öre

över 20 men icke över 50 » 50 »

* 50 » » » 100 » 1 krona samt

över 100 * 1 » för

varje påbörjat hundratal kronor.

Oavsett om inbetalning av skatt avser en eller flera skatteposter, vare
högsta avgift etthundra kronor.

Inbetalas skatt i den ordning, som i första stycket sägs, skall postanstalt
lämna kvitto i enlighet med vad i 53 § 2 mom. första stycket finnes föreskrivet
samt därjämte förse skatteanvisningen med frimärke till belopp,
motsvarande den erlagda särskilda avgiften.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må länsstyrelse förordna
om återbetalning, helt eller delvis, av avgift, som erlagts enligt bestämmelserna
i denna paragraf.

55 §.

I fråga om inbetalning av skatt för arbetstagare, som är anställd å svenskt
handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton och för vilken
skatteavdrag verkställes, skola i stället för de i 53 § 1 mom. och 54 §
meddelade bestämmelserna gälla vad nedan stadgas.

Vederbörande befälhavare skall till rederiet för inbetalning av skatt redovisa
belopp motsvarande verkställda skatteavdrag samt översända skatteanvisningar
jämte summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen.

Vederbörande rederi skall inbetala under uppbördstermin förfallande
skatt sålunda att det sammanlagda skattebeloppet för ifrågavarande arbetstagare
medelst inbetalningskort eller girokorl inbetalas eller överföres till
postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det
län, där rederiet har sitt huvudkontor; samtidigt därmed skola skatteanvis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningar ävensom summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen insändas
till vederbörande skatteavdelning.

Inbetalningen skall ske senast å sista dagen i andra månaden efter den,
då uppbördsterminen infallit. Möter hinder för inbetalning inom nämnda tid
må länsstyrelsen i det län, där rederiets huvudkontor är beläget, bevilja anstånd
med inbetalningen, i regel dock högst en månad.

56 §.

1 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket, 54 eller
55 § sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbördstenniner,
skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer,
såvida icke av anteckning å inbetalningskort eller girokort eller eljest
framgår att inbetalningen avser skatt, som förfallit till betalning under en
tidigare uppbördstermin.

2 mom. Till särskilt postgirokonto (centrala skattekontot) skall inbetalas
eller medelst girering överföras:

a) preliminär A-skatt, som arbetstagare erlägger utöver vad som innehållits
genom skatteavdrag å hans lön, eller preliminär B-skatt, som skattskyldig
utöver debiterat belopp inbetalar efter utgången av den sista uppbördsterminen
under uppbördsåret;

b) annan skatt än preliminär skatt, därest inbetalning sker av allenast en
del av den skatt, som förfaller till betalning under uppbördstermin;

c) skatt, som på grund av att debetsedel saknas eller av annan anledning
icke kan inbetalas medelst skatteanvisning; samt

d) skatt, som icke inbetalats inom föreskriven tid men som erlägges innan
indrivning sker.

Även om arbetstagare vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en
vecka, överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt, må arbetsgivaren till
centrala skattekontot inbetala för arbetstagaren innehållen preliminär Askatt.

Vid inbetalning av skatt som under d) sägs skall samtidigt inbetalas restavgift,
varom i 58 § förmäles.

3 mom. Beträffande inbetalning som i 2 mom. första stycket under b) och
c) samt i 2 mom. andra stycket sägs skall följande gälla.

Avser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars anställning
upphört före ingången av månad, varunder nästföljande uppbördstermin
inträffar, skall inbetalningen göras inom fjorton dagar från det anställningen
upphörde, dock icke senare än å nämnda uppbördstermin, såvida
länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten icke medgivit anstånd
med inbetalningen.

I annat fall än i föregående stycke sägs skall inbetalningen verkställas
senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till betalning.

Vad ovan i detta moment sägs, har icke avseende beträffande inbetalning
av skatt, som innehållits för arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton. Skatt som innehållits för sådan
arbetstagare skall även i nu avsedda fall inbetalas inom tid, som i 55 § sägs.

4 mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara
inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort
inkommit till postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller girokortet angivas den
skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och
uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och
mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

talar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens
namn och adress angivas. Ej må inbetalnings- eller girokort avse mer än
en skattskyldig och en skattepost.

Då arbetsgivare till centrala skattekontot har att vid samma tillfälle inbetala
skatt för flera arbetstagare, må, oaktat vad nyss sagts, inbetalningen
ske i en post, därest samtidigt insändes förteckning över arbetstagarna utvisande
på envar av dem belöpande skattebelopp. Till förteckningen, som jämväl
skall innehålla uppgifter i enlighet med vad i nästföregående stycke sägs,
skall användas av postverket tillhandahållen blankett.

5 mom. Har till centrala skattekontot inbetalt belopp på grund av bristfälliga
identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju
år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, skall
beloppet tillfalla statsverket.

57 §.

Penninginrättning, varom i 52 § sägs, postanstalt och postgirokontorets
skatteavdelning skola redovisa inbetald skatt till skatteavdelning vid postkontor
i residensstad i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i stad och
Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten i staden
skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den
ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Indrivning av restförd skatt.

58 §.

1 mom. Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller
56 § 3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje
hel krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre
än tjugufem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 56 § 3 mom. andra
stycket, gälla endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast
under den uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den
månad, under vilken skatteavdraget verkställts, eller, därest anstånd med
inbetalningen medgivits, före anståndstidens utgång.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må befrielse från
skyldighet att erlägga restavgift meddelas av länsstyrelse.

Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda
föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

59 §.

Det åligger utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsman
underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser
verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål, i den utsträckning
detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja införsel.

60 §.

1 mom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman
gälle ock med avseende å den, som förrättar utmätning för skatt.

2 mom. Vid utmätning för skatt skola, med de förbehåll som i 3 mom.
sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms försäljning,
om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om klagan
över utmätningsmans förfarande.

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i
vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan
underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.
Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes
å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte
uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev senast fjorton
dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits
i restlängden eller eljest kan av utredningsmannen utrönas. Återkommer
brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta överexekutor
vid insändandet av protokoll över utmätningen; och åligger det i
sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försäljning
vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens
vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åtgärder
och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, om vistelseorten
därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämna gäldenären
underrättelse om utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny
ägare, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans
underrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas
förre ägaren.

i mom. Beträffande införsel för skatt skall iakttagas vad som är stadgat
i 21 g lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

61 §.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vunnen
upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid undersökning inom
riket icke kunnat uttagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2
mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som såvitt
ske kan vidtager åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande
beskickning eller konsulat erhåller anmaning att till beskickningen eller
konsulatet erlägga skatten. Sådan anmälan skall, därest särskilda skäl icke
föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst tvåhundra
kronor.

2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse,
på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning
av skatt, skall det åligga utmätningsmannen att, om skatten ej kunnat uttagas
här i riket men anledning föreligger till antagande att den skall kunna
indrivas genom handräckning i den främmande staten, vidtaga de åtgärder,
som enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan handräckning.

62 §.

Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana
omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt
denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs
bär i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen
skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp,
för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra
kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet
synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständigheter
böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra huruvida framställning,
som i föregående stycke sägs, bör göras.

63 §.

I den omfattning och på det sätt Kungl. Maj :t föreskriver skall utmätningsman
eller exekutionsbiträde utfärda särskilt kvitto (indrivningskvitto)
å medel, som han uppbär enligt denna förordning. Kvitto utfärdat annoriedes
än i enlighet med vad därom föreskrives är icke gällande.

64 §.

För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad restavgift
tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exekutionsbiträde,
äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel
med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för
varje restförd skattepost.

Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger
sådan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger
etthundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde
anlitats för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen
tillkommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning
han tagit befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas
meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av restavgift, skola
dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. Restavgiften skall till
den del densamma överstiger etthundra kronor tillfalla statsverket.

Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av
kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid" utmätning
av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande
av skatt, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål
gäller.

Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan särskilt
bemyndigande uttagas.

Avkortning och avskrivning av skatt.

65 §.

Avkortning av ogulden debiterad skatt skall äga rum, då någon vunnit
nedsättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering eller
då dödsbo befriats från att erlägga skatt, dock att preliminär skatt skall
avkortas endast i den mån den blivit restförd. Skall annan skattskyldig erlägga
avkortat belopp, skall i samband med beslutet om avkortning förordnas
om beloppets uttagande av denne, såvida han icke på grund av stadgandet
i 70 § är fri från betalningsskyldighet.

Vidare skall, därest skattskyldig vid debitering av slutlig skatt gottskrivits
preliminär skatt till högre belopp än den slutliga skatten, det överskjutande
beloppet avkortas i den mån det är oguldet.

Har arbetsgivare till gäldande av arbetstagares skatt verkställt avdrag å
lön jämlikt denna förordning eller jämlikt lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta men trots anmaning underlåtit att inbetala det innehållna
beloppet, skall häremot svarande skatt, därest denna är debiterad, avkortas
såvitt den skattskyldige angår samtidigt som ett motsvarande belopp uppdebiteras
såsom fordran å arbetsgivaren.

Kungl. May.ts proposition nr 100.

66 §.

Avskrivning av debiterad skatt må äga rum:

1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens
gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta
enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke
må ske för skatt, för vilken fast egendom svarar, med mindre utretts att
betalning för skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;

2) då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort eller
skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplysningar
antagits uppehålla sig;

3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och åtgärd av beskickning eller
konsulat eller vederbörande utländska myndighet vidtagits för beloppets utfående,
utan att detsamma influtit;

4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda skatten
icke kan tillställas honom genom beskickning eller konsulat eller vederbörande
utländska myndighet; samt

5) då beloppet av den skatt, för vilken till utlandet avflyttad eller därstädes
eljest bosatt skattskyldig häftar, icke uppgår till tvåhundra kronor
och särskilda skäl för åtgärd varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga.

Avskrivning av preliminär skatt må icke äga rum förrän efter utgången
av andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.

Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må icke äga ram
förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit til!
betalning.

Då arbetsgivaren jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må avskrivning
av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anledning,
som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.

67 §.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt
och, där stadgade förutsättningar härför föreligga, förordna om skattens avkortning
eller avskrivning.

Har avskrivning av skatt ägt rum kvarstår likväl den skatt skyldiges och,
i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet.

Restitution av skatt.

68 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt eller
har genom skatteavdrag enligt 40 § tredje stycket innehållits mer än som
svarar mot den skattskyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen
i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitution
skall dock icke ske av belopp understigande fem kronor.

Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt tillhandahålla
länsstyrelsen erforderliga uppgifter om skatt, som enligt första stycket skall
återbetalas till skattskyldiga i staden.

Sedan beslut, som i 45 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall
länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det
belopp, som han enligt beslutet äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj :t sådan återbetalning av skatt som i första stycket
sägs böra verkställas av annan än länsstyrelse, må Kungl. Maj :t därom förordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 inom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig eller kvarstående
skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter
eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt
belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt
med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse
härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må
finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen
eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preliminär
skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket
erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger
har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 §
omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt eller berättigas återbekomma
ytterligare överskjutande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen
i det län, där debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för
mycket erlagt.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad återbekomma
skatt, som debiteras å en ort för visst år, i stället utgöra skatt,
som debiterats eller bör debiteras å samma ort men i annan ordning eller å
annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av
beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast
den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket
han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet
skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i
förekommande fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket
den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

4 mom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbekomma
erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 § 1 inom., för
restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet
jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till
gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall
tillställas annan länsstyrelse med motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då
skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma crlagd preliminär
skatt, har att gälda tillkommande skatt, som avser inkomst under det
år vartill den preliminära skatten hänför sig. Har, då återbetalning enligt
1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog
antagas att sådan skatt kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd
om höjd taxering eller av länsstyrelse om höjd debitering, må
den preliminära skatten innehållas i avbidan på att tillkommande skatt påföres.

69 §.

1 mom. Därest den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas
skattskyldig vid debitering av slutlig skatt, till den del densamma
erlagts överstiger den slutliga skatten med minst en femtedel av denna eller
med minst tiotusen kronor, äger den skattskyldige erhålla ränta med tre
procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet,
som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall
beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömandet
av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den preliminära

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten icke inräknas sådan i 27 § 2 inom. under 3) omförmäld preliminär
skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret; vidare skall
med slutlig skatt likställas sådan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 §
i inom. andra stycket sägs helt eller delvis skall gäldas med där omförmäld
preliminär skatt.

Ränta som i föregående stycke sägs skall icke utgå å belopp, varå i 2 mom.
omförmäld ränta tillgodoföres den skattskyldige.

2 mom. Den som jämlikt 68 § 2 mom. äger återbekomma för mycket
erlagd skatt skall erhålla ränta därå efter fem procent för år. Sådan ränta
skall dock icke utgå å belopp som dödsbo i anledning av skattskyldigs frånfälle
befriats från att erlägga eller å räntebelopp som påförts enligt stadgandet
i 27 § 3 mom. I fall varom i 68 § 3 mom. sägs skall ränta utgå endast å
den del av det för mycket erlagda beloppet, som skall utbetalas till den skattskyldige.

Vid beräkning av ränta enligt detta moment skall iakttagas:
att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,
från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts
under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande
september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår,
från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatt betalts före uppbördstennin, då skatten förfallit till betalning,
skatten anses som erlagd under nämnda uppbördstennin;

att, därest skatten betalts "i flera poster och restitutionen avser allenast
viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet
avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt

att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Efterkrav och preskription av skatt.

70 §.

1 mom. För slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som
blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd,
är den skattskyldige fortfarande ansvarig. Har skattskyldig gottskrivits preliminär
skatt med" för högt belopp och har till följd därav skatt felaktigt
restituerats, är han skyldig att till statsverket återbetala vad han sålunda
oriktigt utfått. Dock är han fri från betalningsskyldighet som i detta moment
sägs, därest krav icke delgives honom inom fyra år efter utgången av
det uppbördsår, under vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felaktigt
blivit gottskriven, samt beslut angående hans betalningsskyldighet är
meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes.

2 mom. Finner länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet
eller eljest, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för
ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt
belopp, har länsstyrelsen att efter hörande av den skattskyldige fastställa
det belopp denne har att gälda.

71 §.

Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas senare än fem år efter
utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debitering
skolat erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Centrala uppbördsnämnden.

72 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala uppbördsnämnden)
med uppgift att

dels, efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare
eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela
bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär
skatt samt om verkställande av skatteavdrag,

dels lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet,

dels, efter framställning från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, avgiva
yttranden i ärenden rörande uppbörd av skatt,

dels ock, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag
till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande.

Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv, allmänna eller administrativa, eller eljest väl kvalificerade för
sin uppgift. Av övriga ledamöter skola en äga särskild insikt och erfarenhet
i uppbördsfrågor samt två vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga.
Sistnämnda båda ledamöter förordnas för två år i sänder, en efter förslag av
svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en efter förslag av landsorganisationen
i Sverige.

För envar ledamot utses en suppleant enligt samma regler som gälla för
utseende av ledamöter.

Förslag till ledamot och suppleant skall för att vinna avseende upptaga
minst två personer, lämpliga såsom ledamot, och två personer, lämpliga såsom
suppleant. Har vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Kungl. Maj :t
ändå ledamot och suppleant.

Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar
gälla.

Rätt att taga del av preliminär självdeklaration m. m.

73 §.

Häradsskrivare, kronokamrerare, tjänsteman hos lokal skattemyndighet
eller hos länsstyrelse, ordförande och ledamöter i den centrala uppbördsnämnden,
hos nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträder
nämnden, ävensom, med motsvarande tillämpning av bestämmelsen i
56 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen, beskattningsnämnd äga
taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift eller handling,
som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning.
Självdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas
andra tjänstemän än de förut nämnda, därest dessa i och för
sin befattning böra erhålla del därav.

Den, som äger taga del av självdeklaration, uppgift eller handling, varom
i första stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad veder3
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

börande jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklaration
eller annan uppgift eller handling som avlämnats till ledning vid årlig
taxering.

Självdeklaration, uppgift eller handling som i första stycket sägs skall
förvaras under samma tid som motsvarande självdeklaration vid årlig taxering.

Vad i 56 § 1 mom. andra, fjärde, femte, sjätte och åttonde styckena taxeringsförordningen
stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller handling
som avlämnats till ledning vid årlig taxering, skall i tillämpliga delar
gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller handling som i första
stycket avses.

Ansvarighet för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.

74 §.

1 mom. Häradsskrivare eller kronokamrerare är ansvarig för den debitering,
som på honom ankommer.

Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets
försorg.

Kronokamrerare är ansvarig för den redovisning av skatt, som på honom
ankommer.

Utmätningsman ansvarar för indrivning och den redovisning därav, som
på honom ankommer.

2 mom. Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom
föreskriven tid fullgöra vad på vederbörande enligt denna förordning ankommer,
skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de
åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda.

Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, m. m.

75 §.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig
anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren
ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp
som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Krav på erläggande av skattebelopp
som nu sagts må följaktligen riktas mot såväl arbetsgivaren som
arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde vistas å känd ort inom riket
arbetsgivaren må krävas endast om arbetstagaren underlåtit att efter anmaning
gälda skattebeloppet i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma
uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt,
dock att införsel ej må beviljas.

Arbetsgivare eller arbetstagare, som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Har lokal skattemyndighet icke prövat, om arbetsgivare är skyldig att
svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen, därest arbetsgivaren
bestrider sådan skyldighet, av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta
besked, huruvida arbetsgivaren är att anse såsom ansvarig för skatten. Denna
må hos arbetsgivaren uttagas endast därest sistnämnda myndighet finner
sådan ansvarighet föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits
icke vara ansvarig för arbetstagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren
återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jämte erlagd
restavgift ävensom ränta efter fem procent för år.

Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivningskvitto
överlämnas till arbetsgivaren, nämnda förhållande anmärkas å indrivningskvittot.

76 §.

Arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §, äger söka
skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande
utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava överlämnats
till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen styrka,
att han erlagt skatten.

Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning
som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må
beviljas. Därvid är arbetstagaren skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs,
må beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i
fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

78 §.

1 mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall
hava sin bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, lönebelopp
och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort
företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivningsadress
ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.

Jämväl annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa
skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen
utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda omfattning föra
anteckningar i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos
länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet åligger det sådan arbetsgivare,
som i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande
handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan
arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna anteckningar
för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan
tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål
för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall
kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar
överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande
om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

2 mom. Det åligger envar arbetsgivare att efter anmaning av vederbörande
föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet
lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och
beloppet av verkställda skatteavdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Straffbestämmelser m. m.

79 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som
har betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständigheter
att det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag
icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning av
preliminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda
till frihet från preliminär skatt eller till för låg sådan skatt, eller

har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller i
ansökan om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående förhållande av betydelse för
ärendets avgörande,
straffes med dagsböter.

80 §.

/ mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag,
lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbetstagares
skatt och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast
ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt
eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

2 mom. Underlåter någon att behörigen fullgöra vad honom enligt 19 §
åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första
eller andra stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

81 §.

Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift
eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse
i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering, må ej
i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra
eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

82 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är belagd
med straff enligt allmänna strafflagen.

83 §.

Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preliminär självdeklaration
eller att fullständiga sådan deklaration eller att för jämkning
inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt,
eller

underlåter någon att hörsamma anmaning enligt 19 §, eller
underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, att fullgöra
sådan skyldighet eller verkställer han skatteavdrag med för lågt belopp,
eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 43 eller 78 §,
äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite.

Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av
vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, kronokamrerare
eller häradsskrivare.

Besvär m. m.

84 §.

Förmenar någon, att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt blivit
genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom
påförd eller att överskjutande preliminär skatt, varom i 68 § 1 mom. sägs,
tillgodoräknats honom med för lågt belopp eller att felaktighet ägt rum vid
utskrivandet av hans debetsedel, äger han att däri söka "rättelse hos den
lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Ansökan om rättelse
skall ingivas till nämnda myndighet inom ett år efter det sökanden erhållit
vederbörlig debetsedel.

85 §.

1 mom. Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning av lokal
skattemyndighet, äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom
besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

2 mom. Har skattskyldig enligt 27 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående

skatt och beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige
icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan
påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda
sådan ränta. " ö

Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest
ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava
påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må länsstyrelse
som i forsta stycket sägs efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis,
från erläggande av räntan.

Ansökan, som i detta moment sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen
före utgången av året näst efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

86 §.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos
kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande
preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering
eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag eller anstånd
med inbetalning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyr^sen0„lnom
en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet
vid pafoljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

j må den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits
till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning,
därest besvären till kammarrätten inkommit före utgången av nyss stadgade
besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart
överlämnas till vederbörande länsstyrelse.

e.. Se(iap besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra
toiklarmgar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från ve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna till kammarrätten
med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava
inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag, då klaganden
erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären
icke upptagas till prövning.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl frågan, huruvida
vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

87 §.

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering befriar icke
klaganden i vidare mån än i 49 § sägs från att i behörig ordning erlägga
skatt.

Särskilda föreskrifter.

88 §.

Om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt i Stockholm
skall gälla, utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, vad
Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar.

89 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning
meddelas av Kungl. Maj :t.

Anvisningar
till 3 §.

1. Frågan huruvida skattskyldig skall erlägga preliminär A-skatt eller
preliminär B-skatt skall, då preliminär självdeklaration som i 16 § sägs icke
avgivits eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest
icke vunnits, bedömas med ledning av senast verkställda årliga taxering.
Därest därvid den skattskyldiges inkomst av annat än tjänst och tillfällig
förvärvsverksamhet uppgår till högst en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade
inkomsten, bör den skattskyldige erlägga preliminär A-skatt. Eljest
bör han påföras preliminär B-skatt. Har preliminär självdeklaration avlämnats
eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest
vunnits, skall frågan huruvida preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt
bör erläggas bedömas med motsvarande tillämpning av vad nyss sagts, därvid
hänsyn dock skall tagas till förhållandet mellan annan inkomst än i 3 §
2 mom. under 1 första och andra styckena sägs och den sammanlagda uppskattade
inkomsten.

Av 3 § 2 mom. framgår, att preliminär B-skatt må påföras i stället för preliminär
A-skatt, därest särskilda omständigheter, t. ex. speciella svårigheter
att verkställa i 39 § omförmält skatteavdrag, föreligga. Å andra sidan kunna
omständigheterna vara sådana, att preliminär B-skatt visserligen framstår
som den naturliga skatteformen, men att preliminär A-skatt likväl bör erläggas,
exempelvis därför att den skattskyldige vid upprepade tillfällen tidigare
år underlåtit att i vederbörlig ordning inbetala debiterad preliminär
skått.

2. Kan skattskyldig antagas bliva berättigad att vid inkomsttaxeringen
njuta avdrag för mer betydande utgifter eller omkostnader, vartill hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke tages vid uträkning av skatt enligt skattetabell, må lokal skattemyndighet
föreskriva exempelvis att preliminär A-skatt skall beräknas enligt
skattetabell å viss del av lönen vid varje utbetalningstillfälle eller å lönen
minskad med visst belopp.

Även om inkomst avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet
återkommande tillfällen, kan inkomsten variera avsevärt från ett utbetalningstillfälle
till ett annat. I dylikt fall kan befinnas lämpligt att lokal
skattemyndighet föreskriver, att den preliminära A-skatten skall beräknas
till viss procent av lönebeloppet i stället för enligt skattetabell. Vad nu sagts
kan även ifrågakomma för äkta makar, vilka skola sambeskattas.

3. Den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden skall, då så finnes
påkallat, meddela bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för
uttagande av preliminär skatt.

till 39 §.

1. I 39 § 1 mom. angives när fråga är om arbetsgivare och arbetstagare
i uppbördsförordningens mening. Så är i princip fallet då någon utbetalar
belopp, som för mottagaren motsvarar i nämnda paragraf avsedd inkomst
av tjänst. Härav följer att exempelvis den som är självständig företagare
och vars inkomst är hänförlig till inkomst av rörelse icke skail vidkännas
skatteavdrag å nämnda inkomst.

I handelsbolag eller enkelt bolag är det icke ovanligt, att en eller flera delägare
utföra arbete för bolagets räkning och därför uppbära bestämd lön,
beräknad för vecka, månad eller annan bestämd tidsperiod, varjämte vederbörande,
utöver lönen, erhåller viss del i vinsten. Sådan delägare är icke
arbetstagare enligt denna förordnings mening.

Den omständigheten att någon vid sidan av fastställd lön uppbär tantiem
eller avlönas medelst provision förhindrar i och för sig icke att skatteavdrag
verkställes.

2. Har arbetstagaren jämte sin huvudsyssla en eller flera bisysslor, skall,
i de fall då enligt vad förut sagts skatteavdrag skall verkställas, sådant avdrag
göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudanställning.
Kan av flera anställningar ingen anses såsom den huvudsakliga
eller föreligger tvekan om vilken anställning som skall betraktas såsom huvudsaklig,
har arbetstagaren eller arbetsgivaren att vända sig till den lokala
skattemyndigheten, som meddelar besked om vid vilken anställning
skatteavdrag skall verkställas.

3. Skatteavdrag ifrågakommer icke beträffande preliminär B-skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter, i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande
skatt.

Avdragsskyldighet för kvarstående skatt är icke inskränkt till att avse
skatt, som utgår för inkomst av tjänst, utan gäller även i fråga om skatt för
annan inkomst. Den kvarstående skatten kan nämligen avse även annan inkomst
än av tjänst.

Arbetsgivare är skyldig göra avdrag endast för sådan kvarstående skatt,
som arbetstagaren har att erlägga i hemortskommunen. Härigenom undantages
skatt, som utgår för sådan inkomst vilken taxeras i annan kommun
än hemortskommunen.

4. Föreligga särskilda svårigheter för arbetsgivare att göra skatteavdrag
för kvarstående skatt, äger den lokala skattemyndigheten medgiva, att dylikt
avdrag icke verkställes. Svårighet att göra skatteavdrag för sådan skatt
kan vara för handen, om lön utbetalas för kvartal eller halvår eller eljest
vid sådana tidpunkter, att genom skatteavdrag innehållna medel icke förslå
att gälda kvarstående skatt under vederbörlig uppbördstermin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såväl arbetsgivare som arbetstagare kunna göra framställning om befrielse
från skatteavdrag. Har arbetsgivare begärt befrielse från att verkställa
skatteavdrag, skall arbetstagare, som beröres av framställningen, eller ombud
för denne höras däröver.

Vid prövning av arbetsgivares ansökan om befrielse från skyldighet att
verkställa skatteavdrag skall särskilt beaktas intresset för arbetstagare att
erhålla en bekväm skattebetalningsform och för det allmänna att ernå en
effektiv utskyldsbetalning.

5. Det ankommer på centrala uppbördsnämnden att i den omfattning behov
därav föreligger meddela bindande besked rörande tillämpningen av
bestämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden,
då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,
föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant avdrag skulle
medföra avsevärda olägenheter eller om särskilda skäl eljest föreligga. Även
i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomsteller
anställningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej
skall verkställas.

6. Om arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton begärt att skatteavdrag för kvarstående skatt skall
verkställas, åligger det befälhavaren eller rederiet att härom skyndsamt
underrätta skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där
rederiet har sitt huvudkontor. Sådan underrättelse skall lämnas å blankett,
vartill formulär fastställes av riksskattenämnden och som tilllhandahålles av
statsverket.

till 40 §.

I 40 § andra och tredje styckena angivna skatteavdrag med tjugufem procent
av lönebeloppet skola ej verkställas, då det är för arbetsgivaren uppenbart
att anställningen hos honom är att anse såsom bisyssla. Är så ej fallet,
må avdrag underlåtas allenast därest arbetstagaren med intyg från lokal
skattemyndighet styrker att fråga är om bisyssla.

Skatteavdrag skall icke göras å lön, som utbetalas senast den 25 februari
under inkomståret, därest arbetstagaren företer debetsedel eller skattekort
utvisande att han för nästföregående inkomstår varit påförd preliminär
B-skatt. Vad sist sagts har dock icke avseende å nyanställd arbetstagare,
som kan antagas hava sin väsentliga utkomst av anställningen.

Det åligger arbetsgivaren, att senast en vecka innan i 40 § tredje stycket
angivet avdrag för kvarstående skatt med tjugufem procent av lönebeloppet
första gången göres genom skriftlig eller muntlig hänvändelse till arbetstagaren
uppmana denne att överlämna debetsedel å slutlig skatt eller vederbörlig
del av sådan debetsedel eller på i sagda paragraf föreskrivet sätt visa
att skatteavdrag för kvarstående skatt ej skall göras. Därvid skall arbetsgivaren
tillika erinra arbetstagaren om det skatteavdrag, som eljest kommer
att göras.

Har genom skatteavdrag jämlikt 40 § andra eller tredje stycket innehållits
större belopp än vad enligt debetsedel, skattekort eller av lokal skattemyndighet
utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det avdraget gjorts,
skall vid närmast följande uppbördstillfälle inbetalas, må arbetsgivaren mot
kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Kan det antagas, att nyanställd arbetstagare, som har debetsedel å preliminär
B-skatt, har sin väsentliga utkomst av anställningen, åligger det
arbetsgivaren anmäla dylikt förhållande till den lokala skattemyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

till 41 §.

Då befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär A-skatt
medgives på grund av existensminimum, har den lokala skattemyndigheten
att dels med ledning av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
och anvisningarna till nämnda paragraf ävensom de normalbelopp för
existensminimum, som fastställts jämlikt nämnda lagrum, angiva den skattskyldiges
existensminimum, dels ock förordna efter vilka grunder skatteavdrag
skall verkställas. Beräknas den skattskyldiges inkomster understiga
existensminimum, kan förordnande meddelas antingen att skatteavdrag över
huvud taget icke skall verkställas eller att skatteavdrag icke skall verkställas,
såvida icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren överstiger visst angivet
belopp. Kan det antagas, att inkomsterna överstiga existensminimum, bör
förordnas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp alltid skall förbehållas
den skattskyldige, så att för skatteavdrag får tagas i anspråk allenast
vad av lönen överskjuter det förbehållna beloppet. Det belopp, som sålunda
skall förbehållas den skattskyldige, bör som regel motsvara fastställt
existensminimum minskat med de inkomster, den skattskyldige kan åtnjuta
från annan än huvudarbetsgivaren. Det förbehållna beloppet kan dock ökas
med belopp motsvarande dels sådana utgifter, som äro nödvändiga för förvärvande
av den löneinkomst, varom fråga är, och som äro avdragsgilla vid
taxering, t. ex. avgifter, som den skattskyldige har att erlägga för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband
med tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten
har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än
genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet, dels ock
tillfälliga utgifter av ofrånkomlig natur, som den skattskyldige må hava att
vidkännas och som icke kunna beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.
I förekommande fall äger den lokala skattemyndigheten vidare —
för att förhindra att den skattskyldige vid stigande inkomst skall nödgas
avstå hela inkomstökningen till skatt — förordna, att om den skattskyldiges
inkomst hos huvudarbetsgivaren stiger utöver det förbehållna beloppet
skatteavdrag må, intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo, verkställas
högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verkställas
förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verkställts. Vid
nedsättning av skatteavdraget för kvarstående skatt på grund av existensminimum
bör den lokala skattemyndigheten därför taga hänsyn till dels
den skattskyldiges existensminimum och dels den preliminära skatt den
skattskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den
lokala skattemyndigheten dels i erforderlig mån höja det belopp, som enligt
vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid
inkomstökning utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må verkställas
högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

till 45 §.

1. Har skattskyldig, som skall erlägga preliminär A-skatt, enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen ändrat civilstånd under förra
delen av inkomståret, skall lokal skattemyndighet utan särskild anmälan
från den skattskyldige vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som av ändringen
må betingas.

Lokal skattemyndighet äger jämväl utan särskild anmälan från den skattskyldige
upptaga fråga om jämkning av preliminär skatt i övriga i 45 §
om förmälda fall. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs medgivande
bör iakttagas försiktighet, så att för hög sådan skatt icke uttages.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

2. För att ernå bättre överensstämmelse mellan slutlig skatt och erlagd
preliminärskatt kan genom jämkning föreskrivas, att utbyte skall ske av
preliminär A-skatt beräknad enligt skattetabell eller av preliminär B-skatt
mot preliminär A-skatt beräknad enligt särskild av lokal skattemyndighet
angiven grund. Jämför vidare 3 § och anvisningarna till samma paragraf.

3. Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,
är icke lika i de i 45 § 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres
jämkning jämlikt 2) i nämnda moment på grund av sådan ändring i makes
inkomst, som påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt samma
moment 3), behöver vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande
förhållandena komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa
fall icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att
de berörda omständigheterna verkligen föreligga.

4. Med inkomst, varom i 45 § 1 mom. andra stycket sägs, bör vid jämkning
i hemortskommunen som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten
vid taxering till statlig inkomstskatt, i förekommande fall minskad
med utgift för periodiskt understöd och pensionsförsäkringspremie.

5. Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelats,
erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall den
för mycket inbetalda skatten icke restitueras. I stället skall den preliminära
skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning, i motsvarande mån
reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till
belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kunna förekomma —
sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning under senare delen av inkomståret
— då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots
det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under återstående
uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl för inkomståret
inbetalt högre skatt än han kan antagas hava rätteligen bort göra.

Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst en femtedel av den slutliga
skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst etthundra
kronor, äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet
utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Äro särskilda förhållanden
för handen — fråga är t. ex. om nedsatt skatteförmåga eller om ett
särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret
icke är uppfyllt, medgiva att det för mycket erlagda beloppet återbetalas
till den skattskyldige.

till 46 §.

Preliminär självdeklaration kan vara behövlig t. ex. om skattskyldig, som
har att erlägga preliminär B-skatt, kan antagas komma att få sina inkomster
eller utgifter mera avsevärt förändrade eller om skattskyldig, för
vilken utfärdats debetsedel å preliminär A-skatt, blivit näringsidkare och i
följd därav bör påföras preliminär B-skatt.

Preliminär självdeklaration bör icke infordras, där för jämkning erforderliga
uppgifter kunna införskaffas på annat sätt.

till 48 §.

Med värnpliktig avses i 48 § 2 mom. värnpliktig, som icke är fast anställd
vid krigsmakten, dock att bestämmelserna i nämnda moment icke äga
tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan eller undergår utbildning
för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet,
ej heller å värnpliktig som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör
tjänstgöring med en varaktighet av högst sextio dagar.

Vad om värnpliktig i 48 § 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om:

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

1) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;

2) personal, soin lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;

3) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal
på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;

4) väg- och vattenbyggnadskårens personal; samt

5) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren..

till 49 §.

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om anstånd
enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över
framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall,
därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i
yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen
anförda besvären. Är utredningen i besvärsärendet icke avslutad och
anser sig taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl icke
kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till
besvären, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i sådant
fall har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom. andra stycket bör anståndet avse skatten
enligt den taxering, som kan beräknas skola undanröjas. Har preliminär
skatt avräknats å slutlig skatt enligt nämnda taxering, kan anstånd
beviljas även med betalning av så stor del av skatten på grund av den å
rätt ort påförda taxeringen, som motsvaras av nämnda preliminära skatt.

till 85 §.

Som exempel på förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen
kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges
preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående
skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminär
skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten beror på att
beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration; befrielse från
räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna
äro sådana att den skattskyldige bort förstå att beskattningsnämnderna
skulle komma att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger lämna anvisningar i frågor rörande räntebefrielse.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,
som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Genom denna förordning upphäves uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) med det undantag att de i sistnämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande uppbörd av skatt skola gälla beträffande preliminär
skatt avseende inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter,
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor
samt tillkommande skatt, som skola inbetalas under uppbördsterminen i
januari månad år 1954.

Skatt, som inbetalats till postgirokonto varom i 64 § uppbördsförordningen
den 31 december 1945 förmäles och som på grund av bristfälliga
identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år
efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, tillfaller
statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den
6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Innebär beslut-----ändrade skatten.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall utgå
för inkomståret, åligger det länsstyrelsen, därest den skattskyldige redan inbetalt
preliminär skatt med större belopp än vad han enligt sagda beslut är
skyldig att erlägga, att utan dröjsmål till den skattskyldige återbetala det
överskjutande beloppet.

Å belopp, —---icke ränta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 870).

Härigenom förordnas, att 1 §, 46 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras
i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten skall
utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas.

Angående taxeringsmyndigheter —--gällande taxeringsförordning.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —--eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering, som under beskattningsåret påförts
den skattskyldige, dels ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1950: 308 och av 60 § se 1952: 377.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken
äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller
hans omyndiga barn; samt

3) för premier---i 33 §.

Därest skattskyldig--— nämnda tid.

Avdrag, som--- 400 kronor.

60 §•

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,
inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering
enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar
inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här
ovan givna bestämmelserna om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.
Oaktat stad innefattar flera församlingar, skall dock fysisk person,
som skall där mantalsskrivas, beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas,
för all av honom förvärvad inkomst, som enligt bestämmelserna
om beskattningsort skall beskattas i staden.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 46 § 2 mom. och 60 §
i äldre lydelse skola tillämpas vid 1954 års taxering samt vid eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 1 mom., 6 § 1 mom., 11 § 1
inom. samt 20 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 10 §
nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den
lydelse nedan sägs.

1 §■

Till staten---givna bestämmelser.

Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å
aktie i svenskt aktiebolag och i form av särskild sjömansskatt skall gälla
vad därom finnes särskilt stadgat.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

2 §.

Om vad----följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig skatt, fastighetsskatt
eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar; vid

beräkning —---beräknade nettointäkten.

Har sådan — ---för moderbolaget.

1 Senaste lydelse av 2 § och 4 § 1 mom. se 1950: 589 samt av 11 § 1 mom. se 1952:406.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda----eller lotterivinst;

slutlig skatt eller fastighetsskatt, som här i riket påförts skattskyldig på
grund av taxering under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller
sådan här i riket påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda
år erhållit debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun
eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som---kommunalskattelagen sägs.

Har sådan — — — för dotterbolaget.

6 §•

1 mom. Skyldighet att---21 §§ sägs:

a) fysisk person:--— eller rörelse;

för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst--------ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag--— eller rörelse;

för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits
vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst----ekonomiska föreningar.

10 §.

3 mom. Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages
att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat
öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

11 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna
till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock
att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens
taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna högsta beloppet.
Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara
inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.

Skola makarna---högre ortsgruppen.

20 §.

2 mom. Konungen äger,--— i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig inkomstskatt
skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser
eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå
till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten än
skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.
Vad i 10 § 3 mom. och 11 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig inkomstskatt
i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning
av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med---• månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. och 20 § förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att till 11 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment,
betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs.

11 §•

3 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid
iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid
annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas
den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid
boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.
Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen
avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tillämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst.
Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas
sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes
efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga
förmögenheter. Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall därvid iakttagas.

20 §.

2 mom. Konungen äger,---i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig
förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande
bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma
att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten än
skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava
fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet. Vad i
It § 3 mom. och 12 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig förmögen -

1 Senaste lydelse av 12 § 1 inom. se 1952:407.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hetsskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning
av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med —--månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Avkortning av---skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande —--beräknat belopp.

Vid beräkning enligt denna förordning av belopp, som må avkortas eller
restitueras, iakttages att beloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och
vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr
691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke
tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller
betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de
grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
skola efter endast sextio procent av det belopp för skattekrona och skatteöre,
vilket bestämts till utdebitering, påföras den, som är för inkomståret
mantalsskriven här i riket men som vid ingången av inkomståret icke tillhör
svenska kyrkan.

Vad ovan — — •— beträffande fastighetsskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 28 juni 1946 om skogsvårdsavgift
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Skogsvårdsavgift skall-----året utgå.

Skogsvårdsavgift skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att avgiftsbeloppet
vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 28 § 3 inom., 29, 30, 33, 34 och 86 §§, 100 § 1
mom. samt 124 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 * * 4
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

3 mom. Deklarationsskyldig, som---kommunal inkomstskatt.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration----honom; ävensom

7) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för
året näst före taxeringsåret.

Har skattskyldig----och skulder.

Svenskt aktiebolag---utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsans talt,----hänför liga verksamheten.

Med inländsk------för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt,---och 5).

Belopp, som----öretal bortfalla.

1 Senaste lydelse av 28 § 3 mom. och 34 § se 1947:578; av 29 § 1 mom. se 1950:313; av

29 § 2 och 3 mom. se 1943:855; av 33 § se 1951:792; av 86 § se 1952:408; samt av 100 S

1 mom. och 124 § 1 mom. se 1947: 591.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 mom. Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen
avser, innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen;
och skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän
självdeklaration är stadgat.

3 mom. Beträffande sådan allmän eller särskild självdeklaration, som
skattskyldig jämlikt 28 § 2 mom. har att avgiva inom län där skattskyldighet
till kommunal inkomstskatt för honom föreligger i flera kommuner eller
särskilda administrativa områden inom kommun eller som skattskyldig jämlikt
28 § 3 mom. har att avgiva i kommun där skattskyldighet som nyss
sagts föreligger i särskilda inom kommunen förefintliga administrativa områden,
skall utöver vad ovan är stadgat gälla, att i deklarationen skola upptagas
de uppgifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i
60 § kommunalskattelagen.

30 §.

Självdeklaration av--— ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall, med det undantag som framgår av
andra punkten i 60 § kommunalskattelagen, gälla jämväl i fråga om inom
kommun beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

33 §.

Till ledning---utbetalts, angående det utbetalda beloppet.

I uppgift, ----avdrag skett.

Beträffande annan---för lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är. Där så
kan ske, skall uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress
och födelseår ävensom, där för honom utfärdad debetsedel eller skattekort
å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret överlämnats till
den uppgiftsskyldige och denne verkställt skatteavdrag, numret å nämnda
debetsedel.

Arbetsgivare, som----i huvudbok.

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning
avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken
uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och
tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets
eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget
eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla
är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration,
med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje
delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgift,
som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning
bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.

Vid uppgift,---där förmäles.

86 §.

För varje---— 77 § 4 mom.

Hos särskild----egen uppbördsförvaltning.

De beslutade------skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dets i avseende a statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvarvskalla,
taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika där
det ej tramgar av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom’ förordningen
om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknasinkomst-aVS6ende
& kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar

dels ock,----här ovan.

Sådan anteckning till ledning för påföring av pensionsavgift, varom ovan
saös, skall for skattskyldig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, äga rum om hans och hans makas beräknade taxerade inkomster
enligt forordningen om statlig inkomstskatt sammanlagt uppgå
till minst 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden-----beskattningsbara förmögenheten.

Narmare föreskrifter---Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas---och ledamöter.

100 §.

o l m?m\D ållggor protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast
a tj|ortonde dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev
”^.mottagningsbevis med allmänna posten tillsända dels ägare eller därmed
likstaUd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens taxering varit föremål
or nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, dels ock varje skattskyidig,
vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet varit föremål för
nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet
medelst utdrag av nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning,
da beslutet inneburit allenast, att taxering för inkomst efter yrkande
av annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen
av ortsavdragen.

Har i---jämväl klaganden.

Vad ovan — —• — fråga är.

124 §.

1 inom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen
i det lan, dar den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller i
motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala
provmngsnaninden Eesvären skola ingivas, av skattskyldig inom natt och år
efter det han erhållit debetsedel å slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande
skatt i anledning av den taxering, varom fråga är, och av annan
klagande fore utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Försummas något —----motsvarande tillämpning.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort
eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet å

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mer än en ort, och har vederbörande erhållit debetsedlar å slutlig skatt, fastighetsskatt
eller tillkommande skatt därför å olika tider, räknas besvärstiden
från den senaste tidpunkten.

Denna förordning skall träda i kraft, såvitt angår 29 § 1 mom. och 124
1 mom., den 1 januari 1954, samt i övrigt den 1 januari 1955.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 67, 69 och 72 §§ lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

67 §.

Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt
skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt
bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till
kommunen skattskyldiga.

69 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande
års taxering.

72 §.

Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till kommunen skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp,
som kommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande
mån.

Kommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som pa
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda
beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos statsverket vid
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot
den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära av statsverket
på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästföljande stycke utanordnas.

1 Senaste lydelse av 67, 69 och 72 §§ se 1946:485.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma
år utanordna till kommunalnämnden med en sjättedel å åttonde dagen i var
och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är
kommunens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad,
skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november
månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda
därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest
det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av kommunens
fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas
i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 72 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän
kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 62, 64 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas
i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen
skattskyldiga.

64 §.

Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts
än som beslutats vid ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall
den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära skatten för inkomst
under nästföljande år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden,
varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i" slutlig skatt och fastighetsskatt
på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras
efter den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens
fastställande.

1 Senaste lydelse av 62, 64 och 67 §§ se 1946:486.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

67 §.

Stad äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande
vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för nästföregående år. Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund
slutligen fastställts än som beslutats vid det ordinarie sammanträdet
i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas den
utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.
Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse
från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde
uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda
beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot
den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på
grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna
till drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en
av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens
fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid
detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad
nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill,
förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari
månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens fordran,
skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars
månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 67 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän
kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 54, 56 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 om
kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

54 §.

Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall
fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till
kommunen skattskyldiga.

56 §.

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga,
efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp,
som staden eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda
beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas
mot den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket
på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall överståthållarämbetet under samma
år utanordna till staden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av
månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens
fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid
detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad
föregående år; dock må överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda
därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i

Senaste lydelse av 54 § se 1946: 489 samt av 56 och 59 §§ se 1951:434.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens
fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i
mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 59 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän
kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

F ö r s 1 a g

till

lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 60 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

60 §.

Vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat till utdebitering skall,
allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild
styrelse delgivas på landet kommunalnämnden och i stad drätselkammaren,
vilka det åligger att på sätt i lagen om kommunalstyrelse på landet
eller lagen om kommunalstyrelse i stad är stadgat härom underrätta länsstyrelsen
och vederbörande lokala skattemyndighet för debitering och uppbörd
av avgifterna till församlingen i samband med övriga kommunalutskylder.

Församling äger av statsverket uppbära avgifter till församlingen med
belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som
bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig, som icke
tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i
skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen,
skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas
i mosvarande mån.

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som
på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad
sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket
vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot de avgifter, som församlingen äger uppbära av statsverket på
grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästfoljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos statsverket
enligt andra och tredje styckena, skall länsstyrelsen under samma år

1 Senaste lydelse se 1946: 495.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

utanordna till kommunalnämnden eller drätselkammaren med en sjättedel
å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september
och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället
i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp
som utbetalades i november månad föregående år; dock må länsstyrelsen,
då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske
med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke
motsvarar eu sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad
jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunalnämnden
eller drätselkammaren skall därefter avlämna medlen till kyrkorådet,
skolrådet eller särskild styrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 60 §
andra stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter
till församlingen enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

64 §.

Vad kyrkofullmäktige----kommunal inkomstskatt.

Om debitering och uppbörd av avgift till församling och den kyrkliga
samfälligheten gäller vad därom särskilt är stadgat.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket uppbära
avgifter med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av
det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år på.
föras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona
och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig,
som icke tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951
om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo
enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift
till församlingen, skall belopp, som församlingen och den kyrkliga samfälligheten
eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket såsom förskott
uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst
är rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering
för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlings
och den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket vid ingången
av året näst efter det då besluten fattades. Förskotten avräknas mot de avgifter,
som församlingen och den kyrkliga samfälligheten äga uppbära av
statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskotten
enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

1 Senaste lydelse av 64 § se 1917:516.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlings eller den kyrkliga
samfällighetens fordran hos statsverket enligt tredje och fjärde styckena,
skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till kyrkorådet, skolrådet,
biblioteksstyrelsen eller församlingsdelegerades kassaförvaltare med
en sjättedel å åttonde dagen i var och eu av månaderna januari, mars, maj,
juli, september och november. Är ifrågavarande fordran icke uträknad vid
utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma
belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må
överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning
skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade
beloppet icke motsvarar en sjättedel av nämnda fordran, skall härav betingad
jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Överståthållarämbetet skall---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 64 §
tredje stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter
till församlingen och den kyrkliga samfälligheten enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § lagen den
20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

45 §.

2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,
som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års
taxering.

46 §.

1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift
till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola
sådana utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstingsskatt
skall, med den inskränkning som må föranledas av stadgandet i 2
mom., åligga en var, som inom landstingsområdet är till allmän kommunalskatt
skattskyldig, efter de grunder, som för utgörande av sådan skatt i
allmänhet äro stadgade.

50 §.

Landstinget äger av statsverket uppbära landstingsmedel med belopp, motsvarande
vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstinget skatt -

1 Senaste lydelse av 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § se 1946: 487.

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

skyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som
landstinget eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Landstinget äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som
på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad
sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingets fordran hos statsverket
vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas
mot de landstingsmedel, som landstinget äger uppbära av statsverket
på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingets fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma
år utanordna till landstingets förvaltningsutskott med en sjättedel å åttonde
dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och
november. Är landstingets fordran icke uträknad vid utbetalnimgstillfället
i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades
i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då
särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat
belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar
en sjättedel av landstingets fordran, skall härav betingad jämkning ske av
det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 50 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter
till landstinget enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945
(nr 903) om utdebitering av tingshusmedel.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 31 december 1945
om utdebitering av tingshusmedel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

1 §•

1 mom. Tingshusbyggnadsskyldige skola —--invånare utdebiteras.

2 mom. Till ledning för tingshusmedlens bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till
tingshusbyggnadsskyldige genom länsstyrelsen insända förteckning, som för
varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören,
som påförts enligt kommunalskattelagen, särskilt för fastighet och särskilt
för inkomst.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1946: 484.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär
skatt för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i slutlig
skatt och fastighetsskatt på grund av nästfoljande års taxering.

5 §.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket uppbära tingshusmedel med
belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till tingslaget
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen
medgivits befrielse från att erlägga tingshusmedel, skall belopp
som tingshusbyggnadsskyldige eljest ägde uppbära av statsverket nedsättas i
motsvarande mån.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket såsom förskott uppbära det
belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering
till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande
år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i tingshusbyggnadsskyldiges
fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades.
Förskottet avräknas mot de tingshusmedel, som tingshusbyggnadsskyldige
äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter
det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör tingshusbyggnadsskyldiges fordran
hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under
samma år utanordna till tingshusbyggnadsskyldige med en sjättedel å
åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september
och november. Är nämnda fordran icke uträknad vid utbetalningstil]-fället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som
utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen,
då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med
annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar
en sjättedel av tingshusbyggnadsskyldiges fordran, skall härav betingad
jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna
i 5 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande
tingshusmedel enligt 1953 års taxering.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning
av ortsavdragsreformen.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 1 juni 1951 angående provisorisk
skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Fastställd provisorisk---eller skolråd.

Utanordning av provisorisk skatteersättning skall ske i samband med utanordnandet
av allmän kommunalskatt med en sjättedel å åttonde dagen i
var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november.

Understiger den av länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättningen
5 000 kronor för år, skall beloppet utanordnas i sin helhet den 8 januari.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den
17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av
skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948
angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. in., skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän
kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på
grund av taxering för inkomst verkställd under det år då indelningsändringen
träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
efter vilken slutlig skatt påföres i förstnämnda kommun.

Fordran hos — — — äldre indelningen.

5 §•

Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän
kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

grund av taxering av fastighet verkställd under det år då indelningsändringen
träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
efter vilken fastighetsskatt påföres i sistnämnda kommun.

Fordran hos —----nya indelningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den
30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att
anmäla arbetsanställning.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 om
skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Anmälan skall---— anställningens början.

Anmälan göres å särskild blankett (anställningskort), som för varje anställd
utskrives i ett exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av
riksskattenämnden.

Anställningskort tillhandahålles---med posten.

4 §•

Utmätningsmannen skall förvara anställningskortet i ett alfabetiskt ordnat
register. År arbetstagaren mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, skall avskrift av anställningskortet översändas till
denne.

Där utmätningsmannen så finner lämpligt, skall anställningsregistret i
stället förvaras hos exekutionsbiträde.

Ur anställningsregister -— — — fem år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1947: 519.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 22 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

1 mom. Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt
ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga pensionsavgift
för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst,
under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och
högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före
taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare.

Pensionsavgift skall icke erläggas av den, som under december månad
året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som avlidit
före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift
erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras
enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken icke
enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift,
makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt
icke uppgå till minst 1 200 kronor.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå med 1,8 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 360
kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst
överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 180 kronor. Om
endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas
i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 360 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift
allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga
avgift med högst 360 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra och tredje styckena här ovan
skall erlägga avgift med högst 180 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande
fall nedåt till närmast hela krontal.

20 §.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle
var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att er -

1 Senaste lydelse av 19 § se 1951: 332.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

lägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår pensionsavgift, under
uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd,
där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av pensionsavgiften. Befrielse må dock icke avse pensionsavgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat
erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som ovan avses skall avlämnas senast under andra kalenderåret
efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i första stycket
sägs skall motsvarande gälla som finnes i taxeringsförordningen stadgat
beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt.

22 §.

Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i uppbördsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I samband därmed skall följande
iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för år 1953 eller tidigare år.

I fråga om avgifter, som påföras för år 1954, skola i stället för vad i 19 §
2 mom. stadgas följande bestämmelser gälla:

Pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges till statlig
inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan
sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst
200 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst
överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 100 kronor. Om
endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas
i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 200 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i de två närmast föregående styckena
skall erlägga avgift med högst 100 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande
fall nedåt till närmast hela krontal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen
den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten] jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars
1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 3.

Mom. 2. Sedan avgifterna vederbörligen debiterats, skola arbetsgivareförteckningarna
återsändas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av anstalten
bestämmes.

§ 6.

Förmenar arbetsgivare, att i förteckning, som i § 3 mom. 1 sägs, eller i
uppgift eller kvitto, som omförmäles i § 4 mom. 2 och 3, avgift blivit honom
obehörigen eller oriktigt påförd, äge han för erhållande av rättelse göra
anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast
bort hava erlagts. Sådan anmälan må i stället ingivas till den lokala skattemyndighet,
som verkställt debitering av avgiften. Myndigheten har att efter
utredning med eget yttrande översända anmälningen till anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om särskild sjömansskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med

sjöman: envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, samt

inkomst ombord: hyra eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär av
redaren.

1 Senaste lydelse av § 3 mom. 2 se 1947:517.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom sjöman anses icke den, som är anställd uteslutande för fartygets
iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygets
uppehåll i hamn.

2 §.

Sjöman, som icke är underkastad skattskyldighet här i riket enligt förordningen
om statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord, skall för nämnda
inkomst erlägga statlig inkomstskatt i form av särskild sjömansskatt. Sjöman
skall dock icke erlägga särskild sjömansskatt, därest han på godtagbart
sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten.

Kungl. Maj :t äger bestämma, att särskild sjömansskatt icke skall erläggas
av sjömän eller vissa grupper sjömän vid fart i särskilda farvatten.

3 §.

Särskild sjömansskatt skall utgå med femton procent av sjömannens kontanta
inkomst ombord, i förekommande fall minskad med avgifter, som
han på grund av sin tjänst ombord har att erlägga för egen eller efterlevande
familjs pensionering. Skatten beräknas icke på sedvanlig kontant ersättning
för naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller på sedvanlig
ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs förolyckande
eller för hållande av egna verktyg i tjänsten.

4 §•

1 mom. Den särskilda sjömansskatten skall av befälhavaren eller redaren
avdragas vid utbetalning av inkomst ombord.

2 mom. Skatteavdrag skall icke verkställas, om sjömannen företer för
honom i Danmark, Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel eller annan
likvärdig handling varav framgår att han har att erlägga skatt för
inkomst till något av nämnda länder. I annat fall må skatteavdrag icke
underlåtas med mindre sjömannen med intyg från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län styrker, att skatteavdrag icke skall göras.

3 mom. Då skatteavdrag verkställts, skall sjömannen tillställas kvitto
på den innehållna skatten.

5 §.

Befälhavare, som verkställt skatteavdrag enligt denna förordning, skall
härom lämna redaren erforderliga uppgifter för verkställande av redovisning
som i nästa stycke sägs.

Det åligger redaren, att till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan tor
varje period om två månader, räknad från kalenderårets början, redovisa
under perioden innehållen skatt. Redovisningen för sådan period skall lämnas
senast den sista dagen i tredje månaden efter periodens utgång genom
insättning av skattens sammanlagda belopp på länsstyrelsens postgirokonto
för särskild sjömansskatt och insändande till länsstyrelsen av förteckning
över gjorda skatteavdrag in. in., vilken förteckning skall upprättas å blankett
vartill länsstyrelsen fastställt formulär. Möter hinder för redovisning
inom nyss angiven tid, må nämnda länsstyrelse på framställning kunna bevilja
anstånd därmed, i regel dock högst en månad.

6 §•

Har skatteavdrag verkställts för sjöman, som för länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ombord, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av den innehållna skatten.
°Har skatt innehållits med för högt belopp, må länsstyrelsen förordna
om återbetalning av det för mycket innehållna beloppet.

O™ återbetalning som i första stycket sägs må förordnas allenast under
torutsattning att framställning därom inkommit till länsstyrelsen före utgången
av kalenderåret näst efter det, under vilket avdrag för skatten verkställts.

Å belopp som återbetalas skall utgå ränta efter fem procent för år, räknat
från utgången av det år, då skatteavdraget verkställdes, och till och med
den dag, då beloppet återbetalas.

7 §•

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har att utöva kontroll över utgörande
av särskild sjömansskatt.

Lansstyrelsen äger meddela de anvisningar till ledning för verkställande
av skatteavdrag m. in., som kunna finnas erforderliga.

Det ankommer på länsstyrelsen att kostnadsfritt till sjöman, som för länsstyrelsen
på godtagbart sätt visat att han är skattskyldig till annat land för
i denna förordning avsedd inkomst, lämna intyg, gällande för viss av länsstyrelsen
angiven tid, att skatteavdrag ej skall verkställas.

8 §.

I tillämpliga delar skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat om
indrivning av restförd skatt, om avkortning och avskrivning av skatt om
arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, in. in. samt om straffbestämmelser
in. m.

9 §.

Åtgärd för uttagande av särskild sjömansskatt må icke verkställas senare
an fem år efter utgången av det år, varunder skatten innehållits eller skolat
innehållas genom skatteavdrag.

10 §.

Över beslut av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län rörande särskild
sjömansskatt må besvär anföras hos kammarrätten. Besvären skola hava
lnkomimt till lansstyrelsen inom två månader från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet, vid påtöljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas
till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till
lansstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande
till provning, om besvären inkommit till kammarrätten före besvärstidens
utgång. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas
till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att vid besvären
foga de handlingar, som legat till grund för länsstyrelsens beslut Om
anledning därtill föreligger, har länsstyrelsen att infordra förklaringar och,
där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från vederbörande samt
därefter skyndsamt överlämna handlingarna jämte eget yttrande till kammarrätten.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava
inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag då klaganden
erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären
icke upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Därest särskilda skäl föreligga, må av sjöman anförda besvär upptagas
till prövning, oaktat ovan i denna paragraf angivna besvärstider icke iakttagits.

11 §•

Besvär över beslut enligt denna förordning befria icke klaganden från att
i behörig ordning erlägga särskild sjömansskatt.

12 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpning av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändringar i
uppbördsförfarandet m. m. samt anför därvid följande.

L Inledning.

Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet innebar en genomgripande
omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn bland annat
till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna till vårt
skattesystem, förutsattes redan från början att, sedan systemet under några
år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skulle göras med ledning
av vunna erfarenheter.

För att verkställa denna översyn tillkallades den 25 februari och den 1
april 1949 särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren A. G. A. Wigert,
ordförande, häradsskrivaren G. M. E. Alin, numera regeringsrådet S. E.
Jarnerup, ekonomidirektören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och
kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt. De sakkunniga, som antog benämningen
1949 års uppbördssakkunniga, överlämnade den 2 februari 1950 ett
första betänkande (SOU 1950: 7), vilket ledde till vissa lagstiftningsåtgärder.
Med skrivelse den 27 oktober 1951 har överlämnats ett andra betänkande
med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1). Därmed
har de sakkunniga i huvudsak slutfört sitt utredningsuppdrag; endast
vissa organisationsfrågor återstår. Den 29 februari 1952 förordnades, att de
sakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet; samtidigt uppdrogs åt
landskamreraren Wigert att slutföra utredningen beträffande nyssnämnda
organisationsfrågor.

Över sistnämnda betänkande eller vissa delar därav har, efter remiss,
yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksarkivet, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Föreningen skogsarbeten, Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges redareförening,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges häradsskrivarförening,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges
stadsfogdar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens
riksförbund, Svenska polisförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och Svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Det må här erinras om att de sakkunniga i sitt betänkande även behandlat
bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt m. m. Denna fråga har jag
emellertid tidigare anmält i statsrådet och förslag till ändring i 17 kap.
handelsbalken har i proposition nr 7 förelagts 1953 års riksdag.

Sedan nyssnämnda remissyttranden avgivits, har spörsmålet rörande utformningen
av vissa straffbestämmelser i uppbördsförordningen ytterligare
behandlats, nämligen i en inom finansdepartementets rättsavdelning av länsassessorn
Axel Morén utarbetad promemoria.

Över denna promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, kammarrätten, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, centrala uppbördsnämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands
och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens
centralorganisation.

Utom de förslag, som framlagts i förenämnda betänkande och promemoria,
avser jag att här till behandling upptaga vissa förslag om debitering
av folkpensionsavgifter, som framlagts av assessorn i kammarrätten Sten
von Otter i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad, den 25
januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten att åstadkomma
ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande.

Över den av von Otter utarbetade promemorian har, efter remiss, yttranden
avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

tet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län, kronokamrerarna i Malmö och Göteborg,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Den 1 april 1948 tillkallades särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren
B. V. F. Gillner, ordförande, revisorn hos Svenska sjöfolksförbundet
E. G. V. Karlsson och direktören B. T. Pettersson, med uppdrag att utreda
frågan om ändring av gällande bestämmelser angående beskattning och
uppbörd av skatt för sjömän. De sakkunniga, som antog benämningen
sjömansskatteutredningen, avlämnade den 8 juni 1949 betänkande med förslag
till lag om sjömansskatt m. m. (SOU 1949: 27).

Över detta betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, pensionsstyrelsen
(i vad angår uttagande av pensionsavgifter för sjömän), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Gävleborgs län, 1949 års uppbördssakkunniga, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen
Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas iåksförbund.
Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden av Sveriges
redareförening, Sveriges segelf ar tygsförening, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska
stewartsföreningen samt direktionerna för samtliga sjömanshus. Yttranden
har vidare avgivits av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg,
Kalmar, Landskrona, Trelleborg, Härnösand och Karlshamn.

Inom finansdepartementets rättsavdelning har därefter av numera byråchefen
i riksskattenämnden S. Wilkens utarbetats en promemoria angående
sjömännens beskattning. I promemorian uttalas att de invändningar, som
vid remissbehandlingen riktats mot förslaget om en särskild sjömansskatt,
vore av sådan betydelse att ett genomförande av detsamma syntes för närvarande
icke kunna tillrådas. I stället borde övervägas huruvida frågan
om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän kunde lösas genom partiella
reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördssystem.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus samt Gävleborgs län, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska stewartsföreningen, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges häradsskrivarförening
och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Jag har för avsikt att i detta sammanhang anmäla även de förslag, som
framlagts i nyssnämnda promemoria.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående
angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter
eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande
att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.

II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den

allmänna uppbörden.

I anslutning till behandlingen av frågan om vilka skatter och avgifter,
som skall debiteras och uppbäras vid den allmänna uppbörden, har de sakkunniga
framlagt vissa förslag för att underlätta debiteringen in. m. av folkpensionsavgifter,
olychsfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter å avdikningslån
och å förskott för avlösning av frälseräntor.

De sakkunniga förordar bl. a. att olycksfallsförsäkringsavgifterna skall
debiteras och uppbäras ett år senare än för närvarande samt påföras allenast
i den kommun, där arbetsgivaren mantalsskrivits för året näst före
det, då avgifterna skall debiteras; härigenom skulle debiteringen av slutlig
skatt följa mantal slängden för året före debiteringsåret i fråga om såväl
olycksfallsförsäkringsavgifter som övriga i den slutliga skatten ingående
skatter och avgifter. Vad sålunda förordats avsåge emellertid endast avgifter
understigande 100 kronor; avgifter å 100 kronor och däröver borde
uppbäras av riksförsäkringsanstalten. Såvitt gäller annuiteter å avdikningslån
föreslår de sakkunniga, att när fastighet som besväras av sådan annuitet
delats genom laga skifte, länsstyrelsen skall meddela nytt beslut om avdikningslånets
fördelning med hänsyn till de nya fastigheternas båtnad av torrläggningsföretaget.
Motsvarande borde gälla annuitet å förskott för avlösning
av frälseränta. Vidare borde bestämmelserna beträffande avdikningslån
ändras i vissa avseenden bl. a. så att annuiteterna alltid komme att utgå i
hela krontal.

I sitt den 4 november 1952 avgivna betänkande rörande sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) har socialförsäkringsutredningen
bl. a. föreslagit, att arbetsgivarna skall lämna bidrag till sjukförsäkringen
samt att dessa bidrag skall erläggas i samma ordning som avgifterna till
yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. Utredningen förutsätter,
att förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete ersättes av en ny förordning, vid vars utarbetande
folkbokförings- och uppbördsexpertis borde medverka, och att i denna nya
förordning intages bestämmelser även om uppbörden av arbetsgivarnas bidrag
till sjukförsäkringen.

Då ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betänkande,
torde uppbördssakkunnigas förslag att förskjuta debiteringen och
uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifterna ett år framåt i tiden få prövas
i ett senare sammanhang. Vad angår förslaget att ifrågavarande avgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

alltid skall påföras i arbetsgivarens hemortskommun, har frågan härom
behandlats i proposition nr 16 till innevarande års riksdag.

I anledning av förslaget att avdikningslån och förskott för avlösning av
frälseränta skall omfördelas vid delning genom laga skifte av fastighet, som
besväras av sådant lån eller förskott, får jag erinra om att riksdagen i skrivelse
den 9 maj 1936, nr 218, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning angående möjligheterna att — sedan fastighet, varå återbetalningsskyldighet
för avdikningslån vilade, blivit delad — åstadkomma uppdelning
å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jämlikt Kungl.
Maj :ts beslut den 9 juni 1939 skall den begärda utredningen verkställas
i samband med den revision av jorddelningslagstiftningen, som uppdragits
åt fastighetsbildningssakkunniga. Dessa har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.
På grund härav bör frågan om omfördelning av avdikningslån
och förskott för avlösning av frälseränta icke nu upptagas till behandling.
Vad uppbördssakkunniga i övrigt föreslagit beträffande avdikningslånen
är av beskaffenhet att kunna avgöras i administrativ ordning. I den
mån anledning härtill visar sig föreligga kommer jag alltså att vid ett senare
tillfälle anmäla dessa spörsmål i statsrådet.

Utöver frågan om vilka skatter och avgifter, som skall debiteras och uppbäras
vid den allmänna uppbörden, avser jag således att nu anmäla endast
vissa frågor rörande folkpensionsavgifterna, restitution av olycksfallsförsäkringsavgifter
och utläggande av de s. k. arbetsgivarförteckningarna för
granskning.

I detta sammanhang må tilläggas, att ett genomförande av socialförsäkringsutredningens
nyssnämnda förslag lärer nödvändiggöra vissa ändringar
jämväl i uppbördsförfattningarna. Denna fråga kan emellertid upptagas
först framdeles.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 § uppbördsförordningen i dess nuvarande
lydelse skall vid den allmänna uppbörden uppbäras följande skatter
och avgifter, nämligen statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter enligt lagen om
folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som avses i § 1 förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.
Därjämte äger Kungl. Maj :t, om särskilda omständigheter därtill
föranleder, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras
jämväl annan avgift än nyss nämnts. Sådant beslut har Kungl. Maj :t hittills
ej meddelat.

På grund av föreskrifter i respektive författningar skall vidare vid den
allmänna skatteuppbörden uppbäras investeringsskatt enligt förordningen
den 30 mars 1951, nr 151, investeringsavgift enligt förordningen den 14 december
1951, nr 794, samt särskild kommunalskatt enligt kungörelsen den
18 april 1952, nr 163.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Före det nya uppbördssystemet debiterades och uppbars bl. a. även h u shållningssällskapsavgifterna
i samband med den allmänna
uppbörden.

7944 års uppbördsberedning uttalade, att dessa avgifter utan större olägenhet
syntes kunna uppbäras av hushållningssällskapen själva.1

I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning''
m. m. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet2 bl. a.,
att det föreslagna uppbördssystemet komme att föranleda ett betydande arbete
för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Det vore därför nödvändigt
att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En sådan
förenkling kunde ske genom att från det allmänna uppbördssystemet utesluta
vissa avgifter, vilka torde kunna uppbäras i särskild ordning. Departementschefen
anförde vidare.

Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda
sammanslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belastning
till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga
inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar
i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda
sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för
deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en omläggning
av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra
vissa olägenheter. Dessa olägenheter torde dock i allt fall vara mindre än
de fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyndigheterna.
Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap
och försäkringsbolag redan nu själva handhava uppbörden av dem tillkommande
avgifter.

I enlighet med det nu anförda och med hänsyn till angelägenheten att avlasta
en del av nuvarande uppgifter från debiterings- och uppbördsmyndigheterna
tillstyrker jag beredningens förslag, att de förut angivna avgifterna
till vissa försäkringsanstalter, hushållningssällskapsavgifter och riddarhuskapitationsavgifter
icke vidare skola uppbäras vid den allmänna uppbörden
utan av vederbörande sammanslutning.

Bevillningsutskottet, som också hade att taga ställning till i två likalydande
motioner framställda yrkanden om att hushållningssällskapsavgift även
efter det nya uppbördssystemets genomförande skulle få uttagas i samband
med den allmänna uppbörden, tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget.
Utskottet anförde.3

Även om den halvofficiella ställning, som hushållningssällskapen intaga,
kunde synas föranleda att avgifterna till dessa borde upptagas å debetsedel
tillsammans med skatt, skulle dock härav förorsakas så betydande svårigheter
ur uppbördssynpunkt — icke minst med hänsyn till att nämnda avgifter
äro frivilliga — att utskottet icke finner sig kunna tillstyrka det i
ovannämnda motioner framförda yrkandet.

I skrivelse den 10 september 1949 till uppbördssakkunniga bär Hushållningssällskapens
förbund hemställt, att de sakkunniga måtte framlägga för -

1 SOU 1945: 27 s. 183.

2 Prop. nr 370/1945 s. 108.

3 Bev.-utskottets bet. nr 65/1945 s. 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slag om att ledamotsavgift till hushållningssällskap skulle debiteras och uttagas
i samband med den allmänna uppbörden. I skrivelsen anföres bl. a.

Vid genomförandet av nu tillämpat skatteuppbördssystem bortföll dittillsvarande
möjlighet för hushållningssällskapen att få sina ledamotsavgifter
uppburna i samband med skatteinbetalningen. Detta sätt för berörda årsavgifters
erläggande var praktiskt och smidigt, såväl för sällskapen som för
dessas ledamöter. Det tillämpades därför inom det långt övervägande antalet
sällskap eller inom sammanlagt 22 av landets 26 hushållningssällskap.

Inom flertalet hushållningssällskap har man sålunda efter uppbördsreformen
varit tvungen att övergå till nya system för inkasseringen av ledamotsavgifterna.
Härvid har olika sådana kommit till användning, nämligen
uppbörd genom mejeriförening, inlösen av utsänt postförskott, direkt postgiroinbetalning
samt inkassering genom lokala ombud. Ingen av dessa metoder
kan emellertid i effektivitet och enkelhet mäta sig med den tidigare
uppbörden i samband med kronoutskylderna. Eftersom ledamotskap i hushållningssällskap
är frivilligt, har följden tyvärr också blivit att dessa, framförallt
i Norrland, fått vidkännas en betydande minskning i antalet ledamöter.
Denna beräknas uppgå till inemot 50 000.---

Nyssnämnda minskning utav antalet ledamöter har på ansvarigt håll inom
hushållningssällskapen väckt oro och såväl inom dessa som inom förbundet
har förhållandet och dess konsekvenser ingående behandlats. Framhållas må
att minskningen av antalet ledamöter även medfört ett kraftigt inkomstbortfall
för hushållningssällskapen, vilket med hänsyn till sällskapens vä) kända
ekonomiska svårigheter haft menlig inverkan å deras verksamhet och ytterligare
minskat möjligheterna att vidtaga angelägna åtgärder för jordbruksnäringens
främjande. Därtill kommer, att nu tillämpade uppbördsmetoder
äro väsentligt mera kostnads- och arbetskrävande för sällskapen.

Hushållningssällskapens verksamhet är ju helt inriktad på allmänna uppgifter
och inte minst sällskapens ställning som förmedlare av statliga åtgärder
för jordbrukets främjande synes motivera, att sällskapen vid inkasserandet
av utgående ledamotsavgifter erhålla medverkan från de lokala organ,
som handhava skatteuppbörden. Årsavgifterna, som numera äro lika inom
samtliga sällskap och vars storlek bestämts av statsmakterna, utgöra 4 kr.
och för hustru till annan ledamot 2 kr. Givetvis äro sällskapen beredda att,
om så skulle anses erforderligt, liksom tidigare ersätta på grund av denna
indrivning orsakade merkostnader. I detta sammanhang må påpekas, att
hushållningssällskapen med nuvarande uppbördsmetoder i betydande omfattning
och med anlitande av sällskapens tjänstebrevsrätt utsända inbetalningskort,
påminnelser om inbetalningar o. s. v. Dessa försändelser skulle
sålunda ej längre förekomma vid en återgång till avgifternas erläggande i
samband med skatteuppbörden.

Folkpensionsavgift skall enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering för varje år erläggas av envar svensk medborgare,
dock ej för år före det, under vilket han fyller 18 år, eller efter det, under
vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven,
ej heller för år, för vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. eller, om han är
gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,
lör år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgår till
1 200 kr. Pensionsavgift skall vidare icke erläggas av person, som under
juni månad det år avgiften skall slutligen påföras, ägt uppbära folkpension
eller den 1 juli. samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, eller för den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. Beloppet av den pensionsavgift, som
skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör en procent av hans enligt förordningen
om statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst eller, om den
avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster.
För varje avgiftspliktig är dock högsta avgift 100 kr. Pensionsavgiften
skall alltid utföras i helt antal kronor så att överskjutande öretal bortfaller.

Enligt 20 § lagen om folkpensionering skall äkta make svara jämväl för
andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna
är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Folkpensionsavgifterna ingår i den preliminära skatten. Då pensionsavgift
slutligen påföres, skall den införas i huvudskriften av inkomstlängden
samt därjämte debiteras i debiteringslängd och å uppbördskort (kreditkort).
Om av två äkta makar, som är mantalsskrivna såsom tillhörande samma
hushåll, den ene icke skall påföras annan skatt eller avgift än pensionsavgift,
skall avgiften påföras den andre maken under förutsättning att uppbördskort
är upplagt för denne. Pensionsavgifterna antecknas under rubrikerna
»Pensionsavgift, egen» och »Pensionsavgift, makes».

Vid debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgift
e r för i riksförsäkringsanstalten försäkrade skiljes mellan »mindre» och
»större» arbetsgivare, varvid till de senare räknas arbetsgivare som sysselsätter
i regel minst fem anställda. Endast avgifterna för de »mindre» arbetsgivarna
uppbäres vid den allmänna uppbörden. Avgifterna för dessa uträknas
av riksförsäkringsanstalten och införes av anstalten i de s. k. arbetsgivarförteckningarna,
som upprättas av lokal skattemyndighet med ledning av
mantalsuppgifter in. in. De av anstalten i nämnda förteckningar antecknade
avgifterna påföres vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyndigheten
i samband med debitering av slutlig skatt året näst efter det år, avgifterna
avser.

Efter debiteringen skall arbetsgivarförteckningarna, i vad de angår varje
särskild kommun på landet samt stad som tillhör fögderi, före den 1 oktober
av lokal skattemyndighet tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande,
magistrat eller kommunalborgmästare som har att under viss bestämd
och vederbörligen kungjord tid, ej understigande 14 dagar, på tillkännagivet
lämpligt ställe hålla förteckningarna, i stad särskilt för varje
hppbördsdistrikt, de avgiftspliktiga tillhanda. Förteckningarna bör därefter
senast inom oktober månads utgång återsändas till den lokala skattemyndigheten,
som har att återställa desamma till riksförsäkringsanstalten inom
lid, som av anstalten bestämmes. I stad med egen uppbördsförvaltning skall
förteckningarna särskilt för varje uppbördsdistrikt i enahanda ordning genom
den lokala skattemyndighetens försorg hållas de avgiftspliktiga tillhanda
och därefter återställas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av
anstalten bestämmes.

Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt
påförd, äger han jämlikt § 6 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, för er -

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

hållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år
efter det avgiften senast bort ha erlagts. Återbetalning av för mycket erlagd
olycksfallsförsäkringsavgift skall ske genom riksförsäkringsanstalten (89 §
2 mom. uppbördsförordningen).

De sakkunniga. Med hänsyn till investeringsskattens och investeringsavgiftens
tillfälliga natur har de sakkunniga icke funnit anledning att särskilt
omnämna dem i 1 § uppbördsförordningen. Ej heller i övrigt har den gjorda
uppräkningen av skatter och avgifter, som ingår i den allmänna uppbörden,
ansetts böra ändras. Sålunda har de sakkunniga icke kunnat förorda,
varken att — såsom ifrågasatts — från denna uppbörd utesluta olycksfallsförsäkringsavgifterna
och förut angivna annuiteter eller att hushållningssällskapsavgifterna
skulle få uppbäras vid den allmänna uppbörden. Beträffande
sistnämnda avgifter anför de sakkunniga.

Även om det visat sig vara förenat med vissa olägenheter för hushållningssällskapen
att uppbörden av deras medlemsavgifter icke längre sker i samband
med den allmänna uppbörden, kan likväl icke en återgång till tidigare
system förordas av de sakkunniga. De skäl, som på sin tid föranledde att
dessa avgifter uteslötos från den allmänna uppbörden, äga alltjämt giltighet.
Särskilt hör framhållas, att det här är fråga om frivilliga avgifter till
sammanslutningar, som visserligen ha allmänna uppgifter men likväl äro
enskilda. Någon summarisk redovisning från länsstyrelserna till hushållningssällskapen
av debiterade belopp i likhet med vad som sker beträffande
t. ex. olycksfallsförsäkringsavgifterna kan därför icke komma på tal. I stället
måste redovisningen avse influtna belopp, vilket skulle åsamka länsstyrelserna
ett avsevärt merarbete. De fall, där avkortning måste ske, därför att
vederbörande icke önskar betala den påförda avgiften, skulle medföra extra
arbete både för länsstyrelserna och för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunniga framhåller, att gällande bestämmelser om uppbörd och indrivning
av folk pensionsavgift erna medförde olägenheter av
skilda slag. Dessa olägenheter skulle lättast undanröjas om särskilda pensionsavgifter
icke längre påfördes utan avgiftsbeloppen i stället inarbetades
i den statliga inkomstskatten. Om avgifterna alltjämt skulle bibehållas, skulle
betydelsefulla förenklingar kunna vinnas om avgifterna påfördes med
ledning av den beskattningsbara inkomsten i stället för som nu med ledning
av den taxerade inkomsten. För sådana omläggningar kunde enligt de sakkunnigas
mening även materiella skäl åberopas, men ämnet torde falla utanför
de sakkunnigas uppdrag.

Vidare framhåller de sakkunniga, att bestämmelserna om pensionsavgift
för äkta makar föranledde vissa olägenheter. Erinringar hade från olika
håll framförts med krav på förenklingar. De sakkunniga, som övervägt
olika möjligheter i sådant avseende, hade därvid funnit att man, om ett
bättre förhållande skulle kunna åvägabringas, icke kunde undgå att vidtaga
vissa ändringar av de materiella bestämmelserna. Då det måste framstå som
synnerligen angeläget, att de nu gällande, särskilt för uppbörds- och indrivningsarbetet
mycket otillfredsställande bestämmelserna i förevarande hänseende
ändrades, hade de sakkunniga ansett sig oförhindrade att framlägga
förslag härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

En radikal lösning av problemet vore, fortsätter de sakkunniga, att äkta
makar påfördes pensionsavgift oberoende av varandra och med hänsyn allenast
till den taxerade inkomst, som åsatts vederbörande make. Ett så vittgående
förslag hade de sakkunniga dock icke ansett sig kunna upptaga. De
sakkunniga hade i stället sökt finna utvägar, vilka icke innebure en så omfattande
omläggning, Härom anföres följande.

Om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma
hushåll som sin make, uppgår pensionsavgiften för envar av makarna
till en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock
högst 100 kr. Är endast den ene av makarna taxerad, debiteras denne även
den andre makens pensionsavgift. Äro båda makarna taxerade påföres envar
av dem sin avgift. Om den ene makens inkomst är mycket låg i förhållande
till den andres, kommer den förre att påföras en oproportionerligt
hög pensionsavgift. För att undvika ett dylikt resultat har i ett av de inkomna
yttrandena ifrågasatts att makarnas sammanlagda pensionsavgifter
skulle fördelas mellan makarna i förhållande till envars taxerade inkomst.
Detta tillvägagångssätt torde dock komma att åsamka de lokala skattemyndigheterna
väsentligt ökat arbete. En annan, enklare fördelningsgrund
synes vara att envar avgiftspliktig påföres pensionsavgift med en procent
av den taxerade inkomsten, högst 100 kr. eller, om den avgiftspliktige är
taxerad som gift, högst 200 kr., dock att om i det senare fallet båda makarna
äro taxerade, makarnas sammanlagda pensionsavgift icke får överstiga
200 kr. I den mån så erfordras får därvid pensionsavgiften nedsättas
för den av makarna, som åsatts en taxerad inkomst överstigande 10 000 kr.
Överstiger båda makarnas taxerade inkomst nämnda belopp, påföres envar
av makarna pensionsavgift med 100 kr.

I fråga om äkta makar, av vilka allenast den ene är avgiftspliktig, beräknas
för närvarande pensionsavgiften för den avgiftspliktige maken med
ledning av makarnas sammanlagda inkomst eller, om endast en av makarna
har inkomst, med ledning av dennes inkomst oavsett om han skall debiteras
avgift eller icke. Lämpligare synes vara att knyta avgiftsplikten
endast till den av makarna, som åsatts taxerad inkomst. Är denne av annan
anledning, t. ex. på grund av ålder, ej avgiftspliktig, påföres icke pensionsavgift
för någon av makarna, även om den andre maken enligt nu
gällande regler skulle ha varit skyldig erlägga avgift. Om den av makarna,
som åsatts taxerad inkomst, även i övrigt är avgiftspliktig, men den andre
maken enligt gällande bestämmelser icke skulle haft att erlägga avgift,
bör enligt de sakkunniga avgiften beräknas som om den avgiftspliktige varit
ensamstående. Detsamma synes böra gälla, om båda makarna åsatts taxerad
inkomst men den ene av makarna av annan anledning icke skulle vara
avgiftspliktig.

Detta förslag innebär, att pensionsavgiftsbeloppen i vissa fall bli ändrade
i förhållande till vad nu gäller beträffande äkta makar, av vilka endast
den ene är avgiftspliktig. För närvarande utgår avgift med en halv procent
av den taxerade inkomsten för den av makarna som är avgiftspliktig,
högst 100 kr. Enligt förslaget skall avgiften utgöra en procent av inkomsten,
högst 100 kr., men endast påföras, om den av makarna, som i övrigt är avgiftspliktig,
tillika är taxerad. Om denne icke skulle ha åsatts taxerad inkomst,
påföres ingen pensionsavgift. Om alltså mannen åsatts taxerad inkomst
understigande 20 000 kr. och hustrun ej har någon inkomst och
icke heller i övrigt skulle vara avgiftspliktig, kommer den förstnämnde
att påföras en något högre avgift än för närvarande, t. ex. vid en inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av 15 000 kr. 100 kr. mot för närvarande 75 kr., vid en inkomst av 10 000 kr.
likaså 100 kr. mot för närvarande 50 kr. och vid en inkomst av 6 000 kr.
60 kr. mot för närvarande 30 kr. Om i nämnda exempel mannen enligt nu
gällande bestämmelser varit fri från avgiftsplikt och hustrun icke haft
någon inkomst men i övrigt varit avgiftspliktig, skall enligt förslaget avgift
icke påföras, under det att f. n. avgift skulle ha påförts med 75 kr.,
resp. 60 kr. och 30 kr. Säkerligen kommer det senare fallet att bli mera
vanligt förekommande än det förra eftersom det i regel är mannen-inkomsttagaren,
som först blir fri från avgiftsplikt på grund av ålder. Förslagets
genomförande torde icke medföra någon förändring av betydenhet i fråga
om beloppet av de pensionsavgifter, som för närvarande inflyta.

Förevarande förslag beträffande äkta makars avgiftsplikt innebär, att
principen om uttagande av pensionsavgift endast av taxerade personer blir
tillämpad även beträffande äkta makar. Nu gällande, i praktiken svårtillämpade
bestämmelse om ene makens ansvar för den andre makens pensionsavgift
bör därvid kunna upphävas.

De sakkunniga framhåller, att gällande lag förutsatte för avgiftsplikt,
bl. a., att vederbörande skulle vara mantalsskriven i riket för det år för
vilket avgiften påfördes. Denna fråga skulle alltså bedömas med ledning av
mantalslängden för nämnda år. Debiteringen av pensionsavgifter inginge
som ett led i debiteringen av slutlig skatt enligt visst års (taxeringsårets)
taxering. Den slutliga skatten debiterades enligt mantalsskrivningsförhållandena
under året dessförinnan (beskattningsåret). För debiteringen av
pensionsavgifterna torde emellertid taxeringsårets mantalslängd i praktiken
svårligen kunna användas. De sakkunniga föreslår därför, att debiteringen
skall ske med ledning av mantalslängden för året dessförinnan, d. v. s.
efter samma mantalslängd som tillämpas beträffande debiteringen av annan
slutlig skatt för samma år som pensionsavgiften avser.

För närvarande torde gälla, fortsätter de sakkunniga, att pensionsavgift
beräknades såsom för makar under förutsättning att den avgiftspliktige vore
gift och för det år, för vilket avgiften skulle slutligen påföras, vore mantalsskriven
såsom tillhörande samma hushåll som sin make. För debitering
av pensionsavgift för äkta makar borde dock lämpligen samma regler gälla
som vid sambeskattning av äkta makar. Om sålunda makarna under större
delen av beskattningsåret icke levt tillsammans, borde pensionsavgifterna
för envar av makarna beräknas som om makarna varit ogifta.

Vidare erinrar de sakkunniga om att pensionsavgift för närvarande icke
skulle erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skulle slutligen
påföras ägt uppbära folkpension eller som den 1 juli samma år förlorat
sitt svenska medborgarskap. Ej heller skulle pensionsavgift erläggas
för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit.

I anslutning härtill påpekar de sakkunniga, att pensionsavgift inginge
i den preliminärskatt, som de personer varom här vore fråga erlagt under
föregående år (inkomståret). Avgiften hade sålunda redan erlagts, om det
förhållande, som föranledde avgiftsbefrielse, inträffade under tiden januari—juni
det år debiteringen ägde rum. Att i ett dylikt läge avgiften
skulle restitueras, syntes icke motiverat. De sakkunniga föreslår att före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

varande bestämmelser, som ledde sitt ursprung till tidigare uppbördssystem
då avgifterna icke uttogs preliminärt, skulle ändras att avse december månad
året näst före debiteringsåret, såvitt gällde person, som kommit i åtnjutande
av folkpension, resp. den 1 januari sistnämnda år beträffande person som
förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit.

De sakkunniga framhåller, att restitution av slutlig eller tillkommande
skatt enligt 89 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen skulle verkställas
av länsstyrelsen. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfall sförsäkringsavgift
skulle dock ske genom riksförsäkringsanstaltens
försorg. Denna bestämmelse vore föranledd av det förhållandet, att
anstalten i samband med att avgifterna antecknats i arbetsgivarförteckningarna
från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodofört olycksfallsförsäkringsfonden
avgifternas belopp. Det hade därför ansetts, att det borde
ankomma på anstalten att vid upphävande eller nedsättning av verkställd
avgiftspåföring återbetala det belopp, som anstalten oriktigt tillgodofört sig.
Emellertid hade denna bestämmelse medfört olägenheter. Innan återbetalning
kunde ske, hade anstalten att undersöka, om vederbörande påförts
kvarstående skatt och i så fall om denna erlagts. Hade den kvarstående
skatten ej erlagts, skulle avkortning i stället ske. Beslut härom hade dock
ansetts böra fattas av länsstyrelsen.

Det torde vara mera ändamålsenligt, säger de sakkunniga, att även olycksfallsförsäkringsavgifter
skulle restitueras av länsstyrelsen. På riksförsäkringsanstalten
borde ankomma att vid varje beslut om upphävande eller
nedsättning av påförd olycksfallsförsäkringsavgift underrätta vederbörande
länsstyrelse härom och samtidigt återföra ett mot beslutet svarande belopp
från olycksfallsförsäkringsfonden till vederbörlig inkomsttitel å riksstaten.
Länsstyrelsen hade därefter att handlägga ärendet i likhet med vad som
gällde beträffande annan slutlig skatt, som skulle restitueras eller avkortas.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att arbetsgivarförteckningarna enligt
§ 3 mom. 2 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, skulle under viss tid
hållas tillgängliga för granskning av de avgiftspliktiga. Under senare år
torde det mycket sällan ha förekommit, att någon avgiftspliktig infunnit
sig för att kontrollera avgiften i förteckningen. Utställandet syntes numera
vara utan betydelse och bestämmelsen härom torde saklöst kunna utgå.
Därest avgiftspliktig önskade erhålla uppgift om honom påförd avgift, kunde
sådan erhållas genom hänvändelse till den lokala skattemyndigheten.

Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden
förenklat taxerings- och debiteringsförfarande. Såsom inledningsvis omnämnts
har en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig, assessorn i
kammarrätten Sten von Otter, behandlat vissa frågor om debitering av folkpensionsavgifter
i en den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående
möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och
debiteringsförfarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I promemorian anföres till en början följande.

Efter uppbörds- och folkbokföringsreformernas genomförande utnyttjas
de hos länsbyråerna för folkbokföringen befintliga tryckande registren för
tryckning av bl. a. mantalsiängder, inkomstlängder, debiteringslängder,
debetsedlar å preliminär och slutlig skatt samt uppbördskort. Mantalslängden
skall vara tryckt senast den 15 februari under mantalsåret. Sedan längden
justerats, senast den 1 mars, och eventuellt erforderliga rättelser skett i
de tryckande registren, igångsättes — sedan bl. -a. tryckning skett av röstlängden
för året — tryckning av inkomstlängd och debiteringslängd för påföljande
taxeringsår (i Stockholm tryckas dock inkomst- och debiteringslängder
först under juli-augusti månader). Den förstnämnda längden tryckes
i 3 exemplar, huvudskrift och två avskrifter (såvitt angår Stockholm och
Göteborg i huvudskrift och en avskrift), och den senare i ett exemplar.
Tryckningen, vilken sker i två tryckningsomgångar, tillgår så att i första
omgången tryckas huvudskriften och eu avskrift av inkomstlängden och i
andra omgången debiteringslängden jämte den andra avskriften av inkomstlängden.
Debetsedlar å preliminär skatt samt uppbördskort tryckas i huvudsak
under n o v e in b e r-d e c e in b e r månader under året före beskattningsåret,
samt debetsedlar å slutlig skatt såsom regel under maj—juni månader
beskattningsåret.

Sedan samtliga tryckningsarbeten slutförts, »brytes» det tryckande registret,
varmed menas att registerplåtarna för de personer, som flyttat efter den
1 november året före beskattningsåret, borttagas från den plats i de tryckande
registren, de haft under tryckningstiden och i stället insättas å den
plats, de kunna antagas skola ha under tryckningsarbetet påföljande beskattningsår.

Registerplåtarna äro sålunda uppställda i mantalslängdens ordning, registren
äro »låsta», under 5 å 6 månader varje år. Oberoende av om registren
äro »låsta» eller ej, undergå dock registerplåtarna fortlöpande kompletteringar.
De innehålla således ständigt aktuella uppgifter angående
namn, civilstånd, senaste kyrkobokföringsort, postadress m. m. En person
kan som följd härav i mantalslängden för ett år stå såsom ogift, men om
han gift sig å sådan tid att giftermålet hunnit registreras å plåten innan
tryckningen av inkomstlängden för påföljande år påbörjats, kommer han att
i sistnämnda längd stå såsom gift (datum för giftermålet finnes utsatt). Å
personplåten för person, som avlidit, inpräglas datum för dödsfallet. Har
detta inträffat efter den 1 november året före beskattningsåret å sådan tid,
att det hunnit registreras innan tryckningen av respektive längder påbörjats,
kommer alltså att av längden framgå dagen för dödsfallet.

Därefter framhålles, att man i samband med införandet av adressmaskinanläggningar
vid länsstyrelserna av naturliga skäl måste i viss mån anpassa
användningen av desamma efter då gällande föreskrifter om bland
annat taxering och debitering. Man kunde ej då omarbeta och det torde ej
heller ha varit lämpligt att med en gång omarbeta en mångfald författningar
i sådan riktning att alla detaljer skulle bli avpassade efter det nya systemet
med maskinell framställning av längder m. in. Denna anpassning måste
komma så småningom; det hade icke kunnat undvikas att man hitintills
måst och alltjämt i viss utsträckning måste genom manuellt arbete komplettera
vad maskinerna ej förmådde att åstadkomma. Men det gällde att så
mycket som möjligt begränsa behovet av manuella kompletteringsarbeten och
ti Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

därigenom nedbringa kostnaderna för bl. a. folkbokföringsväsendet. Ju mera
adressmaskinanläggningarnas användningsområde vidgades, desto viktigare
vore det, dels att maskinerna bleve rationellt utnyttjade så att icke plåtmaterialet
och maskinerna utsattes för onödigt slitage, dels ock att det dagliga
rutinarbetet för länsbyråernas personal så mycket som möjligt förenklades.

Ett rationellt utnyttjande av de tryckande registren och av de längder
in. in., vilka framställdes med hjälp av dessa register, förutsatte att de i
längderna inflytande uppgifterna, utan efterhandskomplettering, finge ligga
till grund för bl. a. taxering till statlig och kommunal skatt och debitering
av skatter och andra avgifter, bl. a. avgifter till folkpensioneringen. Så vore
för närvarande icke fallet och detta förorsakade folkbokförings-, taxeringsoch
debiteringsmyndigheterna ett avsevärt merarbete.

Möjligheter till arbetsförenkling torde, säger utredningsmannen vidare,
uppkomma i samband med att de av 1949 års skatteutredning och 1949 års
uppbördssakkunniga framlagda förslagen genomfördes.

Sedan i promemorian framhållits att — därest skatteutredningens förslag
genomfördes — inkomstlängden ur taxeringss/ynpunkt ej längre skulle
behöva kompletteras med uppgifter om dödsfall och civilståndsändringar,
erinras om att uppbördssakkunniga i syfte att förenkla debiterings- och
indrivningsarbetet föreslagit vissa ändringar beträffande folkpensionsavgifterna.
Dessa ändringar koinme även ur folkbokföringssynpunkt att innebära
eu viss förenkling. Fråga vore dock huruvida icke ytterligare förenklingar
— utöver de av de sakkunniga föreslagna — skulle kunna ernås,
vilka skulle komma såväl folkbokförings- som debiteringsmyndigheterna
till godo. Härom anföres följande.

Urvalet av de personer, vilka skola påföras pensionsavgift, sker för närvarande
huvudsakligast med ledning av de uppgifter, som finnas införda i
inkomstlängden, antingen uppgifterna framgå av det i längden gjorda avtrycket
av vederbörandes personplåt eller uppgift införts manuellt genom
länsstyrelsens försorg. Av de manuellt införda uppgifterna äro i första hand
av betydelse de, som avse inträffade dödsfall beträffande personer i avgiftspliktig
ålder. I den mån förhållanden inträffa, vilka icke framgå av inkomstlängden
men som kunna vara av betydelse för avgiftspåföringen, erhåller
debiteringsförrättaren i annan ordning kännedom därom. Så sker dels beträffande
dödsfall, vilka inträffat under tiden från den 1 november beskattningsåret
till och med den 30 juni taxeringsåret — av tekniska skäl är det icke
möjligt för länsbyråerna att komplettera inkomstlängderna med dödsfall,
som inträffat efter den 1 november beskattningsåret — dels beträffande de
fall, där en person i avgiftspliktig ålder tillerkänts folkpension eller sådan
pension upphört att utgå, dels ock beträffande nationalitetsändringar.

För vederbörande debiteringsförrättare möter det inga svårigheter att
iakttaga i inkomstlängden verkställda anteckningar om dödsfall. Däremot
ställer det sig praktiskt ogenomförbart för honom att med ledning av mottagna
underrättelser beakta dödsfall, om vilka anteckning icke skett i inkomstlängden.
Ett sådant beaktande skulle förutsätta, att de lokala skattemyndigheterna
omedelbart före dcbiteringsarhetets början i det hos dem förda,
av avtryckskort bestående kortregistret över befolkningen inom distriktet
kontrollerade, huruvida uppgift inkommit att en avgiftspliktig avlidit,
ett förfarande som skulle vara alltför tidsödande. Det nuvarande systemet

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

innebär i pi ulvtiken (utom i Stockholm, där muntulsverket i särskild ordning
lämnar uppbördsverket meddelande om alla inträffade dödsfall), att debiteringsförrättarna
icke kunna vid debiteringen av pensionsavgifter beakta
dödsfall, som inträffat efter den 1 november beskattningsåret (i det följande
kommer att såsom beteckning för det år pensionsavgift skall slutligen påföras,
användas benämningen debiteringsåret och för året närmast före
detta benämningen beskattningsåret). En möjlighet vore visserligen att debiteringsförrättaren,
när han aviseras om ett dödsfall, tillställes meddelandet
i två exemplar, två avtryckskort, varav det ena insättes i vederbörligt
huvud- eller avgångsregister, och det andra i ett särskilt för ändamålet uppiagt
register över avlidna personer. En sådan anordning skulle emellertid
förorsaka såväl debiteringsförrättare som länsstyrelse extra arbete och kan
med hänsyn härtill icke förordas. Ytterligare en tänkbar utväg skulle vara,
att debiteringsförrättaren skriver ut ett extra registerkort för detta ändamål,
men ej heller detta kan anses rationellt.

Det må i detta sammanhang beaktas, att antalet dödsfall inom de avgiftspliktiga
åldersgrupperna är relativt stort. År 1945 avledo sammanlagt 71 901
personer. Av dessa voro 5 819 i åldern 0—15 år, 22 285 i åldern 15—65 år
och 43 797 i åldern 65 år och däröver (Sveriges officiella statistik: Befolkningsrörelsen
år 1945, tab. 22). Ca 30 % av dödsfallen skulle alltså äga betydelse
för debiteringen av pensionsavgifter.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle pensionsavgift icke påföras
den som avlidit före den 1 januari debiteringsåret (enligt gällande bestämmelser
den 1 juli debiteringsåret). Även efter ett eventuellt genomförande
av nämnda förslag komme det, framhåller utredningsmannen, att vid debiteringen
av pensionsavgifterna bli en »osäkerhetsperiod» av två månader;
debiteringsförrättarna finge svårt att vid debiteringen beakta dödsfall, som
inträffat under denna tid (november och december månader). Ur denna synpunkt
vore det önskvärt att ytterligare två månader flytta tillbaka den tid,
före vilken dödsfall skulle ha inträffat för att detsamma skulle beaktas vid
debiteringen. Emellertid torde, sedan skatteutredningens förslag genomförts,
någon komplettering av inkomstlängderna med avseende å dödsfall
icke \ara erforderlig ur taxeringssynpunkt. Bortfölle denna synpunkt såsom
motiv för den manuella kompletteringen av inkomstlängderna, syntes
det böra uppställas såsom ett oeftergivligt krav att debiteringen av pensionsavgifterna
skulle kunna ske utan ledning av vare sig i inkomstlängderna
manuellt införda uppgifter eller särskilt upplagda register.

Genomförandet av en sådan ordning förutsatte, fortsätter utredningsmannen,
att man i viss utsträckning frånginge de nu gällande principerna för
när en person, som enligt huvudregeln vore avgiftspliktig, skulle befrias från
skyldighet att erlägga pensionsavgift. Först uppställde sig frågan, huruvida
avgift skulle erläggas för en här i riket mantalsskriven person, vilken avlidit.
Hade dödsfallet inträffat under november eller december månader året
forc beskattningsåret eller å sådan tid under beskattningsåret att det hunnit
registreras i det tryckande registret före tryckningen av inkomstlängden,
framginge av plåtavtrycket i längden, vilken dag dödsfallet inträffat. Man
kunde alltså vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under nämnda
tid men ej de som inträffat efter den liden. Avgörande för avgiftsplikteu

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

syntes dock böra vara förhållandena viss dag, förslagsvis den 1 januari beskattningsåret.
Regeln skulle då bli, att pensionsavgift icke skulle erläggas
för avgiftspliktig person, vilken avlidit före den 1 januari beskattningsåret;
däremot skulle avgift erläggas för den som avlidit nämnda dag eller senare.
Vidare anföres följande.

Ur principiell synpunkt kan visserligen mot ett sådant förslag riktas den
invändningen, att''det är obilligt att pensionsavgift skall erläggas icke blott
för det år, då dödsfallet inträffat, utan även för året därefter. Betänkligheterna
mot en sådan ordning synas dock icke kunna vara alltför starka. Dels ha
nämligen pensionsavgifterna numera karaktären av en statlig skatt och icke
en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionsavgift, dels har i de flesta
fall — såsom följd av nuvarande uppbördssystem — för den avlidne redan
erlagts »preliminär pensionsavgift». Betänkligheterna synas böra bliva än
mindre, om man tager i beaktande, att en viss reducering av avgiftsbeloppets
storlek sker automatiskt, därigenom att den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, vilken ligger till grund för beräkningen av pensionsavgiften,
såsom regel är mindre ju tidigare under året dödsfallet inträffat. I
detta sammanhang må även framhållas alt uppbördssakkunniga föreslagit
införandet av en bestämmelse om att dödsboet efter en person under vissa
omständigheter skall kunna befrias från erläggandet av sådan pensionsavgift
som debiterats i samband med debiteringen av kvarstående eller till o

kommande skatt.

Ytterligare må, till bemötande av en eventuell invändning om det orättvisa
i att pensionsavgift skall erläggas för en avliden, framhållas följande.
Förutsättningen för att en avgiftspliktig skall paföras pensionsavgift är att
han, om han är ogift, för debiteringsåret blivit taxerad till statlig inkomstskatt
för en taxerad inkomst av minst 1 200 kronor. Avgörande för om en
person skall påföras pensionsavgift, respektive för med vilket belopp avgiften
skall påföras honom är sålunda bl. a. hans inkomstförhållanden under
beskattningsåret. Att detta realiter innebär att avgiftsskyldigheten inträtt
redan under beskattningsåret torde icke kunna förnekas; skyldigheten fullsöres
även förstnämnda år genom att avgiften erlägges preliminärt. I fråga
om skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun gäller, att denna skyldighet
uppstår under det år, då inkomsten förvärvas (beskattningsåret), och
icke det år, då skatten debiteras (taxeringsåret). Statlig och kommunal inkomstskatt
skall erläggas för den inkomst, en person förvärvat före dödsfallet;
något oberättigat synes det icke vara i att pensionsavgift, beräknad
ä den inkomst som förvärvats före dödsfallet, skall erläggas för avliden
person.

Några bärande skäl emot att pensionsavgift skall erläggas aven for person,
som avlidit under beskattningsåret eller senare, synas sålunda icke
kunna anföras. Ur statsverkets synpunkt är det en fördel, att de en gång
preliminärt erlagda avgifterna icke skola restitueras.

Debiteringen av pensionsavgifterna kommer att så avsevärt förenklas,
därest debiteringsförrättarna slippa taga hänsyn till dödsfall, som inträffat
efter ingången av beskattningsåret, att man allvarligt bör överväga genomförandet
av en sådan ordning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle svensk medborgare som förlorat
sitt svenska medborgarskap före den 1 januari debiteringsåret icke påföras
pensionsavgift. Beträffande utlänning som förvärvat svenskt medborgarskap
syntes, framhåller utredningsmannen, innebörden av gällande be -

Rungl. Maj:ts proposition nr 100.

stämmelser, vari någon ändring icke föreslagits, vara att påföring av avgift
skulle ske blott medborgarskapsförvärvet kommit till debiteringsförrättarens
kännedom då debiteringen skedde. Inkomstlängden utvisade nationalitetsförhållandena,
sådana dessa vid tidpunkten för längdens tryckning
vore registrerade i de tryckande registren, d. v. s. såsom regel någon gång
under tiden mars—maj (i Stockholm dock juli—augusti) beskattningsåret.
Förändringar, som inträffat efter påbörjandet av tryckningen, framginge
alltså ej av längden; om dessa finge debiteringsförrättarna kännedom i särskild
ordning.

Vad tidigare i promemorian sagts om svårigheterna att vid debiteringen
beakta vissa inträffade dödsfall gällde även i fråga om svårigheterna att beakta
inträffade medborgar skapsförändringar. Ur såväl folkbokförings- som
uppbördssynpunkt vore det önskvärt att slippa de nu förekommande särskilda
meddelandena om nationalitetsförändringar. Debiteringen av pensionsavgifterna
borde om möjligt ske enbart med ledning av inkomstlängdens
nationalitetsuppgifter. För att så skulle kunna ske, borde enligt utredningsmannens
mening gälla följande principer för avgiftsplikt och debitering.

Skyldighet att erlägga pensionsavgift bör åligga den, som vid ingången
av beskattningsåret är svensk medborgare; hänsyn bör alltså ej tagas till
nationalitetsförändringar, som inträffat efter denna dag. Därjämte bör föreskrivas,
att debiteringen skall ske med ledning av de i'' inkomstlängden medelst
avtryck av vederbörandes personplåt införda uppgifterna om" nationalitet.
Innebörden av en sådan ordning skulle bliva att de personer, vilka
under ett år, t. ex. år 1953, förvärva svenskt medborgarskap, äro undantagna
från skyldighet att erlägga pensionsavgift under åren 1953 och 1954. Har
förvärvet skett å sådan tid under år 1953 att inkomstlängden för år 1954
ännu ej blivit tryckt, kommer emellertid vederbörande att bliva påförd pensionsavgift
för nämnda år. Han bör då ha möjlighet att genom debiteringsbesvär
erhålla rättelse. Å andra sidan skulle en person, som under år 1953
förlorat sitt svenska medborgarskap, vara skyldig att under åren 1953 och
1954 erlägga pensionsavgift. Har förlusten av medborgarskapet inträtt å sådan
tid under år 1953 att 1954 års inkomstlängd icke tryckts, kommer han
dock icke att bliva påförd pensionsavgift för sistnämnda år; han redovisas
i 1954 års inkomstlängd såsom utlänning. Personer, som förlorat sitt
svenska medborgarskap å sådan tid under beskattningsåret att nationalitetsändringen
hunnit inflyta i inkomstlängden för det därpå följande debiteringsåret,
komma alltså att undgå erläggandet av pensionsavgift under
nämnda år, ehuru de bort erlägga sådan avgift. Antalet fall, då detta kommer
att inträffa, kommer dock sannolikt att bliva litet.

I avseende å dem, som förvärvade eller förlorade svenskt medborgarskap
syntes alltså principen böra vara den, att medborgarskapsförhållandena vid
ingången av beskattningsåret skulle vara avgörande för avgiftsplikten, men
att debiteringen skulle ske med ledning av inkomstlängden för respektive
debiteringsår. Vederbörande skattskyldiga finge sedan klaga, om de funne
att de påförts avgift trots att de vore undantagna från avgiftsplikt. Staten å
sin sida finge — med hänsyn till nödvändigheten av att debiteringsförfaran -

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förenklades — taga risken att en del avgiftspliktiga icke bleve påförda
pensionsavgift.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar erinras i promemorian
om skatteutredningens förslag, att samtaxering icke skulle ske
året efter det då äktenskapet ingåtts. Uppbördssakkunniga hade å sin sida
föreslagit, att för debitering av pensionsavgift för äkta makar lämpligen borde
gälla samma regler som vid sambeskattning av äkta makar. I detta avseende
borde alltså gälla att, om makarna under större delen av året icke levt
tillsammans, pensionsavgifterna borde för envar av makarna beräknas som
om makarna varit ogifta. Hade äktenskapet ingåtts under beskattningsåret,
borde makarna i förevarande sammanhang behandlas som om de icke varit
gifta.

Slutligen erinras i promemorian, att pensionsavgift för närvarande icke
skulle erläggas av person, som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära
folkpension. Uppbördssakkunniga hade föreslagit den ändringen, att
förhållandena under december månad året före debiteringsåret i stället
skulle vara avgörande för avgiftsfriheten. Uppgift om att pension beviljats
eller upphört att utgå erhölle debiteringsförrättarna i särskild ordning från
vederbörande länsbvrå. Av inkomstlängden framginge, vilka personer i avgiftspliktig
ålder, som tillerkänts folkpension; uppgifterna avsåge dock förhållandena,
sådana dessa vore registrerade i de tryckande registren vid tidpunkten
för tryckningen av inkomstlängden.

Med hänsyn till nödvändigheten att så mycket som möjligt rationalisera
arbetet med avgiftsdebiteringen vore det enligt utredningsmannens mening
önskvärt att inkomstlängdens uppgifter finge vara avgörande för huruvida
en person i avgiftspliktig ålder skulle påföras pensionsavgift. Principen i
fråga om befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgift skulle då bli,
att avgift ej skulle påföras den, som under januari månad beskattningsåret
ägt uppbära folkpension, men att debiteringen skulle ske med ledning av
inkomstlängdens uppgift om utgående folkpension. Vidare skulle föreskrivas
att, om någon påförts avgift ehuru han icke varit skyldig erlägga sådan,
han skulle kunna vinna rättelse efter anförda debiteringsbesvär.

Innebörden av dessa bestämmelser skulle bliva densamma som med avseende
å bestämmelserna om avgiftsskyldighet och befrielse från sådan skyldighet
för dem, som förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap. Avgiftspliktig,
som tillerkänts folkpension, komme alltså att bli skyldig erlägga
pensionsavgift dels för det år, då pensionen börjat utgå, dels ock för det
därpå följande året. Att observera vore emellertid att sådan person i regel
torde ha erlagt »preliminär pensionsavgift» under året före det, då pensionen
börjat utgå. Den som förlorat rätten till folkpension, komme att bliva
undantagen från avgiftsplikt under två år.

Sammanfattningsvis föreslås i promemorian, att i 19 § lagen om folkpensionering
måtte föreskrivas

att pensionsavgift icke skall erläggas av den, som under januari månad

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

året närmast före debiteringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den,
som den 1 januari förstnämnda år är avliden,

att fråga huruvida avgiftspliktig varit svensk medborgare skall bedömas
med hänsyn till förhållandena den 1 januari året närmast före debiteringsåret,

samt att i fråga om avgiftspliktig, som ingått äktenskap under året närmast
före debiteringsåret, de för gift avgiftspliktig gällande bestämmelserna
skall äga tillämpning först vid debitering under det därpå följande debiteringsåret.

Vidare föreslås till införande

i 34 § uppbördsförordningen en bestämmelse om att debitering av pensionsavgift
skall ske med ledning av de i debiteringslängden medelst avtryck
av vederbörandes personplåt eller, därest nämnda längd icke innehåller sådant
avtryck, med ledning av motsvarande i mantalslängden för året närmast
före taxeringsåret införda uppgifter om nationalitet och om utgående
folkpension

samt i 106 § samma förordning ett stadgande att, därest någon blivit påförd
pensionsavgift, ehuru han förmenar att så icke bort ske, han skall äga
söka rättelse i den ordning, varom i paragrafen stadgas.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag rörande de skatter och avgifter,
som skall uppbäras vid den allmänna uppbörden, har i det stora flertalet yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Endast länsstyrelsen i Uppsala län och Hushållningssällskapens förbund
förordar sålunda, att hushållningssällskapsavgifterna
skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden. Förbundet anför bl. a.
följande.

Visserligen är ledamotskapet i hushållningssällskapen frivilligt, men för
att sällskapen skola på ett effektivt och resultatrilct sätt kunna handhava
de arbetsuppgifter, som anförtrotts och uppdragits åt dem av det allmänna,
är det inte endast önskvärt utan nödvändigt, att sällskapen ha god kontakt
med så stor del av jordbrukets praktiska utövare som möjligt. Detta befrämjas
i avsevärd grad genom att de äro ledamöter och därmed känna större
samhörighet med sällskapen. Härigenom komma även de medel, som anslås
till sällskapens verksamhet från det allmännas sida, till största nytta. Av
detta skäl är det ett allmänt intresse av betydande mått, att anslutningen till
sällskapen inte bara bibehålies utan också utökas. Detta torde starkt motivera,
att sällskapen erhålla myndigheternas medverkan och biträde vid uppbörden
av ledamotsavgifterna.

Såsom ovan anförts ha uppbördssakkunniga som främsta skäl mot en
återgång till tidigare tillämpat system åberopat extra arbete vid länsstyrelsernas
och de lokala skattemyndigheternas redovisning. Förbundsstyrelsen
vill i anslutning härtill framhålla, att vid överväganden rörande denna fråga
densamma måste med hänsyn till allmännyttan ses ur vidare synpunkt
än den rent uppbördstekniska.

Beträffande folk pension sa vgifter na förordas i åtskilliga yttranden
antingen att avgifterna borde inarbetas i den statliga inkomstskatten
eller att frågan härom snarast borde utredas. Sådana uttalanden har gjorts

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet, överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens lön samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare. Därvid åberopas i allmänhet, att alldeles påtagliga fördelar
skulle ur såväl administrativa som kostnadsbesparande synpunkter
vinnas, om avgifterna avskaffades. Vidare framhålles, att avgifterna numera
knappast kunde anses ha karaktären av försäkringsavgifter. Sålunda kan
länsstyrelsen i Västernorrlands lån icke finna något berättigat motiv för att
uttaga pensionsavgift, eftersom varje svensk medborgare finge folkpension,
oavsett om han betalade avgiften eller ej. Några bärande psykologiska skäl
för avgiftens bibehållande syntes numera knappast kunna anses föreligga.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. att de psykologiska skäl som tidigare
ansetts motivera en särskild avgiftsdebitering syntes i viss män ha
bortfallit, eftersom icke blott preliminär A-skatt utan i stort sett jämväl
preliminär B-skatt enligt de sakkunnigas förslag komme att uttagas av de
skattskyldiga utan angivande av storleken av däri ingående folkpensionsavgift
och sådan avgift därjämte som regel icke komme att uttagas, om vederbörandes
inkomst understege 1 200 kr. Vidare uttalar Föreningen Sveriges
kronokamrerare, att frågan om att snarast pröva avgiftsdebiteringen i
hela dess vidd framstode som så mycket mera angelägen, som den »goodwill»,
vilken folkpensionsavgifterna kunnat ha i betalningshänseende, alltmera
torde försvinna, i den mån vetskapen bleve allmän, att avgiftsbetalningen
ej inverkade å storleken av utfallande pension. Länsstyrelsen i Norrbottens
län erinrar därjämte om att avgiften utgjorde endast en mindre de!
av det belopp, som årligen erfordrades för att täcka utgifterna för folkpensionerna.

De sakkunnigas förslag beträffande pensionsavgifterna för äkta makar
har föranlett erinran endast i ett fåtal yttranden. Från yttrandena torde
följande få återgivas.

Enligt statens organisationsnämnds mening syntes böra prövas, huruvida
icke äkta makar borde påföras pensionsavgift oberoende av varandra och
avgiften sålunda beräknas endast med hänsyn till den taxerade inkomst, som
åsatts vederbörande make.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar får länsstyrelsen
anföra, att om endast den ene maken taxerats till statlig inkomstskatt,
denne bör påföras hela pensionsavgiften, dock högst 200 kronor, utan
särskild fördelning makarna emellan. Taxeras däremot båda makarna synes
det länsstyrelsen praktiskt, att den make, som påförts den lägre taxeringen,
debiterades för 1/2 % av det för honom taxerade beloppet, dock högst för
100 kronor, och den andre maken för återstoden av den för makarna gemensamma
pensionsavgiften, som kan uppgå till högst 200 kronor för makarna
gemensamt. Därest endast den ena av makarna skall påföras pensionsavgift,
bör denne, om han särskilt taxerats, påföras pensionsavgift med
Va % av den sammanlagda inkomsten, dock högst 100 kronor. Genomföres
länsstyrelsens förslag vinnes dels att den nuvarande uppdelningen på två
inkomsttitlar slopas och att de av häradsskrivareföreningen påtalade olä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

genheterna med proportionell fördelning försvunne samtidigt som den slutliga
skatten för maken med den lägre inkomsten — med undantag för det
fall att endast denne har att utgöra pensionsavgift — stode i rimligare förhållande
till hans inkomst än som är fallet vid nuvarande ordning. Länsstyrelsen
kan sålunda icke tillstyrka uppbördssakkunnigas förslag att pensionsavgiften
skall beräknas å endast den makes inkomst, som blivit särskilt
taxerad.

De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande pensionsavgifterna har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden, dock att de myndigheter
och organisationer, vilka yttrat sig över såväl uppbördssakkunnigas
betänkande som den av von Otter utarbetade promemorian, allmänt förordat
förslagen i promemorian i den mån dessa avser samma ämnen, som avhandlats
av de sakkunniga.

Från yttrandena över promemorian må här följande återgivas.

Pensionsstyrelsen har icke något mera väsentligt att invända. Styrelsen
ville dock göra vissa påpekanden. Inledningsvis framhålles, att enligt promemorian
de uppgifter som funnes i de tryckta inkomst- och debiteringslängderna
skulle läggas till grund för debitering av pensionsavgifter. Längderna
för ett debiteringsår trycktes emellertid efter den 1 mars nästföregående
år (beskattningsåret) och vad beträffade Stockholm först under
juli eller augusti beskattningsåret. På grund härav och då uppgifter om
befrielse från avgiftsplikt i anledning av att folkpension beviljats måste
påföras folkbokföringsplåtarna omedelbart efter det anmälan om pensions
beviljande tillställts vederbörande folkbokföringsregister, komme samtliga
personer som erhållit pension fram till tiden för längdernas tryckning att
upptagas som avgiftsbefriade, medan enligt de i promemorian föreslagna
lagbestämmelserna avgiftsbefrielsen endast skulle gälla personer som ägt
uppbära folkpension under januari månad beskattningsåret. Denna oegentlighet,
fortsätter styrelsen, skulle kunna undvikas om det vore möjligt att på
folkbokföringsplåtarna införa en uppgift om den månad, då första utbetalningen
av pensionen ägt rum. Anteckningen skulle naturligtvis endast införas
på plåtarna för pensionstagare i avgiftspliktig ålder. — Vidare framhålles,
att från personer, vilkas folkpension indragits mellan januari månad
beskattningsåret och tiden för längdernas tryckning, klagomål skulle
kunna vara att vänta över att de debiterats pensionsavgift, ehuru de enligt
lagbestämmelsen borde vara avgiftsbefriade. Denna olägenhet syntes man
emellertid kunna undgå om pensionsstyrelsen dröjde med att sända över
anmälningar om folkpensioner indragna efter januari månads utgång intill
dess årets längder vore tryckta. Därefter anför styrelsen.

I uppbördssakkunnigas betänkande föreslås att de ändrade bestämmelserna
i fråga om pensionsavgifters erläggande icke skulle gälla avgifterna för år
1953. Någon invändning häremot har icke anförts i promemorian. Enligt nu
gällande bestämmelser blir en pensionstagare befriad från avgift för nämnda
år om första utbetalningen av pensionen äger rum juni 1953 eller tidigare.
Enligt det i promemorian framlagda förslaget skulle befrielse från erläggande
av avgift för år 1954 äga rum om första utbetalningen av pensionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skett januari 1953 eller tidigare. Sålunda skulle de personer för vilka pensionen
utbetalats första gången under februari till maj 1953 bli befriade
från 1953 års avgift men ej från 1954 års. En särskild övergångsbestämmelse
erfordras beträffande 1953 års avgiftsbetalning för att undgå ett sådant
förhållande. Motsvarande gäller beträffande personer avlidna februari
till juni 1953 samt personer som blivit utländska medborgare under samma
tid.

Härutöver vill pensionsstyrelsen påpeka följande. Enligt såväl gällande
som föreslagna lagbestämmelser skall avgörande för avgiftsbefrielse på
grund av folkpensions beviljande vara om pensionstagare ägt uppbära folkpension
viss månad. Såsom pensionsstyrelsen påpekat i yttrande den 11
januari 1951 rörande en av 1950 års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria
bör uttrycket »ägt uppbära folkpension» tolkas så att för befrielse från
pensionsavgift skall erfordras icke endast att pensionsrätt på grund av gjord
ansökan föreligger för resp. månad utan även att folkpension faktiskt
kunnat lyftas under månaden antingen av pensionstagaren själv eller av
annan som varit berättigad därtill. I anslutning härtill vill styrelsen framhålla
att, såsom framgår av 8 § folkpensioneringslagen, pensionsberättigads
hustru, till vilken hustrutillägg utgår, själv ej är att anse som folkpensionstagare,
varför avgiftsbefrielse icke kan gälla hustru som uppbär hustrutillägg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bl. a., att det icke syntes tilltalande
att debitering skulle ske enbart med ledning av debiteringslängdens uppgifter
om utgående pension och om nationalitet samt att en person, som enligt
föreskrifterna om avgiftsplikt icke skolat erlägga pensionsavgift, skulle behöva
anföra besvär för att få rättelse, när debiteringsförrättaren faktiskt
följt givna föreskrifter. Även kronokamreraren i Malmö framhåller olägenheterna
av att debiteringslängdens uppgifter angående nationalitet och pensionsförhållanden
icke komme att helt överensstämma med förhållandena
den 1 januari sagda år. Olägenheten härav torde dock vara ganska ringa och
skulle sannolikt icke medföra ett större antal debiteringsbesvär. Sett ur enbart
debiteringssynpunkter kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke åtgärder
kunde vidtagas till förhindrande av påtalade bristande överensstämmelse.
Såvitt kronokamreraren kunde finna torde så utan olägenhet kunna
ske genom att länsbyråerna till tiden efter tryckningen av debiteringslängden
uppsköte aktualiseringen av tryckplåtarna, såvitt avsåge förändringar
i nationalitet och pensionsförhållanden, vilka inträffade den 1 januari eller
senare under beskattningsåret.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att mot anknytningen
av avgiftsskyldigheten till förhållandena vid beskattningsårets
ingång kunde invändas, att en hel del personer komme att få betala pensionsavgifter
även sedan de börjat uppbära folkpension. I vissa fall kunde
pensionsavgift rent av komma att uträknas på i taxerad inkomst ingående
folkpension. Länsstyrelsen utginge dock ifrån att denna avgift oftast täcktes
av en preliminär inbetalning, verkställd före inträdet i pensionsåldern. Olägenheten
av att i enstaka fall den ifrågasatta avgiftspåföringen kunde komma
att medföra förhöjning i kvarstående skatt för en nybliven folkpensionär
torde emellertid uppvägas av de praktiska fördelarna med förslaget.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunnigas förslag beträffande restitution av olycksfall sförsäkringsavgift
och utläggande av arbetsgi v arförteckningarna
för granskning biträdes allmänt i remissyttrandena.
Endast länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att gällande bestämmelser
om utläggandet av nämnda förteckningar bör bibehållas.

Departementschefen. De lokala skattemyndigheterna och övriga av debiterings-
och uppbördsförfarandet berörda myndigheter har tyngande och arbetskrävande
uppgifter. Läget för dessa myndigheter är i själva verket pressat.
Härtill kommer att från olika håll ställes allt större krav på att sådana
arbetsuppgifter som debitering, skatterestitutioner, kontroll av arbetsgivarnas
redovisning av skattemedel o. s. v. skall fullgöras snabbare än vad fallet
varit under de första åren av det nya uppbördssystemets tillämpning. För
att skapa ökade förutsättningar för tillgodoseende av dessa krav, bör man
sträva efter att så ändra bestämmelserna att arbetsuppgifterna i görligaste
mån förenklas. Nya uppgifter bör icke åläggas ifrågavarande myndigheter
i andra fall än då detta påkallas av önskemålet att genomföra verkligt betydelsefulla
reformer. Som framgår av vad jag längre fram kommer att anföra,
anser jag starka skäl tala för att preliminär skatt uttages vid inkomst
av korttidsanställning. Genomföres detta, föranledes härav ett ökat arbete
för myndigheterna. Det är då desto mer angeläget att i andra hänseenden
söka underlätta myndigheternas arbete och att iakttaga återhållsamhet, när
det gäller att pröva förslag om utvidgning av deras uppgifter.

Av det nu sagda framgår, varför jag icke anser mig kunna biträda det av
hushållningssällskapens förbund framställda önskemålet att uppbörden av
sällskapens avgifter skulle inryckas i den allmänna uppbörden. De skäl, som
vid 1945 års lagstiftning anfördes till stöd för åtgärden att ställa nämnda
avgifter utanför den allmänna uppbörden, synes i dagens läge med än större
kraft kunna åberopas till förmån för ett bibehållande av den nuvarande
ordningen på detta område.

Vad beträffar folkpensionsavgifterna, har från några håll påpekats, att
väsentliga lättnader i uppbördsarbetet skulle vinnas, därest dessa avgifter formellt
avskaffades och i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten.
Detta påpekande är i och för sig riktigt. Då frågan om en allmän pensionsförsäkring
emellertid för närvarande är under prövning, synes redan med hänsyn
härtill icke böra ifrågakomma att nu av uppbördstekniska skäl formellt
avskaffa folkpensionsavgifterna. Såsom ett ytterligare skäl mot förslaget att
inarbeta folkpensionsavgifterna i statsskatten kan anföras att någon ståndpunkt
ännu icke tagits till spörsmålet, hur debiteringen skall ordnas beträffande
de avgifter, som föranledes av en tillämpning av lagen om allmän
sjukförsäkring.

Det anförda utgör emellertid icke något hinder för att pröva de framlagda
förslagen om i vissa hänseenden ändrade grunder för beräkning av
folkpensionsavgifterna. De sakkunnigas härutinnan framlagda förslag åsyftar
en bättre avvägning av storleken av äkta makars avgifter och, som en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

följd därav, enklare debiteringsregler och bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt.

De sakkunniga har särskilt uppmärksammat den situation, som uppkommer
då äkta makar båda har taxerad inkomst men den ena en relativt obetydlig
sådan. I dylikt fall kan maken med den mindre inkomsten komma att
påföras en pensionsavgift, som icke står i rimlig proportion till den samtidigt
påförda skatten.

De sakkunnigas förslag beträffande beräkningen av folkpensionsavgift för
äkta makar innebär i korthet följande.

Är båda makarna avgiftspliktiga — en av förutsättningarna härför är
enligt förslaget att båda åsatts taxerad inkomst — uträknas avgiften för
envar av dem till en procent av vederbörandes taxerade inkomst. Då den
sammanlagda avgiften ej får överstiga 200 kronor, nedsättes i förekommande
fall avgiften för den, vars taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, i
sådan omfattning att den sammanlagda avgiften blir 200 kronor. Överstiger
vardera makens taxerade inkomst 10 000 kronor, påföres envar avgift med
100 kronor.

Är en av makarna avgiftsplildig men icke den andre enär denne saknar
taxerad inkomst, skall avgiften för den förstnämnde maken utgöra en procent
av dennes taxerade inkomst och högst 200 kronor.

Är, slutligen, en av makarna avgiftspliktig men icke den andre oaktat
denne åsatts taxerad inkomst, skall avgiften för den avgiftspliktige uträknas
till en procent av hans taxerade inkomst och utgöra högst 100 kronor.
Här bortses alltså från den icke avgiftspliktige makens eventuella inkomst.

Det må tilläggas, att de sakkunniga med sitt ifrågavarande förslag icke
åsyftat någon ändring i vad nu gäller därulinnan att den taxerade inkomsten
skall — för att grunda avgiftsplikt — uppgå till minst 1 200 kronor.
För att icke komplicera återgivandet av innebörden i de sakkunnigas förslag
har från denna regel bortsetts i det nyss anförda.

De sakkunnigas förslag synes enligt min mening materiellt godtagbart
och innefatta en riktig avgränsning av de fall, där storleken av ena makens
pensionsavgift bör påverkas av andra makens inkomst. Att gå så långt som
statens organisationsnämnd ifrågasatt, nämligen att alltid uträkna avgiften
för gift person med bortseende från andra makens inkomst, anser jag mig,
i likhet med de sakkunniga, i nuvarande läge icke kunna förorda, om än
ytterligare lättnader i debiteringsarbetet med en sådan anordning skulle
vinnas. Vad angår det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget,
synes detta icke lämna ett mer eller ens lika tillfredsställande resultat som
de sakkunnigas förslag. Jag vill emellertid i anslutning härtill erinra om att
de sakkunnigas förslag i motsats till länsstyrelsens i vissa lägen leder till
en högre avgift än de nuvarande bestämmelserna. Ett exempel må belysa
detta. Antages blott ena maken vara avgiftspliktig och år dennes taxerade
inkomst 10 000 kronor, medan den andra makens taxerade inkomst uppgår
till 5 000 kronor, blir avgiften för förstnämnde make enligt de sakkunniga

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

100 kronor men enligt länsstyrelsen 75 kronor, vilket sistnämnda belopp
sammanfaller med det vartill gällande regler leder. I andra fall medför däremot
de sakkunnigas förslag lägre avgifter än nu utgående. Nyssnämnda
exempel kan varieras så att den avgiftsfrie har en taxerad inkomst av 10 000
kronor medan den avgiftspliktiges motsvarande inkomst utgör 5 000 kronor.
Pensionsavgiften blir i detta fall enligt nuvarande bestämmelser och enligt
länsstyrelsens förslag 75 kronor men enligt de sakkunnigas regler 50 kronor.
Då det kan antagas, att i flertalet fall mannen blir avgiftsfri före hustrun
och har den högre inkomsten, skulle fallen av avgiftssänkning bli fler
än fallen av avgiftshöjning. Såväl den högre som den lägre avgiften är en
konsekvens av principen, att när den ena maken är avgiftsfri — något som
merendels beror på att vederbörande uppnått pensionsåldern — så skall den
andra makens avgift bestämmas med hänsyn blott till hans egen inkomst.
Som jag nyss framhållit, anser jag detta vara en godtagbar princip.

Godtages vad jag nu förordat, vinnes — förutom en viss förenkling i
själva uträknandet av pensionsavgiften — förutsättningar för en bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i de fall, då äkta makar
håda har taxerad inkomst men den ena av dem en relativt obetydlig sådan.
De sakkunniga har vidare ansett, att vid ett genomförande av deras
ifrågavarande förslag förutsättningar även skulle finnas för ett avskaffande
av den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om folkpensionering enligt vilken
ena maken svarar för andra makens pensionsavgift. Denna regel åsamkar,
enligt de sakkunniga, myndigheterna åtskilligt besvär i tillämpningen.
De sakkunniga torde främst haft i tankarna de fall, då en viss men icke tillräcklig
preliminär skatt influtit och vederbörande skattskyldige äkta make
icke inbetalat den kvarstående skatten. I sådant läge måste den kvarstående
skatten proportioneras på de olika uppbördstitlarna i syfte att avgöra hur
mycket därav som utgör pensionsavgift. På detta belopp skall andra maken
krävas.

Det är uppenbart, att denna bestämmelse förorsakar ett icke obetydligt
arbete för myndigheterna. Det är även uppenbart, att den reella innebörden
av bestämmelsen skulle starkt minska i betydelse om — som jag förordat
— make med ringa eller obetydlig inkomst framdeles komme att påföras
allenast en mot hans egen inkomst svarande pensionsavgift. Visserligen
kan mot förslaget att slopa bestämmelsen invändas, att staten försämrar
sina möjligheter att utfå avgifter även i sådana fall då den make,
som icke fullgör sina skyldigheter, har en mera betydande inkomst och
följaktligen även påförts en större avgift. Det kan emellertid antagas att
bestämmelsen i dylika fall mera sällan har aktualitet.

Jag anser mig följaktligen kunna biträda de sakkunnigas förslag även i
nu angivet hänseende. Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att
ett slopande av bestämmelsen om rätt att kräva ena maken för avgift, som
påförts andra maken, är att bedöma såsom ett spörsmål avseende hur långt
man med hänsyn till olägenheterna därav ur skilda synpunkter vill gå för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att söka säkerställa möjligheterna för det allmänna att utfå de debiterade
avgifterna. Av de av mig förordade reglerna för beräkning av äkta makars
pensionsavgifter i vissa fall framgår nämligen att jag icke velat hävda den
meningen, att makar skulle i avseende å folkpensionsavgiften behandlas
såsom oberoende av varandra.

Vad härefter angår övriga förslag rörande debitering av folkpensionsavgift,
vilka samtliga åsyftar förenklingar i debiteringsförfarandet, må följande
framhållas.

De särskilda grunderna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter
bör tillämpas endast i de fall, då makarna skall samtaxeras. Har äktenskapet
ingåtts under beskattningsåret (året före debiteringsåret) eller har makarna
eljest under större delen av nämnda år icke levt tillsammans, bör således
pensionsavgiften för vardera maken beräknas som för ogift.

För närvarande skall pensionsavgift erläggas av varje svensk medborgare
i viss ålder och med en viss minsta inkomst under förutsättning, att han för
debiteringsåret är mantalsskriven i riket. Avgift skall dock icke erläggas
av den som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension eller
den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, ej heller för den
som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. De sakkunniga föreslår, att mantalsskrivningen
för beskattningsåret, d. v. s. året närmast före det då pensionsavgiften
slutligt påföres, skall vara avgörande för avgiftsplikten samt att
tidpunkterna, då de förhållanden skall föreligga som medför avgiftsbefrielse,
ändras till december månad under beskattningsåret för den som erhållit
folkpension och till den 1 januari debiteringsåret för den som förlorat
sitt svenska medborgarskap eller avlidit. I den förut omnämnda departementspromemorian
förordas en ytterligare förskjutning av dessa tidpunkter,
nämligen till januari månad beskattningsåret resp. den 1 januari beskattningsåret.
Den sist angivna tidpunkten skall, enligt promemorian, vara
avgörande även för den som förvärvat svenskt medborgarskap; avgiftsbefriad
skall med andra ord den vara, som den 1 januari beskattningsåret icke
är svensk medborgare. Vidare föreslås i promemorian, att debiteringen skall
verkställas med ledning av uppgifterna i plåtavtrycken i debiteringslängden.
Sistnämnda förslag motiveras av att uppgifterna i denna längd i vad
de avser utgående folkpension och nationalitet icke alltid överensstämmer
med vad i dessa hänseenden gällde under januari månad resp. den 1 januari
beskattningsåret; personplåtarna i de tryckande registren aktualiseras nämligen
fortlöpande fram till debiteringslängdernas tryckning, som i regel sker
under mars—maj beskattningsåret (i Stockholm några månader senare).

Att uppbördssakkunnigas och i än högre grad departementspromemorians
förslag är ägnade att tillgodose önskemålet om förenklade debiteringsregler
är uppenbart. Med hänsyn härtill bör allvarligt övervägas att genomföra de
föreslagna författningsändringarna. Förenklingen skulle emellertid i viss
omfattning vinnas till priset av bestämmelser, som ur andra synpunkter
möjligen kan anses mindre tillfredsställande. Utredningsmannens såväl som
remissinstansernas mening är att fördelarna överväger nackdelarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

De sakkunniga, och häri instämmer utredningsmannen, förordar, att mantalsskrivningen
för året före debiteringsåret, d. v. s. för »beskattningsåret»,
skall vara avgörande för skyldigheten att erlägga pensionsavgift. För närvarande
gäller att mantalsskrivningen för debiteringsåret är utslagsgivande.
Genomföres ändringsförslaget, vinnes att skatt och pensionsavgift kan i
princip debiteras på grundval av samma uppgifter. Några invändningar har
ej gjorts mot detta förslag, vars innebörd alltså är att mantalsskrivning här
i riket för det år, varunder den inkomst förvärvas varå pensionsavgiften beräknas,
är avgörande för avgiftsplikten. Synnerligast som pensionsavgiften
uppbäres preliminärt, anser jag starka skäl tala för att detta förslag genomföres.

I princip är den befriad från avgiftsplikt, som äger uppbära folkpension.
Nu gällande bestämmelser, innebärande att förhållandena under juni
månad debiteringsåret skall härutinnan vara avgörande, medger ej en debitering
av folkpensionsavgifterna uteslutande på grundval av debiteringslängdens
uppgifter. Debiteringsförrättaren måste erhålla särskilda underrättelser
om vad som hänt efter det längden framställts. Detta är ägnat att avsevärt
tynga och försvåra ett korrekt debiteringsförfarande. Bestämmelserna
medför tillika att i åtskilliga fall preliminärt uttagen pensionsavgift skall
restitueras. Med uppbördssakkunnigas förslag, innebärande att hänsyn tages
till förhållandena under december månad beskattningsåret, undanröjes
i viss omfattning sistnämnda olägenhet, varjämte en reducering inträder av
det antal fall, där med nuvarande ordning uppgifter kräves utöver dem som
plåtavtrycket i längden upptager. Å andra sidan tillgodoser icke de sakkunnigas
förslag önskemålet, att debiteringen helt skall kunna ske med hjälp
av plåtavtrycket i längden och utan ett kompletterande underrättelseförfarande.
Med utredningsmannens förslag att grunda bedömandet på förhållandena
under januari månad beskattningsåret skulle däremot nämnda önskemål
i huvudsak bli tillgodosett. En konsekvens skulle emellertid bli, att om
pension tillerkändes en eljest avgiftspliktig under tiden februari—december
beskattningsåret, vederbörande skulle ha att erlägga pensionsavgift för den
del av beskattningsåret, varunder han uppbär pension. Synnerligast som avgiften
komme att beräknas på den uppburna pensionen, synes övervägande
skäl tala för att icke gå så långt som utredningsmannen ifrågasatt. Däremot
kan jag för egen del ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Visserligen
skulle även mot detta förslag en viss invändning kunna göras, nämligen
den att om någon tillerkännes folkpension under debiteringsåret, vederbörande
likväl detta år påföres avgift. Men härtill kan genmälas, att denna
avgift beräknats på inkomsten under ett år, då pension ej utgått, och att
avgiften ifråga förutsättes ha erlagts preliminärt under detta sistnämnda år.

Folkpensionsavgift skall enligt gällande bestämmelser icke erläggas för
den som är avliden den 1 juli debiteringsåret. Denna regel förutsätter för
sin tillämpning en vidlyftig komplettering av de uppgifter i längden, som
lämnas genom plåtavtrycket. Utredningsmannens förslag med den 1 januari
beskattningsåret såsom den i nyssnämnda hänseende avgörande dagen skul -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

le i väsentlig mån undanröja tillämpningsbesvärligheterna. Då några avgörande
invändningar mot en dylik bestämmelse icke synes vara att framställa
— jag hänvisar till det utförliga resonemang som utredningsmannen
fört och för vilket jag i det föregående redogjort — förordar jag, att förslaget
genomföres, vilket alltså innebär att det avgörande skall vara om
vederbörande är avliden vid ingången av året näst före debiteringsåret.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att dödsfall under beskattningsåret och
fram till tidpunkten för tryckningen av längden visserligen inpräglas å
personplåtarna men då dagen för dödsfallet samtidigt inpräglas, försvåras
debiteringen icke härav.

Beträffande den som förlorat svenskt medborgarskap gäller för närvarande,
att pensionsavgift ej skall påföras om förlusten av medborgarskapet ägt
rum före den 1 juli debiteringsåret. Denna regel medför därför ungefärligen
samma debiteringsbesvärligheter som de nyss antydda. Utredningsmannen
har velat avlägsna dessa besvärligheter genom en regel av innebörd, att avgörande
tidpunkt skulle i stället för den 1 juli debiteringsåret vara den 1
januari året närmast dessförinnan. Av skäl, som utredningsmannen anfört,
synes ur materiell synpunkt en dylik regel godtagbar. Med en sådan bestämmelse
följer emellertid vissa andra olägenheter. De tryckande registren aktualiseras
fortlöpande och följaktligen kommer längderna att utvisa även
sådana nationalitetsändringar, som inträffat under beskattningsåret och
fram till tryckningsdagen. Då man icke kan registrera dagen för nationalitetsändringen,
leder utredningsmannens förslag, vilket alltså innebär dels
att den 1 januari beskattningsåret skall vara den avgörande dagen och dels
att avgiftsdebiteringen helt skall grundas på längden, till att i vissa fall avgift
felaktigt kommer att påföras respektive icke debiteras. För att i viss
omfattning avhjälpa denna olägenhet föreslår utredningsmannen att den
som enligt huvudregeln felaktigt påförts avgift skulle äga efter besvär häri
erhålla rättelse.

Mot förslaget har invänts, att det syntes föga tilltalande att föreskriva ett
debiteringsförfarande, som ovillkorligen måste i vissa fall ge ett oriktigt
resultat. Den särskilda besvärsregeln skulle vidare medföra ett visst merarbete.

De gjorda påpekandena synes mig föranleda att man bör söka lösa frågan
på ett i viss mån annat sätt. Av det förut sagda framgår, att jag ur materiell
synpunkt icke kan anse hinder föreligga mot att som ur pensionsavgiftssynpunkt
relevant dag för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap
föreskriva någon dag under beskattningsåret. Såsom ur debiteringssynpunkt
mest lämplig skulle då kunna väljas den dag då längderna tryckes.
Med en sådan regel vinnes att en debitering enligt längden alltid kommer
att svara mot huvudregeln om när avgiftsplikt i princip skall inträda
Häremot kan visserligen invändas att längderna tryckes på något olika tider,
nämligen av länsstyrelserna någon gång under mars—april beskattningsåret
och av mantalsverket i Stockholm ytterligare några månader senare;
en viss ojämnhet i fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

resp. bortfall skulle alltså uppkomma. Denna olägenhet måste emellertid
anses vara ganska ringa och enligt min mening väsentligt mindre än de olägenheter
ur skilda synpunkter, som är förenade med nuvarande bestämmelser
och tidigare framlagda förslag till ändringar i dessa. Jag anser mig
alltså böra förorda att bestämmelserna utformas i enlighet med vad jag nu
anfört.

I anslutning till det sagda må framhållas, att om debiteringen helt grundats
på längden och denna, genom att fel förelegat vid inpräglingen av uppgift
å personplåt eller av annan liknande anledning, lämnat ett oriktigt underlag
för debiteringen, så föreligger självfallet möjlighet att erhålla rättelse
i detta fall liksom då fel eljest förelupit vid debitering.

De föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagen synes böra träda i
kraft den 1 januari 1954. Även den slutliga påföringen av pensionsavgift år
1954 bör ske enligt de nya bestämmelserna, bland annat med hänsyn till att
samiaxering av äkta makar enligt de av 1952 års riksdag antagna bestämmelserna
skall verkställas första gången vid 1954 års taxering. Olägenheten
av att pensionsavgiften ingår i preliminär skatt för inkomståret 1953 i enlighet
med nu gällande bestämmelser kan icke anses vara särskilt betydande.
Såsom pensionsstyrelsen påpekat, skulle sålunda utformade övergångsbestämmelser
emellertid medföra, att för person, som avlidit under
tiden den 1 januari—den 30 juni 1953, avgift icke skall påföras vid den
slutliga debiteringen år 1953 men väl vid debiteringen år 1954. Motsvarande
skulle gälla även vid förlust av svenskt medborgarskap efter debiteringslängdens
tryckning och före den 1 juli 1953. Detta förhållande kunde undgås
genom en föreskrift om avgiftspåföring jämväl år 1953 eller om avgiftsbefrielse
år 1954 i nu avsedda fall. Det synes emellertid tveksamt om
tillräckliga skäl härför verkligen föreligger. Olägenheten av att en person
ett år icke är avgiftspliktig men nästa år påföres avgift torde vara ringa.
Med hänsyn härtill och då debiteringsarbetet komme att tyngas av en föreskrift
av antydd innebörd, anser jag mig icke böra föreslå att en sådan
meddelas.

Vad jag i det föregående anfört bygger på bestämmelserna sådana de
för närvarande är utformade. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t
i proposition nr 15 till innevarande års riksdag förelagt riksdagen förslag
till lag om höjning av folkpensioner in. m. Nämnda proposition upptager
även förslag till principbeslut om höjning av pensionsavgiften, nämligen
med 0,8 procent av stadgat avgiftsunderlag. Tillika förordas i propositionen
att de nya avgifterna skulle slutligt påföras första gången år 1955.

I propositionen förutsättes vidare, att höjningen av pensionsavgifterna
skulle författningstekniskt lösas genom en ändring av 19 § folkpensioneringslagen.
Denna lagändring skulle emellertid vidtagas i samband med att
ställning toges till vad som komme att förordas i förevarande proposition.

Skulle förslaget om höjning av utgående folkpensioner antagas av riksdagen,
påverkas ej härav vad jag i det föregående anfört och förordat. Höjes
pensionsavgifterna, föranleder ej heller detta någon ändring i vad jag före 7

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slagit; vad som i motiveringen anförts rörande avgifternas storlek i vissa
angivna exempel in. in. bör dock rätteligen korrigeras med ledning av beslutet
om avgiftshöjning.

Som framgår av det förut sagda förordar jag, att de i denna proposition
föreslagna ändrade bestämmelserna om avgiftsberäkning in. m. skall tilllämpas
fr. o. in. den slutliga debiteringen år 1954. De höjda pensionsavgifterna
skulle däremot första gången påföras vid den slutliga debiteringen år
1955. Författningstekniskt synes detta böra lösas så, att 19 § folkpensioneringslagen
erhåller en lydelse som svarar mot förslagen i såväl denna proposition
som i proposition nr 15 och att i övergångsbestämmelser föreskrives
att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avgiftshöjningen
skall tillämpas först år 1955.

Vad till sist angår de sakkunnigas förslag att för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift
skall restitueras av länsstyrelsen och att bestämmelserna
om utläggande av arbetsgivarförteckningarna för granskning skall
upphävas, förordar jag att dessa förslag genomföres.

III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning
av de olika skatteslagen, in. ni.

Gällande bestämmelser. Preliminär skatt utgår enligt 3 § uppbördsförordningen
såsom preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller preliminär Cskatt.

Preliminär A-skatt erlägges för sådan inkomst av tjänst, som helt eller
delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga
arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av
tjänst. Med tjänst likställes rätt till pension, vissa livräntor in. in. Skatten
uttages med belopp, som angives i skattetabell, eller med viss procent av inkomsten.

Preliminär B-skatt erlägges av skattskyldig, som åtnjuter annan inkomst
än sådan som nyss nämnts. Preliminär B-skatt utgår för inkomster från
den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet och
beräknas på grundval av verkställd taxering.

Preliminär C-skatt utgöres av skattskyldig, som har att erlägga preliminär
A-skatt, därest den skattskyldige åtnjuter jämväl annan inkomst än av
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt denna inkomst uppgår till
minst eu femtedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst
600 kr. Den preliminära C-skatten utgår för inkomst av andra förvärvskällor
än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt dessutom för förmögenhet
och beräknas — liksom preliminär B-skatt — på grundval av verkställd
taxering.

Från nu återgivna huvudbestämmelser gäller åtskilliga undantag. Sålunda
stadgas i 3 § sista stycket uppbördsförordningen, att om skattskyldig, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

åtnjuter sådan inkomst av tjänst att enligt huvudregeln preliminär A-skatt
bör utgå, är berättigad till avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten
eller om skattskyldig förutom nyssnämnda inkomst åtnjuter annan
i förhållande därtill betydande inkomst av tjänst eller av annan förvärvskälla
eller om skattskyldig uppbär den huvudsakliga delen av inkomsten
av tjänst icke från arbetsgivaren utan från allmänheten, må den lokala
skattemyndigheten meddela förordnande, att den skattskyldige skall, i stället
för att erlägga preliminär A-skatt eller sådan skatt jämte preliminär
C-skatt, erlägga preliminär B-skatt. Dylikt förordnande må jämväl meddelas,
då eljest särskilda omständigheter därtill föranleder.

I anvisningarna till 3 § uppbördsförordningen framhålles, att lokal skattemyndighet
med stöd av nyss återgivna stadgande kan i fall, då beräkning av
preliminär skatt enligt skattetabell eller med viss procentsats skulle visa
otillfredsställande resultat, på ansökan av skattskyldig eller på eget initiativ
förordna, att sådan skatt skall utgå med belopp, som grundar sig på taxering
och angives å debetsedeln, d. v. s. att preliminär B-skatt skall utgå i
stället för preliminär A-skatt. Sådana fall kan vara för handen, då fråga
är om bruttoinkomst, från vilken skattskyldig är berättigad att göra avdrag
för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex. inkomst som åtnjutes
av provisionsresande eller arbetstagare, vilka har att själva bekosta material
för arbetet. Då skattskyldig väl åtnjuter inkomst av tjänst i kommunalskattelagens
mening men icke uppbär inkomsten av arbetsgivare, kan löneavdrag
icke ske och preliminär skatt ej heller beräknas enligt skattetabell eller med
viss procentsats; såsom exempel å sådana skattskyldiga nämnes viss serveringspersonal.

I samma anvisningar uttalas vidare, att det även vid vissa andra inkomstoch
anställningsförhållanden kan visa sig ändamålsenligt att uttaga preliminär
B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Så kan t. ex. vara fallet,
då skattskyldig har anställning hos ett flertal arbetsgivare utan att någon av
dessa kan anses vara huvudsaklig arbetsgivare eller då skattskyldig jämte
den huvudsakliga inkomsten av tjänst har inkomst av bisysslor eller eljest
annan i förhållande till förstnämnda inkomst betydande inkomst av annan
förvärvskälla än tjänst. Vidare kan det befinnas lämpligt att tillämpa debiteringsmetoden,
då fråga är om exempelvis vissa grupper av stuveriarbetare,
arbetstagare i skogsbruk eller anläggningsindustri eller hemarbetare, sysselsatta
inom vissa industrier. Med hänsyn till de i hög grad varierande anställnings-
och inkomstförhållandena kan mera detaljerade anvisningar icke
lämnas rörande de fall, då debiteringsmetoden bör användas. Såsom allmän
regel gäller emellertid, att den metod för beräkning av preliminär skatt bör
tillämpas, som är för den skattskyldige lämpligast. Vid bedömandet härav
skall jämväl beaktas, att den metod som ur nyssnämnda synpunkt bör tilllämpas
icke innebär en oskälig belastning för arbetsgivaren och icke medför
väsentligt större avvikelse mellan preliminär och slutlig skatt än annan
metod.

Varken i 3 § uppbördsförordningen eller i anvisningarna till nämnda pa -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ragraf har närmare angivits, vad som skall anses som »betydande del av inkomsten»,
resp. »betydande inkomst». Rörande tolkningen av uttrycket
»betydande» i dessa sammanhang har centrala uppbördsnämnden i sitt meddelande
nr 7/1946 uttalat, att avdragsgilla omkostnader till mer än 25 procent
av inkomsten i regel finge anses som i förevarande hänseende betydande.
Vidare finge inkomster vid sidan av inkomsten från huvudsaklig
arbetsanställning anses som betydande, om de uppginge till mer än 25 procent
av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst 600 kr.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 29 ff.) föreslog
de sakkunniga, att avdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas även å
inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med inkomst
av tillfälligt arbete avsågs till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig
inkomst genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet samt av tillfälligt uppdrag.

Vid övervägande av efter vilka grunder den preliminära skatten skulle uttagas,
då skattskyldig hade såväl sådan inkomst, varå skatteavdrag kunde
ske, som annan inkomst, ifrågasatte de sakkunniga om icke ett system liknande
det finska borde införas. Nämnda system skulle innebära, att man
genomgående skulle röra sig med preliminär A-skatt med skatteavdrag å all
inkomst av tjänst och av tillfälligt arbete samt debiterad preliminär skatt
utan avdrag å all annan inkomst.

De sakkunniga diskuterade även möjligheten att använda preliminär Cskatt
i större utsträckning än som skedde. Sålunda skulle förslagsvis Aoch
C-skatt utgå i sådana fall, där inkomsten vid sidan av tjänsteinkomst
och inkomst av tillfälligt arbete uppginge till mellan 25 och 75 procent av
den sammanlagda inkomsten. Om sidoinkomsten överstege 75 procent, resp.
understege 25 procent av den sammanlagda inkomsten, skulle vederbörande
påföras enbart B-skatt, resp. enbart A-skatt.

De sakkunniga tog emellertid ej definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål
utan ansåg sig böra uppskjuta ställningstagandet till sitt senare betänkande.
De sakkunniga föreslog därför att liknande regler, som f. n. tillämpades
vid fall av blandade inkomster, tills vidare skulle i huvudsak gälla vid
påföring av preliminär skatt. Där så prövades lämpligt borde dock B-skatten
ersättas med A-skatt jämte G-skatt eller A-skatten kompletteras med Cskatt.
Om en arbetstagare med B-skatt underläte att erlägga skatten i behörig
ordning, borde B-skatten ersättas med A-skatt för tjänsteinkomsten
och C-skatt för inkomsten i övrigt. Bland skattskyldiga, för vilka det kunde
vara lämpligt att A- och C-skatt tillämpades i stället för B-skatt, nämnde de
sakkunniga skogsarbetare i Norrland med relativt ringa inkomst av jordbruk.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att de olika möjligheter
att beräkna den preliminära skatten, som funnes i nu gällande uppbördssystem,
avsåge att anpassa skatten efter de skilda sätt, varpå inkomst

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppbures. Kunde skatten å inkomst av tjänst beräknas med hjälp av särskilda
tabeller eller till viss procent av inkomsten, uttoges preliminär Askatt.
Det förutsattes därvid, att skatten innehölles, då inkomstbeloppet utbetalades.
Där den skattskyldige icke åtnjöte dylik inkomst, måste skatten
i stället beräknas i lörväg (preliminär B-skatt). Vid blandade inkomster
kunde enbart preliminär B-skatt utgå, avseende samtliga inkomster, eller
också kunde preliminär A-skatt utgå å de inkomster, varå sådan skatt kunde
beräknas, och debiterad preliminär skatt fastställas för inkomsterna i övrigt
(preliminär C-skatt). Vore sistnämnda inkomster små i förhållande till den
skattskyldiges sammanlagda inkomster, uttoges dock enbart preliminär Askatt.

Enligt de sakkunnigas mening vore det ofrånkomligt att jämväl i fortsättningen
använda olika slag av preliminär skatt, dels en preliminär skatt beräknad
med ledning av skattetabeller eller till viss procent av inkomsten
(preliminär A-skatt) och dels en preliminär skatt, debiterad å en på visst
sätt beräknad inkomst. Skulle endast en typ av preliminär skatt användas,
måste denna givas formen av debiterad skatt, eftersom en debiterad skatt,
i och för sig kunde tänkas beträffande alla slags inkomster under det att
preliminär A-skatt icke kunde anpassas till all slags inkomst.

Beträffande frågan om den preliminära skatten bör uttagas genom endast
den ena av de båda skatteformerna eller genom en kombination av dem i
sadana fall, där den skattskyldige åtnjuter dels inkomst varå preliminär
A-skatt kan beräknas och dels annan inkomst, anföres följande.

Enligt de sakkunnigas förslag (se Kap. VII) skall skyldigheten för den
som utbetalar ersättning för utfört arbete att vid utbetalningen göra avdrag
å det utbetalda beloppet för mottagarens skatt icke gälla annan preliminär
skatt än preliminär A-skatt. Debiterad preliminär skatt skall således erläggas
direkt av den skattskyldige själv. Förslaget framfördes redan i de sakkunnigas
förra betänkande (s. 56). Som en följd av att avdragsskyldigheten
för preliminär B-skatt skulle upphöra, ansågo de sakkunniga, att B-skattens
tillämpning vid blandade inkomster borde avsevärt begränsas.

Innehållande av skatt vid utbetalning av ersättning för utfört arbete benämnes
i gällande uppbördsförordning löneavdrag. Då en riktigare benämning
å avdraget torde vara skatteavdrag, föreslå de sakkunniga att denna
beteckning införes i stället för uttrycket löneavdrag.

I regel följer den preliminära A-skatten ändringar i inkomsten bättre än
den debiterade preliminära skatten och användningen av den förra skatteformen
torde i följd härav normalt ge ett bättre uppbördsresultat än användningen
av sistnämnda skatt. Skäl finnas därför att uttaga A-skatt i så
stor utsträckning som möjligt och låta debiterad preliminär skatt utgå å
annan inkomst än sådan, varå preliminär A-skatt kan beräknas. Så "sker
enligt det finska systemet, som erbjuder ett exempel på en konsekvent genomförd
tillämpning av två slag av preliminär skatt vid blandade "inkomster.

Om den inkomst, varå A-skatt kan beräknas, utgör endast en ringa del av
den skattskyldiges hela inkomst, får emellertid denna skatteform mindre
betydelse för uppbördsresultatet. I stället framstår som en väsentlig olägenhet,
att man i sådana fall får laborera med två debetsedlar. En viss "begränsning
av A-skattens användning synes därför befogad. Ä andra sidan kan det

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

finnas anledning att avstå från en debiterad preliminär skatt, då den sidoinkomst
varå sådan skatt skall beräknas är liten i förhållande till den sammanlagda
inkomsten. Såsom alternativ till det finska systemet diskuterade
därför de sakkunniga såsom tidigare nämnts i sitt förra betänkande möjligheten
av att uttaga endast B-skatt, resp. endast A-skatt, då sidoinkomsten
överstiger 75 procent, resp. understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten,
samt att i övriga fall låta A- och C-skatt utgå.

För närvarande tillämpas i praktiken ett system med preliminär skatt,
enligt vilket för skattskyldiga med blandade inkomster utfärdas debetsedel
antingen endast å preliminär A-skatt eller också endast å preliminär B-skatt.
Därvid erhåller den skattskyldige i regel B-skatt, då sidoinkomsten överstiger
25 procent av hela inkomsten, och eljest A-skatt. Vid en jämförelse av
detta system med det finska bör dock beaktas, att skatteavdrag enligt det i
Sverige tillämpade systemet skall göras även för B-skatt, såvida ej den lokala
skattemyndigheten beslutat annorlunda.

Efter fortsatta överväganden har de sakkunniga ansett sig böra förorda,
att det nuvarande, i praktiken tillämpade systemet i huvudsak bibehålies vid
blandade inkomster. Vad som framför allt förmått de sakkunniga att intaga
denna ståndpunkt hade varit, att utförda provdebiteringar på grundval av
det tidigare av de sakkunniga förordade systemet icke visat sig medföra ett
så förbättrat resultat som man haft anledning antaga. Provdebiteringarna
hade vidare givit vid handen, att antalet skattskyldiga, för vilka debetsedel å
preliminär C-skatt skulle utfärdas, bleve mycket ringa.

Även en annan omständighet hade medfört, att saken kommit i ett något
annat läge än tidigare. Arbetsgivarnas skyldighet att verkställa skatteavdrag
för preliminär skatt föresloges nu mindre omfattande än i det första
betänkandet. Skatteavdrag skulle således icke verkställas å all inkomst av
tjänst och icke heller å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid beräkning
av den debiterade preliminära skatten komrne den lokala skattemyndigheten
som regel endast att ha tillgång till inkomstlängden. Av denna framginge
emellertid icke om skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av tjänst, varå
avdrag ej skulle göras, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Å dylik
inkomst skulle därför skattskyldig med A- och C-skatt icke komma att erlägga
någon preliminär skatt. Om den skattskyldige däremot påfördes endast
debiterad preliminär skatt, komme preliminär skatt att utgå för hela
inkomsten enligt inkomstlängden.

En konsekvent tillämpning av ett system med två kombinerade skatteformer
skulle kräva, att de lokala skattemyndigheterna hade tillgång även till
de skattskyldigas deklarationer för att vid beräknandet av den debiterade
preliminära skatten kunna ta hänsyn till — förutom sådan inkomst som
med nuvarande bestämmelser kan göras till föremål för preliminär C-skatt
— jämväl sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas,
och till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Endast därigenom skulle
nyss omnämnda felkälla kunna undvikas. En sadan generell förhandsgranskning
skulle bli mycket betungande och i många fall säkerligen ej
medhinnas.

Vidare framhåller de sakkunniga, att om både A- och C-skatt skulle utgå,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

103

dubbla debetsedlar måste utfärdas. Detta skulle medföra olägenheter och
besvär för de skattskyldiga. Därjämte skulle ökat arbete och större kostnader
uppkomma för de lokala skattemyndigheterna samt — i den mån
skatten bleve restförd — även för indrivningsmyndigheterna.

De dubbla debetsedlarna skulle kunna undvikas genom en gemensam
debetsedel för A- och C-skatt och skyldighet för arbetsgivare att göra skatteavdrag
även för den å debetsedeln angivna C-skatten. Alternativt kunde
lokal skattemyndighet — utan att påföra C-skatt — anteckna å A-skattedebetsedeln,
att skatteavdrag enligt skattetabell skulle verkställas å den utbetalda
lönen ökad med visst belopp eller att skatteavdrag skulle ske efter viss
procentsats (jämkad A-skatt med förhöjt skatteavdrag). Även dessa båda
metoder skulle dock fordra en generell förhandsgranskning i detalj av de
skattskyldigas taxeringar. För arbetsgivarna skulle arbetet öka. Särskilt
skulle detta bli fallet vid tillämpning av metoden med en gemensam debetsedel
för A- och C-skatt. Båda metoderna skulle vara olämpliga, om sidoinkomst
av betydande storlek uppbures allenast en gång eller några få gånger
om året. Skatteavdraget å tjänsteinkomsten skulle då kunna bli så stort, att
nettoinkomsten icke vore tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Även
om sålunda ingen av nämnda metoder borde komma till allmän användning,
borde dock A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunna tillämpas i vissa speciella
fall. Att angiva C-skatten å A-skattedebetsedeln borde icke komma i
fråga.

Stadfästes nuvarande praxis, innebärande att allenast A- eller B-skatt normalt
ifrågakommer, måste man — anför de sakkunniga vidare — även i
fortsättningen i viss utsträckning lita till att den skattskyldige själv medverkade
till ett någorlunda fullgott uppbördsresultat. Detta kunde ske
genom att han begärde jämkning hos lokal skattemyndighet eller förhöjt
skatteavdrag hos arbetsgivaren eller genom att han inbetalade ytterligare
preliminär skatt. Genom den numera införda skyldigheten att utgöra ränta
å kvarstående skatt torde dylik medverkan kunna påräknas i större omfattning
än hittills.

Mot de sakkunnigas förslag kunde invändas, att eventuell kvarstående
skatt icke alltid kunde beräknas inflyta från sådana skattskyldiga med Askatt,
som eljest skulle påföras även C-skatt, därför att de hade sidoinkomst
från annan förvärvskälla än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Risken
för skatteförlust torde dock icke vara stor. Dessa skattskyldiga hade i allmänhet
tillgångar i någon form, t. ex. fastighet eller bankmedel, varur skatten
kunde uttagas, om den skulle bli restförd. Beträffande andra skattskyldiga,
för vilka A-skatt och C-skatt skulle kunna ifrågakomma därför att de
åtnjöte — vid sidan av den vanliga tjänsteinkomsten — annan tjänsteinkomst,
varå skatteavdrag icke skulle verkställas, eller inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet, borde beaktas, att även om man skulle tillämpa en
metod med allmän användning av preliminär C-skatt å sidoinkomster av
viss storlek, C-skatt likväl i nu nämnda fall som regel icke skulle komma
att påföras annat än efter särskild undersökning och särskilt jämknings -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

beslut. I sistnämnda fall borde det emellertid även med det nu förordade
systemet föreligga möjlighet att, då så funnes påkallat, komplettera den
preliminära A-skatten med preliminär C-skatt. Denna möjlighet borde vidare
finnas i andra fall, där det kunde föreligga behov att kunna föreskriva
att preliminär skatt skulle uttagas ur inkomst, som enligt huvudregeln icke
skulle drabbas av sådan skatt. Behov kunde även föreligga att i vissa fall
utbyta preliminär B-skatt mot preliminär A- och C-skatt.

De sakkunniga förordar därför, att den preliminära C-skatten bibehålies
men endast som en subsidiär skatteform att tillämpas, då den skattskyldige
så begärde eller den lokala skattemyndigheten i särskilt fall så funne lämpligt.
I stället för preliminär A- och C-skatt borde lokal skattemyndighet i
särskilda fall kunna förordna om uttagande av preliminär A-skatt med förhöjt
skatteavdrag. Den preliminära A-skatten skulle då antingen utgå enligt
skattetabell och beräknas på lönen ökad med ett av myndigheten angivet
och med ledning av den skattskyldiges inkomstuppgifter eller av hans
senast åsatta taxering beräknat belopp eller ock utgå efter viss av myndigheten
uträknad procentsats. Fördelarna med sistnämnda skatteform vid
jämförelse med kombinationen A- och C-skatt vore, att debitering och uppbörd
förenklades samt att inkomstförändringarn underlättades. Vid ändrad sidoinkomst torde också den
skattskyldige bättre kunna uppmärksamma möjligheterna att erhålla ny
jämkning. Förhöjt skatteavdrag torde emellertid icke alltid vara lämpligt.
Då tjänsteinkomsten vore ringa i förhållande till hela inkomsten eller då
sidoinkomsten utfölle vid ett fåtal tillfällen eller då den skattskyldige hade
beskattningsbar förmögenhet kunde denna metod endast undantagsvis antagas
bli lämplig.

De sakkunniga uttalar, att utbyte av de normala skatteformerna A-skatt
eller B-skatt mot A- och C-skatt eller mot A-skatt med förhöjt skatteavdrag
kunde befinnas lämpligt för vissa grupper skattskyldiga, t. ex. skogsarbetare
med mindre jordbruksinkomst och sådana stuveriarbetare, vilka —
såsom i Norrland vore vanligt — jämväl åtnjöte inkomst av jordbruk eller
av rörelse. Centrala uppbördsnämnden borde äga rätt att föreskriva lämplig
skatteform för sådana grupper av skattskyldiga, där avvikelse från huvudregeln
vore påkallad. De fall i övrigt, då en tillämpning av A- och C-skatt
eller av A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunde komma i fråga redan från
inkomstårets början, torde närmast vara — förutom när den skattskyldige
själv ansökte därom — då den skattskyldige tidigare haft sådan skatteform
eller då han år efter år erhållit betydande kvarstående skatt, som blivit
restförd, eller då han vid upprepade tillfällen försummat att erlägga honom
påförd B-skatt och därjämte förutsättning funnes för skatteavdrag. Under
inkomståret torde C-skatt eller A-skatt med förhöjt skatteavdrag komma
att påföras huvudsakligen, då det befunnes att den skattskyldige icke i behörig
ordning eriade sin preliminära B-skatt.

Den lokala skattemyndigheten borde i det enskilda fallet äga fritt bedöma
— efter eget initiativ och efter hörande av den skattskyldige eller efter

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

105

framställning från denne — vilken eller vilka former av preliminär skatt
som vore ägnade att medföra bästa uppbördsresultat. Hänsyn borde därvid
i möjligaste mån tagas till den skattskyldiges önskemål. Beaktas borde dock,
att preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skulle vara de normala skatteformerna
och att lokal skattemyndighet icke skulle verkställa generella
undersökningar för att utröna om ett utbyte av dessa skatteformer ledde
till ett bättre uppbördsresultat. Vid utbyte av skatteform utan den skattskyldiges
medgivande borde försiktighet iakttagas, så att icke för hög preliminär
skatt uttoges.

För att den preliminära C-skatten skall kunna tillämpas som subsidiär
skatteform på sätt de sakkunniga föreslagit, borde den icke vara knuten till
någon viss fixerad minimistorlek å sidoinkomsten i förhållande till hela
inkomsten. Då fråga vore om förhållandevis låga sidoinkomster, borde givetvis
starka skäl föreligga för att ett utbyte av de normala skatteformerna
skulle ske. Detsamma borde gälla för tillämpning av preliminär A-skatt med
förhöjt skatteavdrag.

För att — då den skattskyldige restförts i den utsträckning förut sagts
— preliminär B-skatt skulle kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt
eller med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag, måste den lokala
skattemyndigheten på något sätt erhålla underrättelse om att den skattskyldige
blivit restförd för den preliminära skatten. Sådan underrättelse
borde lämnas av utmätningsmannen eller av exekutionsbiträde, om i samband
med restindrivningen framkommit att den som restförts i förenämnda
omfattning åtnjöte inkomst av tjänst. Anmälan borde endast ske då så
ansåges särskilt påkallat.

De sakkunniga framhåller, att användningsområdet för preliminär A-skatt
måste vidgas i samband med att avdragsskyldigheten finge ökad omfattning.
Men även i övrigt borde preliminär A-skatt användas i större utsträckning
än för närvarande. Detta gällde särskilt i fråga om skattskyldiga,
som vore berättigade att göra avdrag för omkostnader till betydande
del av inkomsten, t. ex. provisionsförsäljare med höga resekostnader
och arbetstagare, som själva hade att bekosta material för arbetet. En de!
av denna kategori skattskyldiga påfördes redan nu preliminär A-skatt. Flertalet
torde emellertid alltjämt erhålla preliminär B-skatt. Enligt de sakkunnigas
mening borde preliminär A-skatt som regel uttagas i dylika fall,
därvid skatten borde beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten
eller efter lämplig procentsats på bruttoinkomsten. Preliminär A-skatt beräknad
efter viss procensats vore också att föredraga framför preliminär fiskar
vid arbetsanställning av säsongbetonad karaktär, t. ex. beträffande
stuveriarbetare och arbetstagare i skogsbruk. Vad nyss sagts borde ha motsvarande
tillämpning beträffande arbetstagare med flera samtidiga anställningar,
därvid någon av anställningarna finge anses utgöra vederbörandes
huvudanställning med övriga anställningar som bisysslor. För sådana arbetstagare
kunde dock i särskilda fall preliminär B-skatt finnas vara mera
lämplig.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar, att enligt ett av Kungl. Maj:t den 10 juni 1948
(NJA 1948: 440) meddelat utslag utgjorde den omständigheten att försäljare
varit berättigad uppbära honom tillkommande provision direkt av arbetsgivarens
kunder icke hinder mot införsel, enär arbetsgivaren haft att föranstalta
om att den ordning, i vilken försäljaren skulle utbekomma provision, ändrades
på det sätt som föranleddes av införselbeslutet. Däremot torde arbetsgivaren
f. n. icke vara skyldig att göra skatteavdrag i dylikt fall (centrala uppbördsnämndens
meddelande nr 5/1950). De nuvarande bestämmelserna möjliggjorde
sålunda för arbetsgivare och arbetstagare att avtala om sådan form
för löneutbetalningen, att skatteavdrag icke skulle göras. Denna möjlighet
kunde missbrukas i syfte att undkomma skatt. Det borde därför bero på
lokal skattemyndighets prövning, huruvida vederbörande skulle erlägga preliminär
B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Som regel borde emellertid
dessa skattskyldiga erlägga B-skatt; endast i undantagsfall borde A-skatt
utgå och avdragsskyldighet för arbetsgivaren föreligga.

Definitionen av begreppet preliminär A-skatt måste, framhåller de sakkunniga
vidare, bli beroende av hur frågan om avdragsskyldighetens omfattning
löstes. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i denna fråga
borde stadgas, att preliminär A-skatt skulle erläggas för inkomst av tjänst,
vilken helt eller delvis utginge i penningar och hänförde sig till sådan den
skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke vore avsedd att
vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgjorde hans huvudsakliga inkomst
av tjänst. Preliminär A-slcatt skulle jämväl utgå för annan, helt eller delvis
kontant inkomst av tjänst än nyss sagts, som utbetalades av statlig eller
kommunal myndighet, juridisk person eller, i den män beloppet utgjorde
utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk, av annan arbetsgivare. Med tjänst
skulle likställas rätt till pension, livränta som utginge på grund av sjuk-,
olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring,
ersättning som i annan form än livränta utginge på grund av sjukeller
olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, samt undantagsförmåner
ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig
periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen
vore berättigad till avdrag. Preliminär A-skatt skulle dock icke erläggas,
därest för den skattskyldige skulle utfärdas debetsedel å preliminär B-skatt.
Icke heller skulle preliminär A-skatt erläggas, om den skattskyldige väl åtnjöte
inkomst av tjänst, men skatteavdrag därå icke skulle göras t. ex. på
grund av uttryckliga författningsbestämmelser.

Vidare framhålles, att vid debitering av preliminär skatt utan ledning av
preliminär deklaration preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig, som
icke åtnjöte inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Skedde debiteringen
med ledning av preliminär deklaration eller verkställdes omdebitering
efter jämkningsbeslut skulle preliminär B-skatt påföras skattskyldig,
som icke åtnjöte sådan inkomst av tjänst, för vilken enligt vad tidigare
anförts preliminär A-skatt skulle utgöras.

Därest — vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

107

deklaration — den skattskyldige enligt senaste taxering blivit taxerad dels
för inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet och dels för annan
inkomst, borde för den skattskyldige endast utfärdas debetsedel å preliminär
A-skatt, om den senare inkomsten uppginge till högst en fjärdedel av den
sammanlagda uppskattade inkomsten från olika förvärvskällor. Vore inkomsten
av andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
större än nyss sagts, borde den skattskyldige påföras preliminär B-skatt.
Skedde debiteringen med ledning av avlämnad preliminär deklaration,
finge frågan huruvida A- eller B-skatt skulle påföras bedömas efter jämförelse
mellan å ena sidan sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag kunde
verkställas, och å andra sidan den skattskyldiges inkomst i övrigt.

Då särskilda förhållanden därtill föranledde borde den lokala skattemyndigheten
efter ansökan eller av eget initiativ äga påföra preliminär B-skatt
i stället för preliminär A-skatt även om sidoinkomsten understege ovan angivna
del av den sammanlagda uppskattade inkomsten, t. ex. om förmögenhetsskatt
inginge i den beräknade slutliga skatten med relativt stort belopp,
ehuru förmögenhetens avkastning av någon anledning vore låg i förhållande
till tjänsteinkomsten. Vidare borde dylikt förordnande komma i fråga
beträffande skattskyldiga, vilka normalt med hänsyn till sina förvärvskällor
hade att erlägga preliminär B-skatt men för vilka visst år inkomstens fördelning
på de olika förvärvskällorna med tillämpning av nyss angivna regel
skulle föranleda utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Vore sidoinkomsten
större än en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten,
torde däremot vid ändring av skatteform anledning icke föreligga att utbyta
B-skatt mot »vanlig» A-skatt. Skulle i sådant fall ändring ske, borde i stället
för B-skatten träda A-skatt jämte C-skatt eller A-skatt med förhöjt
skatteavdrag.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet remissyttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om ej beteckningen
»preliminär skatt» borde utbytas mot »källskatt», en benämning som bättre
förstodes av de skattskyldiga och dessutom användes av de flesta.

Beträffande den preliminära C-s katten yttrar överståthållaråmbetet,
att yrkande från vissa håll framställts om att denna skatteform
borde avskaffas, enär preliminär A-skatt och B-skatt skulle täcka föreliggande
behov av olika former för uttagande av preliminär skatt. Ämbetet
kände icke heller till något fall, då preliminär C-skatt kommit till användning
i praktiken. Då denna skatteform emellertid kompletterade de två övriga
formerna för preliminär skatt och medgåve en smidig utökning av källskattesystemets
användbarhet i sådana särskilda fall, då övriga skatteformer
var för sig skulle lämna ett sämre uppbördsresultat, förordade ämbetet i
likhet med de sakkunniga, att den preliminära C-skatten bibehölles som en
subsidiär skatteform.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam, om den preliminära C-skatten
borde bibehållas. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, vore huvudskälet för
bibehållande av C-skatten, att avdragsskyldigheten för B-skatten skulle upphöra.
Inom Västerbottens län, där någon C-skatt under år 1951 icke debiterats,
hade emellertid av de lokala skattemyndigheterna vitsordats att de
kommit väl tillrätta med föreliggande svårigheter genom att tillämpa endast
A-skatt eller B-skatt. För de skattskyldiga vore det ett extra besvär att
hålla reda på ytterligare en skattsedel å preliminär skatt och svårt att förstå,
när skatteformen preliminär C-skatt över huvud taget skulle användas.
Det komine att taga mycken tid för de lokala skattemyndigheterna att undervisa
de skattskyldiga om C-skattens användbarhet. Ansåges C-skatten
böra bibehållas som en subsidiär skatteform, borde den icke ovillkorligen
tillämpas i varje fall, som skattskyldig så begärde. Den lokala skattemyndigheten
borde kunna i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida preliminär
C-skatt skulle användas eller ej.

Ej heller länsstyrelsen i Uppsala län är helt övertygad om nyttan av att
bibehålla den preliminära C-skatten. Med de föreliggande svårigheterna att.
anpassa denna skatt efter olika förhållanden borde den användas så litet
som möjligt. I stället borde preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag;
utnyttjas, vilket i de flesta fallen komme att giva ett bättre resultat, när
sidoinkomsten uppginge till högst 1/4 av den totala. Föreskrift borde därför
meddelas, att det skulle åligga vederbörande arbetsgivare att göra särskild
anmälan om sidoinkomsten till den lokala skattemyndigheten, som genom
påstämpling å A-skattesedeln skulle angiva såväl sättet för som omfattningen
av det ökade skatteavdrag, som borde tillämpas. Även länsstyrelsen i
Örebro län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt
Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser preliminär A-skatt med förhöjt
skatteavdrag vara att föredraga framför A-skatt jämte C-skatt. Som
skäl härför anför organisationerna de avsevärda olägenheter, som utfärdandet
av dubbla debetsedlar skulle medföra för de skattskyldiga. Sveriges
lantbruks förbund och Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att anledning
icke torde föreligga att ens subsidiärt införa preliminär C-skatt vid sidan
av de hittills allmänt använda skatteformerna A-skatt och B-skatt.

Till de sakkunnigas uttalande att de lokala skattemyndigheterna
borde i det enskilda fallet få fritt bedöma
vilken form av preliminär skatt som vore ägnad att
medföra det bästa uppbördsresultatet, uttalar riksräkenskapsverket
sin anslutning. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att.
den vidsträckta befogenhet, som syntes i de sakkunnigas förslag ha givits de
lokala skattemyndigheterna att anpassa den preliminära skatten efter vederbörande
skattskyldiges inkomstförhållanden, och den smidighet, som därigenom
förlänats uppbördssystemet, torde bli till båtnad för dess tillämpning.

De sakkunnigas uttalande att preliminär A - s k a 11 borde — bortsett
från den utvidgning av skattens användningsområde som följde av att.
avdragsskyldigheten utökades — användas i större utsträckning än för när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

109

varande, understrykes av överståthållarämbetet. I de fall, då svårighet att
beräkna skatteavdrag förelåge, hade nämligen hos de lokala skattemyndigheterna
förmärkts en viss tendens att påföra preliminär B-skatt i stället för
preliminär A-skatt.

Vidare anför Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt
Sveriges centrala restaurangaktiebolag alt det ur fiskalisk synpunkt torde
vara lämpligast, att skatten i så stor utsträckning som möjligt uttoges i
form av preliminär A-skatt. Vid en eventuell konjunkturomsvängning torde
nämligen med all sannolikhet uppbördsresultatet beträffande inkomsttagare,
vilka själva skulle inbetala sin skatt, bli mindre tillfredsställande. Den
preliminära A-skatten följde i regel variationer i inkomsten bättre än vad
den debiterade B-skatten gjorde. I nuvarande inflationstider vore det ej
ovanligt att inkomsttagare, för vilka den rätta skatteformen vore A-skatt,
alltsedan det nuvarande uppbördssystemets tillkomst erlade B-skatt och på
så sätt erhöile anstånd med skattens erläggande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den som erhållit
procentuellt reducerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag,
borde vara skyldig att vid förändrad anställning göra anmälan för nytt
beslut om A-skatt.

Vidare framhåller Sveriges redareförening, att en skattskyldig som åtnjöte
inkomst av tjänst jämväl kunde ha inkomster av exempelvis styrelseuppdrag
hos ett flertal olika företag. Sistnämnda arvoden ävensom inkomster
av andra uppdrag kunde uppgå till relativt stora belopp. I dylikt fall
borde den skattskyldige, om han det önskade, få erlägga preliminär B-skatt
och sålunda själv svara för skattens erläggande. Frågan, om vilken preliminär
skatteform som i nämnda fall skulle användas, borde sålunda ej vara
beroende av lokal skattemyndighets beslut utan av vad en dylik skattskyldig
funne vara mest lämplig för honom.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att övergången till en ökad användning
av preliminär A-skatt komme att bli svår. Hade en skattskyldig
tidigare betalt B-skatt med skatteavdrag, vore han nog icke villig att utan vidare
gå med på att erlägga A-skatt endast därför att B-skatten bleve fri
från skatteavdrag. Att fastställa omkostnadsbelopp fritt från avdrag eller
viss procent efter vilken avdrag skulle ske, vore säkerligen icke lätt, särskilt
som lokal skattemyndighet icke hade tillgång till självdeklarationer. Omkostnaderna
kunde variera ganska avsevärt; stege inkomsterna, passade
kanske den fastställda, avdragsprocenten icke alls. B-skatt komme säkerligen
att även i fortsättningen debiteras i många dylika fall. Vidare finge
iramhållas att skattskyldig, vilken fått debetsedel å preliminär B-skatt, lättare
kunde se, på vilken inkomst skatten vore beräknad.

I fråga om avgränsningen av användningsområdet för preliminär A-skatt
och för preliminär B-skatt påpekas vidare av länsstyrelsen i Stockholms
län, att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde medföra icke önskvärda
konsekvenser vid avgörandet, om den ena eller andra skatteformen skulle
användas. Detta gällde, då den skattskyldige hade inkomst av tjänst — eu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

bart eller till övervägande del — men denna helt eller delvis bestode av sådan
inkomst, varå preliminär A-skatt ej skulle utgå och sålunda ej heller
skatteavdrag göras, t. ex. folkpension och benefikt understöd. Om preliminär
deklaration icke avlämnats, hade den lokala skattemyndigheten endast
inkomstlängden till ledning och av denna framginge ej arten av tjänsteinkomsten.
Utfärdades i sådant fall enligt de föreslagna bestämmelserna
debetsedel å preliminär A-skatt, bleve inkomsten icke preliminärbeskattad.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att de föreslagna reglerna vid debitering
av preliminär skatt utan ledning av preliminär deklaration icke torde kunna
tillämpas med mindre i taxeringslängdens anteckningskolumn angåves,
huruvida någon del av den uppskattade tjänsteinkomsten utgjordes av folkpension
eller benefikt understöd samt i så fall beloppet därav.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det vore mindre lämpligt
att meddela bindande anvisningar för de fall då preliminär B-skatt skulle
användas. I stället borde de lokala skattemyndigheterna få fria händer att
välja den skatteform, som ansåges lämpligast i det enskilda fallet. Härigenom
skulle t. ex. kunna förhindras, att notoriska skatteskolkare med stöd av
anvisningarna kunde tilltvinga sig debetsedel å preliminär B-skatt med därav
följande befrielse från skatteavdrag; omvänt skulle de lokala skattemyndigheterna
i sådana fall, då fara för skatteförlust icke förelåge, kunna
utfärda B-skattesedel, om sådan innebure större bekvämlighet, även om
följdriktigt A-skattesedel bort utfärdas.

Kronokamreraren i Hälsingborg anser det påkallat att snävare än de sakkunniga
avgränsa de fall, där preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig
med inkomst av tjänst; att medgiva alla med en sidoinkomst utöver en
fjärdedel av den sammanlagda inkomsten att själva betala sin skatt, vore
att gå för långt. Kronokamreraren ifrågasätter, om icke gränsen för sidoinkomstens
storlek borde sättas vid 40 procent av den sammanlagda inkomsten.
Skedde detta, vunnes såväl större garanti för att skatten skulle inflyta
som en skatteform, vilken bättre anpassade sig efter inkomstens skiftningar
än den preliminära B-skatten.

I några yttranden har vissa erinringar gjorts mot de föreslagna definilionerna
av preliminär A-skatt och preliminär B -skatt. Sålunda anför översiåthållarämbetet, att enligt den lämnade definitionen
å preliminär A-skatt dylik skatt skulle erläggas för inkomst av
tjänst, hänförande sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning,
som icke vore avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest
utgjorde hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Denna formulering syntes
kunna givas den ej avsedda innebörden, att preliminär A-skatt skulle som
allmän regel utgå å skattskyldigs huvudsakliga inkomst av tjänst, även om
anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. Defirtitionen
torde därför vara ägnad att vålla tolkningssvårigheter. På grund härav och
då de preliminära A-skattefall, som vore avsedda att beskrivas genom uttrycket
»eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst», redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

111

torde täckas av den i övrigt gjorda beskrivningen av preliminär A-skatt,
ville ämbetet föreslå, att nyss angivna sista led utginge.

Enligt de sakkunnigas förslag skall preliminär B-skatt i hemortskommunen
erläggas av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt,
samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor
ävensom för förmögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall
preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig
avyttring av fastighet. I anledning därav framhåller länsstyrelsen
i Stockholms län, att om en person vore mantalsskriven inom municipalsamhälle
i viss kommun och åtnjöte huvudsaklig inkomst av tjänst men
dreve en rörelse inom den del av kommunen, som vore belägen utanför municipalsamhällets
område, torde hittills ha förfarits så, att A-skattesedel utfärdats
i municipalsamhället och B-skattesedel å rörelseinkomsten i sockendelen.
Motsvarande torde ha gällt då en stad bestode av flera församlingar
och fråga varit om annan rörelse än handelsrörelse. Med den föreslagna
formuleringen syntes debetsedel å preliminär B-skatt icke kunna utfärdas
i nämnda fall. Möjligen kunde man tänka sig, att preliminär C-skatt skulle
utgå å rörelseinkomsten, men i så fall torde denna icke kunna uträknas
efter de för sådan skatt gällande grunderna utan böra påföras å rörelseinkomsten
efter utdebiteringen inom det administrativa område, där inkomsten
intjänats, d. v. s. debetsedeln å C-skatt skulle i verkligheten motsvara
en B-skattesedel. Genom tillkomsten av storkommunerna hade problemet
ytterligare accentuerats, eftersom i nybildad kommun ofta inginge en eller
flera församlingar med skilda utdebiteringar.

Samma fråga har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför.

Vid behandling av frågan om grunderna för användning av preliminär
A-skatt och preliminär B-skatt ha de sakkunniga icke berört de speciella
spörsmål, som kunna tänkas uppkomma i anledning av kommunreformen,
och som kunna medföra, att en skattskyldig med preliminär A-skatt eller
preliminär B-skatt dessutom kan ha att erlägga preliminär skatt för inkomst
av fastighet eller rörelse i annan församling inom hemortskommunen.
I sådant fall skulle den som har B-skatt erhålla två debetsedlar å Bskatt,
under det att den som har A-skatt, utöver debetsedeln å A-skatt synbarligen
skulle erhålla en debetsedel å C-skatt, enär i hemortskommun''fiskar
icke kan utgöras av den som har A-skatt. Skattskyldig med annan hemortskommun
skulle såsom förut erhålla debetsedel å B-skatt för inkomsten
i den främmande kommunen, oavsett om han i hemortskommunen har Askatt
eller B-skatt. Det torde bliva besvärligt för de lokala skattemyndigheterna
att hålla dessa fall åtskilda, och med hänsyn till att skattskyldig med
B-skatt framdeles alltid skulle vara befriad från löneavdrag torde det inte
minst ur arbetsgivarnas synpunkt vara önskvärt, att endast ett slag av debetsedel
å B-skatt förekommer, så att en person med A-skatt aldrig samtidigt
skulle kunna ha en gällande debetsedel å B-skatt. Eu sådan ordning
torde kunna ernås genom att begreppet C-skatt göres till en subsidiär skatteform
för såväl A-skatt som B-skatt. Då B-skatt och C-skatt icke behöva
åtskiljas rent bokföringsmässigt, synes eu sådan ändring icke komma att
föranleda några olägenheter.

112

Kungl. Majrts proposition nr 100

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara
ofrånkomligt att även i fortsättningen använda åtminstone två olika slag av
preliminär skatt, nämligen dels en preliminär skatt, som beräknas på utbetald
lön med ledning av skattetabeller eller till viss procent av lönen (preliminär
A-skatt) och dels en preliminär skatt, som utgår för den skattskyldiges
samtliga inkomster jämte förmögenhet (preliminär B-skatt) och som
grundar sig på särskild debitering. Bland annat av denna anledning synes
det mindre lämpligt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, utbyta beteckningen
»preliminär skatt» mot »källskatt». Ännu ett skäl mot ett sådant förslag
är, att så länge skatteavdrag skall göras jämväl för kvarstående skatt,
»källskatt» icke skulle vara något entydigt begrepp.

Den preliminära C-skatten användes för närvarande ytterst sällan, vilket
främst sammanhänger med att vissa påfallande olägenheter är förenade
med denna skatteform. Då C-skatt kan förekomma endast vid sidan av Askatt,
följer härav att den skattskyldige erhåller två debetsedlar å preliminär
skatt, varav den ena skall tillställas arbetsgivaren för skatteavdrag medan
den andra skall användas när den skattskyldige själv verkställer skatteinbetalningar.
Skattskyldig med A- och C-skatt får alltså samma bestyr som
två skattskyldiga, därav den ene har A-skatt och den andre B-skatt. För
lokal skattemyndighet föranleder C-skatten även ökat arbete; med hänsyn
till svårigheterna att fastställa C-skattens belopp lärer arbetet att utfärda
A- och C-skattesedlar för en skattskyldig normalt vara besvärligare och mer
tidsödande än att utfärda debetsedlar för två skattskyldiga, därav den ene
har A-skatt och den andre B-skatt. Även för postverket, länsstyrelserna och,
vid restförd skatt, indrivningsmyndigheterna uppkommer speciella olägenheter
med den kombinerade skatteformen. Att densamma även förorsakar
statsverket extra kostnader framgår av det nyss sagda.

Med uppbördsreglernas nuvarande utformning har de skattskyldiga liksom
de lokala skattemyndigheterna haft ringa intresse av kombinationen
A- och C-skatt. Även om C-skatten hade vunnit en mera omfattande användning,
torde kunna ifrågasättas huruvida därigenom ett väsentligt bättre
uppbördsresultat uppnåtts. För en riktigt bestämd C-skatt kräves nämligen
den skattskyldiges medverkan i ungefärligen samma omfattning, som erfordras
för en riktigt bestämd preliminär B-skatt.

Frågan huruvida C-skatten skall bibehållas eller ej torde enligt min mening
följaktligen helt få bedömas från synpunkten huruvida av olika anledningar
påkallade ändringar i uppbördsreglerna motiverar detta.

Först må då erinras om en av de sakkunniga väckt tanke om enbart Askatt
när sidoinkomsten understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten,
enbart B-skatt då sidoinkomsten överstiger 75 procent av den sammanlagda
inkomsten och A-skatt jämte C-skatt i övriga fall. De sakkunniga
avvisar emellertid själva denna tanke och jag delar deras betänkligheter
mot densamma.

Vidare må erinras om de sakkunnigas förslag att avskaffa skatteavdrag
för B-skatt. Detta förslag bör enligt min mening genomföras. Därav lärer
då följa —• jag återkommer längre fram till detta spörsmål — en ökning av

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

antalet skattskyldiga med A-skatt. Det kan då, såsom de sakkunniga påpekat,
göras gällande att det franistar såsom mera angeläget än tidigare
att kunna påföra C-skatt. Skattskyldiga med sidoinkomst eller förmögenhet
till icke obetydligt belopp men likväl ej av den storleksordningen° att
B-skatt för dem ifrågakommer, skulle vid sidan av A-skatt lämpligen kunna
erlägga C-skatt. Denna de sakkunnigas uppfattning har föranlett förslag
från deras sida om bibehållandet av C-skatten såsom någon slags »subsidiär»
skatteform.

Emellertid bör uppmärksammas att de sakkunniga beträffande skattskyldiga
med sidoinkomst, varå skatteavdrag alltså ej verkställes, förordat att
på sidoinkomsten belöpande skatt skall kunna uttagas på annat sätt än genom
preliminär C-skatt, nämligen genom preliminär A-skatt med förhöjt
skatteavdrag å den huvudsakliga tjänsteinkomsten. Förslaget i denna del
har tillstyrkts i de remissyttranden, där frågan berörts. Även enligt min mening
bör lokal skattemyndighet medges rätt att föreskriva om A-skattens
beräkning på antytt sätt. För skattskyldig, som har sådan sidoinkomst varå
skatteavdrag icke skall göras till belopp av exempelvis 3 600 kronor, skulle
således kunna bestämmas, att avdraget enligt skattetabellen skall beräknas
på utgående månadslön ökad med 300 kronor. Och för en skattskyldig med
sådan förmögenhet att skatten därå och å förmögenhetsavkastningen kan
beräknas uppgå till exempelvis 1 200 kronor, skulle kunna föreskrivas att
till ^et vanliga skatteavdraget enligt tabellen för månadslön skall läggas ett
belopp av 100 kronor. Vidare skulle i särskilda fall kunna förordnas om skatteavdrag
efter viss procentsats, avpassad efter jämförelse mellan den beräknade
totala skatten och huvudinkomsten.

Med dessa ökade möjligheter till en smidig anpassning av A-skatten synes
enligt min mening något behov av en A-skatten kompletterande C-skatt
icke föreligga. Visserligen skulle kunna anges t. ex. det fall, då sidoinkomsten
eller förmögenheten är av den storleksordningen, att inkomsten
av den huvudsakliga arbetsanställningen icke är tillräcklig för ett mot den
slutliga skatten svarande preliminärskatteavdrag. Men i dylika och liknande
fall lärer även med ett bibehållande av möjligheten till C-skatt preliminär
B-skatt få anses vara den lämpligaste skatteformen.

Med åberopande av det anförda får jag alltså, i likhet med vad som
skett i åtskilliga remissyttranden, förorda att den preliminära C-skatten
heh avskaffas. Genomföres detta mitt förslag ernås en synnerligen önskvärd
förenkling av uppbördsreglernas konstruktion till båtnad för såväl de
skattskyldiga som myndigheterna. Tillika får jag föreslå, att i uppbördsförordningen
i samband med definitionen av preliminär A-skatt intages en
bestämmelse om rätt för lokal skattemyndighet att föreskriva A-skatt beräknad
efter särskilda grunder. Det bör ankomma å centrala uppbördsnämnden
att, i den omfattning som befinnes påkallat, ge närmare anvisningar om
när och på vad sätt detta bör ske. Den lokala skattemyndigheten bör å andra
sidan vara oförhindrad att jämväl i andra fall än av uppbördsnämnden an8
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

givna lämna sådan föreskrift som nyss sagts, nämligen om detta finnes motiverat
av föreliggande omständigheter i det särskilda fallet.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört och föreslagit kan jag i huvudsak biträda.
Jag vill särskilt understryka, att lokal skattemyndighet bör äga i
det enskilda fallet fritt bedöma, vilken form av preliminär skatt som synes
medföra det bästa uppbördsresultatet och därför bör påföras. Hänsyn till de
skattskyldigas önskemål skall alltså tagas i den mån detta är förenligt med
nyss angivna grundprincip. Den föreslagna anvisningen att B-skatt bör påföras,
om den skattskyldige vid sidan av inkomst, varå skatteavdrag kan
göras, har annan inkomst som överstiger en fjärdedel av den sammanlagda
uppskattade inkomsten, och att i övriga fall A-skatt skall utgå, bör fattas
som en allmän riktlinje vid ett bedömande, som tar hänsyn jämväl till omständigheterna
i det enskilda fallet.

Godtages även förslaget att avskaffa skatteavdrag för B-skatt, bör emellertid
jämväl denna omständighet beaktas vid prövning av en skattskyldigs
framställning om B-skatt i stället för A-skatt i nyss antydda fall. En dylik
framställning bör alltså icke efterkommas, om det finnes anledning antaga
att ett försämrat uppbördsresultat skulle föranledas därav.

Förslaget att den preliminära A-skatten skall användas i större utsträckning
än för närvarande synes mig särskilt angeläget att beakta icke blott
med tanke på att skatteavdrag föreslås skola avskaffas för B-skatt utan även
med hänsyn till erfarenheten att uppbördsresultatet för skattskyldiga med
B-skatt för närvarande är så mycket sämre än för övriga skattskyldiga. I
detta sammanhang må framhållas, att en ökad användning av A-skatten kan
— icke minst med tanke på skattskyldiga som är berättigade att göra avdrag
för omkostnader till betydande del av sin inkomst — komma att medföra
vissa svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att före det avsedda
ikraftträdandet den 1 januari 1954 av de nya bestämmelserna medhinna erforderliga
undersökningar för att utröna, vilka skattskyldiga med B-skatt
som i stället bör erlägga A-skatt, och att beräkna skatteuttagets storlek. I
den mån detta ej medhinnes för samtliga berörda skattskyldiga under år
1953, får undersökningarna fortsättas under år 1954 och en ändring av skatteformen
göras i samband med utfärdandet av preliminärdebetsedlarna för
inkomståret 1955.

I ett remissyttrande ifrågasättes, om den som erhållit procentuellt reducerad
A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag icke borde vara skyldig
att hos den lokala skattemyndigheten anmäla ändrad anställning. En bestämmelse
med angivna innehåll framstår visserligen som i och för sig motiverad.
Då det emellertid med största sannolikhet kan antagas, att densamma
komme att iakttagas endast av den, som vore angelägen om att icke erhålla
kvarstående skatt eller önskade få mindre skatteuttag och som därför utan
att sådan skyldighet stadgades ändå begärde jämkning, finner jag övervägande
skäl tala för att avstå från att meddela den ifrågasatta föreskriften.

Såsom i några yttranden påpekats kan, då preliminär självdeklaration icke
avlämnats, debetsedel å A-skatt komma att utfärdas för skattskyldig, vars

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

115

tjänsteinkomst helt eller till huvudsaklig del består av t. ex. folkpension eller
benefikt understöd. Då A-skatt icke skall utgå å sådan inkomst och skatteavdrag
följaktligen ej heller göres, blir den skattskyldiges inkomster icke
preliminärbeskattade. En preliminär beskattning kan ske allenast om i stället
för A-skatt en debiterad preliminär skatt påföres i dessa fall. Denna situation
skiljer sig icke från den, som med gällande bestämmelser föreligger.
En möjlighet att förhindra utfärdande av A-skattesedlar i nu antydda fall
vore att föreskriva skyldighet för taxeringsnämnden att angiva folkpensionens
eller understödets belopp i inkomstlängdens anteckningskolumn. Jag
kan emellertid icke förorda en sådan anordning; vad som vunnes därmed
skulle sannolikt icke motsvara det ökade besväret. Det torde även kunna
antagas, att olägenheterna i praktiken icke blir så stora. Genom preliminär
självdeklaration eller på annat sätt lärer de lokala skattemyndigheterna få
sin uppmärksamhet riktad på fallen och föranstalta om att A-skattesedlar
icke utfärdas.

I ett par avseenden har invändningar riktals mot de av de sakkunniga
gjorda beskrivningarna av när preliminär A-skatt och preliminär B-skatt
skall erläggas.

Enligt 3 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning
skall preliminär A-skatt erläggas för inkomst av tjänst, vilken helt eller
delvis utgår i penningar och hänför sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga
arbetsanställning, som icke är avsedd att vara kortare tid än en
vecka, eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst, varjämte
tillägges att A-skatt även skall uttagas i vissa fall av korttidsanställning. Till
sistnämnda spörsmål återkommer jag längre fram. Mot den föreslagna
grundläggande definitionen å A-skatt har emellertid överståthållarämbetet
invänt, att det sista ledet däri kunde givas den ej avsedda innebörden, att
därunder även skulle inrymmas anställningar under kortare tid än en
vecka. Då en sådan tolkning bör förebyggas, torde det föreslagna stadgandet
böra undergå en lämplig omformulering.

I anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län framhållit
rörande preliminärbeskattningen i de fall, då inom kommun finnes
municipalsamhälle och skattskyldig skall taxeras såväl inom municipalsamhället
som inom kommunen i övrigt, liksom i vissa andra därmed delvis
likartade fall får jag anföra följande.

Frågan om hur preliminärbeskattningen bör ordnas i nu avsedda fall samt
en rad därmed sammanhängande spörsmål är beroende av skatte- och taxeringsreglernas
utformning i speciella hänseenden. Här föreligger, såsom jag
närmare skall beröra, en del ganska invecklade problemställningar, som
måste lösas på sådant sätt att med nuvarande bestämmelser föreliggande
olägenheter för de skattskyldiga och för myndigheterna i görligaste mån
undanröjes.

I 60 § kommunalskattelagen stadgas, att om inom kommun finnes municipalsamhälle
eller annat administrativt område med särskild beskattnings -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rätt, skall för envar skattskyldig anges, hur stor del av den beskattningsbara
inkomsten som belöper på dylikt område. Därvid skall de allmänna
reglerna om beskattningsort tillämpas. Detta stadgande avser alltså att tillföra
det administrativa området ett skatteunderlag, bestämt efter i princip
samma grund som gäller i avseende å fördelning av skatteunderlag kommuner
emellan. Stadgandet tar sikte exempelvis på det fall, då en skattskyldig
inom kommunen är bosatt utanför ett däri ingående administrativt område
inom vilket han haft inkomst av rörelse eller fastighet eller åtnjutit realisationsvinst.

Från denna regel, som är tyngande i tillämpningen, föreskrevs redan vid
kommunalskattelagens tillkomst av praktiska skäl det undantaget, att om
stad innefattade flera församlingar, skulle fysisk person, som skulle där
mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i
den församling, där han skulle mantalsskrivas. Vid 1952 års riksdag beslöts,
med hänsyn bl. a. till svårigheten att skilja mellan handelsrörelse och annan
rörelse, den ytterligare uppmjukningen, att fysisk person skall för all
av honom i staden bedriven rörelse beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen.
Denna bestämmelse, vartill förslag framlades i proposition nr 227/
1952, gäller fr. o. in. 1954 års taxering.

Med angivna bestämmelse i kommunalskattelagen bör sammanställas vad
som stadgas i 28 § taxeringsförordningen. I andra momentet av nämnda paragraf
föreslcrives sålunda, att juridisk person skall avge allmän självdeklaration
inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt, samt särskild självdeklaration i varje annat län,
inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Vidare kan
juridisk person anmanas avge särskild självdeklaration även i förstnämnda
län ävensom i flera exemplar. I 28 § 3 mom. stadgas bl. a., att fysisk peison
(varmed likställes oskift dödsbo och familjestiftelse), som är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i
den kommun, där han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret
eller, utan att ha varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän
självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till
kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, dar
han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration
till ledning vid taxering till sådan skatt. I andra stycket av samma moment
utsäges, att om inom kommun finnes administrativt område med särskild
beskattningsrätt och om fysisk person är skattskyldig för inkomst eller förmögenhet
såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,
skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhör olika
taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarationens avgivande så anses,
som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

Tillika bör observeras dels stadgandet i 29 § 1 mom. 5) taxeringsförordningen,
att allmän självdeklaration skall upptaga de särskilda kommuner
och de särskilda administrativa områden inom kommunen, där inkomsten
bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontoret funnits, och om
huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges åsikt belöper a varje

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

kommun eller område, dels ock stadgandena i andra och tredje momenten
av sistnämnda paragraf om vissa deklarationsuppgifter till ledning för taxering
i vissa fall i kommuner och administrativa områden inom kommun.

Innebörden av de nu återgivna bestämmelserna torde få anses vara följande.
Såväl juridisk som fysisk person skall utgöra kommunal inkomstskatt
inom varje administrativt område med särskild beskattningsrätt för
inkomst av dit hänförlig förvärvskälla, dock att fysisk person i stad alltid
beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom staden
bedriven rörelse. Vidare skall fysisk person, med det undantag som framgår
av vad sist sagts, deklarera i varje ifrågakommande taxeringsdistrikt inom
kommun, som består av flera sådana distrikt och innehåller administrativa
områden med särskild beskattningsrätt. Tvekan kan råda huruvida bestämmelserna
innebär, att taxeringen skall i vederbörligt hänseende göras inom
varje taxeringsdistrikt eller allenast på ett ställe inom kommunen. Vidare
kan ifrågasättas om vederbörande skall längdföras på ett ställe, med angivande
av beskattningsunderlagets fördelning de administrativa områdena
emellan, eller inom varje ifrågakommande område. Det sistnämnda förfaringssättet
torde — med hänsyn till bestämmelserna i 29 § 2 och 3 mom.
taxeringsförordningen — få anses vara lagstiftarens mening och lärer i allmänhet
praktiseras.

En konsekvens härav har blivit att skattskyldig regelmässigt erhåller såväl
en preliminärskattesedel som en slutskattesedel för varje område, där
han beskattas. För en skattskyldig i Stockholm kan detta alltså innebära ett
tjugutal preliminär- och slutskattesedlar. Ett så stort antal ifrågakommer
naturligtvis blott i ett begränsat antal fall men mer än en skattesedel förekommer
å andra sidan ofta. Det kan t. ex. erinras om det betydande antal
skattskyldiga, som innehar lägenhet med bostadsrätt men som uthyrt lägenheten
och bor på annat ställe i staden.

De uppenbara olägenheterna med detta system inskränker sig icke till
vad som framgår av det nu sagda. Avräkning mellan preliminär och slutlig
skatt göres för varje administrativt område. Inom Stockholm och därmed
jämförliga kommuner är det av olika skäl omöjligt att vid en sådan avräkning
undersöka om den skattskyldige beskattats jämväl inom annat område.
Den skattskyldige kan alltså inom en och samma kommun påföras kvarstående
skatt på ett eller flera håll medan han på andra håll erhåller överskjutande
preliminär skatt. På några håll påföres måhända den skattskyldige
även ränta å kvarstående skatt medan han på andra håll får en räntegottgörelse
i anledning av för mycket inbetald preliminär skatt.

Genom storkommunreformen har nu berörda spörsmål fått en betydligt
större aktualitet än tidigare. Det är i hög grad önskvärt att ändra bestämmelserna
så, att de blir för såväl de skattskyldiga som myndigheterna klara
och i tillämpningen enkla. En avvägning måste emellertid ske i förhållande
till önskemålet att låta det administrativa området behålla det skatteunderlag,
som i princip bör tillkomma detsamma.

Bortsåges från sistnämnda synpunkt, skulle lämpligen föreskrivas att den

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattskyldige alltid skulle taxeras, beskattas och längdföras för hela sin inkomst
inom kommunen i det administrativa område, där han enligt allmänna
regler taxeras till statlig inkomstskatt. Blott en deklaration till kommunen
skulle ifrågakomma. En dylik regel kan emellertid antagas påverka
skatteunderlagets fördelning exempelvis i kommun på landet, däri ingår
municipalsamhälle, eller, såvitt angår juridisk person, i stad med flera församlingar
i sådan omfattning att den knappast torde kunna förordas. Det
sist sagda gäller emellertid ej fysisk person i stad. Beträffande sådan skattskyldig
har man ju redan tidigare föreskrivit, att hans inkomst av rörelse
skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen även om den förvärvats i
annan församling i staden. Da inkomst av fastighet eller genom föisäljning
av fastighet representerar ett vida blygsammare skatteunderlag än rörelseinkomsten,
torde hinder icke behöva anses föreligga mot eu på antytt sätt
gjord utvidgning av undantagsbestämmelsen i andra meningen av 60 §
kommunalskattelagen. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en
så formulerad regel -— väsentliga arbetsbesparingar för taxerings- och debiteringsmyndigheterna
skulle vinnas samtidigt som de skattskyldiga finge
ett minskat antal debetsedlar att handskas med — vilt jag alltså förorda en
lagstiftning av dylik innebörd.

Återstår så att avgöra huru skall förfaras med skattskyldiga på landet
och juridiska personer i stad. Övervägande skäl synes här tala för följande
förfaringssätt. De nuvarande bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen
bibehålies för dessa fall; likaså reglerna i 28 § 2 mom. taxeringsförordningen
rörande självdeklaration av juridisk person. För skattskyldig fysisk person
föreslcrives att alltid blott en självdeklaration skall avges inom varje
kommun. Den skattskyldiga tysiska eller juridiska personen taxeras där
han är mantalsskriven respektive där huvudkontoret är beläget för hela sin
inkomst inom kommunen och längdföres följaktligen också blott på ett ställe
i inkomstlängden. Som en konsekvens härav utfärdas för varje skattskyldig
alltid blott en debetsedel å preliminär skatt och en å slutlig skatt inom kommunen.
De förut omnämnda svårigheterna med avräkning mellan preliminär
och slutlig skatt samt beräkning av ränta å kvarstående eller överskjutande
preliminär skatt, som följer av att skattskyldig taxeras på olika hall
inom kommunen, elimineras. Dessa betydande vinster kan emellertid göras
allenast till priset av en föreskrift att på den plats i inkomstlängden, där
den skattskyldige finnes upptagen, en anteckning i förekommande fall göres
om det kommunala skatteunderlagets fördelning på de olika administiativa
områdena. Vid beräkning av det skattebelopp, som skall tillkomma det
ifrågavarande området, ävensom då uppgift skall lämnas om skatteunderlaget
för området måste alltså anteckningar av nyss antydd art beaktas.
Som en ytterligare olägenhet kan möjligen även andragas, att lokal skattemyndighet
i vissa fall får ökat besvär med att å debetsedeln för slutlig skatt
ange hur kommunalskatten beräknats. För närvarande, då systemet med
olika debetsedlar för varje administrativt område tillämpas, behöver blott
anges antalet skattekronor och skatteören samt den för området gällande

Kungi. Maj:is proposition nr 100.

119

skattesatsen. Framdeles finge på en och samma debetsedel eller, om detta
befunnes mer praktiskt, å en vid debetsedeln fogad specifikation anges antalet
skattekronor och skatteören, som hänförde sig till de olika ifrågakommande
områdena, samt de för dessa gällande utdebiteringssatserna.

Dessa olägenheter torde vara ringa i jämförelse med de vinster, som den
antydda anordningen innebär för myndigheterna och icke minst för de
skattskyldiga. Jag vill därför förorda att det av mig i det föregående angivna
förfaringssättet genomföres.

Det förut sagda har avsett det fall, då den fysiska personen varit mantalsskriven
inom kommunen i fråga eller då den juridiska personen där haft
sitt huvudkontor. Det avser alltså icke sådana fall, då den fysiska personen
är mantalsskriven i en kommun, respektive den juridiska personen har sitt
huvudkontor i en kommun, samt vederbörande fysiska eller juridiska person
samtidigt skall kommunalt beskattas i olika administrativa områden
inom en annan kommun. Även för dessa fall synes emellertid böra föreskrivas
liknande bestämmelser som de förut av mig förordade. Reglerna bör
här få sådan innebörd, att vederbörande skall avge blott en deklaration inom
sistnämnda kommun samt där taxeras och längdföras allenast på ett håll.
Blott en preliminär- och en slutskattesedel kommer då att utfärdas i denna
kommun; några svårigheter med avräkning mellan preliminär och slutlig
skatt eller med räntepåföring respektive räntegottgörelse uppkommer ej.
Lämpligen synes i författningsväg blott böra föreskrivas, att taxeringen etc.
skall ske inom ett av de taxeringsdistrikt, där vederbörande skall beskattas,
med anteckning i längden om inkomstens fördelning på de olika områdena.
Vilket distrikt som väljes är ur materiell synpunkt likgiltigt och bör lämpligen
avgöras lokalt av länsstyrelsen.

Godtages vad jag i det föregående förordat, påkallas, som förut framhållits,
härav — förutom vissa bestämmelser av administrativ karaktär —
en viss ändring i 60 § kommunalskattelagen och ett uteslutande av andra
stycket i 28 § 3 mom. taxeringsförordningen. Därjämte bör vissa ändringar
göras i 29 § 2 och 3 mom. samt 30 och 34 §§ taxeringsförordningen.

De av länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län aktualiserade frågeställningarna
bortfaller, därest vad jag nu föreslagit genomföres.

IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m.

Gällande bestämmelser. Preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av
antingen den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomst och
den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut
senast den 10 oktober året näst före inkomståret, eller en särskild uppskattning
av den skattskyldiges inkomster under inkomståret (preliminär
taxering).

Preliminär taxering skall verkställas, om skattskyldig under året näst före

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

inkomståret icke taxerats för inkomst men kan antagas komma att under
inkomståret uppbära inkomst varför skattskyldighet föreligger. Preliminär
taxering skall vidare verkställas, om det med sannolikhet är att antaga, att
vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig och kommunal inkomstskatt
taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst
vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst 1/5 av sistnämnda
inkomst, dock minst 600 kr. Även i andra än nämnda fall må
preliminär B-skatt beräknas på grundval av preliminär taxering, därest särskilda
omständigheter därtill föranleder. Efter det debetsedel å preliminär
skatt för inkomståret utfärdats för den skattskyldige må preliminär taxering
icke verkställas.

Lokal skattemyndighet skall verkställa beräkning av preliminär B-skatt
beträffande skattskyldiga, vilka för inkomståret har att utgöra sådan skatt i
kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde. Därvid
skall beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet fastställas i
enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas
komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att
B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess
helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å
allenast viss procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall
ligga till grund för uträkningen av den preliminära skatten.

Preliminär taxering skall åsättas med ledning av preliminär självdeklaration
men må även åsättas med stöd av annan uppgift eller upplysning.

Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-skatt, är under vissa förutsättningar
pliktig att utan anmaning till vederbörande lokala skattemyndighet
avge preliminär självdeklaration. Deklaration skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige
då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför
skattskyldighet föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.
Skattskyldig må även i andra fall avge preliminär självdeklaration,
därest han så finner erforderligt. I sistnämnda fall skall deklarationen avlämnas
senast den 1 december året näst före inkomståret.

Nu återgivna bestämmelser för beräkning av preliminär B-skatt in. m.
äger med vissa avvikelser motsvarande tillämpning beträffande preliminär
C-skatt.

Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning, om skattens belopp
uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första och envar av de närmast
följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet sålunda förfallit
till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp
som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt om skattens
belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna,
dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första,
skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden skall
förfalla under den första terminen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

121

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att debiteringen av preliminär
B-skatt normalt byggde på de inkomster, som den skattskyldige haft under
andra året före inkomståret, med beaktande av bl. a. de ändringar i mantalsskrivnings-
och familjeförhållandena, som kunde inverka på ortsavdragets
storlek. I den preliminära skatten ingående statlig inkomstskatt och kommunal
inkomstskatt samt i förekommande fall pensionsavgift och statlig
förmögenhetsskatt uträknades var för sig. Den så beräknade skatten överensstämde
givetvis sällan med motsvarande slutliga skatt. Arbetet med detaljuträkning
av den preliminära B-skatten vore därför knappast motiverat ens
vid ändringar i den kommunala utdebiteringen eller i det procenttal, som låge
till grund för beräkning av den statliga inkomstskatten; man syntes med
fog kunna ifrågasätta, om icke detta arbete borde kunna ersättas av ett förenklat
tillvägagångssätt. Om B-skatten i stället debiterades med samma belopp
som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige, borde
i stort sett ett lika gott resultat ernås. Eftersom det här vore fråga om ett
mycket schematiskt tillvägagångssätt, syntes man kunna bortse från att
i de fall, där i den slutliga skatten inginge olycksfallsförsäkringsavgift, även
den preliminära skatten till synes komme att omfatta dylik avgift. Till ledning
för den skattskyldige borde å debetsedeln angivas, att den påförda preliminära
skatten vore densamma som senaste slutliga skatt. Å debetsedeln
för sistnämnda skatt funnes nämligen alla uppgifter om huru skattebeloppet
beräknats. Omlades B-skattedebiteringen på angivet sätt vunnes — utan
några egentliga nackdelar för de skattskyldiga eller det allmänna — en väsentlig
arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna.

Debiterades den preliminära B-skatten med samma belopp som senaste
slutliga skatt, komme den skattskyldige att automatiskt få åtnjuta det särskilda
avdrag för nedsatt skatteförmåga, som kunde ha beviljats vid den
senast verkställda årliga taxeringen. Detta kunde i och för sig icke anses fullt
tillfredsställande särskilt i sådana fall där det extra avdraget medgivits på
grund av existensminimum. Praktiska skäl torde dock tala för att man
jämväl i dessa fall debiterade B-skatten efter huvudregeln, d. v. s. med ett
belopp motsvarande senaste slutliga skatt. Detta finge icke anses innebära
att den lokala skattemyndigheten prövat frågan, om extra avdrag borde beviljas.
Såvida icke särskilt jämkningsbeslut meddelades, bleve nämnda fråga
icke aktuell förrän vid den årliga taxeringen året efter inkomståret.

Efter ansökan borde B-skatten jämkas t. ex. om den skattskyldige på
grund av ändrat civilstånd vore berättigad till annat ortsavdrag än vid senast
verkställda taxering. Vid jämkningen borde skatten uträknas med ledning av
de taxerade inkomsterna vid nämnda taxering, såvida icke preliminär taxering
ägt rum. Jämkning med omdebitering av skatten borde vidare äga rum,
om den skattskyldige anmälde, att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift
eller att den preliminära skatten borde minskas med ett belopp
motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.
Den lokala skattemyndigheten borde vara oförhindrad vidtaga ändring
av B-skatten av nu angivna orsaker utan ansökan av den skattskyldige.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kunde antagas, att sådana ändringsbeslut komme att meddelas endast
i undantagsfall.

De sakkunniga erinrar om att beträffande preliminär B-skatt, som beräknas
med ledning av årlig taxering, 1944 års uppbördsberedning (SOU 1945:
27 s. 224) ifrågasatte, om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade
beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till
grund för skatteutråkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta icke
tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående skatten
kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten eller restitution
av viss del därav.

Frågan hade emellertid på nytt blivit aktuell genom den allmänna inkomstökningen
de senaste åren, som medfört att rörelseidkare och jordbrukare
i regel genomsnittligt erlagt en alltför låg preliminär skatt, därför att
varje år inkomsterna två år tidigare legat till grund för skatteuträkningen.
För löntagarna hade däremot automatiskt uttagits den högre preliminära
skatt, som motsvarade de höjda lönerna. Den skillnad i skatteuttag mellan å
ena sidan löntagarna och å andra sidan företagarna, som sålunda varit för
handen, hade från flera håll påtalats. För att åvägabringa ett likformigare
skatteuttag mellan de båda grupperna hade ifrågasatts, huruvida icke —
därest företagarnas inkomster kunde antagas genomsnittligt bli avsevärt
högre under inkomståret än två år dessförinnan -— sådan preliminär B-skatt,
som ej skulle beräknas med ledning av preliminär taxering, borde genomgående
höjas.

Frågan hade berörts i det avsnitt av propositionen nr 203 till 1951 års riksdag,
som avsåge förslaget om införande av bestämmelser om ränta å kvarstående
skatt. Därvid framhölls att det borde ankomma på uppbördssakkunniga
att närmare överväga frågan, om uppbördsförordningen på denna
punkt borde ändras så, att Kungl. Maj :t erhölle fullmakt att fatta beslut
om generell höjning av B-skatten.

De sakkunniga påpekar vidare, att enligt den finska lagen om förskottsuppbörd
finansministeriet ägde rätt förordna, att inkomst, som skulle utgöra
grund för beräkning av förskott å skatt (motsvarande den svenska Bskatten),
i hela riket eller i vissa delar därav skulle höjas eller nedsättas
med visst belopp, då det till följd av konjunkturväxlingar eller fluktuationer
i penningens värde eller av andra dylika orsaker finge antagas att beskattningsbar
inkomst av fastighet, näring, rörelse in. in. i allmänhet stigit
över eller sjunkit under den inkomst, varå senast verkställda beskattning
eller taxering grundats. Liknande stadgande återfunnes i en i Norge framlagd
proposition med förslag till uppbördsförfattning enligt källskattesystemet.

Vidare framhålles, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt kunde
antagas åstadkomma en viss förbättring av källskatteuppbörden även i
en sådan situation, varom nu vore fråga. Emellertid skulle ränta icke påföras
om den kvarstående skatten icke uppginge till minst 1 000 kr. Eftersom
det stora flertalet skattskyldiga icke uppnådde så hög inkomst, att med
denna begränsning någon risk för räntepåföring behövde uppkomma, kom -

123

Kurigl. Maj:ts proposition nr 100.

me räntan icke att utgöra någon sporre för denna grupp skattskyldiga att
söka undvika kvarstående skatt. Om man verkligen vid en avsevärd inkomststegring
ville åvägabringa en bättre uppbörd av preliminär skatt bland
ifrågavarande grupper av skattskyldiga syntes ofrånkomligt, att beslut om
en generell höjning av B-skatten fattades.

De sakkunniga uttalar emellertid därefter den meningen, att det icke
syntes nödvändigt att bestämmelser härom intoges i uppbördsförordningen.
Sannolikt måste, innan ett dylikt beslut fattades, ett flertal olika omständigheter
tagas i beaktande. Det syntes icke lämpligt att i förväg reglera förfarandet
i den angivna situationen.

Någon anledning att utesluta den hittillsvarande bestämmelsen angående
befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om sänkning på visst sätt av Bskatten
syntes däremot icke föreligga. Med hänsyn till den statliga inkomstIskattens
progressivitet borde därvid rätteligen såsom för närvarande den
procentuella sänkningen hänföra sig till inkomsten. Utgående från att de
högre inkomsttagarna vid ett konjunkturläge som överlag medförde minskade
inkomster allmänt inkomme med preliminär deklaration hade de sakkunniga
dock ansett sig kunna föreslå att — i överensstämmelse med de
föreslagna nya reglerna hur B-skatten skulle beräknas — B-skatten i angivna
fall skulle nedsättas med viss procent av den slutliga skatt som senast
påförts.

Har skattskyldig, som bör erlägga preliminär B-skatt, flyttat mellan kommuner,
belägna inom olika lokala skattemyndigheters förvaltningsområden,
skall enligt gällande bestämmelser den lokala skattemyndighet, från vars
distrikt utflyttningen skett, upprätta utdrag ur senaste taxeringslängder
rörande den skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet. Dessa
utdrag skall tillställas den lokala skattemyndighet, som har att utfärda dedetsedel
å preliminär skatt för inkomståret.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga, att skattskyldig, som tidigare
haft preliminär B-skatt, efter flyttningen kunde finnas böra erlägga
preliminär A-skatt eller vice versa. Även om skattskyldig, som förut erlagt
preliminär B-skatt, också i fortsättningen borde erlägga sådan skatt, bleve
hans inkomster i allmänhet andra än vad den senast verkställda taxeringen
visade. Kännedom om den senaste taxeringen saknade i dylika fall större
värde. Förenämnda underrättelseförfarande torde därför utan olägenhet
kunna upphöra.

Med ledning av uppgifterna till mantalsskrivningen borde, fortsätter de
''sakkunniga, den lokala skattemyndigheten i regel kunna avgöra om en inflyttad
skattskyldig för inkomståret borde påföras preliminär A-skatt eller
B-skatt. Avskaffades underrättelseförfarandet, uppkomme frågan, hur myndigheten
skulle kunna beräkna B-skatt, när sådan skatt skulle påföras. Då
myndigheten saknade uppgift om senast verkställda årliga taxering, kunde
myndigheten icke bedöma, om den skattskyldige vore pliktig att utan
anmaning avgiva preliminär självdeklaration. Nuvarande deklarationsplikt

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avsåge ej detta fall. En utväg vore att föreskriva deklarationsplikt för alla
skattskyldiga, som flyttat mellan olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden
och som för inkomståret skulle erlägga preliminär B-skatt.
Skatten skulle sålunda alltid uträknas med ledning av preliminär taxering.
Att införa deklarationsskyldighet för specialfall måste emellertid anses
mindre lämpligt. Skyldigheten skulle sannolikt ofta komma att förbises. Det
torde också vara tillräckligt, om lokal skattemyndighet berättigades att infordra
deklaration där så erfordrades. Såväl häremot som mot en ökad deklarationsplikt
skulle kunna invändas, att de skattskyldiga icke borde besväras
i onödan. De för skattepåföringen erforderliga uppgifterna skulle lika väl
kunna inhämtas från den lokala skattemyndighet, som debiterat den skattskyldiges
sista slutliga skatt. Emellertid förbisåges då, att inkomsterna för
dessa skattskyldiga vanligen ändrades vid flyttning. I regel torde det vara
till fördel för den skattskyldige, att den preliminära skatten uträknades på
grundval av hans egen beräkning av inkomsterna under inkomståret. Motsvarande
borde gälla vid flyttning mellan kommuner inom samma lokala
skattemyndighets tjänstgöringsområde.

De sakkunniga förordar därför, att den preliminära B-skatten alltid skall
beräknas med ledning av preliminär taxering, då senaste slutliga skatt påförts
i annan kommun än den där B-skatten skall debiteras samt att den
lokala skattemyndigheten i sådant fall skall äga infordra preliminär självdeklaration
från den skattskyldige.

Därefter uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna i övrigt för de fall,
då preliminär taxering skulle ske, borde bibehållas oförändrade.

Enligt dessa bestämmelser finge, om särskilda omständigheter därtill föranledde,
preliminär taxering verkställas även om inkomstförändringarna
icke uppginge till minst X/B av inkomsten enligt den senaste taxeringen och
minst 600 kr. Enligt de sakkunnigas mening borde sådana omständigheter
anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om
en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En
liberal tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering
påkallades av den skattskyldige.

I 13 § sista stycket uppbördsförordningen stadgades att preliminär taxering
icke finge verkställas efter det debetsedel å preliminär skatt för inkomståret
utfärdats. Denna bestämmelse borde enligt de sakkunnigas mening utgå.

Till klargörande av begreppet preliminär taxering anför de sakkunniga
följande.

Den preliminära B-skatten skall enligt de sakkunnigas förslag normalt
påföras med samma belopp som den senaste slutliga skatten. I de fall där
det finnes anledning att till grund för debiteringen lägga annan inkomst än
den, varå nämnda slutliga skatt utgått, förekommer preliminär taxering och
den preliminära B-skatten uträknas på den sålunda fastställda inkomsten.
Under inkomståret kan behov föreligga att få den preliminära B-skatten
ändrad. Sådan ändring sker genom jämkning i olika former. Vid jämkning
kan inträffa, att debiteringsförrättaren till grund för skattens uträknande
måste lägga andra inkomstbelopp eller avdrag än som tidigare använts. Härvid
måste ofta förfaras på samma sätt som vid preliminär taxering, d. v. s.

Kungl. Maj:Is proposition nr 100. 125

man måste räkna fram den beskattningsbara inkomst, varå skatten skall
utgå.

Den preliminära taxeringen föregår sålunda utfärdandet av den första debetsedeln
för inkomståret. En därefter vidtagen ändring av skatten betecknas
som jämkning men här kan det vara nödvändigt, att ett arbetsmoment,
som liknar den preliminära taxeringen, föregår jämkningsbeslutet.

Efter preliminär taxering, säger de sakkunniga vidare, borde den preliminära
B-skatten uträknas på samma sätt som nu. Det skulle visserligen kunna
ifrågasättas, att skatten finge uträknas mera schematiskt även i sådant
fall. Den preliminära taxeringen skulle eventuellt kunna utmynna allenast i
ett fastställande av den behållna inkomsten, varefter skatten beräknades
med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med
skatten uträknad per år. Om emellertid en verklig preliminär taxering
skedde, syntes det merarbete, som låge i en specifik skatteuträkning, vara
av relativt ringa omfattning. Härtill komme, att någon hänsyn icke skulle
komma att tagas till förmögenhetsskatten, om icke en verklig debitering
skedde. Förmögenhetsskatten finge i alla fall uträknas särskilt för sig. De
sakkunniga förordade därför, att vid preliminär taxering beskattningsbar
inkomst och beskattningsbar förmögenhet skulle såsom för närvarande
fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt,
kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt
samt att skatten därefter skulle uträknas efter samma grunder,
som tillämpades vid debitering av slutlig skatt. Däri låge även, att lokal
skattemyndighet skulle pröva om den skattskyldige skulle erhålla särskilt
avdrag för nedsatt skatteförmåga.

De sakkunniga framhåller därefter, att skattskyldiga, som dreve samma
rörelse i flera kommuner, uttalat önskemål om att den lokala skattemyndigheten
i hemortskommunen skulle debitera och å en enda debetsedel påföra
den skattskyldige all preliminär skatt, som denne hade att erlägga under
inkomståret, varefter denna preliminära skatt skulle avräknas på den
slutliga skatten inom de olika kommunerna. Såsom skäl härför hade åberopats,
att nuvarande system åsamkade skattskyldiga med inkomst i flera
kommuner åtskilligt arbete i sådana fall, där preliminär deklaration funnes
böra avgivas för preliminär taxering eller jämkning; härtill komme
den olägenhet, som låge i att dessa skattskyldiga ofta skulle handskas med
ett stort antal debetsedlar å preliminär skatt. De sakkunniga förbisåge icke,
att en del besvär sålunda kunde uppkomma. Skulle emellertid all preliminär
skatt få inbetalas i allenast en kommun, måste särskilda åtgärder vidtagas
av de skattskyldiga och myndigheterna för avräkning av nämnda
skatt mot den slutliga skatten i de olika kommunerna, vilka åtgärder förorsakade
minst lika mycket besvär som det nuvarande systemet. De sakkunniga,
som icke hade anledning ifrågasätta ändring av de gällande beskattningsreglerna,
kunde icke förorda ändrade bestämmelser i förevarande
avseende.

Önskemål hade vidare framförts om en begränsning av skyldigheten att
erlägga preliminär skatt för inkomst, som skattskyldig haft i annan kom -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mun än den där han vore mantalsskriven. Därvid hade ifrågasatts, om icke
gränsen för denna skyldighet kunde sättas vid en inkomst å 500—1 000
kronor. Detta skulle emellertid strida mot principen, att den preliminära
skatten skulle så nära som möjligt överensstämma med den slutliga och
kunde därför icke förordas av de sakkunniga. En viss begränsning i skattskyldigheten
uppkomme dock genom bestämmelsen att preliminär skatt understigande
för närvarande 20 kr. och enligt de sakkunnigas förslag 30 kr.
ej skulle påföras.

Sådana skattskyldiga, som skulle erlägga preliminär B-skatt, kunde i allmänhet
icke i förväg med säkerhet beräkna sina inkomster. Enligt de sakkunnigas
mening borde därför nu gällande skyldighet att utan anmaning
avgiva preliminär självdeklaration icke utvidgas. En skärpning skulle med
största sannolikhet bli utan effekt.

Däremot borde lokal skattemyndighet erhålla ökade möjligheter att infordra
preliminär självdeklaration. För närvarande vore anmaningsrätten
begränsad till sådana fall, då den skattskyldige försummat att fullgöra sin
deklarationsplikt. I de flesta fall torde det vara omöjligt för myndigheterna
att avgöra, om sådan skyldighet varit för handen. Anmaningsrätt borde
därför föreligga så snart myndigheten ansåge sig ha anledning antaga, att
den skattskyldige varit pliktig att utan anmaning avgiva deklaration. Vidare
borde, såsom tidigare anförts, lokal skattemyndighet äga infordra preliminär
självdeklaration från sådan skattskyldig, som skulle erlägga preliminär
B-skatt men påförts senaste slutliga skatt i annan kommun.

Sedan de sakkunniga närmare berört vissa med en debitering av C-skatt
sammanhängande spörsmål — härutinnan hänvisas till s. 137—138 i betänkandet
— framhålles, att B-skatten och C-skatten för närvarande skulle förfalla
till betalning med lika belopp å uppbördsterminerna med den justering
som erfordrades för att erhålla hela krontal för varje termin. Vid upprepade
tillfällen hade önskemål om en smidigare skatteinbetalning framförts av
skattskyldiga, främst av sådana som upphure sina inkomster oregelbundet
eller företrädesvis under viss del av året. De sakkunniga funne skäligt att
dessa önskemål beaktades och förordade därför, att debiterad preliminär
skatt skulle kunna förfalla till betalning vid allenast viss eller vissa terminer
med överhoppande av de andra terminerna. För att sådan ojämn fördelning
av skatteinbetalningarna skulle medgivas, torde som regel framställning
från den skattskyldige böra förutsättas men lokal skattemyndighet borde
även av eget initiativ kunna bestämma att viss eller vissa terminer skulle
överhoppas, om så tillämpats under året före inkomståret. De skattskyldiga
borde icke ha ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan.
Avvikelserna från huvudregeln måste motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden
och bli beroende av den lokala skattemyndighetens prövning
från fall till fall. Det vore tydligt, att en viss försiktighet måste iakttagas.
Annars kunde man befara, att myndigheterna bleve överhopade med
dylika framställningar och att sådana gjordes utan att annat motiv förelåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

127

än en önskan att få skjuta på skattebetalningen. De sakkunniga hade redan
i sitt första betänkande föreslagit vissa åtgärder för att underlätta förskottsinbetalning
av skatt och för att möjliggöra för den skattskyldige att inbetala
preliminär skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin.
För skattskyldiga som uppbure huvuddelen av sina inkomster
under första delen av året torde därför i allmänhet icke föreligga behov av
särskild fördelning av skatten på de olika terminerna.

Det hade också ifrågasatts, att den debiterade preliminära skatten skulle
kunna förfalla med olika belopp under de olika terminerna. Av arbetstekniska
skäl vore emellertid en sådan ordning svår att genomföra. För att
underlätta skatteinbetalningen föresloge de sakkunniga i annat sammanhang
att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på den
skattskyldige att å skatteanvisningarna själv ange det belopp, som skulle
inbetalas. För det av postverkets skatteavdelningar utförda bokföringsarbetet
med avstämning av den influtna skatten mot den debiterade vore det
emellertid i så fall till stor fördel, att skatten förfölle med lika belopp under
de återstående uppbördsterminerna då skatten skulle betalas. Olika belopp
borde därför icke komma i fråga. Jämkningsbehovet borde för övrigt på
denna punkt anses tillgodosett, om skatten finge fördelas på allenast vissa
av uppbördsterminerna.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet yttranden
tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande förslaget att debitera preliminär B-skatt med
samma belopp som senast påförda slutliga skatt yttrar
länsstyrelsen i Kristianstads län, att med en sådan debiteringsmetod kunde
B-skatten mindre än någonsin betecknas som egentlig skatt vid källan.
Uppenbart vore emellertid, att praktiska skäl talade för förslaget. Ett smidigt
tillämpat jämkningsförfarande borde kunna motväga en del av de olägenheter,
som den förordade principen för B-skattens debitering otvivelaktigt
medförde. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker livligt de sakkunnigas
förslag. Därest preliminär deklaration avgivits för det föregående årets
beräknade inkomster och debitering av preliminär B-skatt med ledning av
däri lämnade uppgifter kunde antagas giva ett ur uppbördssynpunkt bättre
resultat än debitering efter senaste slutliga skatt, borde det emellertid få stå
lokal skattemyndighet fritt att — utan att därom först behöva tillskriva den
skattskyldige — verkställa debitering med ledning av deklarationen. Vidare
anför härads skrivaren i Hörby fögderi, att man mera än de sakkunniga gjort
måste taga hänsyn till att för låg eller för hög preliminär skatt — särskilt
under övergångstiden — kunde komma att uttagas vid större ändringar i
den kommunala utdebiteringen. Det syntes vara att föredraga att efter jämförelse
mellan den skattskyldiges B-skatt för föregående inkomstår och
hans senaste slutliga skatt debitera B-skatten med det största av dessa skattebelopp.
Vidare borde centrala uppbördsnämnden äga föreskriva annat för -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

faringssätt, därest någon av de faktorer, som påverkade överensstämmelsen
mellan B-skatten och den slutliga skatten, i undantagsfall kunde förutses få
särskilt stor betydelse. Även häradsskrivaren i Mölndals fögderi ifrågasätter
lämpligheten av att senaste slutliga skatt lägges till grund för den preliminära
B-skatten, då den kommunala utdebiteringen undergått stora förändringar;
i varje fall borde den föreslagna debiteringsmetoden icke komma till
användning, om ändringen i den kommunala utdebiteringen överstege viss
gräns. Vid större utdebiteringsförändringar skulle skatten schematiskt kunna
uträknas på grundval av senaste årliga taxering med ledning av den i
A-skattetabellerna intagna sambeskattningstabellen och befintliga tabeller
för uträkning av den årsinkomst, som svarade mot erlagd preliminär skatt.
Vidare framhålles, att förslaget att den preliminära B-skatten skulle jämkas,
då skattskyldig anmälde att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift,
syntes innebära ett avsteg från vad som gällde i fråga om den
preliminära A-skatten; för sistnämnda skatt verkställdes ej jämkning under
motsvarande förhållanden. Ej heller borde den preliminära B-skatten
behöva jämkas i fråga om olycksfallsförsäkringsavgifter å förslagsvis högst
50 kronor. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det vara onödigt
att kategoriskt föreskriva jämkning i dessa fall utan avseende å eljest
gällande jämkningsgräns (den s. k. femtedelsregeln), i synnerhet som ifrågavarande
avgifter många gånger uppginge till högst blygsamma belopp.
Föreningen erinrar om att »femtedelsregeln» icke vore tvingande; den kunde
sålunda frångås om särskilda omständigheter därtill föranledde.

Beträffande frågan om en generell höjning av den preliminära
B-skatten vid allmänt stigande inkomster
finner Sveriges köpmannaförbund i likhet med de sakkunniga, att bestämmelser
i ämnet icke borde utfärdas i förväg. Förbundet framhåller vikten av
att näringslivets olika organisationer, icke minst dess branschorganisationer,
hördes innan ett beslut om sådan generell höjning fattades. Svenska skogsoch
flott vin g sar be tar e för b u /1 de t åter anser, att det borde varit av stort värde
om ett förslag i förevarande avseende framlagts redan nu för remissinstansernas
prövning. Vidare anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att
länsstyrelsen vore överens med de sakkunniga om att en generell höjning
förutsatte ett beaktande av olika omständigheter. Detta syntes dock icke
utesluta att befogenhet till dylik åtgärd tillädes Kungl. Maj :t.

I fråga om preliminär taxering yttrar länsstyrelsen i Västerbottens
län.

Lokal skattemyndighet bör, när helst så anses påkallat, äga verkställa
preliminär taxering utan ansökan av skattskyldig. Därigenom skulle den
skattekredit, som framför allt skattskyldiga med debiterad preliminär
skatt under nuvarande tider med penningvärdeförsämring och goda vinster
åtnjuta, i möjligaste mån minskas. Även den nuvarande risken för straffränta
å ett belopp överstigande 1 000 kronor synes vara alltför ringa för att
förmå de skattskyldiga att med något större intresse försöka nedbringa de
kvarstående skatterna så mycket som möjligt. Med kreditåtstramningen synes
också möjligheterna att skjuta på inbetalningen av skatterna vara ett
bekvämt sätt att varje år erhålla ett räntefritt lån av staten på 1 000 kronor

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och därutöver ytterligare lån med en under dessa förhållanden icke alltför
avskräckande räntesats. För att åvägabringa det resultatet, att de preliminära
skatterna så nära som möjligt överensstämma med de kommande slutliga
skatterna, måste de lokala skattemyndigheterna bland annat hava de
nödvändiga befogenheterna för att kunna genomföra detta syftemål. Ett av
de allra verksammaste medlen är då befogenhet att kunna bestämma den
preliminära skatten. Den skattskyldige måste dock i varje dylikt fall särskilt
höras, innan den lokala skattemyndigheten beslutar om påförande av
preliminär B-skatt. Möjlighet finnes jämväl för skattskyldig att anföra besvär
över lokala skattemyndighetens beslut. Någon anledning att befara
övergrepp emot de skattskyldiga med alltför höga preliminära taxeringar
torde därför icke finnas. På grund av dessa myndigheters arbetsbörda torde
dylika taxeringar icke ske annat än i ett begränsat antal fall, nämligen de
mest uppenbara där de skattskyldiga år efter år redovisa höga kvarstående
skattebelopp.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att bestämmelserna om beräkning
av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering syntes
böra utvidgas att omfatta även det fall att skattskyldig, för vilken debetsedel
å preliminär A-skatt utfärdats, finge sina inkomstförhållanden ändrade
på sådant sätt, att han i stället borde erlägga preliminär B-skatt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att lokal skattemyndighet
i angivna fall borde ha möjlighet att infordra preliminär deklaration.

De sakkunnigas förslag beträffande uträkningen av den preliminära
B-skatten efter preliminär taxering biträdes
bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, som yttrar, att det med hänsyn till den
alltmer betydelsefulla förmögenhetsskatten icke kunde anses tillrådligt att
taga några genvägar vid fastställande av den behållna inkomsten eller att
tillämpa gällande tabeller för skattens uträknande; därom hade även samtliga
hörda lokala skattemyndigheter i Uppsala län varit ense.

Föreningen Sveriges kronokamrerare åter anser, att en mera schematisk
beräkning borde tagas under allvarligt övervägande. Användningen av Askattetabellerna
skulle i hög grad förenkla debiteringsarbetet och stå i god
överensstämmelse med eljest föreslagna förenklingar. Ej heller överståthållarämbetet
delar de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Ämbetet
framhåller, att eftersom de skattskyldiga på förhand endast rent uppskattningsvis
kunde beräkna sina inkomster under beskattningsåret, bleve den
preliminära taxeringen ett mycket osäkert underlag för debitering av preliminär
B-skatt. Det torde mera sällan inträffa, att med ledning av preliminär
taxering påförd B-skatt överensstämde med den slutliga skatten. Att Bskatten
under sådana förhållanden skulle bestämmas enligt en specifik uträkning
för de särskilda däri ingående skatterna och avgifterna, innebure
enligt ämbetets mening ett onödigt merarbete. Ämbetet förordade därför,
att B-skatten i nu avsedda fall finge uträknas med ledning av de vanliga
skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid
i förekommande fall förmögenhetsskatt skulle uträknas särskilt för
sig och tilläggas. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår
ett liknande förenklat beräkningssätt.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sam''. Nr 100.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Beträffande frågan om en begränsning av skyldigheten att
erlägga preliminär skatt i annan kommun än h e m 0

r t s k o in m u n e n, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län, att de sakkunniga
icke syntes tillräckligt ha beaktat de speciella förhållanden, som vore att
finna i trakter, som till övervägande del utgjordes av skogsbygd. Inom Kalmar
län ägdes t. ex. inom Vimmerby fögderi omkring 600 jordbruksfastigheter
av personer, som avflyttat till städer och andra tätorter. Under de år
skogsförsäljningar gjordes å dylika fastigheter, uppkomme till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst, vilket däremot oftast icke bleve fallet
de år, då enda inkomsten utgjordes av arrendeavgift. Till följd av att skogsuttagen
gjordes oregelbundet, kunde de taxerade inkomsterna för ifrågavarande
skattskyldiga icke läggas till grund för debitering av preliminär
skatt för nästkommande år, utan samtliga fastighetsägare måste — innan
preliminär debetsedel utfärdades — tillfrågas om sina beräknade inkomster.
Detta tidsödande och till synes onödiga arbete skulle kunna undgås, därest
viss begränsning av lokala skattemyndighetens debiteringsskyldighet föreskreves.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida i förevarande fall
preliminär skatt borde påföras, då föregående års taxerade inkomst icke
uppgått till exempelvis 500 kronor. Ehuru en dylik begränsning enligt de
sakkunnigas mening strede mot principerna för den preliminära skatten,
syntes ett avsteg från nämnda principer i förevarande fall motiverat av
praktiska skäl, allrahelst som någon slutlig skatteförlust i regel icke torde
vara att befara.

Beteckningen preliminär självdeklaration anses av länsstyrelsen i Västernorrlands
län böra utbytas mot »Uppgift för beräkning av preliminär skatt»
e. d. Icke sällan förekomme, säger länsstyrelsen, att skattskyldiga förväxlade
innebörden av preliminär självdeklaration och allmän självdeklaration.
I synnerhet vore detta fallet vid tiden för avlämnande av den allmänna
självdeklarationen.

Vidare föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län, att tiden för a v g ivande
av preliminär deklaration skall framflyttas från den

1 till den 31 december året före inkomståret. Länsstyrelsen framhåller, att
det för de skattskyldiga ofta syntes vara en olägenhet, att preliminär deklaration
skulle avgivas mera än en månad före årsskiftet. En utsträckning av
tiden till den 31 december syntes icke vara till men för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunnigas förslag att debiterad preliminär skatt skall kunna f ö rfalla
till betalning vid allenast viss eller vissa terminer
med överhoppande av de andra terminerna finner länsstyrelsen i
Kristianstads län tillfredsställande. Det nuvarande systemet med en ovillkorlig
fördelning av skatten i lika delar på varje uppbördstermin hade enligt
länsstyrelsens erfarenhet varit ägnad att skapa svårigheter t Öl skattskyldiga
med ojämn och oregelbundet inflytande inkomst. Sveriges lantbruksföi bund
och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker sin tillfredsställelse över de

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

131

sakkunnigas förslag, som innebure ett hänsynstagande till tidigare gjorda
påpekanden att jordbrukare, som redovisade beskattningsår överensstämmande
med kalenderår eller i nära anslutning till detta, betalade förskottsskatt
under i regel de fyra första uppbördsterminerna, eftersom jordbrukets
inkomster i stor omfattning inflöte under de sista månaderna av kalenderåret.
Vidare framhåller Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet bl. a.,
att många körare även i fortsättningen torde komma att få erlägga preliminär
B-skatt; det syntes i hög grad önskvärt att dessa bereddes tillfälle att
inbetala skatten å lämpligt avvägda uppbördsterminer.

Riksräkenskapsverket bär intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i
förevarande del under förutsättning, att bestämmelserna icke komme att
tillämpas så, att de skattskyldiga erhölle icke sakligt motiverade uppskov
med skatteinbetalningen.

För att erhålla garantier mot att de föreslagna bestämmelserna skulle
komma att utnyttjas för otillbörliga skattekrediter anser länsstyrelserna i
Älvsborgs och Västerbottens län, att bestämmelserna borde formuleras mera
restriktivt än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslår sistnämnda länsstyrelse,
att avvikelse från huvudregeln borde kunna göras endast om en
tillämpning av densamma skulle till följd av den skattskyldiges inkomstförhållanden
medföra olägenheter eller lända den skattskyldige till särskilt
förfång. Vidare uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att betänksamhet mot de
sakkunnigas förslag kunde råda allenast i det hänseendet att medgivanden
att erlägga skatten endast å vissa uppbördsterminer möjligen kunde komma
att lämnas alltför frikostigt utan tillräckligt beaktande i varje särskilt fall
av det verkliga behovet. Skulle det befinnas erforderligt att stärka garantierna
häremot samt befrämja ett mera enhetligt avgörande inom länen,
kunde möjligen föreskrivas, att ansökningarna skulle ställas till länsstyrelsen,
som hade att efter den lokala skattemyndighetens hörande avgöra
ärendet.

Departementschefen. I princip skall den preliminära skatten så nära som
möjligt motsvara summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögenhetsskatt
och kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshusmedel
samt den folkpensionsavgift, som kan antagas påföras den skattskyldige
på grund av den årliga taxeringen för inkomst och förmögenhet året
efter inkomståret.

För skattskyldig med preliminär A-skatt och enbart sådan tjänsteinkomst,
varå A-skatten beräknas, kan i stort sett angivna mål uppnås, därest vid
varje tillfälle, då inkomst uppbäres, så stor skatt uttages som belöper på
inkomsten. För skattskyldiga med preliminär B-skatt åter måste inkomsten
under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Av naturliga skäl
kommer den sålunda beräknade skatten att i de flesta fall avsevärt skilja
sig från motsvarande slutliga skatt. Skall preliminär taxering ej ske, synes
därför den nuvarande detaljerade uträkningen av den preliminära B-skatten
på grundval av senaste taxerade inkomster och beskattningsbara för -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mögenhet utgöra ett i viss mån onödigt merarbete. Det torde kunna antagas,
att preliminärskatten icke komme att medföra ett sämre uppbördsresultat
än som följer av nuvarande bestämmelser, om den i stället debiterades
med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den
skattskyldige. Detta kan förmodas gälla även om i sistnämnda skatt ingår
olycksfallsförsäkringsavgift, vilken avgift merendels är låg. I slutlig skatt
kan emellertid ingå även sådana skatter, som icke skall erläggas preliminärt,
t. ex. utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Sådan skatt är oftast
av engångsnatur och kan uppgå till betydande belopp. Den bör därför —
i motsats till olycksfallsförsäkringsavgift — i förekommande fall frånräknas
den slutliga skatten, innan denna lägges till grund för debiteringen av
den preliminära B-skatten.

För att underlätta debiteringsarbetet förordar jag alltså, att den preliminära
B-skatten i de fall, då skatten ej skall beräknas med ledning ''av
preliminär taxering, regelmässigt debiteras med samma belopp som den
senast påförda slutliga skatten, dock att i förekommande fall avdrag skall
göras för däri ingående utskiftningsskatt etc.

I några remissyttranden har föreslagits vissa undantag från den förordade
regeln. Sålunda har ifrågasatts, att lokal skattemyndighet skulle äga
valfrihet att debitera skatten på det förordade sättet eller med ledning av
avgiven preliminär deklaration för året före inkomståret eller att skatten
skulle efter jämförelse mellan senaste B-skatt och senaste slutliga skatt debiteras
med det största av dessa skattebelopp. Vidare har från något håll
förordats, att särskilda beräkningsgrunder skulle tillämpas vid större ändringar
i den kommunala utdebiteringen.

Sådana undantag skulle icke obetydligt komplicera debiteringsförfarandet
utan att för den skull utgöra någon garanti för ett väsentligt bättre uppbördsresultat.
Utan den skattskyldiges hörande torde det vidare mången
gång vara omöjligt att bedöma, huruvida den beräknade inkomsten under
året före inkomståret bättre lämpade sig som grundval för debiteringen än
inkomsten under året därförut. Ej heller är det utan vidare klart, att ett
iakttagande av ändrad kommunal utdebitering alltid skulle medföra bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt, då det härutinnan
avgörande främst är relationen mellan beräknad och verklig inkomst under
beskattningsåret. Å andra sidan kan med fog hävdas, att om lokal skattemyndighet
bleve ovillkorligt bunden till en regel sådan som den i det
föregående förordade vissa hinder skulle finnas mot att ernå det i det enskilda
fallet bästa möjliga resultatet av preliminärskatteuppbörden. Regeln
att B-skatten skall debiteras med ledning av senast påförda slutliga skatt
bör därför enligt min mening utformas att gälla för sådana fall, där särskilda
omständigheter icke bör föranleda att skatten beräknas enligt annan
grund. Lokal skattemyndighet, som i det enskilda fallet anser skäl tala fölen
skatteberäkning annorledes än efter huvudregeln, bör dock icke påföra
högre B-skatt än som föranledes av sistnämnda regel utan att först ha berett
den skattskyldige tillfälle att yttra sig.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

För närvarande skall preliminär taxering verkställas bl. a. då det med
sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret
till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att
avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före
inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst
600 kr. Preliminär B-skatt må jämväl i andra fall beräknas på grundval
av preliminär taxering, nämligen därest särskilda omständigheter därtill
föranleder. De sakkunniga, som icke föreslår någon ändring av dessa bestämmelser,
framhåller att nyss angivna särskilda omständigheter borde
anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om
en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En liberal
tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering
påkallades av den skattskyldige.

Med den förordade omläggningen av grunderna för den preliminära Bskattens
beräkning hade det onekligen varit till fördel att anknyta reglerna
om när preliminär taxering skall ske till påräknelig ändring i skattebeloppets
storlek. Så sker för närvarande vid jämkning. För att underlätta för
de skattskyldiga och de lokala skattemyndigheterna att bedöma, när jämkning
må ske, föreslår emellertid de sakkunniga, att jämkningsgränsen _

såvitt gäller preliminär B-skatt — i stället anknytes till inkomsten. Med
hänsyn till de härmed förenade fördelarna biträder jag detta förslag. Det
synes då naturligt att anknyta även reglerna för preliminär taxering till
inkomsten.

Vidare förordar de sakkunniga, att jämkning med omdebitering av skatten
alltid skall ske, om den skattskyldige anmäler att han icke vidare skall
erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten bör minskas
med ett belopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

Den omständigheten att den preliminära B-skatten understundom beräknas
till belopp motsvarande den senast påförda slutliga skatten, kan icke
anses innebära att B-skatten i dylikt fall innefattar en debitering av olycksfallsförsäkringsavgift
därför att dylik avgift ingått i den slutliga skatten.
Debitering av B-skatt med belopp motsvarande senast påförda slutliga skatt
innebär endast en av praktiska skäl vald schablonmetod för beräkning av
de utskylder m. in., som skall erläggas preliminärt i avräkning på slutlig
skatt. Eu konsekvens av detta resonemang blir, att den omständigheten att
olycksfallsförsäkringsavgift ingått i den senaste slutliga skatten ej i och
för sig utgör något skäl för preliminär taxering eller jämkning, oaktat sådan
avgift i princip ej skall erläggas preliminärt och oavsett att den skattskvldige
över huvud taget icke har att vidare erlägga sådan avgift. Det nu
sagda gäller även för det fall, då skattskyldig fr. o. in. inkomståret är fritagen
från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift. Skäl för preliminär
taxering eller jämkning uppkommer först då en mera väsentlig skillnad föieligger
mellan, å ena sidan, den senast påförda slutliga skatten samt, å andra
sidan, beloppet av vad som enligt allmänna regler skall inbetalas såsom

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

preliminär skatt å beräknelig inkomst och förmögenhet under beskattningsåret.
Att i författningstexten mera exakt ange när av nu antydda skäl preliminär
taxering eller jämkning må verkställas, synes icke böra ifrågakomma.
Det torde vara tillräckligt med ett stadgande om att preliminär taxering
eller jämkning må göras, när särskilda omständigheter är för handen, såsom
exempelvis då nedsatt skatleförmåga föreligger eller fråga är om mer betydande
skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig
slutlig skatt.

Av det sagda framgår, att jag icke biträder de sakkunnigas förslag att
jämkning ovillkorligen skall göras, då skattskyldig anmäler att folkpensionsavgift
ej längre skall utgå eller att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i senast
påförda slutliga skatt.

Jag anser mig knappast kunna dela den mening, som uttalats av länsstyrelsen
i Västerbottens län, att lokal skattemyndighet borde — när helst
så ansåges påkallat — äga verkställa preliminär taxering utan ansökan av
skattskyldig. De möjligheter till sådan preliminär taxering, som redan finnes
och nu föreslås, torde få anses tillräckliga.

I några yttranden har förordats, att den nuvarande specifika uträkningen
av B-slcatten efter preliminär taxering borde avskaffas och att skatten
i stället skulle uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller
efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid i förekommande
fall förmögenhetsskatten borde uträknas särskilt för sig och tilläggas. Mot
en sådan schematisk skatteberäkning talar emellertid, att den i en stor
mängd fall antingen icke kan ske eller skulle leda till att skatten konnne
att avsevärt avvika från slutresultatet av en specifik uträkning. Detta gäller
t. ex. då den skattskyldige skall erlägga endast kommunalskatt eller då lian
haft väsentlig inkomst av fastighet, som ej alls eller endast till ringa del
beskattas till kommunal inkomstskatt på grund av det s. k. procentavdraget.
Med hänsyn härtill bör B-skatten alltid efter preliminär taxering uträknas
på sätt nu sker.

Vidare bör observeras det fall, då skattskyldig, som under året före inkomståret
haft A-skatt, övergått till sådan verksamhet att han under inkomståret
skall erlägga B-skatt. Understundom torde därvid inkomsterna
ändras så avsevärt, att skyldighet att avlämna preliminär självdeklaration föreligger
enligt gällande bestämmelser. I de fall då den beräknade inkomständringen
icke är av sådan storleksordning att dylik skyldighet föreligger, måste
tillses att lokal skattemyndighet erhåller underrättelse om att B-skatt
skall debiteras. Bestämmelserna om skyldighet att avlämna deklaration synes
därför böra kompletteras med tanke härpå.

Om skattskyldig, som har att erlägga B-skatt, flyttat från en kommun
till en annan, bör skyldighet föreligga att avge preliminär deklaration. Jag
kan icke dela de sakkunnigas betänkligheter häremot. Förbises skyldigheten,
får den skattskyldige anmanas att deklarera.

För att underlätta skatteinbetalningen för skattskyldiga, som uppbär sina
inkomster oregelbundet eller företrädesvis under viss del av året, förordar
de sakkunniga, att debiterad preliminär skatt skall kunna förfalla till betal -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

135

ning vid allenast viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de
övriga terminerna. De skattskyldiga borde icke medges ovillkorlig rätt att
få skatten uppdelad efter egen önskan; avvikelserna från huvudregeln måste
motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden och bli beroende av
den lokala skattemyndighetens prövning från fall till fall.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag avser att undanröja de svårigheter,
som kan föreligga för vissa skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga med
oregelbundet utfallande inkomster att fullgöra de kontinuerliga preliminärskatteinbetalningarna.
Även om skäl onekligen kan åberopas till förmån för
detta förslag, är å andra sidan avsevärda olägenheter förenade med detsamma.
Ett stort antal, kanske flertalet, jordbrukare skulle kunna förutses påkalla
rät t att betala preliminärskatten mot slutet av uppbördsåret, då huvudparten
av jordbruksinkomsten normalt inflyter, och någon effektiv kontroll
från den lokala skattemyndighetens sida att möjligheten till uppskov icke
onödigtvis medgåves skulle knappast kunna ske. Jämväl åtskilliga andra
skattskyldiga, exempelvis sådana som uppbär tantiem eller provisionsinkomst
eller vars inkomstförhållanden är mer eller mindre säsongpräglade,
skulle förvisso påkalla uppskov. Den lokala skattemyndigheten kan följaktligen
förutses bli avsevärt merbelastad vid ett genomförande av förslaget.
Lämnade uppskov skulle vidare i icke ringa utsträckning tynga arbetet med
kontrollen av preliminärskatteuppbörden. Praktiska och tekniska olägenheter
är alltså förenade med förslaget.

Mot förslaget kan även invändas att ett uppskov till någon eller några av
de sista uppbördsterminerna under uppbördsåret medför att relativt sett mycket
stora skattebelopp i sådant fall skall inom en begränsad tidrymd erläggas
av den skattskyldige. Dessa skattebelopp kommer då att avse jämväl sådan
inkomst, som även en skattskyldig av nu ifrågavarande slag kan ha haft
under uppbördsårets förra del. Risk måste understundom föreligga för att
den skattskyldige icke mäktar inbetala hela det mot slutet av året förfallande
skattebeloppet. — Det torde vidare förhålla sig så, att en bestämmelse
sådan som den av de sakkunniga föreslagna varit mer angelägen när det nya
uppbördssystemet infördes än nu sedan de skattskyldiga anpassat sig efter
gällande regler.

Frågan har även en statsfinansiell aspekt. Preliminär skatt till avsevärt
belopp skulle förskjutas från ett budgetår till nästa — om bestämmelsen
trädde i kraft den 1 januari 1954 skulle förskjutningen beröra budgetåret
1953/54. Det är givetvis omöjligt att söka med någon som helst bestämdhet
ange, hur mycket av preliminärskatten som kunde vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag komma att förskjutas till senare hälften av uppbördsåret.
Emellertid kan nämnas att preliminärskatten under uppbördsåret
1951/52 uppgick till 4 771 milj. kr. och att härav 1 713 milj. kr. inbetalades
av skattskyldiga med preliminär B-skatt. Av sistnämnda belopp
kan, approximativt beräknat, 350—400 milj. kr. antagas ha inbetalts av
j ordbrukare.

De synpunkter, som jag i det föregående anfört, finner jag vara av så

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avgörande vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att de sakkunnigas
förslag i denna del genomföres.

Vad de sakkunniga föreslagit i hänseenden, som jag förut ej närmare berört,
föranleder icke någon erinran från min sida. I vissa remissyttranden
har önskemål uttalats om vissa ändringar i eller kompletteringar av de sakkunnigas
förslag i skilda hänseenden. Dessa önskemål synes emellertid av
skilda skäl icke kunna efterkommas.

V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av

olika slag.

Jag avser att här behandla begreppen slutlig, kvarstående och tillkommande
skatt, tiderna för debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga,
antalet uppbördsterminer för de olika skatteslagen samt vissa, huvudsakligen
tekniska detaljer rörande debitering av olika slag av skatt och upprättande
av debetsedlar, i den mån dessa detaljer regleras i uppbördsförordningen.
Av de sakkunniga i detta sammanhang diskuterade frågor, varom
bestämmelser bör utfärdas i administrativ ordning, ämnar jag sålunda
i stort sett icke upptaga till behandling. Detta gäller t. ex. uppdebitering
i länsräkenskaperna av debiterad preliminär skatt, utformningen av debetsedlarna
å slutlig skatt, införande av en gemensam inkomst- och debiteringslängd
samt detaljutformningen av en sådan längd.

Gällande bestämmelser m. m. 1 2 § 2 mom. uppbördsförordningen definieras
bl. a. begreppen slutlig skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt. Sålunda förstås med slutlig skatt utskylder vilka
debiteras på grund av sådan taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt,
varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober under
taxeringsåret, skogsvårdsavgifter och andra utskylder vilka debiteras på grund
av sådan taxering av fastighet varom beslut fattats av taxeringsnämnd eller
fastighetsprövningsnämnd, ävensom andra i 1 § uppbördsförordningen omförmälda
avgifter och annuiteter vilka debiteras i sammanhang med nämnda
utskylder (folkpensionsavgifter, olycksfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter
å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor); med kvarstående
skatt vad som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats
från slutlig skatt; samt med tillkommande skatt dels fastighetsskatt och
skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering,
vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl.
Maj :t, dels annan skatt än fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiteras
på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats av prövningsnämnd
senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av kammarrätten
eller av Kungl. Maj :t, dels skatt, som påföres på grund av eftertaxering, dels
ock skatt, som skall erläggas på grund av sådant beslut rörande ändrad
debitering av kvarstående skatt, vilket fattats av lokal skattemyndighet eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

137

länsstyrelse efter utgången av den första av de uppbördsterminer, varunder
den kvarstående skatten skall erläggas, eller av kammarrätten eller av
Kungl. Maj :t.

Debitering och uppbörd av slutlig skatt sker i särskild ordning beträffande
fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och nyssnämnda annuiteter, å ena sidan,
samt beträffande annan slutlig skatt, å andra sidan.

Avräkning av preliminär skatt sker endast å annan slutlig skatt än fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och nämnda annuiteter; dessa erlägges icke
preliminärt.

Beträffande tiderna för debetsedlarnas översändande
till de skattskyldiga stadgas, att debetsedel å fastighetsskatt m. m.
skall avsändas senast den 25 augusti under taxeringsåret och debetsedel å
annan slutlig skatt senast den 10 december samma år. Debetsedel, avseende
preliminär skatt för vars gäldande skatteavdrag skall verkställas, skall översändas
senast den 18 januari under inkomståret, dock att debetsedel som
avser sjöman inskriven vid sjömanshus skall avsändas senast den 15 november
året dessförinnan. Har skattskyldig under året näst före inkomståret
icke haft att utgöra preliminär skatt med skatteavdrag, men skall han,
enligt vad antagas kan, under inkomståret erlägga sådan skatt, skall efter
anmälan av den skattskyldige debetsedel översändas till honom senast den
18 december året näst före inkomståret.

Debetsedel upptagande preliminär B-skatt utan skatteavdrag skall översändas
senast den 25 februari under inkomståret. Debetsedel å preliminär
B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomståret,
debetsedel å preliminär A-skatt för skattskyldig, som under inkomståret
börjar förvärvsarbete, samt debetsedel å tillkommande skatt skall översändas
så snart ske kan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande
preliminär C-skatt.

Beträffande debitering in. in. av p r e 1 i in inär skatt gäller
följande.

I fråga om preliminär A-skatt skall den lokala skattemyndigheten endast
ange, vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen
som skall tillämpas.

Vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttagas, att pensionsavgift
uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering, därvid sådan
avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller 17
år, eller efter det, under vilket han fyllt 65 år. Den statliga inkomstskatten
skall för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt (fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser), uträknas
med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts
för inkomståret. Kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusinedel
skall uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteÖre,
som för inkomståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun,
municipalsamhälle, landsting och tingslag.

Preliminär C-skatt skall debiteras dels med ett belopp motsvarande skill -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

naden mellan preliminär skatt å den skattskyldiges sammanlagda beräknade
beskattningsbara inkomst och det belopp som den skattskyldige kan
antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt dels ock, därest den
skattskyldige äger förmögenhet varför skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt
föreligger, med belopp vartill sistnämnda skatt beräknas.

Preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam
post, därvid öretal icke medtages. Preliminär skatt, som icke uppgår till
20 kr., skall icke påföras. Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning: om

skattens belopp uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första
och envar av de närmast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet
sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom
skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt
om skattens belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna,
dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än
den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden
skall förfalla under den första terminen.

Debitering av preliminär B- och C-skatt skall ske å uppbördskort. I fråga
om preliminär A-skatt skall å uppbördskort antecknas tillämplig skattetabell
och kolumn i tabellen. Uppbördskorten är två, nämligen ett debetkort
som användes vid debiteringsarbetet och ett kreditkort varå inflytande
skatt krediteras.

Debiterad preliminär skatt eller uppgift angående tillämplig skattetabell
och kolumn i tabellen skall upptagas å särskild debetsedel. Har skattskyldig
att erlägga både preliminär A-skatt och preliminär C-skatt, skall särskild
debetsedel utfärdas för vartdera slaget av skatt.

Vid debetsedlarna finnes fogade sex genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar
för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är försedda med
samma debetsedelsnummer som motsvarande debetsedel och uppbördskort,
uppgift å den uppbördstermin då anvisningen är avsedd att användas samt
— beträffande preliminär B- och C-skatt — det belopp som enligt den verkställda
debiteringen skall inbetalas under uppbördsterminen.

Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas: att slutsumman
utföres i helt antal kronor, därvid öretal, om de uppgår till högst 50, bortfaller
och, om de överstiger 50, höjes till närmaste hela krontal;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig inkomstskatt,
sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot
ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan utdebitering
för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

139

munala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts
att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföres
i en gemensam post.

Vid debiteringen skall skattskyldig gottskrivas debiterad preliminär Boch
C-skatt, så ock erlagd eller uppdebiterad preliminär A-skatt.

Skattskyldig vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma
att överstiga den preliminära skatt, som enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
skolat erläggas för samma år, äger inbetala felande skattebelopp
eller del därav senast den 30 april året näst efter inkomståret. Även sålunda
inbetald skatt skall tillgodoföras den skattskyldige i debiteringslängden.

Vid avräkningen av den slutliga skatten mot den preliminära uppkommer
kvarstående skatt eller överskjutande preliminär skatt, såvida icke den
preliminära skatten helt svarar mot den slutliga.

Överstiger den slutliga skatten den skattskyldige gottskriven preliminär
skatt med minst 1/5 av den slutliga skatten eller med minst 10 000 kr. skall
den skattskyldige påföras ränta å kvarstående skatt med 5 procent å den
del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr. Om å andra sidan
den preliminära skatten i motsvarande omfattning överstiger den slutliga
skatten, skall den skattskyldige erhålla ränta med 3 procent å det överskjutande
beloppet.

Uppgår den kvarstående skatten icke till minst 5 kr., skall densamma
icke påföras. I annat fall skall den kvarstående skatten förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst 20 kr., under den första uppbördsterminen
under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger 20 kr., med lika belopp under vardera av de
båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp,
som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast
lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Den överskjutande preliminära skatten skall av länsstyrelsen i det län,
där skatten debiterats, utan kostnad för den skattskyldige återbetalas till
honom. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande 5 kr.

Slutsumman av fastighetsskatt, skogsvårds a vgifter samt
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning
av frälseräntor skall utföras i helt antal kronor och förfalla till betalning,

om beloppet uppgår till högst 60 kr., med 20 kr. under uppbördsterminen
i september månad under taxeringsåret samt vardera av de två uppbördsterminer,
som infaller i november månad under samma år samt i januari månad
nästföljande år, till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning,
dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid
sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

om beloppet överstiger 60 kr., med lika belopp under envar av nämnda
terminer, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den
första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden
skall förfalla under den första terminen.

Fastighetsskatt m. in. debiteras för sig. Debiteringen sker i fastighetslängden,
som sålunda tillika fungerar som debiteringslängd. Med ledning av debiteringslängden
utskrives debetsedlar och medelst kopiering uppbördskort
för kreditering av influten skatt (kreditkort).

Särskilt uppbördskort skall uppläggas för envar skattskyldig, som har
att utgöra skatt. För varje skattskyldig, för vilken upplagts särskilt uppbördskort,
skall utfärdas debetsedel. Särskild debetsedel skall utfärdas å
fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet som särskilt taxerats,
därest han före den 15 juni under taxeringsåret gör framställning därom hos
vederbörande lokala skattemyndighet.

Den tillkommande skatten avser i stort sett — förutom skatt
som påföres på grund av eftertaxering--sådan skatt, som på grund av be slut

i taxerings- eller debiteringsmål eller efter av lokal skattemyndighet
vidtagen rättelse av verkställd debitering ytterligare skall erläggas, sedan
debetsedel utfärdats å slutlig skatt eller å fastighetsskatt in. in.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som
gäller för debitering av motsvarande slutliga skatt. Skatten skall förfalla
till betalning under en eller flera, högst sex på varandra följande uppbördsterminer.
Lokal skattemyndighet bestämmer, under vilka uppbördsterminer
skatten sålunda skall förfalla till betalning. Därvid bör tillämpas enahanda
grunder, som gäller för debiterad preliminär skatt.

Tidigare förslag m. m. För att underlätta förskottsinbetalning av skatt
samt möjliggöra för den skattskyldige att inbetala debiterad preliminär
skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin
föreslog de sakkunniga i sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 86 o. f.) att inbetalning
av skatt skulle få verkställas medelst företeende av debetsedel och
skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande uppbördstermin
ävensom att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på
den skattskyldige att själv å skatteanvisning angiva det belopp som skulle
inbetalas. Å debetsedlarna skulle dock lokal skattemyndighet ha angivit
påtört skattebelopp och de delbelopp, som förfölle till betalning under de
olika uppbördsterminerna. För att möjliggöra de nyss antydda anordningarna
föreslog de sakkunniga att den debiterade preliminära skatten skulle
förfalla till betalning med lika stora belopp under de uppbördsterminer, varunder
sådan skatt skulle gäldas. Antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar
skulle ökas från 6 till 8. Terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna
skulle borttagas.

I flertalet yttranden över betänkandet har de sakkunnigas förenämnda
förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I fråga om förslaget, att skattskyldig vid inbetalning av debiterad preliminär
skatt själv skulle ange skattebeloppet å skatteanvisningen, har dock
några myndigheter uttalat betänkligheter. Sålunda har riksräkenskapsverket
yttrat att det berörda tillvägagångssättet medförde en viss risk för misstag,
när de skattskyldiga skulle fylla i beloppen på anvisningarna. Med hänsyn
härtill sattes i fråga, huruvida icke syftet med förslaget skulle tillräckligt
tillgodoses genom att de två skatteanvisningar, som föreslagits skola
tillkomma, bleve disponibla för fyllnadsinbetalningar, under det att förfallande
belopp liksom nu skulle av lokal skattemyndighet angivas på de övriga
sex skatteanvisningarna.

I sitt förra betänkande föreslog de sakkunniga vidare (s. 90), att till debetsedeln
å preliminär skatt skulle fogas ett särskilt skattekort med uppgift
om namn m. m. samt debetsedelsnummer och uppbördsår, vilket kort —
beträffande preliminär A-skatt — arbetstagaren skulle frånskilja, innan
debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. En sådan anordning skulle underlätta
preliminärskatteuppbörden bl. a. vid korttidsanställning.

Detta törslag har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de
över betänkandet avgivna yttrandena.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att det förhållandet att begreppet
slutlig skatt utgjorde en gemensam beteckning å två olika huvudgrupper
av skatt, för vilka debitering och uppbörd skedde efter olika linjer,
medförde att författningstexter och framställningar hleve tyngande och i
viss mån också svåröverskådliga. Det vore därför önskvärt att i detta avseende
söka åstadkomma ändrad terminologi. Slutlig skatt borde omfatta
allenast sådana skatter och avgifter, varifrån den preliminära skatten skulle
avräknas, d. v. s. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och kommunal
inkomstskatt samt pensionsavgifter, ävensom andra skatter och avgifter,
som debiterades samtidigt med de nu nämnda, d. v. s. för närvarande
utskiftningsskatt och ersättningsskatt samt olycksfallsförsäkringsavgifter.
Detta syntes även befogat rent språkligt sett. För fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och ovannämnda annuiteter borde i stället skapas en annan, för
dessa tre slag av skatter in. in. gemensam beteckning. Därvidlag vore beteckningen
»fastighetsskatt» tänkbar. Denna beteckning återfunnes emellertid
redan i kommunalskattelagen och avsåge där den del av den allmänna
kommunalskatten, som uttoges efter fastigheternas taxeringsvärden. Invändningar
kunde icke utan fog riktas emot att i uppbördsförordningen använda
samma beteckning som i kommunalskattelagen, men där låta beteckningen
få ett vidare innehåll. Beteckningen »skatt å fastighet» företedde
sådan likhet med begreppet fastighetsskatt att liknande invändning kunde
riktas mot densamma. Icke heller syntes ett uttryck som t. ex. fastighetsutskylder
böra komma i fråga. Annan möjlighet syntes icke stå till buds än
att, såvitt gällde fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och ovannämnda annuiteter,
även i fortsättningen begagna samma skrivsätt som hittills. I sammanhang
där tvekan icke kunde råda om innebörden, dock icke i författ -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningstext, borde emellertid — i stället för den fullständiga uppräkningen
av utskyldernas namn — uttrycket »fastighetsskatt m. m.» kunna användas,
t. ex. debitering av fastighetsskatt in. in. eller utfärdande av debetsedel
a fastighetsskatt in. in.

Definitionen i uppbördsförordningen å slutlig skatt och å fastighetsskatt
in. in. syntes vidare böra i viss mån ändras för att klarlägga förhållandet
till begreppet tillkommande skatt.

De sakkunniga påpekar, att skillnaden mellan slutlig och kvarstående
skatt samt fastighetsskatt in. in., å ena sidan, och tillkommande skatt, å
den andra, huvudsakligen vore av teknisk art. Om efter det debetsedlarna
å slutlig och kvarstående skatt, resp. å fastighetsskatt in. in. utsänts till de
skattskyldiga, skattskyldig på grund av beslut i taxerings- eller debiteringsrnål
befunnits skola erlägga ytterligare skatt, hade det ansetts lämpligt att
uppbära denna tilläggsskatt i särskild ordning och giva den särskild beteckning.
Huruvida skatten skulle uppbäras i den ena eller andra formen hade i
uppbördsförordningen gjorts beroende av när det beslut meddelats, som
skulle ligga till grund för debiteringen.

Beträffande den slutliga och kvarstående skatten vore i detta avseende den
10 oktober under taxeringsåret den avgörande tidpunkten. Debitering avytterligare
skatt på grund av senare meddelade beslut skulle ske i form av
tillkommande skatt. Emellertid meddelades åtskilliga av dessa senare beslut
i så god tid före den första uppbördsterminen för kvarstående skatt, att den
redan verkställda debiteringen mycket väl skulle kunna rättas och ny debetsedel
å slutlig och kvarstående skatt kunna utfärdas, innan skatten förfölle
till betalning. I och för sig vore det därför tänkbart att begränsa den
tillkommande skatten till sådan ytterligare skatt, varå debetsedel icke hunne
utfärdas före första uppbördsterminen för kvarstående skatt. Utfärdande
av ny debetsedel å högre belopp syntes dock — för undvikande av felaktiga
skatteinbetalningar — förutsätta, att den tidigare utfärdade debetsedeln
återlämnades till den lokala skattemyndigheten. Någon säkerhet för att så
skedde förelåge emellertid ej. Därest omdebiteringen avsåge en arbetstagare,
vilken hade att vidkännas avdrag å lönen för skatten, och innebure en förhöjd
skatt, skulle svårigheter uppkomma att genom skatteavdrag under återstående
avlöningstillfällen före uppbördsterminen få kvarskatten täckt. Med hänsyn
härtill syntes det vara att föredraga att vid höjning av skatten sedan debetsedel
utfärdats låta tilläggsskatten uttagas i form av tillkommande skatt.
Däremot borde hinder icke möta att utsträcka tiden för beaktande av beslut i
taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Dylika beslut borde
om möjligt beaktas intill den tidpunkt då debetsedlarna å slutlig skatt och
kvarstående skatt skulle sändas ut till de skattskyldiga.

Med slutlig skatt borde enligt de sakkunnigas mening således förstås
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt
och kommunal inkomstskatt ävensom folkpensionsavgifter och
olycksfallsförsäkringsavgifter, som debiterats inom sådan tid, att debiteringen
kunde beaktas vid utfärdandet av den debetsedel å skatten, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

143

nuvarande bestämmelser skulle utsändas till den skattskyldige senast den
10 december under taxeringsåret. 1 sistnämnda hänseende syntes lämpligt
föreskriva att hänsyn skulle tagas till beslut, som beskattningsnämnd fattat
så tidigt under taxeringsåret att meddelande om beslutet kommit den lokala
skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november samma år.

Med kvarstående skatt borde förstås skatt, som återstode att erlägga sedan
i förekommande fall preliminär skatt avräknats från slutlig skatt.

Något behov syntes icke föreligga att särskilt angiva vad som menades
med fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och förut omnämnda annuiteter. Å
debetsedel å fastighetsskatt in. in. skulle upptagas fastighetsskatt samt
nämnda avgifter och annuiteter, vilka debiterats inom sådan tid att debiteringen
kunde beaktas vid utfärdandet av debetsedel å skatten. För närvarande
gällde — och härutinnan föresloge de sakkunniga icke någon ändring — att
debetsedlarna skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25 augusti. Den
å dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften måste
vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut. Vid allmän fastighetstaxering
kunde även fastighetsprövningsnämndernas beslut beaktas.
Beslut av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, innebärande
höjd taxering, måste medföra debitering av tillkommande skatt.

Med tillkommande skatt slutligen borde förstås dels fastighetsskatt och
skogsvårdsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande taxering
av fastighet, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller av Kungl. Maj :t, dels ock statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt ävensom
pensionsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande
taxering, vartill hänsyn icke tagits vid tidigare debitering av slutlig skatt.

De sakkunniga framhåller vidare, att med tillkommande skatt borde förslås
även sådan skatt, som utöver tidigare påförd skatt skulle erläggas på
grund av beslut rörande ändrad debitering. Sådant beslut kunde fattas av
lokal skattemyndighet, länsstyrelse, riksräkenskapsverket, kammarrätten
eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olyeksfallsförsäkringsavgifter, av riksförsäkringsanstalten.

Efter utfärdandet av debetsedlarna å slutlig skatt kunde uppkomma fall,
där omdebitering måste ske och ytterligare skatt uttagas på grund av att fel
ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga. Även i
dessa fall av ändrad debitering borde den ytterligare skatten såsom för närvarande
uttagas i form av tillkommande skatt. Detsamma gällde skatt som
debiterades efter s. k. reservationskrav.

Såsom tillkommande skatt borde slutligen, likaledes i enlighet med vad
som nu gällde, betecknas skatt, som påfördes på grund av eftertaxering.

Beträffande omdebitering i vissa fall, då utfärdad debetsedel upptager för
högt skattebelopp, anföres följande.

Innebär beslut i debiterings- eller taxeringsmål, att skatten skall utgå
med lägre belopp än som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, kan i
vissa fall enligt ett av Kungl. Maj :t den 30 januari 1948 meddelat be -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slut omdebitering ske. Kungl. Maj:ts beslut innebär, att om på grund avbeslut
av länsstyrelse, prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t
sådan fastighetsskatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt, som helt
eller delvis ännu icke förfallit till betalning, skall utgå med lägre belopp än
som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, den lokala skattemyndighet
som utfärdat debetsedeln har att efter framställning av skattskyldig
eller efter anmodan av länsstyrelsen verkställa av beslutet föranledd ändring
i debiteringen samt utfärda ny debetsedel upptagande det lägre skattebeloppet.
Sådan skyldighet föreligger även efter framställning från riksförsäkringsanstalten,
då anstalten nedsatt eller undanröjt i kvarstående skatt
ingående olycksfallsförsäkringsavgift. Framställning eller anmodan om utfärdande
av ny debetsedel bör ha inkommit till den lokala skattemyndigheten
senast tre veckor före ingången av den uppbördstermin, under vilken
det lägre skattebeloppet skall gäldas.

I dessa fall bör omdebitering ske även i fortsättningen. Formellt är här
fråga allenast om en på grund av avkortning sänkt debitering. Som slutlig
och kvarstående skatt, fastighetsskatt in. m. och tillkommande skatt kan
därför även betecknas skatt, som efter det debetsedel å skatt av angivna
slag utfärdats men innan skatten, helt eller delvis, förfallit till betalning,
på grund av beslut av lokal skattemyndighet, länsstyrelse, prövningsnämnd,
kammarrätten eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter,
riksförsäkringsanstalten debiteras med lägre belopp än den redan
utfärdade debetsedeln utvisar.

Omdebitering kan även ske, därest det i anledning av besvär eller eljest
framkommer att för lågt preliminärt skattebelopp avräknats från den slutliga
skatten. I sådana fall bör dock i första hand rättelse kunna ske genom
att det ytterligare preliminära skattebeloppet räknas den skattskyldige tillgodo
såsom avbetalning på den kvarstående skatten eller i förekommande
fall återbetalas till den skattskyldige, detta i överensstämmelse med av
finansdepartementet meddelade anvisningar i en den 21 december 1948
utfärdad »P.M. angående rättelse av fel, som uppkommit vid avräkning avpreliminär
skatt mot slutlig skatt, m. m.». Särskilda bestämmelser härom
i uppbördsförordningen torde dock icke vara erforderliga.

Omdebitering med nedsättning av skatten bör verkställas ex officio, när
beslutet i taxerings- eller debiteringsmålet kommer den lokala skattemyndigheten
tillhanda. Särskild ansökan om omdebitering synes icke erforderlig.

I fråga om tiderna för debetsedlarnas översändande
till de skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att vissa länsstyrelser
uttalat önskemål, att avsändandet av debetsedlar å preliminär skatt
med skatteavdrag skulle få uppskjutas till utgången av januari månad under
inkomståret. I ett yttrande hade föreslagits, att bestämmelsen om utsändande
i vissa fall av debetsedlar senast den 18 december året dessförinnan skulle
utgå. Bestämmelsen om att debetsedlar för sjömän skulle utsändas senast
den 15 november året före inkomståret, vilken bestämmelse visat sig vara
svår att tillämpa, hade likaså föreslagits skola utgå. Vidare hade en länsstyrelse
ifrågasatt, att debetsedlarna å slutlig skatt (dock ej fastighetsskatt)
skulle utsändas senare än den 10 december under taxeringsåret.

Å andra sidan hade från arbetsgivarhåll till de sakkunniga framförts
önskemål om att sådana debetsedlar, enligt vilka skatteavdrag skulle verk -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställas, skulle utsändas tidigare än nu. Debetsedlar å preliminär A-skatt
borde sålunda sändas ut redan i december månad före inkomståret och
debetsedlarna å kvarstående skatt tidigare än den 10 december. Om preliminärskattedebetsedlarna
utsändes före inkomståret, skulle rätta skatteavdrag
kunna verkställas redan fr. o. m. inkomstårets ingång, varigenom
den mängd ändringar kunde undvikas, som nu måste vidtagas, då de nya
debetsedlarna komine in till arbetsgivarna i slutet av januari. Beträffande
debetsedlarna å kvarstående skatt hade framhållits, att arbetsgivarna hade
svårt att få in dessa debetsedlar i tid för skatteavdragen i januari.

I två likalydande motioner, I: 58 och II: 79, till 1951 års riksdag hade slutligen
föreslagits utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium än
för närvarande tillhandahålla de skattskyldiga debetsedeln å slutlig skatt.
I motionerna hade ifrågasatts, om icke skattens uträknande borde ske redan
på taxeringsstadiet och verkställas av taxeringsnämndernas ordförande.
Ändringen syntes dock icke kunna genomföras utan att densamma under
viss tid blivit prövad. Motionärerna hade därför förordat, att en försöksverksamhet
skulle igångsättas i Stockholm och eventuellt också i några
andra större städer. Under åberopande att frågan om den tid, inom vilken
ifrågavarande debetsedlar skulle utfärdas, torde komma att beröras av
uppbördssakkunniga, hade riksdagen lämnat motionerna utan åtgärd.

Med hänsyn till angelägenheten av att de anställdas debetsedlar å preliminär
skatt fortast möjligt komme arbetsgivarna till handa anser sig de sakkunniga
icke kunna annat än beträffande sjömännen biträda de önskemål,
som uttalats om senare utsändande av debetsedlarna. För sjömännen föreslår
de sakkunniga, att samma bestämmelser skall fastställas att gälla som
för övriga arbetstagare. I stället borde rederierna äga rätt att verkställa
källskatteavdrag enligt föregående års skattetabell under längre tid under
inkomståret än vad nu vore medgivet.

De sakkunniga föreslår vidare upphävande av bestämmelsen, att debetsedel
skall utsändas senast den 18 december året näst före inkomståret, om
skattskyldig, som icke tidigare haft att utgöra preliminär skatt, kunde antagas
komma att under inkomståret utgöra sådan skatt. Gällande bestämmelser
om rekvisition och utsändande av debetsedel till skattskyldig som
först under inkomståret började uppbära inkomst, för vilken preliminär
A-skatt skulle utgöras, borde utsträckas att gälla jämväl skattskyldig, som
beräknades börja i förvärvsarbete redan vid inkomstårets början.

För arbetsgivarna hade det uppenbart varit till fördel, fortsätter de sakkunniga,
om debetsedlarna å preliminär A-skatt kunnat utsändas redan
före inkomståret. Den tidpunkt, som nu funnes fastställd, eller den 18 januari
under inkomståret, sammanhängde med tiderna för mantalsskrivningen.
Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att utsända debetsedlarna
tidigare utan att samtidigt tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna
i motsvarande mån ändrades. Någon ändring i sistnämnda
avseende ifrågasattes ej. De sakkunniga hade därför icke funnit sig kunna
förorda ändrad tid för utsändande av debetsedlarna å preliminär A-skatt.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Fastslås borde emellertid, att den 18 januari skulle utgöra den tidpunkt, då
debetsedlarna senast skulle vara utsända, och att utsändandet borde ske
tidigare i den mån detta vore möjligt.

De sakkunniga anför vidare, att arbetstagarnas debetsedlar å slutlig skatt
torde komma att mer regelmässigt överlämnas i tid till arbetsgivarna, sedan
numera bestämmelse införts om skatteavdrag med 25 procent, därest debetsedeln
icke företeddes. I och för sig skulle det eljest ur olika synpunkter
vara önskvärt, om debetsedlarna å slutlig skatt kunde utsändas tidigare än
nu skedde. Emellertid vore det angeläget, att de beslut, som prövningsnämnderna
meddelade om ändring av taxeringarna, kunde beaktas i så stor
utsträckning som möjligt, innan debetsedlarna sändes ut. Om så ej skedde,
bleve följden att främst de skattskyldiga men även myndigheterna åsamkades
besvär och arbete. Det i motionerna I: 58 och II: 79 till 1951 års riksdag
väckta förslaget, att — för att möjliggöra ett tidigare utsändande av
debetsedlarna å slutlig skatt — debiteringsarbetet till en del skulle utföras
av taxeringsnämndsordförandena kunde de sakkunniga icke förorda. Ett
dylikt tillvägagångssätt skulle på intet vis påskynda debiteringsarbetet och
skulle därjämte icke kunna förenas med de allmänt omfattade och i hög
grad berättigade önskemålen om att taxeringsnämnderna genom att befrias
från rutinmässiga kontorsgöromål skulle få mera tid att ägna åt den egentliga
deldarationskontrollen. I uppbördsförordningen angiven tidpunkt, då
debetsedlarna å slutlig skatt senast skulle vara utsända, torde i stället böra
förläggas något senare än för närvarande. De sakkunniga föresloge nämligen
i annat sammanhang, att debetsedlarna för skattskyldiga med rätt till
överskjutande preliminär skatt skulle genom postverkets försorg förses
med särskilda återbetalningskort. För detta arbete måste postverket få någon
tid till förfogande. De sakkunniga förordade därför att debetsedlarna å
slutlig skatt skulle utsändas senast den 18 december under taxeringsåret.
Härvid förutsattes emellertid att debetsedlarna avseende skattskyldiga med
kvarstående skatt skulle utsändas tidigare och senast såsom för närvarande
den 10 december ävensom att övriga debetsedlar skulle utsändas successivt
så snart som möjligt. Erforderliga föreskrifter härom torde kunna utfärdas
i administrativ ordning.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att gällande bestämmelser om utsändande
av debetsedlar å fastighetsskatt in. m. och å tillkommande skatt icke
syntes behöva ändras.

Såvitt gäller debitering m. m. av preliminär skatt framhåller
de sakkunniga bl. a. följande.

Beträffande preliminär A-skatt skall för närvarande endast angivas, vilken
skattetabell och vilken kolumn i tabellen som skall tillämpas. Inom
kommittén hade ifrågasatts, att stadgandet borde kompletteras med föreskrift
om att å debetsedeln i förekommande fall, i stället för skattetabell
och kolumn däri, skulle angivas det procenttal eller eljest de andra grunder,
efter vilket skatteavdrag skulle beräknas. 1944 års uppbördsberedning hade

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

framhållit att något procenttal icke kunde angivas, enär lokal skattemyndighet
i regel icke vid utsändandet av debetsedeln kunde veta, om inkomsten
skulle komma att uppbäras vid oregelbundet återkommande utbetalningstillfällen.
Utom då inkomst inflyter oregelbundet skulle vidare enligt de
sakkunnigas förslag skatteavdraget beräknas procentuellt i flera andra fall.
Angivande å debetsedeln av särskild procentsats eller annan grund för skatteberäkningen
innefattade, uttalar de sakkunniga som sin mening, emellertid
ett jämkningsbeslut. Bestämmelser om jämkningsbeslutens avfattning
och innehåll vore avsedda att såsom för närvarande återgivas i särskild avdelning
av uppbördsförordningen. Förevarande stadgande syntes därför icke
böra ändras på denna punkt.

I överensstämmelse med de sakkunnigas i annat sammanhang framförda
förslag borde beträffande debitering av preliminär B-skatt gälla att sådan
skatt skulle debiteras

antingen med ett belopp, motsvarande vad den skattskyldige året näst
före inkomståret blivit påförd såsom slutlig skatt,

eller efter preliminär taxering eller jämkning med ett i särskild ordning
uträknat belopp.

Beträffande preliminär C-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle debiteras
med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den skatt, som den
skattskyldige skulle ha påförts om han haft att utgöra preliminär B-skatt,
och det belopp som den skattskyldige kunde antagas komma att erlägga i
form av preliminär A-skatt. Verkställdes debiteringen utan tillgång till preliminär
deklaration eller närmare uppgifter om den skattskyldiges inkomst
av tjänst, finge antagandet i sistnämnda avseende även anses omfatta, att
preliminär A-skatt komme att erläggas för hela det belopp, som i inkomstlängden
funnes upptaget som inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B- eller C-skatt, som icke
uPP§år till 20 kr., icke påföras. Med hänsyn till penningvärdets fall ansåge
de sakkunniga en höjning till 30 kr. vara motiverad.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit redan i sitt förra betänkande
(s. 86) borde B- och C-skatten förfalla till betalning med lika belopp under
envar av de uppbördsterminer, varunder skatten enligt den lokala skattemyndighetens
beslut skulle erläggas. Fördenskull måste skatten därjämte
debiteras med belopp (angivet i närmast lägre hela krontal) vilket — utan
att öretal uppkomme — vore jämnt delbart med det antal uppbördsterminer,
varunder skatten sålunda skulle förfalla till betalning.

För närvarande skall B- och C-skatt debiteras så, att skatten icke under
någon uppbördstermin understiger 20 kr. Bestämmelsen föresloges upphävd.

Enligt de sakkunnigas mening borde den preliminära skatten såsom för
närvarande förfalla till betalning under normalt sex uppbördsterminer. Det
skulle visserligen såväl för arbetsgivare och skattskyldiga som för uppbördsmyndigheterna
medföra viss arbetslättnad med minskat antal uppbördsterminer.
Denna fördel torde dock icke uppvägas av risken att om tiden

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mellan uppbördsterminerna bleve längre än för närvarande vissa ekonomiskt
svaga arbetsgivare skulle i än större utsträckning än vad nu vore
fallet använda genom skatteavdrag innehållna medel för annat ändamål än
gäldande av arbetstagarnas skatt och sedan sakna möjlighet att fullgöra sin
betalningsskyldighet gentemot det allmänna.

De sakkunniga anför vidare, att de icke funnit anledning att frångå sitt
förslag i det första betänkandet, att skattskyldig med debiterad skatt själv
skulle å skatteanvisning angiva det belopp, som skulle inbetalas, samt att
terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skulle tagas bort. Härigenom
underlättades skatteinbetalningen i olika avseenden. Måhända kunde man
befara — såsom också framhållits i ett par yttranden — att möjligheterna
till underbetalning i början komme att utnyttjas i viss utsträckning. Emellertid
torde detta sakna större betydelse, eftersom skatten i så fall ganska
snabbt bleve föremål för restindrivning. De erinringar, som i några yttranden
framkommit emot dessa förslag, syntes därför icke böra hindra
förslagens genomförande. Riksräkenskapsverkets förslag, att den debiterade
skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvisningarna
medan övriga slcatteanvisningar skulle utnyttjas för fyllnadsinbetalningar,
vore svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion.

Skattskyldig borde vid behov kunna rekvirera duplettdebetsedel hos den
lokala skattemyndigheten, t. ex. om den tidigare utfärdade debetsedeln förkommit,
om de vid debetsedeln fogade skatteanvisningarna tagit slut eller
om skattskyldig med preliminär A-skatt hade inkomst av bisyssla och önskade
att skatten därå skulle beräknas med ledning av och redovisas medelst
debetsedel och skatteanvisning.

De sakkunniga förutsätter, att debetsedeln å preliminär skatt skulle i
stort sett få samma utseende som för närvarande, dock borde i överensstämmelse
med förslaget i uppbördssakkunnigas tidigare betänkande preliminär
skatt, vilken debiterades med samma belopp som senaste slutliga
skatt, icke närmare specificeras å debetsedeln varjämte till debetsedeln
borde fogas åtta skatteanvisningar i stället för som nu sex ävensom ett frånskilj
bart skattekort.

De sakkunniga har övervägt olika möjligheter att underlätta inbetalning
av skatt genom att förse debetsedlarna å preliminär skatt med än flera skatteanvisningar
än de föreslagna åtta men funnit detta svårt att genomföra
i praktiken. Redogörelse härför lämnas senare.

Slutligen framhåller de sakkunniga att från arbetsgivarhåll önskemål uttalats
om att samma debetsedelsnummer skulle gälla ar från år för de
skattskyldiga. För företag med adressmaskinanläggning skulle härigenom
inbesparas kostnader och mycket arbete. Detta önskemål hade de sakkunniga
icke funnit möjligt att tillmötesgå. Den utväg, som därvid skulle stå till
buds, om man över huvud taget skulle kunna utnyttjade moderna system, som
nu tillämpades för tilltryck genom de tryckande registren hos länsstyrelserna
av namn m. in. å debetsedelsblanketterna och för postverkets kreditering

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

149

av influten skatt å uppbördskorten med hjälp av hålkortsmaskiner, skulle
vara att använda sig av de födelsenummer, som numera tilldelades varje
fysisk person. Eu dylik metod vore emellertid behäftad med så stora olägenheter
att de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda densamma.

Vid debitering av slutlig skatt skall den skattskyldige för
närvarande tillgodoräknas erlagd preliminär A-skatt, uppdebiterad sådan
skatt samt debiterad preliminär B- och C-skatt ävensom senast den 30 april
året näst eller inkomståret ytterligare inbetald preliminär skatt.

I flera yttranden till de sakkunniga har föreslagits, att endast erlagd preliminär
skatt skulle avräknas från den slutliga skatten. Ett sådant förfarande
skulle emellertid kräva, säger de sakkunniga, att indrivningen av restförd
preliminär skatt måste avbrytas vid viss tidpunkt och samtliga indrivna belopp
redovisas för anteckning i debiteringslängd. Det uppskov med skatteuttagandet,
som ett avbrytande av indrivningen måste medföra, läte sig ej
förena med strävandena att åstadkomma en snabb och effektiv skatteuppbörd.
Tvärtom måste ett dylikt tillvägagångssätt anses stå i direkt strid med
dessa strävanden. Härtill komme att allmänna redovisningssvårigheter med
olägenheter främst för de skattskyldiga, men även för myndigheterna måste
befaras inträda. Ett dylikt system kunde därför icke förordas. Såvitt, anginge
preliminär B-skatt borde i stället från den slutliga skatten såsom
för närvarande avräknas debiterat belopp, oavsett om skatten restförts eller
erlagts i behörig tid. Hade skattskyldig med preliminär B-skatt inbetalt mer
preliminär skatt än vad som påförts enligt utfärdad debetsedel, skulle det
överskjutande beloppet därjämte tillgodoräknas den skattskyldige. Belopp
som ytterligare inbetalades, efter det på tidigare uppbördsterminer belöpande
skatt restförts, skulle icke avräknas å den restförda skatten utan likaledes
tillgodoräknas utöver det debiterade beloppet. Det sagda innebure med
andra ord att skattskyldig med preliminär B-skatt skulle tillgodoräknas dels
utan samband med restindrivning erlagd skatt, dels ock restförd skatt.

Beträffande uppdebiterad preliminär A-skatt borde — uttalar de sakkunniga
vidare •— skillnad råda mellan det fall, där arbetsgivaren underlåtit att
verkställa skatteavdrag, och den situation, som uppkomme när arbetsgivaren
verkställt skatteavdrag men underlåtit att inbetala det innehållna beloppet.
I det förra fallet vore det uppdebiterade beloppet att likställa med för arbetstagaren
restförd preliminär skatt. I det senare fallet däremot borde skattebeloppet
räknas arbetstagaren till godo som erlagd skatt och samtidigt
uppdebiteras för restindrivning hos arbetsgivaren såsom en dennes skuld till
staten. Sistnämnda uppdebitering, som avsåge arbetsgivaren, finge ingen inverkan
på avräkningen mellan preliminär och slutlig skatt.

Hade — bortsett från restförd skatt som erlades efter indrivning — preliminär
skatt inbetalts efter den 30 april året efter inkomståret, borde sådan
skatt icke införas i debiteringslängden. Beloppet borde balanseras i länsstyrelsens
(kronokamrerarens) räkenskaper, intill dess debitering av slutlig
skatt slutförts. Om det då visade sig, att den skattskyldige hade att erlägga

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kvarstående skatt, borde beloppet överföras till postverket som avbetalning
å nämnda skatt och underrättelse härom lämnas den skattskyldige. I annat
fall borde beloppet återbetalas till denne.

I fråga om äkta makar påpekar de sakkunniga, att det icke sällan förekomme
att ena maken påfördes kvarstående skatt, under det att andra maken
erhölle återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Det skulle i
sådana fall vara förmånligt för såväl de skattskyldiga som det allmänna,
om det överskjutande beloppet icke behövde återbetalas utan kunde tillgodoföras
den andre maken för att minska dennes kvarstående skatt. Det hade
ifrågasatts huruvida icke bestämmelser om sådan avräkning, som sannolikt
redan nu torde förekomma i viss utsträckning, borde införas i uppbördsförordningen.

De sakkunniga ville till en början fastslå, att avräkning på angivet sätt
icke kunde ifrågakomma utan båda makarnas medgivande. Vidare syntes
följande vara att iakttaga.

Häftade den som vore berättigad återbekomma erlagd skatt för restförd
skatt, ägde han utfå allenast vad som överstege det oguldna beloppet. Innan
avräkning kunde ske måste därför fastställas, att den av makarna, till vilken
eljest återbetalning skulle ske av för mycket erlagd preliminär skatt,
icke häftade för restförd skatt. Vore så icke fallet, syntes avräkning kunna
ske, under förutsättning att den av makarna, som eljest skulle erhålla skatterestitution,
gjorde framställning härom eller i varje fall lämnade sitt medgivande
därtill, innan debetsedlarna å slutlig skatt sändes ut. Om makarna
begärde dylik avräkning och det blivit utrett, att den av makarna, som erlagt
för mycket preliminär skatt, icke häftade för restförd skatt, kunde sådant
önskemål beaktas av den lokala skattemyndigheten. Härför tarvades
ingen annan åtgärd än en anteckning om saken i debiteringslängden med åtföljande
sänkning och höjning av den preliminära skatt, som skulle tillgodoräknas
en var av makarna. Efter det debetsedlarna å slutlig skatt utfärdats,
kunde avräkning icke ske. Utbetalningskort å den överskjutande preliminära
skatten skulle nämligen enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föresloge
utfärdas samtidigt med debetsedeln å slutlig skatt.

Avräkning mellan andra skattskyldiga än äkta makar syntes icke böra
medgivas.

Föreskrifter om möjlighet till sådan avräkning mellan makar, som nyss
nämnts, torde icke behöva intagas i uppbördsförordningen.

Vidare anföres att i vissa yttranden till de sakkunniga framhållits, att om
gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. återbetalning
av för mycket inbetald preliminär skatt avskaffades, en förenkling i
debiteringsarbetet skulle bli möjlig. Å andra sidan hade en länsstyrelse yttrat,
att en höjning av angivna gräns skulle åstadkomma en betydande arbetsbesparing.

Ifrågavarande undantagsbestämmelse, säger de sakunniga, hindrade
utan tvekan den löpande arbetsrutinen genom att man bl. a. vid utskrift av

Kungl. Maij:ts proposition nr 100.

151

debetsedlarna städse måste ha uppmärksamheten riktad på om den kvarstående
skatten, resp. den överskjutande preliminära skatten understege 5 kr.
eller ej. Härigenom ävensom på grund av de särskilda bokföringsåtgärder,
som måste vidtagas, uppkomme visst merarbete. Å andra sidan kunde det
icke vara tillfredsställande att låta hela uppbörds- och indrivningsorganisationen
fungera för de obetydliga belopp varom bär vore fråga. De sakkunniga
kunde därför icke förorda att undantagsbestämmelsen avskaffades. Icke heller
ansåge de sakkunniga det motiverat att höja nu gällande gräns om 5 kr.
För det allmänna skulle måhända en höjning av gränsen till 10 kr. icke innebära
någon större förlust. Sammanlagda beloppet av den av denna anledning
efterskänkta kvarstående skatten torde icke mera avsevärt överstiga den
preliminära skatt, som icke återbetalades. Hos skattskyldiga med låga inkomster
skulle det dock kunna väcka missnöje, om statsverket skulle underlåta
att återbetala överskjutande preliminär skatt om högre belopp.

Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga för att underlätta inbetalningen
av debiterad preliminär skatt föreslagit, att de! skulle ankomma på de skattskyldiga
själva att å skatteanvisningarna angiva det belopp, som skulle inbetalas.
De sakkunniga framhåller, att samma behov av mera fria inbetalningsformer
icke förelåge beträffande den kvarstående skatten för sådana
skattskyldiga, som själva hade att inbetala nämnda skatt. Sålunda kunde
här någon överbetalning icke ifrågakomma. Däremot kunde det vara av visst
värde om något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna för
skattskyldiga arbetstagare. För sådan skattskyldig, som slutade sin anställning
mellan två uppbördsterminer, kunde för närvarande, om den innehållna
skatten icke helt täckte det belopp, vilket skulle inbetalas vid nästa uppbördstermin,
skatteanvisningen för terminen icke utnyttjas utan beloppet
måste i stället inbetalas till centrala skattekontot. Liknande gällde i alla
andra fall, då av arbetsgivaren innehållet belopp icke täckte den till betalning
förfallande kvarstående skatten. Om i sådana fall något skattebelopp
icke funnes angivet å skatteanvisningarna, skulle inbetalning likväl kunna
ske medelst användande av skatteanvisning. En förutsättning härför vore
dock att debetsedeln försåges med flera skatteanvisningar än för närvarande.
Vidare skulle det — för att underlätta för postverket att på ett rationellt sätt
ombesörja krediteringsarbetet beträffande den kvarstående skatten — vara
önskvärt att så avjämna skatten, att densamma förfölle till betalning med
lika belopp på envar av de två uppbördsterminerna, varunder den skulle erläggas.
Anledning funnes emellertid att räkna med att arbetsgivarnas skyldighet
att verkställa avdrag för kvarstående skatt relativt snart skulle omprövas.
Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att föreslå någon ändring av det nuvarande tillvägagångssättet.

I fråga om uppbördsterminerna för kvarstående skatt påpekar de sakkunniga,
att önskemål uttalats om att man — såsom skedde under åren 1949
och 1950 — skulle låta den kvarstående skatten betalas under uppbördster -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

minerna i maj och september i stället för under uppbördsterminerna i mars
och maj. Även andra önskemål hade framkommit om förlängning av inbetalningstiden.

De sakkunniga framhåller, att de till en början diskuterat, om uppbörden
av den kvarstående skatten såsom hitintills borde ske under två uppbördsterminer
eller om antalet uppbördsterminer borde minskas till en eller utökas
till tre eller flera. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det naturligtvis
önskvärt med allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna
motiveras med att den kvarstående skatten framdeles borde nedgå avsevärt.
Emellertid torde det likväl icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten
i enskilda fall kunde bli så stor att betalningssvårigheter kunde uppkomma,
om den skulle erläggas på en gång oberoende av när under året uppbörden
skulle ske. Med hänsyn härtill borde antalet uppbördsterminer icke nedsättas.
Å andra sidan torde några hållbara skäl icke kunna åberopas för en utökning
av uppbördsterminernas antal. De sakkunniga förordar, att den kvarstående
skatten skall såsom för närvarande uppbäras under två uppbördsterminer.

De sakkunniga förordar vidare, att bestämmelserna i uppbördsförordningen
om uppbörd av kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och
maj månader skall bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950
en viss förskjutning av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående
skattens storlek. Under år 1951 hade dock uppbördsterminerna varit förlagda
till mars och maj. De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats
och som de sakkunniga därutöver förordade i förevarande betänkande,
borde därjämte åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna,
att av denna anledning något behov av en sådan förskjutning icke kunde anses
föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa avdrag å
lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade
önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas, bleve så
kort som möjligt.

De sakkunniga framhåller vidare, att som skäl för en framflyttning av
uppbördsterminerna till senare än i mars även anförts, att man därigenom
skulle kunna medhinna att i större utsträckning än eljest ändra verkställda
debiteringar på grund av meddelade beslut i debiterings- och taxeringsmål.
Detta skäl hade visst fog för sig, särskilt som det torde vara ofrånkomligt, att
även i fortsättningen liksom hitintills ett stort antal debiterings- och taxeringsbesvär
komme att ingivas först efter det debetsedlarna å slutlig skatt
kommit de skattskyldiga tillhanda i början av december månad. Det kunde
vara förenat med svårigheter att meddela beslut i dessa mål så snabbt, att
nya debetsedlar kunde utfärdas före uppbördsterminen i mars. En framflyttning
av första uppbördsterminen till maj skulle emellertid medföra att
den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden juli eller
i september månad. Intetdera av dessa alternativ kunde förordas.

Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning på de olika
uppbördsterminerna syntes böra bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

153

Såvitt gäller fastighetsskatt m. m. erinrar de sakkunniga om att
i propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning,
m. m. förordades, att antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt
m. m. skulle vara två. Bevillningsutskottet föreslog, att antalet skulle utökas
till tre. Detta blev riksdagens beslut.

Med ledning av en stickprovsundersökning, som de sakkunniga låtit verkställa
rörande debitering av fastighetsskatt m. in. enligt 1950 års taxering
och som omfattade 30 fögderier och 10 städer med egen uppbördsförvaltning,
kunde den nuvarande fördelningen av fastighetsskatten i olika grupper efter
skattens storlek approximativt angivas sålunda:

			Antal	debetsedlar
Summa fastighetsskatt m. m. (Debetsedelns slutsumma)	Fögderier	Städer utom Stockholm	Stockholm	Hela riket
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1	2	3	4	5	6	7	8	3
Andra skattskyldiga än svenska aktiebolag: 1— 99 kr.....................	836 000	76	59 500	48	17 600	47	913100	72
100—199 » ....................	176 000	16	31000	25	7 800	21	214 800	17
200-499 » ....................	66 000	6	19 900	16	3 300	9	89 200	7
500-999 » ....................	11000	1	6 200	5	2 700	7	19 900	2
1 000 kr. och därutöver............	11000	1	7 400	6	6100	16	24 500	2
Summa	l 100 000	100	124 000	100	37 500	100	1 261 600	100
Svenska aktiebolag:
1— 99 kr.......................	9 700	42	1400	24	500	20	11600	37
100—199 >......................	3 000	13	700	11	200	8	3 900	12
200—499 »......................	3 700	16	1 100	18	200	8	5 000	16
500—999 » .....................	2 300	10	800	13	200	8	3 300	11
1000 kr. och därutöver............	4 300	19	2 000	34	1400	56	7 700	24
Summa	28 000	100	6 000	100	2 500	100	31 600	100
Sammanlagt	1123 000	—	130 000	--	40 000	—	1293 000	—

De sakkunniga anför, att underhandsförfrågningar hos representanter
för organisationer, som företrädde fastighetsägarnas intressen, givit vid handen
att ett allmänt intresse förelåge att få behålla nuvarande ordning med
uppbörd under tre terminer. Skulle antalet uppbördsterminer nedbringas
till två förutsattes för jordbrukarnas del, att uppbörden skedde under november
och januari. Likviderna för jordbrukets produkter uppbures i stor
utsträckning först i slutet av året.

En minskning av antalet uppbördsterminer till två skulle medföra att
kostnaderna för debitering och uppbörd skulle nedgå med c:a 200 000 kr.

Visserligen vore såsom framginge av den intagna tablån fastighetsskatten
för det stora flertalet fastighetsägare för närvarande relativt låg. Förhållandet
bleve emellertid ett annat, om taxeringsvärdena höjdes avsevärt vid 1952
års allmänna fastighetstaxering och den kommunala utdebiteringen ökade.

154

Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Fastighetsskatten bleve då avsevärt större och ett färre antal uppbördsterminer
kunde beräknas medföra besvärligheter för de skattskyldiga. Nämnvärd
lättnad härutinnan torde sannolikt icke uppkomma, om uppbördsterminerna
förlädes till november och januari.

De sakkunniga funne övervägande skäl tala för att antalet uppbördsterminer
för fastighetsskatten bibehölles vid tre, såsom för närvarande förlagda
till månaderna september, november och januari. Skatten borde fördelas
på de olika uppbördsterminerna efter samma grunder som nu gällde.

De sakkunniga framhåller vidare, att stadgandet i uppbördsförordningen
att uppbördskort och debetsedel skulle utfärdas för envar skattskyldig, som
hade att utgöra skatt, medfört svårigheter i tillämpningen, då samma fastighet
(taxeringsenhet) ägdes av flera personer. Rörande detta spörsmål anföres
följande.

Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger fastighetens ägare eller i
vissa fall dess innehavare eller brukare. Skattskyldigheten skall framgå av
fastighetslängden, som såvitt gäller särskild fastighetstaxering1 upprättas av
taxeringsnämnden. Detta tillgår så att i mantalslängdens fastighetsliggare
fastigheternas av nämnden åsatta taxeringsvärden införas, sedan nämnden
dessförinnan genomgått i liggaren förekommande anteckningar om ägare av
fastigheterna samt verkställt de ändringar, som av förhållandena påkallats.

Fastighetsliggaren framställes med hjälp av det tryckande register över
fastigheter, som föres vid länsstyrelserna (länsbyråerna för folkbokföringen).
Det tryckande registret över fastigheter innehåller en tryckplåt för varje
redovisningsenhet. Registerfastighet utgör i regel redovisningsenhet. Utgör
del av fastighet taxeringsenhet, utgör dock sådan del alltid tillika redovisningsenhet
i det tryckande registret. Plåten innehåller uppgift om, bl. a.,
redovisningsenhetens beteckning samt namn och adress å dess ägare. Äges
redovisningsenhet till ideella andelar av flera personer, som icke tillsammans
utgöra särskilt rättssubjekt, upptages å fastighetsplåten allenast en av
ägarna med tillägg av »flä» (flera ägare).

Till mantalsskrivningsförrättningen tillhandahåller länsbyrån en tryckt
stomme till fastighetsliggaren. Denna stomme i rättat skick insändes efter
förrättningen till länsbyrån, som med ledning av den rättade stommen inför
erforderliga ändringar i det tryckande registret. Länsbyrån trycker så den
färdiga fastighetsliggaren i ett huvudexemplar och två avskrifter, vilka
handlingar därefter översändas till den lokala skattemyndigheten eller, om
särskild mantalsskrivningsförrättare förordnats, till denne. Myndigheten
(mantalsskrivningsförrättaren) har att med sin underskrift svara för att
fastigheterna blivit fullständigt och i riktig ordning redovisade i liggaren.

För vissa områden av riket finnas fastighetsplåtar ännu icke upprättade.
För dessa områden upprättas fastighetsliggarna manuellt av den lokala
skattemyndigheten.

Med ledning av uppgifterna i fastighetslängden har den lokala skattemyndigheten
att i egenskap av debiteringsförrättare debitera fastighetsskatten
och utfärda debetsedlar. Myndigheten är därvid bunden av de i längden införda
uppgifterna angående fastigheternas ägare. Om beträffande samägd
fastighet endast en av ägarna finnes angiven i längden, torde den lokala
skattemyndigheten icke äga befogenhet såsom debiteringsförrättare att fördela

1 Vad här anföres angående särskild fastighetstaxering äger i sina huvuddrag tillämpning
även å den allmänna fastighetstaxeringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

155

och debitera den skatt, som avser fastigheten, på olika delägare efter deras
andelar i fastigheten. Den i längden upptagne delägaren måste i sådant fall
påföras skatten för hela fastigheten. Därest alla delägarna finnas angivna
men någon uppgift icke lämnats angående vars och ens andel av fastigheten,
torde motsvarande situation uppkomma. Debiteringsförrättaren kan icke
anses äga befogenhet att efter utredning, huru stor envar delägares andel
är, utfärda skilda debetsedlar för envar av delägarna på dennes andel av
skatten.

Det torde emellertid vara obestridligt, att envar skattskyldig endast ansvarar
för den skatt som belöper på honom. Något solidariskt ansvar för hela
den fastighetsskatt, som avser en av flera personer gemensamt ägd fastighet,
åvilar icke de olika delägarna och torde ej heller kunna genomföras. Envar
delägare har allenast att gälda den del av fastighetsskatten, som motsvarar
hans andel av fastigheten. I princip borde därför för envar skattskyldig
utfärdas särskild debetsedel å den skatt han har att utgöra.

I överensstämmelse med det anförda torde kunna hävdas, att fastighetslängden
bör vara så fullständig, att i sådana fall, där flera ägare finnas till
en och samma fastighet (taxeringsenhet), längden innehåller uppgift om
samtliga ägares namn och adress ävensom envars andel av fastigheten.
Det torde kunna ifrågasättas om det icke redan enligt nu gällande bestämmelser
åligger taxeringsnämnd att tillse, att fastighetslängden innehåller
fullständiga uppgifter i förevarande avseende. Enligt 10 § taxeringskungörelsen
skall vid taxeringen uppmärksammas, att såsom skattskyldig
för fastighet uppföres den som vederbör. Det åligger därför enligt samma
författningsrum taxeringsnämnden att genomgå i längden förekommande
anteckningar om ägare av fastighet och verkställa de ändringar, som av
förhållandena påkallas.

Med hänsyn till sambandet mellan fastighetsliggaren och fastighetslängden
ävensom med beaktande av att mantalsskrivningsförfarandet syftar till
en fullständig registrering av bl. a. fastigheterna i riket och dessas ägare
synas vidare starka skäl tala för att denna fullständiga redovisning av samtliga
ägare av samägd fastighet ävensom av de olika delägarnas andelar i fastigheten
bör lämnas redan i fastighetsliggaren genom försorg av den lokala
skattemyndigheten i egenskap av mantalsskrivningsförrättare. Visserligen
finnes icke föreskrift meddelad om att den lokala skattemyndigheten beträffande
samägd fastighet (med beteckningen »flä» i fastighetsplåten) i
fastighetsliggaren skall anmärka angivna förhållanden. En följd av det ovan
förda resonemanget skulle emellertid bli, att sådan skyldighet borde åvila
nämnda myndighet.

En konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av angivna princip
skulle emellertid ofta ge i praktiken otillfredsställande resultat. Särskilt
må uppmärksammas de fall, där makar ha gemensam lagfart på en fastighet.
Makarna önska säkerligen endast i undantagsfall skilda debetsedlar.
Vidare torde det ofta i de fall, där en fastighet förvaltas gemensamt för delägarnas
räkning och där fastighetsskatten ingår i förvaltningskostnaderna
på samma sätt som vattenavgifter och inteckningsräntor in. m., stå i överensstämmelse
med de skattskyldigas egna önskemål, att fastighetsskatten
upptages å gemensam debetsedel.

Jämväl ur annan synpunkt kan en långt gående splittring av fastighetsskatten
på mindre lotter medföra olägenhet. I de fall, där skattebeloppen på
grund av en dylik uppdelning bli mycket små, kunna taxering och debitering
samt uppbörd av skatten bli förenad med kostnader, som icke stå i rimlig
proportion till skattens storlek. Uppdelning av skatten på flera delägare
överensstämmer därvidlag icke med de aktuella rationaliseringssträvandena,
vilka gå ut på att minska antalet småposter vid debiteringen.

156

Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Med beaktande sålunda av att något praktiskt behov i många fall icke förelåge
av att den fastighetsskatt, som belöpte å samägd fastighet, fördelades
på de olika delägarna, utan tvärtom att vissa olägenheter skulle med en sådan
anordning kunna uppkomma, syntes det enligt de sakkunnigas mening —
även med godtagande i princip att för envar skattskyldig endast borde
utfärdas debetsedel å den skatt, som han hade att gälda — kunna ifrågasättas
om en allmän översyn av ägareförhållandena på förevarande område
vore omedelbart påkallad. Det syntes tillräckligt, att rättelse härvidlag skedde
successivt och givetvis alltid i fall då de skattskyldiga påyrkade att så
skulle ske.

Att märka vore också, fortsätter de sakkunniga, att även om föreskrift
skulle meddelas, att fastighetslängden skulle innehålla uppgift om varje
delägare av samägd fastighet och andelarnas storlek, likväl i praktiken fall
måste uppkomma, där svårigheter kunde uppstå att beträffande samägd
fastighet ange de olika ägarnas namn och adress eller där någon möjlighet
icke funnes att fastställa storleken av de olika ägarnas andelar av fastigheten.
Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt med föreskrifter, hur
debitering av fastighetsskatt, avseende samägd fastighet, under olika förutsättningar
skulle ske. Därvidlag syntes följande böra gälla.

Framgår av fastighetslängden, vilka de olika ägarna äro och hur stor del
av fastigheten var och en av dem äger, bör den lokala skattemyndigheten
självfallet utfärda debetsedel för var och en av delägarna.

Framgår icke av fastighetslängden, huru stora de olika ägarnas andelar
av samägd fastighet äro, torde annan utväg icke föreligga än att utfärda en
gemensam debetsedel. Denna debetsedel synes böra tillställas en av delägarna.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall å debetsedeln
— eller där så erfordras å särskild vid debetsedeln fäst bilaga — samtliga
delägares namn borde angivas, varjämte underrättelse om att debetsedel
utfärdats borde tillställas övriga delägare. Behov av ett sådant förfarande
torde emellertid endast undantagsvis föreligga, varför skyldighet att meddela
dylik underrättelse, något som skulle bli ganska tidskrävande, icke
torde böra föreskrivas.

Slutligen föreligga de fall där av fastighetslängden för viss fastighet allenast
framgår en ägares namn med tillägg av beteckning, utvisande att fastigheten
äges av ytterligare en eller flera personer men utan angivande av
vilka dessa äro eller hur stor varje delägares andel av fastigheten är. I dylika
fall har den lokala skattemyndigheten ingen annan möjlighet än att
utfärda debetsedel allenast å den av delägarna som angivits i fastighetslängden.

De sakkunniga uttalar därefter det önskemålet, att där fullständig redovisning
på nyss angivet sätt skulle ske i fastighetslängden av de olika delägarna
och deras andelar, särskilda fastighetsplåtar borde präglas för varje
delägare. Härigenom komme det efterföljande debiteringsarbetet, inklusive
utfärdandet av debetsedlar, att underlättas avsevärt.

Påkallades ändring i fastighetsredovisningen, borde detta i första hand
ske i samband med mantalsskrivningen. Den lokala skattemyndigheten kunde
då rätta fastighetsliggaren i berörda avseende. Därest emellertid frågan icke
bleve aktuell förrän senare — som regel först efter det debetsedel å fastig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

157

hetsskatten utfärdats — måste rättelse ske genom besvär till prövningsnämnden.
Den åtgärd, varigenom en persons skattskyldighet för en fastighet
eller del av fastighet fastställdes, innefattades i ett beslut av beskattningsmyndighet
om taxering, som kunde ändras allenast med iakttagande
av den i taxeringsförordningen stadgade ordningen. Efter det prövningsnämnden
meddelat beslut i ärendet, finge avkortning eller restitution ske
för den av delägarna, som fått hela skatten sig påförd, av så stor del av den
debiterade fastighetsskatten, som belöpte på de övriga delägarna, vilka i
stället var för sig påfördes sin andel av skatten i form av tillkommande
skatt. I dylikt fall borde självfallet till ett kommande år fastighetsliggaren
fullständigt ange de olika delägarna och storleken av deras andelar samt
skilda debetsedlar utfärdas.

I förekommande fall borde rättelse av fastighetslängden ske även på yrkande
av taxeringsintendenten, t. ex. om restförd fastighetsskatt hänförde
sig till samägd fastighet och det innan utmätning av fastigheten skedde för
skatten befunnes lämpligt att skatten uppdelades på de olika delägarna.

Utan att saken behövde föranleda taxeringsbesvär borde rättelse mången
gång kunna ske genom att den lokala skattemyndigheten på begäran av de
olika delägarna lämnade uppgift å vars och ens andel av skatten, sedan utredning
lämnats av delägarna angående deras olika andelar i fastigheten. I
sådant fall borde den lokala skattemyndigheten tillse, att fastighetsredovisningen
nästkommande år bleve fullständig.

Vidare framhåller de sakkunniga, att ett särskilt problem förelåge beträffande
avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt för fastighetsskatten,
när gemensam debetsedel utfärdats för flera delägare. Sammanlagt kunde
för alla delägarna större avdrag icke medgivas än hela det debiterade skattebeloppet.
Inom denna ram borde det ankomma på de skattskyldiga att själva
fördela avdraget. Uppkomme fråga om avdragets storlek, torde taxeringsmyndigheterna
därvid ha att följa den överenskommelse de olika delägarna
sinsemellan kunde ha träffat i saken. Ändring av lagtexten torde icke vara
erforderlig.

Slutligen kunde svårigheter uppkomma även vid tillämpning av 45 § kommunalskattelagen,
d. v. s. beträffande procentavdraget vid den kommunala
taxeringen. Emellertid torde som regel i förevarande fall upprättas en för
alla delägarna gemensam fastighetsbilaga till deklarationen, varigenom avdraget
komme alla delägarna till godo. Denna fråga torde därför enligt de
sakkunnigas mening vara av mindre betydelse.

Beträffande tillkommande skatt skulle, erinrar de sakkunniga,
debiteringen av skatten ske efter samma grunder, som gällt för debitering
av motsvarande slutliga skatt. Denna bestämmelse hade föranlett tvekan
rörande förfaringssättet vid debitering av tillkommande skatt på grund av
eftertaxering. Vid debitering av slutlig skatt skulle den kommunala inkomstskatten
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skulle avräknas
mot ifrågavarande slutliga skatt. Om debitering av tillkommande

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt föranleddes av beslut om höjd taxering, skulle uppenbarligen den i
nämnda skatt ingående kommunala inkomstskatten uträknas med ledning
av samma utdebitering, som gällt vid uträknandet av det tidigare skattebeloppet,
d. v. s. utdebiteringen för det år, som taxeringen avsåge. Vid eftertaxering
skulle däremot jämlikt 63 § kommunalskattelagen den kommunala
inkomstskatten uträknas efter samma utdebitering som gällde för debitering
av slutlig skatt det år då eftertaxeringen verkställts.

De sakkunniga framhåller, att det vore uppenbart att genom avfattningen
av ifrågavarande stadgande i uppbördsförordningen någon ändring
icke avsetts eller kunnat ske i kommunalskattelagens föreskrifter på denna
punkt. För att undanröja varje tvekan hade det dock synts de sakkunniga
lämpligt att förtydliga stadgandet.

Det hade vidare ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna angående
efterskänkande av kvarstående skatt under 5 kronor borde äga tillämpning
beträffande tillkommande skatt. Angivna bestämmelser gällde icke fastighetsskatt
m. m. och tillkommande skatt. Någon ändring härutinnan borde
enligt de sakkunnigas mening ej ske.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndigheten visserligen
ägde bestämma under vilka uppbördsterminer tillkommande skatt
skulle förfalla till betalning. Emellertid förutsattes, att om skattebeloppet
uppginge till 120 kronor, uppbörd skulle äga rum under sex uppbördsterminer.
En minskning av antalet uppbördsterminer torde dock som regel
vara påkallad. De sakkunniga föresloge, att antalet uppbördsterminer för
uppbörd av tillkommande skatt vanligen skulle vara detsamma som för uppbörd
av motsvarande slutliga skatt, resp. fastighetsskatt m. in., d. v. s. två
eller tre. Beträffande tillkommande skatt på grund av eftertaxering ävensom
i fall, där skattebeloppet vore mycket högt, borde dock uppbörd kunna
ske under flera uppbördsterminer. Å andra sidan kunde det i vissa fall vara
lämpligt med allenast en uppbördstermin, t. ex. om skattebeloppet vore
mycket lågt. Bestämmelsen att enahanda grunder, som gällde för debiterad
preliminär skatt, borde tillämpas beträffande förfallotiden för tillkommande
skatt, föresloges därför skola utgå.

En av de sakkunnigas experter, skatteuppbördsmannen C. Bäcklund, uttalar
att den kvarstående skatten enligt hans mening borde förfalla till betalning
vid endast en uppbördstermin förlagd till maj månad, och att den
skattskyldige borde vid inbetalningen av skatten själv få å skatteanvisningen
angiva det belopp som skulle inbetalas. Inbetalningen kunde då med
lätthet verkställas, helt eller delvis, när som helst under tiden från debetsedlarnas
utsändande till utgången av uppbördsterminen. Beträffande anställda
skulle avdrag och redovisning ske enligt gällande bestämmelser. Genom
denna inbetalningsform borde en betydande smidighet och lättnad åstadkommas
såväl för de skattskyldiga som för arbetsgivarna. Sålunda funnes
många skattskyldiga, som hade ringa eller ingen inkomst i början på året,
men som säkert kunde betala hela skatten i maj; vidare skulle arbetsgivarna
endast behöva göra en redovisning. De största besparingarna, såväl ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

159

miskt som ur arbetssynpunkt, torde dock gälla själva uppbörds- och indrivningsförfarandet.
Även om det kunde förutses att en del inbetalningar
koinme att göras vid marsuppbörden, komme dessa dock att utgöra endast
en bråkdel av det totala antalet inbetalningar. Vidare kunde behovet av
att erhålla anstånd beräknas minska, vilket skulle medföra mindre besvär
för såväl de lokala skattemyndigheterna som de skattskyldiga. I fråga om
restföring och indrivning skulle betydande arbetsbesparing åstadkommas
och indrivningsmyndigheten skulle samtidigt få en helt annan överblick
och möjlighet att bedöma sådana frågor, som stode i samband med indrivning
och undersökning.

Bibehölles nuvarande två uppbördsterminer för skatten, förordade Bäcklund
alternativt att restföring borde ske först efter maj uppbörden. Med
tanke på dels denna restlängds större omfattning och dels vad tidigare anförts
talade dock övervägande skäl för endast en uppbörd. Genomfördes
vad sålunda föreslagits, borde inbetalning av kvarstående skatt även mellan
uppbördsterminerna ske medelst anvisning och icke till centrala skattekontot.
Härigenom skulle inbetalningen av skatten ytterligare underlättas
och risken för sådana fel minska, som lätt kunde uppkomma vid utskrivandet
av särskilt inbetalningskort. Vidare borde övervägas, om debetsedlarna
skulle förses med ytterligare två anvisningar eller om duplettsedel
skulle anskaffas i förekommande fall.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas

Beträffande definitionen av slutlig skatt uttalar länsstyrelsen
i Kopparbergs län, att önskvärdheten av att prövningsnänmdsbesluten
i så stor utsträckning som möjligt iakttoges vid debiteringen av slutlig skatt,
i och för sig utgjorde skäl för den föreslagna förskjutningen av tidpunkten
för denna debitering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den i annat
sammanhang föreslagna gemensamma inkomst- och debiteringslängden
omöjliggjorde att i samma utsträckning som för närvarande lämna taxeringsnämnderna
tillgång till uppgifter om erlagd preliminär skatt. Det kunde
därför antagas, att åtskilliga av de undersökningar angående skattskyldigas
inkomst, som föranleddes av dessa uppgifter och som nu gjordes av
taxeringsnämnderna, komme att uppskjutas till prövningsnämndsstadiet.
Tänkbart vore att antalet ändringar i prövningsnämnden härigenom komme
att öka. Visade sig detta antagande riktigt, vore det än angelägnare att utsträcka
tiden för debitering av slutlig skatt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att betänkligheter mot de sakkunnigas
förslag framförts från vissa häradsskrivare med hänsyn till den
anhopning av arbetsgöromål under tiden den 20 november—den 10 december,
som föranleddes av det föreslagna restitutionsförfarandet, enligt vilket
kreditkorten för dem som ägde återfå överskjutande preliminär skatt skulle
översändas till utmätningsmännen för eventuell kvittning mot restförd

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt, in. in. I anledning därav framhåller länsstyrelsen, att lokal skattemyndighet
icke behövde avvakta prövningsnämndens ändringsbeslut utan
kunde skicka ifrågavarande kreditkort till utmätningsmannen, så snart debetsedlarna
å slutlig skatt vore utskrivna; även i övrigt kunde lokal skattemyndighet
så färdigställa materialet, att förslagets genomförande icke borde
innebära några större olägenheter.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna definitionen
av slutlig skatt. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter sålunda, om icke
hänsyn borde tagas till alla beslut, som komme den lokala skattemyndigheten
tillhanda, innan debetsedlarna utsändes. En gräns måste givetvis av
praktiska skäl dragas någonstans, men det borde uttalas, att den lokala
skattemyndigheten skulle taga hänsyn till beslut, som komme myndigheten
tillhanda även efter den fixerade dagen, därest möjlighet därtill funnes.
Då tidpunkten för utsändande av debetsedlar å slutlig skatt förordades utsträckt
till den 18 december, skulle ytterligare möjligheter till dylikt hänsynstagande
finnas. Vidare anför statens organisationsnämnd, att det — såvitt
de av nämnden vid häradsskrivarkontor verkställda organisationsundersökningarna
utvisade — på grund av arbetstekniska omständigheter föreiåge
en allmän strävan att före utsändande av debetsedlar på slutlig skatt
taga hänsyn till ändringsbesluten så långt fram i tiden som möjligt. Omständigheter
kunde emellertid inträffa, som gjorde det svårt att taga sådan
hänsyn ända fram till den 20 november. Med hänsyn härtill syntes böra föreskrivas,
att vid utfärdande av debetsedel på slutlig skatt hänsyn skulle
tagas till prövningsnämndsbeslut så långt fram i tiden som möjligt, dock
alltid till sådana beslut varom meddelande erhållits senast den 10 oktober.

Enligt öv&rståthållarämbetets mening vore det tveksamt om de sakkunnigas
förslag kunde genomföras utan att den tid, som stode till buds för avstämning,
utredning angående kvittning m. in. skulle bli otillräcklig. Enligt
vad i betänkandet i annat sammanhang framhållits, torde förutsättning för
postverkets medverkan vid återbetalning av överskjutande skatt i enlighet
med ett av de sakkunniga förordat system vara att de debetsedlar, enligt
vilka överskjutande preliminär skatt skulle återbetalas, överlämnades till
postens skatteavdelningar fortlöpande och senast den 1 december. Härigenom
komme den tid, som kunde disponeras för det betydande aTbetet med
avstämning in. in., att inskränkas även från motsatt håll. Efter övervägande
av möjligheterna att tillgodose önskemålet om en utsträckning av tiden för
beaktande av ifrågavarande beslut och likväl bereda erforderlig tid för nyssberörda
arbetsuppgifter, hade ämbetet för sin del stannat för att förorda,
att den tidpunkt, varom nu vore fråga, icke sattes senare än den 10 november.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten av att
låta tidpunkten för mottagandet av beskattningsnämndens beslut vara avgörande
för om slutlig eller tillkommande skatt skulle utfärdas. Förfores så,
kunde vissa svårigheter uppstå att i efterhand bedöma, om slutlig eller tillkommande
skatt påförts. Det ville därför synas, som om i stället besluts -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

dagen alltjämt borde vara avgörande, i så fall förslagsvis den 31 oktober
i stället för den 10 oktober. Emellertid vore det tveksamt, om någon förskjutning
av tidpunkten borde komma i fråga. Genom de föreslagna nya
reglerna för restitution av överskjutande preliminär skatt, bleve tiden även
med gällande definition av slutlig skatt mycket knapp för undersökning av
om restitutionsberättigad häftade för oguldna utskylder och för den s. k.
stoppgranskningen. En ytterligare förkortning skulle under sådana förhållanden
vara mindre välkommen. Möjligen kunde dock problemet lösas, om
restitution i fall där tiden icke medgåve annat överlätes till länsstyrelsen.
Av liknande skäl är även länsstyrelsen i Örebro län synnerligen tveksam, om
den nuvarande tidpunkten för iakttagande av prövningsnämndens beslut
borde ändras. Slutligen uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att det givetvis
vore önskvärt att utsträcka tiden för beaktande av beslut i taxerings- och
debiteringsmål till efter den 10 oktober. Att taga hänsyn till beslut, som beskattningsnämnd
fattat så tidigt under taxeringsåret, att meddelande om beslutet
kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november
samma år, torde dock knappast vara möjligt. Denna utsträckning av
liden medförde nämligen, att förberedelserna för utbetalningen av den överskjutande
preliminära skatten icke kunde genomföras inom tid, som de sakkunniga
tänkt sig. Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalning
syntes i varje fall icke kunna kombineras med eu sådan åtgärd.

Enligt de sakkunnigas förslag borde den ytterligare skatt, som skulle erläggas
på grund av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten
mot den slutliga, liksom för närvarande uttagas i form av tillkommande
skatt. I anslutning härtill framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare,
att om skattskyldig gjorde invändning mot påföring av sådan skatt, skulle
rättelse enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 6/1950 ske i den
form, som vore föreskriven för anmärkningsförfarande. Ifrågavarande förfaringssätt
förefölle onödigt omständligt för sådan rättelse varom här vore
fråga. Rättelse borde kunna sökas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beteckningen »debetsedel» anses av Föreningen Sveriges kronokamrerare
böra ersättas med »skattsedel», som bättre förstodes av de skattskyldiga och
som dessutom användes av de flesta.

I fråga om utsändandet av sjömännens debetsedlar å preliminär
skatt erinrar Svenska sjöfolksförbundet om att sjöfolket endast
undantagsvis vistades på sina hemorter, varför debetsedlarna
som regel måste vidarebefordras. På grund av olika förhållanden kunde
det taga mycket lång tid, innan vederbörande finge sin debetsedel.
Även om sjöfolket t. o. m. mars månad finge erlägga preliminär skatt enligt
samma kolumn och tabell som året före inkomståret, vore det dock tvivelsutan
av behovet påkallat, att sådana instruktioner utfärdades för lokal
skattemyndighet, att debetsedlarna för preliminärskatt till de vid sjömanshus
inskrivna sjömännen komme att utsändas tidigare än till övriga skattskyldiga.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag att upphäva den särskilda
tidsbestämmelsen för utsändande av sjömännens debetsedlar tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

I en del yttranden understrykes angelägenheten av att debetsedlarna
å preliminär A-skatt utsändes tidigare än nu. Sålunda anför
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala
restaurangaktiebolag att dessa debetsedlar borde utsändas senast före
december månads utgång; rätta skatteavdrag skulle i så fall kunna verkställas
redan fr. o. m. inkomstårets början. Föreningen Skogsarbeten finner olägenheten
med det sena utsändandet av debetsedlarna så betydande, att en
närmare granskning av möjligheterna att flytta tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna
framstode som motiverad. Länsstyrelsen i Jönköpings
län framhåller, att det varit önskvärt, att frågan om mantalsskrivningen
kunnat behandlas i detta sammanhang. Skulle mantalsskrivningen
bibehållas, torde det icke vara omöjligt få den förlagd något tidigare än
för närvarande. Förlädes mantalsskrivningen en halv månad tidigare skulle
debetsedlarna å preliminär A-skatt kunna utfärdas till årsskiftet. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det borde övervägas att ändra tiden
för mantalsskrivningen så, att denna kunde avslutas tidigare än nu. En rationell
lösning syntes vara att flytta den för mantalsskrivningen avgörande
tidpunkten från den 1 november till den 1 oktober, varigenom mantalsskrivningsarbetet
kunde avslutas en månad tidigare. I så fall skulle samtliga debetsedlar
å preliminär skatt kunna utsändas senast i början av januari. Vidare
syntes det vara av värde att jämväl debetsedlarna å preliminär B-skatt
utsändes samtidigt med debetsedlarna å preliminär A-skatt, enär härigenom
möjligheter funnes att efter framställningar av de skattskyldiga i god tid
före första uppbördsterminen vidtaga sådana ändringar, som kunde vara
erforderliga.

Beträffande utsändandet av debetsedlarna ä slutlig skatt
framhåller generalpoststyrelsen, att det vore angeläget att de debetsedlar,
som upptoge kvarstående skatt, utsändes senast den 10 december. Beträffande
debetsedlar, som skulle åtföljas av återbetalningskort å överskjutande
preliminär skatt, vore det synnerligen angeläget att utsändandet skedde i
så god tid, att återbetalningarna icke komme att belasta kassaarbetet vid
postanstalterna under jultrafiken. Med hänsyn härtill ansåge sig styrelsen
böra yrka, att tidpunkten för utsändandet av dessa sedlar icke sattes senare
än den 15 december. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida
det kunde anses psykologiskt lämpligt att översända debetsedlarna så nära
inpå julhelgen som den 18 december. Hittills gällande bestämmelser syntes
böra bestå; återbetalningen av den överskjutande skatten torde ej utgöra
hinder härför, därest denna återbetalning skedde på av länsstyrelsen föreslaget
sätt. Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens
folk anser den föreslagna tidsförskjutningen olämplig. Förslaget medförde,
att personer och företag, som biträdde de skattskyldiga vid deklarationsarbetet,
troligen icke komme att erhålla de skattskyldigas debetsedlar

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förrän efter julhelgen. På grund härav konime t. ex. lantbruksförbundets
driftsbyrå, som ombesörjde upprättandet av ett stort antal självdeklarationer,
att få en än större arbetsanhopning under i huvudsakligen januari månad
än tidigare. Erhölles debetsedlarna däremot i början av december, hunne
de deklarationer färdigställas, för vilka endast erfordrades komplettering
med sluldebetsedelns siffror. Olägenheten av att debetsedlarna utsändes senare
skulle kunna undgås, om jordbrukarna i större utsträckning än för
närvarande kunde beredas tillfälle till uppskov med avgivandet av deklarationen.
Taxeringsmyndigheternas praxis i denna fråga ginge emellertid allt
mer i skärpande riktning. Vidare anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att
ifrågavarande debetsedlar skulle kunna utfärdas tidigare än som nu skedde,
därest vid debetsedlarnas utfärdande hänsyn icke behövde tagas till prövningsnämndens
beslut efter den 10 oktober. Önskemålet att iakttaga även
senare beslut vid debetsedlarnas utfärdande hade sin naturliga förklaring .

... o o

i en strävan att vinna arbetslättnad genom att nedbringa antalet ändringar
av den debiterade slutliga skatten. Emellertid infordrade riksräkenskapsverket
varje år uppgift om den debiterade slutliga skatten till den 15 november.
Med hänsyn till budgetarbetet torde någon ändring härutinnan icke
kunna påräknas. Debiteringslängderna måste därför föreligga klara omkring
den 10 november. Med den arbetsgång, som tillämpades vid debiteringsarbetet,
förutsatte detta att jämväl debetsedlarna vore slagna vid denna
tidpunkt. Den besparing i arbetet, som kunde göras genom att prövningsnämnds
beslut efter den 10 oktober iakttoges vid debiteringen, bleve därför
icke så stor, som man kunde ha anledning antaga. Därest alla enkla och
klara besvär behandlades av prövningsnämnden senast den 10 oktober, torde
antalet besvär, som enligt de sakkunnigas förslag ytterligare skulle kunna
iakttagas vid debetsedlarnas utsändande, icke bli så många. Under angivna
förutsättningar torde hinder icke möta att utsända debetsedlarna å
slutlig skatt den 1 i stället för den 10 december.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att debetsedlarna å fastighetsskatt
in. m. skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25
augusti. Den på dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften
måste vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut.
För att debiteringsarbetet beträffande fastighetsskattesedlarna skulle
kunna påbörjas i sådan tid, att det hunne avslutas före den 25 augusti, ålåge
det ordföranden i lokal taxeringsnämnd att till den lokala skattemyndigheten
senast den 30 april överlämna fastighetslängderna. Från häradsskrivarhåll
hade påtalats olägenheten av att definitivt hesked om de grunder,
efter vilka skogsvårdsavgiften skulle utgå, plägade erhållas först i mitten
av juni månad, då beslut härom kungjordes i Svensk författningssamling.
Beslutet angående skogsvårdsavgiftens storlek fattades av riksdagen
och detta skedde i samma ordning och samtidigt med fastställande av procenttalet
för den statliga inkomstskatten. Det syntes böra undersökas, om
icke till undanröjande av sagda olägenhet möjlighet funnes att avgöra frå -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gan om skogsvårdsavgiftens promilletal tidigare än som nu skedde, förslagsvis
av den riksdag som sammanträdde året innan utdebiteringen skulle ske.

Beträffande debitering m. m. av preliminär skatt beklagar
statistiska centralbyrån att de sakkunniga icke funnit det möjligt att ersätta
debetkorten med debiteringslängd. Centralbyrån hyste stark oro förde
oförmånliga konsekvenser, som en ökning av preliminärdebetsedelns
redan vidlyftiga format och av antalet tryck å densamma kunde få för bl. a.
länsbyråernas tryckningsarbete. Med hänsyn till blankettens ohanterlighet
och ökningen av antalet tryck hade man att räkna med möjligheten, att
den tidpunkt, då länsbyråerna kunde överlämna de tilltryckta blanketterna
till de lokala skattemyndigheterna, komme att förskjutas till nackdel för
debiteringsarbetet. För att förhindra en sådan förskjutning vore det av betydelse,
att de tryckande registren tidigare än nu kunde beredas till tryckning
av debetsedlarna, så att tryckningen kunde påbörjas tidigare. Möjligheten
därtill vore till stor del beroende på hur allmänheten fullgjorde sin
anmälningsplikt beträffande flyttningar m. in. och hur snabbt pastorsämbetena
aviserade länsbyråerna om inträffade ändringar. Förbättringar i
dessa hänseenden syntes böra övervägas vid den pågående översynen av
lolkbokföringsväsendet men kunde även i viss mån vinnas genom medverkan
av de lokala skattemyndigheterna själva.

Förslaget att höja den gräns, under vilken debiterad preliminär skatt
icke påföres, från 20 till 30 kr. avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län.
Länsstyrelsen anför såsom skäl, att en vändning av konjunkturläget kunde
— om gränsen höjdes — snart nog föranleda en återgång till den gamla
gränsen. Ett visst lågt minimibelopp borde fixeras, som ur skälighetssynpunkt
kunde godtagas under längre tid trots växlande konjunkturer. Å andra
sidan finner Sveriges köpmannaförbund för sin del, att penningvärdets
fall motiverade en höjning av ifrågavarande gräns till 50 kr. Någon risk för
skatteförluster torde en iså liten höjning näppeligen medföra; ur debiterings-,
uppbörds- och redovisningssynpunkt skulle förbundets förslag medföra
en icke obetydlig lättnad. Vidare yttrar överståthållarämbetet, att eftersom
källskattesystemet huvudsakligen infördes för att underlätta skattebetalningen
för de skattskyldiga, det ur denna synpunkt knappast kunde
vara motiverat att för ett relativt obetydligt skattebelopp — som, utan att
svårigheten att komma ut med beloppet ökade, lika väl kunde direkt inbetalas
vid uppbördsterminerna för kvarstående skatt året efter taxeringsåret
—■ tillgripa den omständliga proceduren med debiterad preliminär
skatt, vilken mera sällan torde överensstämma med den slutliga skatten
och därför som regel medförde antingen överskjutande preliminär skatt eller
kvarstående skatt. Den gräns, under vilken preliminär B- eller C-skatt icke
skulle påföras, borde därför höjas avsevärt, förslagsvis till 100 kronor. Genom
en sådan höjning skulle man även i viss mån tillgodose önskemålet
om en begränsning av lokal skattemyndighets skyldighet att debitera preliminär
Beskatt beträffande skattskyldig, som hade att utgöra kommunal
inkomstskatt i annan kommun än den, där han vore mantalsskriven.

165

Kungl. Mctj:ts proposition nr 100.

I anledning av förslaget att B- och C-skatt skall debiteras med belopp,
vilket är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer varunder skatten
skall förfalla till betalning, framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att de
sakkunniga icke nämnt något om huru man i dylikt fall borde förfara vid
jämkning. Vid jämkning skulle en verklig debitering verkställas, men hinder
borde icke möta att även vid jämkning debitera en klumpsumma så
beskaffad, att den kunde jämnt delas med antalet återstående uppbördsterminer.
Även om så skedde kunde givetvis de genom jämkningen uppkommande
taxerade och beskattningsbara beloppen utsättas.

Beträffande förslaget att skattskyldig med debiterad preliminär skatt
själv skall å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas, och att
terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skola borttagas, uttalar länsstyrelsen
i Värmlands län, att skatteinbetalningen möjligen komme att underlättas
härigenom. Å andra sidan torde emellertid förslaget medföra ett
betydande merarbete för posten och uppbördsmyndigheterna. Därefter anföres.

Länsstyrelsen får särskilt framhålla de svårigheter, som komma att uppstå
vid införingen av den debiterade B-skatten i debiteringslängden. För
närvarande är detta ganska enkelt, enär hänsyn behöver tagas till allenast
uppdebiteringar och fyllnadsinbetalningar. Därest förslaget genomföres,
kan kreditering hos posten under löpande uppbördsår komma att ske av
högst varierande belopp å de olika uppbördsterminerna. Före varje införing
i längden skulle alltså tarvas en ingående granskning av sålunda verkställda
krediteringar för utrönande, huruvida faktisk överbetalning föreligger
eller icke. Ett sådant förfarande ställer stora krav å härför anlitad personal
och giver anledning till felaktigheter, som kunna bliva nog så svåra
att uppdaga. Detta avsevärda arbete skulle kunna undvikas, om länsstyrelsen
vid uppbördsårets utgång från posten erhölle en saldolista, som för
varje uppbördskort redovisade summan av icke ianspråktagna överbetalningar
under året. Införingen i längden skulle då kunna ske med dels det
å kreditkortets debiteringssida upptagna totalbeloppet och dels överbetalningsbeloppet
enligt saldolistan. Därest så kan ske, får länsstyrelsen tillstyrka
förslagets genomförande.

Vidare erinrar riksräkenskapsverket om sitt tidigare framförda förslag,
att den debiterade skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst
sex av skatteanvisningarna, medan övriga skatteanvisningar skulle utnyttjas
för fyllnadsinbetalningar. Detta förslag hade av de sakkunniga ansetts
svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion. Enligt
riksräkenskapsverkets mening torde emellertid de blankettekniska synpunkterna
ej vara av så dominerande art. Ämbetsverket ville därför ånyo
framhålla denna lösning, som skulle göra det möjligt för en B-skattebetalare
att utan jämkning höja sin skatteinbetalning.

Även länsstyrelserna i Kalmar, Västerbottens och Norrbottens län anser
sig icke kunna förorda de sakkunnigas ifrågavarande förslag med hänsyn
till risken för felkrediteringar och underbetalningar samt därmed följande
arbetsökning för uppbörds- och indrivningsmyndigheter. För att möjlig -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

göra inbetalning av preliminär skatt utöver den debiterade föreslår den
förstnämnda länsstyrelsen, att debetsedeln förses med två extra anvisningar,
som antingen borde tillfogas efter de ordinarie sex anvisningarna för
att av den skattskyldige frånskiljas och vid behov användas eller också
borde insättas mellan varannan eller var tredje ordinarie talong. Den sistnämnda
länsstyrelsen anför, att de två extra skatteanvisningarna borde —
även om debetsedeln utökades med det föreslagna skattekortet — kunna
tillfogas å debetsedelns övre kant.

Såvitt gäller debitering m. m. av slutlig skatt kan länsstyrelsen
i Malmöhus län icke ansluta sig till förslaget att preliminär skatt, som inbetalats
efter den 30 april året efter inkomståret, icke skall gottskrivas den
skattskyldige vid debiteringen. Länsstyrelsen framhåller, att det måste bli
synnerligen besvärligt att balansera dessa belopp. Då de sakkunniga i annat
sammanhang förordade, att debiteringslängden borde kunna avlämnas senare
till lokal skattemyndighet än vad nu vore fallet, syntes den ifrågasatta
balanseringen även av denna anledning opåkallad. Vidare yttrar länsstyrelsen
i Kalmar län, att det för debiteringsarbetets del och för att icke göra uppbördssystemet
alltför osmidigt och opraktiskt för de skattskyldiga vore önskvärt
att så länge som möjligt under debiteringsåret kunna gottskriva den
skattskyldige preliminär skatt och därigenom erhålla minsta möjliga kvarstående
skatt. För att förebygga fel vid tillämpningen av bestämmelserna
om ränta å kvarstående skatt i sådana fall, då den tillgodoräknade preliminära
skatten helt eller delvis erlagts efter den 30 april, kunde storleken av
den efter nämnda dag inbetalade skatten anmärkas i debiteringslängdens anteckningskolumn.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen
Sveriges kronokamrerare förordar, att preliminär skatt liksom för
närvarande gottskrives skattskyldig, oberoende av om skatten erlagts före
eller efter den 30 april.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar starka betänkligheter mot att inbetalningarna
efter den 30 april skulle balanseras till dess den slutliga skatten
debiterats. Den skattskyldige, som oberoende av sådan inbetalning påfördes
ränta å den kvarstående skatten, borde i stället rättvisligen genom beloppets
omedelbara återbetalning beredas möjlighet att göra detsamma
räntebärande intill den dag, då skatten enligt debiteringen förfölle till betalning.

Vad de sakkunniga anfört om överförande av preliminär skatt mellan äkta
makar har i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke samma möjlighet
till överföring av skatt borde gälla beträffande avliden makes dödsbo och
den efterlevande maken. Erfarenheten hade nämligen visat, säger den sistnämnda
länsstyrelsen, att preliminärskatten ofta inbetalades av dödsboet
under det att taxeringen åsattes den efterlevande maken eller vice versa.
Häradsskrivaren i Kalix fögderi åter anser, att frågan borde ytterligare utredas.
Förslaget kunde befaras medföra mindre önskvärd arbetsbelastning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

167

under en bråd tid. För att debiteringsarbetet icke skulle förryckas, torde
framställningarna om överförande av skatt böra vara inkomna före den 1
november under taxeringsåret. Vidare framhålles, att motiveringen för förslaget
förlorade i styrka, om den överskjutande preliminära skatten kunde
återbetalas snabbare; den återbetalade skatten kunde ju i så fall disponeras
för förskottsbetalning av den kvarstående skatten.

Riksräkenskapsverket framhåller, att åtskilliga fel beginges på grund av
svårigheterna att alltid beakta gällande gräns om 5 kr. för uttagande av
kvarstående skatt, resp. för återbetalning av överskjutande preliminär skatt.
Med hänsyn härtill hade det ur bokförings- och redovisningssynpunkt varit
önskvärt om denna gräns kunnat avskaffas. Å andra sidan skulle om gränsen
slopades ett visst merarbete uppkomma för uppbörds- och indrivningsinyndigheterna.
Riksräkenskapsverket hade därför intet att erinra mot att
gränsen behölles. Riksräkenskapsverket ville emellertid erinra om den försämring
av penningvärdet, som skett sedan uppbördsförordningen trädde i
kraft; denna skulle kunna motivera en höjning av gränsen till 10 kr. En
sådan höjning finner Sveriges köpmannaförbund av angivna skäl väl försvarbar.
Den skulle medföra betydande arbetsbesparing och torde för det
allmänna knappast medföra någon förlust. Med nuvarade penningvärde torde
väl ej heller belopp under 10 kr. spela sådan roll för den enskilde skattskyldige,
att en utebliven restitution av dylikt belopp tillmättes någon nämnvärd
betydelse, särskilt som den skattskyldige ett annat år kunde komma
i den situationen, att han på grund av gränshöjningen sluppe erlägga ett
belopp av liknande storleksordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att ifrågavarande gräns utan större
vådor kunde avskaffas. Antalet fall, då denna gräns vore aktuell, vore nämligen
så litet, att gränsens borttagande icke skulle medföra något nämnvärt
merarbete vid eventuell restföring. Dessa småbelopp inbetalades vanligen
genom arbetsgivarna; i dessa fall behövde någon restföring ej befaras.
En för Uppsala stad gjord undersökning utvisade, att antalet kvarskatteposter
under fem kronor utgjorde endast 7 ä 8 procent av hela antalet skatteposter.
Antalet poster under fem kronor i överskottsförteckningarna för de
sex största kommunerna i Tiunda fögderi vore procentuellt sett än mindre
eller i genomsnitt allenast 5 procent av det totala antalet skatteposter. Avskaffades
ifrågavarande gräns, torde följaktligen ej heller något större antal
återbetalningskort behöva tillkomma. Farhågorna för att slopa gränsen
syntes därför i det stora hela överdrivna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför,
att förenklingen av debiteringen vore ett starkt skäl för minimigränsens
slopande. Ytterligare ett skäl vore att vid restitution å prövningsnämnds
beslut även belopp under 5 kr. restituerades. Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands
län förordar, att förevarande gräns borttages. Länsstyrelsen framhåller,
att det för sådana skattskyldiga, för vilka den överskjutande skatten
understege 5 kr., vore stötande att återbetalning ej skedde, enär vid indrivning
av restförda utskylder hänsyn icke toges till om beloppet vore mindre
än 5 kr. Vidare yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. att grän -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sens bibehållande motiverats med att det icke vore försvarligt att låta uppbörds-
och indrivningsorganisationen fungera för belopp under 5 kr. Häremot
kunde dock anföras, att med hänsyn till penningvärdets fali denna
gräns i realiteten nu låge avsevärt lägre, än då författningen år 1946 antogs.
Om apparaten tillätes fungera för ett så relativt ringa belopp, som
5 kr. nu vore, borde den kunna fungera även för lägre belopp och gränsen
slopas. I annat fall syntes gränsen böra höjas till 10 kr., vilket i realiteten
torde motsvara den gamla femkronorsgränsen.

I fråga om sättet för inbetalning av kvarstående skatt framhåller länsstyrelsen
i Uppsala län, att det vore ovisst om och när avdragsskyldigheten för
kvarstående skatt kunde komma att avskaffas. De för den preliminära skatten
föreslagna inbetalningsformerna borde därför gälla även för den kvarstående
skatten. Delbetalning av kvarstående skatt borde sålunda kunna
ske medelst skatteanvisning. Lokal skattemyndighet borde följaktligen icke
angiva skattebeloppen på skatteanvisningarna; vidare borde debetsedeln
förses med flera skatteanvisningar än för närvarande. Samma förslag göres
av länsstyrelsen i Hallands län, som därjämte förordar, att om förslaget genomfördes,
bokföring av kvarstående skatt borde ske endast en gång, nämligen
efter utgången av uppbördsterminen i maj.

Beträffande frågan om antalet uppbördsterminer m. m. erinrar Sveriges
köpmannaförbund om att många skattskyldiga torde av olika orsaker kunna
få en icke förutsedd kvarstående skatt. Taxeringsnämnden hade t. ex.
vägrat yrkat avdrag eller beskattat inkomst, som den skattskyldige ej haft
anledning att räkna med. I sådana fall, då den kvarstående skatten uppginge
till mera avsevärt belopp — t. ex. överstege en femtedel av den slutliga skatten,
dock minst 1 000 kr. — borde möjlighet finnas att efter ansökan hos
den lokala skattemyndigheten få de två uppbördsterminerna för den kvarstående
skatten förlagda till maj och september. I åtskilliga av dessa fall
skulle ju ränta utgå till staten, varför en dylik uppdelning ej vore oskälig.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att frågan om antalet uppbördsterminer
borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen framhåller, att det för
uppbörd smyndigheterna skulle innebära en väsentlig arbetslättnad, bl. a.
vid omdebiteringar i anledning av ändrade taxeringar, om antalet uppbördsterminer
för kvarstående skatt kunde nedbringas från två till en, så att hela
skatten förfölle till betalning under uppbördsterminen i maj månad. En
sådan anordning torde icke medföra någon olägenhet för skattskyldiga eller
arbetsgivare utan snarare tvärtom. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare
finner uttagande av den kvarstående skatten vid endast en uppbördstermin
vara förenat med så stora fördelar, att en sådan ändring allvarligt
borde övervägas. Vad de sakkunniga anfört om härigenom uppkommande
betalningssvårigheter för den enskilde, syntes icke innebära något avgörande
hinder för reformen, eftersom skatteavdragsperioden januari—april kunde
bibehållas oförändrad och endast skatteinbetalningen i mars slopas. Även
om den kvarstående skatten ansåges böra uttagas under två uppbördsterminer,
syntes restlängdsskrivningen böra inskränkas till ett tillfälle, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

169

efter maj uppbörden. En värdefull arbetsbesparing skulle ernås även genom
en sådan begränsad reform, då flertalet restförda personer torde återfinnas
i båda restlängderna. Samma förslag framföres av Svenska exekutionsmännens
riksförbund, som helt instämmer i vad skatteuppbördsmannen Bäcklund
såsom expert hos de sakkunniga anfört i denna fråga i sitt särskilda
yttrande.

En gemensam restlängd för båda uppbördsterminerna för kvarstående
skatt tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Värmlands län. En sådan anordning
måste ur rationaliseringssynpunkt anses synnerligen önskvärd, särskilt
om det föreslagna systemet för indrivningsverksamheten komme att
genomföras. Någon skatteförlust torde knappast vara att befara. Även om
så i något enstaka fall skulle bli följden, torde med all säkerhet denna förlust
mer än väl uppvägas av indrivningens rationalisering genom endast en
restlängd.

Beträffande den kvarstående skattens fördelning på de olika uppbördsterminerna
föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt som uppgår
till högst 30 kr. borde förfalla till betalning under den första uppbördsterminen.
Bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall syntes den föreslagna höjningen
från 20 till 30 kr. följdriktig och lämplig. Härigenom skulle icke
oväsentliga besparingar kunna uppnås. För postverket torde genom minskat
antal inbetalningar av kvarstående skatt kostnaderna komma att nedgå
med ca 70 000 kr.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande debiteringen av fastighetsskatt
m. m. har erinringar gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Såvitt gäller antalet uppbördsterminer för fastighetsskatten har sålunda
endast länsstyrelsen i Uppsala län anfört avvikande mening. Länsstyrelsen
förordar två uppbördsterminer eller samma antal som för kvarstående
skatt. Härigenom skulle kostnaderna för uppbörd och indrivning minskas,
varjämte de skattskyldiga finge färre antal förfallotider att hålla reda på.
Något verkligt behov av tre uppbördsterminer syntes ej heller föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför tanken att debitera och uppbära
fastighetsskatten samtidigt med inkomstskatten, vilket skulle medföra en
väsentlig besparing för statsverket. Om detta ginge att genomföra eller om
så över huvud taget borde ske, vore länsstyrelsen emellertid icke beredd att
närmare utveckla.

Beträffande fördelningen av fastighetsskatten på uppbördsterminerna erinrar
generalpoststyrelsen om förslaget att höja det minsta belopp, som
skulle påföras såsom debiterad preliminär skatt, från 20 till 30 kr. Det syntes
följdriktigt och lämpligt, bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall, att
motsvarande höjning skedde även i fråga om fördelningen av fastighetsskatten
på de olika uppbördsterminerna; härigenom skulle icke oväsentliga besparingar
kunna uppnås. Fastighetsskatt, som uppginge till högst 90 kr.,
borde sålunda förfalla till betalning med 30 kr. under septemberterminen
samt under vardera av november- och januariterminerna till dess hela be -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

loppet förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom
skulle förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppginge till 30 kr.

De sakkunnigas uttalanden beträffande utfärdande av debetsedlar för
samägd fastighet finner länsstyrelsen i Kristianstads län tillfredsställande.
De lämnade anvisningarna syntes ägnade att väsentligt underlätta och giva
stadga åt vederbörande myndigheters bedömande och bemästrande av de
svårigheter, som debiteringsarbetet här erbjöde. Vidare understryker länsstyrelsen
i Västernorrlands län vikten av att föreskrifter meddelades, huru
debitering i dessa fall skulle ske under olika förutsättningar. Länsstyrelsen
i Uppsala län har ej annan erinran än att om fråga uppkommit att uppdela
skatten på flera delägare i samband med indrivning, utmätningsmannen
borde underrätta taxeringsintendenten härom, så att yrkande om rättelser
i tid kunde framställas hos prövningsnämnden. Fall kunde förekomma, där
den som krävdes på fastighetsskatten vägrade betala under uppgift, att han
ägde blott viss mindre del av fastigheten.

Statistiska centralbyrån erinrar inledningsvis om att centralbyrån den 14
december 1949 uttalat, att förevarande fråga ägde sådant samband med frågan
om duplettplåtar för fastigheter med samma ägare, att båda frågorna
borde lösas i ett sammanhang och därför hänskjutas till 1949 års folkbokföringssakkunniga.
Till nämnda sakkunniga hade centralbyrån i maj 1950
överlämnat utredningsmaterial rörande försök vid vissa länsstyrelser att
upprätta duplettplåtar i de tryckande registren över fastigheter i en ägares
hand. Utredningen torde numera ingå i den översyn av folkbokföringsväsendet,
som bedreves av statens organisationsnämnd och en inom finansdepartementet
tillkallad sakkunnig. Vidare finge anmärkas, att i inrikesdepartementet
upptagits frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna
i nyssnämnda register. Vissa diskussioner härom hade under hand förekommit
mellan befattningshavare i departementet och i centralbyrån. I anledning
av dessa överläggningar förelåge numera å centralbyråns folkbokföringsavdelning
vissa förslag till en gemensam lösning av samtliga här berörda
frågor; dessa förslag hade emellertid ännu ej ansetts färdiga till föredragning
i ämbetsverket. Därefter anföres följande.

Vad de sakkunniga föreslagit till åvägabringande av att envar av flera
delägare i fastighet får egen debetsedel å sin andel, där så erfordras, synes
väl avvägt efter de praktiska förhållandena i olika fall. De sakkunniga hava
därvid uttalat önskemålet, att där fullständig redovisning på angivet sätt
skall ske i fastighetslängden av de olika delägarna och deras andelar, särskilda
fastighetsplåtar präglas för varje delägare. Då emellertid de sakkunniga
endast mera allmänt skisserat förfarandet vid denna komplettering av
längder och tryckande register, synes en närmare utredning beträffande detaljerna
böra ske i samband med översynen av folkbokföringsväsendet.

Ehuru centralbyrån i princip vidhåller sin år 1949 uttalade åsikt, att denna
fråga bör lösas i samband med frågan om duplettplåtar för fastigheter i
en ägares hand, vill centralbyrån dock icke motsätta sig att frågan utbrytes
till särskild behandling, om så skulle visa sig nödvändigt. Duplettplåtsfrågan
och frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna böra dock hava
förts så långt mot sin lösning, att riskerna för otillfredsställande resultat
med hänsyn till att frågan om delägarplåtar utbrutits kunna tillräckligt
överblickas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

171

Även förslaget beträffande debitering in. in. av tillkomma nd
e skatt har föranlett endast ett fåtal erinringar.

Överståthållaråmbetet förordar, att tillkommande skatt som debiteras på
grund av taxering för inkomst och förmögenhet samt understiger 5 kr.,
skall efterskänkas. Angivna tillkommande skatt vore egentligen till sin natur
en kvarstående skatt; det syntes därför sakligt motiverat att samma bestämmelse
i detta hänseende gällde för båda skatterna. Det kunde icke heller
vara förenligt med statsverkets intresse, att hela uppbördsmaskineriet
skulle träda i funktion för ett skattebelopp av den ringa storleksordning,
att i många fall kostnaderna för utfärdande av debetsedel, uppbörd, eventuell
indrivning samt redovisning sannolikt överstege inkomsten. Å andra
sidan anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det finge förutsättas att
taxeringsmyndigheterna icke vidtoge sådan ändring av taxeringarna, som
föranledde mindre tillkommande skatt än 5 kr., detta med hänsyn till uppkommande
kostnader för statsverket.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande antalet uppbördsterminer anser
Svenska exekutionsmånnens riksförbund synnerligen värdefullt. För att tilllämpningen
genomgående skulle bli den avsedda, kunde dock ifrågasättas
om icke de sakkunnigas förslag borde komma till uttryck i författningstexten.
Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, huruvida icke tillkommande
skatt på grund av eftertaxering borde erläggas under högst två
uppbördsterminer. Att låta ifrågavarande skattskyldiga fullgöra sin uppskjutna
skattebetalning under flera terminer, syntes vara att taga alltför
stor hänsyn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att preliminär skatt
skall kunna få avräknas även från tillkommande skatt. Genomfördes de sakkunnigas
förslag i fråga om återbetalning av överskjutande preliminär skatt
finge lokal skattemyndighet i god tid före den 1 december kännedom om sådana
fall, då överskjutande preliminär skatt skulle tills vidare innestå i anledning
av ifrågasatt höjning av den skattskyldiges taxeringar. Höjdes taxeringarna,
skulle den lokala skattemyndigheten kunna avräkna den överskjutande
preliminära skatten, då debetsedeln å tillkommande skatt utfärdades.
Härigenom skulle man slippa det hittillsvarande omständliga kvittningsförfarandet
med bl. a. nedstämpling av debetsedlar och översändande
av kvittningsbelopp till postverket.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att beteckningen
slutlig skatt endast skall avse sådana skatter och avgifter, varifrån
preliminär skatt avräknas, jämte övriga i samband därmed debiterade
skatter och avgifter. Då fastighetsskatt m. m. skall uppbäras i enlighet
med vad därom stadgas i uppbördsförordningen även i fortsättningen, har
nyssnämnda förslag en rent terminologisk innebörd.

Vid debitering av slutlig skatt skall för närvarande iakttagas beslut, som
prövningsnämnden fattat senast den 10 oktober under taxeringsåret. Därefter
meddelade beslut, som innefattar en taxeringshöjning, skall föranle -

172

Kungl. May.ts proposition nr 100.

da debitering av tillkommande skatt med belopp, som utgör skillnaden mellan
den totala skatten enligt den höjda taxeringen och den debiterade slutliga
skatten. Nedsättes skattskyldigs taxering efter nämnda dag, skall påförd
kvarstående skatt helt eller delvis avkortas eller restitueras eller också
skall överskjutande preliminär skatt eller ytterligare sådan skatt återbetalas.

Debitering av tillkommande skatt respektive avkortning eller restitution
medför olägenheter framför allt för uppbördsmyndigheterna men även för
de skattskyldiga. Det ter sig därför angeläget, att vid debiteringen av slutlig
skatt ändringar i taxeringarna om möjligt ända fram mot den tidpunkt,
för närvarande den 10 december under taxeringsåret, då debetsedlarna å
slutlig skatt senast skall utsändas till de skattskyldiga, iakttages. I viss
utsträckning beaktas för närvarande i praxis vid debiteringen av slutlig
skatt även beslut, som meddelats av prövningsnämnd efter den 10 oktober.
Enligt de sakkunnigas mening bör vid debiteringen iakttagas alla taxeringsbeslut,
som inkommit till lokal skattemyndighet senast den 20 november
under taxeringsåret.

Mot de sakkunnigas förslag har i ett par remissyttranden invänts, att detta
icke läte sig förenas med det av de sakkunniga förordade systemet för
återbetalning av överskjutande preliminär skatt, enär förberedelserna för
denna återbetalning icke skulle medhinnas inom den korta tid, som komrne
att stå till förfogande. Av denna anledning har i ett yttrande uttalats, att
tidpunkten för beaktande av prövningsnämndens beslut icke borde sättas senare
än den 10 november. Vidare har det förordade återbetalningssystemet
avstyrkts i flera yttranden, huvudsakligen därför att den tillmätta tiden för
de åtgärder som skulle vidtagas för utredning om kvittning mot restförd
skatt nr. in. ansetts vara för knapp.

Angivna metod för återbetalning av överskjutande preliminär skatt innebär
i korthet, att lokal skattemyndighet skall —■ sedan erforderliga undersökningar
för kvittning mellan överskjutande preliminär skatt och restförd
skatt m. m. verkställts av vederbörande utmätningsman och länsstyrelsen
— fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten och senast den 1 december
överlämna debetsedlarna med överskjutande preliminär skatt till skatteavdelningen
vid postkontor i residensstaden, som iordningställer återbetalningskort
med utnyttjande av sina hålkortsmaskiner, fäster korten vid debetsedlarna
och därefter skickar ut debetsedlarna till de skattskyldiga senast
den 18 december. Genom att å postanstalt förete debetsedeln med det
vidfogade återbetalningskortet skall den skattskyldige äga omedelbart uppbära
den överskjutande skatten. I vissa fall, jag återkommer senare till
dessa, skall dock skatten utbetalas av länsstyrelsen med vanligt utbetalningskort
på sätt nu sker.

För förenämnda undersökningar i och för kvittning m. m. förutsättes, att
lokal skattemyndighet snarast möjligt debiterar den slutliga skatten distrikt
efter distrikt och, då debitering verkställts för ett uppbördsdistrikt, omgående
skriver ut debetsedlarna för distriktet. Av de utskrivna debetsedlarna ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

173

tages de debetsedlar, enligt vilka överskjutande preliminär skatt skall återbetalas.
Kreditkorten avskiljes från dessa debetsedlar och överlämnas omedelbart
till vederbörande utmätningsman för omgående undersökning huruvida
de skattskyldiga är restförda för skatt. I de fall kvittning — eller beträffande
restförd ogulden B-skatt — avkortning bör ske, göres erforderliga anteckningar
å vederbörandes kreditkort. Kreditkorten översändes därefter av
utmätningsmannen till länsstyrelsen för granskning, huruvida avräkning
kan ifrågakomma av anledning varom i 89 § 3 mom. gällande uppbördsförordning
sägs, ävensom för erforderlig kontroll att den överskjutande preliminära
skatten icke föranletts av att den skattskyldige icke blivit taxerad
eller taxerats till uppenbart för lågt belopp. Kreditkorten återställes sedan
till den lokala skattemyndigheten, sorterade i två grupper, den ena avseende
skattskyldiga till vilka återbetalning skall ske medelst vid debetsedeln fogat
återbetalningskort och den andra avseende skattskyldiga för vilka kvittning
skall ske mot restförd skatt m. m. eller beträffande vilka frågan om återbetalning
ännu icke är avgjord. Med ledning av de så fördelade korten utsorteras
och översändes till skatteavdelningen snarast möjligt debetsedlarna, avseende
skattskyldiga till vilka utbetalning kan ske omedelbart. Å övriga debetsedlar
för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt angives med
stämpel att eventuell återbetalning skall göras genom länsstyrelsen. För att
undersökningarna beträffande kvittning in. in. skall kunna göras snabbt,
ifrågasätter de sakkunniga slutligen, om icke undersökningarna beträffande
kvittning mot restförd skatt borde begränsas till överskjutande skatt av visst
minsta belopp, t. ex. 50 kr.

Det av de sakkunniga förordade återbetalningssystemet är ur flera synpunkter
att föredraga framför det nuvarande, enligt vilket länsstyrelserna
utbetalar skattebeloppen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Framför
allt skulle med de sakkunnigas förslag vinnas att den överskjutande preliminära
skatten återbetalades tidigare än för närvarande och i stort sett
samtidigt för hela landet. Vidare skulle antalet postförsändelser minska avsevärt.
I stället för nuvarande två försändelser, den ena för debetsedeln å
slutlig skatt och den andra för återbetalningen av skatten, erfordrades endast
en försändelse, innehållande debetsedeln och det därvid fogade återbetalningskortet.
Därjämte bortfölle det manuella arbetet med att utskriva utbetalningskort
och förteckningar över dessa till postgirokontoret. Slutligen
torde även den postala revisionen komma att underlättas.

De sakkunnigas förslag medför å andra sidan ett i viss mån omständligt
förfarande för att förhindra, att debetsedlar med överskjutande preliminär
skatt förses med återbetalningskort i de fall, då den skattskyldige är
restförd eller då skatten av annan anledning bör innehållas. Sålunda skall,
såsom nyss framhållits, kreditkorten för skattskyldiga med överskjutande
preliminär skatt översändas från den lokala skattemyndigheten till vederbörande
utmätningsman, från utmätningsmannen till länsstyrelsen och från
länsstyrelsen till den lokala skattemyndigheten. När kreditkorten återkommit
till den lokala skattemyndigheten skall denna avskilja och till postens

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skatteavdelning överlämna debetsedlarna endast för sådana skattskyldiga, för
vilka anteckning om kvittning m. in. icke verkställts å kreditkorten. Dessa
debetsedlar bör tillställas skatteavdelningen fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten
och senast den 1 december.

De sakkunniga bär förutsatt att den slutliga skatten snarast möjligt debiteras
distrikt efter distrikt och att, så snart debiteringen verkställts för
ett uppbördsdistrikt, debetsedlarna i distriktet omgående utskrives. Iakttages
detta och införes därjämte en gemensam inkomst- och debiteringslängd,
torde det vara möjligt för de lokala skattemyndigheterna att börja överlämna
kreditkorten till utmätningsmannen redan i slutet av september månad.
Normalt torde därför nyssnämnda förfarande böra medhinnas. Jag delar
alltså icke de i vissa remissyttranden uttalade farhågorna att så icke skulle
vara möjligt. Jag vill också framhålla att om debetsedlarna för något uppbördsdistrikt
icke skulle hinna tillställas skatteavdelningen senast den 1 december,
möjlighet alltid finnes att låta länsstyrelsen verkställa återbetalningen
över postgiro med vanliga utbetalningskort. Ytterligare må framhållas,
att om det visar sig erforderligt att nedbringa arbetet med undersökningar
i och för eventuell kvittning, dessa kan begränsas till de fall då
överskjutande preliminär skatt överstiger visst minsta belopp.

Av det sagda torde framgå att den av de sakkunniga förordade omläggningen
av återbetalningssystemet ej utgör hinder att genomföra förslaget
att taxeringsbeslut, som inkommit till den lokala skattemyndigheten senast
den 20 november, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt.

Det föreslagna återbetalningssystemet för emellertid med sig vissa tekniska
komplikationer i anledning av att undersökningarna huruvida vederbörande
skattskyldiga häftar för restförd skatt måste igångsättas redan på
ett stadium, då prövningsnämndens beslut icke kunnat iakttagas vid debiteringen
av den slutliga skatten. Även vissa andra omständigheter kräver
ytterligare övervägande av frågan om restitutionsförfarandets utformning i
detalj. Jag är därför icke beredd att nu taga slutlig ställning till nämnda
fråga. Möter icke tekniska svårigheter av särskilt besvärande slag, bör dock
det föreslagna systemet genomföras. Bestämmelserna rörande förfarandet
vid återbetalningen och, därest så skulle erfordras, om begränsning av kvittningsförfarandet
till överskjutande preliminär skatt av visst minsta belopp
är av beskaffenhet att böra kunna utfärdas i administrativ ordning. Den ingående
redogörelse, som jag i det föregående lämnat, bär alltså avsett att
ge en bild av hur återbetalningssystemet lämpligen synes kunna ordnas och
därjämte förutsättningar för ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag,
att alla taxeringsbeslut, som inkommit till lokal skattemyndighet senast
den 20 november under taxeringsåret, skall iakttagas vid debitering av
slutlig skatt. Av det sagda framgår, att jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår det nyss antydda återbetalningssystemet, vill jag framhålla
att detsamma ur åtskilliga synpunkter och icke minst för de skattskyldiga
erbjuder stora fördelar i förhållande till det nu tillämpade, men att man
— med hänsyn till den ofrånkomligt ganska invecklade arbetsgången —

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

175

icke kan kräva att det redan första året det tillämpas skall fungera helt klanderfritt.
Men det finnes anledning antaga, att erfarenhet snabbt vinnes om
den arbetsrutin, som systemet förutsätter.

Yad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande utformandet av begreppen
slutlig, kvarstående och tillkommande skatt föranleder icke någon erinran
från min sida.

Skall ytterligare skatt erläggas till följd av att fel ägt rum vid avräkning
av den preliminära skatten mot den slutliga, bör denna såsom de sakkunniga
förordat uttagas som tillkommande skatt. I anslutning härtill synes
lämpligt att närmare beröra hur rättelse av sådant fel bör ske.

Förfarandet vid efterkrav av skatt, som befinnes vara från debitering obehörigen
utesluten eller till för ringa belopp påförd, finnes icke reglerat i
uppbördsförordningen. Sådana efterkrav anses för närvarande böra framställas
av riksräkenskapsverket. Såvitt gäller fall, då preliminär skatt avräknats
från slutlig skatt med för högt belopp, har emellertid centrala uppbördsnämnden
i sitt meddelande nr 6/1950 uttalat, att den lokala skattemyndigheten
små, sedan den skattskyldige erhållit tillfälle att yttra sig, rätta
felet genom att påföra den skattskyldige tillkommande skatt för det felande
beloppet, därest invändning från den skattskyldige icke framkommer. Kan
rättelse äga rum före utgången av första uppbördsterminen för kvarstående
skatt, skall rättelse i stället ske genom ändring av debetsedeln å slutlig
skatt. Rättelse på något av angivna sätt må vidtagas jämväl i det fall
att den skattskyldige icke är påförd kvarstående skatt. Gör den skattskyldige
invändning mot påföring av tillkommande skatt eller rättelse av debetsedel
å slutlig skatt, förutsätter centrala uppbördsnämnden, att rättelsen
skall äga rum i den form som är föreskriven för anmärkningsförfarande.

Enligt uppbördssakkunnigas mening bör jämte riksräkenskapsverket även
länsstyrelse äga ålägga betalningsskyldighet, där fel i debiteringen förekommit
med påföljd, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller
till för ringa belopp påförd. En bestämmelse härom har intagits i 92 §
2 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning.

Vid debitering av slutlig skatt på landet avräknas preliminär skatt med
belopp, som länsstyrelsen infört i debiteringslängden. Initiativet till rättelse,
då för mycket preliminär skatt gottskrivits skattskyldig, torde regelmässigt
komma från länsstyrelsen. På grund härav men även av andra skäl torde
enligt min mening beslut om rättelse böra efter den skattskyldiges hörande
fattas av länsstyrelsen och icke av den lokala skattemyndigheten; på sistnämnda
myndighet bör endast ankomma att med ledning av länsstyrelsens
beslut antingen ändra debetsedeln å slutlig skatt, där så kan ske, eller utfärda
debetsedel å tillkommande skatt. Det synes lämpligt att samma förfarande
tillämpas även i stad med egen uppbördsförvaltning. Uppbördssakkunnigas
förslag, att länsstyrelsen må fastställa det belopp som skattskyldig
har att gälda till följd av att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten,
bör sålunda gälla jämväl i förevarande fall och även då skattskyldig gör

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

invändning mot rättelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras i
vanlig ordning.

Det nu förordade innefattar givetvis icke något förslag om begränsning i
de åligganden och rättigheter, som med nuvarande ordning tillkommer riksräkenskapsverket.

Såsom framgår av den redogörelse, som tidigare lämnats för de sakkunnigas
förslag beträffande återbetalning av överskjutande preliminär skatt,
förutsätter de sakkunniga att de debetsedlar å slutlig skatt, som skall förses
med särskilda återbetalningskort, får utsändas senare än den 10 december.
Därvid förordar de sakkunniga den 18 december såsom senaste dag. Av
skäl som generalpoststyrelsen anfört torde emellertid debetsedlarna ej böra
utsändas senare än den 15 december. Förut har jag framhållit, att jag ännu
icke tagit slutlig ställning till frågan om hur den överskjutande preliminära
skatten skall återbetalas. För att skapa förutsättningar för att det nyss berörda
återbetalningssystemet skall kunna genomföras, torde emellertid uppbördsförordningen
så ändras, att den 15 december angives såsom senaste dag
för utsändandet av debetsedlarna å slutlig skatt. Skulle vid de fortsatta undersökningarna
trots allt befinnas att återbetalningssystemet icke kan omläggas
i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde i administrativ ordning
få föreskrivas, att debetsedlarna skall utsändas senast samma dag som för
närvarande eller alltså senast den 10 december. Ändras återbetalningssystemet
på ifrågasatt sätt, bör sistnämnda dag dock även framdeles gälla för debetsedlar
å slutlig skatt som utskickas av lokal skattemyndighet, d. v. s. då
debetsedeln icke upptager sådan överskjutande preliminär skatt som skall
återbetalas medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort.

I övrigt biträder jag vad de sakkunniga föreslagit beträffande tiderna för
debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga. Vad särskilt angår frågan
huruvida den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten lämpligen bör
ändras så att debetsedlarna å preliminär A-skatt kan utsändas före årsskiftet,
kan denna icke avgöras nu utan får prövas vid den pågående allmänna
översynen av folkbokföringsväsendet.

Fastighetslängderna skall av taxeringsnämnderna överlämnas till lokal
skattemyndighet senast den 30 april taxeringsåret. För debiteringen av fastighetsskatt
m. m. är det därför angeläget att skogsvårdsavgiftens storlek,
varom förslag framlägges i statsverkspropositionen, fastställes av riksdagen
senast i mitten av april. Något hinder häremot torde icke föreligga.

Beteckningen »debetsedel», med vilken beteckning de skattskyldiga numera
är invanda, synes böra bibehållas. Att, såsom i ett yttrande föreslagits,
i stället använda beteckningen »skattsedel» framstår som mindre lämpligt
även av den anledningen, att framdeles förväxling kunde uppkomma med
det »skattekort», som är avsett att användas för en viss avskiljbar del av debetsedeln
å preliminär skatt.

I anledning av vad de sakkunniga uttalat därom att ett angivande å debetsedel
avseende preliminär A-skatt att preliminärskatten skall beräknas en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

177

ligt särskild procentsats eller eljest på speciellt sätt skulle innebära ett jämkningsbeslut,
vill jag framhålla att detta betraktelsesätt näppeligen är riktigt.
Först en ändring i ett beslut om hur preliminärskatten skall beräknas kan
anses utgöra jämkning. Med denna uppfattning synes påkallat stadga att å
debetsedeln i förekommande fall skall angivas de särskilda grunderna för
A-skattens beräkning.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B-skatt understigande 20
kronor icke påföras. Jag förordar att angivna gräns höjes till 60 kronor.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör preliminär B-skatt debiteras med
belopp, vilket utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med det antal
uppbördsterminer, varunder skatten skall förfalla till betalning. Motsvarande
bör gälla, då skatten omdebiteras efter jämkning.

För närvarande skall lokal skattemyndighet på skatteanvisningarna utföra
det belopp, som skattskyldig med preliminär B-skatt skall erlägga å
respektive uppbördsterminer. För att möjliggöra för den skattskyldige att
med skatteanvisning inbetala annat belopp än som förfaller till betalning
under uppbördstermin, borde enligt de sakkunnigas mening så ej längre
ske. I stället borde den skattskyldige själv å skatteanvisningen vid inbetalningstillfället
angiva det belopp, som han önskade inbetala. Vidare förordar
de sakkunniga, att debetsedeln å preliminär skatt förses med åtta i stället
för som nu sker sex skatteanvisningar och att terminsbeteckningarna på
skatteanvisningarna borttages. Härigenom skulle arbetsgivare kunna redovisa
arbetstagares preliminära A-skatt med skatteanvisning även då arbetstagaren
slutar sin anställning mellan två uppbördsterminer.

Jag har icke något att erinra mot att antalet skatteanvisningar utökas på
föreslaget sätt och att terminsbeteckningarna borttages från skatteanvisningarna.
Däremot hyser jag vissa betänkligheter mot att överlåta till skattskyldig
med preliminär B-skatt att själv ifylla skattebeloppet å skatteanvisningarna.
Även om å debetsedeln uttryckligen angives vilket minsta belopp,
som vid varje termin skall på grund av den gjorda debiteringen inbetalas,
föreligger risk för att den skattskyldige, sig själv till förfång och med ett
försämrat uppbördsresultat som följd, på skatteanvisningen antecknar och
följaktligen även inbetalar ett för lågt belopp.

Möjlighet för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala en högre
preliminär B-skatt än som föranledes av debiteringen bör emellertid tillskapas.
Detta kan ske antingen på så sätt att två av de åtta skatteanvisningarna
reserveras för dylika inbetalningar eller så att den skattskyldige under
det av den lokala skattemyndigheten å skatteanvisningen angivna beloppet
antecknar det belopp, han därutöver önskar inbetala, ävensom summan av de
båda beloppen. Av tekniska skäl förordar jag det senare alternativet.

Det belopp, vilket den skattskyldige på nyss angivna sätt inbetalar utöver
det som enligt verkställd debitering förfaller till betalning under en
uppbördstermin, bör den skattskyldige äga tillgodoräkna sig för gäldande av
skatt, som vid en senare uppbördstermin förfaller till betalning. Överinbe 12

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

178

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

taliiingen bör således tagas i anspråk för avräkning mot skattebelopp, som
förfaller till betalning vid ett senare tillfälle men icke då erlägges.

Vill den skattskyldige, med de konsekvenser i avseende å restföring in. in.
som därav föranledes, erlägga endast en del av det belopp, som förfaller
till betalning under uppbördsterminen, möter av tekniska skäl intet hinder
mot att jämväl sådan inbetalning göres med skatteanvisning.

För att underlätta länsstyrelsens arbete att i debiteringslängden för slutlig
skatt införa preliminär skatt, som skall avräknas mot den slutliga, bör
skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden lämna länsstyrelsen en förteckning
över skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka med skatteanvisning
inbetalat skatt utöver det av den lokala skattemyndigheten å anvisningen
angivna beloppet. I förteckningen bör för varje skattskyldig anges
summan av under uppbördsåret gjorda sådana överinbetalningar, som icke
tagits i anspråk för gäldande av debiterade skattebelopp. Införingen av den
preliminära skatten sker då med belopp motsvarande summan av det debiterade
skattebeloppet och beloppet enligt förteckningen av den extra inbetalningen.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande debitering m. m.
av preliminär skatt.

Av vad nyss sagts framgår, att vid debitering av slutlig skatt bör skattskyldig
med preliminär B-skatt gottskrivas dels det debiterade preliminärskattebeloppet,
dels ock därutöver erlagd preliminär skatt. Så gäller för
närvarande och häri föreslås ej någon ändring.

Vid avräkningen mellan slutlig skatt och preliminär B-skatt uppkommer
fråga hur det skall förfaras, när skattskyldig försummat att i vederbörlig
ordning erlägga på viss uppbördstermin belöpande preliminär skatt, som
till följd därav restföres, och därefter inbetalar sådan skatt med större belopp
än vad som förfaller till betalning vid en senare uppbördstermin eller
inbetalar ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen under
uppbördsåret. Enligt de sakkunnigas mening borde överinbetalningen
icke få avräknas på den restförda skatten; i stället skulle det överskjutande
beloppet vid debiteringen av den slutliga skatten gottskrivas den skattskyldige
utöver det debiterade beloppet.

Jag kan icke dela denna de sakkunnigas uppfattning. Sker överinbetalning
av preliminär skatt i den situation, som nyss beskrivits, torde väl som
regel den skattskyldige ha avsett att med det överskjutande beloppet gälda
den restförda preliminära skatten. Man synes därför icke rimligen böra förvägra
honom att få överinbetalningen avräknad från den restförda skatten,
därest han uttrycker önskemål härom. Såsom exempel må nämnas det fall
att en skattskyldig inbetalar det belopp, som förfaller till betalning vid den
första uppbördsterminen, efter dennas utgång och att beloppet krediteras
honom vid påföljande uppbördstermin. Den vid sistnämnda termin förfallande
skatten erlägger han i behörig ordning. Vid den andra uppbördstermi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

179

nen kommer alltså den skattskyldige att krediteras dels det då till betalning
förfallna skattebeloppet, dels ock en överinbetalning på samma belopp. De!
måste i ett sådant fall te sig stötande därest det vid den första uppbördsterminen
restförda beloppet måste mot den skattskyldiges bestridande indrivas
till följd av att den för sent gjorda skatteinbetalningen icke skulle få
gå i avräkning på den restförda skatten.

Hur det lämpligen skall förfaras, då i förekommande fall överinbetalning
av preliminär skatt skall avräknas å restförd sådan skatt, bör regleras i administrativ
ordning. Lämpligen synes länsstyrelsen böra utbetala beloppet
till utmätningsmannen och samtidigt göra anteckning därom på den skattskyldiges
kreditkort att iakttagas vid beräkningen av den preliminära skatt,
som skall avräknas mot den slutliga. För att den skattskyldige i dylikt fall
icke skall tillgodoräknas preliminär skatt med för högt belopp, måste nämligen
överinbetalningen av den preliminära skatten minskas med det till utmätningsmannen
utbetalade beloppet. — En annan sak är att skattskyldig,
som förfarit på nyss avgivet sätt, icke kan eller bör undgå påföring av
restavgift.

Preliminär skatt, som utöver debiterat belopp eller av arbetsgivare innehållen
preliminär A-skatt inbetalats efter den 30 april året efter inkomståret
och som på grund därav icke skall medtagas vid bedömande av om ränta
skall beräknas å kvarstående skatt, bör icke såsom i ett yttrande ifrågasatts
återbetalas till den skattskyldige. Eftersom källskattesystemet innebär, att
skatten skall erläggas i förskott till belopp som beräknas motsvara den slutliga
skatten, kan det icke anses ligga i linje med uppbördssystemets allmänna
principer att återbetala ett belopp, som kan förutses efter ytterligare någon
tid komma att avkrävas den skattskyldige.

Å andra sidan delar jag icke de sakkunnigas mening att efter den 30 april
erlagd preliminär skatt skall balanseras i räkenskaperna till dess den slutliga
skatten debiterats och därefter antingen överföras till postverket som avbetalning
å kvarstående skatt, då sådan uppkommit, eller eljest återbetalas
till den skattskyldige. Ett sådant förfarande ter sig onödigt invecklat. Ifrågavarande
skatt bör i stället liksom annan preliminär skatt införas i debiteringslängden
och avräknas mot den slutliga skatten. För ränteberäkningens
skull bör i debiteringslängden särskilt anmärkas, att skattebeloppet inbetalats
efter den 30 april. Vidare får, om ränta å kvarstående skatt debiterats,
å debetsedeln å slutlig skatt eller i särskilt meddelande anmärkas att i den
gottskrivna preliminära skatten ingår skatt till visst belopp, som erlagts efter
den 30 april och till följd därav icke tillgodoräknats den skattskyldige
vid ränteberäkningen.

Vad angår avräkning mellan äkta makar av överskjutande preliminär skatt
för den ena maken mot kvarstående skatt för den andra maken, kan visserligen
sägas att en sådan avräkning i vissa fall borde vara möjlig. Betydande
svårigheter är emellertid förenade med en sådan anordning. Uppenbarligen
kan avräkning ej göras utan vederbörandes medgivande. Att ålägga lokal
skattemyndighet att i varje uppkommande fall efterhöra makarnas önskemål

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skulle medföra sådant merarbete att risk funnes för att debiteringsarbetet
icke skulle medhinnas inom föreskriven tid. Jag anser därför övervägande
skäl tala mot en föreskrift om dylikt avräkningsförfarande.

Däremot synes icke rimligt, att frågan om ränteberäkning för äkta makar
alltid skall ske som för två skilda skattskyldiga. Av tekniska skäl
bör emellertid ränteberäkningen och debiteringen av ränta å kvarstående
skatt verkställas på sätt nu sker. Äkta makar, som därvid finner att det för
dem varit förmånligare att ränteberäkningen verkställts som om fråga varit
om en skattskyldig, bör genom hänvändelse till länsstyrelsen äga påkalla en
omräkning av räntan efter nyss angivna grund. Ett uttryckligt stadgande
härom bör intagas i uppbördsförordningen.

Någon minskning av antalet uppbördsterminer för kvarstående skatt eller
ändrad förläggning i tiden av dessa terminer kan jag i likhet med de sakkunniga
icke förorda. Mot en enda uppbördstermin, förlagd till maj månad,
med skatteavdrag som nu under tiden januari—april talar, att ökade risker
uppkommer för skatteförlust genom att mindre nogräknade arbetsgivare
får större möjligheter att förfoga över innehållna skattemedel, innan någon
kontroll kan sättas in. Vidare kan man icke bortse från att — som de sakkunniga
även framhållit — skattskyldiga som själva ha att inbetala den
kvarstående skatten kan få svårigheter att vid ett enda tillfälle inbetala hela
skattebeloppet.

I några remissyttranden har i detta sammanhang föreslagits, att restlängd
skall upprättas först efter utgången av uppbördsterminen i maj och då avse
såväl mars- som maj terminerna. Den arbetsbesparing, som härigenom skulle
vinnas, synes emellertid i allmänhet icke uppväga nackdelen av den försening
av restindrivningen, som härav skulle följa. Möjligen kan en sådan sammanslagning
av restlängderna finnas befogad i särskilda fall, därvid det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att lämna medgivande därtill. Frågan om när restlängd
skall upprättas synes vara av sådan art, att bestämmelserna härom kan
överföras från uppbördsförordningen till tillämpningskungörelsen.

För att vinna besparing föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt
som uppgår till högst 30 kronor skall förfalla till betalning under den första
uppbördsterminen. Gällande gräns i detta hänseende utgör 20 kronor. En
höjning av nämnda gräns medför minskat arbete icke blott för postverket
utan även för arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och till det ändrade penningvärdet
förordar jag, att gränsen höjes till 50 kronor.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande debitering in. in. av slutlig
och kvarstående skatt, ansluter jag mig till.

Antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt in. in. synes icke böra ändras.

I fråga om fördelningen av skatten på uppbördsterminerna föreslår jag
däremot att skatten i princip skall förfalla till betalning efter samma regler,
som gäller för kvarstående skatt. Fastighetsskatt in. in. bör således förfalla
till betalning under uppbördsterminen i september om skattebeloppet uppgår

Kungi. Maj.ts proposition nr 100.

181

till högst 50 kr., under uppbördsterminerna i september och november om
skattebeloppet överstiger 50 men ej 100 kr. samt eljest under alla tre uppbördsterminerna.

I fråga om fastighet (taxeringsenhet) som äges av flera personer gäller,
att varje delägare endast ansvarar för den del av skatten å hela fastigheten,
som motsvarar hans andel i fastigheten. I princip bör därför för varje delägare
utfärdas särskild debetsedel å skatten på hans andel i fastigheten.
För att så skall kunna ske, bör fastighetslängden vara så fullständig, att
den beträffande samägda fastigheter innehåller uppgift om samtliga delägares
namn och adress samt envars andel i fastigheten. För närvarande finnes
som regel endast en av delägarnas namn angivet i fastighetslängden;
övriga delägares namn och adress samt andelarnas storlek skulle således behöva
utredas i varje särskilt fall. De sakkunniga framhåller emellertid, att
en konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av principen att varje
delägare skulle erhålla särskild debetsedel, ofta skulle i praktiken ge icke
önskvärda resultat, t. ex. då makar hade gemensam lagfart eller då en fastighet
förvaltades gemensamt för delägarnas räkning. En långtgående splittring
av fastighetsskatten på små lotter medförde också olägenhet och överensstämde
icke med strävandena att minska antalet småposter vid debiteringen.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med de sakkunniga, att en
allmän översyn av äganderättsförhållandena på förevarande område icke
är omedelbart påkallad. Pågående överväganden om. fastighetsskattens fortsatta
bestånd utgör också ett skäl att låta anstå med en sådan allmän översyn,
vilken måste medföra avsevärda arbetsinsatser och säkerligen ofta
icke kommer att leda till avsett resultat på grund av att åtskilliga andelsägare
torde vistas på okänd ort och att andelarnas storlek i många fall icke
kan fastställas. Det synes tills vidare tillräckligt, att rättelse göres successivt
och givetvis alltid, då de skattskyldiga yrkar att så sker. De föreskrifter,
som kan finnas erforderliga, torde få utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande debitering m. in. av tillkommande skatt har jag icke någon
erinran att göra mot de sakkunnigas förslag. Tillkommande skatt på grund
av eftertaxering bör dock förfalla till betalning efter samma regler som annan
tillkommande skatt för inkomst eller förmögenhet, d. v. s. normalt
under två uppbördsterminer och endast om skattebeloppet är mycket högt
under flera uppbördsterminer. Det föreslagna stadgandet att lokal skattemyndighet
skall bestämma, under vilka uppbördsterminer skatten skall förfalla
till betalning, bör kompletteras med en föreskrift av innehåll, att myndigheten
därvid i regel bör tillämpa samma grunder, som härvidlag gäller
beträffande fastighetsskatt in. m., respektive kvarstående skatt.

I ett senare sammanhang kommer jag att närmare behandla ett av de
sakkunniga väckt förslag att kvittning må ske mellan överskjutande preliminär
skatt och sådan tillkommande skatt, som påföres på grund av prövningsnämnds
eller länsstyrelses beslut och avser inkomst för samma in -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komstår som den preliminära skatten. Jag kommer därvid att uttala min
anslutning till detta förslag. Ifrågavarande kvittning bör tillgå så, att den
överskjutande preliminära skatten frånräknas den uträknade tillkommande
skatten. Det återstående beloppet som skall erläggas av den skattskyldige
fördelas därefter i vanlig ordning på de uppbörds terminer, varå beloppet
enligt den lokala skattemyndighetens beslut skall förfalla till betalning,
och delbeloppen utföres å skatteanvisningarna. För att möjliggöra detta förfarande
bör länsstyrelsen vid översändande till lokal skattemyndighet av
sådana debiteringsbeslut eller prövningsnämndsbeslut, vilka föranleder debitering
av tillkommande skatt, samtidigt lämna uppgift på innehållen överskjutande
preliminär skatt, som skall kvittas mot den tillkommande skatten.
Erforderliga bestämmelser torde få utfärdas i administrativ ordning.

VI. Debitering av skatt utan öretal.

Gällande bestämmelser m. m. Slutsumman av slutlig skatt, fastighetsskatt
m. m. och tillkommande skatt utföres för närvarande i helt antal kronor.
I nämnda skatter ingående delbelopp debiteras däremot med förekommande
öretal. Enligt 33, 34 och 37 §§ uppbördsförordningen gäller, att om summan
av de i skatten ingående delposterna icke utgöres av helt antal kronor, öretal
som uppgår till högst 50 bortfaller och öretal som överstiger 50 höjes till
närmaste hela krontal.

Även slutsumman av debiterad preliminär skatt utföres i helt antal kronor.
Några bestämmelser om utjämnande öretal finnes dock icke meddelade.
I 32 § uppbördsförordningen stadgas allenast att preliminär B-skatt skall,
liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam post, därvid öretal icke
medtages. Vid uträknandet av de i den debiterade preliminära skatten ingående
olika skattebeloppen medtages icke förekommande öretal.

Den preliminära A-skatten utgöres alltid i helt antal kronor.

Bestämmelserna att de olika skatternas slutsummor alltid skall utgå i
helt antal kronor infördes genom uppbördsreformen i avsikt att förenkla
arbetet med debitering och uppbörd. Åtskilliga fördelar vanns härigenom.
Bestämmelserna har emellertid på grund av att delbeloppen skall debiteras
med öretal föranlett ett betydande arbete vid uppbördsbokföringen; särskilt
gäller detta vid uppdebitering eller restitution och avkortning av skatt på
grund av beslut i taxerings- eller debiteringsmål, varigenom skatten höjes
eller nedsättes.

Frågan om slopande av öretalen vid skattedebiteringen har på uppdrag
av Kungl. Maj:t utretts av riksräkenskapsverket. I skrivelse till Kungl.
Maj :t den 13 november 1950, vilken skrivelse av finansdepartementet överlämnats
till uppbördssakkunniga, har ämbetsverket framlagt förslag i ärendet.
I denna skrivelse har riksräkenskapsverket till en början omnämnt att
överenskommelse under hand träffats med uppbördssakkunniga om att äm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

183

betsverket i sin utredning skulle draga upp vissa allmänna riktlinjer fölen
reform, varefter det skulle ankomma på de sakkunniga att, efter prövning
av dessa riktlinjer, ombesörja detaljutformningen och inpassningen
i det översedda uppbördssystemet.

Riksräkenskapsverket har därefter anfört följande.

Ursprunget till det föreliggande utredningsuppdraget är ett uttalande av
riksdagens revisorer år 1941 (berättelsen § 26), enligt vilket det ansågs synnerligen
önskvärt, att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas öretal
utreddes. Efter tillstyrkande yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket
anhöll riksdagen i----skrivelse 1942:423 om sådan utredning

och uttalade i samband därmed bl. a., att det syntes komma att innebära en
högst väsentlig rationalisering, med personalminskningar och kostnadsbesparingar
som följd, om alla utskyldstitlar påfördes endast i helt krontal.

Sedan frågan år 1941 togs upp av riksdagens revisorer ha — i samband
med uppbördsreformen — vissa förskjutningar i utgångsläget inträffat. Ett
första steg på vägen mot öretalens avskaffande har tagits genom att debetsedlarnas
slutsummor numera utföras i helt antal kronor. Detta första steg
har givetvis varit ett steg framåt i vad det berör uppbörd och indrivning
samt redovisning av influtna medel; i fråga om debiteringen och vad därmed
sammanhänger är det däremot ett steg tillbaka. På grund av att debetsedlarnas
delposter fortfarande skola utföras med öretal, har nämligen utjämningsposten
»Utjämnande öretal» måst konstrueras för slutsummans
avrundning till helt krontal. Det betyder två extrakolumner i debiteringslängder
och två extra rader på debetsedlar och uppbördskort. — Vidare
förekommer icke längre specifikation på skattetitlar på restindrivningsstadiet.
I sitt utlåtande den 14 februari 1942 över vad riksdagens revisorer år
1941 anfört i ämnet framhöll riksräkenskapsverket bl. a„ att de största fördelarna
genom en reform skulle vinnas i fråga om restindrivningen och dess
redovisning. Nu har läget förändrats därhän, att ett slopande av delposternas
öretal är likgiltigt från restindrivningens synpunkt. — Slutligen ha
åtskilliga slag av medel försvunnit från debetsedlarna, något som i och för
sig gör en totalreform lättare att åstadkomma. — I detta sammanhang må
ytterligare nämnas, att riksförsäkringsanstalten numera övergått till att
fastställa olycksfallsförsäkringsavgifterna utan öretal.

Att nu fortsätta på den inslagna vägen genom att slopa delposternas öretal
skulle ge till resultat en påtaglig arbetsbesparing. Icke minst betydelsefullt
är det, att det många gånger oproportionerligt tidsödande — fast av
bokföringsskäl f. n. nödvändiga — sysslandet med »Utjämnande öretal»
skulle försvinna. Särskilt vid debiteringsändringar koncentreras ofta uppmärksamheten
kring hur dessa öretal bokföringsmässigt skola behandlas.
Trots att riksräkenskapsverket genom cirkulärskrivelser lämnat länsstyrelserna
utförliga anvisningar på området, beröras sådana spörsmål icke
sällan i frågor till riksräkenskapsverket.

Några beräkningar om arbetsbesparingens omfattning har riksräkenskapsverket
i frågans nuvarande läge ansett sig icke böra göra. Det blir för
övrigt en ren nettobesparing, i den mån avrundningsreglerna icke måste
utformas så, att de orsaka inkomstminskningar för det allmänna. Som av
det följande närmare framgår, aktualiseras denna risk för inkomstminskning
endast beträffande ett par av fastighetsskattedebetsedlarnas delposter.

Beträffande riksräkenskapsverkets yttrande i övrigt torde få hänvisas till
betänkandet s. 186 o. ff. Sammanfattningsvis innebär riksräkenskapsverkets

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

förslag, att alla på debetsedlarna förekommande delposter, med undantag av
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skall
påföras utan öretal. Därvid borde öretal, som uppgår till högst femtio, bortfalla
och belopp med öretal över femtio höjas till närmaste hela krontal. Därigenom
undginges den förlust, som skulle uppkomma, därest avjämningen
alltid skedde till närmast lägre hela krontal. Beträffande angivna annuiteter
kunde avrundning uppåt till närmaste hela krontal icke ske på grund av
att annuiteterna fixerats genom länsstyrelsernas lagakraftvunna beslut. En
avrundning nedåt till närmaste hela krontal innebure, att kronan skulle
efterskänka ett belopp av för närvarande 33 000 kr. om året, vilket knappast
syntes oreserverat acceptabelt.

Även 1950 års besparingsutredning bär berört förevarande spörsmål. I
skrivelse till chefen för finansdepartementet den 19 december 1950 har
utredningen till eu början erinrat om riksräkenskapsverkets utredning och
därefter framhållit att svårigheter särskilt uppkomme då det gällde att
finna utvägar, som möjliggjorde att avskaffa öretalsberäkningen beträffande
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.
I fråga om dessa annuiteter vore en avrundning uppåt av rättsliga skäl
utesluten. Närmast syntes böra tagas under övervägande, om icke en avrundning
nedåt till helt krontal kunde ske av annuiteterna. Den minskade intäkt,
som skulle föranledas därav, syntes obetydlig i jämförelse med den
väsentliga administrativa förenkling, som skulle vara förenad med att öretalsberäkningen
slopades över hela linjen.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening borde öretalen bortarbetas
från samtliga de i slutlig skatt, fastighetsskatt in. in. och tillkommande
skatt ingående delposterna. I övrigt biträder de sakkunniga i huvudsakliga
delar de förslag, som riksräkenskapsverket framlagt. I vissa avseenden har
de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå en del avvikelser från eller tilllägg
till vad riksräkenskapsverket föreslagit.

Riksräkenskapsverkets förslag beträffande statlig inkomstskatt och statlig
förmögenhetsskatt biträdes i princip av de sakkunniga, som förordar
att i respektive förordningar intoges en bestämmelse om avrundning uppåt
eller nedåt till närmaste hela krontal.

De sakkunniga framhåller, att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och
tingshusmedel vid debiteringen påfördes i en gemensam post. Avrundningen
borde avse den gemensamma posten. Bestämmelser härom borde införas i
uppbördsförordningen, till vilka bestämmelser — på sätt riksräkenskapsverket
förordat — hänvisning kunde göras i kommunalskattelagen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna enligt nu gällande bestämmelser
ägde av statsverket uppbära kommunalskatt med debiterat belopp.
Ett bibehållande av denna bestämmelse samtidigt med införande av
föreskrift om avrundning av den uträknade skatten kunde medföra svårigheter
vid redovisningen till kommunerna. Detta spörsmål löstes emellertid
genom att låta varje kommun eller kommunal samfällighet av statsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

185

uppbära allmän kommunalskatt i förhållande till det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxeringen för visst år påförts de till kommunen
skattskyldiga, och det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för året närmast dessförinnan. Möjligheterna för kommunerna
att kontrollera länsstyrelsernas redovisning underlättades härigenom. För
statsverket torde ett dylikt redovisningssystem icke medföra någon förlust.
Genom avrundning såväl uppåt som nedåt av varje skattepost borde den
sammanlagda debiterade kommunalskatten i stort sett komma att överensstämma
med det belopp, som utbetalades till kommunerna.

Beträffande skogsvårdsavgifterna föreslår de sakkunniga i likhet med riksräkenskapsverket
att till 1 § första stycket förordningen om skogsvårdsavgift
skall fogas en punkt av innehåll, motsvarande vad som föreslagits beträffande
förordningen om statlig inkomstskatt.

I 1 § andra stycket förstnämnda förordning finnes stadgat, att om för viss
ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å
skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun
icke uppgår till 2 000 kr. fastigheterna är undantagna från avgiftsplikt.
Denna begränsning av avgiftsplikten, därvid en ägares samlade fastighetsinnehav
inom en kommun skall behandlas som en enhet, har motiverats av
praktiska skäl (se prop. 126/1946 s. 120).

De sakkunniga framhåller, att om en kommun vore uppdelad på flera
taxeringsdistrikt, särskilda fastighetslängder skulle upprättas för varje sådan
del av kommunen, som bildade eget distrikt. Där så vore fallet, torde
nyssnämnda bestämmelse icke kunna tillämpas. Därefter anföres, att om
kommun eller sådan del av kommun, som bildade eget taxeringsdistrikt, omfattade
flera församlingar, skulle de inom varje församling förekommande
fastigheterna i fastighetslängden sammanföras för sig till särskild avdelning.
Motsvarande gällde beträffande vissa andra samfälligheter. Ägdes eller innehades
flera fastigheter inom ett taxeringsdistrikt av en och sanuna person,
skulle fastigheterna förutom att de upptoges i sin kamerala ordning i fastighetslängden
därjämte sammanföras till ett ställe i fastighetslängden. I stad
erfordrades dock icke sådant sammanförande. De sakkunniga framhåller,
att stadgandet vore besvärligt att tillämpa och tillämpningen bleve än svårare
efter den nya kommunindelningen, då i större utsträckning än tidigare
ett taxeringsdistrikt komme att omfatta flera församlingar.

Det torde, säger de sakkunniga vidare, icke ligga inom ramen för de sakkunnigas
uppdrag att föreslå någon förenkling i sistnämnda avseende. Under
sådana förhållanden vore det nödvändigt att i någon form ändra de nuvarande
bestämmelserna om begränsning av avgiftsplikten. Det syntes därvidlag
böra övervägas antingen att den förut återgivna undantagsbestämmelsen
i förordningen om skogsvårdsavgift upphävdes eller att samma bestämmelse
ändrades därhän, att avgiftsplikten gjordes beroende av att summan
av värdena å skogsmark och växande skog för eu och samma taxeringsenhet
uppginge till minst 2 000 kr.

Ett upphävande av bestämmelsen skulle visserligen medföra, att i ett icke

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ringa antal fall avgifter skulle komina att påföras å belopp mellan 1 och 3
kr. (sistnämnda belopp, motsvarande 1,5 promille av 2 000 kr., utgjorde för
närvarande minsta avgift som påfördes). Detta överensstämde i och för sig
icke med strävandena att förenkla debiteringsarbetet genom att underlåta
att debitera bagatellbelopp. Emellertid måste uppmärksammas, att oavsett
om skogsvårdsavgift skulle debiteras eller ej, debitering i alla fall måste ske
av fastighetsskatt och att därför jämväl utfärdande av debetsedel och uppbörd
av skatt måste äga rum. Merarbetet med debitering jämväl av skogsvårdsavgift
till belopp under 3 kr. bleve därför av obetydlig omfattning i
förhållande till hela debiterings- och uppbördsproceduren och toge ur kostnadssynpunkt
endast en ringa del av de ökade intäkterna i anspråk. Förenklingar
i taxerings- och debiteringsarbetet skulle även möjliggöras, om
avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och
växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr.
En sådan ändring skulle å andra sidan kunna medföra, att det allmännas intäkter
av skogsvårdsavgifter nedginge något. Med hänsyn härtill hade de
sakkunniga funnit sig icke böra förorda denna ändring. De sakkunniga föresloge
i stället, att gällande stadgande om viss begränsning av avgiftsplikten
upphävdes.

De sakkunniga påpekar, att efter verkställda stickprovsundersökningar
kunde approximativt beräknas, att de debiterade skogsvårdsavgifterna, sammanlagt
ca 4,6 milj. kr., skulle öka med ca 4 procent eller med ca 200 000
kr., därest bestämmelsen om viss begränsning av avgiftsplikten upphävdes.
Den andra möjligheten att förenkla debiteringsarbetet skulle medföra, att
skogsvårdsavgifterna i stället skulle nedgå med mindre än 1/z procent eller
med högst ca 20 000 kr.

Beträffande annuiteter å cwdikningslån framhåller de sakkunniga, att det
såsom riksräkenskapsverket påpekat vore ogörligt att uppåt avrunda redan
fastställda annuiteter. Debitering av annuiteterna i hela krontal måste därför
förutsätta, att öretalen helt strökes och efterskänktes. Visserligen skulle
härigenom, såsom riksräkenskapsverket framhållit, uppkomma en årlig förlust
för statsverket av f. n. ca 33 000 kr. Beloppet komme dock att successivt
sjunka allteftersom de nuvarande lånen bleve slutbetalda. De sakkunniga
kunde icke dela riksräkenskapsverkets betänkligheter mot att efterskänka
öretalen. Bibehållande av öretalen vid debitering av förevarande annuiteter
skulle i icke ringa mån minska den genom öretalens borttagande från samtliga
övriga delposter beräknade vinsten.

De sakkunniga föreslår att i uppbördsförordningen införes bestämmelse
om att vid debitering av annuitet å avdikningslån, annuiteten skall påföras
i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Något hinder att likväl låta
länsstyrelserna som hittills till lantbruksstyrelsen inleverera enligt vederbörligt
utslag fastställda årliga avbetalnings- och räntebelopp syntes icke föreiigga.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att vad de nyss anfört angående annuiteter
å avdikningslån jämväl avsåge annuiteter å förskott för avlösning av
frälseräntor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

187

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag att avskaffa öretalen vid skattedebiteringen
har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Beträffande detaljutformningen har invändning endast gjorts mot det föreslagna
tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt
skall utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas.
Kammarrätten framhåller sålunda att det — ehuru uppbördsförordningen
vore med riksdagen antagen — framstode som mindre lämpligt att i
en författning av kommunal skattelagens karaktär hänvisning skedde till en
författning av administrativrättsligt innehåll.

Även förslaget att avskaffa begränsningen av avgiftsplikten beträffande
skogsvårdsavgifterna har godtagits i remissyttrandena. Sålunda tillstyrker
statistiska centralbyrån livligt de sakkunnigas förslag, som syntes möjliggöra
viss förenkling av sammanföringen av fastigheter i fastighetslängderna
på landet. Häradsskrivaren i Kumla fögderi anser dock, att bestämmelsen
härom borde kvarstå men ändras så, att avgiftsplikten gjordes beroende av
att summan av värdena å skogsmark och växande skog för en och samma
taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr. Därigenom skulle debiteringsarbetet
icke oväsentligt förenklas utan nämnvärt avgiftsbortfall.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

I anledning av vad kammarrätten framhållit i sitt yttrande, får jag erinra
om att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel skall
debiteras i en gemensam post samt att avrundningen till helt krontal måste
avse denna gemensamma post och icke de däri ingående delposterna var för
sig. Några särskilda stadganden om avrundning till helt krontal av allmän
kommunalskatt, landstingsmedel eller tingshusmedel var för sig kan därför
icke intagas i respektive författningar beträffande dessa skatter. Ej heller
synes det tillräckligt med endast en föreskrift i uppbördsförordningen om
avrundning av den gemensamma posten, eftersom allmän kommunalskatt
etc. enligt bestämmelserna i respektive författningar skall utgå strikt proportionellt
i förhållande till det påförda antalet skattekronor och skatteören.
Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att
allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i uppbördslörordningen
stadgas, torde därför — ehuru vissa principiella erinringar
häremot möjligen kan anföras — vara en med hänsyn till föreliggande omständigheter
acceptabel lösning.

VIT. Jämkning av preliminär skatt.

Gällande bestämmelser in. m. Lokal skattemyndighet äger besluta om
jämkning av preliminär skatt. Vid sådant beslut skall myndigheten tillse, att
den preliminära skatten för inkomståret så nära som möjligt kommer att
överensstämma med den slutliga skatt som kan antagas komma att påföras
på grund av taxering, verkställd under året näst efter inkomståret.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jämkning kan ifrågakomma, då ändring skett i förhållande, vartill hänsyn
skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för den skattskyldige vid
den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret. Vid
ändring av civilstånd vid sådan tidpunkt att detta inverkar på ortsavdragets
storlek skall jämkning för preliminär A-skatt ske ex officio. I övrigt förutsättes
ansökan från den skattskyldige.

Vidare skall jämkning verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig eller, om han avlidit, hans dödsbo gör sannolikt
eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den preliminära
skatten till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta
andra avdrag än sådana som vid beräkning av nämnda skatt beaktats, kommer
att avvika från motsvarande slutliga skatt, eller

2) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan
därmed jämförlig omständighet.

Om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understiger vad
han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum), kan jämkning jämväl erhållas, dock endast för
preliminär B-skatt. För skattskyldiga med A-skatt tages hänsyn till existensminimum
genom nedsättning av eller befrielse från skatteavdrag.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleder, skall i det nyss
vid 1) omnämnda fallet jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen i den
preliminära skatten skulle uppgå till minst 1/5 av det förut beräknade skattebeloppet,
dock minst 25 kr. Fråga om jämkning äger lokal skattemyndighet
upptaga utan särskild anmälan från den skattskyldige. Jämkning må
icke ske utan att den skattskyldige beretts tillfälle att yttra sig, därest detta
icke uppenbarligen är obehövligt. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs
medgivande bör iakttagas stor försiktighet, så att icke för hög sådan
skatt uttages.

Slutligen skall erforderlig jämkning av den preliminära skatten vidtagas,
därest den lokala skattemyndigheten genom anmälan av den skattskyldige
eller eljest erhåller vetskap om att skatten blivit obehörigen eller med oriktigt
belopp påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedeln.

Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelais,
erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall icke
sålunda inbetald skatt nedsättas och vad som för mycket erlagts restitueras,
utan den preliminära skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning,
skall i motsvarande grad reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten
kommer att uppgå till belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret.
Fall kan förekomma — sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

189

under senare delen av inkomståret — då preliminärskatten nedsättes med så
stort belopp att, trots det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik
skatt under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl
för inkomståret inbetalt högre skatt än han kan antagas ha rätteligen
bort göra. Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst 1/-l av den
slutliga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst 25 kr., äger
skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan
å debitering av den slutliga skatten. Är särskilda förhållanden för handen —
fråga är t. ex. om s. k. ömmande omständigheter eller om ett särskilt stort
skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är uppfyllt,
medge att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skattskyldige.

Beslut om återbetalning av preliminär skatt må fattas av lokal skattemyndighet
jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer
före utgången av april månad.

Innebär beslut om jämkning, att debiterad preliminär skatt, som förfaller
till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp
än det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall ny debetsedel utfärdas
upptagande den ändrade skatten. Sker jämkning i preliminär skatt, vilken
beräknas enligt skattetabell, på grund av ändrat ortsavdrag skall i beslutet
angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget
skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda
preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom
angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst
belopp eller med viss del av inkomsten eller ock att skatt skall utgå med
visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär A-skatt, som enligt 7 § uppbördsförordningen
utgår med 10 resp. 15 procent av inkomsten, skall i beslutet angivas efter
vilken procentsats den ändrade skatten skall utgöras.

Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall
där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
till annat föranleder, meddelas beträffande lön senast inom 10 dagar
samt beträffande annan inkomst senast inom 20 dagar efter det ansökan om
jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten.

Centrala uppbördsnämnden har meddelat ett flertal förklaringar rörande
jämkning av preliminär skatt. För en del av dessa har redogörelse lämnats i
betänkandet (s. 197 o. f.), till vilket torde få hänvisas.

De sakkunniga. De sakkunniga erinrar om att den preliminära skatten
skulle utgå med ett belopp, som så nära som möjligt överensstämde med den
slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatten i första hand
erläggas i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt, därvid Askatten
skulle beräknas antingen enligt skattetabell eller, beträffande vissa
slag av inkomster, efter viss procent av inkomsten, och B-skatten påföras
med ett belopp, motsvarande den senaste slutliga skatten eller beräknat efter
särskild preliminär taxering.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

På grund av ändrade inkomstförhållanden in. m., fortsätter de sakkunniga,
kunde det bli nödvändigt för den lokala skattemyndigheten att ändra
en tidigare utfärdad debetsedel å preliminär skatt eller över huvud taget
ett tidigare meddelat beslut angående de grunder efter vilka den preliminära
skatten skulle beräknas för viss skattskyldig. I sådana fall vidtoges en
jämkning av den preliminära skatten. Den lokala skattemyndigheten kunde
vidare redan i samband med att myndigheten utfärdade den första debetsedeln
å preliminär skatt för inkomståret bestämma, att skatten skulle utgå
enligt andra grunder än de, som normalt skulle gälla. Även dylika beslut
vore att rubricera som jämkningsbeslut. Det hade visserligen ifrågasatts,
huruvida icke en särskild beteckning borde införas för sådana före inkomståret
meddelade beslut. Endast ändringar av preliminär skatt, som vidtoges
sedan debetsedel utfärdats, skulle i så fall anses utgöra jämkning. Behov
av särskild beteckning å de före inkomståret meddelade besluten syntes
dock ej föreligga. Enligt de sakkunnigas mening syntes beteckningen »jämkning»
— i överensstämmelse med centrala uppbördsnämndens tolkning av
nu gällande bestämmelser — kunna användas även för en ändring av de
grunder, efter vilka den preliminära skatten eljest skolat beräknas enligt
bestämmelserna i uppbördsförordningen.

Därefter erinrar de sakkunniga om bestämmelsen i 53 § 1 mom. uppbördsförordningen,
att i där angivna fall jämkning skulle av den lokala
skattemyndigheten verkställas »under inkomståret». Redan i sitt första betänkande
(s. 14) hade de sakkunniga föreslagit, att nämnda tidsbegränsning
skulle utgå. Jämkning förutsattes nämligen redan nu kunna ske såväl
före som -— i vissa fall — efter inkomståret.

Vidare framhåller de sakkunniga, att jämkning efter inkomståret för
närvarande endast kunde verkställas i samband med beslut om återbetalning
av preliminär skatt. Enligt 53 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen
skulle sådan jämkningsansökan ha inkommit före utgången av april
månad. På grund därav kunde debiterad preliminär skatt, som restfördes
efter inkomstårets utgång eller som tidigare restförts men vore obetald vid
nämnda tidpunkt, icke avkortas förrän den slutliga skatten debiterats och
förteckningar å överskjutande preliminär skatt upprättats, trots att det
redan omedelbart efter inkomstårets utgång kunde ha stått fullt klart, att
den debiterade preliminära skatten konune att väsentligt överstiga den slutliga.
Dröjsmålet kunde medföra olägenheter vid skatteindrivningen för såväl
den skattskyldige som myndigheterna. Möjlighet att efter inkomståret
jämka den preliminära skatten borde därför gälla alla fall, då en nedsättning
av skatten kunde ifrågakomma, oavsett om jämkningen skulle ligga
till grund för ett beslut om återbetalning eller för ett beslut om avkortning.

Önskvärt hade varit om en särskild fatalietid kunnat undvikas för ansökningar
om jämkning i syfte att få skatten avkortad. Förbisåge den skattskvldige
eller, om han avlidit, hans dödsbo att begära sådan jämkning,
bleve frågan om avkortning aktuell först i samband med att indrivningsåtgärder
vidtoges. Skulle därvid tiden för ingivande av jämkningsansökan

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ha gatt till ända, vore det många gånger otillfredsställande, om av formella
skäl indrivningen måste fortgå. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat
sammanhang, att den skattskyldige i dylikt fall skulle få möjlighet till anstånd
med erläggande av skatten eller del därav. Obegränsad tid för jämkmngsansökningar
syntes däremot utesluten, enär debiteringslängderna å
slutlig skatt måste färdigställas senast före viss tid. Det syntes lämpligast
att föreskriva samma fatalietid som för ansökningar om jämkning för återbetalning
av skatt.

De sakkunniga anför, att ett jämkningsbeslut efter inkomståret av innebörd
att ytterligare preliminär skatt skulle erläggas, skulle skapa särskilda
bokföringstekniska och andra därmed sammanhängande problem, eftersom
särskild uppbördstermin efter uppbördsårets utgång måste fastställas för
skatteinbetalningen. Jämkningsbeslut för höjning av skatten borde icke få
meddelas senare än att den skattskyldige kunde få del av beslutet i god tid
före utgången av sista uppbördsterminen under uppbördsåret. Rent praktiska
skäl talade sålunda för att dylika beslut icke fattades efter inkomstårets
utgång. Något behov av att efter nämnda tidpunkt jämka skatten uppåt
torde icke heller föreligga för de skattskyldigas del. Skattskyldig ägde nämligen
möjlighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för inkomståret
under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år intill
utgången av april månad. Denna möjlighet i förening med den samtidigt
införda skyldigheten att erlägga ränta å kvarstående skatt torde säkerligen
i längden komma att mera effektivt bidraga till ett bättre uppbördsresultat
än om möjlighet funnes att efter inkomstårets utgång jämka den preliminära
skatten uppåt.

De sakkunniga förordar, att tidsbegränsningen »under inkomståret» i
°3 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen skall utgå. I stället borde
stadgas, att jämkning icke finge verkställas efter inkomstårets utgång med
mindre den preliminära skatten skulle nedsättas och, där jämkning grundade
sig pa ansökan, sådan ansökan inkommit före utgången av april månad
året efter inkomståret.

Det hade ifrågasatts, säger de sakkunniga vidare, huruvida icke skattskyldiga
med debiterad preliminär skatt, närmast B-skatt, borde vara skyldiga
att begära jämkning vid inkomstökning. I allmänhet kunde emellertid
ifrågavarande skattskyldiga icke med säkerhet uppskatta storleken av sina
inkomster förrän efter inkomstårets utgång. Någon skyldighet att begära
jämkning vid inkomstökning borde därför ej införas. Ett i viss utsträckning
verksamt medel att förmå skattskyldiga, som under inkomståret finge
okade inkomster, att begära jämkning uppåt låge i risken att ränta å kvarstående
skatt eljest kunde komina att påföras dem.

Ej heller borde ifrågakomma att de lokala skattemyndigheterna skulle
aga att när som helst under inkomståret infordra preliminär deklaration
Rån olika grupper av skattskyldiga, t. ex. från alla jordbrukare inom vissa
kommuner, eller att t. ex. efter utgången av inkomstårets första hälft anmoda
samtliga skattskyldiga med B-skatt att med ledning av det gångna

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

halvårets erfarenheter meddela, om inkomsterna under året väntades komma
att mera väsentligt avvika från de inkomster, som legat till grund för beräkningen
av skatten. Sådana åtgärder skulle åsamka de skattskyldiga ett i
kanske flertalet fall onödigt besvär och de lokala skattemyndigheterna ett
avsevärt arbete. Att de sakkunniga ansåge, att dylika generella anmaningar
icke borde komma till stånd, uteslöte dock icke att den lokala skattemyndigheten
borde äga befogenhet att av eget initiativ i särskilda fall infordra
preliminär självdeklaration samt efter nödig utredning och den skattskyldiges
hörande meddela beslut om höjning av den preliminära skatten i händelse
av konstaterad inkomstökning.

Jämväl i övrigt borde den lokala skattemyndigheten vara oförhindrad att,
då myndigheten funne anledning därtill, av eget initiativ meddela beslut
om jämkning. Härvid förutsattes dock, att den lokala skattemyndigheten
iakttoge stor försiktighet, så att de skattskyldiga varken finge erlägga för
stor preliminär skatt eller onödigtvis besvärades med förfrågningar.

Vidare framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndighetens rätt
att för eventuell jämkning infordra preliminär självdeklaration borde i huvudsak
begränsas till sådana fall, där den skattskyldige hade att utgöra
preliminär B-skatt och anledning funnes att antaga att hans inkomster
ändrats så avsevärt att jämkning borde ske. Vid övriga jämkningsfall torde
det i regel vara tillräckligt att infordra uppgifter från den skattskyldige
i allenast mindre omfattning.

Den skattskyldige borde alltid beredas tillfälle att yttra sig, innan jämkning
ägde rum, där detta icke uppenbarligen vore obehövligt.

Hos de sakkunniga hade framhållits att skattskyldiga som erhållit debetsedel
å preliminär Beskatt oftast försummade att göra vederbörlig anmälan
till lokal skattemyndighet, då de bytt verksamhet och till följd därav borde
erlägga preliminär A-skatt. I synnerhet gällde detta mindre rörelseidkare
och jordbrukare, som lämnat sin tidigare verksamhet och i egenskap av
arbetstagare skulle få vidkännas skatteavdrag för A-skatt med högre belopp
än den påförda B-skatten. Då det kunde dröja avsevärd tid, innan ett dylikt
ombyte av verksamhet upptäcktes, förelåge risk för skatteförlust. I anslutning
härtill anför de sakkunniga följande.

För att råda bot härpå har bland de sakkunniga ifrågasatts, om icke å
debetsedeln för skattskyldiga, som kunna antagas böra erlägga debiterad
preliminär skatt, borde utsättas såväl debiterat skattebelopp, fördelat på
uppbördsterminer men icke utfört på skatteanvisningarna, som nummer å
skattetabell och kolumn däri, med ledning varav skatteavdrag skulle kunna
verkställas. Så länge den skattskyldige icke hade arbetsanställning, skulle
han erlägga den debiterade skatten. Toge han dylik anställning, skulle däremot
arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt den å debetsedeln angivna tabellen
och kolumnen. Härigenom skulle övergången mellan skatteformerna
ske automatiskt.

Även om det ifrågasatta systemet genomfördes, skulle likväl lokal skattemyndighets
medverkan icke kunna undvikas vid övergång till arbetsanställning.
Skulle nämligen skatten enligt skattetabell vara lägre än den debiterade,
måste jämkning ske för att förhindra restföring. Systemet lider

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

193

också av åtskilliga brister. Sålunda skulle bl. a. arbetsgivarna icke kunna
bedöma avdragsskyldigheten med ledning av för arbetstagaren utfärdad
debetsedel å A-skatt eller B-skatt utan i stället vara tvungna att ingå på en
prövning om utbetalaid ersättning utgjorde vederbörandes huvudsakliga
inkomst eller icke och i tveksamma fall inhämta lokal skattemyndighets
besked i frågan. Vidare skulle besvärliga problem uppkomma beträffande
skatteredovisningen.

Genom det system med skatteavdrag å bisysslor, som uppbördssakkunniga
i annat sammanhang föreslå (se kap. VII), kommer antalet skattskyldiga
med preliminär B-skatt att nedgå. Antalet fall då utbyte av preliminär
B-skatt mot preliminär A-skatt bör ske torde därför minska. Detta
förhållande talar mot en så genomgripande omläggning av uppbördssystemet,
som ovan ifrågasatts. Ett enklare sätt att komma till rätta med förevarande
problem är, att arbetsgivarna underrätta den lokala skattemyndigheten
om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisa debetsedel
å preliminär B-skatt men som kunna antagas ha sin väsentliga utkomst av
anställningen. Efter en sådan anmälan, i vilken endast behöver angivas den
anställdes namn och debetsedelsnummer, skulle arbetsgivarens befattning
med ärendet upphöra. Finnes utbyte av skatteform böra ske, har den lokala
skattemyndigheten att besluta härom.

En bestämmelse av innehåll, att arbetsgivarna böra göra dylik anmälan,
torde lämpligen kunna intagas i anvisningarna till uppbördsförordningen.

Å s. 204—206 i betänkandet har de sakkunniga redogjort för olika typer
av jämkningsfall, till vilken redogörelse torde få hänvisas. Endast följande
må här återgivas.

Enligt gällande bestämmelser skall jämkning i vissa fall — där icke särskilda
omständigheter till annat föranleda -- icke äga rum, såvida icke
ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst V5 av det förut
beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kr. Denna begränsning i jämkningsrätten
är avsedd att befria skattemyndigheterna från bagatellärenden,
där den skattskyldiges intresse av ändring saknar reell betydelse.

Såvitt gäller jämkning av preliminär A-skatt förutsätter de sakkunniga,
att som hittills jämkning i vissa fall ej skulle kunna påfordras då ändringen
i skatteuttaget bleve alltför obetydlig. Även om nu gällande regel, att ändringen
måste uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,
måhända kunde synas något hög, torde tillräckliga skäl till ändring
knappast föreligga. Bestämmelserna vore icke tvingande och de lokala
skattemyndigheterna hade att tillämpa desamma med den huvudregeln i
minnet, att den preliminära skatten alltid borde så nära som möjligt överensstämma
med den slutliga.

Beträffande jämkning av preliminär B-skatt påpekar de sakkunniga, att
jämkningsgränsen vore besvärlig att tillämpa i praktiken för såväl de skattskyldiga
som de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga hade emellertid
icke ansett tillrådligt att avskaffa spärren men föresloge den ändringen,
att spärren skulle hänföras till inkomsten i stället för till skattebeloppet.
För det fall, där redan nu rätten till jämkning vore inskränkt, borde således
jämkningsgränsen ändras så, att jämkning icke borde äga rum, såvida icke
ändringen av inkomsten utgjorde minst 1/5 av den förut för inkomståret
13 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beräknade inkomsten. Med inkomst borde vid jämkning i hemortskommunen
som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till
statlig inkomstskatt, i förekommande fall justerad med hänsynstagande
til! avdrag för periodiskt understöd eller för avgift för pensionsförsäkring.
Förelåge särskilda förhållanden — t. ex. särskilt stora inkomster eller ömmande
fall — borde lokal skattemyndighet dock företaga jämkning, oaktat
det angivna villkoret ej vore uppfyllt. Såvitt gällde sambeskattade äkta makar
borde jämkning beträffande en av makarna som regel ge anledning att
jämka även den andra makens skatt oberoende av inkomstens och skattebeloppets
storlek.

Inom vissa yrkesgrupper varierar inkomsterna avsevärt under inkomståret.
De sakkunniga framhåller, att det för arbetstagare tillhörande sådan
grupp kunde finnas lämpligt, att den preliminära skatten beräknades efter
andra grunder än de normala, t. ex. efter särskilt bestämd procentsats. Härom
borde centrala uppbördsnämnden äga ge direktiv, som skulle vara bindande
för de lokala skattemyndigheterna. De direktiv centrala uppbördsnämnden
sålunda meddelade syntes icke böra bindas vid nyssnämnda femtedelsregel.

Vidare påpekar de sakkunniga, att önskemål uttalats om att även lokal
skattemyndighet skulle få befogenhet att inom sitt verksamhetsområde efter
bedömande av de särskilda lokala förhållandena generellt fastställa lämplig
norm, efter vilken den preliminära skatten skulle beräknas för skattskyldiga
inom dylik yrkesgrupp. En sådan rätt skulle emellertid med största sannolikhet
medföra att grunderna för preliminärskattens beräkning komme att
skifta högst avsevärt inom landets olika delar för samma kategorier skattskyldiga.
De sakkunniga anser sig därför icke kunna biträda nämnda önskemål.

Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle
lokal skattemyndighet i samband med utfärdande av debetsedel avseende
debiterad preliminär skatt äga besluta, att skatten skulle förfalla till betalning
vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de andra
terminerna. Möjlighet att fatta dylikt beslut borde även finnas i fråga om
skattebelopp, som kvar stode efter jämkning, varigenom storleken av skatten
ändrats eller A-skatt utbytts mot B-skatt. Oavsett om sådan ändring eller
sådant utbyte skulle göras, borde emellertid genom jämkning kunna bestämmas
andra förfallotider för den del av det totala skattebeloppet, som ännu
icke förfallit till betalning. Jämkning borde med andra ord kunna avse enbart
en omfördelning av skatten på andra uppbördsterminer än de å debetsedeln
angivna.

De sakkunniga har i annat sammanhang föreslagit att preliminär A-skatt
och preliminär B-skatt skall vara de normala skatteformerna. Såväl i samband
med utfärdande av debetsedel som därefter skall emellertid ettvart av
dessa skatteslag kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med
preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Ett dylikt utbyte av den normala
skatteformen, anför de sakkunniga, borde hänföras till jämkning. Ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

195

torde utbytet ske i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt. Såvitt gällde B-skatten kunde emellertid utbytet
komma att tillgripas för att förebygga skatteförluster genom underlåten
skattebetalning. Härigenom vidgades syftet med jämkningen.

Till jämkning borde jämväl hänföras utbyte under inkomståret av preliminär
A-skatt mot preliminär B-skatt eller tvärtom. Den normala orsaken
till ett sådant utbyte vore att den skattskyldige fått annan eller andra förvärvskällor
än tidigare.

I 45 § uppbördsförordningen finnes vissa bestämmelser om huru tidigare
debiterad B-skatt skall erläggas vid övergång från B-skatt till A-skatt. Dessa
bestämmelser borde, i den mån de vore att anse som erforderliga, enligt de
sakkunnigas mening inordnas under föreskrifterna om jämkning. Emellertid
vore bestämmelserna svåra att tillämpa. Det borde ankomma på den
lokala skattemyndigheten att från fall till fall fritt pröva, när vid övergång
från B-skatt till A-skatt B-skatten skulle upphöra att utgå. Paragrafen syntes
kunna utgå ur uppbördsförordningen.

För återbetalning av preliminär skatt kräves för närvarande, att den till
återbetalning ifrågasatta skatten uppgår till minst 25 kronor. Enär denna
gräns syntes alltför låg, föreslår de sakkunniga, att såsom förutsättning för
återbetalning skulle gälla, att den skattskyldige inbetalt preliminär skatt
som beräknades överstiga motsvarande slutliga skatt med minst 100 kronor.
Då särskilda omständigheter därtill föranledde, borde beslut kunna fattas
om återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt även om nyssnämnda
villkor icke vore uppfyllt.

Innan lokal skattemyndighet fattar beslut om jämkning av preliminär
skatt efter inkomståret, må myndigheten där så anses erforderligt höra vederbörande
taxeringsnämnds ordförande. Denne åligger jämlikt 78 § sista
stycket taxeringsförordningen att lämna den lokala skattemyndigheten de
upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen
må erfordras och som av ordföranden kan lämnas. De sakkunniga framhåller,
att det vore önskvärt, att denne behandlade sådana ärenden så snabbt
som möjligt. Lämnades icke det begärda yttrandet inom sådan tid, att beslut
i ärendet kunde fattas inom föreskrivna 10, resp. 20 dagar, måste sådana
särskilda omständigheter anses föreligga, som kunde göra försening av beslutet
försvarbar. Såvitt gällde jämkningsansökningar under inkomståret,
hade hos de sakkunniga framhållits att de tidsfrister, som funnes angivna
för fattande av beslut, vore svåra att iakttaga vid vissa tider av arbetsanhopning.
önskemål hade därför framförts, att i stället för bestämda tidsfrister
allenast skulle angivas t. ex. att beslut skulle meddelas snarast möjligt.
Detta syntes enligt de sakkunnigas mening varken lämpligt eller erforderligt.
Därest till följd av betydande arbetsanhopning beslut icke skulle
kunna lämnas inom 10, resp. 20 dagar medgåve författningstextens lydelse
i sådana särskilda fall, att beslut fattades senare. Understrykas borde emellertid,
att det vore synnerligen angeläget att beslut i jämkningsärenden meddelades
så snabbt som möjligt.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar slutligen, att fall kunde förekomma, där den lokala
skattemyndigheten i ett jämkningsärende hade behov av den skattskyldiges
debetsedel. Detta gällde särskilt, då enligt jämkningsbeslutet A-skatt skulle
utgå med högre belopp än tidigare. I sådant fall vore det angeläget, att beslutet
anbringades å debetsedeln eller att den äldre debetsedeln utbyttes mot
en ny. Om så ej skedde, kunde den skattskyldige åstadkomma att jämkningsbeslutet
bleve utan verkan genom att underlåta att till arbetsgivaren överlämna
jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln. Detta skulle måhända
kunna undvikas genom att översända jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln
direkt till arbetsgivaren, om denne vore känd. En dylik åtgärd skulle
dock bli utan verkan, om arbetstagaren därefter bytte arbetsanställning. I
stället borde möjlighet finnas att genom vitesföreläggande infordra den äldre
debetsedeln. De sakkunniga ansåge sig kunna förutsätta, att denna möjlighet
endast i undantagsfall behövde utnyttjas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Av yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför, att lokal skattemyndighet
förutsattes kunna redan vid utfärdandet av den första debetsedeln å
preliminär skatt för inkomståret bestämma att skatten skulle utgå enligt
andra än de normala grunderna. Häremot vore givetvis intet att erinra. Enligt
länsstyrelsens förmenande vore dock ett sådant beslut att anse som
ett debiteringsbeslut. Att betrakta beslutet även som ett jämkningsbeslut
vore knappast motiverat och dessutom ägnat att skapa en till synes omotiverad
begreppsförvirring. Något behov av en särskild beteckning å ett i sådant
debiteringsbeslut ingående jämkningsförfarande syntes icke finnas.
Termen »jämkning» borde förbehållas sådana beslut, varigenom ändring
gjordes i redan fattade beslut.

Den föreslagna bestämmelsen att arbetsgivare borde underrätta lokal
skattemyndighet om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisade
debetsedel å preliminär B-skatt men som kunde antagas ha sin väsentliga
utkomst av anställningen, finner länsstyrelsen i Uppsala län utgöra det
säkraste medlet att komma till rätta med skattskyldiga som på grund av
ändrad verksamhet borde erlägga A-skatt i stället för påförd B-skatt. En
annan redan nu förefintlig utväg vore, att arbetsgivarna i dessa fall —
särskilt om vederbörande uppenbarligen helt övergått till arbetsanställning
som vore hans huvudsakliga — verkställde skatteavdrag med 25 procent;
härigenom komme den anställde säkerligen ganska snart att begära jämkning
eller utbyte av preliminärdebetsedeln. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län understryker önskvärdheten av att det föreslagna underrättelseförfarandet
gjordes till ett åliggande för arbetsgivarna. Även länsstyrelsen i
Hallands län anser med hänsyn till B-slcattens starkt begränsade användningsområde,
att arbetsgivare borde i angivna fall vara skyldig att vidtaga
åtgärder för utbyte av skatteform för den nyanställde; försummade arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 197

givaren detta, borde han kunna förklaras ansvarig för arbetstagarens preliminärskatt.

Viss ändring av jämkningsgränsen beträffande debiterad preliminär skatt
förordas av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid
åberopar organisationerna följande av särskilda delegerade för industriförbundet,
försäkringsbolagens riksförbund, bankföreningen och Stockholms
handelskammare avgivna yttrande.

Utan tvivel innebär det en önskvärd förenkling, att förutsättningarna
för meddelande av jämkningsbeslut anknytas till den för inkomståret beräknade
inkomsten, icke såsom för närvarande är fallet till det beräknade
skattebeloppet. För fysiska personer och därmed i beskattningshänseende
likställda, vilka tillhöra de medelstora och högre inkomstskikten, utgår
emellertid skatten å den översta femtedelen av inkomsten efter avsevärt
högre skattesats än den, som tillämpas å inkomsten i övrigt. Förslaget innebär
därför en i många fall väsentlig inskränkning i den rätt till jämkning,
som för närvarande är medgiven ovannämnda skattskyldiga. Någon saklig
motivering för en dylik inskränkning synes oss icke föreligga och någon
sådan lämnas ej heller i betänkandet. Om förutsättningarna för meddelande
av jämkningsbeslut anknytas till den beräknade inkomsten, vilket synes
oss välbetänkt, bör bestämmelsen därför ändras i det avseendet att rätt
till jämkning stadgas även om inkomständringen uppgår till mindre än
Vs, då fråga är om skattskyldiga, för vilka progressionens verkningar äro
mera framträdande. Vi hemställa, att den föreslagna bestämmelsen i så
måtto uppmjukas, att jämkning alltid skall medgivas, därest den förut för
inkomståret beräknade inkomsten överstiger förslagsvis 20 000 kr. och inkomständringen
uppgår till minst Vio av denna beräknade inkomst.

Den föreslagna gränsen å 100 kr. för återbetalning av preliminär skatt
efter jämkning anser Sveriges köpmannaförbund vara för hög; gränsen syntes
skäligen böra sättas vid 50 kr.

Föreningen Sveriges kronolcamrerare uttalar, att det icke syntes lämpligt
att föreskriva ovillkorlig skyldighet att efter jämkning återbetala erlagd
preliminär skatt, då de av de sakkunniga angivna förutsättningarna
förelåge. De uppgifter, som ett jämkningsbeslut grundade sig på, vore ofta
högst ungefärliga. Det kunde därför i särskilda fall vara befogat att återbetalning
icke skedde. Författningstexten borde utformas så, att formell möjlighet
därtill förelåge.

Slutligen anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att vitesföreläggande
för infordrande av äldre debetsedel, då enligt jämkningsbeslut preliminär
A-skatt skulle utgå med högre belopp än tidigare, bleve effektivt
endast om skatteavdraget å lönen uppginge till högst 25 procent av lönen.
Skulle skatteavdraget enligt jämkningsbeslutet utgöra t. ex. 40 procent av
lönen, kunde arbetstagaren underlåta att till arbetsgivaren inlämna den ändrade
eller nya debetsedeln, med påföljd att skatteavdrag komme att verkställas
med endast 25 procent av lönen. Bestämmelserna borde därför vara
så avfattade, att där den lokala skattemyndigheten ansåge det lämpligt
eller erforderligt, myndigheten även skulle till arbetsgivaren översända den
nya debetsedeln eller i förekommande fall avskrift av jämkningsbeslutet.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departementschefen. De sakkunniga föreslår, att beteckningen jämkning
skall avse dels sådana beslut, varigenom den preliminära skatten i samband
med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes att
utgå enligt andra grunder än som för normalfallen ifrågakommer, dels ock
sådana beslut varigenom en redan utfärdad debetsedel å preliminär skatt
ändras. Till jämkning borde sålunda enligt de sakkunniga hänföras samtliga
fall, då den preliminära skatten redan från inkomstårets början skulle
enligt den lokala skattemyndighetens beslut utgå på annat sätt än såsom
preliminär A-skatt, beräknad enligt skattetabell å lönen eller efter viss i
uppbördsförordningen angiven procent av inkomsten, eller såsom preliminär
B-skatt, beräknad med ledning av senaste slutliga skatt eller efter preliminär
taxering. Ett sådant beslut kan, med de sakkunnigas förslag, innebära,
t. ex., att preliminär A-skatt skall för arbetstagare med stora omkostnadsavdrag
beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten eller efter
lämplig procentsats å bruttoinkomsten, att arbetstagare med varierande
inkomster skall i enlighet med av centrala uppbördsnämnden utfärdade
direktiv erhålla skatteavdrag efter viss procentsats eller att preliminär Askatt
eller preliminär B-skatt ersättes med preliminär A-skatt med förhöjt
skatteavdrag.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit kan jag icke biträda
vad de sakkunniga anfört därom att till jämkning skall hänföras även de
fall, då lokal skattemyndighet redan från början fastställer preliminärskatten
att utgå efter andra grunder än de för normalfallen tillämpade. Till
jämkning bör rimligen hänföras blott sådant som innebär en ändring i ett
tidigare fattat beslut rörande beräkning av preliminär skatt. En klarare begreppsbestämning
vinnes härigenom, såsom i något remissyttrande påpekats.
Godtages vad jag nu anfört, uppkommer icke för den skull behov av
att införa en särskild benämning för de fall, då den preliminära skatten i
samband med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes
att utgå enligt mer speciella grunder. Däremot blir erforderligt
med en viss omredigering av författningstexten, avseende bestämmelserna
om preliminär A-skatt och om debitering av skatt m. m. samt utfärdande
av debetsedel. Det blir således erforderligt att i samband med en definition
av preliminär A-skatt ange på vilka olika sätt denna i princip kan beräknas.
Detta innebär emellertid blott en följdriktig utformning av författningsbestämmelserna
och gör dessas innehåll mer lättillgängligt.

Enligt de sakkunnigas förslag bör arbetsgivare underrätta lokal skattemyndighet
om sådana under inkomståret nyanställda arbetstagare, för vilka
utfärdats debetsedel å preliminär B-skatt och som kan antagas ha sin
väsentliga utkomst av anställningen. Nämnda underrättelseförfarande bör
göras till en skyldighet för arbetsgivarna. Däremot kan jag icke förorda att
— såsom i ett remissyttrande ifrågasatts —- arbetsgivare som försummar
att lämna sådan underrättelse skall kunna göras ansvarig för den anställdes
preliminärskatt.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, delar jag icke de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

199

uppfattning, att jämkning alltid bör ske av preliminär B-skatt, som beräknats
med ledning av den senaste slutliga skatten, då den skattskyldige anmäler
att han icke vidare har att erlägga folkpensionsavgift eller att den
preliminära skatten bör minskas med i den senaste slutliga skatten ingående
olycksfallsförsäkringsavgift. När i dessa fall jämkning bör verkställas, har
jag tidigare berört.

Såsom även framgår av vad jag förut anfört, biträder jag ej heller de sakkunnigas
förslag, att lokal skattemyndighet må i samband med utfärdande
av debetsedel avseende debiterad preliminär skatt besluta, att skatten
skall förfalla till betalning vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande
av de andra terminerna. Följaktligen kan jag ej ansluta mig till
de sakkunnigas här gjorda förslag, att förfallotiden för skatten skall kunna
ändras på angivet sätt genom jämkning eller i samband med jämkning.

I övriga hänseenden biträder jag i huvudsak de sakkunnigas förevarande
förslag.

Jag förordar alltså bl. a., att om icke särskilda omständigheter föranleder
till annat, jämkning av preliminär B-skatt vid inkomständring m. in.
skall göras allenast om ändringen i inkomsten motsvarar minst en femtedel
av den inkomst, varå skatten beräknats, och tillika minst 600 kronor. Det
må erinras om de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag att, normalt, Bskatten
skall beräknas till samma belopp som det vartill den senaste slutliga
skatten uppgick. Även för detta fall bör gälla, att jämkningsförutsättningen
bedömes på grundval av en jämförelse mellan beräknelig inkomst
under inkomståret och den inkomst varå den senaste slutliga skatten uträknats.
Att detta kan medföra, exempelvis på grund av ändrade utdebiteringssatser,
att jämkning skall göras även då differensen i skattebelopp
blir mindre än en femtedel, torde icke utgöra någon större olägenhet. Jag
anser icke erforderligt att, såsom vissa näringsorganisationer yrkat, nämnda
regel uppmjukas på så sätt att jämkning alltid skulle medgivas, då inkomsten
överstiger 20 000 kronor och inkomständringen beräknas uppgå
till minst en tiondel. Jag får erinra om att den föreslagna bestämmelsen
har sin motsvarighet i gällande föreskrifter om när preliminär taxering
skall ske. Någon olägenhet av dessa föreskrifter har veterligen icke uppkommit.
Anledning saknas antaga, att den härmed överensstämmande ändringen
av jämkningsgränsen kommer att utfalla sämre. Det bör uppmärksammas
att jämkningsgränsen kan frångås, om särskilda omständigheter
föreligger. Sådana särskilda omständigheter bör anses föreligga, om de
ändrade inkomstförhållandena medför att skillnaden mellan den beräknade
slutliga skatten och den påförda preliminära B-skatten blir mer betydande.

Även till de sakkunnigas förslag om höjning av gränsen för återbetalning
av preliminär skatt efter jämkning vill jag uttala min anslutning. Jag vill
framhålla, på föranledande av vad i något remissyttrande ifrågasatts, att då
de av de sakkunniga uppställda förutsättningarna föreligger, så bör återbetalning
också göras. Någon ytterligare prövning från den lokala skattemyndighetens
sida huruvida av andra skäl någon återbetalning bör göras
eller ej, synes knappast påkallat att föreskriva.

200

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

Då genom jämkning bestämts, att preliminär A-skatt skall utgå med
högre belopp än tidigare eller då preliminär B-skatt utbytts mot preliminär
A-skatt, kan det i vissa fall vara lämpligt, att den lokala skattemyndigheten
översänder den nya debetsedeln eller avskrift av jämkningsbeslutet till
arbetsgivaren. I den mån bestämmelser härom erfordras, torde de få utfärdas
i administrativ ordning.

VIII. Skatteavdrag.

För innehållande av skatt användes för närvarande beteckningen »löneavdrag».
Tidigare har jag föreslagit, att denna beteckning skall utbytas mot
»skatteavdrag». Sistnämnda beteckning användes i det följande även då
redogörelse lämnas för gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser m. m. Vid utbetalning av kontant belopp, som för
mottagaren (arbetstagaren) utgör inkomst av hans huvudsakliga arbetsanställning
eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst (lön), skall den
som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av
arbetstagaren påförd skatt (skatteavdrag). Avdragsskyldighet föreligger beträffande
preliminär A-skatt samt i vissa fall beträffande preliminär B-skatt
och kvarstående skatt. Avdragsskyldighet föreligger icke, därest anställningen
är avsedd att vara kortare tid än en vecka.

Om på grund av skattskyldigs anställnings- eller inkomstförhållanden
särskilda svårigheter att göra skatteavdrag föreligger, kan den lokala skattemyndigheten
medge befrielse från skatteavdrag för preliminär B-skatt och
kvarstående skatt.

Skatteavdrag skall icke verkställas å bl. a. sådan pension eller livränta från
försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 200 kr. för år, eller å folkpension.
Å lön, som icke avser bestämd tidsperiod eller som uppbäres vid oregelbundet
återkommande tillfällen, skall avdrag för preliminär A-skatt ske med
10 procent eller, om den skattskyldige under inkomståret kan antagas komma
att uppbära inkomst överstigande 10 000 kr., med 15 procent av inkomsten.

Såsom framgår av vad nyss sagts är de allmänna förutsättningarna för
skyldigheten att verkställa skatteavdrag följande.

1. Den, som verkställer den kontanta utbetalningen, skall vara arbetsgivare
i förhållande till mottagaren.

2. Det utbetalda beloppet skall i beskattningshänseende utgöra för arbetstagaren
skattepliktig inkomst av tjänst.

3. Beloppet skall utgöra inkomst av arbetstagarens huvudsakliga anställning
eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst.

4. Anställningen skall icke vara avsedd att räcka kortare tid än en vecka.

Beträffande förutsättningen av ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande

angives i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen att med arbetsgivare

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förstås envar, som ingått avtal med annan person att denne skall utföra
arbete för hans räkning och som i följd härav är skyldig utbetala lön till
denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den, med vilken sådant avtal
ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid icke den, som är att
anse som självständig företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas enligt uppbördsförordningen den som till
annan utbetalar pension, livränta m. m.

Genom de båda sistnämnda förutsättningarna för skyldigheten att verkställa
skatteavdrag undantages från avdrag dels inkomst av s. k. bisysslor
och dels inkomst av korttidsanställningar.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 34 ff.) ifrågasatte
de sakkunniga, att skatteavdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas
även å inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med
inkomst av tillfälligt arbete avsågs därvid inkomst av sådan tillfällig förvärvsverksamhet
som tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet eller tillfälliga uppdrag.

De sakkunniga framhöll, att åtskilliga svårigheter och tvister uppstått
vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke förelåge, om
anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. En tendens hade
även kunnat märkas hos vissa arbetstagare att söka undkomma skatteavdrag
genom att ofta byta anställning. Åtgärder för att undanröja dylika missförhållanden
hade påkallats icke allenast av uppbördsmyndigheterna utan även
och kanske främst från arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Nuvarande system
ledde även till att arbetstagare med korttidsanställning erhölle kvarstående
skatt, som de i regel hade mycket svårt att erlägga.

Vidare uttalade de sakkunniga, att orsaken till att — beträffande arbetstagare
de kvarstående skatterna efter 1948 och 1949 års taxeringar i
många fall blivit jämförelsevis stora, i avsevärd mån finge tillskrivas det
förhållandet, att arbetstagare med inkomst av bisyssla vid sidan av sin huvudsakliga
arbetsinkomst icke fått vidkännas skatteavdrag å biinkomsten.
Nackdelarna av att preliminär skatt i stor utsträckning icke uttoges å inkomst
av bisysslor vore så betydande, att avdragsskyldigheten även borde
omfatta sådan inkomst.

Beträffande inkomst av tillfälligt arbete anförde de sakkunniga att denna
i åtskilliga fall stode inkomst av tjänst så nära, att det ofta kunde vara svårt
att avgöra, om ett belopp som skulle utbetalas hänförde sig till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet, av korttidsanställning eller av bisyssla. Det kunde
icke i sådana fall åläggas arbetsgivarna att träffa ett avgörande därvidlag.
Om man därför föreskreve avdragsskyldighet beträffande de två sistnämnda
kategorierna, syntes det ofrånkomligt att stadga att skatteavdrag — även
om det ofta kunde vara fråga om ganska låga belopp — i princip skulle
verkställas även å ifrågavarande intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Den begränsning av avdragsskyldigheten till belopp över 1 200 kr., som
f. n. gällde i fråga om pension eller livränta från försäkringsanstalt, ansåge

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de sakkunniga böra upphävas; skulle skatteavdrag verkställas även å inkomst
av bisyssla och tillfälligt ax-bete, vore det ej längre motiverat att behålla
nämnda begränsning. Under framhållande att folkpensionärerna påförts
stora kvarskatter förordade de sakkunniga vidare, att skatteavdrag i
viss begränsad omfattning skulle verkställas å folkpensioner; avdrag skulle
verkställas allenast för prelinxinär A-skatt och endast då folkpension utginge
i form av enbart ålderspension jämte dyrtidstillägg.

Å inkomst av korttidsanställning skulle enligt de sakkunnigas förslag
skatteavdrag göras enligt en i skattetabellerna intagen avdelning för dagsinkomst.
Skattebeloppen i denna avdelning borde uträknas under antagande,
att inkomsten åtnjötes med samma belopp för varje arbetsdag under året,
d. v. s. under ca 300 dagar.

För beräkning av preliminär skatt å bisysslor hade olika tillvägagångssätt
övervägts. Därvid hade de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda
en beräkning enligt skattetabell eller efter olika procentsatser, avpassade
efter det utbetalda beloppets storlek, enär dessa metoder skulle giva alltför
otillfredsställande resultat. Ej heller hade de sakkunniga, med hänsyn till
det betydande merarbete som därav skulle föranledas för de lokala skattemyndigheterna,
funnit sig böra förorda att preliminärskatten uttoges efter
procentsatser, som individuellt fastställdes med hänsyn till de skattskyldigas
inkomstförhållanden. De sakkunniga föresloge i stället, att skatteavdrag å
inkomst av bisyssla skulle verkställas efter en enda procentsats, 25 procent.
De sakkunniga uttalade, att detta procenttal torde motsvara ett allmänt genomsnitt
i fråga om den nuvarande beskattningen av inkomst av bisysslor.

Då tillfälligt arbete som regel torde fullgöras vid sidan av huvudsaklig
arbetsanställning, föresloge de sakkunniga, att skatteavdraget skulle beräknas
på samma sätt som beträffande bisyssla, d. v. s. med 25 procent av inkomsten.

Å oregelbundet inflytande inkomster borde skatteavdrag ske med 25 procent
av inkomsten, såvida icke aixnat beslut meddelades av den lokala skattemyndigheten
i det enskilda fallet.

I fråga om avdragsskyldighetens omfattning framhölle de sakkunniga,
att det ofta kunde vara svårt att avgöra, om viss inkomst skulle hänföras
till korttidsanställning, bisyssla eller tillfälligt arbete. Om möjligt borde
undvikas att låta arbetsgivarna taga ståndpunkt till denna fråga. Samma förutsättningar
för avdragsskyldighetens inträde borde därför såvitt möjligt
gälla beträffande alla tre kategorierna. Detta gällde bl. a. den inkomstgräns,
under vilken skatteavdrag icke borde verkställas. Därvidlag föresloge de sakkunniga,
att gränsen sattes A-id fem kronor i de fall, då skatteavdrag skulle
göras med viss procent av utbetalt belopp. Skulle avdrag verkställas med
ledning av skattetabell, bleve avdragsskyldigheten beroende av den begränsning
nedåt, som föranleddes av tabellernas uppbyggnad.

De sakkunniga övervägde olika skäl för och emot en begränsning av avdragsskyldigheten
med hänsyn till de arbetsgivare som hade att verkställa
avdragen. De sakkunniga funne sig därvid böra — om än med t\rekan —

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

203

förorda att någon begränsning icke skulle införas. Avdragsskyldighet skulle
sålunda åvila varje arbetsgivare, bl. a. även vid utbetalning av ersättning för
tillfällig hemhjälp och liknande ersättningar.

Slutligen föresloge de sakkunniga, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag
för preliminär B-skatt skulle upphöra, enär svårigheter förelåge för
arbetsgivarna att göra sådant avdrag och B-skattens tillämpningsområde
borde begränsas. Risken borde icke vara särdeles stor för att B-skatten icke
skulle erläggas i behörig ordning. Skulle emellertid i något fall skatten icke
erläggas, borde lokal skattemyndighet utnyttja möjligheten att ersätta den
preliminära B-skatten med preliminär A-skatt för tjänsteinkomsten och
preliminär C-skatt för inkomsten i övrigt. Underrättelse härom borde av
myndigheten lämnas direkt till arbetsgivaren, enär man eljest kunde befara
att skatteavdrag icke komme att verkställas å tjänsteinkomsten.

Däremot kunde de sakkunniga icke förorda ett omedelbart upphävande av
avdragsskyldigheten för kvarstående skatt; en dylik åtgärd kunde förutses
resultera i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande införselförfarande
beträffande restförd skatt.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet anförde jag, att under den närmaste
tiden utredningar skulle komma att verkställas rörande möjligheten
fttt nå fram till enklare skatteregler för att därigenom åstadkomma bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt men att redan innan
resultatet av nämnda utredningar förelåge, man emellertid borde pröva, i
vad mån partiella förbättringar av uppbördsförfarandet kunde genomföras.
Även om flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts över
1949 års uppbördssakkunnigas förslag, förordat en utbyggnad av uppbördssystemet,
hade de likväl ansett, att skyldigheten att göra avdrag för skatt
icke borde utsträckas så långt som de sakkunniga föreslagit. Några myndigheter
och sammanslutningar hade ansett, att med genomförandet av den
föreslagna utbyggnaden borde anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits
av verkningarna av uppbördssystemet i dess nuvarande form. I andra
yttranden åter hade framhållits, att resultatet av de sakkunnigas fortsatta
utredning borde avvaktas, innan mera väsentliga ändringar i uppbördsförfarandet
vidtoges. Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag, var jag icke beredd att taga definitiv
ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten. Jag förordade
att denna fråga skulle hänskjutas till de sakkunniga för ytterligare
utredning.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålles, att de sakkunniga vid sina överväganden
rörande i vad mån avdragsskyldigheten för preliminär Askatt
borde utvidgas för att i största möjliga utsträckning göra uppbördsförfarandet
oberoende av den skattskyldiges medverkan särskilt beaktat, att
ett villkor härför måste vara att ett praktiskt och ekonomiskt genomförbart

204

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

system kunde tillskapas. Vidare måste förutsättas att utvidgningen resulterade
i en skatteuppbörd, som åtminstone någorlunda motsvarade den slutliga
skatt, vilken framkomme på grund av nästföljande årliga taxering. Uttagande
av preliminär skatt genom avdrag å inkomsten i större omfattning
än f. n. måste vara av så stort ekonomiskt och socialt värde för de skattskyldiga
och det allmänna, att systemet uppvägde nackdelarna med det arbete
och besvär samt de kostnader, som åsamkades dem som skulle verkställa
avdragen, ävensom de ökade kostnaderna för uppbördsmyndigheterna.
Vidare finge beaktas, att en utvidgning av avdragsskyldigheten att omfatta
andra förvärvskällor än tjänst medförde, att man måste släppa det nuvarande
kravet på att ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande skulle före''igga Beträffande

skatteavdrag å inkomst av annan förvärvskälla än tjänst anför
de sakkunniga i huvudsak följande.

De sakkunniga hade ansett sig icke kunna framlägga något förslag till
skatteavdrag å inkomst av jordbruksfastighet. Å visst slag’ av jordbruksinkomster
skulle visserligen sådant avdrag kunna tänkas, nämligen vid vissa
gränsfall mellan inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av tjänst. Därmed
avsåges närmast de i Norrland mycket vanliga fallen, att en jordbrukare
med egen häst och egna redskap utförde skogskörslor åt en skogsägare.
Det skulle emellertid vara mycket svårt att för dessa och vissa liknande fall
angiva de regler, efter vilka skatteavdrag skulle ske. Därjämte torde något
större behov ur skatteuppbördssynpunkt icke föreligga av särskilda avdragsregler
på detta område.

Å inkomst av annan fastighet syntes skatteavdrag icke kunna komma i
fråga.

För flertalet skattskyldiga, vilka taxerades för inkomst av rörelse, saknades
anledning att ifrågasätta annat sätt för skatteuppbörd än genom inbetalning
av den skattskyldige själv. För vissa grupper av skattskyldiga, t. ex.
vissa fria yrkesutövare (författare och konstnärer), skulle det emellertid
kunna övervägas att uppbära den preliminära skatten genom avdrag å utbetalda
belopp. Därigenom skulle säkerligen skatteinbetalningen underlättas.
Även för yrkesfiskarna vore det önskvärt, om den preliminära skatten kunde
erläggas i samband med inkomstförvärvet och med varierande belopp allt
efter inkomstens storlek. Skatten skulle kunna beräknas till viss procent
av det belopp, som den infångade fisken inbringade vid försäljning, eller av
ett uppskattat nettobelopp och innehållas av fiskuppköparen eller av någon
fiskarnas förtroendeman vid fiskelikviden. Angivna tillvägagångssätt vore
icke möjligt i fråga om fiskare, som icke fiskade i lag och som sålde sin
fisk i öppna marknaden eller till ett flertal fiskuppköpare. I uppbördsförordningen
kunde därför icke införas en direkt bestämmelse om skatteavdrag
å all inkomst av fiske. Även i fråga om förutnämnda fria yrkesutövare skulle
det möta svårigheter att införa en direkt bestämmelse om skatteavdrag.
En tänkbar lösning av frågan vore att Kungl. Maj :t tillädes befogenhet före -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skriva, att preliminär A-skatt skulle utgå och skatteavdrag verkställas jämväl
å annan inkomst än av tjänst. Därvid skulle vad i uppbördsförordningen
funnes stadgat om inkomst av tjänst (lön), arbetsgivare och arbetstagare
äga motsvarande tillämpning å utbetald ersättning resp. å den som utbetalade
och emottoge ersättningen. Dylika bestämmelser borde meddelas först
efter samråd med de olika intressegruppernas organisationer. Såvitt gällde
fria yrkesutövare borde skyldigheten att verkställa avdrag begränsas till
företag, som vore verksamma inom ifrågavarande branscher, t. ex. tidskriftsoch
musikförlag.

Avdrag för preliminär skatt å inkomst av royalty och därmed likartade
patentavgifter m. m. kunde även ifrågasättas. Särskilt kunde en sådan avdragsskyldighet
vara önskvärd för de fall, då mottagaren vore bosatt utomlands;
värdet av anordningen med hänsyn till nämnda synpunkt vore dock
begränsat, då enligt gällande dubbelbeskattningsavtal royalty i regel beskattades
i det land, där mottagaren vore bosatt. Enligt de sakkunnigas mening
förelåge knappast tillräckliga skäl lör att å detta område införa specialbestämmelser
om skatteavdrag.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet erinras om att de
sakkunniga i sitt föregående betänkande föreslagit, att avdrag för preliminär
skatt skulle göras å inkomst av tillfälligt arbete. Med hänsyn till den kritik,
som i remissyttrandena riktats däremot, ansåge sig de sakkunniga nu icke
kunna vidhålla nämnda förslag.

En bestämmelse om skatteavdrag å all inkomst av kapital skulle i praktiken
medföra avsevärda svårigheter. Eftersom risken att på kapitalinkomsterna
belöpande skatter icke skulle erläggas finge anses vara skäligen ringa,
torde det allmännas intresse att ur denna synpunkt utvidga källskattesystemet
icke kunna uppväga nämnda svårigheter. De skattskyldigas intresse att
redan under inkomståret få erlägga skatterna på kapitalinkomsterna finge
anses tillräckligt tillgodosett genom gällande uppbördssystem. Övervägande
skäl talade för att skatteavdrag här ej borde komma i fråga.

Beträffande skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning och av bisyssla
uttalar de sakkunniga, att om arbetstagare med biinkomster eller med tillfälliga
korttidsanställningar mellan perioder med mera stadigvarande arbete i
större utsträckning än f. n. skulle begära förhöjda skatteavdrag å inkomsten
från den huvudsakliga arbetsanställningen uppbördsresultatet därigenom
givetvis skulle förbättras, så att en utvidgad avdragsskyldighet icke behövde
ifrågasättas. Det vore dock icke försvarligt att med en dylik förhoppning
lata nuvai ande, otillfredsställande förhållanden kvarstå oförändrade. Även
om många ordentliga skattebetalare genom nyss nämnda eller andra åtgärder
sökte undvika kvarstående skatt, komme alltid stora grupper att finnas,
vilka av olika anledningar saknade förmåga eller vilja att frivilligt fullgöra
sin skatteplikt. Obestridligt måste anses vara att en utvidgning av det område,
inom vilket skatteavdrag skulle ske, utgjorde ett verksamt medel, då
det gällde att minska de kvarstående skatterna. Emellertid måste uppenbar -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

ligen den vinst, som därigenom kunde uppnås, noga vägas mot det besvär
och de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare
ävensom det allmänna. Ur dessa synpunkter hade de sakkunniga behandlat
.förevarande spörsmål.

Vad beträffade skatteavdrag å inkomst av korttidsanställningar syntes de
skäl, som de sakkunniga i sitt första betänkande åberopat till stöd för sitt
förslag, att avdragssystemet skulle utvidgas att omfatta jämväl dylika inkomster,
fullt bärande. I det övervägande antalet avgivna yttranden över
nyssnämnda betänkande hade också förslaget lämnats utan erinran. De
sakkunniga ansåge sig därför böra vidhålla sitt förslag.

Vidare vidhölle de sakkunniga sin förut uttalade mening, att skatteavdrag
borde verkställas även å inkomst av bisyssla, därest en verklig förbättring
av uppbördsresultatet skulle kunna komma till stånd. Emellertid vore därvid
vissa moderationer påkallade, närmast med hänsyn till de kostnader och
besvär, som pålades arbetsgivarna. Sålunda syntes det t. ex. motiverat att
icke göra skatteavdrag obligatoriskt å de biinkomster, som flertalet av försäkringsanstalternas
fritidsombud åtnjöte av denna sin verksamhet. Förvisso
funnes därutöver åtskilliga grupper av skattskyldiga, för vilka skatteavdrag
å bisysslor icke borde ifrågakomma. Att katalogisera dessa fall syntes
icke möjligt. Enligt de sakkunnigas mening borde problemet lämpligen
lösas så att centrala uppbördsnämnden bemyndigades att förordna om befrielse
från skatteavdrag, där sådant inom viss verksamhetsgren funnes påkallat.
Därutöver borde de lokala skattemyndigheterna äga att i enskilda fall
besluta om sådan befrielse, när särskilda skäl därför förelåge. I fråga om
viss skattskyldig med ett flertal bisysslor kunde det undantagsvis vara lämpligt,
att den skattskyldige påfördes preliminär B-skatt i stället för preliminär
A-slcatt; på så sätt bleve de olika arbetsgivarna befriade från avdragsskyldigheten,
enär enligt de sakkunnigas förslag — såsom jag senare
närmare skall återgiva — skattskyldig med B-skatt icke hade att vidkännas
skatteavdrag. Den motsatta vägen, som föreslagits av Sveriges industriförbund,
innebure att skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att ålägga
avdragsskyldighet i de särskilda fallen. Den av de sakkunniga föreslagna
metoden — generell avdragsskyldighet men vidsträckt befogenhet för myndigheterna
att befria från denna skyldighet — syntes äga väsentliga företräden.

Med bisyssla borde ur uppbördssynpunkt förstås en anställning eller ett
stadigvarande uppdrag, som innehades av en arbetstagare med annan anställning,
vilken i förhållande till förstnämnda anställning eller uppdrag
vore att betrakta som hans huvudsakliga anställning.

Enligt uppbördsförordningen likställdes med tjänst rätt till pension, vissa
livräntor in. m. samt undantagsförmåner ävensom vissa periodiska understöd.
I den mån pensionen etc. vore att betrakta som biinkomst i förhållande
till den huvudsakliga tjänsteinkomsten, borde bestämmelserna om skatteavdrag
å inkomst av bisysslor tillämpas jämväl å förstnämnda inkomst.

Gällande minimigräns, under vilken avdragsskyldighet för pensioner och

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

livräntor från försäkringsanstalt icke förelåge, borde avskaffas. Särskilt såvitt
gällde pensioner och livräntor borde möjlighet finnas för centrala uppbördsnämnden
att lämna dispens från skatteavdrag. Däremot ansåge sig de
sakkunniga icke böra återkomma med sitt i föregående betänkande framlagda
förslag, att skatteavdrag i viss utsträckning skulle verkställas jämväl
å folkpensioner; förslaget hade mött stark kritik i remissyttrandena. Med
folkpension borde likställas vissa sociala bidrag och understöd.

De sakkunniga föreslår att skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning
skall verkställas efter särskilda i skattetabellerna intagna avdelningar för
dagsinkomst. Med hänsyn till de avsevärt varierande kommunala utdebiteringarna
vore det, framhåller de sakkunniga, mindre lämpligt med skatteavdrag
enligt en enda, för hela riket gällande dagtabell. Om inom viss
bransch dagtabell bleve svår att tillämpa, borde centrala uppbördsnämnden
äga meddela andra bestämmelser, lämpligen av innebörd att avdrag i stället
skulle verkställas med viss procent av inkomsten.

Skatteavdrag efter dagtabell förutsatte, att debetsedel överlämnats till arbetsgivaren.
Hade så ej skett, borde liksom eljest, då skatteavdrag verkställdes
utan ledning av debetsedel, avdrag göras med 25 procent av inkomsten.
Både principiella och praktiska skäl talade för denna avvägning. Emellertid
borde även här centrala uppbördsnämnden erhålla befogenhet att meddela
dispens. Inom vissa verksamhetsgrenar, t. ex. inom skogsbruk och flottning
och vid vissa hamnar, syntes det av praktiska skäl vara mindre lämpligt,
att debetsedlarna skulle behöva företes vid varje anställning. I sådant fall
borde det skattekort, som enligt de sakkunnigas förslag skulle fogas vid
debetsedel å preliminär skatt, kunna ersätta debetsedeln. Avdrag med 25
procent vid huvudanställning behövde uppenbarligen icke ske, om arbetstagaren
vid en tidigare anställning under året lämnat debetsedeln till arbetsgivaren
och denne då i sin avlöningsbokföring antecknat skattetabell
och debetsedelsnummer in. in., med ledning varav behörigt skatteavdrag
kunde verkställas och riktig redovisning av skatten kunde ske.

Beträffande inkomst av bisyssla borde skatteavdrag ske med 25 procent av
inkomsten. Angivna procentsats, som vore schematiskt beräknad, kunde
otvivelaktigt i ett mycket stort antal fall vara för hög eller för låg. Av de
skäl, som de sakkunniga åberopat i sitt förra betänkande, torde annan procentsats
likväl icke kunna förordas. Skulle procentsatsen medföra för högt
skatteuttag, kunde den skattskyldige få avdraget nedsatt genom jämkning.

I fråga om oregelbundet inflytande inkomster föreslår de sakkunniga skatteavdrag
med 25 procent av inkomsten. Ett så beräknat avdrag kunde uppenbarligen
mången gång vara för högt. Det förutsattes dock, att rättelse i sådant
fall skedde jämkningsvägen. Beträffande skogs- och flottningsarbetare
förutsattes vidare, att särskilda anvisningar av centrala uppbördsnämnden
jämväl i fortsättningen komme att meddelas. Möjligen kunde ett liknande
tillvägagångssätt befinnas lämpligt i fråga om stuveriarbetarna i en del stör -

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

re hamnar. Inom byggnadsfacket gällde f. n. av centrala uppbördsnämnden
utfärdade anvisningar angående beräkning av preliminär A-skatt å inkomst
av ackordsarbete. Det borde ankomma på nämnden att efter överläggningar
med arbetsmarknadens parter träffa avgörande, om nämnda eller liknande
anvisningar fortfarande skulle äga tillämpning eller om dessa borde ersättas
med bestämmelser om procentuellt beräknade skatteavdrag å ackordsöverskotten.

De sakkunniga förordar emellertid vissa begränsningar i avdragsskyldigheten.
Sålunda borde skatteavdrag efter viss procent icke göras å belopp understigande
10 kr. Det syntes icke påkallat, att olika lägsta belopp gällde
vid korttidsanställningar och vid bisysslor, icke heller borde avdragsskyldigheten
bindas vid ett visst minsta inkomstbelopp för år från en och
samme arbetsgivare.

Vidare borde avdragsskyldighet beträffande inkomst av korttidsanställning
och av bisyssla endast åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk
person samt sådan arbetsgivare, för vilken det utbetalade beloppet utgjorde
utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Härigenom komme den utvidgade
avdragsskyldigheten att begränsas till arbetsgivare, som normalt hade arbetstagare
anställda. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteavdrag således
icke göras å ersättning, som utbetalades t. ex. till tillfällig hemhjälp
eller till den som tillfälligt anlitats för arbete å annan fastighet än jordbruksfastighet.

Svårigheterna för arbetsgivare att avgöra om viss utbetalning hänförde sig
till inkomst av tillfälligt arbete, varå skatteavdrag icke skulle göras, eller
till inkomst av korttidsanställning eller bisyssla, borde genom den föreslagna
begränsningen av avdragsskyldigheten icke bli så omfattande. Vägledande
anvisningar kunde utfärdas av centrala uppbördsnämnden, varjämte enskilda
arbetsgivare i särskilda fall kunde påkalla besked av den lokala skattemyndigheten
till vilket inkomstslag viss inkomst vöre att hänföra. Det
oaktat kunde måhända ursäktliga misstag i förevarande avseende begås.
Om sålunda arbetsgivare i tveksamma fall felaktigt men i god tro hänförde
en utbetalning till tillfälligt arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning
och därför underläte göra skatteavdrag, borde frågan om eventuella
ekonomiska och straffrättsliga påföljder bedömas under beaktande
av de föreliggande svårigheterna.

De sakkunniga föreslår, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för
preliminär B-skatt skall upphävas.

Däremot förordar de sakkunniga, att avdragsskyldigheten för kvarstående
skatt tills vidare skall bibehållas i nuvarande utsträckning eller
sålunda vid huvudsaklig anställning om minst en vecka. Sådan skyldighet
borde dock föreligga endast om arbetsgivaren tillika hade att verkställa
avdrag för arbetstagaren påförd preliminär A-skatt; hade arbetstagaren att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

209

erlägga preliminär B-skatt, borde avdragsskyldighet icke föreligga varken
för denna eller för arbetstagarens kvarstående skatt.

De sakkunniga uttalar, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten för
kvarstående skatt borde upptagas till prövning, så snart erfarenhet vunnits
i vad mån de olika åtgärder medfört resultat, som vidtagits i syfte att
ernå ett mot den slutliga skatten bättre svarande uttag av preliminär skatt.
Befunnes därvid att antalet arbetstagare med kvarskatt väsentligen nedgått,
borde enligt de sakkunnigas mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt
upphöra.

Möjlighet till kontroll av att den utvidgade avdragsskyldigheten för preliminär
A-skatt efterlevdes skulle kunna erhållas genom ökad skyldighet
att lämna löneuppgift till ledning för annans taxering. En vidgad uppgiftsskyldighet
skulle emellertid åsamka arbetsgivarna ytterligare arbete och
kostnader, vartill komme, att taxeringsnämndernas arbete skulle ökas genom
insortering i deklarationerna av en mängd löneuppgifter, i stor utsträckning
med ofullständiga uppgifter för vederbörande skattskyldigas
identifiering och därför svåra att placera. De sakkunniga ansåge sig därför
icke kunna förorda en utsträckning av nu gällande skyldighet att lämna
löneuppgift för taxering. Kontrollen av att arbetsgivarna behörigen fullgjorde
sin avdragsskyldighet finge i stället bygga på löpande undersökningar
av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Frågan härom berördes närmare i
annat sammanhang.

Har genom skatteavdrag jämlikt 47 § tredje eller fjärde stycket uppbördsförordningen
innehållits större belopp än som enligt arbetsgivaren senare
tillhandakommen debetsedel skall under närmast följande upphördstermin
inbetalas, skall enligt 49 § uppbördsförordningen arbetsgivaren skyndsamt
mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.
Däri föreslår de sakkunniga ej någon ändring. En av de sakkunniga, herr
Prydz, uttalar emellertid, att nämnda stadgande borde upphävas. Prydz anför
därom följande.

Skatteavdrag enligt 47 § med 25 procent för preliminär A-skatt eller kvarstående
skatt kommer i praktiken att verkställas endast i de fall, då arbetstagare
av tredska eller uppenbart slarv underlåta att till arbetsgivare inlämna
debetsedel eller genom företeende av andra handlingar visa, att avdrag icke
skall ske. Innan sådant avdrag verkställes, torde arbetsgivare regelmässigt
ha vid upprepade tillfällen anmanat arbetstagare att inkomma med debetsedel,
vilket i och för sig innebär ett extraarbete för arbetsgivaren, som i
varje fall inom större företag kan vara nog så betungande. Avsikten med
ett avdrag av denna storleksordning har varit dels att förmå arbetstagare
att inför risken av högre skatteavdrag inkomma med debetsedel, dels "ock
att i fall, då debetsedel icke överlämnas, genom en summarisk metod underlätta
för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag. Det måste under sådana
omständigheter framstå som orimligt, att arbetsgivare, när en försumlig
arbetstagare till sist inlämnar sin debetsedel, skall åsamkas ytterligare arbete
med omräkning av det tidigare verkställda skatteavdraget och återbetalning
av för mycket avdraget belopp. Storleken av de belopp, som kun14
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na komma i fråga för återbetalning, torde i de allra flesta fält ej vara så betydande,
att vederbörande arbetstagare kan anses oskäligt hårt drabbad. I
händelse av verkligt ömmande fall är det uppenbart, att arbetsgivare skulle
utan särskilt lagstadgande hjälpa sin anställde och återbetala beloppet, så
att denne icke behöver avvakta restitution från länsstyrelsen. Att i andra
fall den som trots anmaning underlåtit att överlämna debetsedel får vänta
på återbetalning innebär enligt min mening ingen obillighet.

Den nuvarande bestämmelsen om återbetalningsskyldighet för arbetsgivaren
synes mig för övrigt väsentligt kontrastera mot uppbördsförordningens
anda och dess i övrigt stränga föreskrifter. När därtill kommer, att
bestämmelsen direkt motverkar syftet med 25-procent-avdraget, synes den
sakna allt berättigande.

Det bör slutligen tilläggas, att vid de flesta tillfällen, då återbetalning
skall ske, komme arbetsgivaren att framstå såsom den som felat, och arbetstagaren
å sin sida får den bestämda uppfattningen, att han icke förfarit
oriktigt. Härigenom försvåras genomförandet av en oklanderlig tillämpning
av uppbördsförordningens regler, och detta som så mycket annat talar för
att bestämmelsen bör utgå.

Remissyttrandena. I en del yttranden göres vissa uttalanden om definitiv
källskatt och om förenkling av skattereglerna
för att nå bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt.

Sålunda anför Svenska stadsförbundet, som ej har någon erinran mot
de sakkunnigas förslag, att de föreslagna partiella reformerna icke i och
för sig vore ägnade att underlätta arbetet för uppbörds- och indrivningsverken;
en radikal förenkling kunde ernås först om den preliminära skatten
gjordes definitiv för flertalet löntagare.

Stadskollegiet i Stockholm åberopar föredragande borgarrådets yttrande.
Däri anföres bl. a., att källskattesystemet ur principiell synpunkt måste anses
vara att avgjort föredraga framför det tidigare tillämpade uppbördsförlarandet.
Emellertid droge taxerings- och uppbördsväsendet numera mer än
dubbelt så höga kostnader och krävde en personal, som nära nog uppginge
till den tredubbla i jämförelse med förhållandena under tiden närmast före
uppbördsreforinen, detta likväl utan att källskattesystemet fungerade fullt
tillfredsställande. Att så kommit att bli fallet berodde delvis på brister i
systemets nuvarande utformning men huvudsakligen på bristande överensstämmelse
mellan gällande regler för taxering och för uppbörd. Även om
de av de sakkunniga föreslagna reformerna kunde åstadkomma en del förenklingar,
vore det därför särskilt angeläget att utredningsarbetet inriktaaes
på en bättre samordning än den nuvarande av taxerings- och uppbördsförfarandena.

Vidare framhåller Taxeringsnämnd sordförandenas riksförbund, att det
mål, de sakkunniga sökt nå genom de föreslagna bestämmelserna, icke torde
kunna uppnås med mindre taxeringsreglerna i viss mån förenklades. Med
den millimeterrättvisa, som nu vid taxeringarna eftersträvades, syntes källskatten
så gott som aldrig kunna bli ens något så när definitiv; överens -

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 100,

stämmelse mellan preliminär och slutlig skatt kunde sålunda ernås endast i
undantagsfall.

Vad de sakkunniga uttalat rörande skatteavdrag å inkomst av j ordbiuksfastighet,
annan fastighet och kapital har icke
föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Även de sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å inkomst av rörelse
har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden
har dock framhållits, att svårigheter förelåge att uttaga preliminär Askatt
å ifrågavarande inkomstslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar
sålunda, att möjligheterna till sådant skatteuttag icke torde vara många.
Detta syntes dock icke böra få utgöra hinder för att sådan skatt uttoges
i alla de fall, då så vore möjligt och lämpligt. Länsstyrelsen i Kalmar län
anser det ur social synpunkt synnerligen önskvärt, om skattebetalningen för
de fria yrkesutövarna kunde underlättas. Skatteavdrag för dessa skattskyldiga
måste emellertid möta mycket stora svårigheter; de sakkunnigas förslag
tillstyrktes dock ehuru med någon tvekan. Länsstyrelsen i Uppsala län
framhåller, att skatteavdrag kunde med fördel tillämpas endast i fråga om
yrkesfiskarna. Vidare anför länsstyrelsen i Stockholms län följande.

De sakkunniga föreslå, att A-skatt i vissa fall skall utgå och skatteavdrag
verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst, därest Kungl. Maj:t så
föreskriver. Det torde böra framhållas, att tillämpning av en dylik föreskrift
icke lär kunna ske utan medverkan av den skattskyldige. Då inkomsten deklarerats
såsom inkomst av rörelse, kan nämligen den lokala skattemyndigheten
icke av inkomstlängden utläsa att inkomsten är av sådant slag att
skatteavdrag skall ske. B-skatt kommer följaktligen att utfärdas för”den
skattskyldige i enlighet med reglerna, såvida icke den skattskyldige i preliminär
deklaration eller eljest uppgiver inkomstens art.

Beträffande skatteavdrag för yrkesfiskarna yttrar länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att vad de sakkunniga anfört härom överensstämde
med länsstyrelsens erfarenhet och mening, men innebure icke någon omedelbar
lösning av problemet. I princip hade länsstyrelsen icke något att erinra
mot att frågan bleve föremål för försöksanordning efter Kungl. Maj :ts
avgörande, i syfte att ersätta B-skatten med någon form av A-skatt. Länsstyrelsen
i Södermanlands län framhåller, att inom Södermanlands län
skatteavdrag sedan flera år tillbaka tillämpats beträffande skärgårdsfiskare
under medverkan av deras försäljningsorganisation. Även om resultatet
i samtliga fall icke blivit helt tillfredsställande hade systemet dock verksamt
bidragit till en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig
skatt än vad man annars kunnat räkna med. Länsstyrelsen i Uppsala lan
anför.

Att avdrag å inkomst genom fiske icke bör genomföras tvångsvis utan
törst efter förhandling med vederbörande organisationer, synes ligga i öppen
dag. Länsstyrelsen finner i detta sammanhang anledning att i första hand
rikta uppmärksamheten på länets ostkustfiskare, för vilka det givetvis skulle
vara till fördel, att ett skatteavdragssystem å utfallande fiskelikvider från
vederbörande försäljningsorganisation kunde komma till stånd. Länsstyrel -

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sen får ifrågasätta, huruvida det ej skulle kunna anses lämpligt, att det uppdroges
åt respektive länsstyrelser att i görligaste män träffa uppgörelse med
vederbörande fiskares organisationer samt med förslag till överenskommelse
till Kungl. Maj :t inkomma för prövning och godkännande. Fiskarnas organisation
vid Uppsala läns östersjökust är redan ordnad i fiskelag med föreståndare,
som från inköpsorganisationen emottager och förmedlar utbetalningarna
av likviderna till de enskilda medlemmarna.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har icke något att erinra mot
de sakkunnigas förslag under förutsättning, dels att skatteavdrag tillämpades
endast försöksvis, dels ock att försöket omfattade endast sådana fiskelag,
där samtliga medlemmar vore ense om att försöka ett system med skatteavdrag.
Förbundet yttrar följande.

För västkustfiskets vidkommande få vi framhålla, att det inom denna näring
rör sig om självständiga företagare, sammanslutna i fiskelag och i denna
form drivande en rörelse, för vilken stadgas skatteuppbörd genom inbetalning
av de skattskyldiga själva.

Att inom vår organisation vid tillfälle diskuterats frågan om övergång åtminstone
försöksvis till ett system påminnande om A-skatt har sammanhängt
med de variationer i lönsamheten, som äro karakteristiska för fiskerinäringen.
För ett par år sedan skedde sålunda en nedgång i västkustfiskarnas
inkomster, som kom systemet med preliminär B-skatt att avslöja vissa
avigsidor. Problemet kunde dock i någon mån bemästras genom den möjlighet
till jämkning av preliminärskatten, som finnes medgiven.

Inom det västsvenska fiskelaget finnes icke något anställningsförhållande,
utan det rör sig här om en sammanslutning av självständiga företagare. Det
är därför icke utan vidare givet vem inom ett fiskelag, som skulle verkställa
skatteavdrag samt ansvara för dettas fullgörande och beloppens inbetalande.
Visserligen finnes inom fiskelaget vissa funktioner, så att en av medlemmarna
tjänstgör som skeppare, en annan som motorman o. s. v., men det gäller
här icke något chefskap eller anställningsförhållande i vanlig ordning. Inom
vissa fiskelag turas man sålunda om att tjänstgöra som skeppare. Med uppdraget
att handha skatteavdragen följer ju också ett ansvar för att riktiga
avdrag verkställas, liksom att avdrag göres också för slutlig skatt, införsel
in. in.

Det synes oss under inga omständigheter kunna åläggas någon medlem av
fiskelaget att vara så att säga skattekassör för laget med därmed förenat
ansvar. Skulle man försöksvis vilja pröva systemet med A-skatt inom ett
fiskesamhälle med ett större eller mindre antal fiskelag, måste det gälla
efter överenskommelse med någon av fiskets organisationer samt ett frivilligt
åtagande från någon medlem av respektive fiskelag. Ett dylikt åtagande
kan vidare genomföras endast under den bestämda förutsättningen, att
samtliga medlemmar av fiskelaget äro ense om att försöka A-slcatt. Sistnämnda
förhållande underströks, såsom framgår av uppbördssakkunnigas
betänkande (s. 218), vid de överläggningar, som sakkunniga haft med representanter
för undertecknad organisation.

Skatteavdrag å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
anses i det stora flertalet yttranden icke böra ifrågakomma.

I en del yttranden framhålles, att sådan tillfällig förvärvsverksamhet, som
de sakkunniga betecknat som tillfälligt arbete, vore svår att skilja från korttidsanställning
och bisyssla. Gränsen mellan dessa begrepp, säger länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.

213

sen i Malmöhus län, hade icke tydligt markerats i författningstexten. Många
missförstånd om innebörden av ifrågavarande begrepp torde säkerligen uppkomma.
De, som hade att verkställa avdrag, borde om möjligt lämnas en klar
vägledning i detta hänseende i anvisningarna och icke enbart hänvisas till
att inhämta råd av myndigheterna. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen
i Norrbottens län, som även anser det motiverat att närmare definiera
begreppet tjänst.

Även länsstyrelsen i Kalmar län understryker ifrågavarande svårigheter,
men anser sig av hänsyn till arbetsgivarna icke böra förorda avdragsskyldighet
vid tillfälligt arbete. Länsstyrelsen framhåller bl. a., att lokal skattemyndighet
ofta torde få svårt att utan närmare undersökning avgöra, till
vilket inkomstslag viss inkomst vore att hänföra.

På grund av svårigheterna att avgränsa tillfälligt arbete från korttidsanställning
och bisyssla anser länsstyrelsen i Våsternorrlands län, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
och Föreningen Sveriges kronokamrerare, att avdragsskyldigheten
borde utsträckas även till inkomst av tillfälligt arbete. Sålunda anför
länsstyrelsen, att om inkomst av tillfälligt arbete undantoges från avdragsskyldighet,
kunde det befaras att såväl arbetsgivare som arbetstagare i stor
utsträckning komme att vilja dit hänföra även inkomster av korttidsanställningar
och bisysslor. Rättvisa och likformighet borde så långt sig göra läte
eftersträvas också då fråga vore om uttagande av preliminär skatt. Den förevarande
uppdelningen avgränsade icke från varandra inkomster av tre så
olikartade slag, att två av dem borde bli föremål för skatteavdrag men det
tredje icke. — Vidare yttrar de två arbetsgivarorganisationerna, att ifrågavarande
gränsdragning för restaurangnäringens del torde bli svår att göra.
De anställda komme säkerligen att vilja göra gällande, att det vore fråga om
tillfälligt arbete och det kunde befaras, att en arbetsgivare inför utsikten att
förlora en arbetstagare hänförde löneutbetalningen till tillfälligt arbete. Att
i varje tveksamt fall arbetsgivaren skulle vända sig till den lokala skattemyndigheten
för att erhålla besked till vilket inkomstslag utbetalningen vore
att hänföra, torde knappast vara genomförbart i praktiken. Fördenskull borde
avdragsskyldigheten utsträckas att omfatta även tillfälligt arbete. I annat
fall borde, då en arbetsgivare i tveksamma fall och med stöd av arbetstagarens
uppgifter felaktigt och i god tro hänfört en löneutbetalning till tillfälligt
arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning och underlåtit att
göra skatteavdrag, arbetsgivaren icke drabbas av några ekonomiska eller
straffrättsliga påföljder.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst av
korttidsanställning och bisyssla har i flertalet yttranden
tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under framhållande av att den utvidgade
avdragsskyldigheten otvivelaktigt komme att främja källskattereformens
syfte. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför, att den utökade avdragsskyldigheten
visserligen medförde ett avsevärt merarbete, men då uppbördsresultatet
säkerligen komme att avsevärt förbättras, funnes icke något att
erinra mot förslaget. Vidare yttrar länsstyrelsen i Hallands lån följande.

Länsstyrelsen, som i sina tidigare yttranden angående ifrågasatta ändringar
i det nya uppbördssystemet förordat en utsträckning av avdragsskyldigheten
beträffande inkomst av tjänst i ungefär samma omfattning,
som de sakkunniga föreslå i det nu avgivna betänkandet, finner sig böra
tillstyrka förslaget i denna del. Tillämpningssvårigheterna torde icke bli
större, än att en tillräckligt stadgad praxis med ledning av centrala uppbördsnämndens
utlåtanden i tveksamma fall snart kan utbilda sig på detta
område. Svårigheterna att åstadkomma ett lämpligt förfarande för inbetalning
till uppbördsmyndigheterna av de genom skatteavdrag å inkomster
av korttidsanställningar och bisysslor innehållna medlen synas också med
den begränsning i avdragsskyldigheten, som nu föreslås, kunna lösas på
ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra i princip biträda de sakkunnigas
förslag. Med den brist på arbetskraft, som för närvarande merendels
torde vara rådande, och även av andra orsaker kunde det visserligen
.befaras, att särskilt vissa mindre arbetsgivare, i synnerhet inom jordbruksoch
hantverksnäringarna, icke komme att ställa sig de utvidgade avdragsbestämmelserna
till efterrättelse eller, därest så skedde, att en icke önskvärd
skatteövervältring på arbetsgivaren komme till stånd genom att arbetstagaren
förbehölle sig att utfå sin lön utan avdrag för skatt. Sådana invändningar
borde emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke hindra
förslagets genomförande. Man torde kunna antaga, att det stora flertalet
arbetsgivare, vartill man borde kunna räkna större företag med välordnad
bokföring och rutinerad kontorspersonal, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet
att verkställa skatteavdrag jämväl å inkomst av korttidsanställning och
av bisysslor. Härigenom skulle för den stora massan av arbetstagare och
även för statsverket det eftersträvade syftemålet uppnås, att den preliminära
skatten på ett bättre sätt än för närvarande komme att ansluta sig till den
slutliga skatten. Länsstyrelsen fortsätter.

För att så skall bliva fallet erfordras emellertid därjämte, att samtliga
de inkomster, varå skatteavdrag gjorts, också bliva föremål för taxering.
Därest så icke sker anser länsstyrelsen att den föreslagna utvidgningen av
skyldigheten att verkställa skatteavdrag i viss mån blir en halvmesyr och
torde det icke få anses uteslutet, att en del arbetstagare med kännedom om
att löneuppgift i flertalet fall icke behöver avlämnas å lönebelopp under
100 kronor kommer att finna det vara med sin fördel förenligt att byta anställning
innan lönen uppgått till detta belopp för att sedermera, därest
skatteavdrag gjorts och inlevererats, återbekomma den i vederbörlig ordning
avdragna källskatten såsom överskjutande preliminär skatt. Häremot
kan visserligen invändas att det bör ankomma på länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
att tillse att sådan återbetalning icke kommer till stånd genom
att vederbörandes taxering i motsvarande mån höjes. Med den arbetsbelastning
som för närvarande i allmänhet torde vara rådande på dessa avdelningar
synes det emellertid vara praktiskt ogenomförbart att verkställa en

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

215

så grundlig översyn av taxeringarna att sådan återbetalning undvikes. I
många fall torde det för övrigt komma att röra sig om förhållandevis obetydliga
belopp om något hundratal kronor. Med hänsyn härtill och då det
av arbetsgivare och myndigheter nedlagda arbetet med redovisning, bokföring,
identifiering och kreditering m. m. av skatteavdrag vid sådant förhållande
ofta icke skulle bliva till någon nytta, anser sig länsstyrelsen böra
föreslå att, oavsett beloppets storlek, löneuppgift till taxeringen skall avlämnas
i samtliga de fall, då skyldighet att verkställa skatteavdrag föreligger.
Länsstyrelsen är väl medveten om det ökade arbete, som en vidgad
skyldighet att avlämna löneuppgifter skulle medföra för såväl arbetsgivare
som taxeringsmyndigheter. Ifrågavarande skyldighet synes länsstyrelsen
emellertid bliva en naturlig konsekvens av den utsträckta avdragsskyldigheten.
Gentemot införandet av en sådan vidgad skyldighet att avlämna löneuppgifter
ha de sakkunniga även gjort den invändningen, att ifrågavarande
uppgifter i stor utsträckning skulle bliva svåra att insortera i deklarationerna
på grund av ofullständiga identifieringsuppgifter. Denna svårighet
torde emellertid i stor utsträckning kunna elimineras genom att arbetsgivaren
från arbetstagarens debetsedel eller skattekort gör vederbörliga anteckningar
om vederbörandes namn och mantalsskrivningsadress samt, framför
allt, debetsedelsnummer. I förevarande avseende torde viss upplysningsverksamhet
böra bedrivas genom press och radio samt genom lättfattliga, å
framträdande plats å debetsedeln och skattekortet tryckta anvisningar.

1 samband med sill här förut återgivna uttalande att en utsträckning av
nu gällande skyldighet att lämna löneuppgift för taxering icke kunde av de
sakkunniga förordas ha de sakkunniga anfört, att kontrollen av att arbetsgivarna
behörigen fullgjorde sin avdragsskyldighet i stället finge bygga på
löpande undersökningar av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Denna kontroll
torde emellertid icke komma att undanröja de av länsstyrelsen påtalade
olägenheterna av att löneuppgift icke avlämnas å belopp understigande 100
kronor, eftersom sistnämnda kontroll avser arbetsgivarens sätt att verkställa
och inleverera skatteavdrag för de anställda och icke kontroll hos
arbetsgivaren rörande riktigheten av arbetstagarens självdeklaration eller
av arbetsgivarens skyldighet att avlämna löneuppgifter till taxeringen.

Liknande uttalanden beträffande frågan om taxeringskontrollen göres av
länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län, Föreningen skogsarbeten samt
Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län, att det utvidgade avdragssystemet
främst borde inriktas på att undanröja den väsentliga brist, som bestode
i att inom vissa yrken med tillfälliga eller kortvariga anställningar
inkomsten över huvud taget icke beskattades. Det vore angeläget, att ökade
garantier erhölles för att sådana inkomster bleve taxerade. Härför krävdes
en förbättrad taxeringsorganisation, så att det preliminära skatteuttaget undantagslöst
kunde beaktas vid taxeringen. Vidare anföres, att det också vore
av vikt att tillvarataga den möjlighet till kontroll att arbetsgivare verkställde
skatteavdrag, som de sakkunniga pekat på, nämligen löpande undersökningar
av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. En betydande förstärkning av kontrollpersonalen
å länsstyrelserna erfordrades härför, även för att minska
förluster, som uppkomme genom att arbetsgivare verkställde avdrag å bisysslor
och korttidsanställningar men på grund av obestånd ej inlevererade

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

avdragna medel. Om kontrollen av brist på arbetskraft ej kunde fullgöras
ökades givetvis förlusterna. Slutligen anför länsstyrelsen i Hallands län i
förevarande fråga, att det vore tveksamt, huruvida taxeringen av inkomst
av korttidsanställningar och bisysslor kunde förväntas bli tillräckligt effektiv,
så att icke en stor del av de inlevererade skattebeloppen finge återbetalas
i form av överskjutande preliminär skatt. För undvikande härav syntes det
i varje fall nödvändigt, att prövningsnämndernas ef ter granskning av den
årliga inkomsttaxeringen gjordes betydligt noggrannare och mera omfattande
än som med hänsyn till länsstyrelsernas starkt begränsade personalresurser
för närvarande kunde ske.

Mot en utvidgning av avdragsskyldigheten har betänkligheter uttalats av
kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs
och Västerbottens län samt Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete. Därvid uttalas i allmänhet tvivel om att det
merarbete, som en utökad avdragsskyldighet medför för arbetsgivare och
myndigheter, motsvarar vinsten av en fullständigare källskatteuppbörd.
Ingen av nämnda myndigheter och sammanslutningar har emellertid helt
avstyrkt skatteavdrag vid korttidsanställning. Skatteavdrag å inkomst av
bisyssla bär däremot avstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. I vad
yttrandena angår korttidsanställning och bisyssla, lämnar jag senare en
redogörelse; endast följande allmänna uttalanden i yttrandena må nu återgivas.

Sveriges grossistförbund, som biträder de sakkunnigas förslag under förutsättning
av ett enhetligt skatteavdrag å 10 procent, anför bl. a. följande.

Det är obestridligt att genomförandet av källskattereformen för samtliga
arbetsgivaregrupper medfört en avsevärd arbetsbörda i och med att arbetsgivaren
ålagts att uppbära och redovisa skatteavdrag för de anställda. Arbetet
med de rent tekniska redovisningsfrågorna innebär i och för sig betydande
besvär och tidsspillan för näringsidkarna, såväl de större företagen
med särskilda kamerala avdelningar som mindre företag. I stort sett torde
väl i varje fall för de större företagens del denna redovisning ha kunnat
ordnas både praktiskt och tillförlitligt med hjälp av tillgängliga tekniska
hjälpmedel. Härutöver kommer emellertid ett mycket betungande arbete
med olika specialproblem, som arbetsgivaren har att lösa i samband med
skatteredovisningarna. Detta gäller exempelvis sådana frågor som jämkningar
i taxeringen med hänsyn till bestämmelserna om existensminimum, för
sent eller felaktigt expedierade debetsedlar, felaktig beräkning av inkomstskatt
etc. Tyvärr måste man konstatera, att skattemyndigheterna trots det
i och för sig erkännansvärda arbete, som nedlagts på att rationalisera taxerings-
och debiteringsväsendet, ej kunnat på ett tillfredsställande sätt klara
den ökade arbetsbelastning, som källskattereformen åsamkat dem. Därigenom
att arbetsgivaren i realiteten är inkopplad som mellanhand mellan
skattemyndigheterna och löntagarna är det i första hand han, som får uppbära
klander och missnöjesanmälningar från de löntagare, som med rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

217

eller orätt anse sig oriktigt eller orättvist behandlade vid myndigheternas
handläggning av deras speciella skattefrågor.---

De principiella betänkligheter, som tidigare framförts mot skatteavdrag
jämväl å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor, äro ganska tungt
vägande. Den ytterligare arbetsbelastning ett genomförande av förslaget
skulle medföra för arbetsgivarna, kommer att bli förenad med kostnader,
som ofta kanske icke stå i rimlig proportion till de skattebelopp, varom
det kan bli fråga. Bristen på arbetskraft är alltjämt på den ojämförligt
största sektorn inom näringslivet mycket utpräglad. Uttagandet av en preliminär
skatt måste i varje fall i nuvarande läge verka starkt hämmande
på lusten att taga korttidsanställningar och bisysslor. Denna ogynnsamma
verkan blir av allt större generell betydelse ju högre preliminär skatt, som
kommer i fråga.

Å andra sidan tala vissa skäl för att skatteavdrag för preliminär A-skatt
principiellt bör ske även å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor.
De sakkunniga ha härvidlag främst framhållit önskemålet att minska de
kvarstående skatterna för löntagare av dessa kategorier. Av större betydelse
synes emellertid vara önskemålet att få en i möjligaste mån likformig behandling
av olika löntagare samt en bättre kontroll över skatteuppbörden.

Med hänsyn härtill anse vi oss, om än med en viss tvekan, kunna i princip
biträda förslaget om att bestämmelserna om skatteavdrag utvidgas att gälla
även korttidsanställningar och bisysslor. Ett bestämt villkor är emellertid
att skatteuppbörden för dessa slag av arvoden och avlöningar anordnas
efter mycket enkla och schematiska linjer, så att dels förfarandet för arbetsgivaren
icke blir alltför betungande och dels de misshälligheter och kontroverser,
som måste förutses komma att uppstå mellan arbetsgivaren respektive
arbetstagaren i möjligaste mån undvikas.

Kammarrätten uttalar, att kammarrätten vore ense med de sakkunniga
om att de beträffande preliminär skatt och skatteavdrag å tjänsteinkomst
töreslagna ändringarna i stort sett vore ägnade att nedbringa såväl antalet
skattskyldiga med kvarstående skatt som storleken av kvarstående skatter,
men kammarrätten befarade samtidigt, att den föreslagna påbyggnaden kunde
komma att så komplicera uppbördsförfarandet, att man kunde se sig
nödsakad att återgå till ett system, som vore mera lätthanterligt än det som
nu ifrågasattes. Förslagets genomförande syntes komma att leda till en alltmer
ökad arbetsbelastning för såväl myndigheter som arbetsgivare med som
naturlig följd ökade kostnader, vilket måste betraktas som en ej önskvärd
utveckling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att betalningen av preliminär
skatt för arbetsinkomst genom avdrag på lönen utgjorde på en gång en förmån
för den anställde, en för det allmänna värdefull skatteindrivning och
en pålaga för arbetsgivaren. Det låge i sakens natur att stora svårigheter
mötte, då det gällde att finna en skälig kompromiss mellan dessa olikartade
intressen. Det vore lika påtagligt, att det låge en viss risk för att de rent
tekniska och praktiska synpunkterna vid avvägningen gåves ett försteg, som
vid närmare begrundande av det rikt facetterade problemet visade sig förhastat.
Det vore mot denna bakgrund som man borde bedöma det nu framlagda
förslaget om skatteavdrag för korttidsanställningar och bisysslor.
Länsstyrelsen funne för sin del de försök, som de sakkunniga gjort att giva

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avdragsplikten rimliga proportioner, mycket beaktansvärda. Med undantag
för förslaget att upphäva avdragsplikten för preliminär B-skatt vore förslagets
huvudpunkter i övrigt acceptabla, om man bortsåge från kostnadssynpunkter.
Samtidigt ville länsstyrelsen understryka, att åtskilliga komplikationer
säkerligen komme att visa sig, när förslaget fördes ut i praktisk tilllämpning.
Endast ett exempel härå finge anföras. Enligt den lämnade definitionen
på bisyssla torde skatteavdrag ej behöva ske, då en bank eller jordbrukskassa
utbetalade ett styrelsearvode till en jordbrukare, enär denne ej
vore en arbetstagare »med annan anställning». Om denna tolkning vore riktig,
skulle, då länsstyrelsen utbetalade arvode för t. ex. uppdrag som ordförande
i taxeringsnämnd, avdrag ske vid utbetalning till en löntagare, medan
däremot motsvarande utbetalning till eu jordbrukare bleve fri från skatteavdrag.
Säkerligen kunde även andra liknande inadvertenser påvisas, till
vilka allmänheten ställde sig undrande. Länsstyrelsen vore dock medveten
om att oöverstigliga svårigheter förelåge att helt undvika dylika. Länsstyrelsen
erinrade vidare om att länsstyrelsen avstyrkt de sakkunnigas första
förslag till utvidgad avdragsskyldighet, bl. a. av den orsaken att den skatiemässiga
vinsten bleve alltför osäker i förhållande till de ökade kostnaderna.
Vad länsstyrelsen sålunda anfört, ansåge länsstyrelsen alltjämt äga betydelse.
Länsstyrelsen förutsatte dock, att det nu föreslagna dispensförfarandet skulle
inrymma tillräckliga möjligheter att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem.
Vid meddelandet av dispenser torde det bli nödvändigt att
tillgodose arbetsmarknadsmässiga synpunkter. I detta hänseende ville länsstyrelsen
framhålla, att det sannolikt torde visa sig ofrånkomligen nödvändigt
att generellt befria Skånes jordbrukare från avdragsplikt i förhållande
till det extra arbetsfolket å betfälten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar att man, om källskattens område
ansåges böra utökas, i varje fall icke borde gå så långt som de sakkunniga
föreslagit. I synnerhet för jordbrukarna, vilka för arbeten av tillfälligt slag,
t. ex. under skördetiden, i stor utsträckning tillgodogjorde sig minderårigas
och till pensionsåldern komna personers arbetskraft, men även för andra
arbetsgivare, vilka en eller annan dag anlitade tillfällig arbetskraft, skulle
utökningen av avdragsskyldigheten föra med sig betydande besvär, och sannolikt
skulle följden i stor utsträckning bli att arbetsgivaren själv nödgades
betala skatten, om han över huvud taget skulle få någon tillfällig arbetskraft.
Den föreslagna utökningen skulle därjämte innebära en starkt ökad
belastning för centrala skattekontot, länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna
och skatteavdelningarna. Den ekonomiska vinst, som ändringen
kunde beräknas medföra, komme sannolikt att avsevärt reduceras genom
ökade kostnader för identifiering och kreditering av ett oöverskådligt antal
småbelopp, vilka måhända till stor del efter uppbördsårets slut måste återbetalas.
De smärre belopp, som skulle komma att inflyta, torde nämligen
till mycket betydande del komma att härröra från sådana personers arbetsinkomst,
vilka efter höjningen av ortsavdragen och under hänsynstagande
till de nya skattemildrande bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen
torde bliva befriade från skatt.

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de skattskyldiga utan
tvekan alltmer sökte undvika kvarstående skatt. En bidragande orsak härtill
vore måhända de nya bestämmelserna om räntepåföring eller att de skattskyldiga
själva till sist kommit underfund med fördelen av att slippa kvarstående
skatt. Medan förut höjning av debiterad skatt knappast förekommit,
hade år 1952 ett icke ringa antal begärt jämkning uppåt och många, som erhållit
B-skatt, hade begärt A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Då förbättrat
uppbördsresultat redan nu torde kunna förväntas, borde noga beräknas den
vinst, som skulle uppstå genom utvidgning av skatteavdragen även till inkomster
av korttidsanställningar och bisysslor, så att icke det besvär och
de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare
ävensom det allmänna, komme att överväga. Frågan om denna utvidgning
vore nödvändig måste också besvaras. Fn följd av den utvidgade avdragsskyldigheten
i den mån densamma komme att efterlevas, torde bland annat
bli eu mängd inbetalningar med så ofullständiga uppgifter rörande arbetstagaren
att beloppet aldrig kunde gottskrivas honom. Arbetsökningen för
uppbördsmyndigheterna torde icke bliva ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett yttrande,
vari bl. a. följande anföres.

Det ligger otvivelaktigt vikt uppå att statsmakterna, innan en ytterligare
utbyggnad av uppbördssystemet genomföres, företaga en ingående prövning
av därmed förenade kostnader och nackdelar i olika avseenden. Att de skatter,
som belöpa å vissa slag av inkomster, inflyta såsom kvarstående skatt
i stället för att erläggas såsom preliminär, innebär väl en olägenhet för det
allmänna. Men denna är dock icke av så allvarlig art, att kostsamma och
arbetskrävande anordningar av denna anledning kunna anses motiverade.
I den män dylika åtgärder medföra en ökning av de inflytande skatteintäkterna,
icke allenast en förskjutning i tiden för uppbörden, minskas självlallet
betänkligheterna däremot. Beträffande inkomst av korttidsanställning
torde en ökning av inflytande skatteintäkter genom anordnande av skatteavdrag
kunna påräknas i större utsträckning än då fråga är om inkomst av
bisysslor. Skattskyldiga, som uppbära inkomst av sistnämnda slag, torde
nämligen såsom kammarrätten i sitt i betänkandet (s. 226) återgivna yttrande
anfört i regel vara goda skattebetalare.

Den utvidgning av uppbördsförfarandet, som i föreliggande betänkande
föreslås, är, ehuru mindre omfattande än vad de uppbördssakkunniga i sitt
föregående betänkande ifrågasatte, alltjämt mycket betydande. Beskattningen
kommer att göra sig påmind vid än flera tillfällen än för närvarande
med en intensifiering av skattetänkandet och ökad irritation mot skattetrycket
som följd. De ytterligare skattebelopp, arbetsgivarna skola innehålla,
bokföra och inleverera till statsverket samt myndigheterna kontrollera och
redovisa, torde till antalet bli mycket talrika men oftast vara av ringa storleksordning.
Vid korttidsanställning synas de kunna gå ned till en krona
och vid bisysslor är minsta beloppet två kronor. Ehuru någon utredning om
det allmännas kostnader för uppbörd och redovisning var för sig av dylika
småbelopp icke förebragts, måste kostnaderna härför befaras konsumera en
icke obetydlig del av dessa. Självfallet måste även kostnadsökningen för
arbetsgivarna beaktas i detta sammanhang.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kan av ovan anförda skäl enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det
föreliggande förslaget att betunga arbetsgivare och statsförvaltning med
redovisning av en mängd småbelopp innebär ett steg i rätt riktning för åstadkommande
av ett bättre skatte- och uppbördssystem.---

Försäkringsanstalternn Folket-Samarbete ifrågasätter starkt, om det kunde
anses samhällsekonomiskt försvarligt att bygga ut apparaten för skatteuppbörden
i den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga föresloge, och
detta utan någon som helst beräkning, ens av den — sannolikt mindre —
del av kostnaderna för utvidgningen, som fölle på det allmänna.

Sveriges redareförening framhåller, att det nuvarande uppbördsförfarandet
vore behäftat med vissa brister samt att både myndigheter och arbetsgivare
åsamkades ett betydande arbete med skatteuppbörden. Kostnaderna
för densamma vore även mycket stora. Berörda förhållande bottnade bl. a. i
att vårt nuvarande skattesystem blivit alltför invecklat, vilket i sin tur nästan
gjorde det omöjligt för gemene man att hålla reda på alla de bestämmelser,
som gällde på detta område, än mindre att riktigt tillämpa detsamma.
Det vore därför angeläget, att största uppmärksamhet i första hand riktades
på att omlägga vårt direkta beskattningssystem, så att ett mindre antal
skattskyldiga behövde erlägga källskatt. Ett led i strävandena i sådan riktning
vore att, såsom numera aktualiserats, utvidga den indirekta beskattningen
genom att införa en allmän varuskatt eller dylikt. En reform i sådan
riktning skulle givetvis medföra, att bestämmelserna om uppbörden av direkta
skatter kunde förenklas och bliva tillämpliga för ett mindre antal skattskyldiga
än för närvarande. En vidgad indirekt beskattning skulle sålunda
leda till, att större grupper av mindre inkomsttagare genom erläggande av
indirekta skatter skulle hava fullgjort sin skattskyldighet till det allmänna
och därefter icke behövde erlägga några direkta skatter. För att en sådan
reform skulle kunna genomföras, måste givetvis de indirekta skatterna fördelas
mellan stat och kommun i lämplig proportion. Det vore synnerligen
angeläget, att en utredning snarast möjligt verkställdes angående avvägningen
av fördelningen mellan direkta och indirekta skatter. I avvaktan på
en sådan utredning borde icke alltför genomgripande ändringar vidtagas
i gällande uppbördsbestämmelser.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten aivstyrkes av Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och stadskollegiet i Stockholm.

Stadskollegiet i Stockholm anser det visserligen principiellt motiverat att
införa källskatteuttag även vid inkomster av korttidsanställning och bisysslor;
svårigheterna att i praktiken genomföra de sakkunnigas förslag i
denna del förefölle dock bli så stora, att det knappast torde kunna förverkligas.

Med hänsyn till uppkommande gränsdragningsproblem finner ej heller
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk det framlagda
förslaget utgöra en praktisk och genomförbar lösning. Organisationerna
anför bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

221

Svåra gränsdragningsproblem för arbetsgivare komma givetvis att uppstå
vid prövning, om en inkomst är att hänföra till korttidsanställning, bisyssla
eller tillfälligt arbete. Det är därför svårt att fritaga ett slag av dessa inkomster,
utan att samtidigt undantaga de övriga. Om till exempel en jordbrukare
önskar anställa en extra hjälp i hushållet, uppstår till en början frågan,
om inkomsten för hjälpen är att hänföra till inkomst av bisyssla eller
tillfälligt arbete. Om denna fråga löses så att inkomsten hänföres till bisyssla,
uppkommer därefter problemet till hur stor del, som hjälpen sysselsättes
med hushållsarbete för jordbrukarens egen familjs rökning och till
hur stor del som hon användes för personalhushåll. För privata hushållskostnader
får ju jordbrukaren ej göra avdrag, varför någon skyldighet att
här göra skatteavdrag ej föreligger. Men i den mån som utgifterna för hushållshjälpen
utgör en avdragsgill omkostnad i jordbruks- eller skogsbruksdriften,
d. v. s. i personalhushållet, är jordbrukaren skyldig att ombesörja
skatteavdrag. Det kan härav befaras att den praxis snart utbildas, att liknande
tillfälliga »hjälpar» före åtagande av ett uppdrag efterforska, vad slags
arbete i nyssnämnda hänseende, som avses.

Landsorganisationen i Sverige yttrar.

Redan vid avgivandet av remissen den 20 mars 1950 över de uppbördssakkunnigas
första betänkande framhöll landsorganisationen den tveksamhet
man måste hysa beträffande mera ingripande och långtgående förslag
rörande källskattebetalning för bisysslor och tillfälliga inkomster. »Man
kan befara», framhöll landsorganisationen vid angivet tillfälle, »att de
ökade besvär, som skulle åläggas både betalningsgivaren och mottagaren
snarast i ökad utsträckning skulle föranleda gemensam överenskommelse
om att icke uppge transaktionen till skattemyndigheterna». Landsorganisationen
vill därför vidhålla sin tidigare framförda uppfattning att låta frågan
om mera genomgripande åtgärder anstå till dess att förebådade reformer i
själva skattesystemet i viss grad förändrat förutsättningarna även för uppbördssystemet,
speciellt i vad gäller beskattningen av mindre inkomsttagare.

Tjänstemännens centralorganisation anför.

I sitt yttrande den 22 mars 1950 över det tidigare sakkunnigförslaget
framhöll TCO, att en utvidgning av skatteavdragen i och för sig kunde beräknas
medföra en bättre överensstämmelse mellan slutlig och preliminär
skatt under förutsättning att de nya bestämmelserna fingo en tillfredsställande
teknisk utformning. Man borde emellertid taga hänsyn till förslagets
praktiska konsekvenser. Det fanns anledning befara, att skatteavdrag i stor
utsträckning icke skulle komma att verkställas, att de nya reglerna skulle
väcka irritation och medföra störningar i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, att om avdrag skedde detta kunde leda till en övervältring
av skatten på arbetsgivaren samt att om avdrag icke verkställdes, icke
heller löneuppgifter skulle insändas till skattemyndigheterna. Risk förefanns
för att bestämmelserna ej skulle efterlevas, och detta kunde medföra
en sämre skattemoral. TCO avstyrkte förslaget.

Det nu remitterade förslaget är på några punkter begränsat i förhållande
till det tidigare, men TCO anser det oaktat att de tidigare framförda kritiska
synpunkterna i stort sett äga giltighet även gentemot det nya förslaget. Bestämmelser,
som lätt kunna kringgås, luckra upp allmänhetens respekt för
skattelagstiftningen över huvud taget. Det synes därför välbetänkt,*att försiktighet
iakttages när det gäller att utvidga källskattesystemet. Här upp -

222

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

komma förhållanden av psykologisk karaktär, som röra medborgarnas uppfattning
om rätt och orätt i förhållande till gällande lagstiftning. Vikten av
att rättsuppfattningen står i god överensstämmelse med lagstiftningen behöver
icke understrykas. Eu tendens att söka kringgå verkningarna av skattesystemet
förstärkes av det förhållandet, att det nuvarande skattetrycket i
allmänhet anses alltför högt. TCO har i sitt nyligen avgivna yttrande över
1949 års skatteutrednings betänkande angående den direkta statliga beskattningen
bl. a. förordat en övergång till indirekta skatter i större utsträckning
än för närvarande. En utredning angående detta spörsmål lär
vara under förberedande. Motiven för en utvidgning nu av källskattesystemet
torde i viss mån försvagas, om en större del av skatterna uttagas på
indirekt väg. TCO vill vidare erinra om att en utredning pågår om en förenkling
av skattereglerna över huvud taget. På denna väg torde åtskilligt
stå att vinna när det gäller att ernå en bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. TCO vill framhålla, att den målsättning, som de
sakkunniga haft — att åstadkomma en sådan bättre överensstämmelse —
ur principiell synpunkt givetvis icke kan möta någon som helst erinran.
TCO anser emellertid, att största vikt bör fästas vid de otillfredsställande
följdverkningar, som förslagets genomförande kan få i vad det gäller medborgarnas
allmänna inställning till skatteväsendet och efterlevandet av lagstiftningen
på detta område. Med hänvisning till vad bär anförts anser sig
TCO böra avstyrka förslaget om en utvidgning av skatteavdragssystemet
till korttidsanställningar, bisysslor m. in.

Frånsett de fem remissinstanser, som enligt vad nyss nämnts motsatt sig
varje utvidgning av avdragsskyldigheten, bär skatteavdrag vid korttidsanställning
icke direkt avstyrkts i något yttrande. I en del yttranden bär dock
avdragsskyldigheten vid korttidsanställning ansetts kunna godtagas endast
under vissa förutsättningar. I andra yttranden, vari betänkligheter anföres
mot de sakkunnigas förslag, ifrågasättes om icke avdragsskyldigheten borde
begränsas utöver vad de sakkunniga förordat. För sistnämnda yttranden
redogöres senare i samband med frågan om avdragsskyldighetens omfattning.

Vissa uppgifter om förekomsten av korttidsanställningar m. in. har lämnats
av arbetsmarknadsstyrelsen, som anför.

För bedömandet av förslaget om avdragsskyldighet vid inkomst av kortvarig
anställning torde omfattningen av dylika anställningar på arbetsmarknaden
vara av intresse. De kortvariga sysselsättningarna utgöra nämligen
en icke oväsentlig del av samtliga anställningar. Antalet genom arbetsförmedlingarna
tillsatta platser av kortvarig karaktär ger givetvis icke en fullständig
bild av det verkliga antalet sådana anställningar på arbetsmarknaden
i dess helhet, men arbetsförmedlingens siffror torde dock i viss mån
belysa omfattningen av antalet kortvariga anställningar liksom relationen
inom olika yrkesområden mellan dessa platser och de mera stadigvarande.
Genom arbetsförmedlingarna tillsattes under år 1950 1 196 184 platser, och
av dessa hade — enligt arbetsgivarnas uppgifter vid beställning av arbetskraften
— 565 998 eller 47 % högst en veckas varaktighet. Under år 1951
tillsattes 1 181 885 platser, varav 566 863 eller 48 % avsågo dylika tillfälliga
anställningar.

De genom arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatta platserna utvisa
följande fördelning på näringsgrenar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

223

Jordbruk och skogsbruk..................

därav extra skördehjälp, jordbruksläger

m. m..............................

Industri och hantverk...................

Samfärdsel.............................

därav landtransport (stuveriarb., express arb.

m. m.)........................

Handel................................

därav restaurangpersonal..............

Förvaltning, arbetsledning och fria yrken ..

därav musiker, artister etc............

Hälso- och sjukvård.....................

Husligt arbete..........................

Genomgående yrken, diversearbete m. m. ...

Hela antalet	Därav med	Kortvariga
tillsatta platser	högst en veckas var-aktighet	anst. i procent av tillsatta platser
118 443	41 313	34,9
43 911	36 214	82,5
237 004	6 683	2,8
269 772	207 585	76,9
225 180	205 857	91,4
150 900	80 712	53,5
113 036	75 934	67,2
97 391	49 472	50,8
51 409	48 214	93,8
18117	1 561	8,6
174 197	113 189	65,0
116 061	66 348	57,2
1181 885	566 863	48,0

De kortvariga anställningarna förekomma som synes främst inom landtransporten
(stuveri- och expressarbete), husligt arbete, restaurangbranschen
och diversearbete. Beträffande de kortvariga anställningarnas lokala
förekomst bör framhållas, att ca 347 000 eller 61 % av totalantalet tillsatta
dylika platser komma på rikets tre största städer.

De sakkunniga ha bland annat framhållit, att en tendens kunnat märkas
hos vissa arbetstagare att söka undkomma skatteavdrag genom att ofta byta
anställning. Detta synes överensstämma med arbetsförmedlingarnas erfarenheter.
I sin arbetsmarknadsprognos för 1952 har arbetsnämnden i Stockholms
stad uppskattat antalet anställda i Stockholm inom gruppen hotell,
restauranger och storhushåll till omkring 10 000, varav 6 000 anses vara fast
anställda, medan de återstående 4 000, som utgöras av lägre ekonomipersonal,
arbeta enbart mot timavlöning och byta arbetsplats så gott som dagligen.
Arbetsnämnden fortsätter: »Förhållandena inom detta arbetsområde
tendera att bli helt oefterrättliga. Belastningen på arbetsförmedlingen tangerar
bristningsgränsen. I viss mån synas de nuvarande olägenheterna sammanhänga
med tillämpningen av skatteuppbördsföreskrifterna, och det torde
kunna ifrågasättas, huruvida icke en ändring härutinnan skulle kunna
medföra en minskad rörlighet.» Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid
här framhålla, att restaurangpersonalens täta ombyten av arbetsplats till
viss del synes vara ett storstadsproblem. Av de under 1951 genom arbetsförmedlingarna
tillsatta 75 934 kortvariga anställningarna inom restaurangbranschen
kommo sålunda ej mindre än 66 238 eller 87 % på de tre största
städerna.

Av de tillsatta 205 857 kortvariga platserna inom landtransporten avsågo
ca 190 000 tillfälliga stuveriarbetare. I fråga om övriga landtransportyrken
framhåller arbetsnämnden i Stockholm i sin ovannämnda prognos bland
annat, att underskott föreligger på lastbilsbiträden till fasta anställningar,
medan tillfällig arbetskraft i regel kunnat anvisas i erforderlig utsträckning.
Arbetsnämnden anför vidare: »Såväl på detta som på åtskilliga andra
områden synes benägenheten att taga tillfälliga anställningar snarast vara
i tilltagande. Det synes allt mera klart, att det nuvarande skatteuppbördssystemet
är en starkt bidragande orsak härtill.»

224

Kungl. Maj.ts proposition nv 100.

Vad gäller frågan om jordbrukares skyldighet att verkställa skatteavdrag
för arbetstagare med kortvarig anställning får styrelsen erinra om att under
jordbrukets arbetstoppar i samband med sådd och skörd erfordras tillfällig
arbetskraft i stor omfattning. För lättare arbetsuppgifter, bland annat
rotfruktsgallring och potatisupptagning, anlitas varje år ett stort antal
skolungdomar. Under år 1951 verkställdes sålunda genom arbetsförmedlingarna
ca 35 000 anvisningar till dylika arbeten av mindre än en veckas
varaktighet. Skolungdom anlitas också inom skogsbruket för skogsplantering
och dylikt. För det stora flertalet skolungdomar, som taga anställning
under ferierna, torde årsinkomsten icke uppgå till sådant belopp, att
skatteplikt och avdragsskyldighet föreligga.

Såsom tidigare framhållits, har i vissa yttranden skatteavdrag vid korttidsanställning
ansetts kunna godtagas endast under vissa villkor. Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska bankföreningen motsätter sig sålunda icke den föreslagna
avdragsskyldigheten vid korttidsanställning, därest arbetsgivarna
befrias från den i 49 § uppbördsförordningen föreskrivna skyldigheten att i
vissa fall till arbetstagare återbetala sådan skatt, som avdragits med 25 procent
av lönen därför att debetsedel icke överlämnats. Vidare förutsättes, att
de föreslagna bestämmelserna i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen
rörande befrielse från avdragsskyldighet i sådana fall, då arbetsgivare
därigenom skulle åsamkas svårigheter, blir vederbörligen beaktade. Organisationerna
åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl.
Däri uttalas att delegerade, trots det merarbete som därigenom åsamkades
arbetsgivarna, under nyss angivna förutsättningar icke ansåge sig böra motsätta
sig avdragsskyldighet vid korttidsanställning, enär en sådan skyldighet
torde vara påkallad av statsfinansiella skäl och även kunde vara ägnad
att minska benägenheten inom vissa arbetstagargrupper att ofta byta anställning.
Vidare anföres bl. a. följande.

För arbetsgivarnas del synes utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst
av korttidsanställning vara förenad med vissa fördelar, om ock nackdelarna
i form av ökat arbete och ansvar avgjort överväga. De svårigheter,
som uppstått vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke föreligger,
om anställningen är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skulle
bortfalla, såvitt den preliminära skatten angår. Om avdragsskyldigheten endast
utsträckes till inkomst av korttidsanställning — men icke till inkomst
av bisysslor — komme fortfarande anställningens karaktär av »huvudsaklig»
att bliva avgörande för avdragsskyldigheten. Eftersom avdrag under i
betänkandet angivna förutsättningar alltid skall ske vid korttidsanställning,
därest den anställde icke styrker, att han innehar annan anställning, i vilken
skatteavdrag verkställes, eller att han erhållit debetsedel å preliminär
B-skatt, synas tillämpningssvårigheterna kunna övervinnas, vilket dock förutsätter
att Centrala Uppbördsnämnden vid utfärdande av sina anvisningar
beaktar de svårigheter avdragsskyldighetens fullgörande i särskilda fall kan
bereda arbetsgivarna.

Vidare anser sig Sveriges redareförening med hänsyn till rådande brist
på arbetskraft samt merkostnaderna och det större ekonomiska ansvaret för
arbetsgivarna, som följde av en utvidgad avdragsskyldighet, kunna till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

225

styrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast om avdragsskyldigheten
begränsades till sådana kategorier skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare,
anställda inom byggnads- och restaurangfacken samt kommunalanställda —
för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att avdragsskyldighet icke borde
föreskrivas för kortare anställningstid än tre dagar.

Kammarrätten hyser starka betänkligheter mot införande av en generell
avdragsskyldighet å inkomst av korttidsanställningar. Detta gällde, säger
kammarrätten, alldeles särskilt i fråga om skatteavdrag å sådana arbetsanställningar
inom jordbruk samt skogsbruk, där fullgörande av avdragsskyldighet
måste antagas medföra svårigheter av olika slag och där vissa
svårigheter även måste föreligga att kunna genomföra en fullgod kontroll
över efterlevnaden av givna föreskrifter. Förslagets genomförande förväntades
visserligen kunna i viss omfattning avlägsna en av orsakerna till de
kvarstående skatterna för arbetstagare, som kanske mera tillfälligt toge
arbetsanställning. Denna fråga huruvida inkomst av korttidsanställningar
borde göras till föremål för preliminärbeskattning eller icke, borde dock icke
betraktas enbart ur denna synvinkel, utan man måste även fråga sig, huruvida
införandet av avdragsskyldighet ur andra synpunkter kunde anses
lämpligt och gagneligt. De sakkunniga tillmätte de fördelar ur uppbördssynpunkt,
som utan tvivel kunde stå att vinna, avgörande betydelse och
vore, som det ville synas, mindre bekymrade för de nackdelar och olägenheter
av olika slag, som uppenbarligen vore förenade med den ifrågasatta
avdragsskyldigheten. Av denna anledning ansåge sig de sakkunniga alltjämt
kunna åberopa de skäl, som i det första betänkandet anförts till stöd
för förslaget. Kammarrätten kände sig vid förnyat övervägande av detta
spörsmål alltjämt icke övertygad om bärkraften av de sakkunnigas argumentering.

Mot skatteavdrag å inkomst av bisyssla har betänkligheter anförts i
åtskilliga yttranden. Sålunda ställer sig överståthållarämbetet synnerligen
tveksamt till de sakkunnigas förslag i denna del. Ämbetet yttrar.

Arbetstagare, vilka utöver sin huvudanställning förskaffa sig inkomst av
bisysslor, lära i regel tillhöra den kategori skattskyldiga, som betalar sina
skatter. I den mån skatterna bliva restförda, kunna dessa i regel uttagas
genom införsel å inkomsten av huvudanställningen. Ur fiskalisk synpunkt
föreligga därför icke beträffande inkomst av bisysslor lika starka skäl att
införa avdragsskyldighet som fallet är i fråga om inkomst av korttidsanställningar.
Många arbetstagare torde icke heller vilja upplysa sin huvudarbetsgivare
om att de hava inkomst av bisyssla. Införandet av avdragsskyldighet
för sådana inkomster kan därför befaras komma att skapa irritation
hos arbetstagarna, giva upphov till konfliktanledningar mellan arbetsgivare
och arbetstagare och medföra, att arbetstagarna i många fall söka
bliva påförda preliminär B-skatt för att undvika skatteavdrag. Å andra
sid^n komma i betraktande arbetsgivarnas svårigheter att — därest skyldighet
till skatteavdrag införes beträffande korttidsanställningar men icke
beträffande bisysslor — avgöra, huruvida fråga är om den ena eller den
andra kategorien.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Efter övervägande av möjligheterna att utesluta inkomst av bisysslor från
avdragsskyldighet eller att i syfte att undvika avdrag å bagatellbelopp bestämma
en någorlunda högt beräknad inkomstgräns, varunder avdrag icke
skulle ske, har överståthållarämbetet likväl funnit praktiska skäl av sådan
styrka tala för att enhetliga regler gälla beträffande avdragsskyldigheten
för såväl inkomst av korttidsanställningar som inkomst av bisysslor, att
ämbetet icke anser sig böra motsätta sig de sakkunnigas förslag i förevarande
del.

Kammarrätten anför.

Enligt de sakkunnigas mening kan en verklig förbättring av uppbördsresultatet
icke vinnas, såframt icke obligatoriskt skatteavdrag införes å inkomst
av bisysslor. För mindre och medelstora inkomsttagare kommer förmodligen
ett schablonavdrag med 25 procent att i stort sett täcka den skatt,
som kan beräknas belöpa å sådan inkomst, men detta kan icke antagas
bli fallet i fråga om inkomsttagare i högre inkomstlägen, där skatteprogressionen
gör sig starkt gällande. Den praktiska betydelsen av förslaget
får därför icke överskattas, enär dess realiserande synes förutsätta, att man
för att uppnå ett tillfredsställande uppbördsresultat alltjämt måste räkna
med att en frivillig medverkan från de skattskyldigas sida kommer till
stånd. För inkomsttagare med bisyssla, som genom förhöjning av skatteavdrag
eller efterbetalning av skatt hittills sökt att i så stor utsträckning
som möjligt undgå kvarstående skatt, lärer sålunda ett obligatoriskt skatteavdrag
framstå såsom eu onödig åtgärd, ägnad att ytterligare komplicera
de beräkningar, som måste göras för att, såvitt möjligt, undgå kvarstående
skatt.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra om att enligt
uttalande från arbetsgivarehåll under år 1949 förmärkts en viss stegring av
antalet fall av frivillig höjning av skatteavdrag såvitt angår skatt å inkomst
av bisysslor. Det hade varit värdefullt att få veta i vilken riktning utvecklingen
gått under de två senaste åren, men därom lämnas i betänkandet
intet besked. Kammarrätten har i sitt tidigare yttrande givit uttryck åt den
förhoppningen, att det icke vore uteslutet, att skattskyldiga med biinkomster
i allt större utsträckning skulle finna med sin fördel förenligt att aktivt
medverka till ett större skatteuttag genom begäran om höjning av skatteavdrag.
Då någon utredning icke förebragts, som vederlägger befogenheten
av detta antagande, känner sig kammarrätten alltjämt tveksam, huruvida
det kan vara tillrådligt att utvidga avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den föreslagna utvidgningen
av avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor icke torde komma att medföra
någon nämnvärd nedgång av kvarskattens storlek, så mycket mer som
bisysslor huvudsakligast torde förekomma hos skattskyldiga med relativt goda
inkomster och ett avdrag med 25 procent i flertalet fall torde vara i underkant.
Vidare vore skattskyldiga med bisysslor som regel goda skattebetalare,
varför risken för skatteförlust vore ganska liten. Ett genomförande av
förslaget skulle medföra avsevärt merarbete och stora kostnader, icke minst
om gällande minimigräns för skatteavdrag å pensioner och livräntor från
försäkringsanstalter avskaffades. Det vore därför högst tvivelaktigt, om fördelarna
av avdragsskyldigheten kunde anses överväga därmed förenade
olägenheter. Avdragsskyldighet för jordbrukare kunde knappast anses er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

227

forderligt, enär ersättning för bisysslor från denna näringsgren ytterst sällan
förekomme. Då vidare förhöjt skatteavdrag numera torde begäras hos
huvudarbetsgivaren i högre grad än tidigare, ifrågasatte länsstyrelsen starkt,
huruvida skatteavdrag för bisysslor för närvarande borde införas. Därest
likväl sådant skatteavdrag infördes, borde i uppbördsförordningen tydligare
angivas, att lokal skattemyndighet under alla förhållanden skulle äga rätt
att förordna om förhöjda skatteavdrag å sådana biinkomster, som icke bleve
föremål för skatteavdrag, såsom folkpensioner och benefika underhållsbidrag.
Vidare anföres.

Ett minst lika effektivt uppbördsresultat skulle säkerligen kunna uppnås,
om de lokala skattemyndigheterna för personer med bisysslor (däri inberäknat
bland annat folkpensioner, andra pensioner, livräntor och benifika
underhållsbidrag) där så funnes lämpligt genom stämpling å debetsedeln
i stället förordnade, att löneavdrag skulle göras å lönen, ökad med visst av
myndigheten angivet belopp. Mot personer, som själva taga initiativ till förhöjt
löneavdrag av erforderlig storlek, skulle några särskilda åtgärder icke
behöva vidtagas. Vid fall av särskilt hög kvarskatt borde undersökning ske.
I sådant syfte skulle lokala skattemyndigheten till länsstyrelsen insända
förteckningar å skattskyldiga med A-skatt och en kvarstående skatt å förslagsvis
minst 500 kronor, och skulle myndigheten genom länsstyrelsens
medverkan från deklarationerna erhålla" uppgift om eventuellt förekommande
bisysslor och andra biinkomster. Mot ovannämnda förslag kan visserligen
exempelvis invändas, att bisysslan under året komme att upphöra,
att ersättningen för densamma utbetalas relativt sent under inkomståret eller
att den skattskyldige önskade undanhålla sin huvudarbetsgivare kännedom
om bisysslan. Beslutet kunde i så fall genom jämkning upphävas eller
ändras till att avse allenast vissa månader. I undantagsfall borde C-skatt
klinna utfärdas, vilket dock förutsätter en ändring av 24 § uppbördsförordningen.
Genom ett dylikt förfarande skulle de skattskyldiga med all sannolikhet
så småningom bliva mer benägna att själva taga initiativ till förhöjda
löneavdrag hos huvudarbetsgivaren.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar betänkligheter mot de sakkunnigas
förslag och ifrågasätter, om icke preliminär skatt för bisysslor
kunde uttagas av huvudarbetsgivaren genom förhöjt skatteavdrag. Länsstyrelsen
i Uppsala län anser, att förhöjt skatteavdrag borde tillämpas i fråga
om sådana regelbundna inkomster av bisysslor, som återkomme år efter
år; de sakkunnigas förslag borde endast genomföras beträffande övriga,
oregelbundna inkomster av bisysslor. Länsstyrelsen i Södermanlands län,
som i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag, yttrar att möjligheter
dock borde även i fortsättningen beredas löntagare att genom anmälan till
huvudarbetsgivaren om förhöjning av skatteavdrag täcka samtliga sina inkomster.
Därigenom underlättades även arbetet för myndigheterna i hög
grad.

Tjänstemännens centralorganisation anför att det, om skatteavdrag å inkomst
av bisyssla infördes, borde övervägas att begränsa avdragsskyldigheten
till bisyssla av viss längre varaktighet. Ett relativt stort antal arbetstagare
torde ha en stadigvarande bisyssla, exempelvis visst kvällsarbete; även

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

genom den ifrågasatta begränsningen skulle därför en icke obetydlig förbättring
av uppbördsresultatet kunna ernås.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att centrala uppbördsnämnden
skall erhålla befogenhet att meddela dispens från avdragsskyldighet, t. ex.
beträffande försäkringsanstalternas fritidsombud, ifrågasätter Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete — med allt erkännande av de sakkunnigas
välvilliga inställning till försäkringsbolagen i detta sammanhang — om det
kunde vara riktigt att lägga avgöranden av så stor ekonomisk vikt hos ett
administrativt organ. Med hänsyn till skattemyndigheternas benägenhet att
icke tillmäta motiveringen till gjorda ändringar i skattelagstiftningen vitsord
vid lagtillämpningen syntes dispensmöjligheten ej heller giva önskvärd trygghet.
Om man ansåge, att vissa bisysslor kunde undantagas från skatteavdrag,
borde dessa därför uttryckligen angivas i anvisningarna. Emellertid
funnes utan tvivel många andra skattskyldiga, som hade bisysslor av provisionskaraktär
och i detta hänseende stode försäkringsbolagens fritidsombud
nära. Därför förordades i främsta rummet, att undantag för biinkomster
under visst minimum infördes i lagtexten. En lämplig gräns vore
1 500 kronor eller samma belopp, som Folksam ansåge böra gälla för avdragsskyldighet
beträffande livräntor. Vidare anföres bl. a. följande.

Överhuvud måste Folksam ifrågasätta riktigheten av att — såsom skulle
bli följden av de sakkunnigas förslag — i uppbördshänseende jämställa en
försäkringsanstalt och dennas livräntetagare med en arbetsgivare och dennes
arbetstagare. Förhållandet mellan en försäkringsanstalt och dennas livräntetagare
är i realiteten ett helt annat än mellan en arbetsgivare och dennes
arbetstagare. Arbetsgivaren kan så gott som alltid komma i personlig förbindelse
med alla eller flertalet arbetstagare, han kan härigenom sörja för
att anställda, som försumma att lämna debetsedlar in in, få muntliga påstötningar
samt erforderliga förklaringar och råd. En försäkringsanstalt
måste däremot anlita postverket vid all kommunikation med flertalet livräntetagare.
--—

Den enda väsentliga ändringen i det sista betänkandet jämfört med det
förra i avseende på skatteavdrag på livräntor är, att de sakkunniga nu övergivit
förslaget om skatteavdrag i viss utsträckning på folkpensioner. Denna
ändring motiveras med, att »förslaget mötte stark kritik» (s. 235). Folksam
delar helt de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens kritik var vägande.
Exakt samma kritik kan emellertid riktas mot de sakkunnigas förslag
över huvud beträffande skatteavdrag å livräntor, och sådan kritik har också
framställts i yttranden över det förra betänkandet både av Folksam och av
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vars yttrande de sakkunniga återgiva
utan genmäle (s. 232). Skillnaden är endast kvantitativ; för den
skattskyldige är läget exakt detsamma vare sig han uppbär livräntan av
pensionsstyrelsen eller av försäkringsanstalt, och försäkringsgivarens merarbete
enligt de sakkunnigas förslag är för varje enhet detsamma i båda
fallen. Under sådana förhållanden måste det anses i hög grad stötande om
staten skulle ålägga enskilda försäkringsanstalter (och även kommuner
samt sådana statliga anstalter som Riksförsäkringsanstalten och Statens
Pensionsanstalt) en börda, som man icke finner sig kunna ålägga statens
eget huvudorgan på detta område.

Kungl. Maj ris proposition nr 100.

229

Utom de fem remissinstanser, som enligt vad förut nämnts avstyrkt varje
utvidgning av avdragsskyldigheten, avstyrkes skatteavdrag å inkomst av bisyssla
av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid framhåller länsstyrelsen,
att något skattebortfall knappast vore att påräkna i fråga om inkomst å
bisysslor. Vidare vore den kvarstående skatt, som hade sin grund i sådan
inkomst, obetydlig i förhållande till de stora kvarstående skatterna för skattskyldiga
med preliminär B-skatt och äkta makar och kunde därjämte förväntas
snart försvinna till följd av hittills vidtagna åtgärder, däribland införandet
av bestämmelsen om ränta å kvarstående skatt. Länsstyrelsen ansåge
det därför lämpligast, att införandet av skatteavdrag för bisysslor finge
anstå, till dess man bättre än nu kunde överblicka den verkan, gällande
bestämmelser kunde ha i angivet avseende. — Angivna organisationer med
undantag av redareföreningen åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet
in. fl., vari bl. a. följande anföres.

Beträffande skatteavdrag för inkomst av korttidsanställning föreligger
den väsentliga skillnaden i förhållande till sådant avdrag å inkomst av "bisysslor,
att utvidgningen av avdragsskyldigheten i det förra fallet alltjämt
komme att ske allenast i arbetstagarens huvudsakliga, om ock kortvariga,
anställning, medan dylik skyldighet i det senare fallet skulle innebära, att
avdrag för en och samme arbetstagare samtidigt verkställdes av två eller
flera arbetsgivare. Inordnande i avdragssystemet av sistnämnda inkomstslag
måste därför befaras föranleda åtskilliga komplikationer och skulle innebära
en långt mer genomgripande reform av uppbördssystemet än avdragsskyldighetens
utvidgning till korttidsanställning. Då vidare, såsom ovan
anförts, någon nämnvärd ökning av inflytande skatteintäkter näppeligen
torde vinnas genom avdragsskyldighetens utsträckning till inkomst av bisysslor
och en lättnad i den nuvarande skattebelastningen har ställts i utsikt,
synes oss övervägande skäl tala för, att avdragsskyldigheten icke utsträckes
till att avse inkomst av bisysslor.

Utöver vad de delegerade anfört, yttrar Svenska försäkringsbolags riksförbund
bl. a. följande.

I sitt över de sakkunnigas förra betänkande avgivna yttrande framhöll
riksförbundet, att försäkringsbolagen behövt verkställa skatteavdrag å pensioner
och livräntor endast i mycket begränsad omfattning dels på grund
av bestämmelsen, att skatteavdrag ej skall verkställas, då pensionens eller
livräntans årsbelopp understiger 1 200 kronor, och dels — ifråga om högre
årsbelopp — emedan antingen pensionen eller livräntan icke varit att anse
som vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ock pensions- eller
livräntetagaren haft andra inkomster av sådan storlek, att han debiterats
preliminär B-skatt utan löneavdrag. Därvid bortsågs från de s. k. lagolycksfallsförsäkringsbolagen
och SPP, för vilka bolag förhållandena äro
i viss mån annorlunda.

Riksförbundet framhöll vidare, att ett godkännande av de sakkunnigas
förslag för försäkringsbolagen skulle medföra en mångdubbling av deras
arbete och kostnader för källskatteuppbörden i fråga om pensions- och livräntetagarna.
Att det allmänna därigenom skulle tillföras några ökade
skatteinkomster ansågs uteslutet, då ju försäkringsbolagen till "taxerings -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

myndigheterna lämna uppgifter om utbetalda pensioner och livräntor och
definitiva skatterestantier för denna kategori av skattebetalare torde vara
mycket sällsynta. Förbundet motsatte sig bestämt en utvidgning av skyldigheten
att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor.

I uppbördssakkunnigas senaste betänkande har viss hänsyn tagits till de
av riksförbundet framförda erinringarna genom ett uttalande, att särskilt
såvitt gäller pensioner och livräntor möjlighet bör finnas för centrala uppbördsnämnden
att lämna dispens från skatteavdrag. Ett dylikt allmänt och
vagt uttalande är emellertid långt ifrån tillfredsställande.

Rent principiellt måste det anses betänkligt att överlåta avgörandet av
betydelsefulla och i den enskildes handlande — varvid i detta sammanhang
med ordet enskild främst avses enskilda företag — djupt ingripande frågor
till en administrativ nämnd. Avgörandet kan komma att träffas i ena eller
andra riktningen, beroende på nämndens sammansättning från tid till
annan.

I nu förevarande avseende, d. v. s. i fråga om skyldigheten att verkställa
skatteavdrag för pensioner och livräntor, förefaller det som om centrala
uppbördsnämnden skulle få fullt fria händer att efter eget bedömande fastställa
avdragsskyldighetens omfattning. Uppbördssakkunniga lämna i sitt
betänkande inga som helst anvisningar utan påpeka endast att en dispensmöjlighet
måste lämnas öppen. Med denna utgångspunkt har man all anledning
att räkna med att dispensregcln kommer att tillämpas restriktivt.

Riksförbundet vidhåller alltjämt sin uppfattning, att ingen utvidgning av
försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner och
livräntor bör komma ifråga. Redan i sitt yttrande över det kommittébetänkande,
som låg till grund för den nya uppbördsförordningen, underströk
riksförbundet, att försäkringsbolagen gentemot sina pensions- och livräntetagare
icke intaga ställningen av arbetsgivare. Källskattesystemet bygger
på principen, att arbetsgivare skall vara skyldig att verkställa skatteavdrag
å lön, som han utbetalar till arbetstagare. Med denna utgångspunkt borde
försäkringsbolagen utom i deras egenskap av arbetsgivare ej hava inkopplats
i det nya uppbördssystemet i vidare mån än vad gäller tjänstepension
och livränta på grund av olycksfall i arbete, där ju försäkringsgivaren kan
sägas inträda i arbetsgivarens ställe. I övrigt föreligger ett rent kundförhållande
mellan försäkringstagare och försäkringsgivare och det är uppenbart,
att irritationsmoment måste i görligaste mån undvikas i detta förhållande,
irritationsmoment som ej kunna undgås, då ovidkommande skattefrågor
inkopplas.

I denna fråga må vidare framhållas, att pensions- och livräntetagarna äro
spridda över hela landet och försäkringsgivaren känner i regel endast deras
postadress, vilken ofta ej sammanfaller med mantalsskrivningsadressen. Ej
sällan förekommer att utbetalningen sker till ett bankkonto.

I det övervägande antalet fall skulle enligt de sakkunnigas förslag skatteavdrag
komma att verkställas med 25 % såsom å inkomst av bisyssla. Stor
risk skulle föreligga, att dessa avdrag ej skulle kunna gottskrivas vederbörande
skattskyldige med därav följande besvärligheter såväl för försäkringsbolagen
som för skattemyndigheterna.

En fråga som i detta sammanhang ej kan förbigås är kostnadsfrågan. Uppbördssakkunnigas
förslag skulle — såvida centrala uppbördsnämnden ej
beviljar dispens från skatteavdrag i sådan utsträckning, att någon utökning
av försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag ej inträder,
vilket ej torde vara att förvänta — för bolagen medföra en väsentlig kostnadsökning.
Här må blott pekas på nödvändigheten för bolagen att brevledes
undersöka, huruvida förmånstagaren har att erlägga preliminär A -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

231

skatt eller debiterats preliminär B-skatt. Och i de fall, då skatteavdrag verkställes,
måste likaledes per post skattekvitto tillställas vederbörande. Den
ökade kostnaden måste enligt de för livförsäkringsverksamheten grundläggande
principerna drabba vederbörande försäkringstagare i form av
minskad återbäring och måhända genom en premieförhöjning. Särskilt i
fråga om livränteförsäkring äro de omkostnadstillägg, som ingå i de av
Kungl. Maj :t fastställda grunderna, så knappt tillmätta, att en premiehöjning
sannolikt skulle bli nödvändig.

Om man hade anledning räkna med att en utökad skyldighet för försäkringsbolagen
att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor skulle
resultera i väsentligt minskade skatterestantier för pensions- och livräntetagarna
funnes måhända trots allt anledning att ej motsätta sig uppbördssakkunnigas
förslag i denna del. Som riksförbundet i sitt förra, här ovan
berörda yttrande i frågan framhållit, torde emellertid intet stå att vinna i
detta avseende, då slutliga restantier för den kategori av skattebetalare, varom
här är fråga, torde vara mycket sällsynta.

Riksförbundet måste på grund av det anförda bestämt påyrka att nuvarande
förutsättningar för att skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner
och livräntor skall föreligga — d. v. s. att pensionen eller livräntan
skall vara vederbörandes »huvudsakliga inkomst av tjänst» och att den ej
skall understiga visst belopp — bibehållas i uppbördsförordningen, även om
uppbördssakkunnigas förslag om skyldighet att verkställa skatteavdrag å
inkomst av bisysslor godtages.

Förslaget att avskaffa minimigränsen å 1 200 kr. för skatteavdrag å pensioner
och livräntor från försäkringsanstalt biträdes av riksförsäkringsanstalten
under förutsättning, att centrala uppbördsnämnden erhölle så vidsträckta
befogenheter, att den bleve berättigad lämna sitt bifall till de ändringsförslag,
som anstalten framfört i sitt utlåtande över de sakkunnigas
första betänkande. Anstalten nödgades nämligen att i huvudsak bestämt
vidhålla desamma. — I nämnda utlåtande framhöll anstalten, att ett genomförande
av de sakkunnigas förslag skulle för anstaltens vidkommande medföra
en synnerligen betydande ökning av anstaltens göromål med skatteavdrag
å livräntor. Antalet livränteärenden hos anstalten kunde beräknas utgöra
omkring 45 000. De nuvarande bestämmelserna föranledde till skatteavdrag
i omkring 2 500 av dessa ärenden. Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 40 000 livränteärenden
måste bliva föremål för undersökning i avseende å eventuellt skatteavdrag.
Det kunde förväntas, att skatteavdrag skulle behöva verkställas i flertalet
av sistnämnda livränteärenden. Anstalten fann sig därför på närmare angivna
skäl böra påyrka vissa ändringar i vad de sakkunniga föreslagit. Dels
borde livräntor, som ej uppgått till 200 kronor för år, kunna undantagas
från den obligatoriska preliminära beskattningen, dels borde i fråga om livräntor,
vilka icke överstege 1 200 kronor för år, skatteavdrag kunna verkställas
efter visst enhetligt procenttal, oberoende av huruvida livräntan utgjorde
vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller icke, dels ock
borde livräntor, ej överstigande angivna belopp, kunna undantagas från avdrag
för kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det med hänsyn till angelägenheten

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem tveksamt, om det vore
lämpligt att avskaffa angivna gräns. De sakkunniga syntes, säger länsstyrelsen,
ha räknat med att en generell dispens i dylika fall skulle lämnas av
centrala uppbördsnämnden. Till skälen, som i så fall föranlett förslaget att
upphäva undantagsbestämmelsen i själva förordningen, ställde sig länsstyrelsen
frågande.

Pensionsstijrelsen anser sig icke kunna godtaga de sakkunnigas förslag.
Inledningsvis erinrar styrelsen om sitt utlåtande över de sakkunnigas första
förslag (betänkandet s. 230 o. f.) och om den numera gällande bestämmelsen,
att skattetabellerna icke skall upptaga preliminär skatt för belopp, som
motsvarar en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst understigande
1 200 kronor; skatteavdrag enligt skattetabell kunde därför ej
längre ske å pensioner under 1 200 kronor. Därefter anföres bl. a. följande.

Om sådan pension utgör vederbörandes huvudsakliga inkomst, vilket kan
styrkas genom överlämnande till pensionsstyrelsen av debetsedel å preliminär
A-skatt, är 4 § 1 mom. i lagförslaget tillämplig och skatteavdrag skall
sålunda ej ske. Överlämnas däremot ej debetsedel å preliminär skatt eller
styrkes på sätt i 47 § andra stycket lagförslaget anges, att pensionen ej utgör
vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst, är 7 § lagförslaget tillämplig
och preliminärskatt skall utgå med 25 procent.

Om pensionsstyrelsen ej på förhand liänvänder sig till pensionstagarna
även beträffande pensioner under 1 200 kronor för att få utrett huruvida
preliminär skatt skall uttagas eller ej, torde det i ett antal fall inträffa att
skatteavdrag uttages, då så ej borde ske. Ett sådant förfarande skulle med
allt skäl framkalla missbelåtenhet bland pensionstagarna, men att å andra
sidan ålägga dessa att styrka att en pension till lågt belopp är deras huvudsakliga
inkomst kan på grund av pensionstagarnas ålderdom vålla svårigheter.
I en hel del fall torde pensionstagarnas inkomster ha varit så låga att
debetsedel å preliminär skatt över huvud ej utfärdats för dem eller ock torde
— om pensionstagaren är gift — debetsedel ha utfärdats för endast den ena
av makarna.

I de fall då debetsedel ej överlämnats till styrelsen — vilket är att förvänta
blir det vanliga då pensionen ej uppgår till 1 200 kronor för år —
skulle det jämlikt föreskrifterna i 65 § 3 mom. sista stycket lagförslaget
ankomma på styrelsen att, där så kan ske, vid inbetalningen av skatt ange
bl. a. den skattskyldiges mantalsskrivningsadress och debetsedels nummer.
Att i här avsedda fall skaffa uppgift härom skulle ofta bli så betungande för
pensionstagarna, att styrelsen förutsätter att man bör anse att så ej kan ske.

Trots det utsträckta undantagandet från källskatteavdrag enligt skattetabell
synes ett genomförande av uppbördssakkunnigas förslag, i den mån
det avser pensioner under 1 200 kronor om året, komma att åsamka den frivilliga
försäkringen en betydande ökning av det administrativa arbetet. Sålunda
kan nämnas att erfarenheten visat, vilken omfattande korrespondens
som skatteavdragen föranleda. Efter ett genomförande av den föreslagna
skyldigheten att uttaga preliminärskatt även å mindre belopp skulle sannolikt
en höjning av oinkostnadsbelastningen å försäkringspremierna bli nödvändig.

Vad ovan anförts angående verkningarna av de uppbördssakkunnigas förslag
beträffande den statliga frivilliga pensionsförsäkringen gäller i stort
sett även för de pensionskassor, vilka i egenskap av registrerade understödsföreningar
stå under pensionsstyrelsens tillsyn. Styrelsen vill i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

235

sammanhang särskilt framhålla att ifrågavarande pensionskassors ekonomiska
ställning i många fall är så svag, att varje ökning av deras administrationskostnader
måste inge betänkligheter.---

Om uttagande av källskatt å låga pensioner ändock beslutas, bör i varje
fall det undantaget göras, att källskatt under inga förhållanden utgår å pensioner
understigande 200 kronor för år. Sistnämnda belopp utgör den gräns,
vid vilken uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalt enligt taxeringsförordningen
(33 §) inträder.

Ifrågavarande förslag avstyrkes även av Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, som därjämte yrkar,
att lörevarande gräns skall höjas till 1 800, resp. 1 500 kr. och avse livräntans
skattepliktiga belopp. Den förstnämnda organisationen yttrar bl. a.
följande.

Beträffande det nu gällande gränsbeloppet för avdragsskyldighet, 1 200
kronor, framhöll riksförbundet i sitt tidigare yttrande i frågan — utan att
dock närmare utföra saken — att det borde avse skattepliktigt belopp och
ej, såsom bestämmelsen formulerats, bruttobelopp. Därvid hade förbundet i
tankarna bestämmelserna i kommunalskattelagen, att vissa livräntor endast
till viss med åldern från 80 till 10 % fallande del utgöra skattepliktig intäkt
och att av vissa pupillivräntor ett belopp av 600 kronor är skattefritt.
Det skulle vara uppenbart orimligt att å en livränta å exempelvis 2 000 kronor
verkställa skatteavdrag med 25 % eller 500 kronor, om livräntetagaren
uppnått sådan ålder, att endast 10 % av livräntan eller 200 kronor är skattepliktig
inkomst. Vare sig inkomst av bisysslor indrages under skyldigheten
att verkställa skatteavdrag eller icke, hemställer riksförbundet därför ånyo
att gränsbeloppet i fråga om pensioner och livräntor fastställes på grundval
av skattepliktigt belopp.

I ett den 25 september 1952 gjort tillägg till yttrandet framhåller förbundet,
att vägande skäl redan tidigare kunde ha framförts för en höjning
av gällande gräns för avdragsskyldigheten, främst med anledning av den
starka nedgången i penningvärdet. Därefter anföres bl. a. följande.

Sedan dess ha emellertid i vissa avseenden ändrade förhållanden inträtt,
som ytterligare motivera en icke oväsentlig höjning av gränsbeloppet. Riksförbundet
syftar härvid dels på att den nya lagen om försäkringsrörelse av
år 1948 för livförsäkringsbolagens vidkommande trätt i tillämpning först i
mitten av innevarande år, då bolagen erhållit koncession enligt nya lagen,
i samband varmed Kungl. Maj :t fastställt nya försäkringstekniska grunder
för verksamheten, dels ock på det förhållandet att 1952 års riksdags beslut
rörande ändring av den statliga inkomstbeskattningen innebär en höjning
fr. o. m. nästa beskattningsår av de statliga ortsavdragen.----

Enligt de nya försäkringstekniska grunder för livförsäkringsverksamheten,
som Kungl. Maj :t nyligen fastställt, kommer återbäring i större utsträckning
än tidigare att tillgodoföras förmånstagarna i form av ökning av
utgående pensioner och livräntor. Detta skulle i sin tur leda till att försäkringsbolagen,
även då försäkringarna lyda å ett belopp av 100 kronor per
månad, måste tillskriva den skattskyldige eller den lokala uppbördsmvndigheten
med förfrågan, huruvida försäkringsutbetalningen utgör den skattskvldiges
huvudsakliga »inkomst av tjänst» och om bolagen äro skyldiga
att verkställa källskatteavdrag. Den hittillsvarande erfarenheten visar att
det ofta först efter ett flertal påminnelser per brev eller genom telefon -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samtal med därav föranledda extra kostnader är möjligt att få ett besked,
vilket då i regel innebär, att bolaget ej skall göra skatteavdrag å den utbetalda
ersättningen. Bolagens arbete av här berörd art skulle alltså komma
att väsentligt utökas, om ej gränsbeloppet 1 200 kronor höjes.

Ovan nämndes vidare 1952 års riksdags beslut i fråga om den statliga inkomstbeskattningen,
innebärande bl. a. en höjning av de statliga ortsavdragen.
Från och med beskattningsåret 1953 utgör det lägsta statliga ortsavdraget
1 680 kronor, vilket gäller för ogift person utan barn i ortsgrupp
I. Av samtliga skattskyldiga ined A-skait torde icke mer än 5 å 6 % vara
bosatta i ortsgrupp I. Det statliga ortsavdraget torde därför som regel icke
komma att understiga ortsavdraget för ogift person utan barn i ortsgrupp
II eller 1 760 kronor. I stort sett torde man kunna räkna med, att statlig
inkomstskatt icke utgår för inkomster upp till 1 800 kronor. Tabellskatteavdraget
för lägre inkomster torde sålunda komma att avse uteslutande kommunalskatt
och folkpensionsavgift. Avdraget måste bli mycket obetydligt
för inkomster å 1 800 kronor och därunder.

Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete framhåller, att de sakkunniga
syntes utgå från att den enskildes huvudintresse vore att den preliminära
skatten minst uppginge till den slutliga skatten. Detta vore emellertid ingalunda
det enda intresset. Särskilt för små inkomsttagare vore det angeläget,
att skatteavdragen icke bleve alltför stora, emedan de eljest framtvingade
en onödig nedpressning av skattebetalarens levnadsstandard. Visserligen
skulle jämkning av preliminär skatt kunna ske under vissa förutsättningar.
Därvid syntes emellertid som regel förutsättas, att den skattskyldige själv
toge initiativet. Jämkning nedåt av det föreslagna avdraget å 25 procent för
bisyssla skulle sålunda endast undantagsvis kunna göras utan initiativ och
bevisning av den skattskyldige, låt vara att bevisningen endast behövde gå
ut på, att berättigandet av yrkandet gjordes sannolikt. I flertalet fall — och
detta gällde alldeles särskilt livräntetagare och små inkomsttagare — saknade
emellertid de skattskyldiga utan tvivel förutsättningar för initiativ och
erforderlig plädering. De sakkunniga uttalade, att det icke syntes försvarligt
att lita till förhoppningen, att arbetstagare med biinkomster skulle begära
förhöjda skatteavdrag. Enligt Folksams mening skulle det icke heller
vara försvarligt att införa bestämmelser, som ledde till för höga skatteavdrag,
i förlitande på formella jämkningsmöjligheter, som i praktiken sannolikt
endast undantagsvis skulle träda i funktion. Under sådana förhållanden
vore det synnerligen angeläget att undersöka, om procenttalet 25 i flertalet
fall kunde antagas träffa någorlunda rätt. Med stöd av vissa i remissyttrandet
redovisade beräkningar av »merskatten på biinkomster» framhålles
därefter, att ett skatteuttag efter 25 procent träffade rätt vid ett relativt
högt läge på inkomstskalan, i all synnerhet om biinkomsten bestode av livränta.
Personer med små livräntor hade nämligen av naturliga skäl, även
om livräntan vore biinkomst, i allmänhet även en låg huvudinkomst. Därefter
anföres bl. a. följande.

För livräntor, som utgöra den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, kommer
enligt förslaget automatiskt att gälla en minimigräns av 1 200 kronor,
emedan skattetabellerna enligt 4 § 1 mom. sista stycket endast skola upp -

Kungl. May.ts proposition nr 100.

235

taga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en taxerad inkomst av
minst denna storlek. Folksam har i det första avsnittet av detta yttrande
föreslagit, att denna gräns höjes till 1 500 kronor. Även om detta förslag
icke bifalles vill Folksam med stöd av den i föregående avsnitt framlagda
utredningen föreslå, att avdragsskyldigheten för livräntor begränsas "till
fall, då den skattepliktiga intäkten av livräntan — vare sig denna är huvudsaklig
inkomst eller biinkomst — är minst 1 500 kronor. Nuvarande gräns,
1 200 kronor, bör sålunda icke blott bibehållas och knytas till livräntans
skattepliktiga del utan höjas. Om man har samma minimigräns oavsett om
livräntan är huvud- eller biinkomst vinnes, att försäkringsanstalterna icke
nödgas besvära livräntetagare med livräntor mellan 1 200 och 1 500 kronor
skattepliktig intäkt med företeende av intyg om att livräntan ej är huvudsaklig
inkomst. De sakkunnigas i strid med Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds
i betänkandet (s. 232) refererade yttrande och utan motivering
framlagda förslag om borttagande av undre gränsen för livräntor utgör enligt
Folksams mening ett steg i fel riktning icke endast från försäkringsanstalternas
utan även från de skattskyldigas synpunkt.

Om gränsen fixeras till 1 500 kronor och avdragsprocenten för livränta,
som ej utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, bibehålies vid 25 %,
kommer den härav i jämförelse med förslaget ökade kvarskatten för livräntetagare
att utgöra 25 % av livräntans skattepliktiga belopp endast för
skattskyldiga med högre beskattningsbar inkomst (till statsskatt) än ca
5 000 kronor och med livräntor under nämnda gräns. Nu föreligger en viss
korrelation mellan storleken av en livränta, som icke utgör huvudinkomst,
och livräntetagarens totala inkomst. Om livräntan utgår på grund av egen
försäkring, har arbetsinkomsten i allmänhet upphört eller väsentligt minskat
när livräntan börjar utbetalas, och det är därför föga sannolikt att en
person med liten livränteförsäkring vid sidan härav har en stor huvudinkomst.
Om livräntan utgår på grund av skadestånd i samband med ansvarighets-
eller trafikförsäkring, bestämmes livräntans belopp med utgångspunkt
från den ekonomiska standarden före olyckan vare sig livräntan avser
invaliditets- eller efterlevandeersättning. Dessutom förutsätter sådan livränta
bortfall av inkomst, varför ev. huvudinkomst av annat slag i regel är
liten. Vid tjänstepension finnes i regel icke någon annan inkomst av betydelse.
Ökningen av den kvarskatt, som måste uttagas på grund av här föreslagen
begränsning i jämförelse med de sakkunnigas förslag, torde sålunda
i jämförelsevis få fall belöpa sig till 25 % av livräntans skattepliktiga intäkt.
Med ledning av siffrorna i punkt 1)—3) i föregående avsnitt synes man
kunna våga den uppskattningen, att ökningen av kvarskatten sällan kommer
att väsentligt överstiga 200 kronor (== 20 % av 1 000 — ca 16 % av 1 200).

Det bör i detta sammanhang beaktas, att livräntetagama i regel äro äldre
personer med nedsatt förmåga att förstå skriftliga meddelanden och besvara
dessa. Redan nu gällande förordning är mycket betungande just på grund
av svårigheten att få svar från pensionärerna även på mycket enkla frågor.

Beträffande storleken av skatteavdraget vid korttidsanställning har de
sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Skatteavdrag enligt en för hela riket gemensam dagtabell förordas av
länsstyrelsen i Gotlands län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. De två organisationerna,
som tidigare föreslagit skatteavdrag enligt en för hela riket ge -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

mensam dagtabell enär eljest ett mycket stort antal dagtabeller måste användas
av företagen, erinrar om att de sakkunniga icke ansett sig kunna laga
hänsyn till detta förslag utan förordat, att centrala uppbördsnämnden förvissa
branscher skulle kunna meddela andra bestämmelser, lämpligen då att
avdrag i stället skulle verkställas med viss procent av inkomsten. Organisationerna
ansåge emellertid alltjämt, att en enda dagtabell, som kunde upprättas
med hänsyn till den med stigande inkomst höjda marginalskatten,
konrnre att lämna ett mera tillfredsställande uppbördsresultat än en likformig
procentuell beräkning av skatteavdraget. Därest avdrag efter en dylik
gemensam dagtabell finge göras, skulle detta även innebära, att avdrag efter
tabell kunde företagas vare sig arbetstagaren överlämnat debetsedel till arbetsgivaren
eller icke.

Skatteavdrag med viss procent i stället för efter skattetabell tillstyrkes
av länsstyrelsen i Kronobergs län, enär genom tabellavdrag i de allra flesta
fall för hög preliminär skatt komme att uttagas. Det kunde nämligen antagas,
att flertalet av de arbetstagare som uppbure avlöning per arbetsdag,
icke arbetade hela året om; en stor del torde ha så låg årsinkomst, att de
skulle sakna förmåga att bära det för höga skatteavdrag, som dagtabellen
skulle medföra.

Även länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län samt Sveriges grossistförbund
förordar skatteavdrag med viss procent. Denna anses av länsstyrelsen
i Blekinge län böra bestämmas till 20. Länsstyrelsen i Värmlands län
förordar en procentsats å 25. Grossistförbundet slutligen tillstyrker avdrag
med 10 procent under framhållande av betydelsen att procentsatsen icke
gjordes för hög; även en så låg uttagningsprocent som 10 kunde enligt
förbundets uppfattning verka i viss mån avskräckande på många arbetssökande.
En stor del av ifrågavarande skattskyldiga hade med säkerhet en
inkomstnivå, som gåve lägre skatt än 10 procent. Under alla förhållanden
måste ett skatteavdrag å 25 procent för det stora flertalet arbetstagare av
berörda kategori framstå såsom fullkomligt orimligt samt medföra att överskjutande
skatt i många fall måste återbetalas. Genom det av de sakkunniga
föreslagna dispensförfarandet kunde visserligen i speciella fall nedsättning
eller befrielse erhållas från det höga procentavdraget, men i stället komplicerades
i hög grad skatteproblemet, icke minst för arbetsgivarna. Ett system
med höga tabellavdrag respektive procentavdrag kombinerat med möjligheter
till avvikelser i ett relativt stort antal speciella fall konnne att ge
upphov till ytterligare komplicerade diskussioner mellan arbetstagare och
arbetsgivare samt vålla de senare extra besvär och kostnader i samband
med framställningar och förhandlingar med myndigheter, långdragna överläggningar
i jämkningsfrågor, restitutionsproblem etc.

Procentsatsen för skatteavdrag, då debetsedel eller skattekort icke överlämnats
till arbetsgivaren, anses av länsstyrelsen i Uppsala län böra till en
början, innan erfarenhet vunnits, bestämmas till 20. Samma procentsats förordas
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges
centrala restaurahgaktiebotag, vilka anför bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

237

De sakkunniga föreslå alltjämt att vid procentuellt avdrag detta skall beräknas
efter 25 procent av inkomsten både vid korttidsanställning och bisysslor.
För de personalkategorier, som inneha korttidsanställningar inom
restaurangnäringen, är cn dylik procentsats alldeles för hög. Även beträffande
bisysslor torde för därav berörda anställda medelinkomsten alltjämt
ligga Pa en sådan nivå, att ett skatteavdrag med 25 procent är för högt.
Då det inom restaurangbranschen kommer att medföra svårigheter att med
säkerhet avgöra, om ett utfört arbete varit korttidsanställning eller bisyssla,
är det nödvändigt, att samma procentavdrag tillämpas för dessa båda arbetsformer
varvid det vore lämpligt, att centrala uppbördsnämnden erhölle
befogenhet att för ifrågavarande bransch fastställa en avdragsprocent av
förslagsvis 20.

I avsikt att erhålla en enhetlig procentsats i samtliga fall, då skatteavdrag
skall göras procentuellt, föreslås vidare att centrala uppbördsnämnden erhåller
befogenhet att föreskriva, att avdrag med 20 procent av inkomsten
skall göras även i de fall, då arbetstagaren varken avlämnar debetsedel å
preliminär skatt eller slutlig skatt eller styrker, att han ej har erhållit någon
kvarstående skatt.

Beträffande skattetabellernas kolumner för dagsinkomst framhåller Föreningen
Sveriges kronokamrerare, att det vore angeläget att skattebeloppen
i dessa kolumner icke beräknades så lågt i förhållande till skattebeloppen
för veckoinkomst etc., att det av denna anledning vore förmånligare att
arbeta för dag än för längre avlöningsperiod.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att försiktigheten syntes
bjuda, att när fråga vore om korttidsanställda arbetstagare, vilka åtnjöte
förutom kontant avlöning jämväl naturaförmåner av något slag, skatteavdraget
beräknades utan hänsynstagande till värdet av sådana förmåner.

Mot den föreslagna storleken av skatteavdraget för bisysslor har erinran
gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation ifrågasätter,
om en så hög procentsats som 25 borde tillämpas. Svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet anser tveksamt om icke den föreslagna avdragsprocenten
i allmänhet komme att bli för hög; så syntes i varje händelse bli
fallet inom de inkomstlägen, som förbundets medlemmar representerade.
Liknande uttalande göres av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, vilka föreslår att
centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet att för restaurangbranschen
fastställa en avdragsprocent å förslagsvis 20.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att skatteavdrag borde ske
med förslagsvis 20 procent, då duplettdebetsedel eller skattekort överlämnats
till arbetsgivaren, och eljest med 25 procent. Syftet med förslaget vore
att förmå skattskyldiga med inkomst av bisyssla att till den, som utbetalade
inkomsten, inlämna handlingar med fullständiga identifieringsuppgifter.
Sveriges grossistförbund anser, att skatteavdrag borde göras med 10 procent
beträffande såväl bisysslor som korttidsanställningar för att skatteuppbörden
skulle bli så enkel som möjligt.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å oregelbundet
inflytande inkomster har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av länsstyrelsen
i Blekinge län, som anser att skatteavdrag å dessa inkomster borde
göras med endast 20 procent.

Den föreslagna begränsningen av avdragsskyldigheten
till belopp å minst 10 kronor har godtagits i det stora flertalet
remissyttranden.

I en del yttranden anses angivna belopp vara för lågt. Sålunda ifrågasätter
länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska landstingsförbundet om
icke gränsen borde höjas i anledning av penningvärdeförsämringen. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att gränsen lämpligen borde höjas.
Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att skatteavdrag icke skall göras
å belopp under 12 kronor, medan Sveriges köpmannaförbund, Handelns arbetsgivarorganisation
och länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att gränsen
höjes till minst 20 kronor. Sistnämnda länsstyrelse anför, att om skatteavdrag
skulle göras å belopp ända ned till 10 kronor, komme skatteavdragen
stundom icke ens att motsvara kostnaderna för besväret med redovisningen.
Med hänsyn härtill och till den höjda lönenivån syntes en gräns vid
minst 20 kronor lämpligare. Ett undantag från skatteavdrag syntes böra
göras för det fall då arbetstagaren vore minderårig och grundad anledning
funnes antaga att han under året icke komme att ha skattepliktig inkomst.
Härigenom skulle ett stort antal restitutioner av preliminärskatt komma att
falla bort.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att den föreslagna gränsen å 10 kronor
vore för låg, såvitt gällde inkomst av bisyssla. Det kunde förväntas, att den
slutliga skatten å dylika inkomstbelopp komme att bli relativt obetydlig. Med
hänsyn till de ökade olägenheter, som avdragsskyldigheten skulle medföra
för såväl arbetsgivare som myndigheter, syntes gränsen för skatteavdrag
icke böra sättas lägre än 25 kronor. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida
icke inkomstgränsen borde sättas ännu högre, alldenstund någon egentlig
kontroll beträffande bestämmelsernas efterlevnad i förevarande fall
knappast ginge att genomföra utan avsevärda olägenheter. Länsstyrelsen i
Uppsala län förordar, att skatteavdrag ej skall göras å sådana regelbundna
inkomster av bisysslor, som understiger 300 kronor för år eller 25 kronor för
månad; beträffande dessa inkomster kunde svårligen påstås, att skatteavdrag
därå hade nämnvärd betydelse ur uppbördssynpunkt. Vidare har
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, för vars yttrande i denna del
tidigare redogjorts, motsatt sig att centrala uppbördsnämnden erhölle befogenhet
att meddela dispens från avdragsskyldighet; anstalterna förordar i
stället, att i författningstexten undantag från avdragsskyldighet stadgas för
biinkomster av viss storlek. Anstalterna framhåller, att det kunde vara motiverat
att för andra biinkomster än livräntor föreskriva ett lägre minimum
än för livräntor, t. ex. 1 000 kronor, eftersom korrelationen mellan huvud -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

239

inkomst och egentlig inkomst av bisyssla icke kunde antagas vara lika starkt
positiv som mellan huvudinkomst och biinkomst av livränta. Emellertid
vore förvärvet av biinkomst utan tvivel i regel förenat med proportionsvis
större kostnader för intäktens förvärvande än A-skattares huvudinkomst.
För försäkringsbolags fritidsomlbud torde taxeringsmyndigheterna sålunda i
allmänhet godkänna avdrag för sådana kostnader med 20 å 30 %. Med hänsyn
härtill syntes det vara lämpligt att fastställa samma minimum för biinkomster
som Folksam föreslagit för livräntor, nämligen 1 500 kronor. Att
biinkomstens definitiva storlek ofta icke vore känd för arbetsgivaren förrän
en tid efter inkomstårets slut utgjorde intet hinder mot den här föreslagna
regeln, om dispens för senare inbetalning av preliminär skatt lämnades enligt
62 § 3 mom. i förslaget till ny uppbördsförordning. Då denna förutsättning
vore väsentlig torde ett generellt medgivande i lagtexten för arbetsgivare
med minst 100 biinkomsttagare att inleverera preliminär skatt för dessa
senast den 15 februari påföljande år vara erforderlig.

Å andra sidan anser Föreningen Sveriges kronokamrerare den av de sakkunniga
föreslagna inkomstgränsen vara för hög. Även om en lägre inkomstgräns
skulle i olika hänseenden tynga uppbördsarbetet, vore ett mindre
belopp än det föreslagna motiverat; sattes inkomstgränsen för högt, uppkomme
risk för att arbetstagare frestades att genom t. ex. halvdagsarbete
begränsa sina inkomster till det högsta belopp, där skatteavdrag icke gjordes.

De sakkunnigas förslag i fråga om avdra g sskyldighetens begränsning
till vissa arbetsgivare har i flertalet yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda framhåller överståthållaråmbetet,
att förslaget enligt ämbetets mening innebure en tillfredsställande
avvägning mellan, å ena sidan, önskvärdheten av ett fullständigt avdragssystem
och, å andra sidan, behovet av en icke alltför betungande uppbördsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det framlagda förslaget ur kontrollsynpunkt
synnerligen värdefullt, även om det ur rättvisesynpunkt skulle
kunna riktas invändningar mot att låta vissa kategorier skattskyldiga intaga
en särställning. Därvid åsyftades närmast den s. k. tillfälliga hemhjälpen.
Då emellertid avdragsskyldigheten i detta fall skulle komma att bereda såväl
arbetsgivare som myndigheter stora svårigheter, vore den föreslagna
gränsdragningen praktisk och tillfredsställande. Enligt socialstyrelsens mening
kunde det ur rättvisesynpunkt ha funnits fog för att icke undantaga
ersättning till tillfällig hemhjälp. På grund av vad som anförts däremot, särskilt
de därmed förenade praktiska svårigheterna, ansåge sig styrelsen
emellertid icke böra framställa något yrkande i frågan. Även arbetsmarknadsstyrelsen
ansluter sig till de sakkunnigas förslag med hänsyn till de
kostnader och besvär, en obegränsad avdragsskyldighet skulle medföra. Styrelsen
erinrar samtidigt om att arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatte
över 113 000 platser för tillfällig hemhjälp. Den på annat sätt än ge -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nom arbetsförmedlingarna anskaffade tillfälliga hemhjälpen torde, säger
styrelsen, överstiga denna siffra.

I några yttranden ifrågasättes om icke avdragsskyldighet borde föreligga
även i andra fall än de sakkunniga föreslagit. Sålunda yttrar Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
att det kunde befaras att den premiering av hemhjälpsarbetet
i skatteavseende, som de sakkunnigas förslag innebure, komme att ytterligare
öka de redan nu stora svårigheterna att erhålla kvinnlig arbetskraft
inom restaurangnäringen. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs
län, huruvida icke även ägare av hyresfastigheter borde omfattas av
den utvidgade avdragsskyldigheten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i
annat sammanhang uttalat sig för att avdragsskyldigheten beträffande korttidsanställningar
borde begränsas till vissa branscher, anför.

Länsstyrelsen vill framhålla att med den utformning, förslaget erhållit,
inkomst av tjänsteuppdrag från annan fastighet än jordbruksfastighet icke
kommer att preliminärbeskattas, om fastigheten äges av enskild person och
denne icke är arbetstagarens huvudsakliga arbetsgivare. Tämligen vanligt
torde vara att arvoden utgå från sådana fastighetsägare till gårdskarlar,
eldare in. fl. ävensom till hantverkare. Vill man gå så långt som de sakkunniga
föreslagit beträffande inkomst av korttidsanställningar och arvoden
för bisysslor, synes det med hänsyn till likformigheten i beskattningen
vara befogat att också stadga avdragsskyldighet för samtliga ägare av annan
fastighet beträffande samtliga utbetalda arbetslöner och arvoden. I anslutning
härtill borde i så fall ändring göras i 33 § taxeringsförordningen,
så att löneuppgifter gjordes obligatoriska även i fråga om inkomst av annan
fastighet i den mån inkomsten överstege 100 kr.

I andra yttranden åter anses avdragsskyldigheten böra ytterligare begränsas
med hänsyn till de besvär och kostnader m. in., som en utvidgad avdragsskyldighet
medförde. Därvid uttalas i en del yttranden, att avdragsskyldigheten
vid korttidsanställning borde begränsas till vissa branscher.
Sålunda yttrar Tjänstemännens centralorganisation, att en eventuell sådan
avdragsskyldighet borde begränsas till de områden, där korttidsanställningar
förekomme i särskilt stor omfattning. Härigenom skulle problemet om ytterligare
uttag av preliminärskatt kunna lösas för de delar av arbetsmarknaden,
där en lösning vore mest angelägen. Eventuella bestämmelser borde
utformas efter överläggningar med intresseorganisationerna inom dessa närmast
berörda branscher. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att de skäl,
som låge till grund för de sakkunnigas förslag på området, torde vara att
inom vissa arbetstagargrupper missbruk förekommit, t. ex. genom täta
ombyten av anställningar för att undgå beskattning. Givetvis vore det önskvärt
att ett sådant missbruk kunde stävjas. Länsstyrelsen ville ifrågasätta
om reglerna ej borde utformas så att avdragsskyldigheten begränsades till
korttidsanställningar i sådana branscher, där missbruk notoriskt förekommit.
Detta kunde enklast ske genom en tilläggsbestämmelse till 46 § uppbördsförordningen
av innebörd, att Konungen ägde utfärda dylika särbestämmelser.
Vidare bär, såsom tidigare nämnts, Sveriges redareförening

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

241

ansett sig kunna tillstyrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast under
förutsättning, att avdragsskyldigheten begränsades till sådana kategorier
skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare, anställda inom byggnads- och restaurangfacken
samt kommunalanställda — för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

I några yttranden uttalas särskilda betänkligheter mot att avdragsskyldighet
enligt de sakkunnigas förslag ålägges även jordbrukarna. Såsom
förut nämnts, har kammarrätten anfört sådana betänkligheter. Länsstyrelsen
i Gotlands län yttrar, att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma torde
övervägande antalet arbetsanställningar av korttidsnatur hos yrkesutövare
utan tvekan förekomma på jordbrukets område. Länsstyrelsen vore väl
medveten om de stora svårigheter, som redan nu förefunnes för jordbrukare
att erhålla nödvändig tillfällig arbetshjälp. Det måste givetvis befaras, att
dessa svårigheter komme att ökas i ytterligare grad, därest bestämmelser
om skatteavdrag för korttidsanställning infördes. Då emellertid enighet torde
råda om det önskvärda och befogade i en utvidgning av den nuvarande
avdragsskyldigheten, ville länsstyrelsen icke motsätta sig, att sådan utvidgning
skedde i den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen. Länsstyrelsen
i Värmlands län ifrågasätter, huruvida icke jordbrukarna borde undantagas
från avdragsskyldighet. Eftersom många personer, särskilt grannar eller i
trakten boende, anlitades sommar och höst tillfälligt i jordbruket, skulle lantbrukarna
eljest ställas inför mången gång besvärliga avdragsproblem.

Enligt riksräkenskapsverkets mening funnes det goda skäl att nöja sig
med gällande avdragsskyldighet i fråga om icke-bokföringsskyldiga arbetsgivare.
Härigenom skulle förutom tillfällig hemhjälp även exempelvis sådan
arbetstagare, som av jordbrukare tillfälligt anlitades för skörde- och
tröskningshjälp, fortfarande vara undantagen från skyldighet att vidkännas
skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om icke rörelseidkare utan
bokföringsskyldighet och jordbrukare borde undantagas från avdragsskyldighet.
Erfarenheten hade nämligen visat, att det redan nu varit synnerligen
svårt att få fram tillförlitliga utredningar, när arbetstagare påtalat
underlåten inbetalning av skatteavdrag, som verkställts av arbetsgivare tillhörande
dessa kategorier. Med utsträckt avdragsskyldighet skulle dessa
svårigheter avsevärt ökas. Dessutom torde arbetet med kreditering av inbetalningar
från sådana arbetsgivare ofta bli svårt.

Slutligen uttalar länsstyrelsen i Hallands län, att oskiftat dödsbo möjligen
borde i fråga om avdragsskyldighetens omfattning likställas med fysisk
person.

Förslaget att avskaffa avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda anser länsstyrelsen
i Kopparbergs län förslaget vara till fördel bl. a. därigenom att
man erhölle en för allmänheten tydligare avgränsning i fråga om avdragsskyldigheten
för preliminär skatt. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller,
16 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att avdragsskyldighelens upphävande medförde stora lättnader icke endast
för arbetsgivarna utan även för de lokala skattemyndigheterna, som kunde
uppskjuta all debitering av preliminär B-skatt till den ur arbetssynpunkt
mindre belastade tiden efter den 18 januari, då debetsedlarna å preliminär
A-skatt skulle vara utsända. Dessutom koinme all påstämpling av debetsedlar
om befrielse från skatteavdrag att bli överflödig. Därefter anför länsstyrelsen,
att de sakkunniga förutsatt, att avdragsskyldighet för skatt uppenbarligen
skulle föreligga, intill dess arbetstagare med preliminär B-skatt
styrkt, att han hade att utgöra sådan skatt. De debetsedlar, som upptoge
preliminär B-skatt, översändes emellertid till de skattskyldiga först under
senare hälften av februari månad. I början av året kunde arbetstagaren
således icke styrka ovannämnda förhållande, med mindre han företedde intyg
härom från vederbörande lokala skattemyndighet. Utvidgades avdragsskyldigheten
även till inkomster av korttidsanställningar och bisysslor, torde
de lokala skattemyndigheterna under årets två första månader i stor utsträckning
komma att erhålla ett stort antal framställningar med anhållan
om dylika intyg från skattskyldiga med preliminär B-skatt. Ansökningarna
och utfärdandet av intygen torde komma att förorsaka de skattskyldiga och
de lokala skattemyndigheterna åtskilligt besvär och betydande merarbete.
De sakkunnigas förslag borde därför kompletteras med en föreskrift, att
under månaderna januari och februari skattskyldig kunde få styrka förutnämnda
förhållande genom att för arbetsgivaren -— i stället för intyg från
den lokala skattemyndigheten — förete sin debetsedel å preliminär B-skatt
för året före inkomståret.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att skatteavdragen för preliminär
B-skatt hade förorsakat många svårigheter för såväl allmänheten som myndigheterna.
Ur denna synpunkt vore det fördelaktigt, att avdragsskyldigheten
upphörde. Ur uppbördssynpunkt innebure förslaget emellertid en försämring.
Den restförda B-skatten vore sålunda ofta besvärlig att indriva och
på många håll komine säkert restlängderna att öka, om avdragsskyldigheten
försvunne. Vidare uttalar Sveriges lantbruksförbund, att systemet med avdragsskyldighet
för preliminär B-skatt löpt relativt friktionsfritt.

De sakkunnigas förslag avstyrkes av länsstyrelsen i Västerbottens län,
som anför.

Trots att skyldigheten att verkställa avdrag för kvarstående skatt bibehålies,
torde upphävandet av skyldigheten att verkställa avdrag för B-skatt
medföra ökat arbete för indrivningsmyndigheten och skatteförluster för
staten. En skattskyldig, som icke kan överföras till A-skatt, kan begära
B-skatt till sådant belopp att kvarstående skatt icke uppstår. Den av de
sakkunniga förutsatta utvidgningen av A-skattens användningsområde torde
säkerligen i praktiken icke komma till stånd i sådan omfattning, som avsetts.
På grund av de med A-skatten förknippade svårigheterna komma
lokala skattemyndigheterna att bliva nödsakade att i stor utsträckning ändock
debitera B-skatt. Avdragsskyldigheten för B-skatt synes fördenskull
böra kvarstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

243

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de sakkunnigas förslag i denna del
vara en diskutabel eftergift gentemot arbetsgivarparten. Självfallet måste,
säger länsstyrelsen, denna eftergift möta invändningar ur skattemyndighetens
synpunkt. Av kronokamrerarna i Malmö och Hälsingborg hade invänts,
att förslaget strede mot källskattens fundamentala idé. Enligt vad som
påvisats skulle i Malmö ca 6 000 jämkningsbeslut årligen bli erforderliga
för att överföra B-skattebetalare med stora omkostnadsavdrag till A-skatt.
Länsstyrelsen ansåge sig icke kunna undgå att fästa vikt vid dessa invändningar
särskilt ur den synpunkten, att det i betänkandet icke redovisats någon
utredning angående reformens inverkan i ekonomiskt hänseende för
städer med egen uppbördsförvaltning. Ett slutligt ställningstagande till detta
spörsmål krävde tillgång till kostnadskalkyler utöver vad länsstyrelsen själv
kunnat inhämta därom. Om det skulle visa sig, att kronokamrerarkontoren
icke kunde bemästra situationen till rimligt pris, förordade länsstyrelsen, att
med förslaget att upphäva avdragsplikten för B-skatt finge tillsvidare anstå.

I fråga om skatteavdrag för kvarstående skatt delas de sakkunnigas
uppfattning av det stora flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Sålunda anför kammarrätten följande.

Kammarrätten finner det ur flera synpunkter önskvärt, att arbetsgivares
skyldighet att medverka vid skatteuppbörden, så snart sig göra låter, begränsas
till att endast avse uttag av den preliminära A-skatten. De arbetsgivare,
som ha att verkställa avdrag för kvarstående skatt för A-skattebetalare
torde till antalet högst väsentligt överstiga det antal arbetsgivare, som
ha att göra avdrag för B-skatt jämte för sådan skattskyldig uppkommen
kvarstående skatt. Det lärer på grund härav vara uppenbart, att de krav,
som från arbetsgivarhåll framförts om avskaffande av avdragsskyldighet
för B-skatt i än högre grad göra sig gällande beträffande slopandet av
avdrag för den kvarstående skatten. Emellertid lärer vara lika uppenbart,
att man vid övervägande av de fördelar, som kunna erbjudas genom avskaffandet
av denna avdragsskyldighet icke kan bortse från de risker, som
därmed äro förenade och vilka, såsom de sakkunniga antytt, kunna resultera
i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande indrivningsförfarande
beträffande restförd skatt. Försiktigheten lärer därför bjuda, att
den nuvarande avdragsskyldigheten icke avskaffas, förrän man vunnit erfarenhet
om det resultat, som kan vinnas genom de olika åtgärder, som av
de sakkunniga ifrågasatts i syfte att ernå bättre uttag av preliminär skatt.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län, att det med hänsyn till
arbetsgivarnas redan nu betungande arbete med källskatten vore angeläget,
att arbetsgivarna bereddes lättnad genom att kvarstående skatt undantoges
från skatteavdrag. Då man emellertid även med genomförande av nu föreslagna
åtgärder för effektivisering av uppbörden icke kunde förhindra att
ett icke ringa antal arbetstagare erhölle kvarstående skatt, ansåge länsstyrelsen
likväl, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag måste bibehållas.
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet yttrar, att först sedan de
kvarstående skatterna nedbringats dels som en följd av föreliggande förslag
om ökade uttag av preliminär skatt, dels ock på grund av visad större med -

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

verkan från de skattskyldiga själva, syntes tidpunkten inne att överväga
vissa lättnader i avdragsskyldigheten för kvarstående skatt.

Efter framhållande av att en omläggning av skattesystemet, innebärande
en väsentlig sänkning av de direkta skatterna, snarast borde komma till stånd,
hemställer Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och
Svenska bankföreningen, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt senast
i samband därmed måtte upphävas. Organisationerna åberopar ett yttrande
av delegerade för industriförbundet m. fl. I yttrandet uttalas att det
med hänsyn till de betydande svårigheter, tillämpningen av bestämmelserna
rörande avdragsskyldighet för kvarstående skatt enligt vad erfarenheten utvisade
medförde för arbetsgivarna, vore beklagligt att de sakkunniga icke
ansett sig kunna föreslå omedelbart upphävande av avdragsskyldigheten för
kvarstående skatt. Vidare anföres bl. a. följande.

Den omständigheten, att ett relativt stort antal arbetstagare påföres kvarstående
skatt, synes dock enligt vår mening icke i och för sig böra utgöra
hinder för upphävande av ifrågavarande avdragsskyldighet. Det som har
den största betydelsen i förevarande hänseende torde vara, huruvida dessa
kvarstående skatter kunna antagas komma att inflyta vid uppbördstillfällelia
i nämnvärt mindre utsträckning, om arbetstagarna själva anförtros inbetalningen
därav. Huruvida så blir fallet torde i sin tur i främsta rummet bli
beroende av de direkta skatternas tyngd och progressionens höjd. En väsentlig
lättnad i det direkta skattetrycket och en lindrigare progression skapar
utan tvivel bättre förutsättningar för skatternas frivilliga inbetalning
och därmed för upphävande av avdragsskyldigheten. Den föreslagna avdragsskyldigheten
för preliminär skatt å inkomst av korttidsanställningar
kan vidare antagas minska debitering av kvarstående skatt för just den kategori
arbetstagare, beträffande vilken behovet av att avdraget för sådan
skatt bibehålies är mest påtagligt. Den omständigheten, att inkomst av bisysslor
icke medtages i avdragssystemet, synes däremot av skäl som ovan
anförts icke utgöra anledning att bibehålla avdragsskyldigheten för kvarstående
skatt.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation understryker
de sakkunnigas uttalande, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten
för kvarstående skatt borde omprövas, så snart erfarenhet vunnits
om resultatet av vidtagna åtgärder för att ernå större preliminärskatteuttag.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att centrala uppbördsnämnden erhölle
så vidsträckta befogenheter att meddela dispens från avdragsskyldighet
för skatt, att nämnden kunde undantaga livräntor å högst 1 200 kronor
från avdrag för kvarstående skatt.

Upphävande av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt, såvitt gäller
pensioner och livräntor från försäkringsanstalter, yrkas av Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Förbundet anför, att även om det av olika skäl ansåges
att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för kvarstående skatt
icke nu kunde generellt upphävas, borde några betänkligheter ej kunna resas
mot ett undantag avseende pensioner och livräntor. Avdragsskyldigheten
i dessa fall vållade försäkringsbolagen stora besvärligheter. Debetsedlar å

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

245

den slutliga skatten eller intyg, att kvarstående skatt ej förefunnes, måste
infordras genom brevväxling med livräntetagarna, som i stor utsträckning
nått sådan ålder att det ofta vore svårt att från dem erhålla riktiga besked.
Avdragsskyldigheten torde i de fall, varom här vore fråga, vara ur uppbördssynpunkt
helt betydelselös och borde saklöst kunna slopas.

Överståthållarämbetet förordar, att avdragsskyldigheten för kvarstående
skatt helt upphäves, och yttrar.

Den hittills vunna erfarenheten visar, att skyldigheten att göra avdrag för
debiterad skatt mött särskilda svårigheter för arbetsgivarna. Med beaktande
härav hava de sakkunniga också föreslagit, att skyldigheten att göra avdrag
för preliminär B-skatt skall upphöra. Då härigenom en förenkling av uppbördsförfarandet
skulle åstadkommas, tillstyrkes detta de sakkunnigas förslag.
I fråga om kvarstående skatt finna de sakkunniga sig däremot böra föreslå,
att avdragsskyldigheten för sådan skatt — med viss inskränkning —
bibehålies, men uttala att frågan om att avskaffa denna skyldighet bör upptagas
till prövning, så snart erfarenhet vunnits i vad mån de oiika åtgärder,
som av de sakkunniga föreslagits i syfte att ernå ett större uttag av preliminär
skatt, medfört resultat. Skulle därvid befinnas att antalet skattskyldiga
med kvarstående skatt väsentligt nedgått, borde enligt de sakkunnigas
mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt upphöra.

Emellertid måste beaktas, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag
att utsträcka avdragsskyldigheten för preliminär A-skatt även till korttidsanställningar
och bisysslor — vartill ämbetet i det följande återkommer
— medför betydande arbetsuppgifter för såväl arbetsgivarna som uppbördsmyndigheterna.
Då dessa arbetsuppgifter till omfattningen torde vida överstiga
den nyss berörda arbetsbesparingen genom upphävandet av avdragsskyldigheten
för preliminär B-skatt, vore det enligt ämbetets mening i hög
grad önskvärt om denna ökade börda, som skulle drabba i första hand arbetsgivarna,
i viss mån kunde kompenseras genom att avdrag för kvarstående
skatt icke längre behövde göras.

Efter utvidgning av användningsområdet för preliminär A-skatt i enlighet
med de sakkunnigas nyss berörda förslag torde antalet skattskyldiga
med kvarstående skatt, vilka hittills varit att till största delen återfinna just
bland arbetstagare med korttidsanställning eller bisysslor, att väsentligt nedgå.
I samma riktning kommer även att verka de nya bestämmelserna rörande
löneavdrag vid existensminimum liksom också ett genomförande av 1949
års skatteutrednings nyligen framlagda förslag (SOU 1951:51) i vad det
avser beskattningen av äkta makar, enligt vilket förslag preliminärskatten
för dessa betydligt bättre kommer att överensstämma med den slutliga skatten
än som för närvarande är fallet.

Överståthållarämbetet tillstyrker, att avdrag för kvarstående skatt icke
längre skall ske i B-skattefallen. Med hänsyn härtill och då antalet fall av
kvarstående skatt i övrigt enligt vad ämbetet ovan anfört kan förväntas nedgå
i avsevärd utsträckning, finner sig ämbetet, i likhet med uppbördsdirektören,
böra förorda jämväl, att skyldigheten att göra avdrag för kvarstående
skatt helt bringas att upphöra. Vid detta ställningstagande har ämbetet
även fäst avseende vid det principiellt oriktiga i att skatteavdrag, enligt
uppbördsförordningens bestämmelser, verkställes för en slutlig skatt. Skyldigheten
att göra skatteavdrag synes böra begränsas till att avse uttag av
skatt vid källan; från denna grundprincip är skatteavdraget för kvarstående
skatt ett avsteg. Ämbetet anser i enlighet härmed, att kvarstående skatt i
första hand bör inbetalas av den skattskyldige själv och i andra hand, därest
frivillig betalning icke sker, uttagas å exekutiv väg.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även Föreningen Skogsarbeten och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete
anser, att skatteavdrag för kvarstående skatt ej längre borde ske.
Enligt föreningens uppfattning vore det möjligt att avskaffa detta avdrag genom
att uppbörden av preliminärskatt förbättrades på föreslaget sätt. Föreningen
framhåller, att synnerliga svårigheter att verkställa avdrag för kvarstående
skatt förelåge för arbetsgivarna inom skogsbruket med dess oregelbundna
löneutbetalningar till en mängd okontrollerbara arbetstagare. —
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete yttrar, att betalningen av kvarstående
skatt borde kunna i första hand anförtros åt de skattskyldiga, så att
arbetsgivarna endast inkopplades, om införsel i lön eller livränta erfordrades.
Ju mera källskattesystemet fulländades, desto mindre bleve kvarskatterna
och desto mindre motiverat måste det vara att belasta arbetsgivarna
.— och därmed folkhushållet — med uppbörden av sådan skatt. Denna uppfattning
hävdade de sakkunniga själva. Även med av Folksam förordade modifikationer
komme de sakkunnigas förslag otvivelaktigt att medföra en betydande
minskning av kvarskatterna för A-skattare, varför det syntes vara
i hög grad lämpligt att samtidigt slopa den för arbetsgivare och pensionsanstalter
mycket betungande uppbörden av kvarskatt.

Bestämmelserna om med vilket belopp, skatteavdrag för kvarstående skatt
i vissa fall skall ske, föreslås ändrade i ett par yttranden. Sålunda förordar
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges
centrala rcstaurangaktiebolag, att centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet
att föreskriva avdrag med 20 procent i stället för 25 procent, då debetsedel
icke överlämnats till arbetsgivaren. Vidare anser Svenska exekutionsmännens
riksförbund, att bestämmelsen i 46 § 2 mom. andra stycket
uppbördsförordningen borde ändras. Enligt nämnda bestämmelse skall arbetsgivaren
vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så
stor del av den under nästfoljande uppbördstermin förfallande kvarstående
skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av
den månad, då nämnda termin infaller, belöper å utbetalningstillfället; belopp,
som avdrages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock
avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas å det
första utbetalningstillfället. Denna bestämmelse medförde, säger förbundet,
att om en anställd med veckolön hade en kvarstående skatt å t. ex. 30 kronor
att erläggas med 15 kronor vid varje uppbördstermin, skulle avdrag ske
med 8 kronor under första veckan i januari och med 1 krona under påföljande
sju veckor. Samma fördelning åter komme under månaderna mars och
april. Enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 3/1949 vore dock
en jämnare fördelning tillåten, som i det anförda exemplet medgåve avdrag
vid varje utbetalningstillfälle med i runt tal 2 kronor. Även om skatteavdraget
hela tiden gjordes hos samme arbetsgivare, måste givetvis anförda fördelningsregel
oftast verka absurd för en arbetsgivare. Olägenheterna av regeln
framträdde än mera, om den skattskyldige bytte anställning under avdragsperioden,
vilket ofta skedde; flera arbetsgivare kunde sålunda få besvär
med skatteavdrag och redovisning för den skattskyldige, utan att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

247

rörde sig om några större belopp. Vidare kunde systemet i vissa fall medföra
restföring och indrivning för bara någon krona, i sämsta fall efter båda
nppbördsterminerna. För att undvika angivna olägenheter ifrågasatte förbundet,
om icke fördelningsregeln i 46 § uppbördsförordningen borde kompletteras
med en bestämmelse, att om avdraget enligt huvudregeln skulle
komma att understiga 10 procent av lönen, avdrag vid varje avlöningstillfälle
i stället skulle — till dess det vid nästföljande uppbördstermin förfallande
beloppet vore erlagt — ske intill angivna del av lönen. I så fall skulle
skatteavdrag för den anställde i förut anförda exempel, om han hade en veckolön
å 150 kronor, behöva göras endast vid de första avlöningstillfällena i
januari och mars.

Skyldigheten för arbetsgivare att under vissa förutsättningar återbetala
skatt, som innehållits å arbetstagares lön med 25 procent på grund
av att debetsedel icke överlämnats, anses av länsstyrelsen i Gotlands län,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska bankföreningen, Föreningen Skogsarbeten,
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete och Föreningen Sveriges
kronokamrerare böra upphävas. Exekutionsmännens riksförbund
förordar, att nämnda skyldighet upphäves, såvitt gällde den preliminära
skatten. I fråga om den kvarstående skatten förelåge icke samma besvär för
arbetsgivarna med återbetalning; dessutom vore det påkallat att här behålla
återbetalningsskyldigheten, eftersom skattebeloppet vore slutligt fastställt,
avdraget skulle ske under en kortare tidrymd och myndigheterna eljest komine
att belastas med ett ofrånkomligt restitutionsarbete.

I utlåtandena hänvisas i allmänhet till kommittéledamoten Prydz’ särskilda
yttrande. Därutöver anföres i ett yttrande av delegerade för industriförbundet
m. fl., vilket yttrande åberopas av arbetsgivareföreningen, industriförbundet,
försäkringsbolagens riksförbund och bankföreningen följande.

Icke sällan torde de korttidsanställda — liksom förhållandet för närvarande
är med nyanställda i allmänhet — underlåta att avlämna preliminär debetsedel
med påföljd att skatteavdrag skall verkställas med 25 % av inkomsten.
Om debetsedeln sedermera efter påstötningar från arbetsgivaren så
småningom överlämnas till denne, är arbetsgivaren jämlikt 49 § skyldig att
till arbetstagaren skyndsamt mot kvitto återbetala det belopp, som kan ha
innehållits utöver det avdrag, som enligt debetsedeln borde ha verkställts.

Såsom en av de uppbördssakkunniga, herr Prydz, i ett särskilt yttrande
utvecklar, tala synnerligen starka skäl för upphävande av den sålunda föreskrivna
ovillkorliga återbetalningsskyldigheten. Vi instämma till alla delar
i vad nämnde sakkunnige i denna del anfört och yrkat samt vilja ytterligare
understryka, att ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse är ägnad
giva arbetstagarna en felaktig uppfattning om den skyldighet de ha att till
arbetsgivaren snarast överlämna debetsedeln.

Även med den för närvarande gällande begränsningen av avdragsskyldigheten
framstår enligt vår mening ovanberörda yrkande vid ett objektivt bedömande
så välgrundat, att vi icke kunna underlåta uttrycka vår förvåning
över, att de övriga uppbördssakkunniga icke ansett sig kunna ansluta sig
därtill. Om även inkomst av korttidsanställning inbegripes under avdrags -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldigheten, accentueras självfallet det berättigade kravet från arbetsgivarnas
sida på slopande av ifrågavarande bestämmelse om återbetalningsskyldighet.

Föreningen Skogsarbeten yttrar, att ett bibehållande av ifrågavarande
skyldighet med största sannolikhet skulle ha till följd, att inom de verksamhetsgrenar
där arbetskraften vore mycket rörlig, antalet arbetstagare som
försummade att avlämna debetsedel skulle komma att öka mycket starkt.
Redan nu hade arbetsgivarna trots stora ansträngningar svårt att få in debetsedlarna.
Bortsett från det avsevärda merarbete för arbetsgivarna, som
nämnda skyldighet innebure, måste en bestämmelse i uppbördsförordningen,
som direkt inbjöde till försumlighet från arbetstagarnas sida, betecknas
såsom anmärkningsvärd och föga överensstämmande med förordningens i
övrigt stränga föreskrifter.

Departementschefen. För närvarande är avdragsskyldigheten för preliminär
skatt begränsad till sådan inkomst av tjänst, som hänför sig till skattskyldigs
huvudsakliga arbetsanställning om minst en veckas varaktighet
eller som, därest arbetsanställning icke föreligger, utgör hans huvudsakliga
inkomst av tjänst. Skatteavdrag skall således icke göras vid korttidsanställning
eller å skattskyldigs biinkomst av tjänst. Ej heller skall skatteavdrag
verkställas å belopp, som för mottagaren utgör inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet eller
kapital.

För en utvidgning av avdragsskyldigheten kan anföras flera skäl. önskvärdheten
av att genom en ökad preliminär skatt minska uppkomsten av
kvarstående skatt måste givetvis anges som det främsta skälet. Härtill kommer
önskemålet att uppnå sådana ändringar i beskattnings- och uppbördsreglerna
att för det stora flertalet löntagare den preliminära skatten kan
göras definitiv. En reform av sist angiven innebörd skulle visserligen icke
för dagen kunna genomföras; å andra sidan bör nu föreliggande förslag om
utvidgad avdragsskyldighet bedömas under visst hänsynstagande jämväl till
detta senare önskemål. Med en utvidgad avdragsskyldighet följer ökat arbete
och större kostnader för såväl dem vilka skall verkställa skatteavdragen
som uppbördsmyndigheterna. När ställning tages till förslag om utvidgning
i avdragsskyldigheten måste jämväl synpunkter av sist angiven
art beaktas. Ett förbättrat preliminärskatteuttag bör eftersträvas allenast
till priset av rimliga arbetsinsatser och kostnader för dem som beröres av
uppbördssystemet. Det måste ock tillses, att reglerna ej så utformas att de
ter sig allt för invecklade för de skattskyldiga.

Såvitt gäller annan inkomst än sådan av tjänst, finnes självfallet ganska
begränsade möjligheter att göra uppbördsförfarandet oberoende av den skattskyldiges
egen medverkan. Beträffande vissa slags inkomster, exempelvis
inkomst av affärsrörelse, är det sålunda i huvudsak uteslutet med skatteavdrag.
I de fall, där en avdragsskyldighet skulle kunna helt eller delvis
genomföras, bör sådan skyldighet av skilda anledningar som regel likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

249''

icke ifrågakomma. Jag delar den mening de sakkunniga härutinnan uttalat.
Även om någon generell avdragsskyldighet alltså icke bör införas på förevarande
område, bör Kungl. Maj :t dock, i enlighet med vad de sakkunniga
förordat, få möjlighet att försöksvis där så prövas lämpligt föreskriva
skatteavdrag å andra inkomster än av tjänst, t. ex. sådana som uppbäres av
yrkesfiskare eller av vissa fria yrkesutövare. Självfallet förutsättes därvid
samråd med de skattskyldiga och deras organisationer, m. m.

Vad härefter angår inkomst av tjänst, har de sakkunniga förordat, att
skatteavdrag skall göras även vid korttidsanställning och å inkomst av bisyssla
eller annan biinkomst av tjänst.

Inkomst av korttidsanställning torde för närvarande i icke ringa omfattning
undgå beskattning. Åtskilliga skattskyldiga med sådan inkomst lärer
underlåta att avlämna självdeklaration eller att i avgiven deklaration uppgiva
dylik inkomst. I de fall, då de verkligen taxeras för sina inkomster av
korttidsanställning, medför detta oftast kvarstående skatt, som understundom
icke kan erläggas och ej heller uttagas genom indrivning.

Bestämmelsen att skatteavdrag icke skall göras vid anställning, avsedd
att vara kortare tid än en vecka, torde alltså orsaka det allmänna icke obetydliga
skatteförluster. Härtill kommer att den bidragit till en icke önskvärd
rörlighet på arbetsmarknaden. Vidare må erinras om den starka indignation,
som kommit till uttryck hos arbetstagare vilka lojalt fullgör sina
skatteinbetalningar, när dessa observerat hurusom genom uppbördsreglernas
konstruktion mindre nogräknade inkomsttagare kunnat undgå att bära
sin del av skattebördan. Att detta i sin mån även bidragit till en ytterligare
uppluckring av skattemoralen kan tagas för givet. Även av de sist angivna
skälen kan det vara befogat att utvidga avdragsskyldigheten att avse korttidsanställningar.

Det må framhållas, att med en sådan utvidgning icke skulle göras någon
principiell ändring i avdragssystemet. Detta komme alltjämt att avse endast
inkomst av huvudsaklig arbetsanställning.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande, för vilket tidigare
redogjorts, är förekomsten av korttidsanställningar mycket varierande inom
olika branscher. Sådana anställningar förekommer i särskilt stor omfattning
inom t. ex. stuveri- och restaurangbranscherna. För att minska de
olägenheter för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter, som följer av skatteavdrag
även vid korttidsanställningar, skulle kunna övervägas att begränsa
avdragsskyldigheten till sådana branscher, där korttidsanställningar
är mer allmänt förekommande. En sådan begränsning kan emellertid få
vissa icke önskvärda konsekvenser. Sålunda kan befaras att den tillfälliga
arbetskraften komme att söka sig över från dessa branscher till sådana,
där skatteavdrag icke verkställdes.

Mer tillfredsställande synes mig vara — såsom de sakkunniga ock förordat
— att i uppbördsförordningen intaga en i princip generellt utformad
föreskrift om skatteavdrag vid korttidsanställning. Samtidigt bör centrala
uppbördsnämnden tilläggas möjlighet att i fall, där avdragsskyldigheten
skulle medföra särskilda olägenheter eller där eljest behov av dylik av -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

dragsskyldighet funnes i huvudsak ej föreligga, medge dispens från huvudregeln.
Principiella erinringar synes i mindre mån vara att framställa mot
en sådan konstruktion av bestämmelserna samtidigt som större möjlighet
vunnes för en smidig anpassning av avdragsskyldighetens omfattning i olika
fall och vid skilda tider.

Såsom de sakkunniga framhållit, har arbetstagare med preliminär A-skatt,
som vid sidan av sin huvudsakliga inkomst åtnjutit inkomst av bisyssla, i
många fall erhållit jämförelsevis stora kvarstående skatter till följd av att
de underlåtit begära förhöjt skatteavdrag å inkomsten av den huvudsakliga
arbetsanställningen. Enligt de sakkunnigas mening kan någon verklig förbättring
av överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt för dessa
skattskyldiga icke påräknas med mindre skatteavdrag även göres på deras
biinkomster av tjänst.

I åtskilliga remissyttranden har betvivlats att fördelarna för arbetstagarna
och det allmänna av att källskatt uttages på biinkomster av tjänst uppväger
det merarbete och de ökade kostnader för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter,
som följer av en på antytt sätt utvidgad avdragsskyldighet. Det har
framhållits, att statsverket genom källskatteuttaget knappast skulle tillföras
ökade skatteintäkter av någon betydelse, eftersom det stora flertalet av
ifrågavarande skattskyldiga ordentligt fullgjorde sin skatteplikt även om en
icke obetydlig del av skatten inflöte såsom kvarstående sådan. Det allmänna
skulle därför huvudsakligen endast vinna, att den å biinkomsten belöpande
skatten i större utsträckning komme att uppbäras såsom preliminär skatt.
Vidare har erinrats om att för många av de skattskyldiga, varom här är fråga,
det med 25 procent föreslagna skatteavdraget skulle komma att avsevärt
understiga marginalskatten å biinkomsten. För att undslippa kvarstående
skatt skulle dessa skattskyldiga följaktligen även i fortsättningen vara tvungna
att begära förhöjt skatteavdrag, vars storlek emellertid skulle bli svårare
att beräkna än för närvarande. Även i övrigt kunde befaras att det föreslagna
procentuella skatteavdraget skulle ge ett mindre riktigt skatteuttag.

Uppenbart är att den föreslagna källskatten på bisysslor skulle beträffande
vissa skattskyldiga komma att minska kvarskattens storlek. De mot förslaget
anförda erinringarna synes mig dock väga tungt. Merarbetet för arbetsgivare
och myndigheter bleve betydande utan att mer bestämda garantier
för ett väsentligt bättre uppbördsresultat vunnes. Vilken procentsats,
som än valdes, skulle denna allenast slumpvis ge ett avdrag, som mera exakt
svarade mot slutskatten. Då med hänsyn till de lägre inkomsttagarna en försiktig
procentsats tvunget måste väljas, skulle för små avdrag göras för
skattskyldiga med högre inkomst. Hos denna grupp av skattskyldiga är bisysslor
vanligt förekommande och för dem skulle, som nyss framhållits, ökade
svårigheter uppkomma att beräkna vilka ytterligare inbetalningar, som
vore erforderliga för ett riktigt preliminärskatteuttag.

Då skattskyldiga med bisysslor merendels är sådana som utan exekutiva
åtgärder betalar sin skatt, skulle avdraget på bisysslor för flertalet av dem
framstå som en ganska meningslös och tyngande anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

251

I detta sammanhang bör även erinras om möjligheten för lokal skattemyndighet
att föreskriva förhöjt skatteavdrag för skattskyldig med inkomst vid
sidan av sin huvudsakliga arbetsanställning. Jag hänvisar till vad jag härom
tidigare anfört. Ett sålunda beordrat förhöjt skatteavdrag kan föreskrivas
även med tanke på inkomst av bisyssla. Det synes lämpligt avvakta vilken
effekt, som vinnes av denna regel liksom av andra under senare tid vidtagna
åtgärder i syfte att minska den kvarstående skatten, innan en generell avdragsskyldighet
för inkomst av bisysslor föreskrives.

Jag vill emellertid tillägga, att om framdeles — sedan det nu pågående arbetet
med en översyn av de materiella skattereglerna slutförts och klarhet
vunnits rörande tänkbara förenklingar i dessa regler spörsmålet om en
definitiv källskatt för vissa grupper av skattskyldiga ställes under prövning,
frågan om avdrag å inkomst av bisysslor kan komma i ett annat läge.

Av det sagda framgår att jag icke vill förorda, att de sakkunnigas ifrågavarande
förslag nu genomföres.

För närvarande föreligger icke avdrägsskyldighet beträffande sådan pension,
livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200 kronor för år. Detta undantag från avdragsskyldigheten
infördes för att förenkla försäkringsföretagens arbete med skatteuppbörden.
Eftersom skatteavdrag skulle verkställas endast å den huvudsakliga
inkomsten av tjänst samt pensioner och livräntor å högst 1 200 kronor
som regel icke utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst, ansågs
det motiverat att befria försäkringsföretagen från att undersöka om avdragsskyldighet
förelåg beträffande pensioner och livräntor å högst detta
belopp.

Med hähsyn till att skatteavdrag enligt de sakkunnigas förslag skulle göras
även å biinkomster i form av pension eller livränta, har förordats att nyssnämnda
undantagsbestämmelse upphäves. Med den av de sakkunniga ifrågasatta
utvidgade avdragsskyldigheten förelåge nämligen icke längre något motiv
att behålla bestämmelsen.

Som jag nyss anfört bör enligt min mening avdragsskyldigheten icke för
närvarande utvidgas till inkomst av bisyssla och annan biinkomst av tjänst.
Godtages detta, bör förevarande undantagsbestämmelse tills vidare bibehållas.

I de av Försäkringsbolagens riksförbund och Folket-Samarbete avgivna
remissyttrandena, för vilka redogörelse tidigare lämnats, yrkas att från avdragsskyldighet
undantages pensioner och livräntor till högre belopp än
1 200 kronor. Angivna gräns anses av förbundet böra höjas till 1 800 kronor
och av Folket-Samarbete till 1 500 kronor. I båda yttrandena yrkas därjämte,
att nämnda belopp i förekommande fall må, i motsats till vad nu gäller, avse
den skattepliktiga delen av utgående livränta.

I anledning av vad sålunda förekommit får jag erinra om att— enligt vad
centrala uppbördsnämnden uttalat — skatteavdraget skall med gällande bestämmelser
beräknas på livräntans skattepliktiga del och icke på dess brut -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tobelopp. Nyssnämnda undantagsregel, som alltså innebär att försäkringsföretagen
slipper undersöka huruvida livränta å belopp under 1 200 kronor utgör
vederbör andes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ej, utgör en eftergift
gentemot försäkringsföretagen i syfte att bespara dem visst arbete. Jag
vill icke motsätta mig att denna gräns å 1 200 kronor med hänsyn till inträdd
förändring i penningvärdet höjes till 1 500 kronor. Å andra sidan finner jag
övervägande skäl tala för att, som hittills, denna beloppsgräns skall hänföra
sig till livräntans bruttobelopp.

Att en utvidgning av avdragsskyldigheten medför vissa svårigheter och
gränsdragningsproblem, när det för en arbetsgivare gäller att avgöra om avdrag
i det särskilda fallet skall verkställas eller ej, är ofrånkomligt. De sakkunnigas
förslag innebar ju, att avdrag skulle göras när fråga var om korttidsanställning
eller bisyssla, men icke vid vad som av de sakkunniga benämndes
tillfälligt arbete och varmed torde ha åsyftats tillfälligt arbete av
intellektuell art. Även med detta förslag uppkom alltså gränsdragningsproblem,
vilka de sakkunniga ansett i praktiken kunna lösas med hjälp av vägledande
anvisningar från centrala uppbördsnämnden. Genomföres vad jag
i det föregående förordat, får i stället skiljas mellan korttidsanställning, å
ena sidan, samt bisysslor och s. k. tillfälligt arbete, å andra sidan. Det synes
troligt att mindre svårigheter kommer att visa sig vara förenade med sistnämnda
gränsdragning. Avdragsskyldigheten blir nämligen då begränsad till
inkomst av huvudsaklig arbetsanställning och den härav föranledda prövningen
innebär alltså i princip icke någon nyhet i förhållande till vad nu
gäller. Å andra sidan skall ej bortses från att en anställning, som omfattar
en vecka eller än längre tid, ger en viss presumtion för att fråga är om huvudsaklig
arbetsanställning. Däremot kan större ovisshet uppkomma huru
härmed förhåller sig, då anställningen är av kortare varaktighet. Exempelvis
kan erinras om sådana fall som de då en arbetstagare under semester
tar en tillfällig anställning. I dessa fall skall avdrag ej göras, medan sådant
skall verkställas då en tillfällig korttidsanställning tages under tiden för en
permittering från det vanliga arbetet. Även i dessa fall lärer emellertid arbetsgivaren
merendels ganska lätt kunna bilda sig en tillförlitlig mening om
avdrag skall göras eller ej. Skulle arbetstagaren undandraga sig att i tveksamma
fall lämna erforderliga upplysningar, bör detta givetvis medföra
skatteavdrag. För arbetstagaren innebär ju detta ej annat än att han får erlägga
preliminär skatt för ett belopp, som för honom utgör skattepliktig inkomst.

Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att lämna de anvisningar,
som visar sig erforderliga för en likformig och riktig tillämpning av
den utvidgade avdragsskyldigheten.

Jag vill understryka, att om en arbetsgivare skulle av misstag hänföra
en löneutbetalning till bisyssla eller s. k. tillfälligt arbete i stället för till
korttidsanställning och till följd därav underlåta att göra skatteavdrag,
får — som de sakkunniga framhåller — frågan om ekonomiska och straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

253

rättsliga påföljder för en dylik försummelse bedömas under beaktande
av de svårigheter, som kunnat föreligga vid bedömandet av till vilket inkomstslag
det utbetalade beloppet rätteligen varit att hänföra. Det sagda
har avseende främst å vad som må förekomma under de första åren av
de nya bestämmelsernas tillämpning och innan förtrogenhet med deras
innebörd mera allmänt vunnits.

Sedan jag sålunda i princip tagit ståndpunkt till de framlagda förslagen
om en utvidgad skyldighet för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag
för skattskyldiga med preliminär A-skatt, får jag övergå att behandla vissa
frågor rörande begränsning i avdragsskyldigheten.

Vad först angår skatteavdrag vid korttidsanställning, innebär de sakkunnigas
förslag att skyldighet att verkställa dylikt avdrag skulle begränsas
att åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk person samt sådan
arbetsgivare för vilken det utbetalta belopp utgör utgift i till rörelse, jordbruk
eller skogsbruk hänförlig förvärvskälla.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anfört därom att man ej bör
gå längre än som av dem föreslagits. Däremot ställer jag mig — i likhet
med åtskilliga remissinstanser — tveksam till frågan huruvida man bör
medtaga korttidsanställningar inom jordbruk och skogsbruk. Speciella förhållanden
föreligger nämligen här. I stor omfattning användes inom jordbruket
för tillfällig hjälp personer, som sammanlagt under året åtnjuter
så ringa inkomst att de icke skall taxeras. Jag åsyftar barn och ungdomar,
hemmadöttrar och andra kvinnor, som blott under någon kort tid
på året — såsom vid skörd, potatisplockning och liknande tillfällen — har
avlönat arbete. Att i dessa fall verkställa skatteavdrag skulle medföra ett så
tyngande arbete för arbetsgivarna och främst myndigheterna, på vilka sistnämnda
det ankomme att restituera de innehållna preliminärskattebeloppen,
att avdragsskyldighet i dylika fall lämpligen icke bör föreskrivas.
Emellertid synes knappast heller kunna ifrågakomma att meddela en uttrycklig
undantagsbestämmelse för just dessa fall; jordbrukaren-arbetsgivaren
skulle ställas inför betydande svårigheter när han skulle bedöma
om en tillfälligt anställd kunde beräknas under året uppnå skattepliktsgränsen
eller ej. Ytterligare en rad speciella skäl talar mot avdrag vid
korttidsanställning i jordbruk och skogsbruk. I ett remissyttrande har erinrats
om föreliggande svårighet att i särskilda fall skilja på sådan lön
till tillfälligt anställd kvinnlig personal som utgör avdragsgill utgift i förvärvskällan
respektive ej får avdragas såsom hänförlig till levnadskostnad.
Vidare får icke förbises, att det för åtskilliga jordbrukare torde vara
förenat med åtskilligt större svårigheter än för rörelseidkare i allmänhet
att bedöma när en bestämmelse om avdragsskyldighet skall i det speciella
fallet tillämpas och att inom den tidsfrist, varom i detta sammanhang
måste bli fråga, å bankkontor eller postanstalt hinna inbetala innehållna
skattemedel. Slutligen skulle skattekontrollen för dessa fall bjuda speciella
besvärligheter.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jag anser mig med hänsyn till det sagda icke kunna förorda att fysisk
person, som är jordbrukare eller idkar skogsbruk, skall åläggas nu ifrågavarande
avdragsskyldighek Mindre starka skäl talar mot den av de sakkunniga
förordade avdragsskyldigheten för juridisk person, som driver jordeller
skogsbruk. Jag vill därför icke motsätta mig förslaget i denna del.
Därvid har jag även beaktat önskemålet att erhålla erfarenhet av reglernas
verkningar, när det framdeles kan bli anledning att ånyo överväga
frågan om en så utvidgad avdragsskyldighet, som de sakkunniga nu funnit
sig böra förorda.

I de sakkunnigas förslag bör vidare den ändringen göras, att dödsbo likställes
i förevarande sammanhang med fysisk person.

De sakkunniga har tänkt sig, att när vid korttidsanställning skatteavdrag
skall göras, detta skall beräknas efter tabell, därest debetsedel eller
skattekort företes för arbetsgivaren. I skattetabellerna skulle uppläggas
en särskild avdelning för dagslön, i princip upprättad på samma sätt som
de nuvarande avdelningarna för veckolön etc. i tabellerna. De sakkunniga
har emellertid förutsett, att debetsedel eller skattekort ofta nog icke
komme att företes. För dessa fall har förordats avdrag med 25 procent,
dock att avdrag ej alls skulle göras, om dagsinkomsten understege 10 kronor.

Vad först angår förslaget att avdrag ej skall göras, om dagsinkomsten
understiger ett visst lägsta belopp, synes en sådan begränsning av skäl de
sakkunniga anfört lämplig. Ej heller har jag någon erinran mot att gränsen
sättes vid en dagsinkomst av 10 kronor. I motsats till de sakkunniga
vill jag emellertid förorda, att denna beloppsgräns skall gälla jämväl när
debetsedel (skattekort) företes och avdraget skall beräknas efter tabell. Jag
förordar, med andra ord, att dagstabellen uträknas för en lägsta dagsinkomst
av 10 kronor.

Vad i övrigt angår skattetabellen för dagsinkomst, synes mig denna böra
utarbetas efter betydligt enklare regler än de sakkunniga tänkt sig. Sålunda
synes en enda tabell böra gälla för samtliga ortsgrupper och bygga på en genomsnittlig
kommunal utdebitering. Tabellen bör upptaga en enda kolumn
att gälla oavsett arbetstagarens civilstånd m. m. Denna tabellkolumn skulle
vidare avtryckas i samtliga skattetabeller. Då man har anledning räkna med
att daganställda arbetstagare merendels icke medför dem tillställda skattetabeller,
skulle följaktligen arbetsgivaren kunna uträkna avdraget med hjälp
av vilken som helst för honom tillgänglig skattetabell. Detta måste för arbetsgivarnas
del innebära en avsevärd lättnad. Ur uppbördssynpunkt synes
några vägande invändningar icke vara att rikta mot en så schablonmässigt
utarbetad tabell, som jag nyss förordat. Det är här fråga om arbetstagare
med sådana inkomstförhållanden, att mer exakt uträknade avdragstabeller
icke skulle innebära någon större garanti för en bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt än som vinnes vid ett genomförande av
mitt förslag.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lämpligen synes böra ankomma å riksskattenämnden att bestämma efter
vilken ortsgrupp, utdebiteringsgrund in. m., som tabellen för dagsinkomst
skall upprättas.

Uppvisar arbetstagaren icke för arbetsgivaren sin debetsedel eller sitt skattekort
— detta kort bör givas sådant format att det utan svårighet kan medföras
vid tillfällen som de nu avsedda — får arbetsgivaren inbetala vad han
i anledning av korttidsanställningen innehållit till det centrala skattekontot.
Eftersom han därvid icke kan uppgiva arbetstagarens debetsedelsnummer
försvåras identifieringen av de inbetalda medlen, därvid även risk finnes
för att beloppet ej tillgodoföres arbetstagaren. Bestämmelserna bör därför
utformas så att arbetstagaren får ett starkt intresse att uppvisa sitt skattekort
för arbetsgivaren, så att denne kan anteckna debetsedel snumret. Jag
ansluter mig följaktligen till de sakkunnigas förslag, att — då debetsedel
eller skattekort ej företetts — avdraget skall beräknas till 25 procent av den
utbetalda dagslönen.

Slutligen får jag i detta sammanhang framhålla, att om vad jag i det föregående
anfört godtages, behov knappast synes föreligga av att centrala
uppbördsnämnden meddelar särskilda dispensregler rörande skatteavdragets
storlek vid korttidsanställning.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande avdrag vid oregelbundet inflytande
inkomster, synes böra genomföras.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, tillstyrker jag
även de sakkunnigas förslag att avdragsskyldighet för preliminär B-skatt
avskaffas.

Av skäl, som länsstyrelsen i Kalmar län anfört, bör för skattskyldig, som
har att erlägga preliminär B-skatt men icke erhållit sin debetsedel för inkomståret
vid den tidpunkt då lön utbetalas till honom, skatteavdrag icke
verkställas, därest han nästföregående år påförts preliminär B-skatt och för
arbetsgivaren uppvisat debetsedeln härå.

I några remissyttranden har framhållits, att skyldigheten att lämna löneuppgift
till ledning för annans taxering borde utvidgas i samband med att
skatteavdrag infördes beträffande inkomst av korttidsanställning och av
bisyssla. Risk förelåge eljest för att inkomster, varå skatt innehållits, icke
bleve taxerade och att skatten till följd därav komme att återbetalas.

Att skatteavdrag vid korttidsanställning kan motivera en vidgad uppgiftsskyldighet
av antydd art är uppenbart. Frågan om uppgiftsskyldigheten i
nämnda hänseende är emellertid för närvarande under omprövning hos 195b
års skattelagssaklcunniga och frågan om ändrade bestämmelser därutinnan
bör därför icke nu upptagas till behandling. Vid skattelagssakkunnigas utredning
bör självfallet beaktas det behov av ändrade bestämmelser i detta
avseende, som en utökad avdragsskyldighet kan i och för sig motivera. Utredningen
torde kunna antagas vara avslutad å sådan tid, att eventuella författningsändringar
kan träda i kraft den 1 januari 1955.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utvidgas avdragsskyldigheten till inkomst av korttidsanställning, lärer en
viss förbättring av uppbördsresultatet för arbetstagarna uppnås. Jag är dock
icke beredd att på grund härav eller av andra skäl förorda -— såsom från
något håll ifrågasatts — att nu avskaffa bestämmelserna om skatteavdrag
för kvarstående skatt.

Däremot vill jag förorda, i likhet med de sakkunniga, att frågan om skatteavdrag
för kvarstående skatt regleras på ett i viss mån annat sätt än enligt
gällande bestämmelser. Enligt min mening bör skatteavdrag för kvarstående
skatt göras allenast under förutsättning, att den skattskyldige för det inkomstår,
varunder den kvarstående skatten skall erläggas, har att utgöra
preliminär A-skatt.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har påpekat, att bestämmelserna
i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen om hur stor del av
kvar skatten, som skulle innehållas vid varje utbetalningstillfälle, ledde till
vissa oformligheter, då lön utbetalades för vecka. Härtill får jag genmäla, att
de påtalade olägenheterna i viss omfattning minskas, om det av mig förordade
förslaget att kvarstående skatt å högst 50 kronor (för närvarande
20 kronor) skall förfalla till betalning å den första uppbördsterminen genomföres.

Även om viss förbättring sålunda skulle inträda, komme likväl avdrag i
vissa fall att ske med relativt små belopp. Jag medger att vissa invändningar
kan riktas häremot, men anser mig dock icke böra tillstyrka den av
förbundet förordade supplementära regeln, att avdrag vid varje avlöningstillfälle
finge göras med belopp intill 10 procent av lönen, till dess det vid
nästfoljande uppbördstermin förfallande beloppet vore guldet. En sådan generell
regel skulle i vissa lägen kunna medföra olägenheter för den skattskyldige.
Anordningen skulle därjämte innebära att arbetsgivarna finge ytterligare
en bestämmelse att iakttaga vid verkställande av skatteavdrag. Däremot
bör hinder givetvis icke föreligga, att arbetsgivaren med arbetstagarens
medgivande innehåller skatt med högre belopp för att på så sätt uppnå en
reducering av antalet tillfällen då avdrag skall göras.

Av skäl, som anförts av kommittéledamoten Prydz och i vissa remissyttranden,
förordar jag slutligen, att i de fall skatt innehålles med 25 procent
av lönen på grund av att arbetstagaren icke överlämnat sin debetsedel till
arbetsgivaren och därigenom större belopp avdragits än som enligt arbetsgivaren
senare tillhandakommen debetsedel skall inbetalas under närmast
följande uppbördstermin, arbetsgivaren icke skall vara skyldig men väl äga
rätt att återbetala det för mycket innehållna beloppet. Redovisas hela det
innehållna beloppet och avser detta kvarstående skatt, får det ankomma på
länsstyrelsen att efter uppbördsterminens utgång återbetala den del av det
inbetalade beloppet, som överskjuter vad som förföll till betalning under
uppbördsterminen. Är åter fråga om preliminär skatt, bör återbetalning ske
endast under samma förutsättningar som gäller för återbetalning av preliminär
skatt efter jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

257

IX. Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt; kontroll

av arbetsgivare.

Gällande bestämmelser m. in. Om arbetsgivare, som är skyldig verkställa
skatteavdrag, utan skälig anledning underlåter att vederbörligen fullgöra denna
skyldighet, är han jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget
skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.
Arbetsgivarens ansvarighet må dock göras gällande endast om arbetstagaren
underlåter att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt. Det felande beloppet
må i sådant fall uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som
stadgats i fråga om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren tillika är skyldig
att å beloppet erlägga restavgift. Bestrider emellertid arbetsgivaren i sådant
fall skyldighet att svara för arbetstagarens skatt, har utmätningsmannen
att av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida
arbetsgivaren är ansvarig för skatten eller ej. Denna må nämligen icke hos
arbetsgivaren uttagas, därest icke sistnämnda myndighet funnit arbetsgivaren
ansvarig för skatten. Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare,
skall nämnda förhållande anmärkas i det indrivningskvitto, som
överlämnas till arbetsgivaren.

Arbetsgivare, som enligt förenämnda bestämmelser betalt skatt för arbetstagare,
äger söka skattebeloppet men ej erlagd restavgift åter av arbetstagaren.
Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande utmätningsman insända
det till arbetsgivaren överlämnade indrivningskvittot. Utmätningsmannen
må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning som stadgats
i fråga om indrivning av skatt, därvid även arbetstagaren är skyldig
att å beloppet erlägga restavgift.

Om arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalt det innehållna
beloppet i föreskriven tid och ordning, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren
i samma ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, och skall arbetsgivaren
därvid å beloppet erlägga restavgift. Arbetstagaren är fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens
obestånd det innehållna icke kan utfås hos denne.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall ha sin
bokföring så ordnad att därav framgår arbetstagares namn, utbetald lön
samt skatteavdrags belopp. Det åligger sådan arbetsgivare att efter anmaning
av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen
tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å
verkställandet av skatteavdrag.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter
att verkställa skatteavdrag in. m. Det åligger lokal skattemyndighet
att med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde
biträda länsstyrelsen vid fullgörande av nämnda övervakning.

Rörande exekutionsbiträdes medverkan vid arbetsgivarkontrollen finnes
föreskrifter meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 269) med vissa
17 Bihang ti!! riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

bestämmelser angående exekutionsbiträden. Däri stadgas att exekutionsbiträde
har att biträda — förutom utmätningsman vid åtgärd i utsökningsmål
och vid indrivning av skatt m. m. — jämväl lokal skattemyndighet vid
övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag,
vid meddelande av råd och upplysningar åt skattskyldiga och arbetsgivare
i frågor rörande uppbördsförfarandet samt vid fullgörande av andra uppgifter,
som ankommer på nämnda myndighet. Då biträde av exekutionsbiiräde
erfordras vid övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa
skatteavdrag eller vid fullgörande i särskilt fall av annan uppgift, som
ankommer på lokal skattemyndighet, har denna att hos vederbörande utmätningsman
påkalla sådant biträde. Utmätningsmannen är därvid skyldig
alt uppdraga åt exekutionsbiträde att lämna den lokala skattemyndigheten
det påkallade biträdet så snart ske kan och i den utsträckning så är möjligt
med hänsyn till angelägenheten att i första hand utföra mera brådskande
utsöknings- och polisgöromål.

Kontrollen av arbetsgivarna bygger i stor utsträckning på de s. k. särskilda
restförteckningarna. Härom stadgas att postverkets skatteavdelning i residensstaden
efter envar uppbördstermin skall för varje uppbördsdistrikt upprätta
förteckning (särskild restförteckning) över skattskyldiga, vilka har att
utgöra A-skatt men för vilka sådan skatt icke erlagts under uppbördsterminen.
Restförteckningen översändes i tre exemplar till länsstyrelsen (i stad
med egen uppbördsförvaltning i två exemplar till kronokamr er ar en), som har
att däri anteckna skattebelopp, som för i förteckningen upptagen skattskyldig
inbetalts till länsstyrelsen (kronokamreraren). Länsstyrelsen har därefter
att skyndsamt vidaresända två exemplar av restförteckningen till vederbörande
häradsskrivare. Den lokala skattemyndigheten skall med hjälp av exekutionsbiträden
inom myndighetens tjänstgöringsområde eller andra till förfogande
ställda biträden verkställa undersökning rörande anledningen till
att skatt icke erlagts för de i särskild restförteckning upptagna skattskyldiga.
Framkommer vid sådan undersökning att arbetsgivare underlåtit att
fullgöra honom åliggande skyldighet att verkställa skatteavdrag eller att
arbetsgivare verkställt sådant avdrag men underlåtit att inbetala det innehållna
beloppet, eller framkommer eljest att arbetsgivare verkställt skatteavdrag
med för lågt belopp eller inbetalt lägre belopp än han innehållit, har den
lokala skattemyndigheten att fastställa det belopp, som arbetsgivaren skolat
avdraga eller inbetala. Lokal skattemyndighet på landet skall därefter redovisa
ärendet till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
i stad i räkenskapen uppdebiterat det belopp, som arbetsgivare sålunda befunnits
icke ha inbetalt, skall ärendet överlämnas till vederbörande utmätningsman
för indrivning av beloppet.

I en rapport över organisationsundersökningar vid vissa häradsskrivarkontor
har statens organisationsnämnd beträffande restförteckningarna anfört
följande.

Huruvida resultatet av restförteckningarnas bearbetning motsvaras av den
icke ringa arbetsinsats bearbetningen kräver, därom råda delade meningar.

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

259

Nu verkställda undersökningar synas emellertid ge vid handen, att, där tillräckligt
intresse ägnas åt denna bearbetning, resultatet väl motiverar en relativt
stor arbetsinsats. Därvid avses i första hand det resultat som kan utläsas
i beloppet av uppdebiterad A-skatt. Det bör emellertid icke förbises, att som
en biprodukt erhålles en reducering av massan för inbetalning aktuella kreditkort
ävensom för nästkommande år en reducering av antalet preliminära
debetsedlar att expediera till de skattskyldiga. Resultatet i förstnämnda hänseende
skulle troligen förbättras, därest icke så lång tid (ca tre månader)
förflöte mellan uppbördsterminens slut och restförteckningarnas utsändande
till lokala skattemyndigheten. I detta avseende liksom även i fråga om den
fortsatta behandlingen av restförteckningarna kunna vissa förenklingar vidtagas.
Dessa förenklingar synas även kunna medföra, att efter viss tid endast
restförteckningarna för första och en eller två av efterföljande uppbördsterminer
skulle behöva granskas.

Förenklingarna innebära i huvudsak följande.

Den förteckning över inbetalade poster (uppbördslista), som av postverkets
skatteavdelningar upprättas efter varje uppbördstermin, upprättas i ytterligare
ett exemplar, som tillställes lokala skattemyndigheten.

Lokala skattemyndigheten utsorterar efter uppbördslistan debetkort i fråga
om vilka inbetalning icke ägt rum. Med ledning av dessa debetkort upprättas
förfrågningar till de skattskyldiga. Debetkorten i fråga tjäna i fortsättningen
som bevakningsregister över att svar inkomma och på debetkorten antecknas
svarens innebörd.

Särskilt register lägges upp över arbetsgivare, som visat sig mindre tillförlitliga
i vad gäller att avdraga lönemedel och/eller redovisa innehållna belopp.

Genom dessa åtgärder vinnes i första hand, att arbetet med »restförteckning»
kan påbörjas i omedelbar anslutning till ifrågavarande uppbördstermin,
att postverkets bestyr med upprättande av restförteckning bortfaller ävensom
kostnader för papper och tryck samt att en smidigare arbetsgång kan
tillämpas hos lokala skattemyndigheten. I andra hand och på längre sikt
vinnes, att, sedan genom det särskilda registret vissa mindre tillförlitliga arbetsgivare
utkristalliserats, »restförteckningarna» icke behöva bearbetas för
varje termin. Kontrollen kan i stället genom upprepade bokföringsgranskningar
koncentreras på dessa arbetsgivare. Genom att därefter regelmässigt
kontrollera »restförteckningen» för första uppbördsterminen och en eller
två av de återstående — olika för varje år — erhålles kontroll över att icke
nya otillförlitliga arbetsgivare obemärkt tillkomma liksom även en möjlighet
att reducera massan av aktuella kreditkort och antalet preliminära debetsedlar
att utsända nästkommande år.

De sakkunniga. Någon ändring i nu gällande huvudprinciper för arbetsgivares
ansvar för arbetstagares skatt ifrågasätter de sakkunniga icke.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår emellertid de
sakkunniga, att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall vara pliktiga att ha
sin avlöningsbokföring så ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår,
förutom utbetald lön och skatteavdrags belopp, fullständigt namn samt där så
kan ske födelsetid och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer
å för arbetstagaren utfärdad debetsedel å preliminär A-skatt och i förekommande
fall å kvarstående skatt. Åt uttrycket »där så kan ske» finge givas
den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle vara skyldiga att närmare ef -

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

terforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis korttidsanställda, som
icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort. Jämväl i Stockholm borde
liksom eljest i riket å debetsedlarna å preliminär skatt och å kvarstående
skatt angivas de skattskyldigas födelsetid.

De sakkunniga framhåller, att de ansåge sig icke kunna föreslå, att arbetsgivares
aviöningsböcker vid tredska skulle kunna införskaffas genom polismyndighetens
försorg. Annan möjlighet än att ålägga arbetsgivaren lämpligt
avvägt vite syntes icke böra användas, även om det hade varit önskvärt med
starkare tvångsmedel gentemot arbetsgivare, som medvetet hindrade kontrollarbetet
genom att vägra att förete sin avlöningsbokföring och som
därigenom — i fall där skatteavdrag verkställts men innehållna skattemedel
ej redovisats — försvårade möjligheterna för arbetstagarna att få den innehållna
skatten sig tillgodoräknad.

Arbetsgivare, som icke vore bokföringsskyldig men likväl fört handelsböcker
eller anteckningar rörande intäkter och utgifter i näring, borde för
kontroll av skatteavdragen vara skyldig att efter anmaning tillhandahålla sina
böcker eller anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Vidare borde
varje arbetsgivare vara skyldig att efter anmaning lämna för skatteavdragskontrollen
erforderliga uppgifter om anställda arbetstagare, utbetalda löner
och verkställda skatteavdrag. Underlätes detta skulle länsstyrelsen äga
förelägga den försumlige lämpligt vite. För taxeringskontrollen förelåge
likartade förpliktelser enligt stadganden i taxeringsförordningen.

De sakkunniga anför därefter att kontrollen av att arbetsgivare behörigen
fullgjort skyldigheten att verkställa skatteavdrag f. n. i huvudsak byggde
på bearbetningen av restförteckningarna. Kontrollen skedde sålunda på en
omväg genom arbetstagarna. Granskningsarbetet toge härigenom lång tid i
anspråk och direkt mot arbetsgivarna riktade kontrollåtgärder bleve väsentligt
fördröjda. Systemet med restförteckningarna vore bristfälligt ur den
synpunkten, att arbetsgivare genom att varje uppbördstermin inleverera ett
obetydligt belopp för varje arbetstagare kunde undvika, att arbetstagarna
bleve upptagna i restförteckningarna. Även om icke erfarenheten givit vid
handen att så skett i större omfattning, förelåge här en möjlighet för arbetsgivare
att för avsevärd tid undgå upptäckt av försummad avdragsskyldighet.
Å andra sidan vore systemet med restförteckningarna onödigt omfattande
såtillvida, att om en arbetsgivare brustit i sin redovisning samtliga hans arbetstagare
bleve upptagna i restförteckning och i följd därav föremål för
undersökning. Vidare finge nämnas att många av de i restförteckningarna
upptagna skattskyldiga icke hade att vidkännas skatteavdrag. De hade således
upptagits i förteckningarna av annan orsak än bristande redovisning
av arbetsgivare. I dylika fall skapade icke sällan utsändandet av förfrågan
från den lokala skattemyndigheten om anledningen till att någon skatt icke
inbetalts en lättbegriplig irritation. Även i övrigt åsamkades de skattskyldiga
besvär genom dylika förfrågningar.

Framhållas borde därjämte att man genom bearbetning av restförteck -

Kungl. May.ts proposition nr 100.

261

ningarna i huvudsak nådde allenast ett konstaterande av att viss arbetsgivare
underlåtit verkställa skatteavdrag eller underlåtit redovisa innehållna skattebelopp.
Omfattningen av arbetsgivarens försumlighet måste som regel klarläggas
genom granskning av dennes avlöningsbokföring; endast om antalet
anställda vore så ringa, att klarhet kunde vinnas genom en förfrågan hos
arbetsgivaren., kunde man vinna målet utan sådan granskning.

Systemet med restförteckningar vore sålunda i betydelsefulla avseenden
otillfredsställande ur kontrollsynpunkt samtidigt som detsamma åsamkade
allmänheten icke ringa besvär samt uppbördsmyndigheterna avsevärda arbetsinsatser
och kostnader. De sakkunniga hade därför funnit angeläget att
undersöka möjligheterna att införa annat kontrollsystem och därvid närmast
åsyftat att söka åstadkomma en fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivarna.

Härom anföres följande.

^ Dylik kontroll torde förutsätta att ett särskilt register upprättas över arbetsgivarna,
i vilket fortlöpande anteckningar för varje uppbördstermin göras
angående verkställda skatteinbetalningar. Genom att granska anteckningarna
i ett dylikt register skulle sådana arbetsgivare uppmärksammas,
vilka helt underlåtit att betala in några skattemedel eller vilkas inbetalningar
förefalla anmärkningsvärt låga.

EU register över samtliga arbetsgivare torde emellertid icke av praktiska
skäl kunna tänkas komma till stånd. Det synes nödvändigt att begränsa registret
till arbetsgivare med avdragsskyldighet av någon betydenhet. I samråd
med generalpoststyrelsen ha de sakkunniga utarbetat en metod för upprättande
av ett sådant register, vilken metod i korthet innebär, att det skall
åligga varje arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda att, då inbetalning
sker medelst skatteanvisning, inbetala genom skatteavdrag innehållna
belopp till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden. Varje sådan
arbetsgivare erhåller särskilt redovisningsnummer, varom uppgift lämnas
till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun. Hos
den lokala skattemyndigheten upplägges med ledning härav ett register över
dessa arbetsgivare. På lämpligt sätt bl. a. genom jämförelse med riksförsäkringsanstaltens
arbetsgivarförteckningar, kontrolleras att alla kända arbetsgivare
med minst två arbetstagare finns medtagna i registret. Någon större
svårighet att avgöra, när skyldighet föreligger att redovisa skatt till skatteavdelning,
bör icke föreligga. Arbetsgivare, som tillämpat detta redovisningssystem,
bör fortsätta därmed även om antalet arbetstagare skulle nedgå.
Länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten bör därjämte äga
befogenhet att ålägga även arbetsgivare med endast eu arbetstagare att redovisa
skatt till skatteavdelning, därest detta ur kontrollsynpunkt befinnes påkallat.
Detta gäller särskilt om arbetsgivare befunnits brista i sin redovisning.

Några statistiska uppgifter om antalet arbetsgivare med minst två anställda
ha icke stått att få. Med ledning av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarförteckningar
kan sammanlagda antalet arbetsgivare beräknas överstiga
700 000. Antalet arbetsgivare med högst eu anställd är emellertid mycket
stort. Antalet arbetsgivare med två eller flera anställda torde approximativt
kunna beräknas utgöra ca 150 000.

Efter varje uppbördstermin lämnar postverket uppgift till vederbörande
lokala skattemyndighet om skattebelopp och antal skatteposter för arbetsgivare
med särskilt redovisningsnummer. Uppgifterna härom överföras till
myndighetens register.

262

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Hos den lokala skattemyndigheten underkastas härefter registret granskning.
Arbetsgivare, för vilka någon skattelikvid ej registrerats eller i fråga
om vilka den inbetalda skatten synes anmärkningsvärt låg, tillfrågas angående
anledningen härtill. I förekommande fall få uppgifter infordras om vidtagna
åtgärder beträffande skatteavdrag och redovisning av skatten, varjämte
granskning av avlöningsbokföringen bör förekomma i erforderlig omfattning.
Beslut om dylik bokföringsgranskning bör till skillnad mot f. n.
kunna fattas av den lokala skattemyndigheten under förutsättning att
granskningen kan utföras av myndigheten själv eller honom underställda
tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden. Beträffande arbetsgivare med ett
flertal arbetstagare, i fråga om vilka granskningen kan beräknas bli mera
omfattande, bör dock i fögderi anmälan göras till länsstyrelsen för beslut om
bokföringsgranskning genom någon tjänsteman å länsstyrelsen. I stad med
egen uppbördsförvaltning bör även beträffande större arbetsgivare bokföringsgranskningen
ombesörjas av den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga framhåller, att för arbetsgivare med endast en arbetstagare
kontrollen måste ordnas på annat sätt. De arbetsgivarförteckningar, som
upprättas i och för debitering av olycksfallsförsäkringsavgifter, kunde
här komma till användning. Med ledning av dessa kunde förfrågningar göras
hos ifrågavarande arbetsgivare om anställd arbetskraft och verkställda skatteavdrag.
Eftersom det stora flertalet arbetsgivare i behörig ordning verkställde
skatteavdrag och redovisade den innehållna skatten, skulle möjligen angivna
förfaringssätt kunna anses onödigt vidlyftigt för att uppdaga ett relativt sett
litet antal försumliga arbetsgivare, varjämte åtskilliga lojala arbetsgivare
kunde befaras uttrycka sitt missnöje över att besväras av dylika förfrågningar.
Vikten av dessa invändningar syntes dock obetydlig under förutsättning
att förfrågningarna utsändes stickprovsvis en gång om året. Lämpligen borde
därvid exekutionsbiträdes orts- och personkännedom utnyttjas. Arbetsgivare,
som vid dylik kontroll eller eljest befunnes ha försummat sina skyldigheter,
kunde antingen särskilt registreras för fortlöpande tillsyn eller av den lokala
skattemyndigheten åläggas att redovisa skatteavdragen till skatteavdelning.
Då den skatt som av arbetsgivare med högst eu anställd kunde undanhållas
från redovisning i regel vore relativt låg, kunde avsaknaden av ytterligare
kontrollmöjligheter beträffande dessa arbetsgivare icke ha större betydelse,
såvitt gällde sammanlagda beloppet av den oredovisade skatten.

Även om arbetet med restförteckningarna vore i olika avseenden mindre
ändamålsenligt, resulterade detsamma dock som regel i att försummelser
i fråga om skatteavdrag och skatteredovisning upptäcktes under inkomståret
eller ganska snart därefter. Genom det nu föreslagna tillvägagångssättet
för kontroll av arbetsgivare med allenast en anställd kunde det inträffa,
att dylika försummelser icke upptäcktes före debiteringen av den slutliga
skatten med påföljd att arbetstagarna påfördes kvarstående skatt. Om
denna skatt bleve restförd och därefter icke erlades frivilligt eller genom
införsel, konune eu viss merbelastning vid indrivningsarbetet att bliva
ofrånkomlig genom den undersökning, som då måste verkställas om försumlighet
förelåge från någon arbetsgivares sida. Under förutsättning att
uppgift lämnades den lokala skattemyndigheten om dylika försumliga arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

263

givare och dessa därefter underkastades fortlöpande kontroll, torde dock antalet
sådana fall ganska snart bli relativt begränsat.

Å länsstyrelsen borde ankomma att övervaka att de lokala skattemyndigheternas
kontroll av arbetsgivarna ombesörjdes tillräckligt effektivt och efter
enhetliga linjer.

Om verkställd undersökning givit vid handen att arbetsgivare underlåtit
verkställa skatteavdrag eller underlåtit att redovisa den innehållna skatten,
fastställde f. n. den lokala skattemyndigheten det belopp, som arbetsgivaren
skolat avdraga eller inbetala, varefter länsstyrelsen uppdebiterade beloppet i
räkenskaperna samt överlämnade ärendet till utmätningsmannen för indrivning.

Med hänsyn till omläggningen av kontrollarbetet syntes arbetsrutinen böra
bli något ändrad. Sålunda borde verkställd undersökning leda till att granskningsmannen,
vare sig denne vore tjänsteman å länsstyrelsen, lokal skattemyndighet
eller dennes tjänstebiträde eller exekutionsbiträde, angåve det belopp,
specificerat för varje arbetstagare, som arbetsgivaren borde inbetala,
samt anmodade arbetsgivaren att erlägga beloppet till länsstyrelsen (i stad
med egen uppbördsförvaltning till kronokamr erar en) inom viss kort tid.
Skriftlig granskningsrapport borde lämnas, så att arbetsgivaren vid frivillig
betalning erhölle en urkund som han senare kunde åberopa vid eventuellt
regresskrav gentemot arbetstagaren. Avskrift av granskningsrapporten
borde överlämnas till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun
ävensom, i fögderi, till länsstyrelsen. Den lokala skattemyndigheten
skulle pröva, huruvida det besked granskningsmannen lämnat överensstämde
med uppbördsförordningens avdragsbestämmelser, och — såvida beloppet
icke influtit inom den föreskrivna tiden — därefter fastställa det belopp,
som arbetsgivaren skolat avdraga eller inbetala. Fastställelsebeslutet,
varigenom exekutionstitel tillskapades, borde tillställas arbetsgivaren och i
fögderi överlämnas till länsstyrelsen för vidare åtgärd.

I viss utsträckning torde förekomma, att arbetsgivaren erbjöde sig erlägga
betalning i samband med undersökningen. I dylika fall borde granskningsmannen
vara arbetsgivaren behjälplig med att iordningställa inbetalningskort
för inbetalning till länsstyrelsen (kronokamreraren) samt lämna anvisningar
för inbetalningen. Däremot borde det vara granskningsmannen
förbjudet att själv ta emot bjuden likvid.

Vissa variationer i rutinen torde uppkomma, beroende på om arbetsgivaren
underlåtit verkställa skatteavdrag eller om han underlåtit redovisa innehållet
belopp samt därjämte om arbetsgivare och arbetstagare vore hemmahörande
i samma län eller ej. Till vad de sakkunniga härutinnan anfört torde
få hänvisas till betänkandet s. 259.

Då indrivning skedde av skatt, som arbetsgivaren underlåtit att innehålla
i arbetstagares lön, borde såsom för närvarande indrivningsmyndigheten
innan indrivningsåtgärd vidtoges gentemot arbetsgivaren anmana arbetstagaren
erlägga skatten. Däremot syntes icke erforderligt att utmätningsmannen,
om indrivningen grundade sig på lokal skattemyndighets fastställelse -

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beslut och arbetsgivaren vid indrivningen bestrede betalningsskyldighet,
skulle inhämta besked hos den lokala skattemyndigheten huruvida sådan
skyldighet förelåge. Detta hade prövats av den lokala skattemyndigheten
vid fastställelsebeslutet.

Om utmätningsman vid indrivning av restförd kvarstående skatt konstaterade,
att viss arbetsgivare verkställt skatteavdrag för kvarskatten men underlåtit
att redovisa detsamma, borde han, om arbetsgivaren underläte att
efter anmaning betala beloppet, anmäla ärendet till länsstyrelsen för avkortning
av arbetstagarens skatt och uppdebitering av beloppet hos arbetsgivaren.
Konstaterades vid indrivningen att arbetsgivare underlåtit att verkställa
skatteavdrag och underläte han att efter anmaning erlägga beloppet, borde
indrivningsåtgärder i vanlig ordning vidtagas. Bestrede arbetsgivaren betalningsansvar,
borde utmätningsmannen såsom för närvarande vända sig till
den lokala skattemyndigheten för inhämtande av besked, om arbetsgivaren
vore ansvarig för skatten.

Vore arbetsgivare missnöjd med granskningsmans betalningsföreläggande,
borde han däröver framställa erinran hos den lokala skattemyndigheten.
Över nämnda myndighets fastställelsebeslut borde såsom för närvarande
besvär få anföras hos länsstyrelsen. Anförda besvär borde icke utgöra hinder
för att indriva beloppet.

Remissyttrandena. I fråga om arbetsgivares ansvar för arbetstagares
skatt erinrar kronokamreraren i Malmö om att enligt
95 § andra stycket uppbördsförordningen, vari de sakkunniga icke föreslagit
någon ändring, arbetsgivarens ansvarighet för skatt, som icke innehållits
genom skatteavdrag, kunde göras gällande endast om arbetstagaren
underläte att efter anmaning erlägga skatten. Kronokamreraren framhåller,
att ordalagen kunde giva visst stöd åt uppfattningen, att indrivningsåtgärder
på detta stadium icke finge företagas mot arbetstagaren. Det måste
emellertid betecknas som mindre välbetänkt, att utmätningsmannen skulle
vara nödsakad att gå en exekutiv omväg över arbetsgivaren i det fall, då
han kände till att arbetstagaren förfogade över utmätningsbara tillgångar
eller uppbure införselbar lön. Som exempel på en lätt tillgänglig tillgång
kunde nämnas överskjutande preliminär skatt i över skottsförteckning, som
tillställts utmätningsman för kvittning eller annan åtgärd. Enligt förenämnda
uppfattning skulle utmätningsmannen bortse från denna möjlighet att
erhålla betalning för det restförda beloppet och vid bristande frivillig betalning
från arbetstagarens sida avkräva och om så erfordrades exekutivt uttaga
beloppet hos arbetsgivaren. I sinom tid, sedan måhända arbetstagarens
utmätningsbara tillgångar avyttrats och hans löneförhållande försämrats,
skulle han ha att exekvera arbetsgivarens regressanspråk mot arbetstagaren.
Då det vore arbetstagarens skatt och denne i sista hand skulle ansvara
för dess erläggande, borde ett exekutivt förfarande kunna inledas mot honom
utan att dessförinnan åtgärder vidtagits mot arbetsgivaren. Stadgandet syntes
böra givas sådan utformning, att det klart framginge, att indrivnings -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

åtgärder av exekutiv natur finge företagas mot såväl arbetsgivare som arbetstagare
utan att någon bestämd turordning måste följas. Självfallet borde
detta icke föranleda någon ändring i den hittills gällande bestämmelsen,
att arbetsgivaren icke finge göras till föremål för några exekutiva åtgärder
utan att arbetstagaren anmanats betala sin skatt.

Vidare anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att det i praktiken
ytterst sällan inträffade, att arbetstagaren efter anmaning inbetalade
den icke innehållna skatten. Det föreskrivna anmaningsförfarandet medförde
därför i regel ett onödigt dubbelarbete. I den begränsade omfattning, som
dylika ärenden förekomme, kanske en ändring icke skulle erfordras enbart
av denna orsak. Ibland kunde det emellertid vara mycket svårt att anträffa
en arbetstagare som flyttat; i vissa fall kunde arbetstagaren hålla sig
undan i åratal — kanske för all framtid — på grund varav skatten formellt
icke kunde uttagas hos arbetsgivaren. Hade arbetsgivarens betalningsskyldighet
fastslagits, borde det icke innehållna beloppet därför kunna i första
hand uttagas hos denne. Slutligen framhåller förbundet, att det icke kunde
anses obilligt att arbetsgivaren medgåves rätt att av arbetstagaren återfå
även den erlagda restavgiften. Det borde nämligen ligga också i dennes intresse
att tillse, att skatt innehölles med rätt belopp.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avlöningsbokf öring
och tillhandahållande av räkenskaper m. m. har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda yttrar länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus lön bl. a., att vid granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring
särskilt kontrollen av att innehållna skattebelopp verkligen
inlevererats, visat sig tidsödande. Ett åläggande för arbetsgivare att i bokföringen
ha anteckningar för varje arbetstagare om mantalsskrivningsadress
och nummer å debetsedel skulle avsevärt underlätta arbetet för myndigheterna.
För arbetsgivarna kunde eu sådan anteckningsskyldighet knappast
innebära större belastning än som för syftet vore befogat. Svenska arbetsgivareföreningen
har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag med
hänsyn till att det förekommit, att särskilt mindre arbetsgivare icke behörigen
fullgjort små skyldigheter enligt uppbördsförordningen. Föreningen
framhåller, att kontrollen självfallet måste handhavas så, att minsta möjliga
intrång gjordes från de kontrollerande myndigheternas sida. De förslag
till underlättande av arbetstagarnas identifiering, som framförts av de
sakkunniga, torde icke medföra någon svårighet för flertalet arbetsgivare.
Föreningen ville emellertid understryka de sakkunnigas uttalande, att arbetsgivarna
icke skulle vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga
uppgifter i fråga om korttidsanställda, som icke företedde debetsedel eller
skattekort.

Sveriges redareförening anser nödvändigt, att lojala arbetsgivare icke belastades
med mera arbete än som vore erforderligt. Arbetsgivarna borde
därför äga ratt att själva bestämma över huru deras avlöningsbokföring
enklast skulle vara upplagd. Att hänsyn därvid skulle tagas till att erfor -

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derlig kontroll kunde verkställas i fråga om skatteredovisningen, vore uppenbart.
Från myndigheternas sida borde kontrollen lämpligen kunna utövas
genom ett stickprovsförfarande. Om det därvid visade sig, att en arbetsgivares
bokföring icke vore tillfredsställande ur nyssberörda synpunkt, borde
kontrollmyndigheten äga rätt att lämna närmare föreskrifter om, i vilket
eller vilka avseenden avlöningsbokföringen borde omläggas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen
att även arbetsgivare, som utan att vara bokföringsslcyldig likväl
fört handelsbocker, skulle vara pliktig att efter anmaning tillhandahålla
bokföringen, ej torde bli effektiv, eftersom skyldighet ej förelåge för sådan
arbetsgivare att ha sin bokföring så ordnad, att därav framginge arbetstagarens
fullständiga namn, utbetald lön och skatteavdrags belopp.

Svenska exekutionsmännens riksförbund påpekar, att icke-bokföringsskyldiga
arbetsgivare ofta hade mycket knapphändiga anteckningar om sina anställda.
Detta medförde ett betydande arbete vid identifieringen av de anställda.
Särskilt beträffande kvinnliga anställda vore vanligt, att endast ett smeknamn,
mer eller mindre avvikande från det egentliga förnamnet, efternamnet
— t. ex. Andersson — och en ofta otydlig adress vore den enda ledtråden.
Mantalsskrivningsadress, födelsetid och debetsedelsnummer saknades
helt. I realiteten visste arbetsgivaren icke vem han haft anställd. Förbundet
framhåller, att med det ansvar som arbetsgivarna hade för sina anställdas
utskylder och med det krav som kunde ställas på ordning och reda, vore
det motiverat att införa skyldighet för alla arbetsgivare att föra tillfredsställande
anteckningar om sina anställda. Därmed skulle betydande lättnader
åstadkommas, framför allt för olika skatte- och taxeringsmyndigheter
men även för arbetsgivarna i allmänhet, som nu oftast åsamkades ett betydande
arbete vid förfrågningar och undersökningar av olika slag. Ansåges
det av formella skäl icke möjligt att direkt ålägga alla arbetsgivare
en dylik skyldighet, vore det dock av stort värde, om i författningen funnes
angivet, att även andra arbetsgivare än sådana, som enligt lag vore skyldiga
föra handelsböcker, borde ha sin bokföring ordnad på angivet sätt. Vidare
ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån, huruvida icke andra än bokföringspliktiga
arbetsgivare borde kunna åläggas att ha sina avlöningslistor
så uppgjorda, att därav framginge arbetstagarens fullständiga namn, födelsetid
och debetsedelsnummer. Enligt Svenska polisförbundets mening borde
alla arbetsgivare åläggas att föra en fullständig förteckning över sina arbetstagare;
en sådan föreskrift kunde knappast bli betungande, enär det
förefölle naturligt, att en arbetsgivare endast undantagsvis underläte att
ta reda på vem han anställde i sin tjänst, även om det vore fråga om arbeten
av tillfällig natur.

Enligt de sakkunnigas förslag skall födelsetid, gällande mantalsskrivningsadress
och debetsedelsnummer framgå av avlöningsbokföringen, där så kan
ske. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att uttrycket »där så kan ske»
vore för vagt och borde utbytas mot »då debetsedel eller skattekort överläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

267

nats eller det eljest är för arbetsgivaren känt» eller liknande. Länsstyrelsen
i Kronobergs län uttalar, att intet syntes hindra, att anteckningen om
födelsetiden gjordes obligatorisk. Uppgift härom kunde erhållas av arbetstagaren
vid anställandet; med rätt uppgift om födelsetid torde identifiering
av arbetstagare kunna ske i de allra flesta fall, även om namnet skulle vara
ofullständigt angivet. Å andra sidan anför Sveriges köpmannaförbund och
Handelns arbetsgivareorganisation, att arbetsgivarna icke borde belastas med
andra nya uppgifter än sådana som måste anses vara oundgängligen nödvändiga.
I detta hänseende finge framhållas, att uppgift om mantalsskrivningsadressen
icke torde vara alldeles nödvändig. Ofta visste inte arbetstagarna
själva, var de vore mantalsskrivna. Kände man numret på arbetstagarnas
debetsedlar, torde detta i regel vara fullt tillräckligt; även uppgift
om födelsetid bleve då onödig. Endast när uppgift om debetsedelsnummer
saknades, syntes uppgift om födelsetid och mantalsskrivningsadress behövas
för identifieringen.

Sistnämnda organisationer anför vidare, att vitesföreläggande för att införskaffa
arbetsgivares avlöningsbokföring för granskning borde användas
med urskiljning och endast tillgripas vid uppenbar tredska. Länsstyrelsen i
Kristianstads län anmärker, att proceduren med vitesföreläggande visat sig
i praktiken medföra alldeles för stor tidsomgång; ofta måste bokföringsgranskning
förekomma i sådana sammanhang, då stor skyndsamhet vore av
nöden. Önskvärt hade varit, om länsstyrelse haft snabbare verkande hjälpmedel
till sitt förfogande för att kunna utreda tredskande arbetsgivares underlåtenhet
att verkställa och redovisa skatteavdrag.

De sakkunnigas förslag att restförteckningarna skall avskaffas
och kontrollen av arbetsgivarna i stället ske
med hjälp av särskilda register över arbetsgivarna har i
flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran men i några
yttranden avstyrkts.

Följande torde få här återgivas.

Riksräkenskapsverket anför, att de sakkunnigas förslag medförde vissa
fördelar. Å andra sidan hade det nuvarande systemet den förtjänsten att
genom bearbetning av restförteckningarna uppgifter om arbetstagare framkomme,
vilka sedan kunde utnyttjas vid bokföringsgranskning i syfte att
kontrollera huruvida arbetsgivaren sökte undanhålla någon del av bokföringen.
Emellertid krävde granskningen av restförteckningarna, den därav
föranledda omfattande skriftväxlingen och de ofta besvärliga utredningarna
m. m. avsevärt arbete och dryga kostnader. Riksräkenskapsverket vore därför
berett att acceptera förslaget. Enligt överståthållarämbetets mening torde
de sakkunnigas förslag giva de lokala skattemyndigheterna betydligt bättre
möjligheter än för närvarande att fortlöpande kontrollera att arbetsgivarna
fullgjorde sin avdragsskyldighet. Förslaget syntes i hög grad ägnat att effektivisera
uppbördssystemet. Vidare yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a.,
att kronokamreraren i Borås icke kunnat finna annan nämnvärd olägenhet

268

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

av nuvarande system än att det vore relativt personalkrävande. Länsstyrelsens
erfarenheter överensstämde emellertid icke med kronokamrerarens;
utom att systemet krävde avsevärda arbetsinsatser och kostnader, hade det
visat sig otillfredsställande, samtidigt som det åsamkat allmänheten icke
ringa besvär. Det vore en bestämd skillnad, säger länsstyrelsen, mellan förhållandena
i en större stad med eget uppbördverk — där personalbehovet
vore väl tillgodosett — och i mindre städer och på landsbygden, där undersökningarna
måste företagas med hjälp av exekutionsbiträden, vilkas huvuduppgifter
låge å annat område. Därefter uttalar länsstyrelsen, att den föreslagna
fortlöpande kontrollen syntes väl ägnad att användas i stället för
nuvarande restförteckningar. Den tankegång, som låge bakom förslaget,
hade länsstyrelsen tidigare varit inne på. Länsstyrelsen hade sålunda genom
överenskommelse under hand med postkontorets i Vänersborg skatteavdelning
fått uppgifter därifrån om sådana arbetsgivare, som där tilldelats redovisningsnummer
för inbetalning av innehållna skatteavdrag men icke under
uppbördsterminen verkställt någon sådan inbetalning. Uppgifterna, som erhållits
efter uppbördsterminens utgång, hade omedelbart meddelats vederbörande
lokala skattemyndighet för undersökning av anledningen till den
uteblivna inbetalningen. Länsstyrelsen kunde således av egen erfarenhet
vitsorda systemets snabbhet och effektivitet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om det icke kunde befaras, att
ett register omfattande arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda
måste bli alltför tungarbetat och om man icke borde begränsa registret till
att omfatta endast arbetsgivare med minst fem arbetstagare. På arbetsgivare
upp till denna storleksordning syntes eventuella förluster för statsverket
icke hinna bli så stora, innan arbetsgivarens försumlighet upptäcktes.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som funnit det av de sakkunniga skisserade
kontrollförfarandet beträffande arbetsgivare med endast en anställd
otillfredsställande, anför bl. a., att även om den förordade direkta skattekontrollen
i åtskilliga hänseenden vore den nuvarande kontrollen överlägsen,
torde den böra kompletteras i vissa avseenden för att nå eftersträvansvärd
effektivitet. Detta syntes enklast kunna ske därigenom att kontrollmyndigheten
ägde tillgång till kreditkorten med individuella anteckningar om inlevererade
belopp. Endast därigenom torde den föreslagna kontrollen bli fullt
effektiv. I anledning därav ifrågasattes, om icke skattekontrollen borde centraliseras
till länsstyrelsen; detta torde därjämte kunna medföra viss rationalisering
och arbetsbesparing. Vidare påpekas angelägenheten av att förebygga
att arbetsgivare med minst två anställda skulle kunna vidtaga åtgärder
för att undgå att få särskilt redovisningsnummer. Jämväl borde övervägas
hur kontrollen av nyetableringar och arbetsgivare, som utökade antalet
anställda från en till flera men underläte att verkställa inbetalningar
på föreskrivet sätt, skulle effektivt ordnas.

Svenska exekutionsmännens riksförbund hälsar med tillfredsställelse förslaget
om att avskaffa restförteckningarna, men kan icke godtaga det förordade
systemet med arbetsgivareregister utan föreslår, att frågan om ar -

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

269

betsgivarekontrollen ytterligare utredes. Med skärpa måste framhållas,
säger förbundet, att en fortsatt utredning främst måste taga sikte på ett
system, som vore enklare och effektivare än det nu föreslagna. Därefter
uttalas, att kontroll och vägledning borde utgöra ett par av hörnpelarna i
uppbördssystemet; vad som härvidlag påkostades, vore säkerligen inte bortkastat.
Med en ändamålsenlig kontroll minskades skatteförlusterna, utredningsarbetet
och onödigt arbete med restföring m. in. Vid första påseende
syntes de sakkunnigas förslag i huvudsak täcka behovet beträffande själva
kontrollen. Säkerligen skulle det också vara värdefullt för arbetsgivarna
att så långt som möjligt få endast ett redovisningsställe. Emellertid kunde
det ifrågasättas, om det ur kontrollsynpunkt verkligen vore ändamålsenligt
att generellt för alla arbetsgivare införa ett sådant system som det föreslagna.
Endast en mycket liten del av arbetsgivarna fullgjorde icke sin redovisning;
dessa borde kunna kontrolleras på ett både enklare och effektivare
sätt. En kontroll kunde icke lämpligen ske från skrivbordet. Vad
som erfordrades vore i första hand lokal- och personkännedom, vilket
också berörts av de sakkunniga. Dessa hade sålunda bl. a. framhållit, att
exekutionsbiträdenas orts- och personkännedom borde utnyttjas vid kontrollen
av mindre arbetsgivare. Att ett exekutionsbiträde efter några års
träning förskaffat sig denna kännedom och med nästan hundraprocentig
säkerhet kunde säga var kontrollen i första hand borde sättas in, vore enligt
förbundets mening ingen överdrift. Med den centralisering av såväl
kontroll- som indrivningsförfarande, som för närvarande tycktes vara önskedrömmen,
försvunne även denna yttersta, intima och ovärderliga kontakt
med individerna. Vidare komme kontrollen att sättas in för sent; ej
heller kunde det undvikas att en del oförvitliga arbetsgivare, särskilt sådana
med varierande arbetsstyrka, komme att i onödan irriteras med förfrågningar
o. s. v. Dessutom kunde det befaras, att bara handhavandet av
detta omständliga register komme att taga en sådan tid i anspråk, att det
väsentliga, nämligen kontrollen, bleve eftersatt. Även Svenska polisförbundet
framhåller vikten av orts- och personkännedom för att kontrollen skulle
kunna sättas in i rätt tid och på rätt plats, utan att större våld användes
än nöden krävde. Smidigast vore att giva exekutionstjänstemännen större
befogenheter att verkställa ifrågavarande kontroll. Vidare uttalar häradsskrivaren
i Bodens fögderi, att man borde söka få ett radikalt grepp om
kontrollmetoderna; den av de sakkunniga föreslagna reformen kunde i detta
hänseende icke anses tillfredsställande. För att minska skatteförlusterna
borde tillsättas kontrollanter för »flygande» kontroll, vilket borde kunna
bli en god kapitalplacering för statsverket. I anledning av sistnämnda yttrande
anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län, att en sådan kontroll enligt
länsstyrelsens förmenande kunde med samma verkan ske redan med
nuvarande personaltillgång, därest en landskontorist från länsstyrelsens
uppbördsavdelning ställdes till lokal skattemyndighets förfogande under
vissa månader för utförande av sådana rälcenskapsgranskningar, som vederbörande
häradsskrivare kunde finna nödigt att besluta om.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar de sakkunnigas uppfattning att restförteckningarna
icke vore ett lyckligt medel för att utöva kontroll över
arbetsgivarna. Såsom ett komplement till nämnda förteckningar hade å
länsstyrelsen upplagts ett register över försumliga arbetsgivare, för vilka
häradsskrivare fastställt det belopp, som skolat avdragas och inbetalas. Då
emellertid registret uppgjordes på grundval av restförteckningarna, hade
det den svagheten att först ganska sent lämna besked om fall av försummelse.
Därefter anföres följande.

De sakkunnigas förslag ger de lokala skattemyndigheterna möjlighet att
gripa in på ett betydligt tidigare stadium, men det kräver utan tvivel en
betydande arbetsförstärkning både hos de lokala skattemyndigheterna och
hos länsstyrelsen. Anledningen härtill är den, att medan restförteckningarna
blott innehålla sådana fall, för vilka anledning till försummelse ansetts
föreligga, det föreslagna registret kommer att omfatta ett mycket stort
antal arbetsgivare. Länsstyrelsen skulle förmoda, att på varje häradsskrivarkontor
behövs ytterligare ett till två biträden för skötseln av denna detalj.
Det bör beaktas, att exekutionsbiträdenas hjälp med det förberedande arbetet
i stort sett bortfaller med ett kontrollsystem av den art som föreslagits.
Hos länsstyrelsen torde man få räkna med åtminstone tre befattningshavare
mot för närvarande en för att hjälpligt klara det betydande granskningsarbete,
som blir nödvändigt.

En allvarlig olägenhet med de sakkunnigas förslag är, att försummelse
av arbetsgivare att inleverera skatt kan medföra, att upptäckt härav icke
sker före debiteringen av den slutliga skatten. Utom det obehag detta medför
för de skattskyldiga, som självfallet ha rätt kräva, att debetsedlarna i största
möjliga utsträckning äro riktiga, kommer de lokala skattemyndigheterna
att i en i övrigt arbetstyngd period få vidkännas mera besvär än för
närvarande med utredning av sådana fall. Dessa, som ofta kunna vara svara
att komma till rätta med, kräva stor skyndsamhet. Länsstyrelsen anser
sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten på det system, som
tillämpas av lokala skattemyndigheten i Hälsingborgs stad och som i korthet
går ut på, att anteckning om utebliven skatteinbetalning göres å arbetstagarens
debetkort, varefter sådana debetkort uttagas och bilda underlag
för undersökning. Systemet har den fördelen, att restförteckningar icke
behöva upprättas och att man redan från början kan komma i kontakt med
arbetstagarna. Systemet är betydligt mindre arbetskrävande än det som
föreslås av de sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som tillstyrker förslaget om
särskilda arbetsgivareregister, är mycket tveksam om kontrollen genom restförteckningarna
bör slopas. Ihågkommas borde, säger länsstyrelsen, att det
ofta vore de »mindre» arbetsgivarna som försummade sina skyldigheter i
vad gällde skatteavdrag. Visserligen kunde det ur allmän ekonomisk synpunkt
sägas vara av mindre betydelse, om ett antal arbetsgivare med endast
en arbetstagare icke fullgjorde sina skyldigheter. Det vore dock mindre
tillfredsställande, att beträffande dessa lita till ett kontrollsystem, som
byggde endast på stickprovsgranskning. Det kunde framhållas, att under
år 1950 enbart inom länets sex fögderier omkring 400 arbetsgivare med
endast en arbetstagare konstaterades ha försummat att verkställa skatteavdrag
eller att inleverera dragen skatt. Antalet försumliga av denna kate -

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gori vore alltså ganska avsevärt. Då det här vore fråga om arbetsgivare, som
i regel saknade bokföring och ofta även anteckningar om anställda, utbetalda
löner och eventuellt gjorda skatteavdrag, måste man räkna med, att
den direkta kontrollen av dessa arbetsgivare på grund av bristfälliga uppgifter
ofta ställde sig svår att verkställa. En kontroll via restförteckningar
och arbetstagare kunde däremot i många fall ge resultat. Bearbetandet av
restförteckningarna hade visat sig vara av betydelse även i andra avseenden.
Sålunda förefunnes här en möjlighet, att på ett relativt tidigt stadium
upptäcka eventuella felkrediteringar. Under årens lopp torde ett icke ringa antal
sådana fel ha upptäckts just på detta sätt. Restförteckningarna gåve också
en möjlighet att komma på sådana fall, där skattskyldig för vilken A-skatie
sedel utfärdats, exempelvis öppnat egen rörelse och alltså i stället skulle
tillställas debetsedel å B-skatt. Sådana skattskyldiga skulle utan den övervakning,
som skedde vid bearbetningen av restförteckningarna, i ett par
års tid helt kunna undgå preliminär skatt utan att det annat än mera undantagsvis
kunde upptäckas. — Vidare framhåller länsstyrelsen, att det vid
bedömande av de sakkunnigas förslag om stickprovsgranskning i fråga om
mindre arbetsgivare även borde beaktas, att lokal skattemyndighets "arbete
med restförteckningarna på grund av personalbrist och otillräckliga löneanslag
inskränkts mer och mer. Arbetet hade fått stå tillbaka för andra uppgifter,
som måste fram enligt »tidtabell». Man måste räkna med att den
föreslagna stickprovsgranskningen skulle i ännu högre grad än arbetet
med restförteckningarna bli en arbetsuppgift, som finge anstå för mera
aktuellt arbete.

Statens organisationsnamnet förordar, att det föreslagna kontrollsystemet
under någon tid borde prövas i ett eller flera län, innan det eventuellt genomfördes.
Förslaget syntes ägnat att minska de lokala skattemyndigheternas
arbete; huruvida kontrollen komme att effektiviseras, undandroge sig
nämndens bedömande. Även länsstyrelsen i Uppsala län föreslår försök med
den ifrågasatta kontrollmetoden. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar,
att skäl icke funnes att övergiva det gällande systemet, innan det konstaterats,
att de sakkunnigas förslag vore enklare, bättre och billigare. Länsstyrelsen
anför bl. a., att det vid en jämförelse med anställningsregistret och
huru anmälningsskyldigheten där fullgjorts, torde kunna antagas, att arbetsgivare
med minst två anställda icke komme att bättre fullgöra anmälningsskyldigheten
till det föreslagna arbetsgivareregistret. För mindre arbetsgivare
vore det olämpligt att grunda kontrollen på arbetsgivareförteckningarna,
eftersom dessa icke uppfyllde och säkerligen ej heller komme att
uppfylla de krav på tillförlitlighet, som man möjligen teoretiskt kunde
räkna med. Att lita till dessa förteckningar komme säkerligen att giva ett
mycket dåligt resultat, särskilt som förteckningarna icke upprättades förrän
vid inkomstårets slut. De mindre arbetsgivarna komme man åt genom restförteckningarna,
men med det föreslagna systemet kunde endast påträffas
enstaka skolkare, såvida icke särskild personal med stor lokal- och person -

272

Ilungl. Maj.ts proposition nr 100.

kännedom anställdes för genomgång av kreditkorten. Vidare uttrycker länsstyrelsen
farhågor för att förslaget skulle komma att medföra ökad arbetsbelastning
för samtliga uppbördsmyndigheter och större kostnader för det
allmänna.

De sakkunnigas förslag att avskaffa restförteckningarna avstyrkes av
länsstyrelserna i Kalmar, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands
län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare. I samband därmed anför
förstnämnda länsstyrelse att det nuvarande kontrollsystemet möjligen
kunde försöksvis utbyggas med det föreslagna arbetsgivareregistret, såvitt
gällde städer med egen uppbördsförvaltning. Vidare framhåller kronokamrerareföreningen,
att nämnda register skulle utgöra ett värdefullt komplement
vid arbetsgivarekontrollen. Föreningen hade ej heller något emot att
försök gjordes med organisationsnämndens förslag att utnyttja debetkorten
för kontrollarbetet, varigenom restförteckningarna bleve överflödiga; även
detta förslag ginge liksom nuvarande metod ut på en individuell kontroll,
vilket ur föreningens synpunkt vore det väsentligaste. Därest de sakkunnigas
förslag i någon form skulle genomföras, ville föreningen därjämte
uttala, att en av förutsättningarna härför måste vara att några merkostnader
härför icke uppkomme för städer med egna uppbördsverk. Slutligen
uttalar länsstyrelsen i Värmlands län, att organisationsnämndens förslag
möjligen kunde tillämpas i stället för nuvarande kontrollförfarande.

Som skäl för att bibehålla restförteckningarna anföres i en del av dessa
yttranden, att kontrollen över de mindre arbetsgivarna, vilkas antal vore
stort, eljest bleve mindre tillfredsställande. Felaktigheter kunde därigenom
undgå upptäckt ända till dess debetsedel å slutlig skatt utsänts, med påföljd
att handläggningen av det mycket komplicerade och tidsödande utredningsarbetet
skulle avsevärt försvåras. Med nuvarande kontrollsystem kunde
vidare på ett tidigt stadium upptäckas sådana felaktigheter som dubbel
mantalsskrivning med därav förorsakat utfärdande av dubbla debetsedlar,
påföring av A-skatt för en skattskyldig, vilken såsom rörelseidkare rätteligen
bort ha B-skatt, felaktig kreditering av skatt genom oriktiga uppgifter
av arbetsgivare om debetsedelsnummer eller skiljaktigheter mellan dessa
nummer på kreditkort och debetsedlar, m. in. I samband med skriftväxlingen
vid kontrollförfarandet framkomme även ofta uppgifter och upplysningar
om förhållanden, som vore till gagn för den lokala skattemyndighetens
arbete för efterföljande år, t. ex. en reducering av antalet debetsedlar
å preliminär skatt. I några av ifrågavarande yttranden framhålles vidare,
att den invändningen mot nuvarande förfarande att förfrågningarna väckte
irritation hos de skattskyldiga icke finge överdrivas. Därjämte anmärkes, att
det föreslagna kontrollsystemet ställde stora krav på den lokala skattemyndighetens
bedömningsförmåga. Sålunda anför länsstyrelsen i Västmanlands
län, att resultatet av granskningen av registret ofta torde bli antingen att
myndigheten komme att i onödan irritera en mängd ur redovisningssynpunkt
oförvitliga arbetsgivare genom förfrågningar rörande avvikelser från

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den normala rytmen i inbetalningarna, eller ock att myndigheten på grund
av materialets knapphändighet uraktläte vidtaga några mera ingående åtgärder.
När det gällde arbetsgivare i branscher med dag för dag växlande
antal arbetstagare, såsom exempelvis i byggnadsfacket, torde uppgifterna i
registret knappast kunde giva någon ledning för bedömande av frågan, huruvida
skatteavdrag rätteligen gjorts eller ej. Säkerligen komme också bestyret
med registret att medföra en icke ringa arbetsbörda för de lokala skattemyndigheterna.

Förslaget, att lokal skattemyndighet skall äga besluta om bokföringsgranskning
kan Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation
icke ansluta sig till. Organisationerna framhåller, att en sådan
granskning vore ett betydande ingrepp i näringsidkarnas verksamhet och
icke finge missbrukas. Hittills gällande ordning gåve bättre garanti mot
missbruk och samtidigt bättre möjligheter att genomföra en efter enhetliga
linjer upplagd kontroll. Vidare borde anförda besvär över lokal skattemyndighets
beslut utgöra hinder för indrivning. Kunde nämligen arbetsgivaren
anföra sannolika skäl för sin uraktlåtenhet att verkställa skatteavdrag, borde
indrivningen anstå, till dess besvären avgjorts.

Länsstgrelsen i Kalmar län uttalar, att även lokal skattemyndighet på landet
borde få befogenhet att ålägga arbetsgivare med endast en anställd att
redovisa innehållen skatt till skatteavdelning.

Departementschefen. För skatt, som arbetsgivare utan skälig anledning underlåtit
att innehålla genom skatteavdrag, är såväl arbetsgivaren som arbetstagaren
ansvarig. Arbetstagaren skall dock slutligen svara för det ej avdragna
skattebeloppet. Det ter sig då naturligt, att skattekravet i första hand
riktas mot arbetstagaren. I princip synes därför böra gälla, att endast om
denne underlåter att efter anmaning erlägga skatten, må denna utkrävas av
arbetsgivaren. Som regel torde det, om arbetstagaren ej frivilligt betalar sin
skatteskuld, föreligga större utsikter att utfå skatten av arbetsgivaren än
av arbetstagaren. Att det allmännas skattefordran redan i detta läge —- innan
det alltså konstaterats att skatten ej kan uttagas av arbetstagaren —
kan indrivas hos arbetsgivaren, får denne finna sig i därför att han själv
orsakat skatteanspråket genom sin underlåtenhet att verkställa skatteavdrag.

I anledning av vad i något remissyttrande framhållits får jag uttala, att enligt
min mening hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet
att i nu avsett fall vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren utan att
först ha krävt arbetsgivaren. Författningstexten bör emellertid förtydligas i
denna del.

I särskilda fali bör arbetsgivarens ansvarighet för den icke innehållna
skatten kunna göras gällande utan att arbetstagaren först behöver anmodas
att erlägga skatten, exempelvis då arbetstagaren flyttat från riket eller vistas
å okänd ort. — Jag kan icke förorda att, såsom i ett yttrande ifråga18
Bi haag till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

274 Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

satts, arbetsgivaren skulle av arbetstagaren äga återfå erlagd restavgift å
skattebeloppet.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår de sakkunniga,
att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall ha sin avlöningsbokföring så
ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår -— förutom utbetald lön
och skatteavdragets belopp — fullständigt namn samt, där så kan ske, födelsetid
och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för arbetstagaren
utfärdad debetsedel. De sakkunniga framhåller, att åt uttrycket
»där så kan ske» finge givas den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle
vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis
korttidsanställda, som icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort.

För skatteavdragskontrollen m. m. torde det vara av stort praktiskt värde
att även andra arbetsgivare än de bokföringsskyldiga har sådana anteckningar
beträffande sina anställda, som nyss nämnts. Framhållas må, att
arbetsgivarna måste föra mer eller mindre fullständiga anteckningar i dessa
hänseenden för att t. ex. kunna lämna intyg till arbetstagarna om innehållen
skatt eller löneuppgifter till den årliga taxeringen eller för att kunna
avgiva en riktig självdeklaration. Något nämnvärt merarbete kan därför
icke åsamkas de icke-bokföringsskyldiga arbetsgivarna, om de åläggas att
föra anteckningar av angivet slag. På grund härav föreslår jag, att sådan
skyldighet föreskrives. Skyldigheten bör dock begränsas till arbetsgivare,
vilken har att verkställa skatteavdrag å lön som utgör utgift i förvärvskälla.
Härigenom undantages t. ex. en villaägare, som tillfälligt anlitar en arbetstagare
för reparation av fastigheten, eller en husmor som har stadigvarande
hemhjälp.

Uttrycket »där så kan ske» synes böra utbytas mot en mindre vag formulering,
som tydligare anger vad som av lagstiftaren åsyftas.

Arbetsgivare, som enligt vad nyss sagts skall föra vissa anteckningar i fråga
om sina anställda, bör vidare vara skyldig att ställa sina anteckningar till
förfogande för skatteavdragskontrollen.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit beträffande skyldighet för arbetsgivare
att lämna för nämnda kontroll erforderliga uppgifter m. m.

Det nuvarande systemet med restförteckningar för kontroll av att arbetsgivarna
vederbörligen fullgör sin skyldighet att avdraga och redovisa arbetstagarnas
skatt anser jag i likhet med de sakkunniga vara i betydelsefulla
avseenden otillfredsställande. Den enligt min mening väsentligaste
nackdelen med detta system är, att det tar alltför lång tid för att konstatera
och fastställa storleken av en utebliven skatteinbetalning. Innan restförteckningarna
skrivits ut av postens skatteavdelningar, översänts till vederbörande
lokala skattemyndigheter, förfrågningar utsänts till de skattskyldiga,
dessa besvarat förfrågningarna och svaren bearbetats, har i bästa fall
3 å 4 månader förflutit från uppbördsterminens utgång. På grund härav
kan ekonomiskt beträngda arbetsgivare med ett flertal anställda få tillfälle

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

275

att förfoga över innehållna skattemedel till betydande belopp, innan underlåtenheten
att redovisa medlen upptäckes och omfattningen av den bristande
skatteredovisningen kan fastställas.

De sakkunniga har i annat sammanhang (s. 387 i betänkandet) redovisat
vissa uppgifter rörande storleken av de skattebelopp, som arbetsgivarna underlåtit
att erlägga under tiden 1/1 1947—30/6 1949. Av uppgifterna, som
omfattar hela riket med undantag av Göteborgs och Bohus län, framgår
bl. a., att 21 865 arbetsgivare försummat att inbetala sammanlagt ca 9,5
milj. kronor. De oredovisade beloppen uppgick i 59 fall till 10 000—20 000
kronor (tillhopa ca 810 000 kronor) och i 31 fall till över 20 000 kronor
(tillhopa ca 1,5 milj. kronor).

Även med de goda inkomstförhållanden, som varit rådande sedan det nya
uppbördssystemet den 1 januari 1947 började tillämpas, har således arbstsgivarna
i relativt stor utsträckning underlåtit att inbetala innehållen
skatt, i åtskilliga fall till avsevärt belopp. Skulle konjunkturerna försämras,
måste man befara att arbetsgivarna i ökad utsträckning kan komma att
utnyttja de innehållna skattemedlen för rörelsen. Bl. a. för att begränsa omfattningen
av de obehöriga dispositionerna i det enskilda fallet är det synnerligen
angeläget, att den bristande redovisningen uppdagas snarast möjligt
efter uppbördsterminens utgång. Detta bär betydelse icke blott för statsverket
utan även för andra arbetsgivarens borgenärer. Inbetalas icke den
innehållna skatten, kan dessa nämligen komma att vid arbetsgivarens konkurs
få konkurrera med en kronans fordran till avsevärt belopp, varom de
saknat kännedom.

Med det av de sakkunniga föreslagna kontrollsystemet åstadkommes en
fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda.
Utan onödigt dröjsmål kan konstateras, huruvida en arbetsgivare
icke redovisat någon skatt eller inbetalt ett uppenbart för lågt belopp. I sådana
fall kan åtgärder omedelbart vidtagas för att utreda storleken av de
oredovisade skattebeloppen och indriva dessa. Det föreslagna systemet har
sålunda den väsentliga fördelen framför det nuvarande, att de mera flagranta
förseelserna kan upptäckas på ett tidigt stadium och skatteförlusterna
på så sätt begränsas. Även i övrigt anser jag den föreslagna kontrollmetoden
vara att föredraga. Jag kan ej finna, att denna metod — bortsett från

ett visst merarbete det år arbetsgivarkorten första gången upplägges--skall

behöva kräva större arbetsinsatser än den nuvarande. Möjligen kan ett
större antal bokföringsgranskningar än för närvarande behöva göras, men å
andra sidan bör man kunna räkna med en väsentlig minskning av de mindre
kvalificerade arbetsuppgifterna. Jag förordar således, att restförteckningarna
avskaffas och att kontrollen av arbetsgivare med minst två stadigvarande
anställda skall ske på sätt de sakkunniga föreslagit.

Hur kontrollen av arbetsgivare med endast en arbetstagare lämpligen skall
utformas, synes däremot mer tveksamt. En effektivare kontrollmetod än
den av de sakkunniga härutinnan föreslagna skulle möjligen vara, att kontroll
av arbetsgivarna skedde en gång årligen via arbetstagarna med ledning

276

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

av en förteckning över kreditkort för skattskyldiga, för vilka preliminär
A-skatt icke erlagts; förteckningen borde lämpligen upprättas av postverkets
skatteavdelning. Med en sådan anordning torde det i viss utsträckning
bli möjligt att bevara de fördelar med restförteckningarna, som i åtskilliga
remissyttranden ansetts tala för dessa förteckningars bibehållande. Den nu
berörda frågan synes emellertid böra ytterligare nagot undersökas. Erforderliga
bestämmelser torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lokal skattemyndighet skall
äga besluta om bokföringsgranskning, då denna kan utföras av myndigheten
själv eller honom underställda tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden,
samt att endast länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad med egen
uppbördsförvaltning skall äga ålägga arbetsgivare med en anställd att redovisa
innehållen skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden.
— Vidare delar jag den meningen att anförda besvär över beslut, varigenom
arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares skatt, icke bör utgöra
hinder för att indriva skattebeloppet.

De föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av det föreslagna
kontrollsystemet, torde få utfärdas i administrativ ordning.

X. Anstånd med inbetalning av skatt.

Gällande bestämmelser m. m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt,
må enligt 56 § 1 mom. uppbördsförordningen beviljas anstånd med erläggande
av kvarstående eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under
högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöper närmast efter det ansökan
om anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer infaller,
dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt in. in. icke må beviljas för
längre tid än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för
dylik skatt kan göras gällande; nämnda förmånsrätt kan göras gällande om
fastighetsskatten icke stått inne längre tid än ett år efter förfallodagen.

Enligt 56 § 2 mom. uppbördsförordningen må värnpliktig, som inryckt till
militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga till följd härav blivit
nedsatt, beviljas anstånd med erläggande av debiterad preliminär skatt eller
kvarstående eller tillkommande skatt, vilken förfaller till betalning under
uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen
eller under tiden därefter, dock senast under tredje kalendermånaden
efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndstiden må bestämmas till
längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin infaller
som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas för tiden
intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet
(hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader i följd
varit fri från tjänstgöring. Anstånd med er läggande av fastighetsskatt in. in.

277

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO.

må likväl icke beviljas för längre tid än den i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgade förmånsrätten för sådan skatt kan göras gällande.

Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den skattskyldige
upptagas till förnyad prövning.

Gör skattskyldig sannolikt, att han taxerats å mera än en ort vid årlig
taxering för samma inkomst eller förmögenhet samt vid sådan taxering eller
allmän fastighetstaxering för samma fastighet, och har han anfört besvär
över endera av taxeringarna, må den skattskyldige enligt 57 § uppbördsförordningen
beviljas anstånd med betalning av det lägre av de skattebelopp,
som påförts på grund av taxeringarna, eller, om skattebeloppen är lika stora,
med ettdera beloppet. Anståndet skall gälla intill dess antingen prövningsnämnden
eller fastighetsprövningsnämnden eller, om besvären anförts direkt
hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären.

Anstånd beviljas efter ansökan av skattskyldig av den lokala skattemyndighet,
som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses.

Medgives arbetstagare på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga anstånd
med erläggande av skatt, för vilken skatteavdrag skall göras, har han
att ofördröj ligen överlämna anståndsbeslutet till sin arbetsgivare. Denne
skall då icke verkställa skatteavdrag för den skatt, som anståndet avser;
beslutet skall iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst
efter det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.
Har arbetsgivaren avdragit större belopp än som bort ske med hänsyn till
anståndsbeslutet, skall han skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren
vad som för mycket innehållits.

Om beviljat anstånd skall verkställas anteckning å uppbördskort och i restlängd.
Har restlängd överlämnats till utmätningsman, skall länsstyrelsen
eller lokal skattemyndighet i stad skyndsamt underrätta denne om anståndet.

Sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen, må den
av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet, ej
heller må restavgift uttagas för skatten. Har anståndstiden gått till ända utan
att skatten till fullo guldits, skall dock den skattskyldige erlägga restavgift
å den del av skatten, som då återstod ogulden.

De sakkunniga. Anstånd finge beviljas skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit
nedsatt. Det hade anmärkts, säger de sakkunniga, att nämnda förutsättningar
tör anstånd skulle vara diffusa och att de ofta föranledde stor tvekan vid
tillämpningen. Häremot finge invändas, att det vore omöjligt att i detalj
angiva alla tänkbara fall, da anstand borde medgivas. Vid tvekan angående
tolkningen funnes alltid möjlighet att inhämta yttrande från centrala uppbördsnämnden.

Anstånd som nyss sagts finge vidare beviljas med erläggande av skatt, som
förfölle till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpte

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Även denna bestämmelse hade
i vissa yttranden till de sakkunniga ansetts böra förtydligas. Fråga vore
sålunda, huruvida skattskyldig som beviljats anstånd med skattebetalningen
vid viss eller vissa uppbördsterminer kunde efter utgången av denna eller
dessa terminer medgivas anstånd jämväl för den skatt, som förfölle till
betalning vid påföljande uppbördstermin(er). De sakkunniga funne uppenbart,
att så kunde ske enligt nämnda bestämmelse. Däri hade en gräns satts
endast för det antal uppbördsterminer, som varje särskilt beslut om anstånd
kunde avse. En sådan gräns vore befogad, eftersom det i allmänhet icke
ginge att förutsäga, hurudan den skattskyldiges betalningsförmåga komme
att vara i en mer avlägsen framtid. Fortfore den omständighet som föranlett
anstånd ägde den skattskyldige givetvis påkalla prövning av anstånd
även för återstoden av skatten. Det ifrågasatta förtydligandet syntes icke
vara nödvändigt.

Vidare hade i yttrande till de sakkunniga ifrågasatts, att anstånd med erläggande
av kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet förelåge, skulle
kunna ske genom en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skulle
verkställas. I anledning därav anför de sakkunniga, att arbetsgivarna med
en sådan bestämmelse skulle komma att belastas med ytterligare arbete för
uppbörden av kvarstående skatt. Från arbetsgivarhåll hade rests starka krav
på att avdragsskyldigheten för nämnda skatt skulle avskaffas, enär denna
skyldighet vore mycket betungande och avsevärt besvärligare att fullgöra
än avdragsskyldigheten för preliminärskatten. Särskilt med beaktande härav
borde någon utvidgning av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt
icke komma i fråga.

I vissa fall, säger de sakkunniga vidare, kunde den skattskyldige vara
tillräckligt hjälpt med anstånd endast för viss del av den skatt, som förfölle
till betalning vid påföljande uppbördstermin. Det syntes då vara av betydelse
för såväl denne som det allmänna, att den skatt som han utan olägenhet
kunde erlägga inbetalades så snart som möjligt, d. v. s. senast under
uppbördsterminen. Risk förelåge eljest att den skattskyldige efter anståndstidens
utgång icke kunde erlägga någon del av skattebeloppet. För arbetsgivarnas
del uppkomme givetvis den olägenheten, att ett så utformat anstånd
för arbetstagare med kvarstående skatt medförde fortsatt skatteavdrag
i stället för den fullständiga befrielse från avdragsskyldighet, som följde
med nuvarande anståndsbeslut. Eljest torde anståndets omfattning icke inverka
nämnvärt på arbetsgivarnas arbete med skatteuppbörden.

.De sakkunniga föreslår, att lokal skattemyndighet då skäl därtill förelåge
skulle kunna begränsa anståndet att avse allenast viss del av den skatt,
för vilken anstånd söktes.

Beträffande anstånd i anledning av den skattskyldiges militärtjänstgöring
anföres följande.

Om skattskyldig, som påförts preliminär B-skatt, fått sin skattebetalningsförmåga
nedsatt genom militärtjänstgöring, kan han få skatten jämkad
nedåt. Ändå att inkomstminskningen icke uppgår till en femtedel av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

279

förut beräknade inkomsten, måste här sådana särskilda omständigheter anses
föreligga som motivera jämkning.

Är inkomstminskningen icke så stor, att den skattskyldige blir helt befriad
från att erlägga preliminär skatt efter inryckningen till militärtjänstgöring,
kan det mången gång vara tillfyllest med att den efter jämkningen återstående
preliminära skatten fördelas till betalning å uppbördstermin eller uppbördsterminer
efter tjänstgöringens slut. Möjlighet härtill beredes genom det
förslag, uppbördssakkunniga framlagt i kap. VI. Skall militärtjänstgöringen
vara året ut, kan dock denna utväg icke användas. Dessa skattskyldiga böra
emellertid beredas tillfälle att genom anstånd med skatteinbetalningen kunna
undkomma restavgift. De nuvarande bestämmelserna om att värnpliktig,
som inryckt till militärtjänst och vars skattebetalningsförmåga till följd
härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd även med erläggande av debiterad
preliminär skatt, böra därför bibehållas oförändrade. Dessa bestämmelser
böra dock tillämpas endast om den skattskyldiges intressen icke kunna tillgodoses
genom jämkning och lämplig fördelning av skatten på vissa uppbördsterminer.

De sakkunniga påpekar, att erfarenheten visat att behov funnes av att
kunna bevilja anstånd även vid andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar.
Hade sålunda skattskyldig på grund av felskrivning taxerats för en inkomst
å t. ex. 20 000 kr. i stället för 2 000 kr. eller hade andra uppenbara fel skett
vid taxeringen och kunde rättelse icke göras i så god tid, att skatteinbetalning
kunde verkställas efter ny debetsedel, borde den skattskyldige kunna
erhålla anstånd med skattens erläggande.

Anstånd syntes emellertid böra i undantagsfall kunna beviljas också vid
sakliga felbedömanden i första instans, där det vore uppenbart att taxeringen
skulle nedsättas eller helt undanröjas. Över huvud borde skattskyldig
kunna få uppskov med skatteinbetalningen, då han överklagat taxeringsnämnds
beslut, antingen besvären anförts i vanlig ordning eller i den särskilda
ordning, varom i 124 § taxeringsförordningen sägs, och vederbörande
taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till besvären helt eller
delvis. Den begränsningen borde likväl gälla, att sedan prövningsnämnden
eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut
i anledning av besvären, fortsatta besvär till högre instans icke skulle berättiga
till vidare anstånd. Längre gående rätt till anstånd skulle säkerligen
icke vara lämplig. Anståndet borde uppenbarligen endast omfatta så stor
del av skatten, som sedermera efter meddelat ändringsbeslut kunde beräknas
skola avkortas.

Vid feltaxering kunde det inträffa, fortsätter de sakkunniga, att den skattskyldige
erhölle kännedom härom först då åtgärder vidtoges för indrivning
av skatten. Även i sådana fall borde den skattskyldige givetvis kunna få anstånd
med att erlägga skatten. Skulle viss tid föreskrivas, inom vilken ansökan
om anstånd på grund av feltaxering skulle ingivas, kunde denna därför
icke generellt fastställas i förhållande till den uppbördstermin, varunder
skatten förfölle till betalning. Hade den skattskyldige fått kännedom om feltaxeringen
först efter uppbördsterminens utgång, måste fatalietiden i stället
anknytas till den tidpunkt, då han vunnit nämnda kännedom. Något behov

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av särskild fatalietid syntes dock icke föreligga. Det låge nämligen i den
skattskyldiges eget intresse att i detta fall snarast möjligt ansöka om anstånd,
enär indrivningsåtgärderna eljest fullföljdes. Ej heller i övrigt torde
någon särskild tidsfrist vara erforderlig. Erhölle den skattskyldige sålunda
debetsedeln i vanlig ordning och upptäckte han av denna, att feltaxering
gjorts, torde han vara angelägen om att snarast möjligt söka anstånd, om
han ville komma i åtnjutande därav. I synnerhet gällde detta, om avdrag
för skatten skulle verkställas å hans lön. Skulle den skattskyldige ha försummat
såväl att begära anstånd före upphördsterminens utgång som att
erlägga skatten, torde någon olägenhet icke uppkomma, om anstånd i det fåtal
fall varom här kunde vara fråga beviljades i efterhand, t. ex. i samband
med att indrivningsåtgärder vidtoges.

För att den skattskyldige skulle få viss tid på sig för skatteinbetalningen,
borde anstånd på grund av feltaxering utlöpa först viss tid efter det beslut
fattats i anledning av de anförda besvären. Att såsom ifrågasatts bestämma
anståndstiden till den tidpunkt, då beslut i ärendet vunnit laga kraft, syntes
lika litet böra komma i fråga som att medgiva anstånd i anledning av besvär
till kammarrätten eller regeringsrätten. De sakkunniga förordade i stället,
att anstånd på grund av feltaxering skulle gälla intill dess en månad förflutit
efter den dag, då den skattskyldige erhållit del av prövningsnämndens
eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, dennas beslut i anledning
av besvären.

Enligt nuvarande bestämmelser skall anstånd i anledning av dubbeltaxering
avse det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna.
Denna regel kunde enligt de sakkunnigas mening icke anses till fyllest.
För att så långt möjligt vore minska den skattskyldiges olägenheter av
dubbeltaxeringen, borde anståndet i stället anpassas efter de föreliggande
förhållandena i varje särskilt fall. Detta kunde icke ske med mindre lokal
skattemyndighet — i förekommande fall efter samråd med annan av ärendet
berörd lokal skattemyndighet — finge fritt bedöma, huru anståndsbeslutet
borde utformas.

De sakkunniga anför vidare.

På grund av det stora antalet variationer kunna några normer för dessa
avgöranden icke uppställas. Här må endast framhållas följande.

Mången gång kan med rätt stor säkerhet bedömas i vilken kommun taxeringen
kommer att upphävas. Anståndet bör då avse den skatt, som påförts
i denna kommun. Har preliminär skatt erlagts i samma kommun men icke
i den andra kommunen, bör anstånd kunna meddelas även för så stor del
av den slutliga (kvarstående) skatten i den andra kommunen, som motsvaras
av den inbetalade preliminära skatten. För anståndets omfattning i sistnämnda
fall är emellertid av betydelse, om den skattskyldige kan antagas
komma att få erlägga tillkommande skatt i kommunen på grund av att den
där åsatta taxeringen höjes. Är sådan höjning trolig och föreligger samtidigt
risk för att den tillkommande skatten icke kommer att erläggas, kan
det vara lämpligt att i motsvarande mån minska det skattebelopp för vilket
anstånd eljest skulle beviljas.

Om det är ovisst, var den skattskyldige rätteligen skall påföras taxering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

281

bör anstånd som regel medgivas för det lägre av de skattebelopp, som påförts
på grund av taxeringarna. Skall preliminär skatt avräknas från nämnda
lägre belopp, bör anstånd därjämte beviljas för så stor del av det högre
skattebeloppet, som svarar mot den erlagda preliminära skatten.

De sakkunniga föreslår, att möjlighet att erhålla anstånd även skall beredas
dödsbo, som ansökt om befrielse helt eller delvis från erläggande av
skatt, som påförts dödsboet eller den avlidne. Atnöjdes ej dödsboet med
prövningsnämndens beslut i ärendet, borde emellertid besvär till högre instans
icke medföra rätt till anstånd. Det torde icke vara nödvändigt att föreskriva
särskild tid inom vilken ansökan om sådant anstånd skulle inges.
Anståndet syntes böra gälla intill dess en månad förflutit efter det dödsboet
erhållit del av taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut i anledning
av den sökta skattebefrielsen.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att om den preliminära skatt, som
skulle tillgodoräknas skattskyldig, beräknades komma att överstiga motsvarande
slutliga skatt, kunde den skattskyldige erhålla jämkning. Ansökan
om jämkning måste dock ha inkommit före utgången av april månad året
efter inkomståret. Hade den skattskyldige restförts för den preliminära
skatten och skulle han förbise att ingiva ansökan om jämkning inom nämnda
tid, kunde indrivningen av formella skäl icke avbrytas, vilket särskilt i
vissa fall skulle te sig stötande. Anstånd med skattens erläggande borde
därför kunna beviljas i sådant fall. Anståndet borde gälla så stor del av
den restförda skatten, som kunde beräknas bli avkortad. Någon begränsning
av anståndstiden syntes icke erforderlig.

En av de sakkunnigas experter, förste stadsfogden N. Rydhagen, erinrar
om att skattskyldig, som på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga erhållit
anstånd med att erlägga skatt, kunde vinna sådana förbättringar i sina
ekonomiska förhållanden, att en omprövning av beslutet om anstånd snarast
borde ske. Detta hade även förutsatts i författningsförslaget. Omprövningen
skulle göras av den lokala skattemyndigheten. Enligt Rydhagens mening
borde emellertid omprövningen, därest skatten restförts, verkställas
av vederbörande utmätningsman, som handlade ärendet och besutte den
för omprövningen av beslutet erforderliga personkännedomen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att bestämmelsen i 56 § 1 mom. uppbörd
sförordningen att anstånd med erläggande av kvarstående skatt, fastighetsskatt
in. in. och tillkommande skatt må beviljas skattskyldig, vars
skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, borde något förtydligas. Länsstyrelsen vore således
tveksam om exempelvis en lantbrukare, som på grund av missväxt,
vattenskada e. d. icke fått påräknat skördeutfall och som icke hade några

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kontanta tillgångar, kunde erhålla anstånd. Samma vore förhållandet med
vissa rörelseidkare, som på grund av konjunkturväxlingar kommit i betalningssvårigheter.
Till undanröjande av tvekan vid tillämpningen vore lämpligt,
att några vägledande exempel intoges i anvisningarna till paragrafen.
Vidare framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län, att länsstyrelsen funnit
att anståndsbestämmelserna tillämpats mycket olika av de lokala skattemyndigheterna.
Vissa av dessa medgåve personer, som på grund av studier
icke längre hade inkomst eller saknade tillgångar, anstånd med erläggande
av kvarstående skatt på grund av tidigare års inkomst. Andra lokala skattemyndigheter
hade icke ansett sig kunna medgiva anstånd i dylika fall.
Länsstyrelsen hade även funnit, att anstånd medgivits skattskyldiga, vilka
icke i tid kunnat erlägga dem påförd kvarstående skatt på grund av ekonomiska
svårigheter som otvivelaktigt uppstått genom deras eget förvållande.
Länsstyrelsen ville ifrågasätta, om icke gällande bestämmelser om
anstånd kunde uppmjukas, eftersom anstånd uppenbarligen vore motiverat
i många fall, vilka nu vore uteslutna på grund av utformningen av dessa
bestämmelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att anstånd enligt 56 § 1 inom.
uppbördsförordningen borde kunna medgivas även i fråga om debiterad
preliminär skatt. Anstånd med erläggande av sådan skatt kunde för närvarande
beviljas värnpliktig och samma möjlighet borde finnas jämväl för
annan skattskyldig.

Beträffande frågan huruvida anstånd med erläggande av kvarstående
skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, skall kunna ske genom en
förlängning av den tid varunder skatteavdrag skall verkställas, åberopar
länsstyrelsen i Malmöhus län bl. a. ett av kronokamreraren i Malmö avgivet
yttrande. Däri anföres, att de sakkunniga funnit, att avdragsskyldigheten
för kvarstående skatt tills vidare borde bibehållas. Med hänsyn härtill
syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett anståndsinstitut innebärande
förlängd avdragsperiod för sådan skatt borde mera ingående övervägas.
Man kunde nämligen icke bortse från att skattskyldiga, som för
närvarande beviljades anstånd — och därmed rätt att själva betala sin kvarskatt
— i stor utsträckning underläte att betala skatten. Underlåtenheten
resulterade antingen i att skatten i stället uttoges genom införsel eller i att
densamma avskreves. I förstnämnda fall åsamkades arbetsgivaren ett arbete
med införseln, som torde få anses likvärdigt med vad han skulle haft att
vidkännas, om perioden för vanligt skatteavdrag förlängts, och i senare
fallet uppkomme förlust för det allmänna. Båda dessa skäl torde tala för
att så länge kvarstående skatt över huvud ansåges böra bli föremål för
skatteavdrag, anstånd borde kunna medgivas genom att perioden för skatteavdrag
förlängdes. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser förevarande
fråga vara förtjänt av ytterligare övervägande. Ur arbetsgivarsynpunkt
torde frågan vara av mindre betydelse både med hänsyn till anståndsbeslutens
jämförelsevis obetydliga antal och med hänsyn till den omständigheten
att skatt, som bleve föremål för anstånd, ofta komme att erläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 283

först genom införsel och sålunda i allt fall förorsakade arbetsgivaren merarbete.

Anstånd endast för viss del av den skatt som förfaller till betalning vid
påföljande uppbördstermin finner länsstyrelsen i Uppsala län mindre lämpligt
ur redovisningssynpunkt. Mot ett så utformat anstånd talade dock
framför allt hänsynen till arbetsgivarna; förutom fortsatt skatteavdrag medförde
ett sådant anstånd för dessa den olägenheten, att de måste hålla reda
på, huru stor del av det på debetsedeln upptagna beloppet, som under anståndstiden
vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas. Arbetsgivarnas intresse
av att ej över hövan betungas borde här gå före hänsynen till den
skattskyldige.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida möjlighet till anstånd med
debiterad preliminär skatt för värnpliktiga vore av behovet påkallad även i
fortsättningen.

Att även andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar borde kunna föranleda
anstånd finner länsstyrelsen i Västmanlands län uppenbart. Länsstyrelsen
ifrågasätter emellertid huruvida det kunde vara lämpligt att i dessa anståndsärenden
behöva höra vederbörande taxeringsintendent. Taxeringsintendenternas
arbetsbörda vore synnerligen stor; en icke ringa del av besvärsmålen
konune därför att bli behandlad först under tiden april—juni
månader året efter taxeringsåret. Detta bleve särskilt fallet med besvär
enligt 123 § taxeringsförordningen. Många sökta anstånd kunde säkerligen
icke beviljas av den orsaken att besvärsärendena ännu icke blivit förberedda
för taxeringsintendentens ställningstagande. Länsstyrelsen ville i
stället föreslå, att ansökningar om anstånd skulle handläggas efter föredragning
av chefen för länsstyrelsens uppbördsavdelning efter den utredning
som omständigheterna i ärendet kunde föranleda. Vidare framhåller överståthållarämbetet,
att de sakkunnigas förslag fyllde ett länge känt behov;
förslaget tillstyrktes i princip av ämbetet, som vidare anför följande.

Enligt förslaget är emellertid förutsättning för beviljande av anstånd vid
feltaxeringar, att den skattskyldige överklagat taxeringsnämnds beslut och
att vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till
besvären helt eller delvis. På grund av att prövningsnämndsarbetet icke
behöver vara avslutat förrän senast den 30 juni året efter taxeringsåret,
kan det inträffa, att då ansökning om anstånd företages till avgörande, taxeringsintendenten
ännu icke hunnit yttra sig i besvärsmålet. Då taxeringsintendenten
får tillfälle därtill — kanske flera månader efter det ansökningen
om anstånd inkommit till lokal skattemyndighet — kan tiden för
den eller de uppbördsterminer, som ansökningen om anstånd avsett, redan
ha gått till ända. Denna olägenhet skulle emellertid bliva mindre framträdande
om avdragsskyldigheten för kvarstående skatt avskaffades, vilket av
ämbetet tidigare förordats. Oavsett hur därmed blir, håller dock ämbetet
före att det icke är lämpligt att begränsa möjligheten att erhålla anstånd
vid besvär över feltaxeringar endast till de fall, då vederbörande taxeringsintendent
tillstyrkt besvären. Ämbetet vill därför ifrågasätta, huruvida det
icke även i fall av annan feltaxering än dubbeltaxering, borde läggas i den
lokala skattemyndighetens hand att fritt bedöma om anstånd skall beviljas.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Att denna rätt bör tillkomma lokal skattemyndighet i sådana fall, där det
är uppenbart att taxeringen skall nedsättas eller helt undanröjas, synes enligt
ämbetets mening vara fullt befogat. I andra fall, där besvär över feltaxering
anförts till prövningsnämnden, är det däremot mera tveksamt om
lokal skattemyndighet bör äga rätt att bevilja anstånd. Man kunde visserligen
tänka sig att ordna det på så sätt, att vederbörande taxeringsintendent
skulle höras över ansökningen om anstånd och att anstånd skulle kunna beviljas
under förutsättning att taxeringsintendenten i sitt yttrande tillstyrkt
ansökningen. Med hänsyn till taxeringsintendenternas ställning i taxeringsprocessen
vore emellertid en sådan anordning icke lämplig, enär intendenterna
härigenom i viss män skulle komma att taga ställning till besvärsmålet
redan innan de avgivit sitt yttrande däri. Vidare skulle taxeringsintendenternas
redan krävande arbetsbörda i icke ringa mån ökas. Man synes därför
böra stanna vid att anstånd skall kunna beviljas om skattskyldig anfört
besvär över taxeringsnämnds beslut och antingen vederbörande taxeringsintendent
i avgivet yttrande tillstyrkt besvären helt eller delvis eller eljest
lokal skattemyndighet finner det vara uppenbart att taxeringen kommer att
nedsättas eller helt undanröjas.

Med hänsyn till taxeringsintendenternas stora arbetsbörda och för att förhindra
missbruk från de skattskyldigas sida av rätten till anstånd ifrågasätter
länsstyrelsen i Hallands län, om icke möjligheten att erhålla anstånd
borde begränsas till skattebelopp av viss storlek, förslagsvis minst 100 kr.,
varvid undantag borde kunna göras då särskilt ömmande omständigheter
förelåge.

I några yttranden anses anstånd böra kunna medgivas även i andra fall
än de sakkunniga föreslagit. Sålunda framhåller överståtliållarämbetet, att
enligt den erfarenhet ämbetet hade vore det understundom önskvärt om anstånd
kunde beviljas jämväl i anledning av besvär till kammarrätten över
prövningsnämnds beslut. Det inträffade nämligen ibland fall, då det syntes
obilligt att en skattskyldig skulle nödgas — kanske till priset av fördärvad
ekonomi — inbetala skatt på grund av en i en prövningsnämnd åsatt taxering,
som vore felaktig och därför sedermera undanröjdes i högre instans.
Förutsättning borde dock här vara att vederbörande taxeringsintendent i
avgivet yttrande över besvären helt eller delvis tillstyrkt bifall till desamma.
Vidare påpekar Sveriges köpmannaförbund, att en taxeringsfråga kunde
uppkomma först i prövningsnämnden eller ett taxeringsmål gälla en principfråga
av vikt. I dylika fall borde anstånd kunna medgivas även för tillkommande
skatt och även vid besvär till skattedomstolarna. Här torde dock en
sådan begränsning kunna göras, att anstånd medgåves endast om det omstridda
skattebeloppet uppginge till förslagsvis minst 500 kr. och tillika utgjorde
minst en femtedel av den skattskyldiges samtliga utskylder under
taxeringsåret. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens
folk finner det icke skäligt, att skattskyldiga som anfört besvär till
prövningsnämnd och vilkas mål vid tiden för marsuppbörden ännu icke
varit föremål för prövning, skulle erlägga skatt. Icke förrän prövningsnämnden
meddelat utslag i målet, borde skyldighet föreligga att inbetala
skatten. Förbunden föreslår därför generellt anstånd till uppbördsterminen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

285

i juli för sådana skattskyldiga, vilkas besvär hos prövningsnämnden icke
vore avgjorda i början av mars året efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att lokala skattemyndigheter
inom länet vid flerfaldiga tillfällen uttalat önskvärdheten av att dessa
myndigheter borde äga rätt att utan omgång bevilja anstånd i fall, där
uppenbara felaktigheter förelåge, t. ex. uppenbar felkreditering, felaktigt
uträknad beskattningsbar inkomst e. d. Särskilt i fråga om felkreditering,
då den skattskyldige hos lokal skattemyndighet uppvisade kvitto å erlagd
skatt som ej tillgodoräknats honom, kunde det stundom tarva åtskillig tid
för länsstyrelsen, dit reklamationshandling överlämnats, att utreda vart
skattebeloppet tagit vägen. Vidare anför Föreningen Sveriges kronokamrerare,
att om det av de sakkunniga föreslagna systemet för arbetsgivarkontroll
infördes och restförteckningarna sålunda slopades, antalet skattereklamationer
torde komma att väsentligt ökas. Personalen på uppbördsverken
komme därvid sannolikt icke att inom rimlig tid medhinna arbetet med
dessa reklamationer, särskilt under den arbetstyngda tiden november—
februari. Det syntes därför befogat att som skäl för anstånd godtaga även
det förhållandet, att skattskyldig företedde kvitterad preliminärdebetsedel,
som visade större innehållen skatt än den avräknade. Anståndstiden borde
kunna få bestämmas av den lokala skattemyndigheten, eventuellt med viss
i uppbördsförordningen föreskriven lämplig maximitid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att anstånd enligt
57 § uppbördsförordningen (vid feltaxering m. in.) — i motsats till anstånd
enligt 56 § — förutsattes kunna sökas även efter uppbördsterminens slut.
I fall, där extraordinär besvärsrätt förelåge, funnes intet att erinra häremot.
Det syntes i sådant fall också uppenbart, att den skattskyldige automatiskt
skulle befrias från redan inträdd skyldighet att gälda restavgift.
Däremot kunde man ställa sig tveksam, om ej som villkor för anstånd i
övriga fall enligt 57 § borde stadgas, i likhet med vad som gällde i fall enligt
56 §, att anståndet skulle ha sökts före uppbördsterminens slut. I varje
fall syntes det knappast motiverat, att den skattskyldige i sådana fall utan
vidare även skulle erhålla befrielse från restavgift. — Därefter uttalas, att
det i och för sig kanske icke vore något att erinra mot att den skattskyldige
befriades från skyldighet att erlägga restavgift för skattebelopp, som
han efter taxeringsbesvär icke skulle erlägga. Men konsekvensen skulle då
även fordra, att han återfinge erlagd restavgift å skattebelopp, som restituerades.
Annars kunde det ofta bli beroende av en slump, om en skattskyldig
skulle vidkännas sådan avgift eller ej. Om icke vid ordinära besvärsfall
stadgades, att anstånd skulle ha sökts före uppbördsterminens slut,
syntes därför 59 § uppbördsförordningen böra ändras så, att befrielse från
restavgift icke erhölles automatiskt utan först efter beslut i varje särskilt
fall. Någon svårighet för lokal skattemyndighet att avgöra, om anståndsbeslutet
borde innefatta även beslut om befrielse från skyldighet att erlägga
restavgift, behövde icke föreligga, eftersom det besked från taxerings -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

intendenten som skulle föregå beslutet även kunde innefatta uppgift om
besvären anförts enligt 123 § taxeringsförordningen.

Vidare ansluter sig länsstyrelsen till ett förslag av häradsskrivaren i
Mölndals fögderi, att anstånd på grund av feltaxering borde gälla intill två
månader efter dagen för delgivningen av prövningsnämndens eller kammarrättens
beslut. Häradsskrivaren framhåller, att den skattskyldige underrättades
om beslutet omedelbart efter protokollsjusteringen. Lokal skattemyndighet
däremot erhölle del av beslutet först genom ändringslängderna;
den tid som sedan återstode för att verkställa omräkningen av skatten
bleve därför alltför knapp, om anståndstiden såsom de sakkunniga föreslagit
skulle utgå en månad efter delgivningsdagen.

Lämpligheten av att anknyta anståndstiden till delgivningsdagen ifrågasättes
av länsstyrelsen i Värmlands län. Genom anståndet befriades den
skattskyldige från att erlägga restavgift, därest skatten inbetalades till indrivningsmyndigheten
före anståndstidens utgång. Å utmätningsmannen
eller exekutionsbiträdet ankomme alltså att avgöra, huruvida restavgift
skulle erläggas. Det borde då närmast åvila den skattskyldige att förete
bevis om anståndstidens längd. Anknötes denna till delgivningsdagen, hade
han emellertid ingen omedelbar möjlighet härtill, eftersom delgivningsbeviset
återginge till länsstyrelsen för förvaring i besvärsakten. Däremot förelåge
ingen svårighet för den skattskyldige att förete tillgängligt beslut i
taxeringsmålet. Av denna anledning vore fördelaktigare, om anståndstiden

1 stället anknötes till dagen för prövningsnämndens eller, om besvären anförts
direkt till kammarrätten, dennas beslut i anledning av besvären. Förslagsvis
kunde tiden sättas till två månader efter respektive beslut.

Beträffande dubbeltaxeringsfallen anser länsstyrelsen i Gotlands län, att
frågan om för vilken skatt anstånd skulle medgivas, borde avgöras av
taxeringsintendenten i det län, där den skattskyldige påförts taxering eller
— om detta skett i mera än ett län — taxeringsintendenten i det län, där
det högre slutliga skattebeloppet påförts. Åtminstone borde till vederbörande
taxeringsintendents bestämmande hänskjutas sådana fall, där fråga
uppstått om beviljande av anstånd med det högre skattebeloppet.

Svenska exekutionsmännens riksförbund instämmer i det särskilda yttrande,
som herr Rydhagen såsom expert hos de sakkunniga avgivit, dock
med den avvikelsen, att icke blott utmätningsmannen utan även vederbörande
exekutionsbiträde borde äga göra ifrågavarande omprövning av meddelat
anstånd. Eljest åstadkommes endast en halvmesyr, alldenstund utmätningsmannen
ej hade större möjlighet än den lokala skattemyndigheten att
på ett praktiskt sätt fullgöra ifrågavarande uppgift; den som handhade eller
komme att handha själva indrivningen, hade den bästa kontakten med den
skattskyldige. — Vidare uttalar förbundet, att det förefölle synnerligen
egendomligt, att anstånd enligt 56 § (vid nedsatt skatteförmåga) och 57 §

2 mom. (för dödsbo) skulle handläggas av den lokala skattemyndigheten,
detta med hänsyn till den onödiga omgång som en sådan handläggning med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

287

förde men framför allt därför att det i dessa fall uteslutande gällde sådana
frågor, som hade direkt med indrivningen att skaffa. Finge i stället indrivningsmyndigheten
handlägga dessa anståndsfrågor, borde betydande fördelar
och förenklingar åstadkommas. Denna myndighet kunde sålunda ha
fallet fullt klart för sig redan från början och vore för övrigt praktiskt
taget den enda myndighet som kunde övervaka behovet av anstånd i fortsättningen.
Därtill komme att det för den skattskyldige fölle sig naturligt,
att han vid behov av anstånd i första hand kunde uppsöka den myndighet,
till vilken han — enligt vad han visste — sedermera skulle betala skatten.
Vidare finge framhållas, att om skatten icke erlades före anståndstidens
utgång, indrivningsmyndigheten ändock i vissa fall måste lämna ytterligare
anstånd, göra upp om avbetalningar o. d.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört i anslutning till vissa uttalanden
rörande tillämpningen av bestämmelserna i 56 § 1 mom. nu gällande
uppbördsförordning, föranleder icke någon erinran eller annat yttrande
från min sida än att jag vill understryka föreliggande möjlighet att i tveksamma
fall inhämta centrala uppbördsnämndens mening om bestämmelsernas
innebörd och tillämplighet.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot anstånd med erläggande av
sådan kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, i form av
en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skall verkställas.

De sakkunnigas förslag, att lokal skattemyndighet skall i vissa fall kunna
begränsa anstånd med erläggande av skatt att avse allenast viss del av skatten,
biträder jag.

Anstånd med erläggande av preliminär B-skatt kan, såsom framgår av
56 § 1 och 2 mom. uppbördsförordningen, för närvarande beviljas endast
då den nedsatta skattebetalningsförmågan föranletts av att den skattskyldige
fullgör militärtjänstgöring såsom värnpliktig. Möjligheten för värnpliktig
att erhålla sådant anstånd föreslogs i propositionen nr 372 till 1946 års
riksdag. Enligt vad dåvarande chefen för finansdepartementet anförde finge
förslaget anses vara av i viss män provisorisk karaktär. Utbyggdes framdeles
jämkningsinstitutet på sådant sätt, att skattebelopp som kvar stode efter
jämkning av preliminär skatt finge fördelas på uppbördsterminerna i annan
ordning än enligt gällande bestämmelser, syntes nämligen anståndsregler
beträffande preliminär skatt i huvudsak obehövliga. Skulle å andra sidan
en dylik utbyggnad av jämkningsinstitutet icke komma till stånd, borde,
enligt vad i nyssnämnda proposition vidare framhölls, övervägas att utsträcka
anståndsreglerna i fråga om debiterad preliminär skatt till att avse
jämväl andra än värnpliktiga.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, anser jag mig
icke kunna förorda en utbyggnad av jämkningsinstitutet på nyss antydda
sätt, d. v. s. så att genom jämkning finge bestämmas att skatten skall förfalla
till betalning endast vid viss eller vissa uppbördsterminer. Godtages
denna ståndpunkt, torde anståndsreglerna beträffande preliminär B-skatt

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

böra bibehållas för de värnpliktiga och därjämte utsträckas att gälla även
andra skattskyldiga, som fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt.

Utom i de fall då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga nedsatts
utan hans eget förvållande eller till följd av värnpliktstjänstgöring, kan för
närvarande anstånd medgivas endast vid dubbeltaxering. De sakkunniga uttalar
den meningen att behov av anstånd kan finnas jämväl i andra fall,
därvid särskilt åsyftats de då en uppenbart felaktig taxering gjorts och vederbörande
taxeringsintendent tillstyrkt av de skattskyldiga anförda besvär.

Även enligt min mening talar starka skäl för en utbyggnad av anståndsmöjligheterna.
Att anstånd bör kunna medgivas i de utav de sakkunniga
åsyftade fallen av ren misstagstaxering, synes mig uppenbart. Det kan emellertid
diskuteras om man bör stanna härvid. Jag vill erinra om det fall, då
en skattskyldig, mot bestridande, av någon anledning åsättes en hög taxering
av beskattningsnämnderna och fråga ej är om s. k. misstagstaxering.
Även om skattei''ättsliga bedömandet i högsta instans sammanfaller med
den skattskyldiges uppfattning, måste han, vid risk av exekutiva åtgärder
och oberoende av i det enskilda fallet föreliggande olägenheter, erlägga
skatt enligt de lägre instansernas beslut. Först efter en, med hänsyn till
skattedom stolarnas arbetsanhopning, kanske ganska lång tid restitueras
beloppet jämte viss ränta. Ej utan fog har kritik riktats mot bestämmelserna
i denna del. De sakkunniga har ej gått in på dessa problem och
jag är ej heller själv beredd att utan en närmare utredning taga en slutlig
ställning. Jag vill dock understryka, att det måste anses uteslutet med
en regel av innebörd, att anstånd med skattens erläggande alltid skulle
gälla till dess ett lagakraftvunnet utslag föreligger. En sådan regel skulle
medföra, att de skattskyldiga genom taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade
besvären än vore — erhålla mycket lång tids uppskov med skattens
erläggande för att vid något framtida tillfälle ställas inför skattekrav, hänförliga
till sedan länge uppburna och måhända även förbrukade inkomster.
Detta vore icke blott oförenligt med tanken bakom källskattesystemet;
det skulle även lända det allmänna och ytterst även de skattskyldiga till
starkt förfång.

Den enda framkomliga vägen torde vara ett prövningsförfarande, därvid
de olika fallen individuellt bedömas. Hur principerna för ett sådant förfarande
skall uppdragas och hur det tekniskt skall anordnas är en komplicerad
fråga, till vilken jag ej är beredd att nu ta ställning. I sådant läge måste
jag inskränka mig till att nu förorda ett genomförande av de sakkunnigas
förslag, som dock är ägnat att undanröja vissa påtagliga olägenheter.

Såsom villkor för anstånd, då skattskyldig överklagat taxeringsnämnds
beslut, bör enligt de sakkunniga gälla, att vederbörande taxeringsintendent
helt eller delvis tillstyrkt bifall till besvären. I några remissyttranden har
ur olika synpunkter riktats kritik häremot. Jag medger att visst fog finnes
för denna kritik, men kan å andra sidan icke finna att något bättre förslag
till frågans lösning framkommit. Det synes mig därför som om man i allt
fall försöksvis borde pröva de sakkunnigas system.

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom det av mig förut förordade förslaget att taxeringsbeslut, som inkommit
till den lokala skattemyndigheten senast den 20 november under
taxeringsåret, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt, kan antagas
att antalet fall då behov av anstånd uppkommer på grund av uppenbar feltaxering
blir starkt reducerat.

Har taxeringsintendenten redan tagit ställning till de anförda besvären,
när anstånd sökes, har han alltså blott att till lokal skattemyndighet uppgiva
om han till- eller avstyrkt besvären. Har ställning till besvären ännu
ej tagits, men är ärendet i sådant skick att dylik ställning kan tagas, när
anståndsframställningen kommer taxeringsintendenten till handa, bör denne
— även om detta bryter mot den avsedda arbetsrutinen — om möjligt behandla
besvären med förtur. Kan så av någon anledning emellertid ej ske
eller har utredningen i besvärsärendet ännu ej hunnit avslutas, men anser
sig taxeringsintendenten vid ett mera ytligt bedömande likväl kunna ange,
att han troligen kommer att tillstyrka eller avstyrka besvären, bör detta
meddelas den lokala skattemyndigheten, som även i sådant fall har att
grunda sitt beslut i anståndsfrågan på intendentens uttalande. Ett dylikt
uttalande av taxeringsintendenten är självfallet icke av beskaffenhet att
vara bindande för intendenten vid dennes slutliga bedömning av besvären.
Finner sig taxeringsintendenten icke kunna göra något som helst uttalande,
har han å andra sidan att meddela detta; lokal skattemyndighet kan då icke
annat än avslå anståndsframställningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätt till anstånd föreligga endast vid
besvär över taxeringsnämnds beslut. Utan olägenhet torde emellertid denna
begränsning kunna bortfalla. Anstånd bör sålunda kunna medgivas även vid
besvär över prövningsnämnds och kammarrättens beslut under förutsättning,
att vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt eller förklarat sig ämna
tillstyrka bifall till besvären helt eller delvis.

Har taxeringsintendenten allenast delvis tillstyrkt besvären respektive förklarat
sig ämna allenast delvis tillstyrka dem, bör anståndet — såsom de
sakkunniga uttalat — avse en motsvarande del av skatten.

Vidare bör skattskyldig kunna beviljas anstånd, då slutlig skatt, fastigketsskatt
m. m. eller tillkommande skatt debiterats oriktigt eller då preliminär
skatt avräknats med för lågt belopp eller felaktighet ägt rum vid utskrivandet
av debetsedel. Har sådant fel förelupit, äger den skattskyldige
söka rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen.

I den lokala skattemyndighetens beslut kan ändring sökas hos länsstyrelsen.
Som regel torde felet kunna rättas så snabbt, att särskilt anstånd icke
erfordras. Skulle emellertid den lokala skattemyndighetens beslut försenas
därför att utredning dessförinnan måste verkställas, kan dock anstånd i
vissa fall vara påkallat. Anstånd på grund av feldebitering bör gälla intill
dess en månad förflutit efter det den lokala skattemyndigheten fattat beslut
i anledning av den sökta rättelsen. Anföres besvär över myndighetens beslut,
synes detta i och för sig icke utgöra skäl för anstånd. Någon särskild
tidsfrist, inom vilken anstånd skall sökas, torde ej böra uppställas.

1!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Värmlands län bör beviljat anstånd
vid taxeringsbesvär gälla intill två månader efter dagen för prövningsnärnndens
eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären.

Har skattskyldig avlidit och har dödsboet sökt anstånd, bör vad i det föregående
förordats gälla jämväl för detta fall. Har dödsboet ansökt om befrielse
från erläggande av skatt i enlighet med vad därom särskilt är stadgat,
bör även för dylikt fall anstånd kunna ifrågakomma.

Det synes icke lämpligt att — såsom i ett remissyttrande ifrågasatts —
överföra beslutanderätten i en del av anståndsfallen från den lokala skattemyndigheten
till indrivningsmyndigheten. Ej heller kan jag förorda, att indrivningsmyndigheten
skall äga ompröva meddelat anstånd.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som jag icke närmare berört, föranleder
icke någon erinran från min sida.

XI. Uppbörd och redovisning av skatt.

Gällande bestämmelser. Uppbördssystemet bygger på att all skatt - - såväl
skatt som den skattskyldige själv erlägger som skatt vilken redovisas av arbetsgivare
— inbetalas kontant till uppbördsmyndigheterna och hos dessa
myndigheter bokföres individuellt för varje inbetald post och för varje skattskyldig.
Bokföringen sker å särskilda uppbördskort (kreditkort), som erhållas
genom kopiering vid utskrift av debetsedlarna.

Vid debetsedlarna är fogade genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar,
avsedda för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är till
antalet sex beträffande preliminär skatt, två beträffande kvarstående skatt,
tre beträffande fastighetsskatt och sex beträffande tillkommande skatt.

Å varje skatteanvisning finnes den uppbördstermin angiven, då anvisningen
är avsedd att användas, ävensom samma debetsedelsnummer som å
motsvarande debetsedel och uppbördskort.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar
(banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit), med
vilka Kungl. Maj:t därom träffat avtal. Huvudregeln är att skatt skall erläggas
under uppbördstermin. Uppbördsterminerna under uppbördsåret, som
omfattar tiden från och med mars månad ett år till och med februari månad
nästfoljande år, är till antalet sex och infaller under tiden fr. o. m. den 6
t. o. m. den 13 i månaderna mars, maj, juli, september, november och januari;
uppbörd av preliminär skatt och tillkommande skatt sker under
samtliga uppbördsterminer, av fastighetsskatt under uppbördsterminerna i
september, november och januari samt av kvarstående skatt under uppbördsterminerna
i mars och maj. Vid skatteinbetalningen skall å skatteanvisningen
finnas angivet det belopp, som skall inbetalas. Såvitt gäller debiterad
skatt (preliminär B- och C-skatt, fastighetsskatt m. m. samt kvarstående
och tillkommande skatt) har detta ombesörjts av den lokala skattemyndigheten.
I fråga om preliminär A-skatt ankommer det på arbetsgivaren att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 291

innan han inbetalar skatten för sina arbetstagare ange skattebeloppen å
skatteanvisningarna.

Arbetsgivare har att för varje uppbördstermin ombesörja inbetalningen
av sådan skatt, för vilken han verkställt skatteavdrag. I övrigt ankommer
skatteinbetalningen på den skattskyldige själv.

Skattskyldig kan med företeende av debetsedel med vidfogade skatteanvisningar
inbetala skatt antingen å fast postanstalt eller i penninginrättning.
Skatten kan också insändas till postgirokontorets skatteavdelning. Vidare
kan skattskyldig inbetala skatt till vederbörande länsstyrelse eller, i stad med
egen uppbördsförvaltning, kronokamrerare genom att insätta skattebeloppet
på länsstyrelsens (kronokamrerarens) särskilda skattepostgirokonto. Sistnämnda
inbetalningsform kan användas av skattskyldig, som vill inbetala
skatt efter det densamma förfallit till betalning. Länsstyrelsens (kronokamrerarens)
särskilda skattepostgirokonto kan även utnyttjas av skattskyldig för
delinbetalning av debiterad skatt. Sådan skatt kan nämligen inbetalas medelst
debetsedel och skatteanvisning endast då likvid sker av hela skattebeloppet.
Önskar skattskyldig erlägga debiterad skatt före den uppbördstermin,
under vilken skatten förfaller till betalning, kan skatten antingen inbetalas
medelst debetsedel och skatteanvisning eller också inbetalas till ett centralt
postgirokonto (postgirokonto nr 300 eller det s. k. centrala skattekontot). I
det första av sistnämnda båda fall måste inbetalningen göras under uppbördstermin.
Slutligen kan skattskyldig till länsstyrelsens (kronokamrerarens)
särskilda skattepostgirokonto eller till det centrala skattekontot inbetala
preliminär skatt utöver preliminär A-skatt, som under inkomståret
innehållits genom skatteavdrag, eller utöver debiterad preliminär skatt, som
påförts honom.

Arbetsgivare bär att inbetala genom skatteavdrag innehållna skattemedel
efter i stort sett samma regler som skattskyldig. Skatten kan sålunda antingen
inbetalas å postanstalt eller i penninginrättning eller insändas till postgirokontorets
skatteavdelning. Arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare
äger därjämte möjlighet att inbetala skatten till postverkets skatteavdelningar
i residensstäderna. Då arbetstagare slutar sin anställning mellan
två uppbördsterminer, skall den innehållna skatten inbetalas till centrala
skattekontot. Vid försenad skattelikvid liksom då skatteavdrag verkställts
utan tillgång till arbetstagares debetsedel skall inbetalning ske till vederbörande
länsstyrelses (kronokamrerares) särskilda skattepostgirokonto.

Varje annan inbetalning av skatt än till centrala skattekontot och länsstyrelsernas
(kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton skall ske
medelst debetsedel och/eller skatteanvisning. Härifrån har dock Kungl. Maj :t
enligt brev till generalpoststyrelsen den 30 december 1946, nr 894, medgivit
visst undantag beträffande arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare,
vilken redovisar genom skatteavdrag innehållna medel till skatteavdelningvid
postkontor i residensstad. Sådan arbetsgivare äger att i stället för skatteanvisningar
till skatteavdelningen insända förteckningar — enligt av generalpoststyrelsen
godkänt formulär — upptagande debetsedels nummer och

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattebelopp. En förutsättning härför är emellertid, att debetsedels nummer
å förteckningarna anges medelst hålkorts- eller adresseringsmaskin.

Inbetalningar till centrala skattekontot samt till länsstyrelsernas (kronokamrerarnas)
särskilda skattepostgirokonton skall ske medelst särskilda
postgiroinbetalningskort, ett kort för varje inbetald post. Å kortet skall alltid
angivas den skattskyldiges (arbetstagarens) namn och mantalsskrivningsadress
samt debetsedelns nummer. För större arbetsgivare (med flera än tjugufem
arbetstagare) har kravet att inbetalning av skatt till centrala skattekontot
skall ske med separata inbetalningskort för varje arbetstagare slopats
enligt nyssnämnda brev den 30 december 1946, nr 894. Skatten för flera arbetstagare
må i stället inbetalas på så sätt att det sammanlagda skattebeloppet
medelst inbetalnings- eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokonto
nr 300 samt att till centrala skattekontot insändes förteckningar, upprättade
enligt av generalpoststyrelsen godkänt formulär samt upptagande
ovannämnda uppgifter om namn och debetsedelsnummer m. in. för arbetstagarna.

Skatt, som förfaller till betalning under viss uppbördstermin, skall inbetalas
senast å terminens sista dag. Vid inbetalning över postgiro — dock icke
till penninginrättning — skall vederbörlig försändelse ha inkommit till postanstalt
senast nämnda dag.

Har någon försummat att inbetala den skatt han haft att erlägga under
uppbördstermin, har han rätt att under viss kortare tid efter terminens utgång
med företeende av debetsedeln erlägga skatten. Detta gäller icke blott
beträffande skatt, som skattskyldig betalar för egen räkning, utan även beträffande
sådan skatt som arbetsgivare har att inbetala för arbetstagare. Inbetalning,
varom här är fråga, får endast göras a fast postanstalt. Inbetalningen
skall göras senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit.
Tillika med skatten skall då erläggas en särskild avgift (s. k. respitavgift).
Vederbörande posttjänsteman skall förse skatteanvisningen med frimärke till
belopp motsvarande den erlagda särskilda avgiften.

Ifrågavarande avgift uppgår till 20 öre, resp. 50 öre för skattebelopp om
högst 20 kr., resp. högst 50 kr. För högre skattebelopp utgör avgiften 1 kr. för
varje påbörjat hundratal kronor.

I fråga om inbetalning av skatt för sjöman, inskriven vid sjömanshus och
för vilken skatteavdrag verkställes, gäller särskilda inbetalningstider.

För skatt, som enligt vad nu sagts icke erlagts i behörig tid, skall erläggas
särskild restavgift.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen,
äger dock då särskilda skäl därtill är bl. a. medgiva att viss arbetsgivare
eller viss grupp av arbetsgivare må utan att gälda sådan särskild respilavgift,
som nyss nämnts, eller restavgift, inbetala arbetstagares under
uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin. I brev till
generalpoststyrelsen den 19 september 1947, nr 787, har Kungl. Maj :t bemyndigat
generalpoststyrelsen att lämna arbetsgivare sådant medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

293

Vid inbetalning av skatt å postanstalt eller i penninginrättning med användande
av debetsedel frånskiljer och behåller vederbörande post- eller
banktjänsteman den vid debetsedeln fogade skatteanvisning, som avser den
aktuella uppbördsterminen, samt återställer debetsedeln kvitterad.

Har skatt girerats till postgirokontorets skatteavdelning eller inbetalats
eller girerats till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden
eller översänts till penninginrättning utan att debetsedel samtidigt
medsänts, skall vederbörande skatteavdelning eller penninginrättning
till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända särskilt
kvitto beträffande varje skatteanvisning. Sådant kvitto skall fastsättas på
debetsedeln av den skattskyldige eller, om kvittot avser skatt som inbetalats
av arbetsgivare för arbetstagare, av arbetsgivaren.

Har arbetsgivare till vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare inbetalat
skatt, som avdragits för arbetstagare utan att dennes debetsedel
företetts, är det avsett att det av postverket utfärdade kvittot skall överlämnas
till arbetstagaren.

Enligt det tidigare omnämnda brevet den 30 december 1946, nr 894, må
arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare, vilken begagnar sig av möjligheten
att inbetala arbetstagarnas skatt till postverkets skatteavdelningar,
å arbetstagarnas debetsedlar själv kvittera den inbetalda skatten.

För att underlätta identifieringen av skattebelopp, som på grund av ofullständiga
uppgifter icke kunnat tillgodoföras vederbörande skattskyldiga, har
Kungl. Maj :t genom beslut den 12 november 1948 föreskrivit inrättande
av ett särskilt skattereklamationskonto vid länsstyrelsen i Stockholms län.
Till detta konto skall av länsstyrelse och kronokamrerare överföras skattebelopp,
som av dessa myndigheter trots undersökningar och efterforskningar
icke kunnat identifieras och tillgodoföras vederbörande skattskyldiga.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (s. 85 o. ff.) föreslog de sakkunniga
att inbetalning av skatt skulle fa verkställas medelst företeende av
debetsedel och skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande
uppbördstermin. De sakkunniga föreslog vidare, att inbetalning av preliminär
skatt för arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer,
skulle få ske medelst skatteanvisning i stället för genom
inbetalning till centrala skattekontot. För att detta skulle kunna ske skulle
antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar ökas från 6 till 8 samt
terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna borttagas. Om alla de vid
en debetsedel fogade skatteanvisningarna förbrukats skulle möjlighet finnas
att erhålla duplettdebetsedel. Överlämnades icke debetsedel till arbetsgivaren,
skulle skatten redovisas enligt särskilda regler. Inom branscher, där
kortare anställningar vore allmänt förekommande, borde hinder icke möta
att även om debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren skatten redovisades
på nämnda särskilda sätt. "Härigenom uppstode icke i dessa fall något
behov av duplettdebetsedel. Centrala skattekontot skulle tills vidare be -

294

Kungl. Maj:ts proposition, nr 100.

hållas för inbetalning av kvarstående skatt för arbetstagare, som slutat sin
anställning mellan två uppbördsterminer.

För redovisning av innehållen skatt, då skatteavdrag verkställts å inkomst
av bisysslor och tillfälligt arbete eller då eljest debetsedel icke överlämnats
till arbetsgivaren, hade de sakkunniga övervägt två olika system, benämnda
hålkorts- och skattemärkessystemen. Enligt båda systemen skulle
arbetsgivaren å den innehållna skatten utfärda skattekvitton, vilka skulle
tillställas arbetstagaren. För att skattebeloppen enligt dessa kvitton skulle
tillgodoföras den skattskyldige, hade denne själv att anmäla beloppen för
kreditering. Beträffande detaljutformningen av de båda systemen torde här
allenast få hänvisas till uppbördssakkunnigas första betänkande (s. 88
o. ff.).

De sakkunniga förordade — om än med tvekan — skatteinärkessystemet.
Att de sakkunniga intog denna ståndpunkt berodde väsentligen därpå att
skattemärkessystemet möjliggjorde en omedelbar kontroll genom arbetstagarnas
medverkan över att skatten erlagts av arbetsgivaren. Härtill komme,
att skattemärkessystemet borde vara om icke enklare ur arbetssynpunkt så
dock mera tilltalande särskilt för mindre arbetsgivare. I synnerhet gällde
detta arbetsgivare i hemmen.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag (s. 27 o. ff.)
har redogjorts för de allmänna uttalanden, som i yttrandena över uppbördssakkunnigas
första betänkande gjorts angående den föreslagna redovisningen
av preliminär skatt, som av arbetsgivare innehållits utan tillgång till
arbetstagares debetsedel.

I flertalet yttranden förordades, att hålkortssystemet skulle tillämpas. Ett
antal myndigheter och sammanslutningar uttalade emellertid betänkligheter
mot hålkortssystemet eller avvisade användningen såväl av hålkortssysleinet
som av skattemärkessystemet. Härvid riktades kritik särskilt mot
förslaget, att den innehållna preliminärskatten skulle tillgodoräknas de skattskyldiga
endast om de insände de erhållna skattekvittona till uppbördsmyndigheten.
I några av dessa yttranden framfördes olika förslag om att preliminärskatten
liksom för närvarande automatiskt borde tillgodoföras de
skattskyldiga.

Jag anförde, att jag med hänsyn till vad som förekommit vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag icke vore beredd att taga definitiv
ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten utan ville
förorda att denna fråga hänskötes till de sakkunniga för ytterligare utredning.
Under den fortsatta utredningen borde de sakkunniga ånyo pröva,
huruvida det vore möjligt att finna en sådan lösning av frågan om redovisning
av preliminärskatt, som innehållits utan att debetsedel företetts, att
skatten kunde automatiskt, d. v. s. utan den skattskyldiges medverkan,
tillgodoföras honom. Visade det sig att en tillfredsställande lösning efter
denna linje icke kunde ernås, borde de sakkunniga undersöka huruvida några
förbättringar kunde ske av hålkortssystemet för att så långt sig göra låte
tillgodose i yttrandena framförda önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

295

De sakkunniga. Inledningsvis anför de sakkunniga att annat uppbördssystem
än det nu gällande tidigare ej föreslagits såvitt gällde skatt, som
skattskyldig själv inbetalade. Däremot hade olika mbetalningssätt diskuterats,
såvitt gällde inleverering av de skattemedel, som arbetsgivarna innehållit
genom skatteavdrag. Närmast hade därvid mot varandra vägts å ena
sidan systemet med individuell inbetalning och kreditering av varje särskild
skattepost och å andra sidan det s. k. skattemärkessystemet. De olika
synpunkterna på detta spörsmål hade ingående redovisats i 1944 års uppbördsberednings
betänkande, vartill de sakkunniga hänvisade (SOU 1945: 27
s. 271 o. tf.).

De sakkunniga erinrar därefter om att de i sitt första betänkande framlade
två olika förslag rörande inbetalning och bokföring av skatt i sådana
fall, då skatteanvisning icke ansåges kunna användas. Det ena förslaget
byggde i huvudsak på redan gällande system med individuell inbetalning och
kreditering, medan det andra innebure en tillämpning av skattemärkessystemet.
Båda förslagen förutsatte viss medverkan av den skattskyldige för att
underlätta eller möjliggöra de inbetalade beloppens identifiering. I propositionen
nr 244 till 1950 års riksdag anvisades emellertid de sakkunniga att i
det fortsatta utredningsarbetet söka finna en sådan lösning av frågan om
redovisning av preliminär skatt, som innehållits utan att debetsedel företetts,
att skatten kunde tillgodoföras den skattskyldige utan dennes medverkan.

Skattemärkessystemet hade, fortsätter de sakkunniga, således avvisats
för ett begränsat område av skatteuppbörden. Det syntes icke tänkbart att
nu ifrågasätta att tillämpa nämnda system vid all skatteinbetalning genom
arbetsgivare. De skäl, som 1944 års uppbördsberedning anförde som stöd
för sitt förslag till individuell inbetalning och bokföring av arbetstagarnas
genom arbetsgivarna redovisade skattemedel, syntes fortfarande bärande.

De sakkunniga ifrågasatte sålunda icke någon ändring av gällande huvudprinciper
för uppbörd och redovisning av skatt; de sakkunnigas förslag avsåge
olika detaljändringar i det gällande systemet.

De sakkunniga framhåller, att i inkomna yttranden och framställningar
hade uttryckts vissa önskemål om ändrad förfallotid för skatt.
Sålunda hade från arbetsgivarhåll önskemål framförts om att uppbördsterminerna
för den kvarstående skatten skulle förläggas till andra månader
än då uppbörd skedde av preliminär skatt för att arbetsgivarna därigenom
skulle kunna fördela arbetet med skatteredovisningen jämnare under året.
Ett tillmötesgående av detta önskemål skulle emellertid förorsaka postverket
väsentliga svårigheter vid organiserandet av uppbördsarbetet. De sakkunniga
säger sig därför icke kunna förorda någon ändring av gällande
bestämmelser rörande de månader, varunder skatteuppbörd ägde rum. För
större arbetsgivare torde emellertid redovisningssvårigheterna minska genom
de sakkunnigas förslag att genom skatteavdrag innehållen preliminär
skatt i viss utsträckning skulle få redovisas summariskt under de fem första
uppbördsterminerna av uppbördsåret.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Antalet uppbördsterminer för de olika slagen av skatt och vilka uppbördsterminer
som därvid skulle komma i fråga, hade tidigare behandlats
i samband med debitering av skatt, m. in.

Vidare framhålles att önskemål hade uttalats om att uppbördsterminerna
skulle infalla senare under de olika månaderna. Denna fråga, påpekar
de sakkunniga i anslutning härtill, behandlades ingående vid införandet av
det nya uppbördssystemet, därvid det konstaterades att uppbördsterminerna
med hänsyn till de postala arbetsförhållandena icke utan svårighet kunde
avslutas senare än den 13. Frågan hade ånyo dryftats med representanter
för generalpoststyrelsen. Det hade därvid konstaterats, att om uppbörden
skulle avslutas senare än nu vore fallet, skatteinbetalningarna skulle kollidera
med bl. a. utbetalningarna av folkpensionerna. Detta skulle föranleda
en ur arbetssynpunkt synnerligen svår belastning i postkassorna. En förskjutning
av pensionsutbetalningarna skulle i sin tur medföra att dessa
utbetalningar skulle sammanfalla med andra stora, postverket åvilande
arbetsuppgifter. De sakkunniga hade därför funnit sig förhindrade att framlägga
förslag om ändrade tider för själva uppbördsterminerna.

De sakkunniga uttalar därefter, att sådana erinringar med hänsyn till arbetsbördan
vid postanstalternas kassor, som kunde resas mot att uppbördsterminerna
infölle senare än vad för närvarande vore fallet, gjorde sig däremot
icke gällande beträffande postverkets skatteavdelningar i residensstäderna.
Arbetsgivare som vore skyldiga att redovisa genom skatteavdrag innehållna
skattebelopp till sådan skatteavdelning — enligt de sakkunnigas
förslag skulle sådan skyldighet åligga arbetsgivare med minst två arbetstagare
— kunde därför medgivas rätt att utan att gälda restavgift eller
s. k. respitavgift inbetala skattebeloppen till skatteavdelningen senast den
18 i uppbördsmånaden. Möjlighet borde därjämte finnas för generalpoststyrelsen
att från fall till fall medgiva dispens för inbetalning efter angivna
tid.

Rätten att mot särskild respitavgift inbetala skatt under dagarna närmast
efter uppbördstermin syntes enligt de sakkunniga böra kvarstå med tanke
på andra än sådana arbetsgivare som ägde utan påföljd njuta visst anstånd
vid inbetalning av skatt till skatteavdelning.

Därefter framhålles att för närvarande gällde att om skatt under respittiden
inkommit till bl. a. penninginrättning eller postgirokontorets skatteavdelning,
den skattskyldige skulle anmanas att ofördröj ligen inbetala ovannämnda
respitavgift. Anledning att bibehålla detta anmaningsförfarande
syntes enligt de sakkunnigas mening icke föreligga.

Angående respitavgiften framhålles, att denna närmast vore att betrakta
som ett medel att förhindra en för postkassorna hinderlig eftersläpning av
skatteinbetalningarna. Ur denna synpunkt behövde avgiften icke vara större
än att detta önskemål tillgodosåges. Emellertid hade det i en del fall förekommit
att respitavgiften blivit anmärkningsvärt stor på grund av att den
inbetalda skatten uppgått till mycket högt belopp. För att undvika detta
borde stadgas, att högsta respitavgift skulle vara 100 kr.; detta maximibe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

297

lopp borde gälla även om en skattskyldig eller arbetsgivare samtidigt inbetalade
skatt enligt flera debetsedlar.

Å skatt som icke erlades inom förfallotiden skulle restavgift erläggas.
Med hänsyn härtill, säger de sakkunniga, vore det av vikt att förfallotiden
bleve klart fixerad. Beträffande debiterad skatt rådde härom ingen tvekan.
Beträffande preliminär A-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle inbetalas
senast under den uppbördstermin, som infölle närmast efter den
månad, under vilken skatteavdrag verkställts eller bort verkställas. För
arbetsgivare, vilken hade att inbetala arbetstagares skatt till skatteavdelning
vid postkontor i residensstaden, framflyttades sista inbetalningsdagen från
den 13 till den 18 i uppbördsmånaden. Hade anstånd med skatteinbetalningen
medgivits av generalpoststyrelsen, bleve sista inbetalningsdagen den dag
som generalpoststyrelsen fastställt. Hade anstånd lämnats enligt 56 eller
57 § uppbördsförordningen, uppkomme icke fråga om restavgift, därest
skatten erlades före utgången av anståndstiden. Frånsett sådana fall, där
skatt inbetalades mellan den 13 och 18 i uppbördsmånaden mot erläggande
av den särskilda respitavgiften, i vilka fall skatten vore att anse som inbetald
under uppbördsterminen, skulle restavgift utgå å skatt, som icke
inbetalades senast å sista inbetalningsdagen. Skatt, såväl kvarstående som
preliminär, som arbetsgivare innehållit för arbetstagare utan tillgång till
dennes debetsedel, skulle inbetalas enligt särskilda bestämmelser, för vilka
redogörelse lämnades i det följande. För sådan skatt borde restavgift utgå
allenast om skatten icke inbetalades senast under den uppbördstermin, varunder
den förfallit till betalning.

Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalning av skatt
föreslår de sakkunniga, att inbetalning medelst debetsedel och skatteanvisning
skall få ske även å annan tid än under uppbördstermin.

Vidare anföres att skattskyldig borde liksom för närvarande äga möjlighet
att efter eget val med företeende av debetsedel och skatteanvisning inbetala
debiterad skatt å fast postanstalt eller i bank eller till postgirokontorets
skatteavdelning. Delbetalning av preliminär B- eller C-skatt möjliggjordes
genom att den skattskyldige hade att sj älv å skatteanvisningen anteckna det
belopp, som skulle erläggas. Detsamma gällde om den skattskyldige önskade
betala större belopp än som förfölle under uppbördsterminen. Skattskyldig
med preliminär A-skatt, vilken önskade erlägga preliminär skatt utöver
vad som innehölles genom skatteavdrag, borde inbetala sådan skatt till
centrala skattekontot. Till detta konto borde vidare inbetalas ytterligare
skatt efter sista uppbördsterminen för inkomståret. Även delbetalning av
kvarstående och tillkommande skatt borde ske till detta konto. Önskade
skattskyldig erlägga skatt efter utgången av vederbörlig uppbördstermin,
borde även sådan skatt inbetalas till centrala skattekontot, såvida icke den
skattskyldige utnyttjade möjligheten att senast den 18 i uppbördsmånaden
å postanstalt inbetala skatten jämte den särskilda respitavgiften.

I fråga om arbetsgivares inbetalning av arbetstagares skatt medelst skat -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

teanvisning föreslår de sakkunniga i anslutning till den förordade omläggningen
av arbetsgivarkontrollen, att arbetsgivare med minst två arbetstagare
stadigvarande anställda skall inbetala innehållna skattebelopp, som
kan redovisas med skatteanvisning, till skatteavdelningen vid postkontor
i residensstaden. De sakkunniga påpekar, att genom att arbetsgivarnas skatteinbetalningar
på detta sätt i huvudsak komme att gå över skatteavdelningarna
vunnes samtidigt en önskvärd avlastning av arbetet å postanstalterna.
Hinder syntes icke böra möta för arbetsgivarna att utnyttja skatteavdelningarna
för inbetalning även av den egna skatten. Övriga arbetsgivare
borde såsom för närvarande äga att efter eget val inbetala arbetstagares skatt
å fast postanstalt eller i penninginrättning eller till postgirokontorets skatteavdelning.
Ändring av tillvägagångssättet vid inbetalning till postverket
eller till bank ifrågasattes icke.

Vidare föreslår de sakkunniga, att arbetsgivare med minst 100 arbetstagare
skall efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse äga redovisa innehållen
preliminär skatt, som eljest bort redovisas med skatteanvisning, på
så sätt att under var och en av de fem första uppbördsterminerna till skatteavdelningen
inbetalas sammanlagda skattebeloppet för termin utan specifik
redovisning; under den sjätte uppbördsterminen skall vid redovisningen i
vanlig ordning fogas skatteanvisningar, varå den under det gångna året innehållna
skatten finnes angiven. Efter kontroll att summa skatt enligt samtliga
skatteanvisningar motsvarades av under uppbördsåret inbetald skatt
skulle kreditering å arbetstagarnas kreditkort ske i vanlig ordning.

Uppenbarligen borde tillstånd till dylik förenklad skatteredovisning lämnas
allenast sådana arbetsgivare, gentemot vilka anmärkning icke kunde
riktas med avseende å sättet för verkställande av skatteavdrag och redovisning
av innehållna belopp och vilka därjämte hade en välordnad avlöningsbokföring.
Meddelat tillstånd borde när som helst kunna återkallas. Det
föreslagna redovisningssättet, som innebure en radikal förenkling för de
större arbetsgivarna, borde icke avse kvarstående skatt eller inbetalningar
till centrala skattekontot.

De sakkunniga påpekar, att vissa erinringar gjorts mot de sakkunnigas
förslag i det första betänkandet, att preliminär skatt för arbetstagare som
slutat sin anställning, skulle inbetalas medelst skatteanvisning i stället
för till centrala skattekontot. Dessa erinringar hade i huvudsak varit föranledda
av att det därigenom bleve svårare att konstatera, vem som inbetalt
skatten. Denna olägenhet borde emellertid, säger de sakkunniga, kunna
undgås, om uppgift lämnades å skatteanvisningens baksida om den inbetalandes
namn och adress. I fråga om skatt, som inbetalades till skatteavdelning,
kunde viss ledning erhållas av arbetstagarens kreditkort. Varje
arbetsgivare, som skulle inbetala skatt till skatteavdelning, skulle nämligen
tilldelas särskilt redovisningsnummer, vilket vid bokföringen av den influtna
skatten kunde antecknas å kreditkortet. En olägenhet vore dock
att om för samma uppbördstermin skatt bokfördes från flera arbetsgivare,
endast ett redovisningsnummer kunde angivas å kreditkortet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

299

Systemet med redovisning av preliminär skatt medelst skatteanvisning, då
arbetstagare slutade sin anställning mellan två uppbördsterminer, underlättade
redovisningsarbetet för arbetsgivarna och förenklade bokföringsarbetet
hos myndigheterna. De sakkunniga hade därför funnit sig böra återkomma
med förslaget. Däremot hade de sakkunniga icke ansett sig böra
vidhålla det tidigare förslaget, att skatten i förevarande fall skulle redovisas
ofördröj ligen efter slutad anställning. Redovisning borde kunna ske i samband
med övrig skatt under nästkommande uppbördstermin.

Det ifrågasatta systemet kunde bli svårt att tillämpa inom sådana branscher,
t. ex. restaurangerna och i hamnarna, där korttidsanställning vore
vanlig. Även om — för att underlätta en riktig bokföring av influten skatt
— all skatt om möjligt borde redovisas medelst skatteanvisning, syntes det
därför icke möta hinder att inom dylika branscher skatten redovisades på
samma sätt som då debetsedel icke överlämnats till arbetsgivaren.

Inbetalning av kvarstående skatt medelst skatteanvisning måste däremot
liksom hittills avse hela den skatt, som förfölle till betalning under nästkommande
eller löpande uppbördstermin. Delinbetalningar borde ske till
centrala skattekontot.

De sakkunniga framhåller, att den enklaste och mest tillförlitliga formen
av skatteredovisning vore inbetalning medelst skatteanvisning. Denna inbetalningsform
borde därför användas i så stor utsträckning som möjligt icke
allenast vid huvudsaklig arbetsanställning utan även vid bisysslor och vid
korttidsanställning.

Genom att debetsedeln å preliminär skatt försåges med åtta skatteanvisningar,
varå terminsbeteckningar icke funnes angivna, borde skatten kunna
redovisas medelst skatteanvisning för flertalet arbetstagare med en stadigvarande
huvudanställning utan bisysslor, även om vederbörande bytte anställning
ett par gånger om året. För arbetstagare med stadigvarande bisyssla
borde skatten å inkomsten av bisysslan även kunna redovisas medelst skatteanvisning.
Förutsättning härför vore att arbetstagaren rekvirerade duplettdebetsedel
och överlämnade denna till den arbetsgivare, hos vilken han förvärvade
biinkomsten. För arbetstagare, som huvudsakligen livnärde sig av
inkomst av kortare anställningar eller som hade ett flertal bisysslor, vore
det däremot svårt att tillämpa ett system som skulle förutsätta innehav av
ett ganska stort antal duplettdebetsedlar. De sakkunniga hade undersökt möjligheterna
att förse debetsedeln å preliminär skatt med ett avsevärt större
antal skatteanvisningar än eljest, varigenom arbetstagaren skulle kunna tillhandahålla
alla sina arbetsgivare erforderligt antal anvisningar. Tekniskt
vore detta möjligt men förutsättning härför syntes vara, att redovisning av
preliminär A-skatt skedde med ledning av de skattskyldigas födelsenummer
i stället för debetsedelsnumren. Födelsenumren funnes angivna å debetsedlarna
och de därvid fogade skattekorten samt å uppbördskorten. Med hjälp
av länsstyrelsernas adressmaskinanläggningar och postverkets hålkortsmaskiner
skulle för varje skattskyldig på maskinell väg kunna framställas ett

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stort antal skatteanvisningar, vilka skulle kunna direkt användas som hålkort
vid postverkets bokföring av den influtna skatten. Skatteanvisningarna
skulle för normalfallen räcka flera år. Vid ett flertal bisysslor och vid korttidsanställningar
bleve det visserligen snabbare åtgång men i sådana fall
kunde detta motvägas genom att ett än större antal skatteanvisningar tillhandahölles.
Skatteanvisningarna skulle levereras till de skattskyldiga i något
praktiskt omslag och icke vara vidhäftade debetsedeln. Då producerandet av
skatteanvisningarna huvudsakligen skulle ske med hjälp av moderna maskiner,
skulle kostnaderna sannolikt icke behöva hindra det angivna tillvägagångssättet.
För bokföringsarbetet vore det emellertid nödvändigt, antingen
att för varje inbetalning skatteanvisningen försåges med rätt debetsedelsnunmier
eller också att kreditkorten omsorterades i födelsenummerordning.
Denna omsortering måste ske antingen centralt för hela riket eller efter födelselän.
Det första alternativet skulle medföra åtskilliga tekniska svårigheter
i samband med »översättningen» av folkbokföringsnumren till debetscdelsnummer
och risker för felaktigheter i samband med detta arbete skulle
icke kunna elimineras. Det senare alternativet skulle medföra den avsevärda
olägenheten, att krediteringen under uppbördsåret icke finge ske i mantalsskrivningslänet.
Det vore också att märka att även med ett dylikt system åtskilliga
skatteinbetalningar likväl skulle komma att ske utan skatteanvisning.
De sakkunniga funne nackdelarna med det ifrågasatta förfarandet så
stora att detsamma icke syntes böra förordas.

Därefter framhålles, att då skatt skulle redovisas utan tillgång till debetsedel
och skatteanvisning, redovisningen skedde enklast genom inbetalning
över postgiro. Kunde därvid numret å gällande debetsedel fullständigt angivas,
förelåge viss säkerhet att skatten tillgodofördes rätt skattskyldig. Om
däremot debetsedelsnumret icke kunde angivas och därtill ofullständiga
namnuppgifter lämnades vid inbetalningen, förelåge risk att skatten icke
kunde bokföras på rätt person. Inbetalningar med bristfälliga identifieringsuppgifter
måste alltid beräknas förekomma. Beroende på antalet sådana inbetalningar
måste mer eller mindre omfattande åtgärder vidtagas för att
åstadkomma en nöjaktig kreditering.

Den omfattning, vari skatteavdrag skulle ske enligt de sakkunnigas tidigare
förslag, beräknades medföra att antalet skatteinbetalningar, där uppgift
om debetsedelsnummer finge antagas komma att saknas, skulle bli mycket
stort och att det därför skulle bli svårt att verkställa riktig kreditering av
alla de influtna beloppen. Av denna anledning hade de sakkunniga ansett
nödvändigt att åstadkomma ett system, som skulle minska dessa svårigheter,
och därvid funnit att den effektivaste åtgärden skulle vara att kräva de
skattskyldigas egen medverkan.

Enligt det förslag, som de sakkunniga nu framlade, bleve avdragsskvldigheten
avsevärt begränsad jämfört med det tidigare förslaget. Just sådana
fall, där man enligt det tidigare förslaget hade att räkna med svårigheter
beträffande identifieringen, skulle man nu icke behöva ta hänsyn till. Enligt
det nu framlagda förslaget skulle endast sådana personer, som normalt hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

301

arbetstagare anställda och som därför finge anses ha viss vana att verkställa
och redovisa skatteavdrag, behöva syssla med skatteredovisningen. Antalet
skatteinbetalningar med bristfälliga identifieringsuppgifter kunde därför
förväntas bli avsevärt mindre än vad som skulle blivit fallet enligt de sakkunnigas
tidigare förslag.

De sakkunniga uttalar, att en avsevärd minskning av antalet svåridentifierade
inbetalningsposter vidare säkerligen skulle kunna åstadkommas
om arbetsförmedlingarna kunde medverka med upplysningsverksamhet
bland arbetstagarna beträffande angelägenheten av att debetsedel överlämnades
eller i förekommande fall skattekort uppvisades för arbetsgivaren. En
än effektivare medverkan skulle erhållas, om uppgift om debetsedels nummer
lämnades i de anvisningskort på arbete, som arbetsförmedlingarna utfärdade,
eller i varje fall fullständiga uppgifter om namn, födelsetid och
mantalsskrivningsadress infördes å dessa anvisningskort. De sakkunniga
hade överlagt med arbetsmarknadsstyrelsen härom. Emellertid sammanhängde
detta spörsmål med vissa på Kungl. Maj :ts prövning beroende frågor
om arbetsförmedlingsregistrens offentlighet. Styrelsen hade förklarat
sig önska avvakta Kungl. Maj :ts beslut i ärendet, innan styrelsen toge definitiv
ståndpunkt till ovannämnda önskemål. De sakkunniga hade därför
icke ansett sig böra framlägga något förslag i denna fråga. Även om sålunda
den ytterligare förbättring av läget icke kunde påräknas, som eljest
säkerligen skulle ha åstadkommits genom arbetsförmedlingsorganens medverkan,
torde likväl de ändrade förutsättningarna medgiva, att kravet på de
skattskyldigas medverkan vid skatteredovisningen icke längre behövde vidhållas.
De sakkunniga hade därför funnit sig böra förorda, att nuvarande
redovisningssystem, då skatt inbetalades utan tillgång till skatteanvisning,
i sina huvuddrag skulle behållas.

Vidare framhåller de sakkunniga, att skatteinbetalning över postgiro kunde
ske antingen till det s. k. centrala skattekontot eller till länsstyrelsernas
(kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton. Centrala skattekontot
vore närmast avsett för inbetalning av skatt före eller senast under vederbörlig
uppbördstermin, då skatteanvisning icke kunde användas men likväl
fullständig uppgift om skatteslag och debetsedelsnummer kunde lämnas. I
övriga fall komme uppbördsmyndigheternas skattepostgirokonton till användning.
Härefter anföres följande.

Inbetalningarna å centrala skattekontot bokföras — efter det länsstyrelserna
(kronokamrerarna) kontrollerat att rätt debetsedelsnummer finnes
angivet å postgirokupongerna och att skatten icke inbetalts för sent — av
postverket direkt å vederbörande skattskyldigs kreditkort. Innan inbetalningarna
till länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) skattepostgirokonton
kunna bokföras av postverket, måste beloppen gireras över till postverket.
Det kamerala arbetet blir sålunda enklare, om skatten inbetalas till centrala
skattekontot. Här bortses då från sådana fall, där till centrala skattekontot
inbetalas skatt, som redan förfallit till betalning och som därför icke skall
bokföras av postverket utan skall likställas med efter restföring influten
skatt. Vidare bör erinras, att åtskilliga inbetalningar till länsstyrelserna

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(kronokamrerarna) icke skola bokföras av postverket, t. ex. alla inbetalningar
av redan till betalning förfallen skatt och frivilliga inbetalningar efter
utgången av ett uppbördsår.

Det har icke kunnat undvikas att åtskilliga fel förekommit vid inbetalningarna.
Sålunda har i icke ringa utsträckning redan förfallen skatt inbetalats
till centrala skattekontot. Mången gång saknas uppgift om skatteslag
och debetsedelsnummer. Om därtill även övriga uppgifter äro bristfälliga,
kan identifieringsarbetet bli ganska tidsödande. Värdet av centrala skattekontot
har därför understundom ifrågasatts. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll
framhållits, att det ofta är svårt för arbetsgivarna att avgöra, till
vilken länsstyrelse (kronokamrerare) skatteinbetalning skall ske, då centrala
skattekontot icke får utnyttjas.

Med hänsyn till fördelarna ur bokföringssvnpunkt bör centrala skattekontot
bibehållas. Visserligen kan härigenom redan till betalning förfallen
skatt i vissa fall komma att bokföras i vanlig ordning utan att restavgift
uttages. Detta förhållande synes dock icke böra tillmätas för stor vikt.

För arbetsgivare och även för de skattskyldiga skulle, fortsätter de sakkunniga,
det innebära en avsevärd förenkling, om all inbetalning av skatt —-frånsett där skatteanvisning kunde komma till användning — finge ske till
ett för hela riket centralt postgirokonto, oberoende av om uppgift om skatteslag
och debetsedelsnummer kunde lämnas eller ej. Häremot finge vägas möjligheterna
för uppbördsmyndigheterna att för en rimlig kostnad identifiera
och rätt bokföra inkomna skatteposter. Under förutsättning att efterforskningsarbetet
icke gjordes för omfattande beträffande skatteposter, som icke
omedelbart kunde identifieras, torde arbetet vid postverket och hos de olika
länsstyrelserna (kronokamrerarna) kunna begränsas till ett relativt enkelt
rutinarbete. Sådana skatteposter borde översändas till det särskilda skattereklamationskontot
vid länsstyrelsen i Stockholms län. Huruvida arbetet
vid reklamationskontot skulle inskränkas till uteslutande registrering av
de influtna beloppen eller om visst efterforskningsarbete borde bedrivas även
där, syntes tveksamt. Med hänsyn till kostnaderna syntes beloppen endast
böra registreras, åtminstone till dess närmare erfarenheter vunnits.

Fördelarna för allmänheten med ett centralt skattekonto för inbetalning
av skatt finge, påpekar de sakkunniga, anses överväga det ökade arbetet
och de ökade kostnaderna för det allmänna. Det centrala skattekontot borde
därför i fortsättningen lämnas öppet för skatteinbetalning av vad slag det
än vore, då skatt icke kunde inbetalas medelst skatteanvisning eller, såvitt
gällde vissa större arbetsgivare, medelst förteckningar tryckta med hjälp av
hålkorts- eller adresseringsmaskin. Arbetsgivare tillhörande sistnämnda
grupp borde äga rätt att på sina förteckningar taga med även skattebelopp
för arbetstagare, som icke överlämnat debetsedel till arbetsgivaren, under
förutsättning att kännedom funnes om vederbörandes debetsedelsnummer.
Saknades det kännedom härom måste redovisning ske till det centrala skattekontot.
Samtidigt torde emellertid länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) särskilda
skattepostgirokonton böra bestå. Dessa konton borde bl. a. kunna
tagas i anspråk, då postverket skulle till länsstyrelserna (kronokamrerarna)
överföra belopp, som influtit till centrala skattekontot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

303

Vidare anföres att kvarstående skatt, som av arbetsgivare innehållits med
ledning av debetsedel men som icke kunde redovisas medelst skatteanvisning,
enär arbetstagaren slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer,
också måste redovisas till centrala skattekontot. Några svårigheter för arbetsgivaren
att lämna fullständiga uppgifter för identifiering av det redovisade
beloppet borde dock icke föreligga, då tillgång funnits till debetsedeln.
Detsamma gällde om skattskyldig ville verkställa delbetalning av kvarstående
skatt, fastighetsskatt m. m. eller tillkommande skatt.

Men även kvarstående skatt, som arbetsgivare innehållit utan tillgång till
debelsedel å sådan skatt, borde redovisas till centrala skattekontot. Här låge
det särskild vikt uppå, att uppgift lämnades om att inbetalningen avsåge
kvarstående skatt. Det vore att befara att identifieringssvårigheterna skulle
bli speciellt svåra beträffande dessa inbetalningar. Å andra sidan torde man
ha befogad anledning att antaga att antalet dylika poster icke komme att
bli särskilt stort.

För att möjliggöra för myndigheterna att i tid före nästkommande uppbördstermin
hinna identifiera till centrala skattekontot inflytande skattebelopp,
borde, framhålles därefter, arbetsgivarna inbetala dessa snarast möjligt
efter det desamma innehållits. Föreskrift borde meddelas, att om arbetstagare
slutat sin anställning inbetalning skulle ske senast inom två veckor
efter anställningens slut med rätt dock för länsstyrelse (kronokamrerare)
att på framställning av arbetsgivare härifrån medgiva de undantag, som
kunde finnas påkallade.

Det hade varit önskvärt, om postfunktionärerna kunnat åläggas att kontrollera
att fullständiga uppgifter lämnades å kupongerna till postgiroinbetalningskorten
vid inbetalning till centrala skattekontot. Detta skulle emellertid
medföra att annat postalt arbete finge eftersättas. Då detta ej kunde
komma i fråga, ville de sakkunniga icke föreslå att sådan kontroll skulle
äga rum.

Närmare föreskrifter angående förfaringssättet beträffande överföring av
skatt till skattereklamationskontot och om handhavandet av detta konto
borde utfärdas i administrativ ordning.

Om skattskyldig gjorde gällande att visst skattebelopp icke blivit tillgodoräknat
honom och beloppet befunnes innestå å skattereklamationskontot,
finge beloppet återföras till vederbörande länsstyrelse (kronokamrerare)
och rättelse ske. Beträffande preliminär skatt borde därvid avräkning om
möjligt ske mot den slutliga skatten. Samtidigt borde kontrolleras, att den
skattskyldige i vederbörlig ordning blivit taxerad för den mot skattebeloppet
svarande inkomsten, och i förekommande fall rättelse i taxeringen om möjligt
påyrkas. Avsåge det innestående skattebeloppet kvarstående skatt, som
sedermera blivit restförd men som ännu ej erlagts, borde det restförda beloppet
nedsättas i motsvarande mån. Kunde avräkning ej verkställas eller
kvittning mot annan skatteskuld — i förekommande fall den tillkommande
skatt som kunde föranledas av yrkande om höjd taxering — ej ske skulle

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten återbetalas. Huruvida ränta borde utgå å det belopp, som betalades
åter, finge bedömas efter de grunder som gällde vid restitution av skatt efter
besvär över debitering.

Viss begränsning i rätten till återbetalning syntes dock böra stadgas. I sitt
förra betänkande (s. 91) hade de sakkunniga i fråga om hålkortssystemet
föreslagit, att hos postverket innestående skattebelopp, vilka icke inom fem
år efter inkomståret kunnat tillgodoräknas skattskyldig, skulle tillfalla
statsverket. Preskriptionstiden hade avpassats så, att om den mot skattekvittot
svarande inkomsten icke deklarerats och ej heller ingått i den taxerade
inkomsten, eftertaxering skulle kunna ske. Liknande bestämmelse syntes
böra meddelas beträffande å skattereklamationskontot innestående skatteposter,
därvid preskriptionstiden borde angivas till utgången av femte året
efter det år, under vilket skatten inbetalts till centrala skattekontot.

De sakkunniga framhåller, att en avsevärd olägenhet med nuvarande bestämmelser
om kvitto å inbetald skatt vore att arbetsgivarna i allmänhet
icke finge några verifikationer till sina räkenskaper beträffande av
dem verkställda skatteinbetalningar. Endast så länge debetsedlarna med
åSatta skattekvitton funnes kvar hos arbetsgivarna kunde dessa styrka sina
skattelikvider. Möjligheterna för uppbördsmyndigheterna att kontrollera, att
innehållen skatt inbetalts i behörig ordning, vore ävenledes som följd härav
mindre goda, om kontrollen skedde efter det att debetsedlarna återlämnats
till arbetstagarna, önskemål hade därför i olika sammanhang framkommit
om duplettkvitton å alla skatteinbetalningar.

Det förekomme i stor omfattning, att arbetstagare icke längre vore i arbetsgivarens
tjänst, då skatten inbetalades och skattekvittot skulle tillställas
honom. Arbetsgivaren åsamkades härvid extra besvär och kostnader med att
eftersända kvittot. Vidare brukade ofta i sådana fall arbetsgivarna behålla
debetsedlarna, till dess skatten inbetalts, vilket i sin tur medförde besvär och
svårigheter för arbetstagarna, då dessa tillträdde ny anställning och därvid
icke kunde överlämna sin debetsedel till den nye arbetsgivaren. Med den av
de sakkunniga förordade utvidgningen av avdragsskyldigheten, kombinerad
med en automatisk kreditering av skattebeloppen, d. v. s. utan medverkan av
arbetstagarna, skulle nu angivna svårigheter och besvär samt kostnader bli
så stora, att bestämmelsen om att postverkets kvitton skulle tillställas arbetstagarna
icke kunde bibehållas oförändrad. Särskilt torde det vara omöjligt
att påfordra, att kvittot skulle överlämnas till arbetstagaren, då skatteavdrag
gjordes å inkomst av korttidsanställning.

De sakkunniga uttalar därefter den meningen, att om man sålunda måste
eftergiva den möjlighet till kontroll av arbetsgivarna genom arbetstagarnas
medverkan, som funnes genom att postverkets kvitton skulle överlämnas till
arbetstagarna, i fråga om sådana skatteinnehållanden som även eljest kunde
vara svåra att kontrollera, låge nära till hands att ifrågasätta, huruvida
icke föreskriften om skattekvittonas överlämnande till arbetstagarna kunde
utgå i fråga om all skatt, som erlades av arbetsgivare för arbetstagares räk -

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ning. Det borde påpekas att den möjlighet att kontrollera arbetsgivarnas
skatteinbetalningar, som bestode i att arbetstagarna tillsåge att deras debetsedlar
vore i behörig ordning kvitterade, i allmänhet icke kunde utnyttjas
förrän efter inkomstårets slut, då debetsedlarna återställdes till arbetstagarna.
Även med nu gällande ordning vore angivna möjlighet till kontroll
av reducerat värde under löpande inkomstår. Visserligen skulle det förhållandet,
att skattekvittona icke behövde överlämnas till arbetstagarna som
bevis på att innehållna skattebelopp i behörig ordning redovisats, måhända i
och för sig kunna medföra, att mindre nogräknade arbetsgivare i större utsträckning
än för närvarande skulle underlåta att redovisa de innehållna
skattemedlen. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat sammanhang åtgärder
för en mera effektiv kontroll av arbetsgivarna, varigenom nu angivna
risk torde kunna minskas.

Genom att slopa bestämmelsen om att postverkets kvitton skulle överlämnas
till arbetstagarna kunde de olägenheter undvikas, som vore förenade
med nuvarande ordning. Sålunda finge arbetsgivarna fullständiga verifikationer
till sina räkenskaper. Arbetstagarnas debetsedlar kunde återställas
till dem omedelbart vid slutad anställning med intyg om innehållna skattebelopp.
Eftersändande av debetsedlar eller särskilda skattekvitton skulle
icke behöva komma i fråga. Motsvarande skulle komma att gälla där skatteavdrag
verkställts utan tillgång till debetsedel. Kravet på duplettkvitto skulle
förfalla. Genom att arbetsgivarna alltid skulle kunna styrka verkställda redovisningar
av skatteavdragen komme vidare uppbördsmyndigheternas granskning
av arbetsgivarnas avlöningsbokföring att underlättas. Även om viss
tveksamhet måste hysas gentemot nu angivna förfaringssätt med hänsyn
till risken att arbetsgivarna i större utsträckning än för närvarande skulle
underlåta att redovisa innehållna skattebelopp, funne de sakkunniga likväl
övervägande skäl tala för detsamma. De sakkunniga förordade därför, att de
kvitton, som utfärdades av postverket eller av penninginrättning vid inbetalning
av arbetstagares skatt, icke skulle behöva överlämnas till arbetstagarna
utan kunna behållas av arbetsgivarna.

Från arbetsgivarhåll hade i olika sammanhang framställts krav på ersättning
för de portokostnader, som arbetsgivarna åsamkades genom att de i
stor utsträckning måste till arbetstagare, som slutat sin anställning, eftersända
debetsedlar och skattekvitton. Genom att arbetsgivarna enligt de sakkunnigas
förslag skulle kunna lämna tillbaka debetsedlarna omedelbart vid
slutad anställning syntes kostnader i förevarande avseende icke vidare behöva
uppkomma.

De sakkunniga erinrar om att redan med nuvarande bestämmelser ålåge
det arbetsgivarna att vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på
annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom
skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift förelåge
dock ej, om lönen kvitterades å avlöningslista, varå skatteavdraget angivits.
Dessa bestämmelser borde fortfarande gälla, dock att om debetsedel
20 Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 100.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke överlämnades till arbetsgivaren, särskilt kvitto alltid borde lämnas arbetstagaren
om innehållet skattebelopp. Som sådant kvitto borde även godtagas
lönebesked — upptagande uppgift jämväl om innehållet skattebelopp
— som arbetstagare brukade erhålla vid löneutbetalning. Av dylika kvitton
och lönebesked borde bl. a. framgå den tid, under vilken skatteavdrag verkställts.
Hade debetsedel överlämnats till arbetsgivaren, borde debetsedeln vid
återlämnandet vara försedd ined intyg om sammanlagda beloppet av den
skatt, som innehållits enligt debetsedeln, om den tid, under vilken skatteavdrag
verkställts, och om det belopp, som vid tiden för lämnandet av uppgiften
inbetalats till postverket eller penninginrättning. Liksom för närvarande
borde kvittoblanketter tillhandahållas kostnadsfritt genom statsverkets
försorg; närmare föreskrifter borde utfärdas i administrativ ordning.
Av arbetsgivare utfärdat intyg om verkställda skatteavdrag torde som regel
böra äga vitsord gentemot statsverket, såvitt gällde arbetstagarens rätt att
få räkna sig skatteavdragen till godo. Tillgodoräknande borde dock uppenbarligen
icke få ske, om uppbördsmyndigheterna kunde styrka, att skatteavdrag
icke verkställts. — Vid inbetalning av skatt medelst skatteanvisning
å postanstalt eller i penninginrättning eller till postgirokontorets skatteavdelning
borde liksom för närvarande särskilt skattekvitto utfärdas för varje
skatteanvisning. Direkt å debetsedeln anbringat kvitto torde för närvarande
vara det vanliga vid skatteinbetalning till penninginrättning. Detta förfaringssätt
borde naturligtvis även i fortsättningen kunna tillämpas där icke
vederbörande begärde särskilt kvitto. Av postverket utfärdat skattekvitto
torde böra lämnas separat, varefter det finge bero på den inbetalandes eget
bedömande, om kvittot skulle fästas å debetsedeln eller ej.

Å skatt, som inbetalades medelst skatteanvisningar till skatteavdelning
vid postkontor i residensstad, syntes däremot icke erforderligt med separata
skattekvitton för varje skatteanvisning. Det skulle — med beaktande av det
avsevärt ökade arbete, som måste bli en följd av de sakkunnigas förslag —
säkerligen bli mycket svårt för skatteavdelningarna att medhinna dylikt
kvittoskrivande. Specifik uppgift borde återfinnas i arbetsgivarens räkenskaper
om den inbetalda skattens fördelning på olika arbetstagare. Detsamma
borde gälla jämväl då skatt inbetalades till centrala skattekontot samtidigt
för flera arbetstagare.

Inom kommittén hade övervägts, huruvida icke vid inbetalning till centrala
skattekontot å postens kvitto borde angivas numret å den debetsedel,
för vilken skatt inbetalades, så att arbetsgivaren icke skulle kunna utnyttja
skattekvittot som verifikation för annan arbetstagares skatt. Häremot finge
emellertid erinras, att debetsedelsnummer icke alltid angåves å postgirokupongen.
Vidare skulle ett dylikt förfaringssätt medföra en alltför stor belastning
på postkassorna. Särskilt angivande av debetsedelsnumret borde icke
ifrågasättas i detta fall.

I fråga om myndigheternas redovisning av influten skatt
nr. in. ifrågasätter de sakkunniga icke andra ändringar än sådana som på -

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kallades av att skatt kunde inflyta till penninginrättning eller till postverket
även under annan tid än under uppbörd stermin. För penninginrättnings
del torde det vara tillräckligt om redovisning skedde vid varje uppbördstermins
slut av skatt, som influtit sedan senast förflutna uppbördstermin. För
skatteredovisningen mellan postverkets olika organ torde det ankomma på
generalpoststyrelsen att utfärda bestämmelser.

Icke heller i fråga om postverkets medverkan i uppbördsarbetet med kreditering
å uppbördskorten av influten skatt m. m. syntes några egentliga
ändringar böra vidtagas.

Remissyttrandena. Mot de sakkunnigas förslag beträffande f ö r f a 11 ot
i d för skatt har erinringar gjorts endast i några yttranden.

Sveriges grossist förbund föreslår, att den sista uppbördsterminen framskjutes
till slutet av januari. För ett stort antal arbetsgivare vore nämligen
den nu tillmätta tidsfristen efter årsskiftet för knapp. Särskilt gällde detta
företag, som hade att avdraga skatt för provisionsavlönad personal; provisioner
som utginge för kalenderår kunde ej avräknas förrän efter årsskiftet.
Förbundet framhåller, att dess förslag skulle medföra icke oväsentliga
fördelar även för uppbördsmyndigheterna, enär antalet tilläggsinbetalningar
av preliminär skatt komme att minska. För den händelse postverket skulle
åsamkas vissa olägenheter genom en förlängd uppbördstermin i januari,
borde dessa emellertid ej bli alltför besvärande, om — såsom de sakkunniga
föreslagit — arbetsgivare med minst två arbetstagare skulle inbetala innehållen
skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden.

Länsstyrelsen i Uppsala län fäster uppmärksamheten på att de sakkunnigas
förslag, att tiden för inbetalning till skatteavdelning skulle utsträckas
till den 18 i uppbördsmånaden med möjlighet för generalpoststyrelsen att
medgiva dispens för inbetalning även efter angivna tid, komme att medföra
ökat arbete för länsstyrelserna. Det vore anledning förmoda, säger länsstyrelsen,
att förslaget i hög grad komme att försvåra avgörandet, om restavgift
skulle utgå eller ej. över huvud taget gällde, att i den mån reglerna för
inbetalnings tider av skatt gjordes mer eller mindre växlande eller ovissa,
denna omständighet återverkade oförmånligt på restavgifternas redovisning.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det — oavsett om det av de sakkunniga
föreslagna kontrollsystemet genomfördes •— borde övervägas huruvida
icke samtliga arbetsgivare borde medgivas rätt att inleverera innehållen
skatt senast den 18 i uppbördsmånaden till postens skatteavdelning i residensstaden.
Finge icke alla arbetsgivare sådan rätt, komme en mängd inbetalningar
att göras till skatteavdelningen från arbetsgivare, som icke vore
berättigade därtill.

Generalpoststyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas
första betänkande ifrågasatte, om icke den särskilda respittiden
borde avskaffas, eftersom genom terminsbeteckningarnas bortfallande från
skatteanvisningarna någon mera ingående kontroll av att respitavgift er -

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lades i vederbörlig ordning, svårligen kunde åstadkommas. Behölles respittiden,
kunde generalpoststyrelsen icke lämna postanstalter in. fl. annan föreskrift
än att den mottagande funktionären skulle tillfråga den inbetalande
vilken uppbördstermin inbetalningen avsåge; de därvid lämnade uppgifterna
komme att godtagas av postverket. Styrelsen anför, att styrelsen icke
funnit anledning att frångå nämnda uttalande; styrelsen ansåge sig dock
icke böra motsätta sig de sakkunnigas förslag. Vidare framhålles, att ehuru
detta icke klart utsädes i betänkandet, de sakkunnigas avsikt torde ha varit
att sådan skatteinbetalning, som under respittiden inkomme till penninginrättning
eller postgirokontorets skatteavdelning, utan vidare skulle anses
avse nästkommande uppbördstermin.

Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalning av
skatt har de sakkunnigas förslag i det stora flertalet yttranden tillstyrkts
eller i stort sett lämnats utan erinran. Sålunda anför t. ex. överståthållarämbetet,
att de sakkunnigas förslag uppenbarligen medförde betydande förenklingar
av inbetalningsförfarandet. Systemet krävde icke annat än i obetydlig
omfattning medverkan från arbetstagarnas sida samt torde underlätta
identifiering och kreditering av inflytande belopp.

Några erinringar mot de sakkunnigas förslag avser sättet för såväl skattskyldigs
som ai''betsgivares inbetalning av skatt. Sålunda framhåller generalpoststyrelsen,
att eftersom skyldighet icke längre skulle föreligga för postfunktionärerna
att å debetsedeln fästa kvitto å inbetald skatt, syntes det ej
längre nödvändigt att förete debetsedeln vid skatteinbetalning; överlämnades
en avriven skatteanvisning utan debetsedel, torde mottagandet knappast
kunna vägras. Föreskriften att för den skattskyldige utfärdad debetsedel
skulle företes vid inbetalning av skatt å postanstalt eller i penninginrättning,
borde sålunda såsom överflödig utgå. Därjämte anför styrelsen, att
utredning för närvarande påginge om lämpligheten av att låta lantbrevbärare
och postombud, vilka nu endast förmedlade skatteinbetalningar till
postanstalt, själva utfärda kvitto å erlagt belopp. Sagda förhållande syntes
dock icke påkalla ändring av bestämmelsen, att inbetalning skulle göras till
fast postanstalt, enär det torde vara möjligt att i allmänna poststadgan föreskriva,
att inbetalning till lantbrevbärare eller postombud skulle likställas
med inbetalning till fast postanstalt. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, om icke alla försenade inbetalningar alltjämt borde
ske till vederbörande länsstyrelses resp. kronokamrerares postgirokonto och
icke såsom föreslagits till det centrala skattekontot, eftersom allmänheten
vant sig vid det nuvarande inbetalningssättet och detta visat sig praktiskt.
Med försenade inbetalningar avsåge länsstyrelsen dels sådana belopp, beträffande
vilka även restavgift skulle inbetalas, och dels sådana inbetalningar
av ytterligare preliminär skatt, som finge göras före utgången av april
månad året efter uppbördsåret. Dessa inbetalningar vore mycket omfattande.
Såsom exempel kunde nämnas, att 4 190 skattebelopp, inkluderande restavgifter,
under år 1951 inbetalades till länsstyrelsens postgirokonto. Enligt

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de sakkunnigas förslag skulle alla sådana belopp i fortsättningen inbetalas
till centrala skattekontot för att sedan av postverket överföras till länsstyrelsens
konto. Härtill komme alla för sent inbetalade belopp, beträffande vilka
restavgift uttoges senare. Länsstyrelsen hade ej någon sammanställning
över antalet av dessa poster; säkerligen vore dock antalet betydande, eftersom
för sent erlagda skattebelopp vanligen inbetalades utan restavgift. För
alla sådana belopp måste länsstyrelsen, om de inbetalades å centrala skattekontot,
göra framställning om att de skulle överföras till länsstyrelsen. Detsamma
bleve fallet med inbetalningarna av preliminär skatt efter den sista
uppbördsterminens utgång fram till den 30 april. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län anser, att nuvarande inbetalningssätt för nämnda försenade inbetalningar
borde bibehållas.

Beträffande skattskyldigs inbetalning av skatt har i en del yttranden erinringar
gjorts mot förslaget, att skattskyldig med debiterad preliminär skatt
själv bör å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas. För dessa
yttranden har redogörelse tidigare lämnats i avsnittet om debitering av olika
slags skatt, in. in.

Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Hallands län anser, att skattskyldig
lämpligen borde beredas möjlighet att efter den sista uppbördsterminens utgång
få göra inbetalning av ytterligare preliminär skatt medelst skatteanvisning;
postverkets hålkortsmaskiner borde utnyttjas även för sådana och
andra krediteringar efter uppbördsårets slut.

Förslaget att arbetsgivare med minst två anställda skola vid inbetalning
medelst skatteanvisning redovisa innehållen skatt till skatteavdelningen vid
postkontor i residensstaden, anser länsstyrelsen i Norrbottens län medföra
ökat besvär för arbetsgivare med ett fåtal arbetstagare; tillvägagångssättet
torde dock bli nödvändigt, om restförteckningarna avskaffades, vilket länsstyrelsen
tillstyrkte. Å andra sidan ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län,
såsom tidigare nämnts, om icke samtliga arbetsgivare borde medgivas rätt
att använda detta inbetalningssätt.

Den föreslagna summariska redovisningen av preliminär skatt synes
Svenska landstingsförbundet praktisk; möjlighet att använda detta förfaringssätt
borde beredas varje landsting, som i sin tjänst hade mer än 100
anställda, även om dessa sorterade under skilda förvaltningar och institutioner.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges
centrala restaur ang aktiebolag framhåller, att förslaget innebure en avsevärd
förbättring av redovisningsförfarandet. En ytterligare välkommen förenkling
för stora arbetsgivare vore, om dessa under var och en av de fem första
upphördsterminerna i stället för att betala in exakta skattebeloppet för terminen
finge erlägga ett beräknat avrundat belopp. Ett dylikt förfaringssätt
torde med fördel även för postverket kunna utsträckas till att omfatta även
inbetalningar till centrala skattekontot av skattebelopp, som innehållits för
arbetstagare, vilka icke avlämnat debetsedel. I stället för måhända ett tiotal
olika inbetalningar från en arbetsgivare avseende en och samma arbets -

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagare skulle postverket i så fall endast erhålla en enda redovisning. Vidare
föreslår länsstyrelsen i Norrbottens län att även arbetsgivare med färre arbetstagare
än 100, förslagsvis arbetsgivare med minst 50 anställda, skulle
kunna medgiva tillstånd att tillämpa angivna redovisningssätt.

Riksräkenslcapsverket anför, att det föreslagna summariska redovisningssystemet
kunde komma att medföra att innehållna belopp icke alltid fortlöpande
inbetalades i föreskriven ordning. Den för varje uppbördstermin
specificerade redovisningen erbjöde i och för sig vissa garantier mot ett sådant
förfarande. Riksräkenskapsverket ville emellertid icke motsätta sig förslagets
genomförande med hänsyn till de sakkunnigas uttalande att tillstånd
till en dylik förenklad skatteredovisning endast borde lämnas sådana arbetsgivare,
som hade en välordnad avlöningsbokföring. De möjligheter till ökad
kontroll i avseende å större arbetsgivare, som de sakkunnigas förslag innebure,
torde i övrigt erbjuda betryggande garantier mot missbruk.

Även länsstyrelsen i Kalmar län uttrycker viss tvekan, enär en arbetsgivare
kunde missbruka inbetalningssättet för att under större delen av
uppbördsåret förskaffa sig en obehörig kredit till väsentliga skattebelopp.

De sakkunnigas förslag till summarisk skatteredovisning avstyrkes av
länsstyrelsen i Uppsala län, enär förslaget skulle försvåra en av länsstyrelsen
förordad metod för kontroll av skatteavdrag. Även länsstyrelsen i Älvsborgs
län och Föreningen Sveriges kronokamrerare avstyrker förslaget, därvid
båda åberopar i huvudsak samma skäl. Länsstyrelsen yttrar.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om summarisk skatteredovisning
i särskilda fall från arbetsgivare med minst 100 arbetstagare får
länsstyrelsen avstyrka, då det strider emot huvudprincipen i källskattesystemet,
nämligen att redovisning av innehållna skattebelopp skall ske individuellt.
Förslagets genomförande skulle leda till att för ett avsevärt antal
skattskyldiga myndigheterna icke skulle få kännedom om storleken av innehållna
preliminärskattebelopp förrän efter uppbördsårets utgång. De risker,
som äro förbundna med ett förvarande under löpande året hos arbetsgivaren
av de anställdas skatteanvisningar, synas länsstyrelsen vara för stora. Vid
exempelvis en eldsolycka hos en sådan arbetsgivare, varvid avlöningsbokföringen
och skatteanvisningar förstördes, kunde någon redovisning över
huvud icke åstadkommas. De lokala skattemyndigheterna måste vidare i
och för beslut om jämkning o. d. under uppbördsårets gång ha vetskap om
de innehållna beloppens storlek. Det är icke tillfredsställande, att dessa
uppgifter icke skulle kunna erhållas på annat håll än hos arbetsgivaren.
Det är slutligen diskutabelt, om förslaget över huvud taget skulle komma
att medföra någon lättnad i arbetsgivares arbete vid redovisningen. Redan
vid nuvarande anordning med redovisning för tvåmånadersperioder ha arbetsgivarna
svårigheter att komma till rätta med de olika skatteavdragen.
Ett genomförande av förslaget, enligt vilket sex tvåmånadersperioder skulle
samtidigt redovisas vid sista uppbördsterminen, skulle komma att medföra
ett mångfaldigande av dessa svårigheter.

I några yttranden har erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag att,
såvitt gäller preliminär skatt, terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna
skall borttagas för att bl. a. möjliggöra inbetalning av preliminär skatt för
arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer. I and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

311

ra yttranden åter liar ifrågasatts, om icke angivna förslag även borde genomföras
beträffande kvarstående skatt och skattebeloppet angivas på skatteanvi-sningen
av den som gjorde inbetalningen. För dessa yttranden bär förut
redogjorts i avsnittet om debitering av olika slags skatt, m. m.

Förslaget att arbetstagare med bisyssla skall kunna rekvirera duplettdebetsedel
för redovisning av preliminärskatten å biinkomster anser häradsskrivaren
i Bodens fögderi överflödigt. Inbetalningen av nämnda skatt borde
hellre ske till centrala skattekontot, varvid debetsedelsnummer och övriga
identifieringsuppgifter kunde hämtas ur den skattskyldiges skattekort. De
lokala skattemyndigheternas arbetsbörda syntes icke böra ytterligare belastas
med nämnda rekvisitioner.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om de sakkunnigas uttalande, att det
vore tekniskt möjligt att förse debetsedeln å preliminär skatt med ett avsevärt
större antal skatteanvisningar, varigenom arbetstagaren skulle kunna
tillhandahålla alla sina arbetsgivare erforderligt antal anvisningar för redovisning
av innehållen skatt; en förutsättning härför syntes dock enligt de
sakkunnigas mening vara, att redovisningen skedde med ledning av de skattskyldigas
födelsenummer. Länsstyrelsen förklarar, att länsstyrelsen hade
svårt att följa den tankegång, som låge bakom konstaterandet, att födelsenumret
i stället för debetsedelsnumret i detta skede behövde tagas till ledning
vid redovisningen av skatt. Hade principen om skatteinbetalningar
med skatteanvisningar försedda med debetsedelsnummer en gång godtagits,
syntes den böra konsekvent genomföras. Frågan torde då bli på vad sätt
nödvändigt antal skatteanvisningar skulle kunna ställas till de olika arbetsgivarnas
förfogande. Därefter anföres följande.

Länsstyrelsen har i sitt tidigare yttrande föreslagit, att ytterligare skatteanvisningar
skulle kunna erhållas genom att arbetstagarens skattekort, som
förutsattes vara försett med fullständigt namn, mantalsskrivningsadress och
debetsedelsnummer, insändes till lokala skattemyndigheten, som t. ex. genom
gummering eller på annat sätt försåge kortet med ett antal med debetsedelsnummer
försedda skatteanvisningar, detta för att slippa utfärda ytterligare
duplettdebetsedlar. Även arbetsgivaren skulle å särskild blankett
kunna hos lokala skattemyndigheten rekvirera ytterligare skatteanvisningar
för sina arbetstagare, om så skulle behövas. I sådana fall kunde lokala skattemyndigheten
översända dessa vidhäftade ett duplettskattekort till förhindrande
av förväxling av debetsedelsnummer. För arbetstagare med huvudsaklig
inkomst av korttidsanställning skulle kunna iordningställas särskilda
häften, som i likhet med häftena med indrivningskvitto innehölle dels löstagbara
blanketter (skatteanvisningar) och dels fasta blanketter (kvitton)
med korresponderande text med kopiepapper emellan. Dessa häften skulle
vid avlöningens utbetalande av arbetstagaren företes för arbetsgivaren, vilken
då utskreve skatteanvisningen, varvid den fasta kvittoblanketten ifylldes
genom kopiering. På detta sätt skulle arbetsgivaren erhålla en skatteanvisning
för inbetalning av det innehållna skattebeloppet och arbetstagaren ett
kvitto på samma belopp. Lokala skattemyndigheten skulle givetvis förse alla
blanketterna med debetsedelsnummer.

Alla dessa åtgärder syfta till att minska antalet inbetalningar å det centrala
skattekontot. Någon minskning i länsstyrelsens arbete torde det centrala

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattekontot icke komma att medföra, då identifieringsbesväret med inbetalningar
insatta å det ena eller andra kontot kommer att bliva lika stort.

Statistiska centralbyrån instämmer i vad de sakkunniga anfört mot att
använda födelsenummer i stället för debetsedelsnummer vid skatteredovisningen.
Därutöver uttalar centralbyrån, att kostnaderna torde bli betydande,
om det vore avsett att alla skattskyldiga skulle erhålla särskilda skatteanvisningar.
Sannolikt åsyftades emellertid, att anvisningarna skulle tillhandahållas
på rekvisition. En arbetsform, som innebure att länsbyråerna skulle
vid spridda tillfällen för namngivna personer uttaga och avtrycka ett större
eller mindre antal plåtar, måste av centralbyrån bestämt avstyrkas. Beträffande
födelsenumren finge anmärkas, att dessa hittills fått endast obetydlig
användning. På grund därav saknade man för närvarande en mera allmän
överblick över i vilken utsträckning felaktiga sådana nummer alltjämt förekonime.
Att fel begåtts vid nummersättningen framginge emellertid av de
framställningar om rättelse som inkomme till ämbetsverket och av vissa
andra erfarenheter. Inom centralbyrån övervägdes nu möjligheterna att åvägabringa
en översyn över beståndet av födelsenummer. Å andra sidan yttrar
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete att de sakkunnigas argumentering
mot att använda födelsenumret vid skatteredovisningen knappast syntes
övertygande. Användningen av födelsenumret på detta område skulle innebära
en sådan förenkling, att denna fråga syntes böra ytterligare utredas.
Även Sveriges köpmannaförbund anser, att frågan om underlättande av avlöningsbokföringen
och skatteredovisningen för sådana företag, som använde
moderna kontorsmaskiner, borde ytterligare undersökas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller, att de förteckningar med
debetsedelsnummer och belopp som vissa större arbetsgivare vid inbetalning
av skatt finge insända i stället för skatteanvisningar, tyvärr icke alltid varit
uppgjorda med tillräcklig noggrannhet. En följd av felskrivet debetsedelsnummer
bleve felaktig kreditering av två skattskyldiga med allt vad detta
innebure av tidsödande felsökning och irritation hos allmänheten. Det vore
därför ytterst angeläget att hos dessa arbetsgivare inskärpa vikten av noggrann
kollationering mellan debetsedlar och förteckningar. Mindre god noggrannhet
i detta avseende hos arbetsgivare med därav orsakat besvär för
skattskyldiga och myndigheter borde leda till att redovisning på förteckningar
utan skatteanvisningar icke medgåves i det särskilda fallet.

Beträffande de sakkunnigas förslag om skatteinbetalning till centrala
skattekontot anför länsstyrelsen i Stockholms län, att man kunde förmoda
att med den begränsning i avdragsskyldigheten, som nu föreslagits, antalet
bristfälliga identifieringsuppgifter komme att bli mindre än enligt de sakkunnigas
tidigare förslag. Risken för att skatt, som redovisades utan tillgång
till debetsedel, icke kunde bokföras på rätt person, borde därför icke
överdrivas. Med hänsyn till de uppenbara fördelar förslaget innebure för
allmänheten, som därigenom icke såsom hittills behövde efterforska till vilken
myndighet skattebelopp skulle inbetalas, tillstyrkte länsstyrelsen det -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

313

samma. Länsstyrelsen förbisåge härvid icke, att förslagets genomförande
komme att medföra ökat arbete för myndigheterna. Även länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller, att de sakkunnigas förslag komme att medföra
en avsevärd ökning av länsstyrelsens kontrollarbete. En utvidgad användning
av det centrala skattekontot innebure likväl så påtagliga fördelar,
att länsstyrelsen icke ville motsätta sig förslaget. Vidare yttrar länsstyrelsen
i Södermanlands län, att det föreslagna redovisningsförfarandet — trots därmed
förenade identifieringssvårigheter — borde prövas med hänsyn till
önskemålet om rimliga arbetslättnader för arbetsgivarna.

I några yttranden anses det tveksamt om de sakkunnigas förslag bör genomföras.
Sålunda befarar länsstyrelsen i Malmöhus län, att misstag beträffande
inbetalningssättet och bristfälliga uppgifter rörande såväl arbetstagare som
arbetsgivare skulle vålla myndigheterna betydande besvär. Det förelåge risk
för att de särskilda svårigheter, som uppstode vid övergången till det nya
systemet, skulle bli bestående. Vidare ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation,
om icke de sakkunnigas förslag skulle medföra att antalet
oidentifierbara skatteinbetalningar komme att öka ganska kraftigt, med
påföljd att den innehållna skatten icke bleve krediterad arbetstagaren i ett
större antal fall än för närvarande. Man torde knappast kunna påräkna,
säger organisationen, att arbetstagare med korttidsanställning eller bisyssla
i någon större utsträckning komme att rekvirera duplettdebetsedel och överlämna
den till arbetsgivaren. Möjligen kunde det föreslagna skattekortet
medföra, att arbetsgivaren finge de erforderliga uppgifterna. Svårigheterna
att lösa denna viktiga fråga skulle minska, om utvidgningen av skatteavdragssystemet
begränsades till vissa korttidsanställningar och stadigvarande
bisysslor. Även Föreningen Sveriges landsfiskaler befarar, att svårigheterna
att identifiera de till centrala skattekontot inbetalda beloppen komme att
bli synnerligen stora. Härom vittnade de svar, som erhölls vid gjorda reklamationer.
Det syntes betänkligt att avsevärda belopp inflöte till detta
konto utan möjlighet att senare kreditera beloppen å vederbörande skattskyldigas
konton. Den enda möjligheten att lösa detta problem syntes vara
att anlita postfunktionärerna för erhållande av fullständiga uppgifter å inbetalningskorten.
Kunde detta ej ske, ifrågasatte föreningen, om icke centrala
skattekontot borde avskaffas.

Statskontoret yttrar, att en avsevärd minskning av antalet svåridentifierade
inbetalningsposter borde kunna åstadkommas, därest arbetsförmedlingarna
finge medverka genom viss upplysningsverksamhet bland arbetstagarna
samt tillhandahållande av fullständiga upplysningar om arbetstagares
namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress. Då en dylik medverkan
från arbetsförmedlingsorganens sida framstode som mycket betydelsefull,
borde enligt statskontorets mening förefintliga hinder undanröjas
för att på förevarande område få till stånd ett samarbete med arbetsförmedlingarna.

Önskvärdheten av arbetsförmedlingarnas medverkan understrykes även av

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rilcsräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kalmar lån och Tjänstemännens centralorganisation.
Å andra sidan framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att
ifrågavarande medverkan skulle medföra ett avsevärt merarbete för arbetsförmedlingen
och sannolikt få menlig inverkan på de arbetssökandes inställning
till densamma. Styrelsen ville uttala sin tillfredsställelse över att de
sakkunniga avstått från att framlägga förslag såväl härom som i fråga om
utlämnande av uppgifter från arbetsförmedlingshandlingar. Därutöver anför
arbetsmarknadsstyrelsen följande.

I yttrande över en från de sakkunniga erhållen särskild promemoria i ämnet
har arbetsmarknadsstyrelsen bland annat framhållit angelägenheten av
att arbetssökande och arbetsgivare kunna lita på att förmedlingens register
och övriga handlingar med uppgifter om enskildas förhållanden undandragas
offentligheten. En allt större användning av arbetsförmedlingshandlingarna
såsom adressregister för olika myndigheter skulle medföra, att arbetssökande
i många fall icke längre skulle anlita den offentliga arbetsförmedlingen.
Detta skulle i sin tur försvåra förmedlingens arbete.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till
myndigheter och tjänstemän i offentlig tjänst har med anledning av i betänkandet
omnämnda framställningar från. socialstyrelsen dragits under
Kungl. Maj:ts prövning. I utlåtande över dessa framställningar den 2 maj
1951 intog styrelsen en restriktiv ståndpunkt i frågan. Med hänsyn till att
en viss tveksamhet ansetts råda angående innebörden av ifrågavarande paragraf
i 1937 års lag om inskränkningen i rätten att utbekomma allmänna
handlingar hemställde emellertid styrelsen hos Kungl. Maj :t om utfärdande
av föreskrifter i ämnet, därest det skulle befinnas erforderligt, att utlämnande
av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till myndigheter sker i
större utsträckning än vad styrelsen föreskrivit.

Styrelsen vill även hänvisa till sitt den 22 januari 1952 avgivna utlåtande
rörande dessa spörsmål med anledning av vad riksdagens revisorer i sin
berättelse 1951 uttalat angående skatteuppbörden m. m. Härvid intog styrelsen
i princip samma restriktiva ståndpunkt som tidigare.

I sin berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående
statsverket har riksdagens revisorer bl. a. redogjort för sina iakttagelser
beträffande skatteuppbörden (del I s. 116—122). I redogörelsen yttrar
revisorerna bl. a. följande.

Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares skyldighet att verkställa skatteavdrag
konnner att utsträckas till att regelmässigt omfatta inkomst av bisysslor
och av anställning under kortare tid än en vecka torde skattereklamationskontot
komma att belastas i ännu större omfattning än f. n. Speciellt
vid korttidsanställningar kan det nämligen befaras att en arbetstagare icke
alltid kommer att förete någon debetsedel, varigenom svårigheter vållas för
arbetsgivaren att lämna erforderliga uppgifter till ledning för uppbördsmyndigheternas
identifiering av inbetalade skattebelopp. För att underlätta uppbördsmyndigheternas
möjligheter till korrekt kreditering av inbetalade skattebelopp,
vore det därför enligt revisorernas mening av viss betydelse, om
hänvändelse i speciella fall finge göras till arbetsförmedlingarna för erhållande
av eventuella kompletterande uppgifter, i synnerhet som åtgärder av
detta slag enbart skulle vara till gagn för den skattskyldige. Då den nu
tillämpade ordningen anses lägga vissa hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt,
vore det för uppbördsarbetet utan tvivel av stort värde, om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

315

sådan ändring genomfördes varigenom möjlighet bereddes för arbetsförmedlingarna
att tillhandahålla uppbördsmyndigheterna i identifieringssyfte erforderliga
uppgifter.

Under hänvisning till vad riksdagens revisorer sålunda anfört, uttalai
länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det vore nödvändigt, att alla tänkbara
möjligheter tillvaratoges för att underlätta identifieringen av inbetalda
skattebelopp.

I anledning av de sakkunnigas uttalande att undersökningarna beträffande
skatteposter, som på grund av bristfälliga uppgifter å talongerna icke
omedelbart kunde identifieras, icke skulle göras omfattande, utan att beloppen
snarast borde överföras till skattereklamationskontot i Stockholm,
framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att antalet reklamationsfall
i så fall komme att ökas i motsvarande grad. Härtill komme också,
att arbetstagarna härigenom i många fall skulle bli lidande genom arbetsgivares
försummelse. Det vore nog alltjämt en ganska vanlig företeelse,
att en arbetstagare icke hade närmare kännedom om hur mycket som under
året dragits i preliminär skatt och alltså icke, då han finge debetsedeln å
slutlig skatt, kunde avgöra om han blivit tillgodoräknad all dragen preliminär
skatt. Ur denna synpunkt syntes det angeläget att efterforskningsarbetet,
som kunde leda till rättelse i sådana fall, icke förenklades alltför
mycket. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar, att kommunerna hade starkt
intresse av att identifieringsarbetet vid skattereklamationskontot bedreves
med största energi. Kunde ett skattebelopp härledas till viss person, föranledde
detta ofta höjd taxering eller åsättande av taxering, där så icke
skett. Därigenom tillfördes givetvis kommunerna ökade skatteinkomster.
Det vore därför av största betydelse, att ett effektivt efterforskningsarbete
bedreves även sedan ärendet överlämnats till skattereklamationskontot. Vidare
uttalar föreningen -— efter att ha erinrat om förslaget att belopp soin
icke kunnat tillgodoräknas skattskyldig skulle efter vissa år tillfalla statsverket
— att det torde vara skäligt att den del av dessa belopp, som efter
schablonberäkning kunde anses utgöra kommunalskatt, tillgodofördes respektive
kommuner. Så borde i varje fall ske i fråga om de kommuner, som
hade att vidkännas betydande kostnader för uppbördsarbetet, nämligen
städerna med egna uppbördsverk. Då det här gällde icke identifierade poster,
kunde lämpligen avsändningsorten avgöra till vilken kommun ett belopp
vore att hänföra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att rättelse av taxering, sedan ett
belopp återförts från skattereklamationskontot för kreditering, med nuvarande
bestämmelser i de flesta fall torde vara utesluten, enär tiden för
yrkanden av taxeringsintendenten gått till ända. Länsstyrelsen fortsätter.

Denna mindre tilltalande konsekvens synes nödvändiggöra att bestämmelser
införas till förhindrande av att skattemedel obehörigen frånhändas statsverket
till följd av för låga taxeringar. Länsstyrelsen föreslår i sådant hänseende
att bestämmelse införes i 89 § uppbördsförordningen om att återbetalning
av överskjutande preliminär skatt icke må äga rum med mindre

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den skattskyldige taxerats med ledning av deklaration och att, om någon,
som förut ej deklarerat, i ändamål att vinna återbetalning av sådan skatt
önskar avlämna deklaration, denna må avlämnas inom natt och år efter
mottagande av debetsedel å slutlig skatt och att taxeringen för sådant fall
utan hinder av eljest gällande bestämmelser skyndsamt skall i hela dess
vidd omprövas av prövningsnämnden. Om sådan bestämmelse införes, borde
måhända i 26 § taxeringsförordningen intagas en erinran därom, att
om angelägenheten av att i visst fall avgiva deklaration stadgats i 89 § uppbördsförordningen.
Länsstyrelsen önskar framhålla att bestämmelser av nu
angiven innebörd skulle vara av allra största värde och avlasta en del av
taxeringsintendentens nuvarande orimligt stora arbetsbörda för upprättande
av yrkanden om s. k. täcktaxeringar till förhindrande av obehörig återbetalning
av överskjutande preliminär skatt och därjämte medföra att återbetalning
skedde på rättvisaste möjliga sätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vid inbetalning till centrala skattekontot,
där så kan ske, å inbetalningskortet eller girokortet angivas den skattskyldiges
namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress samt skatteslag, debetsedels
nummer, uppbördsår och uppbördstermin ävensom, då arbetsgivare
inbetalar innehållen skatt, dennes namn och adress. Generalpoststyrelsen
anser nödvändigt, att den skattskyldiges bostadsadress alltid angåves
vid inbetalningen. Samtidigt understryker styrelsen de sakkunnigas uttalande,
att det ej kunde komma i fråga att ålägga postfunktionärerna att
kontrollera uppgifterna å kupongerna till inbetalningskorten.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges
centrala restaurangaktiebolag föreslår, att inbetalning till centrala skattekontot
icke skall behöva göras annat än under ordinarie uppbördsterminer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att frågan om att avskaffa länsstyrelsernas
skattepostgirokonton borde prövas; för överföring till länsstyrelsen
av skattebelopp, som influtit till centrala skattekontot, kunde länsstyrelsens
vanliga inbetalningskonto utnyttjas.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om kvitto å inbetald
skatt, som arbetsgivare innehållit å arbetstagares lön, yttrar Svenska
skogs- och flotlningsarbetareförbundet, att förslaget syntes vara en konsekvens
av att man över huvud taget ej funnit ändamålsenligt att ålägga de
skattskyldiga någon medverkan i fråga om kontrollen av arbetsgivarna. De
av arbetsgivaren utfärdade kvittona förutsattes också äga vitsord gentemot
statsverket; därmed syntes arbetstagarens behov av verifikationer tillgodosedda.
Tjånstemännens centralorganisation är med hänsyn till risken för
att arbetsgivarna i större utsträckning än för närvarande skulle underlåta
att redovisa innehållna skattebelopp, tveksam om förslagets lämplighet. Utvidgades
avdragsskyldigheten, ville organisationen emellertid icke motsätta
sig förslaget, enär av arbetsgivare lämnad uppgift om innehållen skatt skulle
äga vitsord gentemot statsverket och ansvarsbestämmelserna för underlåten
skatteredovisning föresloges skärpta. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
hyser en viss oro inför de sakkunnigas förslag; anledning syntes finnas att
antaga, att missbruk av arbetsgivarnas kvitteringsrätt skulle förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

317

Riksräkenskapsverket yttrar, att verket vore väl medvetet om att den föreslagna
ordningen kunde vara ägnad att underlätta klarläggandet av mellanhavandet
mellan arbetsgivaren och indrivningsmyndigheten. Det kunde
likväl ifrågasättas om icke ett sådant förfarande borde begränsas till större
arbetsgivare. På så sätt skulle viss självverkande kontroll gentemot arbetsgivare
bevaras i alla de fall, då en sådan kontroll måste anses vara av stor
betydelse. Vidare anför Föreningen Sveriges kronokamrerare att den värdefulla
kontroll, som arbetstagaren genom erhållande av originalkvitton från
postverket etc. kunnat utöva gentemot arbetsgivaren, försvunne med de
sakkunnigas förslag. Denna kontroll hade helt säkert även varit ägnad att
avhålla mindre nogräknade arbetsgivare från att olovligen förfoga över hos
anställda innehållen skatt. Med hänsyn till önskvärdheten av att både tillmötesgå
arbetsgivarnas berättigade krav på fullgoda verifikationer och att
bibehålla arbetstagarkontrollen ansåge sig föreningen böra föreslå att undersökning
verkställdes, huruvida icke dubbla kvitton kunde utfärdas.

Generalpoststyrelsen uttalar, att arbetsgivarens kvitto icke syntes böra
innehålla uppgift om det skattebelopp, som inbetalats vid tiden för uppgiftens
lämnande. Den i detta hänseende föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle
enligt styrelsens mening ålägga ax-betsgivarna ett merarbete, som måste anses
mera betungande än olägenheterna av att ifrågavarande uppgift icke
lämnades. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att om intyget
endast behövde utvisa att visst skattebelopp innehållits men icke utsäga något
om huruvida beloppet inbetalats, torde mindre nogräknade arbetsgivare
— i synnerhet sådana med mindre god ekonomisk ställning — komma att
i det längsta uppskjuta skatteinbetalningen med påföljd att det så småningom
kunde komma att visa sig, att arbetsgivaren icke kunde uppbringa medel till
fullgörande av sin skyldighet i förevarande avseende. Ifrågavarande skatteintyg
borde avfattas enligt fastställt formulär och vara vederbörligen underskrivna
av behörig person så att ansvar för utfärdande av felaktigt intyg
kunde utkrävas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare understryker vikten av att lönebesked,
som jämväl skulle användas som kvitton å innehållen skatt, innehölle
så fullständiga uppgifter om den skattskyldiges namn in. m., att identifieringsarbetet
i görligaste mån underlättades.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete påpekar, att de sakkunnigas
skäl mot att medgiva portoersättning åt arbetsgivare för av dessa översända
debetsedlar — nämligen att arbetsgivarna, sedan de erhållit rätt att
själva lämna kvitto å inbetald skatt, kunde lämna tillbaka debetsedlarna
omedelbart vid slutad anställning — icke vore tillämpligt på försäkringsanstalter,
som fungerade som arbetsgivare för sina livräntetagare. Det syntes
sålunda i hög grad skäligt att försäkringsanstalterna erhölle rätt till portofrihet
för försändelser av här ifrågavarande slag, vilka för närvarande
krävde dubbelt porto. Även Föreningen skogsarbeten påtalar de sakkunnigas
uttalande i denna fråga. Föreningen anför.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Föreningen kan, då det gäller skogsbrukets arbetstagare, icke dela de
sakkunnigas uppfattning, att minskade portokostnader komma att uppstå
för arbetsgivarna. Personlig kontakt mellan skogsarbetsgivarnas, flottningsföreningarnas
och virkesmätningsföreningarnas avlöningskontor samt vederbörande
arbetstagare saknas i de flesta fall på grund av geografiska skäl.
Även i fortsättningen lärer sålunda det övervägande antalet debetsedlar
komma att återsändas per post. Det synes icke vara oskäligt, att arbetsgivarna,
i vart fall inom skogsbrukets ovannämnda verksamhetsgrenar, erhålla
ersättning eller hållas skadeslösa för de portokostnader, som härigenom
uppstå. Förslagsvis skulle detta kunna lösas på så sätt, att den lokala
skattemyndigheten ställer fönsterkuvert med påtryck om tjänstebrevsrätt
till förfogande åt de arbetsgivare, vars verksamhetsområde är av sådan
storleksordning, att återsändande av debetsedlar per post måste förekomma.
Den lokala skattemyndigheten lärer ha tillräcklig kännedom om arbetsgivarna
för att kunna bedöma, för vilka dylikt behov förefinnes.

Beträffande postverkets kvitton å skatt, som inbetalas till centrala skattekontot,
framhåller Svenska exekutionsmännens riksförbund, att det vore av
allra största betydelse ur kontrollsynpunkt, att kvittona även innehölle uppgift
om debetsedelsnummer. För närvarande kunde samma kvitto användas
för olika personer, vilket givetvis medförde betydande olägenheter och
osäkerhet. Därest debetsedelsnummer i undantagsfall skulle saknas, borde i
stället namnet utskrivas å kvittot. Den invändningen, att ett angivande av
dessa uppgifter å kvittona skulle öka postens arbetsbelastning alltför mycke,
kunde för dessa förhållandevis fåtaliga inbetalningar icke tillmätas avgörande
betydelse, därest lämnandet av uppgifterna kunde anses innebära
en avgjord fördel för skatteuppbördssystemet. Kunde en arbetsuppgift enkelt
och med en ringa kostnad åläggas en uppbördsmyndighet, borde det
icke finnas anledning av övervältra uppgiften på en annan myndighet. Vidare
kunde erinras, att debetsedelsnummer angåves å postkvittot vid inbetalning
medelst debetsedel och skatteanvisning; dessutom borde alltid ett
kvitto innehålla uppgift om vad beloppet avsåge. Slutligen finge påpekas,
att när inbetalning eljest skedde på posten, anmärkning i regel gjordes om
blanketten icke blivit vederbörligen ifylld. Även om inbetalningskortet till
centrala skattekontot ägnades endast en flyktig granskning, skulle — om
personalen dessutom hade bättre begrepp om formerna för skatteinbetalningen
— många felaktigheter genast kunna rättas, fel som sedan kanske orsakade
timmar och dagar av arbete på annat håll. Jämväl Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska polisförbundet anser att postverkets kvitto
å skatt, som inbetalades till centrala skattekontot, borde innehålla uppgift
å debetsedelsnummer eller namn. Kronokamreraren i Hälsingborg föreslår,
att kvittona såvitt möjligt förses åtminstone med beteckning för skatteslag
och år.

Departementschefen. Av skäl som de sakkunniga anfört kan jag icke förorda
någon ändring av nu gällande tider för uppbördsterminerna. I anledning
av det av Sveriges grossistförbund uttalade önskemålet att uppbördsterminen
i januari månad borde förläggas till slutet av månaden, må fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

319

hållas att en sådan ändring icke skulle få någon större betydelse för de
större arbetsgivare, varom här är fråga. Dessa skall nämligen redovisa arbetstagarnas
skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden och
behöver icke göra skatteinbetalningen förrän den 18 i månaden. Skulle i
särskilda fall skatteinbetalningen icke hinna verkställas senast nämnda dag,
äger generalpoststyrelsen medgiva uppskov med inbetalningen. En generell
förlängning av tiden för inbetalning till skatteavdelning synes lämpligen ej
böra ifrågakomma.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande rätten att mot särskild respitavgift
inbetala skatt under dagarna närmast efter uppbördsterminens utgång
och beträffande storleken av denna avgift, föranleder ej någon erinran
från min sida.

Såvitt gäller tillvägagångssättet vid skattskyldigs inbetalning av skatt får
jag erinra om min förut uttalade mening att lokal skattemyndighet beträffande
skattskyldig med preliminär B-skatt alltjämt bör å skatteanvisningarna
angiva det belopp, som förfaller till betalning vid respektive uppbördsterminer.
Jag framhöll därvid att inbetalning av ytterligare preliminär skatt
skulle kunna ske på så sätt att den skattskyldige under det å skatteanvisningen
angivna beloppet antecknade det skattebelopp, han därutöver önskade inbetala,
jämte summan av de båda beloppen. För sådan inbetalning skulle
även kunna användas de två ytterligare skatteanvisningar, som enligt de
sakkunnigas av mig biträdda förslag skulle fogas till debetsedeln å preliminär
skatt. Hinder förelåge ej heller för skattskyldig, som kunde erlägga endast
en del av den vid uppbördsterminen förfallande skatten, att inbetala
delbeloppet med skatteanvisning. Lämpligen borde därvid någon av nyssnämnda
extra skatteanvisningar användas.

Såsom generalpoststyrelsen framhållit, lärer skyldighet icke längre böra
föreligga att förete debetsedeln vid inbetalning med skatteanvisning å postanstalt
eller penninginrättning. Skattelikviden bör således mottagas jämväl
då inbetalaren överlämnar en från debetsedeln avskild skatteanvisning. Vidare
torde den skattskyldiges postadress alltid böra angivas vid inbetalning
av skatt till centrala skattekontot. Det sagda gäller såväl vid skattskyldigs
inbetalning av honom påförd skatt som vid arbetsgivares inbetalning av arbetstagares
skatt.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag i fråga om sättet för skattskyldigs
inbetalning av skatt. Jag delar således icke den i ett remissyttrande
uttalade meningen, att skatteanvisning borde få användas för inbetalning av
ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen under uppbördsåret.
Ej heller kan jag förorda att, såsom i ett par andra remissyttranden
ifrågasatts, nyssnämnda inbetalning av preliminär skatt ävensom inbetalning
av skatt efter den särskilda respittidens utgång borde göras till
vederbörande länsstyrelses respektive kronokamrerares postgirokonto. Även
om skäl av teknisk art kan anföras för en sådan anordning, torde denna likväl
ej böra ifrågakomma med hänsyn till de väsentliga fördelar för allmän -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

heten som följer av de sakkunnigas förslag att alla inbetalningar, vilka ej
kan göras med skatteanvisning, skall ske till centrala skattekontot.

I några remissyttranden har vissa erinringar gjorts mot den föreslagna
summariska redovisningen av preliminär skatt, som arbetsgivare med minst
100 arbetstagare skulle efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse få tilllämpa
vid de fem första uppbördsterminerna under uppbördsåret. De gjorda
invändningarna är enligt min mening ej av sådan bärkraft att de bör hindra
åtminstone ett försöksvis genomförande av den föreslagna förenklingen av
redovisningsförfarandet för ifrågavarande större arbetsgivare. Jag vill emellertid
understryka angelägenheten av att länsstyrelsen vid prövning av framställning
om rätt att använda det summariska redovisningssättet tillser att
dylik rätt lämnas allenast sådana arbetsgivare, som uppfyller de av de sakkunniga
angivna kvalifikationskraven. Å andra sidan bör icke den summariska
redovisningen, såsom i ett par andra remissyttranden ifrågasatts, utsträckas
att gälla även inbetalningar till det centrala skattekontot av skattebelopp,
avseende arbetstagare som underlåtit att överlämna sin debetsedel till
arbetsgivaren. Ej heller kan jag förorda det i dessa yttranden framförda förslaget,
att inbetalning under de fem första uppbördsterminerna skulle få
göras med avrundade belopp. Även för arbetsgivarens egen kontroll av de
innehållna skattemedlen torde det vara lämpligt, att åtminstone i anslutning
till varje uppbördstermin göra en sådan avstämning av skattemedlen att
det exakta skattebeloppet kan inlevereras.

Tillstånd till den summariska redovisningen bör lämnas endast arbetsgivare,
som från samma redovisningsställe inbetalar skatt för minst 100 arbetstagare.
För arbetsgivare, som har arbetsplatser på två eller flera ställen
eller för vilka de anställda sorterar under skilda förvaltningar m. m., bör
följaktligen icke det totala antalet arbetstagare eller antalet arbetstagare på
varje arbetsplats etc. vara avgörande för om tillstånd kan lämnas. Avgörande
bör i stället vara antalet anställda, för vilka innehållen skatt redovisas
från samma avlöningskontor eller kassaförvaltning.

Enligt de sakkunniga bör preliminär skatt för arbetstagare, som slutat
sin anställning mellan två uppbördsterminer, inbetalas med skatteanvisning
och icke som för närvarande till centrala skattekontot. I samband härmed
framför de sakkunniga tanken på att uppgift skulle å skatteanvisningens
baksida lämnas om den inbetalandes namn och adress, så att man även i
fortsättningen kunde i efterhand konstatera vem som inbetalt skatten.

Nackdelarna för arbetsgivarna att behöva iakttaga en sådan uppgiftsskyldighet
är enligt min mening större än de fördelar som därmed skulle vinnas.
Jag anser mig därför ej böra föreslå införandet av en dylik skyldighet.

För att underlätta skatteredovisningen till centrala skattekontot, då skatt
för flera arbetstagare skall vid samma tillfälle inbetalas till kontot, bör arbetsgivaren
äga att •—- i stället för att utskriva ett särskilt inbetalnings- eller
girokort för varje arbetstagare — inbetala det sammanlagda skattebeloppet
med ett enda sådant kort. Därvid förutsättes att arbetsgivaren samtidigt

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

till kontot insänder en förteckning å arbetstagarnas namn, de redovisade
skattebeloppen in. m. Härtill bör användas av postverket tillhandahållna
blanketter.

I övrigt ansluter jag inig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande
tillvägagångssättet vid arbetsgivares inbetalning av arbetstagares skatt.

För arbetsgivarna medför skatteredovisningen minst besvär, om den kan
göras med skatteanvisning. Denna redovisningsform underlättar även arbetet
för uppbördsmyndigheterna och medför för arbetstagarna större säkerhet
att de blir gottskrivna den erlagda skatten. Det är därför angeläget
att arbetsgivarna uppmanar arbetstagare, som försummat att överlämna sin
debetsedel, att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Skulle arbetstagaren likväl
icke överlämna debetsedeln, bör han anmodas att uppvisa det skattekort,
som kommer att fogas till debetsedeln å preliminär skatt, eller att —
om ej heller detta efterkommes —- lämna de identifieringsuppgifter, som är
erforderliga för att han skall kunna tillgodoräknas den innehållna skatten.

För att arbetsgivarna skall kunna med skatteanvisning redovisa preliminär
skatt, som innehållits å inkomst av korttidsanställning, måste arbetstagare
med sådana anställningar erhålla erforderligt antal skatteanvisningar.
En möjlighet som de sakkunniga berört vore att tillställa de skattskyldiga
ett stort antal skatteanvisningar, som normalt skulle räcka flera år.
Såsom de sakkunniga framhåller, torde en förutsättning härför vara, att
lödelsenumren i stället för debetsedelsnumren användes vid redovisningen.
En redovisning efter födelsenummer skulle emellertid medföra stora svårigheter
att gottskriva de skattskyldiga de inbetalade skattebeloppen. I likhet
med de sakkunniga anser jag mig icke kunna förorda angivna förfarande.
Annan utväg torde icke stå till buds än att, sedan de åtta vid debetsedeln
fogade skatteanvisningarna förbrukats, efter rekvisition tillställa
vederbörande skattskyldige ytterligare skatteanvisningar med det för uppbördsåret
gällande debetsedelsnumret. Detta bör lämpligen ske genom utfärdande
av en eller flera duplettdebetsedlar och icke genom att iordningställa
särskilda häften med skatteanvisningar.

Korttidsanställningar anvisas i stor omfattning av den offentliga arbetsförmedlingen.
För att nedbringa antalet inbetalningar till centrala skattekontot
och underlätta identifieringen av de till detta konto redovisade skattebeloppen
bör — utan att detta behöver medföra något men för arbetsförmedlingarnas
verksamhet — kunna krävas sådan medverkan från deras
sida, att de vid anvisning av arbete framhåller för arbetstagaren att arbetsgivaren
är skyldig verkställa skatteavdrag och att större säkerhet föreligger
för att den innehållna skatten gottskrives arbetstagaren, om han
överlämnar sin debetsedel eller uppvisar sitt skattekort för arbetsgivaren.
Det synes som om man emellertid icke borde stanna härvid. Med hänsyn
bl. a. till angelägenheten för arbetstagarna att skapa större förutsättningar
för att den innehållna skatten tillgodoräknas dem, bör enligt min mening
arbetsförmedlingarna vara skyldiga att å anvisningskorten på arbete an 21

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giva numret å arbetstagarens debetsedel eller, därest denne icke kan förete
debetsedel eller skattekort, då han anlitar arbetsförmedlingen, fullständiga
uppgifter å namn, födelsetid, postadress och —• om upplysning därom kan
erhållas — mantalsskrivningsadress. Farhågorna att en sådan uppgiftsskyldighet
skulle medföra, att de arbetssökande icke skulle anlita den offentliga
arbetsförmedlingen i samma utsträckning som nu, anser jag överdrivna.
De arbetssökande torde således rätt snart komma underfund med att
skatteavdrag verkställes oberoende av om arbetsförmedlingen anvisat arbetet,
samt att det är till arbetstagarens eget bästa som identifieringsuppgifterna
efterfrågas. Erforderliga föreskrifter torde få meddelas i administrativ
ordning.

I vilken omfattning efterforskningsarbetet skall bedrivas beträffande sådana
till centrala skattekontot inbetalade skatteposter, som icke omedelbart
kan identifieras, torde få närmare angivas i administrativ ordning. Detsamma
gäller frågan om länsstyrelsernas och kronokamrerarnas särskilda
skattepostgirokonton skall bibehållas eller ej.

Äterföres inbetald preliminär skatt från skattereklamationskontot till vederbörande
länsstyrelse (kronokamrerare) i anledning av skattskyldigs anmälan
att han vid debitering av slutlig skatt gottskrivits preliminär skatt
med för lågt belopp, och befinnes den skattskyldige icke vara taxerad för
den mot det återförda skattebeloppet svarande inkomsten, lärer som regel
tiden vara försutten för taxeringsintendenten att yrka höjning av den åsatta
taxeringen. Däremot kan förutsättningar för eftertaxering föreligga. Det
tillägg till 89 § uppbördsförordningen, som ifrågasatts av länsstyrelsen i
Gävleborgs län, synes därför icke erforderligt för att komma till rätta med
förevarande situation. Det föreslagna tillägget eller en bestämmelse av liknande
innebörd skulle emellertid ha sin betydelse för att minska arbetet i
samband med den årliga återbetalningen av överskjutande preliminär skatt.
Denna fråga torde emellertid få ytterligare övervägas. Jag är följaktligen
icke beredd att nu taga slutlig ställning härtill.

Enligt 91 § 2 mom. gällande uppbördsförordning preskriberas det allmännas
skattefordran fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket
skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas. En motsvarande bestämmelse
saknas i fråga om preskription av skattskyldigs fordran å för
mycket erlagd skatt ävensom å sådan skatt, som på grund av bristfälliga
identifieringsuppgifter vid inbetalningen icke kunnat tillgodoräknas honom
och till följd därav överförts till skattereklamationskontot. För dessa fordringar
gentemot statsverket torde få anses gälla den allmänna preskriptionstid
å tio år, varom bestämmelser återfinnes i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. De sakkunniga
förordar nu en speciell preskriptionsbestämmelse beträffande fordran
å medel, som innestår å skattereklamationskontot. Bestämmelsen har föreslagits
skola få den avfattningen, att om till centrala skattekontot inbetalt
belopp icke kunnat tillgodoräknas skattskyldig före utgången av femte
året efter det, då inbetalning skett, beloppet skall tillfalla statsverket.

323

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Den allmänna preskriptionstiden å tio år räknas från fordringens tillkomst.
Eftersom det torde vara oklart, när en fordran å medel innestående
å skattereklamationskontot uppkommit, är redan av den anledningen en
särskild reglering av preskriptionstiden för dessa fordringar önskvärd. En
kortare preskriptionstid än tio år skulle underlätta handhavandet av skattereklamationskontot.

Vid bedömande av förevarande fråga måste tillses, att de skattskyldigas
intressen ej trädes för när. Därvid måste hänsyn tagas till den preskriptionstid
som gäller för statsverkets skattefordringar gentemot de skattskyldiga.
Ur denna synpunkt torde en så långtgående minskning av preskriptionstiden,
som de sakkunniga förordat, icke obetingat kunna godtagas.
Detta belyses av följande exempel.

Påföres skattskyldig vid debiteringen av slutlig skatt enligt 1953 års taxering
kvarstående skatt att betalas under uppbördsterminerna i mars och
maj år 1954 och erlägges icke skatten, preskriberas statsverkets fordran
först den 1 mars 1960 (fem år efter utgången av uppbördsåret den 1 mars
1954—den 28 februari 1955) eller således över sju år efter utgången av det år
(år 1952), då den skattskyldige uppbar de inkomster varå skatten belöper.
Preliminär skatt, som för dessa inkomster inbetalats under år 1952 till centrala
skattekontot och därifrån överförts till skattereklamationskontot, skulle
emellertid den skattskyldige enligt de sakkunnigas förslag äga återfå
endast om han gör fordringen gällande före den 1 januari 1958. Beror den
kvarstående skatten på att den skattskyldige av föreliggande identifieringssvårigheter
icke kunnat gottskrivas preliminär skatt, som innestår å skattereklamationskontot,
skulle alltså med den föreslagna preskriptionsregeln
i vissa fall kunna inträffa, att den skattskyldige icke skulle få tillgodoräkna
sig nämnda preliminära skatt vid indrivning av den resterande kvarstående
skatten, t. ex. om den skattskyldige före indrivningen icke observerat
anledningen till att han påförts kvarstående skatt och han nås med indrivningsåtgärder
först den 1 januari 1958 eller senare men före den 1 mars
1960.

Med hänsyn härtill förordar jag, att den särskilda preskriptionsbestämmelsen
gives det innehållet, att om skattskyldig, som ej tillgodoförts till
centrala skattekontot inbetalt belopp, icke gör anspråk på detta inom sju
år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde,
beloppet i fråga skall tillfalla statsverket.

Jag kan icke dela den av Föreningen Sveriges kronokamrerare framförda
meningen, att en viss del av de skattebelopp, som innestår å skattereklamationskontot,
skulle efter preskriptionstidens utgång tillgodoföras respektive
kommuner, därvid avsändningsorten skulle vara avgörande för fördelningen
mellan kommunerna. Kommunernas eventuella rätt till viss del av
ilrågavarande belopp skulle helt bygga på förutsättningen, att de mot skattebeloppen
svarande inkomsterna undgått taxering. Även om så vore fallet,
något som i och för sig icke kan utan vidare förutsättas, talar mot den
ifrågasatta fördelningen dels det merarbete och de kostnader som därav föl -

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

jer, dels ock att det belopp, som varje kommun skulle erhålla, skulle bli
förhållandevis ringa. Vidare förtjänar framhållas, att kommunerna erhåller
den debiterade kommunalskatten ograverad; staten står med andra ord
hela risken för den enskildes bristande skattebetalning. Den vinst som härigenom
beredes kommunerna på statsverkets bekostnad torde vida överstiga
den del av förevarande skattebelopp, som skulle kunna anses motsvara ej
debiterad kommunalskatt.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit i fråga om utfärdande av kvitto
å erlagd skatt. I arbetsgivares intyg om innehållen skatt torde dock icke
böra lämnas uppgift om de skattebelopp, som inbetalats till postverket eller
penninginrättning. Vidare torde de föreslagna bestämmelserna böra kompletteras
med en föreskrift, att arbetsgivarens namn eller firmanamn alltid
skall framgå av kvittot och att kvittot skall undertecknas eller signeras av
honom eller någon hos honom anställd.

Vissa bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att utfärda kvitto å
innehållen skatt finnes för närvarande intagna i tillämpningskungörelsen
till uppbördsförordningen. I 16 § nämnda kungörelse stadgas således, att
arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på
annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom
skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift föreligger
dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista varå skatteavdraget angivits.

Angivna bestämmelser i tillämpningskungörelsen synes böra överföras
till uppbördsförordningen och samordnas med de nu föreslagna föreskrifterna
om utfärdande av kvitto.

I ett par remissyttranden har yrkats portofrihet eller portoersättning för
försändelser, vari arbetsgivare återställer arbetstagares debetsedel till denne.
Jag har icke ansett mig kunna tillmötesgå dessa önskemål.

XII. Indrivning av skatt.

I 65, 67—69, 71—74, 77, 78, 80 och 83—88 §§ uppbördsförordningen, som
i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning motsvaras av 67, 69—
71, 73—76, 79, 80, 82 och 85—89 §§, meddelas bl. a. föreskrifter om hur
restlängd skall upprättas, när och till vilka myndigheter restlängd skall översändas,
hur restlängd i vissa avseenden skall kompletteras, vilka indrivningsåtgärder
utmätningsman skall vidtaga, exekutionsbiträdes befogenheter
m. m. vid indrivningen, utfärdande av kravskrivelser, handräckning hos
annan utmätningsman för uttagande av skatt, redovisning av restförd skatt,
utfärdande av indrivningskvitto, skyldighet för kronokamrerare att granska
vissa hindersbevis m. m., när och hur skatt skall anmälas för avkortning och
avskrivning, när länsstyrelse skall meddela beslut om avkortning och avskrivning
in. m., förfarandet då tillgång för gäldande av avskriven skatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

325

uppdagas samt upprättande av balanslängd. Beträffande det närmare innehållet
av dessa bestämmelser torde få hänvisas till författningstexten.

Erforderliga föreskrifter i nu angivna hänseenden synes mig lämpligen
icke böra intagas i uppbördsförordningen utan i stället meddelas i administrativ
ordning. Därigenom vinnes, förutom att man slipper tynga uppbördsförordningen
med föreskrifter av i huvudsak teknisk natur, att av
vunna erfarenheter betingade ändringar i föreskrifterna snabbare kan genomföras.
Jag avser därför att förorda, att 65 § (67 § enligt författningsförslaget)
andra, tredje och fjärde styckena skall ersättas av en bestämmelse
att skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i
stad och Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten
i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort och upprätta
restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer, att i stället för föreskrifterna
i 69 § (71 § enligt författningsförslaget) skall stadgas att det
åligger vederbörande utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsmannen
underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelser verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål,
i den utsträckning detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja
införsel, att stadgandena i 78 § (80 § i författningsförslaget) skall
ersättas med en fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om utfärdande
av indrivningskvitto, samt att bestämmelserna i övriga, förut omnämnda
paragrafer skall utgå ur uppbördsförordningen med undantag av
bestämmelserna i 85 § första stycket första punkten och 87 § 1 inom. första
stycket första punkten (87 § första stycket första punkten och 88 § första
stycket första punkten i författningsförslaget).

Vidare får jag här omnämna, att de sakkunniga framlagt förslag om
befogenhet för exekutionsbiträde att meddela införsel för skatt, något som
förutsätter ändring i införsellagen. Jag avser att anmäla detta spörsmål i
statsrådet vid ett senare tillfälle.

Jag kommer sålunda att här behandla endast huvudlinjerna för indrivnings-
och redovisningsförfarandet ävensom vissa frågor om indrivning
in. m. i stad med egen uppbördsförvaltning, uttagande av arbetstagares
skatt för vilken arbetsgivaren är ansvarig, indrivningsmyndighets rätt att
ta del av självdeklarationer och arbetsförmedlingshandlingar, krav beträffande
skattskyldig som vistas utom riket, ansökan att skattskyldig skall
försättas i konkurs för ogulden skatt, förutsättningarna för avkortning
och avskrivning av skatt samt skyldighet att erlägga restavgift, m. m.

Gällande bestämmelser. För närvarande är indrivningen och redovisningen
av restförd skatt i stora drag så anordnad, att länsstyrelsen till indrivning
beordrar hela det restförda beloppet, mottager redovisning, övervakar indrivningsarbetet
och beslutar om konkursåtgärder, avkortning och avskrivning
in. in. Med anlitande av exekutionsbiträden svarar utmätningsmannen
för indrivningen och redovisningen.

I stad med egen uppbördsförvaltning gäller vissa särskilda regler be -

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träffande restindrivningen. Sålunda skall kronokamreraren översända restlängden
till utmätningsmannen för indrivning av de restförda beloppen samt
pröva, om konkursansökan skall ingivas. Även i fråga om redovisningen av
restförd skatt gäller andra regler för ifrågavarande städer än för riket i
övrigt. Utmätningsmannen i sådan stad skall sålunda avgiva redovisning
till kronokamreraren, som sedan i sin tur redovisar till länsstyrelsen. Vidare
skall anmälan av skatt till avkortning eller avskrivning ävensom balanslängd
m. in. överlämnas av utmätningsmannen till kronokamreraren,
som har att efter granskning av handlingarna översända desamma till länsstyrelsen
tillika med bevis om granskningen.

I stad med egen uppbördsförvaltning är kronokamreraren ansvarig för
indrivningens och redovisningens behöriga verkställande. I annan stad liksom
på landet ansvarar vederbörande utmätningsman för indrivning eller
befordrande till avkortning eller avskrivning av ogulden skatt. Underlåter
kronolcamrerare eller utmätningsman i fögderistad eller på landet att inom
föreskriven tid fullgöra vad på honom ankommer enligt uppbördsförordningen,
skall länsstyrelsen då sådant blir känt omedelbart vidtaga de åtgärder,
vartill förhållandena kan föranleda. Gör utmätningsman i stad med
egen uppbördsförvaltning sig skyldig till dylik underlåtenhet, skall kronokamreraren
förfara på sätt nyss nämnts.

Vistas den skattskyldige å känd ort utom riket, skall utmätningsmannen,
om det restförda beloppet överstiger 50 kr., anmäla detta hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen föranstaltar om krav genom svensk beskickning eller svenskt
konsulat. Föreligger avtal mellan Sverige och främmande stat om handräckning
för uttagande av skatt, skall utmätningsmannen vidtaga de åtgärder,
som enligt avtalet ankommer på honom.

Finner länsstyrelsen eller, i stad med egen uppbördsförvaltning, kronokamreraren
sådana omständigheter föreligga att skattskyldig eller arbetsgivare,
som är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här
i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen eller kronokamreraren förordna,
att framställning därom skall göras. Understiger skattebelopp för vilket
den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar 100 kr., må dock sådan
framställning ej ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl
därtill är.

Beslut om avkortning och avskrivning av skatt meddelas av länsstyrelsen.
Till avkortning hänföres endast sådana fall, då ett skattebelopp avföres ur
räkenskaperna på grund av att någon fordran å beloppet icke längre föreligger.
Avskrivning avser de fall, då ett skattebelopp aAr annan anledning aAföres
ur räkenskaperna. Till följd härav skall avskrivning och icke avkortning
äga rum, då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till
skattens gäldande och införsel ej kan verkställas. Avkortning medför den
rättsverkan, att åtgärder för skattens indrivning icke vidare kan äga rum.
Har avskrivning skett, kvarstår däremot vederbörandes betalningsskyldighet.

Ä skatt, som icke erlagts i vederbörlig ordning under uppbördstermin el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

327

ler den därpå följande särskilda respittiden, skall restavgift erläggas med 4
öre för varje hel krona av den icke erlagda skattens slutsumma, dock ej
mindre än 25 öre. Restavgift kan uttagas exekutivt utan särskilt bemyndigande.

Tidigare förslag m. m. Förslag till förenkling av indrivningsverksamheten
har framlagts av statens organisationsnämnd i en promemoria
den 20 april 1950. Däri förordas, förutom en omläggning av länsstyrelsernas
debiteringsbokföring samt utmätningsmännens och exekutionsbiträdenas
bokföring och redovisning av restförda medel m. m., att
försök skall verkställas att med ett hektograferingsoriginal till restlängd
framställa restlängd i två exemplar, indrivningskort i två exemplar och en
kravskrivelse. Kravskrivelserna, som avses skola avsändas av länsstyrelsen,
skall antingen innehålla anmaning till den skattskyldige att inbetala det
restförda beloppet till länsstyrelsen eller också anmaning till den skattskyldige
att inbetala det restförda beloppet till vederbörande utmätningsman. I
förstnämnda fall kan indrivningshandlingarna överlämnas till utmätningsmannen
först sedan den i kravskrivelserna angivna tidsfristen för inbetalning
utlöpt. Till utmätningsmannen skall översändas ett exemplar av restlängden
och båda exemplaren av indrivningskorten. Utmätningsmannen
skall behålla restlängden och det ena exemplaret av indrivningskorten samt
tillställa vederbörande exekutionsbiträde det andra exemplaret av indrivningskorten.
Såväl utmätningsman som exekutionsbiträde erhåller härigenom
ett kortregister över restförda skattskyldiga.

Enligt 95 och 97 §§ uppbördsförordningen må belopp, för vilket
arbetsgivare blivit ansvarig på grund av att han underlåtit
att verkställa föreskrivet skatteavdrag eller verkställt sådant avdrag men
underlåtit att redovisa innehållet belopp, uttagas hos arbetsgivaren »i samma
ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt». Motsvarande gäller
enligt 96 § beträffande arbetstagares skatt, som arbetsgivare icke innehållit
men sedermera betalt och som arbetsgivaren på grund därav äger
utfå av arbetstagaren. Hos centrala uppbördsnämnden har fråga förevarit,
om sådant belopp kunde uttagas genom införsel. Nämnden har såsom svar
åberopat följande av riksräkenslcapsverket avgivna yttrande:

Uttrycket »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt»
torde innebära, att beloppet i fråga kan uttagas utan föregående dom eller
utslag. Om därvid såsom tvångsmedel kan tillgripas införsel beror på om
villkoren i införsellagen kunna anses uppfyllda. Enligt bestämmelserna i
21 § nämnda lag kan införsel meddelas om någon häftar för »oguldna debiterade
utskylder eller allmänna avgifter». Härmed torde hava avsetts allenast
en löntagares egna utskylder. Då införsellagen enligt sakens natur bör
tolkas restriktivt, torde författningsenligt stöd för att tillämpa införselinstitutet
mot en försumlig arbetsgivare icke kunna åberopas. Vad därefter
beträffar en arbetsgivares regressanspråk mot en arbetstagare torde man
över huvud taget ej kunna tala om att någon häftar för oguldna utskylder.
Med hänsyn till det anförda är riksräkenskapsverket för sin del närmast
benäget att besvara de framställda frågorna nekande.

328

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Fråga liar även uppkommit om indrivningsmyndighets möjlighet
att erhålla upp g it te r ur skattskyldigs självdeklaration
eller ur arbetsförmedlingshandlingarna.

I skrivelse den 17 februari 1950 till länsstyrelsen i Uppsala län har justitiekanslersämbetet
framhållit, att frågan huruvida utlämnande till utmätningsman
av restförd skattskyldigs självdeklaration vore tillåtet enligt 56 §
taxeringsförordningen berodde på tolkningen av föreskriften i 1 mom. tredje
stycket nämnda paragraf, att självdeklaration skulle tillhandahållas de
ämbets- och tjänstemän, vilka i och för sin befattning borde erhålla del
därav. Förarbetena syntes närmast tyda på att man haft i tankarna ämbets-
och tjänstemän, vilka, även om de ej toge befattning med taxering,
likväl sysslade med hithörande ärenden; före år 1910 var rätten att utfå
självdeklaration begränsad till ämbets- och tjänstemän, som i och för sin
befattning »med taxering» borde erhålla del därav. Å andra sidan hade polis-
och åklagarmyndighet i praxis tillerkänts rätt att utfå självdeklarationer
(RÅ 1940 s. 174). Men det förefölle rimligt att anse, att det intresse som
betingade denna rätt vore starkare än det enbart fiskaliska, varom här vore
fråga. Även om det ur skilda synpunkter vore tilltalande, att en utmätningsman
för att ernå ett materiellt riktigt resultat finge tillgång till en restskyldigs
självdeklaration, syntes det dock kunna antagas, att meningen icke
varit att enbart av fiskaliska grunder eftergiva det sekretesskydd för deklarationer,
vid vilket synbarligen så stor vikt hade lagts.

Frågan om länsstyrelses rätt att utbekomma en skattskyldigs deklaration
för att vara tillgänglig vid länsstyrelsens prövning, om den skattskyldige
borde försättas i konkurs, föranledde enligt justitiekanslerns mening väl
i högre grad än beträffande utmätningsmän tvekan, huruvida sekretessskyddet
för självdeklarationer verkligen kunde anses trätt för nära, om
dessa utlämnades, men frågan syntes dock böra principiellt bedömas på
samma sätt.

I cirkulärskrivelse den 11 maj 1950 till samtliga länsarbetsnämnder har
aimbetsmarknadsstyrelsen utfärdat föreskrifter angående utlämnande av
uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet. I dessa föreskrifter har bl. a. uttalats,
att uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet i allmänhet icke finge
utlämnas till offentlig myndighet på andra grunder än dem, som gällde för
allmänheten. Polismyndigheter och taxeringsmyndigheter, nykterhetsnämnder,
barnavårdsmän etc. hade icke rätt att utan vidare få uppgifter
om av arbetssökande till förmedlingen uppgivna bostadsadresser o. s. v. I
cirkulär den 28 augusti 1950 har styrelsen anmodat länsarbetsnämnderna
att inhämta arbetsmarknadsstyrelsens mening i sådana fall, då nämnden
vore tveksam, huruvida utlämnande till offentlig myndighet eller enskild
person borde ske. Arbetsmarknadsstyrelsen har uppgivit, att sådana förfrågningar
i ett tämligen stort antal fall gjorts hos styrelsen och att styrelsen
därvid i samtliga fall intagit en restriktiv hållning.

Genom två framställningar från socialstyrelsen har frågan om utlämnande
av uppgifter från arbetsförmedlingshandlingarna till myndigheter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

329

tjänstemän i offentlig tjänst dragits under Kungl. Maj :ts prövning. 1 utlåtande
däröver den 2 maj 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. anfört:

Styrelsens ställningstagande har grundats på följande omständigheter.
Bestämmelserna i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar reglera icke frågan, i vilken utsträckning handlingar
skola tillhandahållas annan myndighet eller den, som eljest för tjänst eller
allmänt uppdrag önskar erhålla del därav. Utlämnandet av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingarna
till andra myndigheter blir därför beroende
av i vilken mån arbetsmarknadsmyndighetens allmänna intresse av att icke
utlämna uppgift är starkare än den andra myndighetens intresse att fä uppgiften.
Enligt styrelsens uppfattning är det av stor betydelse att icke blott
arbetsgivare och arbetstagare utan också arbetsförmedlingen skyddas. Om
arbetsförmedlingshandlingarna i allt mer ökad omfattning användas såsom
ett adressregister, skulle detta troligen medföra, att arbetssökande i många
fall skulle mista sitt förtroende för den offentliga arbetsförmedlingen och icke
längre anlita densamma. Detta skulle i sin tur försvåra arbetsförmedlingens
arbete för bästa möjliga utnyttjande av arbetskraften. Styrelsen har med
hänsyn härtill ansett det vara av vikt, att uppgifter från arbetsförmedlingshandlingarna
utlämnas endast i undantagsfall, och har icke lämnat andra generella
medgivanden om utlämnande till andra myndigheter än de som angivits
i ovan omförmälda cirkulär av den 28 augusti 1950. Styrelsen anser
sig ha ett visst stöd för sin uppfattning, att arbetsförmedlingshandling
icke får utlämnas, därest detta skulle kunna lända arbetsförmedlingen
såsom sådan till men, i de uttalanden som gjorts av föredragande departementschefen
i prop. nr 140/1936 sid. 111. Departementschefen, statsrådet
Schlyter, åberopade däri ett yttrande från de sakkunniga, som tillkallats
för utredning av frågan om allmänna handlingars offentlighet. De
sakkunniga hade i sitt betänkande förklarat sig anse det angeläget, att
sekretess ej infördes i vidare mån än som påkallades med hänsyn till förmedlingsverksamhetens
intressen eller till den skada, som kunde drabba
arbetsgivare eller arbetssökande. En sekretess av sådan omfattning förklarade
sig departementschefen anse motiverad.

En viss tveksamhet har emellertid med hänsyn till lagtextens avfattning
ansetts råda angående innebörden av den ifrågavarande paragrafen i sekretesslagen.
Möjligt är sålunda, att paragrafen bör tolkas så, att frågan huruvida
arbetsförmedlingen såsom sådan skulle lida men av handlingars utlämnande
icke har betydelse ur sekretessynpunkt. Om så skulle vara förhållandet,
synes det dock styrelsen angeläget, att lagbestämmelserna omformas
på sådant sätt, att ett dylikt skydd erhålles.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att arbetsmarknadsverket
ined nuvarande organisation icke har möjlighet att i någon större utsträckning
tillhandagå myndigheter med upplysningar av nu ifrågavarande art,
därest Kungl. Maj :t skulle finna lämpligt att upplysningar utan restriktioner
lämnas myndigheterna. Framställningar om utlämnande av uppgifter
ur arbetsförmedlingshandlingar kunna förväntas komma att begäras av ett
mycket stort antal statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän.

I fråga om restav giften har statens organisationsnämnd framhållit,
att kostnaderna för indrivning av enbart sådan avgift säkerligen oftast överstege
de tämligen obetydliga intäkter, varom här i regel kunde bli fråga. Det
vore således, i vart fall om restavgiften icke belöpte sig till mer än 5 kr., mest
ekonomiskt att låta bero vid det resultat, som kunde ernås genom kravskri -

330

Kangl. Maj.ts proposition nr 100.

velse till den skattskyldige. Samma synpunkter kunde anläggas i fråga om
restförda och andra medel, som icke uppginge till högre belopp än 5 kr.

Vidare har riksräkenskapsverket i en i september 1948 upprättad promemoria
angående vissa spörsmål om restavgift m. in. enligt uppbördsförordningen
anfört, att i de fall, där kostnaderna för fastställelse av restavgift, för
särskild indrivning av sådan avgift eller för undersökning, huruvida restavgift
skulle uttagas o. s. v., icke stode i skäligt förhållande till det belopp,
varom fråga vore eller kunde beräknas vara fråga, mötte från riksräkenskapsverkets
sida icke hinder, att åtgärderna underlätes. I den mån restavgiften
understege eller beräknades understiga 2 kr. borde som regel de berörda
åtgärderna för avgiftens uttagande icke vidtagas, därest icke länsstyrelsen
eller den lokala skattemyndigheten i stad med egen uppbördsförvaltning
i det enskilda fallet skulle finna särskilda skäl föreligga för avgiftens
uttagande, t. ex. uppenbar tredska o. d.

I samma promemoria har riksräkenskapsverket framhållit, att fall kunde
uppkomma, där sådana särskilda omständigheter förelåge att uttagande av
restavgift över huvud taget icke borde komma i fråga, t. ex. då för viss uppbördstermin
debiterat belopp kommit att av den lokala skattemyndigheten
angivas å annan skatteanvisning än som bort ske, då fel skatteanvisning avrivits
å postanstalt eller då annat uppbördsorgan begått något fel, då skattskyldig
oaktat framställning därom icke erhållit debetsedel i så god tid att
det varit möjligt att inbetala förfallet skattebelopp i rätt tid, o. s. v. Med hänsyn
till riksräkenskapsverkets granskande verksamhet borde — särskilt i fall
då restavgiftsbelopp överstege 50 kr. — uttalande under hand eller skriftligen
inhämtas hos riksräkenskapsverket. Därigenom befrämjades en önskvärd
likformighet i tillämpningen.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse över den år 1949 av dem verkställda
granskningen angående statsverket bl. a. redogjort för sina iakttagelser
beträffande skatteuppbörden (Del I, s. 171—175). I redogörelsen har
bl. a. framhållits, att sedan det av Kungl. Maj :t den 14 december 1917 utfärdade
uppbördsreglementet den 1 januari 1947 ersatts med den av Kungl.
Maj :t och riksdagen fastställda uppbördsförordningen, Kungl. Maj:t icke
längre ägde medgiva befrielse från skyldighet att erlägga efter nyssnämnda
tidpunkt påförda restavgifter. Enligt vad revisorerna inhämtat, hade alltsedan
uppbördsförordningens ikraftträdande ett antal ansökningar om sådan
befrielse ingivits till Kungl. Maj :t, i vilka åberopats särskilda omständigheter
för att befrielse rimligen bort medgivas. Med hänsyn härtill syntes det
revisorerna angeläget, att Kungl. Maj :t, så snart ske kunde, bemyndigades
att medgiva befrielse från erläggande av restavgift, när särskilda skäl därtill
förelåge. I anledning av vad revisorerna sålunda uttalat, anförde statsutskottet
(utlåtande nr 177/1950, s. 33, 34), att av vissa under hand inhämtade
speciella upplysningar jämväl utskottet bibragts den uppfattningen, att
en smidigare form för handläggningen lämpligen borde komma till stånd. Då
emellertid denna fråga syntes vara av karaktär att böra närmare prövas i
samband med pågående översyn av gällande uppbördssystem, inskränkte
sig utskottet till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

331

De sakkunniga. Beträffande indrivningsförfarandet framhåller
de sakkunniga, att utmätningsmännnens och exekutionsbiträdenas ortsoch
personkännedom för närvarande kunde utnyttjas på ett tidigt stadium.
Omedelbart påkallade exekutiva åtgärder, t. ex. utmätning eller konkursåtgärder
i fråga om rörelseidkare med stora restantier, kunde vidtagas utan
större omgång varjämte handräckningsförfarandet kunde igångsättas relativt
snabbt. Skulle indrivningsförfarandet påbörjas hos länsstyrelsen, komme
indrivningen genom utmätningsmän och exekutionsbiträden att avsevärt
försenas och indrivningsresultatet sannolikt att försämras. En sådan ändring
av indrivningsförfarandet kunde därför icke förordas.

Vidare uttalas, att skäl kunde anföras för att länsstyrelsen borde överlämna
indrivningshandlingarna direkt till vederbörande exekutionsbiträde,
som i så fall skulle redovisa direkt till länsstyrelsen. Ett sådant system måste
dock ur åtskilliga synpunkter väcka betänkligheter. Det måste sålunda befaras,
att omedelbart påkallade exekutiva åtgärder av svårbedömd natur kunde
komma att försummas. Ej heller kunde det vara lämpligt att ha olikartad
handläggning av exekutionen i enskilda mål, å ena sidan, och i skatteärenden
in. in., å andra sidan. Vidare skulle den angivna omläggningen av
restindrivningen försvåra tillsynen och kontrollen av indrivningen samt
troligen medföra ökade kostnader. Såvitt gällde landsbygden torde för övrigt
en sådan omläggning icke kunna genomföras, så länge nuvarande förening
av skatteindrivning och polisverksamhet på landsbygden bestode.

Även andra ändringar av grunddragen för indrivningsförfarandet hade
ifrågasatts. De sakkunniga hade emellertid funnit, att det nuvarande systemet
i princip borde bibehållas. Inom ramen för detta system borde möjliga
förenklingar genomföras samt åtgärder vidtagas för att i största möjliga
utsträckning befria exekutionsbiträdena från kontorsmässigt arbete.

I fråga om stad med egen uppbörds förvaltning borde enligt
de sakkunnigas mening den lokala skattemyndigheten i staden, vilken
myndighet hade att svara för kreditering av influten skatt, alltjämt mottaga
redovisning av medel, som beordrats till indrivning. Skulle dessa arbetsuppgifter
(d. v. s. krediteringen och redovisningsgranskningen) läggas på skilda
myndigheter, komrne arbetet för den myndighet, som handhade krediteringen,
att i åtskilliga hänseenden försvåras. Så länge kronokamreraren
ansvarade för kreditering av skatt inom staden, borde därför utmätningsmannen
i staden avgiva redovisning till kronokamreraren.

Det borde också påpekas, att bestämmelsen om att utmätningsman i stad
med egen uppbördsförvaltning skulle redovisa till indrivning beordrade medel
till kronokamreraren sammanhängde med de särskilda regler, som gällde
för organisationen av rättsväsende och uppbördsförvaltning i sådan stad. Ursprungligen
skedde redovisningen till magistraten. Frågan sammanhängde
således med spörsmålet om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten. Det syntes knappast lämpligt att ändring av dessa
bestämmelser övervägdes, förrän nämnda spörsmål reglerades. Framhållas

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

finge, att om redovisningsförfarandet förenklades på sätt de sakkunniga föreslagit,
kostnadsfrågan måste bli av begränsad betydelse.

Vidare anför de sakkunniga, att den omständigheten att stadsfogde i stad
med egen uppbördsförvaltning skulle avgiva redovisning till kronokamreraren
i staden, icke kunde anses innebära, att stadsfogden stode i subordinationsförhållande
till kronokamreraren. Bestämmelsen i nuvarande 94 § 1
mom. uppbördsförordningen, att kronokamreraren vore ansvarig för indrivningens
och redovisningens behöriga verkställande, torde ha tillkommit i
samband med att magistraterna befriades från ansvaret för kronouppbörden.
De sakkunniga förordade, att nämnda bestämmeilse såsom betydelselös
skulle utgå och att utmätningsman i stad — i likhet med vad som gällde
utmätningsman på landet — ensam skulle ansvara för indrivning och redovisning
av restantierna.

I fråga om tvångsmedel vid indrivningen, m. m., framhåller
de sakkunniga, att önskemål uttalats om ändrad lagstiftning för att förhindra
missbruk av boskillnad eller bodelning mellan äkta makar i syfte
att undkomma skatt och för att möjliggöra införsel för skatt i fiskares
tillgodohavanden för försåld fisk. Dessa och andra liknande frågor borde
enligt de sakkunnigas mening prövas i annat sammanhang.

Vidare erinrar de sakkunniga om att vad i utsökningslagen vore stadgat
om klagan i fråga om utmätningsmans förfarande, i tillämpliga delar gällde
beträffande införsel. Besvär över exekutionsbiträdes eller utmätningsmans
beslut rörande införsel skulle sålunda anföras hos överexekutor. Överexekutors
beslut finge överklagas i hovrätt och talan mot hovrätts beslut fullföljdes
genom besvär till högsta domstolen. Besvär över lokal skattemyndighets
beslut om skatteavdrag skulle däremot anföras hos länsstyrelsen. Över
länsstyrelsens beslut beträffande skatteavdrag finge talan icke föras.

I anslutning härtill anför de sakkunniga, att vissa olägenheter uppkomme
av att besvärsvägarna vore olika vid skatteavdrag och vid införsel. Gjordes
sålunda å arbetstagarens lön såväl skatteavdrag som avdrag enligt införselbeslut
och vore arbetstagaren missnöjd med de beslut om s. k. existensminimum,
som den lokala skattemyndigheten och indrivningsmyndigheten
var för sig fattat, måste han anföra dubbla besvär. Vidare funnes den möjligheten,
att besvärsinstanserna kunde komma till skilda beslut, varigenom
för den skattskyldige olika existensminimibelopp kunde fastställas.

Givetvis A''ore det önskvärt, fortsätter de sakkunniga, om besvär över fastställande
av existensminimum handlades i enahanda ordning såväl vid införsel
som vid skatteavdrag enligt uppbördsförordningen. En sådan lösning
syntes dock — i vart fall för närvarande — icke kunna nås. Det torde sålunda
få anses uteslutet att i fråga om skatteavdrag tillämpa samma besvärsbestämmelser
som gällde utsökningsmål. Lika uteslutet syntes det vara
att för införselbeslut tillämpa en annan besvärsväg än som gällde exekution
i allmänhet.

Därefter framhåller de sakkunniga, att önskemål uttalats att utmätnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

333

man i stad skulle äga pröva, huruvida ansökan borde ingivas om att skattskyldig
skulle försättas i konkurs för utfående av skatt. Skulle sådan befogenhet
tilläggas utmätningsman i stad, torde den enligt de sakkunnigas mening
även böra tillkomma utmätningsman på landet. De sakkunniga anser
dock lämpligast, att nämnda prövning i samtliga fall skulle ankomma på
länsstyrelsen. Funne länsstyrelsen efter anmälan från utmätningsmannen
eller t. ex. i samband med prövning av fråga om avskrivning av skatten,
att konkursansökan borde göras, torde länsstyrelsen böra uppdraga åt utmätningsmannen
att ombestyra ansökningen.

De sakkunniga erinrar vidare om justitiekanslersämbetets uttalande, att
nuvarande sekretessbestämmelser icke medgåve indrivningsmyndigheterna
rätt att taga del av skattskyldigs självdeklaration. Någon ändring härutinnan
ansåge sig de sakkunniga icke kunna föreslå. Vore anledning antaga,
att den skattskyldige trots utmätningsförsök hade utmätningsbara tillgångar,
finge det anses tillfyllest med möjligheten att påkalla avläggande
av utmätningsed inför konkursdomaren. Därefter anföres.

För anställningar avsedda att vara minst fyra veckor skola enligt nuvarande
bestämmelser arbetsgivarna lämna särskild anmälan till utmätningsmännen.
Iakttages skyldigheten att lämna anställningskort, synas uppgifterna
i arbetsförmedlingshandlingarna huvudsakligen få betydelse i fråga
om arbetstagare med kort anställningstid.

Utsikterna att utfå skatt av de korttidsanställda utan deras egen medverkan
torde för närvarande icke vara stora. Genomföres de sakkunnigas förslag
om skatteavdrag även vid korttidsanställningar, bör emellertid den resterande
skatten för dessa skattskyldiga minska och därmed även behovet
för indrivningsmyndigheterna att tillgå uppgifterna i arbetsförmedlingshandlingarna.
Tillgången till dessa uppgifter skulle dock alltfort underlätta
indrivningsarbetet och göra det mera effektivt. Gentemot de skäl arbetsmarknadsstyrelsen
anfört för att handlingarnas innehåll bör hemlighållas
anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå, att indrivningsmyndigheterna
skola äga taga del av dessa uppgifter.

Beträffande avkortning och avskrivning påpekar de sakkunniga
inledningsvis, att om dödsbo efter avliden skattskyldig medgivits befrielse
från att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt eller fastighetsskatt
in. m. och denna icke erlagts, borde det icke erlagda skattebeloppet
avföras ur räkenskaperna genom avkortning.

Hade arbetsgivare på grund av uppbördsförordningens bestämmelser eller
meddelat införselbeslut verkställt avdrag å arbetstagares lön till gäldande
av dennes skatt men icke inbetalat det innehållna beloppet, vore arbetstagaren
fri från betalningsansvar för motsvarande belopp. Kunde på grund
av arbetsgivarens obestånd det innehållna beloppet icke utfås hos denne,
skulle för närvarande motsvarande debiterade preliminära eller kvarstående
skatt avkortas, såvitt den skattskyldige anginge, och samma belopp i stället
uppdebiteras såsom en fordran hos arbetsgivaren. Mot nämnda bestämmelser
kunde invändas, att avkortning resp. uppdebitering såvitt gällde arbetstagares
debiterade skatt borde ske så snart det innehållna beloppet icke
kunde utfås hos arbetsgivaren, vare sig detta berodde på hans obestånd el -

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ler hade annan orsak. Dessa bokföringsåtgärder borde enligt de sakkunnigas
mening vidtagas redan då arbetsgivaren underlåtit att efter anfordran
erlägga beloppet och exekutiva åtgärder till följd därav måste tillgripas.

I 82 § uppbördsförordningen hade, fortsätter de sakkunniga, meddelats
vissa bestämmelser om den tidpunkt, före vilken avskrivning av skatt ej
finge ske. Motivet härför vore, att avskrivning icke borde vidtagas förrän
alla medel, som kunde anses verksamma för skattens indrivande, försökts
samt, därest den skattskyldiges vistelseort vore obekant, ingående efterforskningar
efter denna företagits. Sålunda finge avskrivning av kvarstående
skatt icke äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten förfallit till betalning. Då preliminär skatt icke lämpligen
borde avskrivas tidigare än den kvarstående skatt, som skattskyldig efter
taxering hade att erlägga, finge avskrivning av preliminär skatt icke äga
rum förrän efter utgången av andra uppbördsåret efter det under vilket
denna skatt förfallit till betalning. Vidare finge, då upplysning icke kunnat
vinnas om skattskyldigs vistelseort eller skattskyldig icke kunnat anträffas
å ort där han enligt inhämtade upplysningar antagits uppehålla sig, avskrivning
ske tidigast två år efter det att bevis om sådant hinder först utfärdats.
Vistades skattskyldig å utrikes ort, finge skatten avskrivas, då minst två
år förflutit från det åtgärd av beskickning eller konsulat eller vederbörande
utländska myndighet vidtagits för beloppets utfående utan att detsamma
influtit. Därefter anföres.

Nämnda bestämmelser ha föranlett den erinran, att de i vissa fall ledde
till att skatteposter, som med visshet icke komme att inflyta och därför
borde avskrivas omedelbart, belastade restlängderna onödigtvis länge.

De generella bestämmelserna om den tid, före vilken preliminär och kvarstående
skatt icke få avskrivas, torde icke böra ändras. Däremot synas de
speciella tidsbestämmelserna i fråga om skattskyldiga, som icke kunna anträffas
eller som vistas å utrikes ort, utan olägenhet kunna avskaffas. 1
dessa fall bör sålunda avskrivning få verkställas, om de generella tidsfristerna
för avskrivning av preliminär eller kvarstående skatt utlöpt och särskilda
omständigheter i det enskilda fallet ej föranleda att med avskrivning
bör anstå tills vidare.

För avskrivning av tillkommande skatt finnes icke någon tidsfrist stadgad.
Sådan avskrivning torde i likhet med avskrivning av kvarstående skatt
icke böra äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket
skatten förfallit till betalning. Såvitt gäller arbetstagares preliminära och
kvarstående skatt, som arbetsgivaren är betalningsskyldig för, torde någon
särskild tidsföreskrift för avskrivning av fordran gentemot arbetsgivaren
icke vara erforderlig utan det bör kunna överlåtas till länsstyrelserna att i
vax-je enskilt fall pröva om avskrivning bör ske omedelbart eller anstå tills
vidare.

Vidare framhåller de sakkunniga, att det såvitt gällde städer med egen
uppbördsförvaltning ifrågasatts, om icke beslutanderätten i fråga om av~
kortning och avskrivning borde överflyttas från länsstyrelsen till kronokamreraren
i staden. Genom en sådan överflyttning skulle emellertid länsstyrelsens
möjlighet att övervaka indrivningen i sådan stad väsentligen
minskas, varjämte minskad enhetlighet i avskrivningsbesluten måste befa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

335

ras. De nuvarande bestämmelserna syntes därför enligt de sakkunnigas mening
icke böra ändras.

Rest a vgiften anser de sakkunniga vara oundgängligen nödvändig
för att skattebetalningen icke skall försämras. Då det emellertid i vissa fall
kunde vara uppenbart obilligt att utkräva restavgift, syntes möjlighet böra
föreligga att befria den betalningsskyldige från att erlägga avgiften eller
också borde bestämmelser införas om att restavgift icke skulle uttagas i
särskilda fall. I sistnämnda hänseende anföres följande.

Är den skattskyldige löntagare, synes i stort sett frågan om att icke uttaga
restavgift vid bristande betalningsförmåga icke längre ha samma aktualitet
som tidigare, enär med nuvarande system preliminär skatt uppbäres samtidigt
med inkomstförvärvet genom skatteavdrag. Förbättras överensstämmelsen
mellan preliminär och slutlig skatt, vilket redan genomförda och nu
föreslagna ändringar av uppbördssystemet syfta till — särskilt må erinras
om de vid årets riksdag antagna bestämmelserna om s. k. existensminimum
— torde frågan minska ytterligare i betydelse. Härtill kommer, att ev. kvarstående
skatt likaledes uttages genom skatteavdrag. Vidare må framhållas,
att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller
sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, kan efter ansökan beviljas
anstånd viss tid med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt
och på så sätt undkomma restavgift, därest skatten erlägges före anståndstidens
utgång. Detsamma gäller värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring
och vilkens skattebetalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt.
Att generellt föreskriva att restavgift icke skall uttagas då underlåtenhet att
erlägga skatten beror på bristande förmåga och icke på försumlighet, synes
därför icke böra ifrågakomma. En sådan bestämmelse skulle för övrigt bli
mycket svår att tillämpa.

Underlåter skattskyldig att inbetala skatt i behörig ordning, skall restavgift
uttagas, såvida icke den skattskyldige erhållit anstånd med skattens erläggande.
Under tiden för anståndet må skatten icke indrivas. I annat sammanhang
(Kap. IX) föreslå uppbördssakkunniga, att nuvarande möjligheter
att medge anstånd väsentligt utvidgas. Sålunda föreslås, att skattskyldig
skall kunna erhålla anstånd även vid annan feltaxering än dubbeltaxering.
Vidare förordas, att anstånd skall beviljas dödsbo, som ansökt om befrielse
helt eller delvis från erläggande av dödsboet eller den avlidne påförd skatt,
samt att skattskyldig, vilken restförts för preliminär skatt och försummat
att begära jämkning inom föreskriven tid, må beviljas anstånd med att erlägga
så stor del av den restförda skatten, som kan antagas bli avkortad på
grund av att den skattskyldige påförts debiterad preliminär skatt med högre
belopp än som svarar mot hans inkomster under inkomståret. Det kan därför
ifrågasättas, om behov föreligger av att generellt undantaga dessa fall från
bestämmelserna om när restavgift skall påföras. Enligt förslaget skall emellertid
möjligheten till anstånd på visst sätt begränsas. Vid påstådd feltaxering
t. ex. skall sålunda sedan prövningsnämnden eller, om besvären över
taxering anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning
av besvären, fortsatta besvär till högre instans icke berättiga till vidare
anstånd. Härigenom kunna uppkomma fall, då anstånd icke föreligger men
skatten likväl skall avkortas. Att fortsätta indrivningen enbart i fråga om
restavgiften, sedan skatten avkortats, kan te sig mindre tilltalande. I sådant
läge kan det vara motiverat att icke uttaga restavgiften.

Slutligen förekomma de av riksräkenskapsverket påtalade fallen, där sådana
särskilda omständigheter föreligga att uttagande av restavgift över
huvud taget icke bör komma i fråga. Såsom exempel härpå ha nämnts fall,

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

då för viss uppbördstermin debiterat belopp kommit att av den lokala
skattemyndigheten angivas å annan skatteanvisning än som bort ske, då
fel skatteanvisning avrivits å postanstalt, då annat uppbördsorgan begått
något fel eller då skattskyldig oaktat framställning därom icke erhållit
debetsedel i så god tid att det varit möjligt att inbetala förfallet skattebelopp
i rätt tid.

Svårigheter förelåge, fortsätter de sakkunniga, att i författningstext angiva,
när med frångående av huvudregeln restavgift icke skulle erläggas.
I stället för särskilda undantagsbestämmelser borde därför möjlighet införas
att medgiva befrielse från restavgift, då särskilda omständigheter därtill
föranledde. Närmast till hands låge, att Kungl. Maj :t bemyndigades meddela
sådan befrielse. På grund av ärendenas mångfald torde det emellertid
icke vara lämpligt att varje fråga om avgiftsbefrielse skulle prövas av
Kungl. Maj :t. De sakkunniga ansåge sig böra förorda, att det skulle ankomma
på länsstyrelse att meddela befrielse från restavgift. Skulle närmare
anvisningar erfordras, torde dessa kunna utfärdas av riksräkenskapsverket.

I likhet med riksräkenskapsverket och statens organisationsnämnd funne
de sakkunniga, att något större arbete icke borde nedläggas på att indriva
enbart restavgift av mindre storlek eller mindre restförda belopp. Bestämmelser
torde dock icke böra intagas i någon författning om att därest medel
understigande visst belopp icke inflöte efter kravskrivelse ytterligare
indrivningsåtgärder ej skulle vidtagas. Skulle så ske, torde dessa småbelopp
aldrig komma att inbetalas och kravskrivelserna bli meningslösa. Lämpligen
borde Kungl. Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t därtill förordnade,
utfärda de föreskrifter, som kunde finnas erforderliga.

Därefter anför de sakkunniga.

Enligt 95 § uppbördsförordningen är arbetsgivare, som utan skälig anledning
underlåtit att fullgöra sin skyldighet att verkställa skatteavdrag, jämte
arbetstagaren ansvarig för det sålunda icke avdragna skattebeloppet. Arbetsgivarens
ansvarighet må dock göras gällande endast om arbetstagaren
underlåtit att efter anmaning erlägga skattebeloppet. Riksräkenskapsverket
har framhållit, att om arbetstagaren på grund av anmaningen betalade
skattebeloppet inom eller efter förelagd tid, restavgift icke kunde uttagas,
enär föreskrift saknades om att arbetstagaren i sådant fall vore skyldig
erlägga restavgift. Uppbördssakkunniga ha icke funnit anledning att föreslå
införandet av sådan föreskrift.

Vid indrivning hos arbetsgivare av skattebelopp, som denne underlåtit att
avdraga eller som denne innehållit men underlåtit att inbetala, utgår restavgift.
Har länsstyrelse efter besvär av arbetsgivare över lokal skattemyndighets
beslut funnit arbetsgivaren icke vara ansvarig för arbetstagarens
skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt
för arbetstagaren, jämte ränta efter fem procent för år. Riksräkenskapsverket
har uttalat, att i samband med sådan återbetalning jämväl erlagd
restavgift torde böra återbetalas av statsmedel. Då detta syntes skäligt,
föreslå de sakkunniga, att författningstexten kompletteras med en uttrycklig
bestämmelse härom.

De sakkunniga påpekar vidare, att uttrycklig föreskrift saknades om vilka
åtgärder som skulle ha vidtagits av exekutionsbiträde för att denne skulle
anses vara berättigad att uppbära sin andel av restavgiften.

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genomfördes det föreslagna systemet med indrivningskort, syntes nämnda
fråga lösas enkelt. Exekutionsbiträde borde sålunda äga rätt till sådan
andel, när indrivningskort överlämnats till honom för indrivning av den
darå uppförda skatten. Om exekutionsbiträde redovisade ärende med införselbeslut,
enligt vilket de innehållna medlen skulle tillställas utmätningsmannen,
borde exekutionsbiträdet följaktligen vara berättigat till andel i
restavgiften å de till utmätningsmannen influtna införselmedlen.

Överlämnades restlängd till exekutionsbiträdet, borde enligt de sakkunnigas
mening tidpunkten för exekutionsbiträdets mottagande av restlängden
i princip vara avgörande för frågan om rätt till andel i restavgift. Till
följd härav borde andel i restavgift icke tillkomma exekutionsbiträde beträffande
i restlängden upptagna ärenden, där skattebelopp och restavgift
kommit utmätningsmannen eller exekutionsbiträdet till handa, innan exekutionsbiträdet
mottagit restlängden. Ej heller borde andel i restavgift tillkomma
exekutionsbiträde, om samtidigt med mottagandet av restlängden
ett eller flera ärenden återkallats.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att önskemål uttalats om att bestämmelserna
i 79 § tredje stycket uppbördsförordningen ändrades så, att varje
förrättningsman berättigades erhålla ersättning för all kostnad, han fått
vidkännas i samband med utmätning för skatt. Hithörande spörsmål ägde
samband med principerna för avlöning av de befattningshavare, som kunde
tagas i anspråk vid utmätningsförrättningar. Då de sakkunniga icke ansåge
sig böra uttala sig om dessa befattningshavares avlöningsfrågor, hade de sakkunniga
lämnat nämnda bestämmelser oförändrade. Framhållas finge, att
landsfiskal jämlikt 3 § kungörelsen den 24 november 1932, nr 533, hade''rätt
till ersättning av statsmedel för sådan utmätningskostnad, som han icke
ägde eller kunnat uttaga av den skattskyldige. Rätten därtill hade tillkommit
i samband med att landsfiskalernas löner reglerades och deras sportler
mdroges till statskassan. Utmätningskostnad, som en kommunalanställd
förrättningsman lått vidkännas och som icke ersattes enligt bestämmelserna
i uppbördsförordningen, torde — beroende på träffade överenskommelsei
— törrättningsmannen själv eller vederbörande kommun få svara för.

Tva av de sakkunnigas experter, herrar Bäcklund och Ry dhagen, har i
särskilda yttranden uttalat avvikande mening beträffande vissa av de sakkunnigas
förslag.

Backlund uttalar bl. a. att de sakkunniga icke sökt åstadkomma mera
tidsenliga bestämmelser beträffande indrivningsförfarandet. Under årens
lopp hade utvecklingen i praktiken gått därhän, att det vore exekutionsbitradena
som nästan uteslutande verkställt indrivningen, i städerna i re«el
med hjalp av särskilda biträden. Det av de sakkunniga förordade systemet
mnebure en återgång till uppbördsförordningens innehåll; enligt det nu tilllampade
systemet ombesörjde exekutionsbiträdena indrivningen redan från
början. Ytterligare undersökningar borde göras för att vinna ett så rationellt
och effektivt indrivningssystem som möjligt. Därefter anföres bl a

+m,-”ide. '' ’

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jag har inte här möjlighet att närmare ingå på de olika utvägarna, men i
städer och samhällen där det finns fullt sysselsatt personal med ifrågavarande
uppgifter, bör i första hand alla till uppbörd och indrivning hörande
ärenden sammanföras under en hatt. Genom samordning av alla närbesläktade
arbetsuppgifter, såsom kontroll, indrivning etc., hos en och samma förrättningsman
bör en betydande rationalisering åstadkommas. Ett flertal
ärenden kunna då i många fall utföras på praktiskt taget samma tid av en
enda tjänsteman, vartill det nu erfordras flera. Genom en bättre överblick
å dessa arbetsuppgifter kan också påräknas en större effektivitet och mindre
irritation hos allmänheten. Man får inte begära att allmänhet och arbetsgivare
alltid skall förstå att det är från olika institutioner, som de nu
bliva uppvaktade med i stort sett samma frågor. En fördel är dessutom att
arbetskraften kan disponeras där den för tillfället är mest erforderlig.
Detta är en av de detaljer där jag anser att rationaliseringssträvandena i
första hand bör sättas in, framför mer eller mindre lyckade provsystem.
Beträffande rena landsbygden uppstår helt andra problem, men det borde
givetvis undersökas om inte ett renodlat system även där skulle ha sina fördelar.

Vidare borde närmare undersökas lämpligheten av det förslag, som 1936
års uppbördskommitté framlagt i sitt betänkande ä s. 185 o. f., att handräckning
skall begäras av länsstyrelsen resp. lokala skattemyndigheten i sådana
fall där det redan vid restlängdens utskrivande är känt att vederbörande
flyttat till annat utmätning,sdistrikt. Vissa firdelar äro där anförda,
som i vissa fall kanske har större giltighet nu än då. Med nuvarande uppbördssystem
är indrivningsförfarandet betydligt mera komplicerat än tidigare
och en fastare organisation hos länsstyrelsen skulle säkerligen vara
till stor nytta. Därmed skulle dessutom erfarenheterna inom länet eller
inom hela landet bättre kunna tillvaratagas och en större enhetlighet ernås.

Rydhagen framhåller bl. a., att länsstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag
skulle inom hela länet pröva frågor, huruvida ansökan borde ingivas
om en skattskyldigs försättande i konkurs för utfående av skatt. En lösning
efter dessa riktlinjer kunde mycket väl godtagas från indrivningsmyndigheternas
sida. Då emellertid dessa frågor som regel vore av synnerligen
brådskande natur, borde ytterligare övervägas, om icke prövningen kunde
överlåtas på utmätningsmännen. Konkursansökan gentemot en skattskyldig
vore ett ytterst verksamt medel i skatteindrivningen, och vax-je möjlighet
borde därför tillvaratagas för att giva detsamma högsta möjliga effektivitet.

Vidare erinras om att de sakkunniga föreslagit, att utmätningsman i stad
med egen uppbördsförvaltning även i fortsättningen skulle redovisa till kronokamreraren.
Enligt Rydhagens mening borde emellertid även sådan utmätningsman
redovisa direkt till länsstyrelsen. Som hinder för en sådan
omläggning av redovisningen hade de sakkunniga framhållit, att redovisningen
via kronokamreraren sammanhängde med frågan om städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Nämnda fråga
borde enligt Rydhagens uppfattning icke utgöra hinder för en dylik omläggning.
Om den individuella redovisningen slopades och ersattes med kontoredovisning,
torde någon arbetsökning, som kunde utgöra hinder för omläggningen,
icke uppstå hos länsstyrelsen, och merkostnaden för statsverket

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

för cn omläggning torde stanna vid relativt ringa belopp. Vinsterna av en
omläggning vore många och tungt vägande. Länsstyrelsen kunde lättare
följa och samordna indrivningen inom hela länet. Arbetet minskade på uppbördsverken
genom att kronokamreraren befriades från det onödiga dubbelarbetet
att mottaga, bokföra och till länsstyrelsen vidaresända utmätningsmfinnens
redovisningar. Redovisningsvägen förkortades genom att endast
två myndigheter, länsstyrelsen och utmätningsmannen, toge befattning med
redovisningen. Gränsdragningen mellan uppbörds- och indrivningsmyndigheterna
bleve skarp och klar. Förutsättningar skulle sålunda skapas för
uppnåendet av högsta möjliga effektivitet i skatteindrivningen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar, som här upptagits till
behandling, har i det stora flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Från yttrandena torde följande få återgivas.

Frågan om in d r i v n i n g s väse nde t s organisation anses
av Svenska polisförbundet böra upptagas till en ny och förutsättningslös
prövning.

Även Svenska exekutionsmännens riksförbund avstyrker de sakkunnigas
förslag. Förbundet erinrar inledningsvis om att en rationalisering och effektivisering
av indrivningsförfarandet gång efter annan trätt i förgrunden sedan
många år tillbaka. 1936 års uppbördskommitté gjorde sålunda vissa uttalanden
och förslag i avsikt att åstadkomma en del förenklingar, trots att
det gamla uppbördssystemet i princip skulle kvarstå. Sedan dess hade ett
helt nytt skattesystem genomförts och bristerna i det gamla indrivningssystemet
hade i praktiken blivit alltmer framträdande. Med synnerligen stor
besvikelse måste förbundet konstatera, att indrivningsbestämmelserna ej
heller nu undergått någon förändring av betydelse. Därefter anföres bl. a.
följande.

De sakkunniga har tydligen i huvudsak lagt den utredning till grund som
utarbetats av statens organisationsnämnd, vilken i sin tur synes ha utgått
uteslutande från förordningens innebörd och däri inarbetat Stockholmssystemet
Nagon hänsyn till hur arbetet utföres i praktiken ute i landet och
nur htockholms-systemet verkar har tydligen inte varit på tal. ____

Frånsett rena undantaget har ej någon av nuvarande utmätningsmän eller
exekutionsbitraden varit med om att tillämpa förordningen enligt bokstaven.
Under nuvarande generation är det praktiskt taget uteslutande exekutorerna
och inga andra, som verkställt indrivningen. Därför kan och måste
också sagas rent ut, att utmätningsmännen i regel har mycket liten kännedom
om eller erfarenhet av indrivningsarbetet.

När uppbördssakkunniga i sitt uttalande säger, att det nuvarande systemet
i princip bör bibehållas och framtidsmålet är en centralisering av indrivningsarbetet
hos utmätningsmännen, så menar uppbördssakkunniga givetvis,
att det teoretiska systemet skall bibehållas. Därmed sker då också en
återgång till vad som tidigare ur praktisk synpunkt visat sig vara omöiligtarbetsuppgifterna
överflyttas på utmätningsmännen, som i stort sett är
främmande för dessa uppgifter men även saknar tid att fullgöra desamma.
Detta kommer omedelbart att bli följden, där försöksverksamheten kommer

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att sättas in. Nuvarande utmätningsman är fullt upptagna av andra och betydligt
mera krävande arbetsuppgifter, som ligger utanför denna verksamhet.

I fortsättningen redogör förbundet bl. a. för vissa olägenheter med det i
Stockholm tillämpade systemet — t. ex. att allmänheten erhölle förfrågningar,
kravskrivelser m. m. från olika avdelningar inom samma verk, att
remisser måste ske mellan olika avdelningar och att ärendena komme
»droppvis» till distriktskontoren, varigenom arbetet inom distriktet ej kunde
planeras. I anslutning härtill framhålles, att i indrivnings- och skattearbetet
fordrades i första hand kontakt med de skattskyldiga, såväl för deras
egen som för myndigheternas del. Att avskaffa denna kontakt genom
centralisering måste därför vara ett steg i fel riktning; en decentialisering
borde i stället skänka ett betydligt bättre resultat.

Vad särskilt angår handräckningsförfarandet framhåller förbundet, att
detta för närvarande vore synnerligen otympligt och tidsödande. Några förenklingar
hade icke föreslagits och ej heller syntes något försök i den riktningen
ha gjorts. Med nuvarande formella bestämmelser beträffande indrivningen
vore nog några egentliga förenklingar ej heller möjliga. Ändrades
grundbestämmelserna, skulle emellertid säkerligen avsevärda förbättringar
kunna åstadkommas. Den enda rationella metoden vore att — som
1936 års uppbördskommitté föreslagit — överflytta handräckningsförfarandet
på länsstyrelserna resp. de lokala skattemyndigheterna. Motiven härför
vore i dagens läge betydligt starkare än år 1936. Redan då uttalade uppbördskommittén
den uppfattningen, att länsstyrelserna mera praktiskt
borde inkopplas i systemet. Nu vore det ett skriande behov att så skedde.
Länsstyrelserna syntes dock inte för närvarande ha en sådan organisation,
att de tillfredsställande kunde fullgöra nuvarande arbetsuppgifter enligt
uppbördsförordningen. En fastare och mera specialbetonad organisation hos
länsstyrelserna torde otvivelaktigt vara erforderlig redan av den anledningen.
Överflyttades i samband härmed handräckningsförfarandet till lansstyrelserna,
skulle några ekonomiskt menliga konsekvenser troligen inte
uppkomma, alldenstund betydande arbetskraft därigenom komme att bli
lösgjord ute i länet i övrigt.

Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning erinrar
riksräkenskapsverket om att i ett av de särskilda yttrandena till de sakkunnigas
betänkande uttalats, att ett visst dubbelarbete utfördes genom att
stadsfogdens indrivningsresultat redovisades i kronokamrerarens månadsräkning,
och att detta skulle undvikas, därest stadsfogden i redovisningshänseende
erhölle samma ställning som landsfiskal i förhållande till länsstyrelsen.
De sakkunniga hade emellertid stannat för ett bibehållande av
det nu tillämpade systemet. Riksräkenskapsverket kunde icke bortse ifiån
att viss förenkling skulle ernås, om utmätningsmannen redovisade direkt
till länsstyrelsen. Å andra sidan skulle — såsom även av de sakkunniga
framhållits — arbetet för den myndighet, som handhade kreditermgen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

341

komma att i vissa hänseenden försvåras. Riksräkenskapsverket anslöte sig
därför om än med viss tvekan till de sakkunnigas uppfattning att den nuvarande
ordningen borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det skulle medföra praktiska
fördelar om stadsfogde vore direkt underställd länsstyrelsen och dit
avlämnade sin redovisning. Vidare borde kronokamrerare icke erhålla andra
befogenheter än övriga lokala skattemyndigheter. Härigenom vunnes enhetlighet
i redovisningstekniskt avseende. Enligt länsstyrelsens mening borde
kostnadsavvägningen mellan staten och de berörda städerna icke verka
hindrande från att tillämpa den rationellaste arbetsmetoden, allra helst
som stad utan egen uppbördsförvaltning icke belastades för några motsvarande
kostnader.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar bl. a., att det förefölle diskutabelt
om den eftersträvade klarheten i förhållandet mellan kronokamreraren
och utmätningsmannen uppnåddes genom förslaget att avskaffa bestämmelsen
om kronokamrerarens ansvar för indrivningens och redovisningens
behöriga verkställande. Det vore t. ex. oklart, vilka åtgärder en
kronokamrerare skulle kunna vidtaga gentemot utmätningsmannen, om
anledning funnes till anmärkning gentemot en redovisning.

I fråga om uttagande av arbetstagares skatt som arbetsgivaren
är ansvarig för erinrar justitiekanslersämbetet om
bestämmelserna i 95—97 §§ nppbördsförordningen, att däri omförmälda
belopp må uttagas »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning
av skatt», och om det tidigare återgivna, av centrala uppbördsnämnden
åberopade yttrandet av riksräkenskapsverket, enligt vilket införsel för angivna
belopp icke torde kunna beviljas. Justitiekanslersämbetet framhåller,
att ämbetets uppmärksamhet fästs vid förenämnda uttryck i ett mål, däri
fråga om fullföljd från hovrätt av kronans talan underställts ämbetets prövning.
Målet gällde införsel i avlöning, tillkommande viss arbetstagare, för
uttagande av källskattemedel som han i sin tidigare egenskap av arbetsgivare
innehållit men icke redovisat. Införsel beviljades den 19 juli 1951,
men överexekutor undanröjde genom utslag den 9 oktober 1951 beslutet
under motivering, att införsel lagligen icke bort beviljas för belopp, avseende
innehållna men icke redovisade källskattemedel. Därefter anföres.

I hovrätten, dit målet fullföljdes, och sedermera hos justitiekanslersämbetet
gjordes från stadsfogdehåll gällande, att författaren till 97 § uppbördsförordningen
uppenbarligen avsett, att införselinstitutet skulle få komma
till användning i det fall som målet rörde. Uttrycket »i samma ordning
etc.» kunde alltså icke, såsom riksräkenskapsverket syntes mena, innebära
endast ett konstaterande av förhandenvaron av exekutionstitel; det
avsåge fastmera själva exekutionsformerna. Att så verkligen vore förhållandet,
visade bland annat — anfördes det — uttryckssättet i 27 § första
stycket sista punkten tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen,
där det, efter förklaring att avgifter och vissa andra liknande medel skulle
indrivas i den ordning uppbördsförordningen stadgade angående indrivning
av skatt, hette: »dock att införsel till gäldande av sådana medel varom här

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

är fråga icke må beviljas i vidare mån än som följer av gällande bestämmelser
angående införsel». I anslutning härtill anfördes: »Den yttersta konsekvens
som kan dragas av lagstiftarens uppmaning till utmätningsmannen
i 27 § tillämpningskungörelsen att icke överträda införsellagens bestämmelser
är väl, att i sådana fall som avses i 97 § uppbördsförordningen införselinstitutet
skall kunna komma till användning oavsett vad införsellagen må
kunna innehålla därom.»

I sitt beslut den 18 december 1951 gjorde hovrätten ej ändring i överexekutors
utslag, och justitiekanslersämbetet fann ej skäl fullfölja talan.

Vad som förekommit i målet ger vid handen, att nämnda uttryck i uppbördsförordningen
varit föremål för olika tolkningar, och tveksamhet om
dess riktiga innebörd lärer ännu råda. Även om det är klart, att uppbördsförordningen
icke reglerar vilka fordringar som kunna uttagas genom införsel,
synes det kunna ifrågasättas, om icke nu i stället för berörda uttryck
en sådan avfattning borde användas, som undanröjer varje tvekan om vad
med stadgandet avses.

Svenska exekutions männens riksförbund uttalar, att det naturligaste
vore att de tvångsåtgärder — införsel eller utmätning — som funnes,
alltid borde kunna tillgripas mot den som slutgiltigt vore betalningsskyldig,
antingen det gällde arbetsgivares regresskrav gentemot en arbetstagare eller
statsverkets fordran mot en arbetsgivare, som inte redovisat innehållen skatt.
Även om det kunde sägas, att arbetsgivaren finge stå sitt eget kast vid underlåtenhet
att verkställa avdrag, borde han ändock genom att infria statsverkets
skattefordran få inträda som fordringsägare i dettas ställe med samma
rätt som det allmänna. Han löpte ändå viss risk, att beloppet inte kunde uttagas.
Beträffande sådan skatt, som arbetsgivaren innehållit men underlåtit
att redovisa, syntes ännu större anledning föreligga för att beloppet skulle
kunna uttagas med alla tillgängliga medel. Om en arbetsgivare slutade sin
rörelse och erhölle en mer eller mindre lönande anställning, borde sålunda
införselförfarandet vara tillämpligt. Vidare framhålles, att berörda förhållanden
förekomme mycket ofta i det praktiska arbetet. För att förebygga en
felaktig handläggning av dylika ärenden borde uppbördsförordningen innehålla
så tydliga bestämmelser som möjligt; under alla förhållanden borde
bestämmelsernas avfattning icke ge anledning till att indrivningsförrättaren
handlade i strid med vad som vore avsett. Lämpligast torde vara att ändra
införsellagen så, att bestämmelserna där komme att överensstämma med nuvarande
bestämmelser i uppbördsförordningen. Om så icke skulle anses
lämpligt, borde förevarande paragrafer i uppbördsförordningen omarbetas.
Även Svenska polisförbundet anser, att arbetsgivare för sin regressfordran
gentemot arbetstagare borde ha rätt till införsel i arbetstagarens lön. Detta
vore nödvändigt av rent moraliska skäl. Saknades rätt till införsel, kunde
en arbetstagare undkomma skatten genom att utmdtja eu arbetsgivares
trängande behov av arbetskraft för en uppgörelse att skatteavdrag icke skulle
verkställas eller göras med mindre belopp än det föreskrivna.

Beträffande krav å skattskyldig, som vistas i främmande
stat där handräckning för skattens uttagande icke kan erhållas, ifrågasätter
länsstyrelsen i Jönköpings lön, huruvida icke gränsen för verkställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

343

av sådant krav borde höjas avsevärt. Utmätningsman, länsstyrelser och beskickningar
förorsakades ständigt arbete med dylika krav, vilka sällan resulterade
i likvid. En gräns på 400 kr. syntes lämplig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att besluta
om åtgärd för skattskyldigs eller arbetsgivares försättande
i konkurs för utfående av skatt. Justitiekansler sämbetet
framhåller, att denna ståndpunkt torde i princip böra godkännas.
I anslutning till vad herr Rydhagen såsom expert hos de sakkunniga anfört
i sitt särskilda yttrande ville ämbetet emellertid ifrågasätta ett övervägande,
om icke ett stadgande kunde införas, som berättigade Kungl. Maj :t att delegera
nämnda befogenhet åt utmätningsman, eventuellt utmätningsman i
stad. Väl vore frågan om en skattskyldigs eller arbetsgivares försättande i
konkurs både betydelsefull och grannlaga, men självfallet funnes många
utmätningsmän som i lika hög grad som vederbörande länsstyrelsetjänstemän
vore skickade att verkställa denna prövning. Den enhetlighet i bedömandet
av frågor om skattskyldigs och arbetsgivares försättande i konkurs,
som torde vara önskvärd att söka ernå, syntes kunna främjas genom att
länsstyrelsen följde de utmätningsmäns praxis, som tillädes denna befogenhet.

I denna fråga anför vidare t. f. exekutionsdirektören i Stockholm, vilkens
yttrande åberopats av överståthållarämbetet.

I den mån de sakkunniga avse, att de nu föreslagna bestämmelserna skola
gälla även Stockholm, kan förslaget icke biträdas. Enligt uppbördsreglementet
för Stockholm ankommer det på exekutionsdirektören att besluta, huruvida
ansökan skall göras om skattskyldigs försättande i konkurs. På grund
av denna bestämmelse finnes å indrivningsverket inrättad en särskild konkursavdelning,
vilken sorterar under exekutionsdirektörens kansli. I regel
uttagas omkring fyrtio konkursansökningar i veckan. De flesta av dessa ansökningar
återkallas, sedan antingen betalningsuppgörelse skett eller det
konstaterats, att ett fullföljande av ansökningen endast skulle förorsaka staden
utgifter. Antalet skattskyldiga som försättas i konkurs uppgår i regel
icke till mer än 10—15 fall om året. Själva hotet om konkurs, d. v. s. i regel
ingivande till rådhusrätten av konkursansökan har emellertid till följd, att
betydande skattebelopp, som hindersredovisats från distriktskontoren, inbetalas.
Under de senaste åren ha sålunda å konkursavdelningen influtit i medeltal
inemot 900 000 kronor om året, utgörande betalning av tidigare hindersredovisade
skatter.

Därest exekutionsdirektören skulle fråntagas rätten att ingiva ansökan om
skattskyldigs försättande i konkurs och detta i varje särskilt fall skulle
beslutas av överståthållarämbetet skulle den nuvarande organisationen icke
kunna bibehållas och de belopp som inflyta på grund av konkursåtgärderna
med all sannolikhet nedgå avsevärt.

I indrivningsverksamhetens intresse måste jag således bestämt motsätta
mig att de sakkunnigas förslag i detta avseende tillämpas även beträffande
Stockholm.

I fråga om sekretesskyddet för självdeklarationer uttalar
överståthållarämbetet, att det vore synnerligen befogat, att indrivningsmvndigheterna
finge taga del av deklarationsmaterialet i och för indriv -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningsverksamheten. Som framginge av t. f. exekutionsdirektörens yttrande
vore de tvångsmedel, som för närvarande stode till buds för att framtvinga
upplysningar huruvida skattskyldig hade utmätningsbara tillgångar, icke
alltid tillfyllest. Det vore därför i dylika särskilda fall av stort värde att kunna
få inhämta nödiga upplysningar ur vederbörandes deklarationer. Huruvida
utlämnande till utmätningsman av restskyldigs självdeklaration vore
tillåtet eller icke enligt gällande avfattning av 56 § taxeringsförordningen,
hade icke blivit slutgiltigt prövat besvärsvägen. Med hänsyn till vikten av
att full klarhet rådde på detta område finge ämbetet förorda, att till den i
uppbördsförordningen gjorda uppräkningen av personer som i och för sin
befattning ägde taga del av preliminär självdeklaration m. in. fogades »utmätningsman».

T. f. exekutionsdirektören i Stockholm anför.

Någon ändring i det nuvarande sekretesskyddet för självdeklarationer
anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå. Såsom motivering för att indrivningsmyndigheterna
icke böra medgivas rätt att taga del av skattskyldigas
självdeklarationer framhålles, att det får anses tillfyllest med möjligheten
att påkalla avläggande av utmätningsed. Oriktigheten av ett sådant
påstående visar sig redan i det förhållande att åtskilliga restskyldiga medvetet
hålla sig undan, såväl inom som utom landet, och således icke kunna
anträffas med kallelse att inställa sig inför konkursdomaren för avläggande
av utmätningsed. Såsom ett exempel i detta avseende kan nämnas, att indrivningsverket
nyligen haft att vidtaga åtgärder gentemot en person, som
i över ett år trotsat alla försök till delgivning av konkursansökan. Personen
i fråga har dook numera blivit försatt i konkurs, men han har icke kunnat
anträffas för uppgörande av konkursstat, trots att han efterspanas av polismyndigheten.
Utöver att utmätningsedsförfarandet således i åtskilliga fall
måste betecknas såsom ineffektivt, bör framhållas att ett dylikt förfarande
fordrar en icke obetydlig arbetsinsats från såväl indrivningsmyndighet som
domstol och således är förenat med kostnader för det allmänna.

Bestämmelserna om inskränkning i rätten att taga del av självdeklaration
måste givetvis ha tillkommit i syfte att utestänga obehöriga från insyn
i enskilda medborgares ekonomiska förhållanden. Om sådana bestämmelser
icke funnes, skulle ett missbruk av rätten att taga del av annans självdeklaration
lätt kunna ske och denna rätt kunna utnyttjas till skada för deklaranterna
i såväl ekonomiskt som rent personligt avseende. När det gäller
indrivningsmyndigheternas krav att få taga del av självdeklarationerna
måste man dock hålla för ögonen, att det gäller en offentlig myndighet,
vars verksamhet i detta sammanhang bör betraktas såsom ett led i beskattningssystemet.
Det nedlägges årligen oerhörda kostnader på själva taxeringsarbetet.
Såväl beskattnings- som taxeringsreglerna äro numera så detaljerade
och omfattande, att det åtminstone då det gäller rörelseidkare
många gånger är nästan omöjligt för den enskilde att uppgöra en riktig
självdeklaration utan sakkunnig hjälp. Därest han icke anlitar en sakkunnig,
riskerar han att icke till fullo kunna utnyttja sin rätt till olika avdrag
för erhållande av en rättvis taxering. Icke mindre detaljerat och noggrant
är taxeringsmyndigheternas nagelfarande av deklarationerna, vilket drager
stora kostnader.

Då det däremot gäller själva indrivningen av de belopp som på så sätt
taxerats synes icke längre föreligga samma intresse från statens sida. Taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

345

ringen ensam fyller väl icke något självständigt ändamål; det slutliga målet
är dock att den på grund av taxeringen debiterade skatten inflyter.

Med detta mål för ögonen synes det icke orimligt att fordra, att indrivningsmyndigheterna
skola ha möjligheter utnyttja de uppgifter om restskyldigas
tillgångar, som kunna inhämtas av självdeklarationerna. Ty åtminstone
vad Stockholm beträffar ha erfarenheterna givit vid handen, att
tillgång till deklarationerna skulle leda till att ytterligare skattebelopp av
betydande storlek, som eljest undandragas det allmänna, skulle kunna uttagas.

Det synes också vara stridande mot det allmänna rättsmedvetandet, att
skattebelopp kunna undandragas det allmänna, oaktat självdeklarationen
direkt giver anvisning om tillgångar, som kunna tagas i anspråk för skattens
gäldande, och detta tack vare att deklarationshemligheten gäller jämväl
för tjänstemän, som ha att tillvarataga kronans rätt beträffande skatter.
Medborgaren i allmänhet torde stå främmande för en dylik restriktiv tolkning
av sekretessbestämmelserna och taga i stället för givet, att indrivningsmyndigheterna
ha tillgång till självdeklarationerna. Åtskilliga restskyldiga
ha, då de av indrivningsverkets befattningshavare tillfrågats angående eventuella
tillgångar, hänvisat till självdeklarationen. Då de erfarit, att indrivningsverket
icke har tillgång till deklarationerna, ha de uttryckt sin förvåning
häröver och frågat om icke myndigheter samarbeta.

Självfallet är att, därest indrivningsmyndigheterna skulle tillerkännas
rätt att taga del av deklarationsuppgifterna, detta icke finge ske på så sätt,
att deklarationsuppgift skulle tillhandahållas varje indrivningsförrättare
som så påfordrade. Uppgift ur deklaration skulle få lämnas endast av vederbörande
taxeringsintendent på framställning av utmätningsman samt
förekomma endast då skälig anledning till sådan åtgärd förelåge.

Svenska exekutionsmännens riksförbund ställer bl. a. den frågan, hur
det skulle förfaras, därest exekutionsbiträde utförde sådant arbete för den
lokala skattemyndighetens räkning, som fordrade upplysning från deklarationen,
därest det skulle gälla person, som samtidigt vore restförd. Tydligen
lade då tystnadsplikten hinder i vägen för att indrivningsåtgärd skulle kunna
tillgripas, även om det vore aldrig så klart att det restförda beloppet
omedelbart skulle kunna uttagas. Förbundet förordade, att även indrivningsmyndighet
skulle berättigas taga del av självdeklaration. Under alla
förhållanden borde 95 § uppbördsförordningen omarbetas så att därav tydligt
framginge, vilka andra tjänstemän än de där uppräknade som ägde
taga del av deklaration.

Beträffande länsstyrelses rätt att i uppbördsärenden taga del av självdeklaration
yttrar länsstyrelsen i Värmlands län.

Enligt 95 § uppbördsförordningen må bl. a. tjänsteman hos länsstyrelse,
i den mån så erfordras för fullgörande av vad vederbörande jämlikt samma
förordning åligger, taga del av självdeklaration eller annan uppgift eller
handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering. Det har emellertid
ansetts tveksamt, huruvida länsstyrelsen för utrönande av arbetsgivares
eventuella ansvar för arbetstagares skatt äger rätt att från den sistnämndes
självdeklaration inhämta uppgift om hans anställningsförhållanden under
inkomståret och det år, då avdrag för kvarskatten bort ske. Om kvarskatten
är restförd och visat sig icke kunna indrivas hos den skattskyldige,
äger indrivningsmyndigheten möjlighet att genom dennes hörande

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skaffa sig uppgift om arbetsanställningarna och därefter kräva eventuellt
försumlig arbetsgivare. Fall hava dook förekommit, där lantbrukare haft
sina barn anställda i jordbruket men vid försök till indrivning förnekat, att
så varit förhållandet. Om den skattskyldige däremot icke skulle kunna anträffas,
vilket alltsomoftast inträffar, eller vid förfrågan icke kan lämna de
önskade upplysningarna, kan uppgift om eventuell anställning icke erhållas
på annat sätt än genom anställningsregistret. Med hänsyn till sistnämnda
registers ofullständighet, torde detsamma i allmänhet vara av ringa värde
för sådana efterforskningar. Följden blir att vederbörande utmätningsman
hos länsstyrelsen gör framställning om kvarskattens avskrivning, varefter
länsstyrelsen skall pröva, huruvida stadgade förutsättningar härför föreligga.
För att kunna effektivt granska inkomna framställningar om avskrivning,
bör länsstyrelsen hava möjlighet att från den skattskyldiges deklaration
eller andra till grund för taxering liggande uppgifter inhämta upplysning
om hans anställningsförhållanden och får länsstyrelsen föreslå att,
till undvikande av sålunda föreliggande tveksamhet i detta avseende, uttrycklig
föreskrift härom intages i uppbördsförordningen. Gällande sekretessbestämmelser
avse att bereda den skattskyldige ett visst skydd, men kan
den föreslagna föreskriften på intet sätt bliva till men för honom utan snarare
tvärtom.

I fråga om uppgifterna i arbetsförmedlingshandlingarna
framhåller statskontoret, att föreliggande hinder för samarbete med
arbetsförmedlingarna borde undanröjas. Vidare anför t.f. exekutions dir ektören
i Stockholm bl. a., att det syntes både märkligt och inkonsekvent, att
staten å ena sidan kostade på en så dyrbar organisation som arbetsförmedlingarna
för att skaffa vissa personer arbete, men å andra sidan icke tilläte
andra statens myndigheter att utnyttja de uppgifter som funnes å arbetsförmedlingarna
till att förmå vederbörande att betala sin skatt. Detta gällde
så mycket mer som statens egna organ förmedlat den anställning, av vilken
de erhållit den skattepliktiga inkomsten.

Vad de sakkunniga anfört beträffande avkortning har föranlett
erinran endast av Föreningen Sveriges kronokamrerare, som yttrar.

Om en arbetsgivare verkställt löneavdrag för skatt men underlåtit inbetala
det innehållna beloppet, skall enligt de sakkunnigas förslag, så snart arbetsgivaren
underlåtit att efter anfordran erlägga beloppet, detta avkortas, såvitt
den skattskyldige angår, och i stället uppdebiteras såsom en fordran hos
arbetsgivaren. En dylik omständlig anordning förefaller knappast påkallad.
Utan olägenhet skulle man kunna tillämpa det enkla förfaringssättet att låta
skatten kvarstå såsom uppdebiterad å arbetstagaren men med anteckning i
restlängd och indrivningskort eller motsvarande handling, att arbetsgivaren
ensam är ansvarig för beloppet.

1 fråga om förutsättningarna för avskrivning biträdes de sakkunnigas
förslag allmänt i remissyttrandena.

Skyldigheten att erlägga r estav gift kunde, framhåller länsstyrelsen
i Malmöhus lån. stundom bli mer betungande för en arbetsgivare än
straffpåföljden för underlåtenhet att avdraga och redovisa arbetstagares
skatt. Det hade t. ex. inträffat att en arbetsgivare åsamkats restavgift vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

347

försenad skatteinbetalning, som förorsakats t. ex. av en kassörskas sjukdomsfall.
Länsstyrelsen skulle gärna se att samtidigt som straffbestämmelserna
skäx-ptes gentemot mindre nogräknade arbetsgivare de tämligen rigorösa
bestämmelserna om avgiftspåföring vid försenad inbetalning, som vore
ursäktlig, kunde uppmjukas.

T. f. exekutionsdirektören i Stockholm ifrågasätter huruvida det icke vore
lämpligare att frågan om befrielse från erläggande av restavgift prövades
av utmätningsmannen i stället för av länsstyrelsen. Därefter anföres.

Med hänsyn till att utmätningsmannen är den myndighet som, eventuellt
efter hörande av den lokala skattemyndigheten, har sig bekant de omständigheter
som kunna inverka på frågan om befrielse, synes han vara närmast
att på ett tillfredsställande sätt kunna avgöra, huruvida befrielse bör
meddelas eller icke. Med hänsyn till den tämligen stora mängd av dylika
ärenden som kan förekomma, synes det också vara en arbetsbesparande åtgärd
att tillerkänna utmätningsmannen denna rätt. Därest befrielse skall
meddelas av länsstyrelsen, torde i varje enskilt fall länsstyrelsen vara nödsakad
att införskaffa utredning från såväl utmätningsmannen som den lokala
skattemyndigheten samt, då det gäller större belopp, riksräkenskapsverket
(se härom Riksräkenskapsverkets meddelande i september 1949,
punkt 6). Man har således anledning vänta, att utmätningsmannen kommer
att avfordras yttranden i en mängd befrielseärenden, vilket avsevärt kommer
att öka hans arbetsbörda. Därest utmätningsmannen själv hade möjlighet
att medgiva befrielse skulle detta icke behöva medföra någon nämnvärt
ökad arbetsbörda för honom och ärendena skulle också kunna behandlas
snabbare än om de handlades på länsstyrelsen, som i enlighet med vad
ovan sagts måste infordra yttrande från utmätningsmannen m. fl. myndigheter.
För erhållande av likformighet i utmätningsmännens avgöranden,
skulle Riksräkenskapsverket utfärda anvisningar och regler för befrielse.

I anslutning härtill framhåller överståthållarämbetet, att starka praktiska
skäl förelåge för att beslut om befrielse från restavgift borde meddelas av
utmätningsman. En sådan anordning måste dock väcka betänkligheter med
hänsyn till främst angelägenheten av att dessa beslut, som ju innefattade
ett definitivt befriande från ifrågavarande skyldighet, i möjligaste mån bleve
föremål för likformig behandling. Överståthållarämbetet anslöte sig därför
till de sakkunnigas förslag att det skulle ankomma på länsstyrelse att meddela
befrielse. Huruvida de speciella förhållanden, som vore rådande i
Stockholm, kunde föranleda att denna rätt i Stockholm anförtroddes åt
exekutionsdirektören, vore ämbetet icke nu berett att taga definitiv ställning
till. Denna fråga borde bli föremål för ytterligare övervägande i samband
med ändringar i uppbördsreglementet för Stockholms stad till följd av den
omläggning av uppbördssystemet, som nu föreliggande betänkande kunde
föranleda.

Frågan om att uttaga restavgift av arbetstagare, som innan krav riktas
mot arbetsgivaren å icke innehållen skatt erlägger beloppet frivilligt eller
efter indrivning, beröres i ett par yttranden. Riksräkenskapsverket anser
det icke omotiverat, att restavgift borde utgå vid indrivning; restavgift uttoges
vid indrivning hos arbetstagaren av arbetsgivarens regressfordran och

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det vore näppeligen rimligt, att utmätningsmannens val av indrivningsväg
skulle inverka på arbetstagarens skyldighet att betala restavgift. Även
Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar, att restavgift borde utgå i
förevarande fall, eftersom arbetstagaren borde kunna antagas ha samma
intresse som arbetsgivaren, att skatteavdrag verkligen skedde. En sådan bestämmelse
skulle därjämte förenkla såväl indrivnings- som kontrollarbetet.
Vidare yttrar kronokamreraren i Malmö, att bakgrunden till nuvarande bestämmelser
torde ha varit en önskan att skydda arbetstagaren såsom varande
förment oskyldig till arbetsgivarens uraktlåtenhet att verkställa skatteavdrag
och inleverera beloppet. Anledningen till att arbetstagaren vid
regressfordringens indrivande skulle sakna detta skydd vore mera svårförklarlig.
Kronokamreraren fortsätter.

Det tillämpade förfarandet synes icke vara tillfredsställande. Anledningen
till att löneavdrag icke göres torde ej sällan vara att överenskommelse härom
träffats mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enär arbetstagaren uppställt
som villkor för att antaga eller kvarstanna i arbetet att löneavdrag
icke skall verkställas. I dylikt fall är sålunda arbetstagaren medskyldig till
att skatteavdrag underlåtits och bör ej gå fri från restavgift. Men icke heller
i andra fall, d. v. s. då arbetsgivaren utan att han träffat avtal härom med
den anställde underlåter att verkställa löneavdrag, synes arbetstagaren böra
undgå restavgift. Det kan nämligen icke vara rimligt att arbetstagaren bibringas
den uppfattningen, att han saknar allt ansvar för att skatteavdrag
verkställes. Arbetstagaren torde numera känna till att löneavdrag för skatt
skall göras i hans lön. Utfår han lönen oavkortad, måste han inse, att skatt
icke avdragits, och om han i detta läge uraktlåter att påtala förhållandet hos
arbetsgivaren måste han anses medansvarig till att beloppet icke avdrages i
vederbörlig ordning.

På grund av vad sålunda anförts får jag föreslå, att nuvarande bestämmelser
ändras så att restavgift även i här påtalade fall kan uttagas.

Departementschefen. Jag får först erinra om vad jag inledningsvis vid behandlingen
av förevarande avsnitt av de sakkunnigas betänkande anfört
därom att vissa bestämmelser rörande restlängd in. in. borde avföras ur
uppbördsförordningen för att meddelas administrativt. Under hänvisning
till vad då anfördes, får jag föreslå att riksdagen underställes förslag härom.

Indrivningen av restförd skatt ankommer för närvarande på vederbörande
utmätningsman. Därvid äger utmätningsmannen uppdraga åt honom underställt
exekutionsbiträde att verkställa indrivningen och för sådant ändamål
vidtaga vissa exekutiva åtgärder. För de lämnade indrivningsuppdragen
är exekutionsbiträdet redovisningsskyldigt till utmätningsmannen. Länsstyrelsen
har att övervaka indrivningsarbetet, mottaga redovisning av indriven
skatt, m. in.

De sakkunniga har övervägt, huruvida restindrivningen borde helt överföras
från utmätningsmännen till exekutionsbiträdena, som i så fall skulle
direkt underställas länsstyrelsen.

Som de sakkunniga framhållit måste en sådan omläggning av indrivningssystemet
inge betänkligheter ur vissa synpunkter. Å andra sidan skulle
möjligen vissa fördelar vara förenade med en sådan anordning. Ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

349

överväganden är emellertid erforderliga, innan någon slutlig ställning kan
tagas till denna fråga. Därtill kommer att, som de sakkunniga ock framhållit,
indrivningsorganisationen för den egentliga landsbygden är anknuten
till polisväsendet där. Detta skapar särskilda problem, som nu icke kan lösas,
särskilt därest man skulle vilja överväga möjligheten att låta häradsskrivarna
övertaga landsfiskalernas bestyr med indrivningen av skatt.

Spörsmålet om och på vad sätt indrivningsväsendet bör slutligen ordnas
torde följaktligen få ställas på framtiden och bedömas i ett vidare sammanhang.
Detta hindrar å andra sidan givetvis icke att rationaliseringar och
förbättringar i skilda hänseenden kunna göras inom ramen för den nuvarande
organisationen. Med hänsyn till mitt förslag att bestämmelserna i denna
del skall i huvudsak överföras till det administrativa planet, torde det
närmare övervägandet om framlagda förbättrings- och förenklingsförslag
få göras vid ett annat tillfälle.

Av skäl som de sakkunniga anfört synes utmätningsman i stad med egen
uppbördsförvaltning alltjämt böra redovisa medel, som beordrats till indrivning,
till kronokamreraren i staden. Nuvarande bestämmelse om kronokamrerarens
ansvarighet för indrivningens och redovisningens behöriga
verkställande bör dock i enlighet med de sakkunnigas förslag utgå ur uppbördsförordningen.
I stället bör gälla, att utmätningsman i sådan stad ensam
skall ansvara för indrivning och redovisning av restantierna. Jag kan
icke finna, att några praktiska olägenheter härav behöver uppkomma för
kronokamrerarna.

Enligt 95—97 §§ uppbördsförordningen må där omförmälda belopp uttagas
»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt». Detta
uttryck kan givas den tolkningen, att dessa belopp skulle kunna uttagas
genom samma tvångsåtgärder som kan tillgripas för indrivning av skatt.
Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har emellertid riksräkenskapsverket
i ett av centrala uppbördsnämnden åberopat yttrande anfört,
att angivna belopp med hänsyn till införsellagens avfattning icke torde kunna
uttagas genom införsel. Detta får anses utgöra en riktig tolkning av gällande
bestämmelser. Beträffande statsverkets fordran å belopp, som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag men icke redovisat, har frågan om införsel
för övrigt varit föremål för domstols prövning, varvid införsel icke ansågs
kunna beviljas.

Skäl kan emellertid anföras för sådan ändring i bestämmelserna, att införselinstitutet
även i sistnämnda och därmed jämförbara fall skall kunna
komma till användning. Frågan om införselinstitutets eventuella utbyggnad
med tanke på dessa fall äger sådant samband med uppbördsförfarandet,
att den bör prövas snarast möjligt och icke uppskjutas i avvaktan på den
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning,
som av riksdagen begärts i skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365). Jag är
emellertid icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet, då spörsmålet
kräver en närmare utredning. Jag avser att snarast låta verkställa
denna utredning. I avvaktan på att slutlig ställning kan tagas till ifråga -

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

varande spörsmål vill jag förorda, att uppbördsförordningen i förevarande
del ges en sådan ändrad avfattning, att tvekan ej behöver uppkomma om
bestämmelsernas nuvarande innebörd.

Vistas restförd skattskyldig å känd ort utom riket och kan handräckning
för uttagande av den oguldna skatten icke erhållas, skall utmätningsmannen,
om det restförda beloppet överstiger 50 kronor, anmäla detta hos länsstyrelsen,
som föranstaltar om krav genom svensk beskickning eller svenskt
konsulat. Angivna gräns synes mig väl låg med hänsyn bl. a. till det besvär
förfarandet orsakar olika myndigheter och det ringa utbyte, som vunnits
av nuvarande bestämmelse. Det bör nämligen observeras att beskickningen
eller konsulatet icke har några som helst maktmedel till sitt förfogande
utan endast kan till vederbörande rikta en betalningsuppmaning. Jag förordar
att, där ej särskilda skäl till annat föranleder, utmätningsmannen
skall göra sådan anmälan varom här är fråga endast då det restförda beloppet
överstiger 200 kronor.

Ett konkursförfarande åsamkar gäldenären åtskilliga olägenheter och
kan, om denne saknar tillgångar, medföra kostnader för den borgenär som
gjort konkursansökningen. Det är därför angeläget att innan ett konkursförfarande
för utfående av skatt inledes noga pröva lämpligheten därav
och överväga vilka utsikter som finnes för att ett positivt resultat skall nås.
Förfarandet bör således icke igångsättas enbart av den anledningen, att vederbörande
uraktlåtit att efter krav betala skatten eller att utmätningsbara
tillgångar icke anträffats. Å andra sidan utgör mången gång konkursansökan
eller hot om sådan ett verksamt medel vid skatteindrivningen.

Vissa av de anförda synpunkterna kan åberopas som skäl för att alltid
låta länsstyrelsen pröva, huruvida konkursansökan skall i det särskilda
fallet göras. Emellertid medför en sådan ordning uppenbarligen en stor omgång
i distrikt, där sådana ansökningar ofta kan ifrågasättas. Bl. a. måste
utmätningsmännen för länsstyrelsens prövning av ärendena lämna en redogörelse
för de olika omständigheter, som är av betydelse för avgörandet.
Härtill kommer att beslut om konkursframställning vanligen måste träffas
skyndsamt för att leda till avsett resultat. På grund härav anser jag mig
kunna förorda, att länsstyrelsen skall äga att till utmätningsman delegera
befogenheten att pröva, huruvida konkursansökan skall ingivas. Närmast
bör därvid ifrågakomma utmätningsmän i distrikt, där sådana ansökningar
är vanliga. Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen bör — med tanke
på den grannlagenhet som måste krävas vid ett bedömande av fråga om
konkursansökning och med hänsyn till vikten av en likartad behandling av
jämförbara fall -—- noggrant pröva behovet och lämpligheten i olika fall av
en sådan delegation. Självfallet bör länsstyrelsen kunna återtaga handläggningen
av ärendena, när så finnes av en eller annan anledning påkallat.

I anslutning till vad t. f. exekutionsdirektören i Stockholm anfört i anledning
av de sakkunnigas förslag beträffande vem som skall ha att besluta
rörande konkursansökan får jag framhålla, att även enligt min mening det
kan befinnas lämpligt med särskilda regler att gälla för Stockholm, där för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

351

hållandena är i viss mån annorlunda än på övriga håll i landet. De för
Stockholm gällande bestämmelserna på förevarande område har meddelats
i administrativ ordning och då så torde böra ske även för framtiden, får
jag vid ett senare tillfälle återkomma till denna fråga.

Jag torde härefter få övergå att nämna några ord rörande indrivningsmyndigheternas
rätt att i och för sina arbetsuppgifter få ta del av avlämnade
självdeklarationer. Frågan härom har berörts av de sakkunniga, som
erinrat om justitiekanslersämbetets uttalande att gällande sekretessbestämmelser
lade hinder i vägen härför; de sakkunniga har ej framlagt något
förslag till ändring i dessa bestämmelser.

I några remissyttranden har spörsmålet särskilt uppmärksammats och
uttalanden har gjorts att indrivningsmyndigheterna borde medges rätt att
bli delaktiga av sådana deklarationsuppgifter, som vore av värde för dem
vid skatteindrivningen.

I 56 § 1 mom. tredje stycket taxeringsförordningen utsäges, att självdeklaration
skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka i och för
sin befattning bör erhålla del därav. Justitiekanslersämbetet har, som framgår
av den lämnade redogörelsen, om innebörden av detta stadgande som
sin mening uttalat, att lagstiftarens avsikt torde kunna antagas ha varit
att det sekretesskydd, som uppställts för deklarationerna, skulle gälla även
gentemot indrivningsmyndigheterna. Vidare må erinras om att även uppbördsförordningen
upptager vissa föreskrifter, nämligen i dess 93 §, om
rätt för lokal skattemyndighet med flera att ta del av självdeklaration,
där detta är erforderligt för fullgörande av vissa åligganden jämlikt nämnda
förordning. På detta stadgande kan emellertid uppenbarligen icke grundas
någon rätt för indrivningsmyndighet att ta del av självdeklaration.

Utan att för egen del taga någon ståndpunkt till justitiekanslersämbetets
tolkningsuttalande vill jag som min mening framhålla, att åtskilliga skäl
kunna åberopas till stöd för regler av sådan innebörd att indrivningsmyndigheterna
äger få del av uppgifter i självdeklarationerna. Jag hänvisar till
vad som anförts i de av mig nyss åsyftade remissyttrandena. Tvekan kan
råda om nämnda myndigheter skall ha en obegränsad rätt till deklarationsmaterialet
eller endast äga rätt att från taxeringsavdelningen inhämta vissa
upplysningar liksom huruvida länsstyrelse eller annan bör i varje enskilt
fall pröva angelägenheten av att indrivningsmyndigheterna blir delaktiga
av deklarationsuppgifterna. Till dessa och hithörande frågor bör emellertid
nu ej tagas slutlig ställning. I 1950 års skattelagssakkunnigas uppdrag ingår
nämligen att överse taxeringsförordningens samtliga bestämmelser och
nämnda sakkunniga kan förutses komma att ingå även på dessa frågor.
Deras ställningstagande och förslag bör följaktligen avvaktas.

Vad härefter angår möjligheten för indrivningsmyndigheterna att erhålla
vissa uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsorganen, får jag som min
mening anföra att hinder härför ur olika synpunkter näppeligen bör anses
föreligga. De uppgifter, varom fråga kan vara, är främst restförd skatt -

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldigs aktuella adress och arbetsanställning. Efter vad jag under hand
erfarit lär arbetsmarknadsstyrelsen numera vara beredd att meddela sådana
direktiv till länsarbetsnämnderna, att uppgifter av nyss antydd art skall
på begäran lämnas indrivningsmyndigheterna.

Av skäl som bl. a. riksräkenskapsverket anfört får jag föreslå sådan
ändring i bestämmelserna, att arbetstagare, för vilken arbetsgivaren icke
verkställt skatteavdrag och som icke heller i annan ordning inom föreskriven
tid inbetalt skatten, skall vara skyldig erlägga restavgift å det icke
innehållna skattebeloppet, även då arbetstagaren innan skattekravet riktas
mot arbetsgivaren erlägger beloppet frivilligt eller efter indrivningsåtgärder.

Vid 1945 års omläggning av uppbördsförfarandet infördes möjlighet för
den som försummar inbetala skatten under vederbörlig uppbördstermin att
under viss kort tid därefter erlägga densamma å postanstalt mot en särskild
avgift, den s. k. respitavgiften, vilken utom för vissa lägre belopp utgår med
en krona för varje påbörjat hundratal kronor av skattebeloppet. Begagnar
sig vederbörande ej av möjligheten att inbetala skatten på nämnda sätt, påföres
han restavgift med fyra öre för varje krona av det oguldna skattebeloppet,
dock minst 25 öre.

Tidigare fanns bestämmelser om restavgift å kronoutskylder, varmed i detta
sammanhang avsågs såväl årliga utskylder och avgifter till kronan som i
samband därmed debiterade landstings- och tingshusmedel in. m., meddelade
i uppbördsreglementet den 14 december 1917. Ivungl. Maj :t ägde rätt att
befria skattskyldig från restavgift, som påförts enligt reglementets bestämmelser.
I den av riksdagen år 1945 antagna uppbördsförordningen saknas
föreskrift om rätt för Kungl. Maj :t eller annan att medge befrielse från restavgift.
Ej heller finnes någon möjlighet att efterge respitavgift.

Genom källskattesystemet har uppkommit ett i viss mån ökat behov av
att kunna medge avgiftsbefrielse. Den skyldighet, som ålagts arbetsgivarna
att medverka vid skatteuppbörden, kan sålunda för arbetsgivaren eller den
tjänsteman, som för hans räkning handhar redovisningen av den för arbetstagarna
innehållna skatten, medföra skyldighet att vid försenad skatteinbetalning
gälda respit- eller restavgifter till mycket stora belopp. Beror den
försenade inbetalningen på ett tillfälligt förbiseende eller av omständigheter,
som får anses som ursäktliga, måste den ekonomiska påföljden understundom
te sig orimlig i förhållande till försummelsens art. Åtskilliga framställningar
har ock ingivits till Kungl. Maj :t med hemställan om avgiftsbefrielse,
men dessa har av nyss angivna skäl icke kunnat bifallas. Förhållandet har,
som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, påtalats även av riksdagens
revisorer och av statsutskottet.

De sakkunniga har lämnat exempel på ytterligare fall, då uttagandet av
restavgift icke bör ifrågakomma.

Under åberopande av det sagda förordar jag, att i uppbördsförordningen
intages en bestämmelse att befrielse från restavgift må medges då särskilda
omständigheter därtill föranleder. Av skäl som de sakkunniga anfört torde

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

iråga rörande avgiftsbefrielse lämpligen böra prövas och avgöras av vederbörande
länsstyrelse. Det torde få ankomma på riksräkenskapsverket att
meddela de närmare föreskrifter, som kan finnas erforderliga för att vinna
en i möjligaste mån likformig tillämpning av en sådan bestämmelse.

I annat sammanhang har jag, i likhet med de sakkunniga, föreslagit att
högsta respitavgift skall vara 100 kronor och att arbetsgivare med minst två
stadigvarande anställda skall — utan att behöva erlägga respitavgift eller
restavgift — äga verkställa skatteinbetalningen till skatteavdelning vid postkontor
även under den särskilda respittiden efter uppbördsterminens utgång.
Beträffande respitavgiften torde därför och på grund av avgiftens förhållandevis
ringa storlek ej föreligga samma behov av befrielse som i fråga om
restavgiften. För att skattskyldig eller arbetsgivare, som försummat att erlägga
skatten under uppbördsterminen, ej skall genom att under respittiden
å postanstalt inbetala skatten jämte respitavgift försättas i ett sämre
läge än om han i annan ordning inbetalt skattebeloppet och förutsättningar
för befrielse från restavgift föreligger, torde likväl erlagd respitavgift böra
kunna återbetalas av länsstyrelse under samma förutsättningar som gäller
för befrielse från restavgift.

Sedan de nya uppbördsreglerna började tillämpas den 1 januari 1947 har
alltså, som framgår av det förut anförda, respit- och restavgifter understundom
påförts till belopp som icke framstått såsom rimliga i förhållande till
den försummelse som legat vederbörande till last. I vissa av dessa fall har
framställning gjorts till Kungl. Maj :t om avgiftseftergift. Jag anser mig böra
förorda, att riksdagen underställes förslag till bemyndigande för Kungl.
Maj :t, att då synnerliga skäl visas vara för handen helt eller delvis återbetala
eller efterge de sålunda påförda avgifterna. Uteslutet är icke att även
andra uppenbart obilliga fall av avgiftspåföring förekommit än de som anmälts
för Kungl. Maj :t. Även i dessa synes, efter framställning, Kungl. Maj :t
böra kunna äga förordna om återbetalning av eller befrielse från avgiften.
Det kan förutsättas, att de fall där tillräckliga skäl härför kan andragas icke
kommer att vara många.

Återbetalda belopp torde få avföras från riksstatens inkomsttitel Diverse
inkomster.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som jag i det föregående ej närmare
berört, biträder jag.

XIII. Restitution av skatt.

För att bl. a. vinna en snabbare återbetalning av överskjutande preliminär
skatt har de sakkunniga föreslagit en ny metod för sådan återbetalning,
enligt vilken särskilda återbetalningskort skall fästas vid debetsedlarna å
slutlig skatt för skattskyldiga, som är berättigade att återfå för mycket
erlagd preliminär skatt. För det föreslagna återbetalningssystemet har jag

23 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tidigare lämnat en redogörelse i samband med behandlingen av frågan om
debitering av olika slags skatt, m. in. Därvid anförde jag bl. a., att det föreslagna
systemet enligt min mening om möjligt borde genomföras och att bestämmelser
om återbetalningsförfarandet m. m. torde få efter vissa ytterligare
överväganden utfärdas i administrativ ordning. I detta sammanhang
avser jag att endast behandla övriga, av de sakkunniga berörda frågor om
restitution av skatt.

Gällande bestämmelser. Enligt 89 § uppbördsförordningen skall till skattskyldig
utan kostnad för denne återbetalas

1) belopp varmed erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga
skatt, dock ej belopp understigande 5 kr.,

2) preliminär skatt, som skattskyldig äger återbekomma på grund av lokal
skattemyndighets beslut jämlikt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen, d. v. s.
belopp varmed erlagd preliminär skatt beräknas överskjuta motsvarande
slutliga skatt,

3) slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt, som länsstyrelsen efter
underrättelse från riksräkenskapsverket eller eljest finner, att skattskyldig
till följd av feldebitering erlagt obehörigen eller med för högt belopp, samt

4) vad skattskyldig, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från
honom påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt, erlagt för mycket.

Skall den, som i sistnämnda båda fall är berättigad återbekomma skatt
som debiterats å en ort för visst år, i stället erlägga skatt, som debiterats eller
bör debiteras å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid
meddelandet av beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige
utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det
belopp, vilket han sålunda rätteligen har att erlägga. Återstoden skall gottskrivas
den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande
fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort
är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

Häftar den som är berättigad återbekomma erlagt skattebelopp och i förekommande
fall ränta å överskjutande preliminär skatt för restförd skatt,
äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte därå
belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av
den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall tillställas
annan länsstyrelse.

Om den preliminära skatten överstiger motsvarande slutliga skatt kan
under de särskilda förutsättningar, som angives i 90 § 1 mom. uppbördsförordningen,
vartill här må hänvisas, viss ränta utgå å det utbetalade beloppet.
Bestämmelserna härom, vilka första gången tillämpades år 1952, har
samband med de samtidigt införda reglerna om ränta å kvarstående skatt.

Enligt 90 § 2 mom. uppbördsförordningen äger skattskyldig under vissa
förutsättningar vid återbekommande av för mycket erlagt belopp tillika erhålla
ränta å det belopp, som utbetalas, efter 5 procent för år. Sådan ränta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

355

skall dock icke utgå vid återbetalning av räntebelopp, som erlagts å kvarstående
skatt. Vid beräkning av ränta skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,
från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts
under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande
september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår
från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatten betalts i flera poster och restitutionen avser allenast
viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet
avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt
att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Restitution skall verkställas av länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats.
Återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift skall
dock ske genom riksförsäkringsanstalten.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att om den skattskyldige vore i
konkurstillstånd, återbetalning av preliminär skatt borde ske till hans konkursbo.
Det borde ankomma på utmätningsman att vid granskningen av
kreditkorten anteckna sådant förhållande å vederbörandes kreditkort. Beloppet
borde i dylikt fall utbetalas av länsstyrelsen.

Däi etter erinrar de sakkunniga om att omyndiga, d. v. s. de som vore under
21 år (underåriga) eller som av rätten förklarats omyndiga, enligt 9 kap.
1 § och 10 kap. 3 § föräldrabalken icke ägde själva råda över sin egendom
i vidare mån än som följde av vad som gällde på grund av lag eller villkor
vid förvärv genom gåva eller testamente. Enligt 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 §
föräldrabalken ägde underårig själv råda över vad han genom eget arbete
förvärvat efter det han fyllt 16 år, resp. omyndigförklarad råda över vad han
genom eget arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gällde
avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.
Förmyndaren finge dock med överförmyndarens samtycke omhändertaga
dyhk egendom, såvitt det ansåges erforderligt med hänsyn till myndlingens
uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelades, skulle överförmyndaren
bereda myndlingen tillfälle att yttra sig. Då någon förklarats omyndig
eller då omyndigförklarad förklarats åter myndig genom laga kraft ägande
dom, skulle kungörelse därom genom rättens försorg införas i allmänna tidningarna.

Frågan om återbetalning av överskjutande preliminär skatt, avseende
omyndig, hade varit föremål för prövning av domstol. I ett av rådhusrätten
i Göteborg den 12 juni 1951 avgjort mål hade Kungl. Maj:t förpliktats att till
förmyndaren för omyndigförklarad person utgiva överskjutande preliminär
skatt, oaktat länsstyrelsen tidigare direkt till den omyndigförklarade utbetalt
skatten. Efter överklagande har vederbörande hovrätt fastställt rådhusrättens
dom. Justitiekanslersämbetet har icke funnit skäl att föra talan mot
hovrättens dom.

Det vore givetvis angeläget, fortsätter de sakkunniga, att överskjutande

356 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

preliminär skatt icke återbetalades till omyndig, som icke ägde råda över
skattemedlen. Det syntes icke kunna ifrågasättas att länsstyrelse ex officio
skulle undersöka, huruvida envar restitutionsberättigad skattskyldig eventuellt
vore omyndig och om, därest så funnes vara fallet, den omyndige ägde
råda över någon del av sitt gods eller ej. Undersökningar i sådant avseende
skulle bli mycket tidsödande och skulle icke kunna medhinnas före det debetsedlarna
senast måste utsändas. Det skulle tvärtom bli nödvändigt att i
stor utsträckning låta anstå med utbetalningarna. Det omfattande arbete,
som skulle få nedläggas på undersökningarna, skulle i det övervägande antalet
fall bli meningslöst, eftersom huvuddelen av de omyndiga hade enbart
arbetsinkomst eller också vid sidan av sådan inkomst allenast en mindre inkomst,
t. ex. av kapital. Det syntes därför icke rimligt, att nämnda undersökningar
skulle företagas. Tillräckligt torde vara, att taxeringsnämnd i de
fall skattskyldigs självdeklaration undertecknats av dennes förmyndare
antecknade förmyndarens namn och adress i taxeringslängden och att lokal
skattemyndighet med ledning av dessa anteckningar eller eljest till myndigheten
inkommen anmälan från förmyndaren angåve å debetsedeln att den
skattskyldige vore omyndig samt förmyndarens namn och adress. Motsvarande
anteckning borde göras jämväl å kreditkortet. Därigenom möjliggjordes
att myndlingens överskjutande preliminära skatt kunde återbetalas till förmyndaren.
Iakttoges nämnda förfarande, varom föreskrifter syntes kunna
utfärdas i administrativ ordning, torde i största utsträckning kunna undgås
att skattemedel utbetalades till omyndig, som icke ägde råda över medlen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att de nuvarande bestämmelserna om
skyldighet att kvitta överskjutande preliminär skatt mot restförd skatt
in. in. borde kompletteras med en föreskrift om att kvittning finge ske
även mellan överskjutande preliminär skatt och redan debiterad tillkommande
skatt samt att överskjutande preliminär skatt finge innehållas för att
kvittas mot tillkommande skatt, som enligt vad uppenbart vore komme att
påföras på grund av prövningsnämnds beslut om höjd taxering eller länsstyrelses
beslut om höjd debitering, under förutsättning att den preliminära
och den tillkommande skatten avsåge inkomst för samma inkomstår. Därvid
förutsattes, att återbetalning av mindre belopp som regel icke skulle
fördröjas av framställda reservationsyrkanden från taxeringsintendent om
höjd taxering samt att i övrigt viss varsamhet iakttoges med att uppskjuta
återbetalning i och för eventuell kvittning mot ännu icke debiterad tillkommande
skatt.

De sakkunniga påpekar, att skattskyldig, som vore berättigad att återbekomma
skatt, icke behövde ingiva särskild ansökan om återbetalning
av skatten; länsstyrelsen skulle ex officio beakta förekommande restitutionsfall.
Uttrycklig föreskrift saknades emellertid om huruvida restitution
kunde ske omedelbart eller huruvida med återbetalningen skulle anstå till
dess laga kraft förelåge. Ej heller funnes någon föreskrift om att utbetalning
skulle göras senast viss dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

357

Återbetalning av överskjutande preliminär skatt borde, fortsätter de
sakkunniga, givetvis kunna ske utan att taxeringarna vunnit laga kraft. I
andra fall finge för närvarande i princip anses gälla, att det beslut som
skulle ligga till grund för utbetalningen vunnit laga kraft. I verkligheten
skedde emellertid restitution i största utsträckning utan att lagakrafttiden
avbidades. Kunde det förutsättas att skattskyldig, som vunnit nedsättning
av honom påförd skatt, därefter icke komme att få skatten höjd, vore det
meningslöst att invänta laga kraft å beslutet för att återbetala den för mycket
erlagda skatten. Detta gällde t. ex. de fall, då skatten sänkts efter besvär
över debitering eller då taxeringsintendenten förklarat sig icke skola
anföra besvär över nedsatt taxering. I sistnämnda fall kunde visserligen
kommun föra ärendet till högre instans såvitt anginge den kommunala
beskattningen, men sådana besvär torde vara så pass sällsynta, att det icke
syntes vara nödvändigt att i varje ärende, då restitution ifrågasattes på
grund av nedsatt taxering, kräva vederbörligt lagakraftbevis för den händelse
taxeringsintendenten förklarat sig avstå från vidare talan. Det hade
gjorts gällande, att det allmänna — om man i princip fasthölle vid att restitution
ej borde ske förrän restitutionsurkunden tagit åt sig laga kraft —
skulle beredas en förmån, som icke tillerkändes den skattskyldige vid motsatt
fall, d. v. s. då den skattskyldige hade att erlägga skatt men anfört
besvär till högre instans. Den skattskyldige vore sålunda skyldig att, därest
anstånd icke meddelats, erlägga den honom påförda skatten, oavsett om
taxering vunnit laga kraft eller icke. Det syntes dock i detta avseende förtjäna
påpekas, att skattskyldig erhölle ränta å den för mycket erlagda skatten
medan däremot ränta icke uttoges å den tillkommande skatt, som skulle
betalas, om restitution skett och taxeringen därefter höjdes.

De sakkunniga framhåller vidare, att för mycket erlagd skatt givetvis
borde återbetalas så fort som möjligt. Såvitt gällde annan restitution än av
överskjutande preliminär skatt syntes någon viss tidsgräns icke erforderlig,
eftersom den skattskyldige ägde rätt till ränta å det för mycket erlagda
beloppet. Icke heller beträffande överskjutande preliminär skatt hade de
sakkunniga funnit anledning föreslå någon tidsgräns. Man borde ha anledning
utgå ifrån att återbetalningarna skulle verkställas så skyndsamt
som möjligt.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att reglerna i uppbördsförordningen
om restitution av skatt icke borde utsträckas att omfatta fall, där återbetalning
skedde av felaktigt inbetald skatt. Beträffande sådana återbetalningar
hade Kungl. Maj :t i brev den 28 mars 1947 meddelat föreskrifter;
ytterligare bestämmelser torde icke vara erforderliga.

Remissyttrandena. Mot de sakkkunnigas förslag i förevarande delar har
erinringar gjorts endast i ett fåtal remissyttranden.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

I fråga om restitution till omyndig anser länsstyrelsen i
Värmlands lön liksom de sakkunniga, att länsstyrelsen icke borde ex of -

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ficio behöva undersöka, huruvida återbetalning skulle ske till förmyndaren
eller till den omyndige själv. Ej heller taxeringsnämnderna borde emellertid
betungas med undersökningar av angiven art. Genomfördes de sakkunnigas
förslag i detta hänsende, kunde för övrigt ifrågasättas, mot vilken
myndighet ett eventuellt skadeståndskrav i likhet med det från Göteborg
aktuella skulle kunna riktas. Att en taxeringsnämnd genom underlåtenhet
att anteckna förmyndarens namn och adress skulle kunna göras ersättningsskyldig
för felaktig utbetalning, syntes uteslutet. Länsstyrelsen
finge förty i stället föreslå, att det skulle ankomma å förmyndaren att
göra anmälan till länsstyrelsen om att utbetalningen skulle ske till honom
i stället för den omyndige. Även t. f. nppbördsdirektören i Stockholm avstyrker
de sakkunnigas förslag, enär en föreskrift om att taxeringsnämnden
skulle anteckna förmyndarens namn m. in. i taxeringslängden ofta
komme att förbises. Lämpligast vore att föreskriva, att förmyndaren skulle
anmäla namn m. m. till den lokala skattemyndigheten. Slutligen förordar
länsstyrelsen i Norrbottens län, att domstolarna borde åläggas att till de
lokala skattemyndigheterna lämna uppgift om förmyndare och konkursförvaltare;
lokal skattemyndighet borde lämpligen föra ett register över
dessa personer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke kvittning
borde göras även då fråga uppkomme om återbetalning av för mycket
inbetald kvarstående skatt. Med hänsyn till bestämmelsen om att kvarstående
skatt skulle avdragas med 25 procent av lönebeloppet, då debetsedel
icke företeddes, finge man räkna med att återbetalning av kvarstående
skatt i viss utsträckning komme att äga rum. Då det här vore fråga
om skattskyldiga, som försummade att skaffa debetsedel, kunde man nog
räkna med att de i regel även försummat sin skattebetalning. Saken kunde
därför få viss praktisk betydelse.

De sakkunnigas uttalande att någon tidsgräns inom vilken
restitution borde ske icke syntes erforderlig, eftersom — såvitt
gällde annan restitution än av överskjutande preliminär skatt — ränta utginge
å det för mycket erlagda beloppet, anser sig Sveriges lantbruks förbund
och Riksförbundet landsbygdens folk icke kunna godtaga. För de skattskyldiga
kunde det ofta vara fråga om stora skattebelopp, som kunde medföra
stora likviditetssvårigheter för exempelvis en jordbrukare. Denne vore säkerligen
härvid mer betjänt av att snarast återfå för mycket erlagd skatt
än att kunna glädja sig åt att få 5 procent ränta å innestående skattebelopp.
Det syntes organisationerna, som om de skattskyldiga för närvarande
finge vänta onödigt länge vid restitution. Av liknande skäl anser Sveriges
köpmannaförbund, att då taxeringsintendent anfört besvär till högre instans,
uppskov med återbetalning syntes böra begränsas, förslagsvis genom
att dylika mål behandlades med förtur. Vidare ifrågasätter förbundet,
om icke föreskrift borde meddelas att då överskjutande preliminär skatt
innehållits i avbidan på utgången av taxeringsintendents reservationsyrkande,
prövningsnämndens beslut i ärendet skulle föreligga senast den
30 april.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

359

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke skatt, som
icke kunnat återbetalas till skattskyldig, borde tillfalla statsverket, därest
skattskyldig ej inom viss tid — förslagsvis fem år — gjort anmälan om sin
fordran.

I fråga om ränta å skatt som skall återbetalas anför länsstyrelsen
i Skaraborgs län, att länsstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas
första betänkande påpekat den skillnad som i räntehänsende rådde
mellan skattskyldiga, som finge sina besvär avgjorda i prövningsnämnden
efter den 10 oktober och skattskyldiga, vilkas besvär före sagda tidpunkt blivit
slutligt prövade. Av betänkandet framginge att jämväl länsstyrelserna i
Blekinge och Värmlands län bemärkt ifrågavarande förhållande. Denna fråga
syntes emellertid icke ha varit föremål för de sakkunnigas övervägande.
Såvitt länsstyrelsen kunde finna borde ränta icke utgå vid restitutioner
föranledda av prövningsnämndens beslut rörande det löpande årets taxeringar
i andra fall än som angåves i 91 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag
till uppbördsförordning (ränta å överskjutande preliminär skatt). Genom
en sådan ändring skulle vinnas arbetsförenkling utan att den skattskyldiges
berättigade krav eftersattes.

Departementschefen. För mycket erlagd skatt, avseende omyndig skattskyldig
som icke äger råda över sina medel eller skattskyldig som är försatt
i konkurs, bör rätteligen återbetalas till den skattskyldiges förmyndare,
respektive till hans konkursbo. Utbetalas i sådant fall skatten till
den skattskyldige, löper statsverket risk att få utgiva skatten även till förmyndaren
eller konkursboet.

För att förhindra att återbetalning av överskjutande preliminär skatt i
angivna fall sker till den skattskyldige måste före återbetalningen utrönas,
vilka av de restitutionsberättigade som på grund av omyndighet eller konkurstillstånd
är undandragna förfoganderätten över skatten. Vid bedömande
av huruvida och i vilken omfattning sådana undersökningar lämpligen
bör vidtagas, får förlustrisken för statsverket vägas mot det merarbete och
de olägenheter i övrigt, som undersökningarna kan medföra.

För det stora flertalet omyndiga torde den erlagda preliminära skatten
åtminstone huvudsakligen vara hänförlig till inkomst av den omyndiges
eget arbete och därför av beskaffenhet att få disponeras av honom.
Endast i ett förhållandevis ringa antal fall torde således den omyndige
icke äga förfoga över sin överskjutande preliminära skatt. Utbetalas skatten
i sist angivna fall till den omyndige, är därmed icke sagt att skattemedlen
av denne kommer att disponeras på sådant sätt, att statsverket
nödgas utgiva skattebeloppet även till förmyndaren.

Den risk för förluster, som statsverket löper vid återbetalning av överskjutande
preliminär skatt till omyndiga, torde således vara tämligen
ringa. Med hänsyn härtill synes icke böra ifrågakomma att ålägga länsstyrelserna
att i samtliga fall undersöka vilka restitutionsberättigade som är
omyndiga på grund av ålder eller till följd av omyndighetsförklaring och
huruvida dessa är undandragna förfoganderätten över den för mycket er -

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lagda skatten. En sådan skyldighet skulle kräva betydande arbetsinsatser
och därjämte fördröja återbetalningarna. Jag finner mig ej heller kunna
förorda det förfarande, som föreslås av de sakkunniga och som förutsätter
taxeringsnämndernas medverkan. Enligt min mening kommer nämligen
även detta att orsaka större besvär och olägenheter än som kan anses befogat
av vad med förfarandet står att vinna för statsverket. Den ifrågasatta
anordningen skulle för övrigt icke heller innebära någon säkrare garanti
mot felaktiga utbetalningar.

En annan sak är, att om myndigheterna erfarit att skattskyldig är omyndig
och icke äger förfoga över den för mycket erlagda skatten de givetvis
bör tillse att överskjutande skatt utbetalas till förmyndaren.

Däremot biträder jag vad de sakkunniga föreslagit för att förhindra
restitution till skattskyldiga som är i konkurstillstånd. Förslaget innebär,
att utmätningsman skall med ledning av de underättelser om inträffade
konkurser, som lämnas honom av konkursdomaren, anmärka sådant förhållande
i samband med den kontroll av att restitutionsberättigade icke
resterar för skatt, som det åligger utmätningsmannen att verkställa. Förfarandet
torde icke medföra något nämnvärt merarbete. Erforderliga föreskrifter
torde få utfärdas i administrativ ordning.

Mot de sakkunnigas förslag i övrigt har jag icke något att erinra. Jag
har således icke funnit anledning att föreslå någon viss tidsgräns, inom vilken
restitution skall ske. Därvid förutsätter jag, att undersökningar för
eventuell kvittning mot restförd skatt verkställes så att återbetalning av för
mycket erlagd skatt, där sådan skall ske, kan göras utan onödigt dröjsmål
samt att varsamhet iakttages med att innehålla överskjutande preliminär
skatt i och för eventuell kvittning mot ännu ej debiterad tillkommande
skatt.

Jag kan ej, som i något remissyttrande ifrågasatts, förorda, att en särskild
preskriptionstid införes beträffande fordran å för mycket erlagd
skatt. Tillräckliga skäl att i fråga om dessa fordringar frångå eljest gällande
preskriptionstid torde icke föreligga.

Överlämnar arbetstagare icke sin debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren
och visar han ej heller, att han icke har att vidkännas skatteavdrag
för kvarstående skatt, skall sådant avdrag verkställas med 25 procent av
lönen, överstiger den sålunda erlagda och redovisade skatten den debiterade
kvarstående skatten, skall länsstyrelsen återbetala det överskjutande
beloppet till den skattskyldige. Därvid bör samma regler gälla som för
restitution av överskjutande preliminär skatt. Belopp understigande fem
kronor bör följaktligen icke återbetalas, ej heller bör restitutionsränta utgå.
Vidare bör kvittning kunna ske mot restförd skatt. Jag förordar, att
bestämmelser härom intages i uppbördsförordningen.

I vissa avseenden har tvekan uppkommit, hur gällande bestämmelser i
90 § 2 mom. uppbördsförordningen om restitutionsränta skall tolkas. Enligt
bestämmelsernas avfattning lär skattskyldig icke äga erhålla ränta,
när det för mycket erlagda beloppet tages i anspråk för kvittning mot

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

restförd skatt. Det vilt emellertid synas som om den omständigheten, att
den skattskyldige resterar för skatt, icke borde betaga honom rätten att
erhålla restitutionsränta. Undantag torde dock böra göras för det i 89 §
3 mom. omnämnda fallet, då den som är berättigad återbekomma skatt,
debiterad å en ort för visst år, i stället skall erlägga skatt som debiterats
eller bör debiteras å annan ort eller för annat år. Är sistnämnda skatt
ogulden, bör ränta således icke utgå å det för mycket erlagda skattebeloppet
till den del detta innehålles för kvittning mot den oguldna skatten.

Vidare torde enligt nuvarande bestämmelser rätt till vanlig restitutionsränta
icke föreligga, då ytterligare överskjutande preliminär skatt skall
återbetalas på grund av att vid debiteringen av den slutliga skatten preliminär
skatt gottskrivits med för lågt belopp eller den överskjutande preliminära
skatten blivit för låg på grund av annat avräkningsfel. I de sakkunnigas
förslag till ny uppbördsförordning har förevarande bestämmelser
givits en sådan avfattning att ränta skall utgå även i angivna fall. Jag
biträder detta förslag.

Skall enligt beslut i taxerings- eller debiteringsmål redan påförd kvarstående
skatt, fastighetsskatt in. m. eller tillkommande skatt utgå med
lägre belopp än enligt tidigare beslut och hinner omdebitering verkställas
och ny debetsedel utfärdas innan den påförda skatten förfallit till betalning,
kan restitutionsränta uppenbarligen icke komma i fråga. I viss mån
annorlunda blir förhållandet i fråga om skattskyldig, vilken på grund av
omdebitering som nyss nämnts icke skall erlägga honom påförd kvarstående
skatt och därjämte berättigas återbekomma för mycket erlagd preliminär
skatt. I likhet med vad som föreslagits i fråga om återbetalning av
ytterligare överskjutande preliminär skatt bör i angivna fall restitutionsränta
utgå å den preliminära skatt, som den skattskyldige äger återfå.
Däremot bör givetvis sådan ränta icke beräknas å det felaktigt påförda
kvarskattebeloppet.

Har dödsboet efter avliden skattskyldig att erlägga fastighetsskatt eller
kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum
eller avslutas efter dödsfallet, ma beskattningsnämnd under vissa förutsättningar
medgiva dödsboet befrielse från erläggande helt eller delvis av
nämnda skatt. Meddelas sådant beslut sedan skatten betalats, skall den erlagda
skatten restitueras. Tillräckliga skäl för att restitutionsränta skall
utga i förevarande fall synes icke föreligga. Gällande bestämmelser har
emellertid tolkats så, att ränta skall gottgöras dödsboet, därest dödsboet
vinner skattebefrielse först efter anförda besvär. Jag förordar en sådan
ändring av bestämmelserna, att ränta icke i något fall skall utgå å skatt,
för vilken i anledning av skattskyldigs frånfälle dödsboet erhållit befrielse.

Jag kan icke ansluta mig till det av länsstyrelsen i Skaraborgs län framförda
förslaget, att restitutionsränta icke skall utgå i de av länsstyrelsen
uppmärksammade fallen.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även bestämmelserna i 90 § 1 mom. uppbördsförordningen om ränta å
överskjutande preliminär skatt har vid tillämpningen medfört tvekan i åtskilliga
hänseenden.

För att sådan ränta skall utgå fordras att den preliminära skatt, som erlagts
senast den 30 april året näst efter inkomståret, överstiger motsvarande
slutliga skatt på visst sätt. Ifrågavarande tidsbegränsning bör uppenbarligen
endast anses åsyfta andra inbetalningar av preliminär skatt än sådana som
avser restförd preliminär B- och C-skatt eller av uppdebiterad preliminär
A-skatt. Alla vid tidpunkten för ränteberäkningen gjorda inbetalningar av
sistnämnda slag bör följaktligen beaktas medan från ränteberäkningen uteslutes
s. k. fyllnadsinbetalningar gjorda efter den 30 april.

I propositionen nr 203 till 1951 års riksdag med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen uttalade jag (s. 66), att beslut om höjd
eller sänkt taxering eller debitering, som meddelats efter det den preliminära
skatten avräknats från den slutliga, ej borde föranleda ny beräkning
av ränta å överskjutande preliminär skatt.

I anslutning härtill får jag framhålla, att med ett efter avräkningen meddelat
beslut om höjd eller sänkt taxering bör förstås sådant taxeringsbeslut,
vartill hänsyn icke skall tagas vid debitering av slutlig skatt. Den omständigheten,
att den skattskyldige genom sådant beslut vinner nedsättning i
eller befrielse från slutlig skatt eller skall påföras ytterligare skatt, skall således
icke inverka på ränteberäkningen. 1 följande fall bör dock ett undantag
härifrån föreskrivas.

Såsom jag tidigare förordat bör kvittning ske även mellan överskjutande
preliminär skatt och redan debiterad tillkommande skatt, varjämte överskjutande
preliminär skatt bör under vissa förutsättningar kunna innehållas
för att kvittas mot tillkommande skatt. För skattskyldiga, varom här
är fråga, kan den överskjutande preliminära skatten vara så hög och den
slutliga skatten så låg, att förutsättningarna för gottskrivning av ränta föreligger.
Så kan t. ex. vara fallet för skattskyldiga, som icke avlämnat självdeklaration
och till följd därav icke påföres taxering av taxeringsnämnden.
Hinner rättelse icke ske i tid hos prövningsnämnden, blir hela den erlagda
preliminära skatten överskjutande sådan, eftersom den skattskyldige icke
påföres någon slutlig skatt. Uppenbarligen bör i dylikt fall den skattskyldige
icke gottskrivas ränta vid kvittningen mot den tillkommande skatten.
Jag förordar en bestämmelse av innehåll, att vid bedömande av om och med
vilket belopp ränta skall utgå å överskjutande preliminär skatt, som skall
kvittas mot tillkommande skatt, den tillkommande skatten skall likställas
med slutlig skatt.

Vad nyss sagts beträffande ränteberäkning vid ändrad taxering bör äga
motsvarande tillämpning, då feldebitering av slutlig skatt rättas. Har skattskyldig
vid debitering av slutlig skatt gottskrivits preliminär skatt med fel
belopp, torde däremot ny ränteberäkning alltid böra göras vid rättelse av
felet; detsamma bör gälla även i fråga om den särskilda räntan å kvarstående
skatt. Frågan huruvida och med vilket belopp skattskvldig skall er -

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hålla ränta å överskjutande preliminär skatt eller skall påföras ränta å
kvarstående skatt bör sålunda alltid bedömas utifrån det preliminärskattebelopp,
som rätteligen skolat tillgodoräknas den skattskyldige.

År skattskyldig berättigad erhålla vanlig restitutionsränta å för mycket
erlagd skatt, bör han uppenbarligen icke samtidigt få ränta å överskjutande
preliminär skatt. En bestämmelse härom bör införas i uppbördsförordningen.

Ytterligare må beröras spörsmålet huruvida kvittning av för mycket inbetald
skatt mot restförd sådan bör kunna äga rum jämväl i det fall, då
den skattskyldige erhållit anstånd med erläggande av skatt. Enligt uppgift
har sådan fråga uppkommit i praktiken och föranlett tvekan om bestämmelsernas
innebörd. Bestämmelserna sådana de för närvarande är utformade
lärer icke lägga hinder i vägen för en kvittning mot sådan restförd
skatt, som ej omfattas av det meddelade anståndet. För egen del är jag av
den meningen att, med hänsyn till uppbördsreglernas utformning i jämförbara
hänseenden, hinder för kvittning mot av anståndet omfattad skatt ej
heller bör uppställas. En viss omformulering av författningstexten bör därför
vidtagas.

XIV. Straffbestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser, m. m. I 99 § uppbördsförordningen stadgas, att
om någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som har
betydelse för verkställande av skatteavdrag, under sådana omständigheter
att det kan antagas ha skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag icke
verkställes eller sker med för lågt belopp, eller om någon i preliminär självdeklaration
eller i ansökan om jämkning av preliminär skatt uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller
den han företräder leda till frihet från preliminär skatt eller till för låg
sådan skatt, eller om någon i ansökan jämlikt 48 § 2 mom. samma förordning
om nedsatt skatteavdrag eller i ansökan om anstånd med inbetalning
av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående
förhållande av betydelse för ärendets avgörande, den skyldige skall
straffas med dagsböter.

Med dagsböter bestraffas vidare enligt 100 § 1 mom. uppbördsförordningen
arbetsgivare, som är skyldig att verkställa skatteavdrag men underlåter
att fullgöra denna skyldighet eller som visserligen verkställer skatteavdrag
men gör detta med för lågt belopp, under förutsättning att gärningen begås
av uppenbar tredska. Samma straffpåföljd är stadgad om arbetsgivaren uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid till
uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp.

I 2 mom. sistnämnda paragraf återfinnes ytterligare straffbestämmelser
för arbetsgivare, som bryter mot vissa detalj föreskrifter i uppbördsförordningen.

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I 103 § 1 mom. uppbördsförordningen har intagits vissa bestämmelser om
möjlighet för länsstyrelse att i olika fall förelägga skattskyldig och arbetsgivare
vite. Viss vitesbestämmelse återfinnes jämväl i 31 § tillämpningskungörelsen
till uppbördsförordningen.

Frågan om skärpta ansvarsbestämmelser för arbetsgivare, som icke iakttagit
uppbördsförordningens nyss antydda föreskrifter, har tidigare varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet. I de likalydande motionerna I: 83
och II: 84 till 1951 års riksdag hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag till skärpta ansvarsbestämmelser
för arbetsgivarna. I motionerna hade framhållits, att uppbördsförordningens
ansvarsbestämmelser vore av betydligt lindrigare art än som stadgades i
skattestrafflagen för falskdeklaration och likartade brott, där straffminimum
utgjorde böter, vilka utmättes i proportion till det belopp som falskdeklaranten
undandragit staten, och straffmaximum straffarbete i högst två år. Orsaken
härtill vore enligt motionärernas mening till viss del beroende på det
motstånd bestämmelserna mötte i remissbehandlingen. Av den kvarstående
skatten enligt 1948 och 1949 års taxeringar, 753 resp. 600 milj. kr., hade
restförts icke mindre än 100 resp. 90 milj. kr. Den låga inflytelseprocenten
syntes kunna tillskrivas flera samverkande orsaker, bl. a. att i åtskilliga
fall arbetsgivare underlåtit att i behörig ordning verkställa skatteavdrag eller
försummat inbetala innehållet belopp. Det vore tänkbart att dylika försummelser
i viss utsträckning kunde förklaras av vetskapen om att den därmed
förknippade straffpåföljden i allmänhet vore ringa. En skärpning av ansvarsbestämmelserna
för dessa förseelser skulle leda till ett förbättrat uppbördsresultat.
En ändring i sådan riktning, vilket för det allmänna rättsmedvetandet
knappast skulle komma att framstå såsom oskäligt sträng,
skulle även medföra en bättre överensstämmelse mellan skattestrafflagens
bestämmelser för falskdeklaration och uppbördsförordningens ansvarsbestämmelser.

Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

De sakkunniga. De sakkunniga erinrar inledningsvis om sitt förslag, att
arbetsgivarna icke vidare skulle vara skyldiga att till arbetstagarna överlämna
uppbördsmyndigheternas kvitton å för arbetstagaren inbetald skatt.
Arbetsgivarna skulle såsom för närvarande vid varje avlöningstillfälle genom
särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagarna uppgift
om det belopp, som genom skatteavdrag innehållits å lönen. Då debetsedel
återlämnades till arbetstagaren, borde densamma vara försedd med intyg om
verkställda skatteavdrag.

Det vore ett ofrånkomligt krav, säger de sakkunniga, att dylika intyg och
besked om verkställda skatteavdrag vore riktiga. Straffansvar måste därför
inträda för arbetsgivare, som uppsåtligen lämnade intyg om att skatteavdrag
verkställts, trots att så icke vore förhållandet, ävensom för arbetstagare, som
sökte utnyttja sådant intyg sig till fördel. Särskilda lagbestämmelser härom
torde dock icke vara erforderliga, enär förfarandet syntes hänförligt till så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

365

dant osant intygande, resp. bruk av osann urkund, varom förmäldes i 13
kap. 11 § strafflagen. Om däremot felaktigt intyg lämnades av misstag, borde
särskilt straffansvar icke inträda.

De förslag de sakkunniga i övrigt framlagt angående ändringar i olika
avseenden av uppbördssystemet syntes icke behöva föranleda andra än rent
formella ändringar av uppbördsförordningens straffbestämmelser.

De sakkunniga har redovisat vissa genom länsstyrelserna införskaffade
uppgifter till belysande av arbetsgivarnas underlåtenhet att verkställa skatteavdrag
och att inbetala innehållna skattemedel. De sakkunniga anför följande.

Enligt dessa uppgifter uppgår den uppdebiterade preliminära A-skatten —
omfattande både sådana fall, där man utrett att skatteavdrag ej verkställts,
och fall, där skatteavdrag verkställts men de innehållna skattebeloppen ej
redovisats — under åren 1947, 1948 och 1949 till sammanlagt ca 14,7 milj.
kr., omfattande ca 128 000 poster. Häri ha då icke inräknats de fall, då efter
verkställd undersökning inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan
^debitering och indrivningsåtgärder. Det finnes anledning att antaga, att
i sådant hänseende mycket stora skattebelopp influtit. Antalet arbetsgivare
beträffande vilka verkställd utredning visat, att skatteavdrag ej verkställts
eller skatten ej redovisats, uppgår för år 1947 till ca 14 200, för år 1948 till
ca 16 600 och för år 1949 till ca 17 800. I åtskilliga fall torde dock samma
arbetsgivare återfinnas bland angivna antal för de olika åren. Av arbetsgivare
under tiden den 1 januari 1947—den 30 juni 1950 innehållen men
ej redovisad skatt, såväl preliminär som kvarstående skatt, uppgår till, med
undantag för Göteborgs och Bohus län, varifrån fullständiga uppgifter icke
lämnats, till ca 12,5 milj. kr., varav den 1 juli 1950 kvarstod oredovisat ca 5,7
milj. kr.

För ett tjugutal arbetsgivare överstiger det av varje arbetsgivare för sig
oredovisade skattebeloppet 50 000 kr.

För tiden intill den 1 juli 1949 har uppgifter införskaffats rörande storleken
av de skattebelopp, som de enskilda arbetsgivarna underlåtit att redovisa.
Dessa uppgifter, omfattande hela riket med undantag för Göteborgs
och Bohus län, har sammanfattats i följande tabell:

Oredovisat skattebelopp	Antal arbetsgivare	Summa oredo-visat belopp, kr
Högst 1 000 kr.................................	20 395	3 217 232
1 001— 5 000 » ...........................	1212	2 837 816
5 001—10 000 > ........................	168	1 157396
10 001—20 000 » .......................	59	812 049
över 20 000 » ............................	31	1 449 931
Summa	21 865	9 474 424

De sakkunniga omtalar, att de även införskaffat uppgifter från länsstyrelserna
angående den utsträckning, i vilken försumliga arbetsgivare anmälts
till åtal och ådömts straff. Enligt dessa uppgifter hade intill den

1 * juli 1950 ca 3 100 arbetsgivare anmälts till åtal och av dessa hade ca

2 000 ådömts straff. Vidare hade uppgifter inhämtats om de straff, som

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

intill den 1 augusti 1949 utdömts för de högsta undanhållna beloppen i
varje län. Av uppgifterna framginge att antalet dagsböter i de särskilda
fallen i allmänhet varit ganska lågt i förhållande till oredovisade belopp.

De sakkunniga hänvisade i övrigt till följande sammanställning, omfattande
före den 1 augusti 1949 avgjorda mål:

Oredovisat skattebelopp	Antal dömda	Antal dagsböter medeltal
Högst i 000 kr. inkl. fall då oredovisat belopp ej angivits.....	346	21
1001— 5 000 kr...........................................	238	32
5001-10000 » ..........................................	46	37
10 001—20000 > ..........................................	26	36
över 20 000 > ..........................................	16	57
Summa	672	—

I anslutning härtill uttalar de sakkunniga som sin mening, att de låga
bötesstraffen utgjort ett alltför ringa återhållande moment för de arbetsgivare,
som av olika anledningar för egen del velat utnyttja genom skatteavdrag
innehållna medel. En straffskärpning framstode såsom nödvändig.

Sedan de sakkunniga, med hänsyn till de synnerligen stora bötesbelopp
som därvid kunde ifrågakomma, avvisat tanken att införa normerade böter,
anföres följande.

Från olika håll har föreslagits, att arbetsgivarnas underlåtenhet att redovisa
innehållna skattebelopp skulle likställas med förskingring. En sådan
lösning av problemet synes dock icke möjlig. Vare sig de innehållna skattemedlen
betraktas som en lönefordran, som övergått från arbetstagaren till
det allmänna, eller en skattefordran från det allmännas sida anses föreligga
gentemot arbetsgivaren, föreligger det förhållandet, att arbetsgivaren av
egna medel skall gälda det allmännas fordran. För förskingringsbrottet är det
emellertid ett erforderligt rekvisit, att det skall vara fråga om egendom,
som den brottslige fått i sin besittning för annan med skyldighet att utgiva
egendomen eller redovisa för denna. Möjligen skulle arbetsgivarnas förfaringssätt
kunna likställas med olovligt förfogande, men icke heller detta
torde kunna komma i fråga. Man synes här jämväl i fortsättningen böra
nöja sig med straffbestämmelser i uppbördsförordningen, men den åsyftade
straffskärpningen bör kunna nås genom att straffskalan utvidgas att omfatta
även fängelse.

De sakkunniga anför i anslutning härtill, att arbetsgivare, som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underläte att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala innehållet belopp, skulle kunna straffas med
fängelse i högst 6 månader eller med dagsböter. Såsom bevillningsutskottet
angivit i sitt betänkande nr 65 till 1945 års riksdag i anledning av propositionen
nr 370 till samma års riksdag med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet
borde upprepad förseelse i regel anses begången av grov
oaktsamhet. Upprepad förseelse efter det arbetsgivaren en gång ådömts straff
borde enligt de sakkunnigas mening anses som försvårande och i regel
föranleda frihetsstraff. Antalet utdömda dagsböter hade i de enskilda målen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

367

i allmänhet varit lågt i förhållande till de innehållna skattebeloppen. De
sakkunniga förutsatte, att en utvidgning av straffskalan att omfatta även
fängelse skulle medföra en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. Genom
den ifrågasatta utvidgningen av straffskalan komme ifrågavarande mål städse
att handläggas av domstol. Strafföreläggande kunde icke ske annat än
för brott, varå allenast böter kunde följa.

De sakkunniga framhåller, att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning
gåve vid handen, att lönen minskats med därå belöpande skatt, och arbetsgivaren
därefter underlåtit att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna,
arbetsgivaren borde kunna straffas, oavsett om han vid löneutbetalningstillfället
haft medel disponibla för skatten eller ej.

De sakkunniga tillägger, att om arbetsgivaren underläte att redovisa innehållna
införselmedel till utmätningsman, dagsböter utgjorde högsta straff.
Förslag om ändring av denna bestämmelse hade de sakkunniga icke ansett
sig böra framlägga.

Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle
skyldigheten att verkställa avdrag för preliminär skatt endast avse arbetstagare
med preliminär A-skatt. Den möjligheten kunde inträffa, att skattskyldig
lämnade lokal skattemyndighet vilseledande uppgifter för att erhålla
preliminär B-skatt i avsikt att undkomma skatteavdrag. Inom de sakkunniga
hade ifrågasatts, att dylikt förfarande skulle straffbeläggas på samma sätt
som gällde beträffande skattskyldig, som i preliminär deklaration eller i ansökning
om jämkning lämnade oriktig uppgift, ägnad att medföra för låg
preliminär skatt. Dylika åtgöranden torde emellertid knappast ha varit eller
komma att bli mera allmänna. Ur ansvarssynpunkt syntes ett förfaringssätt
av angivet slag icke kunna jämställas med åtgärder i syfte att undkomma
erläggande av skatt. Straffansvar borde därför enligt de sakkunnigas
mening icke införas för dylika åtgöranden.

Slutligen anför de sakkunniga att vitesbestämmelserna i 103 § uppbördsförordningen
borde i anslutning till vad de sakkunniga i andra sammanhang
föreslagit utvidgas att omfatta fall, där arbetsgivare underläte att besvara
av uppbördsmyndigheter framställda frågor av olika slag, in. in. Därjämte
syntes stadgandet i 103 § 2 mom. uppbördsförordningen, att den som verkställde
delgivning av vitesföreläggande ägde av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning, såsom otidsenligt böra upphävas.
Delgivning borde som regel ske genom allmänna posten; endast om
vederbörande icke kunde delgivas föreläggandet på angivna sätt, borde polismyndigheten
anlitas.

En av de sakkunniga, direktören P. Prydz, har med instämmande av
förste stadsfogden N. Rgdhagen, expert hos de sakkunniga, förklarat sig icke
dela majoritetens mening beträffande lämpligheten av den ifrågasatta straffskärpningen
och därvid uttalat att fängelsestraff borde ifrågakomma endast
om underlåtenheten varit uppsåtlig. Prydz anför bl. a. följande.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Om den uppfattning, som legat till grund för detta förslag, nämligen att
rent brottsligt förfarande från arbetsgivares sida skall strängt beivras, kan
blott en mening råda. Tillgripes yttersta stränghet, torde emellertid böra
krävas, att frihetsstraffets utmätande begränsas till fall av synnerligen graverande
art. Det förefaller mig därför sakligt berättigat, att frihetsstraffet
begränsas till att omfatta sådana fall, då arbetsgivare handlat uppsåtligt.
En utsträckning av frihetsstraffet till att även gälla oaktsamhet, låt vara
att i majoritetens förslag avses grov oaktsamhet, kan nämligen föranleda
betänkligheter.

Det bör sålunda beaktas, att i stort sett alla arbetsgivare äro enligt det nya
uppbördssystemets förutsättningar skyldiga att verkställa skatteavdrag vid
utbetalning av löner till sina anställda och redovisa de avdragna beloppen till
vederbörande uppbördsmyndighet. I de allra flesta fall anses den uppbördsverksamhet,
som genom uppbördsförordningen ålägges arbetsgivarna, innebära
en dem påtvingad extra arbetsbörda, som de helst skulle se sig befriade
ifrån, och i ett stort antal fall kommer också uppbörden av preliminär skatt
att anförtros människor, som driva en mindre rörelse och för vilka den kontorstekniska
rutinen får stå tillbaka för den rent praktiska yrkesutövningen.
Medborgare av denna kategori kunna ej förväntas äga klar insikt om vidden
av det ansvar, som rättsligen åvilar dem, och om en sådan arbetsgivare av
oaktsamhet eller låt vara av uppenbart slarv underlåtit att i rätt tid inbetala
innehållen skatt, bör detta enligt min mening icke föranleda frihetsstraff,
även om förseelsen rent juridiskt sett skulle kunna rubriceras som grov
oaktsamhet. Icke heller kan enbart den omständigheten att arbetsgivaren
råkat i ekonomisk olycka och genom sin underlåtenhet påfört staten förluster
anses utgöra skäl för fängelsestraff. Staten har nämligen genom uppbördsförordningen
ålagt vissa medborgare att fungera som uppbördsinstanser.
Detta måste oundvikligen medföra, att staten löper ekonomisk risk i
likhet med andra fordringsägare. Ej heller i detta fall förefaller det därför
rimligt att med fängelse bestraffa en försumlig arbetsgivare, därest icke
brottsligt uppsåt föreligger.

Det bör i detta sammanhang även erinras om, att någon straff skärpning
avseende skattskyldiga, som i ansökan om nedsatt skatteavdrag uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, icke föreslagits, oaktat
sådant handlingssätt kan leda även det till direkt förlust för staten. Skattskyldig,
som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, kan sålunda blott straffas
med dagsböter. Också detta förhållande synes tala för, att straffskärpning
för arbetsgivare, om den genomföres, bör vara måttlig, och att fängelsestraff
må utdömas endast vid uppsåtligt brott.

Remissyttrandena. I åtskilliga remissyttranden understrykes angelägenheten
av att en skärpning av straffbestämmelserna för
arbetsgivare, som underlåtit att till upp börds myndigheterna
redovisa genom skatteavdrag innehållna skattebelopp,
kommer till stånd. Icke i något yttrande avvisas tanken på en
sådan skärpning.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Överståthållaråmbetet framhåller, att de belopp, som av arbetsgivare i
Stockholm icke i behörig ordning redovisats, år från år undergått en mycket
markant ökning. De hittills gällande bestämmelserna med dagsböter som
enda strafform hade icke haft åsyftad avskräckande verkan.

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande.

Erfarenheten har visat, att de låga bötesstraff, som ådömts arbetsgivare
för underlåtenhet att inleverera avdragna skattebelopp, icke haft åsyftad
verkan. Samma arbetsgivare kan försumma uppbördsterminerna och underlåta
att betala sådan skatt utan allvarligare påföljd. Som regel gäller detta
arbetsgivare med mer eller mindre undergrävd ekonomisk ställning, där
konsekvenserna i form av böter och restavgifter vägt lätt emot möjligheten
att genom underlåten inbetalning av skatteavdrag skaffa kredit. Då dessa arbetsgivare
genom nya skatteavdrag kunna skaffa medel för gäldande av påförda
bötesbelopp, behöva de icke befara någon förvandling av böterna.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar, att även om kontrollen
av arbetsgivarna ökades vore det nödvändigt med en straffskärpning
för att komma till rätta med sådana arbetsgivare som ej på annat sätt kunde
förmås att fullgöra skyldigheten att redovisa innehållna skattebelopp. För
det allmänna rättsmedvetandet framstode det som ett grovt brott att ej inbetala
gjorda skatteavdrag utan försöka sko sig på såväl skattebetalarnas
som samhällets bekostnad.

Landsorganisationen i Sverige anför.

Landsorganisationen anser införandet av skärpta straffbestämmelser för
arbetsgivare som underlåtit att redovisa löneavdrag särskilt motiverat. Av
de utav de sakkunniga lämnade uppgifterna framgår att de belopp som på
detta sätt undandrages statsverket är avsevärda samt att de är växande
år från år. Enligt nuvarande regler kan det ibland bli ren affär för arbetsgivaren
att underlåta att redovisa innehållna löneavdrag. Det bötesstraff som
arbetsgivaren riskerar är nämligen så lågt i förhållande till vad han kan
tillgodogöra sig, att det måste rent av inbjuda arbetsgivare, som kommit i
ekonomiskt trångmål, till att underlåta redovisning.

Mot de sakkunnigas uttalande, att normerade böter icke borde
komma i fråga och att man även i fortsättningen borde nöja sig med straffbestämmelser
i uppbördsförordningen, därvid straffskärpningen
kunde nås genom att straffskalan utvidgades att omfatta även fängelse,
göres erinran endast i ett par yttranden.

Justitiekansler sämbetet yttrar sålunda följande.

I betänkandet diskuteras införande av normerade böter men tanken härå
avvisas med hänsyn till de synnerligen stora bötesbelopp, som därvid skulle
kunna uppkomma. Det anförda skälet synes knappast vara avgörande, eftersom
intet hindrar, att visst högsta straff stadgas. Möjligen skulle större
allmänpreventiv verkan än av dagsbotsstraff följa av ett "bötesstraff, som
anknöte till det oredovisade beloppet av innehållna skatteavdrag, exempelvis
böter högst tre gånger innehållet belopp, dock minst 50 eller 100 kronor
och högst förslagsvis 10 000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som ställer sig tveksam inför Irågan om
fängelsestraff bör utmätas, då någon skyldighet att hålla skattemedlen avskilda
från arbetsgivarens övriga medel icke förutsättes skola gälla, uttalar
som sin mening, att det syntes väl hårt att döma en arbetsgivare till
fängelsestraff för underlåtenhet att under viss uppbördstermin inbetala visserligen
till skatt innehållna medel men dock sådana medel, som arbets24
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

givaren icke behövt hålla åtskilda utan ägt förfoga över viss tid. Länsstyrelsen
ville förorda skyldighet för arbetsgivare att hålla genom skatteavdrag
innehållna medel åtskilda från övriga tillgångar, därvid vederbörande i
förekommande fall skulle kunna göras ansvarig för förskingring.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Då straffskalan vid mera kvalificerade fall av överträdelse av bestämmelserna
om arbetsgivares skyldighet att inbetala genom skatteavdrag innehållna
belopp enligt de sakkunnigas förslag utvidgats till att omfatta även fängelse,
vill länsstyrelsen liksom tidigare Föreningen Sveriges kronokamrerare
ifrågasätta, huruvida icke berörda straffbestämmelser borde utbrytas ur
uppbördsförordningen och intagas i en särskild lag, liknande skattestrafflagen,
eller eventuellt i sistnämnda lag. Länsstyrelsen får i förevarande hänseende
åberopa vad kammarrätten anförde i sitt yttrande över förslaget till
skattestrafflag. I sagda yttrande uttalade kammarrätten bland annat, att »tillvaron
av en särskild skattestrafflag kan emellertid förväntas utöva en icke
obetydlig inverkan å uppfattningen om här ifrågavarande brottsliga förfarandes
rätta art och svårhetsgrad» samt att det vore »en angelägenhet av
största vikt, att deklarationsbrottens allvarliga art får ett säkert fotfäste i
allmänhetens medvetande». Sagda uttalanden synas tillämpliga jämväl beträffande
nu ifrågavarande överträdelser.

Förslaget att straffskärpningen skall gälla underlåtenhet, som varit uppsåtlig
eller föranletts av grov oaktsamhet, tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet yttranden.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar att genom den oförsvarliga
nonchalans, som vissa arbetsgivare visat och som åsamkat det allmänna
stora förluster och berett såväl myndigheter som lojala arbetsgivare
betydande merarbete genom den strängare kontrollen, de föreslagna
straffbestämmelserna icke kunde anses vara för hårda utan snarare tvärtom.
Förbundet ville därför uttrycka en förhoppning, att någon lindring icke
komme till stånd.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation yttrar,
att de icke ville ställa sig avvisande till de sakkunnigas förslag. Därvid förutsattes,
att man vid tillämpningen ginge fram med stor försiktighet. Arbetsgivarna
hade pålagts den ena skyldigheten efter den andra i fråga om skatteredovisningen
men erhölle icke någon ersättning för sitt arbete. Många arbetsgivare
vore vidare synnerligen okunniga beträffande den redovisningsskyldighet,
som åvilade dem. Om staten ställde krav på de enskilda, borde
dessa också rimligen kunna ställa vissa krav på staten, åtminstone att de
på ett effektivt sätt upplystes om sina skyldigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att fängelse borde ingå i straffskalan
endast då brottet ansåges som synnerligen grovt.

Den föreslagna straffskärpningen för fall, då underlåtenheten föranletts
av grov oaktsamhet, avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

371

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar.

De sakkunnigas förslag att arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid till uppbördsmyndigheten
inbetala medelst skatteavdrag innehållet belopp, skall kunna straffas med
fängelse, motsätter sig föreningen bestämt. Härvid instämmer föreningen i
det särskilda yttrande, som avgivits av herr Prydz. Det synes föreningen
icke finnas något att erinra mot straffskärpning i vad avser sådan arbetsgivare,
som uppsåtligen vidtar nu ifrågavarande åtgärd, men det torde vara
oskäligt att tillgripa urbota straff vid grov oaktsamhet. Föreningen vill
framhålla, att den redan i samband med att den tillstyrkte arbetsgivarnas
medverkan vid uppbörd av arbetstagarnas skatter, bestämt hävdade, att risken
för felaktigheter vore förhållandevis stor, och att det vore fråga om en
arbetsuppgift, som vore arbetsgivarna relativt främmande. För att urbota
straff må ifrågakomma, om arbetsgivaren underlåter att inleverera skattemedel,
synes det vara en rimlig fordran att uppsåt verkligen föreligger. I
oaktsamhetsfallen bör annat straff än dagsböter icke ifrågakomma.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Gentemot de sakkunnigas förslag att skärpa straffbestämmelserna för arbetsgivare,
som verkställt skatteavdrag, men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att inom föreskriven tid inbetala innehållet belopp, vill
förbundet anföra reservation. Det föreslås nämligen, att även fängelse i
högst 6 månader skall ingå i sagda straffbestämmelser. Förbundet anser
sig emellertid icke kunna förorda fängelsestraff i annat fall än när uppsåt
föreligger hos arbetsgivare. Det kan icke anses riktigt, att staten ålägger
medborgare att fungera såsom uppbördstjänstemän samt dessutom utkräver
fängelsestraff i händelse allenast grov oaktsamhet föreligger. Genom föreslagna
förbättringar i uppbördsförfarandet avser staten att tillförsäkra sig
ökade inkomster med hjälp av arbetsgivarna, utan att dessa erhålla motsvarande
ökade ersättning för sitt arbete. Med hänsyn härtill synes det än mer
stötande att utsträcka straffbestämmelserna i föreslaget hänseende.

Beträffande frågan o in normalstraff påpekar Svea hovrätt att
den föreslagna ansvarsbestämmelsen fått en sådan utformning, att fängelse
komme att utgöra normalstraff. Då detta knappast torde ha varit avsett
och icke heller kunde anses lämpligt, hemställde hovrätten att författningstexten
erhölle en i anledning därav betingad förändrad lydelse.

Liknande uttalanden göres av justitiekanslersämbetet och socialstgrelsen.

Kammarrätten, som anser en straffskärpning påkallad, ifrågasätter emellertid
huruvida det kunde vara välbetänkt med en sådan skärpning av
straffbestämmelserna, som nu föresloges. Någon utredning därom hade icke
förebragts. Enligt kammarrättens mening borde bötespåföljden alltjämt
framstå som normalstraff och fängelsestraffet reserveras för de fall, där
omständigheterna vore sådana, att de kunde betecknas som försvårande.

Å andra sidan framhåller Landsorganisationen i Sverige att det klart borde
framgå, att frihetsstraff borde vara normalstraff och bötesstraff endast
förekomma i undantagsfall, då försumligheten verkligen endast vore en förseelse
och det undanhållna beloppet vore av mindre storlek. Vidare uttalar
Föreningen Sveriges stadsfogdar att en straffskärpning utöver den föreslagna
vore av nöden. Frihetsstraff borde sålunda vara normalstraff och
bötesstraff allenast förekomma, då förseelsen vore av mindre betydelse.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter huruvida icke sådana f ö rsvårande
omständigheter, som i regel borde föranleda frihetsstraff,
borde anses föreligga jämväl i det fall, då straff tidigare icke ådömts
men summan av oredovisade medel uppginge till betydande belopp.

Justitiekanslersämbetet — som erinrat om de sakkunnigas förut återgivna
uttalande att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning gåve vid handen, att
lönen minskats med därå belöpande skatt, och arbetsgivaren därefter underläte
att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna, arbetsgivaren
borde kunna straffas, oavsett om han vid löneutbetalningstillfället haft medel
disponibla för skatten eller ej — ifrågasätter huruvida detta generella
uttalande reservationslöst kunde godtagas. Huruvida förfarandet vore straffbart
syntes böra bero på grunden till den bristande medelstillgången. Om
anledningen därtill vore den, att arbetsgivaren gått miste om en inkomst,
som han med fog räknat med skulle inflyta i rätt tid, syntes icke utan vidare
klart, att arbetsgivarens förfarande fyllde fordringarna för ansvar eller
borde vara straffbart.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser angeläget att omprövning skedde,
huruvida lydelsen av ansvarsbestämmelserna vore till fyllest. Såvitt länsstyrelsen
kunde finna, kunde invändningen, att medel saknats för utbetalning
av mera än nettolönen, med verkan åberopas för undvikande av ansvar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att det av författningstexten eller
anvisningarna till denna borde framgå, att arbetsgivares underlåtenhet att
inbetala genom skatteavdrag innehållet belopp bestraffades, oavsett om arbetsgivaren
vid löneutbetalningstillfället haft medel disponibla för skatten
eller ej. Vidare borde av författningstexten eller anvisningarna kunna direkt
utläsas vad som avsåges med grov oaktsamhet.

Efter framhållande av att arbetsgivare enligt 102 § 1 mom. i förslaget till
uppbördsförordning skulle straffas, om han av uppenbar tredska
underläte att verkställa skatteavdrag i behörig ordning, anför Svea hovrätt.

För straffbarhet erfordras enligt lagrummets avfattning icke mer i objektivt
hänseende än ett faktiskt underlåtande i strid med lagens föreskrifter,
utan att särskild anmaning skett från myndigheternas sida. Under vilka
förutsättningar tredska i denna situation skall anses föreligga framgår varken
av lagtexten eller förarbetena. Det torde vara svårt att i ett visst fall
våga påstå tredska, om icke vederbörande erhållit särskild påstötning, vilken
han underlåtit att efterkomma. Men om detta är tanken med bestämmelsen,
borde det för undvikande av all tveksamhet på ett eller annat sätt
komma till uttryck.

Svea hovrätt anför vidare.

I 102 § 2 mom. har underlåtenhet att hörsamma vissa anmaningar och
fullgöra vissa skyldigheter straffbelagts. Beträffande samma fall innehåller
105 § bestämmelse om att länsstyrelsen äger förelägga vite. Hovrätten
saknar erfarenhet för att kunna bedöma, huruvida det för uppnående av
önskat resultat i dessa fall skall anses nödvändigt med möjlighet till såväl
straffrättsligt förfarande som vitesföreläggande. I och för sig måste denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

373

kombination enligt hovrättens åsikt anses mindre lämplig. I samband härmed
anmärkes, att förslaget i ett av dessa fall erhållit sådan ordalydelse,
att straffansvar direkt ålägges juridiska personer, vilket icke står i överensstämmelse
med svensk rätt.---

Bestämmelsen i 103 §, om att den som är underkastad ansvar för tjänstefel
undantages från straffbestämmelsen i lagrummet, synes böra utgå, då
den täckes av regeln i 104 §.

Beträffande frågan om delgivning av vitesföreläggande uttalar t. f. uppbördsdirektören
i Stockholm, att personer som underläte att besvara av
skattemyndighet framställda frågor antagligen också underläte att utkvittera
rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Delgivning genom
allmänna posten av vitesföreläggande kunde alltså befaras fördröja ärendet.
Det förefölle lämpligt att länsstyrelsen i varje särskilt fall bestämde på
vilket sätt delgivning skulle ske. Nuvarande 103 § 2 mom. uppbördsförordningen
borde efter viss mindre ändring bibehållas.

Departementspromemorian. Såsom inledningsvis omnämnts har i anslutning
till de sakkunnigas förslag och efter remissförfarandet frågan om förevarande
straffbestämmelsers utformning varit föremål för ytterligare överväganden
i en inom finansdepartementets rättsavdelning av länsassessorn
Axel Morén utarbetad promemoria.

I promemorian omnämnes inledningsvis, att åklagaren i två av hovrätten
över Skåne och Blekinge den 23 september 1949 avgjorda mål, som i första
instans handlades av rådhusrätten i Malmö, yrkade ansvar å firmatecknarna
i två aktiebolag för att de av uppenbar tredska underlåtit att verkställa
skatteavdrag för hos bolagen anställda arbetstagare. De åtalade uppgav att
de vid löneutbetalningarna icke haft större belopp tillgängliga än som motsvarade
nettoavlöningarna. De gjorde gällande att vid sådant förhållande deras
underlåtenhet att innehålla erforderliga belopp till gäldande av arbetstagarnas
skatt icke kunde anses ha skett av uppenbar tredska. Rådhusrätten
anförde i domskälen, att av de åtalades uppgifter, vilka icke vederlagts,
framginge att anledningen till att ifrågavarande skattebelopp icke innehållits
varit den, att bolaget saknat erforderliga medel härtill. Då på grund
härav de åtalade icke kunde anses ha av uppenbar tredska underlåtit att
verkställa skatteavdrag, fann rådhusrätten de åtalade icke kunna fällas till
ansvar i målet. Åtalet ogillades därför. Hovrätten fastställde de slut rådhusrättens
domar innehöll, men åberopade andra domskäl. Hovrätten anförde
sålunda, att åklagaren yrkat ansvar allenast för underlåtenhet att verkställa
skatteavdrag. Annat hade emellertid icke visats än att de åtalade, såsom de
i målet uppgivit, vid ifrågavarande avlöningstillfällen utbetalat arbetstagarnas
löner, minskade med därå belöpande skatter. De åtalade hade förty icke
gjort sig skyldiga till förseelse mot 100 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen
(underlåtenhet att i behörig ordning verkställa skatteavdrag).

I anslutning till återgivandet av dessa domar anföres i promemorian, att
det förhållandet att arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället saknat me -

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

del till arbetstagarens hela bruttolön, i och för sig torde vara utan betydelse
för frågan, huruvida skatteavdrag skett eller icke. Frågan finge bedömas med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Hade arbetstagaren erhållit
kvitto eller uppgift på att skillnaden mellan bruttolönen och det till
honom utbetalade beloppet utgjorde skatt eller hade nämnda skillnadsbelopp
bokförts i arbetsgivarens räkenskaper som avdragen skatt, syntes det
sålunda uppenbart, att skillnadsbeloppet finge anses utgöra innehållen skatt,
även om arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället endast haft medel motsvarande
den utbetalade nettolönen.

I promemorian erinras därefter att för straffbarhet vid underlåtenhet
att i behörig ordning verkställa skatteavdrag förutsattes,
att gärningen begåtts av uppenbar tredska. Härom anförde 19H års
uppbördsberedning, vars förslag låg till grund för straffbestämmelsen (SOU
1945:27 s. 486).

Med hänsyn till att det i åtskilliga fall kan vara föremål för tvekan, huruvida
löneavdrag skall verkställas eller ej, ävensom till att löneavdrag, som
verkställes enligt tabell eller med viss procentsats, genom felläsning eller
felräkning, i synnerhet från mindre kvalificerade arbetsgivares sida, kan
komma att ske med för lågt belopp, synes det icke skäligt att stadga straff
i andra fall än sådana, då underlåtenheten att göra löneavdrag eller verkställandet
av avdrag med för lågt belopp har sin grund i uppenbar tredska.

Vidare erinras om vad Svea hovrätt i sitt förut återgivna yttrande över
de sakkunnigas betänkande anfört angående tolkningen av »uppenbar tredska».

Därefter anföres att avsikten med straffbestämmelsen icke torde ha varit
att endast sådana arbetsgivare skulle bestraffas, som underrättats om
att skatteavdrag skulle göras men underläte att efterkomma påpekandet. I
vart fall syntes det icke lämpligt, att straff skulle kunna utkrävas enbart i
nämnda fall. Utan att särskilt påpekande av tidigare begånget fel gjorts,
borde sålunda kunna dömas till straff, därest omständigheterna gjorde troligt
att det måste ha stått fullt klart för arbetsgivaren att skatteavdrag skolat
göras eller ske med högre belopp än som innehållits, men han av någon
anledning underlåtit att i behörig ordning verkställa avdraget (arbetsgivaren
hade t. ex. enligt träffad överenskommelse underlåtit att verkställa
skatteavdrag för den anställde). Det kunde ifrågasättas, om icke straffbestämmelsen
borde ändras, så att vad nyss anförts klart komme till uttryck.
Detta syntes kunna ske genom att bestämmelsen gåves det innehållet, att
underlåtenhet att i behörig ordning verkställa skatteavdrag bestraffades
med dagsböter, dock att till straff ej finge dömas, om underlåtenheten hade
sin grund i förbiseende.

Beträffande underlåtenhet att redovisa innehållen
skatt påpekas i promemorian, att 19U års uppbördsberedning i sitt förslag
till uppbördsförordning icke medtagit någon straffbestämmelse för sådan
underlåtenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

375

I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till omläggning
av uppbördsförfarandet (s. 256) framhöll departementschefen
att arbetsgivare icke vore skyldig att hålla skattemedel skilda från
övriga medel. Straff för förskingring eller för olovligt förfogande kunde därför
icke inträda, därest arbetsgivaren underläte att redovisa innehållna
skattemedel. Departementschefen föreslog därför att — i likhet med vad
som enligt införsellagen stadgats för motsvarande fall — särskild bestämmelse
skulle meddelas att arbetsgivare, som underläte att inom föreskriven
tid inbetala innehållna belopp, skulle straffas med dagsböter.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 65/1945 s. 39) uttalade.

Då arbetsgivarnas uppgifter vid det nya uppbördsförfarandet bliva av betydligt
större omfattning än deras medverkan vid det nuvarande införselförfarandet,
torde det stundom inträffa, att arbetsgivare —• i synnerhet en
mindre sådan — av förbiseende underlåter att inom föreskriven tid inbetala
innehållet belopp. Därest underlåtenheten beror av tillfälligt förbiseende,
synes enligt utskottets mening straff icke böra inträda. Utskottet finner därför
berörda straffbestämmelse böra gälla endast då underlåtenheten har sin
grund i grov oaktsamhet eller uppsåt. Upprepad förseelse bör därvid i regel
anses vara begången av grov oaktsamhet. Har arbetsgivare verkställt löneavdrag
men saknar han medel för inbetalningen då denna skall fullgöras,
lärer hans underlåtenhet att inbetala medlen i regel böra betraktas såsom
uppsåtlig.

Vidare erinras om justitiekanslersämbetets förut återgivna yttrande i anledning
av de sakkunnigas uttalande att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning
ger vid handen, att lönen minskats med därå belöpande skatt, och
arbetsgivaren därefter underlåter att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna,
arbetsgivaren borde kunna straffas, oavsett om han vid
löneutbetalningstillfället haft medel disponibla för skatten eller ej.

Därefter anföres följande.

Redovisas icke genom löneavdrag innehållna skattebelopp uppkomma
olägenheter av skilda slag, givetvis framför allt för staten men även för arbetstagarna.
I detta hänseende må i första hand erinras om de avsevärda
förluster, som kunna uppkomma för det allmänna. Underlåtenheten att inbetala
innehållen skatt medför därjämte ett betydande merarbete för myndigheterna.
Vidare må framhållas att från arbetstagarnas sida ett berättigat
krav finnes att den av dem erlagda skatten också kommer det allmänna till
godo. Av de olägenheter, som kunna drabba arbetstagarna, må nämnas att
om försummelsen att inbetala innehållen preliminär A-skatt icke uppdagas
före debiteringen av motsvarande slutliga skatt, preliminär skatt kommer
att avräknas från den slutliga skatten med för lågt belopp. Uppmärksammar
icke arbetstagaren nämnda förhållande av uppgifterna å debetsedeln å slutlig
skatt, föreligger risk för att han får betala för mycket skatt. Upptäcker
han felet, åsamkas han besvär med att få det rättat. Har innehållen preliminär
B-skatt eller kvarstående skatt ej redovisats, blir arbetstagaren uppförd
i restlängd och föremål för indrivningsåtgärder. Slutligen förtjänar att
påpekas att det även för andra arbetsgivarens borgenärer än kronan är av
stor betydelse att den innehållna skatten redovisas. Inbetalas icke skatten,
kunna de nämligen komma att vid arbetsgivarens konkurs för sina fordringar
få konkurrera med en kronans fordran till avsevärt belopp, varom de
saknat kännedom.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av angivna skäl lorde straffriheten vid underlåten skatteredovisning —
såsom även synes ha förutsatts vid tillkomsten av straffbestämmelsen —
böra begränsas till sådana fall, då underlåtenheten berott av förbiseende. Den
omständigheten, att arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället saknat medel
för det belopp, varmed arbetstagarens lön minskats, bör sålunda icke medföra
frihet från straff i sådana fall då arbetstagaren fått kvitto eller uppgift
på att nämnda belopp utgör innehållen skatt eller beloppet bokförts i arbetsgivarens
räkenskaper som avdragen skatt eller då alltså med andra ord
löneavdrag verkligen verkställts. Detta torde böra gälla även om arbetsgivaren
haft befogad anledning räkna med att erhålla medel till skatten, innan
inbetalningen skall göras. För att bättre framhäva vad sålunda redan från
början synes hava varit avsett med straffbestämmelsen, synes brottsrekvisitet
»uppsåtligen eller av grov oaktsamhet» böra utgå. I stället torde böra
föreskrivas, att arbetsgivare, som underlåter att inom föreskriven tid till
uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp, straffes med dagsböter, dock
att till straff ej må dömas, om underlåtenheten har sin grund i förbiseende.

Efter erinran om att enligt uppbördssakkunnigas förslag utvidgningen av
straffskalan med fängelse i högst sex månader skulle gälla i fråga om såväl
uppsåtlig underlåtenhet som underlåtenhet, föranledd av grov oaktsamhet,
framhålles slutligen i promemorian, att fängelsestraffet vid underlåten skatteredovisning
borde — i viss parallellitet med bestämmelserna i skattestrafflagen
— reserveras för grövre brott. Straffbestämmelsen syntes lämpligen
böra utformas så, att straffet för underlåtenheten skulle utgöra dagsböter
eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna vore att anse såsom grovt,
fängelse i högst sex månader, samt att vid bedömande huruvida brottet vore
grovt särskilt skulle beaktas, om underlåtenheten avsåge medel till betydan*
de belopp eller om arbetsgivaren förut genom lagakraftvunnen dom blivit
dömd för underlåten inbetalning av innehållet belopp.

Remissyttrandena. I de över promemorian avgivna remissyttrandena förordas
allmänt, att avfattningen av förevarande ansvarsbestämmelser ändras
i ett eller annat avseende. Endast Sveriges redareförening avstyrker helt de
i promemorian framlagda förslagen.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

I några yttranden göres vissa allmänna uttalanden om att man vid utformandet
av straffbestämmelserna borde taga hänsyn till arbetsgivarnas svårigheter
att fullgöra den dem ålagda avdragsskyldigheten, m. in.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, huruvida den i förslaget i överensstämmelse
med den nuvarande lydelsen av 100 § 1 mom. uppbördsförordningen
intagna brottsbeskrivningen i objektivt hänseende
vore så klar, att därunder otvivelaktigt inrymdes de fall som åsyftades.
Ämbetet anför.

Det torde vara två huvudfall, som bestämmelserna böra gälla. Det ena
föreligger, då arbetsgivare betalar ut lönen i sin helhet eller i allt fall inklusive
en del av löneavdraget. Det andra är för handen, då »innehållet
belopp», d. v. s. det av arbetsgivaren för gäldande av arbetstagares skatt

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

innehållna beloppet, icke i rätt tid inbetalas till uppbördsmyndigheten. Ämbetet
föreställer sig, att brottsbeskrivningen i båda fallen kunde göras tydligare
och mera omedelbart förståelig för menige man än vad nu är förhållandet.
I första huvudfallet synes meningen med lagbudet bättre framträda,
om detsamma i förevarande del formulerades ungefär så: Utbetalar
arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, lön utan att avdrag
verkställts med föreskrivet belopp (ev.: utan att lönen minskats med föreskrivet
belopp), straffes etc. Vad angår det andra huvudfallet synes än större
behov av omredigering föreligga. Uttrycket »innehållet belopp» är nämligen
tvetydigt. Den närmast till hands liggande innebörden av uttrycket är, att
därmed avses ett belopp, som faktiskt innehållits. Meningen är emellertid
att under uttrycket inbegripa även belopp, som väl i det ögonblick avdraget
skolat verkställas icke kunnat i verkligheten innehållas, därför att arbetsgivaren
icke hade detta belopp tillgängligt, men som får så att säga anses
innehållet. Innehållet belopp i sistnämnda mening föreligger särskilt tydligt,
om arbetsgivaren i lönebeskedet till arbetstagaren uppgiver att ett bel?PP’
m°tsyarande skatteavdraget, innehållits eller arbetsgivaren i sin bokföring
angivit ett visst belopp såsom innehållet. Möjligen kunde bestämmelsen
avfattas ungefär så: Underlåter arbetsgivare att inom föreskriven
tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp, varmed utbetalad lön minskats
tor gäldande av arbetstagares skatt, straffes etc. Formuleras ansvarsbestämmelsen
på detta sätt, torde det vara tydligt, att straff inträder, även
om arbetsgivaren vid utbetalningen av lönen icke haft medel tillgängliga,
som kunnat innehållas till gäldande av skatt, eller sedermera förbrukat faktiskt
innehållna »skattemedel», så att han, då medlen skolat inbetalas till
uppbördsmyndighet, varit ur stånd därtill.

Svea hovrätt yttrar.

I promemorian behandlas inledningsvis frågan huruvida löneavdrag kan
anses ha ägt rum, när arbetsgivaren vid löneutbetalningen icke haft större
belopp tillgängligt än som motsvarade den utbetalade nettolönen. Vad i promemorian
härom anföres synes innebära, att även om arbetstagaren icke erhållit
mer än nettolönen, omständigheterna kunna vara sådana att löneavdrag
icke skall anses ha ägt rum. Hovrätten ifrågasätter emellertid om det överhuvudtaget
är möjligt att i de fall då allenast nettolön utbetalats anse att
löneavdrag ej gjorts. Med en sådan uppfattning skulle nämligen, såsom
torde framgå av § 95 uppbördsförordningen, arbetstagaren anses skyldig
att (jämte arbetsgivaren) svara för skatten. Han skulle alltså vara pliktig
betala denna, oaktat han icke erhållit medel därtill. Detta resultat synes
icke rimligt. Det torde därför vara riktigare att i nu avsedda fall anse att
löneavdrag alltid ägt rum. Något straffbart förfarande kan alltså icke förehgga
på detta stadium men om arbetsgivaren — såsom naturligtvis i allmänhet
blir fallet — underlåter att vid nästföljande uppbördstermin inbetala
ifrågavarande skattebelopp, blir han principiellt förfallen till ansvar
lör denna underlåtenhet.

Liknande uttalande göres av riksåklagarämbetet, som därjämte anför.

Underlåtenhet att verkställa löneavdrag föreligger i enlighet med det nu
anförda endast i fall, då arbetsgivaren till den anställde utbetalar bruttolönen.
I detta sammanhang bör emellertid omnämnas en typ av anställningsavtal,
som torde förekomma särskilt i fråga om husligt arbete, nämligen den
vid vilken arbetsgivaren utfäster att till den anställde oavkortat utgiva visst
belopp samt därutöver svara för den preliminära skatt, som skall utgå på
en till dylikt belopp avtalad lön. Vid sådana avtal motsvarar bruttolönen

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppenbarligen summan av det utbetalade beloppet och det belopp, som arbetsgivaren
redovisar såsom preliminär skatt, och sistnämnda belopp får
då anses utgöra av arbetsgivaren genom löneavdrag innehållen skatt. Då
detta belopp emellertid beräknats icke på hela lönen utan endast på den del
därav, som utgives till arbetstagaren, blir i ett sådant fall löneavdraget
verkställt med för lågt belopp. Här föreligger således icke ett fall av underlåtenhet
att verkställa löneavdrag utan ett fall, då löneavdrag skett med för
lågt belopp.

Vidare framhåller centrala uppbördsnämnden, att arbetsgivaren författningsenligt
skulle av det belopp, som utgjorde arbetstagarens lönefordran,
innehålla viss del därav för arbetstagarens skatt. Saknade arbetsgivaren
medel som svarade mot hela lönefordringen — d. v. s. icke blott den lön
som skulle utbetalas utan även den del därav som skulle innehållas —-borde han enligt nämndens uppfattning verkställa skatteavdrag å det belopp,
som funnes tillgängligt för lönefordringens gäldande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke strafffriheten
vid såväl underlåtenhet att göra vederbörligt skatteavdrag som
vid underlåten redovisning av innehållen skatt borde begränsas till fall av ursäktligt
förbiseende. Därigenom syntes arbetsgivaren bli nödsakad att närmare
motivera, att omständigheterna för förbiseendet varit av sådan art, att de
kunde betecknas som ursäktliga. En arbetsgivare som av slarv eller bristande
respekt för givna föreskrifter underläte att fullgöra sin skyldighet beträffande
skatteavdrag, torde eljest lätt kunna undgå straffpåföljd genom att
endast påstå, att förseelsen berott på förbiseende (glömska e. d.). För åklagaren
torde det i sådana fall ställa sig svårt att leda i bevis, att underlåtenheten
eller gärningen vore av beskaffenhet, som ej borde medföra strafffrihet.
Vidare ifrågasätter häradsskrivaren i Mellansysslets fögderi huruvida
icke straffpåföljd — åtminstone vid underlåtenhet att i vederbörlig ordning
verkställa skatteavdrag — borde inträda vid upprepat förbiseende; därvid
borde ej erfordras, att lagakraftvunnen dom förelåge för den tidigare fösummelsen.

Kronokamreraren i Malmö, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i
Malmöhus län, framhåller att syftet med den föreslagna straffriheten vid
förbiseende torde ha varit, att arbetsgivaren skulle gå fri från straff, därest
han förebringade utredning utvisande att underlåtenheten eller gärningen
skett av förbiseende. Med den utformning bestämmelsen fått, syntes det
emellertid komma att åvila åklagaren att visa, att förbiseende icke förelåge.
Då detta icke kunde anses rimligt, borde den föreslagna författningstexten
ändras så att av denna klart framginge, att bevisbördan i förevarande avseende
åvilade arbetsgivaren. Liknande uttalande göres av kronokamreraren
i Göteborg; bestämmelsen borde givas det innehållet, att arbetsgivaren
skulle vara fri från straff, om han gjorde sannolikt eller det eljest
kunde anses uppenbart att underlåtenheten eller gärningen hade sin grund i
förbiseende. En på så sätt utformad bestämmelse förordas även av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

379

I fråga om underlåtenhet att i behörig ordning verkställa
skatteavdrag kunde, framhåller siadsfiskalen i Karlstad, övervägas
huruvida icke upprepad tredska borde föranleda urbota straff.

Beträffande förslaget att rekvisitet uppenbar tredska skall utgå och att
det i stället skall stadgas att till straff ej må dömas, därest underlåtenheten
har sin grund i förbiseende, yttrar riksåklagarämbetet.

Enligt ämbetets mening torde härigenom en lämplig utvidgning av det
straffbara området ernås. Att endast underlåtenhet, som har sin grund i
förbiseende, blir straffri torde nämligen innebära att icke endast uppsåtligt
åsidosättande av skyldigheten att verkställa löneavdrag utan även i stor utsträckning
sådant åsidosättande av nämnda skyldighet, som har sin grund
i oaktsamhet, drabbas av straff. En arbetsgivare, vilken —såsom ofta torde
vara fallet — på arbetstagarens begäran uraktlåter att göra löneavdrag och
utbetalar bruttolönen, ådrager sig sålunda regelmässigt straff och detta
även i fall, då mot hans nekande det icke kan visas att "han handlat i samförstånd
med arbetstagaren. Vad beträffar de tidigare berörda fallen, där
arbetsgivaren till arbetstagaren utbetalar visst belopp och redovisar innehållen
skatt, beräknad å det utbetalade beloppet, torde däremot även efter
den ifrågasatta lagändringen arbetsgivaren mången gång kunna freda sig
Irån ansvar under åberopande av att han förbisett att förfarandet medfört
att löneavdrag verkställts med lägre belopp än som bort ske. Fallen torde
emellertid på grund av de ringa möjligheterna till uppdagande endast sällan
komina under domstols prövning.

Kronokamreraren i Hälsingborg anser, att straffrihetsgrunden »av förbiseende»
vore för snäv och även oklar. Uttrycket rymde väl fall, där underlåtenheten
berott på ren glömska eller där avdraget blivit för lågt till följd
av felläsning i skattetabellen eller av liknande orsak. Däremot syntes uttrycket
ej täcka det fall, att arbetsgivaren för sin underlåtenhet haft »skälig anledning»
och av detta skäl enligt 95 § uppbördsförordningen ej vore ekonomiskt
ansvarig för arbetstagarens skatt. Det kunde ej gärna vara meningen
att utesluta sådan underlåtenhet från straffrihet, och därför borde »skälig
anledning» uttryckligen angivas såsom grund för straffrihet. För att markera
att till »förbiseende» ej finge hänföras någon underlåtenhet till följd
av oaktsamhet utan endast ursäktliga och enstaka misstag, borde uttrycket
utbytas mot »uppenbart förbiseende». I anslutning härtill uttalar länsstyrelsen
i Malmöhus län, att det knappast torde vara lämpligt att som särskild
straffrihetsgrund angiva »skälig anledning». Om sådant fall förelåge, att
arbetsgivaren ej vore ansvarig för arbetstagarens skatt, torde fallet merendels
täckas av straffrihetsbestämmelsen vid förbiseende. Under uttrycket
»skälig anledning» kunde däremot tolkningsvis hänföras även rent privata
förhållanden.

Svenska lantarbets givar ef öreningen och Sveriges lantbruksförbund motsätter
sig icke den föreslagna straffskärpningen, även om starka skäl kunde
anföras för att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet av det nya uppbördssystemet,
innan ändring skedde. Straffbestämmelsen borde emellertid
för fall, då skatteavdrag verkställts med för lågt belopp, mildras därhän att
straff skulle ådömas endast då avdrag skett med uppenbart för lågt belopp.
Förbundet anför.

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Framförallt för jordbrukets utövare är det ofta svårt att avgöra den exakta
storleken av löneavdraget. I löneförmånerna ingår nämligen fortfarande i
viss utsträckning icke endast kontant lön utan jämväl naturaförmåner av
varierande beskaffenhet. Visserligen fastställas vid beräkningen av preliminär
skatt normer för värdet av naturaförmånerna men i åtskilliga fall torde
dessa för arbetsgivaren te sig allt för höga med hänsyn till föreliggande förhållanden.
Han är i dylika fall givetvis obenägen att från kontantlönen göra
ett löneavdrag, som enligt hans förmenande är större än som rätteligen bort
utgå. Är kontantlönen förhållandevis låg, blir givetvis arbetsgivarens obenägenhet
i detta avseende än större. Framförallt är detta fallet, när, som ofta
sker, taxeringsmyndigheterna vid den slutliga skattens fastställande uppskatta
värdet av naturaförmånerna till lägre belopp än de som äro upptagna
i den preliminära skattetabellen.

Sveriges köpmannaförbund anser, att straffrihet bör föreligga vid förbiseende,
missuppfattning eller annan därmed jämförbar omständighet. Förbundet
yttrar.

Med den föreslagna ändringen skulle straff kunna drabba en arbetsgivare,
som underlåter att verkställa avdrag, t. ex. därför att han felaktigt haft den
uppfattningen, att han ej är huvudarbetsgivare eller att den anställde haft
så låg årsinkomst, att avdrag ej skall göras. Visserligen skall arbetsgivaren
i tveksamma fall förhöra sig hos den lokala skattemyndigheten, men många
gånger är detta ej så lätt gjort t. ex. på landsbygden. Den gamla satsen, att
okunnighet om lagen ursäktar ingen, kunde ha sin tillämpning i ett samhälle,
där lagarna voro få och enkla, men att i dagens invecklade regleringssamhälle
tillämpa en sådan sats är uppenbart orimligt. Man får ha för ögonen,
att det stora flertalet arbetsgivare höra till sådana grupper som mindre
affärsidkare, hantverkare, lantbrukare, husmödrar. De ha icke tillräckliga
kunskaper om nu ifrågavarande bestämmelser, i vilka för övrigt ändringar
oavlåtligen skett och ske. I de ovan lämnade exemplen kan underlåtenheten
ej tillskrivas förbiseende. Följaktligen skulle straffpåföljd bli tänkbar. Då
det bl. a. med tanke på skattemoralen är angeläget, att de skattskyldiga ej
utsättas för sådan behandling, som från deras sida kan uppfattas som ovist
nit eller som rena trakasserier, bör straffpåföljden reserveras för de fall,
där tredska eller ovillighet att fullgöra vad lagen ålägger uppenbarligen kan
konstateras, d. v. s. där man efter påpekande från myndighets sida likväl
underlåter att göra avdrag eller gör detta med för lågt belopp. Därmed bör
jämställas det fall, att avdraget rört sig om ett så stort belopp, att man skäligen
kunnat kräva, att arbetsgivaren närmare undersökt saken, t. ex. minst
500 kronor.

Av liknande skäl förordar Handelns arbetsgivareorganisation straffrihet
vid förbiseende eller då arbetsgivaren icke insett eller bort inse, att avdrag
skulle ha skett eller ha verkställts med större belopp.

Svea hovrätt framhåller, att den föreslagna straffbestämmelsen syntes
innebära, att för straffbarhet icke fordrades mycket i subjektivt hänseende.
Den torde därför medföra en utvidgning av det straffbara området, som syntes
gå vida längre än som egentligen avsetts. Hovrätten anser för sin del att
de skäl, som vid det nu gällande stadgandets tillkomst föranledde att för
straffbarhet stadgades viss kvalifikation av det subjektiva rekvisitet, fortfarande
hade bärkraft. En lämplig gränsdragning torde ernås om såsom
förutsättning för straffbarhet uppställdes samma krav som för närvarande

381

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

gällde enligt andra stycket i det nu aktuella författningsrummet, nämligen
att underlåtenheten skedde uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Samma
förslag framföres av justitiekanslersämbetet och centrala uppbördsnämnden.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter, om icke förslaget
i förevarande avseende utformats strängare än erforderligt och därför
borde omprövas. Vissa av de åtgärder, som enligt förslaget skulle medföra
straffansvar, bl. a. tillhörande kategorien »avdrag med för lågt belopp», torde
i många fall — särskilt för mindre företagare — vara svåra att med bestämdhet
bedöma. Fråga vore om tolkningen av uttrycket »förbiseende» i
tillräcklig grad medgåve ett friande i sådana fall, där företagets art eller
anställningsavtalets karaktär försvårade för arbetsgivaren att riktigt tillämpa
gällande bestämmelser.

Förslaget avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund
och Sveriges grossistförbund, som åberopar följande av delegerade
för industriförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen
och Stockholms handelskammare avgivna yttrande.

Vi kunna icke tillstyrka den sålunda föreslagna utvidgningen av straffansvaret.
I vårt yttrande den 27 februari innevarande år över 1949 års uppbördssakkunnigas
betänkande II med förslag till vissa ändringar i uppböi
dsförtarandet erinrade vi om, att det allmänna anlitade samtliga i uppbordsförordningen
såsom arbetsgivare betecknade personer och sammanslutnmgar
såsom uppbördsorgan utan hänsynstagande till vederbörandes
lämplighet för uppgiften samt att vi på sin tid framfört allvarliga betänkhgheter
mot en dylik vidsträckt användning av arbetsgivare såsom uppbö
ras in än. Då statsmakterna trots varningar likväl tagit risken av att utan
åtskillnad såsom uppbördsman anlita envar som anställt en annan person i
sm tjänst, är det ingalunda ägnat förvåna, att löneavdrag ofta underlåtes
eller verkstalles med för lågt belopp. Anledningen härtill "torde icke sällan
vara att söka i oförmåga, en åldrig eller sjuk »arbetsgivares» beroendeställning
i forhållande till en »arbetstagare», som vårdar honom etc. I dylika
fall torde bestämmelserna beträffande straffrihet på grund av förbiseende
icke alltid med framgång kunna åberopas och ansvarspåföljd skulle enligt
forslaget intrada. Man bör emellertid icke enligt vår mening söka avhjälpa
brister i uppbordssystemet, som hava sin grund i en allt för vidsträckt användning
av arbetsgivare såsom uppbördsmän, genom skärpta straffbestämmelser,
vilka om de likformigt tillämpas måste befaras föranleda ett mycket
*tort ,ant^ ,ataL 0m avdragsskyldighetcn, på sätt de uppbördssakkunniga
föreslagit, skulle utsträckas till inkomst av korttidsanställning och bisysslor
konime en samtidigt därmed vidtagen straffskärpning i enlighet med det i
torevarande del framlagda förslaget att framstå såsom än mer betänklig.

ö*

Beträffande det föreslagna straffansvaret vid underlåtenhet att
redovisa skattemedel anför justitiekanslersämbetet bl. a. följande.

F“r, justitiekanslersämbetet har yppat sig tvekan, huruvida det straffbara
området blivit val stort genom att inbegripa all underlåtenhet utom sådan
som bär sin grund i förbiseende, således icke blott alla uppsåtliga fall och
fall av oaktsamhet, oavsett graden därav, utan också fall, som ej äro oaktsamma.
Och den frågan har inställt sig, om icke i förra utlåtandet berörda
tall borde undantagas genom en straffrihetsgrund, exempelvis av den inne -

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

börden, att till straff ej finge dömas, om arbetsgivaren visade, att den underlåtna
inbetalningen hade sin grund i förhållande, som uppenbarligen icke
kunde läggas honom till last. De skäl som i promemorian anförts för att
ansvaret skall ha den angivna räckvidden ha emellertid synts ämbetet äga
sådan vikt, att ämbetet icke vill framföra ett förslag i den riktning som sist
angivits. Även med ett så pass restriktivt hållet undantag som det nyss angivna
skulle väl fara kunna uppstå, att undantagsbestämmelsen toges till
intäkt för påståenden om straffrihet i fall, där sadan ej alls vore avsedd.
Det torde få antagas, att i de fall, där ämbetet ifrågasatt ansvarsfrihet, straffet
bleve jämförelsevis ringa. Framhållas bör också att, med en klarare
brottsbeskrivning än den nuvarande och vad i samband med ett antagande
därav förekommit, det synes kunna antagas komma att bli tydligt för arbetsgivarna,
att det i och för sig av lagstiftaren anses som en straffbar förseelse
att betala ut lön, minskad med föreskrivet skatteavdrag, utan att samtidigt
disponera medel, motsvarande minskningen, liksom ock att använda
för skattebetalning faktiskt innehållna belopp för annat ändamål, med den
verkan i båda fallen, att skattemedlen icke komma att redovisas till uppbördsmvndigheten.
Förfar en arbetsgivare på nu angivet sätt i förlitande på
att sedermera skola inflyta medel, varmed inbetalning till uppbördsmyndigheten
kan ske, lärer han inse eller böra inse, att han får stå sitt kast, om
hans förväntningar icke infrias. Sådana fall av bristande inbetalning, som
bero av högre hand, och liknande, exempelvis om arbetsgivaren blir bestulen
på innehållet belopp, torde enligt allmänna rättsgrundsatser icke medföra
straff; jfr 5 kap. 12 § första stycket strafflagen: »För händelse som
prövas hava mera av7 våda än av vållande timat skall ej till straff dömas»
och Hagströmcr: Svensk straffrätt s. 214. Pa grund av vad sålunda anförts
svnes straffbestämmelsen i förevarande del kunna godtagas.

Straffet har i promemorieförslaget i det andra huvudfallet bestämts till
dagsböter eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är grovt, till
fängelse i högst sex månader. Normerade böter, som justitiekanslersämbetet
ifrågasatte i sitt förra utlåtande, föreslås icke. Ehuru ämbetet alltjämt
anser normerade böter utgöra ett verksammare straffhot än dagsböter, vill
ämbetet ej ånyo väcka förslag härom. Tydligt är, att fängelse såsom straffhot
är än verksammare än normerade böter, och möjligen skulle detta bötesstraff
komma att i en del fall föredragas framför frihetsstraff, vilket
skulle kunna leda till minskat straffhot.

Efter att ha erinrat om bevillningsutskottets uttalande i betänkandet nr
65/1945 s. 39, för vilket tidigare redogjorts, framhåller riksåklagarämbetet,
att den nuvarande straffbestämmelsen på grund av sin avfattning kommit
att få en annan innebörd än den, som enligt utskottets motivering syntes
ha varit åsyftad. Kravet på grov oaktsamhet torde ha medfört att även fall,
där underlåten redovisning haft sin grund i eu ganska allvarlig oaktsamhet,
måst lämnas utan beivran. Sedan ämbetet förklarat sig icke ha något att
erinra mot den i promemorian föreslagna utvidgningen i subjektivt avseende
av det straffbara området, yttrar ämbetet.

I detta sammanhang vill ämbetet emellertid något beröra ett uttalande i
promemorian angående bestämmelsens tolkning i visst fall. Sålunda anföres
att den omständigheten att arbetsgivaren vid löneutbetalningstiilfäliet saknat
medel för det belopp, varmed löneavdrag verkställts, icke bör medföra
frihet från straff samt att detta torde böra gälla även om arbetsgivaren haft
befogad anledning räkna med att erhålla medel till skatten, innan inbetal -

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningen skali göras. Beträffande senare delen av detta uttalande må framhållas
att detsamma synes väl kategoriskt formulerat. I själva verket torde
man i varje särskilt dylikt fall få pröva med vilken grad av säkerhet arbetsgivaren
kunnat påräkna att erhålla medel för skatteredovisningen. Utifrån
denna prövning får sedan avgöras huruvida det förhållandet, att arbetsgivaren
för sagda redovisning litat enbart till dessa medel, kan betraktas såsom
sådan oaktsamhet, som enligt den föreslagna lydelsen skall vara straffbar;
sådan oaktsamhet som kan karakteriseras såsom förbiseende är ju straffri.
Omständigheterna torde dock sällan vara sådana att icke straffbar oaktsamhet
måste prövas vara för handen.

Vidare uttalar överståthållarämbetet, att det borde övervägas om ej straffbestämmelserna
borde utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i lagen om införsel, pension eller livränta eller måhända skattestrafflagen.
Ämbetet ifrågasätter, om såsom straffrihetsgrund borde upptagas
allenast »förbiseende». Andra fall torde förekomma som — utan att
kunna intolkas i detta uttryck — likväl ej borde straffbeläggas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det ej otänkbart, att en utvidgning
av straffriheten borde tillåtas i fall, då underlåtenheten eller gärningen
haft sin grund i omständigheter, varöver arbetsgivaren icke kunnat råda.
Vid sådant förhållande förelåge ju ej möjlighet till åtalseftergift jämlikt
20 kap. 7 § rättegångsbalken, enär straffskalan innefattade jämväl urbota
straff. Kronokamreraren i Hälsingborg föreslår straffrihet, då arbetsgivare
visar »giltig ursäkt» för underlåtenheten eller denna har sin grund i »uppenbart
förbiseende»; i första hand borde från straffrihet undantagas arbetsgivare,
vilken som skäl för sin försummelse kunde åberopa sjukdom, olycksfall
eller annan händelse, varöver han ej kunnat råda. I anslutning härtill
avråder länsstyrelsen i Malmöhus län från att använda uttrycket »giltig ursäkt»,
som måste befaras medgiva en alltför tänjbar tolkning genom att
därunder kunde hänföras även rent privata förhållanden.

Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges lantbruksförbund förordar,
att i varje fall för arbetsgivare som icke förde handelsböcker, en sådan
mildnng av de föreslagna bestämmelserna måtte genomföras, att straff utginge
allenast i det fall att arbetsgivaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underläte att inbetala innehållet belopp.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges
grossistförbund åberopar det av delegerade för industriförbundet in. fl. avgivna
yttrandet. Däri framhålles, att i de fall då underlåtenhet att redovisa
belopp, som innehållits genom skatteavdrag, icke berodde på glömska och
liknande förbiseende, måste förseelsen anses allvarligare än underlåtenhet
att verkställa skatteavdrag. Delegerade ville därför icke motsätta sig att
straffpåföljd inträdde även i sådana fall, dä uppsåt eller grov oaktsamhet
icke konstaterats. Ej heller motsatte sig delegerade förslaget om fängelsestraff
vid grovt brott; därvid förutsattes emellertid att sådant brott endast
skulle anses föreligga, då underlåtenheten varit uppsåtlig.

Handelns arbetsgivareorganisation yttrar bl. a., att den omständigheten att
underlåten inbetalning berodde på bristande likviditet, måste i "åtskilliga

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fall — beroende på orsakerna till bristen och arbetsgivarens möjligheter att
förutse det inträffade — utgöra en förmildrande omständighet. I varje fall
borde lagtexten ges en sådan utformning, att förseelsen ej måste bedömas
såsom grov. I denna fråga anför Sveriges köpmannaförbund, att grovt brott
ej borde anses föreligga, om den skattskyldige vid tiden för avdraget hade
grundad anledning antaga, att medel motsvarande det innehållna skattebeloppet
skulle finnas tillgängliga vid tiden för inbetalningen. I ett labilt ekonomiskt
läge som det nuvarande kunde det t. ex. inträffa, att efterfrågan
av vissa varor hastigt nedginge eller att kraftigt prisfall inträffade, vilket
resulterade i att rörelseidkaren-arbetsgivaren mot alla beräkningar ej finge
in de medel, som han beräknat. Det kunde också inträffa, att han hade
stora kundfordringar, som normalt skulle inflyta till skatteinbetalningen.
På grund av kreditrestriktioner kunde kunderna ej fullgöra sina inbetalningar
till rörelseidkaren-arbetsgivaren eller denne upplåna erforderliga
medel för skatteinbetalningen, trots att båda parter vore solventa. Förbundet
finner det orimligt, om straffpåföljd skulle inträda i fall av här angiven
art.

Även kammarrätten berör frågan om straffansvar vid ekonomisk oförmåga
att verkställa inbetalningen. Kammarrätten yttrar.

Såsom ett typiskt exempel på sådan oförmåga kan nämnas det fall, att arbetsgivaren
sedan skatteavdrag skett men innan däremot svarande belopp
skolat inbetalas blivit försatt i konkurs. Ett annat icke ovanligt fall av ekonomisk
oförmåga föreligger då en arbetsgivare regelbundet finansierar driften
av sin rörelse genom lån och väl kunnat upplåna medel till utbetalning
av nettolönerna men vid utgången av en uppbördstermin finner sig ur stånd
att upptaga lån, som är erforderligt för skatteinbetalningen.

I promemorian klargöres icke i vad mån straffbar underlåtenhet bör anses
föreligga för det fall att underlåtenheten att verkställa skatteinbetalning
beror på ekonomisk oförmåga. Enligt uppbördsförordningen är arbetsgivare
icke skyldig att vid utbetalning av lön avsätta medel, som svara mot
innehållna skatteavdrag, eller att hålla sådana medel avskilda från egna
tillgångar. Med hänsyn härtill bör frågan huruvida straffbarhet över huvud
taget skall ifrågakomma vid sådan underlåten skatteinbetalning, som föranletts
av ekonomisk oförmåga, övervägas. Den i promemorian föreslagna
författningstexten torde, därest densamma lagfästes, komma att ställa domstolarna
inför mycket vanskliga avgöranden. Det synes därför kammarrätten
angeläget att förslaget i förevarande hänseende förtydligas, därvid i
tredje stycket eventuellt bör anges om icke även andra omständigheter än
förbiseende kunna komma i fråga såsom straffrihetsgrundande.

Förslaget avstyrlces av Svea hovrätt, som yttrar.

F. n. fordras i subjektivt avseende för straffbarhet, att underlåtenheten
sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I promemorian föreslås härutinnan
samma reglering som däri förordas med avseende å underlåtenhet att
verkställa löneavdrag. Hovrätten ifrågasätter emellertid om det finns något
behov av en sådan utvidgning av det straffbara området, som förslaget innebär.
I diskussionen om förevarande straffbestämmelse har man visserligen
på de flesta håll tillstyrkt strängare åtgärder mot arbetsgivare som
brista i redovisning av innehållna skattemedel. Men härvid har man haft
för ögonen fall där förfarandet redan enligt gällande regler är straffbart

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och önskemålen ha avsett möjlighet till straff skärpning. Dessa fall, där
alltså uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger, kunna tydligen icke åberopas
till stöd för att behov skulle finnas att ådöma straff även då oaktsamheten
icke är grov men å andra sidan förbiseende icke kan åberopas. Närmast synes
det här vara fråga om fall då arbetsgivaren försummar att betala under
uppbördsterminen men därefter erlägger beloppet, antingen frivilligt eller
elter indrivning. Naturligtvis föreligger det, såsom i promemorian framhålles,
ur olika synpunkter ett stort intresse icke blott att arbetsgivaren inbetalar
skattebeloppet utan också att han gör det i rätt tid. För försummelse
i sistnämnda hänseende synes dock den i § 95 uppbördsförordningen stadgade
skyldigheten att gälda restavgift få anses utgöra tillräcklig påföljd.
Hovrätten avstyrker därför den föreslagna ändringen.

I detta sammanhang behandlas i promemorian frågan huruvida arbetsgivare,
som brister i redovisning av innehållna skattemedel, till sitt fredande
från ansvar kan åberopa, att han gått miste om en inkomst, som
han med fog räknat med skulle inflyta i rätt tid. Frågan besvaras i promemorian
nekande. Enligt hovrättens mening får emellertid — i överensstämmelse
med den uppfattning justitiekanslersämbetet i sitt i promemorian
åberopade yttrande synes intaga — nämnda förhållande anses utesluta
straffansvar. Man kan här ha ledning av hur motsvarande situation
bedömes vid t. ex. förskingringsbrottet. Här gäller att om gärningsmannens
oförmåga att fullgöra betalningsskyldighet beror av en senare inträffad
händelse, som han icke tagit i beräkning, förskingring icke anses föreligga
(se Ekeberg m. fl., Förmögenhetsbrotten, 4. uppl., s. 238). Att intaga en
strängare ståndpunkt när det gäller underlåten redovisning av skattemedel
synes icke böra ifrågakonnna.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget i förevarande
del. Hovrätten anför bl. a. följande.

Utgången i rättsfallen H 1949: 65 och 318 innebär, att det allmännas
fordran å oredovisade källskattemedel utgör en vanlig civil fordran å arbetsgivaren
i allo likställd med hans övriga oprioriterade gäld. Källskattemedlen
förutsättas till dess de av arbetsgivaren inbetalts, ingå i arbetsgivarens
förmögenhetsmassa. Detta innebär, att de när som helst före inbetalningen
kunna tagas i anspråk av hans övriga fordringsägare genom
exekutivt förfarande. Inbetalning må enligt uppbördsförordningen ske endast
under föreskrivna terminer. Någon möjlighet att före stadgad inbetalningstermin
genom avskiljande eller eljest förhindra att medlen kunna
tagas i anspråk för annan hans gäld står icke arbetsgivaren till buds. En
konsekvens av angivna betraktelsesätt i fråga om fordringens rättsliga karaktär
torde tillika böra vara, att arbetsgivaren i fall av bristande solvens
kan bliva nödsakad att för tillvaratagande av sina övriga borgenärers rätt
och undvikande av mannamån mot borgenärer avhålla sig från att inbetala
innehållna källskattemedel. Det anförda torde visa, att fall mycket
väl kunna tänkas, där arbetsgivarens oförmåga eller på annat sätt motiverade
underlåtenhet att inbetala innehållna källskattemedel, utan att ha sin
grund i förbiseende, likväl beror av sådana förhållanden att det icke kan
ifrågasättas att straffa honom. Såvitt avser straffbarheten för underlåten
inbetalning kan hovrätten fördenskull icke tillstyrka förslaget. Nu gällande
utformning av lagen i detta hänseende är att föredraga framför den föreslagna.

25 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att konstruktionen med grovt
brott vanligen torde användas, då skillnaden i brottets svårhetsgrad vore
större än som här vore fallet och avsikten vore att tillskapa en särskild
brottstyp med egen fullständig straffskala. Med hänsyn härtill förefölle det,
som om det vore bättre att knyta straffskärpningen till försvårande omständigheter.
Ifrågasättas kunde, om något verkligt behov förelåge att särskilt
ange, vilka omständigheter som skulle anses försvårande.

Svea hovrätt yttrar.

Mot de föreslagna bestämmelserna kan anmärkas att brott, på vilket icke
kan föli a högre straff än fängelse i sex månader, icke brukar betecknas
såsom grovt Ej heller är det överensstämmande med vanligt juridiskt
språkbruk att en personlig omständighet såsom återfall föranleder till att
Silva brottet anses såsom grovt. Enligt hovrättens mening ar det icke behövligt
att exemplifiera fall då fängelse bör ådömas. I allmanhet synes man
taÄedSÄSm - här kan särskilt hänvisas till skattestrafflagen
— ansePdet tillräckligt att ange, att det högre straffet intrader da omstand,g.
heterna äro synnerligen försvårande. Hovrätten forordai, att forutsatt
ningarna för frihetsstraff angivas på detta satt.

Liknande uttalanden göres av kammarrätten och hovratten over Skane

0<Även riksåklagarämbetet anser det knappast erforderligt att beträffande
de fall av underlåtenhet, för vilka fängelse ansetts böra ifragakomma använda
beteckningen grovt brott. Till dessa fall torde icke vara att hanföra
andra än de i den föreslagna lagtexten särskilt angivna, d. v. s. de
fall då underlåtenheten att verkställa inbetalning avsett medel till betydande
belopp eller arbetsgivaren förut genom lagakraftvunnen dom blivit domd
för sådan underlåtenhet. Stadgandet syntes med hänsyn härtill kunna utformas
så att, därest något av omförmälda båda fall vore for handen, ma
till fängelse i högst sex månader dömas.

Departementschefen. Det nuvarande källskattesystemet bygger i stor utsträckning
på medverkan från arbetsgivarnas sida. Dessa har skyldighet att
vid utbetalning av löner verkställa skatteavdrag och att vid nästkommande
uppbördstermin inbetala de belopp, varmed arbetstagarnas loner sålunda
minskats. Det är ett viktigt intresse för både staten och de skattskyldiga
att dessa bestämmelser iakttages i största möjliga utsträckning. Sker ej
detta följer härav olägenheter av skilda slag. Underlåtes skatteavdrag foi
preliminär skatt, förfelas syftet med uppbördsreformen och arbetstagaren
påföres kvarstående skatt. Uraktlåter arbetsgivaren att redovisa innehållna
skattebelopp kan detta medföra avsevärda förluster för det allmänna och ett
betydande merarbete för myndigheterna. Avser den underlåtna skatteredovisningen
preliminär A-skatt och uppdagas icke försummelsen fore debiteringen
av motsvarande slutliga skatt, kommer preliminär skatt att avraknas
från den slutliga skatten med för lågt belopp. Uppmärksammar icke arbetstagaren
nämnda förhållande av uppgifterna å debetsedeln, föreligger
risk för att han får erlägga för mycket skatt. Upptäcker han felet, asam as

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

387

han besvär med att få det rättat. Brister åter arbetsgivaren i redovisning
av kvarstående skatt, blir arbetstagaren uppförd i restlängd och föremål för
indrivningsåtgärder. Slutligen förtjänar påpekas, att det även för andra arbetsgivarens
borgenärer än kronan är av stor betydelse att gjorda skatteavdrag
redovisas. Inbetalas icke skatten, kan de nämligen komma att vid
arbetsgivarens konkurs för sina fordringar få konkurrera med en kronans
fordran till avsevärt belopp, varom de saknat kännedom.

Av den utredning rörande arbetsgivarnas fullgörande av sina nyssnämnda
skyldigheter, som redovisats i uppbördssakkunnigas betänkande, framgår
att det på sina håll brustit härutinnan. Med den förbättrade arbetsgivarkontroll,
som föreslagits i det föregående, torde åtskilligt stå att vinna för
att nå en mera tillfredsställande uppbörd. Vidare torde vissa olägenheter
bli eliminerade om såsom föreslagits i propositionen nr 7 till innevarande
års riksdag förmånsrätt införes för kronans fordringsanspråk i arbetsgivares
konkurs å belopp, som innehållits genom skatteavdrag.

Uppbördssakkunniga har emellertid föreslagit att man även bör skärpa
straffsanktionerna för underlåtenhet att inbetala för skatt innehållna lönemedel
genom att i straffskalan införa fängelsestraff, dock begränsat till högst
sex månader. De låga bötesstraff, som i allmänhet följt på här ifrågavarande
förseelser, har enligt de sakkunnigas mening utgjort ett alltför
ringa återhållande moment. Åtskilliga remissinstanser har understrukit
angelägenheten av att en sådan straffskärpning kommer till stånd. Icke
i något yttrande har tanken härpå avvisats. Endast i fråga om den närmare
utformningen av straffbestämmelsen har invändningar rests mot de
sakkunnigas förslag.

Även enligt min uppfattning bör fängelsestraff i högst sex månader kunna
följa för arbetsgivare som icke fullgör sin skyldighet att inbetala ifrågavarande
skattebelopp. Uttalandena från flera av de sakkunniga remissinstanserna
att det nuvarande bötesstraffet i åtskilliga fall utgör ett alltför
ringa straffhot ger stöd för en sådan uppfattning. Jag förordar sålunda att
en bestämmelse av nu angiven innebörd införes.

Beträffande det närmare innehållet i de förevarande straffreglerna har
ganska skiftande meningar framkommit under det förberedande lagstiftningsarbetet.
Vad angår bestämmelsen i första delen av nuvarande uppbörds
förordningens 100 § 1 mom. om straff för åsidosättande av skyldigheten
att verkställa skatteavdrag synes innebörden av bestämmelsen tydligare
framgå om denna avfattas i överensstämmelse med vad justitiekanslersämbetet
ifrågasatt i sitt yttrande över departementspromemorian. Straff
bör sålunda kunna följa för arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag,
om han utbetalar lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp
för gäldande av arbetstagares skatt.

Såsom förutsättning för straffbarhet i sistnämnda fall anges för närvarande
att gärningen begåtts av uppenbar tredska. Detta uttryck är såsom
framhållits bl. a. i departementspromemorian delvis missvisande. Jag förordar
i stället en regel av innebörd att arbetsgivaren skall straffas om hans

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förseelse skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa.
Härigenom undantages från det straffbara området fall, då rena förbiseenden
förelegat eller eljest smärre misstag begåtts. Straffet bör i likhet med
vad nu är fallet vara dagsböter.

Det andra huvudfallet avser straff för arbetsgivare som ej vederbörligen
inbetalar löntagarnas skattemedel till uppbördsmyndigheten. Från några
håll har ifrågasatts att stadga skyldighet för arbetsgivarna att avskilja de
belopp, som icke utbetalas till arbetstagarna. Undersökningar har emellertid
visat att detta framför allt av praktiska skäl icke låter sig göra. Man
nödgas sålunda alltjämt acceptera den ordningen att de vid lönetillfällena
icke utbetalta medlen under en viss tid står till arbetsgivarnas disposition.
Medvetandet om att det författningsenligt åligger arbetsgivaren att vid nästkommande
uppbördstermin redovisa ett belopp, som svarar mot det vid lönetillfället
ej utbetalta — d. v. s. vad arbetstagarna fått avstå av sin lön
för gäldande av skatt — bör emellertid föranleda honom till nödig försiktighet
i sina ekonomiska angelägenheter. I detta sammanhang må även framhållas
att om en arbetsgivare skulle finna angeläget att redan före nästföljande
uppbördstermin inbetala arbetstagarnas skattemedel, hinder härför
icke möter.

Med utgångspunkt från det nu anförda bör straffansvar inträda då arbetsgivare
icke fullgör sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön minskats
för gäldande av dennes skatt, under förutsättning att i avseende härå
uppsåt eller grov oaktsamhet ligger arbetsgivaren till last. Med denna formulering
kan även förhållanden, som ligger i tiden före den dag då skatten
senast skolat inbetalas, komma under bedömande vid prövningen av ansvarsfrågan.
Straffskalan bör omfatta dagsböter och, såsom jag tidigare
föreslagit, fängelse i högst sex månader.

Vad uppbördssakkunniga i övrigt anfört och föreslagit beträffande ansvarsbestämmelserna
och därmed sammanhängande spörsmål föranleder
ingen annan erinran från min sida än att jag bl. a. i anledning av vad i vissa
remissyttranden framhållits förordar vissa smärre ändringar i de sakkunnigas
författningstext. Beträffande dessa ändringar får jag hänvisa till
det inom finansdepartementet upprättade författningsförslag, som jag vill
förorda att riksdagen underställes för antagande.

XV. Skattebefrielse för dödsbo.

Gällande bestämmelser. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat
bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för
sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst
enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomstskatt eller
för förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt erlägga
kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum
eller avslutas efter dödsfallet, äger jämlikt 75 § 1 inom. kommunalskatte -

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lagen, 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsnämnd, där ömmande
omständigheter är för handen, att efter framställning från dödsboet
medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Sådan
befrielse må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår
varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse
ma dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering och
som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före
dödsfallet.

Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare,
som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, och
har dödsboet att erlägga fastighetsskatt under uppbördstermin, som äger
rum eller avslutas efter dödsfallet, äger jämlikt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen
beskattningsnämnd, där behållningen i boet efter den avlidne ej
överstigit 40 000 kr. och synnerligen ömmande omständigheter är för handen,
att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande
helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielsen må avse skatt, som påförts
den avlidne eller, såvitt angår det taxeringsår varunder dödsfallet inträffade,
oskift dödsbo efter honom.

Framställning om skattebefrielse skall avlämnas senast under andra kalenderåret
efter dödsåret.

De sakkunniga. Bestämmelserna om skattebefrielse för dödsbo behövde enligt
de sakkunnigas mening kompletteras i vissa avseenden. I kvarstående
skatt kunde ingå såväl kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt som pensionsavgift och olycksfallsförsäkringsavgift.
Skattebefrielsen kunde för närvarande endast omfatta inkomst- och
förmögenhetsskatterna. Där den kvarstående skatten omfattar förutom dessa
skatter även angivna avgifter, vore verkställigheten av beslut om skattebefrielse
onödigt tillkrånglad.

De sakkunniga framhåller, att den preliminära skatten icke avsåges omfatta
olycksfallsförsäkringsavgift. Om sådan avgift inginge i den slutliga
skatten, borde avgiften anses ingå i den kvarstående skatten med oreducerat
belopp. Skattebefrielse för sådan skatt borde icke omfatta nämnda belopp.

Vidare framhålles, att skattebefrielse för närvarande icke kunde medgivas
för folkpensionsavgift. Starka skäl talade emellertid för att sådan avgift,
såvitt har vore fråga, likställes med skatt och att skattebefrielsen borde
kunna omfatta jämväl densamma. De sakkunniga föreslår, att ett med
de tidigare återgivna bestämmelserna i 75 § 1 mom. kommunalskattelagen,
15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt överensstämmande stadgande införes
i lagen om folkpensionering. Efter en sådan ändring beträffande pensionsavgiften
komme hel skattebefrielse att omfatta den kvarstående skatten
minskad med i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

390 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Beträffande tillkommande skatt torde, säger de sakkunniga, någon tvekan
icke behöva uppkomma i vad mån skattebefrielse skulle kunna medgivas.
Detsamma gällde fastighetsskatt, som upptoges å debetsedel avseende
sådan skatt. Därvid måste dock uppmärksammas, att å samma debetsedel
även kunde förekomma skogsvårdsavgift och vissa annuiteter. Skattebefrielsen
kunde endast avse själva fastighetsskatten.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att annat icke torde böra ankomma å
beskattningsnämnderna än att fastställa det belopp, varmed skattebefrielse
medgåves. För avräkningen med vederbörande kommun vore det däremot beträffande
kvarstående skatt nödvändigt att fastställa hur det belopp, varmed
skattebefrielse medgivits, fördelade sig på kommunal inkomstskatt å ena sidan
samt statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt ävensom pensionsavgift
å den andra. Fastställandet härav syntes böra ankomma på vederbörande
länsstyrelse. Fördelningen borde — i helt antal kronor - ske i föihållande
till de belopp, varmed kommunal inkomstskatt å ena sidan samt
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och pensionsavgift å den
andra inginge i den slutliga skatten. I fråga om allmän kommunalskatt
borde fördelning ske mellan kommun, landsting och tingslag i förhållande
till fastställd utdebitering. Erforderliga föreskrifter torde böra utfärdas i
administrativ ordning.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i samtliga yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön
ifrågasätter dock, om icke skattebefrielsen kunde gälla även olycksfallsförsäkringsavgift,
som inginge i slutlig skatt. Komme avgifter över 100 kr. att
uppbäras direkt av riksförsäkringsanstalten — vilket uppbördssakkunniga
förordade — syntes det allmännas förluster vid en på detta sätt utvidgad
skattebefrielse komma att bli ungefär desamma som beträffande folkpensionsavgifterna.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att beskattningsnämnd
skall under motsvarande förutsättningar, som beträffande
befrielse från statlig inkomstskatt angives i 15 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, äga befria dödsbo även från i kvarstående och tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift. De föreskrifter härom, som de
sakkunniga föreslår intagna i 20 § lagen om folkpensionering, torde böra
kompletteras med en bestämmelse av innehåll att i fråga om besvär över
beskattningsnämnds beslut rörande avgiftsbefrielse motsvarande skall gälla
som finnes i taxeringsförordningen stadgat beträffande besvär över beslut
enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Av olika skäl synes icke böra iifrågakomma att lata befrielse varom här är
fråga avse jämväl påförd olycksfallsförsäkringsavgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

391

XVI. Sekretessbestämmelser.

Gällande bestämmelser m. m. Jämlikt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
den 5 april 1949 äger varje svensk medborgare fri tillgång till allmänna
handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar, som av
olika hänsyn — bl. a. skydd för enskildas behöriga ekonomiska intresse
eller av hänsyn till privatlivets helgd — finnes påkallade. I särskild lag skall
noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar
skall hållas hemliga.

Sådana sekretessbestämmelser har meddelats i lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att allmän handling, som
ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan
avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar
taga del därav; han äger ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.
Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej föreligga,
om betydande hinder därför möter. Handling, som endast till viss del
skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på stället, om
det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan
det ej ske, äger den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma
med uteslutande av den del som är hemlig.

Jämlikt 17 § sekretesslagen må till myndighet avlämnade uppgifter till
ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande
av skatt ej i andra fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas
utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än 20 år
efter uppgiftens datum. Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds
ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt må ej utan
den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än 20 år efter längdens
datum.

Bestämmelser till skydd mot offentliggörande av innehållet i skattskyldigs
självdeklaration och andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering
för inkomst eller förmögenhet, finnes meddelade i 56 § taxeringsförordningen.
Sekretessbestämmelser med avseende å preliminär självdeklaration
eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt
bestämmelserna i uppbördsförordningen, återfinnes i 93 § sistnämnda
förordning.

Av sekretesskyddet omfattas icke, beträffande taxeringsväsendet, inkomstlängder
och fastighetslängder jämte motsvarande ändringslängder samt beskattningsnämndernas
protokoll och skattedomstolarnas domar med därtill
hörande handlingar och, beträffande uppbördsväsendet, uppbördskort (debet-
och kreditkort) och debiteringslängder samt lokala skattemyndigheternas
och länsstyrelsernas beslut i uppbördsärenden ävensom restlängder och
övriga till skatteindrivningen hörande handlingar. Med undantag för förmö -

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

genhetslängden torde icke heller andra längder och sammanställningar för
debiteringsarbetet, t. ex. arbetsgivarförteckningarna, vara hemliga.

Såsom framgår av det nyss anförda är förmögenhetslängden hemlig. Den
med ledning av taxeringen till statlig förmögenhetsskatt uträknade förmögenhetsskatten
införes emellertid i debiteringslängden för slutlig skatt och
finnes jämväl antecknad å kreditkorten å slutlig skatt. Eftersom debiteringslängden
och kreditkorten icke är hemliga och några svårigheter icke föreligger
att med ledning av uppgifterna däri om den statliga förmögenhetsskatten
fastställa de skattskyldigas beskattningsbara förmögenhet, är sekretesskyddet
beträffande de skattskyldigas förmögenhet föga effektivt.

Stadgandet i 17 § sekretesslagen till skydd för förmögenhetslängd tillkom
1938 i samband med införandet av särskild skatt å förmögenhet. Bestämmelsen
har därefter icke undergått annan ändring än som betingats därav
att nämnda skatteform år 1947 ersattes med statlig förmögenhetsskatt.

Den år 1938 genomförda lagändringen skedde på grundval av förslag från
1936 års skattekommitté. Kommittén fann att frågan om sekretesskydd tedde
sig olika beträffande taxering till den då utgående och tills vidare bibehållna
inkomst- och förmögenhetsskatten och taxeringen till den nya skatten å förmögenhet.
Kommittén framhöll bland annat, att vad taxeringen till inkomstoch
förmögenhetsskatt anginge utgjorde taxeringslängdernas framläggande
för offentlig granskning ett betydelsefullt led i själva taxeringskontrollen.
Ändring därutinnan kunde ej då föreslås. Att på sätt stundom ifrågasatts
förbjuda allenast publicerandet i tryck av eljest offentliga taxeringssiffror
överensstämde ej med tryckfrihetsförordningens allmänna grundprincip, enligt
vilken en handlings karaktär av allmän också innebure rätt att i tryck
utgiva densamma. Oavsett vilken uppfattning man måste hysa om lämpligheten
i och för sig att stadga hemligskydd beträffande ifrågavarande taxering,
syntes det sålunda ej kunna ifrågakomma att då införa sådant. Vad
taxeringen till särskild skatt å förmögenhet anginge framlades enligt gällande
bestämmelser taxeringslängden ej till offentlig granskning. Därutinnan
föreslog kommittén ingen ändring. Ur kontrollsynpunkt skulle också offentliggörande
av förmögenhetssiffror vara mindre viktigt än offentliggörandet
av inkomstsiffror. Med utgångspunkt härifrån föreslog kommittén därför
sekretesskydd för förmögenhetslängd ävensom för den avdelning av ändringslängden,
som avsåg taxering till särskild skatt å förmögenhet.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget framhöll bland annat
Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer, att varje kännedom
om förmögenhetssiffrorna dock ej därigenom komme att uteslutas, eftersom
dessa kunde inhämtas ur uppbördslängden.

I propositionen nr 258/1938 med förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen m. in. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet
i nu förevarande fråga bl. a. att han anslöt sig till kommitténs förslag beträffande
frågan om sekretesskydd för taxeringsresultaten. De skäl, som anförts
för beredande av sekretesskydd för förmögenhetslängd jämte motsva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

393

rande del av ändringslängden, vore bärande men å andra sidan kunde icke
förordas, att skyddet utsträcktes att omfatta jämväl inkomstlängden. Den
offentlighet, som komme inkomsttaxeringen till del, vore ur kontrollsynpunkt
alltför betydelsefull för att kunna uppgivas. I vissa yttranden hade
ifrågasatts, att sekretesskyddet beträffande förmögenhetstaxeringen skulle
göras fullständigt genom införande av skydd jämväl för uppgifterna om debiteringen
till särskild skatt å förmögenhet. En dylik utsträckning av skyddet,
varigenom uppbördsböckerna till viss del skulle bliva hemliga, skulle
emellertid vid dåvarande uppbördsförfarande medföra stora praktiska besvärligheter.
Huruvida efter införandet av ett nytt uppbördssystem dessa
svårigheter skulle kvarstå kunde enligt departementschefens mening icke då
avgöras.

Vid 1946 års riksdag väcktes genom motionerna I: 92 och II: 165 förslag
om skyndsam utredning angående åtgärder för skyddande av deklarationshemligheten.
I bevillningsutskottets över motionerna avgivna betänkande
(nr 39) anfördes bl. a. att i motionerna framhållits, att hemlighållandet av
längderna över taxeringen till särskild skatt å förmögenhet vore verkningslös,
eftersom upplysning om den skattskyldiges förmögenhet genom en enkel
räkneoperation kunde erhållas ur inkomstlängden. Utskottet framhöll,
att frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet
då vore under utredning inom 1945 års statsskatteberedning, vars
förslag väntades komma att avlämnas under år 1946. Enligt utskottets mening
kunde det anses sannolikt att vid en reform av den statliga beskattningen
den i motionerna berörda frågan kunde komma i förändrat läge.
Utskottet ansåge sig därför sakna skäl att för det dåvarande taga ställning
till den av motionärerna väckta frågan. På utskottets hemställan beslöt riksdagen,
att motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd.

I skrivelse den 30 november 1949 har Föreningen Sveriges kronokamrerare
och Sveriges häradsskrivarförening, för den åtgärd som kunde finnas
påkallad, bragt frågan om sekretesskydd för uppgifterna om debiterad förmögenhetsskatt
till Kungl. Maj :ts kännedom. Föreningarna har därvid framhållit,
att debiteringslängden vore en offentlig handling, varför intet hindrade
den, som så önskade, att med ledning av uppgifterna däri uträkna vederbörandes
beskattningsbara förmögenhet. Sekretessbestämmelsen beträffande
förmögenhetslängderna bleve därigenom fullständigt illusorisk. Debiteringslängderna
förvarades som regel under större delen av året hos de lokala
skattemyndigheterna, hos vilka alltså allmänheten kunde utan större besvär
inhämta uppgifter och därigenom indirekt erhålla upplysning i det hänseende
man genom sekretessbestämmelsen velat skydda. Erfarenheten hade
också visat, att denna möjlighet i allt större utsträckning utnyttjades av enskilda
personer och företag. På grund härav syntes det böra föreskrivas, att
uppgifterna i debiteringslängden — i likhet med vad som gällde beträffande
förmögenhetslängden — icke måtte utan den skattskyldiges samtycke utlämnas
till annan tidigare än 20 år efter utgången av det år under vilket debiteringslängden
upprättats.

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I motionerna 1:237 och 11:289 till 1950 års riksdag har föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till bestämmelser
i syfte att ge ett effektivare sekretesskydd beträffande enskilda personers
förmögenhetsbelopp. I konstitutionsutskottets utlåtande (nr 12) över
motionerna framhölls, att sekretesslagens 17 § byggde på den grundtanken,
att den skattskyldige ej skulle vara underkastad de olägenheter, som kunde
uppkomma genom att uppgift om hans förmögenhet stode till allmänhetens
förfogande. Det i lagen meddelade skyddet för förmögenhetsuppgifterna vore
emellertid ej effektivt. Det syntes därför utskottet önskvärt att nyss nämnda
grundtanke bleve förverkligad. Ett fullt effektivt skydd torde emellertid
med utgångspunkt från nuvarande utformning av taxerings- och debileringslängderna
ej kunna erhållas utan att dessa längder jämte vissa andra
handlingar såsom uppbördskorten m. in. erhölle motsvarande sekretesskydd
som för närvarande tillkomme förmögenhetslängden. Med hänsyn till den
betydelse ur kontrollsynpunkt, som grundregeln om taxeringsresultatens offentlighet
kunde äga, ansåge sig utskottet emellertid ej för det dåvarande
kunna förorda en sådan utvidgning av sekretessskyddet. Om taxerings- och
debiteringslängderna, vilka till en del fått sin nuvarande utformning för att
kunna tjäna som underlag för finansstatistiken, utan allvarlig olägenhet
kunde omläggas, borde dock ett i förhållande till nuvarande sekretesskydd
effektivare skydd för upplysningar om enskilda personers förmögenhet kunna
erhållas. Innehållet i dessa längder reglerades emellertid ej i den till
konstitutionsutskottets behandling hörande sekretesslagen utan i taxeringsoch
uppbördsförfattningar, vilka tillhörde annat utskotts behörighet. Utskottet,
som ansåge det angeläget att Kungl. Maj :t toge den i motionerna
väckta frågan om effektivare sekretesskydd åt enskilda personers förmögenhetsbelopp
under övervägande, fann dock, med hänsyn bl. a. till nyss omnämnda
skrivelse från Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges
häradsskrivarförening samt till pågående utredningar inom finansdepartementet,
en riksdagsskrivelse i motionernas syfte icke erforderlig, varför utskottet
hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Slutligen har i de likalydande motionerna I: 171 och II: 228 till 1951 års
riksdag hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
i syfte att göra det åt de skattskyldiga genom sekretesslagen garanterade
skyddet mot offentliggörande av storleken av deras skattepliktiga förmögenhet
effektivt. I konstitutionsutskottets utlåtande (nr 6) har utskottet under
hänvisning till att skrivelsen från Föreningen Sveriges kronokamrerare
och Sveriges häradsskrivarförening numera överlämnats till uppbördssakkunniga
och med understrykande av betydelsen av att ifrågavarande spörsmål
bringades till en tillfredsställande lösning hemställt, att motionerna icke
måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunniga. De sakkunniga påpekar inledningsvis, att för närvarande
— förutom deklarationer samt andra handlingar och uppgifter, vilka avlämnats
till ledning vid taxering eller enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
— endast förmögenhetslängden och ändringslängden beträffande
taxering till statlig förmögenhetsskatt vore hemliga.

Detaljerade uppgifter om förmögenhet och dennas sammansättning funnes
i självdeklarationer och därtill hörande handlingar. I förmögenhetslängder
och ändringslängder lämnades endast uppgift om storleken av nettoförmögenheten.
Uppgifter om förmögenhet kunde även återfinnas i prövningsnämndernas
protokoll och skattedomstolarnas utslag med tillhörande
handlingar. Uppgifter om förmögenhetsskatt funnes i debiteringslängder
och å kreditkort avseende slutlig skatt samt å uppbördskort (debet- och
kreditkort) avseende tillkommande skatt. Sistnämnda uppgifter lämnades
jämväl å debetsedlarna för slutlig och tillkommande skatt. Vidare finge
nämnas, att debetsedlar och kreditkort å debiterad preliminär skatt för
närvarande innehölle uppgifter om förmögenhetsskatt, som skulle erläggas
preliminärt. Genomfördes de sakkunnigas förslag, att preliminär B-skatt
i regel skulle påföras med samma belopp som senaste slutliga skatt, komme
emellertid dessa uppgifter ej längre att lämnas, såvitt gällde på så sätt
beräknad preliminär B-skatt.

Enligt tryckfrihetsförordningen vore, fortsätter de sakkunniga, alla allmänna
handlingar offentliga, såvida ej av hänsyn till bl. a. enskildas ekonomiska
intresse och privatlivets helgd vissa handlingar skulle vara hemliga.
Av denna orsak hade förmögenhetslängden och ändringslängden rörande
taxering till statlig förmögenhetsskatt förklarats skola vara hemliga.
Såsom i skilda sammanhang framhållits, förelåge dock ej några större svårigheter
att med ledning av uppgifterna i debiteringslängder och å uppbördskort
om förmögenhetsskatten räkna ut storleken av den beskattningsbara
förmögenheten. Det önskade sekretesskyddet syntes kunna åstadkommas
antingen på så sätt att skyddet utsträcktes även till debiteringslängder
och uppbördskort eller ock därigenom att förmögenhetsskatten debiterades
och uppbures i särskild ordning vid sidan av den slutliga skatten och handlingarna
beträffande denna debitering och uppbörd gjordes hemliga. Annan
utväg torde icke stå till buds.

De sakkunniga framhåller, att även om det ur kontrollsynpunkt eller av
andra hänsyn icke syntes föreligga något större intresse av att debiteringslängden
vore offentlig, det dock icke syntes förenligt med själva grundtanken
i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet att
göra hela denna längd hemlig. Av praktiska skäl kunde det icke komma i
fråga att endast de kolumner i debiteringslängden förklarades hemliga, vilka
avsåge förmögenhetsskatten eller lämnade ledning för beräkning av denna
skatt.

Vidare anför de sakkunniga, att om sekretesskydd skulle åstadkommas genom
att debitera och uppbära förmögenhetsskatten i särskild ordning,
debiteringen och uppbörden skulle kunna ordnas på liknande sätt som gäll -

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de beträffande fastighetsskatten, eller sålunda med debitering i förmögenhetslängden,
utfärdande av särskilda debetsedlar och uppbördskort (kreditkort)
samt uppbörd å ett begränsat antal terminer. Ifrågavarande möjlighet
att bereda sekretesskydd åt debiterad förmögenhetsskatt skulle emellertid
medföra väsentliga olägenheter i skilda avseenden. Sålunda skulle
den olägenheten inträda, att skatten icke kunde få erläggas preliminärt.
Det syntes nämligen uteslutet att uttaga en särskild debiterad skatt å förmögenhet
i samband med den ordinarie preliminära skatten. Att ordna en särskild
preliminärskatteuppbörd för förmögenhetsskatten kunde ej heller
komma i fråga. Uttoges förmögenhetsskatten endast som slutlig skatt, återinfördes
de nackdelar med skatteeftersläpning, som vidlådde det äldre uppbördssystemet
och som ledde till att dödsbon med stor behållen förmögenhet
bleve belastade med avsevärda skatteskulder. Det vore också besvärligt
för de skattskyldiga att behöva handskas med ytterligare en debetsedel.
Även för det allmänna skulle det vara olägligt, om förmögenhetsskatten
skulle komma att släpa efter. Framhållas finge också, att någon förmögenhetsskatt
icke komme att erläggas under en övergångstid om minst 1V2
år, därest den preliminära uppbörden av skatten avskaffades. Härtill komme,
att uppbördsmyndigheterna skulle beredas ökat arbete och att det allmänna
till följd därav skulle få vidkännas ökade kostnader för debitering
och uppbörd. Kostnadsökningen kunde approximativt beräknas till ca
240 000 kr. för år.

Med hänsyn härtill och då någon skada veterligen icke uppkommit av att
uppgifterna i debiteringslängden och uppbördskorten vore offentliga, borde
enligt de sakkunnigas mening nu gällande regler bibehållas.

De sakkunniga påpekar slutligen, att skäl kunde anföras för att även
förmögenhetsuppgifterna i förmögenhetslängden borde vara offentliga. Liksom
beträffande inkomstuppgifterna skulle sekretesskyddet begränsas till
detaljerna; slutbeloppet skulle vara offentligt. Praktiska fördelar skulle
härigenom vinnas. Den särskilda förmögenhetslängden skulle sålunda kunnas
avskaffas; uppgifterna om skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet
skulle i stället kunna införas i inkomstlängden.

Tre av de sakkunniga, nämligen herrar Alin, Pnjdz och Åkerstedt, har
med instämmande av herr Josef son, expert hos de sakkunniga, i särskilt
yttrande uttalat, att enligt deras mening de sakkunniga borde ha föreslagit
sådan ändring av 17 § andra stycket sekretesslagen att jämväl debiteringslängd
och uppbördskort icke finge utan den skattskyldiges samtycke utlämnas
till annan tidigare än efter tjugu år; tiden syntes kunna räknas från
den dag dessa handlingar enligt vad därom stadgades skulle vara färdigställda.

I yttrandet anföres följande.

Av vad i Kap. XVI anförts framgår att bestämmelsen i 17 § sekretesslagen
om skydd för förmögenhetslängdens innehåll icke är effektiv. Av debiteringslängdens
uppgifter om förmögenhetsskatt kan icke blott konstateras
vilka skattskyldiga som äga beskattningsbar förmögenhet med minst 30 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

397

kr. eller vilka som icke ha förmögenhet av denna storlek, utan i förra fallet
också beloppet av beskattningsbar förmögenhet. Denna möjlighet utnyttjas
i praktiken tämligen flitigt. Även om till äventyrs ingen skada kan
påvisas ha uppkommit till följd därav, har dock avsikten med sekretessskyddet
i väsentliga delar icke förverkligats. Att utan ändring bibehålla en
lagbestämmelse som är så beskaffad att den icke kan fylla sitt ändamål,
förefaller otillfredsställande, särskilt när bestämmelsens förhandenvaro ingiver
skattskyldiga den felaktiga uppfattningen att förmögenhetens storlek
är en intern angelägenhet mellan myndigheterna och den skattskyldige.
Valet bör stå mellan åtgärder för att göra skyddet effektivt eller att helt
avskaffa detsamma.

Med hänsyn till konstitutionsutskottets av årets riksdag godkända uttalande
i utlåtande över motionerna I: 171 och 11:228 torde den sistnämnda
möjligheten icke komma i fråga. 1 denna situation återstår endast möjligheten
att söka bereda förmögenhetslängdens innehåll ett bättre skydd.

I ovannämnda kapitel redogöres för två olika alternativ till lösning. Det
ena alternativet förutsätter debitering och uppbörd av förmögenhetsskatt i
en från debiteringen och uppbörden av inkomstskatterna helt fristående ordning.
Lika med uppbördssakkunnigas majoritet anse vi denna linje olämplig.
Särskilt vilja vi understryka olägenheterna av att förmögenhetsskatten
då icke skulle kunna erläggas preliminärt, något som skulle i väsentlig
grad rubba grunderna för utformningen av preliminärskatteuppbörden.

Däremot kunna vi icke finna majoritetens skäl mot att utsträcka sekretesskyddet
till debiteringslängd och uppbördskort övertygande. Debiteringslängden
utgör ett led i själva arbetsmetoden, ett instrument varigenom de
olika skatteslagen uppsamlas på ett och samma ställe i och för underlättande
av debetsedelsskrivning och redovisning. Detsamma gäller de uppbördskort,
debetkorten, vilka i stället för debiteringslängd användas vid påföring
av preliminär skatt. Övriga uppbördskort, kreditkorten — liksom
debetsedlarna — innehålla utdrag ur debiteringslängd eller debetkort. Ifrågavarande
principiella uppfattning om debiteringslängdens och debetkortens
karaktär förlorar icke sin giltighet om, såsom de sakkunniga föreslagit, en
avskrift av inkomstlängden användes som debiteringslängd i stället för separat
debiteringslängd.

Då berörda handlingar tillkommit för internt bruk, kunna vi icke finna
det stridande mot offentlighetsprincipen att de beredas sekretesskydd.
Tvärtom talar till förmån för denna uppfattning hänsynen till de enskildas
ekonomiska intresse och privatlivets helgd. Att denna tanke för övrigt icke
är en nyhet framgår av 13 § Kungl. kungörelsen den 30 december 1946
med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen;
där stadgas nämligen skyldighet för lokal skattemyndighet att vid utsändandet
av debetsedlar till de skattskyldiga iakttaga bl. a. att debetsedlarna
äro »inneslutna i kuvert eller på annat sätt tillslutna, så att å debetsedlarna
upptagna belopp eller därå antecknade uppgifter angående skattens
beräkning icke kunna läsas utan att försegling dessförinnan brytes».

Om således skydd beredes debiteringslängd och uppbördskort, blir också
det syfte, för vilket bestämmelsen i 17 § andra stycket sekretesslagen tillkommit,
helt tillgodosett.

Remissyttrandena De sakkunnigas förslag att nuvarande bestämmelser
skulle oförändrade bibehållas har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Den av vissa av de sakkunniga uttalade meningen, att sekretesskydd
borde beredas jämväl debiteringslängd och uppbörd skort,
biträdes av kammarrätten, länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands
län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges
häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare. Därvid
åberopas i allmänhet vad nämnda sakkunniga anfört i sitt särskilda yttrande.
Därutöver framhåller den förstnämnda länsstyrelsen, att de sakkunnigas
skäl mot den ifrågasatta utvidgningen av sekretesskyddet knappast
vore bärande; de flesta av debiteringslängdens uppgifter, bortsett från förmögenhetsskatten,
återfunnes sålunda i andra handlingar, som vore offentliga,
såsom inkomstlängd, arbetsgivareförteckningar etc. Vidare åberopar
förenämnda näringsorganisationer ett av särskilda delegerade för industriförbundet,
försäkringsbolagens riksförbund, bankföreningen och Stockholms
handelskammare avgivet yttrande. Däri anföres bl. a., att det vore ett välgrundat
önskemål att den av konstitutionsutskottet i utlåtandet nr 12 till
1950 års riksdag åberopade grundtanken, att den skattskyldige ej skulle
vara underkastad de olägenheter, som kunde uppkomma genom att uppgift
om hans förmögenhet stode till allmänhetens förfogande, behörigen bleve
tillgodosedd. Detta syntes utan olägenhet kunna ske genom den av de tre
reservanterna föreslagna lagändringen. Förslag härom borde snarast möjligt
framläggas för riksdagen.

Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk anser,
att sekretessbestämmelserna borde effektiviseras. Organisationerna hade
funnit, att avsikten med sekretessbestämmelserna grovt åsidosatts, vilket
också utnyttjats av såväl enskilda personer som företag. Det förefölle stötande,
att så uppenbara och i praktiken klart påvisade missförhållanden
lämnades obeaktade i samband med en allmän översyn av lagbestämmelserna
på området. De sakkunniga hade uppgivit, att antalet skattskyldiga
med statlig förmögenhetsskatt endast uppginge till omkring 210 000 och att
kostnadsökningen för ett effektivare skydd åt förmögenhetslängden kunde
beräknas till ca 240 000 kr. Nämnda skattskyldigas rättmätiga intressen
borde tillgodoses, ej minst med hänsyn till den skattetunga, som ålagts
dessa genom en beskattning mot vars införande organisationerna tidigare
kraftigt reagerat. Kostnadsökningen för ett effektivt sekretesskydd förefölle
icke alltför stor, om man såge den i jämförelse med de skattebelopp,
som ifrågavarande skattskyldiga finge erlägga.

I några yttranden beröres de sakkunnigas påpekande, att skäl kunde anföras
för att även förmögenhetsuppgifterna i förmögenhetslängden
borde vara offentliga; härigenom skulle den särskilda
förmögenhetslängden kunna avskaffas. Sålunda uttalar länsstyrelsen
i Norrbottens län, att även om praktiska fördelar kunde anföras för att avskaffa
sekretesskyddet, syntes icke lämpligt, att dessa uppgifter utlämnades
till offentligheten, till sammanställare av taxeringskalendrar och andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

399

Statistiska centralbyrån yttrar.

Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1947 har dåvarande chefen för finansdepartementet
meddelat centralbyrån Kungl. Maj :ts beslut, att ämbetsverket
må för statistisk bearbetning från de lokala skattemyndigheterna till
låns erhålla en avskrift av förmögenhetslängderna med skyldighet för ämbetsverket
att återställa längdavskrifterna efter hand som de bearbetats,
dock senast viss angiven dag.

Ett avskaffande av förmögenhetslängderna skulle medföra stora praktiska
svårigheter för förmögenhetsstatistiken. Om man bortser från den utvägen,
att utdrag gjordes för centralbyråns räkning av alla i inkomstlängden upptagna
förmögenheter, måste ett exemplar av inkomstlängderna insändas till
centralbyrån. Inkomstlängderna bilda ett betydligt mera omfattande material
än förmögenhetslängderna. Kostnaderna för försändelserna skulle ökas
och det skulle uppstå svårigheter för centralbyrån att förvara materialet.
Förmögenhetslängderna användas här icke endast vid den förberedande
granskningen och kodningen samt vid hålkortsstansningen i maskincentralen
utan även — och det i mycket betydande omfattning — i samband med
den granskning, som måste verkställas av de listor maskincentralen levererar
till den finansstatistiska avdelningen. Om förmögenhetslängderna avskaffas,
måste vid detta arbete inkomstlängderna i deras helhet genomgås,
Vilket måste draga längre tid och större kostnader än nu är fallet. De praktiska
svårigheterna för förmögenhetsstatistiken bliva så stora, att möjligheten
att utarbeta densamma skulle äventyras.

Å andra sidan understrykes de sakkunnigas påpekande att skäl kan anföras
för att göra förmögenhetslängderna offentliga av länsstyrelserna i Kristianstads,
Hallands och Västerbottens län.

Departementschefen. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen,,
har sekretesskydd beretts självdeklarationer och andra till ledning vid taxering
för inkomst och förmögenhet lämnade uppgifter. Beträffande själva
taxeringsresultatet sådant detta finner uttryck i anteckningar i inkomstoch
förmögenhetslängderna är emellertid sekretesskyddet icke fullständigt.
Väl är förmögenhetslängderna hemliga, men inkomstlängderna utgör för en
var tillgängliga handlingar. Att sekretesskydd ansetts icke böra ifrågakomma
för sistnämnda längder sammanhänger med den betydelse ur kontrollsynpunkt,
som man velat tillägga den omständigheten att inkomstlängderna
finnes tillgängliga för offentlig granskning. Det har ur kontrollsynpunkt
icke ansetts lika angeläget, att förmögenhetslängderna tillhandahålles för
dylik granskning.

Den verkställda debiteringen av såväl inkomst- som förmögenhetsskatt
införes i debiteringslängden för slutlig skatt, beträffande vilken längd något
sekretesskydd icke föreskrivits. Med ledning av debiteringslängdens
uppgifter finnes, såsom påpekats, möjlighet att uträkna den beskattningsbara
förmögenheten. Härigenom har det sekretesskydd, som man velat bereda
förmögenhetslängdens uppgifter, blivit i huvudsak illusoriskt. I anledning
härav har yrkanden från olika håll framställts om sådana ändrade
bestämmelser, att ett effektivt sekretesskydd bereddes uppgifterna rörande:
enskilda personers förmögenhet.

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom de sakkunniga framhållit, kan sådant skydd åstadkommas antingen
genom ett särskilt debiterings- och uppbördsförfarande beträffande förmögenhetsskatten,
därvid de för detta förfarande erforderliga handlingarna
gjordes hemliga, eller på så sätt att gällande sekretesskydd för förmögenhetslängderna
utsträcktes att gälla jämväl debiteringslängder och uppbördskort.

Det förstnämnda alternativet synes av anförda skäl helt uteslutet. Mot
förslaget att göra debiteringslängderna hemliga kan enligt de sakkunniga,
och jag delar deras mening därutinnan, med fog invändas att det synes
tveksamt huruvida man med hänsyn allenast till debiteringen av förmögenhetsskatt
bör göra ifrågavarande längder i sin helhet hemliga; att göra dem
hemliga blott i viss del kan, såsom framhållits, av praktiska skäl knappast
ifrågakomma.

De sakkunniga har framhållit, att några nackdelar dem veterligen icke varit
förenade med de nuvarande bestämmelserna. Ej heller har jag för egen
del den uppfattningen att så varit fallet; jag har även svårt att inse att det
kan lända någon till men att av offentligen tillgängliga handlingar kan inhämtas
vissa uppgifter om hans förmögenhetsställning. Med denna uppfattning
skulle, såsom ock från flera håll ifrågasatts, närmast ifrågakomma att
avskaffa sekretesskyddet för förmögenhetslängden, något som för övrigt
skulle medföra praktiska fördelar ur debiteringssynpunkt.

Jag är emellertid icke beredd, att i detta sammanhang taga någon slutlig
ställning till förevarande spörsmål. Frågan om sekretesskyddet beträffande
förmögenhets- och debiteringslängder in. in. kommer att närmare behandlas
av 1950 års skattelagssakkunniga. I avvaktan på deras utredning och förslag
synes nuvarande sekretessbestämmelser böra bibehållas.

XVII. Arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsanställning.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt förordningen den 30 april 1943 (nr
218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning är arbetsgivare
skyldig att till utmätningsmannen i anställningsorten göra anmälan
om anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra
veckor, föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen
varar längre tid än nyss sagts. Statliga verk och inrättningar, landsting och
kommuner m. fl. kommunala samfälligheter är anmälningsskyldiga endast
i fråga om arbetare i statens eller samfällighetens tjänst.

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, om
anställningen varit avsedd att vara högst fyra veckor men förlänges utöver
denna tid, senast fyra veckor efter anställningens början. För anmälningarna
skall användas särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje
anställd utskrives i två exemplar.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet
i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

401

styrelsen eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, till denne, som har att efter tagen kännedom om
innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.
Till länsstyrelse inkommande anställningskort skall alfabetiskt
ordnas i särskilt register.

För Stockholm gäller vissa särskilda bestämmelser; sålunda skall bl. a.
vad i förordningen stadgas angående utmätningsman och länsstyrelse i
nämnda stad gälla mantalsverket.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldigheten straffas
med böter å högst 100 kr. Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna
giver vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt
förbiseende eller att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom
föreskriven tid.

Bestämmelserna utgör ett led i den serie av åtgärder, vilka år 1943 vidtogs
för att främja en effektivare skattebetalning och en grundligare taxeringskontroll.
Närmast åsyftade man att komma till rätta med de brister i restindrivningen
av utskylder, vilka hade sin främsta grund däri, att indrivningsmyndigheterna
hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om
den restfördes arbetsanställning.

I avseende å detta spörsmål uttalades i det betänkande, som låg till grund
för propositionen i ämnet (SOU 1942: 21 s. 73) följande.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna
ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet att i
viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i "sådan riktning hava
även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års uppbördskommitté.
Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,
framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår för de
sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en bättre
ordning i fråga om uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda avseende.
Såsom förut påpekats, skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen,
om man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska skatteskolkarna.
Anmärkas ma ock, att den nu törevarande utredningen avser
att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden att frågan om uppbördens
verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tills vidare kan få anstå.
Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan kan enligt
vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i
betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en
dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det synas
som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens
fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt då man därigenom
undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Frågan om det fortsatta behovet av anställningsregistret har i olika sammanhang
berörts, bl. a. av riksdagens revisorer i 1946 års revisionsberättelse
(s. 134—140), av statens organisationsnämnd i en promemoria den 12 december
1949 angående organisationsundersökningar vid länsstyrelsen och
vissa landsfiskalskontor i Östergötlands län samt av 1950 års besparingsutredning
i en promemoria den 10 november 1950.

2() Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vidare har 1949 års uppbördssakkunniga i denna fråga inhämtat yttrande
från samtliga länsstyrelser, varvid bilades en sammanställning av tidigare
avgivna yttranden och i övrigt gjorda uttalanden angående anställningsregistret.
Samtidigt anhöll de sakkunniga om uppgifter beträffande
antalet införselbeslut under år 1950, in. in.

I betänkandet (s. 412—421) har redogörelse lämnats för gjorda uttalanden
m. m. Därav må här återgivas följande.

I betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU
1944:52 s. 266) föreslog folkbokföringskommittén att texten å tryckplåtarna
i länsstyrelsernas tryckande register även skulle innehålla uppgift å arbetsgivarens
namn och adress, önskemål härom hade uttryckts av 1944
års uppbördsberedning, som framhållit, att en dylik uppgift skulle vara av
stort värde såväl för indrivningsarbetet som med hänsyn till arbetsgivarnas
skyldighet att verkställa skatteavdrag.

I betänkandet diskuterade folkbokföringskommittén jämväl möjligheterna
att använda folkbokföringens tryckande register för arbetsmarknadsändamål
(SOU 1944:52 s. 267—280). En förutsättning härför vore, att personplåtarna
försåges med så noggranna och detaljerade uppgifter om yrke
och näringsgren, att dessa kunde tjäna till ledning för ett bedömande av
vederbörandes användbarhet såsom arbetskraft, samt om arbetsgivarens
namn och, där så erfordrades till dennes identifiering, postadress. Omprägling
av personplåts yrkesuppgift borde ske under löpande året med stöd av
anställningsregistret. För detta ändamål borde formuläret till anställningskort
så ändras, att vid uppgiftsskyldighetens fullgörande uppgift lämnades
även om näringsgren. Genom anställningskorten vunnes emellertid icke kännedom
om samtliga fall av ändrad yrkesverksamhet. Anställningskorten lämnade
nämligen icke upplysning om upphörande av yrkesverksamhet utan
samband med antagande av ny arbetsanställning eller om övergång från ett
yrke till ett annat inom samma företag eller om öppnande av egen rörelse i
någon form. Ur såväl folkbokförings- som arbetsmarknadssynpunkt vore det
därför ofrånkomligt, att personplåtarnas yrkesuppgifter första gången inpräglades
samt sedermera åtminstone vart femte år ompräglades med stöd
av mera uttömmande uppgifter om yrke, näringsgren och arbetsgivare. Dessa
uppgifter borde införskaffas genom de av kommittén föreslagna skriftliga
mantalsuppgifterna.

I proposition nr 282 till 1945 års riksdag angående omorganisation av
folkbokföringen (s. 90) anförde departementschefen beträffande personplåtens
text att det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ
ordning meddela beslut om textens innehåll och fördelning på tryckytan.
Beslut att texten skall innehålla uppgift på arbetsgivarens namn och adress
har hittills icke meddelats.

Wii års uppbördsberedning förutsatte i sitt betänkande med förslag till
omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945: 27 s. 448), att anställningsregistren
skulle komma att försvinna och ersättas av folkbokföringsavdelningarnas
register.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

403

För att undersöka de möjligheter anställningsregistren dittills erbjudit i
syfte att förbättra restindrivningen infordrade 1946 års riksdagsrevisorer i
cirkulärskrivelse till länsstyrelserna uppgifter ägnade att belysa denna
fråga. Efter redogörelse för de inkomna yttrandena m. m. uttalar revisorerna
sammanfattningsvis.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har anställningsregistret
icke kommit att på avsett sätt fylla sitt egentliga ändamål, nämligen att
till ledning för restindrivningen snabbt lämna upplysning om den skattskyldiges
arbetsanställning. Den främsta orsaken till detta förhållande synes
vara, att arbetsgivarna i stor utsträckning försumma att fullgöra den
föreskrivna anmälningsskyldigheten. Särskilt gäller detta arbetsgivare med
ett mindre antal anställda. Till väsentlig del torde försumligheten bero på
ren okunnighet om gällande bestämmelser. Kontrollen över efterlevnaden
av föreskrifterna synes även på vissa håll hava varit bristfällig. Det förefaller
revisorerna anmärkningsvärt, att myndigheterna i allmänhet — trots
kännedom om registrets bristande effektivitet — i så ringa utsträckning
använt sig av möjligheten att genom kungörelser, meddelanden i radio och
i dagspressen bland allmänheten sprida kännedom om den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Genomförandet av den nya reformen på uppbördsväsendets område har
aktualiserat frågan om ett bibehållande av anställningsregistret. Nämnas
må att redan i samband med registrets tillkomst uttalades att detsamma
allenast vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på en kommande
uppbördsreform. Då det förefaller sannolikt, att anställningsregistret efter
uppbördsreformens ikraftträdande kommer att få minskad betydelse, bör
det enligt revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida icke detsamma
kan avskaffas, sedan någon erfarenhet vunnits angående verkningarna
av folkbokförings- och uppbördsreformerna.

I yttrandena till 1949 års uppbördssakkunniga rörande behovet av förevarande
lagstiftning har uppgivits, att länsstyrelsernas anställningsregister
i huvudsak använts för kontroll vid avskrivning av
skatter och böter samt för inhämtande av adressuppgifter vid utbetalning
av överskjutande preliminär skatt eller vid översändande av utslag i mantalsskrivningsmål,
då utbetalda belopp eller avsända utslag återkommit såsom
obeställbara. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att vederbörande
stadsfogde i Göteborg innan framställning om bötesavskrivning
gjorts regelbundet insänt handlingarna till länsstyrelsen för efterforskning
av de bötfällda i anställningsregistret. Vid dessa efterforskningar under år
1950, som avsett ca 900 bötfällda, hade närmare 10 procent av de bötfällda
anträffats i registret. Förfrågningar hade även gjorts av barnavårdsnämnder,
lokala skattemyndigheter, soliditets- och inkassobyråer, advokater,
polismän, riksbanken m. fl. Under år 1950 hade över 1 500 sådana förfrågningar
inkommit till länsstyrelsen. Registret hade även använts för granskning
av avskrivningslängder och värnpliktslåneärenden samt i mantalsskrivningsmål
och taxeringsärenden, dock endast i begränsad omfattning. Länsstyrelsen
i Västmanlands län uppger, att anställningsregistret hos länsstyrelsen
i stor utsträckning använts för att besvara förfrågningar från exekutionsbiträden.
Västerås stads polisverk hade dagligen gjort 2—3 förfrågning -

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ar per telefon för olika ändamål. Även socialvårdsmyndigheterna hade begärt
upplysningar i stor utsträckning.

Flertalet övriga länsstyrelser har uttalat, att registren hos länsstyrelserna
icke vore till stor nytta.

Utmätningsmännens ans t ällningsregis t er synes förutom
vid skatteindrivningen ha använts för indrivning av böter och allmänna
avgifter, bearbetning av restförteckningar, delgivning av handlingar, efterforskning
av underhållsskyldiga och personer upptagna i den s. k. spärrlistan,
uttagning och inskrivning av personal till civilförsvaret samt i ärenden
rörande polis- och åklagarverksamheten, mantalsskrivning, barnavard,
fattigvård, familjebidrag och bosättningslån m. m. Omdömet om registrens
användbarhet i dessa avseende växlar avsevärt. Såvitt gäller landsbygden
har värdet av registren som regel icke ansetts vara särskilt stort. För städernas
och industrisamhällenas del har däremot framhållits, att man haft
god nytta av registren.

För de lokala skattemyndigheterna har anställningsregistret icke ansetts
ha någon större betydelse.

An ställning sregistrets avskaffande har förordats av statens
organisationsnämnd, 1950 års besparingsutredning, tolv länsstgrelser
och åtskilliga landsfiskaler. En av dessa länsstyrelser uttalar dock, att det
möjligen skulle kunna tänkas, att registret i fortsättningen fördes endast
hos exekutionsbiträdena på landet och hos stadsfogdarna i städerna.

Statens organisationsnämnd yttrar bl. a.

Anställningsregistren torde i allmänhet vara föga aktuella, eftersom anmälningar
ofta ej inkomma från mindre företagare, såsom detalj affärer,
lantbrukare och privatpersoner (t. ex. beträffande hembiträden). Större
företag med välordnade personalavdelningar synas däremot sköta sin anmälningsskyldighet
ganska väl, även om jämväl bland dem undantag finnas.
Registrens bristande aktualitet, som vid stickprovsundersökningar i olika
anställningsregister bekräftats, torde bl. a. sammanhänga med den bestämmelsen,
att anmälningsskyldighet ej föreligger förrän efter 4 veckors anställning
vilket gör, att anmälan då ofta kan bli bortglömd.

Med hänsyn till vad ovan anförts, synes anställningsregistret kunna slopas.
Därigenom skulle en avsevärd arbetsbesparing kunna göras på landsfiskalskontor,
länsstyrelser, mantalsverket, posten m. fl. tjänsteställen. Lågt
räknat torde per dag en besparing av 24 X 4 timmar = 96 timmar kunna
uppnås på de olika länsstyrelserna och på landsfiskalskontoren ca 400 X
15 min. = 100 timmar eller sammanlagt minst 196 timmar per dag.

Även för företagens del skulle ett upphävande av föreskriften att insända
anställningskort innebära en viss arbetslättnad.

1950 års besparingsutredning framhåller, att bestämmelserna om anställningsregister
tillkommit för att effektivisera beskattningen. Efter införandet
av källskattesystemet hade registren förlorat sin betydelse i detta
avseende och torde för närvarande ej heller användas för annat ändamål.
Enligt vad som inhämtats lades dock fortfarande ned betydande arbete på
att hålla registren i stånd. På vissa större länsstyrelser åtginge härför inemot
en hel årsarbetskraft. Av angivna skäl borde dessa bestämmelser såsom
ej längre aktuella omedelbart upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

405

I övrigt har som regel anförts, att behovet av anställningsregistret syntes
vara så ringa, att nyttan av detsamma icke uppvägde de kostnader och det
besvär, som dess förande och skyldigheten att anmäla arbetsanställning
medförde. Den avsevärda nedgången av antalet införslar talade för att slopa
registret. Till det minskade behovet av registret bidroge de genomförda
skärpningarna av preliminärskatteuttaget, avdraget för kvarstående skatt
med 25 procent av inkomsten om debetsedel å slutlig skatt ej företeddes,
den ytterligare förbättring av preliminärskatteuttaget som den pågående
översynen av uppbördsförordningen torde komma att medföra och det ifrågasatta
systemet med redovisningsnummer.

Anställningsregistret s bibehållande bär tillstyrkts av
nio länsstyrelser ävensom av flertalet stadsfogdar, exekutionsbiträden i städer
och större tätorter samt landsfiskaler inom distrikt med större tätorter.
Dessa gör gällande, att anställningsregistret i vart fall för exekutionsbiträdenas
indrivningsarbete hade sådan betydelse, att ett avskaffande icke syntes
nu böra ifrågakomma. Om anmälningsskyldigheten upphävdes, skulle
ökat arbete uppkomma för exekutionsbiträdena, framför allt i städerna.
Flera exekutionsbiträden kunde bli erforderliga i städerna och de större
samhällena. Vidare skulle indrivningsresultatet sannolikt komma att försämras.
I flera yttranden bar såsom skäl för att behålla anställningsregistret
anförts, att länsarbetsnämnderna numera icke lämnade indrivningsmyndigheterna
begärda uppgifter ur registren över arbetssökande. Sålunda har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttrat, att av de inkomna yttrandena
framginge att indrivningsarbetet skulle bli avsevärt mera omfattande än nu
om registren slopades och alltså komma att kräva ökad personal. Härtill
komme att indrivningsresultatet väntades bli avsevärt försämrat. Även om
ett slopande av registren komme att medföra en skenbar kostnadsbesparing,
skulle dock verkningarna därav i realiteten vara förlustbringande.

Länsstyrelsen i Hallands län har bl. a. anfört, att den starka nedgången av
antalet införselbeslut icke borde tillmätas alltför stor betydelse. För många
löntagare med fast arbetsanställning hade tidigare införseln varit det så att
säga normala betalningssättet, vilket numera ersatts av skatteavdrag enligt
uppbördsförordningen. Denna kategori skattskyldiga vållade i allmänhet
icke något särskilt besvär ur indrivningssynpunkt. Registret vore däremot
av synnerligen stort värde i fråga om sådana skattskyldiga, som ofta bytte
arbetsanställning, särskilt utlänningar, anläggningsarbetare, sjömän o. d.
Någon nämnvärd minskning av antalet restförda tillhörande sistnämnda
grupper torde uppbördsreformen hittills knappast kunna sägas ha medfört.
Det minskade antalet införselbeslut i fråga om skatter berodde till stor del
också på reglerna i 21 § 3) införsellagen om prioritet för skatteavdrag beträffande
inkomster nära existensminimum.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpekat, att anställningsregistrets
avskaffande antagligen skulle leda till, att förfrågningar komme att ställas
till pastorsämbetena och framför allt till länsstyrelsernas befolkningsregister
angående vederbörandes adress. Detta skulle nödvändiggöra, att särskild
arbetskraft finge anställas.

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Ett par länsstyrelser samt flera stadsfogdar och landsfiskaler har uttalat,
att om anställningsregistret avskaffades, besväret för arbetsgivarna med att
besvara vissa myndigheters förfrågningar om anställningsförhållandena torde
bli minst lika stort som besväret med anställningskortens utskrivande.

Femton länsstyrelser — därav samtliga som önskat anmälningsskyldighetens
bibehållande med undantag av länsstyrelsen i Västmanlands län —
har ansett, att anställningsregistret hos länsstyrelserna kunde avskaffas.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att om de i länsbyråernas tryckande
register ingående personplåtarna kompletterades med arbetsgivares
namn och adress, skulle arbetet med den årligen återkommande aktualiseringen
av plåtarna, vilken blott skulle kunna ske med ledning av avlämnade
mantalsuppgifter, bli synnerligen kostnadskrävande. Vidare skulle arbetsgivaruppgifterna
för eu stor del av befolkningen aldrig kunna hållas aktuella;
detta skulle gälla just den kategori arbetstagare beträffande vilken det
vore mest betydelsefullt för myndigheterna att äga tillförlitliga ax-betsgivaruppgifter.
De sakkunniga ansåge sig icke böra föreslå, att föreskrift om
komplettering av registren på ifrågasatt sätt meddelades.

Man finge alltjämt, fortsätter de sakkunniga, utgå ifrån att det nuvarande
anställningsregistret icke kunde bli överflödigt genom utbyggnad av folkbokföringssystemet.
För att ett register över skattskyldigas arbetsgivare
skulle vara till verklig nytta vid indrivningsarbetet fordrades nämligen att
uppgifter om ändrade arbetsgivarförhållanden snabbt tillfördes registret.
Vad som framför allt vållade svårigheter vid skatteindrivningen vore att nå
sådana skattskyldiga, som ofta bytte anställning. Skulle därför de eventuella
uppgifterna om anställningsförhållandena i länsstyrelsernas befolkningsregister
aktualiseras högst en gång om året i samband med mantalsskrivningarna,
komme enligt de sakkunnigas mening uppgifterna ur indrivningssynpunkt
att få föga värde.

Vidare framhåller de sakkunniga, att restindrivningens omfattning och
antalet införslar vore av betydelse för bedömande av frågan, huruvida anställningsregistret
borde bibehållas eller icke. Av till de sakkunniga lämnade
uppgifter framginge, att antalet införselbeslut i hela riket nedgått från
ca 896 000 år 1944 till ca 112 000 år 1950 eller sålunda med 87,5 procent. Uppgifterna
om den omfattning, i vilken de restförda kunnat anträffas med
hjälp av anställningsregistret, skilde sig avsevärt i fråga om städer och större
samhällen, å ena sidan, och landsbygden, å andra sidan. Stadsfogdarna och
landsfiskaler i distrikt med större tätorter hade sålunda som regel anfört,
att anställningsregistret varit till god nytta. I landsfiskalsdistrikt utan större
samhällen och industrier ansåges däremot registret i allmänhet ha varit
till ringa hjälp. Såsom förklaring till sistnämnda föi’hållande hade uppgivits,
dels att exekutionsbiträdena i distrikt med mer stationär befolkning
ägde bättre personkännedom än exekutionsbiträdena i städer och andra
samhällen med en rörlig befolkning, dels ock att anmälningsskyldigheten
fullgjorts väsentligt sämre på landsbygden än i städerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

407

Även om nedgången av antalet införselbeslut efter det nya uppbördssystemets
införande vore avsevärd, måste likväl införsel tillgripas i ganska stor
omfattning för att restförda skatter skulle erläggas. Av de avgivna yttrandena
hade de sakkunniga bibringats den uppfattningen, att det förelåge risk
för försämrat indrivningsresultat, om skyldigheten att anmäla arbetsanställning
skulle omedelbart avskaffas. Med avskaffande av nämnda skyldighet
torde därför böra anstå till dess erfarenheter vunnits i vilken omfattning
kvarstående och restförd skatt kunde komma att minskas genom redan genomförda
och nu föreslagna förbättringar av källskattesystemet. Med hänsyn
härtill och till de övriga ändamål, för vilka anställningsregistret utnyttjades,
förordar de sakkunniga, att skyldigheten att anmäla arbetsanställning tills
vidare skulle bestå.

Däremot anser de sakkunniga, att länsstyrelsernas anställningsregister
borde avskaffas och att det borde ankomma på utmätningsmannen att bestämma,
om anställningsregistret skulle föras hos honom eller hos vederbörande
exekutionsbiträde. Anmälan om arbetsanställning borde göras i ett
exemplar till utmätningsmannen i anställningsorten. Vore arbetstagaren
mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, borde
avskrift av den inkomna anmälan översändas till denne.

De sakkunniga har icke funnit anledning föreslå utvidgning av arbetsgivarnas
anmälningsskyldighet. Vad anginge önskemålen om att tiden för anmälningsskyldighetens
inträde skulle förkortas, torde den eventuella förbättringen
av skatteindrivningen genom kortare tidsfrist icke kunna uppväga
det ökade besväret för arbetsgivarna. I allmänhet torde därjämte den
inkomst, som uppbures vid kortvariga anställningar vara så obetydlig, att
endast ett ringa skattebelopp kunde uttagas genom införsel. Icke heller
syntes tillräckliga skäl ha åberopats för skyldighet för arbetsgivare att anmäla
när anställning upphört.

För att anställningsregistret skulle erhålla avsett värde, säger de sakkunniga
slutligen, måste anmälningsskyldigheten fullgöras ordentligt. För närvarande
syntes det brista avsevärt härutinnan. För att åstadkomma förbättring
härvidlag torde det vara nödvändigt med en ökad upplysningsverksamhet
från myndigheternas sida.

Remissyttrandena. Endast i två yttranden har skyldigheten att anmäla arbetsanställning
ansetts böra avskaffas omedelbart. I övrigt har de sakkunnigas
förslag i stort sett icke föranlett någon erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Statistiska centralbyrån vitsordar riktigheten av de skäl, som de sakkunniga
anfört mot en komplettering av de tryckande registrens personplåtar
med arbetsgivaruppgifter. Centralbyrån såge med tillfredsställelse,
att härmed ett av motiven för det ursprungliga förslaget om inprägling av
sådana uppgifter bortfallit. Även bortsett från konjunkturbetingade förhållanden
vore rörligheten på arbetsmarknaden numera så stor, att aktualiseringsarbetet
skulle bli icke blott synnerligen kostnadskrävande utan även

408

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

så gott som omöjligt att medhinna. För de lokala skattemyndigheterna
skulle sålunda uppkomma en betydande ökning i arbetet med att granska
mantalsuppgifter och stommar till mantalslängder samt med att rätta och
komplettera de senare. Hos länsbyråerna skulle aktualiseringsarbetet till
tiden sammanfalla med mantalsskrivningsarbetet och tryckningen av preliminärdebetsedlar.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför, att det ifrågasatta systemet med
särskilda arbetsgivareregister för kontroll av skatteavdragen utgjorde ytterligare
ett skäl för att behålla anmälningsskyldigheten för nyanställd personal.
Variationer i antalet anställda borde nämligen kunna tjäna till vägledning
vid jämförelse mellan de av samma arbetsgivare vid olika uppbördsterminer
redovisade beloppen.

Överståthåltarämbetet anser det tveksamt, om anmälningsskyldigheten
borde kvarstå, men ville med hänsyn till vad t.f. exekutionsdirektören i
Stockholm anfört beträffande behovet av ett anställningsregister icke motsätta
sig de sakkunnigas förslag i denna del. Då anmälningsskyldigheten
för närvarande fullgjordes tämligen ofullständigt, understryker ämbetet tilllika
angelägenheten av att åtgärder vidtoges, som medförde en förbättring
härvidlag. T.f. exekutionsdirektören i Stockholm anför bl. a. följande.

För indrivningsverket har anställningsregistret betydelse för införslar
samt utredningar angående arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt.
Visserligen har antalet införselbeslut nedgått väsentligt efter det nya uppbördssystemets
införande, nämligen från omkring 100 000 under ett vart
av åren 1939—1940 till omkring 11 000 under vartdera av åren 1949 och
1950. År 1951 ökade emellertid antalet införselbeslut till omkring 18 000
och under 1952 kommer, enligt vad nu kan förutses, med all sannolikhet
en ytterligare ökning att ske. Vid undersökningen, i vilken omfattning restförda
skattskyldiga kunnat anträffas med hjälp av anställningsregistret,
har visat sig, att i ungefär två tredjedelar av införselbesluten upplysning
om vederbörandes anställning vunnits genom anställningsregistret. Av de
sålunda restförda anställda ha emellertid endast omkring 10 procent fortfarande
innehaft den uppgivna anställningen, då införselbeslutet skolat
meddelas. Orsaken härtill torde vara, att det egentligen är endast den kvarstående
skatten som blir föremål för införsel. Antalet införslar för preliminär
skatt har hitintills varit och torde väl även framdeles bliva tämligen
obetydligt.

Härtill kommer att indrivningsverket fr. o. in. den 1 januari 1952 har att
ombesörja bötesindrivningen i Stockholm och att man kan beräkna att antalet
införslar för böter kommer att bliva ganska betydande.

Anställningsregistret har vidare visat sig vara av stor betydelse, då det
gäller utredande av arbetsgivares eventuella ansvar för arbetstagares skatt.
----Ifrågavarande utredningar angående arbetsgivares eventuella ansvar
skulle med all sannolikhet lämna endast obetydliga resultat, därest
indrivningsverket icke hade tillgång till uppgifterna i anställningsregistret.

Erfarenheterna ha emellertid givit vid handen, att stora svårigheter föreligga
att få anställningsregistret att fungera tillfredsställande; arbetsgivarna
försumma nämligen i stor utsträckning att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet.
Denna försummelse från arbetsgivarnas sida torde främst bero
på bristande kännedom om gällande bestämmelser. I många fall underlåta
också arbetsgivarna medvetet att fullgöra anmälningsskyldigheten; den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

409

ringa påföljden för underlåtenhet att verkställa anmälan är härvidlag icke
helt utan betydelse. En annan olägenhet med den nuvarande ordningen är,
att statliga och kommunala verk och inrättningar äro anmälningsskyldiga
endast i fråga om arbetare och att anmälningsskyldighet icke föreligger
med mindre anställningen är avsedd att vara längre tid än fyra veckor eller
i verkligheten utsträckes utöver denna tid.

Genom att avhjälpa nu omförmälda brister skulle anställningsregistret
göras åtskilligt mera effektivt.

Sveriges redareförening anser, att anmälningsskyldigheten borde avskaffas.
Föreningen framhåller, att nämnda skyldighet tillkommit för att effektivisera
beskattningen. Av de i de sakkunnigas betänkande återgivna yttrandena
rörande denna fråga framginge, att delade meningar rådde om anställningsregistrets
betydelse och nytta för bl. a. skatteuppbörden. Ett flertal
myndigheter hade därför föreslagit, att nämnda register skulle slopas.
Att under sådana förhållanden alltjämt belasta arbetsgivarna med skyldighet
att anmäla arbetsanställning funne föreningen vara obehövligt. Med det
stora arbete, arbetsgivarna hade med skatteuppbörden, vore det fullt befogat
att bereda dem den lättnad härutinnan, som vore möjlig att genomföra.
Ett steg i sådan riktning vore att befria arbetsgivarna från dem åvilande
skyldighet att anmäla arbetsanställningar. Ett slopande av anställningsregistret
torde även medföra en lindring i myndigheternas arbete. Även Föreningen
Sveriges landsfiskaler uttalar, att anställningsregistret utan större
olägenheter syntes kunna avskaffas. Den omständigheten, att registret utnyttjades
för en hel del andra ändamål än som ursprungligen avsetts med
detsamma, torde icke motivera dess bibehållande ur skatteindrivningssynpunkt.

Enligt överståthållarämbetets mening syntes anmälan om arbetsanställning
fortfarande böra göras i två exemplar. Därvid åberopar ämbetet ett
yttrande av mantalsdirektören i Stockholm, vari anföres, att anmälan i endast
ett exemplar skulle för Stockholms del vara opraktiskt på grund av
det synnerligen stora antalet inkommande kort för personer, mantalsskrivna
i till Stockholm angränsande kommuner. Under januari 1952 hade sålunda
inkommit ca 9 000 anställningskort, varav 25 å 30 procent avsåge arbetstagare
mantalsskrivna utom Stockholm.

Departementschefen. Skyldigheten för arbetsgivare att till utmätningsmannen
i orten anmäla arbetsanställning infördes år 1943 för att underlätta
för indrivningsmyndigheterna att snabbt vinna kännedom om restförd
skattskyldigs arbetsanställning. Med dåvarande uppbördssystem ansågs
en sådan skyldighet utgöra eu nödvändig förutsättning för en effektiv indrivning
av försumliga löntagares skatt.

Efter 1945 års uppbördsreform uttages på arbetstagares lön belöpande
skatt preliminärt genom skatteavdrag å lönen. Påföres arbetstagaren kvarstående
skatt skall jämväl denna erläggas genom skatteavdrag å lönen. På
grund härav har den restförda skatten för arbetstagarna samt antalet införselbeslut
för skatt avsevärt minskats. Antalet införselbeslut har sålunda
nedgått från cirka 896 000 år 1944 till cirka 112 000 år 1950.

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av det nyss sagda framgår att samma behov ej längre föreligger av en
lagstiftning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
Behovet kommer sannolikt att ytterligare minskas genom tidigare genomförda
och nu föreslagna förbättringar av preliminärskatteuttaget för arbetstagarna.

Vid bedömande av frågan huruvida anmälningsskyldigheten bör bibehållas
eller ej, måste emellertid hänsyn även tagas till hur frågan om avdragsskyldigheten
för kvarstående skatt löses. Upphäves sistnämnda skyldighet,
vilket från arbetsgivarhåll anses synnerligen önskvärt, måste man räkna
med att arbetstagarnas skatt kommer att restföras i väsentligt ökad omfattning.

Såsom jag förut i annat sammanhang framhållit anser jag mig, i likhet
med de sakkunniga, icke nu kunna föreslå ett avskaffande av avdragsskyldigheten
för kvarstående skatt. Innan denna fråga slutligt prövas, bör
erfarenhet ha vunnits om vilka förbättringar i uppbördsresultatet för arbetstagarna,
som på senare tid genomförda och i det föregående förordade
ändringar i uppbördssystemet kan medföra. Jag anser mig därför böra föreslå
att skyldigheten att anmäla arbetsanställning tillsvidare bibehålies,
helst som anställningsregistren vunnit användning jämväl för andra ändamål
än skatteindrivningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid den ändringen vidtagas att
anmälan i fortsättningen skall göras i blott ett exemplar mot för närvarande
två. Förslaget är betingat av erfarenheten att de nuvarande registren
hos länsstyrelserna kan utan olägenhet avskaffas och att man följaktligen
framdeles bör nöja sig med det hos utmätningsmännen upplagda anställningsregistret.
Det exemplar, som för närvarande tillställes länsstyrelsen,
skulle med andra ord slopas. I ett remissyttrande har emellertid ifrågasatts
om anmälningarna icke även fortsättningsvis borde göras i två exemplar,
varvid det andra exemplaret skulle i de fall, då den anställde vore mantalsskriven
på annat ställe än anställningsorten, av utmätningsmannen å nämnda
ort översändas till utmätningsmannen i arbetstagarens mantalsskrivnings»
ort. Härigenom skulle förstnämnda utmätningsman slippa att i dessa fall
göra avskrift av anställningskortet, något som med de sakkunnigas förslag
måste göras.

Även om en viss arlietsbesparing skulle med en sådan anordning vinnas
för utmätningsmännen, anser jag mig likväl icke böra biträda förslaget. I
det helt övervägande antalet fall lärer den anställde vara mantalsskriven på
anställningsorten och i dessa fall skulle det andra exemplaret vara obehövligt.
Det synes då icke böra ifrågakomma att belasta arbetsgivarna med
dubbla anmälningskort, varav det ena normalt icke erfordras.

Såsom de sakkunniga påpekat, bör det ankomma på myndigheterna att
tillse att anmälningsskyldigheten bättre iakttages än vad för närvarande enligt
uppgift är fallet. Då underlåten anmälan om arbetsanställning i viss omfattning
lärer bero på okunnighet om den föreliggande anmälningsskyldigheten,
bör på lämpligt sätt en viss upplysningsverksamhet bedrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

411

XVIII. Uppbörd av skatt för sjömän, in. m.

Sjömansskatteutredningens förslag. Såsom inledningsvis framhållits, avlämnade
särskilt tillkallade sakkunniga, vilka antog benämningen sjömansskatteutredningen,
den 8 juni 1949 betänkande med förslag till lag om sjömansskatt
m. m. (SOU 1949: 27). Utredningens förslag innehåller i huvudsak
följande.

Sjömännen skall erlägga skatt för sin inkomst ombord i form av sjömansskatt.
Denna skatt skall vara definitiv, vilket bland annat innebär, att inkomsten
icke sedermera skall deklareras eller taxeras. Sjömansskatt skall
erläggas ombord på svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500
registerton. Skatten knytes sålunda till fartygen och skall tillämpas på de
ombordanställda, oberoende av om fartyget går i inrikes eller utrikes fart.
Sjömansskatt skall — såvitt angår inkomst från rederiet — betalas av all personal
ombord, som är anställd i rederiets tjänst, sålunda även av anställda,
som icke tillhöra den egentliga besättningen, såsom servitörer, sjukvårdspersonal
o. s. v. Skatteformen skall dock icke tillämpas ombord på staten tillhörigt
fartyg, exempelvis järnvägsfärjorna, och icke heller ombord på pråmfartyg,
isbrytarfartyg, livräddningsfartyg och fiske- eller fångstfartyg eller fartyg,
som nyttjas i verksamhet omedelbart förbunden med fiske. Å andra sidan
skall vissa fartyg med lägre bruttodräktighet än 500 ton kunna efter ansökan
bliva anslutna till skatteformen genom dispens i varje särskilt fall av
Kungl. Maj :t. Dispensmöjligheten är i första hand avsedd för ångfartyg eller
motorfartyg, vilka mera regelbundet går i utrikes fart.

Sjömansskatten skall uttagas genom avdrag på inkomsten. För ändamålet
skall begagnas en enhetlig sjömansskattetabell. Tabellen skall avse inkomst
för månad och grundas på den förutsättningen, att sjömannen har
inkomst ombord under tio av årets månader. Sjömansskattetabellen skall
ha samma kolumnindelning som de tabeller, vilka användes vid avdrag för
preliminär A-skatt (källskattetabellerna). I sjömansskatten skall ingå kommunalskatt,
statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift. Kommunalskatten
beräknas efter en enhetlig utdebitering till belopp, som fastställes för varje
år. Utredningen har föreslagit, att den kommunala utdebiteringen i det år
1949 rådande läget skulle bestämmas till sex kronor. Kommunalskatten skall
tillfalla sjömannens hemortskommun, dock att, om denna kommun ingår i
landstingsområde, kommunalskatten skall fördelas mellan kommunen och
landstinget, så att landstinget erhåller tre tiondelar av kommunalskatten,
Statlig inkomstskatt och pensionsavgift beräknas i sjömansskatten efter allmänt
gällande grunder. Ortsavdraget vid sjömansskatten graderas på vanligt
sätt efter försörjningsbörda och beräknas efter de grunder, som tillämpas
för ortsgrupp III.

Avdrag för sjömansskatt skall göras månadsvis vid utbetalning av hyra
och övriga kontanta löneförmåner. Vid skatteavdraget skall särskilt tilllägg
för värdet av naturaförmåner i form av kost och logi icke göras. Hänsyn
till naturaförmånernas värde skall nämligen tagas redan vid faststäl -

412

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

lande av skattebeloppen i sjömansskattetabellen. Förmånerna skall därvid
värderas till vissa belopp per månad, beroende på inkomstens storlek.

Sjömännen skall tillställas debetsedlar å preliminär skatt i vanlig ordning.
Normalt avser dessa debetsedlar preliminär A-skatt. Av debetsedeln
framgår då, vilken kolumn i A-skattetabellen som skall användas för sjömannen.
Eftersom kolumnindelningen är densamma i A-skattetabellerna
och sjömansskattetabellen, kan kolumnbeteckningen användas även till
sjöss. Meningen är alltså, att sjömannen, om han tager arbete i land, skall
använda sin debetsedel med därvid fogad A-skattetabell, men att avdrag
ombord skall göras enligt den gemensamma sjömansskattetabellen, därvid
den i debetsedeln angivna kolumnen skall gälla.

I sjömannens sjöfartsbok införes från debetsedeln genom mönstringsförrättarens
försorg uppgift om debetsedelns år och nummer samt däri angiven
kolumn. Uppgifterna kan införas, när helst sjömannen, försedd med
sin debetsedel, besöker mönstringsförrättare. Vid påmönstring skall mönstringslörrättaren
kontrollera, att för alla påmönstrade dylik anteckning är
införd i sjöfartsboken. Om vid påmönstring anteckning för löpande år saknas,
skall den införas från debetsedel, som sjömannen företer. Om sjömannen
vid detta tillfälle icke medför debetsedeln, skall han av mönstringsförrättaren
uppmanas att anskaffa den från lokal skattemyndighet i sin hemort.
Formulär för sådan rekvisition skall finnas tillgängligt hos mönstringsförrättaren.
Om sjöfartsboken innehåller uppgift om debetsedel för löpande
år, gäller denna uppgift vid varje påmönstring under året, såvida icke sjömannen
företer ny debetsedel med ändrad kolumnbeteckning. För personal,
som icke innehar sjöfartsbok, göres ifrågavarande anteckning i motbok
enligt It § sjömanslagen. För utlänning göres anteckningen i passet.

Genom att i vanliga fall sjömännens sjöfartsböcker innehåller anteckning
av mönstringsförrättare om debetsedelns år och nummer samt kolumnbeteckning,
behöver icke befälhavaren avfordra besättningen deras debetsedlar.
Debetsedlarna skall sålunda stanna i sjömännens eget förvar. Befälhavaren
skall från sjöf artsböckerna införa uppgifterna rörande debetsedlar
i den s. k. folkboken, vilken föres ombord på fartyget. Med ledning av dessa
anteckningar skall han sedan göra avdrag för sjömansskatt. Om anteckning
för löpande år saknas i sjömannens sjöfartsbok, skall avdrag ske med
ledning av anteckning avseende året före inkomståret. Om icke heller sådan
anteckning finnes, skall avdrag göras enligt kolumn för ogift person.

Sjömansskatten är avsedd att vara den enda och enhetliga skatteformen
ombord på de fartyg, där den tillämpas. Vanligt löneavdrag för preliminär
skatt eller kvarstående skatt skall sålunda icke förekomma ombord på dessa
fartyg. Dock skall möjlighet finnas för den, som önskar att avdrag även
för preliminär A-skatt eller för kvarstående skatt göres på hans inkomst
ombord, att få sådant avdrag verkställt genom befälhavaren. Dylika avdrag
är helt beroende av frivillig framställning och sjömannen har att själv angiva
avdragets belopp. Införsel för ogulden skatt skall kunna äga rum i inkomsten
ombord i samma ordning som för närvarande.

Befälhavaren skall som regel månadsvis redovisa skattebeloppen till rede -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

413

riet. Vid redovisningen skall för varje man uppgivas hans namn, födelsedatum
och -år, mantalsskrivningsadress, debetsedelns år och nummer samt
kolumnbeteckning, inkomst under månaden, skatteavdrag för månaden
samt den tid av månaden inkomsten avser. Rederiet skall i sin tur redovisa
till ett för riket centralt kontor, sjömansskattekontoret. Redovisningen sker
genom att rederiet insätter sjömansskattens belopp på sjömansskattekontorets
postgirokonto och samtidigt till kontoret insänder en förteckning innehållande
samma uppgifter, som enligt vad nyss sagts skall finnas i befälhavarens
redovisning till rederiet. Rederiernas redovisningar skall avse perioder
om två kalendermånader, räknat från inkomstårets början. Redovisning
skall avgivas senast under andra månaden efter utgången av den tid
redovisningen avser. Sjömansskattekontoret har emellertid möjlighet att på
ansökan medgiva anstånd därmed, i regel dock högst en månad. Om redovisning
icke lämnas inom föreskriven tid, utgår restavgift enligt samma
grunder som för närvarande vid inbetalning av skatt, d. v. s. med fyra procent
av skattebeloppet. Rederiet är — på samma sätt som i fråga om preliminär
A-skatt — ekonomiskt ansvarigt för sjömansskattens behöriga inbetalning.
Försummelse att i behörig ordning göra avdrag för sjömansskatt
eller att inleverera skatt kan dessutom medföra straffrättsligt ansvar.

Rederiernas skyldighet att för sjömännen avlämna löneuppgifter för taxering
skall bortfalla. I stället skall sjömansskattekontoret upprätta inkomstuppgifter
för varje sjöman i två exemplar, utvisande bl. a. årsinkomst ombord,
under inkomståret dragen sjömansskatt och den tid av året, under
vilken inkomsten uppburits. Dessa inkomstuppgifter iordningställes under
mars månad året efter inkomståret. Den ena serien av uppgifterna tillställes
taxeringsnämnderna före mars månads utgång. I den stomme till inkomstlängd,
som tillställts taxeringsnämnderna från länsstyrelserna, har beträffande
personer, som erlagt sjömansskatt under inkomståret, i allmänhet
anmärkts »sjöman» i anteckningskolumnen. Taxeringsnämnderna får därigenom
kännedom om vilka skattskyldiga, som erlagt sjömansskatt, och har
anledning att dröja med taxering av dem, tills inkomstuppgifter från sjömansskattekontoret
erhållits.

Taxeringsnämnderna skall icke taxera inkomst, för vilken sjömansskatt
erlagts. En skönsmässigt beräknad taxering av nämnden kan sålunda icke
omfatta sådan inkomst. Däremot skall taxeringsnämnderna taxera sjömännen
för inkomst i land och för förmögenhet, liksom de även skall taxera
med sjöman sammanlevande make enligt reglerna för samtaxering. Den
från sjömansskattekontoret erhållna inkomstuppgiften skall sålunda icke
föranleda beskattning av däri uppgiven inkomst, utan endast tjäna taxeringsnämnden
till ledning för atf bedöma, om sjömannen kan ha haft skattepliktig
inkomst i land. Om en sjömans beräknade taxerade inkomst i land
(eller hans makes inkomst) icke uppgår till 100 kronor, upptages den icke
till beskattning.

Inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts, skall icke föranleda deklarationsplikt.
Icke heller skall deklarationsplikt föreligga för inkomst i land
understigande 100 kronor. En sjöman skall sålunda icke vara deklarations -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldig, om han haft inkomst endast ombord, och icke heller om hans övriga
inkomst (tillsammans med makes) understiger 100 kronor. Sjömannen
skall dock alltid vara pliktig att deklarera efter anmaning. I självdeklarationen
behöver icke redovisas sådan inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts.
Förhållandet bör endast anmärkas i deklarationen.

Senast den 20 maj året efter inkomståret skall sjömansskattekontoret
distribuera den andra serien av inkomstuppgifter till de lokala skattemyndigheterna
(kronokamrerare och häradsskrivare). Härvid är debetsedelnumren
vägledande. Den lokala skattemyndigheten får härigenom för varje
sjöman kännedom om bl. a. beloppet av den årsinkomst, för vilken sjömansskatt
erlagts, sjömansskattens belopp och det antal månader, under vilka
sjömansskatt dragits. Den lokala skattemyndigheten skall med ledning härav
upplägga en sjömansskattelängd, vilken dels tjänar till att fördela sjömansskattens
belopp på kommunalskatt, pensionsavgift och statlig inkomstskatt
och dels utgör en hjälplängd för att bestämma ortsavdrag samt beloppen
av den skatt, som skall utgå för inkomst i land.

Lokal skattemyndighet har alltså i första hand att fördela sjömansskatten
på de olika däri ingående slagen av skatter. Härvid uträknas först i sjömansskattelängden
vad kommunalskatten, beräknad enligt den för sjömännen
enhetliga utdebiteringen, utgör på ifrågavarande inkomst ombord. Sedan
bestämmes pensionsavgiftens belopp. Vad som därefter återstår av sjömansskatten
utgör statlig inkomstskatt.

I fråga om sjömän, som icke haft annan inkomst än sådan, för vilken
sjömansskatt erlagts, och som icke heller skall samtaxeras med make, erfordras
icke någon åtgärd utöver fördelningen av sjömansskatt. Om sjömannen
däremot taxerats för inkomst i land eller skall samtaxeras med
make, erfordras en särskild uträkning av skatt på inkomsten i land. Vid
beräkning av sjömansskatt har sjömannen tillgodoförts ortsavdrag — statligt
och kommunalt — med en tiondel av avdragets hela belopp för varje
månad, under vilken han uppburit inkomst ombord. Har han haft inkomst
ombord under minst tio månader av inkomståret, är sålunda avdraget helt
utnyttjat. Något ortsavdrag skall då icke beräknas vid beskattning av hans
inkomst i land. Om däremot sjömannen haft inkomst ombord exempelvis
under sex månader och inkomst i land under återstående sex månader av
året, har han utnyttjat endast sex tiondelar av ortsavdraget och skall då
vid beskattning av inkomst i land tillgodoräknas fyra tiondelar av det i
hemortskommunen gällande ortsavdraget.

Om samtaxering icke föreligger, skall kommunalskatten på inkomst i land
uträknas efter den i hemortskommunen gällande utdebiteringen direkt på
den beskattningsbara inkomst, som framkommit efter eventuell fördelning
av ortsavdraget. Vid fall av samtaxering göres en beräkning av makarnas
totala taxerade inkomst. Med begagnande av det ortsavdrag, som gäller för
hemortskommunen, beräknas därefter beskattningsbar inkomst för vardera
maken. Från vad som därvid belöper på sjömannen göres avdrag för den
beskattningsbara inkomst, som motsvarar inkomsten ombord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

415

Vid uträkning av statlig skatt på inkomst i land skall skatten först beräknas
för sjömannens hela inkomst — såväl inkomst ombord som i land.
Därefter göres avdrag för den statliga skatt, som enligt allmänt gällande
regler skulle ha belöpt enbart på inkomsten ombord. Skattens progression
kommer på detta sätt att belasta inkomsten i land fullt ut. Statsskatten på
inkomst ombord skall anses betald med sjömansskatten, även om denna
icke medger full täckning för den statliga skatt, som skulle utgått vid vanlig
taxering. Vid fall av samtaxering skall skatteuträkningen ske efter principiellt
samma grunder som, enligt vad nyss sagts, skall tillämpas för uträkning
av kommunalskatt i dylika fall. Här göres sålunda en beräkning
av skatt för vardera maken på en gemensam total beskattningsbar inkomst,
varefter från den på sjömannen belöpande skatten avräknas vad som anses
erlagt i form av sjömansskatt.

På grund av det schematiska beräkningssättet kan sjömansskatten i vissa
fall innebära en högre beskattning för sjömannen än som skulle påförts
honom efter taxering i vanlig ordning. Utredningen föreslår två olika möjligheter
att åstadkomma rättelse i dylika fall. Sjömannen skall sålunda ha
möjlighet att bliva överförd till taxering enligt allmänt gällande regler, om
vederbörande vid sådan taxering är berättigad till avdrag 1) för underskott på
förvärvskälla i land, 2) för utbetalning av periodiskt understöd, 3) för betalning
av frivillig avgift till pensionsstyrelsen eller till annan pensionsförsäkring,
4) tillkommande gift kvinna med förvärvsarbete (avser fall, då sjömannen
är gift kvinna), 5) för underskott i andra makens deklaration
samt 6) för ömmande omständigheter. För att taxering enligt allmänna regler
skall kunna påföras måste avdragen i nu nämnda hänseenden sammanlagt
uppgå till minst 500 kr. Ansökan om dylik taxering skall göras hos
prövningsnämnden i det län, där sjömannen är hemmahörande, senast under
året efter inkomståret. Vid ansökan skall fogas självdeklaration. Om
sjömannen har att utgiva periodiskt understöd med minst 500 kr. om året,
skall finnas möjlighet för honom att efter framställning till sjömansskattekontoret
erhålla jämkning av sjömansskatten redan under inkomståret.
Denna jämkningsmöjlighet är för sjömannen bindande så till vida, att efterföljande
taxering enligt allmänna regler är obligatorisk, om jämkning föregått.

Förutom möjlighet till taxering enligt allmänna regler i nu angivna fall
skall för sjömannen finnas möjlighet till direkt restitution av sjömansskatt,
om han haft inkomst ombord under kortare sammanlagd tid av inkomståret
än åtta månader och därigenom fått betala högre belopp i sjömansskatt
— jämte eventuell skatt på inkomst i land — än som skulle utgått enligt
allmänna beskattningsregler. För att restitution skall kunna erhållas måste
dock skillnadsbeloppet uppgå till minst 50 kr. Ansökan om restitution skall
ingivas till sjömansskattekontoret senast under året efter inkomståret.

Sjömansskattekontoret skall förläggas till Göteborg och anknytas till länsstyrelsen
därstädes.

Sjömansskatt skall erläggas även av sjömän, som icke är bosatta i Sverige.
För dessa skall skatten beräknas till viss procent av den kontanta in -

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komsten ombord. Utredningen har förordat, att skattesatsen i det år 1949
rådande läget skulle bestämmas till 10 procent. Utlänning, som hos sjömansskattekontoret
styrker, att han är skyldig betala skatt för inkomsten
till sitt hemland, skall dock kunna fritagas från avdrag för sjömansskatt
eller erhålla restitution av redan dragen skatt.

Remissyttrandena över sjömansskatteutredningens förslag. Sjömansskatteutredningens
förslag har tillstyrkts av kommerskollegium och av de organisationer,
som representerar sjöfartens och sjömännens intressen.

Däremot har förslaget i allmänhet avstyrkts av de hörda kommunerna
samt av de sammanslutningar, som företräder kommunernas intressen.
Förslaget har vidare avstyrkts av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Blekinge och Kristianstads
län, Sveriges häradsskrivarförening och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

I tillstyrkande riktning har överståthållarämbetet och länsstyrelserna i
Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Gävleborgs län uttalat sig liksom i princip även Föreningen Sveriges kronokamrerare.
I flera av dessa yttranden har dock gjorts erinringar mot förslaget
i väsentliga punkter.

1949 års uppbördssakkunniga har tillstyrkt förslaget med vissa erinringar.
Två ledamöter — herrar Alin och Åkerstedt — har i särskilt yttrande
uttalat att uppbördssakkunniga bort avstyrka förslaget.

En av huvudinvändningarna mot förslaget är att fråga skulle vara om en
mycket begränsad grupp av skattskyldiga, för vilken
en definitiv källskatt skulle åstadkommas. Enligt sjömansskatteutredningens
undersökning skulle lagstiftningen komma att omfatta
omkring 18 000 man. Emellertid gåve nämnda undersökning vid handen
att något mer än hälften av dessa (cirka 55 procent) hade inkomst även i
land. Sjömännen utgjorde sålunda icke någon sluten kategori utan deras
yrkesgrupp bestode till mycket stor del även av folk, som omväxlande
arbetade på sjön och i land. Även om statistiken icke vore fullständig och
därför kunde rymma viss felmarginal, torde den grupp sjömän, som hade
inkomst endast ombord och som sålunda genom förslaget skulle få en i allo
definitiv källskatt, icke överstiga 10 000 man eller omkring 3 promille av
hela antalet inkomsttagare i riket.

Statskontoret anför att genomförandet av en speciell skattelagstiftning
för en viss yrkesgrupp alltid måste vara ägnat att inge betänkligheter; vore
gruppen dessutom så liten och oklart avgränsad som sjöfolket, torde endast
mycket väsentliga fördelar av praktisk-administrativ eller ekonomisk art
kunna motivera gruppens särbehandling i beskattningshänseende. Efter
att ha kritiserat förslaget i olika delar fortsätter statskontoret.

Av det sagda torde sålunda framgå, att man för att tillmötesgå de framställda
kraven på en enhetlig och förenklad sjömansbeskattning nödgas
göra vissa betydelsefulla avsteg från gällande beskattningsregler, avsteg som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

417

komma att dels försätta sjömännen i en viss gynnad särställning och dels
åsamka såväl staten som de berörda kommunerna av allt att döma betydande
skatteförluster. Vidare gäller, att man trots dessa eftergifter icke
lyckats åstadkomma ett i tillämpningen administrativt enkelt och tillfredsställande
taxerings- och uppbördsförfarande, främst på den grund, att sjömännen
icke utgöra någon klart avgränsad yrkesgrupp, varför man nödgas
vid sidan av varandra tillämpa två skilda beskattningssystem,

I den vid uppbördssakkunnigas yttrande fogade reservationen anför herrar
Alin och Åkerstedt.

Även om de framräknade talen icke göra något anspråk på exakthet, visa
de dock tydligt storleksordningen av den grupp, som skulle få förmånen
av en definitiv skatt. Då det kan antagas att denna grupp blir mycket liten
såväl relativt som absolut (ett par promille av samtliga skattskyldiga) sett,
blir enligt vår mening fördelen av den definitiva skatten så ringa att denna
omständighet icke rimligtvis kan åberopas som motiv för genomförande
av ett förslag av den genomgripande och invecklade natur, varom är fråga.

Uppbördssakkunnigas majoritet uttalar emellertid, att det visserligen kunde
diskuteras om det vore lämpligt att införa särskilda bestämmelser, som
så markerat avveke från de eljest gällande, för en så begränsad grupp som
det här vore fråga om; de för sjömännen rådande speciella arbetsförhållandena
in. m. och de krav, som under en följd av år rests med yrkande om
en förenklad skatteuppbörd för sjömännen, syntes dock böra uppväga det
förhållandet att gruppen vore relativt liten.

En annan huvudinvändning mot förslaget utgöres av rättvisesynpunkterna.
Det framhålles, att sjömännen genom lagstiftningen skulle
försättas i en gynnad särställning vid beskattningen och att andra grupper
med lika starka skäl kunde göra anspråk på liknande fördelar. I åtskilliga
yttranden göres erinringar mot utredningens förslag att kommunalskatten
för sjömännen skulle beräknas efter en så låg utdebitering som 6 kr. samt
mot de särskilda fördelar, som därutöver skulle beredas särskilt befälet
genom att skatten tillrättalagts för endast 10 månaders normal sysselsättning
under året. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen i riket vid
tiden för förslaget var kr. 9: 83. Sålunda anför kammarrätten.

Den av utredningen angivna nivån för sjömansskatten skulle föranleda,
att skattebelastningen å inkomst av anställning ombord å fartyg bleve väsentligt
lägre än den för närvarande rådande genomsnittliga skattebelastningen
å inkomst i allmänhet. Till viss del är denna förmån avsedd att
bereda kompensation för den ogynnsamma verkan, som sjömansskattens
schematiska konstruktion kan medföra för en och annan sjöman, men med
hänsyn till de gynnsamma verkningarna för det stora flertalet av de ombord
å fartyg om minst 500 ton anställda torde förslagets genomförande
få anses leda till ett skatteprivilegium för denna kategori skattskyldiga.
Oavsett vilka skäl, som möjligen kunna anföras till försvar för ett sådant
privilegium, måste förutses, att även andra yrkesgrupper komma att med
lika starka skäl göra anspråk på en mer eller mindre gynnad ställning.
Emellertid strider en gradering av skattskyldigheten efter yrkesgrupper
mot de inom vår skattelagstiftning hävdvunna principerna, att beskattningen
skall vara likformig och att understöd eller bidrag från det allmännas
sida icke bör lämnas genom lindring i den direkta beskattningen. Sjömans 27

Bihang Ull riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten kan visserligen med avvikelse från utredningens förslag tänkas
så avvägd, att den kommer att motsvara den genomsnittliga skattebelastningen
å inkomst i allmänhet, varigenom sålunda skattens privilegiekaraktär
skulle undvikas. Utredningen räknar emellertid icke med möjligheten
av en sådan avvägning. Skulle en begränsning av sjömännens skattskyldighet
anses kunna ifrågakomma, bör den därav föranledda inkomstminskningen
i varje fall icke drabba kommunerna utan staten.

Riksräkenskapsverket framhåller, att den föreslagna metoden att vid bestämmandet
av sjömansskatten hänföra alla sjömän till en och samma
ortsgrupp med en gemensam utdebitering, ställde dessa beträffande skattebördan
i en särställning gentemot andra skattskyldiga, som, i synnerhet
vad anginge befälet men även för de övriga, icke torde vara motiverad.
Man syntes näppeligen kunna bortse från den minskning i det kommunala
skatteunderlaget, som förslaget i denna del innebure och som i många fall
skulle medföra en övervältring av kommunalskatt på övriga skattskyldiga
inom kommunen.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Östergötlands län bl. a. följande.

Att skatt skall utgå efter den skattskyldiges förmåga är en av de grundläggande
principerna för den svenska skattelagstiftningen. Särskilda regler
ha givits för bestämmandet av vad som är att anse såsom skattepliktig
inkomst och avdragsgilla utgifter. Bestämmelserna äro synnerligen detaljerat
utformade för att åstadkomma den rättvisa och likformighet i
taxeringen, som lagstiftningen eftersträvat. Det nu framlagda förslaget om
sjömansskatt är icke förenligt med denna princip. Det utgår från en schematisering
av de faktiska förhållandena, närmare bestämt av den tid, under
vilken inkomsten intjänats med därav följande högre eller lägre skattebelastning
för den enskilde sjömannen än som med tillämpning av nu gällande
bestämmelser bort komma i fråga. Icke heller bli sjömännen likställda
med andra skattskyldiga i fråga om avdragsrätten. Följden av nu anmärkta
förhållanden kan icke bli annan än den, att orättvisor vid beskattningen
uppkomma såväl mellan sjömännen och andra skattskyldiga som
ock olika sjömän emellan. ----

Om skatten icke gjordes definitiv redan vid dess uttagande ombord, skulle
en på schablonmässiga grunder uppbyggd skattskyldighet icke behöva
förekomma. Ett förenklat förfarande eller en smidigare anpassning till det
aktuella inkomstläget är givetvis önskvärd, men förenklingen får icke gå
så långt, att kravet på rättvisa och likformighet vid beskattningen eftersättes.
Då emellertid det framlagda förslaget strider mot detta i vår skattelagstiftning
uppställda krav, kan länsstyrelsen ur principiell synpunkt icke
tillstyrka förslagets genomförande.---.

Det är enligt länsstyrelsens mening över huvud taget en högst diskutabel
ståndpunkt att låta medborgarnas faktiska utnyttjande av välfärdsanordningarna
bli utslagsgivande för utdebiteringens storlek. Samma rätt till
nedsatt utdebitering kan åberopas av alla andra skattskyldiga, vilkas göranden
eller låtanden icke belasta den kommunala budgeten. Ett konsekvent
genomförande för alla medborgare av tankegången i förslaget i denna
del måste medföra genomgripande förändringar i den kommunala utdebiteringen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

I frågan om den utdebitering efter vilken kommunalskatt skall uttagas
av sjömännen har utredningen understrukit vikten av att sjömansskatten

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

419

konstrueras så att den medger en viss genomsnittskompensation för de fel,
som kunna ligga i den schematiska beräkningen av skatten. Till motverkande
härav föreslår utredningen — jämte viss annan åtgärd — att utdebiteringsprocenten
för kommunalskatt bestämmes relativt lågt. Länsstyrelsen
delar denna uppfattning. Men när utredningen förordar att i nuvarande
läge utdebiteringen måtte bestämmas till 6 kronor för skattekrona,
kan länsstyrelsen icke biträda ett så generöst förslag. Syftemålet med en
låg utdebiteringsprocent torde kunna vinnas även om denna sättes åtskilligt
högre; medeltalet för den kommunala utdebiteringen inom vissa representativa
kommuner anges ju av utredningen till 10 kr. 83 öre för skattekrona.
Därjämte kan en så låg utdebitering för sjömännen som 6 kr. för skattekrona
komma att uppfattas såsom orättvis i förhållande till övriga inkomsttagare.

Mot betänkligheter av denna art framhålles i de tillstyrkande yttrandena,
att sjömännen såsom yrkesgrupp finge anses intaga en särställning.
1 flera av dessa yttranden uttalas dock, att kommunalskatten borde beräknas
högre än efter 6 kr. Sålunda förordas 7 eller 8 kr. Vidare föreslås i åtskilliga
yttranden, att befälet skulle undantagas från lagstiftningen eller att
en särskild tabell med högre skattesatser skulle tillämpas för dem.

Mot sjömansskatteutredningens förslag invändes vidare, att de olägenheter
vid skattebetalningen, som sjömännen efter
käll skattens införande hade att dragas med, icke kunde
anses vara av den storlek eller den speciella karaktär
att de skulle motivera en lagstiftning av så vidlyftig
och geno in gripande natur som den föreslagna.
Genom övergången till källskatt ansåges det huvudsakliga skälet för sjömännens
missnöje ha undanröjts; de ändringar, som ytterligare kunde behövas,
borde kunna åstadkommas inom ramen för gällande beskattningsoch
uppbördssystem. Sålunda yttrar riksräkenskcipsverlcet.

Redan 1924 års uppbördssakkunniga hade att behandla en framställning
från sjöfartshåll om att fartygsbefälhavare måtte åläggas att vid sjömans
avmönstring göra avdrag för skatt med viss procent av lönen. Vid ett flertal
tillfällen har sedan genom motioner i riksdagen eller på annat sätt
framförts krav på ett underlättande av sjömännens skattebetalning. Det
gemensamma och huvudsakliga önskemålet vid dessa framställningar
har varit, att sjömännen skulle få erlägga skatten genom löneavdras. Sedan
1945 års uppbördsreform nu möjliggjort ett dylikt skattebetalningssätt
torde, enligt riksräkenskapsverkets mening, det huvudsakliga argumentet
för införande av särbestämmelser för sjöfolket ha bortfallit.

Emellertid ha de sakkunniga påvisat svårigheterna för sjömännen att fullgöra
sin deklarationsskyldighet. Dessa svårigheter torde dock delas av flera
andra yrkeskategorier och böra kunna minskas genom lämpliga åtgärder
inom ramen för nuvarande bestämmelser, t. ex. genom tillhandahållande av
erforderliga deklarationsblanketter ombord samt uppsamling och insändande
av deklarationerna genom befälhavarnas försorg.

Efter att ha berört svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande
taxering och skatteinbetalning för sjömännen anför länsstyrelsen i Kalmar
län.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även om man på grund härav gärna såge, att åtgärder vidtoges för att
komma till rätta med dessa mindre tillfredsställande förhållanden, måste
föreliggande förslag ingiva starka betänkligheter. En särlagstiftning ifråga
om beskattning av sjöfolk på sätt de sakkunniga tänkt sig skulle utan tvivel
otillbörligt gynna en viss kategori skattskyldiga såväl i förhållande till
andra skattskyldiga inom sjöfolkets egen krets som övriga skattedragare,
och länsstyrelsen kan icke finna, att man i betänkandet framlagt tillräckligt
bärande skäl för att tillerkänna de sjömän, som närmast skulle komma
att beröras av förslaget, en av deras speciella tjänstgöringsförhållanden
betingad undantagsställning i beskattningsavseende. I varje fall torde
andra och enklare vägar, än dem som de sakkunniga tänkt sig, kunna väljas
för att i här berört avseende kompensera sjöfolket.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar följande.

Utredningen har framhållit, att ett system med sjömansskatt om det skall
ha något verkligt berättigande, måste göras enkelt men att förenklingen
ändock icke kan utsträckas utöver vad de för beskattningen allmänt gällande
reglerna medgiva. Riktigheten av detta uttalande är uppenbar och förklaringen
till att det föreslagna systemet måst bli så komplicerat torde ligga
just i de invecklade föreskrifter, som gälla för beskattningen i allmänhet.
Med hänsyn härtill uppställer sig ånyo den frågan, om det verkligen är nödvändigt
införa en ny skatteform. Enligt förbundets mening synes det väl
värt att överväga, om icke — åtminstone såsom ett provisorium — allenast
en ändrad uppbördsform för sjömän borde införas på så sätt, att ett försök
gjordes med tillämpning av sjömansskattetabell, uppställd med utgångspunkt
från enhetlig kommunal utdebitering och fastställda enhetliga grunder
för naturaförmånernas värdering, utan att skatten fördenskull bleve
definitiv.

En betydelsefull invändning är att det föreslagna beskattningsförf
arandet, trots all strävan mot enkelhet, måste
bli ytterst invecklat, särskilt vid fall av inkomst såväl ombord
som i land (blandad inkomst).

I många remissyttranden medgivcs att ett system för definitiv sjömansskatt
— som utredningen haft i uppdrag att göra — icke gärna kan åstadkommas
utan att man måste räkna med ett invecklat förfarande hos skattemyndigheterna.

I Stockholms stads yttrande heter det bl. a.

Efter dessa direktiv har utredningen haft att fullgöra sitt uppdrag. Den
har sålunda icke haft att pröva, huruvida en särlagstiftning varit erforderlig
eller huruvida genom ändring eller tillägg till bestämmelserna i uppbördsförordningen
sjömännens klagomål skulle kunnat undanröjas. Utredningens
syfte har varit att undersöka, hur en särlagstiftning efter de angivna riktlinjerna
borde lämpligen utformas. Resultatet av utredningens arbete måste
ses mot bakgrunden härav och mot detsamma torde vid sådant förhållande
icke vara mycket att erinra. De föreslagna formerna för debitering, avräkning
och kreditering äro synnerligen invecklade och arbetskrävande. Det
måste emellertid medgivas att det icke torde finnas stora möjligheter att
förenkla dem.

Statskontoret framhåller, att vad anginge den praktiska tillämpningen av
sjömansskattesystemet hos de lokala skattemyndigheterna, utredningen givit

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

en förhållandevis utförlig exemplifiering, som gåve en avskräckande bild av
otympligheten i det föreslagna taxeringsförfarandet, speciellt i vad anginge
fall av blandad inkomst och av samtaxering med make.

Kammarrätten finner en ökning av taxerings- och skattemyndigheternas
redan förut pressande arbetsbelastning vara ägnad att ingiva betänkligheter
samt anför vidare.

Utredningen har såsom sin uppfattning uttalat, att den nya skatteformen
icke skall medföra merarbete för taxeringsnämnderna, varemot en komplicering
och utökning av arbetsbördan emotses för de lokala skattemyndigheterna.
°

Kammarrätten vill emellertid ifrågasätta, om icke jämväl taxeringsnämnderna
komma att åsamkas ett icke oväsentligt merarbete. Visserligen skola
sjömän med inkomst endast ombord icke taxeras men beträffande desamma
skall dock i varje särskilt fall prövas, om inkomst i land åtnjutits. Denna
prövning liksom taxeringen av inkomst i land kräver särskild uppmärksamhet
med hänsyn till bl. a. att såsom inkomst i land skall räknas viss inkomst,
som intjänats ombord å fartyg. Reglerna härom torde komma att missförstås
av de skattskyldiga, varför arbetet med granskning och kontroll av deklarationerna
försvåras. För prövningsnämnderna tillkomma nya arbetsuppgifter
genom handläggningen av ansökningar om taxering enligt allmänt
gällande regler. Såsom betecknande för den väsentliga komplicering av taxerings-
och debiteringsförfarandet, som sjömansskattesystemet skulle medföra,
ma åberopas de å s. 183—190 i betänkandet anförda debiteringsexemplen
samt det föreslagna formuläret till sjömansskattelängd. Denna längd
skulle omfatta ej mindre än 46 kolumner.

Vidare yttrar Sveriges häradsskrivarförening bl. a. följande.

Föreningen kan icke finna, att det föreliggande förslaget i stort sett innebär
en förenkling eller förbättring av nu gällande bestämmelser för sjöfolkets
beskattning. Tvärtom kan det ifrågasättas, om ett så invecklat beskattningsförfarande,
som det föreslagna, någonsin förekommit i detta land. Det
måste för de berörda myndigheterna medföra en ökad arbetsbelastning, som
näppeligen kan anses stå i rimlig proportion till de fördelar, som vinnas. På
beskattningsväsendets olika områden pågår för närvarande ett intensivt
arbete för att åstadkomma förenklingar i rådande förhållanden. Det förefaller
föreningen, som om det föreliggande förslaget innebär ett bestämt avsteg
från denna strävan.

Det betungande arbetet med sjömansskattelängdens upprättande är förlagt
till en tidpunkt (20 maj—15 juli), då de lokala skattemyndigheterna
redan nu äro arbetsbelastade till bristningsgränsen. Åtskilliga häradsskrivare
komma icke att medhinna detta arbete med tillgänglig arbetskraft och
under nuvarande förhållanden, då taxeringslängderna inkomma till häradsskrivarkontoren
månadsvis för sent. Förslagets genomförande förutsätter
därför ovillkorligen dels att länsstyrelserna tillse, att taxeringsnämnderna
iakttaga fastställda tider för taxeringslängdernas avlämnande till de lokala
skattemyndigheterna, dels att häradsskrivarna erhålla erforderlig förstärkning
av kvalificerade biträden.

Även om dessa förutsättningar äro uppfyllda, torde det i många fall bliva
svårt att färdigställa sjömansskattelängden till den föreslagna tidpunkten
(15 juli). Man torde nämligen kunna utgå från, att det av taxeringsnämnderna
verkställda arbetet i fråga om sjömännens taxering kommer att bli

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ganska ofullständigt, särskilt i fråga om samtaxeringar, och delta i förening
med kontrollen, att sjömansskatt avdragits med rätt belopp, kommer inom
vissa fögderier att taga avsevärd tid i anspråk.

1949 års uppbördssakkunniga anför om ifrågavarande svårigheter och de
eventuella möjligheterna att minska dem följande.

Det möter även svårigheter att —--skapa ett enkelt system. Sjömans skatteutredningen

har sökt lösa problemet genom att göra tillämpningen för
sjömännen och deras arbetsgivare samt för taxeringsnämnderna jämförelsevis
enkel och i stället överlåta åt de lokala skattemyndigheterna att vidtaga
de besvärliga åtgärder, som erfordras för att inpassa sjömansskatten i uppbördssystemet
i övrigt. Följden härav har blivit synnerligen invecklade och
arbetskrävande detalj föreskrifter för de lokala skattemyndigheternas arbete.
Risk måste föreligga, att även om tillämpningen av dessa föreskrifter lagts
på organ, som äga möjlighet att bemästra svårigheterna, dessa svårigheter
komma att visa sig orimligt stora. Det synes också högst antagligt, att kostnaderna
för de lokala skattemyndigheterna komma att ökas. Enligt uppbördssakkunnigas
förmenande måste de tillämpningsregler, som föreslagits
skola iakttagas av de lokala skattemyndigheterna, avsevärt förenklas.

Uppbördssakkunniga äro icke nu beredda att närmare angiva i vilken omfattning
förenklingar erfordras. De sakkunniga vilja dock framhålla ett par
områden, där förenklingar synas genomförbara. Sålunda borde det vara möjligt
att verkställa fördelningen av sjömansskatten på däri ingående olika
slag av skatter och avgifter efter vissa schematiska regler, eventuellt med
ledning av utarbetade tabeller. Vidare torde böra undersökas, om icke inkomstgränsen
för taxering av inkomst i land kan höjas från nu föreslagna
100 kronor till åtminstone 300 kronor, utan att därför sjömännen sättas i
alltför gynnsam ställning gentemot övriga skattskyldiga. De största tillämpningssvårigheterna
uppkomma vid fall av samtaxering. En möjlighet, som bör
undersökas, är därför om icke, åtminstone där sjömannen har allenast inkomst
ombord, bestämmelserna om samtaxering här kunde undanröjas och
i stället man och hustru kunde taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
En sådan utväg synes även principiellt kunna försvaras med hänsyn
till att makarna väl i allmänhet större delen av året leva skilda från
varandra.

Att kommunerna i många fall skulle åsamkas förluster
genom att de finge en lägre kommunalskatt av sjömännen än av andra
skattskyldiga ger anledning till åtskilliga erinringar i remissyttrandena. Sålunda
framhåller statskontoret, att även om de av utredningen verkställda
beräkningarna rörande sjömansskattens verkningar för vissa kommuner
rymde felkällor, som gjorde att siffrorna för förlorad skatt icke kunde tillmätas
betydelse såsom absoluta tal, torde de dock duga till belysning av
problemets storleksordning. Statskontoret kunde för sin del icke dela utredningens
uppfattning, att skatteförlusten hållits inom gränser, som skulle
göra särskilda åtgärder för kompensation åt kommunerna överflödiga. Vidare
yttrar länsstyrelsen i Krisiianstads län.

Det framlagda förslaget inger i synnerhet betänkligheter i det avseendet,
att det skulle ställa en samhällsgrupp i särställning i fråga om skyldigheterna
att deltaga i samhällets utgifter. Enligt förslaget skulle sjömännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

423

otvivelaktigt beredas skattelättnader i förhållande till övriga medborgare,
under vissa förhållanden till icke obetydliga belopp. Länsstyrelsen kan för
sin del icke finna att sambandet mellan ifrågakomna kategori bland sjömännen
och hemorten är så ringa som i betänkandet gjorts gällande, i all
synnerhet gäller detta fartyg i inrikes fart. Man torde enligt länsstyrelsens
mening icke heller böra underskatta de olägenheter, som den föreslagna enhetliga
debiteringen skulle förorsaka i form av försämrat skatteunderlag.
Särskilt kännbara verkningar synes minskningen av skatteunderlaget komma
att medföra för vissa vid kusterna belägna municipalsamhällen, där
skatteunderlaget i stor utsträckning torde vara avhängigt av de inkomster,
som den i nämnda samhällen bosatta befolkningen uppbär av arbete i
skeppsfart av den art, att sjömansskatt å inkomsterna skulle komma att
utgå. Länsstyrelsen bilägger en undersökning rörande sjömansskattens verkningar
för Östra Hoby kommun och Skillinge municipalsamhälle av Östra
Hoby kommun.

Enligt den bilagda undersökningen skulle förslaget medföra en minskning
av skattekronorna i Östra Hoby kommun och Skillinge municipalsamhälle,
vilken skulle motsvara en ökad kommunal utdebitering av 35 öre i kommunen
och 68 öre i municipalsamhället. Undersökningen avser dock förhållandena
före kommunsammanslagningen den 1 januari 1952.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Utredningen har icke framlagt några siffror som angiva i vilken utsträckning
sjömännen bildat familj eller eljest ha anhöriga i hemorten, som äro
ekonomiskt beroende av dem. Styrelsen håller för sin del för sannolikt att
en undersökning härutinnan skulle ge till resultat, att ett betydande antal
sjömän genom familjeband äro knutna till hemorten. Det torde väl ej heller
vara ovanligt att sjömännen i tider av arbetslöshet återvända till hemorten
eller att de sedan de efter längre eller kortare tids tjänst lämnat sjömansyrket
slå sig ner där för att ägna sig åt arbete i land eller åt fiske eller för
att på äldre dagar slå sig till ro. Även om det för sjömannen kan te sig förmånligt
att i beskattningshänseende betraktas såsom om havet vore hans
land lärer han knappast vilja anlägga denna synpunkt, då behovet av att
taga hemortskommunen i anspråk blir aktuellt. Det torde vara svårt att
övertyga en kommun om rättvisan i att kommunen skall få sitt skatteunderlag
beskuret på det föreslagna sättet men icke desto mindre vara hänvisad
till att där så befinnes påkallat lämna sjömannen eller de av hans anhöriga,
för vilka han är försörjningspliktig, understöd och hjälp i samma utsträckning
som varje annan skattskyldig i motsvarande situation kan påräkna.
Det kan för övrigt erinras om att även andra kategorier av skattskyldiga
än sjöfolket till följd av sin tjänst nödgas att under stor del av året vistas
utom hemorten utan att det fördenskull ifrågasatts, att de skulle behandlas
annorlunda i beskattningsavseende. Man kan slutligen i detta sammanhang
icke underlåta att ställa sig den frågan vart det skulle leda om man vid beskattningen
skulle anlägga sådana synpunkter som taga hänsyn till i vilken
utsträckning de skattskyldiga kunde begagna sig av de kommunala välfärdsanordningarna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar.

Utredningsmännen utgå ifrån, att den minskade skatteintäkten helt skulle
falla på vederbörande kommuner. På grund av att sjömännen äro mycket
ojämnt fördelade över rikets kommuner, skulle de reducerade skatteinkomsterna
också komma att beröra kommunerna ojämnt. För vissa kommuner,

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke minst vissa städer, skulle inkomstbortfallet vara betydande. Enligt föreningens
åsikt måste en förutsättning för förslagets genomförande vara, att
den uppkomna förlusten helt faller på statsverket.

I vissa remissyttranden påtalas, att den föreslagna lagstiftningen även
skulle medföra orättvisor mellan olika grupper av sJörn
ä n. Därvid kritiseras närmast gränsdragningen för skatten till fartyg om
minst 500 ton.

Kammarrätten ifrågasätter sålunda, om den föreslagna avgränsningen
kunde anses motsvara sjömansskattelagens syfte. Å ena sidan skulle nämligen
från lagens tillämpning utestängas åtskilliga sjömän, som med fog
kunde göra anspråk på samma förmåner som lagen komme att erbjuda. Å
andra sidan skulle dessa förmåner tillgodokomma många å fartyg anställda
personer, särskilt olika befälskategorier och personal å fartyg i regelbunden
trafik, vilka i fråga om möjlighet och förmåga att tillvarataga sina intressen
respektive fullgöra sina skyldigheter i skatteavseende icke kunde särskiljas
från skattskyldiga i allmänhet. Därtill komme, att med hänsyn till den omfattande
förekomsten av s. k. blandad inkomst och samtaxering sjömansskatten
för flertalet av dem, som skulle hava att erlägga sådan skatt, icke
innebure någon definitiv reglering av den direkta skattskyldigheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför.

Länsstyrelsen ifrågasätter för sin del lämpligheten av en sådan kategoriklyvning,
som av sjömansskatteutredningen föreslagits med avseende å
svenska fartygs storlek om 500 bruttoton eller mera å ena sidan och å andra
sidan mindre fartyg. Vad beträffar handelsflottans här i länet hemmahörande
fartyg, utgörande inalles minst 100, utgöras dessa huvudsakligen av fartyg
om mindre bruttodräktighet än 500 registerton. Antalet större fartyg om 500
bruttoton och därutöver torde icke hava under något av de närmast föregående
åren överstigit 5. På grund härav skulle genomförandet av föreliggande
lagförslag få till följd, att sjömännens inkomster ombord å här i länet
hemmahörande fartyg regelmässigt finge fortfarande taxeras enligt vanliga
regler under det att inkomsterna ombord å de till antalet fåtaliga större fartygen
skulle komma att beskattas genom löneavdrag hos vederbörande befälhavare
i form av definitiv sjömansskatt. Då ifrågavarande lagförslag vidare
innebär att allmän kommunalskatt samt landstings- och tingshusmedel skall
vid uttagandet av sjömansskatt utgå efter en beräknad gemensam utdebitering
av allenast 6 kronor för skattekrona, utgörande mindre än halva utdebiteringen
för samma ändamål i nära nog hälften av länets kommuner, skulle
det föreslagna sjömansskattesystemet enligt länsstyrelsens uppfattning i ett
stort antal fall medföra en alltför betydande ojämnhet vid den kommunala
beskattningen i vad gäller såväl sjömän av olika kategorier som övriga skattskyldiga
i hemorten.

Vidare yrkar Sveriges segelfartygsförening, att lagstiftningen om sjömansskatt
skulle omfatta alla sjömän, som vore mönstrade i utrikes fart,
oberoende av fartygens storlek.

Kommerskollegium, som övervägt dessa invändningar, finner emellertid
den av utredningen föreslagna gränsdragningen för skattens tillämpning
vara omsorgsfullt och övertygande motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

425

Den föreslagna beskattningen av utländska sjömän ombord
på svenska fartyg har i allmänhet tillstyrkts; i många yttranden
anses, att en sådan beskattning borde genomföras, oavsett om förslaget
i övrigt förverkligades.

Kommerskollegium anför.

Svenska maskinbefälsförbundet anser skattesatsen för utländska sjömän
böra bestämmas till 15 % i stället för föreslagna 10 %. Som utredningsmännen
emellertid förorda en lösning av förevarande skattefråga genom en
internationell konvention, torde den föreslagna beskattningen av utlänningarna
få anses som ett provisorium. Vid sådant förhållande och då redan införandet
av en skatt av 10 % för utländska sjömän innebär en avsevärd
skärpning i jämförelse med nu gällande förhållanden — inga bestämmelser
om beskattning av utländska sjömän finnas f. n. — finner Kollegium, som
förordar förslaget om åvägabringande av en internationell överenskommelse
i ämnet, någon ytterligare höjning tillsvidare icke böra ifrågasättas.

Att förslaget för sitt genomförande kräver inrättande av ett centralt
sjömansskattekontor i Göteborg, lämpligen anknutet
till länsstyrelsen därstädes, möter i allmänhet icke någon principiell erinran i
remissyttrandena. Vissa betänkligheter uttalas dock mot ett dylikt nyinrättat
organ. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar.

Då sjömännen ofta byta fartyg och sålunda kunna tjänstgöra å såväl fartyg,
till vilken sjömansskatt är knuten, som fartyg, där av sjömännen uppburna
inkomster skola underkastas sedvanlig inkomsttaxering, är det uppenbart,
att kontroll måste anordnas, att beskattning äger rum i respektive härför
avsedda former. Detta medför, att ett särskilt kontor för handhavande
av dessa och andra med sjömansskatten sammanhängande uppgifter måste
inrättas med en beräknad kostnad av omkring 100 0(10 kronor årligen, avseende
enbart löner till personalen. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
ett system, som medför en så vidlyftig anordning för beskattningen av ett
relativt litet antal medborgare, kan vara lämpligt.

Vissa remissmyndigheter anser att ett centralt kontor av detta slag borde
inrättas även om förslaget om sjömansskatt icke genomfördes. Sålunda anför
kammarrätten.

I fråga om arten av de ändringar i gällande regler om beskattning och
uppbörd, som kunna påkallas av sjömännens särskilda förhållanden, bör
uppmärksammas utredningens uttalande (s. 162) att de olägenheter, som
hittills vidlådit sjömännens beskattning, till stor del torde kunna föras tillbaka
på bristande kontakt mellan sjömännen och taxeringsnämnderna samt
att man enligt utredningens mening här i mycket hade att söka roten till
det onda i fråga om sjömännens särskilda skattesvårigheter. Detta uttalande
giver vid handen, att dessa svårigheter måhända kunna undanröjas utan
tillgripande av en speciell och för vår skattelagstiftning främmande beskattningsform.
När det gäller att söka skapa den erforderliga kontakten mellan
å ena sidan sjömännen och deras arbetsgivare och å andra sidan taxeringsoch
uppbördsmyndigheterna måste hänsyn tagas till de inom sjöfarten rådande
speciella arbetsförhållandena, vilka kunna försvåra och fördröja den
nödvändiga kontakten. De huvudsakliga svårigheterna förefalla emellertid
kunna undanröjas, om för ändamålet inrättades ett särskilt kontaktorgan i
form av ett sjömansskattekontor, vilket sålunda skulle få andra uppgifter
än det i förslaget avsedda kontoret. Till detta kontor skulle såväl de skatt -

426

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldiga sjömännen som deras arbetsgivare kunna vända sig för erhållande
av upplysning och besked i alla frågor rörande taxering och uppbörd, och
kontoret borde med avseende å inkomst av anställning å fartyg oavsett tontalet
äga utöva lokal skattemyndighets befogenhet. Kontorets verksamhet
skulle givetvis bedrivas i samverkan med vederbörande lokala taxerings- och
skattemyndigheter. Å kontoret borde föras register över fartyg och å dem
anställda sjömän. Kontoret borde jämväl i lämplig omfattning tillhandagå
myndigheter, som hava att verkställa indrivning av utskylder. Med avseende
å den årliga taxeringen borde kontoret bl. a. utsända deklarationsblanketter
till fartyg, vilkas besättningar därav vore i behov, samt kunna med laga verkan
mottaga självdeklarationer och andra handlingar i taxerings- och skatteärenden
från sjömännen. Kontorets arbete skulle framför allt inriktas på erforderlig
service- och upplysningsverksamhet med avseende å taxering och
uppbörd. Dess existens och arbetsuppgifter borde på effektivt sätt meddelas
de därav intresserade.

I flertalet av de yttranden, vari erinringar mot förslaget gjorts, ifrågasättes
om icke en stor del av förslagets syften kunde nås geno
in mindre ändringar inom det nuvarande taxering so
c h uppbörds systemets ra in och utan att tillgripa den stora
apparat som en definitiv källskatt för sjömännen skulle förutsätta. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anför sålunda.

Det borde icke vara uteslutet att genom utsträckt deklarationstid och besvärstid
för sjömännen i stort sett få sjömännens beskattningsfråga tämligen
tillfredsställande ordnad utan att för den skull sådana avsteg från principerna
i vårt skattesystem och från den vanliga taxeringsorganisationen
skulle behöva vidtagas, som förslaget innebär. Erläggandet av den preliminära
skatten innebär också — liksom för andra skattskyldiga — större möjligheter
att bära den beskattning, som följer på ett års inkomster. De svårigheter,
som kunna föreligga att snabbt erhålla jämkningsbeslut från den
lokala skattemyndighetens sida i sådana fall, där jämkning är påkallad,
torde icke vara större än att desamma med anlitande av de tekniska hjälpmedel,
som numera finnas för befordrande av meddelanden, borde kunna
övervinnas. I allt fall synes det icke böra lämnas oförsökt att åstadkomma
ett på erkända beslcattningsprinciper och nuvarande organisation baserat
alternativ samt låta de olika systemens påvisbara fördelar och nackdelar
bliva avgörande för valet dem emellan.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län.

Länsstyrelsen håller före, att åtskilliga förbättringar i förevarande avseende
vore att vinna genom partiella reformer av beskattnings- och uppbördsreglerna.

Åtgärder borde sålunda vidtagas i syfte att bereda sjömännen bekväm tillgång
till deklarationsblanketter och för att hjälpa dem att befordra deklarationerna
till vederbörande myndigheter. Tiden för deklarationernas ingivande
skulle kunna utsträckas för sjömännens del. Befälhavaren borde kunna
underlätta det kommande deklarationsförfarandet genom att vid sjömannens
avmönstring lämna honom uppgift å den samlade inkomsten under anställningstiden.
Tiden för anförande av besvär i taxeringsmål bör utsträckas
för sjöman, inskriven vid sjömanshus. Avsevärda förbättringar i fråga om
möjligheterna till kommunikation mellan taxerings- och uppbördsmyndigheterna,
å ena sidan, och sjömännen, å andra sidan, synes kunna vinnas,
om sjömanshusen till de lokala skattemyndigheterna fortlöpande lämnade
uppgifter om sjömännens aktuella anställningar. Utvägar borde sökas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 427

möjliggöra ett så tidigt utsändande som möjligt av sjömännens preliminära
debetsedlar.

Med nuvarande bestämmelser om förhållandevis låg preliminär skatt för
de sjömän, som icke kunna förete preliminär debetsedel torde icke kunna
undvikas, att stora kvarstående skatter komma att åvila en mängd sjömän.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta om det icke vore ändamålsenligare att, om preliminär
debetsedel för det löpande året icke kunde företes, preliminärskatt
finge uttagas enligt föregående års preliminära debetsedel samt att, om icke
heller denna debetsedel kunde företes, preliminärskatt finge erläggas med
samma procent av inkomsten, som uttages av övriga skattskyldiga.

I sin reservation till 1949 års uppbördssakkunnigas yttrande uttalar herlar
Alin och Äkerstedt, att svårigheter säkerligen förelåge för redarna att
administieia skatteuppbörden för sjöfolket och redovisningen. Svårigheterna
torde kunna väsentligt minskas dels om skyldigheten att verkställa löneavdrag
för sjömännens kvarstående skatt avskaffades och dels om tanken att
inrätta ett sjömansskattekontor med andra uppgifter än enligt förslaget kunde
förverkligas. Sjömansskattekontoret kunde få till uppgift att utgöra ett
centralt upplysningsställe åt redare och sjöfolk samt fungera såsom förmedlande
organ mellan dessa parter inbördes och i förhållande till länsstyrelserna
och de lokala skattemyndigheterna.

I åtskilliga remissyttranden rekommenderas att låta förslaget vila tills
1949 års uppbördssakkunniga slutfört sitt arbete med att förbättra källskatleuppbörden
eller att överlämna förslaget till nämnda sakkunniga för att
övervägas av dem vid utarbetandet av de nya uppbördsbestämmelserna. Sålunda
uttalar exempelvis riksräkenskapsverket, att frågan kunde komma att
ligga annorlunda till sedan uppbördssakkunniga slutfört sitt arbete. Tänkbart
vore, att önskemålet om ett särskilt skattesystem för sjömännen därefter
komme att te sig än mera obefogat. Riksräkenskapsverket anser för
sin del, att ett bestämt ståndpunktstagande härvidlag borde anstå, till dess
resultatet av denna översyn förelåge. Förenklingen av beskattningen för en
viss grupp av skattskyldiga torde nämligen icke böra gå nämnvärt längre
än de allmänt gällande reglerna för beskattningen medgåve.

Promemorian angående sjömännens beskattning. Som förut omnämnts
uppdrog jag, sedan den mycket starka kritik för vilken en redogörelse nyss
lämnats framkommit mot sjömansskatteutredningens förslag, åt numera
byråchefen i riksskattenämnden Wilkens att närmare undersöka vilka åtgärder
på området för sjömännens beskattning, som kunde göras inom i
huvudsak ramen för nuvarande skatte- och uppbördssystem. I den av Wilkens
avgivna promemorian framhålles att en mycket omfattande restföring
av sjömännens utskylder förekom före övergången till källskatteuppbörd
år 1947. På grund av försummad deklaration påfördes sjömännen ofta taxeringar
till högre belopp än som motsvarade deras verkliga inkomster. Täta
arbetslöshetsperioder gjorde att de komme efter med sina skatter. När ett
arbetstillfälle yppade sig kunde sjömannen bli presenterad en införsel på ett
ganska stort belopp och lämnade då ofta sin anställning för att mönstra på
något annat fartyg och därigenom tills vidare undgå skatteindrivningen.

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom övergången till källskatt förbättrades dessa förhållanden avsevärt.
Restföringen av gamla skatter för sjömän minskades radikalt. Efter hand
hade den åter ökat något, sedan indrivningen av ogulden kvarstående skatt
kommit i gång, men förhållandena vore dock på intet sätt jämförbara med
de tidigare, då skatteuppbörden ägde rum i efterhand.

Genom 1947 års uppbördsreform förverkligades ett gammalt önskemål
från sjömännens sida: en skatteuppbörd vid källan. Reformen tillfredsställde
emellertid inte sjöfolket. Man förklarade att uppbördsreformen inte kunde
undanröja de särskilda olägenheterna med sjömännens skattebetalning.
Alltjämt kvar stode deras svårigheter att deklarera och att tillvarataga sina
intressen inför skattemyndigheterna. Det nya uppbördssystemet förutsatte
en kommunikation mellan skattemyndigheter, arbetsgivare och skattskyldiga,
vilken på grund av sjömännens speciella arbetsförhållanden och täta
anställningsbyten icke fungerade tillfredsställande för deras del. Sjömännens
skatteförhållanden kunde icke lösas rationellt utan att de finge en definitiv
källskatt.

Särskilt betungande för rederierna hade varit och vore alltjämt uppbörden
av kvarstående skatt. Den skriftväxling mellan befälhavare, rederi och
lokal skattemyndighet som krävdes för varje fall, då en sjöman icke uppvisade
debetsedel på slutlig skatt, vore för rederierna utomordentligt omfattande,
tids- och arbetskrävande och dessutom i många fall ineffektiv, bl. a.
på grund av sjömännens anställningsbyten.

Sjömännens och sjöfartens önskemål vore sålunda alltjämt en definitiv
källskatt och i samband därmed en enhetlig beräkning av ortsavdrag och
kommunalskatt för sjömännen. I och med att skatten dragits på inkomsten
ombord borde sjömannen vara fri från sin skattskyldighet för denna inkomst
och den skulle icke behöva deklareras.

Sjömansskatteutredningens uppgift hade varit att undersöka möjligheterna
att åstadkomma en definitiv källskatt för sjömän. Utredningen hade alltså
icke att söka lösningen efter de partiella reformernas väg, vilken tidigare
avvisats av sjömännen och rederierna. Syftet med utredningen hade varit
att visa hur en definitiv sjömansskatt skulle se ut i praktiken för att man
med denna konkreta utformning för ögonen skulle kunna ta ställning till
sjöfolkets önskemål.

Redogörelsen för remissyttrandena över sjömansskatteutredningens betänkande
visade att förslaget om sjömansskatt fått ett mycket blandat mottagande.
På snart sagt varje huvudpunkt i förslaget hade meningarna varit
delade. Den föreslagna beskattningen av utländska sjömän ombord på svenska
fartyg hade dock mött relativt få erinringar.

Förslaget hade klart tillstyrkts av sjöfolket och dem som företrädde sjöfartens
intressen. På ett lika otvetydigt sätt hade förslaget avstyrkts av
kommunerna.

Då båda dessa grupper finge anses ha starka egna intressen att bevaka i
detta sammanhang måste den största vikten tilläggas de övriga yttrandena,
avgivna av myndigheter, vilka såge saken ur mera allmän synpunkt och vilka
hade de största förutsättningarna att bedöma förslaget även ur skatteteknisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

429

synpunkt. Också dessa myndigheters yttranden ginge i olika riktning men
måste — bl. a. med hänsyn till de reservationer och erinringar som gjorts
även i de tillstyrkande yttrandena — anses visa en tydlig övervikt för ett
avstyrkande av förslaget.

I promemorian anföres därefter.

Uppenbarligen måste ett särskilt skattesystem för sjöfolket bli en avvägning
mellan enkelhet och rättvisa. Systemet kan icke gärna göras enkelt
utan att kravet på rättvisa eftersättes. Rättvisesynpunkterna kunna icke tillgodoses
annat än på bekostnad av enkelheten. I remissyttrandena har man
i allmänhet starkt reagerat mot de avsteg från principen om en likformig
beskattning som gjorts i förslaget. Även om denna reaktion överväger, har
man dock — ofta samtidigt — påtalat det invecklade beskattningsförfarandet
och efterlyst möjligheter att göra det enklare.

Om ett system med en definitiv källskatt för sjömännen skall fylla sin
uppgift måste vissa fördelar ges åt sjömännen. Den kommunala utdebiteringen
kan möjligen höjas något utöver de 6 kronor som utredningen föreslagit
— i närvarande läge kanske till 8 kronor. Emellertid måste den alltid
ligga väsentligt under den genomsnittliga utdebiteringen för riket. I allt för
många fall skulle det eljest ställa sig förmånligt för sjömännen att söka sig
över till taxering efter vanliga grunder enligt de möjligheter därtill, som
måste hållas öppna i sjömansskattesystemet.

Redan det att slcatten skall bestämmas efter fria grunder innebär tydligen
en olägenhet. Även om sjömännens kommunalskatt icke behövde bestämmas
av statsmakterna för varje år utan kunde fastställas för perioder
omfattande tre eller fem år, så torde — såsom remissvaren givit vid handen
— synpunkterna på skattens storlek och skälighet vara så högst olika,
att man för varje gång den skall bestämmas måste räkna med strider och
tvistigheter.

Den av många remissmyndigheter förfäktade meningen att staten borde
ersätta kommunerna vad de skulle förlora, om kommunalskatten för sjömännen
bestämdes lägre än för andra skattskyldiga i kommunen, har avsevärda
praktiska och administrativa olägenheter. En sådan avräkning innebär
en alltför stor apparat i förhållande till sjömansskattens betydelse och
de värden varom här är fråga.

Vissa remissmyndigheter ha föreslagit att skatten icke skall omfatta befälet
eller i varje fall omarbetas så att fördelarna för befälet — särskilt av skattens
tillrättaläggande för 10 månaders normal sysselsättning — bleve mindre
framträdande. Från sjöfartshåll har emellertid mycket bestämt gjorts gällande
att man i detta avseende icke kan göra skillnad mellan befäl och manskap.
Gränsen mellan dessa två kategorier är många gånger flytande. Att
tillämpa olika beskattningsformer eller tariffer för befäl och manskap skulle
göra skatten mindre användbar. För att sjömansskatten skall vara till nytta
inåste den ställa sig enkel i tillämpningen ombord på fartygen.

Icke heller synes det vara möjligt att vinna någon förenkling av betydenhet
i det invecklade förfarandet hos de lokala skattemyndigheterna. De talrikt
förekommande fallen av blandad inkomst — inkomst såväl ombord som i
land — lägga hinder i vägen för ett friare förfarande, som dessutom alltid
måste väcka gensagor ur rättvisesynpunkt. Som exempel på möjliga förenklingsåtgärder
ha bl. a. 1949 års uppbördssakkunniga och överståthållarämbetet
nämnt avskaffande av sambeskattningen för sjömännen eller i varje
fall för sjömän med huvudsaklig inkomst av ombordanställning. Såvitt man
kan bedöma skulle emellertid en sådan åtgärd snarast innebära en ytterligare
djupgående komplicering av taxerings- och debiteringsförfarandet. Man
måste räkna med att ungefär hälften av sjömännen tidvis — för längre eller

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kortare perioder — arbeta även i land. Att i vissa fall tillämpa sambeskattning,
i andra fall särbeskattning skulle särskilt beträffande ortsavdragsberäkningen
medföra mycket stora svårigheter.

Otvivelaktigt är det skattens egenskap att vara definitiv som vållar komplikationerna.
I ett remissutlåtande konstateras att sjömansskatten på ett
utomordentligt sätt verifierar svårigheterna att åstadkomma en definitiv
källskatt. Vid skilda tillfällen har tanken på en definitiv källskatt för stora
grupper av löntagare förts fram såsom ett önskemål för framtiden, överensstämmande
med källskattens idé. Möjligen kunde man anse att sjömansskatten
ur denna synpunkt skulle ha ett visst värde som försökslagstiftning.
Emellertid berör förslaget en grupp, för vilken mycket speciella betingelser
finnas, när det gäller att åstadkomma en definitiv källskatt. Bl. a.
kan gränsdragningen mot andra grupper ske på ett otvetydigt och bestående
sätt genom att skatten anknytes till fartyg av viss storlek. Möjligheterna
att omplantera eu definitiv skatt av sjömansskattens typ på andra förhållanden
äro mycket begränsade. Sjömansskatten kan därför synas vara ett alltför
dyrbart och vanskligt experiment i förhållande till värdet av de erfarenheter
den kunde ge. Många remissmyndigheter ha också framhävt denna synpunkt
och ansett att man bör låta skatten anstå tills idén om en definitiv
källskatt mognat för ett genomförande i större sammanhang och alltså icke
nu skapa någon särlagstiftning till förmån för en mycket begränsad grupp.

Ett argument, som spelat viss roll i diskussionen och åberopats särskilt
av sjöfolket, är att man i Norge kunnat genomföra och alltsedan 1947 tilllämpa
en definitiv källskatt för sjömännen. Emellertid föreligga vissa mycket
väsentliga skillnader mellan svenska och norska förhållanden, som
måste beaktas vid en sådan jämförelse. Till att börja med har frågan om
sjömännens beskattning mycket större proportioner i Norge än i Sverige.
Den norska handelsflottan (5,8 miljoner bruttoton) är mer än dubbelt så
stor som den svenska (2,3 miljoner bruttoton), fastän folkmängden i Norge
icke uppgår till mera än 3/7 av folkmängden i Sverige. Det norska tonnaget
är vidare till ungefär 90 procent sysselsatt i fart utom hemlandet
utan att anlöpa norsk hamn annat än undantagsvis. Den norska sjömansskatten
framtvingades såsom ett provisorium i mycket enkel form under
kriget och har sedermera år 1947 byggts ut till ett verkligt skattesystem.
Den norska sjömansskatten måste emellertid ses mot bakgrunden av att man
i Norge icke haft någon allmän källskatt av det slag som förekommer i
Sverige. Först på allra sista tiden ha planerna på en allmän beskattning vid
källan tagit form i Norge och äro nu under genomförande. Krigsförhållandena,
sjömansyrkets stora utbredning, fartygens bortovaro från hemlandet
och frånvaron av en skatteuppbörd vid källan ha för Norges del tvingat
till en särlagstiftning för sjöfolket. Den norska sjömansskatten är i tekniskt
avseende icke mindre invecklad än det svenska förslaget. Snarare torde få
sägas att sjömansskatteutredningen kunnat med ledning av erfarenheterna i
Norge planera och utforma sitt förslag på ett i vissa avseenden enklare och
mera rationellt sätt än som skett i Norge. Å andra sidan synes man i Norge
ta lättare på frågan om att åstadkomma full rättvisa mellan sjömännen
och övriga skattskyldiga liksom även på kraven om ett i alla detaljer väl
fungerande skattesystem. Denna inställning kan förklaras bl. a. av sjöfartens
dominerande betydelse för landet.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian, att de invändningar som vid
remissbehandlingen rests mot förslaget om en svensk sjömansskatt vore av
sådan betydelse att ett genomförande av förslaget icke kunde tillrådas för
närvarande. En invändning som måste skänkas det största beaktande vore

431

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den, att sjömännens yrkesgrupp vore för liten för att en särlagstiftning av
detta genomgripande slag skulle kunna anses motiverad. Genom att gruppen
till oväntat stor del bestode av folk som hade anställning omväxlande
ombord och i land, förringades värdet av reformen. En definitiv källskatt
skulle åstadkommas endast för omkring 10 000 skattskyldiga. Det måste
medges att sjömansskatten vore en alltför stor administrativ apparat för detta
ringa antal.

Rättvisesynpunkterna kunde icke heller skjutas åt sidan. Att försätta en
viss yrkesgrupp i särställning vid beskattningen måste alltid inge betänkligheter
och borde givetvis icke ifrågakomma utan mycket tvingande skäl.
De nuvarande olägenheterna för sjömännen vore visserligen betydande men
syntes icke motivera ett så vanskligt avsteg från allmänt gällande beskattningsregler
som en särskild sjömansskatt onekligen måste innebära.

I stället för en definitiv sjömansskatt förordas därför i promemorian, att
frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän skall lösas genom
partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördstörfarande.
I sådant hänseende föreslås, att rederierna icke längre skall
vara skyldiga att göra avdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på
svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har
att erlägga, samt att avdrag för preliminär skatt på dessa fartyg skall göras
med 20 procent av inkomsten, om debetsedel å preliminär skatt icke överlämnats.
På fartyg under nämnda storlek borde några särbestämmelser icke
gälla; skatteavdrag borde där ske enligt de bestämmelser, som gällde för
arbetstagare i allmänhet. Vidare föreslås, att rederierna skall medverka
till dels att deklarationsblanketter finnes tillgängliga för sjömännen under
deklarationstiden samt dels att sjömännens deklarationer befordras från
1 artygen till hemlandet. Slutligen förordas att på fartyg av förut angivna
storlek skatt skall dragas även för här i riket icke bosatta sjömän med 10
procent av den kontanta lönen, såvida icke sjömannen visar att han är skyldig
att betala skatt för inkomsten till sitt hemland.

Beträffande löneavdrag för sjömans kvarstående skatt
Iramhalles, att det enligt 46 § uppbördsförordningen ålåge arbetsgivare att
vid utbetalning av lön göra avdrag till gäldande av bl. a. kvarstående skatt,
som påförts arbetstagaren. Om sjöman, inskriven vid sjömanshus, icke inom
viss tid till arbetsgivaren överlämnade debetsedel å slutlig skatt eller uppvisade
sådan debetsedel eller intyg av lokal skattemyndighet, att sjömannen
icke hade att gälda kvarstående skatt, skulle enligt 47 § samma förordning
arbetsgivaren göra anmälan därom hos den lokala skattemyndigheten
i orten. Om denna myndighet haft att utfärda debetsedeln, skulle
myndigheten skyndsamt utfärda ny debetsedel eller i förekommande fall
intyg av ovannämnda slag samt översända debetsedeln eller intyget till arbetsgivaren.
I annat fall hade myndigheten att skyndsamt lämna meddelande
till den lokala skattemyndighet, som haft att utfärda debetsedeln,
varefter sistnämnda myndighet hade att förfara på sätt nyss sagts.

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Detta förfarande användes tidigare även för andra arbetstagare än sjömän.
Genom författningsändring, som trätt i kraft den 1 januari 1951, hade
emellertid avdragsreglerna för arbetstagare i allmänhet ersatts med den bestämmelsen,
att löneavdrag för kvarstående skatt skulle göras med 25 procent
av lönen, om arbetstagaren icke överlämnade debetsedel å slutlig skatt
eller styrkte att han icke hade att erlägga kvarstående skatt.

Därefter anföres i promemorian.

Den för sjömännen alltjämt gällande ordningen för uttagande av kvarstående
skatt genom löneavdrag fungerar icke tillfredsställande i praktiken.
Sjömännen underlåta i stor utsträckning att lämna debetsedel a slutlig skatt
eller intyg av ovannämnda slag. Denna underlåtenhet är ofta förklarlig:
de stora avstånden göra att debetsedlarna icke komma sjömännen tillhanda.
Fartygsbefälhavarna och rederierna förorsakas emellertid härigenom ett avsevärt
besvär med rekvisitioner av nya debetsedlar.

Som exempel har nämnts att Rederi AB Svenska Lloyd med omkring
1 000 ombordanställda under 1949 måst rekvirera mer än 900 debetsedlar å
slutlig skatt. Dessa förhållanden avsågo ett år, då den kvarstående skatten
inbetalades under fyra uppbördsterminer och tiden för löneavdrag sålunda
utgjorde åtta månader. Sedan numera sådan inbetalning sker endast under
två uppbördsterminer med löneavdrag under fyra månader, förekommer icke
rekvisition av debetsedlar i fullt samma utsträckning. Under 1951 rekvirerade
Rederi ÅR Svenska Lloyd debetsedlar å slutlig skatt i omkring 500 fall.

Vid rekvisitionen tillgår i allmänhet på följande sätt. Senast den 25 januari
året efter taxeringsåret avfordrar befälhavaren besättningen debetsedlar
å slutlig skatt. I en stor mängd fall kunna sådana debetsedlar icke tillhandahållas.
Befälhavaren gör då upp en förteckning över de besättningsmän,
för vilka debetsedel saknas. Förteckningen översändes till rederiet. Rederiet
rekvirerar debetsedlarna hos den lokala skattemyndigheten i orten på särskild
blankett för var och en av de ifrågavarande sjömännen. Den lokala
skattemyndigheten vidarebefordrar rekvisitionerna till de lokala skattemyndigheterna
i sjömännens hemorter. Efter någon tid erhåller rederiet debetsedlarna
en efter en från de olika lokala skattemyndigheterna. Allt eftersom
debetsedlarna anlända översändas de till befälhavaren. Även om dessa
försändelser vanligen befordi-as med flygpost kunna de icke nå fartyget föriän
efter viss tid, eftersom detta ofta befinner sig till sjöss. När debetsedlarna
slutligen komma befälhavarna till handa, har ej sailan aen period om fyra
månader, varunder löneavdrag för kvarstående skatt kan ske, gått till ända.
Mycket vanligt är att något löneavdrag i varje fall icke kan göras för den
kvarstående skatt, som belöper på den första upphördsterminen. Hela proceduren
har därför i många fall varit förgäves, i andra fält kan den resultera
i löneavdrag under någon kortare tid.

Enligt 95 § uppbördsförordningen vore arbetsgivare, som hade att verkställa
skatteavdrag men som utan skälig anledning underläte att fullgöra
denna skyldighet, jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget
skolat avse, till belopp som svarade mot vad han underlåtit att
avdraga. Denna arbetsgivarens skyldighet åvilade honom dock endast
om arbetstagaren underläte att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt.

Beträffande rederiernas ansvar för sjömännens kvarstående skatt hade
centrala uppbördsnämnden i skrivelse till länsstyrelserna under år 1950
anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

433

Hos nämnden hava rederier vid skilda tillfällen påtalat vissa omständigheter
i samband med verkställandet av löneavdrag för kvarstående skatt
för sjömän anställda å fartyg. Därvid har särskilt framhållits, att svårigheter
uppstå för befälhavarna å fartyg, som gå i utrikes fart, därigenom att de
ombordanställda icke avlämna debetsedlar å slutlig skatt. Fartygen gå i
fraktfart i främmande farvatten och angöra sällan, stundom med flera års
mellanrum, svensk hamn. Vidare uppehålla de ombordanställda icke alltid
förbindelser med hemlandet. Därjämte byta sjömännen ofta anställning.
Den på grund av de långa avstånden tidsödande postgången medför, att
det ofta icke är möjligt för rederierna att i sådana fall hos lokal skattemyndighet
göra anmälan och erhålla ny debetsedel inom den i 47 § uppbördsförordningen
föreskrivna tiden.

Med hänsyn till det anförda hava bestämmelserna i 95 § samma förordning
om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt vid underlåtenhet
att verkställa löneavdrag synts rederierna i förevarande fall alltför stränga.

Nämnden har i en d. 7 sept. 1948 till rederiaktiebolaget Transatlantic
meddelad förklaring berört nu ifrågavarande förhållanden och därvid bl. a.
anfört, att fall kunna förekomma, då en befälhavare får anses äga skälig
anledning underlåta verkställa löneavdrag för kvarstående skatt och förty
ansvar enligt 95 § uppbördsförordningen icke inträder. Sålunda kan exempelvis
fartyget vara så avlägset, att anmälan till lokal skattemyndighet och
tillhandahållandet av debetsedel å kvarstående skatt från denna till befälhavaren
icke kan ske å sådan tid att löneavdrag för den kvarstående skatten
kan verkställas eller kan vederbörande sjöman hava avmönstrat, innan ny
debetsedel å kvarstående skatt kunnat anskaffas.

Till ytterligare utveckling av denna förklaring vill nämnden nu framhålla
följande.

Den i föreliggande ärende förebragta utredningen synes utvisa, att de i
nyssnämnda förklaring avsedda svårigheterna för befälhavare att erhålla
sjömännens debetsedlar å kvarstående skatt särskilt framträda, då fartyg
gå i trafik mellan utomeuropeiska hamnar. Därest debetsedel saknas, kan
löneavdrag för kvarstående skatt icke verkställas. I dylika fall bör den lokala
skattemyndigheten därför ha skälig anledning antaga, att ansvar på
grund av underlåtenhet att verkställa löneavdrag ej åligger arbetsgivaren.

Även om sålunda ifrågavarande bestämmelser tillämpades med viss varsamhet,
vore det enligt utredningsmannens mening uppenbart att befälhavarnas
och rederiernas skyldigheter och ansvar i detta avseende vore i hög
grad betungande för dem och att systemets olägenheter för dem vore mera
framträdande än för andra arbetsgivare på grund av arbetskraftens rörlighet
och de långa avstånden mellan rederiet och arbetsplatsen.

Gällande bestämmelser om löneavdrag för sjömännens kvarstående skatt
lämpade sig sålunda icke för att praktiseras ombord på fartygen. Mest rationellt
syntes vara att löneavdrag för kvarstående skatt helt avskaffades ombord
på fartygen och att i stället avdrag för preliminär skatt gjordes efter en
procentsats som i de flesta fall kunde täcka den slutliga skatten. En sådan
omläggning torde icke behöva medföra någon mera betydande ökning av införselförfarandet.
En återgång till det äldre systemet med dess omfattande
införsel för oguldna skatter torde icke behöva befaras. Den huvudsakliga
skattebetalningen skedde dock numera genom löneavdrag för preliminär
skatt och den kvarstående skatten borde sålunda kunna hållas inom rimliga
28 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gränser och icke behöva få de vittgående och betänkliga följder, som voro
förenade med indrivningen av sjömännens skatter före uppbördsreformen.

För befälhavarna och rederierna torde en mindre ökning av införselförfarandet
vara avgjort att föredraga framför löneavdrag för kvarstående skatt.
Eftersom systemet med löneavdrag för kvarstående skatt så ofta visade sig
ineffektivt ombord på fartygen, resulterade det redan nu i att den kvarstående
skatten i många fall restfördes. Att undvika införsel för kvarstående
skatt ombord på fartyget hade för övrigt icke varit möjligt ens enligt sjömansskattesystemet,
eftersom sådan införsel alltid måste förekomma i fråga
om kvarstående skatt på inkomst i land.

Om sålunda någon obligatorisk skyldighet att göra avdrag för kvarstående
skatt icke längre skulle förekomma ombord på fartygen, borde en sjöman
likväl äga möjlighet att få inbetala sådan skatt genom förmedling av befälhavaren
och rederiet. Detta skulle kunna ske genom att han överlämnade
debetsedeln å slutlig skatt till befälhavaren med begäran att skatteavdrag
skulle göras i vanlig ordning till täckande av kvarstående skatt.

Löneavdrag för preliminär skatt skall enligt 47 § uppbördsförordningen
göras med 15 procent av lönen, om sjömannen icke överlämnar
debetsedel å sådan skatt till befälhavaren. I promemorian uttalas, att
det visat sig att detta avdrag i många fall vore otillräckligt för att täcka
den slutliga skatten. Då det ofta förekomme att sjömännen underläte att
överlämna debetsedel å preliminär skatt, hade följden blivit att de i ganska
stor utsträckning påförts kvarstående skatt. 1949 års uppbördssakkunniga
hade på grund härav i sitt första betänkande (SOU 1950: 7) föreslagit, att
ifrågavarande avdrag skulle höjas till 20 procent. Genom en sådan höjning
ansåge de sakkunniga, att den kvarstående skatten för sjömännen skulle
försvinna eller betydligt nedgå, medan å andra sidan någon risk för ett alltför
högt skatteavdrag normalt icke behövde föreligga. Förslaget föranledde
emellertid icke någon åtgärd, eftersom det icke ansågs lämpligt att ändra
de gällande bestämmelserna om sjömännens skattebetalning, innan statsmakterna
tagit ställning till frågan om en särskild sjömansskatt.

Om avdrag för kvarstående skatt icke skulle bibehållas ombord på fartygen,
borde avdraget för preliminär skatt — för det fall att debetsedeln icke
företeddes — bestämmas så att det normalt gåve full täckning för den slutliga
skatten. Om årsinkomsten för en sjöman antoges vara 7 å 8 000 kronor,
naturaförmåner inräknade, vilket torde ungefär motsvara nuvarande löneläge
för sjöfolk utan befälsställning, kunde den därå belöpande skatten jämte
pensionsavgift beräknas uppgå till 15 å 18 procent av inkomsten. Av
praktiska skäl torde avdraget böra bestämmas enhetligt för alla grupper av
sjömän och till ett jämnt procenttal, antingen 15 eller 20 procent. En differentiering
efter civilstånd eller månadsinkomstens storlek behövde visserligen
icke vara utesluten men torde om möjligt böra undvikas. Vid bedömande
av procentsatsens skälighet borde ihågkommas, att avdraget skulle
tillämpas endast om debetsedel å preliminär skatt icke företeddes. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

435

att under det löpande året anskaffa och överlämna sådan debetsedel kunde
sjömannen få avdrag enligt skattetabell i vanlig ordning. Det borde vidare
i detta sammanhang uppmärksammas, att skatteavdrag kunde ske enligt
föregående års skattetabell under januari och februari månader samt att
uppbördssakkunniga i sitt senaste betänkande föreslagit att så skulle kunna
ske beträffande sjömän även under mars månad.

Med hänsyn till dessa förhållanden syntes det lämpligt att avdraget hellre
bestämdes något för högt än för lågt. Det av 1949 års uppbördssakkunniga
tidigare föreslagna avdraget med 20 procent syntes alltjämt vara lämpligt
avvägt.

I fråga om de särskilda reglernas omfattning framhålles
i promemorian, att de nuvarande särskilda reglerna beträffande skatteuppbörden
för sjömän anknutits till bestämningen »sjöman inskriven vid
sjömanshus». Den undersökning, som sjömansskatteutredningen gjorde inom
Göteborgs och Bohus län, visade emellertid att ett mycket stort antal inskrivna
sjömän inte längre befunne sig till sjöss. Av det totala antalet vid
sjömanshus inskrivna personer i länet hade inte mindre än 54 procent
halt inkomst endast i land under det år som undersökningen avsåge. Gruppen
vid sjömanshus inskrivna sjömän rymde sålunda ett mycket stort antal
sjömän eller förutvarande sjömän, som för längre eller kortare tid lämnat
sjömansyrket men som likväl på grund av bestämmelse i sjömanshuskungörelsen
stode kvar i inskrivningsregistret under fyra år från senaste påmönstring.

Å andra sidan funnes ombord på fartygen anställda åtskilliga sjömän,
vilka icke vore inskrivna vid svenskt sjömanshus. Detta gällde främst utländska
sjömän, vare sig de vore bosatta bär i riket, utrustade med främlingspass
eller bosatta i utlandet. För inskrivning vid sjömanshus krävdes
nämligen svenskt medborgarskap. Vidare förekomme ombord på fartyget
även svensk personal, som icke vore inskriven vid sjömanshus. Så vore
fallet exempelvis med viss kökspersonal ombord på de s. k. amerikabåtarna.

Behovet av särskilda regler beträffande skatteuppbörden för sjömän gjorde
sig gällande i huvudsak beträffande den utrikes sjöfarten. För inrikes
fart torde icke finnas tillräcklig anledning att begagna andra bestämmelser
än de som gällde för arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna syntes
därför böra förbehållas sjömän å fartyg, som mera regelbundet befunne sig
borta från hemlandet. Såsom närmare utvecklats i sjömansskatteutredningens
betänkande, kap. 7, vore det emellertid förenat med mycket stora svårigheter
att låta de växlande förhållandena beträffande fartygs destination
bli avgörande för skattetillämpningen. Den mest rationella och hållbara
grunden för en gränsdragning vore otvivelaktigt den av sjömansskatteutredningen
föreslagna, varigenom fartygens storlek skulle bli avgörande för
skattetillämpningen och gränsen dragas vid fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton.

De särskilda reglerna för skatteuppbörden beträffande sjömän torde så -

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lunda böra anknytas till en annan bestämning än »sjöman inskriven vid sjömanshus».
Reglerna syntes i stället böra avse »arbetstagare å svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton».

Bestämmelserna torde dock icke böra omfatta personal, som anställts uteslutande
för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller
betjäning vid fartygets uppehåll i hamn.

Med handelsfartyg torde i detta sammanhang icke böra förstås järnvägsfärjor,
isbrytarefartyg eller pråmfartyg.

Enligt sjömansskatteutredningens förslag skulle naturaförmånernas
värde automatiskt beaktas vid skatteavdragen genom att skatt på
förmånerna inräknats redan i sjömansskattetabellen efter olika värden för
skilda inkomstskikt och med viss reducering för gifta personer. Befälhavaren
skulle härigenom besparas arbetet med att göra tillägg för naturaförmånernas
värde. Man skulle också få en viss garanti för att detta värde bleve
behörigen beskattat, vilket vore särskilt betydelsefullt vid en definitiv källbeskattning,
där någon prövning i efterhand inte kunde åstadkommas på
sätt som nu skedde vid taxeringen. Metoden avsåge också att tillgodose ett
i direktiven för utredningen uttalat önskemål om att naturaförmånerna
ombord på fartygen borde värderas efter mera enhetliga normer.

Därefter uttalas i promemorian, att om löneavdrag för preliminär skatt
komme att ske med ledning av de vanliga källskattetabellerna eller efter
en viss procentsats, kunde ifrågavarande metod för beskattning av naturaförmåner
icke begagnas. Liksom för närvarande finge befälhavaren göra
tillägg för förmånernas värde, när han bestämde den inkomst, varå skatt
skulle utgå. Emellertid torde en mera enhetlig värdering av naturaförmånerna
än hittills kunna åstadkommas genom sammanjämkning av de normer
för värdering, som årligen fastställdes av de olika prövningsnämnderna.
Möjligheterna härtill hade väsentligt förbättrats sedan riksskattenämnden
inrättades år 1951.

Beträffande sjömännens deklarationsskyldighet anföres i
promemorian.

Sjömännens deklarationsplikt har i samband med tidigare framställningar
och förslag rörande deras beskattning varit pa tal vid olika tillfällen. Därvid
har i första hand framhållits att sjömännen på grund av sin frånvaro från
hemorten i allmänhet ha särskilda svårigheter att fullgöra deklarationsplikten.
För att i någon mån hjälpa sjömännen i detta avseende ha föreslagits
olika åtgärder. Det har ifrågasatts att fartygets befälhavare skulle
åläggas att på resa under deklarationstiden tillhandahålla deklarationsblanketter
och göra besättningen uppmärksam på skyldigheten att avgiva deklaration.
Likaså har ifrågasatts att under nämnda tid deklarationsblanketter
skulle hållas tillgängliga på sjömanshusen och rikets lönade konsulat, varvid
deklarationsskyldigheten skulle bringas i erinran genom anslag eller på
annat sätt. Vidare har föreslagits att befälhavaren borde åläggas mottaga och
till sjömanshus vidarebefordra sjömännens deklarationer, varefter sjömanshusen
skulle översända deklaratiqnerna till taxeringsnämnderna. Deklaration
skulle därvid anses vara avgiven i rätt tid, om den inkommit till sjömanshuset
inom den föreskrivna deklarationstiden. Med samma verkan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

437

skulle deklaration kunna avlämnas till svensk konsul i utlandet. Vidare
har väckts förslag om utsträckning av deklarationstiden för sjömän. Det
har även i vissa sammanhang framställts yrkande om en förenklad deklarationsblankett
för sjömän, eventuellt i form av en i motboken insatt blankett.

Den av sjömansskatteutredningen gjorda undersökningen rörande sjömännens
inkomsttaxering år 1948 i Göteborgs och Bohus län visar att sjömännens
taxeringar i stor utsträckning ske utan ledning av självdeklaration
eller med avvikelse från sådan deklaration. Ifråga om sjömän, som
haft inkomst endast ombord på fartyg, visar undersökningen, att deklaration
avgivits endast i 59 procent av undersökta fall samt att avgiven deklaration
lagts till grund för taxering i 44 procent av fallen. Motsvarande procenttal
för sjömän med blandad inkomst äro 84 och 55. Taxering efter
skönsmässig beräkning har påförts beträffande sjömän med inkomst endast
ombord i 28 procent och beträffande sjömän med blandad inkomst i 11
procent av undersökta fall.

Alt sjömännen i så stor utsträckning underlåta att deklarera får antagas
till stor del bero på att de icke ha tillgång till deklarationsblanketter. Emellertid
har från sjöfartshåll uttalats tvivel om att förhållandena skulle nämnvärt
förbättras om man tillhandahölle deklarationsblanketter ombord på
fartygen eller på sjömanshusen eller på de svenska konsulaten i utlandet.
Man har befarat att en sådan åtgärd skulle få föga praktisk betydelse, eftersom
underlåtenheten att deklarera ofta anses bottna i en obenägenhet hos
sjömännen att befatta sig med ifyllandet av dylika uppgifter.

Om planerna på en definitiv sjömansskatt icke kunna genomföras utan
måste ersättas med mindre reformer, torde dock ett försök böra göras att
på lämpligt sätt underlätta för sjömännen att avlämna deklaration. I varje
fall borde man undanröja det hinder, som kan ligga däri att de sakna tillgång
till blanketter. Detta torde böra ske genom att deklarationsblanketter
under januari och februari månader tillhandahållas ombord på fartygen.
Härvid måste emellertid förutsättas att rederierna vilja medverka till att
översända blanketterna till fartygen och även till att sedermera befordra
deklarationerna från fartygen till hemlandet. En sådan medverkan torde
böra vara fullt frivillig och icke förenad med något ansvar för rederierna.
Något åtagande från deras sida att sjömännen verkligen fullgöra sin deklarationsskyldighet
kan icke ifrågasättas. Blanketter till lämpligt antal torde
kunna tillhandahållas rederierna av länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
i rederiernas hemort. Likaledes torde de färdigställda deklarationerna
kunna av rederierna överlämnas till dessa länsstyrelser eller lokala skattemyndigheter,
vilka sedan skulle ha att vidarebefordra deklarationerna till
rätt myndighet. Givetvis är det möjligt att ordna denna distribution och
uppsamling centralt: det synes emellertid ovisst om en sådan åtgärd skulle
vara till nytta. Visar det sig ur andra synpunkter behövligt att upprätta ett
»sjömansskattekontor* i begränsad omfattning, exempelvis vid länsstyrelsen
i Göteborg, bör dock en uppgift av detta slag naturligen falla inom kontorets
verksamhet.

Tillräcklig anledning att tillhandahålla en särskild förenklad deklarationsblankett
för sjömän synes numera icke finnas. Det år 1947 tillkomna
deklarationsformuläret nr i b torde fylla behovet i detta avseende. Möjligen
kunde befinnas lämpligt att låta trycka en blankett med särskilda upplysningar
till ledning för sjömännens deklaration, av samma slag som det nu
använda formuläret nr 3 c för militär personal och värnpliktiga.

Såsom ovan nämnts har det även föreslagits, att deklarationstiden för
sjömän borde utsträckas till en senare tidpunkt än den 15 februari. Behovet
av en sådan förlängning av deklarationstiden är emellertid mycket väx -

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lande. Åtskilliga skäl kunna tala emot att en särbestämmelse införes i detta
avseende för en yrkesgrupp av så växlande sammansättning som sjömännens.
Den praktiska betydelsen av att deklarationstiden förlänges är numera
heller icke så stor som tidigare, sedan reglerna om extraordinär besvärsrätt
i taxeringsmål blivit uppmjukade genom en författningsändring
år 1950 (SF nr 26). Uppmjukningen innebär, att om någon underlåtit att
behörigen avlämna självdeklaration eller någon i avlämnad deklaration av
uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift och han till följd därav taxerats
till väsentligt högre belopp än som vederbort, prövningsnämnden äger
att — ändå att extraordinär besvär sr ätt enligt 123 § 2 inom. taxeringsförordningen
icke föreligger — likväl upptaga besvären till prövning, om det
med hänsyn till de omständigheter som föranlett underlåtenheten eller den
oriktiga uppgiften skulle vara obilligt att besvären icke prövades. Bestämmelsen
torde tillämpas tämligen liberalt av prövningsnämnderna så snart
det är fråga om besvär av sjömän, vilka på grund av vistelse utom riket
icke behörigen fullgjort sin deklarationsskyldighet. På grund härav kan
det numera icke heller anses erforderligt att införa särskilda bestämmelser
om utsträckt besvärstid i taxeringsmål för sjömännen.

I fråga om beskattningen av utländskt sjöfolk på
svenska fartyg erinras i promemorian om att enligt 53 § kommunalskattelagen
och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt fysisk person
vore för tid, under vilken han varit här i riket bosatt, skattskyldig för all
inkomst som av honom här i riket eller på utländsk ort förvärvats. För tid,
under vilken han icke varit bosatt här i riket, vore han skattskyldig för
inkomst av tjänst endast om inkomsten uppburits härifrån och förvärvats
genom verksamhet i riket. Skattskyldigheten vore sålunda beroende av huruvida
bosättning (eller stadigvarande vistelse) i Sverige förelegat eller icke.

Beträffande sjömän innehölle anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
följande särskilda föreskrift: »Sjöman, som under utövning av sitt yrke
uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här
i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i
riket.»

Vid tolkning av denna särskilda föreskrift hade den faktiska bosättningen
ansetts vara avgörande för frågan om skattskyldigheten. En utomlands bosatt
svensk sjöman hade sålunda förklarats icke vara skattskyldig till Sverige
för sin inkomst av tjänst ombord på svenskt fartyg i utrikes fart, oaktat
han varit inskriven vid svenskt sjömanshus (RÅ 1949 ref. 28).

I fråga om skattskyldigheten till Sverige kunde således sjömännen till
en början uppdelas i två kategorier: här i riket bosatta sjömän och här i
riket icke bosatta sjömän. Den första kategorien vore skattskyldig för sin
inkomst, medan den andra kategorien vore skattskyldig för sin inkomst av
tjänst endast om inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet
här i riket. Därefter anföres.

Fråga blir då, under vilka omständigheter en sjömans verksamhet kan
anses vara utövad här i riket. Möjligen skulle kunna tänkas att verksamheten
ombord på ett svenskt fartyg, var det än befinner sig, borde i detta hänseende
anses som verksamhet i Sverige. Förarbetena till kommunalskattelagen
synas giva visst stöd för att en sådan tankegång icke varit för lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

439

stiftaren främmande (prop. 102/1927, bilaga 3, s. 73). Emellertid har bestämmelsen
icke tolkats så. Sålunda har centrala uppbördsnämnden i fråga
om möjligheten att göra löneavdrag för preliminär skatt beträffande här i
riket icke bosatta utländska sjömän, som påmönstrat svenska fartyg, ansett
sådant avdrag kunna ifrågakomma endast om fartyget huvudsakligen går i
fart i svenskt farvatten eller i fart som likställes därmed eller eljest mellan
svenska hamnar (centrala uppbördsnämndens meddelanden år 1947 nr 46 B
och 72). Endast då kunde verksamheten anses utövad här i riket. Nämnden
har i sammanhanget hänvisat till befälsförordningens bestämmelser om att
såsom fart i svenskt farvatten skall anses fart inom riket i hamnar, floder,
kanaler och insjöar ävensom inomskärs vid kusterna samt utomskärs intill
sjögränsen och fart i Kalmarsund, varjämte med nu nämnd fart likställes
all fart i Öresund och å Oslofjorden intill Larvik.

Frågan om skattskyldigheten kompliceras emellertid ytterligare genom
dubbelbeskattningsavtalen mellan Sverige och vissa utländska stater. Enligt
dessa avtal regleras beskattningen av inkomst av enskild tjänst — vartill en
sjömans inkomst regelmässigt är att hänföra — huvudsakligen enligt två
principer. Den ena innebär att inkomsten beskattas i den stat, där den ifrågavarande
verksamheten utövats. Enligt den andra principen är inkomsttagarens
bosättningsort avgörande för beskattningen. I stort sett torde kunna
sägas, att dubbelbeskattningsavtalen i detta avseende låta sig uppdelas i följande
två grupper. Enligt avtalen med Amerikas Förenta Stater, Canada,
Finland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike beskattas
inkomsten i det land där verksamheten bedrives. Enligt avtalen med
Danmark, Island, Nederländerna, Norge och Ungern beskattas inkomsten i
det land, där inkomsttagaren är bosatt.

När fråga är om utrikes sjöfart — och verksamheten sålunda icke kan
anses utövad i Sverige — blir resultatet av de ovan nämnda författningsbestämmelserna
att löneavdrag för skatt ombord på svenska fartyg göres
för 1. här i riket bosatta svenska sjömän och 2. här i riket bosatta utländska
sjömän, vartill även regelmässigt hänföras utlänningar med svenskt främlingspass.
Däremot göres icke löneavdrag för 1. utomlands bosatta svenska
sjömän och 2. utomlands bosatta utlänningar.

Att skatt icke dragés för sistnämnda två kategorier har vid upprepade
tillfällen påtalats av de svenska sjömännen såsom ett irritationsmoment ombord
på fartygen. För den svenska besättningen på ett fartyg ter det sig
högst orättvist att skatt dragés för dem, medan däremot utlänningar gå
fria från skatteavdrag, särskilt som dessa i många fall icke heller betala
skatt för inkomsten till annat land utan bli helt skattefria. På senare tid
har dessutom kunnat förmärkas vissa fall, då cn svensk ogift sjöman gjort
gällande och med någon handling sökt styrka att han förhyrt bostad utomlands
och att han på grund därav icke vore skattskyldig till Sverige och sålunda
icke heller skyldig att vidkännas löneavdrag för skatt.

Enligt sjömansskatteutredningens förslag skulle sjömansskatt erläggas
även av sjömän, som icke vore bosatta i Sverige. Utredningen ansåg visserligen,
att en tillfredsställande lösning av förevarande fråga icke kunde åstadkommas
annat än genom en internationell konvention — vid vilken det möjligen
kunde befinnas mest rationellt att varje land uttoge skatt av sjömän
ombord på sina fartyg oberoende av sjömannens nationalitet eller bosättningsort
— men fann sig dock böra såsom ett provisorium i avvaktan på
en sådan konvention framlägga förslag om beskattning även av de i utlandet
hemmahörande sjömännen. I huvudsak innebar förslaget att avdrag för sjömansskatt
skulle göras för här i riket icke bosatta sjömän med 10 % av

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den kontanta inkomsten, oberoende av sjömannens civilstånd eller försörjningsbörda.
Avdrag skulle dock icke ske om sjömannen på ett godtagbart
sätt kunde visa att han betalade skatt för inkomsten till sitt hemland.

I fortsättningen framhålles i promemorian, att det — även om sjömansskatteutredningens
huvudförslag icke kunde förverkligas — icke borde vara
uteslutet att genomföra en beskattning av sjömän, som icke vore bosatta
här i riket. Skatten skulle vara en rent statlig skatt och närmast ha karaktär
av bevillningsavgift. Bestämmelserna skulle meddelas i en särskild förordning.
Förutsättningarna för en beskattning av detta slag, skattesatsens
storlek o. s. v. måste väsentligen bli beroende av hur förhållandena i detta
avseende ordnats i andra länder. Härom gällde följande.

I Norge dragés skatt även för utländskt sjöfolk. Om sjömannen företer av
norsk mönstringsinstitution godkänt bevis att han betalar inkomstskatt till
sitt hemland, göres dock icke något avdrag. Eljest sker avdrag med 15 % av
inkomsten. Om sjömannen kan förete av norsk mönstringsinstitution godkänt
bevis att han har försörjningsplikt, reduceras emellertid avdraget till
10 %. Regeln om att skattebetalning till hemlandet kan fritaga sjömannen
från avdrag för norsk sjömansskatt torde åtminstone till en början ha vållat
vissa svårigheter vid tillämpningen. En svensk sjöman fritages för närvarande
från avdrag för skatt ombord på norskt fartyg om han uppvisar
svensk debetsedel å preliminär skatt för löpande inkomstår.

I England har en utländsk sjöman möjlighet att hos skattemyndigheten
i Cardiff styrka att han icke är bosatt i landet och därför icke skall beskattas
för inkomst ombord på brittiskt fartyg. Utlänningen erhåller då ett bevis
därom. När han vid påmönstring företer detta, anmärkes förhållandet i
sjömansrullan och något skatteavdrag göres icke för honom. Om sjömannen
icke på förhand kunnat anskaffa bevis av detta slag, dragés skatt ombord
för honom efter samma regler som för brittiska sjömän. Han har dock
möjlighet att i efterhand vända sig till skattemyndigheten i Cardiff och där
få restitution av den skatt, som av nyssnämnda grund icke bort dragas.

Beträffande utlandet i övrigt framgår av förarbetena till den norska lagstiftningen
i ämnet att utländskt sjöfolk beskattas ombord på vederbörande
lands fartyg i utrikes fart, även om de icke anses bosatta eller hemmahörande
i landet, i följande stater: Belgien, Canada (med rätt för sjömannen
till avdrag för skatt som betalats i hemlandet) och Frankrike. Däremot beskattas
de icke i Nederländerna.

I fråga om Amerikas Förenta Stater har upplysts, att skatteavdrag göres
för skandinaviska sjömän på amerikanska fartyg med 30 % av den inkomst,
som intjänats på amerikanskt territorium. Om sjömannen inger självdeklaration,
kan han emellertid få restitution av belopp, som överstiger vad
en amerikansk medborgare skulle ha betalat i skatt på samma inkomst.
Utanför amerikanskt territorium torde skatteavdrag icke verkställas för
skandinaviska sjömän ombord på amerikanska fartyg.

I fråga om Danmark har inhämtats, att skatteplikt till statsskatt enligt
allmänt gällande skattesatser föreligger för utländska sjömän ombord på
danska fartyg, vilka gå i regelbunden inrikes fart eller i regelbunden trafik
(»rutefart») mellan Danmark och utländska hamnar. Det uppgives emellertid
att denna bestämmelse i praktiken mycket sällan innebär att utländska
sjömän bli beskattade. På grund av gällande dubbelbeskattningsavtal
mellan Danmark och Sverige beskattas i varje fall icke svenska sjömän
på danska fartyg, såframt de därigenom skulle bli utsatta för dubbelbeskattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

441

Skulle en beskattning av här i riket icke bosatta sjömän införas ombord
på svenska fartyg, torde den enligt utredningsmannens mening böra begränsas
på samma sätt som tidigare föreslagits i fråga om de särskilda uppbördsreglerna
för svenska sjömän, d. v. s. till svenska handelsfartyg om
minst 500 bruttoton. Fartyg under denna storlek ginge i de allra flesta fall
i inrikes fart; verksamheten utövades då inom riket och utlänningar ombord
på dessa faryg vore sålunda redan enligt gällande lagstiftning skattskyldiga
till Sverige.

Vid beskattningen måste vidare vederbörlig hänsyn tagas till dubbelbeskattningsavtalen.
Avtalen med Canada och Storbritannien vållade i detta
avseende icke betänkligheter, eftersom dessa avtal innehölle bestämmelser,
vilka innebure att inkomst, som uppbures av en brittisk eller canadensisk
sjöman ombord på svenskt fartyg, skulle beskattas i Sverige. De övriga avtal,
som föreskreve att inkomsten skulle beskattas där verksamheten utövades
— Amerikas Förenta Stater, Finland, Frankrike, Schweiz, Tyskland
och Österrike — torde icke heller lägga hinder i vägen för en beskattning av
sjömän som hörde hemma i dessa länder. Verksamheten utövades i dessa
fall huvudsakligen på internationellt vatten eller i svenska farvatten. Även
om verksamheten emellanåt kunde utövas inom vederbörande främmande
länders territorier, torde dock verksamhetens huvudsakliga lokalisering få
anses avgörande, så att dubbelbeskattningsavtal av detta innehåll icke skulle
behöva påverka skattefrågan.

Vad så beträffade de dubbelbeskattningsavtal, enligt vilka inkomsten
skulle beskattas där inkomsttagaren vore bosatt — Danmark, Island, Nederländerna,
Norge och Ungern — ställde sig förhållandet annorlunda. Emellertid
innehölle samtliga dessa avtal en bestämmelse om att vardera av de
avtalsslutande staterna skulle vara oförhindrad att i erforderlig mån kräva
bevis för att dubbelbeskattning i avtalets mening förelåge. Det i Norge tilllämpade
förfarandet att norsk sjömansskatt uttoges även av svenska sjömän,
så framt de icke företedde bevis om att de betalade skatt till hemlandet,
hade baserats på denna klausul i det svensk-norska dubbelbeskattningsavtalet.
På samma sätt torde denna bestämmelse i de olika avtalen göra det
möjligt för Sverige att uttaga skatt av danska, isländska, nederländska,
norska eller ungerska sjömän ombord på svenska fartyg, om icke dessa sjömän
på något sätt styrkte, att de betalade skatt för inkomsten till sitt hemland.

Här må inskjutas, att enligt ett nytt dubbelbeskattningsavtal, som av
Sverige träffats med Nederländerna förra året och som trätt i kraft den 5
februari 1953, inkomst av tjänst ombord å fartyg, som äger en av de avtalsslutande
staternas nationalitet, beskattas allenast i denna stat. Förhållandena
beträffande nederländska sjömän ombord på svenska fartyg blir
alltså i fortsättningen desamma som nyss angivits beträffande brittiska
och canadensiska sjömän, i den mån svensk skattelagstiftning innehåller
regler som gör ifrågavarande nederländska sjömän skattskyldiga här.

Man torde sålunda finna, uttalas i promemorian vidare, att gällande dub -

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

belbeskattningsavtal icke behövde hindra att ombord på de svenska fartygen
tillämpades en primär regel, innebärande att här i riket icke bosatta sjömän
skulle betala skatt till Sverige. Vidare anföres.

Alldeles oavsett huruvida dubbelbeskattningsavtal föreligger eller icke,
torde emellertid beskattningen av de utomlands hemmahörande sjömännen
icke böra givas en vidare omfattning än vad sjömansskatteutredningen föreslagit
och som tillämpas i Norge: skattskyldigheten bör sålunda eftergivas
om utlänningen på ett godtagbart sätt kan visa att han får betala skatt för
inkomsten till sitt hemland.

Fråga uppkommer då om vilken bevisning som bör krävas i detta hänseende
och hur denna bör prövas. I Norge sker prövningen hos de norska mönstringsinstitutionerna.
Sjömansskatteutredningen ansåg emellertid en sådan
ordning mindre lämplig för svenska förhållanden. I fråga om mönstringsförrättare
i utlandet torde nämligen Sverige icke vara lika väl utrustat som
Norge. Icke heller synes det lämpligt att som regel ålägga befälhavarna att
med ledning av den mycket skiftande bevisning, som här kan komma i
fråga, taga ställning till spörsmålet huruvida en utländsk sjöman skall betala
skatt eller icke. Det lämpligaste förfaringssättet för svenska förhållanden
torde vara det i England praktiserade, enligt vilket skatt dragés på de
utländska sjömännens inkomst, såvida de icke förete intyg från viss skattemyndighet
om att avdrag icke bör ske, dock med möjlighet för sjömännen
att i efterhand få restitution av skatt hos skattemyndigheten. Om — såsom
i det följande föreslås — länsstyrelsen i Göteborg skall taga befattning med
uppbörden av skatt för utländska sjömän, torde denna länsstyrelse också
böra pröva frågor om befrielse från dylik skatt.

För sjömän som äro bosatta i Danmark, Island, Nederländerna, Norge
eller Ungern kan dock, på grund av dubbelbeskattningsavtalen med dessa
länder, finnas anledning att tillämpa särskilda regler, som giva befälhavaren
möjlighet att underlåta avdrag för skatt om sjömannen företer debetsedel
eller annan handling, vilken visar att han är skattskyldig till hemlandet.
De närmare föreskrifter härom, som visa sig erforderliga, torde kunna
meddelas i form av tillämpningsföreskrifter.

Skattesatsen för den skatt som skulle uttagas av utländska sjömän borde
bestämmas till viss procent av inkomsten. Härvid torde man böra räkna
endasi med den kontanta inkomsten, sålunda icke med värdet av naturaförmåner.
Detta kunde visserligen diskuteras, eftersom naturaförmånerna
beskattades för svenska sjömän, men syntes bäst överensstämma med vad
som internationellt vore gällande och torde även av praktiska skäl vara att
förorda. Lämpligast syntes vara att begagna en enhetlig skattesats för samtliga
utlänningar och sålunda icke göra skillnad mellan ensamstående personer
och personer med försörjningsplikt. Olika procentsatser i detta avseende
medförde lätt svårigheter i praktiken med hänsyn till den bevisning
som skulle krävas.

Skattesatsen syntes böra bestämmas till lägst 10, högst 15 procent. Med
hänsyn till vikten av att de svenska fartygen i konkurrens med andra länders
fartyg skulle kunna, när så befunnes erforderligt, komplettera bemanningen
med utländskt sjöfolk, ville sjömansskatteutredningen icke förorda en
högre procentsats än 10. Denna skattesats kunde, säger utredningsmannen,
synas låg, särskilt som skatt icke skulle beräknas på naturaförmånerna. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

443

jämförelse kunde nämnas, att i Norge — där procentsatsen bestämts till 10
för de gifta och 15 för de ogifta utlänningarna — genomsnittsprocenten uppgåves
vara omkring 14. Av det skäl, som sjömansskatteutredningen åberopat,
och med tanke på att någon kommunalskatt icke skulle ingå i utlänningarnas
skatt syntes en skattesats av 10 procent tillsvidare böra godtagas.

Därefter anföres i promemorian.

Förfaringssättet ombord på fartygen skulle i stort sett bli följande. För
utländska sjömän, som äro bosatta i Sverige eller utrustade med svenskt
främlingspass, dragés — liksom för närvarande — skatt i vanlig ordning.
För utländska sjömän, som icke äro bosatta i Sverige, eller svenska sjömän,
som äro bosatta i utlandet, göres avdrag för skatt med 10 procent av den
kontanta inkomsten; sådant avdrag göres dock icke om sjömannen med
intyg från länsstyrelsen i Göteborg styrker att avdrag icke skall ske. Om
han, utan att förete sådant intyg, gör gällande att han är skattskyldig för
inkomsten till sitt hemland, blir han likväl underkastad skatteavdrag men
hänvisas av befälhavaren att hos länsstyrelsen i Göteborg begära restitution
av skatten. För danska, isländska, holländska, norska och ungerska sjömän
skulle dock befälhavaren under vissa villkor kunna underlåta att göra avdrag.

Om sjömansskatteutredningens förslag icke genomfördes annat än i den
mycket begränsade omfattning, varom nu vore fråga, kunde det enligt utredningsmannens
mening icke gärna ifrågasättas att inrätta ett särskilt sjömansskattekontor.
De arbetsuppgifter, som bleve förenade med uttagande
av skatt för utländska sjömän, torde kunna ombesörjas av länsstyrelsen i
Göteborg. En viss förstärkning av arbetskrafterna på länsstyrelsens uppbördsavdelning
bleve då erforderlig.

Rederierna skulle sålunda redovisa skatten till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Redovisningen syntes lämpligen böra ske så, att rederierna
insände förteckningar över de i utlandet hemmahörande sjömän, för vilka
skatt dragits; samtidigt skulle beloppet insättas på särskilt postgirokonto.
Redovisningen skulle avse perioder om två månader och ske inom andra månaden
efter varje redovisningsperiods slut, dock med möjlighet för rederiet
att efter framställning få visst anstånd med redovisningen om särskilda förhållanden
föranledde därtill.

Länsstyrelsen skulle åligga att utöva kontroll över skatten. I första hand
skulle denna kontroll innebära en övervakning av att rederierna inkomme
med redovisning i behörig ordning. Därutöver skulle länsstyrelsen ha möjlighet
att i särskilda fall föranstalta om en mera ingående kontroll genom
granskning av befälhavarnas avräkningar med rederiet och andra räkenskapshandlingar.

Länsstyrelsen skulle vidare ha att pröva frågor om befrielse från avdrag
för skatt beträffande de utländska sjömännen. Sådan befrielse skulle, såsom
tidigare föreslagits, medgivas utlänning som på ett godtagbart sätt
kunde visa, att han för inkomsten ombord betalade skatt till sitt hemland.
Länsstyrelsen torde i dylika fall böra fordra den bevisning, som skäligen
kunde förebringas.

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Enligt den norska lagen om sjömansskatt hade vederbörande departement
möjlighet att bestämma, att utländskt sjöfolk icke skulle betala sjömansskatt
ombord på norska fartyg vid fart i särskilda farvatten. Bestämmelsen
hade begagnats beträffande indiskt och östasiatiskt manskap, som på blygsamma
hyresvillkor tjänstgjorde ombord på norska fartyg, vilka seglade i
regelbunden fart på Fjärran östern eller i tropiska farvatten. Det hade upplysts,
att även för Sveriges del behov skulle finnas av en liknande dispens
från beskattning av utländska sjömän vid särskilda förhållanden. I författningen
torde därför böra inryckas en bestämmelse om att Kungl. Maj :t
skulle äga rätt att medgiva undantag från författningsbestämmelsen då
fråga vore om fart i särskilda farvatten.

I författningen skulle slutligen ingå ansvars- och besvärsbestämmelser.

Den årliga avkastningen av skatten torde kunna beräknas till omkring
700 000 kr.

Remissyttrandena över promemorian. Det stora flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna delar utredningsmannens uppfattning, att
sjömansskatteutredningens förslag om en svensk sjömansskatt icke för
närvarande borde genomföras, utan att frågan om sjömännens beskattning
i stället borde lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande
beskattnings- och uppbördsförfarande. Endast kommerskollegium,
Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska stewartsföreningen förordar sålunda, att
en definitiv källskatt för sjömännen snarast måtte genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med sjömansskatteutredningens förslag. Om likväl
införandet av en sådan skatt icke för närvarande ansåges lämpligt, har
kommerskollegium, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet och
Svenska maskinbefälsförbundet i stort sett icke något att erinra mot att de
i promemorian föreslagna åtgärderna genomfördes som ett provisorium i
avvaktan på en definitiv sjömansskattelagstiftning. Vidare uttalar Sveriges
fartggsbefälsförening — efter att ha framhållit att de föreslagna partiella
reformerna på intet sätt vore ägnade att avskaffa de olägenheter som för
sjömännen vore förbundna med nuvarande deklarations-, beskattnings- och
uppbördsförfarande — bl. a. att fortsatta ansträngningar borde göras för att
söka finna möjligheter att avlägsna nuvarande olägenheter och orättvisor
beträffande sjömännens beskattning och skattebetalning; detta syntes ofrånkomligt,
eftersom dels svårigheterna för sjömännen att avgiva självdeklaration
i stort sett komme att kvarstå, dels skönsmässiga taxeringar av sjömännen
alltjämt måste i stor omfattning tillämpas samt dels möjligheten att
bevaka skatteärenden genom besvär förbleve blott teoretisk.

Kommerskollegium yttrar.

Vad beträffar den emot sjömansskatteutredningens förslag från flera håll
framförda anmärkningen att sjöfolket skulle utgöra en alltför liten yrkesgrupp
för att en särlagstiftning för densamma skulle kunna anses motiverad,
synes det Kollegium som om gruppens relativa begränsning snarast
borde minska eventuella betänkligheter mot den specialbehandling i skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

445

hänseende varom här är fråga. Det är gruppens från övriga yrkeskategorier
så olikartade arbetsförhållanden och därmed följande svårigheter för den
enskilde sjömannen att som andra medborgare fullgöra sin deklarationsskyldighet
och i övrigt bevaka sina intressen i skattehänseende som utgör
det avgörande skälet för en speciell lagstiftning, vars huvudsakliga särmärken
äro frånvaron av deklarationsplikt och taxering samt uttagande av definitiv
källskatt vad beträffar inkomsten ombord. Gruppens jämförelsevis
ringa storlek medför ju även att de nackdelar för det allmänna som skulle
kunna befaras genom minskad skatt i vissa fall la ytterst begränsade proportioner.
Därjämte synes tillämpning av definitiv källskatt för en jämförelsevis
mindre grupp medborgare kunna ge värdefull erfarenhet till vägledning
för eventuella framtida försök att i större utsträckning genomföra
denna skatteform. Invändningen att sjömansskatten med däri ingående enhetliga,
relativt lågt beräknade kommunalskattemedel skulle utgöra ett gynnande
av sjöfolket på andra gruppers bekostnad synes Kollegium så mycket
mindre riktig som fastmera sjömansskattens genomförande avser undanröjande
av den orättvisa som ligger däri att det i utrikes fart sysselsatta
sjöfolket — vilket jämfört med övriga yrkeskategorier i så ringa mån kan
tillgodogöra sig de samhälleliga förmånerna — i samma utsträckning som
dessa kategorier betalar skatt till kommunen.

Liknande uttalanden göres i övriga yttranden, vari en definitiv sjömansskatt
till styrkes. Därutöver anför Svenska sjöfolksförbundet i fråga om invändningen,
att sjöfolket icke vore någon klart avgränsad och sluten grupp,
att det sedan länge såväl från sjöfolksorganisationernas som rederiernas
sida påginge en intensiv strävan att göra sjömansyrket till en huvudsysselsättning
för så många som möjligt. Under nuvarande förhållanden vore det
emellertid nödvändigt för sjömännen att sluta sina anställningar i fartygen
vid tillfällen, då de skulle ha semester eller eljest vara lediga. När denna
ledighet vore slut gåves det på grund av de bestämmelser rörande förmedling
av arbetskraft, som av arbetsmarknadens parter vore fastställda och
av arbetsmarknadsstyrelsen sanktionerade, icke alltid möjlighet att omedelbart
erhålla arbete å fartyg utan vederbörande sjöman tvingades taga anställning
i land under kortare eller längre tid. — Efter att ha framhållit att
de synpunkter på frågan, som anförts av Svenska landskommuners riksförbund,
syntes vara förestavade av de speciella intressen som denna organisation
vore företrädare för, anför förbundet.

Flera av de institutioner som avgivit remissyttranden ha gjort anmärkningar
mot det av de sakkunniga föreslagna beloppet om kronor 6: — som
norm för den gemensamma kommunala utdebiteringen. Det förefaller som
om det undgått vederbörande att den föreslagna skattesatsen enbart är att
anse som ett exempel och att det enligt betänkandet ges möjlighet för Kungl.
Maj:t att höja eller sänka beloppet. Något skäl att ta hänsyn till detta argument
föreligger således enligt förbundets mening ej.

Ett av de skäl som anförts mot förslaget om särskild sjömansskatt är
att detsamma skulle nödvändiggöra upprättandet av ett speciellt sjömansskattekontor.
Förbundet är medvetet om att upprättandet av nya institutioner
och ämbetsverk såvitt möjligt är, bör undvikas. Emellertid är frågan
om upprättandet av ett centralt sjöfolksorgan aktuellt även i andra avseenden.
Sålunda har chefen för Kungl. Handelsdepartementet uppdragit åt
1946 års sjömanskommitté att utreda huruvida de nuvarande sjömanshusen

446

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kan indragas och ersättas med ett centralt sjöfolksregister. Om ett sådant
register kommer till stånd —• och det är förbundets mening att så bör ske
— kan inom ramen för detta inrymmas bl. a. sjöfolkets skatteärenden.

De svårigheter, som är tillfinnandes för sjöfolket i vad det gäller deklarations
avlämnande och som bl. a. föranledde tillsättandet av sjömansskatteutredningen,
har icke minskats under de senaste åren utan tvärtom ökats.
En allt större del av den ständigt växande svenska handelsflottan sysselsättes
numera i trafik uteslutande mellan utländska hamnar. Generaldirektören
och chefen för Kungl. Kommerskollegium, Axel Gjöres, anförde sålunda
i ett föredrag inför Föreningen Sveriges Flotta i Göteborg den 28 februari
1952, att ej mindre än 48,5 % av den svenska handelsflottan går i
trafik uteslutande mellan utländska hamnar. Ett stort antal av dessa fartyg
anlöper mycket sällan Sverige. De svenska sjömän, som är anställda å dessa
fartyg, har mycket små möjligheter att avge självdeklaration eller erhålla
debetsedlar vare sig å preliminär- eller slutlig skatt. Det händer mycket
ofta att sjömän måste lämna sin anställning i utländsk hamn och sedan
under en eller flera månader får vänta på ny anställning. Under denna tid
har vederbörande sjöman ej någon inkomst, enär i utlandet gällande emigrationsbestämmelser
i regel förbjuder honom att ha avlönat arbete. När
därefter taxeringsnämnden skall taxera vederbörande sjöman har denne
icke kunnat avge självdeklaration och vidare saknas löneuppgifter för viss
del av året. Taxeringsnämnden skönstaxerar då sjömannen med ledning av
hans tidigare inkomster och följden blir att sjömannen taxeras för inkomster
som han ej haft. Denna form av taxering av sjömän är allmänt förekommande.
Sjömansskatteutredningen anger förhållandet till 41 % av alla
taxerade sjömän. Det är naturligt att under sådana förhållanden stora orättvisor
måste uppstå. De möjligheter till avdrag för erlagda skatter, försäkringar
etc., som står andra medborgare till buds, bortfaller för dessa sjömän.
Mycket stora belopp torde under åren ha förlorats av sjömännen på
grund av för högt påförda taxeringar.

Vidare anser Svenska maskinbefälsförbundet den av sjömansskatteutredningen
föreslagna enhetliga beräkningen vid utdebiteringen av kommunalskatt
vara mera rättvis än den beräkning, som nu tillämpades. De, som hade
sin tjänst till sjöss, levde alla i stort sett under likartade förhållanden, vilka
för den enskilde icke påverkades av om han vore skattepliktig i den ena
eller andra kommunen. Ej sällan vore det för de till sjöss anställda så, att
hemortskommunen blott vore bostadsplatsen för föräldrar, anhöriga eller
annan bekant, hos vilken den till sjöss anställde vore mantalsskriven. Under
sin verksamhet hade förbundet vid flera tillfällen fått förfrågningar om anledningen
till differentieringen av kommunalskatten för dem, som vore anställda
å handelsfartygen; den differentierade kommunalskatten hade nämligen
icke befunnits vara fullt rättvis med hänsyn till att alla ombord levde
under likartade förhållanden. Genom det av sjömansskatteutredningen framlagda
förslaget skulle den delen av beskattningen bli löst på ett med hänsyn
till verkliga förhållanden mer tilltalande sätt.

Beträffande de föreslagna partiella reformerna torde från remissyttrandena
få återgivas följande.

Förslaget att avskaffa avdragsskyldigheten för kvarstående skatt
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Ble -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

447

kingc län, som biträder förslaget, anser sig emellertid böra framhålla, att
en icke ringa ökning av antalet införsel- kunde uppkomma med påföljd att
lättnaderna för rederier och befälhavare beträffande redovisningen av kvarstående
skatt kunde komma att i viss utsträckning uppvägas av ökat bestyr
med restindrivning och redovisning. Sveriges fartijgsbefälsförening påpekar,
att omfattningen av antalet införslar komme att stå i direkt förhållande
till huru procentavdraget för den preliminära skatten bestämdes.
Gjordes detta avdrag för lågt för att täcka den slutliga skatten för alla de
sjömän, som saknade debetsedel å preliminär skatt, kunde den föreslagna
lättnaden uppenbarligen komma att uppvägas av en sådan ökning av rederiernas
och befälhavarnas arbete med indrivning och redovisning av införslar,
att lättnaden bleve illusorisk. Vidare undexstryker länsstyrelsen i Stockholms
län i detta sammanhang angelägenheten av att preliminärskatteuttaget
snarare hölles i överkant än i underkant.

Svenska sjöfolksförbundet hyser betänkligheter mot att ändra 47 § sista
stycket uppbördsförordningen. Det vore känt, säger förbundet, att debetsedlar
endast i mycket ringa utsträckning komme sjömännen tillhanda.
Debetsedlarna sändes till sjömännens hemorter under det att sjömännen
befunne sig i tjänst utomlands. Huruvida debetsedlarna sedan komme sjömännen
tillhanda, vore beroende av om någon anhörig eller annan intresserad
eftersände dem. I annat fall återginge de till avsändaren. Hade sjömännen
kvarskatt eller vore de berättigade till restitution av för mycket erlagd
preliminär skatt, finge de ej heller kännedom om dessa förhållanden. För
kvarskatt bleve sjömännen emellertid restförda och skatteexekutorerna hade
ingen svårighet att med hjälp av upplysningar från sjömanshusen uppspåra
sjömännen och få dem att erlägga skatterna. Överskjutande preliminär skatt
sändes däremot till sjömannens »hemort» och om anvisningen — som ofta
vore fallet — ej utlöstes, återginge den till vederbörande länsstyrelse, som
sedan icke gjorde särskilda föranstaltningar för att den för mycket erlagda
preliminärskatten skulle återbetalas till sjömannen. Förbundet hävdade, att
om rederiernas skyldighet att rekvirera dubletter av slutskattesedlarna skulle
upphävas, fullgoda garantier måste skapas för att sjömännen dels finge
debetsedlarna sig tillsända samt dels erhölle restitution av för mycket erlagd
preliminär skatt. I anslutning härtill understryker kommerskollegium
angelägenheten av att åtgärder vidtoges för att debetsedlar å kvarstående
skatt respektive försändelser med restitution av för mycket erlagd preliminär
skatt, vilka visat sig obeställbara å uppgiven postadress, skulle komma
vederbörande tillhanda inom rimlig tid.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar, att vissa betänkligheter kunde
anföras mot förslaget ur den synpunkten att de sjömän, det här vore fråga
om, komme att intaga en viss gynnad särställning, så länge de obligatoriska
avdragen för kvarstående skatt ännu bestode för andra arbetstagare;
de praktiska synpunkter som talade för förslagets genomförande, torde
dock överväga. Angivna betänkligheter har föranlett kammarrätten att avstyrka
förslaget. Kammarrätten anför bl. a. följande.

448

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kan icke anses uteslutet, att andra arbetsgivare hava att dragas med
enahanda svårigheter som rederierna. Vidare utvisar sjöfolket enligt gjorda
utredningar stor rörlighet icke enbart inom yrket utan även så till vida som
det omväxlande arbetar på sjön och i land. Under sådana förhållanden kunna
vid anställningsbyten sjöfolkets arbetsgivare i land eller å mindre fartyg
få avsevärda besvärligheter att dragas med vid löneavdragens verkställande.

Lagändringen försätter sjöfolket i en särställning. Därest till följd av
löneavdragets avskaffande skatteförluster skulle inträda, kunde dessa lätt
te sig som omotiverade lättnader i beskattningshänseende för en viss yrkesgrupp.

Kammarrätten har vid avgivandet av sitt utlåtande över sj ömansskatteutredningens
förslag låtit sitt ställningstagande bestämmas bland annat^ av
de ogynnsamma biverkningar, som nämnda förslag kunde antagas erhålla
för vissa grupper av arbetsgivare. Kammarrätten befarar, att även det nu
förevarande förslaget kan få sådana följder. Vid sådant förhållande anser
sig kammarrätten ej heller kunna tillstyrka det nu framlagda förslaget att
löneavdrag för kvarstående skatt skall helt avskaffas å vissa fartyg.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att vissa olägenheter måste befaras
uppkomma under övergångstiden genom att restförd kvarstående skatt
måste innehållas på grund av införselbeslut. Vidare uttalar länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus lön, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt icke
borde avskaffas, förrän verkningarna av den från 15 till 20 procent höjda
preliminärskatten kunde kompensera det ökade »bortfallet». Skulle därför
nya föreskrifter såsom föreslagits träda i kraft från den 1 januari 1953,
torde därför befrielsen från bestyret med kvarstående skatt för rederierna
icke böra inträda förrän från och med den 1 januari 1955.

Förslaget att skatteavdrag för preliminär skatt skall
göras med 20 procent av lönen, da debetsedel icke
överlä in n a s, biträdes i det stora flertalet yttranden.

Svenska sjöfolksförbundet anser sig kunna godtaga förslaget endast under
förutsättning, att garantier skapades för att eventuellt för mycket erlagd
preliminär skatt verkligen komme vederbörande sjöman tillhanda.

I några yttranden ifrågasättes, om icke högre skatteavdrag borde göras
i vissa fall. Uttalande i denna riktning göres av länsstyrelsen i Kristianstads
län, som dock icke ville framlägga något alternativt förslag. Vidare framhåller
länsstyrelsen i Gotlands län, att länsstyrelsen vid gjorda beräkningai
funnit att för inkomsttagare med månadslöner å 1 000 kr. eller mera det
föreslagna procentavdraget icke vore på långt när tillfyllest. Sålunda skulle
för en skattskyldig med en månadsinkomst å 1 000 kr. skatteavdraget efter
Visbyförhållanden vara 289 kr. för ogift och 239 kr. för gift, vilket innebure
att den ogifte skulle få en kvarskatt å över 1 000 kr. och den gifte en
kvarskatt å omkring 500 kr. Med en månadsinkomst av 1 500 kr. skulle
motsvarande kvarskattebelopp uppgå till över 2 200 kr. för den ogifte och
omkring 1 400 kr. för den gifte. I anledning härav föreslår länsstyrelsen,
att skatteavdraget för månadsinkomster uppgående till eller överstigande
1 000 kr. skulle ske med 25 eller 30 procent. Att förmoda vore, säger länsstyrelsen,
att löntagare med så stora inkomster i största möjliga utsträck -

449

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ning komme att förete debetsedlar, så att avdraget kunde ske efter skattetabell.
Däremot funnes grundad anledning antaga, att debetsedel icke komme
att uppvisas, om skatteavdraget komme att ske efter alltför låga grunder.
Även Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sig för skatteavdrag med
25 procent, då månadsinkomsten överstege visst belopp, enär eljest avsikten
med att upphäva avdragsskyldigheten för kvarstående skatt kunde komma
att förfelas till följd av en ansvällning av införselförfarandet. Det föreslagna
avdraget med 20 procent vore sålunda otillräckligt vid högre löneläge än
7 000 å 8 000 kr. Då löneläget för de flesta sjömän numera kunde beräknas
till 8 600—9 200 kr., naturaförmåner och övertidsersättning inräknade, samt
några tusen kronor mera för personer i de lägsta befälsgraderna, torde ett
avdrag av 20 % av inkomsten icke i tillräcklig grad motverka uppkomsten
av kvarstående skatt. Jämväl riksräkenskapsverket ifrågasätter en diffelentiering
av skatteuttaget för ernående av en bättre anpassning till den
slutliga skatten. En differentiering skulle exempelvis kunna ske genom att
skatteavdrag jämlikt härom meddelat beslut av Kungl. Maj :t eller centrala
uppbördsnämnden verkställdes enligt den av de årligen upprättade skattetabellerna,
som med hänsyn till ortsgrupp och kommunal utdebitering skulle
ge det genomsnittligt sett riktigaste skatteavdraget. För det berättigade häri
talade det förhållandet att inkomsterna för de kategorier av skattskyldiga,
varom det här vore fråga, i själva verket torde variera rätt avsevärt och att
skatteavdrag för kvarstående skatt icke längre skulle ske.

Slutligen yttrar länsstyrelsen i Stockholms län, att ett skatteavdrag av 20
procent torde medföra att kvarstående skatt måste påföras det övervägande
antalet skattskyldiga sjömän. Penningvärdets fortgående försämring medförde
också att genomsnittsinkomsterna måste beräknas komma att stiga.
Övervägande skäl syntes därför tala för att skattesatsen fastställdes till 25
procent.

För att underlätta skatteredovisningen för rederierna ifrågasätter länsstyrelsen
i Hallands län om icke rederierna borde medgivas generellt anstånd
med den första inbetalningen av innehållen preliminär A-skatt, till
dess den nya debetsedeln å preliminär skatt erhållits. För detta ändamål
skulle det sannolikt vara tillräckligt med en bestämmelse att beträffande
sjömän skatten för den första uppbördsterminen finge inbetalas samtidigt
med skatten för den andra terminen. Vidare framhåller länsstyrelsen, att
även om en reform genomfördes blott i den i promemorian föreslagna begränsade
omfattningen, vore det av värde om mönstringsförrättaren ålades
att i sjömannens sjöfartsbok införa uppgifter om för mönstringsförrättaren
företedd debetsedels årtal och nummer samt därå angiven kolumn i skattetabell.
Därigenom skulle det för närvarande stora antalet inbetalningar från
rederier utan angivande av debetsedelsnummer komma att minskas, varjämte
skatteavdrag efter viss procentsats icke skulle behöva förekomma så ofta.

Vad i promemorian föreslagits beträffande de särskilda reglernas
omfattning har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan
29 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 100.

450

Kungl. May.ts proposition nr 100.

erinran. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar dock, att förslagets genomförande
syntes förutsätta vissa ändringar av uppbördsförfarandet. Länssty -

relsen anför.

Utredningsmannen föreslår, att de särskilda reglerna för skatteuppbörden
beträffande sjömän icke längre skola anknytas till bestamningen »sjöman
inskriven vid sjömanshus» utan i stället avse »arbetstagare a svenskt handelsfartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 registerton». Ur åtskilliga
synpunkter är den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen att föredraga,
men i ett betydelsefullt avseende synes den komma att medföra sadana
konsekvenser att den icke bör genomföras med mindre samtidigt vissa genomgripande
ändringar av uppbördsförfarandet komma till stand.

Inbetalning av skatt för sjöman behöver icke ske under vederbörlig uppbördstermin
utan kan ske senare. Har debiterad skatt ej influtit för sjöman
å uppbördsterminen, skall beloppet ej upptagas a restlangd forran
respittiden utgått. Åtgärder för uppdebitermg av preliminär A-skatt skola
likaledes anstå intill dess respittiden utgått. Uppbordsmyndigheterna utmärka
sjömännens uppbördskort på särskilt sätt så att de angivna reglerna
kunna iakttagas. Uppgifter om vilka som äro sjöman erhallas från sjömanshusen.
Några motsvarande uppgifter kunna självfallet ej erhaUas enligt de
nya reglerna, varför man måste riskera att sjöman och rederier skulle ut SatEmellTrtiddärV

att°mä?ka, att hinder ej skulle möta för §eno“|9°r®ndJ aV
den ifrågasatta, i och för sig lämpliga ändringen om vissa av 1949> arsupPbördssakkunniga
framlagda förslag samtidigt genomfördes. Länsstyrelsen
åsyftar här dels förslaget att löneavdrag för preliminär B-skatt ej vidare
skall göras och dels förslaget om bättre och direkt kontroll over arbetsgivarna!
sätt att fullgöra avdragsplikten, varigenom uppdebiteringsforfarandet
enligt 24 § uppbördskungörelsen i stort sett skulle bliva obehövligt.

Angivna olägenheter av förslaget uppkommer även, om avdrags skyldigheten
för sjömännens kvarstående skatt bibehålies. Avskaffades icke denna
avdragsskyldighet, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan, syntes ue
lämpligt, att de särskilda restlängderna för sjömän slopades; vid restmdrivningen
finge i stället konstateras, att anställningen vore sådan att senare
redovisning kunde medgivas.

Beträffande frågan om värderingen av naturaförmåner
ombord å fartyg framhåller Sveriges fartygsbefalsforemng bl. a.,
att sjömansskatteutredningen funnit en viss moderation bora iakttagas
vid värderingen med hänsyn till de särskilda, ofta obekväma förhållanden,
under vilka naturaförmånerna åtnjötes. Härvid borde enligt utredningens
mening heller icke helt förbises, att i utlandet ifrågavarande förmåner
ofta lämnades obeskattade. Utredningen hade också funnit sig bora to
reslå en viss jämkning av värderingen av sjömännens naturaförmåner
med hänsyn till inkomstens storlek. Föreningen ville i anslutning härtill
understryka önskvärdheten av att sjömännens naturaförmåner värderades
efter mera enhetliga normer än nu vore fallet och att därvid hansyn toges
till vad sjömansskatteutredningen uttalat rörande de ofta obekväma förhållanden
under vilka förmånerna åtnjötes. Tillfredsställande skulle vara om
riksskattenämnden finge i uppdrag att värdera dessa förmåner och fast -

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställa enhetliga normer för värderingen. Även länsstyrelsen i Gotlands län
anser, att riksskattenämnden borde fastställa sådana normer. Angeläget vore
att de värden, som därvid komme till användning vid den preliminära skatten,
också finge tillämpas vid taxeringarna. Direktiv härom syntes böra lämnas.

Jämväl statskontoret och kommerskollegium uttalar angelägenheten av att
enhetliga normer fastställdes för ifrågavarande värdering. Vidare yttrar riksskattenämnden,
att nämnden i görligaste mån sökt tillgodose önskemålet
om en mera enhetlig värdering vid den granskning av förslag till anvisningar
för 1952 års inkomsttaxering, som nämnden enligt 75 § taxeringsförordmngen
i december 1951 haft att verkställa. Det vore nämndens avsikt att
ägna fortsatt uppmärksamhet åt värderingen av sådana förmåner i syfte
att främja all den likformighet i förevarande avseende, som av omständigheterna
påkallades.

Slutligen påpekar länsstyrelsen i Stockholms län, att en enhetlig värdering
av naturaförmånerna vid preliminärskatteuttag redan förekomme därigenom,
att dessa värden fastställdes av Kungl. Maj :t.

I fråga om sjömännens deklarationsskyldighet in. in.
anför Sveriges redareförening, att föreningen ställde sig synnerligen tveksam
till varje utvidgning av rederiernas och befälhavarnas skyldigheter beträffande
de anställdas skatter, enär handhavandet av skatteuppbörden för sjöfolket
vållade rederierna och befälhavarna mycket arbete och besvär. Då emellertid
förslaget ginge ut på att rederiernas medverkan att befordra deklarationer
in. m. skulle vara fullt frivillig och icke förenad med något ansvar för rederierna,
ville föreningen icke motsätta sig en dylik anordning. Befälhavaren
eller annat befäl ombord borde icke ha någon befattning med upprättandet
av sjömännens deklarationer, då detta kunde bibringa de ombordanställda
den uppfattningen, att befälet vore företrädare för de fiskala intressena och
i denna sin egenskap övade viss kontroll över sjöfolket. Följden härav kunde
bli, att en viss irritation skapades mellan befälet och manskapet. Föreningen
förutsatte, att rederierna i de fall, då dessa medverkade till att sjömännens
deklarationer befordrades till hemlandet, tillhandahölles erforderliga kuvert,
så att deklarationshemligheten kunde bevaras.

Kommerskollegium framhåller, att deklarationsblanketter även borde vara
att tillgå hos de svenska konsulaten i de mera betydande utländska hamnstäderna.
Liknande uttalande göres även av Svenska sjöfolksförbundet, som
därjämte anser, att rederierna borde åläggas att utsända deklarationsblanketter
till fartygen, eftersom detta för rederierna icke torde medföra vare
sig kostnader av betydelse eller besvär. Dessutom borde vederböx-ande skattemyndigheter
ges i uppdrag att utarbeta en lättfattlig handledning till hjälp
för sjömännen vid deklarationernas fullgörande.

Vad angår besvär stiden i taxeringsmål för sjömän anser Sveriges fartygsbefälsförening,
att det med hänsyn till sjömännens svårigheter att tillvarataga
sina intressen vore nödvändigt att införa bestämmelser om utsträckt
besvärstid för dessa skattskyldiga. Sagda tid borde ej understiga 90 dagar.

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även kommerskollegium finner önskvärt, att sjöfolket — oavsett den uppmjukning
av reglerna om extraordinär besvärsrätt i taxeringsmål varom i
promemorian förmäldes —- finge åtnjuta en generellt utsträckt besvärstid i
dylika mål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke deklaration, som överlämnats
till befälhavaren och försetts med intyg av honom om tidpunkten för
överlämnandet, borde anses vara avlämnad inom föreskriven deklarationstid,
om det framginge av intyget, att så vore fallet. Särskilt när det gällde
svenska fartyg i främmande farvatten, kunde det dröja innan sådant fartyg
anlöpte hamn; avsevärd tid kunde därför förflyta, innan de ombord avlämnade
deklarationerna nådde svensk myndighet. Att i sådana fall låta sjömännens
rättsläge bli beroende av förhållanden helt utanför deras åtgärder,
kunde ej anses skäligt. Då antalet dylika fall vore tämligen stort, borde ej
heller de för rena undantagsfall meddelade bestämmelserna i 123 § 3 mom.
taxeringsförordningen om extraordinär besvärsrätt anses tillämpliga. Liknande
uttalande göres av Sveriges far ty g sb ef åls förening; föreningen anser,
att deklarationen borde kunna lämnas även till svensk konsul i utlandet.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att uppkomsten av kvarstående
skatt för skönsmässigt taxerade sjömän säkerligen till stor del hade
sin orsak i att vederbörande icke tillgodoräknades avdrag för skatter och
pensionsavgifter. Länsstyrelsen ville därför i detta sammanhang ifrågasätta,
nuruvida icke skattemyndigheterna borde från centralt håll instrueras om
att medverka till nedbringande av den kvarstående skatten genom att i fall,
då deklaration icke avgivits men föreliggande löneuppgiifter täckte hela inkomståret,
ex officio medgiva vederbörande enligt debiteringslängd tillkommande
avdrag för kommunalskatt och pensionsavgift.

Den föreslagna beskattningen av här i riket icke bosatta
sjömän ombord på svenska fartyg har i allmänhet
tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran, överståthållarämbetet anser
det dock vara tveksamt, om ett avsteg från eljest gällande regler för beskattning
av inkomst av tjänst kunde motiveras av att ifrågavarande sjömän
i många fält undginge all beskattning. Ämbetet anslöte sig till sjömansskatteutrcdningens
uttalande, att i princip lösningen av ifrågavarande bcskattningsproblem
borde ske genom internationell konvention. Emellertid torde,
fortsätter ämbetet, avsevärd tid komma att förflyta innan en sådan konvention
kunde komma till stånd. Med hänsyn härtill och då det verkade stötande
för känslan av rättvisa, att vissa arbetstagare å fartyg icke bleve föremål
för någon form av beskattning, ville ämbetet icke motsätta sig, att den
föreslagna beskattningen genomfördes såsom ett provisorium i avvaktan på
en konvention. Vidare framhåller kammarrätten, att med hänsyn till gällande
dubbelbeskattningsavtal det finansiella utbytet av skatten kunde antagas
bli relativt obetydligt. Därjämte kunde befaras, att fartygsbefälhavarna
stundom kunde komma att ställas inför svårlösta problem vid skattens uttagande.
Inhämtande av besked från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
torde icke alltid kunna ske utan avsevärd tidsutdräkt.

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även i andra yttranden har framhållits, att förslaget medförde vissa svårigheter
för fartygsbefälhavarna. Sålunda erinrar t. f. uppbördsdirektören i
Stockholm om att sjömännen med hänsyn till beskattningen kunde enligt
förslaget uppdelas i två kategorier, nämligen dels här i riket bosatta svenska
och utländska sjömän samt dels utomlands bosatta svenska eller utländska
sjömän. För den första gruppen föresloges skatteavdrag skola göras på vanligt
sätt enligt debetsedel och skattetabell eller, då debetsedel ej företeddes,
med 20 procent av lönen; för den andra gruppen skulle skatteavdrag ske
med 10 procent. Otvivelaktigt uppkomme här en svårighet för fartygsbefälhavaren
att avgöra, till vilken grupp en sjöman vore att hänföra. Svårigheterna
minskades icke av att det vore fördelaktigast för en sjöman att
hänföras till den sistnämnda gruppen på grund av den lägre avdragsprocenten.
Skulle denna gruppindelning genomföras, torde det vara nödvändigt att
höja avdragsprocenten för den senare gruppen till 15 för att i någon män
motverka frestelsen för sjömännen att lämna oriktiga uppgifter angående
sin bosättning för att få lägre skatteavdrag. Överståthållarämbetet understryker
vad sålunda anförts om svårigheterna för fartygsbefälhavaren att
avgöia, om skatteavdrag skulle ske enligt vanliga regler eller enligt den
lägre procentsatsen, beroende på om sjömannen skulle anses bosatt i Sverige
eller icke. En överarbetning av förslaget i förevarande de! syntes böra ske."

Med hänsyn till befarade svårigheter för fartygsbefälhavaren att avgöra
om skatt skulle avdragas eller ej för här i riket icke bosatta sjömän anser
Sveriges redareförening, att befälhavaren borde äga rätt att i tveksamma
1 all icke verkställa skatteavdrag, förrän han erhållit besked från vederbörande
myndighet, att skattskyldighet förelåge.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner i likhet med utredningsmannen
icke lämpligt, att befälhavarna ålades att taga ställning till spörsmålet, huruvida
en utländsk sjöman skulle betala skatt till Sverige eller ej. Utredningsmannen
syntes likväl, fortsätter länsstyrelsen, ha tänkt sig en sådan
anordning beträffande sjömän, som vore bosatta i Danmark, Island, Nederländerna,
Norge eller Ungern. Med stöd av erfarenheter från uppbördsarbetet
finge länsstyrelsen avråda från ett system, som lade sådan prövning
i arbetsgivarens hand. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Gotlands
län; länsstyrelsen hölle för sin del före "att förfarandet beträffande
angivna kategori sjömän borde vara detsamma som för andra utländska sjömän
bosatta utomlands, nämligen att skyldighet skulle föreligga att förete
intyg från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län därom att skatteavdrag
icke skulle ske. Detta skulle för övrigt bäst överensstämma med de regler,
som tillämpades exempelvis i England.

Vidare erinrar Sveriges redareförening om att enligt promemorian Kungl.
Maj:t skulle beträffande visst utländskt sjöfolk, anställt ombord å svenska
fartyg* äga rätt att medgiva undantag från bestämmelserna om skatteavdrag,
då fråga vore om fart i särskilda farvatten. Enligt föreningens mening
vore det mera ändamålsenligt, att ett generellt medgivande härom infördes
i författningstexten. Detta medgivande borde vara av samma innehåll
som i den norska lagen om sjömansskatt.

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna anser endast statskontoret
och länsstyrelsen i Malmöhus län, att ifrågavarande skatt skall utgå
även å värdet av naturaförmånerna. Sålunda anför länsstyrelsen,
att bärande sakliga skäl för att man icke, såsom fallet vore för svenska
sjömän, borde räkna även med värdet av naturaförmånerna ombord knappast
torde föreligga. Anledningen till att skatt hittills icke uttagits för utländska
sjömän ombord på svenska båtar torde främst ha varit, att man
utgått från att sådan inkomst beskattats i sjömannens hemland. Om nu
skatteuttag infördes för utländska sjömän, lorelåge tydligen presumtion för
att sådan inkomst icke eller blott undantagsvis beskattades i vederbörandes
hemland. Naturaförmånerna borde under nämnda förutsättning vara skattepliktiga
även för utländska sjömän eller åtminstone beaktas i det hänseendet,
att skatteavdrag gjordes med något högre procentsats än som eljest
skulle väljas.

Den föreslagna skattesatsen har i allmänhet tillstyrkts.

I några yttranden anses avdrag med 10 procent vara för lågt. Salunda anför
länsstyrelsen i Hallands län, att den omständigheten att utlänningarnas
skatt icke till någon del skulle tillfalla viss kommun i riket, ej nödvändigtvis
torde behöva föranleda, att de totalt sett borde betala mindre skatt än
andra inkomsttagare. Det syntes för övrigt ej vara oskäligt, om de utländska
sjömännen finge betala skatt i Sverige för gemensamt kommunalt ändamål
att fördelas mellan de större hamnstäderna eller sjömanshusen, vilka
i viss mån torde åsamkas utgifter för sådana sjömän. Därest en höjning av
den för vissa utlänningar här i riket utgående bevillningsavgiften komme
till stånd, borde i varje fall en motsvarande höjning av här ifrågavarande
procentsats också vidtagas. Det vore givetvis önskvärt, att skatteavdraget
för svenska sjömän icke bleve avsevärt större än för utlänningar ombord på
samma fartyg.

Statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads län och Föreningen Sveriges
kronokamrerare förordar, att skattesatsen bestämmes till 15 procent. Föreningen
framhåller, att även med beaktande av vad utredningsmannen anfört
till stöd för en skattesats å 10 procent syntes ett skatteuttag efter 15
procent såsom hänförligt endast till den kontanta inkomsten så måttligt, att
det icke borde underskridas, om skatteuttaget skulle ha någon nämnvärd
effekt.

Svenska sjöfolksförbnndet anser, att skatten för ifrågavarande sjömän
borde — i avvaktan på att sjömännens skattefrågor reglerades genom en internationell
konvention — fastställas enligt samma grunder som tillämpades
inom den norska handelsflottan; utländska sjömän, som hade försörjningsplikt,
borde sålunda erlägga skatt med 10 procent av lönen och sjömän
utan försörjningsplikt med 15 procent.

Departementschefen. För sjömännen och rederierna skulle en definitiv
sjömansskatt enligt sjömansskatteutredningens förslag medföra åtskilliga
fördelar. Förslaget har också vid remissbehandlingen tillstyrkts av de organisationer,
som företräder sjömännens och sjöfartens intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

455

I flertalet övriga remissyttranden bär emellertid förslaget antingen avstyrkts
eller föranlett erinringar i betydelsefulla avseenden.

En av huvudinvändningarna är att den föreslagna lagstiftningen vore
alltför genomgripande i förhållande till de fördelar som därmed stode att
vinna. Den administrativa apparat, som sjömansskatten krävde, skulle bli
oproportionerligt stor och kostsam i förhållande till såväl det antal skattskyldiga,
vilka berördes av lagstiftningen, som de fördelar dessa skattskyldiga
bereddes genom densamma. I dessa hänseenden framhålles att en definitiv
källskatt skulle åstadkommas endast för omkring 10 000 skattskyldiga
samt att de olägenheter, som efter 1945 års uppbördsreform kvarstode
för sjömännen, knappast kunde anses vara av den storlek och speciella karaktär
att de motiverade så vidlyftiga och genomgripande särbestämmelser
som de föreslagna. Vidare uttalas betänkligheter mot de avsteg från principen
om en likformig beskattning, som gjorts i förslaget. Det framhålles att
sjömännen vid förslagets genomförande skulle försättas i en gynnad särställning
vid beskattningen och att andra grupper skattskyldiga med lika
starka skäl kunde göra anspråk på liknande fördelar. Därvid riktas erinringar
mot den låga utdebitering, efter vilken kommunalskatten av olika
skäl måste beräknas, samt mot de ytterligare fördelar, som bereddes särskilt
befälet genom att sjömansskatten tillrättalagts för endast 10 månaders normal
sysselsättning under året. En annan invändning är att kommunerna
i många fall komme att åsamkas betydande förluster på grund av att sjömännen
skulle erlägga en lägre kommunalskatt än andra skattskyldiga.
Slutligen må nämnas att i några remissyttranden uttalats, att genomförandet
av en definitiv sjömansskatt knappast kunde 1''å något praktiskt värde
för bedömandet av möjligheten att åstadkomma en definitiv källskatt för det
stora flertalet löntagare. Sjömansskatten berörde nämligen en grupp skattskyldiga
för vilken mycket speciella betingelser funnes när det gällde att
åstadkomma en definitiv källskatt. Ett experiment med en definitiv sjömansskatt
vore därför alltför dyrbart och vanskligt i förhållande till värdet
av de erfarenheter försöket kunde ge. Man borde i stället, anföres vidare,
låta sjömansskatten anstå till dess tanken på en definitiv källskatt mognat
för ett genomförande i ett större sammanhang.

De sålunda gjorda invändningarna måste enligt min mening väcka tveksamhet
inför förslaget. Å andra sidan är jag väl medveten om att nuvarande
taxerings- och uppbördsregler erbjuder sjöfolket vissa speciella olägenheter.
De ombordanställda kan exempelvis icke alltid fullgöra sin deklarationsplikt
inom laga tid eller utnyttja flertalet övriga skattskyldigas möjligheter att
på ett enkelt och snabbt sätt taga kontakt med myndigheterna i dem berörande
frågor. Givet är att ett mera fullständigt tillgodoseende av sjöfolkets
i anledning av antydda olägenheter framkomna önskemål icke kan åstadkommas
annorledes än genom radikala och ingripande åtgärder av den art
sjömansskatteutredningens förslag innebär. Men det bör observeras att, oaktat
detta förslag innefattar väsentliga avsteg från för andra skattskyldiga
gällande beskattningsregler och förutsätter en icke obetydlig och kostnads -

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

krävande administrativ utbyggnad, ett genomförande av förslaget ingalunda
undanröjer alla olägenheter. Det må erinras om den situation, som med
utredningens förslag uppkommer då en sjöman viss tid av året har arbete i
land eller, även om så icke varit fallet, haft inkomst av annat än ombordanställningen
eller då sjömannen är berättigad till speciella avdrag som
ej kan beaktas vid sjömansskattens uträknande.

Väges mot varandra det trots allt begränsade värde, som sjömansskatteutredningens
förslag innebär för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar
och påpekade administrativa olägenheter, anser jag mig för egen
del nu icke kunna förorda förslagets genomförande. Jag vill med detta icke
ha sagt, att ifrågavarande eller något därmed likartat förslag ej framdeles
kan ånyo övervägas. Sedan nu pågående översyn av de materiella beskattningsreglerna
i syfte att förenkla desamma fullföljts, kan tänkas att mindre
starka invändningar finns att anföra mot en särskild sjömansskatt. Det är å
andra sidan även tänkbart, att sjöfolkets intresse för en dylik skatteform icke
oväsentligt minskar, därest man vidtager sådana åtgärder inom ramen för
nuvarande taxerings- och uppbördssystem, som ifrågasatts av den särskilde
utredningsmannen. I allt fall synes mig övervägande skäl tala för att i dagens
läge begränsa sig till dylika partiella reformer.

Vad utredningsmannen anfört och förordat kan jag i allt väsentligt biträda.
I detaljhänseenden får jag anföra följande.

De särskilda uppbördsregler för sjöfolk, som för närvarande finnes, avser
»sjöman inskriven vid sjömanshus». Enligt dessa regler må bl. a. den
för sådana sjömän innehållna skatten redovisas senare än för andra skattskyldiga.
Skatteinbetalningen behöver, som framgår av 63 § uppbördsförordningen,
icke göras förrän å sista dagen i andra månaden efter den, då
uppbördsterminen infallit, och kan efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse
få uppskjutas ytterligare. För att ifrågavarande skattskyldiga icke
skall bli uppförda i restlängd eller restförteckning tillsammans med övriga
skattskyldiga, för vilka någon skatt icke inbetalts under uppbördsterminen
eller den därefter följande särskilda respittiden, måste uppbördskorten
markeras på särskilt sätt. Detta kan ske genom att sjömanshusen lämnar
uppgifter om vilka som är inskrivna vid sjömanshus. Med ledning av dessa
uppgifter inpräglas på personplåtarna för nämnda skattskyldiga en särskild
beteckning, som återfinnes i plåtavtrycken å uppbördskorten.

En dylik markering av uppbördskorten för skattskyldiga, för vilka skatten
får inbetalas efter uppbördsterminens utgång, kan icke ske därest, såsom
i promemorian förordats, de särskilda uppbördsreglerna för sjöfolket i stället
skall gälla »arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton». För att dessa arbetstagare och rederierna icke
skall utsättas för ej avsedda indrivningsåtgärder torde därför, som länsstyrelsen
i Stockholms län framhållit, för förslagets genomförande få förutsättas
att avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt avskaffas och kontrollen
av arbetsgivarna anordnas på sätt uppbördssakkunniga förordat. Förslag i
sådan riktning har jag i det föregående förordat. Genomföres förslaget att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

457

slopa skatteavdrag för B-skatt, uppkommer alltså icke den situationen att
restföring av sådan skatt sker därför att rederiet utnyttjat sin rätt enligt 63 §
uppbördsförordningen att inbetala innehållna skattemedel efter uppbördsterminens
utgång. Sjöman, som påförts preliminär B-skatt, måste liksom annan
skattskyldig med dylik skatt — för att undgå restf öring — själv inbetala sin
skatt före utgången av ifrågakommande uppbördstermin. Det kan emellertid
antagas, att de fall, där sjöman har B-skatt, är mycket få. Jag har vidare
förut framhållit, att avskaffandet av skatteavdrag för B-skatt bör medföra
en än mer restriktiv tillämpning av nämnda skatteform. Med hänsyn härtill
och då det ligger i sjömannens eget intresse att erlägga preliminär A-skatt
vid ombordanställning, torde anledning saknas att uppställa särskilda regler
för sjöman med B-skatt.

Av samma skäl, som föranlett länsstyrelsen i Stockholms län att påpeka,
att man vid ett genomförande av utredningsmannens förslag borde slopa avdragsskyldigheten
för preliminär B-skatt, skulle kunna göras gällande, att
avdragsskyldigheten för kvarstående skatt skulle såvitt anginge sjömän avskaffas;
ej ens då den skattskyldige önskade erlägga skatten genom skatteavdrag
skulle avdrag få göras. Att slopa den generella avdragsskyldigheten
finner jag för egen del motiverat. Men det får icke förbises att sjömän i utrikes
fart ofta torde ha svårigheter att själva eller genom ombud inbetala sin
kvarstående skatt i föreskriven ordning. Det synes därför nödvändigt att,
såsom utredningsmannen ock förordat, bereda dem möjlighet att genom
skatteavdrag erlägga den kvarstående skatten ombord på fartygen.

Skall sålunda avdrag för kvarstående skatt verkställas ombord på fartygen,
då den skattskyldige så begär, måste åtgärder vidtagas för att så långt
möjligt är förebygga, att den innehållna skatten restföres, oaktat skatten redovisas
efter uppbördsterminens utgång men inom den i 63 § uppbördsförordningen
föreskrivna tiden. Detta kan ej ske med mindre vederbörande
skatteavdelning vid postkontor i residensstaden underrättas om vilka sjömän,
som hos befälhavaren på fartyget begärt att skatteavdrag skall göras.
Det bör därför åligga befälhavaren, att omgående till rederiet lämna en förteckning
på dem som förklarat sig vilja utnyttja möjligheten att betala den
kvarstående skatten genom skatteavdrag. Förteckningen, vartill blanketter
bör tillhandahållas av statsverket, bör för varje sjöman innehålla uppgift om
debetsedelsnummer, namn och mantalsskrivningsadress samt fartygets och
rederiets namn. De inkomna förteckningarna bör av rederiet översändas till
skatteavdelningen i residensstaden i det län, där rederiet är beläget. Uppgifter
avseende skattskyldiga i andra län bör av skatteavdelningen avskiljas från
förteckningarna och vidarebefordras till skatteavdelningarna i dessa län. Har
skatten redan hunnit restf öras då uppgifterna inkommer till skatteavdelningen,
får uppgifterna tillställas respektive utmätningsmän. Avser restföringen
skatt, som förfallit till betalning under första uppbördsterminen, bör
vederbörande uppbördskort markeras, innan uppgifterna skickas till utmätningsmännen.

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Uppenbarligen måste det anses mycket angeläget att nedbringa den kvarstående
skatten för sjömän. Begränsas avdragsskyldigheten för sjömännens
kvarstående skatt till fall, då skatteavdrag begäres av dem, utgör detta ett
ytterligare skäl för att höja preliminärskatteuttaget, då debetsedel å preliminär
skatt icke överlämnats av sjömannen. Utredningsmannen föreslår, att
uttagningsprocenten i dessa fall skall höjas från nuvarande 15 till 20. I några
remissyttranden har den föreslagna höjningen ansetts för låg för att motverka
uppkomsten av kvarstående skatt. Det har också ifrågasatts, om icke
skatteuttaget borde differentieras.

Ett differentierat skatteuttag även då debetsedel icke överlämnats bör givetvis
ge ett bättre uppbördsresultat än ett enhetligt procentavdrag. En sådan
differentiering kunde ske på så sätt att storleken av den preliminära skatten
skulle beräknas enligt den av de årligen upprättade skattetabellerna, som
med hänsyn till ortsgrupp och kommunal utdebitering kunde antagas komma
att ge det genomsnittligt sett riktigaste skatteavdraget. Detta skulle emellertid
förutsätta, att ifrågavarande skattetabell alltid funnes tillgänglig ombord
på fartygen. Man torde icke kunna räkna med att så kommer att vara
fallet. På grund av angelägenheten att göra arbetet för fartygsbefälhavaren
så enkelt som möjligt bör vidare undvikas att uttaga skatten efter olika procentsatser,
avsedda för olika civilstånd och inkomstlägen. Skatteavdrag i förevarande
fall torde därför böra åtminstone tills vidare göras efter ett enhetligt
procenttal; skulle det visa sig att sjömän i högre inkomstlägen mer
allmänt underlåter att överlämna sina debetsedlar, torde frågan om ett differentierat
skatteuttag ånyo få övervägas. Procenttalet synes icke böra sättas
högre än vad i promemorian föreslagits.

Den preliminära skattens storlek beräknas för samtliga skattskyldiga å
summan av den kontanta lönen och värdet av åtnjutna naturaförmåner. De
värden å olika naturaförmåner, som skall följas vid preliminärskatteuttaget,
finnes angivna i skattetabellerna och fastställes numera av riksskattenämnden.
I fråga om sjömännen gäller olika värden för befäl och manskap,
varjämte för befälet skillnad göres mellan befäl på olika fartygstyper; för
varje kategori gäller emellertid samma värden oberoende av ortsgrupp.

Vid taxeringarna sker värderingen av naturaförmånerna med ledning av
anvisningar, som varje år utfärdas av de olika prövningsnämnderna. Förslag
till sådana anvisningar upprättas av landskamrerarna och överlämnas
till riksskattenämnden för granskning. På grundval av detta förslag och de
erinringar, riksskattenämnden kan ha gjort mot förslaget, har prövningsnämnden
att fastställa sina anvisningar.

Genom riksskattenämndens medverkan kan förväntas, att värderingen
av naturaförmånerna kommer att bli mera enhetlig inom riket. Beträffande
sjömännen bör nämnden vid sin verksamhet ägna uppmärksamhet åt att
söka utjämna den skillnad i värdena för jämförbara kategorier sjömän, som
till äventyrs ännu existerar, och att söka sammanjämka de värden som tilllämpas
vid preliminärskatteuttaget och vid taxeringen.

I detta sammanhang må, på föranledande av gjorda uttalanden, också

Kungt. Maj.ts proposition nr 100.

459

framhållas angelägenheten av att efterforskningar rörande vederbörandes
adress verkställes, då debetsedelsförsändelser eller utbetalningskort beträffande
överskjutande preliminär skatt återkommer såsom obeställbara.

1 synnerhet gäller detta i fråga om sjömännen. Kan sådan skattskyldig icke
återfinnas i den lokala skattemyndighetens avtryckskortregister eller i länsstyrelsens
befolkningsregister, bör vederbörande exekutionsbiträde anlitas
för efterforskningen. Skulle det befinnas erforderligt med särskilda föreskrifter
härom, kan dessa utfärdas administrativt.

Om såsom jag förordar de föreslagna nya reglerna beträffande preliminärskatteuttaget
för sjömän skall börja tillämpas från och med den 1 januari
1954, avräknas den enligt dessa regler innehållna skatten första gången
mot den slutliga skatten enligt 1955 års taxering. Av denna anledning
kan göras gällande att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt icke bör
upphävas förrän från och med den 1 januari 1956. Med hänsyn till önskvärdheten
att snarast möjligt bereda rederierna lättnad med arbetet beträffande
sjömännens skatteinbetalningar torde emellertid även de nya bestämmelserna
beträffande den kvarstående skatten böra träda i kraft den 1 januari
1954.

Utredningsmannen har påpekat, att sjömännen i relativt stor omfattning
underlåtit att avlämna allmän självdeklaration, vilket i viss omfattning föranlett
taxeringar efter skön. Att ett visst sammanhang finnes mellan denna
underlåtenhet och sjöfolkets understundom föreliggande svårigheter att erhålla
deklarationsblanketter kan tagas för visst. Utredningsmannen har visserligen
återgivit en förmodan att underlåtenheten även kan ha bottnat i en
obenägenhet hos sjömännen att befatta sig med ifyllandet av deklarationsblanketter.
Oavsett huru härmed kan förhålla sig, finnes all anledning att
söka i görligaste mån undanröja föreliggande svårigheter för sjöfolket att få
tillgång till deklarationsblanketter. För närvarande tillhandahålles enligt
uppgift sådana blanketter vid vissa sjömanshus och svenska konsulat i utlandet.
En ytterligare utbyggnad av denna serviceverksamhet bör närmare
övervägas. Än större anledning torde vara att ta fasta på utredningsmannens
förslag att deklarationsblanketter skall tillhandahållas de ombordanställda
genom medverkan av rederierna och fartygens befälhavare. Då en sådan anordning
emellertid saknar betydelse för den som är anställd å utländskt fartyg
eller vistas i utlandet i avvaktan på att erhålla ny ombordanställning,
finnes likväl anledning tillse att blanketter finnas tillgängliga på sjömanshus
och konsulat. Deklarationerna bör vidare kunna få avlämnas till befälhavaren
å fartyget för att genom dennes, d. v. s. rederiets, försorg vidarebefordras
till hemlandet.

Hur denna serviceverksamhet i detalj bör anordnas, kan här ej närmare
angivas. Det torde icke, i allt fall icke innan detta visat sig ofrånkomligen
nödvändigt, böra ifrågakomma att lagfästa skyldighet för rederier och befälhavare
att lämna sådan medverkan, som nyss antytts. Jag vill erinra om att
Sveriges redareförening i sitt över promemorian avgivna remissyttrande icke
ställt sig avvisande till den ifrågasatta medverkan.

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lämpligast synes vara att riksskattenämnden, på vilken myndighet ankommer
bland annat att fastställa deklarationsformulären, närmare undersöker
hur distributionen och insändandet av deklarationshandlingarna bäst
kan ordnas. Därvid bör riksskattenämnden samråda med rederiorganisationerna,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken länsstyrelse — jag
återkommer senare härtill — torde böra tilläggas vissa speciella uppgifter
på området för sjöfolkets beskattning, samt de övriga myndigheter och organisationer
vilkas medverkan kan visa sig vara av värde. Genom riksskattenämndens
försorg bör en överenskommelse träffas. Det finnes anledning
antaga att svårigheter härför icke skall behöva uppkomma; skulle detta
mot förmodan likväl inträffa, kommer lagstiftningsåtgärder att övervägas.

Det må tilläggas, att det till bevarande av deklarationshemligheten kan
visa sig påkallat att särskilda kuvert skall samtidigt med deklarationsblanketterna
tillhandahållas sjömännen, i vilka kuvert de ifyllda blanketterna
kan inneslutas innan de överlämnas till befälhavaren.

Vad härefter angår frågan om utsträckning av deklarationstiden för sjömän,
får jag först erinra om att utredningsmannen på anförda skäl ställt
sig tveksam inför lämpligheten av en dylik åtgärd. Utredningsmannen har
vidare påpekat, att behovet av en sådan författningsändring tedde sig betydligt
mindre angelägen numera sedan vid 1950 års riksdag beslutats den
uppmjukning i tidigare besvär sregler, som återfinnes i 123 § 3 mom. taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framkastat tanken, att fartygsbefälhavaren
kunde åläggas att å av honom mottagna deklarationer anteckna
mottagningsdagen, vilken dag skulle vara avgörande för om laga deklarationstid
iakttagits eller ej. Däremot kan emellertid invändas, att det ter sig
något tveksamt huruvida tillräckliga skäl finnes för att ålägga enskild person
att verkställa anteckning med sådan rättsverkan varom här är tal.
Vidare skulle bestämmelsen sakna värde för utomlands vistande sjöman,
som vid tidpunkten för deklarationens färdigställande saknar anställning
ombord eller ock har sådan anställning men å utländskt fartyg. Bland annat
på grund av den utav utredningsmannen åberopade bestämmelsen i 123 §
3 mom. taxeringsförordningen synes vidare behovet av en regel sådan som
den av länsstyrelsen ifrågasatta vara betydligt mindre nu än vad som kunde
ha varit fallet före 1950 års författningsändring. Jag förutsätter emellertid,
att riksskattenämnden jämlikt sitt allmänna uppdrag följer utvecklingen
på förevarande område och ger till känna huruvida behov fortsättningsvis
visar sig föreligga av en specialföreskrift av antydd art.

Något behov av ändrade bestämmelser rörande besvärstid i taxeringsmål
för sjömännen torde, såsom utredningsmannen påpekat, knappast föreligga.

Av skäl som anförts av sjömansskatteutredningen och i promemorian
förordar jag, att en särskild statlig skatt skall genom skatteavdrag å lönen
erläggas av sådana arbetstagare ombord på svenskt fartyg, vilka icke för
närvarande är skattskyldiga i Sverige. Med hänsyn bland annat till kontrollsynpunkter
synes skatten böra begränsas att avse anställda å fartyg av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

461

viss storlek. Lämpligen bör samma gränsdragning göras som i det föregående
föreslagits i fråga om tillämpligheten av de särskilda uppbördsreglerna
för sjömän bosatta här i riket, d. v. s. till svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton. Vidare bör skattskyldigheten
eftergivas, om arbetstagaren på ett godtagbart sätt kan visa att han får betala
skatt för inkomsten till annat land. Kungl. Maj :t bör därjämte äga föreskriva,
att skatten icke skall utgå vid fart i särskilda farvatten, t. ex. vid
regelbunden fart i tropiska farvatten.

I ett par remissyttranden har framhållits, att svårigheter kunde väntas
uppkomma för fartygsbefälhavarna att avgöra, om skatteavdrag för de ombordanställda
skulle verkställas enligt föreskrifterna i uppbördsförordningen
eller enligt bestämmelserna för den av mig nyss förordade särskilda sjömansskatten.
Avgöranden av liknande slag måste emellertid befälhavarna
redan för närvarande träffa, nämligen såvitt gäller spörsmålet huruvida
skatteavdrag över huvud taget skall göras eller ej. Härutinnan har centrala
uppbördsnämnden meddelat ett flertal förklaringar, som i huvudsak torde
ha undanröjt föreliggande praktiska svårigheter i detta hänseende. Dessa
förklaringar torde ge eu motsvarande vägledning i nu förevarande fall; har
nämnden förklarat att skatteavdrag icke bör ske, lärer i princip skyldighet
föreligga att erlägga den särskilda skatten. I övrigt torde här blott få tilläggas,
att det bör ankomma å länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, eventuellt
efter samråd med centrala uppbördsnämnden, meddela de vidare anvisningar,
som kan visa sig erforderliga.

Såsom nyss framhållits bör skyldigheten att erlägga den särskilda sjömansskatten
eftergivas om vederbörande på ett godtagbart sätt kan visa att
han får betala skatt för inkomsten till annat land. I promemorian förordas,
att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skall pröva frågan om dylik
skattebefrielse. För att slippa skatteavdrag ombord borde sjömannen således
förete intyg av nämnda länsstyrelse att avdrag icke skulle ske. Om han,
utan att förete sådant intyg, gjorde gällande att han vore skattskyldig för
inkomsten i annat land, skulle han likväl vidkännas skatteavdrag och av
fartygsbefälhavaren hänvisas att hos angivna länsstyrelse begära restitution
av skatten. För sjömän som vore bosatta i Danmark, Island, Nederländerna,
Norge eller Ungern borde dock gälla särskilda regler, enligt vilka befälhavaren
kunde underlåta avdrag för skatt om sjömannen företedde debetsedel
eller annan handling, som visade att han vore skattskyldig till hemlandet.

Vad till en början angår sjömän av sistnämnda nationaliteter — med undantag
av nederländska sjömän beträffande vilka hänvisas till vad jag förut
anfört om det nya svensk-nederländska avtalet — är de på grund av
gällande dubbelbeskattningsavtal icke skattskyldiga här i riket för sin inkomst
ombord på svenskt fartyg, om de är bosatta i sitt hemland. Har de bosatt
sig i Sverige, är de här skattskyldiga för inkomsten och skatteavdrag
skall göras enligt uppbördsförordningens bestämmelser. Angivna sjömän
skulle således i princip vara skyldiga att erlägga den nu föreslagna skatten
endast i de sannolikt rätt fåtaliga fall, då de är bosatta i annat land än

462

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sitt hemland eller Sverige. Det skulle därför kunna ifrågasättas att helt
undantaga dessa sjömän från skattens tillämplighetsområde. Å andra sidan
kan skäl anföras för bestämmelser i detta hänseende, som överensstämmer
med dem vilka upptagits i den norska sjömansskattelagen. Övervägande skäl
synes tala för att välja sistnämnda alternativ.

Eftersom det helt övervägande antalet nyssnämnda sjömän icke torde vara
skyldiga att erlägga sjömansskatt, bör det icke krävas, att de skall vända sig
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för att erhålla ett intyg om skattefrihet.
Ett så omständligt förfaringssätt kan icke anses rimligt. I huvudsaklig
anslutning till vad utredningsmannen föreslagit förordar jag därför,
att skatteavdrag icke skall verkställas om dansk, isländsk, norsk eller
ungersk sjöman för fartygsbefälhavaren företer debetsedel eller annan likvärdig
handling, varav framgår att han är skattskyldig till hemlandet. Företer
icke sjömannen någon bevisning eller anser befälhavaren bevisningen
icke tillräcklig och verkställes till följd därav skatteavdrag, bör i förekommande
fall sjömannen hänvisas att hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län begära restitution av skatten.

Det anförda hör äga motsvarande tillämpning beträffande svensk sjöman,
som har att erlägga skatt för ifrågavarande inkomst i Danmark, Island,
Norge eller Ungern.

I övrigt torde för skattebefrielse få förutsättas, att sjömannen med intyg
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län styrker, att avdrag för skatten
icke skall verkställas. Att låta fartygsbefälhavaren pröva frågan om skattebefrielse
i dessa fall synes icke böra komma i fråga. Ej heller anser jag mig
böra förorda, att mönstringsförrättare i utlandet skall äga utfärda intyg om
skattebefrielse.

Av skäl utredningsmannen anfört bör skatten beräknas blott på den kontanta
inkomsten. Med hänsyn till det skatteuttag, som ifrågakommer för i
Sverige bosatta sjömän, anser jag en högre skatteprocent än den av utredningsmannen
föreslagna böra fastställas. Då, såsom utredningsmannen
framhållit, någon differentiering mellan försörjningspliktiga och icke försörj
ningspliktiga lämpligen ej bör göras, förordar jag en generell skattesats
å 15 procent.

Utredningsmannens förslag beträffande redovisningsförfarandet föranleder
icke någon erinran från min sida. Beträffande bestämmelsernas detaljutformning
får jag hänvisa till det inom finansdepartementet utarbetade författningsförslag,
som jag kommer att förorda skola föreläggas riksdagen
till antagande.

XIX. Om utbetalning av kommunernas skattemedel.

I detta sammanhang torde få upptagas en av uppbördssakkunniga icke
behandlad fråga, som emellertid äger visst samband med uppbördsbestämmelserna,
nämligen spörsmålet om tidpunkten för utbetalning till kommunerna
av dem tillkommande skattemedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

463

Inledning. Enligt bestämmelserna i 72 § lagen om kommunalstyrelse på
landet äger kommun av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt,
som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Därvid äger
kommun av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval
av visst års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering
för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i kommunens
fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då
beslutet fattades. Förskottet avräknas ett kommande år mot den allmänna
kommunalskatt, som debiteras på grundval av taxeringen under året efter
det år då förskottet utanordnades. Belopp, som vid ingången av ett år utgör
kommuns fordran hos statsverket, skall länsstyrelsen under samma år
utanordna till vederbörande kommunala organ med en fjärdedel å var och
eu av dagarna den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.
Senast den 15 februari skall länsstyrelsen enligt 73 § nyssnämnda
lag till kommunalnämnden överlämna för nästföregående år upprättad redovisning
över kommunen tillkommande och till nämnden utanordnad allmän
kommunalskatt.

Bestämmelser av enahanda innebörd återfinnes jämväl i andra författningar
på kommunallagstiftningens område.

Som i annat sammanhang framhållits äger uppbörd av skatt rum i mars,
maj, juli, september, november och januari månader. I regel infaller uppbördsterminen
under tiden den 6—13 i dessa månader.

Sedan fråga väckts om samordning av tidpunkterna för skatteuppbörd
och utbetalningar av kommunernas skattemedel, har i december 1952 inom
finansdepartementets rättsavdelning upprättats en promemoria angående
tidpunkten för utbetalning till kommunerna av kommunerna tillkommande
skattemedel.

I anledning av promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen,
statskontoret, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen,
riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Kristianstads, Västmanlands och Västernorrlands län, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldslcontoret, Svenska bankföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska sparbanksföreningen samt Svenska stadsförbundet.

Promemorian. I nämnda promemoria återgives bland annat följande uttalanden
i en inom riksbanken upprättad promemoria.

Skatteuppbörden medför normalt ett starkt penningutflöde från bankerna.
Länsstyrelsernas utbetalningar till kommunerna medföra en motsvarande
inströmning av medel.

På grund av att skatteuppbörden och kommunutbetalningarna till tiden
icke sammanfalla med varandra kommer kurvan över bankernas kassabehållningar
att utvisa stora svängningar med markerade toppar och dalar. Utbetalningarna
från bankerna i samband med skatteuppbörden innebära i regel
mer eller mindre stora påfrestningar då något kompenserande inflöde av

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

medel i regel icke förekommer. Genom att i möjligaste mån ställa kurvans
toppar och dalar mot varandra skulle man uppnå en jämnare kassabehållning
och därmed kunna minska bankernas svårigheter. En lämplig samordning
mellan skatteuppbörden och utbetalningarna till kommunerna skulle
innebära ett steg i denna riktning.

En lämplig samordning mellan skatteuppbörden och kommunutbetalningarna
kan uppnås på olika vägar. Härvid torde det få anses såsom angeläget
att eftersträva en omläggning, vilken innebure minsta möjliga ändringar
av nuvarande system och författningsbestämmelser. En omläggning av tiden
för skatteuppbörden torde i följd härav icke vara lämplig, då en sådan
skulle komma att föra med sig en mängd ändringar av synnerligen omfattande
natur.

Med utgångspunkt från oförändrade tidpunkter för skatteuppbörden torde
således en samordning böra ske genom en anpassning till dessa tidpunkter
av utbetalningarna till kommunerna. Kommunutbetalningarna skulle sålunda
förläggas till uppbördsmånaderna, i den mån så redan icke är fallet,
och till en tidpunkt under dessa månader, som gör det möjligt att medlen
hinna inströmma till bankerna före uppbördsterminens utgång. — — — En
ifrågasatt omläggning innebär för riksgäldskontorets vidkommande att kommunutbetalningarna
komma att få karaktären av förskottsutbetalningar.
Finansieringen härav torde i viss utsträckning komma att ske genom försäljning
till riksbanken av korta skattkammarväxlar. Å andra sidan komma
bankerna icke att behöva hålla så stora kassareserver för uppbörden såsom
hittills, varför deras placeringsmöjligheter på något längre sikt skulle underlättas,
vilket i sin tur skulle bidraga till en jämnare utveckling på penningmarknaden.

I departementspromemorian anföres att med hänsyn till vad som uttalats
i propositionen nr 228 till 1952 års riksdag en omprövning av avräkningssystemet
förr eller senare torde komma till stånd. Det kunde därför ifrågasättas,
om spörsmålet angående tidpunkten för utbetalningarna till kommun
av skattemedel borde lösas, innan en sådan omprövning skett. Då emellertid
detta ej torde komma att ske inom den närmaste tiden och då olägenheterna
av nu gällande utbetalningstider syntes böra undanröjas så snart
som möjligt, funnes skäl att ta upp frågan om ändring av utbetalningstiderna
redan nu.

Vidare framhålles i promemorian, att för att minska de i riksbankspromemorian
angivna svårigheterna för bankerna den lättast framkomliga vägen
syntes vara, att utbetalningarna till kommunerna skedde någon tid före
uppbördstermins utgång. Antalet utbetalningar till kommunerna skulle således
öka till sex och infalla i samma månader som uppbördsterminerna. Det
ökade antalet utbetalningar komme visserligen att medföra ett visst merarbete
för de utbetalande myndigheterna liksom för kommunerna, men å
andra sidan kunde det innebära vissa fördelar för kommunerna att få skattemedlen
oftare än vad nu vore fallet.

Den närmare tidpunkten för utbetalning till kommun har i promemorian
föreslagits till senast den åttonde dagen i uppbördsmånaden. Då det icke
torde vara möjligt för länsstyrelserna att få samtliga redovisningsräkningar
klara till den första utbetalningen under året, som enligt förslaget skulle
ske den 8 januari, borde denna utbetalning ske med samma belopp, som

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

465

sista utbetalningen under föregående år eller, efter framställning av kommun,
med annat lämpligt belopp.

Vidare anföres i departementspromemorian att inbetalningarna under
de olika uppbördsmånaderna brukade variera. Sålunda inbetalades i mars
och maj, då kvarstående skatt erlades, betydligt större belopp än under
övriga uppbördsmånader. Vidare skedde under de första fyra månaderna av
ett kalenderår fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt för föregående år.
Följden bleve att under det första halvåret komine att inbetalas mer skatt
än under senare delen av samma kalenderår. Med hänsyn härtill skulle kunna
ifrågasättas att utbetalningarna till kommunerna skedde i ungefär samma
proportioner. Härigenom skulle den avsedda reformen troligen få större
verkan än om utbetalningarna skedde med lika stora belopp varje gång.
Med hänsyn till bl. a. den förskjutning, som skulle inträffa i fråga om inkomsttilltlödet
till statens budget vore det emellertid önskvärt, att liksom
nu lika stora belopp utbetalades under varje halvår av kalenderåret. Eventuell
justering av januariutbetalningen borde på grund härav ske vid utbetalningarna
i mars och maj.

Slutligen har i promemorian föreslagits att den föreslagna ordningen
skulle börja tillämpas redan den 1 juli 1953.

Remissyttrandena. Samtliga hörda myndigheter och organisationer har
tillstyrkt eller lämnat utan erinran den i departementspromemorian föreslagna
flyttningen av tidpunkterna för ifrågavarande utbetalningar till uppbördsmånaderna.
De remissinstanser, som äger speciell kännedom om bankoch
penningväsen, har sålunda samtliga vitsordat, att förslaget vore ägnat
att medverka till en utjämning av de säsongmässiga påfrestningarna på penningmarknaden.
Från kommunalt håll har framhållits, att förslagets genomförande
skulle medföra vissa fördelar för kommunerna. Sålunda anföres
i ett vid överståthållarämbetets remissvar fogat yttrande från stads kollegiet
i Stockholm följande.

De föreslagna tätare utbetalningarna till kommunerna av dem tillkommande
skattemedel äro till uppenbar fördel ur kommunalfinansiell synpunkt,
i det att kommunernas behov av kassaförlag därigenom reduceras
och därmed deras räntekostnader för rörelsekapitalet minskas. Genom att
den sedvanliga dominerande posten i kommunernas fordran av statsverket,
nämligen den preliminära skatten för det löpande året, kommer kommunerna
tillhanda vid tidpunkter, som mycket nära ansluter till källskatteuppbörden,
åstadkommes också större rättvisa än för närvarande för kommunerna
i deras mellanhavande med statsverket i fråga om kommunalskattemedlen.
Ur dessa synpunkter synes därför icke finnas anledning till erinran
från stadens sida mot det framlagda förslaget.

Emellertid anser stadskollegiet att det kunde ifrågasättas, om icke ytterligare
en åtgärd borde genomföras i syfte att fullständigare tillgodose kommunernas
berättigade önskemål att erhålla dem tillkommande skattemedel
vid en tidpunkt som så nära som möjligt anslöte till uppbördstillfället för
respektive medel. I avseende å de i kommunernas fordran av statsverket
SO Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sam t. Xr 100.

466 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ingående slutliga skatterna komme nämligen även efter reformens genomförande
längre eller kortare tid att förflyta från det statsverket uppburit dessa
medel och till dess de utbetalades till kommunerna. Sålunda uppbures exempelvis
fastighetsskatten vid uppbördsterminerna i september, november och
januari men utbetalades enligt förslaget till kommunerna först under loppet
av januari—november. Motsvarande vore förhållandet med den slutliga
kommunala inkomstskatten i den män denna till följd av ökat skatteunderlag
överstege vad kommunerna i förskott erhållit under inkomståret i form
av preliminär skatt. Denna inkomstskatt hade till huvudsaklig del uppburits
av statsverket under inkomståret, medan kommunerna erhölle skillnaden
mellan slutlig och preliminär skatt först två år senare. Ehuru statsverket
helt svarade för restantierna och sålunda till kommunerna utbetalade
hela det debiterade beloppet av såväl fastighetsskatten som den slutliga inkomstskatten,
oavsett om desamma i sin helhet influtit eller ej, syntes det
dock kunna ifrågasättas om detta utgjorde tillräckligt skäl för att bibehålla
den nuvarande tidsskillnaden mellan uppbördstillfället och utbetalningen
till kommunerna av dessa medel. Det syntes därför i detta sammanhang
böra övervägas om icke de belopp av kommunernas fordran av statsverket
vid ingången av ett år, som avsåge slutlig skatt enligt avräkning, kunde i
sin helhet utbetalas till kommunerna så snart redovisningsräkningarna upprättats,
d. v. s. som regel i februari månad. Uppdelningen i sex utbetalningsperioder
skulle därvid endast gälla den del av kommunernas fordran, som
avsåge den preliminära skatten för det löpande året. Därest detta system
tillämpades, finge givetvis förutsättas, att, i den mån den slutliga inkomstskatten
i tider med sjunkande skatteunderlag till beloppet understege vad
kommun erhållit i preliminär skatt under inkomståret, kommun också
skulle vara skyldig att till statsverket omedelbart återbära hela det för
mycket erhållna beloppet så snart redovisningsräkningen upprättats.

Överståthållarämbetet har funnit tveksamt om stadskollegiets förslag borde
genomföras.

Beträffande datum för utbetalningarna av skattemedel har bank- och fondinspektionen
ifrågasatt, om icke utbetalningen borde tillbakaflyttas ett par
dagar, så att utjämningseffekten icke delvis ginge förlorad på grund av att
ett antal arbetsgivare inbetalade sina innehållna skattemedel redan i början
av uppbördsterminen. Svenska bankföreningen och riksgäldsfullmäktige har
däremot uttryckligen förklarat den i promemorian föreslagna dagen vara
lämplig.

Finansieringen av riksgäldskontorets förskottsulbetalningar till kommunerna
har riksgäldsfullmäktige ansett lämpligen böra ske på så sätt, att
riksgäldskontoret finge i erforderlig utsträckning utnyttja en för ändamålet
i riksbanken öppnad kredit. Denna kredit borde med hänsyn till sitt speciella
syfte lämpligen hållas skild från riksbankens övriga innehav av riksgäldskontorets
förbindelser och i bankens rapporter förslagsvis redovisas
separat såsom »Riksgäldskontorets skatteregleringskredit». Beträffande villkoren
för denna kredit, som komme att behöva anlitas allenast under de! av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

467

uppbördsmänad och avsåges skola för varje gång regleras före månadens
utgång, finge överenskommelse träffas mellan riksbanken och riksgäldskontoret.

Enligt förslag i promemorian skulle den första utbetalningen under året
— i början av januari — ske med samma belopp, som sista utbetalningen
under föregående år eller, efter framställning av kommun, med annat
lämpligt belopp. Såsom motiv härför anfördes, att det icke vore möjligt
för länsstyrelserna att ha samtliga redovisningsräkningar färdigställda till
denna utbetalning. I anslutning härtill framhåller riksräkenskapsverket, att
det i och för sig vore att föredra, om länsstyrelsernas redovisningsräkningar
kunde föreligga färdiga redan vid tidpunkten för den första utbetalningen
under året. Det kunde med hänsyn härtill sättas i fråga att grunda utbetalningarna
under ett visst år på debiteringsbesluten eller, om uppbördssakkunnigas
förslag i förevarande avseende skulle genomföras, på taxeringsbesluten
förslagsvis till och med oktober föregående år i stället för som nu fram
till årets slut. Åtminstone om länsstyrelserna, såsom av uppbördssakkunniga
föreslagits, befriades från det mesta av arbetet med utbetalningarna av
överskottsskatt, skulle de då kunna upprätta redovisningsräkningarna under
november—december. Riksräkenskapsverket ansåge sig emellertid trots
dessa synpunkter kunna förorda den ordning, som föreslagits i promemorian.
Det syntes dock knappast erforderligt att införa möjlighet att bestämma
januariutbetalningen till annat belopp än närmast föregående utbetalning.
Justering av januariutbetalningen borde i sin helhet ske vid utbetalningen
i mars. — Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett att beloppet
för utbetalningen i januari borde begränsas till en sjättedel av kommunen
tillkommande förskott.

Departementschefen. Förslaget i departementspromemorian att utbetalningarna
till kommunerna av dem tillkommande skattemedel skulle förläggas
till de månader, i vilka uppbördstermin infaller, har enhälligt tillstyrkts av
remissinstanserna. För min del har jag intet att erinra mot förslaget i denna
del utan förordar en dylik omläggning.

Stadskollegiet i Stockholm har ifrågasatt, att den föreslagna uppdelningen
på sex utbetalningstillfällen endast skulle gälla den del av kommunernas
fordran, som utgjordes av förskott å preliminär skatt. Den del av fordran,
som avsåge slutlig skatt, borde enligt stadskollegiets mening utbetalas på
en gång så snart den blivit uträknad. Enligt min åsikt är det emellertid av
flera skäl tveksamt, om en sådan ordning är lämplig. I varje fall synes förslaget
böra närmare övervägas först i samband med en omprövning av hela
avräkningssystemet beträffande kommunernas skattemedel.

Enligt departementspromemorian skall utbetalningarna ske den åttonde
dagen i varje uppbördsmänad. Den sålunda angivna dagen synes lämplig
och ägnad att tillgodose bland annat det önskemålet att kommunernas insättningar
i bankerna hinner ske, innan påfrestningarna i anledning av ut -

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagen blir som störst, d. v. s. under de sista dagarna av uppbördsterminen.
Jag förordar alltså att utbetalningsdagarna fastställes i enlighet härmed.

Promemorieförslaget innebär att utbetalning till kommun i princip skulle
vid varje utbetalnings tillfälle ske med en sjättedel av det belopp, som vid
ingången av året utgör kommunens fordran hos statsverket. Med hänsyn
till att redovisningsräkningarna för föregående år icke torde hinna färdigställas
till den första utbetalningsdagen, den 8 januari, har beträffande
denna termin föreslagits den jämkningen att utbetalning skall ske med
samma belopp som den sista utbetalningen året dessförinnan; erforderlig
justering av januariutbetalningen skall därefter ske i samband med utbetalningarna
i mars och maj. Riksräkenskapsverket har angivit en ordning,
enligt vilken samtliga sex utbetalningar skulle kunna göras lika stora. Jag
är emellertid icke beredd att i detta sammanhang förorda en sådan omläggning
av arbetet med upprättandet av redovisningsräkningarna, som denna
ordning skulle förutsätta. Jag biträder sålunda det i promemorian framlagda
förslaget, dock med den av riksräkenskapsverket förordade jämkningen
att justering av januariutbetalningen bör i sin helhet verkställas i mars.
I delvis anslutning till vad som föreslagits i promemorian förordar jag vidare
en bestämmelse av innebörd att länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleder
därtill, skall äga rätt att beträffande januariutbetalningen fastställa
annat belopp än som följer av det nyss angivna.

De nya bestämmelserna bör bli tillämpliga redan beträffande utbetalningarna
under senare hälften av detta år.

XX. Särskilda frågor.

De sakkunniga har, å s. 424—445 i sitt betänkande, i en specialmotivering
redogjort för sitt ställningstagande till vissa detalj spörsmål. Till vad
de sakkunniga därvid i flertalet hänseenden anfört lämnar jag min anslutning.
Beträffande de fall, där jag icke ansett mig böra godtaga de sakkunnigas
förslag, hänvisar jag i första hand till vad jag i tidigare sammanhang
anfört och till de författningsförslag, som jag kommer att förorda skola underställas
riksdagen för antagande. I det följande kommer jag att behandla
några av de frågor, som de sakkunniga berört i sin specialmotivering, ävensom
vissa andra spörsmål vilka aktualiserats i samband med den nu ifrågasatta
lagstiftningen.

De sakkunniga har erinrat om att Svenska stadsförbundet i skrivelse
den 20 december 1948 hos Kungl. Maj :t hemställt, att skattetabeller skulle
upprättas även för kommunala utdebiteringar å femtiotal ören. Därvid har
framhållits att det nuverande systemet medförde, antingen att för mycdet
skatt uttoges, som sedermera finge restitueras, eller att den utgående
skatten bleve för liten, varigenom skattebetalarna senare nödgades erlägga
kvarstående skatt. Dessutom kunde systemet under vissa förhållan -

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

469

den leda till att kommunen, för att undvika en alltför stor höjning av skatteuttagningsbeloppet,
sågesig nödsakad avstå från en i övrigt välmotiverad utgiftsökning.
Enligt stadsförbundets mening borde fördelarna av den föreslagna
ändringen bli betydande för städerna.

I anslutning härtill har de sakkunniga framhållit, att införande av skattetabeller
även för kommunala utdebiteringar å femtiotal ören hade för flertalet
skattskyldiga relativt liten betydelse. En tabell, avseende en kommunal
utdebitering å kr. 8: 50 i ortsgrupp V, skulle sålunda, jämförd med motsvarande
tabeller för utdebiteringar å 8 och 9 kr., för en gift skattskyldig
med en årsinkomst å 9 000 kr. medföra ett ökat resp. minskat skatteuttag,
vid veckolön om 1 kr. per vecka och vid månadslön om 2 å 3 kr. per månad.
1 många fall skulle det bli samma skatteavdrag enligt en skattetabell, avseende
en utdebitering, slutande på 50 öre, som enligt skattetabell med en utdebitering
om närmast lägre eller högre hela krontal. Med hänsyn därtill
samt de kostnader och andra olägenheter, den ifrågasatta utvidgningen av
tabellmaterialet skulle medföra, ansåge sig de sakkunniga icke kunna förorda,
att skattetabeller allmänt upprättades för utdebiteringar å femtiotal
ören. Däremot syntes det enligt de sakkunnigas mening vara motiverat att
öppna möjlighet att för viss kommun upprätta särskild skattetabell efter
annan kommunal utdebitering än i helt antal kronor. Dylik tabell syntes i
så fall böra upprättas på vederbörande kommuns bekostnad.

Såsom de sakkunniga framhållit skulle skattetabeller även för kommunala
utdebiteringar å femtiotal ören få relativt liten betydelse för flertalet
skattskyldiga. Med hänsyn härtill samt till de kostnader och andra olägenheter,
som en utökning av tabellmaterialet skulle medföra, anser jag mig
icke böra förorda att i uppbördsförordningen intages någon bestämmelse
om upprättande av skattetabeller för annat än utdebitering i hela krontal.

De sakkunniga anser att, liksom för närvarande, skatteavdrag för preliminär
skatt och för kvarstående skatt icke skall verkställas å lön, som utbetalas
till konkursgäldenär. Preliminär A-skatt borde därför icke utgå för
sådan lön.

Jag kan icke helt dela denna de sakkunnigas mening.

Gällande beskattningsregler och rättspraxis torde innebära, att en konkursgäldenär
är skattskyldig för hela sin lön, oavsett om han skall avstå
viss del därav till konkursboet eller ej. Det synes tveksamt om tillräckliga
skäl för att underlåta skatteavdrag i dylikt fall föreligger. Emellertid måste
undersökas huruvida en regel om skatteavdrag förutsätter ändring i konkurslagens
bestämmelser. Jag är för närvarande icke beredd att taga slutlig
ställning till dessa spörsmål, som kräver en mer ingående utredning. I avvaktan
på att en sådan hinner verkställas torde uppbördsförordningens nuvarande
bestämmelser, vari de sakkunniga alltså icke föreslagit någon ändring
av principiell innebörd, böra tills vidare bibehållas.

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I 46 § gällande uppbördsförordning föreskrives, att vid utbetalning av
kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör sådan inkomst
av tjänst som i 3 § under 1 samma förordning sägs, skall den som utbetalar
beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag till gäldande av arbetstagaren
påförd skatt (löneandrag). Av hänvisningen till sistnämnda författningsrum
framgår, att skatteavdrag ifrågakommer vid sådan inkomst av tjänst, som
hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning eller eljest
utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Med tjänst likställes pension,
livränta m. m.

I anvisningarna till nämnda 46 § utsäges, att med arbetsgivare i uppbördsförordningens
mening förstås envar, som ingått avtal med annan person
att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd därav är
skyldig utbetala lön till denne. Med arbetsgivare förstås i uppbördsförordningen
den, med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas
emellertid icke den, som är att anse som självständig företagare.

Det från 46 § återgivna stadgandet synes ändamålsenligt och bör i princip
bibehållas. Någon anknytning till utformningen av begreppen arbetsgivare
och arbetstagare i annan lagstiftning bör icke göras. Även om understundom
viss vägledning vid tolkningen av uppbördsförordningens bestämmelser
om när avdragsskyldighet föreligger kan vinnas från andra rättsområden,
där fråga är om arbetsgivare och arbetstagare, bör uppbördsiörordningens
bestämmelser om skatteavdrag för sin tillämplighet icke alltid vara
beroende av den praxis, som utvecklats inom dessa andra rättsområden.
Centrala uppbördsnämnden har, jämlikt sina befogenheter, även angivit
att skatteavdrag skall göras i vissa fall, där tvekan kan råda huruvida ett
arbetsgivare- och arbetstagareförhållande i annan mening än uppbördsförordningens
är för handen men där det framstått som naturligt och lämpligt
med avdragsskyldighet. Häremot kan icke riktas berättigade anmärkningar.
Uppbördsbestämmelserna bör, för att syftet med källskattereformen skall
uppnås, kunna, inom ramen för det allmänna stadgandet i 46 §, genom bindande
förklaringar av centrala uppbördsnämnden anpassas efter de faktiskt
föreliggande förhållandena. Det må tilläggas, att nämnden självfallet även
äger medge, när speciella förhållanden påkallar detta, att skatteavdrag ej
skall göras i fall då någon som helst tvekan icke råder om att enligt annan
lagstiftning fråga är om arbetsgivare och arbetstagare.

För att undanröja tvekan om uppbördsbestämmelsernas innebörd och
centrala uppbördsnämndens befogenheter i förevarande hänseende synes en
viss omredigering av de i anvisningarna till 46 § gällande förordning lämnade
föreskrifterna böra göras, innan dessa överföres till den nya förordningen.

De sakkunniga har föreslagit, att skatt, som inbetalas å annan tid än under
uppbördstermin, skall vid beräkning av vanlig restitutionsränta anses
erlagd under närmast följande uppbördstermin. Förslaget har motiverats
med att uppgift saknas om den faktiska betalningsdagen och att därför någon
tidsanknytning på annat sätt måste givas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

471

Riksräkenskapsverket har i anslutning härtill påpekat, att eftersom en
skatteinbetalning antecknades å kreditkortet först efter den uppbördstermin,
under vilken skatten förfallit till betalning, länsstyrelsen stundom ej
heller i anslutning till närmast följande uppbördstermin finge tillgång till
uppgift om inbetalningen, nämligen om denna termin i tiden låge före förfallotermincn.

Riksräkenskapsverkets påpekande synes böra medföra, att det föreslagna
stadgandet så utformas att, därest skatt betalts före uppbördstermin då
skatten förfallit till betalning, avgörande för ränteberäkningen blir nämnda
uppbördstermin.

De i 91 § 1 inom. gällande uppbördsförordning intagna bestämmelserna
om efterkrav av skatt i vissa fall synes böra i vissa hänseenden ändras. Förutom
av de sakkunniga förordad omredigering synes påkallat med ett tilllägg
av innebörd att om skattskyldig gottskrivits preliminär skatt med för
högt belopp och till följd därav skatt felaktigt restituerats, skattskyldigs
återbetalningsskyldighet skall göras gällande inom viss begränsad tid. Jag
förordar vidare ett stadgande av innebörd att skattskyldig skall vara fri från
sådan betalningsskyldighet, som avses i nyssnämnda paragraf, därest krav
icke delgives honom inom fyra år efter utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felaktigt blivit gottskriven,
samt beslut angående vederbörandes betalningsskyldighet är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom anställdes.

Bestämmelserna i 91 § 1 mom. uppbördsförordningen motsvaras av 92 §

I mom. i de sakkunnigas förslag och av 70 § 1 mom. i det förslag, som jag
förordar att riksdagen skall underställas. Det av de sakkunniga i 92 § 2 mom.
av deras författningsförslag upptagna stadgandet, vilket i departementsförslaget
återfinnes under 70 § 2 inom., bör kompletteras med en bestämmelse
om befogenhet för länsstyrelse att fastställa återbetalningsskyldighet i fall
då preliminär skatt gottskrivits skattskyldig med för högt belopp.

Till de sakkunniga har överlämnats eu till Kungl. Maj :t inkommen, den

II december 1946 dagtecknad skrivelse från Svenska arbetsgivareföreningen.
I skrivelsen har föreningen hemställt om sådan ändring av uppbördsförordningen,
att därav klart framginge, att den, som icke åtnöjdes med av
länsstyrelse meddelat beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig
för arbetstagares skatt, medgåves rätt att däröver anföra besvär hos kammarrätten.
Tillika borde föreskrivas, att talan över kammarrättens utslag i
dylika ärenden skulle få fullföljas hos Kungl. Maj :t. I skrivelsen framhålles,
att det enligt gällande bestämmelser ankomme på länsstyrelserna att
såsom högsta instans avgöra, huruvida arbetstagarens skatt skulle uttagas
hos arbetsgivaren. Ofta komme arbetsgivarens regressrätt mot arbetstagaren
att visa sig vara värdelös, helst som kravet mot arbetsgivaren i regel
torde bli framställt jämförelsevis lång tid efter det att skatteavdraget förmenades
ha bort ske. Länsstyrelsernas beslut komme i dylika fall i realiteten

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att innebära åläggande för arbetsgivarna att i sista hand betala arbetstagarnas
skatter och dessa beslut torde icke sällan innebära betalningsålägganden
till mycket betydande belopp. Vidare framhålles i skrivelsen, att beslutets
ekonomiska verkningar för arbetsgivarna bleve desamma vare sig fråga vore
om preliminär eller kvarstående skatt. I skrivelsen anfördes vidare:

Länsstyrelsens beslutanderätt i förevarande ärenden torde komma att utövas
av landskamreraren eller vederbörande länsassessor. Dessa befattningshavare
skulle således var och en inom sitt län i sista instans meddela beslut
om åläggande av ekonomiska prestationer i en omfattning, som hittills saknat
motstycke inom den svenska förvaltningen, och detta i ärenden av ofta
svårbedömd natur. Att detta icke ur rättssäkerhetssynpunkt vore tillfredsställande
torde ligga i öppen dag.

Om ovanberörda lagtolkning skulle godkännas, torde detta föranleda, att
arbetsgivarna i förekommande fält för vinnande av rättelse komme att anlita
det enda rättsmedel som under ovannämnda förutsättning synes stå
till buds, nämligen att efter stämning till allmän domstol söka återvinning
av belopp, som de anse sig qrättmätigt hava av länsstyrelsen ålagts utgiva.
Allenast genom anställande av dylika återvinningsprocesser skulle erforderliga
vägledande prejudikat å detta rättsområde stå att vinna. För arbetsgivarna
bleve emellertid anlitandet av detta rättsmedel förenat med omgång
och besvär, även om deras organisationer därvid komme att utöva en rådgivande
verksamhet. Ur det allmännas synpunkt vore det ock ägnat att väcka
betänkligheter att belasta de allmänna domstolarna med ett större eller
mindre antal mål av denna art, vilka lämpligen synas böra falla under skattedomstolarnas
domvärjo.

De sakkunniga har i anledning av arbetsgivareföreningens skrivelse erinrat
om 1944 års uppbördsberednings uttalande (SOU 1945: 27 s. 302), att
rätt till besvär över länsstyrelsens beslut i bl. a. ärenden rörande verkställande
av skatteavdrag icke syntes vara erforderlig med hänsyn till arten av
ifrågavarande ärenden och till behovet att snabbt erhålla ett slutligt avgörande.
Vidare har de sakkunniga framhållit, att under den tid, som tilländalupit
sedan arbetsgivareföreningens skrivelse ingavs till Kungl. Maj :t, utvecklingen
givit vid handen att de i skrivelsen uttalade farhågorna icke besannats.
Några olägenheter av den art eller den omfattning, som befarats, hade
icke kommit i dagen. Härtill kunde fogas, att den verksamhet, som centrala
uppbördsnämnden bedrivit, varit ägnad att skapa likformighet och reda
inom ifrågavarande förvaltningsområde. Genom sin befogenhet att meddela
bindande förklaring beträffande frågor om verkställande av skatteavdrag
hade nämnden kunnat verka i detta syfte. De sakkunniga kunde därför icke
finna att behov förelåge av besvärsrätt. över länsstyrelsens beslut.

Kammarrätten har i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna remissyttrande
framhållit, att regeringsrätten genom utslag den 15 februari 1952
fastslagit, att klagan finge föras mot länsstyrelses beslut i fråga om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt. I motsats till vad de sakkunniga
förmenat förelåge således besvärsrätt enligt gällande bestämmelser.
Med hänsyn till kravet på rättssäkerhet borde besvärsrätten enligt kammarrättens
bestämda mening bibehållas. Vid sådant förhållande syntes det kammarrätten
jämväl uppenbart, att föreskrift icke borde, såsom föreslagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

473

införas därom, att centrala uppbördsnämnden skulle äga meddela bindande
förklaring i frågor om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

För egen del får jag i denna fråga anföra följande.

Arbetsgivare är ansvarig för arbetstagares skatt dels om han utan skälig
anledning underlåter att vederbörligen verkställa skatteavdrag, dels ock om
han underlåter att i föreskriven ordning- inbetala genom sådant avdrag innehållen
skatt. Uppkommer fråga om ansvarighet för ej innehållen skatt skall
först prövas, huruvida skatteavdrag skolat verkställas — härom äger centrala
uppbördsnämnden meddela bindande förklaring — och, om så är förhållandet,
huruvida arbetsgivaren »utan skälig anledning» underlåtit att
göra avdraget. Anses även sistnämnda villkor uppfyllt, skall det skattebelopp,
som bort innehållas, fastställas till sin storlek, varefter det kan uttagas
hos arbetsgivaren. Erlägger arbetsgivaren nämnda skattebelopp, äger han
söka det åter av arbetstagaren.

Såsom kammarrätten framhållit, har regeringsrätten i ett utslag den 15
februari 1952 förklarat att stadgandet d 108 § gällande uppbördsförordning,
att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande verkställande av
skatteavdrag, ej kan anses tillämpligt där fråga är om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt.

Med hänsyn till de mången gång stora skattebelopp ansvanighetsfrågan
kan gälla ävensom, vid underlåtenhet att verkställa skatteavdrag, den risk
arbetsgivaren löper att icke kunna av vederbörande arbetstagare återbekomma
till statsverket utgivna skattebelopp, torde någon begränsning av besvärsrätten
icke böra införas för fall varom bär är fråga. Till följd härav
bör ej heller befogenhet tilldelas centrala uppbördsnämnden att meddela
bindande förklaring beträffande frågor om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt. Jag förordar med andra ord att nu gällande bestämmelser
bibehålies.

Enligt gällande bestämmelser får skatt icke uttagas senare än fem år
efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd
debitering skolat erläggas. Tvekan har uppkommit om innebörden av denna
bestämmelse, när fråga är om skattskyldig i konkurs. Enligt min mening
bör bestämmelsen tolkas så att det avgörande skall vara huruvida kronans
framställning om den skattskyldiges försättande i konkurs gjorts, respektive
— därest den skattskyldige på annans ansökan försatts i konkurs —
kronans fordran bevakats i konkursen inom angiven tid av fem år. För att
undanröja all tvekan härutinnan, synes bestämmelsen böra så omformuleras
att åtgärder för uttagande av skatt icke må vidtagas senare än fem
år etter utgången av det ifrågavarande uppbördsåret. Med åtgärder skall då
i konkursfallet avses framställning om försättande i konkurs respektive
bevakning i sådan.

Såsom övergångsbestämmelse torde böra gälla, att de nya reglerna i princip
skall träda i kraft den 1 januari 1954. Emellertid bör äldre bestämmel -

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ser rörande uppbörd av skatt gälla beträffande preliminär skatt avseende
inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i tidigare sammanhang
omnämnda annuiteter samt tillkommande skatt, som skall inbetalas
under uppbördsterminen i januari 1954. Detta innebär bl. a., att de nya
bestämmelserna om skyldighet för arbetsgivare att vid återställande av arbetstagares
debetsedel förse denna med intyg om innehållen skatt m. m. icke
har avseende å debetsedlarna rörande preliminär skatt för år 1953.

Med sålunda utformade övergångsbestämmelser blir de nya bestämmelserna
om uppbörd tillämpliga å kvarstående skatt, som debiteras under
innevarande år men förfaller till betalning under år 1954. Detta innebär
bl. a. att arbetsgivares inbetalning av nyssnämnda kvarstående skatt och av
preliminär skatt för år 1954 skall verkställas enligt samma bestämmelser.

Öretal skall i princip icke debiteras efter den 1 januari 1954. Ett särskilt
problem föreligger med hänsyn till debitering av tillkommande skatt;
sådan skall debiteras efter samma grunder som gällt för debiteringen av
motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogsvårdsavgifter. Har den
slutliga skatten etc. debiterats med öretal, synes lämpligen kunna förfaras
så att, sedan utskylderna enligt den höjda taxeringen blivit uträknade till
belopp i kronor och ören, den tillkommande skatten framräknas genom att
från sistnämnda belopp avdraga de tidigare i öretal uträknade utskylderna,
varefter de i den tillkommande skatten ingående delbeloppen avrundas till
helt krontal enligt de föreslagna nya reglerna.

Ytterligare må framhållas, att i 86 § och 100 § 1 mom. taxeringsförordningen
de ändringarna synes böra vidtagas, att vad där säges om anteckning
och införing i linkomstlängd av ortsavdrag utgår. Därigenom beredes
möjlighet för Kungl. Maj :t att föreskriva gemensam inkomst- och debiteringslängd,
varom förslag väckts av de sakkunniga. Detta förslag, som åsyftar
att möjliggöra en förenklad arbetsrutin, måste ytterligare övervägas innan
slutlig ställning kan tagas till detsamma. Skulle förslaget visa sig icke
gå att genomföra, bör ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning
föreskriva anteckning av ortsavdrag i inkomstlängden.

Slutligen får jag framhålla, att åtskilliga ändringar, för vilka jag i det
föregående icke lämnat någon närmare redogörelse, ansetts böra vidtagas i
det av de sakkunniga framlagda förslaget till ny uppbördsförordning. Dessa
ändringar är i huvudsak av teknisk eller redaktionell natur och framgår av
de författningsförslag, som jag förordar att riksdagen underställes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

475

XXI. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) uppbördsförordning;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 6 juni 1952 (nr ill) med bestämmelser
om begränsning i vissa fall av preliminär skatt;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

i) förordning angående ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324-) om skogsvårdsavgift;

9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

. 10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr

251) om kommunalstyrelse på landet;

11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad;

12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm;

13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni
1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting;

16) förordning angående ändring i förordningen den 31
december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den
1 juni 1951 (nr 568) angående provisorisk skatteersättning
i anledning av ortsavdragsreformen;

476

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

18) förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen
den 17 december 194-8 (nr 766) angående taxering
och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.;

19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning;

20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering;

21) förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6
förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete; samt

22) förordning om särskild sjömansskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att, därest synnerliga
skäl föreligga, efter framställning förordna om återbetalning,
helt eller delvis, av avgift, som erlagts på grund av
bestämmelserna i 62 § uppbördsförordningen den 31 december
1945, samt om befrielse, helt eller delvis, av restavgift,
som påförts på grund av bestämmelserna i sistnämnda förordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Fjellander.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 477

Innehållsförteckning.

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2

Författningstext................................................ 5

I. Inledning................................................... gg

II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den allmänna uppbörden
................................................. 72

Gällande bestämmelser in. m................................... 73

De sakkunniga................................................ 77

Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden
förenklat taxerings- och debiteringsförfarande........... 80

Remissyttrandena.............................................. 37

Departementschefen............................................ 91

III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning av de olika

skatteslagen, m. m.............................................. gg

Gällande bestämmelser......................................... g§

Tidigare förslag............................................... 1qq

De sakkunniga............................................... Iqq,

Remissyttrandena.............................................. 107

Departementschefen............................................ H2

IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m..................... 119

Gällande bestämmelser......................................... 119

De sakkunniga............................................. 12i

Remissyttrandena.............................................. 127

Departementschefen............................................. 131

V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av olika slag 136

Gällande bestämmelser m. m.................................... 13g

Tidigare förslag m. m.......................................... 140

De sakkunniga................................................ 141

Remissyttrandena.............................................. 159

Departementschefen............................................ 171

VI. Debitering av skatt utan öretal................................... 182

Gällande bestämmelser m. m.................................... 182

De sakkunniga.............................................. 184

Remissyttrandena.............................................. 187

Departementschefen............................................ 187

VII. Jämkning av preliminär skatt................................... 187

Gällande bestämmelser in. m.................................... 187

De sakkunniga............................................... Igg

Remissyttrandena.............................................. igg

Departementschefen............................................ 198

478

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

VIII. Skatteavdrag................................................... 200’

Gällande bestämmelser m. m.................................... 200

Tidigare förslag............................................... 201

1950 års proposition........................................... 203

De sakkunniga................................................ 203

Remissyttrandena.............................................. 210

Departementschefen............................................ 248

IX. Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt; kontroll av arbetsgivare 257

Gällande bestämmelser m. m.................................... 257

De sakkunniga................................................ 259

Remissyttrandena............................................. 264

Departementschefen............................................ 273

X. Anstånd med inbetalning av skatt................................ 276

Gällande bestämmelser m. m.................................... 276

De sakkunniga................................................ 277

Remissyttrandena.............................................. 281

Departementschefen............................................ 287

XI. Uppbörd och redovisning av skatt................................ 290

Gällande bestämmelser......................................... 290

Tidigare förslag............................................... 293

1950 års proposition........................................... 294

De sakkunniga................................................ 295

Remissyttrandena.............................................. 307

Departementschefen............................................ 318

XII. Indrivning av skatt............................................ 324

Gällande bestämmelser......................................... 325

Tidigare förslag m. m.......................................... 327

De sakkunniga............................................ 331

Remissyttrandena.............................................. 339

Departementschefen............................................ 348

XIII. Restitution av skatt............................................. 353

Gällande bestämmelser......................................... 354

De sakkunniga................................................ 355

Remissyttrandena.............................................. 357

Departementschefen............................................ 359

XIV. Straffbestämmelser m. m......................................... 363

Gällande bestämmelser m. m.................................... 363

De sakkunniga................................................ 364

Remissyttrandena.............................................. 368

Departementspromemorian...................................... 373

Remissyttrandena.............................................. 376

Departementschefen............................................ 386

XV. Skattebefrielse för dödsbo........................................ 388

Gällande bestämmelser......................................... 388

De sakkunniga................................................ 389

Remissyttrandena.............................................. 390

Departementschefen........................ 390

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 479

XVI. Sekretessbestämmelser........................................... 394

Gällande bestämmelser m. m.................................... 394

De sakkunniga................................................ 395

Remissyttrandena.............................................. 397

Departementschefen............................................ 399,

XVII. Arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsanslällning................ 400

Gällande bestämmelser in. m.................................... 400

De sakkunniga................................................ 406

Remissyttrandena.............................................. 497

Departementschefen............................................ 499

XVIII. Uppbörd av skatt för sjömän, m. m.............................. 444

Sjömansskatteutredningens förslag............................... 444

Remissyttrandena över sjömansskatteutredningens förslag......... 416

Promemorian angående sjömännens beskattning.................. 427

Remissyttrandena över promemorian............................ 444

Departementschefen............................................ 454

XIX. Om utbetalning av kommunernas skattemedel....................... 462

Inledning..................................................... 463

Promemorian.................................................. 463

Remissyttrandena.............................................. 455

Departementschefen............................................ 467

XX. Särskilda frågor............................................... 46g

XXL Departementschefens hemställan.................................. 475.

527238. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag