Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321); given Stockholms slott
den 19 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås att behörighet att utfärda intyg för intagande
på sinnessjukhus skall tillkomma vissa kategorier läkare, som nu icke har
sådan behörighet, nämligen sådana läkare som, utan att vara legitimerade,
innehar befattning såsom provinsialläkare e. d. eller av Kungl. Maj :t förordnats
att uppehålla lälcarbefattning, i sistnämnda fallet dock endast efter
särskilt bemyndigande av medicinalstyrelsen.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 10.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 10 § 1 inom. sinnessjuklagen den 19 september
19291 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §. 10 §.

1. Då ansökan — ----— — sinnestillstånd (levnadsberättelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är om förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren
omhänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller av den, som
utan att vara legitimerad läkare innehar
befattning såsom provinsialläkare,
extra provinsialläkare, stadsläkare,
stadsdistrikisläkare, köpingsläkare
eller municipalläkare, eller
ock, efter medicinalstyrelsens särskilda
bemyndigande, av annan, som
av Konungen eller medicinalstyrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas
av läkare vid det sinnessjukhus,
varest intagning begäres; dock
må läkare vid sinnessjukhus, som
drives av landsting eller kommun,
utfärda vårdattest, då fråga är om
förflyttning till sjukhuset av någon,
som vårdas å fattigvårdsanstalt, där
läkaren omhänderhar sjukvård, samt
annan läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se SFS 1945: 467.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regentcn, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 23 oktober 1952.

Närvaran de:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om behörighet
i vissa fall för icke legitimerade läkare att utfärda vårdattest för intagning
på sinnessjukhus m. m. samt anför.

Inledning.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 december 1951 har medicinalstyrelsen
föreslagit en rad åtgärder i syfte att i möjligaste mån med legitimerade
läkare likställa dem, som av Kungl. Maj :t erhållit särskild tillåtelse att
utan inskränkning utöva läkarkonsten här i landet. Över skrivelsen har
efter remiss yttranden avgivits av kanslern för rikets universitet, som bifogat
utlåtanden från de medicinska fakulteterna, lärarkollegiet vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet och organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg, samt av statens utlänningskommission, kvacksalveriutredningen,
Sveriges läkarförbund samt styrelserna för Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Samtliga remissorgan uttalade sig principiellt för åtgärder i föreslagen
riktning. Från flera håll framhölls emellertid, att sådana åtgärder i allmänhet
ej bör genomföras med mindre det tillses att läkare, som har särskild
tillåtelse att utöva läkarkonsten här, har tillräckliga kvalifikationer. En
särskild förnyad prövning av de läkare, som redan har sådan tillåtelse,
borde göras och de, som framdeles söker tillstånd, borde underkastas
sträng granskning innan de förklarades behöriga.

Under ärendets behandling i inrikesdepartementet fann jag de erinringar,
som sålunda anförts, icke vara av den art att de i och för sig borde hindra
att medicinalstyrelsens förslag genomfördes. På min föredragning har Kungl.
Maj :t i anslutning därtill den 30 juni 1952 utfärdat två kungörelser i detta
syfte, den ena (nr 536) om behörighet i vissa fall för läkare, som icke vunnit
legitimation, att fullgöra å legitimerad läkare ankommande uppgifter, samt
den andra (nr 537) om ändrad lydelse av § 56 mom. 2 och § 57 mom. 1 och

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

2 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442). I 1 § förstnämnda
kungörelse stadgas, att innehavare av läkartjänst, som tillsättes
av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen eller som eljest är förenad med rätt
till tjänstår sberäkning, skall, om han icke är legitimerad läkare, vara likställd
med sådan läkare, dock icke såvitt angår uppgift, för vilken i lag kräves
legitimation såsom läkare. I 2 § föreskrives att den, som jämlikt 1 § 4)
lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten har särskild,
till omfattning och tid icke begränsad tillåtelse att inom riket utöva
läkarkonsten, skall, även om han icke innehar sådan tjänst som avses i 1 §,
vid tillämpning av 16 uppräknade, i administrativ ordning utfärdade författningar
vara likställd med legitimerad läkare.

I medicinalstyrelsens skrivelse föreslogs emellertid därjämte vissa lagändringar
i angivet syfte. Bl. a. ansåg medicinalstyrelsen att sinnessjuklagens
bestämmelser om behörighet att utfärda vårdattest och liknande
intyg för intagande på sinnessjukhus behövde ändras. Enligt min mening
är det önskvärt att i varje fall tjänsteläkarna äger behörighet att utfärda
sådana handlingar, även om de ej är legitimerade läkare. Jag anhåller nu att
få upptaga detta spörsmål till närmare behandling.

Nuvarande läge.

Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer enligt 1 § i lagen därom
den 21 september 1915 — förutom vissa kategorier som nu ej är av intresse
— dels legitimerad läkare (1 mom.) och dels den, som av Konungen erhållit
särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten, i den omfattning
och under den tid tillåtelsen avser (4 inom.). Legitimation såsom
läkare kan meddelas endast svensk medborgare, som inom riket avlagt
medicine licentiatexamen; ansökan därom får avslås endast då sådana
omständigheter föreligger att legitimation skulle kunnat återkallas, om
vederbörande varit legitimerad läkare. Särskild tillåtelse att inom riket
utöva läkarkonsten gives efter prövning av vederbörandes kvalifikationer
och i praktiken endast till personer med läkarexamen i Sverige eller utomlands.
Enligt medicinalstyrelsen har de läkare, som fått sådan tillåtelse, med
enstaka undantag genomgått det prövnings- och efterutbildningsförfarande,
som anordnats i syfte att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva
läkarkonsten i riket. Detta innebär att varje aspirant först tjänstgjort på
prov ett år vid svenska sjukhus under minst två ansvariga läkare, vilka
efter provtjänstgöringens slut avgivit intyg om hans personliga kvalifikationer
och allmänna lämplighet för vinnande av svensk läkarbehörighet.
Nästa led i prövningsförfarandet har varit förhör inför akademiska lärare
för att utröna hans kunskaper och praktiska färdigheter. I samband därmed
bär teoretiska och praktiska prov avlagts. Han har också med godkänt
resultat genomgått en kurs i svensk statsmedicin. Det har vidare

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

prövats att han hjälpligt kan behandla svenska språket i tal och skrift.
Trots de vidtagna åtgärderna är enligt medicinalstyrelsen nu ifrågavarande
läkares utbildning föga enhetlig.

I regel meddelas behörighet att utöva läkarkonsten enligt 1 § 4 mom.
1915 års lag utan inskränkning till omfattning och tid. Detta innebär likväl
icke i och för sig, att läkaren i alla avseenden äger samma behörighet
som om han vore legitimerad. I skilda författningar föreskrives nämligen,
att för vissa läkarförrättningar eller för utfärdande av vissa läkarintyg
eller för behörighet till vissa läkarbefattningar kräves att vara legitimerad
läkare. Genom nyssnämnda kungörelser den 30 juni 1952 (SFS 536 och
537) har emellertid sådan icke legitimerad läkare förklarats likställd med
legitimerad läkare i åtskilliga av dessa hänseenden. Därigenom har givetvis
icke sådana inskränkningar i behörigheten, som stadgas i lag, kunnat
upphävas.

Här är i första hand sinnessjuklagens bestämmelser om behörighet att
utfärda vårdattest m. m. av intresse. Då ansökan om sinnessjuks intagande
å sinnessjukhus för vård göres av annan än den sjuke själv, skall enligt
10 § 1 mom. nämnda lag vid ansökningen fogas bl. a. ett av läkare utfärdat
utlåtande, grundat på personlig undersökning verkställd högst en månad
före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring att den
sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest). Vårdattest får enligt
samma lagrum utfärdas endast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, av annan som av styrelsen förordnats
att uppehålla läkarbefattning. I 11 § 2 och 3 mom. sinnessjuklagen stadgas,
att intagande på sinnessjukhus får ske utan vårdattest om framställningen
åtföljes av särskilt läkarintyg och göres av polismyndighet beträffande
den som på grund av sinnessjukdom är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv samt av vederbörande befälhavare beträffande
den som tjänstgör vid mobiliserad del av krigsmakten och är sinnessjuk.
Angående behörighet att utfärda sådana läkarintyg gäller vad som i 10 §
1 mom. finnes stadgat om vårdattest, dock att militärläkare i sistnämnda
fallet är behörig ändå att han icke är legitimerad läkare. Vid krig eller krigsfara
kan Konungen enligt 11 § 5 mom. sinnessjuklagen förordna om tilllämpning
av ett enklare förfarande.

Slutligen innehåller sinnessjuklagen vissa bestämmelser om observationsattest.
Finnes av någons uppträdande uppenbarligen framgå, att han är
farlig'' för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning till
antagande att han är sinnessjuk, äger polismyndighet enligt 28 § 1 mom.
föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus. Ansökan
därom skall jämlikt 29 § 1 mom. göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren
med bifogande av bl. a. observationsattest. Härmed förstås ett av läkare
utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts
högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

6

försäkran, att anledning finnes till antagande att den undersökte är sinnessjuk.
I stället för observationsattest må vårdattest eller särskilt läkarintyg
som nyss sagts bifogas ansökningen. I samma lagrum föreskrives,
att vad i 10 § 1 inom. finnes stadgat om behörighet att utfärda vårdattest
gäller jämväl i avseende på observationsattest. Sådant intagande för observation
kan enligt 32 § ske även på initiativ av militär befälhavare. I sådant
fall gäller om observationsattest att den utan särskilt bemyndigande får
meddelas av militärläkare, även om denne ej är legitimerad.

En utvidgning av dessa särskilda behörighetsregler i sinnessjuklagen lär
främst komma att beröra dem, som av Kungl. Maj :t förlänats särskild tilllåtelse
att utan inskränkning utöva läkarkonsten. Enligt vad jag inhämtat
fanns det den 15 augusti 1952 här i landet omkring 235 personer med sådan
behörighet. Av dem hade 41 svensk läkarexamen och utländskt medborgarskap,
40 utländsk läkarexamen och svenskt medborgarskap samt de övriga
utländsk läkarexamen och utländskt medborgarskap. Det kan vidare nämnas,
att därjämte ett litet fåtal hade inskränkt behörighet samt att det därutöver
fanns några hundratal utländska läkare som grundar sin behörighet
uteslutande på förordnanden att uppehålla läkartjänster. Denna grupp utgöres
till eu del av läkare, som söker förvärva stadigvarande läkarbeliörighet
här.

Medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen framhåller inledningsvis i sin skrivelse, att tillskottet
av utländska läkare i landet varit och är av största betydelse för vår
hälso- och sjukvård. Då de utländska läkarna som regel uppehåller läkartjänster,
skulle utan dem ett stort antal tjänster få stå obesatta med de
svårigheter, som detta måste medföra. Vi är sålunda delvis beroende av
medArerkan från utländska läkares sida. Det är med hänsyn härtill enligt
styrelsens mening angeläget, att gällande författningsbestämmelser icke
onödigtvis lägger hinder i vägen för att dessa läkare utnyttjas rationellt.
Styrelsen påpekar, att de föreskrifter, som begränsar en icke legitimerad
läkares möjligheter att utöva sitt yrke och att vinna anställning i allmän
tjänst, som regel tillkommit vid eu tidpunkt, då utländska läkare icke
annat än i enstaka undantagsfall förekom i Sverige, och torde primärt ha
tagit sikte på att uppdraga en gräns mellan den färdigutbildade läkaren och
en medicine kandidat, som tillfälligt bestrider läkarvikariat. Då förhållandena
nu är helt andra, anser medicinalstyrelsen, att en översyn av dessa
bestämmelser är påkallad.

Medicinalstyrelsen har i anslutning därtill granskat författningsbestämmelser,
där läkarförrättningar, utfärdande av läkarintyg och behörighet
till läkarbefattningar o. d. behandlas. Åtskilliga bestämmelser, där det
kräves läkarlegitimation, har därvid uppmärksammats, däribland nu ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10. 7

varande lagrum i sinnessjuklagen. I denna del anför styrelsen, att det synes
svårt att föreslå en generell ändring. Styrelsen, som i detta sammanhang
såsom utländsk läkare betecknar den som fått oinskränkt tillåtelse att utöva
läkarkonsten, fortsätter.

Säkerhet föreligger icke för att alla utländska läkare ha tillräcklig
psykiatrisk utbildning och förtrogenhet med svenska förhållanden. Emellertid
bör beaktas, att medicinalstyrelsen i skrivelsen också föreslår, att
utländska läkare under vissa betingelser skola kunna erhålla befattningar
såsom ordinarie tjänsteläkare och sjukhusläkare. På en ordinarie tjänsteläkare
i öppen vård måste kunna ställas det kravet, att han kan utfärda
nu avsedda intyg. De, som icke kunna betros med denna rätt, böra ej heller
anses kompetenta till dessa befattningar. Enligt sinnessjuklagen må ifrågavarande
intyg utfärdas »allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats
att uppehålla läkar befattning». Även om stadgandet möjligen icke
bör anses utgöra hinder för medicinalstyrelsen att lämna även innehavare
av ordinarie läkartjänst, tillsatt av Kungl. Maj:t, bemyndigande att utfärda
vårdattest, bör stadgandet dock ändras.

I detta sammanhang uttalar sig medicinalstyrelsen för att behörighet alt
utfärda de intyg, som det här gäller, bör tillkomma legitimerad läkare
eller innehavare av tjänst såsom provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-,
köpings- eller municipalläkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, annan, som av styrelsen förordnats att uppehålla
läkarbefattning.

Remissyttranden.

De i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna är i allmänhet
positivt inställda till tanken att de utländska läkarna så långt möjligt likställs
med legitimerade läkare. Endast organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg uttalar starka betänkligheter mot en sådan
ordning men accepterar den likväl av hänsyn till att en stor del av dessa
läkare är flyktingar. Av andra remissorgan ansluter sig medicinska fakulteten
i Lund samt styrelsen för Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet väsentligen till medicinalstyrelsen, under det att de övriga
icke anser lämpligt att nu gå så långt som medicinalstyrelsen föreslagit.
Läkarförbundet framhåller, att två faktorer är av avgörande betydelse vid
bedömandet av frågan om utländska läkares likställighet med legitimerade
läkare, nämligen dels den medicinska kompetensen och dels deras kännedom
om svenska förhållanden och kunskaper i svenska språket. De medborgarrättsliga
aspekterna måste också beaktas. Fortsättningsvis yttrar
förbundet.

Vad den medicinska kompetensen beträffar vill läkarförbundet först
framhålla, att de utländska läkare, som avlagt svensk medicine licentiatexamen,
så småningom kunna beräknas bli svenska medborgare och därefter
legitimerade läkare, varför denna grupp i förevarande sammanhang

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

icke utgör något problem. Vad angår de utländska läkare, som ej avlagt
medicine licentiatexamen utan endast genomgått visst begränsat prövningsoch
efterutbildningsförfarande, framhåller medicinalstyrelsen själv, att
deras utbildning är föga enhetlig och understryker särskilt, att säkerhet
icke föreligger för att alla utländska läkare ha tillräcklig psykiatrisk utbildning.
Enligt vad läkarförbundet har sig bekant, har prövningen och
efterutbildningen av de utländska läkarna i många fall tillgått på ett summariskt
och lättvindigt sätt.---Ej ens när det gäller den rent medi cinska

kompetensen kan således ifrågavarande utländska läkare anses jämställda
med en svensk medicine licentiat. Detta faktum måste givetvis tillmätas
stor vikt vid bedömandet av vilka förrättningar en behörig utländsk
läkare kan tillåtas utföra och vilka tjänster han bör kunna erhålla. Därest
i enlighet med medicinalstyrelsens förslag gränsen mellan legitimerad
läkare och behörig läkare i stor utsträckning skall upphävas, är det med
hänsyn till sjukvårdens intressen ett oavvisligt krav, att samtliga ifrågakommande
utländska läkare, även de som redan erhållit generell behörighet,
få genomgå en verklig prövning för utrönande av huruvida deras
medicinska kompetens kan anses fullt likställd med en svenska medicine
licentiats.

Karolinska institutets lärarkollegium förklarar, att utländsk läkare icke
bör erhålla behörighet här i landet, förrän han genom en verkligt effektiv
prövning visat sig äga kunskaper motsvarande svensk medicine licentiatexamen,
att utländsk läkare, som redan äger generell behörighet och som
medicinalstyrelsen önskar förklara likställd med legitimerad läkare, bör
underkastas särskild prövning, att frågan om formen för de utländska
läkarnas prövning bör utredas snabbt och allsidigt under överinseende av
kanslern för rikets universitet samt att inga ändringar i medicinalförfattningarna
i fråga om kraven på behörighet eller legitimation bör vidtagas,
förrän resultatet av kvacksalveriutredningens arbete föreligger, utom sådana
som är självklara och av praktiska skäl ej gärna kan uppskjutas.
Universitetskanslern åberopar lärarkollegiets yttrande. Kvacksalveriutredningen
anser en allsidig undersökning av frågan om utländska läkares
befogenheter erforderlig, innan slutlig ståndpunkt tages till de av medicinalstyrelsen
behandlade spörsmålen, om än vissa ändringar redan nu bör
kunna göras.

Medicinalstyrelsens förslag till ändring i sinnessjuklagen har föranlett
några remissorgan till särskilda yttranden. Medicinska fakulteten i Lund,
som ansluter sig till styrelsen, understryker särskilt behovet av prövning
från fall till fall av frågan om en utländsk läkare i ifrågavarande hänseende
skall likställas med legitimerad läkare. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
tillstyrker livligt bifall till förslaget under framhållande av att ingen utan
speciell prövning får särskild tillåtelse att utöva läkarkonsten i landet.
Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg liksom styrelsen
för Svenska landstingsförbundet har icke funnit anledning till erinran
mot vad medicinalstyrelsen föreslagit i fråga om behörighet att utföra

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

vissa läkarförrättningar och utfärda vissa läkarintyg, till vilken grupp
förslag den ifrågasatta ändringen i sinnessjuklagen hör.

I motsats härtill anser läkarförbundet det vara synnerligen olämpligt
att utfärdande av vårdattester och åtskilliga andra psykiatriska intyg anförtros
annan än legitimerad läkare. Kvacksalveriutredningen har bland
de författningsändringar, som redan nu skulle kunna göras, icke upptagit
ändring i sinnessjuklagen.

Statens utlänningskommission har ur de synpunkter kommissionen företräder
intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag.

Departementschefen.

För intagning på sinnessjukhus fordras i vissa fall vårdattest, som är
ett efter personlig undersökning utfärdat intyg om att vederbörande är i
behov av vård på sådant sjukhus. Vårdattest får enligt 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
utfärdas endast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande, annan som av styrelsen förordnats att
uppehålla läkarbefattning. Genom hänvisningar i 11 § 2, 3 och 5 mom. och
29 § 1 mom. sinnessjuklagen gäller samma behörighetskrav för utfärdande
av andra läkarutlåtanden som i vissa fall skall bifogas ansökan om intagande
på sinnessjukhus. Militärläkare är dock i speciella fall behörig
utan bemyndigande, även om han icke är legitimerad läkare.

En läkare, som icke vunnit legitimation, är alltså endast i undantagsfall
berättigad utfärda läkarutlåtanden av dessa slag. Då sinnessjuklagen kom
till, torde så gott som samtliga icke legitimerade läkare ha utgjorts av personer,
som hade tillfälliga förordnanden på läkartjänster. I de fall, då
dessa vikarier kunde behöva utfärda vårdattest o. d., synes det — bortsett
från militärläkarna — ha rört sig om sådana läkare som förordnats av medicinalstyrelsen.
De kunde alltså få sådant bemyndigande som nyss sagts.

Numera har förhållandena ändrats. Bland dem, som äger behörighet
såsom läkare, finnes nu ett ganska stort antal, som av Kungl. Maj :t jämlikt
1 § 4) lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten
erhållit särskild tillåtelse att här utöva lälcarkonsten. Det rör sig
här huvudsakligen om flyktingar samt uteslutande om examinerade läkare,
vilka på grund av att de icke avlagt svensk medicine licentiatexamen eller
saknar svenskt medborgarskap icke kan bliva legitimerade läkare. Med få
undantag är tillåtelsen icke inskränkt till omfattning eller tid. Kompetensen
har noggrant prövats från fall till fall. Tillfredsställande kunskaper i
svenska språket har alltid varit eu förutsättning för tillstånd. I den mån
dessa läkare icke varit medicine licentiater har de vidare, innan de fått tillstånd
att utöva läkarkonsten, i allmänhet undergått särskild efterutbildning
och prövning, som syftat till att få vissa garantier för vederbörandes teoretiska
kunskaper och praktiska färdigheter såsom läkare.

II)

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10.

Här avsedda läkare är på ett helt annat sätt än övriga utländska läkare
inlemmade i samhället. Ett fyrtiotal av dem har avlagt medicine licentiatexamen
här i landet men kan såsom utländska medborgare icke få legitimation
såsom läkare. Många bedriver enskild praktik, men de flesta tjänstgör
vid sjukvårdsinrättningar av olika slag eller såsom vikarier för tjänsteläkare
i öppen vård. Efter dispens finnes möjlighet för dem, som är svenska medborgare,
att bliva ordinarie tjänsteläkare. Medlemskap i läkarförbundet
står öppet för dem.

Man har då frågat sig om icke dessa läkare, som av Kungl. Maj:t fått
generell behörighet att utöva läkarkonsten, i fråga om utfärdande av vårdattest
och andra liknande avseenden bör vara likställda med legitimerade
läkare. Icke endast i sinnessjuklagen utan även i flera i administrativ ordning
utfärdade författningar uppställes nämligen som behörighetsvillkor för
utfärdande av intyg och attester att vederbörande är legitimerad läkare. På
förslag av medicinalstyrelsen har därför genom kungörelser den 30 juni
1952 dessa läkare i vissa fall förklarats likställda med legitimerade läkare.
Detta gäller emellertid icke uppgifter, för vilka i lag kräves legitimation
såsom läkare. Frågan om behörighet att utfärda vårdattest och därmed likställda
intyg enligt sinnessjuklagen står alltså fortfarande öppen. För flertalet
berörda läkare — de som tjänstgör vid sjukvårdsinrättningar — torde
saken bliva aktuell endast i sällsynta undantagsfall. En privatpraktiserande
läkare kan givetvis någon gång i sin praktik få anledning taga ställning
till fråga om vårdattest bör utfärdas. Men det är framförallt tjänsteläkarna
som tages i anspråk för dessa uppgifter. Såsom jag nyss antydde
är det tänkbart att även icke legitimerade läkare numera kan komma att
utnämnas till tjänsteläkarbefattningar. I ett sådant fall måste läkaren vara
behörig att utfärda vårdattester och liknande utlåtanden. Medicinalstyrelsen
har förmenat att tjänsteläkare borde äga sådan behörighet, även om han
icke vore legitimerad läkare, men att det för övriga icke legitimerade läkare
skulle bero på särskilt bemyndigande, som skulle kunna givas endast den
som av styrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Enligt min mening
är detta ställningstagande i princip riktigt. Provinsial- och stadsläkare
och läkare som är jämförliga med dem bör automatiskt äga behörighet att
utfärda nu ifrågavarande attester och intyg oavsett om de är legitimerade
läkare eller icke.

Det är önskvärt att även vikarier för sådana läkare äger motsvarande
behörighet. Med hänsyn till att vikariernas kvalifikationer kan skifta torde
det dock vara lämpligt att låta behörigheten för dem att utfärda vårdattester
o. d. vara beroende av särskilt bemyndigande. Det bör tillkomma
medicinalstyrelsen att besluta därom. Stadgandet synes utan olägenhet kunna
få en så vid utformning att styrelsen vid behov äger bemyndiga envar, som
av Kungl. Maj:t eller styrelsen förordnats uppehålla läkarbefattning, att utfärda
intyg av ifrågavarande slag. Detta skulle då avse även läkare knutna

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

till sjukvårdsinrättningar. Däremot anser jag icke erforderligt eller tillrådligt
att en privatpraktiserande icke legitimerad läkare bemyndigas utfärda
dessa intyg.

För att genomföra den sålunda tänkta nya ordningen torde lämpligen 10
§ 1 mom. sinnessjuklagen böra ändras så att behörighet att utfärda vårdattest
tillkommer, förutom legitimerad läkare, den som utan att vara legitimerad
läkare antingen innehar befattning såsom provinsialläkare, extra
provinsialläkare, stadsläkare, stadsdistrilctsläkare, köpingsläkare eller municipalläkare
eller ock av Konungen eller medicinalstyrelsen förordnats att
uppehålla läkarbefattning, i sistnämnda fallet dock endast efter särskilt
bemyndigande av medicinalstyrelsen. Genom hänvisningarna i 11 § 2, 3
och 5 mom. samt 29 § 1 mom. skulle samma behörighetsregel komma att
gälla jämväl för utfärdande av särskilt läkarintyg och observationsattest.
Ändringen synes lämpligen böra träda i kraft utan dröjsmål.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321), av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Arne Beskow.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 november
1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 28 oktober 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 23 oktober 1952, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungi. Maj:ts proposition nr 10.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den
3 november 1952 avgivna utlåtande över det den 23 oktober 1952 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuldagen
den 19 september 1929 (nr 321) samt hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Eivor Hermansson.

Iduns tr., Esselte, St him 52
216695