Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.
Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 100, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, förelagt riksdagen förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet, och därvid föreslagit riksdagen, jämte annat, att antaga
följande.
Förslag
till
lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 19, 20 och 22 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering*
1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
1 mom. Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt
ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga pensionsavgift
för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst,
under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och
högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före
taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare.
Pensionsavgift skall icke erläggas av den, som under december månad
året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som avlidit
före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift
erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras
enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken icke
enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift,
makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt
icke uppgå till minst 1 200 kronor.
2 mom. Pensionsavgift skall utgå med 1,8 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.
1 Senaste lydelse av 19 § se 1951:332.
I hihang till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. 2 aud. Nr 8.
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8.
Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 360
kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst
överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 180 kronor. Om
endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas
i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 360 kronor.
Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift
allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga
avgift med högst 360 kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses i andra och tredje styckena här ovan
skall erlägga avgift med högst 180 kronor.
Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande
fall nedåt till närmast hela krontal.
20 §.
Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle
var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga
kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår pensionsavgift, under
uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd,
där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av pensionsavgiften. Befrielse må dock icke avse pensionsavgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat
erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.
Framställning som ovan avses skall avlämnas senast under andra kalenderåret
efter dödsåret.
I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i första stycket
sägs skall motsvarande gälla som finnes i taxeringsförordningen stadgat
beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt.
22 §.
Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
Om debitering och uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i uppbördsförordningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I samband därmed skall följande
iakttagas.
Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för år 1953 eller tidigare år.
I fråga om avgifter, som påföras för år 1954, skola i stället för vad i 19 §
2 mom. stadgas följande bestämmelser gälla:
Pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges till statlig
inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan
sägs.
Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt for gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst
200 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst
överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 100 kronor. Om
endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8. 3
i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 200 kronor.
Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift
allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga
avgift med högst 200 kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses i de två närmast föregående styckena
skall erlägga avgift med högst 100 kronor.
Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande
fall nedåt till närmast hela krontal.
Propositionen har, såvitt angår förevarande lagförslag, hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats
dels till konstitutionsutskottet dels till bevillningsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och andra lagutskottet har det avsnitt
av propositionen, som tilldelats lagutskottet, hänskjutits till behandling av
sammansatt stats- och andra lagutskott.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det av utskottet behandlade
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.
Inledning.
Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet innebar en genomgripande
omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn bland annat
till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna till vårt
skattesystem, förutsattes redan från början att, sedan systemet under några
år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skulle göras med ledning
av vunna erfarenheter.
För att verkställa denna översyn tillkallades den 25 februari och den 1
april 1949 särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren A. G. A. Wigert,
ordförande, häradskrivaren G. M. E. Alin, numera regeringsrådet S. E.
Jarnerup, ekonomidirektören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och
kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt. De sakkunniga, som antog benämningen
f.94.9 års uppbördssakunniga, överlämnade den 2 februari 1950 ett
första betänkande (SOU 1950: 7), vilket ledde till vissa lagstiftningsåtgärder.
Med skrivelse den 27 oktober 1951 har överlämnats ett andra betänkande
med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1). Därmed
har de sakkunniga i huvudsak slutfört sitt utredningsuppdrag; endast
vissa organisationsfrågor återstår. Den 29 februari 1952 förordnades, att de
sakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet; samtidigt uppdrogs åt
landskamreraren Wigert att slutföra utredningen beträffande nyssnämnda
organisationsfrågor.
över sistnämnda betänkande eller vissa delar därav har, efter remiss,
4
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8-
yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksarkivet, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea
hovrätt, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt ett flertal organisationer
in. m.
Utom de förslag, som framlagts i förenämnda betänkande, har vissa förslag
om debitering av folkpensionsavgifter framlagts av assessorn i kammarrätten
Sten von Otter i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad,
den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten
att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande.
Uen av von Otter utarbetade promemorian har remissbehandlats.
Gällande bestämmelser.
Enligt 1 § uppbördsförordningen skall vid den allmänna uppbörden uppbäras
vissa skaller och avgifter, däribland pensionsavgifter enligt lagen om
folkpensionering.
Folkpensionsavgift skall enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering för varje år erläggas av envar svensk medborgare,
dock ej för år före det, under vilket han fyller 18 år, eller efter det, under
vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven,
ej heller för år, för vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. eller, om han är
gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,
för år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgår till
1 200 kr. Pensionsavgift skall vidare icke erläggas av person, som under
juni månad det år avgiften skall slutligen påföras, ägt uppbära folkpension
eller den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, eller för den
som vid sistnämnda tidpunkt, avlidit. Beloppet av den pensionsavgift, som
skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör en procent av hans enligt förordningen
om statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst eller, om den
avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster.
För varje avgiftspliktig är dock högsta avgift 100 kr. Pensionsavgiften
skall alltid utföras i helt antal kronor så att överskjutande öretal bortfaller.
Enligt 20 § lagen om folkpensionering skall äkta make svara jämväl för
andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna
är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.
Folkpensionsavgifterna ingår i den preliminära skatten. Då pensionsavgift
slutligen påföres, skall den införas i huvudskriften av inkomstlängden
samt därjämte debiteras i debiteringslängd och å uppbördskort (kreditkort).
Om av två äkta makar, som är mantalsskrivna såsom tillhörande samma
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8. 5
hushåll, den ene icke skall påföras annan skatt eller avgift än pensionsavgift,
skall avgiften påföras den andre maken under förutsättning att uppbördskort
är upplagt för denne. Pensionsavgifterna antecknas under rubrikerna
»Pensionsavgift, egen» och »Pensionsavgift, makes».
Föredragande departementschefen, statsrådet Per Edvin Sköld, har i propositionen
om pensionsavgifterna anfört, bland annat, följande.
»De sakkunnigas förslag beträffande beräkningen av folkpensionsavgift
för äkta makar innebär i korthet följande.
Är båda makarna avgiftspliktiga — eu av förutsättningarna härför är
enligt förslaget att båda åsatts taxerad inkomst — uträknas avgiften för
envar av dem till en procent av vederbörandes taxerade inkomst. Då den
sammanlagda avgiften ej får överstiga 200 kronor, nedsättes i förekommande
fall avgiften för den, vars taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, i
sådan omfattning att den sammanlagda avgiften blir 200 kronor, överstiger
vardera makens taxerade inkomst 10 000 kronor, påföres envar avgift med
100 kronor.
Är en av makarna avgiftspliktig men icke den andre enär denne saknar
taxerad inkomst, skall avgiften för den förstnämnde maken utgöra en procent
av dennes taxerade inkomst och högst 200 kronor.
Är, slutligen, en av makarna avgiftspliktig men icke den andre oaktat
denne åsatts taxerad inkomst, skall avgiften för den avgiftspliktige uträknas
till en procent av hans taxerade inkomst och utgöra högst 100 kronor.
Här bortses alltså från den icke avgiftspliktige makens eventuella inkomst.
Det må tilläggas, att de sakkunniga med sitt ifrågavarande förslag icke
åsyftat någon ändring i vad nu gäller därulinnan att den taxerade inkomsten
skall — för att grunda avgiftsplikt -— uppgå till minst 1 200 kronor.
För att icke komplicera återgivandet av innebörden i de sakkunnigas förslag
har från denna regel bortsetts i det nyss anförda.
De sakkunnigas förslag synes enligt min mening materiellt godtagbart
och innefatta en riktig avgränsning av de fall, där storleken av ena makens
pensionsavgift bör påverkas av andra makens inkomst. Att gå så långt som
statens organisationsnämnd ifrågasatt, nämligen att alltid uträkna avgiften
för gift person med bortseende från andra makens inkomst, anser jag mig,
i likhet med de sakkunniga, i nuvarande läge icke kunna förorda, om än
ytterligare lättnader i debiteringsarbetet med en sådan anordning skulle
vinnas. Vad angår det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget,
synes detta icke lämna ett mer eller ens lika tillfredsställande resultat som
de sakkunnigas förslag. Jag vill emellertid i anslutning härtill erinra om att
de sakkunnigas förslag i motsats till länsstyrelsens i vissa lägen leder till
en högre avgift än de nuvarande bestämmelserna. Ett exempel må belysa
detta. Antages blott ena maken vara avgiftspliktig och är dennes taxerade
inkomst 10 000 kronor, medan den andra makens taxerade inkomst uppgår
till 5 000 kronor, blir avgiften för förstnämnde make enligt de sakkunniga
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8.
100 kronor men enligt länsstyrelsen 75 kronor, vilket sistnämnda belopp
sammanfaller med det vartill gällande regler leder. I andra fall medför däremot
de sakkunnigas förslag lägre avgifter än nu utgående. Nyssnämnda
exempel kan varieras så att den avgiftsfrie har en taxerad inkomst av 10 000
kronor medan den avgiftspliktiges motsvarande inkomst utgör 5 000 kronor.
Pensionsavgiften blir i detta fall enligt nuvarande bestämmelser och enligt
länsstyrelsens förslag 75 kronor men enligt de sakkunnigas regler 50 kronor.
Då det kan antagas, att i flertalet fall mannen blir avgiftsfri före hustrun
och har den högre inkomsten, skulle fallen av avgiftssänkning bli fler
än fallen av avgiftshöjning. Såväl den högre som den lägre avgiften är en
konsekvens av principen, att när den ena maken är avgiftsfri — något som
merendels heror på att vederbörande uppnått pensionsåldern — så skall den
andra makens avgift bestämmas med hänsyn blott till hans egen inkomst.
Som jag nyss framhållit, anser jag detta vara en godtagbar princip.
Godtages vad jag nu förordat, vinnes — förutom en viss förenkling i
själva uträknandet av pensionsavgiften — förutsättningar för en bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i de fall, då äkta makar
båda har taxerad inkomst men den ena av dem en relativt obetydlig sådan.
De sakkunniga har vidare ansett, att vid ett genomförande av deras
ifrågavarande förslag förutsättningar även skulle finnas för ett avskaffande
av den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om folkpensionering enligt vilken
ena maken svarar för andra makens pensionsavgift. Denna regel åsamkar,
enligt de sakkunniga, myndigheterna åtskilligt besvär i tillämpningen.
De sakkunniga torde främst haft i tankarna de fall, då en viss men icke tillräcklig
preliminär skatt influtit och vederbörande skattskyldige äkta make
icke inbetalat den kvarstående skatten. I sådant läge måste den kvarstående
skatten proportioneras på de olika uppbördstitlarna i syfte att avgöra hur
mycket därav som utgör pensionsavgift. På detta belopp skall andra maken
krävas.
Det är uppenbart, att denna bestämmelse förorsakar ett icke obetydligt
arbete för myndigheterna. Det är även uppenbart, att den reella innebörden
av bestämmelsen skulle starkt minska i betydelse om — som jag förordat
— make med ringa eller obetydlig inkomst framdeles komine att påföras
allenast en mot hans egen inkomst svarande pensionsavgift. Visserligen
kan mot förslaget att slopa bestämmelsen invändas, att staten försämrar
sina möjligheter att utfå avgifter även i sådana fall då den make,
som icke fullgör sina skyldigheter, har en mera betydande inkomst och
följaktligen även påförts en större avgift. Det kan emellertid antagas att
bestämmelsen i dylika fall mera sällan har aktualitet.
Jag anser mig följaktligen kunna biträda de sakkunnigas förslag även i
nu angivet hänseende. Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att
ett slopande av bestämmelsen om rätt att kräva ena maken för avgift, som
påförts andra maken, är att bedöma såsom ett spörsmål avseende hur långt
man med hänsyn till olägenheterna därav ur skilda synpunkter vill gå för
att söka säkerställa möjligheterna för det allmänna att utfå de debiterade
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr S. 7
avgifterna. Av de av mig förordade reglerna för beräkning av äkta makars
pensionsavgifter i vissa fall framgår nämligen att jag icke velat hävda den
meningen, att makar skulle i avseende å folkpensionsavgiften behandlas
såsom oberoende av varandra.
Vad härefter angår övriga förslag rörande debitering av folkpensionsavgift,
vilka samtliga åsyftar förenklingar i debiteringsförfarandet, må följande
framhållas.
De särskilda grunderna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter
bör tillämpas endast i de fall, då makarna skall samtaxeras. Har äktenskapet
ingåtts under beskattningsåret (året före debiteringsåret) eller har makarna
eljest under större delen av nämnda år icke levt tillsammans, bör således
pensionsavgiften för vardera maken beräknas som för ogift.
För närvarande skall pensionsavgift erläggas av varje svensk medborgare
i viss ålder och med en viss minsta inkomst under förutsättning att han för
debiteringsåret är mantalsskriven i riket. Avgift skall dock icke erläggas
av den som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension eller
den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, ej heller för den
som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. De sakkunniga föreslår, att mantalsskrivningen
för beskattningsåret, d. v. s. året närmast före det då pensionsavgiften
slutligt påföres, skall vara avgörande för avgiftsplikten samt att
tidpunkterna, då de förhållanden skall föreligga som medför avgiftsbefrielse,
ändras till december månad under beskattningsåret för den som erhållit
folkpension och till den 1 januari debiteringsåret för den som förlorat
sitt svenska medborgarskap eller avlidit. I den förut omnämnda departementspromemorian
förordas en ytterligare förskjutning av dessa tidpunkter,
nämligen till januari månad beskattningsåret resp. den 1 januari beskattningsåret.
Den sist angivna tidpunkten skall, enligt promemorian, vara
avgörande även för den som förvärvat svenskt medborgarskap; avgiftsbefriad
skall med andra ord den vara, som den 1 januari beskattningsåret icke
är svensk medborgare. Vidare föreslås i promemorian, att debiteringen skall
verkställas med ledning av uppgifterna i plåtavtrycken i debiteringslängden.
Sistnämnda förslag motiveras av att uppgifterna i denna längd i vad
de avser utgående folkpension och nationalitet icke alltid överensstämmer
med vad i dessa hänseenden gällde under januari månad resp. den 1 januari
beskattningsåret; personplåtarna i de tryckande registren aktualiseras nämligen
fortlöpande fram till debiteringslängdernas tryckning, som i regel sker
under mars—maj beskattningsåret (i Stockholm några månader senare).
Att uppbördssakkunnigas och i än högre grad departementspromemorians
förslag är ägnade att tillgodose önskemålet om förenklade debiteringsregler
är uppenbart. Med hänsyn härtill bör allvarligt övervägas att genomföra de
föreslagna författningsändringarna. Förenklingen skulle emellertid i viss
omfattning vinnas till priset av bestämmelser, som ur andra synpunkter
möjligen kan anses mindre tillfredsställande. Utredningsmannens såväl som
remissinstansernas mening är att fördelarna överväger nackdelarna.
8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr S.
De sakkunniga, och häri instämmer utredningsmannen, förordar, att mantalsskrivningen
för året före debiteringsåret, d. v. s. för »beskattningsåret»,
skall vara avgörande för skyldigheten att erlägga pensionsavgift. För närvarande
gäller att mantalsskrivningen för debiteringsåret är utslagsgivande.
Genomföres ändringsförslaget, vinnes att skatt och pensionsavgift kan i
princip debiteras på grundval av samma uppgifter. Några invändningar har
ej gjorts mot detta förslag, vars innebörd alltså är att mantalsskrivning här
i riket för det år, varunder den inkomst förvärvas varå pensionsavgiften beräknas,
är avgörande för avgiftsplikten. Synnerligast som pensionsavgiften
uppbäres preliminärt, anser jag starka skäl tala för att detta förslag genomföres.
I princip är den befriad från avgiftsplikt, som äger uppbära folkpension.
Nu gällande bestämmelser, innebärande att förhållandena under juni
månad debiteringsåret skall härutinnan vara avgörande, medger ej en debitering
av folkpensionsavgifterna uteslutande på grundval av debiteringslängdens
uppgifter. Debiteringsförrättaren måste erhålla särskilda underrättelser
om vad som hänt efter det längden framställts. Detta är ägnat att avsevärt
tynga och försvåra ett korrekt debiteringsförfarande. Bestämmelserna
medför tillika att i åtskilliga fall preliminärt uttagen pensionsavgift skall
restitueras. Med uppbördssakkunnigas förslag, innebärande att hänsyn tages
till förhållandena under december månad beskattningsåret, undanröjes
i viss omfattning sistnämnda olägenhet, varjämte en reducering inträder av
det antal fall, där med nuvarande ordning uppgifter kräves utöver dem som
plåtavtrycket i längden upptager. Å andra sidan tillgodoser icke de sakkunnigas
förslag önskemålet, att debiteringen helt skall kunna ske med hjälp
av plåtavtrycket i längden och utan ett kompletterande underrättelseförfarande.
Med utredningsmannens förslag att grunda bedömandet på förhållandena
under januari månad beskattningsåret skulle däremot nämnda önskemål
i huvudsak bli tillgodosett. En konsekvens skulle emellertid bli, att om
pension tillerkändes en eljest avgiftspliktig under tiden februari—december
beskattningsåret, vederbörande skulle ha att erlägga pensionsavgift för den
del av beskattningsåret, varunder han uppbär pension. Synnerligast som avgiften
komme att beräknas på den uppburna pensionen, synes övervägande
skäl tala för att icke gå så långt som utredningsmannen ifrågasatt. Däremot
kan jag för egen del ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Visserligen
skulle även mot detta förslag en viss invändning kunna göras, nämligen
den att om någon tillerkännes folkpension under debiteringsåret, vederbörande
likväl detta år påföres avgift. Men härtill kan genmälas, att denna
avgift beräknats på inkomsten under ett år, då pension ej utgått, och att
avgiften ifråga förutsättes ha erlagts preliminärt under detta sistnämnda år.
Folkpensionsavgift skall enligt gällande bestämmelser icke erläggas för
den som är avliden den 1 juli debiteringsåret. Denna regel förutsätter för
sin tillämpning en vidlyftig komplettering av de uppgifter i längden, som
lämnas genom plåtavtrycket. Utredningsmannens förslag med den 1 januari
beskattningsåret såsom den i nyssnämnda hänseende avgörande dagen skul
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8. 9
le i väsentlig män undanröja tillämpningsbesvärligheterna. Då några avgörande
invändningar mot en dylik bestämmelse icke synes vara att framställa
— jag hänvisar till det utförliga resonemang som utredningsmannen
fört och för vilket jag i det föregående redogjort — förordar jag, att förslaget
genomföres, vilket alltså innebär att det avgörande skall vara om
vederbörande är avliden vid ingången av året näst före debiteringsåret.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att dödsfall under beskattningsåret och
fram till tidpunkten för tryckningen av längden visserligen inpräglas å
personplåtarna men då dagen för dödsfallet samtidigt inpräglas, försvåras
debiteringen icke härav.
Beträffande den som förlorat svenskt medborgarskap gäller för närvarande,
att pensionsavgift ej skall påföras om förlusten av medborgarskapet ägt
rum före den 1 juli debiteringsåret. Denna regel medför därför ungefärligen
samma debiteringsbesvärligheter som de nyss antydda. Utredningsmannen
har velat avlägsna dessa besvärligheter genom en regel av innebörd, alt avgörande
tidpunkt skulle i stället för den 1 juli debiteringsåret vara den 1
januari året närmast dessförinnan. Av skäl, som utredningsmannen anfört,
synes ur materiell synpunkt en dylik regel godtagbar. Med en sådan bestämmelse
följer emellertid vissa andra olägenheter. De tryckande registren aktualiseras
fortlöpande och följaktligen kommer längderna att utvisa även
sådana nationalitetsändringar, som inträffat under beskattningsåret och
fram till tryckningsdagen. Då man icke kan registrera dagen för nationalitetsändringen,
leder utredningsmannens förslag, vilket alltså innebär dels
att den 1 januari beskattningsåret skall vara den avgörande dagen och dels
att avgiftsdebiteringen helt skall grundas på längden, till att i vissa fall avgift
felaktigt kommer att påföras respektive icke debiteras. För att i viss
omfattning avhjälpa denna olägenhet föreslår utredningsmannen att den
som enligt huvudregeln felaktigt påförts avgift skulle äga efter besvär häri
erhålla rättelse.
Mot förslaget har invänts, att det syntes föga tilltalande att föreskriva ett
debiteringsförfarande, som ovillkorligen måste i vissa fall ge ett oriktigt
resultat. Den särskilda besvärsregeln skulle vidare medföra ett visst merarbete.
De gjorda påpekandena synes mig föranleda att man bör söka lösa frågan
på ett i viss mån annat sätt. Av det förut sagda framgår, att jag ur materiell
synpunkt icke kan anse hinder föreligga mot att som ur pensionsavgiftssynpunkt
relevant dag för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap
föreskriva någon dag under beskattningsåret. Såsom ur debiteringssynpunkt
mest lämplig skulle då kunna väljas den dag då längderna tryckes.
Med en sådan regel vinnes att en debitering enligt längden alltid kominer
att svara mot huvudregeln om när avgiftsplikt i princip skall inträda
Häremot kan visserligen invändas att längderna tryckes på något olika tider,
nämligen av länsstyrelserna någon gång under mars—april beskattningsåret
och av mantalsverket i Stockholm ytterligare några månader senare;
en viss ojämnhet i fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde
2 Bi han g till riksdagens protokoll 19’>3. 6 sand. Sand. Nr S.
10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8.
resp. bortfall skulle alltså uppkomma. Denna olägenhet måste emellertid
anses vara ganska ringa och enligt min mening väsentligt mindre än de olägenheter
ur skilda synpunkter, som är förenade med nuvarande bestämmelser
och tidigare framlagda förslag till ändringar i dessa. Jag anser mig
alltså böra förorda att bestämmelserna utformas i enlighet med vad jag nu
anfört.
I anslutning till det sagda må framhållas, att om debiteringen helt grundats
på längden och denna, genom att fel förelegat vid inpräglingen av uppgift
å personplåt eller av annan liknande anledning, lämnat ett oriktigt underlag
för debiteringen, så föreligger självfallet möjlighet att erhålla rättelse
i detta fall liksom då fel eljest förelupit vid debitering.
De föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagen synes böra träda i
kraft den 1 januari 1954. Även den slutliga påföringen av pensionsavgift år
1954 bör ske enligt de nya bestämmelserna, bland annat med hänsyn till att
samtaxering av äkta makar enligt de av 1952 års riksdag antagna bestämmelserna
skall verkställas första gången vid 1954 års taxering. Olägenheten
av att pensionsavgiften ingår i preliminär skatt för inkomståret 1953 i enlighet
med nu gällande bestämmelser kan icke anses vara särskilt betydande.
Såsom pensionsstyrelsen påpekat, skulle sålunda utformade övergångsbestämmelser
emellertid medföra, att för person, som avlidit under
tiden den 1 januari—den 30 juni 1953, avgift icke skall påföras vid den
slutliga debiteringen år 1953 men väl vid debiteringen år 1954. Motsvarande
skulle gälla även vid förlust av svenskt medborgarskap efter debiteringslängdens
tryckning och före den 1 juli 1953. Detta förhållande kunde undgås
genom en föreskrift om avgiftspåföring jämväl år 1953 eller om avgiftsbefrielse
år 1954 i nu avsedda fall. Det synes emellertid tveksamt om
tillräckliga skäl härför verkligen föreligger. Olägenheten av att en person
ett år icke är avgiftspliktig men nästa år påföres avgift torde vara ringa.
Med hänsyn härtill och då debiteringsarbetet komme att tyngas av en föreskrift
av antydd innebörd, anser jag mig icke böra föreslå att en sådan
meddelas.
Vad jag i det föregående anfört bygger på bestämmelserna sådana de
för närvarande är utformade. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t
i proposition nr 15 till innevarande års riksdag förelagt riksdagen förslag
till lag om höjning av folkpensioner m. m. Nämnda proposition upptager
även förslag till principbeslut om höjning av pensionsavgiften, nämligen
med 0,8 procent av stadgat avgiftsunderlag. Tillika förordas i propositionen
att de nya avgifterna skulle slutligt påföras första gången år 1955.
I propositionen förutsättes vidare, att höjningen av pensionsavgifterna
skulle författningstekniskt lösas genom en ändring av 19 § folkpensioneringslagen.
Denna lagändring skulle emellertid vidtagas i samband med att
ställning toges till vad som komme att förordas i förevarande proposition.
Skulle förslaget om höjning av utgående folkpensioner antagas av riksdagen,
påverkas ej härav vad jag i det föregående anfört och förordat. Höjes
pensionsavgifterna, föranleder ej heller detta någon ändring i vad jag före
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8. 11
slagit; vad som i motiveringen anförts rörande avgifternas storlek i vissa
angivna exempel m. m. bör dock rätteligen korrigeras med ledning av beslutet
om avgiftshöjning.
Som framgår av det förut sagda förordar jag, att de i denna proposition
föreslagna ändrade bestämmelserna om avgiftsberäkning m. m. skall tilllämpas
fr. o. m. den slutliga debiteringen år 1954. De höjda pensionsavgifterna
skulle däremot första gången påföras vid den slutliga debiteringen år
1955. Författningstekniskt synes detta böra lösas så, att 19 § folkpensioneringslagen
erhåller en lydelse som svarar mot förslagen i såväl denna proposition
som i proposition nr 15 och att i övergångsbestämmelser föreskrives
att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avgiftshöjningen
skall tillämpas först år 1955.»
Utskottet.
Propositionens förslag i nu förevarande del avser vissa ändringar beträffande
beräkningen av folkpensionsavgifter för äkta makar samt beträffande
förutsättningarna för skyldighet att erlägga pensionsavgift. I det framlagda
lagförslaget har även den ändring vidtagits, som förutsattes när riksdagen
tidigare i år fattade principiellt beslut om höjning av folkpensionsavgiften.
Bevillningsutskottet, som behandlat detta avsnitt av propositionen, utom
såvitt angår författningsförslaget, har i avgivet betänkande nr 33 icke gjort
någon erinran, som föranleder ändring i den föreslagna lagen.
På grund härav och då utskottet för sin del icke funnit anledning till anmärkning
mot det framlagda lagförslaget, får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.
Stockholm den 23 april 1953.
På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från statsutskottet: herrar Bergh, Bergman, Erik Svedberg, Onsjö,
Gustafsson i Skellefteå och fru Ericsson i Luleå;
från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Wahlund, fru
Johansson i Norrköping, herr Hagård och fru Sandström.
587406. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag