Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner m. in.;
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 2 januari 1953 dagtecknad proposition, nr 15, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag om höjning av folkpensioner
in. m.,
dels ock besluta att från och med den 1 januari 1954 den f. n. fastställda
folkpensionsavgiften i princip höjes med 0,8 procent, dock att nuvarande
regler för avgiftens storlek fortfarande skall gälla i fråga om pensionsavgifter
för år 1954 eller tidigare åt.
Vidare har Kungl. Maj :t i propositionen nr 1, bilaga 7, föreslagit riksdagen
dels
under punkt 91 att till Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av 1 030 000 000 kronor,
dels ock under punkt 92 att till Indextillägg å folkpensioner för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av 242 000 000 kronor.
Det vid förstnämnda proposition fogade lagförslaget är av följande
lydelse:
Lag
om höjning av folkpensioner m. ni.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med
240 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,
320 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt
400 kronor för annan pensionsberättigad.
Bidrag enligt lagen den 20 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 240 kronor för år.
1 —- Bihang till riksdagens protokoll 195.1. G samt. 2 avd. Nr 1.
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t.
2 §•
Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen och
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn stadgas rörande indextillägg
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å höjning enligt förevarande
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1953.
I anledning av propositionen nr 15 ha inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen
inom första kammaren
nr 174 av herr Ewerlöf m. fl., och
inom andra kammaren
nr 74 av herr Senander m. fl.,
nr 223 av herr Rubbestad m. fl. och
nr 233 av herr Hjalmarson m. fl.
Vidare har utskottet till behandling i förevarande sammanhang förehaft
två inom andra kammaren väckta motioner,
nr 75 av herr Senander m. fl. och
nr 240 av fru Sjöstrand och herr Netzén.
Propositionen nr 15 och motionerna ha hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet ha propositionen och motionerna samt ovannämnda
punkter i statsverkspropositionen hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.
Motionärernas yrkanden redovisas i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
nr 15 framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att från och med maj 1953 folkpension i form
av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg
skall för år räknat höjas med belopp motsvarande sju indextillägg eller
med 210 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär
hustrutillägg, 280 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter
ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg
3
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
— d. v. s. för två åldriga makar sammanlagt 560 kronor — samt 350 kronor
för annan pensionsberättigad. Det under år 1952 utgående extra tillägget å
folkpensionerna föreslås även i fortsättningen komma folkpensionärerna
till godo och inarbetat i folkpensionen.
I enlighet härmed skulle alltså — bortsett från bostadstillägg — vid
nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär
eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension komma
att uppgå till 1 750 kronor om året och folkpensionen för två gifta ålderseller
invalidpensionärer till sammanlagt 2 800 kronor om året. Änkepensionens
och hustrutilläggets maximibelopp skulle komma att stiga till
1 050 kronor om året.
Änke- och änklingsbidragen föreslås höjda på samma sätt som änkepensionerna.
Förhöjningen föreslås utgå efter samma regler som de nuvarande indextilläggen,
frånsett att någon anknytning till pensionspristalet icke sker.
I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna föreslås att stat
och kommun skola bidraga till förhöjningen i samma proportion som
i fråga om indextilläggen. Statens andel föreslås delvis täckt genom en
höjning med åtta tiondelar av folkpensionsavgiften. Denna avgiftshöjning
föreslås träda i kraft den 1 januari 1954; dock anses nuvarande bestämmelser
böra gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1954
och tidigare år.
A. Förhöjning av folkpensionsbeloppen.
Gällande bestämmelser om indexreglering.
År 1950 genomfördes indexreglering av folkpensionerna, en reglering
som år 1951 reviderades bl. a. i fråga om utbetalningssystemet. Syftet med
denna indexreglering var — och är — att upprätthålla folkpensionernas
realvärde och avser att ge folkpensionärerna täckning för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter det folkpensioneringslagen antogs i
juni 1946. Den innebär, att socialstyrelsen enligt de grunder, som angives
i kungörelse den 16 juni 1950 (nr 391), verkställer beräkning av förhållandet
mellan de allmänna levnadskostnaderna under varje kvartals sista
månad och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval av dessa beräkningar
fastställer Kungl. Maj:t under nästpåföljande kvartals första månad
det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal gäller fr. o. in. månaden efter den, varunder
det fastställts, I. o. in. den månad, då nytt pensionspristal fastställes.
Det indexintervall, som utlöser ändring i indextilläggen, har bestämts
till 5 enheter. Vid avvägandet av intervallets storlek togs hänsyn bl. a. till
den kompensationsgrad, eller vilken de provisoriska dyrtidstilläggen på
folkpensionerna utgått.
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
Varje stegring av pensionspristalet med 5 hela enheter utlöser automatiskt
indextillägg med 5 procent å pensionernas i lagen angivna maximibelopp,
bortsett från bostadstillägg, eller för år räknat med samma belopp,
som nyss angivits för de provisoriska dyrtidstilläggen. Den som enbart
har grundpension eller sådan förmån i förening med blindtillägg erhåller
dock icke indextillägg, ty dessa förmåner har av särskilda skäl undantagits
från indexregleringen.
Person med änke- och änklingsbidrag äger rätt till indextillägg enligt
samma grunder, som gäller för änkepension.
Pensionspristalet för månaderna november 1952 — januari 1953 bar
genom kungörelse den 17 oktober 1952 (nr 659) fastställts till 138, varför
fr. o. m. november 1952 den allmänna ålderspensionen jämte indextillägg
för ogift utgör (1 000 + 350 =) 1 350 kronor för år, under det att dessa
förmåner för makar, som båda är folkpensionärer, sammanlagt uppgår
till (800 + 800 + 280 + 280 =) 2 160 kronor om året.
Genom lag den 6 juni 1952 om extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. m. (nr 326) bereddes folkpensionärerna en särskild kompensation för
levnadskostnadsökningarna utöver vad indextilläggen medför. Anledningen
härtill var vissa under året inträffade, för folkpensionärerna speciellt kännbara
prishöjningar å viktiga livsmedel. Tillägget hade form av ett icke
inkomstprövat fristående engångstillägg till dem som uppbar allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension, hustrutillägg eller änke- och änklingsbidrag
och utbetalades i juli månad 1952 med belopp, motsvarande ett
femprocentigt indextillägg för vederbörande pensionärskategori. Det extra
tillägget utgick helt av statsmedel.
1952 års folkpensionsreform.
Såsom förut nämnts beslöts vid 1952 års riksdag vissa ändringar i folkpensioneringslagen.
Dessa ändringar, som skall träda i kraft den 1 januari
1954, innebär i huvudsak följande.
De för inkomstprövningen gällande avdragsreglerna mildras för att bereda
folkpensionärerna större möjligheter än f. n. att utnyttja sin arbetskraft
och att inneha sparkapital eller annan motsvarande tillgång utan
att folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäres alltför starkt.
Sålunda höjes den avdragsfria inkomsten till 750 kronor för gift pensionsberättigad
(för makar tillsammans 1 500 kronor) och till 1 000 kronor för
annan pensionsberättigad, allt för år. Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av
det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade pensionsförmånerna
skall minskas, ändras till 33Vs procent för inkomst mellan
1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor
för äkta makar samt 662/3 procent för inkomst därutöver.
Dessa avdragsregler skall gälla för alla inkomstprövade förmåner och
således avse även de kommunala bostadstillägg, som skall ersätta de nu
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t. 5
varande statliga och särskilda bostadstilläggen. Beträffande de kommunala
bostadstilläggen skall gälla, att varje kommun äger besluta, om sådant
tillägg skall utgå i kommunen eller icke, ävensom bestämma maximibeloppet
för tillägget. Grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget beslutes
också av kommunen, dock med vissa undantag främst avseende
att, om tillägget enligt kommunens beslut skall vara inkomstprövat, folkpensioneringslagens
avdragsregler skall gälla för tillägget ävensom lagens
bestämmelser rörande inkomstberäkningen. En följd av införandet av de
kommunala bostadstilläggen är, att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering
försvinner. Kommunalt bostadstillägg kan tillerkännas ej
blott folkpensionär och folkpensionärs hustru, som uppbär hustrutillägg,
utan även den som är berättigad till änke- och änklingsbidrag.
Övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen innehåller en garanti
för att de folkpensionärer, som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
uppbär statligt bostadstillägg, blir bibehållna vid nuvarande förmåner
i detta hänseende. Den som vid utgången av år 1953 åtnjuter dylikt tilllägg
äger sålunda för tiden därefter erhålla folkpension med minst det
belopp, varmed pensionen skulle ha utgått, om de nuvarande bestämmelserna
rörande sagda tillägg alltjämt varit gällande. Det belopp, varmed
folkpensionen i sådant fall överstiger vad eljest skulle ha utgått, anses
som kommunalt bostadstillägg.
En följd av att det statliga bostadstillägget försvinner är, att maximibeloppet
av hustrutillägget i folkpensioneringslagen ej längre kan anknytas
till summan av tilläggspension och bostadstillägg utan fixeras till 600 kronor
per år. Detta belopp höjes med indextillägg och eventuellt även med
kommunalt bostadstillägg.
Reglerna för finansieringen av folkpensionerna samt änke- och änklingsbidragen
ändras även i vissa avseenden. Maximigränsen för kommunernas
skyldighet att bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg höjes sålunda från 50 till 60 procent. Vidare skall kommunerna
bidraga till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen med
4/so procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock
med högst 60 och lägst 25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen i
kommunen.
Departementschefen.
Sedan föredragande departementschef en, statsrådet Sträng, inledningsvis
berört de under åren 1948 och 1949 utgående dyrtidstilläggen samt den
sedermera genomförda indexregleringen, anför han bland annat följande.
»Under juli månad år 1952 utgick härjämte till folkpensionärerna ett
extra tillägg, avsett att utgöra kompensation för inträffade prisfördyringar
å vissa livsmedel och till storleken motsvarande ett indexsteg för
6
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
resp. pensionärskategori. Inräknat sistnämnda tillägg har således de i lagen
fastställda pensionsbeloppen förhöjts med 40 procent.
I detta sammanhang bör också erinras om de förbättringar, som stora
kategorier folkpensionärer erhåller genom den mildring av folkpensioneringens
inkomstprövning, som beslöts förra året och som var förbunden
med en sådan omläggning av systemet för bostadstilläggen att dessas
storlek blir beroende av kommunernas beslut. Verkningarna av 1952 års
reform i sistnämnda del är ännu svåra att överblicka, men såvitt man
redan nu kan se kommer de kommunala bostadstilläggen att i stor utsträckning
innebära fördelar för folkpensionärerna.
Emellertid har den fortgående allmänna produktionsstegringen medfört,
att de i arbetslivet verksamma överlag ej blott fått täckning för de sedan
år 1946 stegrade levnadskostnaderna utan även erhållit en avsevärd standardförbättring.
För att bedöma storleken av denna förbättring vore
givetvis ett studium av årslöneutvecklingen under åren 1946—1952 av
intresse. Tillförlitliga uppgifter rörande årslönerna är emellertid icke tillgängliga
för flertalet arbetargrupper; i varje fall gäller detta den ifrågavarande
perioden. Därför torde i stället timförtjänsten få tjäna som underlag
för frågans bedömande. Timlöneutvecklingen under åren 1946—1952
för olika kategorier, som tillhör medel- eller låglönegrupperna, företer
stora variationer, i det att några grupper, t. ex. lantarbetarna, erhållit en
större löneökning än andra, beroende bl. a. på vederbörande grupps utgångsläge
vid början av ifrågavarande period. En grupp, inom vilken lönestegringen
synes tämligen bra återspegla välståndsutvecklingen, utgör
industriarbetarna. För vuxen manlig industriarbetare har den genomsnittliga
timförtjänsten under tiden 1946—1952 stigit med nära 90 procent.
Vid beräkningen av denna löneutveckling har siffran för augusti 1952,
jämförd med årsmedeltalet för år 1951, betraktats som representativ för
det senaste årets lönestegring. I den angivna siffran innefattas givetvis ej
blott en reallöne- eller standardförbättring utan även kompensation för
ökade levnadskostnader.
Den standardförbättring, som kommit den arbetsföra befolkningen till
del, har ej någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande. Enligt
min mening är det emellertid riktigt, att även folkpensionärerna beredes
en rättvis andel i den allmänna standardförbättringen. Att så sker innebär
endast ett fullföljande av den tanke, som kom till uttryck vid avvägningen
av de nuvarande folkpensionsbeloppens storlek.
När det gäller att avgöra hur stor standardförbättringen bör vara för
folkpensionärerna, synes mig det förut angivna procenttalet för industriarbetarna
böra kunna tjäna till en viss ledning. Man kan dock ej bortse från
det förhållandet, att de i produktionen verksamma fått vidkännas minskning
av sina inkomstökningar genom skatt. För flertalet folkpensionärer
spelar skatteprogressionen knappast någon roll. För att bli tillämpligt på
7
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
folkpensionerna bör sålunda det angivna procenttalet avseende industriarbetarnas
löneutveckling reduceras. Det bör vidare i detta sammanhang
beaktas att de folkpensionärer, som saknar eller har allenast obetydlig
egen inkomst, erhåller tillskott till sina pensioner i form av bostadstillägg.
Standardförbättringens storlek måste givetvis också anpassas efter de
möjligheter som — utan att andra angelägna reformer behöver undanskjutas
— i dagens situation finnes för en utgiftsstegring av en omfattning
som det här blir fråga om. Förbättringen måste alltså vägas mot
andra förestående utgiftsstegringar, bland vilka under femte huvudtiteln
må nämnas anslagen till arbetslöshetsförsäkringen, de särskilda barnbidragen,
bidragsförskotten, mödrahjälpen, ålderdomshemmen, bostadsrabatterna
och, om än något mera avlägset, sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Vid övervägande av de olika omständigheter, till vilka enligt min mening
hänsyn bör tagas i detta hänseende, har jag kommit fram till att en sammanlagd
uppräkning av de år 1946 beslutade folkpensionerna med cirka 75
procent är rimlig och möjlig. Om man frånräknar den förhöjning om tillhopa
40 procent som folkpensionärerna redan erhållit, skulle detta innebära
en ytterligare höjning med 35 procent av pensionernas grundförmåner.
En sådan standardförbättring motsvarar en ökning med 25 procent av
folkpensionernas grundbelopp jämte av levnadskostnadsökningen betingade
tillägg, d. v. s. indextillägg och extra tillägg, vilket sistnämnda tillskott till
folkpensionerna även i fortsättningen förutsättes komma folkpensionärerna
till godo. Beloppsmässigt innebär förbättringen att en ogift pensionsberättigad
— dock ej änkepensionsberättigad — samt en gift folkpensionär,
vars make ej åtnjuter folkpensionsförmån, årligen erhåller ytterligare
350 kronor, eu gift folkpensionär, vars make uppbär sådan förmån, 280
kronor ■— två gifta pensionärer sammanlagt sålunda 560 kronor — samt
den som uppbär änkepension eller hustrutillägg 210 kronor. Dessa belopp
motsvarar för varje kategori storleken av sju indextillägg. Efter standardförbättringens
genomförande och inklusive nuvarande indextillägg och
extra tillägg erhåller en ensamstående ålders- eller invalidpensionär, för
vilken pensionens grundbelopp utgör 1 000 kronor om året, sammanlagt
1 750 kronor. För två gifta ålders- eller invalidpensionärer blir motsvarande
belopp resp. 1 600 kronor och 2 800 kronor. En änkepensionsberättigad
med en grundförmån av 600 kronor erhåller 1 050 kronor, vilket också gäller
för den som uppbär hustrutillägg. I förekommande fall höjes de angivna
beloppen med olika former av bostadstillägg samt med blindtillägg.
Då standardförbättringen i verkligheten innebär eu ökning av pensionsförmånernas
grundbelopp synes det redan på denna grund naturligt, att
förbättringen, i likhet med indextilläggen, får följa samma regler som
vederbörande grundförmån. För eu ålderspensionär bör följaktligen standardförbättringen
ej göras beroende av inkomstprövning, under det att
för övriga folkpensionärer, d. v. s. personer med invalidpension, sjukbidrag,
8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
änkepension eller hustrutillägg, förhöjningen bör göras inkomstprövad på
samma sätt som hittills varit fallet med folkpensionen för dessa kategorier.
För en sådan lösning i fråga om ålderspensionärerna — den utan jämförelse
största folkpensionärsgruppen — talar också att en inkomstprövning
av standardförbättringen synes förutsätta att de av dessa pensionärer,
som ej har enbart folkpensionen att existera på utan vid sidan därav har
annan inkomst, redan kommit i åtnjutande av standardförbättringen i form
av ökade egna inkomster. Så torde dock endast vara fallet med den mindre
grupp av ålderspensionärer, som har regelbundet arbete i den öppna marknaden.
För den övervägande delen av de ålderspensionärer, som har egna
inkomster, torde inkomsten ej ha följt med i standardutvecklingen. Vidare
skulle en inkomstprövning av ålderspensionärernas standardförbättring
draga med sig ett betydande administrativt merarbete, som helt enkelt
skulle omöjliggöra reformens ikraftträdande under år 1953.
I de fall, där standardförbättringen enligt vad nyss sagts göres inkomstprövad,
blir följden viss höjning av de övre inkomstgränser, där den sista
delen av den inkomstprövade förmånen bortfaller på grund av den egna
inkomsten. Denna höjning synes dock ej f. n. ge anledning till förnyad
omprövning av reglerna för inkomstprövningen, vilka såsom redan nämnts
ändrades förra året.»
Det kommunala bostadstillägget.
I motionerna 11:74 och 11:75 ha uttalats farhågor för att åtskilliga
kommuner skulle låta en standardförbättring i enlighet med propositionens
förslag bliva anledning till att utgående bostadsbidrag slopas eller reduceras.
I motionen 11: 74 hemställes, att riksdagen i anledning av propositionen
beslutar göra det uttalandet, att den höjning av folkpensionsbeloppen, som
kommer till stånd, icke bör tas till intäkt för en minskning av tidigare
från kommunerna eventuellt utgående förmåner utan i sin helhet kommer
folkpensionärerna till godo som en verklig standardhöjning.
I motionen II: 75 framföres förslaget att bostadstilläggen böra indexregleras
samt hemställes, att riksdagen måtte besluta att 7 § i lagen den 26
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering måtte få följande ändrade lydelse:
»Kommunalt bostadstillägg skall utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som uppbär
hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses såsom folkpension.
Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen beslutar.
Bostadstillägg skall dock utgå med belopp som täcker de faktiska boendekostnaderna
med iakttagande av att de icke må understiga
a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad 100 kronor
i bostadskostnadsgrupperna I och 11, 200 kronor i grupp III, 300 kronor
i grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt
9
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
b) till annan pensionsberättigad 150 kronor i bostadskostnadsgrupperna
I och II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.
Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas må icke aga rum, och
ej heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg fordras viss tids bosättning
inom kommunen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor.
Om kommuns —--ofördröj ligen underrättas.
Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i 6 § mom. 2 omnämnda pensionspristal överstiger
siffran 100.»
1950 års folkpensionsrevision, vars betänkande (SOU 1951:45) ligger
till grund för de gällande reglerna om kommunalt bostadstillägg, har i
frågan om den kommunala bestämmanderätten anfört, bland annat, följande
:
»Att kommunernas bestämmanderätt i vissa avseenden måste bli mindre
än i fråga om det nuvarande särskilda bostadstillägget är uppenbart. Så
måste exempelvis avdragsreglerna bestämmas i folkpensioneringslagen, då
eljest huvudsyftet med de reformer som revisionen har att förbereda skulle
förfelas. Å andra sidan är det tydligt att en reglering i lag av en så viktig
fråga som det sammanslagna bostadstilläggets maximistorlek knappast är
möjlig. Det skulle innebära att man måste fastställa hur tilläggen i de
enskilda orterna skall beräknas med hänsyn till bostadskostnader o. d. Så
skulle måhända kunna ske, om man endast hade att anpassa tilläggen efter
faktiska hyres- och bränslekostnader, men detta är i praktiken inte möjligt
såsom torde framgå av det följande. För övrigt skulle det näppeligen
vara lämpligt att förvägra kommunerna bestämmanderätt om bostadstilläggens
storlek om man ger dem befogenhet att bestämma om tillägg överhuvudtaget
skall utgå.
Överlåter man åt kommunerna att avgöra huruvida tillägg skall utgå och
hur stora dessa skall vara — om man bortser från inverkan av egna inkomster
— kunde måhända befaras att folkpensionärerna inte på alla
orter får de tillägg de behöver. Revisionen är för sin del av den uppfattningen
att risken härför är så obetydlig, att man inte behöver räkna med
den, under förutsättning att vid utformningen av finansieringsbestämmelserna
tillses att alla kommuner har ekonomiska möjligheter att införa bostadstillägg.
I det följande kommer revisionen att föreslå att kommunernas
andel i kostnaderna för tilläggen i princip skall stå i förhållande till antalet
skattekronor per invånare. Härigenom bör även mindre bärkraftiga kommuner
bli i stånd att införa bostadstillägg när så erfordras.
Det antagande som revisionen sålunda gjort angående kommunernas
villighet att införa tillägg bestyrkes enligt revisionens mening av att särskilda
bostadstillägg redan nu införts i stor omfattning trots förefintligheten
av de statliga tilläggen. Av de 462 kommuner med tillsammans 4,5
miljoner invånare, som nu är placerade i bostadskostnadsgrupperna II—V,
har sålunda 198 kommuner med sammanlagt 3,6 miljoner invånare infört
särskilda bostadstillägg. Att någon av de kommuner i dessa bostadskostnadsgrupper,
som inte infört särskilt bostadstillägg, skulle underlåta alt
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
införa bostadstillägg om de statliga tilläggen skulle slopas anser revisionen
högst osannolikt. Att tillägg kommer att utgå i de kommuner i bostadskostnadsgrupp
I, som infört särskilt bostadstillägg, kan hållas för visst.
Men därutöver kommer med största sannolikhet ett antal kommuner, som
nu är i sistnämnda bostadskostnadsgrupp, att införa bostadstillägg, om
dessa blir delvis finansierade med statsmedel.»
När förslaget till folkpensionsreformen förelädes 1952 års riksdag uttalade
föredragande departementschefen i propositionen, bland annat
följande:
»Enligt min mening tala starka skäl för riktigheten av det av folkpensionsrevisionen
gjorda antagandet, att kommunerna komma att förvalta
den dem i detta hänseende anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg
och så, att de nya bostadstilläggen bli skäligt avvägda. Redan det förtroende
för kommunerna, som genomförandet av ett förslag av det innehåll
revisionen förordat innebär, bör verka som en sporre för kommunerna
att söka åstadkomma en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen.
Riskerna för att kommuner skulle bli alltför restriktiva vid bestämmandet
av grunderna för bostadstilläggen synas mig icke betydande, under förutsättning
att frågan om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun
löses riktigt.»
Propositionen behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott,
vilket i sitt utlåtande nr 5 förklarade sig efter ingående prövning av frågan
ha stannat för propositionens förslag att överlämna åt kommunerna att
på egen hand bestämma om det kommunala bostadstillägget.
Frågan om indexreglering av bostadstilläggen berördes 1952 såväl i propositionen
med förslaget till folkpensionsreform som av det sammansatta
stats- och andra lagutskottet, varvid tanken på en sådan reglering avvisades
med hänsyn till de administrativa besvärligheter, som skulle följa.
Det finge ankomma på kommunerna att vid avsevärda förändringar i
penningvärdet besluta om därav motiverade ändringar av bostadstilläggens
belopp.
Blindtiilägget.
Enligt 11 § lagen om folkpensionering erhåller pensionsberättigad, som
lider av blindhet och som blivit blind före fyllda 60 år, utöver honom eljest
tillkommande folkpension blindtillägg med 700 kronor om året. Såsom
blind anses den som saknar synförmåga eller vars synförmåga sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Blindtillägget
har icke undergått någon höjning sedan tillkomsten av 1946 års lag om
folkpensionering, och å detta tillägg utgår icke något indextillägg. Vidare
räknas blindtillägget som inkomst vid inkomstprövningen enligt folkpensioneringslagen.
11
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr l.
I motionen 11: 2W hemställes, att riksdagen måtte besluta återställa blindtilläggets
realvärde från 1947 genom en höjning av detsamma från nuvarande
700 kronor per år till förslagsvis 1 000 kronor per år att gälla från
den 1 juli 1953, eventuellt den 1 januari 1954.
Utskottet.
Den tid, som förflutit sedan folkpensioneringslagens tillkomst 1946, har
präglats av en fortgående stegring av levnadskostnaderna men även av en
kraftig höjning av den allmänna inkomstnivån. För det stora flertalet i
arbetslivet verksamma har löneutvecklingen inneburit icke blott kompensation
för den inträffade fördyringen utan även en standardförbättring.
För folkpensionärernas del har helt naturligt under de gångna åren intresset
främst varit inriktat på att bibehålla de utgående pensionsförmånerna
vid deras realvärde. I detta syfte genomfördes 1950 indexreglering
av folkpensionerna, och som ett led i dessa strävanden skall också
det under 1952 utgående extra tillägget å pensionerna ses. Härigenom ha
folkpensionärerna dock icke erhållit del av den välståndsutveckling, som
skett under de år lagen varit i kraft. Detta har framstått såsom otillfredsställande.
Det torde också förhålla sig så, att man redan vid folkpensioneringslagens
tillkomst avsett ett sådant samband mellan avvägningen av
pensionsförmånerna och den allmänna levnadsstandarden i samhället, att
en standardhöjning av den storlek vi bevittnat de senaste åren rättvisligen
bör avspeglas även i folkpensionerna. Utskottet ser därför med tillfredsställelse
att denna angelägna fråga nu upptagits till lösning.
När det gäller att bedöma storleken av den standardförbättring, som folkpensionärerna
böra åtnjuta, möta svårigheter. Tillförlitliga uppgifter rörande
årslönerna för flertalet arbetargrupper äro icke tillgängliga. I stället
ha timförtjänsterna fått tjäna som underlag för de beräkningar, varpå
propositionens förslag vilar. Hänsyn har även måst tagas till den minskning
i de arbetande gruppernas inkomstökning, som skattetrycket medför. Vid
avvägningen av de förbättringar som nu föreslås har vidare givetvis måst
beaktas det utrymme, som för närvarande finnes för eu utgiftsstegring av
detta slag. Departementschefen har stannat för en ytterligare höjning av
pensionernas grundförmåner med 35 procent. I propositionen föreslås
således att folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension eller
hustrutillägg skall för år höjas med belopp motsvarande sju indextillägg.
Om man härtill lägger de sammanlagt 40 procent av grundförmånerna, som
pensionärerna redan i form av indextillägg och extra tillägg erhållit i
kompensation för levnadskostnadsökningen, ha sedan 1946 folkpensionerna
uppräknats med 75 procent. Förslaget innebär sålunda en ökning med 210
kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutill
-
12
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
lägg, 280 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt
350 kronor för annan pensionsberättigad. För änke- och änklingsbidragen
innebär förslaget samma höjning som för änkepensionerna.
Av förslagets syfte att giva folkpensionärerna del i en allmän standardhöjning
följer att förbättringen av folkpensionerna icke får lända till
minskning av andra förmåner, som må utgå. Förbättringen utgör följaktligen
icke anledning till omprövning av kommuns beslut om införande av
bostadstillägg. Icke heller bör pensionsförbättringen avhålla kommun från
att införa bostadstillägg i fall där kommunen eljest avsett att göra detta.
I detta sammanhang har utskottet även till behandling upptagit de i
motionen II: 75 framförda förslagen om fastställande i lagen av skyldighet
för kommunerna att utgiva bostadstillägg till vissa minimibelopp och om
indexreglering av bostadstilläggen.
Under förarbetena till 1952 års ändring i folkpensioneringslagen övervägdes
olika lösningar av problemen rörande utformningen av bostadstillläggen.
Man stannade emellertid slutgiltigt för att låta det ankomma på
kommunerna såväl att besluta om kommunalt bostadstillägg skall utgå och
med vilket belopp som att i princip bestämma de närmare grunderna för
rätt till bostadstillägg. Det förutsattes att kommunerna skulle komma att
förvalta den anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg.
Att nu på sätt i motionen föreslås i lag ålägga kommunerna att utgiva
bostadstillägg skulle innebära ett frångående av den ståndpunkt, som
riksdagen vid behandlingen av 1952 års pensionsreform efter ingående
prövning intog. Det synes även som om de förväntningar, som då knötos till
kommunernas administration av bostadstilläggen, icke svikits. Sålunda beräknas,
enligt vad utskottet inhämtat, 90—95 procent av rikets kommuner
ha infört eller under den närmaste framtiden komma att införa sådana
tillägg. Över lag torde även de kommunala bostadstilläggen ha erhållit en
lämplig avvägning. Här ha vägledande anvisningar från pensionsstyrelsen
och kommunförbunden haft stor betydelse.
Utskottet anser icke att sedan 1952 års reform antogs några omständigheter
tillkommit, som föranleda till en annan bedömning av de kommunala
bostadstilläggens utformning. Såsom tidigare i detta sammanhang uttalats
torde indexreglering av bostadstillägget ej böra ifrågakomma med hänsyn
till de administrativa besvärligheter, som detta skulle medföra. Det får
ankomma på kommunerna att vid avsevärda förändringar i penningvärdet
besluta om därav motiverade ändringar av bostadstilläggens belopp.
I motionen II: 240 har frågan om förbättring av blindtillägget tagits upp.
Under senare år har i skilda sammanhang en omprövning av denna förmån
aktualiserats såväl i vad avser förmånens storlek som möjligheterna att låta
tillägg komma icke blott blinda utan även andra svårt invalidiserade till
del. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag till 1952 års
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
13
reform väcktes i motion förslag bland annat om höjning av blindtillägget
till 1 000 kronor. Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som behandlade
ärendet, berörde härvid det nära samband, som råder mellan frågan
om förbättrade förmåner åt blinda och spörsmålet om bidrag av statsmedel
åt andra svårt invalidiserade personer. Samtidigt hänvisades till att departementschefen,
enligt vad som framginge av propositionen, hade för avsikt
att föranstalta om utredning rörande förmånerna till såväl blinda som andra
svårt invalidiserade. Med hänsyn till denna utredning ansåg utskottet sig
då icke böra föreslå ändring av bestämmelserna om blindtillägget. Ifrågavarande
utredning har den 6 februari 1953 uppdragits åt pensionsstyrelsen
att verkställa. Med hänsyn till ätt blindtillägget sålunda står inför omprövning
anser sig utskottet icke nu böra närmare ingå på frågan om ändring
av bestämmelserna. Utskottet är dock angeläget att understryka vikten av
att dessa frågor snarast bringas till lösning.
B. Finansieringen.
Nuvarande regler.
Kostnaderna för folkpensionerna och änke- och änklingsbidragen bestrides
av staten med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade
förmånerna. Staten tillgodogör sig även de pensionsavgifter, som
utgår enligt folkpensioneringslagen. Kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 19^7 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950,
159/1951 och 397/1952).
De nyss berörda pensionsavgifterna uttages i samband med de allmänna
skatterna av envar svensk medborgare fr. o. in. det år, varunder han fyller
18 år, t. o. in. det år då han uppnår 66 års ålder. Avgift utgår dock ej för
år, då vederbörande icke är mantalsskriven i riket, ej heller för år, för
vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst
icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och mantalsskriven såsom
tillhörande samma hushåll som sin make, för år för vilket makarnas taxerade
inkomster sammanlagt icke uppgår till nyssnämnda belopp. Avgift
erlägges ej av den som under juni månad det år avgiften skall slutligen
påföras ägt uppbära folkpension eller avlidit den 1 juli samma år. Pensionsavgiftens
årsbelopp utgör 1 procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift och
mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, */» procent
av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig är
dock avgiften maximerad till 100 kronor. Avgiften utgår alltid i helt antal
kronor och överskjutande öretal bortfaller.
14
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
Departementschefen.
Departementschefen erinrar om att avsikten med förbättringen av folkpensionerna
icke är att skapa någon ny folkpensionsförmån och fortsätter:
»Förbättringen är till sin natur att anse såsom en nominell uppräkning
av folkpensionerna, avsedd att låta folkpensionärerna bli delaktiga
i den allmänna förbättringen av levnadsstandarden, som ägt rum sedan
folkpensioneringslagen antogs. Under sådana förhållanden bör standardförbättringen
av folkpensionerna finansieras enligt samma regler, som
gäller för den grundförmån som höjes, alltså i enlighet med vad som nu
är fallet med indextilläggen. Detta innebär, att förbättringen av den allmänna
ålderspensionen bekostas helt av staten, under det att kostnaderna
för förbättringen av övriga förmåner fördelas mellan stat och kommun.
Varje kommun svarar härvid för kostnaderna inom kommunen med en
andel motsvarande 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, dock med viss maximering. Statens andel i totalkostnaderna
för standardförbättringen kan för budgetåret 1953/54 beräknas till
92,4 procent därav.
Kostnaden för den nu föreslagna standardhöjningen kan enligt en inom
pensionsstyrelsen gjord beräkning uppskattas till omkring 260 milj. kronor
om året. Därav faller enligt vad nyss sagts 92,4 procent på staten eller omkring
240 milj. kronor. Av den redogörelse som chefen för finansdepartementet
lämnat för det ekonomiska läget och den aktuella statsfinansiella
situationen torde framgå att utan att nya inkomster tillföres statsverket
budgeten — sedan avvägning skett mellan olika anspråk —- ej torde för
förevarande ändamål kunna belastas med mer än ca 100 milj. kronor. Återstoden
eller omkring 140 milj. kronor torde därför böra täckas genom en
höjning av folkpensionsavgiften. För att bereda staten en inkomstökning
med sistnämnda belopp erfordras en ökning av pensionsavgiften med åtta
tiondelar. Då pensionsavgiften f. n. utgår med en procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift
och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, */*
procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster, dock med högst
100 kronor om året för varje avgiftspliktig, skulle den erforderliga ökningen
— med utgångspunkt från gällande regler om avgiftens fördelning mellan
äkta makar — innebära att pensionsavgiften fastställdes till 1,8 procent av
den taxerade inkomsten eller i äktamakefallet 0,9 procent därav och att
maximiavgiften höjdes till 180 kronor.
En sådan höjning av pensionsavgiften kan anses motiverad även ur den
synpunkten, att man därigenom i stort sett återställer den ursprungliga
relationen mellan avgifts- och skattefinansieringen av folkpensionerna;
och den enskildes bidrag till sin folkpension kommer därmed att stå i
ungefär samma förhållande till förmånen, som ursprungligen avsågs.»
15
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
Mot propositionens förslag rörande folkpensionsavgiften har kritik riktats
i motionerna I: 174 och II: 233, II: 74 och II: 223.
I motionerna I: 174 och II: 233, vilka äro likalydande, hemställes, alt
riksdagen, under förklarande att proposition nr 15 icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte
A. i princip besluta dels att folkpensionsavgiften skall från och med den
1 januari 1954 höjas från 1 till 2 procent av den taxerade inkomsten, dock
högst till 200 kronor per skattskyldig, dels att en extra folkpensionsavgift
av motsvarande storlek skall uttagas från och med den 1 maj 1953.
B. ävensom besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t i samband med framläggande av förslag om ändring av 19 § folkpensioneringslagen
ville lägga fram förslag till författning om extra folkpensionsavgift
från och med den 1 maj 1953 i så god tid att författningen
kan tillämpas från och med nämnda dag.
I motionen 11: Ib hemställes, att riksdagen avböjer förslaget om ett principuttalande
till förmån för en höjning av pensionsavgifterna och i stället
uttalar sig för sagda avgifters slopande, samt att finansieringen som följd
därav i sin helhet sker på den direkta statsbeskattningens väg.
I motionen II: 223 yrkas, att riksdagen måtte i princip besluta, att pensionsavgiften
skall erläggas med 1,5 procent av årsinkomsten, dock maximerad
till 15 000 kronor.
Utskottet.
Såsom departementschefen föreslagit bör finansieringen av standardförbättringen
följa samma regler, som gäller för den grundförmån, som höjes.
Utskottet biträder följaktligen den föreslagna principen för fördelning av
kostnaderna mellan staten och kommunerna.
Av ,den totala kostnaden för pensionshöjningen, omkring 260 miljoner
kronor, beräknas 92,4 procent eller omkring 240 miljoner åvila staten. Av
sistnämnda belopp föreslås 140 miljoner kronor skola täckas genom höjning
av folkpensionsavgiften. I sistnämnda hänseende innebär förslaget att
avgiften skall utgå med 1,8 procent av den taxerade inkomsten eller för
äkta makar med 0,9 procent samt att maximiavgiften höjes till 180 kronor.
Utskottet har haft att i första hand taga ståndpunkt till den i motionen
II: 74 gjorda hemställan att riksdagen måtte uttala sig för att pensionsavgifterna
slopas och att finansieringen av pensionerna sker på den direkta
statsbeskattningens väg. Samma spörsmål förelädes riksdagen i fjol,
då krav på avskaffande av folkpensionsavgifterna restes i samband med
att riksdagen behandlade förslaget till 1952 års folkpensioneringsreform.
Riksdagen erinrade härvid om alt man vid tillkomsten av folkpensioneringslagen
övervägde huruvida folkpensionsavgifterna skulle slopas. Därvid
framhölls, alt det ur psykologisk synpunkt vore riktigt, att varje med
-
16
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
borgare i arbetsför ålder åtminstone i någon män bidroge till sin egen försörjning
vid ålderdom och invaliditet. Avgifterna vore sålunda huvudsakligen
avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av socialföl säki ing
och medborgarnas rätt till folkpension. Rätten att erhålla vissa förmåner
utan behovsprövning bleve också mera markerad genom att var och en
bidroge till förmånernas finansiering. Ur statsfinansiell synpunkt kunde
heller icke bortses från de avsevärda belopp som inflöte till statskassan.
Utskottet anser icke något skäl föreligga för riksdagen att nu frångå
sin tidigare ståndpunkt i frågan om avgifternas berättigande.
Beträffande de grunder, enligt vilka folkpensionsavgiften bör bestämmas,
vill utskottet erinra om att man när det gällde utformningen av de nuvarande
reglerna om pensionsavgiften anknöt till vissa försäkringsmatematiska
beräkningar. Departementschefen utgick sålunda i propositionen
med förslaget till folkpensioneringslagen från att den försäkringsmässigt
riktiga avgiften för den allmänna ålderspensionen beräknats till cirka 80
kronor för år under hela den avgiftspliktiga perioden. När pensionsavgifternas
maximibelopp föreslogs till 100 kronor för ogift och 200 kronor
för äkta makar avsågs att beloppen skulle ge försäkringsmässig täckning
för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster voro så höga, att behov i
och för sig av folkpensionen icke kunde antagas komma att föreligga.
Den förhöjning i förhållande till det försäkringstekniska beloppet 80 kronor,
som propositionens förslag innebar, motiverades med att försäkringen
avsåg att täcka även vissa risker, bland annat för invaliditet. Det vore
vidare endast i ett fåtal fall, som inbetalning av maximiavgift under hela
den avgiftspliktiga perioden konime att ske. Riksdagen anslöt sig till den
princip, som kom till uttryck i förslaget.
Det är enligt utskottets mening av värde att även i fortsättningen bibehålla
den försäkringsmässiga grundvalen för beräkningen av pensionsavgifternas
maximibelopp.
Propositionens förslag torde icke innebära avsteg från den nu redovisade
principen för avgiftsberäkningen.
I motionerna I: 174 och II: 233 föreslås, att avgiften skall utgå med två
procent av inkomsten och att maximiavgiften bestämmes till 200 kronor.
Detta förslag grundas emellertid på försäkringsmatematiska beräkningar,
därvid utgåtts från att maximiavgift erlägges först från 25 års ålder. Avgiftspliktig,
som från 18 års ålder erlägger maximiavgift till dess pensionsrätt
inträder, skulle följaktligen enligt motionärernas förslag icke erhålla
full valuta för de erlagda avgifterna. Detta låter sig icke förena med de synpunkter,
som voro bestämmande när de nuvarande avgifterna avvägdes. Utskottet
vill i detta sammanhang även ge uttryck åt de betänkligheter, som
hysts mot en mer avsevärd höjning av procentsatsen. Att avgifterna uttagas
proportionellt i förhållande till inkomsten innebär en kännbarare belastning
för de lägre inkomsttagarna än för dem i högre inkomstlägen. Här
17
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
måste även beaktas de övriga avgifter av socialförsäkringsnatur, som olla
utgå jämsides med pensionsavgifterna.
De invändningar, som sålunda kunna resas mot en höjning av procenttalet,
ha föranlett utskottet att undersöka lämpligheten av att sänka den
i propositionen föreslagna procentsatsen och i stället öka maximiavgiften.
För detta ändamål ha inom pensionsstyrelsen på utskottets begäran verkställts
vissa beräkningar med utgångspunkt från procentsatserna 1,5, 1,6, 1,7
och 1,8 samt en ökning av maximiavgiften motsvarande en höjning av den
nuvarande inkomstgränsen för ogift, 10 000 kronor, till 17 000 kronor. Beräkningarna,
som till följd av brister i det statistiska underlaget endast
äro ungefärliga, ha närmast gått ut på att utröna vilken betydelse berörda
förändringar skulle få för statens inkomster av folkpensionsavgifterna.
Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning.
Inkomstökning för statsverket |
||||||
Höjning av |
procent- till |
Höjning av |
Max.-avgift |
Enbart |
Tillkommer |
Summa |
1,5................ |
17 000 |
255 |
88 milj. |
9 milj. |
97 milj. |
|
1*6................ |
17 000 |
272 |
9,5 » |
114,5 . |
||
1,7................ |
17 000 |
289 |
123 » |
10 » |
133 » |
|
R8................ |
17 000 |
306 |
140 » |
10,5 » |
150,5 * |
Beräkningarna visa att, oaktat inkomstgränsen höjes till 17 000 kronor,
redan en sänkning av procentsatsen från 1,8 till 1,7 torde medföra lägre
inkomster för statsverket av debiterade pensionsavgifter. Sänkes procenttalet
till 1,5 blir det ekonomiska utfallet mer än 40 miljoner lägre än den
inkomsthöjning för statsverket, som propositionens förslag innebär. I detta
sammanhang kan nämnas, att enligt pensionsstyrelsens beräkningar ett genomförande
av det i motionen 11:223 framlagda förslaget att avgiften
skall erläggas med 1,5 procent av årsinkomsten och att denna skall maximeras
till 15 000 skulle för statsverket medföra en inkomstökning av omkring
96 miljoner eller 44 miljoner mindre än vad propositionens förslag väntas
få till följd.
De gjorda beräkningarna giva sålunda vid handen, att även en avsevärd
höjning av inkomstgränsen icke medger, åt! procenttalet sänkes därest
man önskar bibehålla eu inkomstökning för statsverket med 140 miljoner
kronor. Utskottet kan därför icke föreslå någon förändring i de riktningar
som övervägts. Det må även erinras om att uttagande av maximiavgift,
som betydligt överstiger 180 kronor, skulle strida mot de försäkringsmässiga
principer för avgiftsberäkningen, vartill utskottet anslutit sig.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet propositionens förslag
om beräkningen av pensionsavgiften böra godtagas.
2 — It ihan g till riksdagens protokoll 1953. 6 samt. 2 avd. Nr 1.
18
Sammansatt stals- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
C. Lagtext m. m. och anslag.
Lagtext in. in.
Angående regleringen i lag av propositionens förslag om höjning av
folkpensionerna anför departementschefen.
»Då den reformering av folkpensioneringen som jag här förordat avser
att vara av bestående art synes det naturligt, att reformen nu också får
sin slutliga utformning. Detta skulle i fråga om pensionernas belopp innebära,
att de i folkpensioneringslagen angivna grundbeloppen uppräknas i
enlighet med vad jag förut anfört. Å andra sidan är det naturligen ur
pensionärernas synpunkt av största vikt att höjningen genomföres snarast
möjligt. Om så skall kunna ske måste emellertid höjningen tekniskt anpassas
efter de svårigheter, som under innevarande år föreligger för pensionsstyrelsen
att hinna med det merarbete, som ett genomförande av
reformen medför. Härvid är att märka att pensionsstyrelsens kapacitet
detta år är synnerligen hårt ansträngd, enär pensionsstyrelsen — utöver
det löpande arbetet — under året har att i praktiken omsätta de förändringar
i fråga om folkpensioneringen, som beslöts förra året och vilka
skall träda i kraft den 1 januari 1954. Arbetet härmed beräknas nödvändiggöra
omprövning av ej mindre än bortåt 500 000 pensionsärenden med
uppläggning av nya kort etc.
Verkställda undersökningar har givit vid handen, att en höjning av grundbeloppen
i folkpensioneringslagen skulle föranleda omräkning av ytterligare
minst 40 000 pensionsärenden samt dessutom medföra åtskilliga
andra tekniska besvärligheter, för vilkas enskildheter jag icke här torde
behöva redogöra närmare. Dessa svårigheter undvikes helt om den nu
aktuella höjningen av folkpensionerna regleras i en särskild lag och konstrueras
såsom ett tillägg av samma natur som indextillägget.
Mot en ändring av folkpensioneringslagens grundbelopp talar även att
en höjning av dessa belopp kan aktualisera frågan om en översyn av det
nuvarande indexsystemet inom folkpensioneringen. Detta system bygger
ju såsom nämnts på principen att varje femprocentig ökning av folkpensionärernas
levnadskostnader skall medföra en motsvarande förhöjning
av folkpensionernas grundbelopp. Därest den nu föreslagna höjningen inräknas
i grundbeloppen, föranleder detta, att de gällande indextilläggen
ej kommer att stå i motsvarande förhållande till grundbeloppen. I samband
med överväganden rörande indexsystemet kan även den frågan
aktualiseras, om ej några av de nuvarande indextilläggen bör inräknas i
grundbeloppen. En så omfattande ändring av folkpensioneringen synes
utesluten under övergångstiden för 1952 års reform. Härtill kommer vissa
lagtekniska svårigheter med att nu införa erforderliga författningsbestämmelser
i folkpensioneringslagen, enär detta fordrar att lagen ändras såväl
i dess nu övergångsvis gällande lydelse som i dess lydelse fr. o. in. den
19
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t.
1 januari 1954. Med hänsyn härtill och då olika ändringsförslag, berörande
skilda delar av folkpensioneringslagen, f. n. prövas inom socialdepartementet
men ej hinner föreläggas årets riksdag — jag syftar främst på
änkepensionerna och anstaltsvårdades folkpension — synes det mest rationellt,
att reformens slutliga lagtekniska utformning får anstå.
Med hänsyn till det sagda förordar jag, att höjningen av folkpensionerna
nu — i en fristående lag -— utformas efter samma regler som gäller för
indextilläggen, dock givetvis utan någon anknytning till pensionspristalet.
Det blir alltså fråga om en höjning av allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg, vilken höjning — såsom jag redan
berört — inkomstprövas i den mån grundförmånen är beroende av inkomstprövning.
Det förhållandet, att invalidernas grundpension å 200 kronor icke
förhöjes, innebär ej att personer med enbart grundpension skulle vara
betagna rätten till standardförhöjning. Så snart deras inkomstförhållanden
medger en inkomstprövad förmån utgår standardförhöjning liksom indextillägg
men i form av tilläggspension.
Den nu valda metoden att höja folkpensionerna medger administrativt
sett att höjningen utgår redan fr. o. in. den 1 maj 1953; och jag förordar
att höjningen träder i kraft nämnda dag.
Det extra tillägg å folkpensionerna, som beslöts vid 1952 års riksdag,
bör i fortsättningen komma folkpensionärerna till godo såsom en del av
folkpensionen. Vad förut anförts i fråga om kostnadernas fördelning mellan
stat och kommun föreslås därför gälla även detta tillägg. Lagtekniskt
sett synes tillägget böra sammanarbetas med standardförbättringen.
Änke- och änklingsbidragen enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till
änkor och änklingar med barn är till beloppen anknutna till folkpensioneringens
änkepensioner och är indexreglerade och inkomstprövade på motsvarande
sätt. Det extra tillägget utgick även på nämnda bidrag. Det synes
naturligt, att standardförhöjningen även bör avse änke- och änklingsbidragen,
varvid normerna för änkepensionerna hör tillämpas även i detta
hänseende.»
Beträffande den lagtekniska utformningen av den i propositionen föreslagna
ändringen av folkpensionsavgifterna förordar departementschefen
att erforderliga ändringar vidtagas i folkpensioneringslagen. Efter att ha
upplyst att chefen för finansdepartementet har för avsikt att förorda
framläggande för 1953 års riksdag av ett på grundval av 1949 års uppbördssakkunnigas
betänkande angående vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1952: 1) upprättat förslag, som även berör folkpensioneringslagens
bestämmelser om finansieringen av folkpensionerna, uttalar
departementschefen bland annat.
»Såsom nämnts är f. n. inom finansdepartementet eu proposition berörande
hl. a. bestämmelserna i 19 g folkpensioneringslagen under utarbe
-
20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
tande. Propositionen torde ej kunna föreläggas riksdagen förrän någon
tid in på detta år. Då även den med nämnda proposition avsedda ändringen
av 19 § folkpensioneringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1954 torde — för undvikande av att samma riksdag skall vid olika tillfällen
besluta om ändringar av samma författningsbestämmelse, avsedda
att träda i kraft vid samma tidpunkt — riksdagens beslut om höjning av
folkpensionsavgiften i förevarande sammanhang böra erhålla formen av
ett principbeslut, varigenom den av mig nu förordade höjningen fastställes.
Själva författningsändringen synes i enlighet härmed böra anstå för att
genomföras i samband med det förslag som chefen för finansdepartementet
ämnar framlägga.»
Anslag.
A. Anslaget Bidrag till folkpensioner m. in. är för innevarande budgetår
upptaget med 743 000 000 kronor.
Pensionsstyrelsen har beräknat medelsbehovet för nästa budgetår till
753 000 000 kronor. Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare,
som uppburit pension för januari 1951, samt motsvarande för andra
halvåret 1953 och första halvåret 1954 uppskattade antal.
Antal pen- |
Beräknat |
antal |
|
sionstagare |
pensionstagare |
||
Ålderspension. |
i januari |
andra halv- |
första halv- |
1951 |
året 1953 |
året 1954 |
|
1. Ogifta pensionstagare .............. 2. Gifta pensionstagare, vars make ej upp- |
350 017 |
365 000 |
367 800 |
bär folkpension eller hustrutillägg . . |
60 596 |
68 000 |
69 300 |
3. Gifta manliga pensionstagare, vars hust-ru uppbär hustrutillägg ............ 4. Gifta pensionstagare, vars make uppbär |
15 132 |
15 000 |
14 900 |
folkpension ........................ |
186 547 |
199 000 |
201 200 |
Summa |
612 292 |
647 000 |
653 200 |
Invalid pension och sjukbidrag. |
|||
Enbart grundpension ................ |
14 834 |
14 500 |
14 500 |
Tilläggspension .................... |
135 524 |
127 000 |
127 000 |
Änkepension .......................... |
14 096 |
14 300 |
15 300 |
Hustrutillägg.......................... |
18 468 |
17 100 |
18 000 |
Summa |
182 922 |
172 900 |
174 800 |
Styrelsen har uppskattat de totala folkpensionskostnaderna för sista
halvåret 1953 — oberäknat indextillägg och särskilda bostadstillägg — till
409,7 milj. kronor. Kommunernas bidrag kan beräknas till 37,8 milj. kronor.
Den på statsverket belöpande andelen av kostnaderna för folkpensioner
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1. 21
exkl. indextillägg under sista halvåret 1953 kan sålunda beräknas till 372
milj. kronor.
För första halvåret 1954 har de totala folkpensionskostnaderna — oberäknat
indextillägg — uppskattats till 436 milj. kronor. Kommunernas
bidrag har uppskattats till 55,2 milj. kronor. Den på statsverket belöpande
andelen av kostnaderna för folkpensioner exkl. indextillägg under första
halvåret 1954 kan sålunda beräknas till 381 milj. kronor.
Sammanlagt beräknas alltså statens kostnader för folkpensioner oberäknat
indextillägg för budgetåret 1953/54 till 753 milj. kronor.
Departementschefen har i statsverkspropositionen anfört bland annat:
»Merkostnaden för staten till följd av ifrågavarande förhöjning av
folkpensionerna blir enligt en av pensionsstyrelsen gjord beräkning ca
240 001) 000 kronor. Beträffande mitt förslag att denna kostnadsökning delvis
skall finansieras genom höjning av folkpensionsavgifterna torde jag få
hänvisa till vad jag anför i nämnda sammanhang. Statens utgifter för
de förhöjda folkpensionerna bör bestridas från anslaget till Bidrag till
folkpensioner m. m. För innevarande budgetår torde detta vid bifall till
mina förslag leda till ett anslagsöverskridande om ca 46 000 000 kronor.
För nästa budgetår bör anslaget höjas i erforderlig utsträckning. Härvid
bör också inräknas ett belopp av 37 000 000 kronor motsvarande det för
budgetåret 1952/53 anvisade anslaget till Extra tillägg å folkpensioner
in. in., vilket anslag icke bör anvisas för nästa budgetår. Då jag inte har
något att erinra mot pensionsstyrelsens beräkningar av kostnaderna enligt
nu gällande och föreslagna grunder föreslår jag, att anslaget uppföres med
(753 000 000 + 240 000 000 + 37 000 000) 1 030 000 000 kronor.»
B. Anslaget Indextillägg å folkpensioner är för innevarande budgetår
upptaget med 239 000 000 kronor.
I statsverkspropositionen har departementschefen föreslagit att anslaget
för nästkommande budgetår måtte upptagas till 242 000 000 kronor. Till
stöd härför har departementschefen anfört:
»Pensionspristalet har fastställts till 138 för månaderna november och
december 1952 samt januari 1953. Anslaget till indextillägg bör beräknas
under antagande att samma pensionspristal blir gällande under nästa budgetår.
Till följd härav bör anslaget i enlighet med pensionsstyrelsens förslag
uppföras med 242 000 000 kronor.»
Utskottet.
Den nu föreslagna standardförbättringen innebär i verkligheten en ökning
av pensionsförmånernas grundbelopp. Dessa belopp äro för närvarande bestämda
i folkpensioneringslagen. Behovet av reda inom lagstiftningen kräver
att förändringar av förmånsbeloppen kunna utläsas av lagen. När i propo
-
22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
sitionen föreslås att förhöjningen av pensionsbeloppen regleras i en fristående
lag, ha även härför anförts särskilda skäl. Här må erinras om de rent
lagtekniska svårigheter, som bero av den löpande övergångstiden för 1952
års reform, samt den ytterligare arbetsbelastning för pensionsstyrelsen, som
en reglering i folkpensioneringslagen skulle medföra. Med hänsyn härtill
och då departementschefen i propositionen låtit förstå, att den slutliga lagtekniska
utformningen av pensionsförhöj ningen kommer att tagas upp i
samband med andra förestående ändringar av folkpensioneringslagen, finner
utskottet, att den föreslagna ordningen kan anses försvarlig under en
mycket begränsad övergångstid.
Hinder föreligger emellertid icke mot att genomföra förslaget om höjningen
av pensionsavgiften medelst ändring i folkpensioneringslagen. Övervägande
skäl tala för att avgiftshöjningen träder i kraft den 1 januari 1954;
ett tidigare ikraftträdande skulle bland annat stöta på svårövervinneliga
administrativa hinder. Såsom i propositionen föreslås böra nuvarande avgiftsbestämmelser
gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år
1954 eller tidigare år, d. v. s. pensionsavgifter som beräknas med hänsyn
till inkomsterna under år 1953 och tidigare år.
Det synes även lämpligt att själva författningsändringen får anstå till
dess riksdagen senare detta år i samband med förslag till ändringar rörande
uppbördsförfarandet behandlar annan ändring i 19 § folkpensioneringslagen.
Riksdagens beslut bör därför nu givas formen av ett principbeslut.
Utskottet har intet att erinra mot de beräkningar, som under punkterna
91 och 92 i statsverkspropositionen redovisas för där gjorda anslagsyryrkanden.
D. Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
nr 15 framlagda förslaget till lag om höjning av folkpensioner
in. in., därvid motionen 11:74, såvitt avser pensionshöjningens
inverkan på kommunala förmåner, skall
anses besvarad genom vad utskottet ovan i motiveringen
under A. anfört;
B. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 174,
11:74 såvitt avser pensionsavgifterna, 11:223 och 11:233,
besluta att från och med den 1 januari 1954 de i 19 § folkpensioneringslagen
angivna procenttalen för beräkning av
pensionsavgiften höjas till 1,8 eller, om den avgiftspliktige
är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hus
-
23
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
håll som sin make, till 0,9, dock att nuvarande regler för
beräkning av avgiften fortfarande skola gälla i fråga om
pensionsavgifter för år 1954 eller tidigare år;
C. att riksdagen måtte för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa
1) till Bidrag till folkpensioner in. in. ett förslagsanslag
av 1 030 000 000 kronor; samt
2) till Indextillägg å folkpensioner ett förslagsanslag av
242 000 000 kronor;
D. att motionen II: 75 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
E. att motionen II: 240 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 24 februari 1953.
På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från statsutskottet: herrar Mårtensson i Uddevalla, Iwar Anderson,
Bergh, Erik Svedberg, Rubbestad* och fröken Elmén;
från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Wahlund,
Jacobsson i Igelsbo*, Hagård och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
E. Reservationer
1) av fröken Elmén;
2) beträffande utskottets under B. gjorda hemställan av herrar Bergh
och Hagård, vilka anfört:
I motionerna I: 174 och 11:233 föreslås alt folkpensionsavgiften skall
beräknas till två procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift, till en procent av
makarnas sammanlagda taxerade inkomst ävensom att maximiavgiften
skall utgöra 200 kronor för varje avgiftspliktig. Detta förslag grundas på
försäkringsmatematiska beräkningar, därvid man utgått från att maximi
-
24
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
avgift erlägges från 25 års ålder. I motionerna löreslås även atl avgiftshöjningen
skall tillämpas från och med den 1 maj 1953 i stället för som
i propositionen föreslagits från och med den 1 januari 1954.
När tanken på att samhället genom åtgärder i form av socialförsäkring
borde söka bereda medborgarna en skälig social standard tog fastare form,
sökte man bygga finansieringen på försäkringsmässiga principer. Härigenom
skulle, menade man, en sund ekonomisk grundval skapas för det
sociala arbetet, på samma gång som medborgarnas bidragsskyldighet
komme att underbygga deras sociala ansvarsmedvetande. Under 1900-talets
kraftiga socialpolitiska utveckling har emellertid försäkringstanken kommit
att uttunnas. De kollektiva åtgärder som staten vidtagit för att bereda
människorna trygghet vid ålderdom, arbetslöshet, sjukdom etc. bar i alltmer
ökad omfattning kommit att finansieras över statens budget genom
influtna skatter.
Orsaken härtill torde icke ha varit att tanken på en socialförsäkring
byggd på försäkringsmässiga bidrag övergivits, utan i stället att stora
grupper av befolkningen icke haft sådana inkomster att de mäktat erlägga
tillräckliga försäkringsavgifter för sin egen och den icke arbetsföra befolkningens
sociala trygghet. Detta förhållande bör emellertid enligt vår mening
icke undanskymma att det slutliga målet för den nuvarande socialpolitiken
bör vara att var och en medborgare i mån av förmåga skall bidraga till
kostnaderna för samhällets socialförsäkringsåtgärder med avgifter som
står i försäkringstekniskt samband med de förmåner som kan utgå.
De senare årens ekonomiska uppsving har medfört eu betydande inkomstoch
standardförbättring för de tidigare låglönegrupperna inom landet. Dessa
har nu väsentligt ökade möjligheter alt själva genom försäkringsmässigt
bestämda premier bidraga till de obligatoriska socialförsäkringarna. Pa
grund härav synes oss en förskjutning i finansieringen av socialförsäkringarna
i riktning mot en ökad finansiering genom inbetalning av försäkringspremier
böra eftersträvas. För detta talar även psykologiska skäl.
Ett system enligt vilket de skattskyldiga påföres vissa bestämda premier,
som oavkortat användes för alt tillförsäkra dem trygghet vid sjukdom,
ålderdom, arbetslöshet etc., röner otvivelaktigt större förståelse från medborgarnas
sida än en ökad skattebörda skulle göra. Härigenom undeistrykes
också klart åtgärdernas karaktär av försäkringar i motsats till de
mera understöds- och hjälpbetonade sociala verksamhetsformerna.
Frågan om uttagande av eu särskild socialförsäkringsavgift togs i första
band upp av socialvårdskommittén men har även diskuterats av socialförsäkringsutredningen.
Man har därvid övervägt att låta eu sådan avgitt
dels utgöra bidrag till folkpensioneringen och dels helt eller delvis finansiera
grundförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om genomförande
av en dylik avgift har dock ännu ej varit föremål för riksdagens
prövning.
25
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
I dagens läge synes det oss vara angeläget att folkpensionsavgiften bestämmes
på sådant sätt att ett genomförande av socialförsäkringsavgifter
icke försvåras. Man bör därför enligt vår mening söka åstadkomma en
bättre anpassning mellan folkpensionsavgiften och de pensionsförmåner
som utgår.
Vad vi här anfört har lett oss till den uppfattningen att den av motionärerna
föreslagna höjningen av folkpensionsavgifterna är väl motiverad ur
principiell synpunkt.
Vad beträffar frågan från vilken tidpunkt avgiftshöjningen skall träda i
kraft delar vi motionärernas uppfattning. Det synes oss sålunda naturligt
att avgiften utgår från samma tidpunkt som pensionsförmånerna. Såsom
i motionerna framhållits föreligger visserligen en del tekniska svårigheter
att genomföra avgiftshöjningen från och med den 1 maj 1953. I likhet med
motionärerna anser vi emellertid dessa icke vara oöverkomliga. De vägar
till en lösning av detta problem som motionärerna anvisat synes oss fullt
framkomliga. För att de härför erforderliga föreskrifterna och anvisningarna,
främst i fråga om den preliminära uppbörden, skall i tid kunna
utarbetas förordar vi, att den närmare utformningen av dessa överlåtes
åt Kungl. Maj :t.
Under åberopande av vad vi här anfört hemställer vi, att riksdagen måtte
A. i princip besluta att folkpensionsavgiften enligt 19 §
lag den 29 juni 1946 om folkpensionering från och med
den 1 januari 1954 skall utgöra två procent av den avgiftspliktiges
enligt förordningen om statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift
och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som
sin make, en procent av makarnas sammanlagda inkomster,
dock för varje avgiftspliktig högst 200 kronor; samt
B. antaga följande
Förslag
till
Lag om särskild folkpensionsavgift.
Härigenom förordnas som följer.
Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
skall för 1953 särskild folkpensionsavgift erläggas av envar
svensk medborgare som enligt 19 § lagen om folkpensionering
har alt erlägga folkpensionsavgift. Beloppet
utgör två tredjedels procent av den avgiftspliktiges enligt
förordningen om statlig inkomstskatt år 1954 taxerade inkomst
eller, om den avgiftspliktige är gift och mantals3
— Dihang till riksdagens protokoll 1953. ti sand. 2 and. Nr 1.
26
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1.
skriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,
en tredjedels procent av makarnas sammanlagda taxerade
inkomster, dock att avgiften för varje avgiftspliktig skall
uppgå till högst 66 kronor.
Om uppbörd av särskild folkpensionsavgift äger Konungen
utfärda närmare föreskrifter.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 53
316145