8

Statsutskottets utlåtande nr 83.

Nr SB.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ersättning till K. E.

Engström för sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Eriksson i Sandby väckt motion (II: 69)
har hemställts, att riksdagen måtte förklara lantarbetaren Karl Elis Engström,
Björklinge, berättigad att komma i åtnjutande av ersättning från riksförsäkringsanstalten
för under militärtjänst ådragen sjukdom med belopp
som skulle ha utgått enligt vanliga grunder.

I motionen anföres följande.

Lantarbetaren Karl Elis Engström, Björklinge, Uppsala län, född den
17/11 1901, anställdes den 1/11 1919 som volontär vid kungl. Livgardet till
häst. Anställningen innehades t. o. m. den 31/10 1923, då han på grund av
sjukdom (lungtuberkulos) erhöll avsked. Under de fyra år anställningen
varat hade Engström varit sjukskriven för influensa under tiden 1/3—11/3
1920 samt för tillfällig feber under tiden 8/4—13/4 samma år. Den 17/11
1922 remitterades Engström till garnisonssjukhuset för observation. Sedan
därstädes tbc pulm konstaterats, överfördes Engström den 31/1 1923 till
Spenshults sanatorium för vård. Sedan Engström nämnda år, alltså år 1922,
drabbades av sjukdomen, har han kortare perioder arbetat under sammanlagt
ca 12 år samt har däremellan vårdats på olika sanatorier. Engström har
nu senast fr. o. m. den 1/10 1951 ånyo åtnjutit sanatorievård samt är numera
förklarad för obotligt sjuk. Under sjukdomstiden har Engström enligt uppgift
åtnjutit folkpension under åren 1940—1942.

Enär det enligt Engströms på starka skäl grundade uppfattning vore
ostridigt att han ådragit sig sjukdomen under sin militärtjänstgöring och
sålunda bort vara berättigad till ersättning från riksförsäkringsanstalten,
har anhållan om dylik ersättning skett hos nämnda anstalt. I samband
därmed har anförts att anhållan om ersättning icke framställts inom i lagen
föreskriven tid. Detta, vilket i och för sig torde vara riktigt, beror
dock på bristande kännedom om gällande bestämmelser. Det bör också
i sammanhanget påpekas att vederbörande ansvarige militärbefälhavare
uppenbarligen bort tillse att anmälan om sjukdomsfallet verkställts, enär
ju Engström insjuknat under tjänstgöringen vid regementet.

Vid den utredning för bedömandet av ersättningsfrågan, som i anledning
av förenämnda anhållan företagits, har regementets sekundchef bl. a.
uttalat: »Av utredningen synes framgå att militärtjänsten ej kan hava
bidragit till sjukdomens uppkomst, utan hade sannolikt E., som har ärftliga
anlag för denna sjukdom (modern död i tuberkulos), även under andra
förhållanden kunnat drabbas därav.» Beträffande påståendet att Engströms
moder dött i nämnda sjukdom lärer detta icke vara med verkliga förhållandet
överensstämmande. Men även om så förhållit sig utgör detta emellertid
intet som helst bevis för att Engströms sjukdom varit ärftligt betingad
och ofrånkomlig.

Statsutskottets utlåtande nr 83.

9

Regementsläkaren konstaterar i till utredningen fogat utlåtande »att
E. från tjänstgöringens början varit sjukskriven endast två gånger dels
för okomplicerad influensa, dels för svalginfektion. Vid intet tillfälle har
några symptom från lungorna konstaterats. E. hade varit fullt frisk till
i november 1922 då han upphostade en mindre kvantitet blod». Utlåtandet
utmynnar likväl i ett antagande »att sjukdomens utbrott ej kan sättas i
direkt samband med tjänstgöringens art och att den sistnämnda ej kan
hava bidragit till sjukdomens uppkomst utan hade sannolikt E., som har
ärftliga anlag för denna sjukdom, även under andra förhållanden kunnat
drabbas därav».

Regementsbefälhavaren har till utredningen anfört »att tjänstgöringen
icke kan hava förorsakat Engströms sjukdom. E. har under de senaste
åren icke blivit utsatt för tjänstgöring utomhus annat än rent tillfälligtvis.
E. har icke deltagit uti några som helst ansträngande marscher eller övningar».

Dessa sistnämnda uppgifter synes ej överensstämma med verkliga förhållandet.
Enligt bestyrkta uppgifter har Engström bl. a. deltagit i tvenne
synnerligen krävande fälttjänstövningar, den ena förlagd till Rotebro i
Uppland hösten 1921 och den andra förlagd till ej närmare angiven tid
eller plats i Södermanland. Under övningen vid Rotebro hade Engström
nattetid blivit fullkomligt genomvåt och frusen samt sedermera känt sig
sjuklig och klen. Även under övningen i Södermanland hade Engström
ådragit sig en allvarlig förkylning. Engströms närmaste förman löjtnant W.
bär beträffande fälttjänstövningen i Rotebro i utlåtandet framhållit »att inkvarteringsförhållandena
i Rotebro vid det av E. nämnda tillfället voro
svåra, varför det icke synes honom osannolikt att E. därunder kunnat
ådraga sig en allvarlig förkylning». Löjtnant W. påpekar vidare »att riskmoment
uppenbart förefinnes inom militärtjänsten framför allt under fältmässiga
övningar och förläggningar utom kasern».

Överläkare N. vid Spenshults sanatorium påpekar jämväl i till utredningen
fogat intyg bl. a.: »Det synes mig sålunda sannolikt alt Engströms
lungtuberkulos kommit till utbrott under hans militärtjänstgöring.»

Av ovanstående fakta i ärendet torde bl. a. ostridigt framgå alt Engström
efter genomgången fullständig och noggrann läkarundersökning, varvid
inga sjukdomssymptom kunnat förmärkas, såsom fullt frisk anställts vid
Kungl. Livgardet till häst, att han under de fyra år, anställningen varat,
under de tre första åren varit sjukskriven sammanlagt endast ca 17 dagar
för okomplicerade sjukdomar, att regementsläkaren konstaterat att Engström
varit fullt frisk till i november månad 1922 samt att några symptom
från lungorna vid intet tillfälle konstaterats, att påståendena om Engströms
ärftliga belastning för ifrågavarande sjukdom ej kunnat styrkas och att
även om påståendet varit riktigt detta helt saknat bevisvärde i förevarande
fall, samt att RFA vid sin bedömning av ärendet uppenbarligen på de sålunda
anförda men obestyrkta premisserna grundat ett avslagsbeslut innebärande
att Engström därigenom gått förlustig den ersättning till vilken
han eljest synts vara berättigad. Enär vad som här skett ej kan vara förenligt
med rättvisa och billighet synes det nu vara riksdagens plikt att
bereda Engström en visserligen senkommen men icke desto mindre fullt
påkallad och skälig ersättning såväl för de gångna åren som för hans återstående
livstid.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att riksförsäkringsanstalten dels genom
beslut den 4 juli 192,4 förklarat, att, då tjänstgöringen icke skäligen
kunde antagas ha bidragit till den sjukdom, varav Engström lede, anstalten
2 liiluuuj till riksdagens protokoll 1953. (i samt. Nr 82 — So.

10

Statsutskottets utlåtande nr 83.

jämlikt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, funnit någon
ersättning icke kunna tillerkännas honom för nämnda sjukdom, dels ock
genom beslut den 15 april 1924 på av Engström gjord framställning om förnyad
prövning meddelat, att anstalten icke funnit några nya omständigheter
hava tillkommit, som skulle kunna föranleda ändring i anstaltens tidigare
i ärendet fattade beslut, samt att Kungl. Majt genom beslut den 26 maj
1941 funnit en av Engström gjord underdånig ansökning om ersättning för
ifrågavarande sjukdom icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Motionären har för utskottet företett ett av tillförordnade överläkaren vid
akademiska sjukhuset i Uppsala O. Hillerdal den 23 mars 1953 utfärdat
intyg, vilket är av följande lydelse.

Karl Elis Engström, född den 17/11 1901, Björklinge, vårdas f. n. på Vattholma
sanatorium för lungtuberkulos. Engströms sjukdom upptäcktes 1923,
sedan han i c:a 4 år varit anställd som volontär vid Kungl. Livgardet till
häst, och föranledde vård på Spenshults sanatorium fr. o. in. 31/1 1923. Man
kan icke med fog framföra något skäl mot antagandet, att uppträdandet och
den börjande utvecklingen av Engströms sjukdom ägt rum under militärtjänstgöringen.
Vilket härmed intygas.

Utskottet. Såvitt utskottet vid sin prövning av den föreliggande frågan
kunnat finna, kan man icke utesluta den möjligheten, att Engströms militärtjänstgöring
bidragit till den sjukdom, varav han lider. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt anser utskottet skäligt, att ekonomisk
gottgörelse beredes Engström av statsmedel. Utskottet vill föreslå, att ersättning
tillerkännes Engström med samma belopp, som skolat tillkomma
honom, därest 1909 års militärersättningsförordning varit tillämplig å sjukdomsfallet,
dock att ersättning icke bör utgå retroaktivt för längre tid än
från och med den 1 januari 1953. Härav uppkommande kostnader torde böra
bestridas från anslaget till Diverse pensioner och understöd m. m.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i anledning av motionen II: 69 medgiva,
att till Karl Elis Engström må på grund av ifrågavarande
sjukdom från anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m. utbetalas ersättning, som om 1909 års militärersättningsförordning
varit tillämplig å sjukdomsfallet, dock att
ersättning icke må utgå till Engström för tid före den 1 januari
1953.

Stockholm den 24 april 1953.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Statsutskottets utlåtande nr 83.

11

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Pålsson, Sundelin,
Bergh, Erik Gustaf Andersson, Birger Andersson, Bergman, Lodenius, Erik
Svedberg och Eric Holmqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Ståhl,
Rubbestad, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Staxäng, fröken Elmén, herrar
Åkerström, Nihlfors, fru Ericsson i Luleå, herrar Svensson i Alingsås,
Blidfors, Svensson i Stenkyrka och Almgren.

637409. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag