Statsutskottets utlåtande nr 1U8.
1
Nr 148.
Utlåtande i anledning av väckt motion om gratifikation åt filosofie
studeranden .1. A. Lodin.
(1 :a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Christenson i Malmö väekt motion
(11:27) har hemställts, att riksdagen måtte bevilja filosofie studeranden Jan
Lodin en gratifikation å förslagsvis 10 000 kronor.
Motionären har till stöd för sitt yrkande anfört följande.
Sedan domstolarna dömt Enbomsligan till hårda straff för spioneri, har
det i pressen avslöjats hurusom mannen, vilken på sin tid anmälde Enbom
och därmed kom att nysta upp hela spionerihärvan, 24-årige filosofie studeranden
Jan Lodin, blivit utsatt för svåra både ekonomiska och psykiska påfrestningar.
Han har sålunda under större delen av år 1952 måst på olika
sätt biträda polisen i dess utredningsarbete, vilket avsevärt hindrat honom
i hans studier, med påföljd afl han fått sitt statsgaranterade studielån nedsatt.
På grund av förföljelser bär han och familjen blivit tvungna att flytta
från sin tidigare hostad. Slutligen har hans insatser i Enbomsaffären medfört,
att hans hustru förlorat sin anställning.
Av domarna i Enbomsmålet torde klart framgå, att Lodin gjort landet
stora tjänster och medverkat att förhindra en till sin omfattning oöverskådlig
skadegörelse. I andra brottsfall såsom mordbrand m. in., som innefattar
vittgående skadegörelse, brukar samhället och även enskilda utfästa och
utdela belöningar till dem, som lämnar sådana upplysningar, att brottslingen
kan gripas och oskadliggöras. Hur mycket större anledning finnes det icke
då i förevarande fall för rättssamhället att åtminstone lämna gottgörelse för
lidna förluster och svårigheter.
Utskottet. Enligt lag och eljest gängse rättsuppfattning åligger det varje
svensk medborgare alt anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning,
varom han äger kännedom. Av dessa principiella skäl kan det svårligen
ifrågakoinma, att Lodin bercdcs gratifikation för sin i och för sig erkännansvärda
insats i fallet Enbom. Annorlunda ställer det sig emellertid,
därest Lodin eller hans närmaste anförvanter genom dennes ingripande
lidit ekonomiska förluster. I motionen göres gällande, att så skulle vara
förhållandet. Även om det föreliggande fallet alltså kan vara av den behjärtansvärda
natur, alt viss gottgörelse av statsmedel kan vara berättigad, är
utskottet dock icke berett att på grundval av de uppgifter, som lämnats i
liihang till riksdagens prololioll 19511. Ii stöld. Nr UiS.
2
Statsutskottets utlåtande nr H8.
motionen, tillstyrka åtgärd i motionens syfte. Enligt utskottets mening
torde det vara nödvändigt att, innan ställning tages till föreliggande ärende,
detsamma i skilda avseenden underkastas en närmare undersökning. Yikandet
i motionen synes därför vara av natur att lämpligen böra i första hand
prövas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det anförda avstyrkes motionen.
Utskottet hemställer,
att motion 11:27 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 19 maj 1953.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Leander, Pålsson, Bergh, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, fru Lindström,
herrar Birger Andersson, Edvin Thun, Bergman, Lundgren och Nils
Theodor Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Lindholm, Johansson i Mysinge, Åkerström, Hoppe,
Kyling, Wedén, Petterson i Degerfors, Onsjö, Svensson i Alingsås, fröken
Vinge och herr Blidfors.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
680697