Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b).

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 187 i första kammaren av herr
Bengtson samt nr 394 i andra kammaren av herrar Andersson i Björkäng
och Persson i Norrby.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t »måtte begära en allmän översyn av gruvlagen i enlighet
med motionernas syfte». Det sistnämnda framgår av följande uttalanden
i motionerna:

Den i gruvlagen stadgade försvarsavgiften har till följd av den penningvärdeförsämring,
som inträffat sedan lagen antogs, icke längre det värde,

som ursprungligen avsågs.-------En höjning av försvarsavgiften till 20

kronor per hektar eller överskjutande del av hektar synes vara motiverad.
Bestämmelsen om att försvarsavgiften för utmål, som utlagts före ikraftträdande
av 1938 års gruvlag, skall maximeras till 50 kronor synes också
vara ohållbar. En jordbruksfastighet taxeras för varje hektar. Det måste
då vara en riktig uppfattning, att även gruvinnehavaren får betala försvarsavgift
för varje hektar inom sitt utmål. Det bör därför prövas, om icke bestämmelsen
om maximering av försvarsavgiften till 50 kronor helt bör utgå
ur gruvlagen. I detta sammanhang vill vi också ifrågasätta om icke en justering
bör göras av det ersättningsbelopp, som utgår till jordägaren vid malmbrytning.
Enligt gruvlagen är denna s. k. jordägarandel som jordägaren erhåller
under de första 20 åren brytning pågår maximerad till 5 000 kronor
per år. Den inträdda penningvärdeförsämringen synes oss motivera en höjning
av maximeringsgränsen till 10 000 kronor per år.

Gällande rätt m. m.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig
på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål (arbetsområden).
I fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominerar i fråga om
såväl antal som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar
av gruvlagen har genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på
dem. Gruvlagen bygger på inmutningssystemel. Detta innebär, att envar
äger genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan
än kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel
i gruvföretaget (kronoandcl). Beträffande de gruvor som tillkommit före
gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Såsom kompen 1

Dihang titt riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 and. Nr 3.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

salion åt jordägaren för jordägareandelens borttagande infördes i gruvlagen
dels principen om 50 procents tillägg till värdet vid bestämmandet av
ersättning åt jordägaren för mark, skada och intrång och dels föreskrift om
en årlig avgäld till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna
och uppfordrade inmutningsbara mineralen. De gamla formerna för försvar
av gruvrätten medelst försvarsarbete samt eventuell försvarsavgift (50
kronor för varje utmål) eller vilostånd ersattes i gruvlagen med en obligatorisk
försvarsavgift av 10 kronor för varje hektar av utmålets areal oberoende
av om arbete inom utmålet utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika
mellan kronan och jordägaren.

Vad motionärerna anfört om jordägareandelen synes i själva verket gälla
den årliga avgälden. Bestämmelserna om den årliga avgälden återfinnes i
53 § gruvlagen. Avgälden beräknas ej för något år högre än till 5 000 kronor.
Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnes inom utmålet
flera jordägare skall de njuta lott i avgälden efter som de äger del i
jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande
år.

55 § gruvlagen innehåller huvudstadgandena om försvarsavgiften. Utöver
vad här ovan nämnts om avgiften i fråga föreskriver paragrafen bl. a., att,
om flera jordägare finnes inom utmålet, de skall njuta lott i avgiften efter
som de äger del i jorden. Enligt 2 punkten i övergångsbestämmelserna till
gruvlagen må försvarsavgiften beträffande utmål, som tillkommit före tidpunkten
för gruvlagens ikraftträdande, ej överstiga 50 kronor. Där äldre
utmål utvidgats efter nämnda tidpunkt, skall övergångsbestämmelsen likväl
gälla endast den del av utmålet som vid tidpunkten i fråga ingick i utmålet.
Har två eller flera äldre utmål sammanlagts med varandra, skall vidare
övergångsbestämmelsen avse vart och ett av de ursprungliga utmålen.
Till följd av de angivna modifikationerna är 50-kronorsbegränsningen endast
tillämplig å äldre utmål, som redan vid tiden för gruvlagens ikraftträdande
ägde en ytvidd av mer än 5 hektar.

Genom proposition nr 17 vid 1952 års riksdag framlades förslag till åtskilliga
ändringar i gruvlagen. Ändringsförslagen grundade sig på en inom justitiedepartementet
utförd utredning för en allmän översyn av gruvlagstiftningen.
De avsåg ej lagstiftningens huvudgrunder utan hade i stort sett karaktär
av detaljändringar i olika avseenden. Avgäldens belopp berördes icke, ej
heller stadgandena om försvarsavgiftens storlek utom såvitt angår ovannämnda
övergångsbestämmelse. I fråga om denna ville propositionen införa
de modifikationer, vilka här ovan redovisats som numera gällande rätt.

I anledning av propositionen väcktes en motion, nr I: 160/1952, vari yrkades
att såväl högsta beloppet för avgälden som försvarsavgiften måtte
höjas, högsta beloppet för avgälden till 7 500 kronor och försvarsavgiften till
15 kronor. I motionen framhölls att högsta beloppet för avgälden liksom
försvarsavgiften blivit vid gruvlagens tillkomst lämpligt avvägda i förhållan -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

de till dåvarande penningvärde men att genom penningvärdets starka fall
sedan dess avgälden och avgiften numera icke alls representerade samma
förmån för jordägaren respektive kronan som år 1938. När nu en revision
av lagen skulle genomföras, vore tillfället lämpat för att bringa avgälden
och försvarsavgiften i nivå med de reella värden de ägt 1938. En höjning
av de nominella beloppen med 50 procent finge därvid anses skälig.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet
propositionen. Nyss omnämnda motion föranledde följande uttalande
av utskottet:

Utskottet erkänner det berättigade i de synpunkter, som sålunda åberopats.
Gruvlagens föreskrifter om beloppen av avgäld och försvarsavgift synes
böra omprövas. En omprövning av föreskrifterna bör emellertid icke ske,
innan en närmare utredning verkställts. Därvid bör övervägas till vilka belopp
de nya avgälderna och avgifterna bör uppgå. Utredningen bör snarast
verkställas.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående ändring i
gruvlagens bestämmelser om högsta beloppet för avgälden ävensom om beloppet
av försvarsavgiften samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga
förslag till de lagändringar, vilka utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog den 9 maj 1952 åt kommerskollegium att skyndsamt
verkställa den sålunda begärda utredningen. Sedan utredningen verkställts,
har kollegiet redovisat densamma till Kungl. Maj :t i promemoria av den 14
januari 1953 (stencilerad). Av promemorian framgår att kollegiet inhämtat
yttranden i ärendet från bergmästarna, svenska gruvföreningen och Jernkontoret.

I fråga om avgälden anför kollegiet bl. a. följande:

Såsom framgår härav är avgälden att betrakta som en andel i avkastningen.
Då den i lagen maximerades till 5 000 kronor förelåg icke anledning
att förutse någon väsentlig ändring av penningvärdet. Eftersom jordägaren,
så länge icke maximibeloppet uppnås, åtminstone i stort sett erhåller kompensation
för penningvärdets fall genom malmvärdets stegring, synes det
vara rimligt, att jordägaren erhåller kompensation även i fråga om maximibeloppet,
när en så stark sänkning av penningvärdet skett, att beloppets
realvärde väsentligt minskats.

I fråga om den proportion, i vilken avgäldens maximibelopp borde höjas,
finnas knappast några fasta jämförelsepunkter. Motionären har anfört en
höjning med minimum 50 % som skälig och föreslagit att maximibeloppet
skulle ökas från 5 000 till 7 500 kronor. I och för sig motsvarar väl en sådan
höjning icke penningvärdets verkliga fall sedan 1938, men med hänsyn till
de starka svängningarna och de aktuella tendenserna i fråga om priser på
vissa av gruvornas produkter finnes det anledning att gå försiktigt fram.

Exportvärdet per ton för järnmalm enligt handelsstatistiken har från 1938
till 1952 stigit till ungefär det tredubbla. Järnmalmsmarknaden befinner sig
emellertid nu i en period av stark malmbrist och livlig efterfrågan, och det
är icke uteslutet att eu återgång av priserna förr eller senare kommer att
ske. I fråga om andra metallers malmer äro ej några för en jämförelse an -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

vändbara noteringar för råmalmer tillgängliga. Belysande för utvecklingen
äro emellertid noteringarna för metallerna som sådana. Bland de i detta
sammanhang aktuella metallerna har koppar hittills hållit sig på en stadigt
hög prisnivå. Däremot har priset på zink, som åren 1937—39 enligt
amerikanska noteringar utgjorde i genomsnitt ca 5,30 cents per pound och
tram till hösten 1951 steg upp till 30 c/lb, nu sjunkit tillbaka till under
12 c/lb. Blypriset har undergått likartade ehuru ej fullt så starka växlingar.

Med hänsyn till den ovisshet om utvecklingen av gruvdriftens lönsamhet,
som råder under dessa förhållanden, synes en eventuell höjning av avgäldens
maximibelopp, såsom av motionären föreslagits, ej böra överstiga
50 %. °

Såvitt Kollegium med ledning av uppgifter, som inhämtats av Svenska
gruvföreningen, kunnat finna, har malmbrytning på utmål, tillkomna efter
gruvlagens ikraftträdande, hittills upptagits i så ringa omfattning, att avgäld
hittills blott utgått vid ett enda gruvfält i hela landet, nämligen legodriftsgruvorna
i Adak, och för de utmål därstädes, vilka helt falla under
1938 års gruvlag, synes maximibeloppet ännu ej ha uppnåtts. Detta innebär
å ena sidan, att avgäldens maximibelopp ännu knappast kunnat bli aktuellt
i något gruvföretags ekonomiska kalkyler, varför en höjning ej kan
medföra störningar i detta hänseende, och å andra sidan att en höjning ej
för jordägarna är någon speciellt brådskande angelägenhet.

I belysning av det ovan anförda synes det framstå som skäligt, att jordägareavgäldens
maximibelopp med hänsyn till penningvärdets fall höjes
med 50 % till 7 500 kronor och att höjningen får gälla alla utmål, för vilka
1938 års gruvlag i detta hänseende är tillämplig, oberoende av om utmålen
tillkommit på grund av inmutning före eller efter höjningens ikraftträdande.

Beträffande försvarsavgiften må följande återgivas av kollegiets
uttalanden:

Såsom framgår bl. a. av chefens för justitiedepartementet uttalanden vid
tillkomsten av 1938 års gruvlag (jfr även prop. nr 17/1952 s. 97) kan försvarsavgiftens
uttagande motiveras ur olika synpunkter, men någon enhetlig
rättsgrund för avgiften har icke fixerats. Svårigheten att formulera en dylik
rättsgrund ligger givetvis främst i den dubbeltydighet, som följer av att
halva avgiften tillfaller kronan och den andra hälften jordägaren. Denna
omständighet, som i och för sig vid olika tillfällen kritiserats ur skilda synpunkter,
gör det även svårt att bedöma avgiftens rätta storlek och frågan
huruvida en höjning på grund av penningvärdets fall är befogad. För bedömning
av sistnämnda fråga synes det vara lämpligt att förutom helheten
även särskilt beakta de båda delarna var för sig.

Till belysning av vilka belopp försvarsavgifterna röra sig om, lämnas här
nedan vissa ur Kollegii register över försvarsavgifter hämtade uppgifter

avseende år 1950, d. v. s. avgifter erlagda i slutet av år 1949.---Av

dessa uppgifter framgår till eu början, att det totala beloppet av försvarsavgifter
utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar,
som gruvägarna innehålla i egenskap av jordägare. I förhållande till gruvhanteringens
totala omsättning kan beloppet synas ringa. Härvid bör emellertid
beaktas, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift nu erlägges,
endast 424 utmål äro föremål för brytning och att alltså över 90 % av
avgifterna erläggas endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning
av utmål, som för närvarande icke ge någon inkomst.

Kollegium vill i detta sammanhang erinra om att ehuru försvarsavgiften

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

5

per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag denna dock medförde
en väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader, dels genom
att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas
även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även
möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra
närgränsande utmål gick förlorad.

En inom Kollegium utförd överslagsberäkning visar, att gruvägarnas försvarskostnader
från 1938 till 1950 stigit med nära 175 %. d. v. s. ett indextal
med 1938 som basår skulle för år 1950 bli 275. Anmärkas bör att att antalet
utmål under samma tid endast stigit med 15 %. Ur gruvägarnas synpunkt
måste därför en ytterligare ökning med 50 % d. v. s. till drygt 400 %
av 1938 års kostnader, trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning.
Särskilt gäller detta kanske de mindre gruvägarna, som icke ha
samma ekonomiska resurser och icke samma möjligheter att planera på lång
sikt som de stora företagen.

Om försvarsavgiften sålunda i varje fall för nyssnämnda gruvägare kan
anses vara hög, återstår frågan, huruvida den är tillräckligt hög för att motverka
osunda tendenser i fråga om förvärv och bibehållande av utmål i mer
eller mindre utpräglat spekulationssyfte, och speciellt om sänkningen av avgiftens
realvärde genom penningvärdets fall haft några menliga verkningar
i detta hänseende.

Några direkta bevis för huru härmed kan förhålla sig är givetvis svårt att

få. Vissa tecken kunna dock åberopas.----Ej heller dessa statistiska

data tyda på att en ökad tendens till utmålsförvärv i mindre vällovliga syften
inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften på grund
av penningvärdets fall.

Kronans andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att
såsom ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad
garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att
nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären
av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn
till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en
eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans
verksamhet.

Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts
av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas
som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgifterna
få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena
inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter. —
Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som bidrag till
Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.

Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts
dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som
en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre
tid än nödigt.

I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma
synpunkter, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion
gentemot det allmänna.

I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras
om vad ovan konstaterats, att ea 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna
äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro
föremål för brytning.

För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes
jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden
från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare
deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång
på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.

Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom
utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar
icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar
använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande
behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet,
som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles disponera
marken. Han kan exempelvis icke lägga en väg eller uppföra en byggnad
på denna mark med någon visshet om att vägen eller byggnaden förblir
disponibel under lång tid framåt. EU utmål på en egendom synes dock i allmänhet
icke behöva nedsätta dennas försäljningsvärde, enär nackdelen av
intrånget motväges, förutom av försvarsavgiften, även av möjligheten till
framtida inkomster av avgäld och övervärde vid marklösen.

Ett intrång av denna art kan svårligen på ett ensartat sätt i lagens form
värderas i penningar. I den mån jordägarandelen av försvarsavgiften betraktas
som gottgörelse för intrång, torde dess penningbelopp vara satt efter sådana
skönsmässiga grunder, att Kollegium från sina utgångspunkter finner
sig icke kunna taga ställning till huruvida en reglering efter penningvärdets
förändringar är befogad i detta hänseende.

Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om en höjning av försvarsavgiften
ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som
ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda
jordägare.

Av dessa uppgifter framgår hl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade
enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år. I
många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet
t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 % av
jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller,
att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse, ej heller
om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa grupp,
upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla avgiftsberättigade
enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med 50 %
skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.

Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp till
600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse utmål
för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per
ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket
väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna eu del av utmålen.

I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften, som skulle innebära
en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några
få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån,
synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i
jordägarnas intresse är tillräckligt väl grundad.

De synpunkter på frågan om en höjning av försvarsavgiften, som här framhållits,
synas leda till den slutsatsen, att rätt starka skäl tala emot en sådan
höjning och att skälen för att en höjning skulle ske i huvudsak inskränka
sig till att försvarsavgiften en gång fastställts till ett visst belopp per hektar,
vars realvärde sedan sjunkit avsevärt genom penningvärdets fall.

Sammanfattningsvis uttalas härefter följande i kollegiets promemoria:

Med stöd av det ovan anförda vill Kollegium som sin uppfattning uttala,
att en höjning av maximibeloppet för avgäld till jordägare med 50 % synes

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

7

vara skälig, men att tillräckliga skäl för en motsvarande höjning av försvarsavgiften
knappast föreligga.

Kollegium vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att även andra med
försvarsavgiften sammanhängande bestämmelser i gruvlagen torde böra bli
föremål för omprövning. Chefen för justitiedepartementet har i kungl. proposition
nr 17 den 21 december 1951 bl. a. anfört, att det torde ankomma på
Kollegium att överväga och framlägga eventuella förslag i frågan huru man
skall förfara med avgiftsbelopp, som icke uttagas av jordägaren. Kollegium
har icke ännu haft tillfället att verkställa härför erforderlig utredning, men
har för avsikt att senare under detta år inkomma med de förslag, vartill en
sådan utredning kan ge anledning, och torde därvid även komma att beröra
andra frågor angående utbetalning av försvarsavgiftens jordägarandel. I
detta sammanhang kunna möjligen framkomma önskemål, som beröra själva
grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom utmål. Med hänsyn
härtill och då det är olägligt om ändringar alltför ofta vidtagas i gruvlagen,
vill Kollegium förorda, att avgörandet i frågan om höjning av försvarsavgiften
och avgäldens maximibelopp får anstå till dess alla på detta område
aktuella spörsmål kunna lösas i ett sammanhang.

Kommerskollegiets utredningsförslag har ännu icke hunnit bli föremål för
närmare prövning av Kungl. Maj :t.

Utskottet.

53 § gruvlagen ålägger gruvinnehavare att betala s. k. årlig avgäld till
ägaren av den mark, varå utmål är beläget. Avgälden skall motsvara en procent
av värdet av de inmutningsbara mineral, som brutits och uppfordrats
inom varje utmål. Den är mellertid maximerad till 5 000 kronor per utmål.
Oberoende av om arbete inom utmålet utföres eller ej är markägaren dessutom
enligt 55 § gruvlagen berättigad till en årlig försvarsavgift om 10 kronor
för varje hektar av utmålets areal. Beträffande gruva, som tillkommit
före gruvlagens tid, stadgas i särskild övergångsbestämmelse, att försvarsavgiften
icke får överstiga 50 kronor för varje utmål. övergångsbestämmelsen
har emellertid väsentligt modifierats genom lagändring 1952. Där äldre
utmål utvidgats efter tidpunkten för gruvlagens ikraftträdande, gäller bestämmelsen
sålunda endast den del av utmålet, som vid nämnda tidpunkt
ingick i utmålet. Har två eller flera äldre utmål sammanlagts med varandra
efter tidpunkten i fråga, skall vidare bestämmelsen avse vart och ett av de i
sammanläggningen ingående utmålen.

I motionerna ifrågasättes en höjning dels av maximibeloppet för avgälden
och dels av försvarsavgiften. Motionärerna talar visserligen icke om avgälden
utan om den s. k. jordägareandelen. Av sammanhanget framgår emellertid
att det är avgälden som åsyftas. Som skäl för en höjning anföres att
beloppens värde minskat till följd av penningvärdets fall. Enligt motionärernas
åsikt borde maximibeloppet för avgälden bestämmas till 10 000 kronor
och försvarsavgiften till 20 kronor.

Motionsyrkandena i denna del ansluter sig mycket nära till yrkandet i

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

fjolår smotionen 1:160. I denna begärdes att maximibeloppet för avgälden
skulle höjas till 7 500 kronor och försvarsavgiften till 15 kronor. Också härvid
åberopades förändringarna i penningvärdet efter gruvlagens tillkomst.
På förslag av tredje lagutskottet (uti. nr 2/1952) anhöll riksdagen med anledning
av motionen i skrivelse den 11 mars 1952 (nr 66), att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa skyndsam utredning angående bestämmelserna om avgäldens
maximibelopp och om försvarsavgiftens storlek samt för riksdagen
framlägga förslag till de lagändringar, vilka utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog utredningen åt kommerskollegium. Utredningsresultatet
har i början av detta år redovisats för Kungl. Maj:t. Kollegiet uttalar,
att en höjning av avgäldens maximibelopp med 50 procent synes vara
skälig. Däremot anser kollegiet, att tillräckliga skäl icke föreligger för en
motsvarande höjning av försvarsavgiften. Kollegiet har vidare framhållit,
att kollegiet senare under innevarande år ämnar avge förslag till lösning av
vissa närstående frågor. Dessa avsåge närmast utbetalningen av försvarsavgiften.
I samband därmed kunde dock möjligen framkomma »önskemål som
berör själva grundformen för ersättning till jordägare för intrång genom
utmål». Med hänsyn härtill förordar kollegiet, att avgörandet beträffande
höjning av försvarsavgiften och avgäldens maximibelopp får anstå, till dess
alla aktuella spörsmål på detta område kan lösas i ett sammanhang. Utskottet
har under hand inhämtat, att kollegiets utredningsförslag ännu icke blivit
föremål för närmare prövning av Kungl. Maj :t.

Förändringarna i penningvärdet har medfört, att såväl försvarsavgiften
som maximiavgälden numera representerar betydligt lägre realvärden än
vid gruvlagens antagande 1938. övertygande skäl lär ej kunna visas för att
realvärdena icke borde få vara desamma nu som nämnda år. En höjning
av ifrågavarande nominella belopp måste alltså erkännas som berättigad.
Härvidlag biträder utskottet vad som uttalades av tredje lagutskottet vid
1952 års riksdag. Den utredning i ämnet, vilken begäres också i årets motioner,
har som framgått redan kommit till stånd. Man har nu att avvakta
Kungl. Maj :ts prövning i saken. Utskottet förväntar, att denna prövning
skall verkställas utan tidsutdräkt.

Vid sidan av de nu behandlade yrkandena har i årets motioner framförts
önskemålet, att övergångsbestämmelsen beträffande försvarsavgiften för
äldre gruvor måtte utgå. Ovan har påvisats att denna bestämmelse numera
icke gynnar andra äldre utmål än sådana som redan vid gruvlagens ikraftträdande
ägde en större ytvidd än 5 hektar. Den lagstiftning, som närmast
föregick gruvlagen, d. v. s. 1884 års gruvestadga, medgav normalt icke större
ytvidd per utmål än 4 hektar. De äldre utmålen med större areal är därför
huvudsakligen att finna bland dem som tillkom före gruvestadgans giltighetstid.
Nu avsedda större utmål torde vara jämförelsevis få. Med hänsyn
härtill har övergångsbestämmelsen för närvarande ganska liten praktisk betydelse.
Sker en höjning av den allmänna försvarsavgiften, skulle emellertid
ett bibehållande av övergångsbestämmelsen komma att skapa en förmånsställning
för åtskilligt flera äldre utmål än nu. Under angivna förutsätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

9

ning vore det därför motiverat med en omprövning av övergångsbestämmelsens
berättigande. En sådan omprövning synes dock utan vidare falla inom
ramen för Kungl. Maj :ts väntade överväganden beträffande den allmänna
försvarsavgiftens storlek.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:187 och 11:394, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe
Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson
i Mölndal, Nyberg,* fru Torbrink, fru Boman, herrar Andersson i Ryggestad
och Hansson i Skegrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd Nr S.