Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande
av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 318 i första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. och nr 234 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes,

»1) att riksdagen måtte besluta upphäva den av 1952 års riksdag beslutade
strandlagen (SFS 382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall att denna måtte
måtte besluta följande ändringar i nu gällande strandlag:

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande
avses’,

b) att markägare erhåller ersättning enligt det värde som gällde den
dag, då förbudet blir definitivt genom att ansökan om dispens helt eller
delvis avslås,

c) att bestämmelserna om fängelsestraff utgår,

d) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära sådan omarbetning
av 3 § i tillämpningsföreskriften (SFS nr 383/1952) att kostnader
för besiktning måtte få stanna på statsverket samt

att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt
ovan under punkt a)—c) anförda synpunkter.»

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Historik. Gällande rätt.

Allmänt.

I syfte att i möjligaste mån bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden
såsom rckreationsplatser för allmänheten föreslogs i proposition
nr 223/1950 en provisorisk lagstiftning om tillfälligt byggnads förbud inom
vissa strandområden. Lagförslaget tillerkände länsstyrelse rätt att — för
tryggandet av allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv vid
havet eller vid insjö eller vattendrag — förordna, att inom vissa strandom1—329
53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 7.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

råden byggnad icke finge uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet
skulle avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen
som prövades erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall, dock högst 300 in från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.
Lagförslaget gällde icke område som inginge i fastställd stadsplan
eller byggnadsplan, ej heller område som inginge i godkänd avstyckningsplan
med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Byggnadsförbud
utgjorde icke hinder för uppförande av byggnad för vissa särskilda
i lagförslaget angivna behov. Lagförslaget innehöll vidare bl. a.
bestämmelse om straff för den som uppförde byggnad i strid mot förbud
samt föreskrift om handräckning genom överexekutor till rättelse av olagligt
byggande. Någon regel om gottgörelse till markägare eller annan för
intrång genom byggnadsförbud fanns icke i lagförslaget.

I fyra motioner, som väcktes i anledning av sagda proposition, nämligen
de likalydande I: 490 och II: 592 samt de jämväl likalydande I: 492 och
II: 595, hemställdes att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna I: 490 och II: 592 anfördes därvid bl. a.:

Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter
och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll
under semester och fritid. Likaså är det självfallet ett legitimt intresse
för markägarna att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt
sätt. Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke
båda dessa gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt
sikte på en tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar
friluftsliv i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.

Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,
och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena
skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke
nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande
lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning
och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen
av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore
lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.
Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till
stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse
således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan
gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet
med det nya lagförslaget, icke är hållbar.

Ur innehållet i motionerna I: 492 och II: 595 må följande återgivas:

Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende
av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan
länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.
för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens
läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt här -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

3

för. Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.
Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna
och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna
icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre
kostnadskrävande arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds.
Möjligheterna att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna
böra beaktas.

Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler
ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden
— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes
för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens
förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga
områden avsättas för bad och friluftsliv.

Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga
möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas
och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse
må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer
att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att
allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna
att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov
att komma ut till de orörda områdena.

Tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 29/1950 tillstyrkte propositionen,
uttalade i anledning av berörda fyra motioner bl. a. följande:

Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika statliga eller kommunala
friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas. Enligt utskottets
uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på sådant sätt fylla
hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro så gott som
samtliga remissinstanser.

Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna
förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet
icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten
icke genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den
allemansrätt, som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans
mark. Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset
anordna en kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.

Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda
nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen
får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid
planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det
slag av planläggning som bär åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet
av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid
stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes,
kan i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från
bebyggelse. Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om
stora delar av Malmöhus läns kust.

I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell
regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen
f. n. erbjuder att hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i
dels att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller
från visst slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning
eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock att i vissa fall
byggnadsförbud kan meddelas utan samband med planläggning.

Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma
till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.
Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen
fastställts av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan
att nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,
för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla
interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj :t
avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnadsförbud
meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast
någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med
upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav
torde följa att det icke är praktiskt möjligt att genom generalplaner vinna
den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser
skydda vissa strandområden. Över huvud taget synes planläggning,
med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få eu plan
upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera
strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan
anses erforderligt av andra skäl.

Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud
för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ bvggnadslagen.
Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till
förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse,
fasta fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen
äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan
tillstånd. För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter
kunna anses skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro
86 och 122 §§ icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen
framgår även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.
Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda
omständigheter ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats
för större sammanhängande strandområden.

Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med
hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro
tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och den 15 december 1950
utfärdades lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden
(nr 639).

Genom proposition nr 187 vid 1952 års riksdag framlades förslag till
definitiv strandlag, avsedd att ersätta den provisoriska lagen, vars giltighetstid
var bestämd att utlöpa den 31 december 1952. Propositionen grundade
sig på ett av den s. k. strandutredningen den 9 oktober 1951 avgivet
betänkande (SOU 1951:40). I väsentliga delar byggde propositionen på

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

5

samma principer som den provisoriska lagen. En betydelsefull nyhet i förslaget
till definitiv strandlag var emellertid de däri intagna ersättningsreglerna.
Enligt dessa skulle den, som lede inskränkning i bebyggelserätten,
erhålla gottgörelse härför av allmänna medel under förutsättning, att det
uppstode ett uppenbart missförhållande mellan markens värde med denna
inskränkning av bebyggelserätten samt värdet, om sådan inskränkning icke
skett. Mål om ersättning skulle handläggas av expropriationsdomstol.

I de likalijdande motionerna I: 497 och II: 634, som väcktes i anledning
av propositionen, framställdes i första hand yrkande om avslag å propositionen.
I motionerna anfördes att vad som förekommit efter den provisoriska
lagens tillkomst icke i vidare mån än tidigare förhållanden bevisat
nödvändigheten av en särskild strandlag. Skälen mot en sådan kvarstode
däremot orubbade — framför allt de mera principiellt rättsliga. Det
kunde icke vara skäligt att lösa i och för sig väsentliga problem genom
en lag som skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga
ingripanden i enskilda medborgares rätt. Hänsynen till enskild rätt borde
enligt motionärernas mening väga tyngre än skälen för lagen.

I sitt utlåtande nr 27/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet propositionen.
Nyssnämnda motionsyrkanden föranledde följande uttalande av utskottet:

Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur framfördes
även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu ånyo
av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar sålunda
till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska
lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen
och departementschefen. Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget
i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en
definitiv strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna I: 497
och 11:634, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.

Utlåtandet godkändes av riksdagen. Den sålunda antagna strandlagen
utfärdades därefter den 30 maj 1952 (nr 382). Samma dag utfärdades
vidare kungörelse med tillämpningsföreskrifter till strandlagen (nr 383).

Speciella spörsmål.

Tre av de fyra andrahandsyrkandena i de nu väckta motionerna I: 318
och II: 234 (de under »2 a/», »2 b/» och »2 c/» upptagna yrkandena) framfördes
också i de omnämnda motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års
riksdag. Ett av dessa tre yrkanden (»2 b/») överensstämmer jämväl med
yrkandet i de likalydande motionerna 1:495 och 11:632 vid sistnämnda
riksdag. De tre yrkandena i fråga går ut på ändringar i 1, 3 och 8 §§ strandlagen.

1 § strandlagen har följande lydelse:

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen för -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

ordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan
länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande
av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose
ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare
varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från nämnda
linje vid normalt medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i
godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
den allmänna samfärdseln.

Undantagsbestämmelserna i paragrafens sista stycke ansluter sig nära
till strandutredningens lagförslag. Fn reservant inom strandutredningen,
riksdagsledamoten L. D. Cassel, anmälde emellertid en avvikande mening
bl. a. i detta avseende. Reservanten anförde:

Med uttrycket »erfordras för jordbruket» lärer utredningens flertal
förstå dels att byggnaden såsom sådan ur driftekonomiska synpunkter
skall vara behövlig för brukandet av jordbruksfastigheten och dels alt
det skall vara nödvändigt att förlägga byggnaden just till strandområdet.
Då en bevisning i båda dessa hänseenden kan bli svår att föra, synes det
med denna formulering bli nödvändigt för en försiktig jordbrukare att på
förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i orten
efterhöra huruvida myndigheten anser byggnaden »erforderlig» innan han
uppför ekonomibyggnad eller bostadshus inom förbudsområdet. Undantaget
blir därmed av ringa värde. Ordet »erfordras» bör enligt min mening
i lagtexten utbytas mot orden »uteslutande avses».

Reservationsmeningen på denna punkt föranledde följande yttrande av
departementschefen i propositionen 187/1952:

För egen del kan jag ej finna, att skillnaden mellan det av majoriteten inom
utredningen förordade uttrycket »erfordras» och det av reservanten föreslagna
»uteslutande avses» praktiskt sett är så stor som man på vissa håll
velat göra gällande. Då ordet »erfordras» genomgående användes i liknande
regler i den allmänna byggnadslagstiftningen, synas mig icke tillräckliga
skäl föreligga att här utbyta detsamma mot ett annat uttryck. Med hänsyn
till intresset av att undantagsregeln icke skall kunna användas för att kringgå
lagstiftningen är det tvärtom ur den synpunkten viktigt att bibehålla
nämnda formulering, att enligt denna behov av en byggnad'' för exempelvis
jordbruket objektivt sett skall föreligga. Däremot är det ej meningen, att det
dessutom — sedan behovet av en dylik byggnad i och för sig konstaterats —
skall behöva visas att byggnaden verkligen måste förläggas inom förbudsområdet
och till just den eller den platsen inom detta område.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

I fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634 uttalades att det även med den av
departementschefen angivna tolkningen av ordet »erfordras» bleve »nödvändigt
för en markägare, som ju har att på eget ansvar bedöma denna fråga,
att på förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i
orten efterhöra, huruvida myndigheten anser byggnaden erforderlig».

I sitt utlåtande nr 27/1952 anförde tredje lagutskottet, att det såsom departementschefen
anmärkt torde vara pakallat att använda en formulering
som innebure att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt
sett skulle föreligga. Utskottet kunde således ej ansluta sig till motionerna
1:497 och 11:634 i detta avseende.

I de nu väckta motionerna upprepas i stort den argumentering på förevarande
punkt, som fördes av reservanten inom strandutredningen. Det
heter sålunda i motionerna, att »vid tolkningen av uttrycket erfordras för
jordbruket’ tvingas markägaren föra bevisning både om byggnadens driftsekonomiska
nödvändighet och nödvändigheten att placera den just på
strandområdet, vilket ofta kan medföra stora svårigheter».

3 § strandlagen lyder:

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller
delvis omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd.
härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av
ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets
meddelande.

Tredje lagutskottet anförde beträffande sagda lagrum bl. a. följande i
utlåtandet nr 27/1952:

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena
föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare
värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare,
att man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt
då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen,
del vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma
ståndpunkt har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom
i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande
till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst
avgörande vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas
den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten
för planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse
till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats
är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.
Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip
för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom
ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,
ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen
anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som markägaren
ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning av
den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tillämpning av
den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet är, att den
avskär markägaren från möjligheten att spekulera i markvärdestegring
genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt för sin
dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter knappast
kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen icke
möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga finna
normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav
som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av både
utredningen och departementschefen under alla förhållande är realvärdet
vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,
synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva befaras.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagrådet icke haft
något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen av ersättningsreglerna.
Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande av de
motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på
denna punkt.

Strandlagens 8 § har följande lydelse:

Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där
han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 anfördes följande i fråga om
denna paragraf:

Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom utredningen
ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening
har framförts i motionerna 1:497 och 11:634. Utskottet har övervägt,
huruvida det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för
en lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen
upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning
ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är
att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen
är av speciellt svårartad karaktär.

Det återstående andrahandsyrkandet i de nu väckta motionerna (»2 d/»)
berör som nämnts kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till strandlagen.
Den paragraf i kungörelsen, som motionärerna avser, torde vara
4 §; icke 3 § såsom angivits i motionerna. 4 § har följande lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

9

Ansökan om tillstånd att få företaga bebyggelse å fastighet, som omfattas
av förordnande enligt 1 § strandlagen, skall vara åtföljd av karta
eller kartskiss över fastigheten, utvisande platsen för den ifrågasatta bebyggelsen.
År endast en del av fastigheten belägen inom förbudsområdet,
må kartan eller kartskissen avse denna del. I ansökningen skola byggnadens
storlek och tillämnade användningssätt uppgivas. Avser ansökningen
tillstånd att ändra befintlig byggnad, skola i ansökningen jämväl uppgivas
byggnadens storlek vid tiden för ansökningen samt dess användningssätt
vid samma tid.

Är ansökningen ofullständig, äger länsstyrelsen förelägga sökanden att
komplettera ansökningen vid äventyr att ärendet eljest avgöres i befintligt
skick.

Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att företaga besiktning
av området för den tilltänkta bebyggelsen. Kostnaden för sådan besiktning
skall gäldas av allmänna medel.

Utskottet.

I motionerna yrkas i första hand att riksdagen måtte besluta upphäva
strandlagen. Motionärerna erkänner det vara ett samhällsintresse, att
stränderna hålles tillgängliga även för den icke strandägande befolkningen.
Men de hävdar, att detta intresse kan tillgodoses utan särskild lagstiftning.
Sålunda vore stora strandområden fortfarande obebyggda. Och med stöd
av byggnadslagen kunde man hindra att framtida bebyggelse utestänger
allmänheten från de stränder, som är lämpade för bad och friluftsliv. Motionärerna
gör vidare gällande, att kommunerna kan trygga ifrågavarande
samhällsintresse genom att för ändamålet förvärva lämpliga strandområden.

Vad motionärerna åberopat överensstämmer nära med invändningarna
mot förslaget till 1950 års provisoriska strandlag. Dessa invändningar blev
ingående bemötta bl. a. av tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 29/1950
(se ovan s. 3—4). Skälen mot en strandlagstiftning upprepades därefter
i de likalydande fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634, som väcktes i anledning
av propositionen rörande den definitiva strandlagen. Sistnämnda
motioner föranledde tredje lagutskottet att i sitt utlåtande nr 27/1952 erinra
om den argumentering till förmån för en strandlag, som fördes vid antagandet
av den provisoriska lagen. Att åter utveckla denna argumentering
ansåg utskottet icke vara påkallat. Utskottet påminde också om den starka
anslutning som förslaget till den definitiva lagen i princip fått i remissyttrandena.

Endast två månader har gått sedan strandlagen trädde i kraft. Under
denna korta lid har man givetvis icke vunnit nämnvärd erfarenhet av hur
strandlagstiftningen verkar i sin nya definitiva utformning. En diskussion
om strandlagens berättigande kan följaktligen alltjämt icke grundas på
annat material än det som stod till buds vid förra årets riksdag. Yrkandena

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

om lagens upphävande motiverar därför icke ett mera ingående bemötande
än fjolårsinvändningarna mot lagens införande. Liksom tredje lagutskottet
vid förra årets riksdag får utskottet hänvisa till de skäl, som på sin tid
androgs för den provisoriska lagen. På nytt bör dessutom framhållas att
remissyttrandena över förslaget till den definitiva strandlagen med mycket
få undantag vitsordade behovet av en sådan lag. Utskottet avstyrker således
yrkandena om strandlagens upphävande.

Motionärerna har i andra hand dels hemställt om vissa ändringar i
strandlagen, dels uttalat, att kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till
lagen borde ändras i ett avseende. De lagrum i strandlagen, vilka beröres
av andrahandsyrkandena, är 1, 3 och 8 §§.

1 § strandlagen innehåller grundstadgandet om länsstyrelses befogenhet
att lägga bebyggelseförbud över strandområde. I paragrafens sista
stycke anges vissa undantag från stadgandets giltighet. Bl. a. skall förbud
icke utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». Motionärerna vill
att ordet »erfordras» utbytes mot orden »uteslutande avses».

Önskemålet om en ändring på denna punkt framfördes först av en
reservant inom strandutredningen. Markägare, som åberopade undantagsbestämmelsen
i fråga, skulle till följd av ordet »erfordras» tvingas till en
betungande bevisning, ansåg reservanten. Denne uppfattade för övrigt
beviskravet som dubbelt. Markägaren skulle nämligen enligt reservantens
mening behöva visa både att viss byggnad vore driftsekonoiniskt nödvändig
i och för sig och att byggnaden måste uppföras just på förbudsområdet.

I anledning av reservantens yrkande uttalade departementschefen i propositionen
rörande strandlagen (prop. nr 187/1952), att ordet »erfordras»
innefattade en fordran på att det förelåge ett objektivt behov av en byggnad
för exempelvis jordbruket. Med hänsyn till intresset av att undantagsregeln
icke missbrukades vore det viktigt med en formulering, som upprätthölle
detta krav. Däremot skulle det icke behöva visas, att byggnaden
måste förläggas just till förbudsområdet.

Ändringsyrkandet återkom i de omnämnda motionerna I: 497 och II: 634
vid 1952 års riksdag. I dessa åberopades att enbart behovet i och för sig
av viss byggnad kunde bli svårt att bevisa. Tredje lagutskottet (uti. nr
27/1952) anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att det
vore påkallat med en formulering, som krävde ett objektivt behov av
byggnaden för det avsedda ändamålet.

I årets motioner upprepas meningen, att gällande avfattning av undantagsregeln
innebär en dubbel bevisfordran. Det skulle sålunda behöva visas
både att byggnaden erfordras i och för sig och att den måste förläggas till
förbudsområdet. Som framgått föreligger det klart besked om att regeln

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

icke skall uppfattas på detta sätt. I den del motionärernas argumentering
grundas på nämnda oriktiga tolkning förtjänar den alltså icke något avseende.
Regelns rätta innebörd är som sagt, att byggnad i och för sig
skall behövas för det avsedda ändamålet. I fråga om lämpligheten av detta
krav biträder utskottet helt den mening, som uttalades i utskottsutlåtandet
över fjolårsmotionerna.

Strandlagens 3 § reglerar rätten till ersättning i anledning av bebyggelseförbud.
Ett första villkor för ersättning är att avslag meddelats på
ansökan om tillstånd till bebyggelse på fastighet inom förbudsområdet.
Vidare skall härigenom fastigheten — till den del dess utnyttjande inom
eller utom förbudsområdet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts -—-av ägaren kunna användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid tiden för förbudsläggningen. En
jämförelse sker sålunda mellan å ena sidan markens värde med hänsyn
till inskränkningen i bebyggelserätten och å andra sidan visst tidigare
värde å marken. I motionerna förordas att detta »tidigare värde» icke skall
avse tiden för förbudsläggningen utan den tidpunkt, då förbudet blivit
definitivt genom att tillståndsansökningen avslagits. Samma ändring yrkades
såväl av reservanten inom strandutredningen som i motionerna I: 495
och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid 1952 års riksdag. Motionsyrkandena
i fråga avstyrktes av tredje lagutskottet. Den motivering för strandlagens
bestämning av »det tidigare värdet», som därvid redovisades, framstår som
övertygande. De nu väckta yrkandena kan därför besvaras med en direkt
hänvisning till nämnda motivering, som i sin helhet återgivits här ovan
(se s. 7—8).

Jämlikt 8 § strandlagen skall straff ådömas den, som företager bebyggelse
i strid mot förbud enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet
ägt tillämpning på åtgärden. Normalstraffet är dagsböter, men är
omständigheterna synnerligen försvårande, kan straffet bli fängelse i högst
sex månader. Motionärerna anser, att fängelse ej bör ingå i straffskalan.
Samma åsikt anfördes i fjolårsmotionerna I: 497 och II: 634. I likhet med
tredje lagutskottet vid förra årets riksdag vill utskottet framhålla, att byggnadslagen
upptager en straffbestämmelse av motsvarande innehåll. Som
också uttalades i anledning av fjolårsmotionerna är det emellertid uppenbart,
att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då överträdelsen
är av särskilt svårartat slag.

Vid prövning av ansökan om tillstånd till bebyggelse inom förbudsområde
kan det ibland vara påkallat med besiktning av platsen för den tilltänkta
bebyggelsen. 4 § tillämpningskungörelsen till strandlagen bemyndigar
därför länsstyrelse att uppdraga åt lämplig person att företaga sådan
besiktning. Motionärerna yrkar »att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t
måtte begära sådan omarbetning av tillämpningsföreskriften, att kostnader

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

för besiktning måtte få stanna på statsverket». Detta är emellertid just
vad som stadgas i nyssnämnda paragraf. Yrkandet torde följaktligen bero
på ett förbiseende.

Av skäl som här åberopats kan utskottet icke tillstyrka något av andrahandsyrkandena
i motionerna.

Utskottet får alltså hemställa,

A. att de i förevarande motioner, I: 318 och II: 234, framförda
yrkandena om strandlagens upphävande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B. att de i samma motioner i andra hand framförda yrkandena
om vissa ändringar i strandlagen in. in. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe
Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson
i Mölndal, Nyberg*, fru Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Munktell*
och Jansson i Benestad.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. i fråga om de i motionerna framförda yrkandena om strandlagens

upphävande:

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionerna yrkas —• ---(det första stycket lika med utskottet)

—---lämpliga strandområden.

. Utskottet finner den ifrågavarande lagen vara onödig. Den angelägna
uppgiften att till allmänhetens begagnande ställa lämpliga fritidsområden
kan naturligen lösas genom att stat och kommun utnyttjar i deras ägo befintliga
egendomar och genom att det allmänna genom köp och arrende
förvärvar ytterligare behövliga områden. Möjligheter finnes också redan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

13

genom gällande byggnadslag att hindra olämplig strandbebyggelse. Det är
icke påkallat att lösa ifrågavarande problem genom en lag som möjliggör
icke ofrånkomliga tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,
I: 318 och II: 234, för sin del antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att strandlagen den 30 maj 1952 skall upphöra
att gälla med utgången av juni månad 1953.

Vid expropriationsdomstol väckt mål angående ersättning enligt strandlagen,
vilket vid sistnämnda tidpunkt icke genom dom eller beslut skilts
från domstolen, skall avskrivas, varvid kronan skall åläggas ersätta motpartens
rättegångskostnader. Mål av angiven beskaffenhet, vilket efter
samma tidpunkt är anhängigt vid överrätt, skall återförvisas till underrätten.

B. i fråga om de i motionerna i andra hand framförda yrkandena
om vissa ändringar i strandlagen m. m.:

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande från och med det stycke å s. 10, vilket
börjar med orden »Önskemålet om», till och med det stycke å s. 11, vilket
slutar med orden »särskilt svårartat slag», bort ha följande lydelse:

»Det är omöjligt att förete bevisning om att en viss byggnad objektivt
sett erfordras för visst jordbruk. Vad som erfordras beror helt
på ägarens subjektiva förutsättningar och på den inriktning han vill ge
sin jordbruksdrift.

Strandlagens 3 § •—--— (lika med utskottet) —--tillståndsansök ningen

avslagits. Att så bör vara fallet följer av gängse skadeståndsregler.
För den nuvarande lydelsen av lagen har anförts att inom den allmänna
byggnadslagstiftningen tillämpas den regeln att värdestegring som uppkommer
efter tidpunkten för planläggning icke kommer i betraktande vid
gottgörelses fastställande. Parallellen med byggnadslagstiftningen är emellertid
icke träffande. Enligt byggnadslagen förutsättes nämligen att även
fastighetsägaren kan få en fördel av viss plan. Någon fördel av ett bebyggelseförbud
kan emellertid strandägaren icke få. över huvud taget kan

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

här icke förekomma någon plan i byggnadslagstiftningens mening. Skulle
en markvärdestegring inträffa kan denna i varje fall ej ha varit beroende
av förbudsläggningen. Det synes meningslöst och icke överensstämmande
med grundsatserna om allas likhet inför lagen och om att lika fall bör
behandlas lika att den fastighetsägare, som drabbas av bebyggelseförbudet,
skall lida en förlust medan kanske hans granne gör en vinst.

Jämlikt 8 § strandlagen---(lika med utskottet)---ej bör

ingå i straffskalan. Ett så hårt straff kan ej anses lämpligt för ifrågavarande
art av förseelser och ej heller synes det behövligt för att lagen
skall kunna genomföras. Möjlighet finnes ju även att genom vite förmå
markägaren att borttaga vad som är olagligt byggt och att meddela handräckning.
»

dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 1, 3 och 8 §§ strandlagen den 30 maj 1952
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För att------bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt------medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår
i godkänd avstyckningsplan med
mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt
första stycket skall icke utgöra hinder
för bebyggelse som erfordras för
försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller den allmänna samfärdseln.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår
i godkänd avstyckningsplan med
mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt
första stycket skall icke utgöra hinder
för bebyggelse som uteslutande
avses för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

15

(Gällande lydelse.)

3

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller
delvis omfattas av förordnande enligt
1 §, icke bifallits och kan till
följd härav fastigheten, till den del
dess utnyttjande inom eller utom
området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,
av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av
nämnda del vid tiden för förordnandets
meddelande, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för
den skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits
innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida — — —- — -

8

Den som företager bebyggelse i
strid mot förbud enligt 1 § straffes,
där han insett eller bort inse att
förbudet ägt tillämpning på åtgärden,
med dagsböter. Är o omständigheterna
synnerligen försvårande, må
till fängelse i högst sex månader
dömas.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller
delvis omfattas av förordnande enligt
1 §, icke bifallits och kan till
följd härav fastigheten, till den del
dess utnyttjande inom eller utom
området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,
av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av
nämnda del vid den tidpunkt, då beslut
om avslag å tillståndsansökningen
vunnit laga kraft, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits
innan förordnandet meddelades.

— meddelande.

§•

Den som företager bebyggelse i
strid mot förbud enligt 1 § straffes,
där han insett eller bort inse att
förbudet ägt tillämpning på åtgärden,
med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den t
juli J953.