Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
7
Nr 28.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för gynnande
av bebyggelsen på landsbygden.
Tredje lagutskottet har till behandling iörehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 176 i första kammaren av herr
Persson, Karl, m. fl. och nr 165 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad
m. fl. I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte besluta att uppdraga
åt Kungl. Maj :t att efter översyn av hithörande lagar vidtaga snabba
åtgärder för sådana ändringar att bebyggelsen på den rena landsbygden
gynnas».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen
har såsom eget yttrande åberopat eu inom styrelsen upprättad
promemoria samt därjämte överlämnat yttranden från länsbostadsdirektörerna
i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kronobergs, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län. På begäran
av utskottet har yttrande över motionerna tillika avgivits av Riksförbundet
Landsbygdens folk.
Yttrandena.
Lantbruksstyrelsen och Riksförbundet Landsbygdens folk förordar i anledning
av motionerna viss översyn rörande principerna för långivning till
bostadsbyggande på landsbygden. I den av bostadsstyrelsen åberopade promemorian
tages icke någon bestämd ståndpunkt till motionärernas hemställan
om översyn. Det anföres emellertid i promemorian, att i motionerna
redovisade ogynnsamma förhållanden i avseende å försörjningsmöjligheter,
befolkningsutveckling och byggande på den egentliga landsbygden
icke med fog kan sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i de lagar
och författningar, som reglerar jorddelning, bebyggelseplanering, byggande
och statliga investeringar för olika ändamål.
I bosladsstyrelsens promemoria anföres till en början bl. a. följande.
Allmänt om byggnadslagen m. in. samt om samordning av vissa statliga
verksamheter. Det finns ett bestämt samband mellan den statliga bostadspolitiken
och andra i motionerna omnämnda verksamheter. Genom vissa
restriktiva regler i byggnadslagen vill man främja tillkomsten av välbyggda
samhällen, som tillgodoser högt ställda krav hygieniskt, ekonomiskt och
socialt. Jorddelningslagens regler för fastighetsbildning och byggnadslagens
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
regler för byggande är numera samordnade. Genom bostadspolitiska åtgärder
åsyftas, att så många som möjligt skall kunna få en god bostad till
rimlig kostnad. Man eftersträvar en sådan utrustningsstandard, att flertalet
bostäder kommer att fylla de anspråk, som för närvarande uppställes för
nybyggnad i städerna. Man vill med andra ord utjämna den skillnad i standard,
som alltjämt föreligger mellan stadssamhällenas och landsbygdens
bostadsbestånd. Till landsbygd hänföres i detta sammanhang ej endast den
egentliga landsbygden utan även de mindre och medelstora samhällena
(tätorterna) i landskommunerna.
De i egnahemslåneförfattningen uppställda villkoren att lån må beviljas
endast om bostadshuset kan beräknas få stadigAarande användning för
bostadsändamål och att säkerhet skall lämnas för statens fordringar får
anses innebära att en statsbelånad fastighets kreditvärde skall vara tillfredsställande.
Härvidlag inverkar såväl utrustningsstandarden, t. ex. vattenförsörjning
och avlopp, som belägenheten i förhållande till kommunikationer,
skolor, affärer och dylikt. Även bostadsbehovet på lång sikt med
hänsyn till ortens försörjningsmöjligheter och befintligt bostadsbestånd är
av betydelse vid bedömning av en fastighets kreditvärde.
De organisatoriskt och i avseende å lagar och författningar skilda statliga
verksamheterna på samhällsbyggandets område har visserligen var för
sig vissa bestämda arbetsuppgifter. Erfarenheten har emellertid visat att
för ett någorlunda tillfredsställande resultat krävs samarbete mellan företrädare
för bebyggelseplanering, fastighetsbildning, lån- och bidragsgivning
samt arbetskraftsförsörjning. Ett samarbete mellan bostadsmyndigheter och
andra myndigheter förekommer nu såväl centralt som på länen. För bostadsmyndigheterna
gäller det att vissa standard- samt bostadskostnadsoch
andra med långsiktiga ekonomiska synpunkter beaktas vid samhällsbyggandet.
Genom ett sådant samarbete med samordnande ställningstaganden
som resultat vill man också i möjligaste mån söka undvika irritation
och motsättningar mellan allmänheten och myndigheterna.
Sedan i promemorian vissa uppgifter lämnats rörande befolkningsutvecklingen
på landsbygden, belyses det av motionärerna berörda spörsmålet såväl
vad angår tätbebyggelsen som glesbebyggelsen.
Tätbebyggelse (tätorter) samt randbebyggelse m. m. Bebyggelsen inom
tätorterna regleras väsentligen genom byggnadslagstiftningen" Enligt denna
förutsättes att mark för att få användas till tätbebyggelse vid planläggning
har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Med tätbebyggelse
förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov. Inom stadsplanerade områden
åligger det kommunen att svara för sådana gemensamhetsanläggningar
som gator och avlopp. I regel ordnas samtidigt vattenförsörjningen
gemensamt för samtliga fastigheter inom ett visst aktuellt utbyggnadsområde.
Inom områden med byggnadsplan kan nybyggnad förhindras innan
gemensamhetsanläggningar för de nämnda ändamålen utförts. Geom vissa
bestämmelser i byggnadslagen vill man åstadkomma en successiv utbyggnad
av tätbebyggelseområden i syfte bl. a. att underlätta finansieringen av
gator och ledningar. Genom att fastställa utomplansbestämmelser för områden
i närheten av planområdena samt genom vissa regler om avstyckning
i jorddelningslagen vill man förhindra uppkomsten av randbebyggelse och
landsvägsbebyggelse eller annan olämplig tätbebyggelse.
Till ledning för den bostadspolitiska verksamheten gäller vissa direktiv
och författningsbestämmelser, vilka får anses motsvara förenämnda lagregler.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
I prop. nr 235: 1947, s. 10—11, har sålunda chefen för socialdepartementet
uttalat, att vid statlig lån- och bidragsgivning för höjandet av landsbygdens
bostadsstandard stor uppmärksamhet måste ägnas frågan om bebyggelsens
lokalisering och att man därvid måste tillse att bebyggelsen, där
det över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en
hög utrustningsstandard — främst i fråga om vatten och avlopp — kan
åstadkommas till rimliga kostnader. Enligt egnahemslåneförfattningen 5 §
andra stycket e) krävs såsom villkor för lån inom tätort, att bostadshuset
anslutes till gemcnsamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp. Efter
prövning av föreliggande omständigheter må uppskov beviljas med uppfyllandet
av nämnda villkor. Sådant uppskov har medgivits i ett stort antal
fall, då investeringsbegränsningen eller andra omständigheter försvårat
tillkomsten av gemensamhetsanläggningar för vattenförsörjning och avlopp.
En förutsättning för uppskov är bl. a. att sanitära olägenheter icke
har uppkommit, att va-frågan framdeles kan lösas genom gemensamhetsanläggning
för rimlig kostnad och att bostadshuset i fråga planeras att
uppföras inom området för en beslutad första utbyggnad av ledningsnätet.
Vid den statliga långivningen eftersträvas alltså liksom vid tillämpningen
av byggnadslagstiftningen att koncentrera den bebyggelse, som är att anse
som tätbebyggelse, till område där förutsättningar finnes för en hög utrustningsstandard
till rimlig kostnad. I detta syfte och för att icke motverka
genomförandet av byggnadslagstiftningens intentioner vägras i regel
statligt egnahemslån inom s. k. randbebyggelseområden eller inom andra
områden, där det uppkommit eller tenderar att uppkomma olämplig tätbebyggelse.
I vissa fall då ansökning om lån och/eller bidrag (egnahemslån eller förbättringslån)
avser bostadshus inom en mindre bebyggelsegrupp på den
egentliga landsbygden eller inom område med en icke alltför gles bebyggelse
krävs att huset anslutes till gemensam mindre anläggning, förutsatt
att ett sådant krav kan anses klart motiverat av sanitära och/eller kostnadsskäl.
I åtskilliga sådana fall erfordras frivillig medverkan från ägare
av andra närbelägna fastigheter. Om sådan medverkan icke kan erhållas
uppställes i regel icke krav på anslutning. I alla tveksamma eller svårbedömbara
låneärenden äger samråd rum mellan det lånebeviljande organet
och distriktsingenjören för vatten och avlopp.
Inom tätorter (tätbebyggelseområden) är kreditvärdet i regel tillfredsställande
ur de synpunkter bostadsmyndigheterna ha att beakta. Dock kan
tveksamhet beträffande kreditvärdet uppkomma och har även uppkommit
inom tätbebyggelseområden (tätorter) med blandad fritids- och helårsbebyggelse,
låg utrustningsstandard (gator och ledningar), mindre tillfredsställande
allmän service, ensidigt näringsliv eller dåliga försörjningsmöjligheter.
Inom vissa sådana orter förekommer såsom en följd av nämnda
förhållanden eller av andra orsaker, att befolkningen minskar genom utflyttning
till andra tätorter. I några sådana fall har kunnat konstateras
svårigheter att i öppna marknaden erhålla bottenkrediter för finansiering
av såväl egnahem som flerfamiljshus.
Glesbebyggelse (enstaka bebyggelse på den egentliga landsbygden). Enligt
byggnadslagen är glesbebyggelse i princip fri. Hinder enligt denna lag
mot sådan bebyggelse kan förekomma endast i vissa speciella fall. Ej heller
uppkommer hinder mot fastighetsbildning enbart av den anledningen
att fråga är om glesbebyggelse. Vid avstyckning för sådan bebyggelse sker
en prövning med hänsyn till jorddelningslagens krav om allmän lämplighet
och aktualitet och ur synpunkten, alt man vill förhindra olämplig för
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
\äntad tätbebyggelse. Den omständigheten att tomten anses olämplig med
hänsyn till markbeskaffenhet, vatten- och avloppsförhållanden, möjlighet
till utfartsväg samt belägenhet i förhållande till kommunikationer och dylikt
kan sålunda utgöra hinder mot avstyckning. I vissa fall kan villkor för
statligt lån (exempelvis kreditvärdet) utgöra hinder mot avstyckning, enär
aktualitetskravet i jorddelningslagen icke anses uppfyllt, om sökanden saknar
ekonomiska resurser att genomföra ett planerat byggnadsföretag. Å andra
sidan innebär den omständigheten, att ett område med hänsyn till reglerna
i jorddelningslagen icke kan avstyckas till särskild fastighet, alltid
hinder mot bifall till framställning om statligt lån, enär i sådant fall säkerhet
i form av inteckning icke kan erhållas.
Varken byggnadslagen, jorddelningslagen eller egnahemslåneförfattningen
innehåller krav på, att fastighet eller bostadshus på den egentliga landsbygden
(glesbebyggelse i betydelsen enstaka bebyggelse) skall kunna anslutas
till gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning och avlopp. I sådant
fall kan ju vatten- och avloppsfrågan lösas endast genom separat anläggning.
En helt annan sak är att man genom vissa bestämmelser i byggnads-
och jorddelningslagarna samt genom lånevillkor vill förhindra randbebyggelse
eller annan olämplig tätbebyggelse.
Härefter anföres i promemorian vissa synpunkter beträffande reglerna för
långivningen för bostadsändamål på landsbygden. Flyttningstendenser och
lånemöjligheter för skilda yrkesgrupper diskuteras härvid. Slutligen uttalas
i promemorian följande.
Sammanfattning och slutsatser. Jordbrukets rationalisering och omflyttningen
av stora delar av skogsarbetarkåren kommer att medföra, att bostäder
pa den egentliga landsbygden friställes i betydande omfattning. Enligt
bostadsstyrelsens erfarenheter har sådan friställning redan ägt rum på flera
ortei. Jiots bostadsbrist i tätorterna finns sålunda i icke ringa omfattning
tomma bostäder på den egentliga landsbygden i exempelvis Norrbottens
Alvsborgs och Kronobergs län. Svårigheter att vid försäljningar utfå köpeskillingar,
som motsvarar ett med hänsyn till produktionskostnad och avskrivningar
rimligt värde, har konstaterats i t. ex. Älvsborgs län.
Nu nämnda omständigheter, stegringen av byggnadskostnaderna och väl
aven penningbristen inom vissa delar av landet har medfört att de icke
statliga kreditinstituten visat mindre benägenhet än tidigare att lämna bottenlån
till egnahem. Denna restriktivitet gäller ej endast" egentlig landsbygd
utan även ehuru i mindre grad tätbebyggelseområden, där utrustningsstandard,
allmän service eller försörjningsmöjligheter är mindre tillfredsställande.
I en del mindre tätorter betraktas numera även flerfamiljshus såsom
mindre goda investeringsobjekt. I sådana fall ställts det kravet på bostadsmyndigheterna
att de skall fördjupa egnahems- eller tertiärlånet. Kreditinstituten
åberopar icke sällan risken för förluster såsom skäl för sin restriktiva
kreditgivning.
Det enda säkra underlaget för kreditvärdet hos bostadsbeståndet i en viss
^r„ varaktiga möjligheter till försörjning. Utifrån denna utgångspunkt
bör frågan om gynnandet av bebyggelsen även på den egentliga landsbygden
angripas. Intill dess denna fråga lösts genom statliga åtgärder, såsom utredningen
för närlingslivets lokalisering föreslagit, eller på annat sätt synes
bps^dsmyndigheterna liksom de privata kreditinstituten böra uppmärksamt
följa utvecklingen på landsbygden och liksom hittills i sin rådgivande verksamhet
och vid ställningstaganden i låneärenden verka för att ett onödigt
och uppenbart risktagande undvikes.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
Bedömningen av kreditvärdet är betydelsefull inte endast för staten-långivaren
utan även för kommuner och låntagare. Dessa sistnämnda riskerar
att vid ett ändrat bostadsmarknadsläge få taga förluster i en nu icke förutsebar
omfattning. I detta sammanhang bör även observeras att egnahemsägaren
på grund av risken för förluster blir mer bunden vid egnahemmet,
om detta är fellokaliserat.
Den i motionerna omnämnda för landsbygden ogynnsamma utvecklingen
har icke i någon nämnvärd omfattning påverkats av bostadsmyndigheternas
verksamhet. De med bostadspolitiska medel åstadkomna förbättrade bostadsförhållandena
har möjligen något fördröjt befolkningsminskningen på
landsbygden.
Det torde icke ankomma på eller ens vara möjligt för bostadsmyndigheterna
att nämnvärt påverka utvecklingen beträffande befolkning och försörjning.
I den mån genom statliga eller andra åtgärder förhållandena förändras''så
att sysselsättningsmöjligheterna på den egentliga landsbygden förbättras
bör också investeringarna i bostäder kunna ökas.
Av vad ovan anförts framgår, att i motionerna redovisade och något diskuterade
ogynnsamma förhållanden i avseende å försörjningsmöjligheter,
befolkningsutveckling och byggande på den egentliga landsbygden icke med
fog kan sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i de lagar och författningar,
som reglera jorddelning, bebyggelseplanering, byggande och
statliga investeringar för olika ändamål. Snarare är förhållandet mellan
orsak och verkan det motsatta. Den ogynnsamma utvecklingen torde sålunda
väsentligen betingas av en markerad omställning i näringsstrukturen och lär
icke kunna avhjälpas genom ändring eller modifierad tillämpning av förenämnda
bestämmelser.
Lantbniksstgrelsen yttrar följande.
I motionerna ha berörts frågor, som äro av väsentlig betydelse för landsbygden
och som aktualiserats genom den ökade folköverflyttningen från
den mera jordbruks- och skogsbruksbetonade landsbygden till stadsnäringarna,
vilka i regel äro förlagda till städerna eller till andra mer ensidigt industribetonade
tätorter.
Det jordpolitiska programmet syftar till att åstadkomma en upprustning
av jordbruksnäringen och en standardhöjning för landsbygdens befolkning.
Den fortgående rationaliseringen av de primära landsbygdsnäringarna, jordoch
skogsbruk, är en förutsättning för att dessa näringars utövare på längre
sikt skola erhålla en bättre utkomst. Genom atl stimulera till en förstärkning
av svaga jordbruk med mera jord och till att åstadkomma en bättre
arrondering av brukningsenhcterna avser man att göra dessa bärkraftigare.
Detta — att betingelserna bli bättre för dem, som stanna vid jordbruket —
bör dämpa bortflyttningarna. Men det står å andra sidan klart, att rationaliseringen
nödvändigtvis medför minskat behov av arbetskraft inom jordbruket
och leder till att många mindre jordbruk, som inte ha förutsättningar
att stå sig i konkurrensen, försvinna. Minskningen av den jordbrukande
befolkningen kommer otvivelaktigt att fortsätta, om än med olika styrka i
olika delar i landet.
Jordbruksbefolkningens fortgående uttunning kan medföra risk för uppkomsten
av glesbygder, där befolkningsunderlaget icke är tillräckligt för
att det skall bli ekonomiskt möjligt att förse bygden med gemensamma anläggningar
och service av olika slag. Om verksamheten för jordbrukets rationalisering
skall få önskad effekt, d. v. s. innebära en tillräcklig höjning
av jordbruksbefolkningens levnadsstandard, är det angeläget att verksamheten
kombineras med åtgärder, som bland annat syfta till att åstadkomma
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
eu ökad diferentiering av landsbygdens näringsliv och därmed ökade möjligheter
för de från jordbruket avflyttande att bli kvar på landsbygden.
Motionärerna ha nu framhållit att utvecklingen leds så, att bebyggelsen
koncentreras till tätorter och en forcerad inflyttning sker till nackdel för
den egentliga landsbygden. Motionärerna ha särskilt pekat på verkningarna
i sådant avseende av 1947 års byggnadslag och byggnadsstadga.
Byggnadslagen har otvivelaktigt en mycket stark inverkan bl. a. på lokaliseringen
av bebyggelsen. Lagen är byggd på den grundläggande principen,
att det är det allmännas sak att bestämma var och när tätbebyggelse får ske
och att tätbebyggelse icke tillåtes, förrän plan enligt byggnadslagen upprättats.
Beträffande glesbebyggelsen avser byggnadslagen icke att åstadkomma
någon detaljreglering. Genom att byggnadsnämnd inrättats även i
landskommunerna och skyldighet stadgats för den byggande att dit anmäla
byggnadsföretag, har det allmänna emellertid viss möjlighet att följa utvecklingen
och ingripa, då så anses påkallat. Lagen ger möjlighet bl. a. att
undantaga vissa områden även ifrån rätt till glesbebyggelse, att stadga förbud
att bygga utan tillstånd av länsstyrelser in. in. Vidare kan glesbebyggelsen
underkastas kontroll genom utomplansbestämmelser.1
Enligt lantbruks styrelsens mening äro byggnadslagen och byggnadsstadgan
i och för sig väl ägnade att främja en önskvärd utveckling för landsbygdens
del, givetvis under förutsättning att de tillämpas med förståelse för
landsbygdens problem,
Däremot torde landsbygden ha försatts i en i viss mån missgynnad ställning
i den statliga stödverksamheten till investeringar av olika slag.
Den praktiska tillämpningen av bostadspolitiken synes beträffande egnahemsverksamheten
starkt ha präglats av den principiella ståndpunkten
att fastighetens kreditvärde skall vara avgörande för frågan om lån skall
kunna beviljas. Man synes i allmänhet grunda avgörandena på uppfattningen
att under nuvarande befolkningsförhållanden på landsbygden något nytillskott
av bostadsfastigheter där icke skulle vara erforderligt. Glest belägna
bostäder på landsbygden med mindre möjlighet till hög standard beträffande
vatten och avlopp bedömas med denna utgångspunkt komma att bli i
mindre grad efterfrågade och ha därigenom tillmätts låga kreditvärden. Det
torde vara ostridigt att viss dirigering av bostadsbyggandet till samhällena
härigenom har uppstått.
Fastighetsbildningsverksamheten har samordnats med bostadspolitiken
på sätt som framgår av anvisningar, utgivna år 1950 av lantmäteristyrelsen
och bostadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen.
Mot bakgrunden av vad nu anförts finner styrelsen det angeläget, att hinder
ej uppställas mot bostadsbyggande å den egentliga landsbygden utöver
vad som är direkt behövligt för jordbruket, utan att ett sådant bostadsbyggande,
som kan anses försvarligt med hänsyn till föreliggande sysselsättningsmöjligheter,
tvärtom skall stödjas. Med hänsyn härtill finner styrelsen
det önskvärt att en översyn skall företagas av de principer, som nu ''tillämpas
vid behandlingen av frågor om lån och bidrag till dylikt bostadsbyggande.
Riksförbundet Landsbygdens folk meddelar, att riksförbundet i yttrande
över 1951 års bostadsutrednings betänkande om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen
påtalat den restriktiva politik de bostadspolitiska organen i
1 Utöver vad som galler i byggnadslagen må nämnas att med stöd av den s. k. strandlagen
glesbebyggelse kan hindras eller motverkas inom sådana områden, för vilka lagen blir tillämplig.
1 fråga om bebyggelse för i orten bosatt befolkning torde den dock ha tämligen obetydliga
verkningar.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
många fall följt vid behandlingen av låneärenden för bebyggelse på landsbygden,
särskilt vad det gäller enstaka bebyggelse. Riksförbundet har framhållit
angelägenheten av att statens stöd åt bostadsförsörjningen handhaves
på ett sådant sätt, att lösningen av de allmänna landsbygdsproblemen icke
försvåras. Riksförbundet delar sålunda motionärernas uppfattning, att en
översyn av bestämmelserna på området samt dessas tillämpning bör komma
till stånd. Därest 1951 års bostadsutrednings betänkande efter remissförfarandet
kommer att bli föremål för en överarbetning synes den i motionerna
behandlade frågan enligt riksförbundets mening lämpligen böra upptagas
till prövning i anslutning till dennna överarbetning.
Utskottet.
Befolkningsförflyttningen från landsbygd till tätorter är en i flera hänseenden
olycklig utveckling, framhåller motionärerna. Enligt deras uppfattning
bör därför byggnadslagen och andra lagar, som påverkar byggandet på
landsbygden, icke få så tillämpas, att de tvingar människor till bosättning i
tätorter. Motionärerna anför i detta sammanhang bl. a. att vattentäkter och
avlopp i allmänhet kan ordnas billigare och enklare på den rena landsbygden.
De som önskar bygga och bo på den rena landsbygden bör, uttalas i
motionerna, icke med direkta eller indirekta medel förmenas detta, och de
bör ha samma möjlighet att få statliga lån och bidrag som de som bygger i
tätort.
I promemoria, som bostadsstyrelsen åberopat som eget yttrande över motionerna,
hävdas att den i motionerna omnämnda, för landsbygden ogynnsamma
utvecklingen icke i någon nämnvärd omfattning påverkats av bostadsmyndigheternas
verksamhet. Ej heller kan enligt promemorian denna
utveckling sägas vara en följd av restriktiva bestämmelser i författningarna
angående jorddelning och bebyggelseplanering. Lantbruksstyrelsen anför,
att byggnadslagen och byggnadsstadgan är väl ägnade att främja en önskvärd
utveckling för landsbygdens del under förutsättning att de tillämpas
med förståelse för landsbygdens problem. Däremot torde, framhåller lantbruksstyrelsen,
landsbygden ha försatts i en i viss mån missgynnad ställning
i fråga om den statliga stödverksamheten till investeringar av olika
slag. Den praktiska tillämpningen av bostadspolitiken synes enligt lantbruksstyrelsens
mening ha medfört en viss dirigering av bostadsbyggandet
till samhällena. Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar om att förbundet
i yttrande över 1951 års bostadsutrednings betänkande påtalat den restriktiva
politik de bostadspolitiska organen i många fall följt vid behandlingen
av låneärenden för bebyggelse på landsbygden.
Det synes utskottet klart, att de av motionärerna åsyftade författningsbestämmelserna
möjligen kan ha tillämpats på sådant sätt, att befolkningsförflyttningen
till tätorterna påskyndats. Fråga är emellertid om tillämpningen
f. n. motiverar att bestämmelserna överses.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
Sedan förevarande motioner och yttranden däröver avgivits har propositionen
nr 138/1953 angående anslag för budgetåret 1953/54 till främjande
av bostadsförsörjningen in. m. avlämnats till riksdagen. Till grund för propositionen
ligger bl. a. nyssnämnda betänkande av 1951 års bostadsutredning.
I propositionen (s. 51) anför föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, bl. a. följande.
»I detta sammanhang torde få upptagas frågan, huruvida en restriktiv
inställning till egnahemsbyggande på landsbygden är motiverad på grund av
de kreditrisker, som kan tänkas föreligga beträffande ur vissa synpunkter
mindre välbelägna hus. Utvecklingen under senare år av kommunikationerna
på landsbygden har medfört att bestämda krav icke längre behöver ställas
på att husen skall ligga i anslutning till tätort med dess möjligheter till
sysselsättning. Om vid belåning av egnahem på landsbygden vissa risker
skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden favoriseras. Under de senaste
tio åren har med statligt stöd uppförts ett stort antal egnahem på
mindre industriorter. De framtida försörjningsmöjligheterna på dessa orter
kan visa sig vara helt beroende av att verksamheten vid ett eller ett par företag
på orten icke kommer att inskränkas mera väsentligt. Ifrågavarande
långivning innebär därför ett risktagande från statens sida.
Av det anförda torde framgå att statligt lån för uppförande av egnahem
på den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan
på egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras på
sådant sätt att staten i vissa fall skulle kunna komma att löpa vissa risker.
Det är ett önskemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga landsbygden
icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna
bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansökningar om egnahemslån
till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats för egnahemmet
har valts, bör dock lån icke beviljas. Liksom hittills bör då fråga
är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den pågående
strukturrationaliseringen inom jordbruket. Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna
vid prövning av låneansökningar avseende egnahem på
landsbygden kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov som där kan
föreligga.»
Ovan angivna riktlinjer för lån till egnahem på landsbygden har godtagits
av statsutskottet (uti. nr 153/1953).
Med hänsyn till att motionärernas önskemål i fråga om den statliga lånegivningen
i väsentlig utsträckning synes bli tillgodosedda, om riksdagen
icke gör någon erinran beträffande nyssberörda riktlinjer, saknas enligt
tredje lagutskottets mening anledning förorda någon översyn av författningarna
rörande här avsedd långivning.
Vad åter angår byggnadslagstiftningens verkningar i fråga om befolkningsförflyttningen
vill utskottet erinra om 1951 års byggnadsutrednings nu
pågående arbete för en förenkling av lagstiftningen. Utskottet förutsätter,
att det av motionärerna berörda spörsmålet därvid kommer att beaktas.
Tillämpningen av jorddelningslagstiftningen torde i det avseende varom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
15
här är fråga i väsentlig mån vara beroende av bostadsmyndigheternas långivning.
Då som framgår av det ovan sagda denna långivning i vad avser
egnahemsbyggande på landsbygden icke synes komma att vara allmänt
restriktiv, torde icke behöva befaras, att jorddelningslagstiftningen skall i
framtiden ogynnsamt påverka nämnda byggnadsverksamhet. Någon översyn
av denna lagstiftning synes utskottet icke vara i anledning av föreliggande
motioner erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 176 och II: 165, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 maj 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och William Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson
i Mölndal, Levin, Persson i Appuna, fru Boman samt herrar Nestrup
och Jansson i Benestad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.