Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om viss ändring
av 15 § jaktstadgan, dels om viss översyn av
jaktlagstiftningen, dels ock angående viss ändring
i grunderna för bidrag ur älgskadefonden.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft fyra till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen den i första kammaren väckta motionen nr 317
av herrar Johansson, John, och Lindahl samt de i andra kammaren väckta
motionerna nr 231 av herr Lundberg, nr 395 av herr Andersson i Björkäng
m. fl. och nr 397 av herrar Lindström och Asp.

I motionerna I: 317 och II: 395, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla att i enlighet med motionens
syfte jaktstadgans § 15 med bestämmelser om särskild jakttid för jakt
efter älg måtte upphävas».

I motionen II: 231 hemställes, »att riksdagen måtte besluta

1. att hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam och allsidig utredning för
att bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång på jaktmöjligheter,
bättre rättsskydd åt jaktarrendatorer, avskaffande av licensjakt å
älg, att jägarförbunden i lagstiftning och anslag gives en mera likaberättigad
behandling, samt i övrigt vidtaga den översyn av jaktlagstiftningen som
erfordras, för att även den skall taga hänsyn till den demokratiska utvecklingen,
samt

2. att från den 1 juli 1953 förbjuda all drevjakt.»

I motionen 11:397 föreslås »att riksdagen måtte besluta uppdraga åt
Kungl. Maj :t att vidtaga sådana ändringar i förordningen för älgskadefonden,
att medel ur densamma får användas även för reglering av de personoch
fordonsskador som uppenbarligen uppstått vid kollision mellan motorfordon
och över väg löpande älg.»

över motionerna I: 317 och II: 395 samt II: 231 har utskottet i den ordning
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande av domänstyrelsen.
På begäran av utskottet har därjämte över sagda motioner avgivits
yttranden av Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Svenska
naturskyddsföreningen samt över enbart motionerna 1:317 och 11:395 av
Riksförbundet Landsbygdens folk.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionsyrkandena får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Licensjakten (15 § jaktstadgan).

Gällande rätt m. in.

Jakten å älg bedrives huvudsakligen under allmän och särskild jakttid.

Den allmänna jakttiden fastställes årligen för varje län av Kungl. Maj:t.
Den omfattar vissa angivna dagar, vilkas antal år 1952 växlade mellan 3 och
13.

Enligt 15 § 4 mom. jaktstadgan kan länsstyrelsen efter förslag av älgskadenämnd
utsträcka den allmänna jakttiden med högst tio söckendagar
samt medgiva, att årskalv där må fällas under allmän jakttid. Detta gäller
emellertid endast område, beträffande vilket älgskadenämnd funnit särskilda
åtgärder till älgstammens efterhållande nödiga.

Den särskilda jakttiden regleras genom bestämmelserna i 15 § 1 och 2
mom. jaktstadgan. Rätten till jakt under särskild jakttid, i regel högst en
månad, är beroende av tillstånd, som meddelas av länsstyrelsen eller, beträffande
kronomark, av domänstyrelsen. En förutsättning för tillstånd är
att sökanden innehar jakträtt till mark av den storlek och beskaffenhet,
att marken efter förhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande
vård av älgbeståndet. Om sökanden är jaktvårdsområdesförening kräves,
att jaktområdet utgöres av sådan mark som nu sagts. Tillståndsmyndigheten
bestämmer med hänsyn till älgstammens storlek och omständigheterna
i övrigt det antal älgar, som får fällas.

Beträffande förarbetena till bestämmelserna om särskild jakttid torde få
hänvisas till betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU
1936: 38 s. 80 f. och 178 f.).

Å kronans mark under domänstyrelsens förvaltning meddelas tillstånd till
jakt efter älg under särskild jakttid i samhand med upplåtelse av rätt till
jakt efter älg. Till ledning för jägmästarna vid upprättande av förslag i fråga
om upplåtelse av rätt till älgjakt har styrelsen utfärdat anvisningar, innehållande
i huvudsak följande.

Rätt till jakt efter älg bör ej upplåtas å område av sådan mindre omfattning
och beskaffenhet, att angränsande jakträttsinnehavares intressen därigenom
trädas för nära. Jakträtt må i regel ej upplåtas å mindre område —
under 300 hektar -— såvida icke älgstammen i trakten med hänsyn till förekommande
älgskador bör nedbringas eller området omslutes — helt eller
delvis —- av sökandes eget jaktområde eller på grund av andra vägande
skäl.

Rätt till jakt efter älg under särskild jakttid bör beträffande södra och
mellersta delarna av riket i regel ej upplåtas å mindre område än 1 000
hektar. Därvid bör uppställas den fordran, att området skall vara sammanhängande,
av lämplig beskaffenhet, väl arronderat och ej innesluta sådana
enklaver, att området i sin helhet splittras. Jakten bör nämligen kunna bedrivas
under särskild jakttid utan att inverka menligt på rågranne tillkommande
jakträtt. På mindre, utskjutande uddar eller helt avskilda delar
från ett i övrigt väl arronderat område får jakt under särskilt jakttid såle -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3

des ej förekomma. Då skogsområde avgränsas av större sammanhängande
inägor ävensom i sådana fall, då jaktområdet utgöres av en ö eller halvö,
må dock jakt under särskild jakttid kunna medgivas å område av mindre
omfattning.

I de norra delarna av riket bör rätt till älgjakt under särskild jakttid endast
medgivas, då särskilda skäl härtill föreligga. Jaktområdets storlek bör
där icke understiga 2 000 hektar, såvida ej förhållanden föreligga, som, enligt
vad ovan anförts, kunna utgöra skäl för upplåtelse på mindre område.
I övrigt böra för de norra delarna av landet gälla samma fordringar som för
mellersta och södra delarna.

I de fall då sökande av rätt till jakt efter älg under särskild jakttid disponerar
mark omedelbart intill kronomarken av sådan storlek och beskaffenhet,
att det sammanlagda jaktområdet blir av sådan beskaffenhet och
storlek, att särskild jakttid där kan medgivas, må upplåtelse av sådan rätt
ske. Då i dylikt fall kronans mark omfattar sådan areal, att en eller flera
älgar anses ur jaktvårdssynpunkt böra fällas, medgiver domänstyrelsen särskild
jakttid endast »under förutsättning att länsstyrelsen beviljar särskild
jakttid å sökandens angränsande marker». I de fall åter, där kronans område
är för litet eller domänstyrelsen av annan orsak icke anser, att älg bör
fällas enbart å detta område, må till sökanden upplåtas rätt att »fälla älg
inom ramen för det antal älgar, som jämlikt vederbörande länsstyrelses beslut
får fällas under särskild jakttid».

I vissa fall kan jämlikt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas till fällande av
älg under annan tid än allmän eller särskild jakttid. Det är då fråga om älg,
som vållat skada på odlad mark eller skog.

Motionerna.

I motionerna I: 317 och II: 395 anföres.

Den s. k. licensjakten efter älg är ur olika synpunkter orättvis, framför
allt mot jakträttsinnehavare å mindre jordbruksfastigheter. Sådana jordbruksfastigheter
ligger i åtskilliga fall inklämda mellan bolags- eller andra
större skogar, varför ägarna av de mindre fastigheterna vanligen icke kunnat
bilda jaktvårdsområden och på så sätt få tillstånd till särskild jakttid.
Men dessa mindre jordbruksfastigheter får i stor utsträckning försörja
älgarna.

När jakt under den allmänna jakttiden bedrives på sådana mindre jordbruksfastigheter,
kan det jagade villebrådet ofta draga sig in i de stora skogarna,
där jakträttsinnehavarna i väntan på licensjakten ännu inte bedriver
någon jakt. Följden härav blir ofta, att jakträttsinnehavarna på de små
fastigheterna inte får något tillfälle att fälla någon älg. Även ur rent humanitär
synpunkt medför licensjaktsystemet olägenheter, som det är anledning
att påtala. Det förekommer ofta, att ett skadeskjutet villebråd under s. k.
licensjakt lyckas taga sig in på område, där sådan jakt inte får bedrivas.
Det skadeskjutna villebrådet går då eu plågsam död till mötes eller lämnas
kanske åt det ännu värre ödet att lemlästat klara sig vidare.

Den allmänna jakttidens utsträckning kan enligt gällande författning anpassas
efter älgstammens storlek. Därmed finns det inte något bärande skäl
till bibehållande av den s. k. licensjakten, vilken betraktas som en orättvisa.
Det synes oss därför nödvändigt, att licensjakten avskaffas snarast
möjligt. I stället bör den allmänna jakttiden kunna utsträckas något längre
än som varit vanligt tidigare.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

I motionen II: 231, där utom annat också licensjakten beröres, säges bl. a.

Efterfrågan på jaktmöjligheter borde föra till likartade bestämmelser
för jakt på enskilda eller allmänna jakt- eller vattenområden. Likaså bör
licensjakten avskaffas, och endast i undantagsfall skall den tillåtas på älg.
som förorsakar uppenbar skada på gröda, och då bör licensen givas till den
som är utsatt för skadan, även om han icke äger marken. Den nuvarande
licensjakten missbrukas av dem som förfogar över större jaktområden. Under
ordinarie tid avhåller de sig från älgjakt, för att älg skall söka sig in på
deras marker och sedan nedskjutas under tid då den mindre markägaren
icke äger rätt att jaga.

Yttrandena.

Domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen
avstyrker bifall till förevarande motionsyrkanden. Jägarnas riksförbund
förordar utredning beträffande 15 § jaktstadgan, medan Riksförbundet
Landsbygdens folk föreslår en allsidig utredning rörande jakt å älg.

Domänstyrelsen framhåller att innehavare av mindre marker ofta bevakar
rågångarna mot de större markerna och genom trägen vakthållning
under hela den allmänna jakttiden får tillfälle att fälla djur, som växlar in
från de större markerna, där de i regel har sitt hemvist. Beträffande motionärernas
uttalanden rörande skadeskjuten älg hänvisar styrelsen till bestämmelserna
i 1, 25 och 26 §§ jaktstadgan, där bl. a. dels ålägges skyldighet,
dels medgives rätt att fälla sådant skadat djur. Den möjlighet till utsträckning
av den allmänna jakttiden, som jämlikt 15 § 4 mom. 3:e stycket
jaktstadgan tillkommer länsstyrelsen, kan endast tillämpas för viss del av
län och kan enligt domänstyrelsens mening ej ersätta den särskilda jakttiden.

Enligt styrelsens mening borde all älgjakt ske enligt de bestämmelser
som gäller för jakt under särskild jakttid.

Svenska jägareförbundet anför.

Nu gällande jaktlag -—- senast reviderad 1951 — ansågs vid sin tillkomst
1938 innebära genomgripande förändringar i demokratisk och jaktvårdande
anda. Sålunda infördes bl. a. bestämmelser om jaktvårdsavgift såsom en förutsättning
för rätt att utöva jakt. Vidare möjliggjordes inrättande av
jaktvårdsområden, d. v. s. en samordning av jakten för de små jordägarna
i syfte att skapa bättre tillfällen till jakt. Sedan dess har denna samordning
successivt utbyggts, vilket siffermässigt belyses av att landet för närvarande
räknar omkring 900 jaktvårdsområden, omfattande 4,5 miljoner
hektar mark och omkring 70 000 jordägare. Licensjaktens omfattning framgår
av det förhållandet, att under höstjakten 1952 34 procent av älgarna
fälldes av licensjägare. Dessa licenser voro till antalet fördelade på olika
typer av jakträttsinnehavare på följande sätt. Bolag och bruk utgjordes
av 14 procent, enskilda personer 47 procent, jaktvårdsområden (vilka framför
allt representerar de små markägarna) 39 procent. Med avseende på
arealen utövades denna jakt 1952 av mindre jordägare inom 609 jaktvårds -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 5

områden och jaktvårdsföreningar utgörande 41 procent av den sammanlagda
areal, inom vilken licensjakt bedrevs. Detta innebär, att jaktvårdsområdenas
licensmarker sålunda voro av ansenlig areal och att följaktligen ett
mycket stort antal ägare av små fastigheter blevo delaktiga i den »förmånsställning»,
som licensjakten anses innebära.

Det torde utan vidare vara uppenbart, att ett slopande av licensjakten
med frångående av den av riksdagen senast 1951 gillade samordningslinjen
skulle få omedelbara återverkningar för de tusentals mindre jordägare, som
bedriver licensjakt inom jaktvårdsområdena. Enligt jägareförbundets mening
är det verklighetsfrämmande och ur jaktvårdens intressen synnerligen
olyckligt att anlägga ensidigt sociala synpunkter på jaktutövningen
med framhävande av att alla medborgare skola ha samma möjligheter
till jakt om man därigenom åsidosätter kravet på att jaktutövningen bör
bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och utövas med största möjliga hänsyn
till det vilda. Behovet av att på lämpligt sätt kunna nedbringa övertaliga
älgstammar är emellertid i nuvarande situation med allvarlig skadegörelse
av älg mycket stort. En decimering av älgstammen baserad uteslutande
på allmän jakttid kan icke förväntas giva ett tillfredsställande resultat
bl. a. med hänsyn till oberäkneliga omständigheter, som kunna påverka
avskjutningssiffrorna i ogynnsam riktning. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att en utbredd missuppfattning så till vida gjort sig gällande,
att många äro okunniga om det förhållandet, att vid licensjakt antalet
älgar, som å ett visst område skola få fällas, är på förhand bestämt,
medan under den allmänna jakttiden inga restriktioner härvidlag finnas.
Att med bristande kännedom härom anställa jämförelse beträffande jakttidens
längd mellan å ena sidan den allmänna och å andra sidan den särskilda
jakttiden, som grundats å olika förutsättningar, måste giva en skev
bild av det verkliga läget.

Beträffande de önskemål som framförts angående en humanisering av
älgjakten vill jägareförbundet erinra om att den älgjakt som varje höst
uppmärksammas av allmänheten på ett så föga smickrande sätt är den
allmänna jakten med stor skadskjutningsprocent och dålig jaktkultur över
huvud. En dylik jaktutövning måste anses otidsenlig och oförenlig med de
principer, efter vilka den moderna jaktvården arbetar. Lösningen av det
svenska älgjaktsproblemet synes enligt förbundets mening i stället vara,
att all älgjakt utövas som liccnsjakt.

Jägarnas riksförbund framför som motivering för förslaget om utredning
följande.

Enligt riksförbundets uppfattning har jakt å älg under särskild jakttid
i hög grad missbrukats och lagen motsvarar i praktiken icke lagstiftarnas
intentioner. Riksförbundet har ofta haft anledning framhålla, att licensjakten
är en av jakträttens ömtåligaste frågor och har framkallat irritation,
osämja och oreda ute i markerna. Jaktstadgans § 15 kan aldrig vinna insteg
i det allmänna rättsmedvetandet. Det är, såsom motionärerna framhållit,
eu stor orättvisa att de större markägarna skall ha en mera gynnad ställning
än de, vilka icke förfogar över den maximiareal, som erfordras för
jakt å älg under särskild jakttid. Riksförbundet vill dessutom understryka
vad motionärerna anfört, nämligen att även ur rent humanitär synpunkt
medför liccnsjaktsystemct olägenheter, som måste bringas ur världen.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Därest jaktstadgans § 15 blir föremål för ändring, vill Jägarnas riksförbund
framhålla, att licensjakt bör medgivas endast i den mån det visar sig
nödvändigt att efter allmänna jakttiden nedbringa älgstammen för att
förhindra skada å skog och gröda. I sådana fall bör i första hand de jordbrukare
och arrendatorer, vilka lidit den största skadan, komma i åtnjutande
av denna rätt, oavsett vederbörande är jakträttsinnehavare eller inte,
såsom kompensation för den skada älgen vållat. De medel som inflyter
till älgskaderegleringsfonden i älgrika län i Syd- och Mellansverige, har
ju visat sig otillräckliga för att täcka de förluster jordägare och arrendatorer
årligen åsamkas. Häremot kan visserligen invändas, att ägare av
odlad jord över 20 hektar och 200 hektar annan jord inte kan få ersättning
för den skada älg vållar och att licensjakten i sådana fall skall utgöra gottgörelse
för den lidna skadan. Teoretiskt kan en sådan invändning vara
riktig. I praktiken har det emellertid visat sig att sådana egendomsinnehavare
i regel icke utnyttjar den allmänna jakttiden för att nedbringa älgstammen,
utan inskränker sig till att under allmän jakttid bevaka sina
marker, så att älgarna icke blir åtkomliga för angränsande, mindre markägare.
Detta synes oss utvisa, att licensjakten utnyttjas som ett privilegium,
ofta för anordnande av jaktpartier, vilka föga överensstämmer med humanitet
eller god jaktmoral.

I likhet med motionärerna anser riksförbundet, att länsstyrelserna enligt
gällande författningar har möjlighet att utsträcka allmänna jakttiden å
älg, därest detta anses motiverat med hänsyn till skadegörelse.

Sett ur viltvårdssynpunkt bör jakt under särskild tid i princip beviljas
endast i viltvårdsfrämjande syfte.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför.

Även om de synpunkter, som motionärerna framföra, delvis äro riktiga,
tillrättalägger man icke de missförhållanden, som enligt förbundets uppfattning
vidlåda älgjakten, genom att enbart upphäva jaktstadgans bestämmelser
om särskild jakttid för jakt å älg. Genom en sådan åtgärd skulle
man endast uppnå att frågan återfördes i samma läge som vid tiden för bestämmelsernas
införande.

Sedan tiden för licensjaktens införande ha enligt förbundets mening
många förhållanden förändrats. De viktigaste torde vara älgstammens starka
tillväxt, de stora skador älgarna numera förorsaka å växande gröda och
skog, älgstammens märkbara degeneration, älgens förvandling från skogsvilt
till nära nog fältvilt, lagstiftningen i hithörande frågor och allmänhetens
berättigade kritik av det nuvarande jaktsättet.

Förbundet vill därutöver framhålla de svårigheter, som trots licensjakten
förefinnas vid avsättning av älgköttet. En större spridning av jakttiderna
än som nu medgives synes förbundet ändamålsenlig.

Slutligen vill förbundet också framhålla de allt starkare kraven från
jordbrukarhåll, att älgstammen måste avsevärt beskäras med hänsyn till de
skador älgarna förorsaka å gröda och skog, och i dessa krav instämmer
förbundet.

Med hänsyn till ovanstående vill förbundet icke rekommendera en lösning
i enlighet med motionärernas önskan utan vill i stället föreslå en allsidig
utredning, där ovanstående förhållanden granskas och frågorna kunna lösas
i ett sammanhang.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

/

Beträffande yttrandet av Svenska naturskyddsföreningen får utskottet
hänvisa till följande avsnitt.

Frågan om översyn av jaktlagstiftningen m. in.

Motionen.

Motionen II: 231 innefattar ett yrkande rörande licensjakten å älg. Skälen
för detta yrkande har ovan redovisats. I övrigt anföres i motionen bl. a.
följande.

Det måste skapas vidgade möjligheter för arrendatorer, mindre jordbrukare,
arbetare och andra, som saknar jord, att få tillgång till lämpliga jaktmarker
för ett överkomligt pris. Om man inte vill frilägga jakt som en gemensam
rätt, borde ingen enskild för jakt få disponera mer än exempelvis
200 tunnland. För närvarande är även en jaktarrendator i stort sett rättslös;
sedan arrendetiden utgått kan han, trots att han varit en god jaktvårdare,
nekas nytt arrende.

Det borde även undersökas, om det är möjligt att finna någon form för införande
av kompetenskrav för utrönande av jägares lämplighet att med omdöme
och skicklighet utöva jakt.

All jakt, där drevfolk skall driva ihop skogens djur för att herremän och
andra bekvämt skall få döda och slakta bör i lag förbjudas.

För att bl. a. komma till rätta med en del av de nämnda problemen behövs
ett vidgat samarbete och ökad förståelse mellan olika organisationer och
ämbetsverk, som sysslar med jakt och därmed sammanhängande problem.
De båda huvudorganisationerna, Svenska jägarförbundet och Jägarnas riksförbund,
borde givas en mera likaberättigad ställning, såväl när det gäller
jakt och jaktvård som när det gäller ekonomiska bidrag från samhället.
Det kan inte vara rimligt, att Svenska jägarförbundet får sträva till att skapa
ett nytt jaktmonopol i vårt land och att detta skall ske medelst lagstiftning
och statliga bidrag.

Fn omprövning av samhällets inställning till jakt, jaktvård och ekonomiska
bidrag är behövlig. Fn skyndsam översyn av bl. a. de ovan nämnda aktuella
frågorna bör göras.

Yttrandena.

Bifall till motionen II: 231 avstyrkes av domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet
och Svenska naturskyddsföreningen men tillstyrkes av Jägarnas
riksförbund.

Domänslyrelsen yttrar.

I fråga om motionärens förslag om jägarförbundens likaberättigande med
avseende på lagstiftning och anslag får styrelsen åberopa vad styrelsen tidigare
vid flera tillfällen anfört, därvid bl. a. framhållits, att jordbruksutskottet
i utlåtande (nr 53, sid. 42) till 1938 års riksdag uttalat, hl. a., att ansvaret
för jaktvårdsarbetet syntes komma att främst åvila den nu befintliga
organisationen, d. v. s. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar
i länen, och att häremot intet annat torde vara att erinra, än att det för
jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande bleve av betydelse, att jämväl förbun -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

det utvidgade sin bas och sålunda sökte draga till sig ■— även i form av kollektiv
anslutning — de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna
och icke minst de, som bildades med stöd av de föreslagna bestämmelserna
om jaktvårdsområden. Styrelsen har även framhållit, att enligt
styrelsens mening ledningen av jaktvårdsarbetet inom riket icke borde
splittras på flera organisationer och ej heller jaktvårdsmedlen fördelas mellan
flera sådana.

Styrelsen vidhåller alltjämt sin uppfattning i denna fråga.

I fråga om drevjakt — varmed motionären torde avse klappjakt — får styrelsen
uttala, att om sådan jakt ordnas på lämpligt sätt den kan utgöra eu
god jaktform, mot vilken anmärkningar icke äro befogade.

Beträffande motionärens uttalade önskemål om införande av kompetensprov
för utövande av jakt får styrelsen meddela, att denna fråga vid flera
tillfällen varit föremål för överläggningar i Svenska jägareförbundet utan
att dock vinna någon lösning i annan form än införande av ett älgskyttemärke,
för vilket erfordras avläggande av vissa prov. Inom en del jaktvårdsområden
lär erfordras sådant märke för att vederbörande skall få deltaga i
älgjakt. Frågan om kompetensprov för jägare i allmänhet avser styrelsen
att inom kort upptaga till överläggning med förbundet.

Svenska jägareförbundet anför.

Vad beträffar förslaget om en arealbegränsning till 200 tunnland för utövande
av jakt per jägare skulle enligt jägareförbundets mening en sådan anordning
allvarligt skada jaktvården. Detta skulle innebära, att förutsättningarna
för utövandet av den jakt som nu är en av de populäraste, nämligen
jakten med drivande hund, skulle omintetgöras. Vad som emellertid är viktigare
-— den enskildes möjligheter att utöva jakt och viltvård, skulle starkt
begränsas eller helt försvinna, vilket skulle få olyckliga följder för de svenska
viltstammarna. Man skulle härigenom åsidosätta den ledande principen
inom svensk jaktvård, nämligen att varje jägare skall göra rätt för sig genom
att på ett eller annat sätt arbeta för och även vårda det vilt han beskattar.

Vidkommande jaktarrendefrågan har denna sedan lång tid tillbaka varit
föremål för jägareförbundets uppmärksamhet. Senast vid förbundets kongress
i mars 1952 gjordes ett uttalande, varvid framgick att förbundet med
oro sett utvecklingen mot ett intensifierat utnyttjande av jaktmarken såsom
ekonomiskt spekulationsobjekt. Kongressen riktade i uttalandet en vädjan
till alla markägare och främst till sådana av officiell karaktär såsom domänstyrelsen,
landstinget, allmänningsstyrelser och ecklesiastika skogsförvaltningar
samt de stora skogsbolagen m. fl. att vid utarrendering av jakträtt
icke spekulera i överdimensionerade toppriser, vilka vanligen resultera i eu
intensifierad avskjutning, ingå arrendekontrakt för relativt lång tid och
taga mesta möjliga hänsyn till en arrendators förutsättningar att befrämja
viltvården samt att giva den jaktarrendator, som uppenbarligen sköter sin
jakträtt väl och arbetar för viltstammarnas förkovran, möjlighet att få behålla
jakträtten till skäliga villkor.

Frågan om kompetensprov för jägare är ett viktigt spörsmål, som vid ett
flertal tillfällen behandlats inom Svenska jägareförbundet. Någon praktisk
genomförbar lösning har emellertid ännu icke kunnat ernås. Det bör emellertid
i detta sammanhang framhållas, att s. k. jaktstigar sedan flera tiotal
år tillbaka anordnats genom förbundets försorg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

9

Vad beträffar »drevjakt» avses i motionen härmed — såvitt jägareförbundet
kan finna —- klappjakt. Denna form av jakt, som förekommer såväl a
stora och viltrika områden som å marker med relativt begränsad areal
har djupa rötter inom den svenska jaktvården. När det gäller större markområden
utövas denna jakt högst 2 å 3 gånger årligen och måste vid
jämförelse med den ofta återkommande jakten med drivande hund m. fl.
jaktformer anses som en mer human form av jakt. Klappjakt å små markområden
är en sedan länge accepterad och lämplig form för efterhållande
av rovvilt och utnyttjas speciellt av allmogejägarna efter modell av de gamla
rovdjursskallen. Klappjakt i denna form bedrives sålunda icke endast
av priviligierade kategorier av jägare, utan måste snarast vara att anse som
en av de vanligaste jaktformerna inom alla lager av jägare. Speciellt klappjakt
å älg samt rävjakt vintertid har vunnit stor popularitet.

Vad slutligen beträffar frågan om likställighet mellan de båda jägarorganisationerna
må här endast erinras om att riksdagen så sent som år 1951
auktoriserade Svenska jägareförbundet som organ för jaktvården och att
Kungl. Maj :t numera tillsätter ordförande, en ledamot och revisor i förbundet.
Det må erinras om att jaktvårdsmedlen fördelas med belopp, som av
Kungl. Maj :t bestämmes för varje år. Förbundet är sålunda icke, såsom i
motionen synes förutsättas, utrustat med någon exklusiv bestämmenderätt
rörande medlens användande. Enligt de av statsmakterna gi\na direktiven
åligger det förbundet att under medverkan av ansvariga organisationer årligen
till Kungl. Maj:t avlämna statförslag beträffande jaktvårdsmedlens disposition.
Genom denna anordning har också möjliggjorts, att medlen kommit
jaktvården tillgodo utan större administrationskostnader. Resultatet har
visat sig i bättre viltvård och tillväxande viltstammar, något som icke blott
alla jägare utan åtskillnad utan även den naturälskande allmänheten bör
ha anledning känna tillfredsställelse över.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller följande.

De i motionen 11:231 berörda spörsmålen ha utförligt behandlats såväl
i 1936 års betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU
1936:38) och Kungl. Maj :ts proposition nr 46 till 1938 års riksdag som i
1950 års betänkande med förslag till änringar i jaktlagstiftningen (SOU
1950:40) och Kungl. Maj :ts proposition nr 189 till 1951 års riksdag. Föreningen
kan i huvudsak hänvisa till vad som i saken anförts i nämnda betänkanden
och propositioner ävensom i tredje lagutskottets i anledning av
bl. a. sistsagda proposition avgivna utlåtande nr 14. Någon omständighet
av beskaffenhet att sätta i tvivclsmål det sakligt riktiga i de regler för
jakträtt och jaktutövning, varom statsmakterna sålunda förenat sig, har
icke i någon av motionerna förebragts. Ej heller ha motionärerna påvisat,
att av Kungl. Maj :t ytterligare meddelade bestämmelser i de i motionerna
berörda frågorna skulle vara i behov av omprövning i av motionärerna
önskad riktning. Väl kan det ur naturskyddssynpunkt vara ett önskemål,
att vissa stadganden i jaktlagstiftningen givas ett annat innehåll. Detta
gäller emellertid i stort sett icke lagen om rätt till jakt och i varje fall skulle
ett tillgodoseende av dessa önskemål leda till ändringar i lagstiftningen, som
ginge ut på motsatsen till vad motionärerna åsyftat.

Motionärerna anse, att det vore ett rättvisekrav, att var man skulle ha
tillfälle att idka jakt. Enligt föreningens bestämda åsikt tenderar antalet
jägare redan nu mot den högsta gräns, som de, huvudsakligen till följd

JO

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

av andra omständigheter än jakten, hårt trängda villebrådsstammarna tåla.
Att denna gräns, åtminstone beträffande vissa villebrådsarter, ännu icke
överskridits beror enligt föreningens mening främst på det fortgående
sammanslutandet av mindre brukningsdelars marker till jaktvårdsområden
och på övergången från allmän jakt till licensjakt. Vidare förtjäna nämnas
törekomsten i statens, enskildas eller bolags ägo av större ägokomplex, där
liksom inom jaktvårdsområdena jaktvård kan bedrivas, samt det framsynta
arbete för viltvårdens befrämjande och jaktkulturens höjande, som den
ledande jaktvårdsorganisationen — under de sista femton åren stödd på
den nuvarande jaktlagstiftningen — energiskt bedrivit. I detta sitt arbete
har sagda organisation ävenledes i icke ringa grad behjärtat de synpunkter
och intressen, som föreningen företräder. Om den sålunda påbörjade utvecklingen
får fortgå ostörd av ovidkommande påverkan, torde det vara
möjligt, att det i framtiden blir plats för flera än de f. n. vid pass en kvarts
miljon jägarna att med utbyte idka jakt. Skulle emellertid de av motionärerna
för jaktutövningsrätten uppdragna riktlinjerna bii vägledande —
föreningen tänker särskilt på det i motionen II: 231 framförda förslaget, att
ingen enskild borde för jakt få disponera mer än 200 tunnland — synes
det föreningen säkert, att många komma att ha jakträtt men att få skola
ha något villebråd att jaga.

Jägarnas riksförbund anför.

Jägarnas riksförbund ansluter sig helt till de i motionen framförda synpunkterna
och yrkandena, vilka sammanfaller med riksförbundets allmänna
inställning till de jaktliga frågorna. Undantag vill riksförbundet dock
göra beträffande motionärens resonemang rörande storleken av den jaktareal,
200 tunnland, som enskild person skulle ha rätt att förfoga över. Ehuru
förbundet ansluter sig till tanken om fastställande av en högsta gräns
för den jaktareal enskild bör disponera — dels med hänsyn till den moderna
viltvårdens krav och dels för att kunna bereda ökat utrymme åt de befolkningsgrupper,
som nu är utestängda från all rätt till jakt — måste denna
fråga bli föremål för en grundlig utredning innan bestämd ståndpunkt tages.

Vi vill understryka, att alltsedan jaktlagen av den 3 juni 1938 antogs
bär starkt missnöje rått mot denna lag, vilken berövade stora delar av vårt
folk alla möjligheter till jakt. Detta missnöje, som givetvis varit särskilt
markant bland mindre jordbrukare, jordbruksarrendator, kronotorpare och
marklösa, synes tilltaga i stället för avtaga och kravet på demokratisering av
jakten blir allt starkare.

I vår tidskritt Jakt och jägare samt i skrivelser till regering och riksdag
bar vi städse framhållit nödvändigheten av att nuvarande jaktlag underkastas
en grundlig revision för tillgodoseende av mindre jordbrukares, jordbruksarrendatorers
och marklösas jaktliga intressen. Nuvarande förordningar
överensstämmer knappast med nutida rättsuppfattning eller med den
demokratiska utveckling som kännetecknar andra samhälleliga angelägenheter.
Behovet av rekreation är nu större än tidigare inom alla befolkningsgrupper.
För många är jakten och vistelsen i skog och mark en omistlig
tillgång och en rik källa till vederkvickelse, som samhället icke kan förringa
eller negligera. Vi kan bär instämma med motionären: »Tyvärr har
vår jaktlagstiftning inte anpassats till den moderna sociallagstiftarens syn
på människan».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

11

Det har sagts, att vidgade möjligheter för arrendatorer, mindre jordbrukare,
arbetare och andra, som sakna jord, till jakträtt skulle äventyra vår
fauna. Såvitt vi kunna finna är sådana farhågor överdrivna. Erfarenheten
har visat, att med ökade rättigheter följer ökat ansvar. Först när jakten och
viltvården blivit en hela folkets angelägenhet är det möjligt att vinna nödvändig
respekt och förståelse för lagar och förordningar och för skyddet
av vår fauna samt att höja jaktkulturen. Ingen vill väl gärna bestrida, att
här nämnda befolkningsgrupper inte skulle ha samma intresse för det vildas
bestånd som de, vilka enligt nu gällande jaktlag har en privilegierad ställning.

Nuvarande tillstånd på det jaktliga området har minskat respekten för
gällande förordningar. Åtskilliga exempel tyder på att jaktmoralen, trots
alla bemödanden att höja densamma på grund av 1938 års jaktlag försämrats.
Så är t. ex. fallet bland den icke-markägande befolkningen vid ostkusten,
vars urgamla jakträtt efter sjöfågel på allmänt vatten och ödeskären
inskränktes till ett minimum genom den av riksdagen antagna jaktlagsändringen
år 1951. Denna befolkningsgrupp har reagerat negativt och desperata
tankegången börjar vinna insteg. Lagen och sjöfågel jakten betecknas som en
ren klasslag och står inte i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

Jägarnas riksförbund har i olika sammanhang framhållit, att det jaktliga
trycket icke utgör den avgörande faktorn till vikande frekvens bland det
jaktbara vilda. Denna vår åsikt har nu senast styrkts av viltvårdsexperten
professor Gösta Notini, som i en artikel i Dagens Nyheter den 18 januari
1953 skriver:

»Man hör ofta att denna minskning i naturviltstammarna skulle vara en
följd av jägarens alltför hårda beskattning, men allt tyder på att jakten i
stort sett varit av mycket underordnad betydelse. Det finns nog ingen jägare
som frivilligt vill byta ut sina rapphöns och skogsfåglar mot fasaner
eller sina skogsharar mot fältharar. Enligt modern syn på viltvårdens problem
är det inte i första hand bössan som orsakar naturviltets tillbakagång.
De övriga destruktiva krafterna i vårt kulturlandskap — glesnande markvegetation,
våldsamt ökad fallprocent på grund av koncentrerad rovdjursstam,
olyckshändelser, löslöpande hundar och katter, minskad trivsel som
resulterar i att djuren utvandrar till nya marker med nya faror — tar otvivelaktigt
huvudparten av varje års viltproduktion, varigenom jakten får
karaktären av ''vikarierande dödsorsak’. D. v. s. ett djur som faller för bössan
skulle med mycket stor sannolikhet i alla fall ha likviderats senare under
året av annan orsak.»

Vår vildnads bestånd och tillväxt kommer icke att äventyras om de befolkningsgrupper,
som nu sakna jakträtt, får sådan rätt. Vi vill i detta sammanhang
ytterligare anföra, att i Norge har ökad jakträtt icke medverkat
Lill nedgång i viltstammarna.

Jägarnas riksförbund hemställer, att tredje lagutskottet och riksdagen
allvarligt beaktar de av motionären framställda yrkandena och tillstyrker
alltså att utredning verkställes i syfte

att åstadkomma en omprövning av samhällets inställning till jakt, jaktvård
och ekonomiska bidrag,

att jaktarrendatorer bereds bättre rättsskydd,

att bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång till jaktmöjligheter.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

att jaktlagstiftningen bringas i harmoni med den demokratiska utvecklingen,

att klappjakten och andra inhumana jaktmetoder avskaffas,

att de båda jägarförbunden, Svenska jiigarförbundet och Jägarnas riksförbund,
i lagstiftning och anslag blir jämställda.

Frågan om ersättning för skada vid sammanstötning mellan motorfordon

och älg.

Gällande bestämmelser in. m.

Ur betänkande av 1949 års jaktutredning (SOU 1950:40 s. 166) må till
belysning av nu tillämpad ordning beträffande här ifrågavarande ersättningsfrågor
återges följande.

Av älg förorsakas i viss utsträckning även andra egendoinsskador än
skador å skog och odlingar. I det övervägande antalet fall synes det härvidlag
röra sig om skador, som vid sammanstötningar å landsväg mellan älg
och motorfordon — företrädesvis under mörker — uppstå å fordonet. Ett
flertal framställningar om ersättning för vid dylika kollisioner vållade
skador å bilar och motorcyklar ha årligen underställts Kungl. Maj:ts prövning.
Vid genomgång av dessa framställningar har utredningen funnit att
starka billighetsskäl tala för att bidrag till skadornas avhjälpande åtminstone
i viss utsträckning beviljas de skadelidande. Då det härvidlag måste
bliva fråga om en skälighetsprövning, som icke lämpligen kan regleras genom
författningsbestämmelser i ämnet, förordar utredningen, att dylika
ansökningar från fall till fall skola upptagas och prövas av Kungl. Maj:t.
Bidrag synes icke böra beviljas om skadegörelsen varit av allenast ringa beskaffenhet
eller kunnat undvikas genom åtgärd, som rimligen kunnat påfordras
från den skadelidandes sida. Då dessa bidrag motiveras av billighetsskäl,
böra de icke utgå till försäkringsgivare. För utbetalande av dessa
bidrag torde älgavgiftsmedel icke lämpligen böra anlitas. Däremot synes
hinder icke böra möta att jaktvårdsfondens medel tagas i anspråk för ändamålet.

I propositionen nr 1S9I19Ö1 redogjordes för vad jaktutredningen anfört i
fråga om skador vid sammanstötning mellan motorfordon och älg. Utredningens
uttalande i detta hänseende föranledde icke någon erinran från departementschefen
eller riksdagen.

Motionen.

I motionen II: 397 anföres bl. a.

För de skador som den alltmer tillväxande älgstammen vållar på växande
gröda kan ersättning erhållas ur älgskadefonden, som skapats av för varje
fälld älg erlagda avgifter. Alla rättviseskäl talar för att medel ur denna fond
även finge användas för reglering av de person- och fordonsskador som vållas
av i vägbanan inrusande älgar. Det är en högst orättvis ekonomisk belastning
av motortrafiken att ensam svara för dessa skador, som i det mycket
övervägande antalet fall helt vållats av den andra helt oansvariga parten.
Det är ju ändock på det sättet, att även där helförsäkring reglerar uppkomna
skador, bidrar de dock på sitt sätt att pressa försäkringspremierna uppåt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

13

Utskottet.

Den s. k. 1 i c e n s j a k t e n å älg bör snarast möjligt avskaffas, hävdas
det i motionerna I: 317 och II: 395. Samma mening framföres i ett av yrkandena
i motionen II: 231. Vad som främst åberopas för denna åsikt är att licens
jakten utgör en orättvisa mot sådana innehavare av mindre jaktområden,
vilka icke kan komma i åtnjutande av rätt till licensjakt. Den tillståndsfria
jakten anser motionärerna böra få fortgå under längre tid än hittills
varit regel.

Tiden för tillståndsfri jakt å älg fastställes årligen för varje län av Kungl.
Maj :t. Denna allmänna jakttid, som vanligen omfattar ett par dagar, någon
vecka eller, för de sydligaste länen, inemot två veckor, kan för visst område
av län genom länsstyrelsens beslut utsträckas med högst tio vardagar.

Om licensjakten stadgas i 15 § jaktstadgan. Enligt denna paragraf kan
länsstyrelsen eller, beträffande kronomark, domänstyrelsen ge tillstånd till
jakträttsinnehavare att under särskild jakttid fälla visst antal älgar. Den
särskilda jakttiden skall i sig innesluta den allmänna jakttiden och får vanligen
icke omfatta mer än en månad. För att tillstånd skall få meddelas fordras
att sökanden förfogar över ett område, som är av den storlek och beskaffenhet,
att det medger tillfredsställande vård av älgbeståndet.

Förutom under allmän och särskild jakttid får jakt å älg bedrivas, då det
gäller att hindra skadegörelse å odlad mark eller skog. Härför erfordras
domänstyrelsens eller länsstyrelsens tillstånd.

Älgstammen har numera vuxit sig mycket stark. År 1952 fälldes omkring
23 000 älgar mot 11—12 000 under vart och ett av åren 1945—1947. Frågan
om formerna för älgjaktens bedrivande har därför stor aktualitet. Den är att
bedöma under hänsyntagande till ett flertal intressen. Bland dessa må nämnas
önskemålet att bibehålla en god och talrik älgstam, skogsvårdens och
jordbrukets intressen, angelägenheten att på bästa sätt utnyttja älgköttet,
behovet av rekreation hos ett stort antal jaktintresserade. Vem som ur sådana
skilda synpunkter framför allt bör få utöva älgjakt kan ej sällan synas
tveksamt. Den som tillfogats skördeskador av älg nämnes ofta. Han får
emellertid under vissa förutsättningar, bl. a. att hans brukningsdel är av
mindre omfattning och att han ej kunnat hålla sig skadeslös genom tillgodogörande
av jakträtt, ersättning av älgavgiftsmedel, i den mån dessa förslår.
Vad nu närmast rör den av motionärerna berörda licensj akten skapar denna,
såsom framgått, särskilda jaktmöjligheter för den som disponerar över
större markområden.

Gällande bestämmelser är så utformade, att de icke lämnar någon allmängiltig
regel för hur älgjakten skall bedrivas. Det har i stor utsträckning
överlåtits åt Kungl. Maj :t, domänstyrelsen och länsstyrelserna att i tillämpningen
träffa de avgöranden som med tanke på lokala förhållanden och andra
omständigheter ter sig riktiga. I jaktförfattningarna har alltså någon
ståndpunkt icke tagits till vilken ordning för älgjakten som är bäst — jakt

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

för alla jakträttsinnehavare å obegränsat antal älgar under den relativt korta
allmänna jakttiden eller jakt för vissa jakträttsinnehavare å ett bestämt
antal älgar under den relativt långa särskilda jakttiden.

Domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet uttalar i yttranden över
motionerna, att all älgjakt borde ske enligt de bestämmelser som gäller för
jakt under särskild jakttid. Detta uttalande står i direkt motsättning till
motionärernas uppfattning. Enligt utskottets mening finnes f. n. icke tillräckliga
skäl förorda att bestämmelserna om allmän jakttid skall upphävas.

Å andra sidan kan utskottet icke ge sitt stöd åt motionärernas yrkanden.
Licensjakt i en eller annan form har visat sig behövlig för att vidmakthålla
resultatet av hittills bedrivet jaktvårdsarbete. Vad särskilt angår de djurskyddssynpunkter
som motionärerna åberopat må framhållas, att skadskjuten
älg skall dödas också under särskild jakttid, även om älgen kommit
in på område, för vilket licensen icke gäller. Det lugnare tempo under
vilket licensjakten kan bedrivas, torde f. ö. ge möjlighet till en humanare
jaktutövning.

Visst fog torde emellertid enligt utskottets mening finnas för det missnöje
i fråga om licensjakten, vilket otvivelaktigt råder på många håll. Av Svenska
jägareförbundet i dess yttrande anförda siffror klargör visserligen att ägarna
av mindre jordbruk ej alls som regel är avskurna från möjligheterna till
licensjakt. I åtskilliga fall förekommer dock enligt utskottets erfarenhet
att sådan jakträttsinnehavare saknar möjlighet att ansluta sig till jaktvårdsområde,
trots att hans ägor omgives av stora och goda jaktmarker. Vid licensjakt
å ett större område bör med hänsyn härtill enligt utskottets uppfattning
jakttiden kunna förlängas å mindre områden, som gränsar till
det större. Utskottet anser vidare, att i trakter, där älgarnas skadegörelse
på gröda är betydande, licensjakt bör kunna medgivas även om jaktområdet
icke har den storlek, som f. n. i tillämpningen av 15 § jaktstadgan
erfordras för licens. Härigenom vinnes dessutom bättre förutsättningar för
att den med licensgivningen avsedda större avskjutningen verkligen kommer
till stånd. I anseende till nu berörda synpunkter och med tanke på andra hithörande
spörsmål skulle det vara av värde att få till stånd en mera ingående
undersökning av hur licensjakten i hittillsvarande former utfallit i
praktiken. En dylik undersökning skulle f. ö. måhända vara ägnad att bidraga
till större allmän förståelse för licensjaktens berättigande. Utskottet
vill därför i anledning av motionerna 1:317 och 11:395 samt 11:231 förorda
att en sådan undersökning verkställes genom Kungl. Maj :ts försorg.

En översyn av jaktlagstiftningen med hänsyn till den demokratiska
utvecklingen begäres i motionen 11:231. Motionären nämner
några jaktfrågor, vilka han anser främst böra utredas.

Ett av motionärens önskemål, avskaffande av licensjakten, har utskottet
berört ovan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

15

Vidare hemställer motionären om utredning syftande dels till att ägare
av mindre jordbruk och icke jordägare skall beredas ökad tillgång till jaktmöjligheter,
dels till att jaktarrendatorer skall erhålla bättre skydd mot
uppsägning av arrendet. Vad angår mindre jordägare skulle deras jaktmöjligheter
komma att prövas vid en undersökning av det slag, utskottet redan
förordat. Beträffande jaktarrendefrågan bör här omnämnas, att Svenska
jägareförbundets kongress våren 1952 uttalade oro över tendenserna till ett
intensifierat utnyttjande av jaktmarken som ekonomiskt spekulationsobjekU
Kongressen riktade i det sammanhanget en vädjan till alla markägare att
bl. a. ge den jaktarrendator, som sköter sin jakträtt väl, möjlighet att få
behålla sin jakträtt å skäliga villkor. Utskottet delar den uppfattning, som
kommit till uttryck i kongressens uttalande. Vad angår behovet av en utredning
i frågan anser utskottet att den vidare utvecklingen på området
bör avvaktas. På anförda skäl kan utskottet icke biträda här avsedda motionsyrkande.

Dessutom yrkar motionären, att Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund i lagstiftning och anslag skall givas en mera likaberättigad behandling.
Svenska jägareförbundet bör enligt motionärens mening icke få
intaga en monopolställning beträffande jaktvården i landet. I detta spörsmål
vill utskottet framhålla, att riksdagen icke gjorde någon erinran, då
det i propositionen nr 189/1951 uttalades, att ledningen av jaktvårdsarbetet
alltjämt borde anförtros Svenska jägareförbundet. I sammanhanget
vill utskottet därjämte erinra om vad vid behandlingen av sagda proposition
anfördes av 1951 års tredje lagutskott. Enligt dess uppfattning vore
det icke tillfredsställande att nämnda två riksorganisationer, vilka båda
hade jaktvårdens främjande på sitt program, under konkurrerande former
verkade vid sidan av varandra. Om förutsättningar funnes för samverkan
mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av jaktintresserade kunna
beredas inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet. Säkerligen skulle
detta bli till fromma för jaktvården i landet. Utskottet finner icke anledning
att beträffande jägarorganisationernas ställning nu framföra annan åsikt
än den som framkom vid 1951 års riksdag.

Slutligen hemställes i motionen 11:231 att riksdagen måtte besluta att
från den 1 juli 1953 förbjuda all »drevjakt». På av domänstyrelsen och
Svenska jägareförbundet anförda skäl vill utskottet icke förorda bifall
till denna hemställan.

Med hänsyn till vad här sagts avstyrker utskottet bifall til motionen
II: 231.

I motionen II: 397 behandlas frågan om e r s ä 11 n i n g, d å älg genom
sammanstötning skadat motorfordon eller dess
passagerare. Motionärerna föreslår att älgskadefond skall få användas
för bestridande av ersättning i bär avsedda fall.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Utskottet torde i förevarande spörsmål böra påpeka, att älgskadefonderna
i landet år 1952 icke på långt när räckte till för att ersätta jordbrukare
de skador, vilka älg förorsakat på gröda m. m. I likhet med 1949 års jaktutredning
anser utskottet att älgavgiftsmedel icke lämpligen bör anlitas för sådant
ändamål som nämnes i motionen II: 397. Däremot bör medel ur jaktvårdsfonden,
efter beslut i varje fall av Kungl. Maj :t, få liksom hittills användas
för ändamålet. Härför kräves emellertid ingen riksdagens, åtgärd.
Utskottet anser sig därför böra avstyrka bifall till motionen II: 397.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:317
och II: 395 samt II: 231, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd
till jakt å älg;

B. att motionen II: 231, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 397 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling liar närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Grym, Ivar
Nilzon, Boo, Eskilsson*, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, von Seth, Nyberg,
Levin, Andersson i Dunker*, Jansson i Hällefors, Andersson i Ryggestad
och Carlsson i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nyberg och Levin, vilka med avseende å utskottets motivering
till dess hemställan under B. anfört, att det stycke å s. 15 i utskottets utlåtande,
vilket börjar med orden »Dessutom yrkar» bort ha följande lydelse:

»Dessutom yrkar---— (lika med utskottet)---— av varandra. Om

förutsättningar funnes för samverkan mellan Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund, skulle ökade grupper av jaktintresserade kunna beredas
inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet till fromma för jaktvården
i landet. Då dylika förutsättningar f. n. icke synes föreligga och då det är
obestridligt att Jägarnas riksförbund bedriver en omfattande verksamhet
i jaktvårdens och jaktupplysningens tjänst, vill utskottet förorda att förbundet
tills vidare beredes något anslag av jaktvårdsmedel för uppehållande
av denna verksamhet.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953

53758