Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet
m. in.

Genom en den 19 december 1952 dagtecknad proposition, nr 4, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
lörda protokoll,

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 32(5) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet* 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

4 §.

Inom område, som ingår i stadsplan
eller efter den 1 januari 1948
fastställd byggnadsplan, skall vad i 2
och 3 § § stadgas ej utgöra hinder mot
avstyckning som överensstämmer
med planen.

Föreligger eljest

Inom område, som ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är
avsett för annat än jordbruksändamål,
skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej
utgöra hinder mot avstyckning som
överensstämmer med planen.

är nödigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 700.

1 It i haag till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 2.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

2) Lag

angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari 1948
(nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad.

Härigenom förordnas, att första stycket lagen den 27 februari 1948 med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till
jordbruksnäringen eller skogsbruket
äger Konungen beträffande område
av stad, vilket ej ingår i stadsplan
eller efter den i januari 1948 fastställd
byggnadsplan, förordna att, i
stället för de i lagen om fastighetsbildning
i stad meddelade bestämmelserna
om avstyckning av område,
som ej ingår i tomtindelning och om
sammanläggning av stadsägor, vad
för landet är stadgat om avstyckning
och sammanläggning skall äga tilllämpning
med nedan angivna undantag.
Sådant förordnande må av Konungen
återkallas, när förhållandena
föranleda därtill, och skall vara förfallet,
där stadsplan eller byggnadsplan
fastställes. Vad här sagts skall
ock gälla beträffande dylikt område
inom samhälle eller annan ort å landet,
varest enligt lagen om fastighetsbildning
i stad samma lags bestämmelser
om avstyckning och sammanläggning
skola tillämpas.

(Föreslagen lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till
jordbruksnäringen eller skogsbruket
äger Konungen beträffande område
av stad, vilket ej ingår i stadsplan
samt ej heller enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, är
avsett för annat än jordbruksändamål,
förordna att, i stället för de i lagen
om fastighetsbildning i stad meddelade
bestämmelserna om avstyckning
av område som ej ingår i tomtindelning
och om sammanläggning
av stadsägor, vad för landet är stadgat
om avstyckning och sammanläggning
skall äga tillämpning med
nedan angivna undantag. Sådant förordnande
må av Konungen återkallas,
när förhållandena föranleda därtill,
och skall vara förfallet beträffande
mark, för vilken stadsplan
fastställes, så ock beträffande mark,
för vilken byggnadsplan fastställes,
såvitt marken enligt planen är avsedd
för annat än jordbruksändamål.
Vad här sagts skall ock gälla beträffande
dylikt område inom samhälle
eller annan ort å landet, varest
enligt lagen om fastighetsbildning i
stad samma lags bestämmelser om
avstyckning och sammanläggning
skola tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1950:210.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

3

dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över förslag till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

119 §•

Byggnadsplan må ej avse större
område än som är eller kan väntas
bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk
inom nära förestående tid.

Byggnadsplan må ej avse större
område än som är eller kan väntas
bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk
inom nära förestående tid. I
byggnadsplan må upptagas mark föi
jordbruksändamål endast i den mån
så erfordras för planens lämpliga utformning.

Ej må

sådan bebyggelse.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1953.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom de föreslagna författningsändringarna öppnas möjlighet att i byggnadsplan
upptaga mark för jordbruksändamål i den mån så erfordras för
planens lämpliga utformning.

Lantmäteristyrelsens framställning i ämnet.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 vilar på den principen att tätbebyggelse
ej må äga rum med mindre detaljplan för den närmare regleringen av bebyggelsen
fastställts. I betydande utsträckning förekommer, att bebyggelse
för jordbrukets behov ligger blandad med annan bebyggelse inom tätort
samt att obebyggd mark, som användes och för åtskillig tid framåt fort -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

farande bör användas för jordbruksändamål, finnes insprängd i en tätorts
bebyggelseområde. I en med skrivelse den 15 september 1950 överlämnad
promemoria rörande detaljplanläggning av jordbruksbebyggelse och
jordbruksjord inom tätort (stencilerad) har lantmäteristijrelsen föreslagit
åtgärder i syfte att möjliggöra en bättre planläggning av dylika tätorter.

I promemorian påtalas att nu gällande ordning medför åtskilliga olägenheter.
Vid upprättandet av bebyggelseplan komme hänsynen till jordbruksintressena
i stort sett att beaktas endast då det gällde att avgränsa planområdet.
Svårigheter mötte huvudsakligen på grund av de omständigheterna
att jordbruksbebyggelse och annan bebyggelse inom tätorterna ofta förekomme
blandade med varandra samt att mark, som kunde beräknas för åtskilliga
år framåt böra bibehållas för jordbruksändamål, ofta nog vore belägen
inom tätort. Då jordbruksbebyggelsen och den nyssnämnda jordbruksjorden
i princip skulle undantagas från planläggningen, bleve resultatet
mycket oregelbundna begränsningslinjer för planområdet. Följden
kunde också bli att det bildades i planen icke ingående men inom tätbebyggelseområdet
belägna »vita fläckar». Båda dessa omständigheter kunde
väsentligt försvåra planarbetet och plangenomförandet, t. ex. framdragande
över jordbruksområdena av vägar, avloppsledningar in. in. erforderliga för
tätortens rationella utbyggande. Vidare kunde det inom dylika i tätorten
ingående men ej planlagda områden uppkomma jordbruks- eller annan bebyggelse,
som störde tätortsbebyggelsen och hindrade plangenomförandet.
Denna sistnämnda olägenhet kunde visserligen i någon mån undvikas, om
utomplansbestämmelser fastställdes för de från planläggning undantagna
jordbruksområdena och förbud mot tätbebyggelse eventuellt utfärdades.
Dock vore att märka att förbud mot tätbebyggelse ej inbegrepe bebyggelse
för jordbrukets behov. Att helt säkerställa att jordbruksområden inom eller
i närheten av planlagd tätort bleve lämpligt bebyggda och väl inordnade i
planen syntes icke vara möjligt enbart med utomplansbestämmelser och
tätbebyggelseförbud. All reglering av tätbebyggelse toge nämligen utom annat
sikte på att planmässigt ordna gemensamma anläggningar såsom skolor,
affärer, vägar, avlopp, parker in. in.

Såsom en utväg att undvika de påtalade olägenheterna har lantmäteristyrelsen
angivit det förfaringssättet att man läte planområdet omfatta även
jordbruks jorden och redovisade denna såsom behövlig för samhällsändamål.
Med gällande regler vore emellertid även ett sådant förfarande förbundet
med olägenheter. Eftersom de jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning
genom planfastställelsen sattes ur kraft, kunde planen nämligen få den
verkan att jordbruksfastigheterna exploaterades eller eljest söndersloges vid
en ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig tidpunkt. Vidare innebure
förfarandet ett avsteg från principen att bebyggelseplan borde vara aktuell
och utvisa markens användning inom nära förestående tid. Följden härav
kunde bli, att planen delvis bleve en ren pappersplan, vilket i sin tur kunde
medföra att balansen i planen och samhällets lämpliga utbyggnad förrycktes.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

5

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen funnit, att
det förelåge behov av att kunna genom detaljplanläggning reglera tätorter,
som innehölle bosättningar för jordbruksändamål. Därest sådan planläggning
möjliggjordes, måste emellertid tillses, att planläggningen icke ledde
till onödigt besvär eller onödiga utgifter för de berörda jordbrukarna. Vidare
måste ordnas så, att icke genom planläggningen gällande jordpolitiska
regler för fastighetsbildning sattes ur kraft.

Som ett särskilt skäl för en reform i antydd riktning har lantmäteristyrelsen
därjämte åberopat, att det ur många synpunkter vore angeläget, att
jordbruksbefolkningen i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighetsoch
de gemensamhetsanordningar som brukade följa med tätortsbildning.
En betydelsefull förutsättning härför syntes vara, att jordbruksbebyggelsen
medtoges i detaljplanläggningen av tätorten.

Vad gäller de närmare förslagen i promemorian må här bara omnämnas
att lantmäteristyrelsen förordat byggnadsplan som den lämpligaste planformen
i förevarande hänseende.

Över promemorian har remissutlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund samt
riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelserna bar bifogat yttranden från
lantbruksnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren i länet. Vid lantbruksstyrelsens
utlåtande har fogats yttranden från samtliga lantbruksnämnder
utom den i Värmlands län.

Av remissinstanserna har flertalet i princip tillstyrkt Iantmäteristyrelsens
förslag att detaljplan för tätort skall kunna omfatta även mark avsedd för
jordbruksändamål. Ett stort antal av dessa remissinstanser har emellertid
understrukit att denna möjlighet bör begränsas till smärre områden. Åtskilliga
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har avstyrkt lantmäteristyrelsens
förslag.

De remissinstanser, som utan att framställa principiella erinringar tillstyrkt
Iantmäteristyrelsens förslag, är samtliga hörda länsstyrelser utom
tuå, alla hörda överlantmätare, samtliga hörda länsarkitekter utom två, tre
lantbruksnämnder samt Sveriges lantbruksförbund. Yttranden, som innebär
att åtgärder lämpligen kan eller bör vidtagas i syfte att mark avsedd för
jordbruksändamål skall kunna omfattas av detaljplan för tätbebyggelse men
i vilka understrukits, att denna möjlighet bör öppnas endast i fråga om
smärre områden, har avgivits av lantbruksstyrelsen, sexton lantbruksnämnder,
länsarkitekterna i Uppsala och Kopparbergs län samt fastighetsbildningssakkunniga.

Avstyrkande yttranden bar avgivits av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län, sex lantbruksnämnder samt riksförbundet
landsbygdens folk.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefens uttalanden i propositionen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
anfört följande:

»Enligt gällande byggnadslagstiftning skall i princip tätbebyggelse föregås
av planläggning. De planinstitut som finnes för den närmare planläggningen
är i första hand stadsplan och byggnadsplan. Dessa institut har
utformats främst med tanke på tätorternas behov och intressen medan de
jordbrukssynpunkter, som kan vara att anlägga, endast i mindre grad kan
vinna beaktande. I överensstämmelse härmed har också fastighetsbildningslagstiftningen
så utformats att inom områden, som ingår i plan, fastighetsbildning
må ske utan hinder av de inskränkande regler av jordpolitisk natur
som eljest gäller. De anförda omständigheterna har lett till att i praxis fastslagits,
att detaljplan för reglering av tätbebyggelse ej må omfatta område
som avses för jordbruksändamål.

Det förekommer ofta att jordbruksbebyggelse ligger insprängd i tätbebyggelse
samt att större eller mindre för jordbruksändamål begagnade obebyggda
områden skjuter in i eller ligger omgivna av tätbebyggelse. Ofta nog
ger en bedömning av tätortens utvecklingsmöjligheter till resultat att man
ej kan räkna med annat än att sådana för jordbruksändamål använda områden
även för åtskillig tid framåt bör brukas för detta ändamål. Av
den i ärendet förebragta utredningen framgår, att svårigheter i betydande
utsträckning yppats vid planläggning av tätorter med antydd struktur. Möjligheten
att medtaga jordbruksområdena under angivande av att de skall
brukas för jordbruksändamål har såsom förut anförts avvisats i praxis.
Om områdena medtages i planen och de i denna redovisas som avsedda för
något samhällsändamål, innebär detta endast ett kringgående av den ståndpunkt
praxis intagit och ett åsidosättande av de sakliga skäl som ligger till
grund för denna praxis. Det enligt gällande ordning riktiga förfarandet är
därför att i detaljplanen ej medtaga jordbruksområdena.

Uteslutande av jordbruksområdena leder emellertid till att planområdet
ofta nog erhåller en mycket oregelbunden begränsningslinje eller att inom
en i övrigt planlagd tätort kommer att ligga områden, för vilka planen ej
gäller. I vissa yttranden har gjorts gällande, att dessa omständigheter icke
medför några mera väsentliga olägenheter. Byggnadslagen innehölle, framhålles
det, bestämmelser om institut — främst generalplan och utomplansbestämmelser
— genom vilka en ur tätortens intressen icke önskvärd bebyggelse
inom de icke detaljplanlagda områdena kunde förhindras. Och vad
anginge jordbruksområdenas behov av vägar, avloppsledningar och andra
gemensamma anordningar kunde dessa tillgodoses i erforderlig utsträckning
med stöd av gällande lagstiftning, även om områdena ej inginge i detaljplanen.

A andra sidan har lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser ansett,
att man i nu avsedda fall icke kan få till stånd en önskvärd reglering
utan att i viss utsträckning låta planen omfatta även jordbruksområden.

Tredje lagutskottets utlåtande ni i.

7

Denna uppfattning synes vara välgrundad. Nuvarande ordning medför nämligen,
att planområden kan få en så olämplig form att planläggningen försvåras.
För att man skall kunna giva vägnätet och systemet av avloppsledningar
in. in. bästa möjliga sträckning torde det vara önskvärt att planläggningen
i dessa avseenden kan i ett sammanhang ske icke blott inom själva
tätbebyggelseområdena utan även inom de däri insprängda områdena för
jordbruksändamål. Vidare må framhållas att det icke torde vara möjligt att
inom områden som ej intagits i plan effektivt förhindra ur tätortssynpunkt
olämplig bebyggelse för jordbrukets behov. Detta kan i sin tur leda till att
den sanering av en tätbebyggd jordbruksby, som vinnes i samband med laga
skifte t. ex. genom utflyttning, omintetgöres.

Enligt min mening föreligger sålunda behov av att i detaljplan kunna
intaga områden som avses att även framdeles skola användas för jordbruksändamål.
Hur långt man skall gå i denna riktning är en särskild fråga. I
denna del har lantbruksstyrelsen jämte ett betydande antal andra remissinstanser
med skärpa understrukit, att möjligheten att intaga jordbruksområden
i detaljplan borde avse endast smärre områden. Jag biträder denna
ståndpunkt. Det kan nämligen ej råda någon tvekan om att byggnadslagstiftningens
detaljplaneinstitut ej har en efter jordbrukets behov särskilt
avpassad utformning. Jordbruksplanläggning bör i princip ske genom den
av lantbruksnämnderna bedrivna individualplaneringsverksamheten. Vid avgränsningen
av bebyggelseplanområde bör sålunda liksom hittills huvudregeln
vara att planområdet ej skall utsträckas över större areal än som
beräknas inom en nära förestående tid bli erforderlig för tätbebyggelse eller
annat tätbebyggelseändamål. Vad som nu förordas är endast det undantaget
från denna princip att i detaljplan skall kunna intagas så stort för
jordbruksändamål även framdeles avsett område som är erforderligt för
att få till stånd en tillfredsställande planering av den egentliga tätorten.

Vad angår sättet för genomförande av en reform med den innebörd
som nu angivits råder allmän enighet om att möjlighet att intaga jordbruksområde
bör finnas endast i fråga om byggnadsplan. Jag biträder denna uppfattning.

Det torde vara lämpligt att byggnadslagstiftningen innehåller en bestämmelse
som anger den omfattning i vilken jordbruksområde skall kunna ingå
i byggnadsplan. .lag vill därför förorda, att till 119 § första stycket byggnadsstadgan
fogas en ny punkt av innehåll att i byggnadsplan må upptagas mark
för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga
utformning.

Såsom allmänt förordats torde avstyckning inom jordbruksområde, som
ingår i byggnadsplan, böra vara underkastad de restriktioner av jordpolitisk
natur, som utom planområden gäller beträffande rätten till avstyckning.
På grund härav torde den i 19 kap. 4 § jorddelningslagen upptagna undantagsregeln
böra så inskränkas att den ej kommer att gälla i fråga om sådant
i byggnadsplan ingående område som enligt planen skall användas för jordbruksändamål.
Med den utformning sammanläggningslagen har leder den -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

na ändring till att jordpolitisk prövning skall ske även vid sammanläggning
inom sådant jordbruksområde å landet, som ingår i byggnadsplan. Vidare
torde böra vidtagas sådan jämkning i 1948 års lag med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, att förordnande
som avses i lagen kan omfatta även sådant i byggnadsplan ingående område
som enligt denna skall användas för jordbruksändamål.

Lantmäteristyrelsen har funnit byggnadslagstiftningens regler om byggnadsplan
och dess rättsverkningar lämpligen kunna utan jämkning bli tilllämpliga
även på jordbruksområde som intagits i planen. Jag ansluter mig
till denna uppfattning. I anslutning härtill vill jag framhålla, att vad två
remissinstanser anfört om jordägares rätt till ersättning, då genom planläggning
uppkommit hinder mot glesbebyggelse, i förevarande fall torde sakna
nämnvärd praktisk betydelse. Enligt vad jag förordat skall nämligen endast
smärre jordbruksområden kunna intagas i byggnadsplan. Med hänsyn härtill
synes den bebyggelse för annat än jordbrukets och därmed jämförliga
näringars behov som skulle kunna ske på sådant område i regel bli att hänföra
till tätbebyggelse. Och hinder mot tätbebyggelse grundar enligt byggnadslagstiftningens
principer ej rätt till ersättning. Skulle likväl i något undantagsfall
marks upptagande i byggnadsplan såsom jordbruksområde innebära,
att markägaren förlorar rätt till glesbebyggelse, lärer ersättningsregeln
i 118 § byggnadslagen bli tillämplig. Vidare vill jag understryka lantmäteristyrelsens
uttalande att planbestämmelserna beträffande jordbruksområden
bör göras så lindriga och smidiga som möjligt. Nybyggnad för jordbrukets
behov torde då som regel kunna verkställas på sådant sätt att olägenhet ej
vållas markägaren. Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om kostnaderna
för upprättande av byggnadsplan har jag intet att erinra.

I likhet med lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anser jag, att
lantbruksnämnden bör medverka, då det gäller att avgränsa byggnadsplaneområdet
och att närmare utforma byggnadsplan, som omfattar även område
avsett för jordbruksändamål. För att säkerställa sådan medverkan
från lantbruksnämndens sida har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa jämkningar
i byggnadsstadgan, därvid styrelsen dock givit uttryck för en betydande
tveksamhet om behövligheten av sådana jämkningar. Flertalet
remissinstanser har i princip biträtt lantmäteristyrelsens förslag men åtskilliga
har förnekat eller ifrågasatt behovet av jämkningarna. Vid bedömandet
av denna fråga är att beakta, att under senare år — utan att några
regler eller fastställda former därför föreskrivits — utvecklingen gått i
riktning mot ett ökat samarbete mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan.
I proposition nr 155 till 1952 års riksdag angående vissa anslag under landsstaten
för budgetåret 1952/53 har spörsmålet berörts. Föredragande departementschefen
underströk därvid det starka behovet av en samordning mellan
de olika myndigheterna. Han fann den lämpligaste vägen till en dylik samordning
vara att skapa bättre förutsättningar för en intensivare samverkan
på tjänstemannaplanet. Vidare förklarade han sig anse det naturligt att
landshövdingen skall vara ordförande i länsnämnderna, bland dem lant -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

9

bruksnämnden, utan att dock föreslå denna ordning obligatorisk. Dessa uttalanden
lämnades av riksdagen utan erinran. Enligt min mening synes det
med den utveckling som pågår på detta område icke vara erforderligt att
genom uttryckliga författningsbestämmelser trygga lantbruksnämndens medverkan
vid uppgörande av byggnadsplan. Till stöd för att icke meddela bestämmelser
om sådan medverkan i byggnadsstadgan kan därjämte — såsom
ock vissa remissinstanser gjort — åberopas, att samarbetet kan utan sådana
bestämmelser ske i former, som smidigt anpassas efter vad i varje särskilt
fall kräves och som därför kan innebära en snabbare och mera arbetsbesparande
handläggning. Det synes mig emellertid kunna vara lämpligt att de
närmast berörda centrala verken efter samråd utfärdar vissa anvisningar
om det erforderliga samarbetet mellan de berörda lokalorganen i hithörande
frågor.

Ändring av reglerna om byggnadsnämnds sammansättning synes mig ej
vara erforderlig i anledning av den förordade reformen.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli
1953.»

Utskottet.

Som det framhålles i propositionen ligger jordbruksbebyggelse eller obebyggd
jordbruksmark ofta insprängd i tätort. Skall sådan bebyggelse eller
mark även i fortsättningen användas för jordbruksändamål, kan enligt gällande
rätt byggnadsplan icke läggas över bebyggelsen eller marken. Propositionen
vill möjliggöra, att detta hädanefter skall kunna ske. Också enligt
utskottets uppfattning skulle denna ändring innebära fördelar. Den kanske
främsta vinningen vore, att planeringen av vägar, vatten- och avloppsledningar
samt andra liknande gemensamhetsanordnigar finge avse tätorten i
dess helhet. Reformen skulle dessutom medföra, att man på ifrågavarande
jordbruksområden kunde effektivt förhindra bebyggelse, som vore olämplig
ur tätortssynpunkt.

Å andra sidan vill utskottet i likhet med departementschefen betona det
angelägna i att reformen icke får för vittgående verkningar. Dels bör sålunda
byggnadsplan få omfatta jordbruksområde, vilket skall bibehållas som sådant,
endast där detta är nödvändigt för en tillfredsställande planering av
den egentliga tätorten. Dels bör planbestämmelserna beträffande jordbruksområde
göras så lindriga, att de helst icke alls hindrar de dispositioner över
marken, vilka betingas av jordbruksdriften. Ibland torde dock icke kunna
undvikas, att planbestämmelserna kommer att få konsekvenser av sådant
slag. Exempelvis kan jordbruksområdes hänförande under byggnadsplan i
något undantagsfall tänkas medföra, att markägaren förlorar rätt till viss
glesbebyggelse. Departementschefen har uttalat, att den i 118 § byggnadslagen
upptagna regeln om ersättning till markägare lär vara tillämplig på
en situation som den nu angivna. Utskottet förutsätter att så skall bli fallet.

2 Hihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 2.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefens uttalande avser icke endast glesbebyggelse för jordbrukets
behov utan jämväl annan glesbebyggelse. Möjligheten att åberopa ersättningsregeln
får framför allt betydelse som ytterligare en garanti för att
förevarande reform icke kommer att leda till allvarligare men för jordbrukets
intressen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen; samt

B. att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl till erinran mot det i propositionen
intagna kungörelseförslaget.

Stockholm den 12 februari 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Lars
Andersson, Ebbe Ohlsson, Grym*, Ivar Nilzon och Boo*;

från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal*, Johansson
i Torp, Nyberg*, Levin, Jansson i Hällefors*, Hansson i Skegrie och
Munktell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530326