Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till behandling av lagutskott,
dels ock motioner, som väckts i anledning
av propositionen eller rör i propositionen behandlad
lagstiftning.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 151, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga följande förslag till

l) Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering in. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering in. in.* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att samma lag, vilken enligt lag den 14 mars 1952 (nr 84) gäller
till och med den 30 september 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1954.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Hyresvärden må icke mottaga eller
träffa avtal om högre hyra än som
motsvarar den för lägenheten tillåtna
grundhyran, där ej annat föranledes
av vad nedan sägs. Såsom
grundhyra anses det hyresbelopp,
som lägenheten betingade den 1 januari
1942. Var lägenheten då ej uthyrd,
fastställes grundhyran av den
i 13 § omförmälda hyresnämnden efter
hyresläget vid nämnda tid. För

Hyresvärden må icke mottaga,
träffa avtal om eller begära högre
hyra än som motsvarar den för lägenheten
tillåtna grundhyran, där
ej annat föranledes av vad nedan
sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp,
som lägenheten betingade
den 1 januari 1942. Var lägenheten
då ej uthyrd, fastställes grundhyran
av den i 13 § omförmälda hyresnämnden
efter hyresläget vid nämnda tid.

1 Senaste lydelsen av 3 § se SFS 1945:798.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 3 avd■ Nr IS.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

lägenhet

lägenhet i hus eller del av hus, som För
färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden grundhyran
till det belopp, som med hänsyn
till byggnadskostnaderna och övriga
omständigheter finnes skäligt.

Var hyran--—----skäligt belopp.

Höjning av-------parterna avtalat

i hus eller del av hus,
som färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden
grundhyran till det belopp, som med
hänsyn till byggnadskostnaderna och
övriga omständigheter finnes skäligt.

Hyresvärden må ej utan nämndens
tillstånd såsom villkor för uthyrning
träffa avtal om försträckning eller
borgensförbindelse av hyresgästen eller
av denne taga annan liknande
utfästelse. Med avseende å avtal om
upplåtelse av andelsrätt i förening
eller aktiebolag, varmed följer rätt
att besitta eller hyra lägenhet, gäller
vad i lagen om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. är stadgat. 11

Hyresvärden må ej utan nämndens
tillstånd såsom villkor för uthyrning
träffa avtal om eller begära försträckning
eller borgensförbindelse
av hyresgästen eller av denne taga
eller begära annan liknande utfästelse.
Med avseende å avtal om upplåtelse
av andelsrätt i förening eller
aktiebolag, varmed följer rätt att besitta
eller hyra lägenhet, gäller vad
i lagen om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m. är
stadgat.

11 §•

Ej må någon mottaga eller träffa
avtal om gottgörelse av hyressökande
för anvisning å lägenhet, som är avsedd
att helt eller till väsentlig del
nyttjas till bostad och som är belägen
i ort, där denna lag äger tillämpning.
Vid yrkesmässig bostadsförmedling
må dock sådan gottgörelse
utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt
till lägenhet varom i första
stycket sägs, må ej mottaga eller
träffa avtal om gottgörelse för överlåtelsen
utöver vad som motsvarar av
honom erlagd hyra för tiden efter det
han avträder lägenheten.

Ej må någon mottaga, träffa avtal
om eller begära gottgörelse av hyressökande
för anvisning å lägenhet,
som är avsedd att helt eller till
väsentlig del nyttjas till bostad och
som är belägen i ort, där denna lag
äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan
gottgörelse utgå enligt grunder, som
bestämmas av hyresnämnden.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt
till lägenhet varom i första stycket
sägs, må ej mottaga, träffa avtal
om eller begära gottgörelse för överlåtelsen
utöver vad som motsvarar
av honom erlagd hyra för tiden efter
det han avträder lägenheten.

Vad i------annan beteckning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

3

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1953.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juni 1953
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1953, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 15 juni 1953 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juni 1953 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1953, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 15 juni
1953.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag, vilken enligt
lag den 14 mars 1952 (nr 85) gäller till och med den 30 september 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1954.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 §•

Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt
mottaga eller träffa avtal
om ersättning utöver vad som följer
av de för föreningen gällande stadgarna
eller eljest såsom villkor för
sådan upplåtelse taga utfästelse som
ej följer av stadgarna.

Innan bostadsrätt ------

För meddelande---- -----

Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt
mottaga, träffa avtal om
eller begära ersättning utöver vad
som följer av de för föreningen gällande
stadgarna eller eljest såsom
villkor för sådan upplåtelse taga eller
begära utfästelse som ej följer av
stadgarna.

— för bostadsrätt,
genast återbetalas.

7 §•

Ej må någon för överlåtelse av bo- Ej må någon för överlåtelse av bostadsrätt
mottaga eller träffa förbe- stadsrätt mottaga, träffa förbehåll
håll om ersättning utöver vad som om eller begära ersättning utöver vad
finnes upptaget i det avtal, som un- som finnes upptaget i det avtal, son*

1 Senaste lydelsen av 4 § se SFS 1945: 797.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

(Gällande lydelse.)

derställes hyresnämndens prövning,
eller mottaga högre ersättning än hyresnämnden
godkänt.

12

Ej må någon mottaga eller träffa
avtal om ersättning av den, som söker
bostad, för anvisning å lägenhet,
som avses i denna lag, såframt lägenheten
är avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas till bostad och är
belägen i ort, där denna lag äger tilllämpning.
Vid yrkesmässig bostadsförmedling
må dock sådan ersättning
utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden.

(Föreslagen lydelse.)

underställes hyresnämndens prövning,
eller mottaga högre ersättning
än hyresnämnden godkänt.

§•

Ej må någon mottaga, träffa avtal
om eller begära ersättning av den,
som söker bostad, för anvisning å
lägenhet, som avses i denna lag, såframt
lägenheten är avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och är belägen i ort, där denna
lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan ersättning
utgå enligt grunder, som
bestämmas av hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1953.

3) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller
äktenskapsskillnad m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken enligt
lag den 14 mars 1952 (nr 86) gäller till och med den 30 september 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1954.

dels ock att till Kostnader för genomförande av en behovsprövning på
bostadsmarknaden för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 75 000 kronor.

Propositionen har hänvisats till statsutskottet, såvitt angår anslaget under
femte huvudtiteln, samt i övrigt till behandling av lagutskott. I de delar propositionen
hänvisats till lagutskott har den behandlats av tredje lagutskottet.

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 445 av herr Norling m. fl.,
nr 446 av herrar Bergvall och Ohlon samt
nr 447 av herr Ewerlöf m. fl.
ävensom inom andra kammaren
nr 540 av herr Stöld och fru Johansson i Norrköping,
nr 541 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
nr 542 av herr Johansson i Stockholm m. fl. samt
nr 543 av herr Hjalmarson m. fl.

Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition
och motioner till behandling förehaft ytterligare en motion, nämligen den
inom andra kammaren väckta motionen nr 383 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.

Yrkandena i motionerna återges i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att lagstiftningen om hyresreglering skall erhålla
förlängd giltighet t. o. in. den 30 september 1954. Vissa ändringar föreslås i
lagstiftningen i syfte att göra det möjligt att mera effektivt än för närvarande
bekämpa de olagliga ersättningarna på bostadsmarknaden.

Enligt vad som uttalas i propositionen böra åtgärder vidtagas för genomförande
av en behovsprövning vid fördelningen av lediga bostadslägenheter
genom frivilliga överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts av hyresregleringskommittén.
För täckande av kostnader, som beräknas uppkomma
därvid, äskas för budgetåret 1953/54 ett anslag å V huvudtiteln av 75 000
kronor.

Inledning.

De i propositionen framlagda förslagen grundas dels å en skrivelse den 2
oktober 1952 från statens hyresråd, dels å hyresregleringskommitténs betänkande
den 9 oktober 1952 (SOU 1952: 37).

I sin skrivelse har statens hyresråd hemställt, att lagstiftningen om
hyresreglering, vilken för närvarande är bestämd att gälla till och med den
30 september 1953, måtte erhålla fortsatt giltighet under ytterligare ett år.
Med sagda lagstiftning avses lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresregle -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

ring m. m. (hyresregleringslagen), lagen samma dag (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. in. (bostadsrättskontrollagen)
samt lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in.

Hyresregleringskommitténs betänkande innefattar förslag till vissa ändringar
i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen samt till åtgärder
för att åstadkomma en behovsprövning vid fördelningen av lediga bostadslägenheter.

över hyresregleringskommitténs betänkande har remissyttranden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, statens hyresråd, socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Södertälje, Sundbyberg,
Solna, Lidingö, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Norrköping, Motala,
Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Malmö, Lund, Hälsingborg,
Halmstad, Göteborg, Mölndal, Uddevalla, Trollhättan, Borås, Örebro, Karlskoga,
Västerås, Borlänge, Gävle, Sundsvall, Östersund och Luleå, drätselkammaren
i Linköping, svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., svenska riksbyggen, svenska byggnadsindustriförbundet,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges industriförbund,
landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, kooperativa
förbundet, tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens
riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.

Yttranden har vidare inkommit från magistraten i Växjö, Skånes handelskammare,
länsarkitekten i Skaraborgs län, drätselkamrarna i Mariestad
och Skövde, hyresnämnden i Falun, Fredrika-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors
samarbetsförbund.

Stadsfullmäktige i Karlskrona, Landskrona och Karlstad samt Sveriges
advokatsamfund har erhållit tillfälle att yttra sig över betänkandet men ej
inkommit med yttranden.

De tre frågorna om hyresregleringens förlängning, om vissa ändringar i
hyresregleringslagstiftningen samt om en reglering av bostadsmarknaden
efter behovsprövning behandlas här nedan var för sig.

Frågan om hyresregleringens förlängning.

Departementschefen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde vid lagrådsremissen
bl. a. följande:

»Under en följd av år har vi haft en besvärande bostadsbrist i vårt land,
vilken i stort sett undan för undan förvärrats. Bristens omfattning belyses
genom den av bostadsstyrelsen hösten 1952 verkställda undersökningen avseende
239 kommuner. Antalet bostadssökande utan egen lägenhet upp -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18. 7

skattades därvid till 65 000—70 000. Härtill kom 95 000 bostadssökande, som
önskade annan lägenhet. I Stockholm, Göteborg och Malmö har enligt vad
undersökningen vidare utvisar bostadsbristen fortsatt att öka under år 1952.

I övriga orter synes förhållandena däremot ha varit i stort sett konstanta
under samma år.

Vad beträffar den framtida utvecklingen må erinras om, att under ar
1952 färdigställts ett avsevärt större antal bostadslägenheter än under år
1951. För innevarande år förutses ett än mer intensifierat bostadsbyggande.
Samtidigt härmed framstår en minskning i bostadsefterfrågan som möjlig.
Även om således en viss lättnad i bostadsbristen måhända är i sikte,
torde man med hänsyn till bristens nuvarande stora omfattning likväl ha
att räkna med, att ännu flera år måste förflyta, innan normala förhållanden
återinträder på bostadsmarknaden.

Med hänsyn till vad anförts om bostadsbristens omfattning och sannolika
varaktighet finner jag det uppenbart, att lagstiftningen om hyresreglering —
hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in. — bör
förlängas för ytterligare ett år såsom hyresrådet föreslagit.»

Motionerna.

I motionerna I: 446 och II: 541, vilka är likalydande, yrkas under »A. 2.»
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa »att försök med
hyresregleringens avveckling helt eller delvis pa orter, där bostadsförsörjningen
kan befinnas vara tillfredsställande, må kunna göras, särskilt om
framställning härom sker från de lokala kommunala myndigheternas sida,
i enlighet med i motionen angivna riktlinjer».

I motionerna I: 447 och II: 543, vilka jämväl de är likalydande, yrkas under
»A» bl. a. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
»hyresregleringskommittén meddelas sådana direktiv att kommittén kan i
god tid före nästa års riksdag framlägga ett konkret förslag med program
till hyresregleringens successiva avveckling».

Frågan om ändringar i hyresregleringslagstiftningen m. in.
Departementschefen.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i denna del följande:

»Hyresregleringskommittén har, som jag förut erinrat, förordat vissa ändringar
i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen i syfte att göra
det möjligt att mera effektivt än för närvarande bekämpa de olagliga ersättningarna
på bostadsmarknaden. De nuvarande lagbestämmelserna, vilka
stadgar straff för den som vid upplåtelse eller överlåtelse av nyttjanderätt
till bostadslägenhet eller vid anvisning å sådan lägenhet mottager eller träf -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

far avtal om ersättning utöver vad som är medgivet, har icke kunnat förhindra
att olagliga ersättningar kommit att tagas i allt större utsträckning.
Då det möter stora svårigheter att föra i bevis, att sådan ersättning utgått
eller avtalats, har det nämligen endast undantagsvis varit möjligt att beivra
dylika överträdelser.

Enligt kommitténs förslag skall straff inträda för den, som vid upplåtelse
eller överlåtelse av nyttjanderätt till bostadslägenhet betingar sig eller
mottager hyra eller annan ersättning utöver vad som är tillåtet. Såsom kommittén
anfört måste det antagas, att ett stadgande, som gör redan en begäran
om otillåten ersättning straffbar, kommer att bättre än nu gällande
bestämmelser motverka att sådan ersättning tages. På grund härav och då
det enligt min mening är synnerligen angeläget att komma till rätta med det
allvarliga missförhållandet att olagliga ersättningar blivit allt vanligare på
bostadsmarknaden, vill jag i princip ansluta mig till vad kommittén på denna
punkt förordat. Förslaget har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna med blott ett undantag.

Kommitténs förslag avser endast ersättning som uttages vid upplåtelse eller
överlåtelse av lägenhet. Motsvarande ändring synes emellertid böra vidtagas
i gällande bestämmelser om förbud mot att taga gottgörelse av bostadssökande
för anvisning å lägenhet.

Då frågan om vilka ändringar eller tillägg som i övrigt kan vara påkallade
beträffande hyresregleringslagen och anslutande författningar för närvarande
utredes av hyresregleringskommittén, torde utöver vad sålunda förordats
några ändringar icke nu böra vidtagas i dessa författningar.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juni 1953.»

Motionerna.

I motionerna I: 446 och II: 541 yrkas under »A. 1.» och »A. 3.» att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa dels »att Kungl. Maj:t
måtte anmoda hyresregleringskommittén att snarast avlämna förslag till en
sådan omläggning och komplettering av de hyresreglerande bestämmelserna
och gällande lagstiftning att lagens tillämpning icke må medföra olika förmåner
för olika kategorier av fastighetsägare och olika grad av skydd för skilda
kategorier av hyresgäster, och vidare så, att lika hänsynstagande till inträffade
förändringar i driftkostnadsnivån skall ske i nyproducerade och tidigare
uppförda bostadsfastigheter i enlighet med vad i motionen anförts»,
dels »att föreskrifter i överensstämmelse med vad i motionen uttalats snarast
må utfärdas med avseende på dispositionsrätten till avlidnas lägenheter».

I motionerna I: 447 och II: 543 yrkas under »A» bl. a. att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att »vederbörande instanser gives sådana
anvisningar att hyressättningen, så länge hyresregleringslagen består,
innefattar utrymme för erforderliga reparationer och underhåll».

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

I motionen II: 383 yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att »Kungl. Maj :t utformar riktlinjer för omedelbara åtgärder i
syfte att förmå fastighetsägarna att utföra erforderliga reparationer och inför
årets riksdag framlägger de förslag som med anledning därav kan anses
vara behövliga».

I motionen 11:540 hemställes att riksdagen måtte uttala att »uppsägningsskyddet
vid uthyrning av möblerade rum uppliäves och att tillämpningen
av 6 § hyresregleringslagen för samma kategori av bostäder måtte skärpas»
samt att »därest dessa uttalanden anses böra erhålla karaktären av
utryckliga stadganden vederbörande utskott måtte utarbeta härför eventuellt
nödig text till lag eller förordning».

Frågan om reglering av bostadsmarknaden efter beliovsprövning.

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i denna del bl. a. följande:

»Det är uppenbart, att en bostadsbrist, som nått sådana proportioner och
blivit så långvarig som fallet är i vårt land, måste medföra allvarliga olägenheter
såväl för den enskilde, som drabbas därav, som för samhället. Som ett
särskilt svårt ont framstår bostadsbristen för barnfamiljerna och de unga
gifta eller förlovade paren. För samhället uppkommer sådana nackdelar
som minskning i familjebildningen och vanskligheter att vid behov omplacera
tillgänglig arbetskraft.

Statsmakterna har sökt mildra verkningarna av bostadsbristen genom
vissa i princip tidsbegränsade men till sin giltighetstid undan för undan
förlängda lagar. Genom hyresregleringslagen har man sålunda velat förhindra
en av bostadsbristen betingad höjning av hyrorna och skapa garantier
för att hyresgäst icke utan fullgod anledning fråntages sin lägenhet.
Man har vidare genom bostadsrättskontrollagen infört reglering av lägenhetsförvärv,
som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.
I lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m. har slutligen stadganden givits, som vid upplösning
av äktenskap reglerar förhållandet mellan makarna såvitt angår av
dem förhyrd bostadslägenhet. Det är emellertid att märka, att ingen av
dessa lagar berör frågan om fördelningen bland de bostadssökande av lägenheter,
som nyproduceras eller eljest blir lediga. Röster har sedan länge
höjts för att man borde genomföra en lagstiftning om beliovsprövning vid
fördelningen av dessa lägenheter.

I rådande läge på bostadsmarknaden är det uppenbarligen ett angeläget
önskemål, att de lediga lägenheterna kommer de sökande till godo, som
häst behöver dem. Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att
familjehushållen i allmänhet bör äga företräde framför de ensamstående
vid upplåtelser av köksutrustade och i övrigt för familjer lämpliga bostäder.
Även den lid vederbörande varit utan lägenhet hör inverka på förturen,

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

eftersom de skador som bostadsbristen vållar den enskilde ofta blir allt svårare
ju längre förhållandet varar. Det är emellertid tydligt, att dessa synpunkter
icke kan bli tillräckligt beaktade, om bostadsmarknaden lämnas helt fri.
Särskilt måste i sådant fall den omständigheten spela in, att den ensamstående,
som i regel åstadkommer mindre förslitning av lägenheten, i allmänhet
besitter större konkurrenskraft på bostadsmarknaden än ett familjehushåll,
i varje fall om hyresvärden låter ekonomiska synpunkter fälla
utslaget.

Tanken att genomföra en lagstiftning om behovsprövning på bostadsmarknaden
har emellertid hittills fått anstå, bland annat på grund av de
rent praktiska svårigheter, som möter på området och emedan man om möjligt
velat undvika en ny krisbetingad reglering, som kunde vålla stor irritation
och bli mycket besvärlig att administrera.

På lokalt initiativ har dock, utan stöd av lagstiftning, på många håll åtgärder
vidtagits för att möjliggöra en behovsprövning vid fördelningen
av lediga lägenheter. Jag tänker därvid särskilt på det förhållandet, att de
kommunala bostadsförmedlingarna i de flesta större tätorter lyckats genom
avtal med byggnadsföretagarna eller på andra vägar förskaffa sig en
mer eller mindre fullständig bestämmanderätt i fråga om uthyrningen av
nyproducerade lägenheter. I det äldre fastighetsbeståndet däremot har bostadsförmedlingarna
endast sällan möjlighet att medverka vid upplåtelser
av lediga bostäder. De redan vidtagna åtgärderna har därför blott begränsad
räckvidd.

Även om, såsom förut anförts, en viss lättnad i situationen på bostadsmarknaden
nu måhända är skönjbar, torde man dock — med hänsyn till
den omfattning bostadsbristen nått och den långa tid som kan beräknas återstå
innan missförhållandena på detta område helt undanröjes — i nuvarande
läge böra ånyo överväga, huruvida åtgärder av något slag bör vidtagas för en
allmän reglering av bostadsmarknaden. Vid bedömandet av vilka åtgärder
som bör komma i fråga har man emellertid att taga hänsyn till att bostadsbristen
nu möjligen kan komma att lätta.

Hyresregleringskommittén har funnit en reglering av bostadsmarknaden
m°jlig att genomföra på två vägar, genom lagstiftning och genom frivilliga
överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna. I valet mellan dessa
båda alternativ har kommittén stannat vid att förorda det sistnämnda.
Utformningen av alternativet med lagstiftning har dock fullföljts så långt,
att ett förslag till lag — benämnd bostadsanvisningslag — föreligger utarbetat.

Det av kommittén framlagda lagförslaget bygger på den s. k. kvotprincipen.
Av de lägenheter i en fastighet, som i och för sig omfattas av lagen, skall
tjugofem procent falla utanför regleringen och få fritt uthyras av fastighetsägaren.
Återstående lägenheter måste upplåtas i enlighet med vissa i
lagen uppställda behovsprövningsnormer. Förslaget har under remissbehandlingen
mött åtskillig kritik. Det har sålunda framhållits, att lagen icke skulle
få någon större effekt men likväl draga med sig en vidlyftig administrativ

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

apparat och en betungande uppgiftsskyldighet för fastighetsägarna. Vissa
remissinstanser har ifrågasatt, om icke lagen rent av skulle medföra en
försämring av rådande förhållanden i orter, där den kommunala bostadsförmedlingen
lyckats skaffa sig ett mera fullständigt grepp om uthyrningen
av nyproducerade lägenheter. Såsom förut nämnts har icke någon remissinstans
tillstyrkt att kommitténs lagförslag genomföres i nuvarande läge.

Alternativet med frivilliga överenskommelser bygger på de utfästelser som
fastighetsägarorganisationerna lämnat vid förhandlingar med kommittén och
skulle ha karaktären av ett försök. Organisationerna har förklarat sig beredda
att i appeller till sina medlemmar uppmana dessa att vid upplåtelse
av lediga lägenheter tillämpa vissa, av kommittén godtagna behovsprövningsnormer.
Äldre överenskommelser om rätt för kommunal bostadsförmedling
att anvisa sökande till sådana lägenheter skulle alltjämt bestå. Härjämte
skulle man försöka påverka uthyrningspraxis genom upplysningsverksamhet
i pressen och i radio. Till detta förslag har det överväldigande flertalet
av remissinstanserna anslutit sig.

Det möter uppenbarligen stora svårigheter att genomföra en tillfredsställande
fördelning av lediga bostäder genom lagstiftning. En sådan måste
med nödvändighet ingripa i personliga förhållanden av ömtålig natur och
föranleder vanskliga avvägningsspörsmål. Mot det av kommittén framlagda
lagförslaget har invänts, att det icke skulle komma att medföra någon större
effekt. Förslaget synes vidare nödvändiggöra en vidlyftig administrativ apparat
och ett betungande kontrollsystem. Jag finner mig därför icke kunna
förorda förslagets upphöjande till lag utan en genomgripande omarbetning.

Fn reglering av bostadsmarknaden genom fastighetsägarorganisationernas
frivilliga medverkan framstår ur åtskilliga synpunkter som mest tilltalande,
ehuru det givetvis är tveksamt om tillräcklig effekt står att vinna
på denna väg. Då organisationerna nu förklarat sig villiga att aktivt medverka
för att åstadkomma en socialt tillfredsställande fördelning av lediga
lägenheter, talar enligt min mening goda skäl för att ett försök bör göras
med denna s. k. frivilliglinje.

Jag vill därför förorda, att ett försök göres att komma till rätta med fördelningsspörsmålen
på bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser
med fastighetsägarorganisationerna efter i huvudsak de riktlinjer som uppdragits
av hyresregleringskommittén. Skulle det visa sig att tillräcklig effekt
icke står att vinna med detta system, torde frågan om en lagstiftning på området
få återupptagas.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har fastighetsägarorganisationerna
förbundit sig att vid genomförande av frivilliglinjen vara
verksamma för att förmå sina medlemmar att vid uthyrning av lediga lägenheter
tillämpa i huvudsak följande principer, vilka förordats av kommittén.
Lägenheter å ett rum och kök, som icke är påtagligt olämpliga som familjebostäder,
skall uthyras till hushåll om minst två personer, därvid i första
hand bör ifrågakoinma personer med barn, personer som ämnar ingå äktenskap
samt makar. Lägenheter å två rum och kök och större lägenheter

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

skall uthyras till hushåll om minst tre personer, företrädesvis personer med
barn. Dispens från dessa behovsprövningsnormer kan i viss utsträckning
meddelas av särskilda organ, uthyrningsnämnder, vilka inrättas av de lokala
fastighetsägareföreningarna och består av representanter för dem.

Under remissbehandlingen har vissa erinringar framställts mot de sålunda
uppställda principerna. Särskilt har man vänt sig mot att hushåll om två
personer icke skulle kunna få hyra större bostäder än lägenheter om ett rum
och kök. Man har även förordat en mera allsidig sammansättning av uthyrningsnämnderna.
Vad beträffar behovsprövningsnormerna synes det mig,
i rådande svåra läge på bostadsmarknaden, ofrånkomligt all dessa utformas
så, att ett bestämt företräde ges de socialt mest behj ärtans värda fallen. Vissa
modifikationer i de av kommittén förordade principerna bör dock icke vara
uteslutna. Särskilt synes böra undersökas i vad mån det kan vara lämpligt
att tillåta lokala avsteg från de generella normerna. Läget på bostadsmarknaden
är nämligen icke överallt detsamma. Man måste vidare beakta, att
läget framdeles kan undergå förändringar, varför möjlighet bör hållas öppen
att vid behov revidera fördelningsnormerna. Vad åter angår uthyrningsnämnderna
är det givetvis önskvärt att dessa inrymmer representanter även för
andra intressen än fastighetsägarnas. Frågan om nämndernas sammansättning
måste dock ankomma på fastighetsägarorganisationernas avgörande.
Då dessa och övriga spörsmål rörande den närmare utformningen av frivilliglinjen
torde komma att upptagas vid de förhandlingar med fastighetsägarorganisationerna,
som synes böra komma till stånd i anslutning till statsmakternas
ställningstagande till kommitténs förslag, är jag icke beredd att nu
närmare ingå på dessa frågor.

Såsom kommittén påpekat är icke alla fastighetsägare anslutna till någon
intresseorganisation. För att kunna förmå även dessa fastighetsägare att i
största möjliga utsträckning följa behovsprövningsnormerna är det nödvändigt
att — såsom kommittén även förordat — söka påverka deras uthyrningspraxis
genom upplysningsverksamhet i tidningspressen och i radio.»

Motionerna.

I motionerna 1: 445 och II: 542, vilka är likalydande, yrkas att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa »om snabba åtgärder för att införa
obligatorisk kommunal bostadsförmedling enligt de riktlinjer som uppdragits
i reservation till hyresregleringskommitténs utlåtande av herr Järtelius».

I motionerna I: 446 och II: 541 yrkas

dels under »A. 4.» och »A. 5.» att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa »att Kungl. Maj :t vid kommande underhandlingar med vederbörande
organisationer må verka för att äkta makar och bostadssökande,
som ämnar ingå äktenskap, skall kunna beredas tillgång till nyproducerade
och ledigblivna lägenheter om 2 rum och kök samt ensamstående personer
till lägenheter om 1 rum och kök» samt att »Kungl. Maj :t i samråd med

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

berörda organisationer utformar den ifrågavarande överenskommelser kompletterande
upplysningsverksamheten så att densamma inriktas på att vinna
såväl fastighetsägares som hyresgästers förståelse för syftet»,

dels under »B.» att riksdagen måtte »i ett uttalande ta avstånd från tanken
på lagstiftningsåtgärder i bostadsanvisnings- eller bostadsransoneringssyfte».

I motionerna 1:447 och 11:543 yrkas under »B» att riksdagen måtte uttala
»att den ransonering av ledigblivna bostäder, varom enligt propositionen
''frivillig’ överenskommelse träffats, icke är ur allmänna synpunkter godtagbar».

Utskottet.

Propositionens uppgifter om bostadsbristen visar, att denna fortfarande
är synnerligen omfattande. Förhållandena medger följaktligen ännu icke,
att hyresregleringen häves. Utskottet tillstyrker därför den föreslagna
utsträckningen av giltighetstiden för hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. in.

I motionerna I: 446 och II: 541 yrkas bl. a. (under »A. 2.») att försök
skulle få göras med hyresregleringens avveckling helt eller delvis på orter,
där bostadsförsörjningen kan befinnas vara tillfredsställande, särskilt om
framställning härom sker från de kommunala myndigheterna i orten. Frågan
om hyresregleringens gradvisa avveckling har upptagits också i motionerna
I: 447 och II: 543, i vilka (under »A» första punkten) framföres yrkandet
om riksdagsskrivelse med hemställan, att hyresregleringskommittén
måtte meddelas sådana direktiv att den kunde i god tid före nästa års riksdag
framlägga ett konkret förslag med program till hyresregleringens successiva
avveckling.

Av utskottets ställningstagande till frågan om hyresregleringens förlängning
har framgått att utskottet betraktar regleringen såsom direkt avhängig
av bostadsbristen. Att utskottet anser regleringen böra avvecklas, så snart
normala förhållanden inträder på bostadsmarknaden, behöver därför knappast
utsägas. Denna inställning till regleringen torde för övrigt vara allmän.
Tydligt är emellertid att förberedelser erfordras för att bemästra den situation,
som uppkommer då regleringen en gång skall upphöra. Eftersom regleringen
på olika sätt ingriper i hyresavtalen, skulle det icke utan vidare stå
klart vilka avtalsbestämmelser som vore tillämpliga efter regleringens hävande.
Med beaktande härav har departementschefen uppdragit åt hyresregleringskommittén
att överväga frågan om vilka särskilda föreskrifter som
erfordras vid övergången från en reglerad marknad till eu fri sådan. Därvid
har i direktiven för kommittén uttalats, atl bestämmelserna i regleringslagstiftningen
måhända bör upphävas successivt. Det har också antytts, atl reg -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

leringen kan behöva hållas vid makt olika länge på olika orter. Sistnämnda
tanke överensstämmer ju nära med vad som i motionerna I: 446 och II: 541
framhålles som önskvärt. Sagda motioner synes emellertid vilja förorda, att
lokala avvecklingar av regleringen skulle få komma till stånd redan innan
hyresregleringskommitténs utredning av berörda spörsmål hunnit slutföras.
Detta skulle givetvis icke vara förenligt med de synpunkter, som motiverat
utredningsuppdraget i fråga, och kan därför icke tillstyrkas. Ej heller kan
utskottet biträda önskemålet i motionerna I: 447 och II: 543 om att riksdagen
skulle kräva utredningsuppdragets redovisande inom viss bestämd tid.
Hyresregleringskommittén synes efter eget bedömande böra få avgöra den
inbördes ordningsföljden mellan de utredningsuppgifter — alla av angelägen
natur — vilka anförtrotts kommittén. Utskottet vill emellertid uttrycka den
förhoppningen, att det skall visa sig möjligt för kommittén att utan längre
dröjsmål framlägga de förslag, till vilka utredningsarbetet i förevarande del
kan leda.

De i propositionen föreslagna ändringarna i hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen vill möjliggöra ett mera
effektivt bekämpande av de olagliga ersättningarna på bostadsmarknaden.
Den nya avfattningen av respektive lagrum synes ägnad att i möjligaste
mån tillgodose denna viktiga uppgift. Utskottet får fördenskull uttala sin
fulla anslutning till förslagen i fråga.

Jämväl flertalet motioner berör spörsmål om ändringar i gällande hyresregleringslagstiftning.

I motionerna I: 446 och II: 541 påyrkas (under »A. 1.») en sådan omläggning
och komplettering av hyresregleringslagen och därtill anslutna bestämmelser,
»att lagens tillämpning icke må medföra olika förmåner för olika
kategorier av fastighetsägare och olika grad av skydd för skilda kategorier
av hyresgäster och vidare så att lika hänsynstagande till inträffade förändringar
i driftskostnadsnivån skall ske i nyproducerade och i tidigare uppförda
bostadsfastigheter i enlighet med vad i motionerna anförts». Motiveringen
till ifrågavarande yrkande klarlägger, att detta vänder sig mot förefintliga
tendenser till s. k. hyressplittring. Enligt motionärerna hade hyressplittringen
förstärkts till följd av den olikhet, som förelåge mellan bostadsstyrelsens
beräkningsgrunder vid fastställandet av hyror i nybyggda
hus och de hyresreglerande myndigheternas principer vid beviljandet av
nödvändiga hyreshöjningar i tidigare uppförda hus, främst sådana byggda
före år 1942. Vid sidan av hyresskillnaden mellan äldre och nyare hus hade
för övrigt uppkommit en dylik skillnad mellan å ena sidan hus, uppförda
av vissa kommunala bostadsföretag, och å andra sidan hus, som färdigställts
samtidigt med de nyssnämnda men uppförts av andra företag. Hyressplittringen
av detta slag berodde på att bostadsstyrelsens beslut angående hyrorna
i de kommunala bostadsföretagens hus ibland fördröjdes under lång
tid efter det husen blivit färdiga och meddelades först sedan reparationsoch
driftskostnader stigit. Härigenom uppstode för de kommunala företagen

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18

vissa möjligheter att erhålla högre hyror än som utginge för de andra företagens
hus, beträffande vilka bostadsstyrelsen fattat beslut, innan driftskostnaderna
ännu stegrats. Nu angivna olikheter i fråga om hyressättningen
borde undanröjas, hävdar motionärerna.

Hyressplittringen mellan äldre och nyare fastigheter utgör bakgrunden
också till yrkandet i motionerna I: 447 och II: 543 (under »A» andra punkten)
om »sådana anvisningar, att hyressättningen, så länge hyresregleringen
består, innefattar utrymme för erforderliga reparationer och underhåll». En
hyressättning, som medförde att kostnaderna för reparationer och underhåll
bleve helt eller delvis övervältrade på hyresgästerna, betydde ingen
verklig hyressänkning, heter det i motiveringen till dessa motioner.

Vad angår den åberopade hyresskillnaden mellan vissa kommunala bostadsföretags
och andra företags hus har utskottet inhämtat, att Kungl.
Maj :t, enligt ämbetsskrivelse till bostadsstyrelsen den 10 innevarande månad,
förordnat att beräkningen av förvaltningsutgifter jämlikt 6 § första stycket
kungl. kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån
för flerfamiljshus hädanefter skall grundas på utgifternas storlek den 1
januari det år byggnaden färdigställdes. Förordnandet innebär, att motionärernas
önskemål i detta speciella avseende redan blivit uppfyllda.

Beträffande den i vissa fall ganska betydande skillnaden i hyressättning
mellan äldre och nyare hus skall icke bestridas att denna ibland framstår
som mindre tillfredsställande. Såsom betonas i motionerna 1:446 och II:
541 torde det emellertid ha avsetts att eventuella missförhållanden i detta
hänseende skall utjämnas genom ändamålsenligt avpassade medgivanden
om s. k. generell hyreshöjning. Frågan om en sådan innefattar — såsom
framhölls av tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag i dess utlåtande nr 13
— en rad svårbedömda spörsmål. Att riksdagen i förevarande sammanhang
skulle upptaga dessa till närmare prövning lär icke vara lämpligt. Det må
erinras om att hithörande frågeställningar i annan ordning torde komma
att granskas av riksdagen under innevarande vårsession, nämligen inom ramen
för riksdagens behandling av propositionen nr 138 angående anslag till
främjande av bostadsförsörjningen in. in. ävensom av därtill anslutna motioner.
På de skäl, som här anförts, får utskottet avstyrka ifrågavarande
yrkanden i motionerna I: 446 och II: 541 samt I: 447 och II: 543.

I motionen II: 383 påtalas att hyresgästerna ofta har att själva bekosta
reparationer av lägenheterna. Motionärerna begär, att Kungl. Maj:t måtte
utforma riktlinjer för omedelbara åtgärder i syfte att förmå fastighetsägarna
att utföra erforderliga reparationer.

Av direktiven för hyresregleringskommittén framgår, att frågan om de
olägenheter, som är förbundna med att hyresgäst själv bekostar vissa reparationer,
hänskjutits till kommittén. Direktiven har i denna del följande
lydelse:

Beträffande en del reparationer gäller, att hyresgästen har mera intresse
av dem än fastighetsägaren själv, såsom när de huvudsakligen har betydelse
för lägenhetens användbarhet och de boendes trevnad. I sådana fall

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

förekommer ofta, att hyresgästen själv bekostar vissa reparationer, men
detta system är icke lämpligt; det kan vålla komplikationer av olika slag,
exempelvis om lägenheten kort därefter byter innehavare. Det vore önskvärt
att finna en enkel form för att ordna denna sak. Möjligen kan man därvid
efterbilda förfarandet beträffande en annan kategori utgifter, för vilka man
modifierat hyreskontrollen på ett sätt, som i praktiken fungerat på det hela
taget väl, nämligen i fråga om ersättning för värme och varmvatten. I princip
innebär bestämmelserna härom, att i den del som hyran utgör ersättning
för värme och varmvatten parternas avtalsfrihet finnes kvar och att
myndigheterna där ingriper reglerande endast på särskilda skäl.

Det synes icke finnas anledning att föregripa hyresregleringskommitténs
arbete med nu angivna spörsmål. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionen
II; 383.

Motionen II: 540 avser uppsägningsskyddet vid förhyrning av möblerat
rum. Reglerna om uppsägningsskydd återfinnes i 7, 8 och 8 a §§ hyresregleringslagen.
Lagrummen gör ej skillnad mellan omöblerad lägenhet och
möblerat rum, utan samma bestämmelser gäller oavsett vilketdera av dessa
hyresobjekt som är i fråga. Enligt motionärerna bör uppsägningsskyddet
vid förhyrning av möblerat rum upphävas. Motionärerna hänvisar till
att i propositionen angivna principer för en behovsprövning på bostadsmarknaden
innebär att ensamstående personer icke får förhyra större bostäder
än enkelrum eller rum med kokvrå. Genomfördes behovsprövningen
enligt dessa principer, bleve del nödvändigt att nämnda inskränkning av de
ensamståendes bostadsmöjligheter kompenserades genom att tillgången på
möblerade rum ökades. Uppsägningsskyddet vore emellertid ägnat att motverka
en dylik utveckling. Följden av skyddet hade nämligen enligt motionärerna
blivit, att många hellre avstode från att hyra ut rum än riskerade
att erhålla en icke önskvärd person som ständig hyresgäst.

Vid hyresregleringslagens tillkomst ansågs det icke lämpligt att tvångsvis
lörlänga hyresavtal rörande möblerade rum och möblerade bostadslägenheter
i övrigt. I sin ursprungliga utformning stadgade lagen därför icke något
uppsägningsskydd beträffande dylika hyresavtal. Emellertid visade det sig,
att bostadsbristen flerstädes skapade ett starkt behov av skyddsbestämmelser
för dem som hyrde möblerad bostad. Genom lagändring år 1943 utsträcktes
därför uppsägningsskyddet också till dessa. Utskottet får emellertid
erinra om att föredragande departementschefen i sin motivering till lagändringen
framhöll, att vid tillämpningen av skyddsbestämmelserna särskild
hänsyn måste tagas till de speciella förhållanden, som förelåge vid hyresavtal
avseende möblerat rum. Departementschefen åberopade därvid följande
uttalande av statens hyresråd (prop. nr 91/1943, s. 20—21 och 24):

Då hyresgäst i möblerat rum i fråga om uppsägningsskydd formellt likställes
med andra hyresgäster, måste övervägas hur den intresseavvägning,
sopi enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig när det blir
fråga om möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn tagas till det förhållandet,
att hyresvärd och hyresgäst ofta är på ett helt annat sätt än vid
vanlig lagenhetsuthyrning beroende av varandra, att hyresförhållandet på
ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga privatliv. Detta gör, att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

17

hyresvärdens önskan att hyresgästen skall flytta i och för sig måste tillmätas
större betydelse än annars. I vanliga hyresförhållanden torde vid denna
intresseavvägning i allmänhet krävas för bifall till hyresvärdens talan, att
något förhållande styrkes som positivt talar för denna utgång, t. ex. hyresvärdens
egna personliga förhållanden som gör att han själv behöver lägenheten,
hyresgästens försummelse av sina ekonomiska förpliktelser eller hyresgästens
påtagliga åsidosättande av vanliga regler för ordning och skick
i fastigheten. Saknas utredning om något dylikt förhållande, lär i flertalet
fall hyresgästens svårigheter att skaffa annan bostad fälla utslag till hans
förmån. Att kräva en liknande bevisbörda, då det gäller inneboende i hyresvärdens
eget hem, är uppenbarligen att gå för långt; hyresvärden kan där
ha goda skäl att slippa en hyresgäst, utan att han förmår förebringa utredning
om något mera påtagligt missförhållande, som kan tillvitas hyresgästen.
Snarare torde läget i dessa fall ofta bli det, att hyresvärdens talan bör
bifallas, om icke någon särskild omständighet talar till hyresgästens förmån.
Det viktigaste i sistnämnda hänseende är att lagändringens huvudsyfte
tillgodoses, d. v. s. att hyresgästen skyddas så långt som erfordras för att
kontrollen på hyresbeloppen skall kunna genomföras. Om det sålunda finnes
något som tyder på att uppsägningen föranletts av att hyresgästen direkt
eller indirekt givit anledning till hyresnämndens ingripande beträffande
hyressättningen, bör hyresgästen skyddas så långt det är möjligt. Detsamma
skall gälla, om tvisten i själva verket befinnes gälla en ekonomisk
fråga, exempelvis det fall att hyresvärden formellt undviker att taga en
hyra, som skulle ge anledning till ingripande, men håller höga priser på
annat som hyresgästen av praktiska skäl är nödsakad att betala för i samband
därmed, såsom mat, linne, betjäning o. s. v. Även där sådana omständigheter
icke påvisas, kan förhållandena i det särskilda fallet påminna om
det mera opersonliga, övervägande affärsmässiga förhållandet mellan parterna
vid vanlig lägenhetsuthyrning och intresseavvägningen därför vara
att bedöma på samma sätt som där. I de fall där inga sådana särskilda omständigheter
föreligger och parterna är mera personligen beroende av varandra,
bör särskild hänsyn till hyresvärdens intresse och önskemål tagas
vid avgörandet av en uppsägnings obillighet.

Utskottet finner det angeläget, att de nu återgivna anvisningarna iakttages.
Blir så fallet, undanröjes de otillfredsställande konsekvenserna av
uppsägningsskyddet beträffande möblerade rum. Motionärernas önskemål
skulle härigenom bli tillgodosedda utan att man behövde ställa dessa bostäder
helt utanför skyddsbestämmelserna. En uppmjukning i praxis av
uppsägningsskyddet i förevarande hänseende är för övrigt vad som förordats
av hyresregleringskommittén (SOU 1952:37, s. 103). Enligt motionärernas
bedömande skulle ett avskaffande av uppsägningsskyddet i fråga om
möblerade rum möjligen betinga en skärpning, åtminstone i tillämpningen,
av föreskrifterna i 6 § hyresregleringslagen om skydd mot oskälig hyra i
här avsedda hyresförhållanden. Med utskottets ställningstagande till spörsmålet
om uppsägningsskyddet torde motivet för en sådan skärpning bortfalla.

Yrkandet i motionerna 1:446 och 11:541 (under »A.3.») angående dispositionsrätten
till lägenhet, som innehas av dödsbo efter avliden hyresgäst,
berör ett stadgande utanför själva hyresregleringslagstiftningen. Stadgandet,
som dock står i visst samband med denna, är upptaget i 3 kap. 8 § lagen om

2 Bilxatuj till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 and. Nr IS.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

nyttjanderätt till fast egendom och innebär, att dödsboet äger att utan hyresvärdens
hörande överlåta lägenheten till annan person, som hyresvärden
skäligen kan godtaga såsom hyresgäst. Utskottet får påminna om att
frågan om denna bestämmelses lämplighet ingår bland hyresregleringskommitténs
utredningsuppdrag. I direktiven för kommittén uttalade departementschefen
på denna punkt bl. a. följande:

Bestämmelsen har stor betydelse i fråga om lägenhet, i vilken den avlidne
drivit rörelse, men den gäller även för bostadslägenheter, och i det hänseendet
har stadgandet i nuvarande läge fått olämpliga konsekvenser. I den delen
är bestämmelsen tillkommen med tanke på normala förhållanden på hyresmarknaden,
då en familj efter ett dödsfall måste inskränka sig och icke
har råd att vidare hyra en dyr bostad. Under nuvarande förhållanden, då en
lägenhet med lätthet kan hyras ut på nytt när som helst under året, har
detta motiv bortfallit. I stället leder bestämmelsen till att de anhöriga efter
en avliden på ett pinsamt sätt bestormas av hyressökande så snart dödsfallet
blivit känt. Den medför också att dödsbo ofta betingar sig otillåten ersättning
för överlåtelsen.

De argument mot bestämmelsen, vilka sålunda framföres i direktiven, återkommer
i motionerna. Dessa rekommenderar, att anhöriga och övriga närstående
väl för sitt personliga bruk skulle få disponera den avlidnes lägenhet
men att, om de icke önskade utnyttja sagda möjlighet, dispositionsrätten
skulle överföras å fastighetsägaren. Motionerna går ut på att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära, att hyresregleringskommittén anmodas
att snarast framlägga förslag till en ändring av bestämmelsen i den
av motionärerna förordade riktningen.

Uppfattningen, att stadgandet i sin gällande avfattning medför stötande
verkningar, delas av utskottet. Det synes därför vara ofrånkomligt att stadgandet
jämkas på ett eller annat sätt. Eftersom en utredning i sådant syfte
redan anbefallts, saknas det emellertid fog för att riksdagen skulle göra en
framställning i ämnet. Yrkandet härom kan således icke tillstyrkas. Motionärernas
synpunkter på hur bestämmelsen lämpligen skulle kunna omvandlas
torde dock böra beaktas av hyresregleringskommittén vid dess befattning
med spörsmålet.

Inom ramen för nu behandlade reformförslag vill utskottet till sist beröra
en fråga, som ägnades uppmärksamhet i samband med 1952 års riksdagsbeslut
angående hyresregleringens fortsatta bestånd. I fjolårsmotionerna
I: 355 och II: 466 framhölls att gällande lydelse av 1 § hyresregleringslagen
icke stode i god överensstämmelse med det läge, som skapats genom den
vid årsskiftet 1951/52 ikraftträdda kommunindelningsreformen. Den kategoriska
föreskriften i 1 § att hyresregleringslagen skall äga tillämpning i
varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade
minst 2 000 invånare, hade nämligen medfört, att där landsbygdsområden
införlivats med stad eller köping, för vilken hyresregleringen automatiskt
gällde, regleringen utan vidare blivit tillämplig även beträffande den införlivade
landsbygden. För landsbygdsområden utan egentlig hyresmarknad
hade härigenom uppstått ett onödigt och betungande ingrepp i den enskildes

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

frihet. Den påtalade olägenheten skulle enligt motionärerna försvinna, om
det i 1 § stadgades, att Kungl. Maj :t hade att pröva, i vilken utsträckning
hyresregleringslagen skulle tillämpas inom område som införlivas med stad
eller köping.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6/1952 uttalade tredje lagutskottet,
att motionärernas hemställan om modifierande föreskrifter i fråga om
hyresregleringens tillämplighet syntes välgrundad. Utskottet anförde därefter: Att

utforma sådana föreskrifter är emellertid komplicerat. Utskottet har
under hand inhämtat, att hyresregleringskommittén redan uppmärksammat
förevarande spörsmål och i sinom tid kommer att avge förslag till en lösning
av spörsmålet. Detta förslag bör enligt utskottets mening icke föregripas,
och utskottet vill därför icke nu föreslå ändrad lydelse av 1 § hyresregleringslagen.
Utskottet vill dock betona frågans betydelse och framhålla det
angelägna i att proposition i ämnet snarast förelägges riksdagen.

Hyresregleringskommittén synes ännu icke ha slutfört sitt utredningsarbete
i detta avseende. Utskottet får därför understryka riksdagens i fjol uttalade
förväntan om att förslag i ämnet skall framläggas utan onödig tidsutdräkt.

Vid sidan av förslagen om hyresregleringens förlängning samt om berörda
ändringar i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen redovisas i
propositionen de av Kungl. Maj:t förordade riktlinjerna för en behovsprövning
å bostadsmarknaden. Dessa — liksom förslagen till
ändringar i hyresregleringslagstiftningen — grundas å hyresregleringskommitténs
i höstas avgivna första betänkande (SOU 1952: 37).

Vad först angår behovet av en reglering i någon form av bostadsmarknaden
har hyresregleringskommittén sammanfattningsvis framhållit följande
(s. 128 i betänkandet):

Genom de senare årens utveckling på bostadsmarknaden i tätorterna har
sådana yngre bostadssökande, som ämnar ingå eller nyligen ingått äktenskap,
samt bostadssökande som har barn fått svårt att hävda sig i konkurrensen
om de lediga lägenheterna. Det anses, att fastighetsägarna av bl. a.
ekonomiska skäl visat en markerad benägenhet att ej hyra ut lediga lägenheter
till sökande av de nämnda kategorierna. Denna uthyrningspolitik har
blivit möjlig att genomföra i avsevärd omfattning genom att de ensamstående
samtidigt kunnat öka sin efterfrågan på självständiga bostäder. Oaktat
de kommunala bostadsförmedlingarna på vissa större tätorter under flera
år haft möjlighet att disponera flertalet eller eu stor del av de nyproducerade
lägenheterna och vid sin anvisning av hyresgäster till dessa lämnat hyressökande
av förstnämnda kategorier företräde, är antalet bostadssökande
inom giftermåls- och barnfamiljsgrupperna fortfarande på i stort sett samma
nivå. Man har ej något stöd för förhoppningen att nu angivna förhållanden
icke skulle fortfara. Med hänsyn härtill och till att antalet bostadslösa inom
giftermåls- och barnfamiljsgrupperna måste betecknas som avsevärt föreligger
uppenbarligen ett trängande behov av att den berörda utvecklingen
brytes.

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

På nu anförda skäl har kommittén funnit det vara oundgängligt med särskilda
åtgärder för att åstadkomma en mera önskvärd fördelning av det
lediga lägenhetsbeståndet. Denna mening, som biträtts i propositionen, är
också utskottets.

Såsom möjliga former för regleringsåtgärder i angivna syfte har hyresregleringskommittén
pekat på alternativen lagstiftning, närmare bestämt en
bostadsanvisningslag, och frivilliga överenskommelser med lägenhetsupplåtarnas
intresseorganisationer. Under remissbehandlingen av kommittébetänkandet
har det övervägande antalet remissinstanser uttalat sig för frivilligalternativet.
Detta har också vunnit anslutning från Kungl. Maj :ts sida. Departementschefen
har till förmån för ifrågavarande alternativ anfört att en
reglering genom fastighetsägarorganisationernas frivilliga medverkan ur åtskilliga
synpunkter framstode som mest tilltalande, ehuru det givetvis vore
tveksamt om tillräcklig effekt stode att vinna på denna väg. Då organisationerna
förklarat sig villiga att aktivt medverka för att åstadkomma en socialt
tillfredsställande fördelning av lediga lägenheter, talade enligt departementschefens
mening goda skäl för att ett försök borde göras med frivilligalternativet.

Också för utskottet framstår en behovsprövnfng, baserad på frivilliga
överenskommelser, såsom betydligt mera tilltalande än en reglering genom
lagstiftning. Den senare regleringsformen skulle, som det uttalas i propositionen,
med nödvändighet ingripa i ömtåliga personliga förhållanden. Följden
bleve också en vidlyftig administrativ apparat och ett betungande kontrollsystem.
Beträffande frivilligalternativets effektivitet hyser utskottet
icke fullt samma tvekan som departementschefen. Det torde icke vara
ogrundat att hoppas, att man på fastighetsägarhåll kommer att göra sitt
bästa för att försöket med den frivilliga anordningen skall utfalla positivt.
Detta torde nämligen vara ett direkt fastighetsägarintresse. Konsekvensen
av att frivilligalternativet icke skulle visa sig tillfredsställande i praktiken
måste ju beräknas bli att en annan regleringsform överväges. Denna skulle
kunna tänkas bli sådan, att den ur fastighetsägarsynpunkt tedde sig mindre
fördelaktig än en behovsprövning som ombesörjes av fastighetsägarna själva.

Från skilda utgångspunkter finner utskottet det därför vara lyckligt, att
lösningen med en frivillig behovsprövning stått till buds och kunnat accepteras.
Av denna utskottets ståndpunkt följer att utskottet avstyrker både
yrkandet i motionerna 1:445 och 11:542 om en reglering genom lagstiftning
om obligatorisk kommunal bostadsförmedling och yrkandet i motionerna
1:447 och 11:543 (under »B») om ett riksdagsuttalande att »den
ransonering av ledigblivna bostäder, varom enligt propositionen ''frivillig’
överenskommelse träffats, icke är ur allmänna synpunkter godtagbar». Till
förtydligande av sistnämnda yrkande må här tilläggas att motionärerna
säger sig icke kunna biträda någon som helst form av behovsprövning på
bostadsmarknaden. I motionerna I: 446 och II: 541 hemställes (under »B.»),
att riksdagen i ett uttalande tar avstånd från tanken på lagstiftningsåtgärder
i bostadsanvisnings- eller bostadsransoneringssyfte. Som framgått av

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

det nyss anförda betraktar utskottet lagstiftningsingripanden på förevarande
område såsom mindre önskvärda i nuvarande läge. Vilka åtgärder som
i en framtid kan påkallas av då rådande förhållanden är det icke görligt
att nu bedöma. Det torde därför icke vara möjligt för riksdagen att göra ett
uttalande av den kategoriska innebörd, som avses i motionärernas förslag.
Detta kan således icke tillstyrkas av utskottet.

Principerna för den behovsprövning, fastighetsägarorganisationerna förbundit
sig att verkställa, har föreslagits av hyresregleringskommittén och
är i huvudsak följande: Lägenheter om ett rum och kök, vilka icke är påtagligt
olämpliga som familjebostäder, skall uthyras till hushåll om minst
två personer, därvid i första hand bör ifrågakomma personer med barn,
personer som ämnar ingå äktenskap samt makar. Lägenheter om två rum
och kök samt större lägenheter skall uthyras till hushåll om minst tre personer,
företrädesvis personer med barn. Dispens från dessa normer kan i
viss utsträckning meddelas av särskilda organ, uthyrningsnämnder, vilka
inrättas av de lokala fastighetsägarföreningarna och består av representanter
för dessa.

I motionerna 1:446 och 11:541 yrkas (under »A. 4.») att Kungl. Maj:t
vid kommande underhandlingar med vederbörande organisationer må verka
för att äkta makar och bostadssökande, som ämnar ingå äktenskap,
skall kunna beredas tillgång till nyproducerade och ledigblivna lägenheter
om två rum och kök samt ensamstående personer till lägenheter om ett rum
och kök.

De av hyresregleringskommittén förordade behovsprövningsnormerna är
resultatet av ingående undersökningar och överväganden om vad som kräves
för att förverkliga målsättningen om en mera önskvärd fördelning av
ledigblivna bostäder. Motionärernas yrkande om ändringar i normerna är
i själva verket så vittgående, att ändringarnas genomförande kan befaras
äventyra nämnda målsättning. Så som yrkandet formulerats synes det därför
icke böra biträdas. Över huvud taget torde man icke våga tänka sig
generella modifikationer av de föreslagna fördelningsprinciperna. Däremot
är det icke uteslutet med vissa mera begränsade undantag från principerna.
Härvidlag må först hänvisas till departementschefens uttalande, att det
borde undersökas i vad mån det kunde vara lämpligt att tillåta lokala avsteg
från de allmänna normerna. Vidare får erinras om den dispensprövning, som
enligt vad ovan omtalats ankommer på de s. k. uthyrningsnämnderna. Dispensprövningen
kommer givetvis att bli en högst grannlaga uppgift. Från
kommitténs sida har förutsatts att dispenser skall meddelas synnerligen
restriktivt, llnder vilka betingelser dispens skall lämnas kan uppenbarligen
som regel icke avgöras efter schematiska grunder utan blir beroende på
prövningen i de enskilda dispensärendena. I viss utsträckning lär det dock
vara berättigat med mera allmänt hållna anvisningar för dispensgivningen.
Utskottet vill för sin del lämna exempel på typfall, som mestadels motiverar
att man frångår de generella normerna. Principen, att hushåll om
två personer icke skall få förhyra större bostad än lägenhet om ett rum

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

och kök, bör icke gälla, om hushållsmedlemmarna eller en av dem utför
skiftarbete och den ene därför är beroende av vila under annan tid på dygnet
än den andre. Principen i fråga bör icke heller upprätthållas, där hushällsmedlem
har arbete, som helt eller delvis måste utföras i bostaden.
Det sistnämnda har särskild aktualitet beträffande dem, som är sysselsatta
i intellektuell verksamhet och därvid i viss omfattning utför kvällsarbete i
hemmet. På samma sätt kan för de ensamstående personernas vidkommande
otvivelaktigt tänkas typfall, som bör föranleda att vederbörande beredes
möjlighet att förhyra större bostad än enkelrum eller enkelrum med kokvrå.
Utskottet inskränker dock sin exemplifiering till de här ovan angivna
fallen rörande tvåpersonshushållen.

I propositionen framhålles att alla fastighetsägare icke är anslutna till
någon intresseorganisation. För att kunna förmå även de fastighetsägare,
som står utanför organisationerna, att följa behovsprövningsnormerna har
det ansetts nödvändigt att söka påverka deras uthyrningspraxis genom upplysningsverksamhet
i tidningspressen och i radio. I motionerna 1: 446 och
11:541 (under »A. 5.») betonas det önskvärda i att upplysningsverksamheten
inriktas på att vinna såväl fastighetsägares som hyresgästers förståelse
för syftet med behovsprövningen. Denna tanke har utskottets fulla anslutning.
Utskottet förväntar alltså, att propagandan får den breda syftning, motionärerna
uttalat sig för. Detta önskemål från utskottets sida kan dock
förutsättas bli tillgodosett utan att detsamma, på sätt motionärerna hemställt,
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom genom särskild skrivelse.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen;

B. att motionerna 1: 445 och II: 542 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 446 och II: 541 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 447 och II: 543 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen II: 383 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionen II: 540, i den mån den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

23

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Ebbe
Ohlsson*, Grym, Ivar Nilzon, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Nyberg, Andersson
i Ryggestad, Hansson i Skegrie*, Carlsson i Stockholm, Persson i Tandö,
Munktell och Nilsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Osvald;

2) av herrar Nyberg och Carlsson i Stockholm, vilka ansett

dels att motiveringen i utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»Propositionens uppgifter om bostadsbristen-----(de två första styckena
lika med utskottet)--— hyresregleringens successiva avveckling.

Av utskottets ställningstagande till frågan om hyresregleringens förlängning
har framgått, att utskottet betraktar regleringen såsom direkt avhängig
av bostadsbristen. Utskottet anser sålunda, att regleringen bör avvecklas så
snart normala förhållanden inträder på bostadsmarknaden. Tydligt är emellertid
att förberedelser erfordras för att bemästra den situation, som uppkommer
då regleringen en gång skall upphöra. Med beaktande härav har
departementschefen uppdragit åt hyresregleringskommittén att överväga
frågan om vilka särskilda föreskrifter som erfordras vid övergången från
en reglerad marknad till en fri sådan. Därvid har i direktiven för kommittén
uttalats att bestämmelserna i regleringslagstiftningen måhända bör upphävas
successivt. Det har också antytts, att regleringen kan behöva hållas vid
makt olika länge på olika orter. Sistnämnda tanke överensstämmer ju nära
med vad som i motionerna I: 446 och II: 541 framhållits som önskvärt. Motionerna
förordar emellertid att lokala avvecklingar av regleringen skall få
komma till stånd redan innan hyresregleringskommitténs utredning av berörda
spörsmål hunnit slutföras. Utskottet anser detta förslag vara väl motiverat.
Att upprätthålla regleringen på orter, där den kan bedömas icke
längre ha någon uppgift att fylla, synes icke vara välbetänkt. Lokala avvecklingar
av regleringen kan också komma att ge hyresregleringskommittén
värdefulla erfarenheter vid dess slutgiltiga ställningstagande till frågan om
formerna för regleringens avveckling. Utskottet vill sålunda tillstyrka bifall
till ifrågavarande motioner i denna del.

I motionerna I: 447 och II: 543 hegäres att ett konkret program till hyresregleringens
successiva avveckling skall framläggas i god tid till nästa års
riksdag. Som utskottet ovan framhållit ingår framläggandet av ett sådant

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

program i de arbetsuppgifter, som hyresregleringskommittén enligt för den
givna direktiv har att fullgöra. Innan ett definitivt program för regleringens
avveckling framlägges, finnes det anledning avvakta dels erfarenheterna
av de begränsade avvecklingar av regleringen, som utskottet förordat skall
kunna komma till stånd, och dels de erfarenheter, en med fastighetsägarorganisationerna
träffad uppgörelse angående fördelningen av ledigblivna lägenheter
kan skänka. Det är vidare uppenbart att, innan en mera allmän avveckling
av regleringen kan ske, måste också en normalisering i stort av situationen
på bostadsmarknaden ha inträffat och .bostadsbristen undanröjts.
Utskottet kan alltså icke förorda bifall till ifrågavarande motioner men
förutsätter att ett program för regleringens successiva avveckling skall framläggas
i god tid innan en sådan avveckling kan aktualiseras.

De i propositionen föreslagna--!--(de fem följande styckena lika med

utskottet)----redan blivit uppfyllda.

Beträffande den i vissa fall ganska betydande skillnaden i hyressättningen
mellan äldre och nyare hus skall icke bestridas att denna ibland framstår
som mindre tillfredsställande. Att denna hyressplittring förvärras av de
olika beräkningsgrunder som tillämpas å ena sidan av statens hyresråd
beträffande reparationskostnaderna i äldre fastigheter och å andra sidan av
bostadsstyrelsen beträffande samma kostnader i nya fastigheter synes utskottet
på ett tillfredsställande sätt ha blivit klarlagt. Å denna specialfråga
är det enligt utskottets mening av betydande vikt att erhålla en snabb
lösning. Även om densamma också torde få anses falla under hyresregleringskommitténs
prövning anser utskottet att den bör bli föremål för behandling
med prioritet inom nämnda kommitté och att riksdagen i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla härom. Utskottet anser det nämligen
vara av betydelse för undvikande av en ytterligare splittring på olika nivåer
av hyrorna för likvärdiga fastigheter att snarast möjligt en ordning införes,
som föranleder de hyresreglerande och hyressättande myndigheterna att
taga hänsyn till inträffade förändringar i levnadskostnadsnivån vid hyressättning
i nyproducerade och tidigare uppförda bostadsfastigheter.

I motionen II: 383 ---(de följande sexton styckena lika med utskottets
å s. 15—20)-----göras med frivilligalternativet.

Utskottet anser att varje lagstiftning antingen den skulle syfta till en direkt
bostadsransonering eller en bostadsanvisning enligt hyresregleringskommitténs
s. k. lagstiftningsalternativ måste avvisas. Utskottet ansluter sig
sålunda i detta avseende till tankegången i motionerna I: 446 och II: 541. I
den situation, som uppstått på grund av att omfattningen av bostadsproduktionen
under senare år icke räckt till för att tillgodose den av statsmakterna
fastställda bostadspolitiska målsättningen och därför en svår bostadsbrist
uppkommit, anser emellertid utskottet i likhet med vad som uttalas i motionerna
1:446 och 11:541 att fastighetsägarorganisationernas genom preliminär
överenskommelse med hyresregleringskommittén avgivna förbindelse att
medverka för att bereda framför allt barnfamiljer och nybildade familjer
bättre utrymme på bostadsmarknaden bör hälsas med tillfredsställelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

25

Principerna för den — —■— (de två följande styckena lika med utskottets
å s. 21)----ett rum och kök.

Det synes vara uppenbart att överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna
av den art, som förutsatts i propositionen, kan hli ägnade att
väcka större irritation på bostadsmarknaden ju snävare gränser som uppdras
för dessa överenskommelser. Alltför restriktiva villkor kan sålunda skapa
problem av den art att överenskommelserna som sådana blir svåra att upprätthålla.
Vissa förbättringar i de preliminära överenskommelserna bör därför
enligt utskottets mening ske. Utskottet finner de i motionerna I: 446 och
11:541 föreslagna modifikationerna väl motiverade och ansluter sig därför
till dessa. I normerna för ovannämnda överenskommelser bör sålunda ingå
att äkta makar och bostadssökande som ämnar ingå äktenskap skall kunna
beredas tillgång till nyproducerade och ledigblivna lägenheter om två rum
och kök samt ensamstående personer till lägenheter om ett rum och kök.
Utskottet erinrar vidare om den dispensprövning som enligt hyresregleringskommitténs
förslag skulle ankomma på de s. k. uthyrningsnämnderna.
Dispensprövningen kommer givetvis att bli en högst grannlaga uppgift. Behovet
av dispensförfarande skulle uppenbarligen minska om de av utskottet
förordade uppmjukningarna av hyresregleringskommitténs förslag genomföres.
Även om så sker kommer emellertid givetvis fortfarande ett behov av
dispensförfarande att kvarstå i åtskilliga fall. Utskottet vill här erinra om
de särskilda krav på bostadsutrymme som skäligen måste tillgodoses för
hushåll, där någon medlem utför skiftarbete eller har sådant arbete som helt
eller delvis måste utföras i bostaden. Det sistnämnda har särskild aktualitet
beträffande dem som är sysselsatta i intellektuell verksamhet och därvid i
viss omfattning utför kvällsarbete i hemmen. Otvivelaktigt kommer även
andra typfall att föreligga, som bör föranleda att vederbörande beredes möjlighet
att få hyra större bostad än som enligt de generella normerna skulle
vara möjligt.

I propositionen framhålles--— (lika med utskottet)---genom

särskild skrivelse.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under C. hemställa

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 446 och
II: 541 i skrivelse till Kung], Maj:t hemställa,

att försök med hyresregleringens avveckling helt eller delvis
på orter, där bostadsförsörjningen kan befinnas vara tillfredsställande,
må kunna göras, särskilt om framställning
härom sker från de kommunala myndigheterna,

att hyresregleringskommittén erhåller kompletterande direktiv
alt med särskild skyndsamhet avlämna förslag till eu
sådan omläggning och komplettering av de hyresreglerande
bestämmelserna i gällande lagstiftning, att lika hänsynstagande
till inträffade förändringar i driftskostnadsnivån
It Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr IS.

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

skall ske i nyproducerade och tidigare uppförda fastigheter
i enlighet med vad utskottet anfört, samt

att Kungl. Maj:t vid kommande underhandlingar med vederbörande
organisationer må verka för att äkta makar och
bostadssökande, som ämnar ingå äktenskap, skall kunna beredas
tillgång till nyproducerade och ledigblivna lägenheter
om två rum och kök samt ensamstående personer till lägenheter
om ett rum och kök.

3) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka

dels anfört:

»I motionerna I: 447 och II: 543 anhålles att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att hyresregleringskommittén meddelas
sådana direktiv att kommittén kan i god tid före nästa års riksdag framlägga
eif konkret förslag med program till hyresregleringens successiva avveckling.
Vi ansluter oss härtill och understryker, att denna avveckling måste
ingå som ett led i ett samlat bostadspolitiskt program. Hyresregleringskommittén
bör alltså enligt vår mening koncentrera sig på den enligt vår uppfattning
avgjort betydelsefullaste frågan, nämligen att snarast möjligt anvisa
de lämpligaste vägarna för att samhället skall befrias från denna reglering.

Vi anser det vidare synnerligen angeläget att hyressättningen, så länge
hyresregleringslagen består, även kommer att innefatta utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll. Det kan icke vara rimligt att samhälle
och enskilda nedlägger mycket stora kostnader för uppförande av nya bostäder,
medan samtidigt det äldre bostadsbeståndet i stor utsträckning de
facto får förfalla. Det måste enligt vår uppfattning vara ett samhällsintresse
av första rang att en dylik kapitalförstöring bringas att upphöra.

I de tidigare nämnda motionerna uttalar motionärerna vidare, att de icke
kunde medverka till någon som helst utvidgning av regleringssystemet. Det
vore i stället en bostadspolitisk uppgift av första ordningen att söka återgå
till en rörlig hyresmarknad, där de individuella önskemålen och behoven
ånyo kunde komma till sin rätt.

Vi ansluter oss även till denna ståndpunkt. Redan av detta skäl finner vi
oss icke kunna tillstyrka det förslag om ransonering av ledigblivna bostäder
genom ''frivillig överenskommelse’, som framlagts i propositionen. Det representerar
ett ytterligare steg i riktning mot en fastlåsning av hyresmarknaden.
Man måste vidare räkna med att denna ransonering på ''frivillig’ väg,
vilken skulle ske utan stöd av fasta normer, efter hand kan komma att utvecklas
till ett allt striktare ransoneringssystem.»

dels ock ansett, att utskottet i följd härav bort under D. hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:447 och
11:543

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa dels att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

27

hyresregleringskommittén meddelas sådana direktiv att
kommittén kan i god tid före nästa års riksdag framlägga ett
konkret förslag med program till hyresregleringens successiva
avveckling, dels att vederbörande instanser gives sådana
anvisningar att hyressättningen, så länge hyresregleringslagen
består, innefattar utrymme för erforderliga reparationer
och underhåll; samt

uttala att den ransonering av ledigblivna bostäder, varom
enligt propositionen »frivillig» överenskommelse träffats,
icke är ur allmänna synpunkter godtagbar.