Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete1, vilken enligt lag den 30 maj 1952 (nr 290) gäller till och
med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1954.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
fyra före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen nr 219 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 391 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. om skyndsamma åtgärder för avskaffande av byggnadsregleringen
samt nr 314 i första kammaren av herr Lindblom m. fl.
och nr 390 i andra kammaren av herr Wedén m. fl. om viss inskränkning
av byggnadsregleringen m. m., dels ock två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen nr 378 i första kammaren av herr Sunne
m. fl. och nr 470 i andra kammaren av herr Kristcnsson i Osby m. fl.
I de likalydande motionerna I: 219 och II: 391 hemställes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att skyndsamma åtgärder måtte
vidtagas för ett slopande av byggnadsregleringen, i första hand för bostadsbyggandet,
så att regleringen i sin helhet är avvecklad senast den 31 december
1953».
I de likalydande motionerna I: 314 och II: 390 föreslås, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
1 Senaste lydelse av vissa delar, se SFS 1948: 186 och 749.
Rihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 17.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
1. hemställa om omedelbar befrielse för bostadsbyggande, vatten- och
avloppsledningar, industri- och handelsanläggningar från tillståndstvång
för byggnadsarbete,
2. beträffande ramen för kommunala investeringar i övrigt anhålla att
bestämmelser utfärdas i enlighet med i motionen angivna riktlinjer, samt
3. beträffande säsongutjämnande åtgärder med avseende på byggnadsoch
anläggningsverksamheten ge till känna vad i motionen angivits».
I motionerna I: 378 och II: 470, vilka även de är likalydande, hemställes,
»att riksdagen
1. beslutar om avveckling av byggnadsregleringen i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhåller om att med avseende på säsongutjämningen
av sysselsättningen inom byggnadsfacken bestämmelser utfärdas
och åtgärder förberedes på sätt i motionen förordats».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och
för yrkandena i motionerna, får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Gällande bestämmelser m. m.
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 186/1948 och 749/1948) om
tillståndstvång för byggnadsarbete gäller — sedan dess giltighetstid blivit
förlängd, senast genom lag den 30 maj 1952 (nr 290) -—- till och med den
30 juni 1953.
Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete stadgar i 1 §, att Konungen
äger vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, i den mån det finnes
erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att
2—7 §§ i lagen skola äga tillämpning. I dessa paragrafer finnes de bestämmelser
rörande byggnadstillstånd m. in. vilka jämte huvudstadgandet i 1 §
bildar grunden till gällande byggnadsreglering.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till nyssnämnda lag förordnade Kungl. Maj :t att 2—7 §§ skulle äga
tillämpning och meddelade tillämpningsföreskrifter till lagen.
Enligt tillämpningsföreskrifterna, vilka vid skilda tillfällen ändrats, må
åtskilliga slag av arbeten bedrivas utan byggnadstillstånd. Sedan byggnadsregleringen
dryftades vid 1952 års riksdag, har genom kungörelser den 15
maj och den 12 december 1952 (nr 244 och 772) de ändringarna skett, att
från tillståndstvång även undantagits installation av centraluppvärmning
i en- och tvåfamilj shus, reparations- och förbättringsarbeten å sommarstugor
med en yta av högst 50 kvadratmeter, arbete avseende växthus
ävensom tillbyggnad av en- och tvåfamilj shus under förutsättning att husets
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
yta icke därigenom kommer att överstiga vad som gäller för beviljande
av egnahemslån. Efter nämnda ändringar får nedan angivna arbeten bedrivas
utan byggnadstillstånd:
1. schaktnings-, sprängnings- och planeringsarbete för egnahemsbyggnad,
avsedd för eget stadigvarande bruk;
2. arbete, avseende bostad, raststuga och stall, som avses i skogsförläggningslagen
den 25 maj 1951;
3. arbete, avseende installation av elektriska ledningar eller andra elektriska
anordningar, där arbetet icke står i samband med annat byggnadsarbete,
ävensom arbete, avseende elektrisk distributionsanläggning;
4. måleriarbete, som icke står i samband med annat byggnadsarbete;
5. arbete, avseende mindre komplettering (s. k. lapparbete) inom byggnad
av befintlig värme-, vatten-, avlopps- eller ventilationsanläggning, där
arbetet icke står i samband med annat byggnadsarbete;
6. uppförande av stängsel av enklare beskaffenhet;
7. anordnande av brunn, i den mån arbetet härmed icke erfordrar utförande
av annat byggnadsarbete;
8. arbete, avseende enskild väg, under förutsättning att statsbidrag till
arbetets utförande beviljats eller att vägen har till huvudsakligt ändamål
att främja utforsling av skogsprodukter (skogsväg), ävensom sådan omläggning
och förbättring av annan för nyssnämnda ändamål erforderlig
enskild väg, att denna först därigenom kommer i det skick att utforsling
av skogsprodukter kan äga rum på vägen;
9. arbete, avseende dikningsföretag för jordbruks- eller skogsbruksfastighets
eget behov, ävensom, under förutsättning att statsbidrag till företaget
beviljats, arbete, avseende annat torrläggningsföretag för jordbrukets eller
skogsbrukets behov;
10. arbete, avseende ekonomibyggnader för jordbruks- eller skogsbruksfastighets
eget behov, ävensom arbete, avseende växthus;
11. reparations- och förbättringsarbete å flottled;
12. muddringsarbete, som utlöres med mudderverk och som icke står i
samband med eller eljest erfordrar utförande av annat byggnadsarbete;
13. statliga och statskommunala beredskapsarbeten;
14. reparations- och förbättringsarbete å bostadshus med högst två bostadslägenheter
(en- och tvåfamiljshus); dock erfordras byggnadstillstånd
för sådant arbete, som avser
hus eller del därav, som huvudsakligen användes såsom sommarbostad
eller för sport, jakt eller fiske eller dylikt, i den mån husets yta överstiger
50 kvadratmeter,
ökning av husets volym, i den mån husets yta därigenom kommer att
överstiga vad som gäller såsom villkor för beviljande av egnahemslån enligt
5 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån,
minskning av bostadslägenheternas antal,
anordnande av rum i förut icke utschaktad eller icke inredd del av källarplan
eller oinredd del av vindsplan i annat fall än då statligt lån eller bidrag
för ändamålet beviljats eller då i källarplan anordnas nödigt ekonomiutrymme
för bostadslägenhet i huset,
utvändig puts av hus, som förut icke putsats.
Annat reparations- och underhållsarbete än sådant, som innefattas i
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
uppräkningen under 1—14, må ock bedrivas utan byggnadstillstånd, såframt
för arbetets utförande sammanlagt komma att sysselsättas högst tre
personer.
Såsom riktpunkt för handhavandet av tillståndsgivningen upprättas en
investeringsbudget, som anger ramen för tillstånd för byggnads- och anläggningsverksamhet
inom olika huvudområden. Av investeringsbudgeten
anger en del, tillståndsbudgeten, omfattningen av de byggnadsföretag för
vilka byggnadstillstånd planenligt kan beviljas, medan en andra del, realbudgeten,
avser den faktiska byggnadsverksamhet, som kan beräknas äga
rum vid tillståndsgivning i enlighet med det uppställda programmet. Vid
tillståndsgivningen tages alltså i regel hänsyn till kvoter, som upptagits i
tillståndsbudgeten. Undantag härifrån har emellertid i flera hänseenden
medgivits av Kungl. Maj :t. Bl. a. har uppmjukningar skett under föregående
år. Kungl. Maj :t har sålunda genom beslut den 5 december 1952
medgivit, att byggnadstillstånd må utan avseende å byggnadskvot men med
beaktande av den lokala arbetsmarknaden och förhållandena i övrigt meddelas
för uppförande av en- och tvåfamilj shus av den storlek, som gäller
som villkor för beviljande av egnahemslån, ävensom för uppförande och
tillbyggnad av sportstugor, om den blivande ytan ej överstiger 50 kvadratmeter.
Slutligen har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 december 1952
medgivit, att byggnadstillstånd beträffande arbeten över huvud, som beräknas
icke draga högre kostnad än 10 000 kronor, må meddelas utan
avseende å byggnadskvot.
Vissa utredningsförslag berörande byggnadsregleringen.
I samband med att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete senast
förlängdes (proposition nr 94/1952) erinrades om att 1949 års investeringskommitté
— som tillsatts för att verkställa utredning och avgiva förslag
om formerna för den framtida investeringskontrollen — då ännu icke slutfört
sitt arbete. Den 18 februari 1953 har emellertid kommittén avlämnat
ett betänkande angående generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken
(SOU 1953: 6) och därmed avslutat sitt arbete. Kommittén
anser, att den statliga investeringsverksamheten i princip bör kunna
kontrolleras över budgeten. Även för de kommunala investeringarnas del
bör enligt kommitténs mening den individuella tillståndsgivningen kunna
slopas, under förutsättning att kommunerna i huvudsaklig överensstämmelse
med kommunallåneutredningens förslag blir ålagda att skattefinansiera
viss del av sina investeringsutgifter. Ej eller i fråga om bostadsbyggandet
behöver den begränsning, som kan finnas nödvändig, enligt
kommitténs åsikt ofrånkomligen ombesörjas genom en fysisk kontroll
sådan som byggnadsregleringen. Icke ens vid en så betydande otillfredsställd
efterfrågan på bostäder som för närvarande är rådande, skulle det
vara uteslutet att kontrollera bostadsbyggandet med generella metoder, låt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17. 5
vara att dessa skulle få tillämpas med stränghet. Men om bostadsefterfrågan
i någon män kunde begränsas, skulle det finnas större förutsättningar
att under anlitande av generella metoder utöva den erforderliga
kontrollen över bostadsbyggandet med måttligare stränghet. I syfte att
åstadkomma en begränsning av bostadsefterfrågan finner kommittén tillrådligt
med en viss höjning av hyresnivån. Den begränsning av bostadsproduktionen,
som alltjämt torde erfordras, bör kunna ombesörjas med
generella medel. Kommittén förordar i detta syfte en skärpning av kreditvillkoren
för finansiering av bostäder genom sänkning av belåningsgränserna
och skärpning av amorteringsreglerna. I fråga om investeringsverksamheten
inom företagssektorn — enskilda företag inom industri, handel,
samfärdsel och jordbruk — finner kommittén att det icke går att på ett
rimligt sätt utöva en effektiv kontroll över företagens investeringar med
enbart fysiska medel. Enligt kommitténs mening måste därför den begränsning
och den kontroll, som kan finnas erforderlig i fråga om dessa investeringar,
ombesörjas genom åtgärder av penning- och finanspolitisk
natur. Kommittén konstaterar vidare att byggnadsregleringen otvivelaktigt
bidragit till den säsongutjämning, som ägt rum på byggnadsmarknaden.
Med hänsyn härtill vore det ovisst hur en definitiv avveckling omedelbart
av byggnadsregleringen skulle ställa sig ur säsongsynpunkt. På grund
härav föreslår kommittén, att sådana åtgärder och bestämmelser, som är
behövliga för en reglering i säsongutjämnande syfte, tills vidare behålles
med möjlighet till successiv avveckling. Kommittén finner slutligen, att
behovet av en samordnad investeringspolitik torde bli än mer kännbart
när byggnadsregleringen upphäves. Rörande formerna för denna samordning
har kommittén dock icke ansett sig kunna framlägga något förslag.
1951 års bostadsutredning har i sitt den 12 december 1952 dagtecknade
betänkande angående samhällets stöd åt bostadsförsörjningen berört byggnadsregleringens
verkningar i fråga om bostadsbyggandet. För betänkandet,
som är stencilerat, ävensom för yttrandena över betänkandet har redogjorts
i propositionen nr 138/1953 angående anslag för budgetåret 1953/54
till främjande av bostadsförsörjningen ni. in. Enligt utredningens mening
talar alla skäl för ett slopande av varje restriktiv kvotering beträffande
bostadsbyggandet. Medgivanden om igångsättning bör bindas enbart till
de reala förutsättningarna: kommunal planering, arbetskrafts- och materialtillgång.
En minoritet inom utredningen förordar avveckling av byggnadsregleringen.
Propositionen.
I propositionen har föreslagits, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
skall erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1954.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen
bl. a. framhållit, alt investeringskommitténs betänkande komine att bli
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
föremål för sedvanlig remissbehandling. Med hänsyn till omfattningen och
vikten av de åtgärder kommittén föreslagit syntes tiden icke medge ett
slutligt ställningstagande till kommitténs förslag under innevarande år.
Beträffande behovet av byggnadsregler ingen bär departementschefen
anfört följande.
»Vid behandling i årets statsverksproposition (''Inkomsterna’) av finansplanen
har framhållits, att det ekonomiska läget i vårt land under det
senaste året undergått en påtaglig förskjutning. Överkonjunkturen inom
näringslivet har brutits, och ett läge uppnåtts som i stort sett präglas av
ekonomisk balans. Den aktuella konjunkturbilden är emellertid icke entydig.
Läget är i viss mån splittrat och den fortsatta utvecklingen svårbedömbar.
Så länge detta ovissa konjunkturläge består, är det nödvändigt
att bibehålla en restriktiv ekonomisk politik och att tills vidare upprätthålla
de konjunkturdämpande åtgärderna, såsom kreditåtstramning, byggnadsreglering
och investeringsavgift. Man bör sålunda räkna med att byggnadsregleringen
tills vidare kommer att bibehållas. Särskilt med hänsyn
till vikten av att upprätthålla bostadsbyggandet i tillfredsställande omfattning
måste utrymmet för andra byggnadsarbeten begränsas. Skulle en
mycket stark nedgång av anspråken inom den enskilda investeringssektorn
framträda, kan frågan om en avveckling i det väsentliga av byggnadsregleringen
aktualiseras. Därest omständigheterna skulle medge en avveckling
av denna reglering, torde fråga härom emellertid få prövas i anslutning
till ett ställningstagande till investeringskommitténs förslag.
Jag vill understryka vad som i finansplanen sålunda anförts om nödvändigheten
att med hänsyn till de många osäkra faktorer, som kan påverka
konjunkturutvecklingen åt det ena eller det andra hållet, tills vidare
bibehålla byggnadsregleringen. Även ur en annan synpunkt synes det betänkligt
att i dagens läge avveckla byggnadsregleringen. Denna reglering
är nämligen för närvarande det enda någorlunda effektiva hjälpmedlet
varmed säsongutjämningsproblemet kan bemästras. Det kan icke vara försvarligt
att avhända sig detta hjälpmedel innan något annat finnes att
sätta i dess ställe. Det kommande ställningstagandet till investeringskom-''
mitténs förslag och de eventuella uppslag, vartill förslaget kan ge anledning,
får utvisa huruvida det blir möjligt att med andra åtgärder åstadkomma
én säsongutjämning på byggnadsmarknaden.»
I propositionen har vidare lämnats vissa upplysningar om den faktiska
byggnadsverksamheten under år 1952 samt om den byggnadsverksamhet,
som beräknas ske under år 195 3. Departementschefen
förmäler härom följande.
»Enligt realbudgetberäkningen för år 1952 förväntades en ökning av den
faktiska reglerade byggnadsverksamheten under året med cirka fem procent,
under det att den budgeterade tillståndsgivningen enligt planen skulle
hållas vid samma volym som under år 1951. Detta innebar, att den reduk
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17. 7
tion i tillståndsgivningen, som genomfördes år 1951, skulle komma att
bestå även under år 1952. Någon ökning av tillståndsgivningen ansågs
nämligen ej kunna ifrågakomma med hänsyn till den förefintliga överbelastningen
på byggnadsmarknaden, som bland annat resulterat i att byggnadstiderna
för bostadshus, vilka färdigställts i slutet av år 1951, kunde
uppskattas till närmare 14 månader mot 11 å 12 månader för bostadshus,
som färdigställdes ett år tidigare, och 6 å 8 månader år 1944.
Trots att man sålunda enligt planerna räknade med en volymmässigt
oförändrad tillståndsgivning under år 1952, ansåg man sig likväl kunna
förutse en minskning av byggnadstiderna och därigenom en ökning av
den faktiska byggnadsverksamheten under år 1952 till följd av den förbättrade
balans på byggnadsmarknaden, som borde kunna ernås bland
annat på grund av den restriktiva tillståndsgivningen. För att säkerställa
en sådan utveckling ansågs det emellertid angeläget, att åtgärder vidtogs
för att i görligaste mån minska betydelsen av de flaskhalsar, som hindrade
byggnadsverksamheten — i första hand knappheten på murare och
därnäst på byggnadsgrovarbetare samt i tredje hand den begränsade tillgången
på visst byggnadsmaterial. I detta syfte har bland annat under år
1952 genomförts en viss uppmjukning av gällande behörighetsprövning
ävensom av de mellan byggnadsfackförbunden gällande gränsdragningsoch
övergångsbestämmelserna. Härjämte har yrkesutbildningsverksamheten
intensifierats, vilket på längre sikt kan komma att medföra en ökning av
den yrkesutbildade arbetskraften. Vidare må nämnas, att ett mindre antal
murare från Tyskland under viss del av året tillförts den svenska byggnadsmarknaden.
En viss sänkning av byggnadstiderna har i enlighet med beräkningarna
kommit till stånd under år 1952. Sålunda uppgick den genomsnittliga
byggnadstiden för bostadshus, som färdigställdes under sommaren och
hösten år 1952, till omkring 12 månader. Gjorda beräkningar har även
visat en ökning av den faktiska tillståndsberoende byggnadsverksamheten
under år 1952 av åtminstone den omfattning, som man räknade med i
realbudgeten för året. Sannolikt har ökningen till och med varit något
större.
Under år 1952 har en betydande tillståndsgivning av sysselsättningsskäl
förekommit utöver den ursprungligen fastställda tillståndsbudgeten. Anledningen
härtill torde delvis vara, att under året en viss återhållsamhet i
byggnads- och anläggningsverksamheten inom vissa kvotområden gjort sig
gällande, vilket förhållande bland annat tagit sig uttryck i en betydande
ökning av antalet inneliggande men ej utnyttjade byggnadstillstånd.
De lättnader å byggnadsmarknaden, som förmärkts under år 1952, har
även föranlett genomförandet av de uppmjukningar av byggnadsregleringen,
som förut redovisats.
Utvecklingen under år 1952 bar sålunda gjort det möjligt att betydligt
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
utvidga tillståndsgivningen utöver den ursprungligen fastställda budgeten.
Samtidigt har dock antalet outnyttjade byggnadstillstånd vuxit avsevärt.
Det har emellertid förutsatts, att åtgärder, om så skulle visa sig erforderligt,
skall vidtagas för att neutralisera den överbelastning å byggnadsmarknaden,
som med stor sannolikhet skulle göra sig gällande, om dessa
tillstånd utnyttjades samtidigt som en ökning av den budgeterade tillståndsgivningen
komme till stånd. Under dessa förutsättningar har det med utgångspunkt
från gjorda beräkningar rörande investeringsutrymmet under
år 1953 ansetts möjligt att öka tillståndsbudgeten med närmare 400 miljoner
kronor i förhållande till år 1952. Detta har med utgångspunkt från
bland annat oförändrade byggnadstider beräknats komma att medföra
en ökning av den faktiska byggnadsverksamheten med cirka 250 miljoner
kronor från år 1952 till år 1953. Bostadsbyggandet skall enligt planerna
taga i anspråk 200 miljoner kronor av denna ökning, vilket medger att
under år 1953 drygt 53 000 lägenheter kommer att kunna färdigställas
mot omkring 46 000 under år 1952. Med en ökning av den faktiska byggnadsverksamheten
under år 1953 i angiven omfattning ligger det i sakens
natur, att antalet sysselsättningstillstånd beräknas få en mindre omfattning
under år 1953 än under år 1952. För undvikande av översysselsättning
under sommarhalvåret 1953 måste man räkna med en restriktiv tillståndspolitik
under våren och sommaren.
Tillståndsbudgeten för år 1953 för byggnads- och anläggningsarbeten
har det utseende, som framgår av följande tablå. Närmare kommentarer
till budgetens olika kvotområden har lämnats i bihang 3 av inkomstbilagan
till årets statsverksproposition.»
Miljoner kronor |
||
Tillståndsbudget |
Tillståndsbudget |
|
1952 |
1953 |
|
A. Bostäder ..................... |
1 500 |
1 700 |
B. Kvadratmeterkvot............. |
60 |
90 |
C. Jordbruk, skogsbruk, fiske .......... |
8 |
6 |
D. Egentlig industri ................. |
202 |
200 |
E. Handel.................. |
66 |
81 |
F. Samfärdsel, vatten- och avloppsledningar.., |
1 189 |
1 297 |
G. Förvaltning, sociala byggnader, civilförsvar, |
||
hälso- och sjukvård m. in......... |
126 |
159 |
H. Skolor, kyrkor, övriga samlingslokaler m. m. |
236 |
260 |
I. Militära byggnader................. |
80 |
90 |
J. Diversekvot............. |
135 |
i?n |
K. Sportstugor............. |
10 |
5 |
L. Reservkvot ................. |
15 |
15 |
Summa |
3 627 |
4 023 |
Lagrådet har lämnat lagförslaget om förlängning av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete utan erinran.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
9
Utskottet.
Under senare år har i vida kretsar vuxit fram förhoppningar om en
snar avveckling av det individuella prövningsförfarande, som den under
världskriget tillkomna byggnadsregleringen innebär. Talrika uttalanden
inom riksdagen vittnar härom. Också direktiven för 1949 års investeringskommitté
bör i sammanhanget omnämnas. I dessa uttrycktes den uppfattningen,
att ett prövningsförfarande av här avsett slag så långt det är möjligt
bör undvikas i offentlig verksamhet och ersättas av åtgärder av generell
natur. Åt kommittén uppdrogs att undersöka möjligheterna att upprätthålla
en effektiv och ändamålsenlig investeringspolitik utan detaljreglering
av byggnadsverksamheten.
Ovannämnda förhoppningar har så till vida infriats, att betydande uppmjukningar
av byggnadsregleringen kunnat vidtagas. Detta har varit fallet
särskilt under år 1952. Den irritation byggnadsregleringen oundvikligen
medför torde också numera, i synnerhet vad gäller bostadsbyggandet, vara
betydligt svagare än tidigare.
Vad åter angår möjligheten att helt avskaffa byggnadsregleringen vill
utskottet erinra om innehållet i investeringskommitténs nyligen framlagda
betänkande. Kommittén uttalar sig visserligen i princip för ett avskaffande.
Men som förutsättning härför uppställer den vissa synnerligen vittgående
åtgärder, vilka ovan i korthet angivits. Här må pekas på att kommittén
förordar, att kreditvillkoren för finansiering av bostäder skall skärpas, att
penning- och finanspolitiska medel skall användas för kontroll av företagsinvesteringar
samt att olika funktioner av statsmakternas ekonomiska
politik skall samordnas för att främja en önskvärd investeringsutveckling.
Vidare må nämnas, att kommittén finner en viss höjning av hyresnivån
tillrådlig för att begränsa bostadsefterfrågan. Slutligen har kommittén
föreslagit att regleringen icke omedelbart skall helt avvecklas utan tills
vidare bibehållas, i den mån så erfordras för att erhålla en tillräckligt jämn
fördelning av byggnadsverksamheten på vinter och sommar.
Med hänsyn till det sagda finner utskottet i likhet med departementschefen
att ställning till frågan om byggnadsregleringens upphävande icke
bör tagas nu. Detta desto mindre som konjunkturutvecklingen, såsom i
finansplanen framhålles, ter sig svårbedömbar. Innan man kan överväga
att avstå från de fördelar nuvarande reglering ovedersägligen medför, bör
investeringskommitténs betänkande ha blivit föremål för en omsorgsfull
remissbehandling och effektiva medel för åstadkommande av erforderlig
säsongutjämning ha skapats.
Utskottet vill alltså tillstyrka propositionens förslag, alt lagen om til 1-ståndstvång för byggnadsarbete skall erhålla förlängd giltighet under
ännu ett år.
Den ståndpunkt utskottet intagit beträffande propositionen innebär,
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
att utskottet tar avstånd från yrkandet under 1. i motionerna 1:378 och
11:470, vilket går ut på att riksdagen nu skulle besluta slopa byggnadstillståndstvånget.
Ej heller yrkandet under 2. i sagda motioner finner utskottet
skäl biträda. Sistnämnda yrkande, vilket torde få anses framställt
under den förutsättningen att yrkandet under 1. vinner bifall, syftar till
en riksdagsskrivelse med anhållan att vissa bestämmelser nu utfärdas
rörande säsongutjämningen. En dylik skrivelse är emellertid icke lämplig
under tiden för remissbehandlingen av investeringskommitténs betänkande
angående bl. a. säsongutjämningsspörsmålet. Utskottet får alltså avstyrka
bifall till motionerna I: 378 och II: 470.
I övriga av utskottet i detta sammanhang behandlade motioner påyrkas
icke ett omedelbart upphävande av byggnadsregleringen i hela dess vidd.
I motionerna 1:219 och 11:391 hemställes om riksdagsskrivelse med anhållan,
att skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för ett successivt slopande
av byggnadsregleringen, i första hand för bostadsbyggandet, så att regleringen
i sin helhet vore avvecklad senast den 31 december 1953. I motionerna
1:314 och 11:390 föreslås bland annat, att riksdagen måtte hemställa
om ett omedelbart partiellt hävande av regleringen, varigenom byggnadsarbeten
avseende bostäder, vatten- och avloppsledningar samt industrioch
handelsanläggningar skulle befrias från tillståndstvång. De uppmjukningar
i tillämpningen av byggnadstillståndslagen, som nämnda fyra motioner
sålunda förordar, skulle uppenbarligen allvarligt äventyra regleringens
roll såsom investeringsbegränsande och säsongutjämnande faktor. Det bör
ju bl. a. beaktas, att enbart för bostadsbyggandet anslagits 1 700 miljoner
kronor av 1953 års tillståndsbudget å sammanlagt något mer än 4 000
miljoner kronor. Vad här ovan åberopats gentemot ett generellt avskaffande
av regleringen äger därför sin giltighet jämväl såsom motivering för
att ej heller nu behandlade uppmjukningar av regleringen för närvarande
böi få komma till stånd. Utskottet kan därför icke biträda förevarande motionsyrkanden.
I de ovan berörda motionerna 1:314 och 11:390 föreslås att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t göra uttalanden i ytterligare två hänseenden.
Motionärerna vill enligt punkt 3 i motionsyrkandet, att riksdagen
i fråga om säsongutjämningen skall ge till känna vissa synpunkter som
i motionerna angivits. Av skäl, motsvarande dem utskottet anfört beträffande
liknande yrkande i motionerna I: 378 och II: 470, kan utskottet icke
stödja nu behandlade yrkande. Vidare önskar motionärerna, såsom framgår
av punkt 2 i deras hemställan, att beträffande kommunala investeringar,
som ej avser bostadsbyggande, vatten- och avloppsledningar eller
industri- och handelsanläggningar (i vilket hänseende motionärerna ju
föreslagit befrielse från tillståndstvång), bestämmelser skall utfärdas i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer. I motionerna anföres härutinnan
bland annat följande. Åtminstone de större kommunerna borde under
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
en övergångsperiod, intill dess tillståndstvånget kunde helt släppas, få för
en lämplig tidsperiod ange sitt aktuella behov av investeringar fallande under
byggnadsregleringen. Därefter borde en tillståndsram för varje kommun
fastställas, inom vilken ram kommunen finge själv fritt avgöra vilka projekt
den ville genomföra och även turordningen mellan dessa. Enligt utskottets
mening är sagda system med kommunala kvoter förenat med avsevärda
olägenheter. Lämpliga normer saknas för ett fastställande av dylika
kvoter utan prövning av varje särskilt byggnadsprojekt. Avses den föreslagna
ordningen skola innebära att varje projekt skall liksom hittills granskas
av arbetsmarknadsmyndigheterna, finge granskningen ske vid bestämmande
av investeringsram för kommunen. Någon sådan ram fastställes
f. n. icke, varför denna kvotering åtminstone innan systemet fungerat några
år skulle innebära betydande ökning av arbetsmarknadsmyndigheternas
arbete. Utskottet kan icke finna det lämpligt att — samtidigt som ett upphävande
av byggnadsregleringen i viss mån vunnit aktualitet — genomföra
dylika förändringar i förfarandet vid tillståndsgivningen.
Utskottet avstyrker alltså bifall beträffande samtliga yrkanden, som framställts
i motionerna I: 219 och II: 391 samt I: 314 och II: 390.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 378
och 11:470 bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna I: 219 och II: 391 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 314 och II: 390 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 april 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson*,
Lindahl, Ivar Nilzon, Boo och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Johansson i Torp,
Nyberg, Andersson i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm,
Munktell och Jansson i Benestad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
Reservation
av herrar Osvald, Nyberg, Carlsson i Stockholm och Munktell, vilka ansett
att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»I propositionen föreslås, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1954. Lagens tillkomst
berodde på arbetskraftsbrist och materialknapphet till följd av försvarsansträngningarna
och importsvårigheterna under senaste världskriget. Lagen
har emellertid — utan att den väsentligt ändrats — gällt under snart tio
år, varav åtta efter det kriget i Europa upphört. Propositionens förslag
innebär, att lagen för tionde gången förnyas för ett år framåt.
Det har synts många naturligt, att nämnda lag jämte den därpå grundade
byggnadsregleringen skulle avvecklas, då de av kriget föranledda förhållandena
icke längre vore för handen. Också uppdrogs redan för fyra år
sedan åt 1949 års investeringskommitté att undersöka möjligheterna att
ersätta ifrågavarande detaljreglering med åtgärder av mera generell natur.
I propositioner till 1951 och 1952 års riksdagar uppgavs, att investeringskommittén
inom de närmaste månaderna efter respektive propositions avgivande
avsåge att slutföra sitt arbete. Emellertid har kommitténs betänkande,
som icke justerats förrän den 31 december 1952, avlämnats först
den 18 februari 1953. Kommitténs uppfattning är, att byggnadsregleringen
bör avskaffas. Kommittén föreslår att i stället vissa närmare angivna, generellt
verkande medel skall användas. I propositionen uttalas, att med hänsyn
till omfattningen och vikten av de åtgärder kommittén föreslagit tiden
icke syntes medge ett slutligt ställningstagande under år 1953 till kommitténs
förslag. Det understrykes vidare, att det med hänsyn till de många
osäkra faktorer, som kan påverka konjunkturutvecklingen, vore nödvändigt
att tills vidare bibehålla byggnadsregleringen.
Utskottet finner det önskvärt att investeringskommitténs förslag noga
överväges. Emellertid vill utskottet framhålla, att vådorna med ett alltför
långvarigt övervägande icke är obetydliga. Nackdelarna av att bibehålla
byggnadsregleringen är enligt utskottets mening betydligt större än fördelarna.
Denna uppfattning vinner som antytts kraftigt stöd i investeringskommitténs
betänkande.
En av de mindre olägenheterna av byggnadsregleringen är att den nödvändiggör
en kostsam administrativ apparat och att enskilda måste sätta
till arbete och tid för att ställa sig de talrika och svåröverskådliga bestämmelserna
på området till efterrättelse. Allvarligare är att statliga organs
möjligheter att bedöma behovet och angelägenheten av olika byggnadsprojekt
är begränsade. Mycket ofta synes därför slumpen komma att avgöra
vem av flera sökande som erhåller byggnadstillstånd. I synnerhet bör emellertid
beaktas, att regleringen i avsevärd grad kommit att leda till feldispo
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
nering av landets investeringsresurser. Bl. a. har, som framgår av de i
ämnet väckta motionerna, bostadsproduktionen satts i efterhand i en utsträckning
som knappast varit av statsmakterna avsedd.
Som skäl för att alltjämt bibehålla byggnadsregleringen har främst
nämnts, att regleringen utgör ett led i regeringens restriktiva ekonomiska
politik. Visserligen råder för närvarande icke någon överkonjunktur, men
då läget enligt vad i årets finansplan anföres är ovisst, anses det nödvändigt
att bevara det investeringsbegränsande medel som byggnadsregleringen utgör.
Utskottet vill härtill anmärka, att avmattningen inom den enskilda investeringssektorn
nu synes ha blivit så påtaglig att det knappast torde kunna
erbjuda sig gynnsammare tillfälle för en övergång till en med generella medel
verkande investeringspolitik.
Ibland har såsom motiv för en förlängning av byggnadsregleringen framhållits
att därigenom lokaliseringen av enskilda industriföretag kunde
påverkas på ett ur samhällets synpunkt lämpligt sätt. Utskottet vill i detta
hänseende erinra om att i proposition nr 127/1952 angående anslag till
arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen uttalats,
att tillståndsgivning för att förhindra olämplig lokalisering icke ansåges
erforderlig.
En annan synpunkt framhäves i förevarande proposition mot tanken att
avveckla byggnadsregleringen. Denna vore för närvarande det enda någorlunda
effektiva hjälpmedel varmed säsongutjämningsproblemet kunde bemästras.
Utskottet kan i denna fråga åberopa, att investeringskommittén
icke ansett hänsyn till önskvärdheten av säsongutjämning utgöra tillräckligt
skäl för regleringens bibehållande.
Med hänsyn till det sagda finner utskottet, att byggnadsregleringen —
såsom yrkas i motionerna I: 378 och II: 470 samt I: 219 och II: 391 —- bör
kunna slopas redan innevarande år. Den exakta tidpunkten för regleringens
upphörande synes lämpligen böra bestämmas till den 1 oktober.
Därest riksdagen beslutar i enlighet med vad utskottet sålunda förordar,
bör åtgärder förberedas för att tillgodose det viktiga önskemålet att utjämna
säsongvariationerna inom byggnadsverksamheten. Härför finnes,
som i motionerna 1:378 och 11:470 påpekats, olika utvägar. Att det allmänna,
såväl stat som kommun, kan genom lämpligt val av igångsättningstider
för sina egna byggnadsföretag bidraga till en lösning av säsongutjämningsproblemet
synes sannolikt. Utskottet instämmer dock i den i nyssnämnda
motioner framförda synpunkten att detta icke får innebära en
särskild belastning för den kommunala bostadsproduktionen i jämförelse
med annan sådan. En viss differentiering av ulgående subventioner till
bostadsbyggandet, så att ett något ökat stöd lämnas till vinterbyggen, kan
också, som investeringskommittén framhållit, verka säsongutjämnande. Vid
ställningstagandet till detta problem bör det emellertid ej heller förbises
att den tekniska utvecklingen och t. ex. bostadsbyggandets ökade bedri
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
vande i stordrift i inånga fall gjort det till ett rent ekonomiskt intresse
för vederbörande företag att upprätthålla en kontinuerlig drift året om.
De åtgärder, som från det allmännas sida behöver vidtagas av ovannämnd
karaktär eller som kan komma att förordas i samband med remissbehandlingen
av investeringskommitténs betänkande, kräver givetvis viss
förberedelsetid. Utskottet vill därför icke motsätta sig att ett system med
igångsättningsmedgivanden, meddelade av de lokala arbetsmyndigheterna,
får stå till buds under en övergångsperiod sedan byggnadsregleringen i
övrigt avvecklats och intill dess en annan effektiv ordning för säsongutjämningsproblemets
lösning hunnit bringas i funktionsdugligt skick.
Dylika igångsättningsmedgivanden skall dock, som i motionerna 1:378
och 11:470 framhålles, icke användas för att på något sätt begränsa byggnadsverksamhetens
kvantitativa omfattning utan endast för att i den utsträckning
så kan befinnas erforderligt bidraga till dess ur säsongutjämningssynpunkt
lämpliga fördelning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å förevarande proposition,
i anledning av motionerna I: 219 och II: 391, I: 314
och II: 390 samt I: 378 och II: 470, för sin del antaga följande
förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete, vilken enligt lag den 30
maj 1952 (nr 290) gäller till och med den 30 juni 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1953.
B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förbereda åtgärder i säsongutjämnande
syfte samt i proposition, om så befinnes lämpligt
till den höstriksdag som kan komma att hållas innevarande
år, dels redovisa nyssnämnda förberedelser, dels
ock framlägga erforderliga förslag i ämnet.»