Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr IG.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
17 juni 19b8 (nr 329) om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den 17 juni 194S om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet,1 vilken lag gäller till och med den 30
juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 379 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 380 av herr Näsgård m. fl. samt
nr 381 av herr Sundelin
ävensom inom andra kammaren
nr 460 av herrar Vigelsbo och Svensson i Vä,
nr 471 av herr Widén m. fl.,
nr 472 av herr Haeggblom m. fl. samt
nr 473 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.

Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition
och motioner till behandling förehaft ytterligare en motion, nämligen den
inom första kammaren väckta motionen nr 182 av herr Bergh.

Yrkandena i motionerna återgives i det följande.

Över motionen I: 182 har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtats yttrande från 1951 års jordbruksralionaliscringsutredning.

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1951: 186.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. Sami. t\r 10.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16-

Frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet.

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 24 november 1952
har jordbruksrationaliseringsutredningen — under erinran att giltighetstiden
för jordförvärvslagen utgår den 30 juni 1953 — hemställt att giltighetstiden
för lagen och tillämpningskungörelsen till denna måtte provisoriskt
förlängas på två år.

Utredningen har erinrat om att enligt erhållna direktiv utredningen bl. a.
skall överväga frågan huruvida jordförvärvslagen bör förlänas fortsatt giltighet
och om den i så fall behöver omarbetas samt att Kungl. Maj :t genom
beslut den 21 november 1952 utvidgat utredningsuppdragen till att avse
jämväl översyn av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Med hänsyn till att
de nu nämnda båda utredningsuppdragen lämpligen borde behandlas i ett
sammanhang och då arbetet därmed icke torde kunna vara slutfört vid sådan
tid att förslag kan framläggas före 1954 har utredningen hemställt
om den ovan angivna förlängningen av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.
Utkast till författningsbestämmelser om förlängningen har bifogats
skrivelsen.

I skrivelse den 10 januari 1953 har lantbruksstgr elsen tillstyrkt den av utredningen
föreslagna förlängningen.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremissen
följande i denna fråga:

»Såsom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och lantbruksstyrelsen
anfört torde det vara erforderligt att, i avbidan på att utredningens arbete
slutföres, giltighetstiden för jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen
till denna provisoriskt förlänges. Då utredningen, som den 21 november
1952 fått i uppdrag att även verkställa översyn av lagen den 18
juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom, förklarat, att utredningens arbete icke torde kunna
vara slutfört i sådan tid att förslag kan framläggas före 1954, synes det
vara nödvändigt att förlängningen avser tiden t. o. in. den 30 juni 1955.»

I motionerna 1: 381 och II: 471, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte avslå propositionen angående förlängd giltighet för jordförvärvslagen.

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a. följande:

Syftemålet med denna lag har angivits vara att bidraga till utvecklingen
av ett starkt och bärkraftigt jordbruk inom landet. Allmän enighet torde
råda i fråga om en sådan målsättning. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas
dels huruvida icke det ingrepp i den ekonomiska friheten, som ifrågavarande
lagstiftning innebär, är av den omfattningen att den på längre sikt
är till skada för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling och
dels huruvida icke de icke önskvärda företeelser, som lagen avser att förhindra,
på ett bättre sätt kan motverkas genom annan, gällande lagstiftning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

3

Frågan om ändringar i jordförvärvslagen.

Gällande grunder för tillståndsgivningen enligt jordförvärvslagen framgår
av lagens 3 §. I lagrummet, som från 1945 års jordförvärvslag upptagits
i oförändrad lydelse i nuvarande lag, stadgas till en början (första stycket)
absolut förbud mot förvärv i vissa fall, nämligen där det kan antagas, att
fastigheten skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma
eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier
eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Föreligger ej sådant
fall som nu sagts, men kan det antagas att sökanden vill förvärva
fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden redan
jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän
av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen
icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller
egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller
eljest särskilt skäl för bifall föreligger (andra stycket i förevarande paragraf).

I fråga om fastighet med jordbruk erfordras enligt tredje stycket av 6 §
ej tillstånd om förvärvaren, på sätt Konungen bestämmer, i samband med
lagfartsansökan som göres inom tre månader från det fånget skedde, eller,
vad angår förvärv å auktion enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar dels
att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger, dels
ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och
icke är ägare till annan fastighet med jordbruk.

I motionen I: 182 hemställes att riksdagen för sin del måtte besluta om
ett tillägg till 6 § i enlighet med följande

»Utkast

till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas att---skall erhålla följande ändrade lydelse.

6 §.

Från sökande — — — sambruksförening befriade.

Denna lag---sägs i 4 a §.

I fråga---med jordbruk.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej heller beträffande fastighet eller
iastighctsdel, som avskiljes genom avstyckning enligt den för landsbygden

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

gällande jorddelningslagstiftningen för att utgöra eller efter sammanläggning
ingå i fastighet med jordbruk, därest avstyckningen påkallats inom
tre månader efter det fånget skedde samt blivit genom lag» kraft ägande
beslut fastställd. Såsom villkor skall därvid gälla, att vid förrättningen, på
sätt Konungen bestämmer, styrkes, att förvärvet icke strider mot 3 § första
stycket, samt att förvärvaren har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket
på den vid förrättningen bildade fastigheten, och att förvärvet ej heller skett
huvudsakligen för kapitalplacering.

Denna lag träder i kraft den .. .

Beträffande fång, som skett före nämnda dag, skola förut gällande bestämmelser
tillämpas.»

Motionsyrkandet ansluter sig till ett av lantbruksstijrelsen i skrivelse, som
inkom till jordbruksdepartementet den 13 juli 1949, framlagt förslag. Enligt
lantbruksstyrelsens mening borde, när fråga vore om komplettering av fastighet
med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning, lantbruksnämndens
tillstånd kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren
utfärdat intyg, att det ej förelåge sådant fall, som avsåges i 3 § första stycket
jordförvärvslagen, och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för
kapitalplacering. Lantbruksstyrelsen hade motiverat sitt förslag med att vid
ifrågavarande slags kompletteringsförvärv jordförvärvslagens regler ofta
föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan att lantmäteriförrättning
begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal om förvärv
och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.
Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen skulle
få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskalsintyg.
Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.
Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning påkallades,
kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen
men att jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna lämna
medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde
nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar
om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter så
långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden. Förfarandet
måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara alltför
tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkomme
så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av två
olika myndigheter.

Vad lantbruksstyrelsen sålunda förordat föranledde icke något Kungl.
Maj:ts förslag till lagändring men upptogs till bemötande i propositionen nr
2^/1951 med förslag till ändringar i jordförvärvslagen i vissa andra avseenden.
Departementschefen anförde i förevarande fråga:

Med bestämmelserna i 3 § andra stycket jordförvärvslagen, att förvärvstillstånd
cj må meddelas sökande som redan äger jordbruksfastighet, med
mindre hans innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta
för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

5

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger,
åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning. I propositionen angående
sistnämnda lag uttalades, att det icke vore avsett att genom stadgandena
i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets synpunkt nyttig förening av
förut skilda gårdar, såsom då storbruk kunde vara den lämpligaste formen
eller då det gällde fullständigande av otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig
arrondering av en fastighet. Då sedermera proposition angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken framlades för 1947 års riksdag
anfördes däri bl. a., att ur flera synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk
måste anses äga vissa företräden framför de mindre jordbruken samt att
det därför syntes önskvärt att bondejordbruken i slättbygderna åtminstone
i viss utsträckning utvecklades till tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes
av riksdagen. I enlighet härmed torde förvärv som avse utökning av
en brukningsdel till tvåfamiljsjordbrukets storlek i allmänhet icke böra förhindras.
Därest utvidgningen går längre eller nämnda storleksgräns redan
överskridits, bör däremot — bortsett från smärre arronderingsköp — en
strängare lämplighetsprövning företagas. Därvid kunna mången gång uppkomma
ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga remissyttranden har anförts
att något hinder ej borde föreligga mot att prövningen av kompletteringsförvärv,
som föranledde lantmäteriförrättning, anförtroddes åt förrättningslantmätaren.
Som skäl härför har åberopats, att de regler i jorddelningslagcn,
som lantmätaren hade att iakttaga, i sak överensstämde med bestämmelserna
i jordförvärvslagen. Emellertid är det att märka, att lagtexten i såväl
jorddelningslagen som jordförvärvslagen i nu ifrågavarande delar är — och
måste vara — jämförelsevis allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor
utsträckning beroende på diskretionära överväganden angående lagstiftningens
syfte och målsättningen för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet
synes mig tala för att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna,
som genom sin sammansättning torde äga särskilda förutsättningar för
uppgiften. Därtill kommer att det för vinnande av enhetlighet måste anses
önskvärt att frågan, huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges
av samma organ vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej. Såsom
framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband med
förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det lämpligaste
sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i
orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke bör användas
för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i och för sig
olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort intresse att
lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest så anses
påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt
lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola ha utsikt att
lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som möjligt. Från
denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om en lantmäteriförrättning
för sammanläggning kunde genomföras till slut utan alt frågan
om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde underställas lantbruksnämndens
prövning.

Förslag om genomförandet av den förenkling, lanlbruksstyrelsen rekommenderat,
framlades emellertid för 1951 års riksdag genom ett antal motioner,
som väcktes i anledning av nyssnämnda proposition, nämligen motionerna
1:295, 11:389, 11:390 och 11:392. 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 2/1951 uttalade tredje lagutskottet, att det av motionärerna framförda
förslaget visserligen skulle bidraga till alt minska den omgång, som
enligt gällande regler ofta vore förbunden med kompletteringsförvärv för

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

sammanläggning. I anseende till den ingripande beskaffenheten av förslaget
och till att det skulle föranleda lagändring, syntes det dock utskottet lämpligare,
att förslaget bleve föremål för överväganden i samband med att i
sinom tid frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp.

I skrivelse till Ivungl. Maj :t den 15 december 1952 har riksdagens justitieombudsman
med utgångspunkt från ett av honom granskat ärende angående
förvärvstillstånd (se justitieombudsmannens till 1953 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse, s. 346—356) framhållit, att i fall då jordförvärv nödvändiggjorde
lantmäteriförrättning, lantbruksnämnds prövning enligt jordförvärvslagen
och jorddelningsinstansernas enligt jorddelningslagen kunde innefatta
bedömande av identiskt material enligt samma grunder. Ur rättssäkerhetssynpunkt
vore ett sådant förhållande icke tillfredsställande. Risk för
sinsemellan oförenliga beslut förelåge. Enligt justitieombudsmannens mening
torde från lantbruksnämnds prövning uttryckligen böra undantagas
sådana frågor, som enligt jorddelningsförfattningarna fölle under domstols
eller lantmäterimyndighets bedömande. Härför torde erfordras lagändring,
och saken syntes vara av beskaffenhet att böra upptagas till behandling i
samband med frågan om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

över justitieombudsmannens framställning har lantbruksstyrelsen och
lantmäteristgrelsen efter remiss avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen har
uttalat, att framställningen nu icke borde föranleda annan åtgärd än att
avskrifter av densamma jämte i ärendet avgivna remissyttranden överlämnades
till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga.
Lantmäteristyrelsen har anfört, att den av justitieombudsmannen
berörda frågan borde utredas men att de påtalade förhållandena icke torde
vara av den allvarliga art ur rättssäkerhetssynpunkt, att omedelbara partiella
lagändringar vore påkallade. Däremot vore det angeläget att frågan övervägdes
vid de nu pågående utredningarna rörande jordförvärvslagen, förköpslagen
och fastighetsbildningslagstiftningen.

I förevarande proposition nr 97/1953 har departementschefen rörande det
spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens skrivelse, yttrat att det
icke syntes böra upptagas redan i samband med den nu aktuella frågan om
provisorisk förlängning av giltighetstiden för jordförvärvslagen. Däremot
syntes avskrift av skrivelsen och de däröver avgivna yttrandena lämpligen
böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga
för kännedom och övervägande, såvitt vad däri anförts ägde
samband med de utredningsuppdrag, som lämnats nämnda kommittéer.

I den nu väckta motionen (I: 182) anföres bl. a. följande:

Ett förslag till lag av innebörd, som framgår av bifogade utkast till lagtext,
skulle icke medföra någon förändring av de sakliga förutsättningarna
för förvärv men medge ett betydligt förenklat förfarande, varigenom man
ävren skulle undvika de av justitieombudsmannen påtalade missförhållandena.
Det har synts mig synnerligen angeläget att redan nu komma till rätta
med de svårigheter och det dubbelarbete, som nu förekommer i ärenden
av här omnämnd art, och en ändring på det sätt som ovan föreslagits kan
icke heller på något sätt anses föregripa jordbruksrationaliseringsutredningens
arbete.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

Enligt vad som uttalas av jordbruksrationaliseringsutredningen i det yttrande,
som utredningen avgivit över motionen, har den fråga, som avses i
motionen, uppmärksammats av utredningen. Denna hade emellertid ännu
icke tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Att nu utbryta den detalj, som frågan
utgjorde, för särskild lösning kunde ur utredningsarbetets synpunkt
icke framstå som lämpligt.

1 de likalydande motionerna I: 379 och II: 472 hemställes »att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, att den ej skall äga tillämpning
för jordbrukare som redan äger jordbruksfastighet, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Motionsyrkandet uppvisar viss överensstämmelse med ett av yrkandena i
motionen 11: 377 vid 1951 års riksdag. Sistnämnda yrkande gick ut på att
riksdagen måtte för sin del ur 6 § jordförvärvslagen utesluta bestämmelsen,
att förvärvare för att slippa ansöka om förvärvstillstånd skall uppfylla villkoret
att icke äga annan fastighet med jordbruk. Till stöd för yrkandet åberopades
att bestämmelsen i fråga vore vad som gjort jordförvärvslagen mest
hindrande för den fria och frivilliga rationalisering, vilken jordbrukarna
själva kunnat bedriva genom sammanköp av egendomar.

I sitt utlåtande nr 2/1951 framhöll tredje lagutskottet, att förslaget i motionen
11:377 avsåge alla slags kompletteringsförvärv, även sådana alltså
som ej föranledde lantmäteriförrättning. I fråga om sistnämnda slags förvärv
skulle förslaget få den konsekvensen, att fånget kunde bliva giltigt,
oaktat icke alls prövats, huruvida något av de i 3 § jordförvärvslagen angivna
villkoren för tillstånd till kompletteringsförvärv vore uppfyllt. Den föreslagna
ändringen i 6 § förutsatte således, betonade utskottet, att man upphävde
bestämmelsen i 3 § om att kompletteringsförvärv endast under vissa
villkor kunde godkännas.

Som framgått går yrkandet i de nu väckta motionerna (I: 379 och II: 472)
till och med längre än till ett upphävande av nyssnämnda bestämmelse i 3 §.
Motionärerna hemställer nämligen om att jordförvärvslagen icke alls skall
ha tillämpning å förvärv av »jordbrukare, som redan äger jordbruksfastighet»,
d. v. s. att i dylika fall ej heller förekomsten av andra förvärvshinder
enligt 3 § skall få hindra förvärvet. Motiveringen i årets motioner synes dock
liksom motionen II: 377 vid 1951 års riksdag främst rikta sig mot gällande
utformning av (> §. Det heter nämligen i årets motioner att »med hänsyn
till atl den fria och frivilliga rationalisering, som jordbrukarna själva kunnat
bedriva genom sammanköp av egendomar, hindras av bestämmelsen i
6 § — atl jordbrukare för att utan lantbruksnämnds tillstånd få köpa jordbruksegendomar
måste fylla villkoret att icke vara ägare av annan fastighet
med jordbruk — är det enligt vår mening nödvändigt att berörda hinder
undanröjes».

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

Frågan om ändringar i tillämpningsföreskrifterna till
jordförvärvslagen

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av lagen. Dessa har givits i kungörelse
den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20 april
1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser om
sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje
stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket i kungörelsen erfordras att förvärvaren
företer dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran
att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten
är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i
stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av
kommunalborgmästaren utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens
försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning
ej föreligger till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan
nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig
såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar
avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom
bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för
fastighetens brukande.

Är fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning
enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket
av 2 § landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat
av vederbörande förrättningsman.

Enligt 3 § åligger det den, på vilken det ankommer att utfärda intyg, som
i 2 § sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande
de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt skall
yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas.

I de likalydande motionerna I: 380 och II: 473 yrkas att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i tilllämpningskungörelsen,
att lantbruksnämnd erhåller rätt att avgöra vilken
eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde som skall avgiva
sådana intyg som det enligt gällande bestämmelser tillkommer landsfiskalerna
att utfärda.

I motionen II: 460 hemställes att riksdagen måtte taga vissa av lantbruksstyrelsen
framförda förslag — vilka kommer att beröras här nedan — i beaktande
och besluta i enlighet med desamma.

Yrkandet i motionerna I: 380 och II: 473 överensstämmer helt med yrkandet
i de likalydande motionerna I: 218 och 11: 294 vid 1951 års riksdag. I

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16. 9

sistnämnda båda motioner anfördes bl. a. följande till förmån för den begärda
ändringen:

Lantbruksnämndernas ledamöter äga god kännedom om de lokala förhållandena,
och genom nämndernas ombud i de olika kommunerna kan nämnden
skaffa sig en god överblick över förhållandena på fastighetsmarknaden.
Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida de intyg, som enligt
tillämpningsföreskrifterna för jordförvärvslagen skola åtfölja anmälningar
till inskrivningsdomarna om fastighetsförvärv av pdrsoner, som
tillhöra den jordbrukande befolkningen, längre skola behöva lämnas av
landsfiskalerna. Dessa tjänstemän torde i regel icke ha möjlighet att kunna
avgiva ett sådant intyg utan att först närmare undersöka huruvida den intygssökande
uppfyller de fordringar som lagen ställer. Landsfiskalerna torde
icke heller i allmänhet äga några speciella insikter i jordbruksfrågor. De
tvingas därför kanske att först rådgöra med sakkunniga myndigheter, t. ex.
lantbruksnämnderna. Det skulle därför med fog kunna göras gällande, att
lantbruksnämnderna borde övertaga ansvaret för intygsgivandet. Nämnderna
borde kunna tillerkännas rätt att själva bestämma vilka personer som
skulle avge intyg av den art det här är fråga om. Endast den som av lantbruksnämnden
auktoriserats som intygsgivare skulle erhålla rätt att hos inskrivningsdomaren
betyga att den förvärvssökande uppfyller lagens fordringar.
Det är givet att bestämda kvalifikationer måste krävas av de personer,
som erhålla rätt att avge intyg. Det bör vara personer i tjänstemannaställning
eller personer, som genom offentliga förtroendeuppdrag visat prov
på duglighet, omdöme och ansvarskänsla.

I sitt utlåtande nr 2/1951 uttalade tredje lagutskottet, att motionärernas
förslag lämpligen borde bli föremål för överväganden i samband med att frågan
om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp och att man således
dessförinnan icke borde vidtaga någon åtgärd i anledning av motionerna.

Spörsmålet om landsfiskalsintygen har därefter upptagits av lantbruksshjrelsen
i dess här ovan omnämnda skrivelse den 10 januari 1953, vari styrelsen
tillstyrkte den av jordbruksrationaliseringsutredningen förordade förlängningen
av jordförvärvslagens giltighetstid. Enligt styrelsens mening vore
det angeläget, att tillämpningskungörelsens bestämmelser rörande intygsförfarandet
omprövades redan i samband med övervägandena i prolongeringsfrågan.
På av styrelsen närmare anförda skäl, återgivna i förevarande
proposition (s. 5—(i), vore det enligt styrelsens bedömande uppenbart, att
möjligheterna att nå praktiska och snabba resultat av verksamheten för förstärkning
av ofullständiga jordbruk skulle avsevärt ökas, om prövningen av
förvärvsärendena i högre grad än som nu vore fallet kunde direkt knytas
till nämnderna. Den enklare kontrollform, som intygsgivningen innebure,
borde behållas även under den föreslagna provisoriska förlängningen av
jordförvärvslagen, men intygsgivningen borde överflyttas till nämnderna.
Med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, som här förekom mc, skulle
det regelmässigt vara tillräckligt, om intygsgivningen finge omhänderhavas
av ledamot av eller tjänsteman vid nämnden. Det borde i så fall få ankomma
på lantbruksstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, lantbruksnämnd
att meddela närmare bestämmelser rörande frågan vilken eller

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

vilka befattningshavare som skulle få utfärda intyg. I tveksamma fall borde
vidare givetvis förvärvsfrågan hänskjutas till nämnden.

Lantbruksstyrelsens förslag har upptagits till granskning i förevarande
proposition. Förslaget har därvid föranlett följande uttalande från departementschefens
sida:

»Även om den av styrelsen föreslagna ändringen synes böra övervägas
anser jag emellertid att någon ändring i fråga om intygsgivningen icke bör
ske förrän utredningen avslutat sitt arbete. De olägenheter av den nuvarande
ordningen, som lantbruksstyrelsen ansett föreligga, torde nämligen i
varje fall icke vara så stora att man bör föregripa det resultat, vartill utredningen
kommer i denna fråga. Emellertid synes den av styrelsen påpekade
olägenheten av att lantbruksnämnderna ej får kännedom om planerade
fastighetsaffärer redan då intyg utfärdas kunna i hög grad minskas genom
en föreskrift om att avskrift av intygen omedelbart skall tillställas nämnderna.
Då genom meddelande av sådan föreskrift slutlig ställning icke tages
till den principiella frågan om vem, som bör utfärda intygen, synes sådan
föreskrift redan nu kunna givas. Enligt vad som framgår av den sammanställning,
som fogats vid styrelsens skrivelse, har redan tidigare inom vissa
län länsstyrelsen anmodat landsfiskalerna att sända lantbruksnämnden avskrift
av utfärdade intyg. I fråga om landsfiskalerna skulle denna ordning
även i övriga län kunna införas efter föreskrift av länsstyrelsen. Emellertid
synes samma skyldighet böra åvila ledamot av magistrat och kommunalborgmästare
samt sådan förrättningsman, som avses i 2 § andra stycket
i kungörelsen. Föreskrift torde därför böra meddelas i tillämpningskungörelsen.
Jag har sålunda för avsikt att i samband med förlängning av giltighetstiden
för denna kungörelse föreslå ett tillägg däri av innebörd att utfärdare
av intyg, som avses i 2 §, skall vara skyldig att samma dag som intyget
utfärdas översända avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd.
I övrigt synes lantbruksstyrelsens skrivelse nu icke föranleda annan åtgärd
än att den för beaktande översändes till jordbruksrationaliseringsutredningen.
»

I motiveringen till de nu väckta motionerna 1: 380 och II: 473 förklaras
att ifrågavarande spörsmål kan lösas antingen på det sätt, lantbruksstyrelsen
föi ordat, nämligen att intyg avgives av ledamot av lantbruksnämnden
eller av befattningshavare vid denna, eller också på det sätt, som förordades
i de omnämnda motionerna vid 1951 års riksdag, d. v. s. att lantbruksnämnden
tillerkännes rätt att auktorisera viss eller vissa personer inom
nämndens verksamhetsområde såsom intygsgivare.

I den nu väckta motionen II: 460 kritiseras det av departementschefen
föreslagna förfarandet, att landsfiskalerna och övriga intygsgivare samma
dag som intyget utfärdas insänder avskrift av intyget till vederbörande lantbruksnämnd.
Härom uttalar motionärerna följande:

Detta förslag finner vi vara ett ännu mera invecklat intygsgivande än
som förekommit tidigare samtidigt som det förorsakar vederbörande intygsutfärdare
mera arbete. Dessutom kvarstår i så fall olägenheten att

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

lantbruksnämnden först i andra hand kommer i kontakt med fastighetsförvärvet.
Lantbruksnämnden kan ha en annan syn än vederbörande intygsutfärdare
om tillstånd borde ifrågakomma eller inte. Man bör förenkla
det hela så mycket som möjligt. Det medför säkert mindre möjligheter
till irritation om man kan gå direkt till den instans, nämligen lantbruksnämnden,
som har avgörandet i sin hand. Vi vill därför helt ansluta
oss till de synpunkter och förslag, som lantbruksstyrelsen rekommenderar.

Utskottet.

Jordförvärvslagen är för närvarande bestämd att gälla till och med den 30
juni innevarande år. Bland uppdragen för 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
ingår att överväga, huruvida lagen hör förlänas fortsatt giltighet
och huruvida den i så fall behöver omarbetas. I slutet av 1952 har tillkommit
uppdraget att verkställa en översyn av lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom. Under åbero<pande av att de nämnda uppgifterna lämpligen borde
behandlas i ett sammanhang och att arbetet i fråga icke torde vara slutfört
vid sådan tid att förslag i ämnena kunde framläggas före 1954, har utredningen
förordat, att giltighetstiden för jordförvärvslagen tills vidare måtte
provisoriskt förlängas med tvår år. Departementschefen har anslutit sig till
denna mening. I propositionen föreslås därför att lagen skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1955.

I de likalydande motionerna 1:381 och 11:471 yrkas att propositionen
måtte avslås. Motionärerna ifrågasätter, om icke det ingrepp i den ekonomiska
friheten, vilket jordförvärvslagen innebure, på längre sikt vore till
skada för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling. De hävdar vidare,
att de icke önskvärda företeelser, som lagen avser att förhindra, kunde
på ett bättre sätt motverkas genom annan gällande lagstiftning.

Jordförvärvslagens fortsatta berättigande överväges som sagt av jordbruksrationaliseringsutredningen.
Innan övervägandena redovisats, kan det
enligt utskottets bedömande icke gärna komma i fråga, att riksdagen skulle
ompröva sin inställning till lagen. Den föreslagna provisoriska förlängningen
av giltighetstiden åsyftar att trygga kontinuiteten i jordförvärvslagstiftningen
för den händelse utredningsresultatet leder till att en sådan lagstiftning
kommer att finnas också i fortsättningen. Blir så fallet, skulle riksdagen
genom att nu taga ställning mot lagstiftningen ha orsakat, att de förvärv,
som avses med denna, under en kort mellantid kunnat komma till stånd i
fullständig frihet. Detta skulle icke kunna försvaras. Utskottet kan på grund
härav icke tillstyrka ifrågavarande motioner utan biträder i stället propositionens
förslag om lagstiftningens fortsatta giltighet.

I de övriga motionerna framföres förslag till vissa ändringar dels i själva
jordförvärvslagen och dels i tillämpningsföreskrifterna till denna.

Motionen I: 182 berör sådana kompletteringsförvärv, som föranleder lantmäteriförrältning.
Det göres gällande, att jordförvärvslagens regler icke är

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

tillräckligt samordnade med jorddelningslagens och att detta medför dubbelprövning
och andra olägenheter vid nyssnämnda slags kompletteringsförvärv.
Motionen vill avhälpa sagda missförhållande. Motionsförslaget innebär, att
beträffande förvärven i fråga lantbruksnämndens tillstånd skulle kunna ersättas
av visst intyg från förrättningslantmätarens sida. Förslaget överensstämmer
nära med vad som förordades såväl av lantbruksstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj :t 1949 som i motioner vid 1951 års riksdag. Spörsmålet om
samordningen av jordförvärvslagen och jorddelningslagen har vidare uppmärksammats
av riksdagens justitieombudsman. Denne har i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 15 december 1952 framfört meningen, att från lantbruksnämnds
prövning borde uttryckligen undantagas sådana frågor, som enligt
jorddelningsförfattningarna fölle under lantmäterimyndighets eller domstols
bedömande. I anledning av skrivelsen har departementschefen i förevarande
proposition uttalat, att det berörda spörsmålet icke borde upplagas till behandling
redan i samband med den nu aktuella frågan om en provisorisk
förlängning av jordförvärvslagens giltighet. Däremot borde enligt departementschefen
avskrift av skrivelsen överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen
och fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande.

Det i motionen framförda förslaget skulle visserligen bidraga till att minska
den omgång, som för närvarande ofta är förenad med kompletteringsförvärven
av nu nämnda slag. Förslaget skulle väl därjämte tillgodose det principiella
önskemålet, att lantbruksnämndernas avgöranden i jordförvärvsärendena
icke grundas å omständigheter, som det enligt jorddelningslagen .tillkommer
jorddelningsinstanserna alt beakta. Å andra sidan kan emellertid
ifrågasättas om det vore tillfredsställande, att ytterligare en grnpp förvärvsärenden
undandroges lantbruksnämnderna. Under alla förhållanden är motionsförslaget
av ingripande beskaffenhet. Med hänsyn härtill synes det motiverat,
att lämpligheten av en reform bedömes först efter det jordbruksrationaliseringsutredningen
angivit sin ståndpunkt i ämnet. Utskottet får därför
avstyrka bifall till motionen.

I de likalydande motionerna 1:379 och 11:472 hemställes att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring i jordförvärvslagen, att lagen ej skulle avse
jordförvärv av »jordbrukare, som redan äger jordbruksfastighet». Förslaget
anges vilja underlätta den frivilliga yttre rationalisering, som jordbrukarna
själva kunde åstadkomma genom sammanköp av egendomar. Det är synnerligen
långtgående. Gällande regler innebär som bekant, att en person, som
redan äger jordbruksfastighet, endast under vissa förutsättningar kan medges
förvärva ytterligare jordbruksfastighet. Det relativa förvärvshinder, tidigare
innehav av jordbruksfastighet sålunda utgör, skulle enligt förslaget
utgå. Men icke nog härmed. Det tidigare fastighetsinnehavet skulle föranleda,
att man jämväl bortsåge från de övriga relativa förvärvshinder, som kunde
föreligga, liksom från eventuella absoluta förvärvshinder. Huruvida sistnämnda
konsekvenser skulle vara berättigade har ej alls berörts av motionärerna.
För utskottet framstår det som uppenbart, att denna fråga måste

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

besvaras nekande. Anser man det erforderligt att genom lagstiftning töihindra
vissa icke önskvärda jordförvärv, kan det icke vara rimligt, att sådana
förvärv skulle godtagas bara därför att förvärvaren tillhör en viss befolkningskategori.
Förslaget skulle ge dem som förut äger jord en så markerad
förmånsställning i konkurrensen om salubjudna jordbruk, att man
med fog skulle kunna kalla jordförvärvslagen en skrålagstiftning. Detta förtjänar
betonas, eftersom en av förevarande motionärer i en tidigare riksdagsmotion
anmärkt på att redan nu gällande jordförvärvslagstiftning hade
»ett tydligt drag av skrålagstiftning» till förmån för den egentliga jordbruksbefolkningen
(se mot. 1: 436/1945). Av skäl som här anförts får utskottet
avstyrka de nu behandlade båda motionerna.

De likalydande motionerna 1:380 och 11:473 samt motionen 11:460 anknyter
till en framställning från lantbruksstyrelsen om viss ändring i tilllämpningskungörelsen
till jordförvärvslagen. I samband med att styrelsen
yttrade sig i fråga om den provisoriska förlängningen av lagens giltighetstid
och därvid tillstyrkte en sådan förlängning, berörde styrelsen de s. k. landsfiskalsintyg,
som i vissa fall kan ersätta lantbruksnämndens tillstånd. Enligt
styrelsens mening borde den enklare kontrollform, som intygsgivningen innebär,
behållas även under den provisoriska utsträckningen av giltighetstiden.
Men styrelsen föreslog, att intygsgivningen skulle överflyttas till ledamot
av lantbruksnämnden eller tjänsteman vid denna. Som skäl för förslaget åberopades
skilda förhållanden. Främst påvisades att det ej sällan förekommit,
att landsfiskaler utfärdat intyg även i fall, då det måste anses ha varit tvivelaktigt,
huruvida sökanden fyllde förutsättningarna för att erhålla intyg, eller
då det till och med måste anses ha varit ganska uppenbart, att sökanden icke
bort erhålla intyg. Styrelsen gjorde vidare gällande, att landsfiskalerna, särskilt
de med större distrikt, hade svårt att förskaffa sig den kännedom om
förhållandena, som vore en förutsättning för att intygsgivningen skulle kunna
fungera med erforderlig tillförlitlighet och smidighet. Slutligen uppgav
styrelsen att, i de fall då landsfiskalsintyg utfärdades, köparna vanligen ej
i förväg begärde besked hos lantbruksnämnden, huruvida fastigheten behövdes
för rationaliseringsändamål. Nämnden erhölle i dylika fall mestadels
kännedom om fånget först genom den underrättelse, som inskrivningsdomaren
hade att översända, då lagfart beviljats. Härav följde vissa olägenheter.

I förevarande proposition har departementschefen uttalat sig över lantbruksstyrelsens
framställning. Departementschefen har ansett, att någon
ändring icke borde vidtagas i fråga om intygsgivningen, innan jordbruksrationaliseringsutredningen
avslutat sitt arbete. Olägenheterna av den nuvarande
ordningen vore nämligen enligt departementschefens uppfattning icke
så stora, att man borde föregripa det resultat, vartill utredningen kommc
i denna fråga. Det otillfredsställande i att lantbruksnämnderna ej finge kännedom
om planerade fastighetsaffärer redan vid tiden för intygens utfärdande
kunde i hög grad motverkas genom eu bestämmelse, att avskrift av intygen
omedelbart skulle tillställas nämnderna. Departementschefen hade där -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

för för avsikt att i samband med förlängningen av giltighetstiden för tillämpningskungörelsen
föreslå ett tillägg till kungörelsen av innebörd, att intygsutfärdare
skulle vara skyldig att samma dag som intyget utfärdades översända
avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd. Lanlbruksstyrelsens
framställning ämnade departementschefen tillställa jordbruksrationaliseringsutredningen
för beaktande.

I motionen II: 460 yrkas direkt att riksdagen måtte besluta i enlighet med
lantbruksstyrelsens förslag. Motionerna 1:380 och 11:473 förordar åter, att
liksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t måtte hemställa om sådan ändring i
tillämpningskungörelsen, att lantbruksnämnd erhåller rätt att avgöra vilken
eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde som skall avge
ifrågavarande intyg. Sistnämnda båda motioner förutsätter, att utöver ledamöter
i nämnden och dess tjänstemän även andra personer skulle kunna utses
till intygsgivare.

Som lantbruksstyrelsen betonat är nuvarande intygsförfarande ur olika
synpunkter behäftat med brister. Att intyg ibland utfärdats, trots att förutsättningarna
härför icke förelegat, torde vara den mest framträdande olägenheten
av gällande ordning. Lantbruksstyrelsens påstående, att dylika stötande
missbruk inträffat, vinner stöd av vad ledamöter inom utskottet har
personlig kännedom om. Enbart dessa missbruk synes påkalla en omprövning
av tillämpningskungörelsens föreskrifter rörande omhänderhavandet
av mtygsgivningen. Emellertid kan ifrågasättas, om en ändring av hithörande
regler bör genomföras redan nu. Åtskilligt talar för att man ej heller
i detta avseende bör föregripa det arbete, som bedrivits av jordbruksrationalisermgsutredningen.
Sålunda lär det icke utan vidare stå klart, hur man
narmare bör utforma de föreskrifter, som skall ersätta de nuvarande. De
sinsemellan något skiljaktiga förslagen i motionerna I: 380 och II: 473 å ena
sidan samt motionen II: 460 å den andra sidan belyser, att full enighet icke
är rådande på denna punkt. Det torde icke heller kunna förnekas, att frågan
om hur mtygsförfarandet bör ordnas står i visst samband med det spörsmål
om en eventuell utvidgning av intygsgivningen till att avse också vissa komplettermgsforvärv,
vilket utskottet funnit böra avgöras först sedan utredningen
avslutat sitt arbete. Av nu angivna skäl delar utskottet departementschefens
uppfattning, att jämväl en ändring av ordningen för intygsgivningen
bor anstå till dess utredningen framlagt sitt förslag i frågan. Utskottet kan
alltsa icke tillstyrka bifall till förevarande motioner. Utskottet förutsätter
dock, att utredningen, som ju har att beakta innehållet i lantbruksstyrelsens
framställning, uppmarksammar också vad motionärerna åberopat. Den
mindre komplettering av tillämpningsföreskrifterna, vilken departementschefen
anser böra vidtagas i avbidan på utredningsarbetets slutförande, synes
vara agnad att i någon mån motverka en av de påtalade olägenheterna av
nuvarande ordning och föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

a grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:381
och 11:471 antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget; -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16. 15

B. att motionen I: 182 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:379 och 11:472 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1: 380 och II: 473 samt II: 460 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,
Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson i
Mölndal, Jansson i Hällefors*, Persson i Appuna, fru Boman samt herrar
Hansson i Skegrie och Kilsmo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) (avseende utskottets hemställan under A.) av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman;

2) (avseende utskottets hemställan under A.) av herrar Osvald, Åhman
och Kilsmo, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 11, vilket slutar
med orden »lagstiftningens fortsatta giltighet», bort ha följande lydelse:

»Jordförvärvslagen är för närvarande — —- — (de två första styckena
lika med utskottet)--— genom annan gällande lagstiftning.

En riktig bedömning av jordförvärvslagens fortsatta berättigande förutsätter,
att man gör klart för sig vilka syften lagen är avsedd att fylla. Diskussionen
kring lagen röjer, att denna på många håll uppfattas bl. a. såsom
ett nödvändigt instrument för främjandet av jordbrukets yttre rationalisering.
Någon dylik uppgift har lagen emellertid icke. Detta fastslogs tydligt vid
lagens tillkomst. Därvid yttrade nämligen dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
att lagen borde användas allenast för att motverka i och för
sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter samt att för jordbrukets yttre
rationalisering fördenskull borde tillgripas endast de medel, som toge direkt
sikte på detta ändamål, d. v. s. — bortsett från de frivilliga åtgärder som i

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

första hand korame i fråga — lagarna om förköp och expropriation (prop.
nr 194/1948, s. 20). Uttalandet lämnades utan erinran av riksdagen. Lagens
enda funktion är alltså att hindra vissa i och för sig olämpliga förvärv av
jordbruksfastigheter. Ett studium av lagen (3 §) ger direkt vid handen vilka
dessa olämpliga förvärv är. Lagen motsätter sig för det första förvärv, som
skulle leda till att fastigheten bleve vanskött, och förvärv, som kan karakteriseras
som spekulationsköp. Vissa andra förvärv får komma till stånd endast
under särskilda förutsättningar. Dessa senare förvärv utgöres i huvudsak av
s. k. kapitalplaceringsköp samt av förvärv, som skulle kunna medföra uppkomsten
av större jordbruk.

I likhet med motionärerna vill utskottet ifrågasätta, om de förvärv, som
nyss angivits, verkligen påkallar en särskild jordförvärvslagstiftning. Vad till
en början angår önskemålet att förhindra vanskötsel av jordbruksjorden
samt spekulationsköp kan sålunda hänvisas till att annan lagstiftning står
till buds. Utskottet avser närmast 1947 års lag om uppsikt å jordbruk samt
1948 års skogsvårdslag. Som motionärerna hävdar är nämnda båda lagar en
tillräcklig garanti mot vanhävd och skogsskövling. I fråga om spekulationsköpen
får även uppmärksammas den hämmande verkan, som följer av gällande
regler om realisationsbeskattning. Kapitalplaceringsköpen bör av skäl,
vilka åberopats i motionerna, icke underkännas generellt. Givetvis är det
ofta till stort gagn för jordbruket, att jordägare kan anslå betydande kapital
till förbättring av jord och ekonomibyggnader.

Att jordförvärvslagen innebär ett allvarligt ingrepp i den ekonomiska friheten
lär icke kunna bestridas. Ett dylikt ingrepp hör icke tillåtas utan tungt
vägande skäl. Med hänsyn till vad nyss anförts framstår det som uppenbart,
att tillräckliga fördelar ur allmän synpunkt icke uppnås genom lagen.
Detta kan konstateras redan nu. Att jordbruksrationaliseringsutredningen
annu icke framlagt sin ståndpunkt till frågan om lagens berättigande kan
följaktligen icke motivera, att frågan tills vidare skulle få vila och att lagen
skulle ges utsträckt giltighet i avbidan på en framtida prövning av spörsmålet.
Utskottet kan därför icke tillstyrka den i propositionen förordade prolongeringen
av lagen.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa

att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:381 och
II: 471 avslå förevarande proposition.

3) (avseende utskottets hemställan under C.) av herr Ebbe Ohlsson och fru
Boman;

4) (avseende utskottets hemställan under D.) av herr Georg Carlsson.

537359. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag