Tredje lagutskottets utlåta?ide nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels viss
utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen
m. m., dels ock ändring i lagen den SO juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren
nr It av herr Larsson, Sigfrid, samt inom andra kammaren nr 20 av herr
Ericsson i Näs m. fl. ävensom nr 76 av herrar Ericsson i Näs och Jonsson
i Skedsbygd.
I motionerna 1:11 och 11:20, vilka är likalydande, har hemställts »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag dels i syfte att underlätta arrendatorernas friköp
av arrendegårdar under större gods och dels också i syfte att utvidga
den sociala arrendelagen på ett sådant sätt att sammanslagning av arrendegårdar
under gods antingen med varandra eller med huvudgården kan
förhindras, då något behov ur rationaliseringssynpunkt ej kan synas förefinnas
för sådana sammanslagningar».
I motionen II: 76 hemställes »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag i avsikt att snarast
åstadkomma en komplettering av 1947 års uppsiktslag i enlighet med motionens
syfte».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över dessa har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats
yttrande från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet har därjämte
yttranden avgivits av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk.
Gällande rätt.
Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet
markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).
För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,
att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörig
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,
fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel av
1 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 13.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr IS.
det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättsha
varens byggnader.
För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnes särbestämmelser
av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser är tilllämpliga
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening
eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som
lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För
små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende
för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för
viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan
rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).
Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,
att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten.
Ifrågavarande särbestämmelser i nyttjanderättslagen bereder arrendator
speciella förmåner också i andra hänseenden än de nu nämnda. Som särskilt
betydelsefull må framhållas föreskriften, att jordägaren vid arrendators
tillträde av brukningsdelen skall avlämna bostadshus i det skick, som
motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket
nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen
påkallas ombyggnad eller annan reparation än mindre reparation.
Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, såframt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt
lagen den 22 december 194-3 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna
lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller
med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår
i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten
får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller
där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.
Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning
utsökningslagen bestämmer.
Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos
jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka
vissa bestämmelser i lagen den SO juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom och lagen den SO juni 1947 om uppsikt å jordbruk. I 1 §
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
sistnämnda lag stadgas, att om en brukningsdel omfatttar odlad jord till en
vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att
dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga
byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten
skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra
nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn
till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter
det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej
heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till
följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel
för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket
i orten, eller ock av annan giltig anledning.
Tidigare behandling av spörsmål som upptages
i motionerna.
Frågan om friköp av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen
varit föremål för prövning av riksdagen. Senast skedde detta år 1950, då
riksdagen hade att taga ställning till de i motionerna 1:168 och II: 212
framförda yrkendena om utredning och förslag angående friköp från arrendatorernas
sida av bärkraftiga under större gods hörande arrendegårdar,
när ägarna eller godsförvaltningama hade för avsikt att sammanslå sådana
gårdar antingen inbördes eller med huvudgården. I sitt i sistnämnda ärende
avgivna utlåtande nr 15 lämnade tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag
en redogörelse för den riksdagsbehandling av friköpsfrågan, vilken förevarit
under åren dessförinnan (s. 3—6). Utskottet får här hänvisa till
sagda redogörelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15/1950 avsåg dessutom motionsvis
framförda yrkanden om utsträckning av tillämpningsområdet för de sociala
arrendebestämmelsema. Utsträckningen skulle bestå i att den s. k. övre
arealgränsen, 50 hektar, skulle bortfalla. Sin ståndpunkt till de sålunda
väckta frågorna om en friköpsrätt och arealgränsens slopande angav utskottet
på följande sätt:
Båda de förevarande motionsyrkandena — införande av friköpsrätt för
arrendator i visst fall samt upphävande av den för tillämpning av de sociala
arrendebestämmelserna gällande s. k. övre arealgränsen — ha väsentligen
motiverats med en i motionerna påtalad tendens hos jordägarna att minska
antalet arrendejordbruk genom att sammanslå arrendegårdar eller taga
dem under eget bruk. Anledningen till dessa sammanslagningar och indragningar
säges ofta vara att jordägaren icke vill vara bunden av de strängare
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
bestämmelserna för sociala arrenden. Genom att sammanslå två eller flera
självständiga arrendejordbruk kan en större brukningsdel bildas, för vilken
på grund av arealgränsen de sociala reglerna icke gälla. Ett medel att
hindra detta skulle vara att slopa gränsen. Därest jordägaren i stället ämnar
begagna utvägen att lägga det utarrenderade området i sambruk med
huvudgården eller eljest taga det i eget bruk, skulle medlet att bevara området
såsom självständig brukningsdel vara att medgiva arrendatorn friköpsrätt.
Utskottet finner att de väckta frågorna förtjäna största beaktande. Materialet
från de senaste jordbruksräkningarna (verkställda åren 1937 och
1944) visar en minskning under mellanperioden av arrendejordbrukens antal
och av den totala arealen utarrenderad jord. En del av denna minskning
torde hänföra sig till försäljning av arrendejordbruk till ägarjordbruk.
För tiden efter år 1944 saknas allmänna statistiska uppgifter. Det torde
emellertid vara riktigt att, såsom i motionerna anföres, alltjämt en viss
tendens till indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar
förefinnes. I hur stor utsträckning sådant förekommer kan dock
icke med säkerhet bedömas.
Det bör emellertid bemärkas, att dylika ändringar i fråga om jordens
brukningssätt mången gång äro föranledda av fullt legitima rationaliseringssträvanden.
Det kan givetvis ofta vara till fördel ur ekonomisk och
jordbruksteknisk synpunkt att sammanslå två till varandra gränsande
brukningsdelar. En bidragande omständighet kan vara att det med nuvarande
byggkostnader ställer sig oekonomiskt att underhålla och komplettera
byggnadsbeståndet å båda jordbruken.
För en sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse
med eu ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, lägger 1947 års
uppsiktslag icke hinder i vägen. Mot sammanslagningar i andra fall utgöra
bestämmelserna i nämnda lag däremot ett visst hinder genom de möjligheter
som där givits lantbruksnämnd att inskrida mot vanhävd bestående
i att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt
underhåll. Sammanslagning av flera sociala arrendejordbruk till en
större arrendegård hindras vidare genom reglerna om arrendators optionsrätt.
Därest det skulle visa sig. att de korrektiv mot icke önskvärda arrendeindragningar,
som sålunda finnas, ej äro tillräckliga, böra enligt utskottets
mening andra åtgärder för att skydda arrendatorerna övervägas. Det synes
emellertid tvivelaktigt om därvid de utvägar, som anvisats i motionerna,
äro de lämpligaste. Ett medgivande av obligatorisk friköpsrätt för arrendator
på sätt som påyrkats skulle onekligen innebära ett mycket långt gående
ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra
att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Samma
verkan skulle troligen ett borttagande av den övre arealgränsen få. Beträffande
arealgränsen må ytterligare framhållas, att det i och för sig synes
motiverat att i fråga om tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna
göra skillnad mellan större och mindre arrenden. Vid de större arrendena,
vilka f. ö. äro förhållandevis få, intager icke alltid arrendatorn den
ställning av svagare part i förhållande till jordägaren som arrendatorn av
ett mindre jordbruk ofta har. Det skulle av denna anledning bl. a. icke
vara lämpligt att beträffande större arrenden reglera byggnads- och reparationsskyldiglieten
i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
Såsom redan framhållits saknar utskottet säkra hållpunkter för att ett
ingripande lagstiftningsvägen nu skulle vara av behovet påkallat. Det bör
emellertid vara en angelägen uppgift för Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen
att med uppmärksamhet följa utvecklingen på förevarande område,
undersöka i vilken omfattning indragning av arrenden äger rum samt vid
behov överväga och föreslå lämpliga åtgärder.
Yttrandena över förevarande motioner.
Lantbruksstyrelsen har avstyrkt såväl motionerna 1:11 och 11:20 som
motionen II: 76. I anledning av de två förstnämnda uttalar styrelsen bland
annat följ ande:
Vad angår utvecklingen i fråga om antalet arrendejordbruk och den
totala arealen utarrenderad jord vill lantbruksstyrelsen först framhålla,
att några exakta uppgifter härom icke föreligga, eftersom bearbetningen
av 1951 års jordbruksräkning ännu icke är slutförd. Vissa utvecklingstendenser
äro dock tydligt skönjbara. Å ena sidan har det under de senaste
åren varit en påtaglig tendens hos vissa grupper av ägare av jordbruksfastigheter
att hellre utarrendera än sälja fastigheterna, exempelvis i samband
med arvskiften eller då de på grund av hög ålder ej ansett sig kunna
fortsätta med jordbruket och ej haft barn som skolat övertaga detta. I vad
mån denna utveckling medfört att nya arrendejordbruk blivit disponibla
är dock ovisst, då jorden ofta torde ha utarrenderats till grannar, vilka
redan tidigare innehaft jordbruk. En annan, mycket påtaglig tendens har
varit den av motionärerna påtalade, nämligen att innehavarna av större
gods och fideikommiss uppsagt arrendatorer på underlydande gårdar och
tagit gårdarna under eget bruk eller sammanlagt arrendegårdar, vilka tidigare
utgjort särskilda brukningsenheter, till större arrendegårdar. Som
exempel på den omfattning, i vilken dylikt nedläggande av arrendegårdar
förekommit, kan nämnas att enligt en undersökning, som lantbruksnämnden
i Södermanlands län företagit hösten 1951, antalet arrendegårdar vid
76 större gods i länet under tiden från och med år 1938 till och med år
1950 minskat från 1 429 till 845 och efter år 1950 torde ha nedgått ytterligare.
Lantbruksstyrelsen anser det angeläget att understryka att den sammanslagning
av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket stor del torde få
anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i full överensstämmelse
med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta jordbrukspolitiken.
Detta gäller även i många fall, där sammanslagningarna gått
längre än som varit nödvändigt för att uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt
jordbruk. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att departementschefen
i prop. nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken m. m. vad angår omfattningen av den statliga verksamheten
för yttre rationalisering bland annat uttalade, att det otvivelaktigt
komme att finnas utrymme för och behov av åtgärder för yttre
rationalisering även i många andra fall än dem, där, enligt vad tidigare
i propositionen sagts, det allmänna borde medverka vid utförande av dylika
åtgärder. Från det allmännas sida borde ej resas hinder för en sådan
yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde vilja genomföra. Tvärt
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
om borde en dylik verksamhet uppmuntras. Uttalandet lämnades oemotsagt
av riksdagen.
Å andra sidan är det enligt styrelsens mening obestridligt, att nedläggning
av arrendegårdar — vare sig jordbruket lagts till annan arrendegård
eller till huvudgården — i en del fall skett på ett sätt, som icke kan anses
ägnat att främja en lyckosam utveckling av jordbruket. Styrelsen äger
sålunda exempelvis kännedom om åtskilliga fall då förhållandevis stora
arrendegårdar efter uppsägning av arrendatorn lagts under huvudgårdens
drift, ehuru de varit fullt bärkraftiga och sammanslagningen icke inneburit
någon nämnvärd fördel ur ekonomisk synpunkt men däremot, såsom motionärerna
påpekat, kunnat ytterligare försvåra strävandena att motverka en
avfolkning av landsbygden. I vissa av dessa fall ha uppsägningarna avsett
gårdar, på vilka arrendatorn och hans förfäder suttit i flera generationer.
Det medel, som för närvarande står till förfogande för att motverka en
ur allmänna synpunkter olämplig sammanslagning av arrendejordbruk,
är den befogenhet att kräva vidmakthållande av byggnadsbeståndet, som
lantbruksnämnden har enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk.
Det är emellertid klart, att möjligheterna att på denna väg nå resultat
äro begränsade. Lantbruksstvrelsen anser det därför i och för sig önskvärt,
att andra möjligheter skola skapas att förhindra olämpliga sammanslagningar
av arrendejordbruk. Samtidigt vill styrelsen dock framhålla,
att det är nödvändigt att på detta område gå fram med försiktighet. Av
skäl som anförts i tredje lagutskottets nyss återgivna utlåtande hyser lantbruksstyrelsen
stor tveksamhet beträffande tanken på att införa en friköpsrätt
eller att höja den övre arealgränsen för sociala arrenden. Däremot
synes det styrelsen troligt, att en framkomlig väg skulle kunna vara att
i vissa fall bereda arrendatorer ett ökat skydd mot uppsägning från fastighetsägarens
sida. Detta utvidgade skydd borde gälla såväl sociala som
vanliga arrenden och ha till uppgift att hindra särskilt stötande uppsägningar.
Styrelsen har härvid särskilt tänkt på sådana fall, då ett arrende
innehafts av samma släkt under en lång tid och uppsägningen har till
syfte att möjliggöra en sammanslagning av arrendejordbruket med annat
jordbruk, som ur skilda synpunkter måste anses olämplig. Styrelsen överväger
för närvarande frågan om de ändringar i arrendelagen, som böra
vidtagas i syfte att skapa sådant skydd. Förslag härom torde styrelsen
kunna framlägga under loppet av innevarande år.
I avbidan på de resultat, till vilka styrelsens nu nämnda överväganden
kunna leda, anser styrelsen det lämpligast, att någon utredning i det av
motionärerna angivna syftet ej igångsättes.
Motion II: 76 har föranlett följande yttrande från styrelsens sida:
Lantbruksstyrelsen är väl medveten om att de av motionärerna påtalade
förhållandena existera. Säkerligen har också detta arrendesystem blivit
mer och mer vanligt under de senare åren. Inte endast den av motionärerna
angivna ägarekategorien använder sig därav. Jämväl jordbrukare,
som av ålders- eller andra skäl önska upphöra med jordbruksdriften, finna
det vara fördelaktigt att bo kvar i bostadshuset och överlämna skötseln av
åkerjorden till grannar.
Ett sambruk av den art, som nu angivits, kan givetvis ofta vara till övervägande
gagn för jordbruket, då det kan innebära ett sätt att i vart fall
temporärt åstadkomma en erforderlig förstärkning av angränsande jord
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13. 7
bruk. Det kan emellertid i vissa fall också leda till en icke önskvärd nedgång
av antalet bärkraftiga jordbruk i en viss bygd.
Ehuru lantbruksstyrelsen sålunda delar motionärernas uppfattning om
de olägenheter, som i vissa fall kunna uppkomma genom att bärkraftiga
jordbruk utarrenderas till grannar, kan styrelsen dock ej finna den väg,
som de föreslagit i syfte att råda bot på dessa missförhållanden, lämplig.
Om förslaget genomfördes skulle detta innebära att utarrenderingen av
jordbruksjord i mycket stor utsträckning skulle läggas under statlig myndighets
kontroll. De nyss berörda olägenheterna torde ej kunna anses vara
så stora, att de kunna motivera en dylik ur såväl principiella som praktiska
synpunkter betänklig åtgärd.
Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang nämna, att styrelsen i
vissa andra avseenden funnit en översyn av uppsiktslagen påkallad. Styrelsen
har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag att
företaga en sådan översyn. Därest denna kommer till stånd kommer givetvis
även att beaktas frågan i vad mån man utan sådana långtgående åtgärder
som angivas i motionen och inom ramen för en uppsiktslagstiftning
kan komma till rätta med det nu föreliggande problemet.
Enligt Sveriges lantbruksförbund skulle en lagstiftning i enlighet med
önskemålen i motionerna I: It och II: 20 innebära en ytterligare inskränkning
i jordägarens möjligheter att förfoga över sin fastighet. En sådan lagstiftning
kunde lätt medföra den konsekvensen, att jordägare bleve mindre
benägna att upplåta jord på arrende. De av motionärerna upptagna frågorna
vore emellertid så komplicerade, att förbundet först efter det en
eventuell utredning verkställts vore berett att taga ställning.
Över motionen II: 76 har förbundet yttrat följande:
Betraktas den i motionen uppdragna frågan ur ren jordpolitisk synpunkt
torde stå klart, att ifrågavarande förfarande utgör en välkommen form för
den numera eftersträvade utvecklingen mot större och bärkraftigare enheter.
Enligt förbundet bör därför den av motionärerna föreslagna kompletteringen
av 1947 års uppsiktslag i angivet syfte begränsas till allenast sådana
jordbruk, som med hänsyn till storlek, arrondering och driftförhållanden
på längre sikt kunna anses som bärkraftiga jordbruk. Med den ovan
gjorda reservationen får förbundet tillstyrka motionärernas hemställan.
Riksförbundet Landsbygdens folk har i ett sammanhang behandlat samtliga
tre motioner. Förbundet framhåller följande:
Förbundet är väl medvetet om de förhållanden, som påtalats i motionerna,
och instämmer helt i motionärernas uppfattning, att en sammanslagning
och rationalisering av redan bärkraftiga jordbruk av sådana anledningar,
som omnämnas i motionerna, är olycklig och bör förebyggas genom
ändrad lagstiftning. Förbundet vill emellertid framhålla de svårigheter,
som kunna uppstå när man genom lagstiftning skall avgöra huruvida en
sammanslagning av brukningsdelar är befogad eller icke. I den pågående
rationaliseringen av det svenska jordbruket torde många sammanslagningar
av såviil bärkraftiga som icke bärkraftiga brukningsdelar vara fullt legitima
och i överensstämmelse med statens jordbrukspolitik.
I motionerna I: It och II: 20 ha motionärerna endast omnämnt de sociala
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
arrendena. Enligt förbundets uppfattning torde alla skäl tala för att även
arrenden, som lyda under allmänna arrendelagen eller under de särskilda
arrendebestämmelser, som förefinnas för kommuner, universitet, ecklesiastika
egendomar samt kronoegendomar, upptagas till granskning i ifrågavarande
avseende.
Rörande arrendators rätt att friköpa den arrenderade fastigheten anser
riksförbundet att innan man reglerar denna sak genom lagstiftning, bör
frågan om en avveckling av de bestående fideikommissen ha blivit slutförd.
Förbundet anser att då de i motionerna väckta frågorna gripa in i varandra
och även beröra andra bestämmelser i arrendelagen, böra frågorna
icke lösas var för sig utan i ett sammanhang. Förbundet vill därför rekommendera,
att frågorna upptagas till utredning i samband med den översyn
av arrendelagstiftningen, som riksförbundet begärt hos Konungen den 10/6
1952.
Utskottet.
I motionerna I: 11 och II: 20 påtalas vissa förhållanden, som enligt motionärerna
vore ägnade att motverka syftemålen med den sociala arrendelagstiftningen.
Det framhålles, att under senare år förmärkts en allt tydligare
tendens hos innehavare av större gods att dels lägga utarrenderade
brukningsdelar under eget bruk och dels sammanslå sådana brukningsdelar.
Avsikten med dessa indragningar och sammanslagningar av arrendena vore
bland annat att undgå den byggnadsskyldighet, som vid de sociala arrendena
åvilade jordägaren i förhållande till arrendatorn. Enligt motionärerna
berättigade en dylik utveckling till att man beträffande arrenden under
större gods övervägde åtgärder för att underlätta friköp av arrendena och
för att förhindra sådana indragningar och sammanslagningar, som icke
motiverades av något rationaliseringsbehov. Motionerna utmynnar i en
hemställan om riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning i
detta syfte.
Som lantbruksstyrelsen uttalar i sitt yttrande över motionerna är bearbetningen
av 1951 års jordbruksräkning ännu icke slutförd. Med hänsyn
härtill kan de utvecklingstendenser, som motionärerna säger sig ha förmärkt,
icke belysas med fullständiga sifferuppgifter av någorlunda aktuell
karaktär. Lantbruksstyrelsen vitsordar icke desto mindre, att tendenserna
i fråga är tydligt skönjbara. Exempel på den omfattning, i vilken arrendegårdarnas
antal sjunkit, hade framkommit bland annat vid en undersökning
i Södermanlands län, där antalet arrendegårdar vid 76 större gods i
länet under tiden från och med år 1938 till och med år 1950 minskat från
1 429 till 845, till alldeles övervägande del beroende på omnämnda tendens.
Motionärerna hävdar, att berörda utveckling inger betänkligheter ur
skilda synpunkter. Främst framstode det olämpligt att i en tid, då statsmakterna
genom sin jordpolitik eftersträvade att få till stånd fullständiga
jordbruk, en mängd redan befintliga bärkraftiga jordbruk finge upphöra
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
såsom självständiga genom indragningarna och sammanslagningarna. Andra
konsekvenser av dessa åtgärder vore att befolkningen uttunnades i de berörda
områdena. Härav följde i sin tur återverkningar å skatteunderlaget
och de kommunala gemensamhetsanordningar, som berodde av detta. Vad
motionärerna sålunda anfört kan enligt utskottets mening icke frånkiinnas
avseende. Det är i princip ett samhällsintresse, att tillgången på fullständiga
jordbruk icke i alltför hög grad minskas. Har utarrenderad brukningsdel
varit fullt bärkraftig, är det därför mindre önskvärt, att brukningsdelen
upphör såsom självständig genom att den indrages under huvudgården
eller sammanslås med annan arrendegård. Direkt otillfredsställande blir
resultatet, om indragningen eller sammanslagningen icke betingats av någon
egentlig vinning av produktionsekonomisk natur. Förfarandet kommer då
att framstå som en utväg att befria jordägaren från de särskilda förpliktelser,
bland annat med avseende å arrendegårdens byggnadsbestånd, vilka
vid ifrågavarande sociala arrenden åvilar jordägaren gentemot arrendatorn.
Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa skäl för att man skulle söka ytterligare
stärka arrendatorns ställning i sociala arrendeförhållanden. Eventuella
lagstiftningsåtgärder i detta syfte skulle väl närmast gå ut på att
beskära jordägarens hittillsvarande möjligheter att bryta arrendatorns rätt
till förlängning av arrendeavtalet — den s. k. optionsrätten. För närvarande
gäller i detta avseende att jordägaren kan motsätta sig en avtalsförlängning
dels om arrendatorn påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt avtalet,
dels om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling
eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, dels
ock om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt
men för jordägaren, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sistnämnda
grund för optionsrättens brytande har i förarbetena till ifrågavarande
regler i nyttjanderättslagen angivits kunna tillämpas, när en jordägare
vill omreglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga
jordbruk. Omvänt följer härav att grunden icke kan åberopas för
åstadkommandet av sådana här ovan berörda arrendeindragningar och
arrendesammanslagningar, som icke innebär någon driftsekonomisk fördel.
Jordägarens rätt att motsätta sig arrendeavtalets förlängning i de fall, då
arrendatorn gjort sig skyldig till försumlighet, lär knappast kunna sättas
1 fråga. Den grund för optionsrättens brytande, vilken i första hand skulle
kunna diskuteras, vore väl den som innebär att jordägaren kan hänvisa till
att han själv eller någon honom närstående skall övertaga brukandet av
jorden. Iliir är emellertid att märka, att denna grund till följd av sakens
natur mera sällan kan åberopas vid uppsägningar, som åsyftar att möjliggöra
sammanslagning av arrendegård med annan arrendegård.
Åtminstone arrendesammanslagningarna skulle därför av allt att döma
icke påverkas nämnvärt av sådana jämkningar i jordägarens befogenhet
att bryta optionsrätten, som ligger närmast till hands. Däremot är det
2 — Dihang till riksdagens protokoll 1053. .9 sand. 3 avd. Nr 13.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
uppenbart att ett mer eller mindre totalt upphävande av jordägarens rätt
i sistnämnda hänseende effektivt skulle stoppa den av motionärerna påtalade
utvecklingen både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna.
I samma riktning skulle ett införande av friköpsrätt
verka. Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot att man över huvud
taget tillgriper lagstiftningsåtgärder i motionernas syfte. Främst må här
framhållas att lagstiftningsingripanden kan befaras göra jordägarna obenägna
att i fortsättningen upplåta jord på arrende. I stället för att bevara
tillgången på arrendegårdar skulle ingripandena på så sätt medföra helt
motsatta resultat och följaktligen orsaka direkt skada för de intressen,
motionärerna företräder. Som lantbruksstyrelsen understrukit i sitt yttrande
över motionerna, bör dessutom beaktas att den indragning respektive
sammanslagning av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket
stor del får anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i överensstämmelse
med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta
jordbrukspolitiken. Det sagda gäller enligt lantbruksstyrelsen jämväl i
många fall, där åtgärderna gått längre än som varit nödvändigt för att
uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Styrelsen har i detta
sammanhang hänvisat till vissa uttalanden av vederbörande departementschef
i propositionen nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken m. m. (se s. 210). Uttalandena gick ut på att det komme
att finnas behov av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering även i
många andra fall än dem, där det allmänna borde medverka vid genomförandet
av dylika åtgärder. Från det allmännas sida borde därför ej resas
hinder för en sådan yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde
vilja genomföra. Departementschefens uppfattning i detta avseende föranledde
ingen erinran under riksdagsbehandlingen av nämnda proposition.
Vad särskilt angår tanken på att införa bestämmelser om en friköpsrätt
för arrendatorerna vill utskottet betona, att sådana bestämmelser skulle
innebära ett mycket långtgående ingrepp i den enskilda äganderätten. Motsvarande
åsikt framfördes av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i utskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 15, som behandlade motionsyrkanden
om bland annat friköpsrätt. Samma tveksamhet beträffande
lämpligheten av friköpsrätten kommer för övrigt till uttryck i lantbruksstyreisens
yttrande över de nu väckta motionerna.
Vad här anförts synes alltså mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden
på förevarande område. Eventuella ingripanden torde icke
böra sträcka sig längre än till att förhindra särskilt stötande arrendeuppsägningar.
Lantbruksstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande
just överväger frågan om de ändringar i nyttjanderättslagen, som bör vidtagas
i syfte att förebygga dylika uppsägningar. Övervägandena avser såväl
sociala arrenden som arrenden i övrigt. Styrelsens förslag i frågan torde
enligt vad styrelsen själv uttalat kunna framläggas under loppet av inne
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
varande år. Utskottet anser, att detta förslag bör avvaktas, innan riksdagen
gör någon framställning om särskild utredning i ämnet. Utskottet
utgår därvid ifrån att de synpunkter, som åberopats i motionerna, blir
föremål för uppmärksamhet under styrelsens utredningsarbete. Det är därjämte
utskottets förhoppning, att detta bedrives så skyndsamt som möjligt.
I motionen II: 76 har anmärkts att personer, vilka förvärvat jordbruksfastighet
som objekt för kapitalplacering, i många fall utarrenderar åkerjorden
till närboende jordbrukare. Jordbruksbyggnaderna å fastigheten
komme därvid icke till användning, och följden bleve, att byggnadsbeståndet
lämnades utan underhåll och försämrades. Härigenom upphörde så småningom
förutsättningarna för självständigt jordbruk å brukningsdelen i
fråga. Motionärerna ifrågasätter därför, om icke lagen den 30 juni 1947
om uppsikt å jordbruk — den s. 1c. uppsiktslagen — borde kompletteras med
en bestämmelse, enligt vilken brukningsdel icke finge utarrenderas i avsikt
att från jordägaren avlasta skyldighet att hålla hus och jord i önskvärt
skick, därest lantbruksnämnden funne jordbruket bärkraftigt och ansåge
att det skulle ha en på detsamma boende brukare.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över denna motion sagt sig vara
medveten om att det är vanligt med utarrendering av jordbruk till grannar,
varigenom den utarrenderade brukningsdelens byggnader blivit obehövliga.
Styrelsen framhåller emellertid vidare, att icke endast den av motionärerna
angivna ägarkategorien använder sig av detta arrendesystem. Jämväl jordbrukare,
som av åldersskäl eller andra grunder önskade uphöra med jordbruksdriften,
funne det ofta vara fördelaktigt att överlämna skötseln av
åkerjorden till grannar. Åtminstone de för jorden avsedda ekonomibyggnaderna
bleve på så sätt onödiga. Styrelsen betonar dock, att ett sambruk
av antydd art ofta kunde vara till övervägande gagn för jordbruket,
eftersom det i vissa fall innebure ett medel att temporärt ernå en behövlig
förstärkning av ett angränsande jordbruk. Å andra sidan medgåves att
sambruket ibland kunde leda till en icke önskvärd nedgång av antalet bärkraftiga
jordbruk i en viss bygd. Styrelsen kunde likväl icke tillstyrka den
metod, som motionärerna föreslagit för att råda bot på sistnämnda missförhållande.
Den förordade kompletteringen av uppsiktslagen skulle nämligen
medföra, att utarrenderingen av jordbruksjord i mycket stor utsträckning
skulle läggas under statlig myndighets kontroll.
Utskottet delar i det väsentliga de av lantbruksstyrelsen anförda synpunkterna.
Den lagändring, motionärerna närmast vill rekommendera, kan
därför icke biträdas av utskottet. Detta utesluter dock icke, att de förhållanden,
motionen berör, är förtjänta av viss uppmärksamhet från det allmännas
sida. Lantbruksstyrelsen har anmält, att jämväl i detta ämne viss
utredning planeras inom styrelsen. Utredningen avser närmast att bedöma
behovet av en översyn av uppsiktslagen i vissa andra avseenden än det i
motionen behandlade. Styrelsen utlovar emellertid, att under utrednings
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
arbetet jämväl kommer att beaktas i vad mån man utan sådana långtgående
åtgärder, som motionärerna föreslagit, skulle kunna komma till
rätta med det av dem upptagna spörsmålet. Utskottet anser, att man tills
vidare bör låta sig nöja med den granskning av frågan, vilken lantbruksstyrelsen
sålunda ämnar företaga. Eftersom förevarande spörsmål står i
visst sammanhang med de frågor, som avses bli behandlade inom ramen
för lantbruksstyrelsens förut omnämnda översyn av nyttjanderättslagen,
förutsätter utskottet, att de båda utredningarna sker i nära anslutning till
varandra.
På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa, att
A. motionerna 1:11 och II: 20 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
B. att motionen II: 76 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 26 mars 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,
Lindahl, Ebbe Ohlsson, Ivar Nilzon, Boo och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Åhman, Johansson
i Torp, von Seth, Nyberg, Andersson i Dunker, Jansson i Hällefors och
Persson i Appuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1953 Ivar Heggströms Boktryckeri A. B.
630841