Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 60 i första kammaren av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl., och nr 73 i andra kammaren av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville för sin
del besluta, att 4 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
skall erhålla följande ändrade lydelse:
»I Norrbottens och----i havet:
i Norrbotten län---—- Seskarö; samt
i Kalmar län
allt vatten---och Äskeskär,
Idöfjärden och--— och Bussan,
allt vatten---Lilla (Södra) Ljusklabb—Soen,
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—
norra änden av den utanför Långgrund befintliga s. k. Norrsättningen—
Norra Skälsändan (Runnö Rödskärs nordspets)—Stora Skorva—Lilla Skorva—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö
nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra
udde—Vållöromps sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets,
samt
allt vatten —- -—- — Skäggenäslandets nordspets.»
Ett genomförande av den föreslagna lagändringen skulle innebära en utvidgning
av vad som enligt nyssnämnda lag utgör enskilt vatten. Ett vattenområde
norr om Runnö i Döderhults kommun, vilket nu är allmänt vatten,
skulle nämligen enligt förslaget hänföras till fastigheterna och därmed bli
enskilt vatten.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden av lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen och
länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen har med sitt utlåtande överlämnat
dels yttranden av fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, överlantmätaren
och länets södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott jämte sällskapets
liskerikonsulent, dels protokoll fört vid sammanträde i ärendet den 5 mars
Bilxang till riksdagens protokoll 1993. 9 samt. 3 nvd. Nr 12.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
1953 inför länsstyrelsen. Dessutom har till utskottet överlämnats avskrift av
protokoll, fört vid Runnö byalags sammanträde på Runnö fredagen den 18
juli 1952.
Gällande bestämmelser m. m.
I lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde anges vilka vattenområden som är att hänföra till fastigheterna
och alltså är enskilt vatten. I 2 och 3 §§ finnes vissa generella
regler härom — de s. k. strandvatten-, kilometer- och enklavreglerna. Enligt
4 § skall i Norrbottens och Kalmar län till fastigheterna hänföras även
vissa särskilt angivna vattenområden i havet, bl. a. allt vatten innanför
linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällamas huvudö—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö
nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra
udde—Vållöromps sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets.
Det område som ligger innanför linjen Träthällarnas huvudö—Långgrunds
norra udde—Slobbsudden önskar motionärerna få utvidgat.
Fiskcruttskommittén (SOU 1947:47 s. 60—75 och 349) och lagberedningen
(SOU 1947: 38 s. 47 f.) föreslog endast generella regler för bestämmande
av gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Reglerna innebar, att vidsträckta
områden runt omkring Runnö skulle vara allmänna vatten. Sålunda
skulle Påskallaviksfjärden väster om Runnö och fjärden söder om Runnö
mellan Runnö, Em, Norstö och Sandö vara fria.
Yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö vände sig mot nämnda förslag
i skrivelse den 5 november 1947 (delvis återgiven å s. 38 i prop. nr 60/
1950). Ett genomförande av förslaget skulle enligt skrivelsen innebära en
väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by räknade som sitt
enskilda. Man åberopade härutinnan bl. a. avskrift av protokoll rörande en
år 1929 fastställd gränsbestämning (protokollet återfinnes i transumt å s.
10—16 i nu förevarande motioner). Av det vatten å tilhopa 1 700 ha som
enligt denna gränsbestämning hörde till Runnö skulle ej mindre än 1 030
ha bli allmänt vatten, om förslaget antoges oförändrat.
Enligt remiss till lagrådet av förslag till fiskerättslag (prop. nr 60 s. 42)
fann dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, önskvärt,
att gränsen mellan enskilt och allmänt vatten på vissa ställen efter
kusten finge en sträckning, som något avvek från vad som skulle följa av
de generella reglerna. De ställen han åsyftade var Norrbottens län vid mynningen
av Torne älv samt vissa delar av Kalmar län (bl. a. några områden
vid Runnö). Det vore här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund
och småbruten. Vidare vore äganderättsförhållandena annorlunda än på
många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu
stödde sig på strandäganderätt och ofta samtidigt vore både bönder och
fiskare. Dessa förhållanden syntes honom höra föranleda vissa jämkningar
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
3
till strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk borde
tillbakavisas. Jämkningarna borde enligt departementschefens mening få
karaktären av undantagsstadganden.
I enlighet med vad nu sagts föreslogs i propositionen nr 5!) med förslag
till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., ett stadgande, som innehöll
att till fastigheterna skulle hänföras vissa särskilt angivna vattenområden
i havet. Stadgandet betydde, att Påskallaviksfjärden och fjärden mellan
Runnö, Em och Norstö skulle bli enskilda vatten. Propositionen innebar
emellertid också att av vattnen innanför de år 1929 angivna gränserna omkring
Runnö tillhopa ca 400 hektar (enligt uppgift av överlantmätaren i
Kalmar län) skulle vara allmänt vatten. Detta allmänna vatten utgjordes
huvudsakligen av två områden. Det ena var beläget sydost om Runnö och
gränsade till vatten utanför Sandö. Det andra var det område norr om
Runnö, som åsyftas i nu förevarande motioner.
Förhållandena vid Runnö beaktades i vissa motioner, som väcktes vid 1950
års riksdag i anledning av propositionen nr 59. I likalydande motionerna
I: 355 och II: 431 påyrkades, att ovan senast nämnda två områden samt
vissa angivna områden utanför Vållö, Svartö, Ödängla och Rjörnö skulle
hänföras till fastigheterna. Beträffande fastigheterna å Runnö och Vållö yrkades
i likalydande motionerna 1: 525 och II: 624, att frågan om nya gränser
måtte uppskjutas.
Tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag förordade, att även största delen
av området sydost om Runnö samt visst område söder om Vållö skulle bli
enskilt vatten. Som motivering för sin hemställan härom anförde utskottet:
De lokala modifikationer av kilometerregeln, som i propositionen föreslagits
för delar av Norrbottens och Kalmar län, synas väl avvägda. De utvidga
det enskilda vattnet bland annat utanför Torne älv och smålandskustens
båda viktigaste laxförande åar, Emån och Alsterån. De medföra att den
nya gränsen bättre än eljest ansluter till den gällande inomskärsgränsen och
motiveras — förutom av statsfinansiella och fiskeritekniska skäl — också
av önskemålet om en gräns som följer kustens huvudriktning i stora drag
och utan alltför inånga småvindlingar.----
Vad först angår Kalmar län vill utskottet, i anledning av de väckta motionerna
I: 355 samt II: 430 och 431, på grund av vissa säregna förhållanden
inom några av de i motionerna berörda områdena, föreslå den ändringen i
Ivungl. Maj :ts förslag, att gränsen utanför Runnö, Vållö och Svartö dragés
sålunda att sundet mellan Runnö och Vållö (utanför Emåns mynning) och
viken söder om Vållö hänföras till enskilt vatten. I övrigt finner utskottet
ej skäl tillstyrka dessa motioner. I fråga om den nya lagstiftningens återverkningar
på det i dessa trakter viktiga fisket efter ål med bottengarn må
i detta sammanhang framhållas de särskilda förmåner för bottengarnsfisket
som fiskelagsförslaget avser alt bereda genom den tillståndsfria utsträckningsrätten
200 meter utanför tremetersdjupkurvan (3 § förslaget till lag
om rätt till fiske) och genom det speciella skyddet mot sådant »frifiske»
som kan störa fisket med bottengarn och annan fast redskap (22 § andra
st. samma lagförslag). Med den sålunda föreslagna lösningen av gränsdragningsfrågan
finner utskottet ej skäl föreligga att — på sätt yrkats i motionerna
I: 525 och II: 624 — i avbidan på ytterligare utredning undanta vissa
delar av kusten från den nya lagen.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, och i enlighet härmed erhöll 4 §
lagen om gräns mot allmänt vattenområde sin ovan återgivna lydelse.
Lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske innehåller
vissa bestämmelser, vilka här är av särskilt intresse.
Till en början må nämnas en regel, vars tillkomst synes vara till runnöbornas
nackdel. Enligt 9 § må, bl. a. vid kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, varje svensk medborgare bedriva fiske i enskilt vatten efter
strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra
till rörliga redskap. Före fiskerättslagens ikraftträdande var i Kalmar län
strömmingsfisket förbehållet strandägaren i vatten som hade mindre djup
än tio meter eller funnes på ett avstånd ej överstigande 180 meter från
stadigt tvåmetersdjup. På grund av sedvana kunde dock strandägarens rätt
vara mera inskränkt än nu sagts.
Bestämmelsen i 3 § fiskerättslagen är, som antyddes i tredje lagutskottets
nyss återgivna uttalande, till gagn för runnöborna. Med stöd av denna
bestämmelse äger fiskerättsinnehavarna på Runnö även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup Aid huvudön eller vid annan ö
av minst etthundra meters längd. Vill någon sätta fast redskap längre ut på
allmänt vatten äger han söka tillstånd härom hos länsstyrelsen.
22 § fiskerättslagen lyder:
»Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande
i 6—9 §§ eller 11 § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap som därvid må användas och avståndet
mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät
inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt
märke.
Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter
som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som
utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som
må bedrivas utan stöd av sådan rätt.»
Beträffande detta stadgandes andra stycke anförde tredje lagutskottet
vid 1950 års riksdag följande:
För fisket med bottengarn och andra fasta redskap, vilket mångenstädes
är av stort värde ur nationalekonomisk synpunkt, är det av betydelse att
genom 22 § andra stycket länsstyrelserna bemyndigas att meddela de föreskrifter
som erfordras för att förebygga att fiske av dylikt slag, vilket utövas
med stöd av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske som
utövas utan stöd av sådan rätt. Att länsstyrelserna äga utfärda föreskrifter
i denna riktning är ägnat att trygga fiskets ostörda bedrivande och att nedbringa
de ersättningar för förlorad fiskerätt, som det allmänna eljest mångenstädes
skulle nödgas utgiva till följd av den nya lagstiftningen. Utskottet
vill understryka att meddelandet av dylika skyddsföreskrifter måste anses
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
5
utgöra cn förutsättning för att i bottengarnsdistrikten frivattensgränscn
skall kunna dragas på sätt angivits i förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde (prop. nr 59). I den mån liknande föreskrifter kunna anses
påkallade också för sådant fiske, som bedrives på allmänt vatten med tillstånd
enligt 1 §, torde de liksom hittills utan olägenhet kunna meddelas med
stöd av fiskeristadgan. Utskottet finner därför ej skäl tillstyrka det i två
motioner (11:429 och 1:366) framställda yrkandet att dylika föreskrifter
skulle kunna utfärdas med stöd av fiskerättslagen.
Genom två resolutioner den 20 augusti 1951 utfärdade länsstyrelsen i
Kalmar lön föreskrifter jämlikt 22 § fiskerättslagen. Den ena resolutionen
(länskung. nr 159/1951) avser hela länet, medan den andra (nr 165/1951)
endast gäller beträffande vissa vatten vid Runnö och Vållö.
Förstnämnda resolution stadgar följande:
I sådant enskilt vatten, i vilket jämlikt 8 och 9 §§ lagen den 1 december
1950 om rätt till fiske varje svensk medborgare må bedriva fiske efter
strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra
till rörliga redskap, må icke utan samtycke av innehavaren av den
enskilda fiskerätten skötar och sillnät utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre avstånd mellan
skilda garnsträckor än 100 meter, ej heller, så länge innehavaren av enskild
fiskerätt nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än
300 meter.
Vidare må icke utan samtycke av innehavaren av den enskilda fiskerätten
fiske med rörliga nätredskap bedrivas i enskilt vatten närmare
ålbottengarn än 300 meter räknat dels i sidled från en linje dragen i garnets
längd efter landarmen och dels från garnets s. k. vittjepåle. Ej heller
må fiske med rörliga nätredskap i allmänt vatten bedrivas närmare ålbottengarn,
som är beläget i enskilt vatten eller som med stöd av 3 § lagen om
rätt till fiske sträckts ut i allmänt vatten, än vad ovan i detta stycke angivits.
Icke heller må fiske med rörliga nätredskap bedrivas i enskilt vatten
närmare storryssja och ålhomma, som brukas som fast redskap, än 150
meter, såvitt ej i särskilt fall annorledes överenskommes med innehavaren
av den enskilda fiskerätten.
Nu meddelade skyddsföreskrifter gälla allenast under förutsättning att
utmärkning skett av notvarp, flytande ålbottengarn och storryssja medelst
två vitmålade tavlor med minsta mått 50 X 70 centimeter, uppsatta på stänger
och med eu höjd över markytan av minst 1,5 meter för den närmast
strandlinjen belägna tavlan och 2 meter för den andra. Tavlorna skola vara
placerade på ett inbördes avstånd av minst 15 meter och i linje med notvarpets
mitt (enslinje). Å den närmast strandlinjen befintliga tavlan skall
notvarpets respektive redskapets längsta avstånd från land angivas i meter
med svarta siffror av minst 30 centimeters höjd. Tavlorna liksom siffrorna
skola kunna väl iakttagas från sjösidan.
Ålhommornas vakare skall vara tydligt utmärkt medelst påmålad färg
eller flagga.
Ovannämnda utmärkning tillkommer det innehavaren av notvarp eller
redskap att ombesörja.
Genom den andra resolutionen har under åberopande av 22 § andra stycket
fiskerättslagen meddelats förbud för envar, som icke innehar enskild
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
fiskerätt, alt under tiden från och med den 15 juli till och med den 31 oktober
varje år fiska inom ett område till gränserna motsvarande de fiskevatten,
som enligt de före den 1 januari 1951 gällande bestämmelserna tillkom
markägarna inom Runnö och Vållö skifteslag.
Genomförandet av lagarna om gräns mot allmänt vattenområde och om
rätt till fiske har icke kunnat ske utan att man avvikit från de år 1950
rådande rättsförhållandena. I den mån intrång skett i förefintliga rättigheter
skall ersättning, efter ansökan hos fiskevärderingsnämnd, utgå av
statsmedel enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mista d fiskerätt in. in.
Rörande förslaget till denna lag framhöll tredje lagutskottet i utlåtande
nr 22/1950 (s. 24), att man vid bedömande av ersättningens storlek borde
beakta att de nya reglerna kunde för en och samma rättsägare få både
gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Utskottet anförde vidare bl. a.
I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen
ej kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande
beaktas alt åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,
genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till
ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen
störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid
bestämmandet av ersättningen för att strandägare förlorar ensamrätt att
fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet att
med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av
myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.
Vid prövning av ersättningsanspråk för påstådda rättsförluster måste
givetvis undersökas huruvida det fiske strandägarna bedrivit ensamma i
visst vattenområde vilar på någon rättsgrund, som utesluter andra från att
fiska, antingen på den i lagen omtalade strandäganderätten, sådan den med
en riktig tolkning av inomskärs- och 180-metersreglerna är att bedöma, eller
också på sådan särskild grund, varom talas i 1 § ersättningslagen. Skulle enligt
gällande lag ett fiske rättsligen vara fritt för varje svensk medborgare
men har det till följd av de oklara lagreglerna, den avlägsna belägenheten
eller andra orsaker faktiskt utövats allenast av de närboende, så har nya lagen
endast den innebörden att den klargör att detta fiskevatten — liksom
hittills — är allmänt vatten. Då skall tydligen någon ersättning ej utgå för
»inflyttning» av den påstådda eller »hävdade» gränsen. Att visst vattenområde
vid lantmäteriförrättning intagits i laga skifte torde icke i och för sig
utgöra något avgörande bevis för att området är att hänföra till fastigheterna
(jfr rättsfallet NJA 1933 s. 490), och de uttalanden, som domstol i tvist
mellan enskilda parter kan ha gjort om frivattensgränsens läge, äro enligt
allmänna grundsatser icke utan vidare bindande för andra än parterna själva.
För sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt för envar, skall givetvis
ersättning ej utgå till strandägaren.
Yttrandena.
Fiskeristyrelsen avstyrker, medan överlantmätaren, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och länsstyrelsen tillstyrker bifall till motionerna.
Fiskerikonsulenten och fiskeriintendenten har icke uttalat någon bestämd
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12. 7
mening för eller mot den lagändring, som föreslagits i motionerna. Fiskeriintendenten
ifrågasätter om icke det av motionärerna berörda spörsmålet
bör ses i sammanhang med en eventuell omprövning av den enskilda fiskerätten
utefter ostkusten.
Lantmäteristyrelsen har begränsat sitt yttrande till att avse de förhållanden,
som sammanhänger med den år 1929 fastställda gränsbestämningen
kring Runnö nr 1 och 2.
Fiskeristyrelsen motiverar sitt avstyrkande på följande sätt.
Som motionärerna själva framhålla blev gränsdragningen mellan allmänt
och enskilt vatten utanför Runnö vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande
lag föremål för mycken uppmärksamhet och ingående överläggningar. Det
torde också med ett visst berättigande kunna hävdas, att fastighetsägarnas
intressen här tillgodosågos i minst lika stor utsträckning som på andra håll.
Ett bifall till motionen skulle därför kunna få ganska betänkliga konsekvenser,
enär fiskevattensägare då snart sagt var som helst skulle kunna med
lika stort berättigande som i förevarande fall kräva att få ändring i den i
lagen uppdragna gränsen mellan allmänt och enskilt vatten.
Härtill kommer, att en ganska betydande del av det område nord och
nordost om Runnö, som genom den nu ifrågasatta gränsdragningen skulle
tillföras fastigheterna, redan är enskilt genom de allmänna bestämmelserna
i lagens 2 §. Därjämte ha ju runnöborna givits visst skydd för sitt fiske inom
detta område genom de bestämmelser, som länsstyrelsen med stöd av 22 §
fiskerättslagen utfärdat. Visserligen skulle enligt motionärernas åsikt dessa
bestämmelser icke nu vara helt tillfredsställande. Häri torde dock ändring
utan svårighet stå att erhålla.
Om 192 9 års gräns bestäm ning anför lantmäteristyrelsen.
Genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde har avgjorts vilka
vattenområden i Östersjön som skola hänföras till fastigheterna. Fastighetsgräns
mot allmänt vattenområde är, i motsats till gräns mellan fastigheter,
i princip rörlig. I samband med 1950 års lagstiftning om allmänt vattenområde
och fiskerätt infördes i jorddelningslagen — med hänsyn till det praktiska
behovet att få avgjort var gränsen framgår vid visst tillfälle — särskilda
regler om bestämning av gräns mot allmänt vattenområde. Sådan
gränsbestämning skall vara utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes
eller i annan ordning visas att bestämningen avviker från vad i lag
stadgas.
Gränsbestämning mot allmänt vattenområde har emellertid kunnat företagas
även tidigare. Vid förarbetena till jorddelningslagen synes man ha utgått
från att exempelvis vid laga skifte gränsen mot allmänt vattenområde
skulle kunna bestämmas enligt de då föreslagna reglerna i lagens 7 kap.
(jfr fiskerättskommitténs betänkande SOU 1947:47; s. 307). Redan år 1933
klarlades emellertid genom ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1933
s. 490) att i fråga om gräns mot öppna havet, vilken är underkastad förskjutning
i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen och
vattendjupet där utanför, gränsbestämning icke kunde ske i den ordning,
som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Såsom framgår av bilagorna till
förevarande motioner hade emellertid dessförinnan gränserna kring hemmanen
Runnö nr 1 och 2 i Döderhults socken, bland annat mot allmänt
vatten, blivit bestämda vid gränsbestämningsförrältning, vilken påbörjats
den 2!) november 1927, avslutats den 12 juni 1929 och fastställts av vederbörande
ägodclningsdomare den 10 september 1929. Alla avgöranden be
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
träffande gränserna skedde med tillämpning av jorddelningslagens regler.
^ id förrättningen företräddes kronan av ombud, som förordnats av länsstyrelsen.
I fråga om sträckningen av gränsen mellan Runnö och angränsande
fastigheter ingingo de närvarande sakägarna förening. Gränsen mot
allmänt vatten bestämdes däremot genom beslut av förrättningsmännen.
Sträckningen mot allmänna vattenområdet norr om Runnö — från Stång1
lutan till Norra Skälsändan — angavs därvid »exakt» på förrättningskartan.
1 öster mot allmänt vatten — från Norra Skälsändan söderut till gränsen
mot Vållö — skulle däremot enligt beslutet gränsen vara rörlig och sträcka
sig mellan angivna punkter belägna »180 meter utanför stadigvarande djup
av 2 meter». I beslutet angavs särskilt att denna gränssträcka vore provisoriskt
inlagd på kartan.
Det synes vara i viss mån tveksamt vilka rättsverkningar som kunna vara
förenade med det vid förrättningen fattade beslutet om" Runnös gräns mot
allmänt vatten. Före 1950 års lagändring fanns i jorddelningslagstiftningen
icke antydd någon möjlighet att bestämma en fastighetsgräns till en sträckning,
som vore endast temporärt gällande eller vore föränderlig med vissa
angivna faktorer. Enligt den allmänna rättsuppfattningen medförde en fastställd
gränsbestämning alltid att läget av en gränssträcka, som omfattats av
bestämningen, i princip blivit för all framtid fastslaget. Genom beslutet att
gränsen mot allmänt vatten på viss sträcka skulle vara rörlig och endast
utmärkas provisoriskt pa förrättningskartan synas förrättningsmännen ha
gått utanför de i lagen givna möjligheterna. Det förefaller knappast sannolikt,
att gränsbestämningen i denna del skulle kunna tillmätas någon rättsverkan.
I fråga om den del av gränsen mot allmänt vatten, som på förrättningskartan
blivit angiven i ett definitivt läge, ställa sig förhållandena helt
annorlunda. Varken jorddelningslagen eller dess förarbeten innehöllo något
som kunde utgöra hinder för förrättningsmännen att på det sätt som skett
Pröva och fastslå gränsens läge. Enligt lanlmäteristyrelsens mening får bestämningen
av denna gränssträcka betraktas såsom rättskraftig. Ett bestämt
besked i dessa frågor torde dock icke kunna erhållas på annat sätt än genom
provning av domstol. Emellertid synes beslutet vid gränsbestämningen beträffande
Runnös gräns i öster endast ha avsett att fastslå, att äganderätten
till vattenområde skulle sträcka sig lika långt utåt havet som strandägarnas
enskilda fiskerätt sträckte sig enligt 2 § andra stycket 1896 års lag om rätt
till fiske. I rättstillämpningen har under senare tid det enskilda vattenområdet
antagits ha just denna utsträckning (jfr Lagberedningens förslag till
jordabalk, I, SOU 1947:38 s. 43 ff). Det förefaller därför vara obehövligt
att söka fastslå, huruvida gränsbestämningen i öster mot allmänna vattenområdet
äger rättskraft eller ej.
Överlantmätaren har överlämnat en karta, å vilken den å 1929 års förrättningskarta
exakt inlagda gränsen mot norr betecknats med F—G—H.
Överlantmätaren anför i fråga om gränsbestämningen bl. a. följande.
Av de gränssträckor mot allmänt vatten, som omfattats av gränsbestämningen,
torde endast de, som vid förrättningstillfället bestämdes efter regeln
om gränsdragning 180 meter ut från ett stadigvarande djup av 2 meter, kunna
anses vara av sådan beskaffenhet att de icke kunna bliva föremål för bestämmande
enligt 7 kap. jorddelningslagen (NJA 1933:490). Gränsen mot
allmänt vatten i de vid gränsbestämningen exakt angivna sträckorna har
däremot icke bestämts efter ovannämnda regel. Denna gräns anger yttre
begränsningen för vad Runnö med ledning av hävd och skattläggningshandlingar
lagligen äger enskilt förfoga över. Vare sig i 1896 års" lag om rätt
till fiske eller i äldre fiskeristadgor är strandägarens enskilda fiskerätt vid
öppna havstranden uteslutande begränsad av en med hänsyn till djupför
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
hållandena bestämd linje, ulan undantag medgives, där annorledes är lagligen
bestämt. Vidkommande gränsen i de å kartan angivna sträckorna F—•
G—H anser överlantmätaren densamma vara av sådan beskaffenhet att den
kunnat bestämmas i den ordning, som avses i 7 kap. jorddelningslagen, och
att den sålunda genom 1929 års gränsbestämning blivit i laga ordning bestämd.
Förrättningen torde under sådana förhållanden i avseende å de exakt
angivna gränssträckorna få anses hava varit gentemot kronan bindade, och
därmed synes även Runnös äganderätt före den 1/1 1951 till vattenområdet
innanför den bestämda gränsen bevisad (NJA 1945:557).
I yttrandena har till förmån för motionärernas förslag framhållits s oc
i a 1 a skäl och önskvärdheten att bibehålla jordbrukens bärkraf
t.
Enligt länsstyrelsen kan starka sociala skäl åberopas till stöd för den begärda
lagändringen.
Representanter för runnöfiskarena bär inför länsstyrelsen hävdat, att fiskarenas
existens bleve undergrävd om motionerna icke vunne bifall.
Fiskerikonsulenten anför, att för befolkningen på Runnö utgör fisket huvudnäringen.
Allt talade för att det komme att förbli så under överskådlig
tid framåt. Runnöborna vore skärgårds- och strandfiskare, varför det ekonomiska
resultatet av deras fiske till stor del berodde på fisktillgången i det
egna vattnet och på storleken av dettas areal. Men man borde också ha i
åtanke, att de yrkesfiskare, som saknade eget fiskevatten, icke borde onödigtvis
avstängas från att utöva fiske på för dem närbelägna och lämpliga
vatten. Slutligen borde framhållas, att ett tillgodoseende av fritidsfiskarenas
sak i detta fall icke vore förenligt vare sig med runnöbornas eller andra yrkesfiskares
intressen.
Runnöjordbrukens bärkraft är, framhåller överlantmätaren, till huvudsaklig
del beroende av omfattningen av den till jordbruken hörande fiskerätten.
Därest fisket inom ifrågavarande vattenområde norr om Runnö är
av sådant värde, att inskränkningen i fiskerätten föranleder stora penningersättningar
— vilket överlantmätaren icke håller för osannolikt — kan
dessa icke på lång sikt gottgöra den skada som förorsakas därigenom att bärkraftiga
jordbruksfastigheter löper risk att förvandlas till ofullständiga sådana
utan möjlighet att varaktigt bestå såsom särskilda enheter. Samma
hänsyn som i lagstiftningen tagits till Vållö hade bort tagas till Runnö.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott befarar en icke önskvärd befolkningsuttunning
på ön på grund av den minskning av jordbrukens försörjningsunderlag,
som skett genom den nuvarande lagen.
I yttrandena och i ovannämnda protokoll den 18 juli 1952 lämnas vissa
uppgifter rörande de slag av fiske, som bedrives eller anses kunna bedrivas
i förevarande område. Ålfisket är det viktigaste, men även strömmingsfiske
och annat fiske förekommer.
Om ålfisket anför fiskerikonsulenten:
Enligt de statistiska uppgifter som årligen lämnas av fiskarena är det ålbottengarnsfisket
som är viktigast. År 1951 föll cirka 85 procent av det i redskapen
investerade kapitalet på bottengarnen och av fångstvärdet cirka 80
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12,
procent. Redan inom det vattenområde, som genom 1950 års lag tillfördes
Runnö skifteslag, kan bottengarnsfisket bedrivas i huvudsak i oförändrad utsträckning,
och genom det skydd, som tillförsäkrats byalaget genom länsstyrelsens
resolution om förbud för icke delägare att fiska inom Runnös
gamla fiskevattengränser under tiden 15 juli—31 oktober, också lika ostört
som tidigare. Skulle det framdeles på grund av fiskets utveckling visa sig
behövligt att förlänga garnen, torde utsträckningsrätt på allmänt vatten kunna
meddelas i vanlig ordning.
Enligt protokollet den 18 juli 1952 funnes av ålbottengarn dels 15 stycken
intill »det av staten konfiskerade fiskevattenområdet», dels 2 stycken inom
sagda område, stödda mot undervattensgrund.
Strömmingsfisket bedrives enligt uppgift till länsstyrelsen med sådana
rörliga redskap, som anges i 9 § fiskerättslagen.
Fiskerikonsulenten uppger, att sedan lång tid tillbaka har på och strax
innanför gränsen till förevarande område försiggått ett livligt och lönsamt
strömmingsfiske under våmiånaderna april—juni av fiskare, bosatta huvudsakligen
på kuststräckan mellan Påskallavik och Oskarshamn och strax
norr därom.
Enligt vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott erfarit, torde det
här röra sig om ca 15 båtlag med tillhopa inemot 30 mans besättning. Vid
vägande av nu berörda intressen mot runnöbornas motsvarande intressen
har förvaltningsutskottet kommit till den uppfattningen, att sistnämnda intressen
torde kunna tillgodoses på det i motionerna åsyftade sättet utan att
det övriga yrkesfiskets intressen trädas för nära. Såsom framgår av fiskerikonsulentens
yttrande, bedriva nämligen andra yrkesfiskare än runnöbor i
huvudsak endast strömmingsfiske på det aktuella vattenområdet. Detta
fiske skulle emellertid icke hindras av en lagändring i enlighet med motionärernas
förslag.
Enligt protokollet den 18 juli 1952 uppskattar runnöborna den årliga förlusten
genom bortfallet av deras tidigare ensamrätt till strömmingsfiske till
ungefär 10 800 kronor.
Annat fiske än med ålbottengarn och strömmingskötar bedrives,
framhåller fiskerikonsulenten, med nät och krokredskap samt på grundvatten
vid stränderna med ryssjor. Näst efter ålen komme gäddan som den ekonomiskt
sett viktigaste fiskarten. Det hade sagts, att på grund av andra fiskares
fångst på det nu aktuella vattenområdet skedde en uttunning av speciellt
gäddbeståndet, vilken väsentligt minskade fångsterna också på runnöbornas
eget fiskevatten. Då gäddan vore ganska stationär men givetvis kommunicerade
mellan djupare och grundare vatten, måste detta påstående enligt
fiskerikonsulentens mening äga sin riktighet. I vilken grad detta inverkade
på runnöbornas fångstutbyte kunde icke angivas, men uppenbarligen
bleve intensiteten av frivattenfiskarenas fiske avgörande. F. n. förekomme
sädant fiske, utöver strömmingsfisket, endast i ringa omfattning på området.
Intet skäl talade emellertid för att så alltid skulle bli fallet. De fisken,
som skulle kunna komma i fråga, vore fångst av gädda, laxöring och ål med
nät och krokredskap och möjligen flundra med nät.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott finner det knappast skäligt att
motsätta sig lagändringen med hänsyn till att i en oviss framtid andra än
runnöbor eventuellt kan vilja påbörja sådant fiske på ifrågavarande område,
som enligt motionärernas förslag skulle förbehållas runnöborna.
Enligt protokollet den 18 juli 1952 fångade runnöborna sällan fjällfisken
medelst nät utan tillsammans med ålen i ålbottengarn. Den fångade fjällfiskens
värde uppskattades till genomsnittligt tillhopa 1 650 kronor för samtliga
runnöbor.
Utskottet.
Genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde har fastslagits
vad som är enskilt vatten och vad som är allmänt. I samband med införandet
av denna lag upphävdes genom lagen om rätt till fiske 1896 års fiskerättslag
med dess bestämmelser om bur långt enskilt fiskevatten sträckte
sig. Den vars rätt inskränktes genom den nya lagstiftningen hänvisades att
hos fiskevärderingsnämnd söka ersättning för inskränkningen. Lagen om
gräns mot allmänt vattenområde innehåller huvudsakligen generella regler
(de s. k. strandvatten-, kilometer- och enklavreglerna). Några undantagsstadganden
finnes dock. Enligt den av motionärerna berörda 4 § är vissa
till sina gränser särskilt angivna områden i Norrbottens och Kalmar län enskilt
vatten, trots att de enligt de generella reglerna skulle vara allmänt
vatten.
Motionärerna önskar en utvidgning av de enskilda vattenområden som
anges i nyssnämnda paragraf. De vill att ett område norr om Runnö i
Döderhults kommun, vilket enligt lagen är allmänt vatten, skall bli enskilt.
Till stöd för sitt yrkande åberopar de bl. a. en gränsbestämning år
1929 kring Runnö. De framhåller att området i fråga låge innanför de gränser,
som angavs vid sagda förrättning.
Såsom även motionärerna omnämner var förhållandena vid Runnö föremål
för ej ringa uppmärksamhet vid 1950 års riksdag. Kungl. Maj :t hade i
propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde
föreslagit ett undantagsstadgande, enligt vilket runnöfastigheterna
skulle tilläggas — utöver vatten enligt de av fiskerättskommittén föreslagna
generella reglerna — även vatten väster och söder om Runnö. I motioner
påyrkades emellertid, att dessutom vatten sydost och norr om Runnö
skulle bli enskilda. På tredje lagutskottets hemställan biföll riksdagen motionsvrkandena,
såvitt rörde området sydost om Runnö. Nu ifragavarande
område norr om Runnö blev däremot allmänt vatten.
De skäl, som föranledde riksdagens nyssnämnda ställningstagande, har
antytts i tredje lagutskottets ovan delvis återgivna utlåtande nr 22/1950.
Utskottet ansåg, att de i propositionen föreslagna lokala modifikationerna
av de generella reglerna medförde att den nya gränsen bättre än eljest
anslöte till den enligt äldre rättsregler gällande inomskärsgränsen. Modifikationerna
motiverades enligt utskottets mening — förutom av statsfi
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
nansiella och fiskeritekniska skäl — också av önskemålet om en gräns som
följde kustens huvudriktning i stora drag och utan alltför många småvindlingar.
Att utskottet i viss utsträckning biträdde motionsförslagen om ytterligare
utvidgning av de enskilda vattenområdena vore beroende på vissa
säregna förhållanden vid Runnö och Vållö.
Utskottet har nu till följd av de föreliggande motionerna ånyo avvägt
skälen för och mot att ifrågavarande område norr om Runnö skall vara
enskilt vatten.
Till en början vill utskottet som sin uppfattning uttala, att ett bifall till
motionerna icke skulle innebära, att den nya gränsen bättre än eljest anslöte
sig till gräns som bestämts med tillämpning av den före den 1 januari
1951 gällande s. k. inomskärsregeln. Ett bifall skulle betyda att den
nya gränsen skulle gå utanför en mindre ö — Runnö Rödskär — som ligger
ute i Kalmarsund på ett avstånd av ungefär 1 300 meter från Runnö.
Gränsen skulle i så fall icke kunna sägas följa kustens huvudriktning.
Motionärerna har lämnat en redogörelse för äganderättsförhållandena
vid Runnö före tillkomsten av lagen om gräns mot allmänt vattenområde.
Det bör då understrykas, att dessa förhållanden icke i och för sig torde
ha varit utslagsgivande vid tredje lagutskottets behandling av frågan år
1950. Det stod ju klart att förluster av rättigheter komme att i vidsträckt
omfattning bli följden av 1950 års lagstiftning. Då som nämnts ersättning
för förlusterna skulle utbetalas av statsmedel, var det emellertid ur statsfinansiella
synpunkter önskvärt att förlusterna icke bleve alltför omfattande.
Av utredningen år 1950 framgick icke att området norr om Runnö var
av avsevärd ekonomisk betydelse.
Ej heller nu förefintlig utredning ger vid handen, att man av statsfinansiella
skäl borde hysa tveksamhet om lämpligheten att låta området
norr om Runnö vara allmänt vatten. Ej ens för runnöborna själva torde
frågan såvitt utskottet nu kan bedöma — vara av väsentlig ekonomisk
betydelse. Som framgår av fiskerikonsulentens yttrande torde det för runnöborna
viktigaste fisket, det med ålboltengarn, icke vara hotat. Beträffande
strömmingsfisket torde det i stort sett vara utan betydelse, huruvida
området är enskilt eller allmänt. Vad slutligen angår övrigt fiske kan, med
hänsyn till runnöbornas möjligheter att även framgent bedriva fiske å ifrågavarande
allmänna vatten, ifrågasättas om de över huvud taget åsamkats
någon förlust genom 1950 års lagstiftning. I varje fall synes det troligt,
att förlusterna i detta hänseende inskränker sig till relativt obetydliga belopp.
Med hänsyn till här gjorda överväganden anser utskottet sig icke kunna
biträda motionärernas förslag, att ifrågavarande område skall utgöra enskilt
vatten.
De syften motionärerna velat främja bör emellertid också enligt utskottets
mening understödjas. Det vore beklagligt, om fiskets bidrag till upprätthållandet
av runnöjordbrukens bärkraft bleve mindre. Synnerligen angeläget
är därför att runnöbornas möjligheter till fiske med fast redskap
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
icke försvagas genom störande fiske av frivattensfiskare. Länsstyrelsen har
för att hindra sådant frifiske utfärdat vissa bestämmelser under åberopande
av 22 § fiskerättslagen, vilka motionärerna dock icke anser tillfredsställande.
Fiskeristyrelsen uttalar emellertid att ändring häri utan svårighet
torde stå att erhålla. Utskottet vill understryka betydelsen av att länsstyrelsen
meddelar runnöborna det skydd för deras fiske, som gällande författningsbestämmelser
medger.
På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 60 och II: 73, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Lars Andersson*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Lindgren;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Nyberg, Levin*, Persson i Appuna, fru Boman* och herr Hansson
i Skegrie*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Nyberg, som ansett att utskottets motivering bort ha följande
lydelse:
»Genom 1950 års lag---(de fem första styckena lika med utskottet)
---enskilt vatten.
Motionärerna har---(lika med sjunde stycket i utskottets motive
ring)
—- — -— ekonomisk betydelse.
Utskottet vill icke heller nu göra gällande, att man av statsfinansiella
skäl borde hysa större tveksamhet om lämpligheten av att låta området norr
om Runnö vara allmänt vatten. Det torde dock icke kunna bestridas, att
frågan för runnöborna själva har en icke oväsentlig ekonomisk betydelse.
Även om fisket med ålbottengarn icke skulle vara hotat — därest länsstyrelsen
utfärdar betryggande skyddsbestämmelser -— och strömmingsfiskets
betydelse icke torde vara särskilt stort, synes runnöborna ha gjort vissa
förluster genom den gränsdragning, som blev beslutad genom 1950 års lagstiftning.
Representanter för fiskarena själva har inför länsstyrelsen häv
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
dat, att deras existens skulle bli undergrävd om icke en lagändring — som
föreslagits i motionerna — konime till stånd. Detta är måhända för mycket
sagt. Men enligt utskottets mening bör avsevärd vikt fästas vid övcrlantmätarens
yttrande, att runnöjordbrukets bärkraft till huvudsaklig del
är beroende av omfattningen av de till jordbruken hörande fiskerätterna.
Inskränkningen av dessa innebär sålunda, att bärkraftiga jordbruksfastigheter
löper risken att förvandlas till ofullständiga sådana. Följden kan bli
en icke önskvärd befolkningsuttunning på ön. Utskottet vill vidare erinra
om överlantmätarens påpekande, att samma hänsyn som i lagstiftningen
tagits till Vållö också bort tagas till Runnö.
Utskottet vill sålunda för sin del starkt understryka, att de syften motionärerna
velat främja bör understödjas. Det synes dock tveksamt, om man
utan mera ingående utredning bör bifalla de förevarande motionerna. De av
fiskeristyrelsen påtalade konsekvenserna — risken för att fiskevattensägare
på andra håll skulle komma med lika berättigade krav på lagändringar —
synes icke helt kunna avvisas. Det är också svårt för utskottet att bedöma,
huruvida den av motionärerna föreslagna gränsdragningen är den i alla avseenden
lämpligaste. Utskottet erinrar om att fiskeriintendenten ifrågasatt,
om icke det berörda spörsmålet borde ses i sammanhang med en eventuell
omprövning av den enskilda fiskerätten utefter ostkusten. Huruvida en
sådan omprövning bör komma till stånd är en fråga, som utskottet icke nu
kan ta ställning till. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på saken och vid lämplig tidpunkt vidtar de åtgärder,
som kan anses befogade. Detta skulle bl. a. kunna tänkas bli fallet,
om det i framtiden visade sig att runnöbornas möjligheter att försörja sig
på sina jordbruk med därtill hörande fiskevatten avsevärt försämrades. Utskottet
vill understryka vikten av att runnöbornas möjligheter till fiske med
fast redskap icke försvagas genom störande fiske av frivattensfiskare.
Länsstyrelsen har----(lika med utskottet)--- — författningsbe
stämmelser
medger.»
Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
530S94