Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.,
dels ock motioner, som väckts i anledning av
propositionen.
Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 63, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
i) Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet.
Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 2 §, 19 kap. 1 och 21 §§ samt 21 kap.
19, 22, 23, 28, 41, 43, 45 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
lagens 3 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angiven
lydelse.
(Gällande hjdelse.)
(Föreslagen lydelse.)
3 KAP.
5 a §.
Sammanträde skall hållas där jorden
är belägen, såframt icke lantmätaren
finner det utan olägenhet kunna
hållas annorstädes.
16 KAP.
2 §•
Inom femton dagar från det förrätt- Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemp- ningen blivit avslutad skall ett exemplar
av alla skifteshandlingarna utgivas lar av skifteshandlingarna utgivas
eller med posten avsändas till den av eller med posten avsändas till den av
1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 2 § SFS 1951:366, 19 kap. 1 § 1947:700, 19 kap.
21 § 1951:356, 21 kap. 23 § 1950:182, 21 kap. 43 § 1951: 356, 21 kap. 45 § 1950:182 och 21
kap. 46 § 1935: 236.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1993. 9 samt. 3 and. Nr 11.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
delägarna, som dessa eller, där de ej
åsämjas, lantmätaren utser att förvara
handlingarna. Hos den utsedde äge
envar delägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.
Yppas eljest
(Föreslagen lydelse.)
delägarna, som dessa eller, där de ej
åsämjas, lantmätaren utser att förvara
handlingarna. Från detta exemplar
må uteslutas sådan handling, som
utan olägenhet kan undvaras av delägarna.
Hos den utsedde äge envar
delägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.
— sådan vårdare.
19 KAP.
Från fastighet —------
Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, må ej avstyckas,
med mindre sämjedelningen kommit
till stånd före den 1 januari 1928; i
sådant fall må genom avstyckning avskiljas
högst en femtedel av nämnda
mark.
Vad enligt-----—--
Vad här----------- —
aga rum.
Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, må ej avstyckas,
med mindre sämjedelningen kommit
till stånd före den 1 januari 1928; i
sådant fall må genom avstyckning avskiljas
högst hälften av nämnda mark.
— dessa fastigheter,
jämväl stamfastigheten.
21 §.
Sedan gräns — —------
Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingama utgivas
eller med posten avsändas till
sökanden eller, där flera sakägare finnas,
den, som av dem utses. Då sakägarna
förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet anstå till
dess kartan enligt vad i 22 § sägs skall
utlämnas.
--mot förrättningen.
Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingama utgivas
eller med posten avsändas till
sökanden eller, där flera sakägare finnas,
den, som av dem utses. Från detta
exemplar må uteslutas sådan handling,
som utan olägenhet kan undvaras
av sakägarna. Då sakägarna förklara
sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet
anstå till dess kartan enligt
vad i 22 § sägs skall utlämnas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
3
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
21 KAP.
19 §.
Är vid —-----------ställda besvär.
Vad i----—----annan fastighetsgräns.
Har beslut i fråga om bestämmande
av rågång eller annan fastighetsgräns
vid beslutets avkunnande blivit av
samtliga sakägare medelst påskrift å
protokollet godkänt, må talan mot beslutet
sedermera icke föras.
Är tillkallat---------— stycket sägs.
22
Är någon —----------
Har avstyckning vid förrättningens
avslutande blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finnas, av
dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.
§•
— blivit avslutad.
Har avstyckningsförrättning vid avslutandet
blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finnas, av
dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.
23 §.
Mot beslut-------—--blivit avslutad.
Under jorddelningsförrättning------— — blivit fastställt.
Har gränsbestämning vid förrättningens
avslutande blivit av samtliga
sakägare medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot gränsbestämningen
sedermera icke föras.
28
Sedan i----—-------
Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,
skall överlantmätarens
yttrande jämväl innefatta redogörelse
för verkställd teknisk granskning av
förrättningen.
41
Sedan jorddelningsförrättning, som
i denna lag avses, eller
laga skifte,
avstyckning,
till ägodelningsdomaren.
Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,
skall överlantmätarens
yttrande avse förrättningen i dess helhet,
även om anmärkning blott i viss
del framställts mot densamma.
§■
Sedan jorddelningsförrättning, som
i denna lag avses, eller
laga skifte,
avstyckning,
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
förrättning för bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning
skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,
förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och
5 §§,
förrättning, som jämlikt 14 kap.
10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren
att inom den för besvärs anförande
för varje fall stadgade tid till
överlantmätaren i länet insända till
förrättningen hörande karta, där sådan
finnes, ävensom övriga handlingar
angående förrättningen. 1 fall, varom
i 22 § andra stycket sägs, skola
handlingarna insändas inom femton
dagar från det förrättningen blivit avslutad.
43
Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne
överlantmätaren, där ej stadgandena i
tredje stycket av denna paragraf annat
föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande
ävensom det utlåtande, han må
hava inhämtat från annan myndighet,
och den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat
från förrättningslantmätaren. 1 fråga
om yttrande, varom nu är sagt, gälle
vad i 28 § andra stycket sägs.
Sedan handlingarna inkoimmit till
ägodelning sdomaren, företage denne
förrättningen till prövning, därvid
vad i 42 § fjärde stycket sägs skall
äga tillämpning. Där anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och Ko
-
(Föreslagen lydelse.)
förrättning för bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning
skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,
förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och
5 §§,
förrättning, som jämlikt 14 kap.
10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren
att inom den för besvärs anförande
för varje slag av förrättning
stadgade tid till överlantmätaren i länet
insända till förrättningen hörande
karta, där sådan finnes, ävensom övriga
handlingar angående förrättningen.
§•
Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, företage
överlantmätaren, där ej stadgandena
i andra eller tredje stycket annat föranleda,
förrättningen till prövning,
därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning.
Där anledning ej förekommer till annat
ån att förrättningen är lagligen
beskaffad och Konungens befallningsliavande,
lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot förrättningen, meddelc överlantmätaren
fastställelse å densamma.
I motsatt fall hänskjutc han frågan
till ägodelnings rätt en samt överlämne
handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom
det utlåtande, han må hava inhämtat
från annan myndighet, och den för
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
nungens befallningshavande, överlantmätaren,
lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot förrättningen samt, såvitt angår
avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten
ingår i sammanläggning,
förordnande tillika gives om sammanläggningen,
meddele äg odelning sdomaren
fastställelse å förrättningen. I
motsatt fall hänskjute han frågan till
ägodelningsrätten samt utsätte, så
snart lämpligen kan ske, tid och ort
för målets handläggning. För ägodelningsrättens
behandling av målet gälle
i ty fall vad i 42 § tredje stycket
sägs.
Avser förrättningen allenast avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fastställelseprövning,
som enligt andra stycket tillkommer
ägodelningsdomaren, i stället
ankomma på överlantmätaren. Har
med stöd av 19 kap. gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med avstyckningsförrätlningcn,
skall överlantmätaren
till prövning företaga förrättningen
jämväl i denna del. Äger överlantmätpiren
med hänsyn till vad i
andra stycket är stadgat icke meddela
fastställelse å förrättningen, hänskjute
han frågan därom till ägodelningsrätten,
skolande för sådant fall
de i första stycket meddelade föreskrifterna
äga tillämpning.
(Föreslagen lydelse.)
klaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från förrättningslantmätaren.
För ägodelningsråttens
behandling av målet gälle i
ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs.
Avser förrättningen eller del därav
avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten
ingår i sammanläggning,
skall beträffande förrättningen i dess
helhet den prövning, som enligt första
stycket tillkommer överlantmätaren,
i stället ankomma på ägodelningsdomaren,
till vilken överlantmätaren
har att överlämna handlingarna
jämte eget yttrande ävensom
det utlåtande, han må hava inhämtat
från annan myndighet, och
den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från
förrättning slantmätaren. Fastställelse
å sådan avstyckning må icke meddelas,
med mindre förordnande tillika
gives om sammanläggningen. Äger
ägodelningsdomaren med hänsyn härtill
eller till vad i första stycket år
stadgat icke meddela fastställelse å
förrättningen eller har överlantmätaren
framställt erinran mot densamma,
hänskjute ägodelningsdomaren frågan
om fastställelse till ägodclningsrätten.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
Har avstyckningsförrättning, under
vilken ej företagits gränsbestämning,
blivit på sätt i 22 § andra stycket sägs
medelst påskrift å protokollet godkänd,
skall så anses som hade den för
talan mot förrättningen stadgade tiden
gått till ända.
45
Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren
i mål, som han enligt
detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren
i mål, som handläggas av
honom jämlikt 43 § tredje stycket.
46
Har vid jorddelningsförrättning blivit
bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, åligge det ågodelningsdomaren,
efter det förrättningen blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd,
att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, å vilka
ersättningen skall betalas, anteckning
varder gjord såväl i inteckningsprotokollet
å nästa inskrivningsdag som
ock i inteckningsboken.
(Föreslagen lydelse.)
Har frågan om fastställelse å förrättning
förfallit med anledning av
att sakägare återkallat sin talan, skall
förrättningen förklaras undanröjd.
Beslut härom meddelas av ägodelningsdomaren,
till vilken överlantmätaren,
om återkallelsen skett hos denne,
har att överlämna handlingarna.
Har gränsbestämning eller avstyckningsförrättning
blivit på sätt i 19 §
tredje stycket, 22 § andra stycket eller
23 § tredje stycket sägs medelst
påskrift å protokollet godkänd, skall
så anses som hade den för talan mot
förrättningen stadgade tiden gått till
ända.
§•
Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren
i mål, som han enligt
detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren
i mål, som handläggas av
honom jämlikt 43 § första stycket.
§•
Har vid jorddelningsförrättning blivit
bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, skall, efter det förrättningen
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, äg o delnings domaren
eller, dår beslutet meddelats av
överlantmätaren, denne om beslutet
ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,
som har att angående
beloppet samt de tider, å vilka ersättningen
skall betalas, å nästa inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets-
eller inteckningsboken.
Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats dessförinnan.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
7
2) Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Sedan skillnadslinjerna
Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar
utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller
annan, som utsetts av sakägarna. Då
dessa förklara sig åtnöjas därmed, må
dock med utlämnandet av handlingarna
anstå till dess kartan enligt vad
i 14 § sägs skall utlämnas.
förrättningen avslutas.
Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av förrättningshandlingarna
utgivas eller med posten
avsändas till sökanden eller annan,
som utsetts av sakägarna. Från
detta exemplar må uteslutas sådan
handling, som utan olägenhet kan
undvaras av sakägarna. Då dessa förklara
sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet
anstå till dess kartan enligt
vad i 14 § sägs skall utlämnas,
meddelas sakägarna,
till magistraten,
från förrättningsmannen.
Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats dessförinnan.
Sakägare, som
Inom samma -Vad sålunda -
5 KAP.
13 §.
1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 357.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
3) L a g
om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är i jordregistret upptagen fastighet delad genom sämjedelning, som
kommit till stånd före den 1 januari 1928, må delningen förklaras äga verkan
som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare i fastigheten äro
ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.
Hör till fastigheten inrösningsjord, må förklaring, som i första stycket
sägs, meddelas allenast om denna jord ingått i sämjedelningen.
Vad i denna lag stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande tillämpning
på delning, som före den 1 januari 1928 skett genom att viss till gränserna
bestämd ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden
motsvarar viss andel av fastigheten.
2 §.
Omfattar sämjedelning två eller flera i jordregistret upptagna fastigheter,
må förklaring enligt 1 § ej meddelas, med mindre envar delägare inom varje
fastighet erhållit ägor, som väsentligen motsvara hans andel i fastigheten.
Sådan förklaring må ej heller meddelas, om sämjedelningen endast avser
för fastigheterna samfälld mark.
3 §.
Fråga om förklaring enligt 1 § prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att
påkalla sådan förrättning tillkommer delägare i fastigheten. Förrättningen
verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där fastigheten
är belägen. Ansökning om förrättning göres skriftligen hos lantmätaren.
Vid förrättningen skall lantmätaren utreda äganderättsförhållandena
inom fastigheten och de omständigheter i övrigt som äro av betydelse i ärendet.
Sämjedelningen skall av lantmätaren utmärkas på karta. Lantmätaren
skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.
Lantmätaren och hans biträden må i vad det finnes erforderligt för förrättningen
övergå ägor samt anbringa märken eller signaler, varvid skall
iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes. 4
4 §•
Finnes nödigt att gräns för fastigheten bestämmes, må förrättningen ej
avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen
må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
5 §•
Kostnaden för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna
eller eljest särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna
efter deras andelar i fastigheten.
6 §•
Lantmätaren skall i ärendet meddela utlåtande, som jämväl skall innehålla
besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.
7 §•
Sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig utsträckning utstakade
och utmärkta, skall förrättningen avslutas, därvid tillika skali tillkännagivas
vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.
Inom femton dagar från den dag, då förrättningen blivit avslutad, skall
lantmätaren, utom i fall som avses i 8 § första stycket andra punkten, till
envar delägare, som ej varit tillstädes vid såväl utlåtandets meddelande som
förrättningens avslutande, utgiva eller med posten avsända underrättelse
om utlåtandets innehåll och om vad som skall iakttagas för fullföljd av
talan mot förrättningen.
8 §•
Talan mot förrättningen må föras hos ägodelningsrätten genom besvär,
som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag,
då förrättningen blivit avslutad. Har förrättningen vid avslutandet blivit av
samtliga delägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot förrättningen
sedermera icke föras.
Lantmätaren skall inom trettio dagar från den dag, då förrättningen blivit
avslutad, insända förrättningsakten till överlantmätaren. Hava besvär
anförts, skall ägodelningsdomaren ofördröjligen och sist inom sex dagar
härom underrätta överlantmätaren samt infordra förrättningsakten från
denne. I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut
gälle i tillämpliga delar vad beträffande avslutad jorddelningsförrättning är
stadgat.
9 §•
Vad i denna lag sägs skall icke gälla beträffande område av stad, för vilket
enligt förordnande jordregister skall föras under viss tid, och ej heller
beträffande område på landet, för vilket jordregister föres i avvaktan på
att meddelat förordnande om förande av fastighetsregister såsom för stad
träder i tillämpning. Ej heller skall vad i lagen sägs gälla beträffande tomt
överförd till tomtbok, vilken är att anse såsom en del av jordregistret.
Beträffande fastighet inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län må lagen vinna tillämpning
allenast om lantmäteristyrelsen så förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
4) Lag
angående1 ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 jnni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
18 §.
I fråga-------annorlunda stadgat.
Fullföljes talan--- — —---är stadgat.
Den i—-------beslut avgjord.
Skall med — — — —---- 12 § förmäles.
Är fråga om område-------särskilt namn.
Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom.
samt 20 § lagen om delning av jord
å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet
genom säm jedelning, må den dock avskiljas,
såframt densamma jämte annan
mark, som avstyckats eller avsöndrats
från fastigheten, ej överstiger
hälften av fastighetens ägovidd.
Inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län må i nämnda
fall, när skäl därtill äro, fastställelse
meddelas, ändå att mera än hälften av
ägovidden varder avskild.
Om beslut-------Konungens befallningshavande.
Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom.
samt 20 § lagen om delning av jord å
landet är stadgat. Är fråga om mark
inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län och har marken
tillagts fastighet genom säm jedelning,
mk dock avskiljande ske oberoende av
tiden för sämjedelningens tillkomst
och, när skäl därtill äro, ändå att mera
än hälften av ägovidden varder avskild.
Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1953 men ej tillämpas med avseende
å inlösningsförråttning som avslutats
dessförinnan.
1 Senaste lydelse, se SFS 1950: 212.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
11
5) L a g
angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.
Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
24 §.
Inom område, som ligger i storskifte,
må från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, avstyckning
ske oberoende av tiden för sämjedelningens
tillkomst; och må, när skäl
därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.
Inom område, som ligger i storskifte,
må från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, avstyckning
ske oberoende av tiden för sämjedelningens
tillkomst; och må, när skäl
därtill äro, mer än hälften avstyckas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 368 av herr Pålsson m. fl. och nr 369 av herr Pålsson in. fl. samt
inom andra kammaren nr 446 av herr Widén m. fl. och nr 447 av herr
Jönsson i Rossbol m. fl. Yrkandena i motionerna återgives i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärena
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen
i syfte att förenkla förfarandet. Lagändringarna innebära bl. a., att möjlighet
öppnas att hålla förrättningssammanträde annorstädes än där jorden
är belägen. Fastställelseprövningen förordas för flertalet slag av förrättningar
bli överflyttad från ägodelningsdomaren till överlantmätaren.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Den för avstyckningsförrättning nu gällande regeln, att om avstyckning
vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare godkänd, talan
mot förrättningen sedermera icke må föras, föreslås bli utsträckt att gälla
även gränsbestämning.
Vidare innehåller propositionen förslag till lagstiftningsåtgärder i syfte
att komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga
sämjedelningarna vålla. Sålunda skall enligt en särskild lag sämjedelning,
som kommit till stånd före den 1 januari 1928, kunna förklaras äga
verkan som fastställt laga skifte. Förutsättning för sådan förklaring är att
samtliga delägare äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.
Däremot uppställes för meddelande av förklaringen icke några jordpolitiska
villkor. Fråga om förklaring skall prövas vid lantmäteriförrättning,
för vilken föreslås ett enkelt förfarande. Vidare förordas, att rätten
till avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, skall
utsträckas från en femtedel till hälften av marken.
Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.
Inledning.
På grundval av en av fastighetsbildningssakkunniga i oktober 1949 dagtecknad
promemoria förelädes 1951 års riksdag genom proposition nr 159
förslag till vissa ändringar i jorddelningslagstiftningen. Lagförslagen, som
syftade till att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättningar och att underlätta
jordbrukets rationalisering, bifölls av riksdagen. I en den 12 oktober
1951 dagtecknad promemoria med förslag till lag angående ändring i
jorddelningslagen m. in. (stencilerad) har fastighetsbildningssakkunniga
framlagt förslag om ytterligare vissa partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens
område. De i 1951 års promemoria framlagda förslagen
avser dels vissa jämkningar i förfarandet vid lantmäteriförrättningar, berörande
spörsmålen om utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare,
om platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning, om tiden för insändande
av förrättningshandlingar till överlantmätaren i visst fall och om
fastställelseprövningen, dels ock en provisorisk lösning av de problem,
som är förknippade med de nu förefintliga sämjedelningarna. Med dessa
förslag har de sakkunniga avslutat sitt arbete med partiella reformer.
Över 1951 års promemoria har i anledning av remiss utlåtanden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, Oppunda och Villåttinge, östbo och Västbo,
Vadsbo, östra och Medelsta, Villands, Torna och Bara, Nordals, Sundals
och Valbo, Ångermanlands södra samt Gällivare domsagor, lantmäteristyrelsen
— vilken bifogat yttranden från överlantmätarna — lantbruksstyrelsen
— som överlämnat utlåtanden jämväl från lantbruksnämnderna — Sveriges
lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges advokatsamfund.
Såvitt avser en av de föreslagna åtgärderna i anledning av sämjedelning
nämligen legalisering av sämjedelning har utlåtanden vidare avgivits
av lagberedningen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan samt Sveriges allmänna hypoteksbank,
vilken tillika bifogat yttranden från tre hypoteksföreningar.
I skrivelse den 28 maj 1952, nr 364, har riksdagen — i anledning av motioner,
som väckts vid början av 1952 års riksdag och över vilka lantmäteristyrelsen
och fastighetsbildningssakkunniga avgivit yttranden — begärt utredning
om sådan ändring av jorddelningslagen att gränsbestämning bleve
gällande utan fastställelseprövning. Sedan riksdagens skrivelse överlämnats
till de sakkunniga har dessa i skrivelse den 30 augusti 1952 (stencilerad)
i ärendet framlagt lagförslag, avsett att anslutas till de i 1951 års promemoria
upptagna lagförslagen.
Över de sakkunnigas skrivelse den 30 augusti 1952 har efter remiss utlåtanden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, östbo och Västbo, Östra och Medelsta
samt Ångermanlands södra domsagor, lantmäteristyrelsen -— som bifogat yttranden
från överlantmätarna — lantbruksstyrelsen, Sveriges lantmätarförening,
Sveriges lantbruksförbund samt riksförbundet landsbygdens folk.
Som redan framgått av redogörelsen för propositionens huvudsakliga
innehåll innefattar propositionen dels förslag till vissa jämkningar i fastighetsbildningslagstiftningen
med ändamål att förenkla förfarandet vid
lantmäteriförrättningar, dels ock förslag till särskild lagstiftning i
syfte att legalisera viss privat jorddelning. De två ämnen, som propositionen
sålunda upptager, behandlas här nedan var för sig. I anslutning till
propositionens förslag om jämkningar i förrättningsförfarandet redogöres
för de omnämnda vid årets riksdag väckta motionerna, vilka samtliga rör
sagda ämnesområde.
Jämkningar i förrättningsförfarandet.
Departementschefen.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde vid Iagrådsremissen
inledningsvis följande:
»I propositionen nr 159 till 1951 års riksdag framhöll jag, att de lantmäteriväsendet
åliggande arbetsuppgifterna under senare tid varit stadda
i ökning och att det kunde förutses, att arbetsbelastningen framdeles komme
att ytterligare stegras. Uppenbarligen vore det angeläget att söka åstadkomma
en sådan ordning att dröjsmål med lantmäteriförrättningar på
grund av arbetsbalans ej uppkomme. De i propositionen behandlade reformerna
utgjorde huvudsakligen ett led i strävandena alt öka lantmäteriorganisationens
kapacitet. I allmänhet vore, fortsatte jag, det förenat med
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
vanskligheter och svårigheter att genomföra partiella och successiva reformer
i större lagverk. Detta syntes i särskild grad gälla lagverk med den
uppbyggnad som gällande fastighetsbildningslagstiftning hade. Det vore därför
tydligt att ett genomförande av partiella reformer kunde ingiva vissa
betänkligheter. Särskilt vore så fallet, om ändringarna kunde anses innebära
avsteg från de grundläggande principer, på vilka lagstiftningen vilade. De i
propositionen behandlade förslagen berörde emellertid på det hela taget endast
detaljer. Därtill komme, att läget beträffande arbetsbalansen inom
lantmäteriväsendet vore sådant att alla förenklingar måste anses i hög grad
angelägna. Jag fann därför hinder ej böra möta mot att pröva de då ifrågasatta
reformförslagen, därvid jag tillika hänvisade till att 1949 års riksdag
givit uttryck åt uppfattningen att partiella reformer lämpligen kunde genomföras
i jorddelningslagstiftningen.
Vad jag sålunda anförde i propositionen till 1951 års riksdag äger giltighet
även beträffande de nu framlagda förslagen om ytterligare jämkningar
i förrättningsförfarandet. Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är fortfarande
besvärande, varför ur denna synpunkt ytterligare förenklingar i förfarandet
är önskvärda. De nu föreslagna reformerna synes, liksom de i 1951
års proposition behandlade, i stort sett icke vara av den principiella betydelse
att hinder kan anses möta mot att upptaga dem till prövning.»
Departementschefen har vidare vid lagrådsremissen i särskilda avsnitt
behandlat de närmare förslagen i denna del, nämligen förslaget rörande
förrättningshandlingarnas utlämnande till sakägare (s. 19—20 i prop.), förslaget
rörande platsen för förrättningssammanträde (s. 24—25), förslaget
rörande tiden för förrättningshandlingarnas insändande till överlantmätaren
i visst fall (s. 26) och förslagen rörande fastställelseprövningen
(s. 48—52). Därjämte har departementschefen gjort vissa uttalanden i denna
del inom ramen för specialmotiveringen till de skilda författningsändringarna
(s. 52—57).
Motionerna.
I motionerna I: 368 och II: 446, vilka äro likalydande, yrkas »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 63 måtte för sin del besluta
sådan ändrad lydelse av förslaget, att av samtliga sakägare godkänd
eller eljest oklandrad gränsbestämning genom lagakraftvinnandet ernår
samma rättskraft som om den blivit genom lagakraftägande beslut fastställd».
I motionerna I: 369 och II: 447, vilka jämväl de är likalydande, hemställes
»att riksdagen vid sin behandling av propositionen nr 63
dels måtte besluta följande ändrade lydelse av den i propositionen föreslagna
utformningen av 21 kap. 43 § lagen om delning av jord å landet:
Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i
tredje stycket av denna paragraf annat föranleda, handlingarna till ägodel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
15
ningsdomaren; bifoge ock eget yttrande ävensom det utlåtande, han må
hava inhämtat från annan myndighet, och den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från förrättningslantmätaren.
Sedan handlingarna inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne
förrättningen till prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga
tillämpning. Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och Konungens befallningshavande, överlantmätaren,
lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej framställt erinran ur allmän
synpunkt mot förrättningen samt, såvitt angår avstyckning av mark för
sammanläggning eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
förordnande tillika gives om sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren
fastställelse å förrättningen. I motsatt fall hänskjute han frågan
till ägodelningsrätten samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och
ort för målets handläggning. För ägodelningsrättens behandling av målet
gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs.
Har Konungens befallningshavande, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden
framställt erinran ur allmän synpunkt eller har överlantmätaren
funnit anledning till sådan erinran, skall frågan om förrättningens fastställelse
av honom hänskjutas till ägodelningsrätten. Föreligger icke sådan
erinran och finner överlantmätaren ej heller i övrigt anledning till annat än
att förrättningen är lagligen beskaffad samt avser förrättningen eller del
därav icke avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor att
stamfastigheten ingår i sammanläggning, då fastställe han förrättningen.
Har frågan om fastställelse etc. (se propositionen);
dels ock måtte besluta följande tillägg till 21 kap. 51 § 1 mom. tredje
stycket lagen om delning av jord å landet:
Sådan klagorätt äge dock rum endast om och i den mån den kan anses
utövad till förmån för de allmänna intressen myndigheten är satt att bevaka.
»
Legalisering av sämjedelning ni. ni.
Departementschefen.
Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i denna del bl. a. följande:
»Till
de privata jorddelningarna är knutna åtskilliga rättsverkningar.
Främst att märka är sålunda att den överflyttning av äganderätten som delningen
innebär blir gällande. Privata delningar tillerkännes vidare åtminstone
i vissa fall och i viss utsträckning även verkan i jorddelningsrättsligt
hänseende. Full sådan verkan tillägges dem dock ej. Privat delning anses
sålunda ej fastighetsbildande. Denna omständighet medför, att en vid privat
delning utlagd ägolott icke kan bli föremål för fastighetsbildningsåtgärder
på samma sätt som en genom laga delning tillkommen fastighet. Sålunda
kan exempelvis sådan ägolott ej ingå i ägoulbyte eller sammanläggas och
möjligheten att göra avstyckning från ägolotten är underkastad särskild
begränsning. Såsom en naturlig följd av att de privata delningarna ej äger
fastighetsbildande verkan sker ej någon registrering av de genom dem bildade
ägolotterna. Den privata jorddelningen skapar därför oreda och oklarhet.
Denna omständighet leder i sin tur lätt nog till rättsosäkerhet.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Med hänsyn till de olägenheter som sålunda är förknippade med de privata
jorddelningarna har det sedan länge varit ett önskemål att förhindra sådana
avtal som innebär uppdelning av en fastighet och som ej åtföljes av en
delning i fastighetsbildningslagstiftningens ordning. Detta problem ingår
bland de lagstiftningsuppgifter som uppdragits åt lagberedningen. En särskild
fråga är hur man skall komma till rätta med de problem som de genom
privat delning redan tillkomna ägolotterna skapar. Denna fråga, som
ankommer på fastighetsbildningssakkunniga att lösa, kan självfallet ej prövas
i hela sin vidd förrän i samband med nyss angivna, åt lagberedningen
uppdragna spörsmål. Hinder synes dock ej böra möta att giva en provisorisk
lösning beträffande sådana grupper av privata delningar som vållar
särskilt stora svårigheter och beträffande vilka en lösning framstår som
trängande.
Den art av privata delningar som ur angivna synpunkter träder i förgrunden
är sämjedelningarna, d. v. s. delningar varigenom för ideell andel
i en fastighet utlägges viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse.
Erfarenheten visar nämligen att särskilt dessa delningar utgör hinder
mot önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Detta har framträtt inte minst
under arbetet på jordbrukets yttre rationalisering. Anledningen till att olägenheterna
just vid sämjedelning är särskilt stora är att söka i de avsevärda
svårigheter som möter, om man vill ersätta sämjedelningen med en laga delning.
Visserligen finns i princip möjlighet att få sämjedelningen legaliserad
genom laga skifte. De genom sämjedelning utlagda ägolotterna står emellertid
ofta nog icke i överensstämmelse med de krav beträffande storlek och
arrondering, som jorddelningslagen uppställer i fråga om ägolotter som tår
utläggas vid laga skifte, varför i praktiken hinder mycket ofta föreligger
mot en legalisering på denna väg. Nu anförda omständigheter leder därför
till att sämjedelningarna mycket ofta i praktiken blir orubbliga.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag att man redan nu bör söka
komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga
sämjedelningarna vållar. Tydligt är att detta icke är möjligt utan lagstiftningsåtgärder.
Då det gäller att taga ställning till vilken innebörd dessa åtgärder bör ha,
kan det ej ifrågakomma — i varje fall ej vid en sådan provisorisk reform
varom nu är fråga— att frånkänna de bestående sämjedelningarna de till
dem nu knutna rättsverkningarna. Problemets lösning måste i stället vara
att söka undanröja de hinder som följer av att sämjedelning ej äger full
jorddelningsrättslig verkan. En möjlighet därvid är att skapa ökade möjligheter
att legalisera sämjedelningarna. Av vad förut anförts framgår att
hindret mot legalisering enligt gällande rätt främst ligger i de villkor av
jordpolitisk natur som gäller för laga skifte. Förutsättningen för att legalisering
skall underlättas är därför att man mildrar dessa krav eller helt
avstår från dem och sålunda i större utsträckning än nu godtager de vid
sämjedelning utlagda ägolotterna även om de ej uppfyller nuvarande jordpolitiska
krav. En annan väg är att vidga de rättsverkningar av jorddel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
17
ningsrättslig natur som är knutna till sämjedelningarna och därigenom
minska nu förefintliga hinder mot att sämjedelningslotter blir föremål för
fastighetsbildande åtgärder.
De sakkunnigas förslag innebär att båda dessa vägar beträdes. De sakkunniga
har nämligen föreslagit att genom en särskild lag skall öppnas
möjlighet att under förutsättning av enighet mellan samtliga delägare men
utan någon jordpolitisk prövning registrera sämjedelningar, som skett före
den 1 januari 1928. Registreringen skall medföra, att den privata delningen
får samma verkan som fastställt laga skifte; de genom delningen bildade
ägolotterna skall sålunda bli likställda med fastigheter som tillkommit genom
laga skifte. Vidare har de sakkunniga föreslagit viss utvidgning av rätten
till avstyckning från sämjelott.
De sakkunnigas förstnämnda förslag innebär sålunda, att den indelning
av jorden, som kommit till stånd genom den privata jorddelningen, skall
kunna godtagas och att man sålunda helt avstår från jordpolitisk prövning.
Såsom av det förut anförda framgår har sämjedelningarna redan nu en
sådan ställning att de endast mera sällan kan rubbas. En legalisering
utan jordpolitiska villkor medför alltså ej i och för sig att jordens indelning
blir sämre än förut. Men genom legaliseringen vinnes den fördelen att det
blir möjligt att genomföra rationaliseringsåtgärder, som nu hindras av den
omständigheten att markens faktiska indelning ej är officiellt erkänd och
ofta nog ej heller just på grund av de jordpolitiska kraven kan vinna sådant
erkännande. .lag finner därför, i likhet med bl. a. lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen, bärande skäl föreligga för de sakkunnigas ståndpunkt
att legalisering bör kunna ske utan hänsyn till jordpolitiska villkor.
Enligt jorddelningslagen är de rättsverkningar, som följer av en sämjedelning,
tillkommen efter jorddelningslagens ikraftträdande 1928, vida mindre
än de som är knutna till äldre sämjedelningar. De sakkunnigas ståndpunkt,
att nu ej upptaga frågan om att underlätta legaliserandet av de efter
1927 skedda sämjedelningarna, synes därför vara välgrundad.
De sakkunniga har föreslagit att den tillämnade legaliseringslagstiftningen
skall omfatta även den form av privat delning, som kallas privat ägostyckning,
nämligen delning genom arealöverlåtelse, där i överlåtelsehandlingen
tillika angivits att den överlåtna marken skall utgöra viss kvotdel av
den fastighet som delas. Beträffande privat ägostyckning kan visserligen anföras,
att redan gällande lagstiftning bereder ganska stora möjligheter att
få sådan delning legaliserad genom ägostyckning eller avstyckning. Emellertid
föreligger i det särskilda fallet ej oväsentliga svårigheter att avgöra
huruvida en sämjedelning eller privat ägostyckning är för handen. Skulle
den sistnämnda arten lämnas utanför lagstiftningen, riskerar man, alt sedan
med utgångspunkt från att fråga är om en sämjedelning spörsmålet om
legalisering upptagits, det befinnes, att man i själva verket har att göra med
en privat ägostyckning, och alt till följd därav det pågående arbetet får avbrytas
och man nödgas börja om efter annan linje. Jag delar därför de sak2
llilumg till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 a ml. Nr 11.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
kunnigas mening att legaliseringslagstiftningen bör omfatta även privata
ägostyckningar. Det synes emellertid ej föreligga anledning att, såsom vissa
remissinstanser påyrkat, utsträcka lagstiftningen att omfatta även andra
delningar genom arealöverlåtelser än sådana, som är att anse såsom privata
ägostyckningar.
Enligt sakkunnigförslaget krävs full enighet mellan delägarna om delningens
innehåll och önskvärdheten att legalisera densamma för att legalisering
skall kunna ske. Häremot har under remissbehandlingen framförts
vissa erinringar. Med hänsyn till att den fastighetsindelning, som vinner
officiellt erkännande genom legaliseringen, ej sällan måste väntas bli ur
jordpolitisk synpunkt mindre tillfredsställande, synes det mig som om
tillräcklig grund saknas för den tvångsåtgärd, som skulle ligga i ett legaliserande
trots bristande enighet mellan delägarna. En begränsning av legaliseringen
till fall, då full enighet föreligger mellan delägarna, leder vidare
till att legaliseringen kommer att avse endast de fall, då vid laga skifte innehavet
som regel skulle blivit delningsgrund. Skulle kravet på enighet frångås,
torde dessutom förfarandet knappast kunna ordnas så enkelt som är
önskvärt. Jag finner alltså ej anledning frångå de sakkunnigas krav på att
delägarna skola vara fullt eniga.
Mot de sakkunnigas förslag att sämjedelningen efter registreringen skall
ha samma verkan som fastställt laga skifte har i princip inga erinringar
riktats. I detta sammanhang vill jag framhålla, att av principiellt intresse är
huruvida man skall betrakta denna verkan såsom en följd av registreringen
eller huruvida tvärtom den omständigheten att sämjedelning tillerkännes
viss verkan är det primära och registreringen en följd av den sålunda inträdda
verkan. Den senare uppfattningen står enligt min mening bäst i överensstämmelse
med de inom fastighetsbildningslagstiftningen hittills tillämpade
principerna. Enligt dessa sker nämligen registreringen som en följd av
att en fastighetsbildning kommit till stånd.
Några remissinstanser har framhållit, att en följd av de sakkunnigas förslag
att tillerkänna sämjedelning verkan som laga skifte är att omskifte
av den mark, som omfattas av den legaliserade sämjedelningen, kan ske endast
om de stränga villkor för omskifte, som är upptagna i 1 kap. 11 § jorddelningslagen,
föreligger. Med hänsyn till sämjelotternas ur jordpolitisk
synpunkt ofta bristfälliga beskaffenhet har dessa instanser icke ansett skäl
föreligga härför. Den meningen har framförts att legaliseringen i det avseende
varom nu är fråga ej borde givas större verkan än storskifte. Enligt
min mening kan det ej bestridas, att med den uppbyggnad jorddelningslagen
har den framförda erinringen ur principiell synpunkt äger visst berättigande.
I praktiken torde emellertid frågan på det hela taget sakna betydelse.
Omregleringar i fall som det tänkta sker nämligen numera ytterst
sällan genom omskifte utan med anlitande av andra jorddelningsrättsliga
institut såsom ägoutbyte, avstyckning och sammanläggning. Härtill kommer
att i den blivande nya fastighetsbildningslagstiftningen spörsmålet
rörande omskifte kan väntas bli löst efter helt andra linjer än i jorddelnings
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
lagen. Jag finner därför ej anledning föreligga att frångå de sakkunnigas
förslag på denna punkt.
Den fråga, beträffande vilken delade meningar i främsta rummet råder,
är spörsmålet hur förfarandet bör anordnas. Med utgångspunkt från uppfattningen
att vid legaliseringen tillerkännandet av viss rättsverkan och icke
registreringen är det primära synes enligt min mening skäl knappast föreligga
att frångå den i andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande
åtgärder att avgörandet i första hand tillkommer distriktslantmätaren.
Avgörandet i förevarande ärenden kan nämligen icke anses artskilt
från andra beslut, som ankommer på lantmätaren. Att avgörandet förlägges
till lantmätaren medför också vissa bestämda fördelar. Frågan om
kostnadsfördelningen synes vara av den art att den bör bli föremål för beslut
och detta bör fattas av samma myndighet som avgör själva saken. Och
det torde stå bäst i överensstämmelse med allmänna principer att fullfölj
dsrätt finnes mot beslut i legaliseringsärende. Med avgörandet hos lantmätaren
blir det naturligt att fullföljdstalan föres hos ägodelningsrätten,
vilken med hänsyn till ärendets beskaffenhet utan tvekan är den lämpligaste
fullföljdsinstansen.
Förfarandet i ärenden, där lantmätaren vidtager fastighetsbildande åtgärder,
är som regel uppbyggt som eu förrättning. Med hänsyn till de särskilda
regler som avses skola gälla för legalisering kan skäl anföras för att
i dessa ärenden göra avsteg från den annars allmänt gällande ordningen.
Kravet på enhällighet mellan delägarna och den omständigheten att jordpolitisk
prövning ej skall förekomma gör att man skulle kunna avstå från närmare
reglering av förfarandet. Emellertid har jag stannat för att förorda att
förfarandet gives formen av en förrättning. Därigenom torde man nämligen
vinna att förfarandet får önskvärd stadga. Förrättningsformen medför sålunda
bl. a. att lantmätaren skall föra protokoll. Eftersom däri självfallet
skall antecknas de yttranden delägarna avgiver beträffande frågan om de
önskar legalisering, erfordras ej någon regel om särskild form för delägarnas
förklaring i detta hänseende. Några olägenheter av förrättningsformen
torde ej behöva befaras, då förrättningen bör kunna göras så enkel att lantmätarens
arbete ej ökas nämnvärt genom att förfarandet gives sådan form.
Så torde med hänsyn till kravet på enhällighet mellan delägarna ej föreligga
behov av föreskrifter om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet
att efterkomma kallelse. Ej heller synes böra krävas att förrättningsåtgärder
skall vidtagas på formliga sammanträden, där alla delägarna
är närvarande. Genom att dessa frågor lämnas öppna vinnes, att lantmätaren
har stor möjlighet att förfara på sätt som i det särskilda fallet är lämpligast.
Med hänsyn bl. a. till arten av de avgöranden lantmätaren bar att träffa
synes binder ej möta atl låta denna nya form av förrättning bli gällande utan
fastställelseprövning.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Vad angår de sakkunnigas förslag att rätten till avstyckning från sämjelott
skulle utsträckas till hälften av sämjelottens mark är det tydligt att
genom en sådan lagändring rationaliseringsåtgärder i många fall skulle underlättas.
Utvidgningen torde ej heller medföra någon nämnvärd risk för
olägenheter av den art som vid jorddelningslagens tillkomst anfördes till
stöd för den nuvarande begränsningen. Emellertid är jag något tveksam om
lämpligheten av denna reform med hänsyn till den verkan densamma kan
antagas få vid tillämpningen av den förut förordade lagstiftningen om legalisering
av sämjedelningar. Införandet av en ökad avstyckningsrätt måste
nämligen i många fall medföra ett minskat behov att legalisera sämjedelningar.
Och på längre sikt måste det ur både allmän och enskild synpunkt
vara till fördel att sämjedelningarna bringas ur världen. Med den begränsning
legaliseringsinstitutet enligt departementsförslaget kommer att få synes
dock komma att föreligga ett ej obetydligt antal fall, där önskvärda rationaliserings-
eller fastighetsbildningsåtgärder ej kan vidtagas med mindre
en utvidgning av avstyckningsrätten genomföres. Jag har därför funnit
mig böra biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Emellertid vill jag
betona önskvärdheten av att lantmätarna i situationer, där man kan nå
åsyftat resultat antingen med tillämpning av bestämmelserna om legalisering
eller genom att begagna den utvidgade avstyckningsrätten, i första hand
prövar möjligheten att nå målet genom legalisering av sämjedelningarna.»
Departementschefen har härutöver i specialmotiveringen till det framlagda
lagförslaget behandlat vissa särskilda spörsmål som sammanhänger med lagstiftningen
i fråga (s. 94—108).
Lagrådet.
Lagrådet har framfört vissa smärre erinringar mot detaljutformningen av
förslaget till legaliseringslag (s. 121—123 i prop.). Erinringarna har beaktats
vid den slutgiltiga överarbetningen av lagförslaget.
Utskottet.
Propositionen föreslår jämkningar i förfarandet vid lantmäteriförrättning.
Dessutom framlägges förslag till legalisering av vissa privata jorddelningar.
De förordade jämkningarna i förrättningsförfarandet åsyftar att förenkla
detta. Så vill propositionen modifiera de nuvarande föreskrifterna om att
vederbörande sakägare inom viss tid efter förrättningens avslutande skall
erhålla utskrift av förrättningshandlingarna. Vidare föreslås att förrättningssammanträde
icke alltid skall behöva hållas på den plats, där den
berörda jorden är belägen. En annan förenkling avses skola åstadkommas
genom ett upphävande av särbestämmelsen, att handlingarna rörande godkänd
avstyckningsförrättning skall insändas till överlantmätaren redan inom
femton dagar från förrättningens slutförande. Jämkningarna berör slut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
21
ligen reglerna om förrättningens fastställande. Härvidlag förordas dels att
fastställelseprövningen för flertalet slag av förrättningar överflyttas från
ägodelningsdomaren till överlantmätaren, dels alt den obligatoriska granskningen
i tekniskt hänseende avskaffas, dels ock att den för avstyckningsförrättning
gällande regeln att talan mot förrättningen icke må föras, om densamma
godkänts av samtliga sakägare, utsträckes att gälla även gränsbestämning.
Mot de ändringar i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen, som
jämkningarna innefattar, skulle kunna invändas att delreformer i större
lagverk kan medföra olägenheter. Det må emellertid erinras om att tredje
lagutskottet vid 1950 och 1951 års riksdagar icke fann anledning motsätta
sig att ifrågavarande lagar sagda år undergick vissa andra partiella ändringar
i förenklingssyfte. Vid behandlingen av 1951 års ändringsförslag
hänvisade utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11/1951 framför
allt till det brådskande behovet att minska lantmäteriväsendets arbetsbelastning.
Denna är alltjämt besvärande. Ej heller nu bör därför resas
invändning mot att tillvägagångssättet med partiella reformer tillgripes.
Ändamålet med förevarande ändringar är nämligen främst att fullfölja rationaliseringen
av lantmäteriverksamheten. I propositionen meddelas att
fastighetsbildningssakkunniga i och med den utredning, som legat till grund
för propositionen, avslutat sitt arbete med partiella förslag. De sakkunniga
torde därmed vara oförhindrade att odelat ägna sig åt arbetet med den allmänna
revisionen av jorddelningslagstiftningen, syftande till en helt ny lag
angående fastighetsbildningen å landsbygden. Utskottet hälsar detta med
tillfredsställelse.
Ett av de nu framlagda jämkningsförslagen berör som nämnts föreskrifterna
om förrättningshandlingarnas utlämnande till sakägare. Ändringen
består i att från sakägarexemplaret av förrättningsakten må uteslutas sådan
handling, som bedömes kunna utan olägenhet undvaras av sakägarna. Detta
bedömande skall ankomma på förrättningsmannen. I propositionen förutsättes
emellertid att lantmäteristyrelsen till ledning för förrättningsmännen
utfärdar närmare anvisningar i ämnet. Enligt utskottets mening bör anvisningarna
bl. a. gå ut på att det aktexemplar, som tillställes sakägarna, skall
innehålla upplysning om vilken eller vilka handingar, som uteslutits.
Vad angår fastställelseprövningen har propositionen till en början upptagit
spörsmålet, om man i förevarande sammanhang borde överväga ett
allmänt avskaffande av denna prövning. Enligt departementschefens uppfattning,
som sammanfaller med fastighetsbildningssakkunnigas, bör en sådan
ändring anstå. Orsaken härtill vore att ändringen skulle bli alltför omfattande
och vittutseende för att lämpligen kunna genomföras såsom en
partiell reform.
Frågan om fastställelseprövningens bibehållande har emellertid fått särskild
aktualitet i ett speciellt avseende, nämligen beträffande gränsbestämningsförrättning.
I de likalydande motionerna 1:219 och 11:292 vid förra
årets riksdag hemställdes om den ändringen i jorddelningslagen, alt av
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
samtliga sakägare godkänd eller eljest oklandrad gränsbestämning bleve
gällande utan fastställelseprövning. Med anledning av motionerna och på
förslag av tredje lagutskottet (uti. nr 25/1952) begärde riksdagen i skrivelse
den 28 maj 1952 (nr 364), att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
om sådan ändring, som motionärerna yrkat, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan Kungl. Maj :t
överlämnat riksdagens skrivelse till fastighetsbildningssakkunniga, framlade
dessa i augusti 1952 förslag till lagändringar som stod i överensstämmelse
med motionärernas önskemål. Sakkunnigförslaget har därefter varit
föremål för remissbehandling. Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt
förslaget. I åtskilliga av de tillstyrkande yttrandena har emellertid
uttalats, att endast obetydliga fördelar vunnes genom reformen och att den
således ej kunde anses särskilt angelägen. Nämnda uppfattning är ännu
mera allmän bland de remissinstanser, som avstyrkt förslaget.
Detta har sedan upptagits till granskning i den föreliggande propositionen.
Departementschefen har därvid funnit, att kravet på fastställelseprövning
tills vidare bör upprätthållas också beträffande ifrågavarande speciella
slag av förrättningar. Skälen för hans ståndpunkt har varit bl. a. följande.
Reformen skulle, fastän den bleve begränsad, i viss mån föregripa ställningstagandet
till den allmänna principfrågan, huruvida fastställelseprövningen
skall finnas kvar eller icke. Jorddelningslagens nuvarande enhetlighet
komme att brytas av reformen. Denna skulle därjämte kräva jämförelsevis
omfattande lagändringar, med påföljd att jorddelningslagen bleve
än mera svåröverskådlig. Det anförda utgjorde emellertid enligt departementschefens
åsikt icke oavvisliga skäl mot reformen, om den framstode
som trängande ur förenklingssynpunkt. Så kunde dock icke anses vara
fallet. Enighet rådde nämligen om att reformen skulle medföra endast ringa
förenkling och obetydlig tidsvinst.
I de nu väckta motionerna I: 368 och II: 446 upprepas fjolår syrkandena,
att fastställelseprövningen skall upphöra beträffande gränsbestämningsförrättning.
Utskottet anser emellertid, att departementschefen redovisat fullt
övertygande skäl för att en dylik ändring icke bör komma till stånd redan
nu. Principfrågan om fastställelseprövningens avskaffande kvarstår dock
och torde, som propositionen antytt, få sin lösning i samband med att förslag
till ny jorddelningslagstiftning i sinom tid framlägges. En icke oväsentlig
tidsvinst i samband med gränsbestämning kan för åtskilliga fall följa
av propositionens förslag, att talan icke må föras mot gränsbestämning, som
vid förrättningens avslutande godkänts av samtliga sakägare. Här erbjuder
sig alltså en viss kompensation för att den ordning, som skulle ha inneburit
en något större förenkling, icke visat sig lämplig att genomföra just nu.
Med det sagda får utskottet avstyrka ifrågavarande båda motioner.
Det mest betydelsefulla av propositionens förslag beträffande fastställelseprövningen
är att denna för flertalet av de fall, då prövningen hittills ankommit
på ägodelningsdomaren, skall åvila överlantmätaren. I likhet med
vad som gäller vid den fastställelseprövning, som redan enligt nuvarande
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
regler tillkommer överlantmätaren, har denne emellertid att i vissa situationer
hänskjuta fastställelsefrågan till ägodelningsrättens prövning. Så
skall ske dels där anledning förekommer till antagande att förrättningen
icke är lagligen beskaffad och dels då Konungens befallningshavande, lantbruksnämnden
eller byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen.
Vad nu sagts avser förrättningar, som icke överklagats. Frågan om fastställelse
av förrättning, mot vilken talan fullföljts, skall som hittills alltid
falla under ägodelningsrättens prövning.
Avgränsningen av de situationer, då överlantmätaren skall hänskjuta honom
åliggande fastställeseprövning till ägodelningsrätten, har bildat utgångspunkten
för ett av yrkandena i de likalydande motionerna I: 369 och
11:447. Enligt motionärerna kunde det icke sällan inträffa, att ett rent
juridiskt spörsmål måste besvaras vid fastställelseprövningen. Beträffande
sådana spörsmål besutte över lantmätaren icke samma kompetens som ägodelningsdomaren.
Fall kunde därför tänkas förekomma, där överlantmätaren
på grund av tveksamhet i den rättsliga frågan hänsköte målet till ägodelningsrätten
men där ägodelningsdomaren icke skulle ha funnit skäl till
en dylik åtgärd. På så sätt skulle alltså uppkomma processuella förfaranden,
som icke vore nödvändiga. Detta befarade missförhållande vill motionärerna
förebygga genom något förändrade regler rörande inskränkningarna
i överlantmätarens befogenhet att besluta i prövningsärendena. Motionärernas
författningsförslag innebär, att överlantmätaren skall hänskjuta
prövningen till ägodelningsrätten, om Konungens befallningshavande, lantbruksnämnden
eller byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen
ur allmän synpunkt eller överlantmätaren själv funnit anledning till sådan
erinran. Föreligger icke något av dessa fall men finner överlantmätaren
eljest anledning till antagande att förrättningen icke är lagligen beskaffad,
skall prövningen däremot hänskjutas till ägodelningsdomaren. Till förmån
för nämnda förslag har motionärerna ytterligare åberopat, att den anmärkningsrätt
beträffande lantmäteriförrättningar, vilken under senare år tilllagts
vissa myndigheter, borde motsvaras av att ägodelningsrättens befattning
med icke överklagade förrättningar begränsades till fall, där anmärkningsrätten
utnyttjats.
Att överlantmätarna till följd av osäkerhet i rättsliga spörsmål skulle i
oträngt mål hänskjuta fastställelseprövningen till ägodelningsrätten synes
vara en överdriven farhåga. Kommer överlanlmätarnas utvidgade handhavande
av prövningsärendena att ställa dem inför sådana juridiska frågor,
som de tidigare icke är förtrogna med, lär de icke sakna möjligheter att
under band erhålla erforderlig rådgivning. I delta syfte kan de ju taga kontakt
exempelvis med lantmäteristyrelsen eller — vilket kanske ligger ännu
närmare till hands — - med vederbörande ägodelningsdomare. Redan det anförda
talar mot den ändring, motionärerna önskar få till stånd i förevarande
hänseende. Det må emellertid också framhållas, att den av motionärerna
föreslagna gränsdragningen mellan de fall, då fastställeseprövningen skulle
hänskjutas till ägodelningsrätten, och dem, som skulle föranleda prövning
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
ens hänskjutande till ägodelningsdomaren, icke förefaller fullt klar ur
praktisk synpunkt. Så skulle förmodligen överlantmätaren själv i vissa fall
få svårt att avgöra, huruvida situationen vore den, att han funne anledning
till erinran mot förrättningen ur allmän synpunkt, eller den, att han eljest
tunne anledning till antagande att förrättningen icke vore lagligen beskaffad.
Av skäl vilka här angivits avstyrker utskottet motionsyrkandet i fråga.
Motionerna I: 369 och II: 447 innefattar ännu ett yrkande. Detta berör
icke något av de ämnen, i fråga om vilka propositionen föreslagit jämkningar,
utan avser reglerna om vissa myndigheters talerätt i jorddelningsmål
(21 kap. 51 § jorddelningslagen). Reglerna stadgar, att beslut, varigenom
ägodelningsrätt eller hovrätt meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning,
må överklagas av överlantmätaren, länsarkitekten och lantbruksnämnden
så ock, då förrättningen ägt rum inom ort där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, av byggnadsnämnden. Motionärerna föreslår
att stadgandena i fråga kompletteras med en bestämmelse, som direkt utsäger
att klagorätten får användas endast till förmån för de allmänna intressen
respektive myndighet är satt att bevaka. Utskottet kan emelleriid
icke finna, att behov föreligger av en sådan uttrycklig förklaring. Dels ligger
det nämligen i sakens natur att myndigheterna har beretts klagorätt
enbart för tillvaratagandet av det allmännas intressen, dels synes detta tillräckligt
tydligt framgå av förarbetena till ifrågavarande stadganden (jfr
prop. nr 232/1947, s. 196). Motionsyrkandet kan därför icke tillstyrkas.
De propositionsförslag till jämkningar i förrättningsförfarandet, vilka ej
närmare behandlats här ovan, har icke givit utskottet anledning till någon
erinran.
Förslagen till åtgärder i syfte att legalisera vissa privata jorddelningar
innebär att sämjedelning och s. k. privat ägostyckning, tillkomna före den
1 januari 1928, skall kunna förklaras äga samma verkan som laga skifte.
Den lagstiftning, som föranledes härav, föreslås bli innefattad i en särskild
lag om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in. Utskottet anser att
den föreslagna lagen är ett lämpligt avpassat instrument för de angelägna
strävandena att undanröja de mest framträdande olägenheterna av ifrågavarande
jorddelningar. Mot den närmare utformningen av lagstiftningsförslagen
i detta ämne har utskottet icke någon anmärkning att anmäla.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen och alltså avslå motionerna 1:368
och II: 446 ävensom 1: 369 och II: 447 i vad de avser nämnda
lagförslag; samt
B. att motionerna I: 369 och II: 447 ej heller i övrigt måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
25
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från fö r s t a kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lars Andersson,
* Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon, Lindgren och William Ohlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ähman, Johansson
i Torp, von Seth, Nyberg, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie och
Persson i Tandö.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.