Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.
Genom en den 19 december 1952 dagtecknad proposition nr 11, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på
(Gällande lydelse:)
24
Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden, och kan
på grund härav antagas, att kostnaden
i förhållande till båtnadsvärdet
för torrläggning av något område
skulle bliva mindre, därest annat område
icke ingått i samfälligheten,
skall för sådan jämkning, som nedan
sägs, den till samfälligheten hörande
marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner
till olika grenar av diket eller till
skilda, med hänsyn till särskilt hin
1
Se beträffande 7 kap. 24 § SFS 1920: 459.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 9 s
sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse:)
§•
Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden eller
andra naturförhållanden, och kan på
grund härav antagas, att kostnaden i
förhållande till båtnadsvärdet för
torrläggning av något område skulle
bliva avsevärt mindre, därest annat
område icke ingått i samfälligheten,
skall för sådan jämkning, som nedan
sägs, den till samfälligheten hörande
marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner
till olika grenar av diket eller el
aml.
3 avd. Nr 1.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
der för dikningen eller genom större jest till skilda, med hänsyn till olikbrytning
i dikets bottenlinje naturli- heterna avgränsade dikessträckor.
gen avgränsade dikessträckor.
Å avdelning------nu sagts.
Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1953.
I fråga om ärende, däri utlåtande
av synemån eller dom av vattendomstol
meddelats före ikraftträdandet,
skall nya lagen ej äga tillämpning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär ökade möjligheter att
få rättvis fördelning av kostnaderna för torrläggningsföretag.
Gällande bestämmelser.
De åtgärder för torrläggning av mark, som avhandlas i vattenlagens 7
kap., hänföres till tre särskilda slag av företag, nämligen dikning, vattenavledning
och invallning. Kapitlet är uppdelat i fyra huvudavdelningar, avseende
dikning (1—36 §§), vattenavledning (37—48 §§), invallning (49—
55 §§) samt gemensamma bestämmelser (56—66 §§).
Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan önskar
att för sin mark deltaga i dikningen, är den senare — såvida det är
förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens
beskaffenhet eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas
— enligt 7 kap. 20 § berättigad fordra, att åt diket skall givas det läge och
det djup samt dikningen i övrigt erhålla den utsträckning och omfattning,
att största möjliga båtnad beredes hans mark. Det föreligger således a nslutningsrätt
till dikningsföretag. Enligt samma paragraf finns även
anslutningstvång. Det stadgas nämligen att, därest dike som någon
vill upptaga är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
3
taga del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars
ägare skall taga del däri, utgör, enligt 21 §, i avseende å företaget en samfällighet.
Vid fördelningen av kostnaderna inom en samfällighet är båtnadsvärdet
av avgörande betydelse. Begreppet båtnad definieras närmare i 22 §. Med
avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga,
skall såsom båtnad anses den genom företaget åstadkomna
höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större
djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, samt den ökade
möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt nu nämnts. Nämnda
slags båtnad benämner lagrummet jordförbättring. Med båtnad av marks
torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken vinner genom
torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom
genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup. Till båtnad
av marks torrläggning skall även hänföras förmån av förbättrade betingelser
för marks brukning eller användning för annat ändamål; därvid
skall båtnad i avseende å marks brukning anses såsom jordförbättring. Sistnämnda
bestämmelse om brukningsbåtnad fanns ej med i paragrafens ursprungliga
lydelse utan infördes däri först genom lag den 25 maj 1945.
Huvudregeln rörande kostnadsfördelningen återfinns i 23 §. Det stadgas
där att delägare i dikningssamfällighet skall, såvitt ej annorledes i kapitlet
stadgas, vara skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning
i män av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.
Ett betydelsefullt avsteg från huvudregeln göres i 24 §, där bestämmelser
upptagits om avdelningsbildning i vissa fall. Första stycket i 24 §
lyder:
Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda
grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på
grund härav antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning
av något område skulle bliva mindre, därest annat område icke ingått
i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till
samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter
som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med hänsyn
till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets
bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor.
Jämkningen skall enligt andra stycket i 24 § genomföras på så sätt, att å
avdelning icke på grund av stadgandet i 23 § må anses belöpa större andel
i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade
kostnaden för torrläggning endast av till avdelningen hörande mark,
å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å
andra sidan. Om den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning
överstiger den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen
hörande mark, därest till avdelningen hänfördes även den till en
eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnads
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
belopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock med det förbehållet
att kostnaden för någon av de andra avdelningarna ej därigenom må
höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på det nu
angivna sättet.
För att icke den enskilde delägaren i ett dikningsföretag skall lida men
till följd av gemenskapen stadgas vidare i 26 §, att hans andel i kostnaden
icke skall överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom
tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande i dikningen.
Enligt 34 § gäller reglerna i 23 och 24 §§ även vid fördelning av kostnaderna
för dikets underhåll.
De nu återgivna bestämmelserna rörande kostnadsfördelning inom dikningsföretag
är, enligt hänvisningar i 37 och 49 §§, tillämpliga även på
vattenavlednings- och invallningsföretag.
Framställning om lagändring.
I framställning till chefen för justitiedepartementet den 20 februari 1951
har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer föreslagit ändring
av bestämmelserna i 7 kap. 24 § vattenlagen om s. k. avdelningsbildning
vid kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet. Vid skrivelsen fanns
fogad en av ivattenrättsingenjören P. E. Svensson och lantbruksingenjören
S. Hallin utarbetad promemoria. I denna uttalas att sådan ändring av 7
kap. 24 § vattenlagen vore påkallad, att samfälligheten kunde uppdelas i
avdelningar icke endast då i nämnda paragraf angivna skäl förelåge utan
även annars, då större skillnad i förhållandet mellan kostnad och båtnad
förefunnes. Följande lydelse av paragrafens första stycke föreslås i promemorian
:
Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund
härav eller av annan orsak antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet
för torrläggning av något område skulle bliva avsevärt mindre, därest
annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som
nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda
avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olikar grenar av diket eller
till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större
brytning i dikets bottenlinje eller genom väsentlig skillnad i förhållandet
mellan kostnad och båtnadsvärde avgränsade dikessträckor.
Över framställningen har avgivits remissutlåtanden av vattenöverdomstolen,
samtliga vattenrättsdomare och lantbruksstyrelsen. Vattenrättsdomarnas
yttranden har avgivits efter hörande arv de vid resp. vattendomstolar tjänstgörande
agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna med undantag för vattenrättsingenjören
Svensson, vilken medverkat vid utarbetandet av den
vid föreningens framställning fogade promemorian. Vattenrättsdomarna i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
5
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vilka avgivit gemensamt
yttrande, har bifogat en särskild promemoria av vattenrättsingenjören S.
Nilsson. I yttrandena vitsordas genomgående behovet av en lagändring i den
riktning som angivits i framställningen.
Departementschefens uttalanden i propositionen.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
anfört följande:
»I vattenlagen har fastslagits den grundsatsen, att jordägare under vissa
förutsättningar är skyldig att deltaga i dikningsföretag eller äger påfordra
att få deltaga i företaget. Till följd härav blir spörsmålet om kostnadsfördelningen
av mycket stor betydelse. Att skapa enkla och klara regler, som
alltid ger möjlighet till en rättvis och rimlig kostnadsfördelning, är ingalunda
en lätt uppgift. Förhållandena varierar avsevärt, och en regel, som
i ett fall ger ett riktigt resultat, kan i ett annat fall leda till icke önskvärda
konsekvenser.
Av väsentlig betydelse för kostnadsfördelningsfrågan är att i allmänhet ej
alla deltagare i ett dikningsföretag har behov av diket i hela dess längd, bredd
eller djup. Vidare är värdet av jordförbättringen till följd av dikningsföretaget
ofta olika för olika deltagare. En lösning, som under dessa förhållanden
kan synas ligga nära till hands, är att var och en förpliktas att deltaga
allenast i kostnaden för så stor del av diket som erfordras för utdikning av
hans mark. På denna ståndpunkt torde — ehuru i viss mån olika tolkningar
gjort sig gällande — 1879 års dikningslag ha grundats. Metoden kan emellertid,
såsom påvisats i de förut återgivna uttalandena i 1910 års kommittéförslag,
leda till obilliga resultat, i det de övre fastigheterna vid en dikessträcka
kan bli i oskälig grad belastade. I praxis blev också redan före dikningslagens
upphävande regeln underkastad vissa modifikationer.
Vattenlagen har i förevarande hänseende klart anslutit sig till den s. k.
gemensamhetsprincipen. I enlighet härmed skall varje deltagare i dikningsföretaget,
i förhållande till sin båtnad, deltaga i kostnaden för diket i dess
helhet. Denna grundsats har kommit till uttryck i 7 kap. 23 §,'' där det
såsom huvudregel stadgas att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att
taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å
den båtnad hans mark därigenom beredes. Även denna regel leder emellertid,
om den tillämpas undantagslöst, till mindre önskvärda resultat i
vissa fall. Dessa tager sig i allmänhet uttryck däri, att de vid nedre delen
av diket belägna fastigheterna får vidkännas alltför hög andel av dikningskostnaden.
Till undvikande härav har i 7 kap. 26 § gjorts det viktiga
avsteget från gemensamhetsprincipen, att en delägares bidrag till kostnaden
för företaget icke får överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning
av honom tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande
i dikningen. Även det förhållandet kan emellertid inträffa alt eu grupp
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
av fastigheter inom dikningssamfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad,
därest övriga fastigheter ej ingått i företaget. I princip kan detta fall
anses jämställt med det i 7 kap. 26 § avsedda fallet. De bestämmelser om
jämkning i kostnadsfördelningen genom s. k. avdelningsbildning, vilka upptagits
i 24 §, omfattar emellertid ej alla de fall, då en grupp av fastigheter
inom samfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad utan de övriga fastigheternas
deltagande i dikningen. Det förslag rörande avdelningsbildning,
som framlades i 1910 års kommittéförslag, gav ganska vidsträckta möjligheter
i detta avseende. Bildandet av avdelningar vid kostnadsfördelningen blev
emellertid på förslag av de särskilda sakkunniga, vilka överarbetade kommittéförslaget,
inskränkt till sådana fall, då det på grund av naturliga förhållanden
föreligger en markerad skillnad mellan olika områden. De fall
som angives i nuvarande 7 kap. 24 § första stycket är följande: 1) att vattnet
avledes till olika grenar av diket; 2) att det på någon plats föreligger
.särskilt hinder för dikningen, som påkallar speciellt kostnadskrävande åtgärder;
samt 3) att större brytning i dikets bottenlinje förefinnes. Om något
av dessa tre fall föreligger, skall enligt paragrafen avdelningsbildning
ske, om det kan antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för
torrläggning av ett område skulle bli mindre, därest annat område icke ingått
i samfälligheten.
Redan ganska snart efter genomförandet av den nya torrläggningslagstiftningen
kom den uppfattningen till uttryck, att villkoren för uppdelning av
en dikningssamfällighet i avdelningar blivit alltför snävt avgränsade. Den
diskussion i frågan som sålunda väckts har icke avstannat och spörsmålet
har nu, såsom framgår av den föregående redogörelsen, upptagits av föreningen
statens lantbruksingenjörer i en framställning om lagändring i syfte
att möjliggöra avdelningsbildning i större utsträckning än hittills. Föreningens
framställning har i princip vunnit anslutning i de yttranden, som inhämtats
från vattenöverdomstolen, vattendomstolarna och lantbruksstyrelsen.
Även jag har vid övervägande av frågan kommit till den uppfattningen, att
en utvidgning av möjligheterna till avdelningsbildning är önskvärd.
Av de uttalanden som gjorts av de hörda myndigheterna synes framgå att
det är väsentligen i två grupper av fall utöver de nu i lagen uppräknade, då
avdelningsbildning kan vara starkt motiverad ur rättvisesynpunkt. Den ena
gruppen omfattar sådana tillfällen, då den av företaget berörda marken utmed
viss dikessträcka i förhållande till övriga områden har ringa bredd c
ler dålig jordmån. Den andra gruppen av fall, som jag åsyftar, är att vis.
dikessträcka är speciellt kostnadskrävande, beroende exempelvis på att täcki
ledning är påkallad med hänsyn till brukningsförhållandena eller till markens
användning. Jag vill förorda att 7 kap. 24 § första stycket erhåller
en sådan formulering, att det även i dessa typfall blir möjligt att bilda
avdelningar. I detta syfte kan förutsättningarna för avdelningsbildning
lämpligen angivas så, att uppdelning i avdelningar må ske 1) om för torrläggning
av den till samfälligheten hörande marken erfordras särskilda
grenar av diket; 2) om med utförandet av viss del av dikningen är förenade
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
7
särskilt stora kostnader; eller 3) om mellan skilda till samfälligheten hörande
områden förefinnes väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra
naturförhållanden. Av de sålunda angivna förutsättningarna har den under
1) upptagna direkt motsvarighet i gällande lag. Även till den under 2)
nämnda förutsättningen finnes motsvarighet i den gällande lydelsen, men
den är där inskränkt på så sätt, att kostnaderna skall hänföra sig till särskilt
hinder för dikningen. Genom borttagande av denna inskränkning täcker
lydelsen även det fall, att viss dikessträcka blir särskilt kostnadskrävande
med hänsyn till brukningsförhållandena eller eljest till markens användning.
Vad angår den under 3) omnämnda förutsättningen för avdelningsbildning,
omfattar denna såväl det i den gällande lydelsen upptagna fallet,
att det föreligger större brytning i dikets bottenlinje, som det förhållandet
att ett område utmed viss dikessträcka i jämförelse med övriga områden
har ringa bredd eller dålig jordmån.
Med de valda formuleringarna kommer lagen fortfarande att intaga den
ståndpunkten, att enbart det förhållandet att ett visst område får en
mindre relativ torrläggningskostnad, om det ej torrlägges i samband med ett
annat område, icke medför avdelningsbildning. Å andra sidan lärer det icke
bli uteslutet att bilda avdelningar även vid andra tillfällen än i de för närvarande
tillåtna fallen och de ytterligare typfall då enligt vad jag nyss anfört
avdelningsbildning kan vara motiverad. Särskilt den under 3) angivna
förutsättningen, avseende väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra
naturförhållanden, ger nämligen rättstillämpningen vissa möjligheter till
avdelningsbildning efter ett fritt bedömande. En dylik frihet för synemän
och vattendomstolar har synts mig önskvärd med hänsyn till erfarenheterna
i praxis. Jag vill emellertid tillstyrka den i framställningen och flertalet
remissyttranden förordade regeln, att avdelningsbildning må ske endast om
den relativa torrläggningskostnaden för något område skulle bli avs ev
ä r t mindre, om annat område icke ingått i samfälligheten. Genom denna
regel jämte det redan i gällande lag upptagna kravet, att olikheten mellan
vederbörande områden skall hänföra sig till avgränsade dikessträckor, höidet
vara möjligt att utan oskäligt eftersättande av rättvisekravet ge stadgandet
eu av praktiska skäl påkallad avgränsning.
Den nuvarande avfattningen av första stycket i 7 kap. 24 § är något tung
genom att i början av lagrummet anges olika förutsättningar för avdelningsbildning,
vilka sedan med snävare avgränsningar ånyo uppräknas i slutet.
Stadgandet synes med fördel kunna förenklas i detta avseende.
I ett yttrande har i förevarande sammanhang föreslagits en komplettering
av 7 kap. 34 §, vilket stadgande avser fördelningen av kostnad för dikes
underhåll. Förslaget syftar på det fall, att viss dikessträcka är särskilt kostnadskrävande
men i gengäld drager väsentligt billigare framtida underhåll
än diket i övrigt. Det är uppenbarligen ej skäligt att, därest de kostnadskrävande
åtgärderna föranleder avdelningsbildning och därmed förhöjt andclstal
för de av den ifrågavarande dikessträckan beroende fastigheterna, det
förhöjda andelstalet tillämpas för dessa fastigheter även beträffande un
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.
derhållskostnaden. Enligt min mening innebär emellertid föreskrifterna i
7 kap. 34 § ej att man vid fördelningen av underhållskostnaden skall schablonmässigt
följa fördelningen av kostnaden för dikets upptagande. Det är
ej något som hindrar att med tillämpning av 24 § föreskrives särskild kostnadsfördelning
för det framtida underhållet. Någon lagändring på denna
punkt anser jag sålunda ej erforderlig.
De nya bestämmelserna i 7 kap. 24 § torde ej böra tillämpas i ärende,
vari utlåtande av synemän eller dom av vattendomstol meddelats före ikraftträdandet.
»
Utskottet.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda förslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 3 februari 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Lars
Andersson, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Boo; samt
från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson
i Torp, Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie och
Munktell.
Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
530327