Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m.
Andra lagutskottet liar till behandling föreliaft sex inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 179 av herr Björck m. fl.,
nr 306 av herr Lindblom, och
nr 309 av herr Lundquist in. fl., samt
inom andra kammaren
nr 229 av herr Edström in. fl.,
nr 378 av herrar Åqvist och Stenberg, och
nr 382 av herr Spångberg m. fl.
I motionen I: 179 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla,
1. att bestämmelserna i § 49 vägtrafikförordningen måtte ändras så,
alt uppställande av fordon på väg efter mörkrets inbrolt förbjudes, och
2. att Kungl. Maj :t i samråd med statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande måtte föranstalta om en
snabbutredning om vad som i övrigt bör åtgöras för att nedbringa trafikolyckorna,
särskilt vad gäller motortrafiken, i vårt land».
I motionerna 1:306 och 11:378, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till åtgärder
mot bullersam trafik av motorcyklar.
I motionerna 1:309 och 11:229, vilka äro likalydande, hemställes, »alt
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa alt
Kungl. Maj:t måtte tillsätta eu utredning med uppgift att framlägga förslag
som kan leda till ökad trafiksäkerhet».
I motionen 11:382 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
anhålla, att Kungl. Maj:t i samråd med statens trafiksäkerhetsråd
och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande måtte föranstalta
om eu snabbutredning om vad som bör åtgöras för att nedbringa trafikolyckorna,
särskilt vad gäller motortrafiken, i vårt land».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna.
1—432 Rihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 2 avd. Nr 8.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
Vägtrafikförfattningar och utredningar rörande trafiksäkerheten.
De nuvarande huvudbestämmelserna på vägtrafikens område finnas i
vägtrafikförordningen den 28 september 1951, vilken trädde i kraft den 1
januari 1952.
Till vägtrafikförordningen anknyta tillämpningsföreskrifter i bl. a. kungörelsen
den 7 december 1951 angående vägmärken m. m.
Straffbestämmelser på förevarande område finnas, förutom i vägtrafikförordningen,
i lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott.
Denna lag upptager bestämmelser om ansvar för bl. a. vårdslöshet
i trafik, förande av motorfordon i alkoholpåverkat tillstånd och »smitning»
vid sammanstötning eller annan trafikolycka.
Stadganden angående varningsmärken och säkerhetsanordningar in. m.
vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg äro meddelade i
kungörelse härom den 26 juni 1933.
Till grund för vägtrafikförordningen låg ett av 1944 års trafikförfattningssalckunniga
år 1948 avgivet betänkande med förslag till vägtrafikförordning
ävensom till vissa i samband därmed stående författningar
(SOU 1948:34).
År 1945 tillkallades av chefen för kommunikationsdepartementet särskilda
sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
möjligheterna att höja den allmänna trafiksäkerheten och åstadkomma
en bättre trafiklcultur. Dessa sakkunniga (1945 års trafiksäkerlietskommitté)
och 1944 års trafikförfattningssakkunniga höllo gemensamma sammanträden
för behandling av vissa frågor, bl. a. kvalifikationskraven å
motorfordonsförare. De båda organen samarbetade även i särskilda spörsmål
genom gemensamt tillsatta expertdelegationer. Trafiksäkerhetskoinmittén
avgav år 1948 betänkande med förslag till åtgärder för höjande
av trafiksäkerheten (SOU 1948:20). Av kommitténs förslag ha en del
beaktats vid utformningen av vägtrafikförordningen och vid genomförandet
av särskilda trafiksäkerhetsåtgärder, medan andra fullföljas bl. a.
genom den verksamhet, som statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande bedriva.
Frågan om en revision av rattfyllerilagstiftningen utredes av 1949 års
trafikngkterhetsutredning. Utredningen beräknar att inom kort ha slutfört
sitt uppdrag.
Statistiska uppgifter.
Från den officiella trafikolycksfallsstatistiken må följande uppgifter
anföras.
Under tiden 1935—1938 ökades antalet motortrafikolyckor från 10 820
till 16 504 eller i genomsnitt med ungefär 15 procent från år till år. Denna
Andra lar/ulskottets utlåtande nr 8.
O
O
ökning efterträddes av en minskning, som visserligen var ringa år 1939
men desto starkare år 1940, då antalet bragtes ned till den nivå vid vilken
det sedan i stort sett bibehölls under krigsåren (årligen 1940—1945:
6 528). Därpå följde stark ökning, nämligen år 1946 till 14 410 och 1947
till 17 847. Under år 1948 sjönk antalet till 15 468, men år 1949 ökades
det ånyo, ehuru obetydligt; antalet uppgick då till 15 859. Desto starkare
var ökningen under år 1950, då antalet uppgick till 20 427. För år 1951
finnas endast preliminära uppgifter. Enligt dessa uppgick antalet detta
år till 21 778. Hittills tillgängliga uppgifter för de tre första kvartalen år
1952 utvisa en fortsatt ökning jämfört med motsvarande kvartal år 1951.
Motortrafikolyckornas andel i det totala antalet trafikolyckor har sedan
andra världskrigets slut ökat från att år 1946 ha utgjort 90,8 procent till
94,7 procent år 1950. Sistnämnda år utgjorde antalet andra vägtrafikolyckor
än motortrafikolyckor 1 153. Antalet vägtrafikolyckor med dödlig
utgång, som år 1939 utgjorde 538, sjönk under krigsåren till lägst 252
år 1944, men steg därefter till 435 år 1946 och 500 år 1947. Efter en mindre
nedgång jämfört med år 1947 åren 1948 och 1949 -— till 492, resp. 494 -—-steg antalet till 571 år 1950. Enligt de preliminära uppgifterna för år
1951 dödades detta år 625 personer vid vägtrafikolyckor.
Den starka nedgången från år 1939 återspeglar krigsårens inskränkningar
i motortrafiken, vilka visade sina verkningar redan i slutet av
nämnda år. Såsom en följd av lättnaderna under hösten 1945 i restriktionerna
beträffande motortrafiken framträdde en kraftig ökning i denna
trafik, vilken år 1947 på landsbygdens allmänna vägar nådde en ej obetydligt
större omfattning än den hade år 1939. Körrestriktioner (8/n 1947—
30/4 1948) och bensinransonering (29/4 1948—12/n 1949) åstadkommo någon
nedgång år 1948, då trafikvolymen var endast föga större än år 1939. Under
åren 1949—1951 inträdde ånyo en kraftig trafikökning, vilken åtföljdes
av en starkt framträdande ökning av antalet olyckor.
Trafiksäkerhetsorgan.
Genom beslut den 20 maj 1949 har Kungl. Maj:t förordnat, att ett
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anknutet statens trafiksäkerhetsråd
skall finnas inrättat fr. o. in. den 1 juli 1949 tills vidare. Trafiksäkerhetsrådet
består av ett av Kungl. Maj :t bestämt antal ledamöter (f. n. nio).
En av ledamöterna skall vara verkställande direktören i Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Inom rådet finnes ett kansli, som förestås
av eu av Kungl. Maj:t förordnad kanslichef. Rådet åligger bl. a. att
med uppmärksamhet följa trafiksäkerhetsutvecklingen i Sverige och andra
länder, att taga initiativ till åtgärder för trafiksäkerhetens främjande, att
bedriva trafiksäkerhetsforskning och att understödja och samordna den
trafiksäkerhetsforskning, som inom landet bedrives av andra institutioner.
1
Andra lagutskottets utlåtande nr S.
Åt rådet ha anvisats anslag å för budgetåret 1949/50 75 000 kronor och
för vartdera av de två följande budgetåren 125 000 kronor. För budgetåret
1952/53 höjdes anslaget enligt yrkande av rådet med 25 000 kronor, varav
20 000 kronor avsågo eu ökning av anslagsposten för vetenskaplig forskning,
som tidigare utgjort 50 000 kronor. Såsom motiv till den begärda anslagsökningen
anförde rådet i skrivelse den 27 augusti 1951 bl. a. följande.
Trafiksäkerhetsrådet har numera slutfört bl. a. eu undersökning i egen
regi rörande motorförares beteende vid ljus- och ljudsignalbevakade plankorsningar
mellan järnväg och väg. Vidare har förslag utarbetats till reformering
av trafikolycksfallsstatistiken. Vid statens väginstitut bedrivas
på rådets initiativ och med bidrag från förevarande anslag undersökningar
angående dels motorfordons strålkastare, dels motorfordonens Fastigheter
under skilda förhållanden och dels vägbanans slirighet. Av medel från
anslaget bekostas jämväl en av rådet vid Stockholms högskolas institut för
praktisk psykologi igångsatt undersökning rörande trötthetsfaktorns betydelse
vid uppkomsten av trafikolyckor samt rådets undersökning av i
Skåne under tiden 2—10 december 1950 inträffade trafikolyckor. Flertalet
av här angivna pågående undersökningar väntas bli slutförda under
innevarande budgetår.
Rådet framhåller, att det erfarenhetsmässigt visat sig, att forskningsuppgifterna
inom trafiksäkerhetens område äro svårbemästrade och att de
kräva avsevärd tid för sin lösning. Det är därför av vikt, att dylika undersökningar
komma i gång på eu bredare front och att tillräckliga medel
stå till förfogande för intresserade forskare. Rådet har vänt sig till de
vetenskapliga institutioner i landet, som här kunna komma i fråga, och
genom dem sökt intressera lämpliga personer att ägna sig åt studier av
sådana spörsmål, vilkas lösande kan väntas öppna nya vägar för att
höja trafiksäkerheten. Rådet har i detta sammanhang presenterat några
exempel på forskningsämnen inom de närmast berörda områdena, nämligen
medicinen, psykologien, statistiken samt väg- och fordonstekniken.
En del institutioner har redan anmält sig vara intresserade av saken.
Beträffande forskningsverksamhetens ändamål understryker rådet bl. a.
värdet av att man i upplysnings- och propagandaarbetet inom trafiksäkerheten
snart får tillgång till mera exakta besked om på vilka punkter detta
arbete lämpligen bör inriktas. Innan sådana besked föreligga, finnes risk
för att upplysnings- och propagandaverksamheten får ett innehåll av mera
allmän än konkret natur.
På anförda skäl anser rådet att anslagsposten till vetenskaplig forskning
bör höjas. Då trafiksäkerhetsforskningen i Sverige är av relativt nytt datum
och då möjligheterna att på grundval av vetenskapliga undersökningsresultat
ernå en ökad trafiksäkerhet kanske kunna sägas icke vara slutligen
prövade i vårt land, bör emellertid ökningen för nästa budgetår enligt
rådet ske med viss försiktighet.
För budgetåret 1953/54 har rådet med hänsyn till planerad utvidgning
av verksamheten samt inträffade kostnadsstegringar hemställt om höjning
av anslagsposten till vetenskaplig forskning med 19 000 kronor. Detta
förslag har dock i statsverkspropositionen (bilaga 8, sjätte huvudtiteln,
punkt 47) icke biträtts av föredragande departementschefen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
5
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande bedriver med bidrag
av allmänna medel elt omfattande trafiksäkerhetsarbete. Föreningens verksamhet
omfattar bl. a. upplysnings- ocb propagandakampanjer, samarbete
med och stöd åt lokala trafiksäkerhetsorgan, stödåtgärder för trafikundervisning
i skolorna samt eu fortlöpande serviceverksamhet för allmänheten,
organisationer och företag.
Statsanslaget åt föreningen, som för innevarande budgetår utgör 200 000
kronor, föreslås i årets statsverksproposition (bilaga 8, sjätte huvudtiteln,
punkt 48) ökat till 300 000 kronor. Förslaget tillmötesgår eu av föreningen
framställd begäran, till stöd för vilken föreningen anfört:
»Mot bakgrunden av trafikens fortgående hastiga ansvällning och den
skrämmande omfattning trafikolyckorna numera fått framstår det såsom
i hög grad angeläget att trafiksäkerhetsarbetet kan ytterligare intensifieras
med avseende på såväl den allmänna upplysnings- och propagandaverksamheten
som sådana aktioner, som behöver insättas på speciella punkter, där
olycksrisker i särskilt hög grad visat sig föreligga.
En stor uppgift för nationalföreningen är att ge ungdomen den rätta
inställningen till och kunskapen om trafiksäkerhetsproblemen samt att utbilda
lämpliga personer, såsom lärare och polismän, för sådan verksamhet.
I samband med ikraftträdandet av de nya trafikförfattningerna inriktade
föreningen sin verksamhet på att ge allmänheten kännedom om dessa bestämmelser.
Sålunda har utarbetats och försålts en ''folkupplaga’ av vägtrafikförordningen,
kallad ''Rätt och vett i trafiken’. Upplagan omfattar
770 000 ex. Därjämte har tryckts och distribuerats stora upplagor av såväl
mindre som större vägmärkesplanscher för i första hand skolornas
behov.
Under 1951 och 1952 genomfördes resp. påbörjades dels en upplysningskampanj
om riskerna vid motorcykelkörning, dels prov och träning i vinterkörning
med motorfordon och dels en upplysningsaktion kallad ''Respekt
för järnvägskorsning’.
För år 1953 planeras bl. a. en större upplysningskampanj för bättre
trafikkultur och eu intensifiering av det lokala trafiksäkerhetsarbetet.
Trafikundervisningen i skolorna kommer att bedrivas i avsevärt mycket
större omfattning än tidigare.»
Trafikövervakning.
Trafikövervakningen i landet fullgöres till övervägande delen av ordningsstatspolisen.
Då ordningsstatspolisen uppsattes år 1932 bestod den av sex kommissarier,
22 överkonstaplar och 172 konstaplar eller sammanlagt 200 man.
Den nuvarande personalstyrkan är nio kommissarier, 27 överkonstaplar
och 241 konstaplar eller sammanlagt 277 man. ökningen uppgår alltså
till 77 man. Av dessa tillkommo 07 man i samband med vissa ändringar
beträffande bilbesiktningsorganisationen år 1937 samt fyra man i samband
med en av fjolårets riksdag beslutad förstärkning. I sina anslagsäskanden
för budgetåret 1952/53 anförde stats polisintendenten bl. a. följande.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
Av ordningsstatspolisens personal kan med nuvarande arbetsbörda för
trafikövervakning dagligen disponeras i genomsnitt omkring 100 man
eller 50 tvåmanspatruller, tjänstgörande under vardera 8 timmar. Vid en
lika fördelning över hela dygnet skulle sålunda ordningsstatspolisen för
trafikövervakning kunna avdela sammanlagt 17 patruller inom rikets samtliga
24 län. En förbättrad trafikövervakning skulle säkert i betydande
grad medverka till att nedbringa antalet trafikolyckor. Under de sista åren
bar ordningsstatspolisen i betydande omfattning tagits i anspråk för trafikundervisning,
framför allt i skolorna. Detta arbete, som allmänt torde
anses vara av väsentlig betydelse för främjande av trafiksäkerheten, har
dock liksom trafikövervakningen i brist på personal långt ifrån kunnat
bedrivas i önskvärd utsträckning. En förstärkning av ordningsstatspolisen
genom personalökning framstår såsom ofrånkomlig. Ökningen synes vid
full utbyggnad böra omfatta minst 1 kommissarie, 8 överkonstaplar och
54 konstaplar. Utbyggnaden torde, bl. a. med hänsyn till rekryteringsförliållandena,
böra ske successivt under de närmaste 3 eller 4 åren. I första
hand synes en utökning böra ske vid avdelningarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Falun och Gävle.
I avgivna yttranden förutsatte statskontoret, att anslagskraven kunde
vinna beaktande endast i mycket begränsad omfattning, varemot statens
trafiksäkerhetsråd tillstyrkte framställningen. Trafiksäkerhetsrådet anförde
därvid bl. a. följande.
Enligt rådets mening är det av fundamental betydelse för upprätthållande
och höjande av trafiksäkerheten att övervakningen av trafiken är
väl förgrenad över hela landet och att den är effektiv. Rådet är övertygat
om alt statspolisen, försedd med erforderlig personal, är väl skickad alt
handhava denna övervakning. I dagens situation är övervakningen långt
ifrån tillfredsställande. Nonchalanta och mindre nogräknade trafikanter
skulle säkerligen, om de i trafiken kände sig mera iakttagna och löpte en
faktisk risk för efterräkningar, tvingas att köra mera omdömesgillt. Delta
skulle i sin tur leda till större trivsel och trygghet på vägarna än vad nu
är fallet. En sådan ordning bör komma till stånd med det snaraste. Härför
erfordras en kraftig och snabb utbyggnad av trafikövervakningsapparaten.
Man bör enligt rådet utan nämnvärt uppskov få till stånd en mera
kontinuerlig polispatrullering åtminstone på de mest trafikerade vägarna.
Eu utökning av ordningsstatspolisen är jämväl motiverad ur den synpunkten,
att en intensifierad undervisning av skolungdomen i trafikfrågor är påkallad.
Statspolisen har på detta område utfört ett synnerligen förtjänstfullt
arbete och lagt grunden till en värdefull kontakt mellan ungdomen
och polisen. Rådet anser det vara synnerligen angeläget, att statspolisintcndentens
framställning, såvitt här är i fråga, vinner bifall.
Föredragande departementschefen yttrade härom (1952 års statsverksproposition,
bilaga 13, elfte huvudtiteln, punkt 180):
»Ordningsstatspolisens arbetsuppgifter ha under de senaste åren ökat
i avsevärd omfattning. Den betydelsefullaste faktorn härvidlag har varit
vägtrafikens starka utveckling, men även andra förhållanden, som berörts
av statspolisintendenten i den nyss redovisade anslagsframställningen,
ha verksamt bidragit. Antalet trafikolyckor har under de senaste
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
7
åren ökat i oroväckande grad. Statspolisens resurser äro alltför begränsade
för att en effektiv trafikövervakning skall kunna ske. Om en nödvändig
förbättring av trafikförhållandena på landsbygden skall kunna genomföras,
måste ordningsstatspolisen förstärkas. I avbidan på prövningen av 1948
års polisutrednings förslag till ny polisorganisation synes emellertid eu
viss försiktighet böra iakttagas vid statspolisens utökning. Med hänsyn härtill
kan jag för nästa budgetår icke förorda större förstärkning av ordningsstatspolisen
än med 1 överkonstapel och 2 konstaplar i Stockholm samt 1
konstapel i Göteborg.»
Vid ärendets riksdagsbehandling yrkades i motion, 1: 343, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast
möjligt för riksdagen framlägga förslag till utbyggnad av polisorganisationen
för tillgodoseende av trafiksäkerhetssyften.
Statsutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11:
»Vägtrafikens starka utveckling under senare år har medfört att statspolisens
resurser äro alltför begränsade för att en effektiv trafikövervakning
och en intensifierad trafikundervisning skall kunna ske. Det råder
därför icke några delade meningar om att det i motionen 1:343 uttalade
önskemålet om en utökning av ordningsstatspolisen är starkt framträdande.
Utskottet förutsätter emellerlid, att Kungl. Maj :t ägnar fortlöpande uppmärksamhet
åt att alla till buds stående möjligheter att förekomma och
minska trafikolyckor tillvaratagas. I likhet med departementschefen anser
utskottet vidare, att försiktighet bör iakttagas vid statspolisens utökning
i avbidan på att 1948 års polisutrednings förslag till ny polisorganisation
hinner prövas. Utskottet är därför icke berett att tillstyrka en skrivelse
enligt det i motionen gjorda yrkandet.»
I årets statsverksproposition har chefen för inrikesdepartementet anmält,
att beredning inom departementet av vissa reformer inom polisorganisationen
pågår, varför anslagen, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, uppföras med preliminärt beräknade belopp.
Uppställande av fordon på väg.
I motionen I: 179 hemställes bl. a. om sådan ändring i 49 § vägtrafikförordningen,
att uppställande av fordon på väg efter mörkrets inbrott
förbjudes. Enligt 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen får fordon icke på
väg stannas eller uppställas på sådan plats eller sådant sätt, att fara
uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller
störes. Stannande och uppställning skall såvitt möjligt ske på vänstra sidan
av vägen i körriktningen räknat, överträdelse av denna bestämmelse är
cj kriminaliserad i vägtrafikförordningen, men straff kan ifrågakomma
enligt de allmänna bestämmelserna om ansvar för vårdslöshet i trafik
och åstadkommande av hinder i trafiken i 1 och 2 §§ lagen om straff för
vissa trafikbrott.
Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
belysning icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexanordning,
som utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus
framåt och rött ljus bakåt (51 § vägtrafikförordningen). Förseelse häremot
straffas, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, med
dagsböter och eljest med böter, högst trehundra kronor (67 § tredje
stycket vägtrafikförordningen).
Länsstyrelse eller, såvitt angår stads område, poliskammare, magistrat
eller kommunalborgmästare må meddela förbud mot parkering eller annan
uppställning av fordon å allmän väg, gata eller annan allmän plats (61 §
1 mom. vägtrafikförordningen).
Ljuddämpare å motorcyklar.
I de likalydande motionerna 1:306 och 11:378 behandlas frågan om
åtgärder mot bullersam trafik med motorcyklar.
Motorcykel skall enligt 4 § 1 mom. g) vägtrafikförordningen, om förbränningsmotor
användes, vara försedd med effektiv anordning för att
hindra störande ljud från avloppsgaserna (ljuddämpare). Brukas motorcykel
på väg, ehuru den icke överensstämmer med nämnda föreskrift,
kunna ägaren och föraren straffas med dagsböter (65 § 1 mom. och 3
mom. andra stycket vägtrafikförordningen).
Enligt en allmän föreskrift i 39 § vägtrafikförordningen skall vägtrafikant
visa hänsyn mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller
uppehålla sig vid vägen. I 58 § nämnda förordning föreskrives bl. a., att
förare av motordrivet fordon i görligaste mån skall behandla motorn så,
att den icke åstadkommer störande buller, överträdelse av sistnämnda
föreskrift straffas med böter, högst trehundra kronor (67 § andra stycket
vägtrafikförordningen).
Om förare genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta
sig efter dessa, kan varning meddelas honom eller hans körkort återkallas
(33 § 1 mom. 3. och 34 § vägtrafikförordningen).
Utskottet.
Trafikolyckorna ha genom sin alltmera stegrade frekvens blivit ett samhällsproblem
av största betydelse. Våra sjukvårdsinrättningar belastas i
hög grad med vården av de i trafiken skadade. Arbetsoförmåga eller nedsatt
arbetsförmåga för de skadade längre eller kortare tid, ofta för alltid,
utgör en för samhället och produktionslivet allvarlig debetpost. Framförallt
är emellertid antalet dödsfall genom trafikolyckor skrämmande högt.
Framhållas må även de omfattande materiella skador, som trafikolyckorna
Andra lar/utskotlels utlåtande nr S.
9
medföra. Till allt detta kommer det icke mätbara mänskliga lidande, som
orsakas av trafikolyckorna. Det är därför nödvändigt att allt som kan göras
för att nedbringa trafikolyckornas antal även göres.
I syfte att förbättra trafikanordningar, åstadkomma ändamålsenliga
trafikförfattningar, sprida upplysning om trafikregler och stimulera till
försiktighet och ökat ansvarsmedvetande i trafiken har mycket gjorts och
göres fortfarande. Läget med avseende å trafikolyckorna visar dock, att
man icke kan slå sig till ro med vad som redan uIföres på detta område.
Vad beträffar trafikförfattningar har en ny vägtrafikförordning trätt i
kraft den 1 januari 1952. Denna författning har grundats på omfattande
undersökningar, erfarenhetsrön och noggranna överväganden. Det
ar ännu för tidigt att bedöma verkningarna av denna — bl. a. fordras längre
hd innan en författning, vilken vänder sig till praktiskt taget alla samhällsmedlemmar,
kan sägas ha trängt igenom. Det synes i varje fall ej lämpligt
att inrikta sig på en revision av förordningen. Däremot är det nu eu angelägen
uppgift att verka för att dess bestämmelser inpräntas bland trafikanterna
och efterlevas.
Upplysnings- och undervisningsverksamhet är här av stort värde men
ingalunda tillräcklig. I motionerna I: 179 och I: 309 samt II: 229 och II: 382
påpekas med rätta vikten av eu effektiv trafikövervakning. Fordonsförare
åsidosätta nu ofta gällande föreskrifter bl. a. om hastighetsbegränsning
och om fordons utrustning samt icke minst de föreskrifter, som avse att
Irygga, att fordon, som under mörker är uppställt på väg, skall vara lätt
iakttagbart. De brister i trafiksäkerheten detta medför skulle kunna i stor
utsträckning avhjälpas genom en förstärkt trafikövervakning. En skärpt
sådan övervakning är därför enligt utskottets mening oundgänglig.
Uppmärksamhet bör även ägnas åt den reglering av trafiken i olika avseenden,
exempelvis rörande färdhastighet, parkering eller annan uppställning
av fordon in. in., som enligt 61 § vägtrafikförordningen ankommer
på de lokala trafikmyndigheterna. Det är av vikt att sådana föreskrifter
äro byggda på lämpliga och såvitt möjligt enhetliga principer. Utskottet vill
närmare beröra ett par hithörande problem.
Bestämmelser om maximihastighet vid passerande av tätbebyggelse
variera betydligt på olika orter, och variationerna synas icke alltid vara
betingade av särskilda lokala förhållanden. Anvisningar rörande hastighetsbegränsning
äro uppsatta på varierande avstånd från tätbebyggelsen, ibland
där denna börjar, ibland åter på stort avstånd därifrån. Att bär söka åstadkomma
stöne enhetlighet är av vikt, hland annat ur den synpunkten att
en föreskrift om hastighetsbegränsning, vilken ej framstår som motiverad
av tiafikhänsyn eller som går längre än dessa hänsyn kräva och därför
inbjuder till överträdelse, i likhet med andra otillräckligt motiverade trafikföreskrifter
är ägnad att minska respekten för iakttagande av sådana föreskrifter.
2—432 63 Bihanq till riksdagens protokoll 1953. !) sand. 2 avd. AV k.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 8.
Vid vägtrafikförordningens tillkomst diskuterades, bland annat i anledning
av inom riksdagen väckta motioner, huruvida i vägtrafikförordningen
borde föreskrivas, att förare av motorfordon vid passerande av korsning
med huvudled eller av korsning i plan mellan väg och järnväg skulle växla
ned eller stanna. Andra lagutskottet, vars utlåtande (1951 nr 30) godkändes
av riksdagen, framhöll jämte annat, att det i åtskilliga fall med hänsyn
till sikt och trafikförhållanden ej vore erforderligt att stanna eller växla
ned. Utskottet ville därför ej förorda någon generell regel av angivet
innehåll. Emellertid framhöll utskottet också, att då sikt- eller terrängförhållanden
påkallade det, stopptecken borde uppsättas. Även beträffande
uppsättande av stopptecken synes praxis vara oenhetlig. Angeläget är, att
här avsedd stoppskyldighet verkligen föreskrives, där terräng- och siktförliållandena
påkalla det.
I detta sammanhang må även behandlas det i motionen I: 179 framställda
yrkandet, att uppställande av fordon på väg efter mörkrets inbrott
skall förbjudas. Utskottet kan ej förorda, att i vägtrafikförordningen införes
eu föreskrift om dylikt parkeringsförbud, låt vara att föreskriften
kunde begränsas till att avse vissa slag av vägar. Bland annat måste beaktas,
att chaufförer, som färdas om natten, böra ha möjlighet att stanna
för att vila. Att försvåra detta skulle medföra olyckslallsrisker. En förutsättning
för förbud mot parkering under mörker synes därför vara, att uppställningsplatser
vid vägen finnas i tillräckligt antal. Dylika uppställningsplatser
iordningställas nu på sina håll i landet vid byggande av nya och
förbättring av gamla vägar. Utskottet har med tillfredsställelse erfarit, att
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överväges att på basis av vunna
erfarenheter utfärda generella anvisningar angående byggande av uppställningsplatser.
De olycksfall srisker, som äro förbundna med att fordon under
mörker äro uppställda på starkt trafikerade vägar, göra angeläget, att dä
på en sådan sträcka tillfredsställande möjligheter att parkera fordon vid
sidan av vägen anordnats, vederbörande lokala trafikmyndigheter pröva,
huruvida förbud mot parkering på vägen under mörker bör införas. Det
må tilläggas, att det är önskvärt att fordonsförare genom skyltar på tillräckligt
avstånd från uppställningsplatserna underrättas om dessa.
Angeläget är, att lagarna i största utsträckning ge möjlighet att vidtaga
önskvärda trafiksäkerhetsåtgärder. Beträffande röjningar för erhållande
av fri sikt eller eljest för tillgodoseende av trafiksäkerhetsintressen innehåller
36 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar föreskrift, att därest
överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas, vägsynenämnden
äger besluta om erforderliga åtgärder och om ersättning åt fastighetsägaren.
Denna bestämmelse anses dock icke grunda befogenhet för vägsynenämnden
att besluta om åtgärd för erhållande av fri sikt över järnväg
vid korsning med allmän väg. Att röjning kommer till stånd vid dessa
Andra lagutskottets uttalande nr S.
11
korsningar är emellertid ofta av betydelse för trafiksäkerheten. Det bör
därför övervägas huruvida icke bestämmelse om befogenhet för myndighet
att besluta om röjning vid sådana korsningar bär införas.
Utskottet vill understryka, vad utskottet tidigare — i utlåtande 1951 nr
30 — framhållit om att arbetet med åstadkommande av säkerhetsanordningar
vid de obevakade plankorsningar, där dylika anordningar saknas,
ävensom anordnandet av skenfria korsningar bör påskyndas i all den omfattning
förhållandena kunna medgiva.
Vad beträffar åtgärder i syfte att förebygga och motverka rattfylleri
torde frågan om ändring i den nu gällande lagstiftningen om rattfylleribrotten
få övervägas i samband med behandling av 1949 års trafiknykterhetsutrednings
betänkande, vilket väntas föreligga inom kort. Utskottet
vill emellertid även i detta sammanhang framhäva betydelsen av att eu
effektivare trafikövervakning kommer till stånd.
Utskottet, som anser att den största uppmärksamhet måste ägnas åt
trafiksäkerhetsfrågorna, vill understryka angelägenheten av att förefintliga
brister snarast möjligt avhjälpas. Enligt utskottets mening är det emellertid
icke erforderligt att, såsom i motionerna I: 179 och I: 309 samt II: 229
och 11:382 föreslås, tillsätta en särskild utredning. I den mån utredning
erfordras synes den kunna utföras av redan befintliga organ, och utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t ägnar fortlöpande uppmärksamhet åt dessa
frågor.
I motionerna 1:306 och 11:378 behandlas frågan om bullersam trafik
med motorcyklar. I vägtrafikförordningen finnas föreskrifter om att motorcykel
med förbränningsmotor skall vara försedd med effektiv ljuddämpare
och om att förare av motorfordon skall behandla motorn så, att den icke
åstadkommer störande buller. Överträdelse av dessa föreskrifter är straffbelagd.
Emellertid förekommer det tyvärr allmänt, att föreskrifterna åsidosättas,
och härav kunna betydande olägenheter uppstå, särskilt för dem
som bo vid eu mera trafikerad led. Det är därför önskvärt, att effektivare
åtgärder eftersträvas. Enligt vad utskottet erfarit, utför för närvarande eu
av de större städernas hälsovårdsnämnder tillsatt kommitté i samarbete
med statens institut för folkhälsan en undersökning av trafikbuller genom
motorfordon. Prov utföras i en del städer i avsikt att utröna bl. a. huruvida
man genom bullermätning kan erhålla ett medel att i större utsträckning
påtala störande trafikbuller och rätta till missförhållandena, exempelvis
genom att i samband med en av polisen ordnad trafikkontroll inkoppla
bullermätning. Utskottet förutsätter, att de förslag, som härigenom eller
eljest kunna framkomma, beaktas och behövliga åtgärder vidtagas. Under
sådana förhållanden torde det för närvarande ej vara erforderligt, att såsom
i motionerna föreslagits, riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag
till åtgärder.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr S.
Utskottet anser, att vad utskottet i ärendet anfört bör genom skrivelse
till Kungl. Maj:t bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 179,
I: .106, I: 309, II: 229, II: 378 och II: 382, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte som sin mening giva till känna vad utskottet ovan
anfört.
Stockholm den 3 mars 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund*,
Sunne, Nerman, Ahlberg och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Västberg, herr
Hagård, fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, Johansson
i Södertälje och Königson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 19.VJ. K, L. Beckmans Boktr.