8

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckt motion om höjning av de allmänna
barnbidragen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 65,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Nilsson hemställt »att
riksdagen måtte besluta att de allmänna barnbidragen, som nu utgå med
290 kronor, höjes till 500 kronor per barn och år».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag utgår f. n. — med
vissa undantag — för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, av
allmänna medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran allmänt
barnbidrag med 290 kronor om året. Sådant bidrag lämnas även för här i
riket bosatt barn som icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras
av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket. Allmänt barnbidrag
utgår fr. o. m. kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till sådant
bidrag eljest uppkommit, t. o. in. det kvartal, varunder barnet fyller sexton
år.

Kostnaderna för de allmänna barnbidragen beräknas i årets statsverksproposition
till 518 000 000 kronor för budgetåret 1952/53.

Principerna för de allmänna barnbidragen ha framlagts av 1941 års
befolkning sutredning. I sitt den 19 januari 1946 avgivna betänkande om
barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag
in. in. (SOU 1946: 5) behandlar utredningen befolkningsfrågans ekonomiska
sida och sådana samhälleliga åtgärder till de barnfostrande familjernas
förmån, som enligt utredningens uppfattning kunna medverka till att höja
deras standard. Betänkandet utmynnar i, bl. a., förslag till införande av
kontanta allmänna barnbidrag.

Befolkningsutredningen föreslog, att bidragens belopp skulle bestämmas
till 200 kronor. Utredningens förslag innebar vidare, att vid införande av
allmänna barnbidrag de inom statsbeskattningen då förekommande barnavdragen
skulle slopas. Till stöd härför anförde utredningen, att då barnfamiljerna
skulle beredas förmåner, samhället icke hade anledning att
bidraga till mer än kostnaden för en av samhället accepterad minimistandard;
i vart fall måste garanterandet av en sådan minimistandard föregå
införandet av speciella förmåner för barn inom mera bemedlade familjer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

9

Den schematiska rättvisa, som erhölles genom ett för varje barn lika stort
bidrag oberoende av föräldrarnas inkomst, måste också tillerkännas ett
betydande värde. Den av utredningen förordade omläggningen förändrade
icke nämnvärt läget för familjer med barn i inkomstlägen mellan 10 000
och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skulle den medföra en påtaglig
förbättring, för högre inkomsttagare åter en försämring. För familjer med
barn i sådana högre inkomstlägen bleve skillnaden mellan nuvarande skattelättnad
och det föreslagna barnbidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse
med behållen inkomst att den kunde i nämnvärd grad påverka
deras levnadsförhållanden.

Lagen om allmänna barnbidrag förelädes 1947 års riksdag genom proposition
nr 220. I propositionen anslöt sig föredragande departementschef en
till tanken, att barnavdragen vid den statliga beskattningen skulle slopas
vid införandet av allmänna barnbidrag. Beträffande bidragsbeloppens storlek
framhöll departementschefen, att det under dåvarande förhållanden
vore tydligt, att det erfordrades ett väsentligt högre belopp än 200 kronor
per barn och år för att garantera barnfamiljerna en tillfredsställande standard.
Frågan om beloppets storlek vore väsentligen en avvägningsfråga.
För sin del ville departementschefen förorda, att beloppet bestämdes till
260 kronor om året.

I enlighet med propositionens förslag bestämde riksdagen bidragsbeloppet
till 260 kronor för barn och år.

Frågan om bidragsbeloppen omprövades av 1950 års riksdag i samband
med propositionen nr 241 om ändring i bl. a. kommunalskattelagen och
lagen om allmänna barnbidrag. Till grund för propositionen låg ett av ortsavdragskommittén
den 1 februari 1950 avgivet betänkande (SOU 1950:5).

I propositionen föreslogs, att barnavdragen vid den kommunala beskattningen
skulle slopas och att barnfamiljerna skulle kompenseras härför
genom en höjning av barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor.

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande.

En höjning av barnbidraget med 20 kronor skulle i kommuner i de lägre
dyrortsgrupperna och med låg utdebitering utgöra full kompensation för
barnavdragets bortfallande. Å andra sidan skulle en höjning med 20 kronor
vara otillräcklig i flertalet kommuner och kan därför icke förordas. En
differentiering av barnbidraget skulle kanske giva det mest rättvisa resultatet.
Jag är emellertid icke övertygad om att fördelarna med en sådan anordning
uppväga de därmed förenade nackdelarna av administrativ art.
Vid sådant förhållande och då en böjning utöver JO kronor av statsfinansiella
skäl icke kan förordas anser jag mig böra föreslå, att i samband med
avskaffande av de kommunala barnavdragen de allmänna barnbidragen
generellt höjas med JO kronor fr. o. in. år 1952. Den årliga kostnaden i
anledning av höjningen beräknas till 51 miljoner kronor.

Bevillningsutskottet, som behandlade propositionen nr 241 jämte i anledning
därav avgivna motioner, yttrade i sitt av riksdagen godkända ut2
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr It—7.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

låtande, nr 57 — efter redogörelse för propositionens förslag — bl. a.
följande.

T de likalydande motionerna I: 475 (av herr Näsström in. fl.) och II: 567
(av herr Kärrlander in. fl.) samt i de likalydande motionerna 1:509 (av
herrar Öhman och Helmer Persson) och 11:603 (av herr Persson i Landafors
in. fl.) ha yrkanden framställts om att barnbidragen måtte höjas med
40 kronor eller sålunda från 260 kronor till 300 kronor.

Av propositionen framgår att kostnaden för förhöjda barnbidrag kan beräknas
till 51 miljoner kronor vid en höjning med 30 kronor och 68 miljoner
kronor vid en höjning med 40 kronor. Merkostnaden för en höjning
med 40 kronor skulle sålunda utgöra 17 miljoner kronor. Departementschefen
har förklarat, att han av statsfinansiella skäl icke kunnat förorda
en höjning utöver 30 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser uppgå de hankade barnavdragen i ortsgrupperna
I och II till 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV till 270 kronor
och i ortsgrupp V till 300 kronor. Vid en genomsnittlig utdebitering av
10 kronor utgör sålunda en höjning av barnbidraget med 30 kronor en i alla
lägen tillräcklig kompensation för barnavdragens borttagande. I motionerna
har gjorts gällande, att barnfamiljer bosatta i kommuner i de högre dyrorterna
och med högre utdebitering än 10 kronor skulle bliva underkompenserade,
därest barnbidragen endast höjdes med 30 kronor.

Påpekandet i motionerna är givetvis i och för sig riktigt. Å andra sidan
skulle, såsom i propositionen framhållits, en höjning av barnbidraget med
20 kronor i kommuner i de lägre dyrortsgrupperna och med låg utdebitering
utgöra full kompensation för barnavdragets bortfallande. Vid sådant
förhållande anser utskottet den i propositionen gjorda avvägningen böra
godtagas. Utskottet vill också instämma i departementschefens uttalande
därom att en höjning utöver 30 kronor av statsfinansiella skäl icke kan förordas.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet det i propositionen
framlagda förslaget om en höjning av de allmänna barnbidragen från 260
kronor till 290 kronor.

De höjda bidragsbeloppen utgå fr. o. m. 1952.

Vid 1952 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 260, att barnbidragen måtte höjas med 30 procent eller i avrundat
tal till 380 kronor.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 17. Utskottet uttalade därvid:

Att såsom motionärerna föreslagit riksdagen nu skulle besluta om förhöjning
av de allmänna barnbidragen med 30 procent torde med hänsyn
till det ekonomiska läget icke kunna komma i fråga. Utskottet vill
emellertid erinra om att den år 1950 skedda förhöjningen av barnbidragen
endast avsåg att utgöra kompensation för de samtidigt slopade barnavdragen
vid kommunalbeskattningen. Redan då ifrågasattes — bl. a. inom
1949 års skatteutredning, till vilken ortsavdragskommitténs förslag remitterades
för yttrande — att ytterligare jämkning uppåt av barnbidragen
borde ske med hänsyn till de förskjutningar i levnadskostnaderna, som
skett efter 1947. Utskottet förutsätter, att Ivungl. Maj :t i ett läge som det
nuvarande, då levnadskostnaderna äro under ständig förändring, med uppmärksamhet
följer utvecklingens inverkan på de sociala förmånernas fak -

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

tiska värde, och att Kungl. Maj:t — med beaktande av det statsfinansiella
läget — för riksdagen framlägger de förslag, som betingas av nämnda förändringar.

Vid samma riksdag gav chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng,
i andra kammaren, såsom svar på fråga av fru Västberg, en redogörelse för
åtgärder till bevarande av de sociala förmånernas realvärde. (Andra kammarens
protokoll 1952 nr 10 s. 10—18.) Av redogörelsen framgick bl. a., att
en höjning av de allmänna barnbidragen då icke hade ansetts möjlig. Statsrådet
Sträng yttrade i anslutning härtill:

Jag tror att det kan sägas, att de genomförda eller planerade åtgärderna
— dock med barnbidragen som ett viktigt undantag — kommer att visa sig
fylla kravet på bevarande av förmånernas realvärde. De planerade åtgärderna
kommer dock att kräva ytterligare finansiella insatser.

Beträffande barnbidragen vill jag påpeka, att en höjning med t. ex. 30
procent såsom kompensation för levnadskostnadernas stegring, d. v. s. från
290 till låt säga 380 kronor, skulle medföra en ökad statsutgift på drygt
158 miljoner kronor. Kostnaderna för barnbidragen uppgår nu till omkring
en halv miljard per år. Det har icke f. n. ansetts vara möjligt att belasta
budgeten med ytterligare kostnader för barnbidrag. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att kostnaderna för indextillägg på folkpensioner för nästa
budgetår har beräknats till 205 miljoner kronor. Det är högst sannolikt, att
folkpensionärerna inom kort får ytterligare ett indextillägg och att denna
summa kommer att behöva räknas upp med cirka 34 miljoner. Därmed
kommer statens sammanlagda kostnader för folkpensioneringen att stiga
till omkring en miljard kronor, utan att därför folkpensionärerna erhållit
någon del av den allmänna standardhöjning som andra grupper kommit i
åtnjutande av sedan pensionsbeloppen bestämdes.

Regeringen måste helt naturligt ha dessa fakta i minnet vid bedömandet
av möjligheterna till skattesänkning och till eu fortsättning av det sociala
reformverket.

I innevarande års statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 23,
anför föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, att de statsfinansiella
förutsättningarna för att upptaga frågan om de allmänna barnbidragens
belopp till omprövning f. n. icke föreligga.

Utskottet. De allmänna barnbidragen utgå för närvarande med 290 kronor
för barn och år. Frånsett den höjning med 30 kronor, som skedde år
1950 och som enbart var avsedd att kompensera för de samtidigt slopade
barnavdragen vid den kommunala beskattningen, ha bidragsbeloppen varit
oförändrade, sedan de allmänna barnbidragen beslötos år 1947. Genom
den därefter inträffade penningvärdeförsämringen har emellertid bidragens
realvärde väsentligt minskats, och uppenbart är, alt de icke längre ge barnfamiljerna
det stöd, som avsågs när reformen genomfördes. Det är därför
ett starkt önskemål, alt eu höjning av barnbidragen kommer till stånd.
Emellertid måste möjligheterna till en sådan höjning bedömas med hänsyn
jämväl till kostnaderna för andra angelägna sociala reformer och med be«

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

aktande av det statsfinansiella läget. Åtgärder ha nu genomförts och plane-''
rats till återställande eller höjning av de sociala förmånernas värde. Av
dessa må främst nämnas det förslag om höjning av folkpensionerna, som
förelagts årets riksdag. Beträffande de allmänna barnbidragen har dock,
såsom framgår av föredragande departementschefens yttrande härom i
årets statsverksproposition, höjning icke nu ansetts kunna ifrågakomma.
Utskottet finner heller icke möjligt att i det rådande statsfinansiella läget,
som nödvändiggör den största återhållsamhet med statsutgifterna, förorda
en höjning av de allmänna barnbidragen. I det sociala reformprogrammet
bör emellertid även ingå den höjning av dessa bidrag, som betingas av levnadskostnadernas
inverkan på barnfamiljernas standard, och möjligheterna
att finansiera en dylik höjning böra sorgfälligt prövas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 65, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Nerman, Ahlberg och Nils Theodor Larsson;

från a n d r a kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fruar Johansson i
Norrköping, Västberg, herr Hagård, fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson
i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 53
316182