Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Nr 5.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
om löner.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 45 av herr Norling och herr Persson, Ola, och

nr 320 av herr Persson, Helmer, in. fl. samt

inom andra kammaren

nr 380 av fru Nilsson m. fl.

I motionen 1:45 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om förslag till lag om arbetsgivares skyldighet att utbetala
lön för helgdagar».

I motionerna I: 320 och II: 380, vilka äro likalydande, har hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till lag på grundval av artikel 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna
år 1948 antagna ''Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna’;
samt

att sådant förslag framlägges i så god tid, att lagen — vid bifall av riksdagen
— kan träda i kraft den 1 januari 1954».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet i motionen 1:45,
får utskottet hänvisa till motionen. För de i motionerna I: 320 och II: 380
gjorda hemställandena ha skälen icke angivits i motionerna.

Likalönsprincipen.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948
av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje
för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan
må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning
och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter,
samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder
säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,
såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden
under deras överhöghet».

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Artikel 23 moment 2 i denna förklaring lyder: »Envar har utan åtskillnad
rätt till lika lön för lika arbete.»

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats
av riksdagen i olika sammanhang.

Vid 1958 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 146 av
herr Öhman och II: 235 av fru Rönn-Christiansson och fru Linderot om
snabbutredning om lagfästande av kvinnors rätt till lika lön med mannen
för samma prestation. Motionerna behandlades av första kammarens första
tillfälliga utskott i dess utlåtande nr 4 och av andra kammarens andra tillfälliga
utskott i dess utlåtande nr 4. Utskotten framhöllo, att de delade
motionärernas uppfattning, att samma arbetsprestation borde honoreras
med samma lön oavsett arbetstagarens kön, men att utskotten icke kunde
finna, att de i motionerna föreslagna åtgärderna skulle verksamt kunna bidraga
till ett sådant resultat. Utskotten ansågo — i likhet med vad Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige framhållit i
remissyttranden — att frågan om lönerna borde avgöras genom fria förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden och icke genom lagstiftning.
Detta torde i längden vara till största gagn även för kvinnliga arbetstagare.
Utskotten avstyrkte motionerna, och kamrarna beslöto i överensstämmelse
med vad utskotten hemställt.

Frågan återkom därefter vid 1950 års riksdag i anledning av motionen
II: 129 av herr Dahlgren in. fl., vari motionärerna begärde snabbutredning
och förslag om lagfästande av likalönsprincipen. Motionen hänvisades till
andra kammarens allmänna beredningsutskott, som i sitt utlåtande nr 1
avstyrkte densamma. I utlåtandet berörde utskottet inledningsvis, att förhandling
mellan parterna på den enskilda arbetsmarknaden om lönesättningen
för arbetare av olika kön ägde rum och att för de i statlig tjänst anställda
utredning påginge inom likalönskommittén, varefter utskottet anförde
:

»Principiellt delar utskottet den av andra kammaren år 1948 uttalade
uppfattningen, att frågan om lönesättning bör avgöras genom fria förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden och icke genom lagstiftning. I
vart fall synas resultaten av pågående utredning och förhandling först böra
avvaktas, innan andra åtgärder övervägas.»

Andra kammaren avslog motionen.

Vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens i Geneve
år 1951 fattades beslut bl. a. om en konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde och en rekommendation
(nr 90) i samma fråga. Konventionen och rekommendationen underställdes
1952 års riksdag genom proposition nr 47. Över konventionen och rekommendationen
hade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

7

likalönskommittén, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
I samtliga dessa yttranden avstyrktes lagstiftning för genomförande av
likalönsprincipen.

För egen del anförde delegationen bland annat följande. Av de till delegationen
avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter
och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke
borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,
framför allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära
ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för
arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria
avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen
funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning
av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen:

»I fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, och jag avstyrker
följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om
åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens
värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar
för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av
arbetsmarknadens parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd
för kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas
sida med anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill
icke för närvarande påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella
reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,
finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga
bör anstå till dess den statliga kommitté — likalönskommittén — som sysslar
med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 21, till vad föredragande departementschefen yttrat.

Den i departementschefens ovan återgivna yttrande omnämnda likalönskommittén
har tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari
1947. Kommittén skall enligt direktiven utreda frågan om likalönsprincipens
genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och del statsunderstödda
kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade
lönesystemet. Kommitténs betänkande är nu under tryckning.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Vad beträffar den enskilda arbetsmarknaden har frågan om lika lön för
lika prestation behandlats av en av Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen gemensamt tillsatt kommitté. Kommittén avgav i
december 1950 betänkande, vilket under titeln »Betänkande avgivet av
arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning» utkommit av trycket. I betänkandet
anför kommittén bland annat, att lönesättning efter kön är en
principiell orimlighet. En principiellt riktigare avvägning av lönerna skulle
enligt kommitténs mening underlättas, om man i ökad grad kunde anpassa
lönerna efter den individuella arbetsinsatsens värde för produktionen. Härför
fordrades emellertid en betydande omläggning av det svenska lönesystemet,
som karakteriserades av enhetliga lönesatser för stora grupper med
begränsat utrymme för individuell lönedifferentiering. Kommittén ansåg
sig icke kunna framlägga några konkreta rekommendationer rörande införandet
av lönesättningsmetoder, som skulle vara bättre ägnade än de nuvarande
att medföra löneinkomstens avvägning efter den individuella arbetsinsatsens
värde. Detta vore en fråga, som måste lösas inom varje avtalsområde
för sig på grundval av dettas speciella förhållanden. Kommittén
föreslog'', att en särskild nämnd för arbetsmarknadens kvinnofrågor skulle
tillsättas. Härom anför kommittén:

»Kommittén har icke funnit anledning att undersöka alla de faktorer,
som äro ägnade att bereda vägen för en större jämställdhet mellan könen
på arbetsmarknaden och att underlätta förvärvsarbetet för den kvinnliga
arbetskraften. Den anser emellertid dessa frågor vara av sådan vikt, att de
kontinuerligt böra följas av representanter för arbetsmarknadsorganisationerna.

Kommittén vill därför föreslå att ett för Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen gemensamt organ tillsättes, förslagsvis benämnt Arbetsmarknadens
nämnd för kvinnofrågor. Detta organ bör få till uppgift att
följa samhällets åtgärder i frågor, som beröra kvinnorna på arbetsmarknaden,
med syfte att verka för att dessa åtgärder utformas på ett ur kvinnornas
och arbetsmarknadens synpunkt lämpligt sätt. Det bör även i övrigt
följa och stimulera till åtgärder, som äro ägnade att underlätta arbetet för
den kvinnliga arbetskraften. Organet bör vidare genom propaganda i olika
former söka påverka kvinnorna i syfte att öka deras yrkesmedvetande och
ambition. Därjämte bör det ankomma på denna nämnd att söka sprida
uppfattningen om könens likställighet på arbetsmarknaden.»

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ha därefter godkänt
betänkandet och sålunda accepterat principen om lika lön för likvärdig
arbetsinsats. Godkännandet innebär emellertid icke, enligt en protokollsanteckning
vid sammanträde med organisationernas arbetsmarknadskommitté
den 27 februari 1951, att parterna tagit ställning till frågan om
en övergång till ett mera individualiserat lönesystem. Denna fråga finge
prövas med hänsyn till alla de konsekvenser en sådan förändring av kollektivavtalens
uppbyggnad skulle medföra.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

9

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ha vidare enligt
utredningens förslag tillsatt en särskild nämnd för arbetsmarknadens
kvinnofrågor och förbundit sig att genom sina representanter i nämnden
utöva den verksamhet, för vilken riktlinjer uppdragits i betänkandet.

Inom Tjänstemännens centralorganisation har frågan om likalönsprincipen
behandlats av en särskilt tillsatt kommitté, vars resultat redovisas i
publikation nr 1 i TCO:s skriftserie (Stockholm 1949). Den prövning kommittén
underkastat löneförhållandena för de kvinnliga befattningshavarna
utmynnade i en bestämning av det mål, som bör uppställas för den fackliga
tjänstemannarörelsen, och de åtgärder, som böra vidtagas för att uppnå
detta mål: likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden. Vad beträffar
målsättning fann kommittén, att med rätt till lika lön borde förstås
rätt till lika total arbetsersättning för samma arbetsprestation, vare sig
denna utfördes av man eller kvinna, förbunden med fri konkurrens om
yrken och tjänster. I fråga om förslag till åtgärder begränsade sig kommittén
i huvudsak till sådana, som mera direkt borde åvila TCO och dess enskilda
fackliga organisationer.

Lön under helgdagar.

Bestämmelser om helgdagar ha fastställts senast vid 1952 års kalenderreform.
Till grund för reformen låg ett av en år 1945 tillsatt kommitté,
helgdagssakkunniga, avgivet betänkande (SOU 1947:27). Betänkandet
jämte utlåtanden däröver behandlades av arbetstidsutredningen i dess betänkande,
del IV, om tre veckors semester (SOU 1950: 32). Förslag att införa
lagfäst rätt till lön under helgdagar framställdes emellertid varken i
nämnda betänkanden eller vid frågans senare behandling.

Utskottet.

Då fjolårets riksdag i anledning av propositionen nr 47 behandlade frågan
om svensk ratificering av en konvention angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde, anslöt sig riksdagen till den av såväl föredragande
departementschefen som hörda myndigheter och organisationer
hävdade uppfattningen, att lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens
lönesättning principiellt icke borde förekomma. Samma uppfattning
ha statsmakterna liksom arbetsmarknadens parter även tidigare hävdat.
Utskottet finner ej anledning att nu frångå denna uppfattning och kan
därför icke tillstyrka de i motionerna I: 320 och II: 380 gjorda yrkandena.

De kollektivanställda arbetarna åtnjuta i regel icke lön under helgdagar.
De få därför vid helgerna vidkännas en inkomstminskning, som kan bliva
kännbar. Det kan därför te sig önskvärt att pröva, huruvida ett lönesystem,
2 — llihang t dl riksdagens protokoll 19H3. .9 sand. 2 and. Nr 4—5.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

enligt vilket lön oavsett förekomsten av helgdagar utginge för vecka eller
annan tidsperiod vore lämpligare. Emellertid anser utskottet, i överensstämmelse
med sin ovan uttalade uppfattning, att denna fråga bör regleras av
arbetsmarknadens parter genom fria förhandlingar utan påverkan av statsmakterna.
Utskottet kan därför icke förorda lagstiftning i förevarande
ämne.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 320 och II: 380 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1:45 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Wahlund, Sunne, Nerman,
Ahlberg, Axel Svensson och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fruar Johansson i
Norrköping, Västberg, herr Hagård, fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson
i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53
316160