Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 147, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m.;
2) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr
296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den
11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;
3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.;
4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar
in. fl.; samt
5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.;
dels medgiva, att tillfälliga ersättningar till av silikos drabbade arbetstagare
må utgivas under budgetåret 1953/54 enligt de grunder som i propositionen
förordas;
dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln anvisa
1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
ett förslagsanslag av 5 100 000 kronor; samt
2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor.
Propositionen har, såvitt angår anslag under femte huvudtiteln, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott, därvid den behandlats
av andra lagutskottet.
1 —- Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 2 avd. Nr 25.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse:
l:o) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Härigenom förordnas, att 2, 6, 7,
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å
säkring för olycksfall i arbete m. m.
nedan angives.
(Gällande lydelse:)
2
De författningar — — — av
tjänsteplikt; samt
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr
344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning m. in.
6
För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
19i9, tillägg enligt följande tabell:
Tid varunder |
Procentuellt tillägg då |
||
över 75 |
över 50 men högst 75 |
minst 30 men högst 50 |
|
före den 1 janu-ari 1920 ...... |
100 |
70 |
50 |
1 jan. 1920—31 |
80 |
60 |
40 |
1 jan. 1927—31 |
60 |
40 |
30 |
1 jan. 1942—30 |
40 |
30 |
20 |
1 juli 1946—31 |
30 |
20 |
— |
9—11 och 15 §§ förordningen den
vissa ersättningar enligt lagen om förskola
erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse:)
§•
De författningar — — — av
tjänsteplikt;
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr
344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning m. m.;
samt
militärersättnings förordningen den
2 juni 1950 (nr 261).
För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1951, tillägg enligt följande tabell:
Tid varunder |
Procentuellt tillägg då |
||
över 75 |
över 50 men högst 75 |
minst 30 men högst 50 |
|
före den 1 janu-ari 1920 ...... |
150 |
100 |
70 |
1 jan. 1920—31 |
125 |
90 |
55 |
1 jan. 1927—31 |
100 |
65 |
45 |
1 jan. 1942—30 |
75 |
55 |
35 |
1 juli 1946—31 |
60 |
40 |
20 |
1 jan. 1949—31 |
25 |
20 |
För tid
ersättningens belopp.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lydelse:)
Har skada, som inträffat före den
1 januari 1949, medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid före
utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg å
livräntan enligt följande tabell:
Tid varunder skadan |
Procen- tuellt tillagg |
||
före den 1 |
ianuari 1920 ...... |
50 |
|
1 januari |
1920—31 |
december |
40 |
1 januari |
1927—31 |
december |
30 |
1 januari |
1942—31 |
december |
20 |
(Föreslagen lydelse:)
Har skada, som inträffat före den
1 januari 1949, medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid före
utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg å
livräntan enligt följande tabell:
Tid varunder skadan |
Procen- tuellt tillägg |
före den 1 januri 1920........ |
70 |
1 januari 1920—31 december |
|
1926 ................ |
55 |
1 januari 1927—31 december |
|
1941 ...................... |
45 |
1 januari 1942—30 juni 1946.. |
35 |
1 juli 1946—31 december 1948 |
30 |
Tillägg å —
livräntans belopp.
Tillägg enligt denna förordning
må ej föranleda, att sjukpenning
eller livränta jämte tillägget överstiger
det belopp, som i anledning av
skadan skolat utgå i sjukpenning
eller livränta jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete i dess
lydelse från och med den 1 januari
1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst
beräknats till sjutusentvåhundra
kronor.
Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning
av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver
särskild värd, må jämte tillägg därå
enligt denna förordning icke utgå
med högre belopp än ettusenåttahundra
kronor om året.
Därest sjukpenning
--- tilläggets bestämmande.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lydelse:)
10
Vad som finnes stadgat rörande
avdrag från sjukpenning eller livränta
till den som åtnjuter däremot
svarande understöd skall äga tilllämpning
även beträffande tillägg
enligt denna förordning; och må avdrag
från tillägget ske ändå att understödet
ej var utfäst, då skadan
inträffade.
Avdrag från tillägget skall ock
göras, om och i den mån däremot
svarande skadestånd enligt lag tillkommer
den ersättningsberättigade,
så ock i den mån med sådant skadestånd
jämförlig ersättning utgår av
statsmedel; i först nämnt fall må
dock tillägget utgå utan avdrag,
därest den ersättningsberättigade å
statsverket överlåtit mot tillägget
svarande fordran hos den skadeståndspliktige.
I fall------månad räk
(Föreslagen lydelse:)
§•
Åtnjuter den, som uppbär sjukpenning
eller livränta enligt någon
av de i 2 § angivna författningarna
eller enligt grunderna i någon av
dessa författningar, däremot svarande
understöd eller utgår till honom
skadestånd eller ock med skadestånd
jämförlig ersättning av statsmedel,
är han skyldig att i den mån Konungen
därom förordnar vidkännas avdrag
å det tillägg, som tillkommer
honom enligt denna förordning, dock
högst med vad som svarar mot understödet,
skadeståndet eller ersättningen.
11 §•
Tillägg enligt denna förordning
skall för den, som varit berättigad
till tillägg enligt förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap
in. in., utgöra lägst det belopp, som
skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda
förordning, om denna alltjämt
ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade
jämväl ägt uppbära tillägg
enligt förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) angående dyrtidstillägg åt
sussa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
Tillägg enligt denna förordning
skall för den, som varit berättigad
till tillägg enligt förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap
m. in., utgöra lägst det belopp, som
skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda
förordning, om denna alltjämt
ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade
jämväl ägt uppbära tillägg
enligt förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
5
(Gällande lydelse:)
m. m., skall tillägg varom nu är
fråga uppgå till lägst det belopp,
varmed tillägg skolat utgå, om nyssnämnda
förordningar den 29 juni
1946 och den 30 juni 1943 alltjämt
varit gällande.
(Föreslagen lydelse:)
in. in., skall tillägg varom nu är
fråga uppgå till lägst det belopp, varmed
tillägg skolat utgå, om nyssnämnda
förordningar den 29 juni
1946 och den 30 juni 1943 alltjämt
varit gällande. Skadad, vars arbetsförmåga
är nedsatt med minst 30
procent, samt efterlevande make
skall dock för tid före utgången av
den månad, varunder den ersättningsberättigade
fyllt sextiosju år,
äga uppbära tillägg med lägst så
stort belopp, att summan av sjukpenningen
eller livräntan och tilllägget
uppgår till 120 procent av
vad som i sådant avseende skolat
tillkomma honom, om de äldre förordningarna
alltjämt ägt giltighet.
Avdrag enligt--------i kraft.
Beloppet av----- ---- juni 1950.
15 §•
Utöver vad ovan stadgats skall i
fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, varå tillägget utgår.
Utöver vad ovan stadgats skall, i
den mån Konungen ej annorlunda
förordnar, i fråga om tillägg enligt
denna förordning i tillämpliga delar
gälla vad som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, varå tillägget
utgår.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter
ikraftträdandet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
2:o) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel
å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 2 juni 1950 om
tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
3
För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
19)9, tillägg enligt följande tabell:
Tid varunder |
Procentuellt tillägg Jå |
||
över 75 |
över 50 men högst 75 |
minst 30 men högst 50 |
|
före den 1 juli |
|||
1942.......... |
50 |
40 |
20 |
från och med den |
|||
1 juli 1942____ |
30 |
20 |
(Föreslagen lydelse:)
§•
För tid före utgången av den månad,
varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada,
som inträffat före den 1 januari
1951, tillägg enligt följande tabell:
Tid varunder |
Procentuellt tillägg då |
||
över 75 |
över 50 men högst 75 |
minst 30 men högst 50 |
|
före den 1 juli |
|||
1942.......... |
85 |
65 |
35 |
1 juli 1942—31 |
|||
december 1948.. |
60 |
40 |
20 |
1 januari 1949— |
|||
31 december 1950 |
25 |
20 |
— |
Tillägg, som i första stycket sägs,
må ej föranleda, att livränta jämte
tillägget överstiger det belopp, som
skolat utgå i livränta, därest skadan
inträffat efter den 31 december 1948
och den skadade varit försäkrad i
den högsta försäkringsklassen, sistnämnda
belopp i förekommande fall
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
7
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
förhöjt med tillägg enligt kungörelsen
den 30 april 19A2 (nr 218) om
höjning av vissa ersättningar enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr
375).
Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning
av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver
särskild vård, må jämte tillägg därå
enligt denna förordning icke utgå
med högre belopp ån ettusenåttahundra
kronor om året.
För tid------livräntans belopp.
4
Har skada medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid
före utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg
å livräntan med 40 procent, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942,
och med 20 procent, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—31
december 1948.
Tillägg å
§•
Har skada medfört döden, och
uppbär i anledning härav efterlevande
make livränta, utgår för tid
före utgången av den månad, varunder
maken fyllt sextiosju år, tillägg
å livräntan med 50 procent, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942,
och med 30 procent, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—31
december 1948. Vad i 3 § andra stycket
stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fall som här avses.
ms belopp.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter
ikraftträdandet.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
3:o) Förslag
till
F örordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om
olycksfalls- ochjyrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
3 §•
(Föreslagen lydelse:)
Den skadades--— — — — sjukdomens yppande.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga fyratusenåttahundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.
Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 december
1950.
4:o) Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.* skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives. 1 2
1 Senaste lydelse se SFS 1950: 297.
2 Senaste lydelse se SFS 1950: 298.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lydelse:)
3 §.
(Föreslagen lydelse:)
Den skadades —-----— sjukdomens yppande.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga fyratusenåttahundra
kronor, tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 december
1950.
5:o) Förslag
till
Förordning
angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.
Härigenom förordnas som följer.
Sjukpenning eller livränta, som utgår enligt förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
in. fl. eller förordningen samma dag (nr 103) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl. och avser olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats under åren 1941—1948, skall för tiden
efter den 30 juni 1953 bestämmas efter en årlig arbetsförtjänst av högst
tvåtusen fyrahundrasjuttio kronor.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 441 av herr Norling m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 477 av herr Andersson i Ryggestad m. fl., och
nr 539 av herr Senander och fru Nilsson.
I motionerna I: 441 och II: 539, som är likalydande, hemställes »att riksdagen
beslutar, att de förhöjningar som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition
nr 147 för ersättning för skador vid olycksfall i arbete må utgå även
för skador där arbetsförmågan nedsatts till 25 procent och vilka inträffat
under åren 1949—1950, att tillägg å livränta för efterlevande make må utgå
även för dödsfall som inträffat 1949—1950 samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta de ändringar i lagtexten som föranledes av motionens yrkanden».
I motionen 11:477 hemställes, »att riksdagen ville besluta, att de förhöjningar
av ersättningarna för olycksfall i arbete, som föreslås i Kungl.
Maj:ts proposition nr 147, jämväl måtte utgå å skador, där nedsättningen i
arbetsförmågan uppgår till minst 25 procent, samt att vederbörande utskott
ville utarbeta de ändringar i lagtexten som kan föranledas av detta
förslag».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen gjorda
hemställandena, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Inledning.
Den svenska yrkesskadeförsäkringen, som leder sitt ursprung från år
1901, har vid upprepade tillfällen ändrats i förmånlig riktning för de försäkrade,
sista gången genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari
1949. De genomförda förbättringarna har emellertid icke givits retroaktiv
verkan och varje ersättningstagare får därför fortfarande sina förmåner
från försäkringen utmätta enligt de regler, som gällde då skadan inträffade.
Ersättningarna är till följd härav i genomsnitt lägre ju längre tillbaka
1 tiden skadefallet ligger.
I huvudsakligt syfte att åstadkomma en utjämning av den skillnad i ersättningsnivån,
som på detta sätt uppkommit mellan skadefall från olika
tider, antogs vid 1950 års riksdag den förut omnämnda förordningen den
2 juni 1950 (nr 295). Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1
juli samma år och avlöste vissa äldre författningar om dyrtidstillägg, utgives
procentuella tillägg — s. k. ersättningstillägg — å vissa ersättningar,
som grundar sig på skador före den 1 januari 1949. I motsats till de tidi
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
11
gare dyrtidstilläggen, som var proportionella, är ersättningstilläggen differentierade
på sådant sätt, att den procentsats som tillämpas är högre ju
längre tillbaka i tiden skadan ligger och ju svårare skadan är. Därvid har
de olika tidsperioderna bestämts så, att alla, som fått sina ersättningar
bestämda enligt samma regler, hänförts till samma ersättningsgrupp. Detta
har medfört, att spännvidden mellan de olika grupperna minskat.
Ersättningstilläggen bekostas helt av statsmedel.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås höjda tillägg av statsmedel till vissa ersättnjngstagare
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. in. Den nuvarande
regeln, att tillägg utgår endast i skadefall som inträffat före 1949, föreslås
ändrad så att tillägg kommer att utgå även i skadefall från 1949 och 1950.
Tilläggen föreslås avvägda så, att skadad med 75—100 % invaliditet erhåller
sina nu utgående förmåner ökade med 25 %. För skadad med 50—
75 % invaliditet föreslås en höjning motsvarande ungefär s/t samt för skadad
med 30—50 % invaliditet ävensom för efterlevande make en höjning
motsvarande cirka 1/2 av vad som föreslagits för helinvaliderna. I skadefall
från åren 1949—1950 anses tillägg dock ej böra utgå till personer med
högst 50 % invaliditet och ej heller till efterlevande make.
Motsvarande förbättring föreslås för personer, som uppbär livräntor enligt
1918 års fiskarförsäkringsförordning.
I propositionen äskas anslag för budgetåret 1953/54 med 5,1 milj. kronor
till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. samt
med 3,5 milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. in.
Riksförsäkringsanstaltens förslag.
Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa utredning av frågan, huruvida icke kompensation
för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. Riksförsäkringsanstalten
har med anledning härav i en den 12 januari 1953 inkommen
skrivelse dels uppdragit vissa allmänna riktlinjer för en indexreglering
inom yrkesskadeförsäkringen och dels framlagt ett förslag till en
provisorisk lösning av hithörande spörsmål.
Enligt de av riksförsäkringsanstalten framlagda riktlinjerna för en blivande
indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens område skall försäkringens
livräntor genom ett automatiskt indexsystem anpassas till växlingarna
i den allmänna lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt
även såvitt angår nuvarande tillägg — bäras av försäkringen. Riksförsäk
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
ringsanstalten föreslår i anslutning härtill, att det uppdrages åt anstalten
att efter de skisserade linjerna verkställa en närmare utredning av hithörande
frågor.
Då riksförsäkringsanstalten ej ansett det möjligt att f. n. mera definitivt
slutföra det anstalten lämnade utredningsuppdraget, har anstalten begränsat
sig till att föreslå vissa provisoriska förbättringar i anslutning
till nu gällande ordning.
Riksförsäkringsanstalten behandlar först frågan, huruvida en höjning
av de nu utgående ersättningstilläggen bör ske och konstaterar
härvid, att socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex med
år 1935 som bas utan skatter och sociala förmåner visar följande utveckling
under åren 1950—1952:
mars |
1950 |
......... 167 |
sept. |
1951 |
......... 200 |
juni |
1950 ......... |
......... 167 |
dec. |
1951 |
........ 204 |
sept. |
1950 |
168 |
mars |
1952 |
.........207 |
dec. |
1950 ......... |
......... 171 |
juni |
1952 ......... |
......... 213 |
mars |
1951 |
......... 188 |
sept. |
1952 ......... |
......... 213 |
juni |
1951 ......... |
......... 195 |
Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att de nu gällande bestämmelserna
om ersättningstillägg beslutades under första halvåret 1950. Därefter
hade levnadskostnaderna enligt ifrågavarande indexserie således stigit
från 167 till 213, d. v. s. med 27,5 procent. Om ersättningstagarna skulle
helt kompenseras för den värdeförsämring, som ersättningarna och tillläggen
undergått, fordrades alltså en motsvarande uppräkning av de sammanlagda
beloppen av ersättningarna och därå utgående tillägg. I avvaktan
på det slutliga ställningstagandet till frågan, om någon anordning med
rörliga tillägg borde införas, vore dock en viss återhållsamhet vid uppräkningen
motiverad. Beaktas borde också, att en del av livräntetagarna erhölle
vissa tillskott från folkpensioneringen. Hur tilläggen borde avvägas vore i
sista hand beroende av vilka belopp som kunde anvisas för detta ändamål.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör de grundläggande principerna
för ersättningstilläggens konstruktion bibehållas. Sålunda borde
helinvaliderna tillgodoses bättre än halvinvaliderna, och tillägg borde fortfarande
icke utgå i de fall, där den skadades arbetsförmåga vore nedsatt
med mindre än 30 procent, ej heller till ersättningstagare över 67 år.
Vad angår ersättningstilläggen till skadade under 67 år framhåller riksförsäkringsanstalten,
att i den gällande skalan procenttalen för tillägg vid
30—50 procent invaliditet bestämts till hälften av motsvarande procenttal
för fall med över 75 procent invaliditet. Undantag härifrån hade gjorts
såtillvida, att något tillägg icke medgåves i de under perioden juli 1946—
december 1948 inträffade fallen med 30—50 procent invaliditet. För fall
med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet låge procenttalen för
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
tilläggen ungefär mitt emellan talen för fall med högre och lägre invaliditet;
avrundning nedåt till jämnt tiotal procent hade gjorts för vissa fall.
På grund av det sagda anser riksförsäkringsanstalten skäligt, att tillläggsberättigade
skadade med över 75 procent invaliditet beredes kompensation
för penningvärdesförsämringen genom uppräkning av förmånerna
med 25 procent, under det att tre fjärdedels respektive halv kompensation
lämnas i fall med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet, respektive
minst 30 men högst 50 procent invaliditet. Detta vore liktydigt med att
det sammanlagda beloppet av ersättning och utgående tillägg höjdes med
1lt vid 75—100 procent invaliditet, med 3/le vid 50—75 procent invaliditet
och med 1/s vid 30—50 procent invaliditet.
Vad beträffar ersättningstilläggen till efterlevande make under 67 år
erinrar riksförsäkringsanstalten därom, att i fall från perioderna t. o. m.
juni 1946 samma procentuella tillägg f. n. utgår som till skadade med
30—50 procent invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948
utginge till make under 67 år tillägg med 20 procent men ej något tillägg
till skadade med 30—50 procent invaliditet. Denna skillnad hade uppkommit
vid sammanjämkning av skilda beslut i riksdagens kamrar år 1950
angående tilläggen till makelivräntor. Även vid den nu ifrågavarande höjningen
borde tillägg till make i fall från perioderna t. o. m. juni 1946
bestämmas till samma procenttal som tilläggen i fall med 30—50 procent
invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948 syntes tillägget
till make skäligen böra höjas från 20 till 30 procent.
Beträffande livräntor enligt 1918 års fiska rförsäkringsför
ordning föreslår riksförsäkringsanstalten motsvarande förbättringar
som för de tidigare behandlade ersättningarna.
Riksförsäkringsanstalten erinrar om att 1952 års riksdag (skrivelse nr
131) ifrågasatt en provisorisk förbättring av yrkesskadeförsäkringens
ersätt ningsgr un der i avvaktan på den nya
lagstiftning, vartill socialförsäkringsutredningens förslag kan komma att
leda. Sedermera hade nämnda utredning i sitt betänkande om sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring föreslagit bl. a., att maximibeloppet för beräkning
av yrkesskadads årliga arbetsförtjänst skulle höjas till 15 000 kr.,
vilket skulle innebära mer än en fördubbling av det år 1948 fastställda
maximibeloppet, 7 200 kr. Utredningens förslag innefattade emellertid även
eu ny sjukpenningskala, som i avsevärd utsträckning medförde sänkningar
av kompensationsgraderna. Den nuvarande sjukpenningskalan vore enligt
riksförsäkringsanstaltens mening icke lämpligt konstruerad, enär den faktiska
kompensationsgraden stege med stigande inkomst, vilket givetvis vore i
och för sig oriktigt och därtill medförde avsevärda risker för överkompensation.
En böjning av de nuvarande maximibeloppen borde därför icke ske
utan att sjukpenningskalan omkonstruerades. Även eu omprövning av
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
grunderna för livräntornas beräkning torde få ske i samband med prövningen
av socialförsäkringsutredningens förslag. På grund av dessa omständigheter
har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra framlägga
något förslag om interimistisk höjning av olycksfallsförsäkringslagens
maximiersättningar.
I fråga om yrkesskadeersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl. föreslår riksförsäkringsanstalten dock en höjning
av det i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) stadgade
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning från 3 600 kr.
till 4 800 kr.
Vidare föreslår riksförsäkringsanstalten, att den dyrtidskompensation,
som nu utgår till tvångsarbetare och fångar in. fl. enligt av Kungl. Maj :t
efter riksdagens medgivande utfärdade föreskrifter, senast i brev till statskontoret
den 5 maj 1952, gives karaktären av permanent förhöjning av
ersättningarna. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde nämligen
någon avveckling av ifrågavarande kompensation ej ifrågakomma.
Riksförsäkringsanstalten tar slutligen upp frågan om förhöjning av vissa
tillfälliga ersättningar av statsmedel till arbetare, som på grund av s i 1 ikos
(stendammslunga) blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan
sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning. Anstalten anser, att
ändring av grunderna för dessa ersättningar ej bör ske innan man i samband
med den nya yrkesskadeförsäkringen tagit ståndpunkt till invaliditetsbedömningen
i silikosfallen. I
I fråga om beräkningen av kostnaderna för de föreslagna
höjningarna av ersättningstilläggen anför riksförsäkringsanstalten,
att en kostnadsökning å ca 2 milj. kr. om året torde uppkomma
under femte huvudtitelns förslagsanslag till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. Vidare torde en kostnadsökning
även uppkomma under förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
in. in., vilken ökning kunde beräknas till omkring 150 000 kr. om året. Däremot
anser riksförsäkringsanstalten de höjda tilläggen till ersättningar enligt
1918 års liskarförsäkringsförordning ej medföra någon kostnadsökningav
betydelse för beräkningen av förslagsanslaget till Bidrag till fiskares
försäkring.
Över riksförsäkringsanstaltens förslag, såvitt nu är i fråga, har efter remiss
yttranden avgivits av statskontoret, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
generalpoststyrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Socialförsäkringsbolagens förening, Tjänstemännens centralorganisation
och Folksam.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
15
Departementschefen.
Beträffande riksförsäkringsanstaltens uttalanden angående allmänna
riktlinjer för en blivande index regler ing inom yrkesskadeförsäkringens
område förklarar sig departementschefen
icke vara beredd att på det utredningsmaterial, som hittills föreligger, taga
någon mera bestämd ståndpunkt till frågan, vilka principer som bör användas
för att lösa ifrågavarande kompensationsspörsmål. Frågan bör närmare
utredas, och departementschefen avser att föranstalta om att en utredning
snarast kommer till stånd. Han vill emellertid redan nu som sin
mening uttala, att riksförsäkringsanstaltens uppslag att kostnaderna för
eventuella tillägg till försäkringsförmånerna skulle bäras av försäkringen
synes vara förtjänt av att närmare övervägas.
Departementschefen ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning,
att en provisorisk förbättring av yrkesskadeförsäkringens
ersättningsgrunder i avvaktan på den nya lagstiftningen
om en samordnad sjuk- och olycksfallsförsäkring ej bör ske.
I detta sammanhang erinras om att arbetet med den tilltänkta nya lagstiftningen
fortskridit så långt, att ett förslag till en reformerad sjukförsäkring
— avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955 — nu föreligger och
att detta förslag även innefattar riktlinjer för en samordning mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringen. Att under sådana omständigheter genomföra
provisoriska ändringar i den nuvarande yrkesskadeförsäkringen skulle,
uttalar departementschefen, lätt kunna föregripa statsmakternas ställningstagande
till det stora problemkomplex det här gäller.
De i propositionen framlagda förslagen till provisoriska förbättringar
av nu utgående ersättningstillägg ansluter
sig i stort sett till riksförsäkringsanstaltens förslag. Beträffande de i propositionen
härom framlagda författningsförslagen yttrar departementschefen:
Förslaget
till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om ersättningstillägg.
2 §•
F. n. utgår ersättningstillägg å sjukpenning eller livränta enligt ett flertal
olika författningar, som uppräknas i denna paragraf. Till denna uppräkning,
som bl. a. upptar 1927 års numera upphävda militärersättningsförordning,
har i departementsförslaget fogats militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261). Anledningen härtill är, att ersättningstillägg
enligt vad jag kommer att föreslå i det följande skall utgå jämväl i
skadefall, som inträffat så sent som under andra halvåret 1950, d. v. s.
efter det den nya militärersättningsförordningen trätt i kraft.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
6 §•
Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om ersättningstillägg
till skadade personer under 67 år. F. n.
utgår tilläggen till denna kategori enligt följande tabell:
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt |
tillägg då arbetsförmågan |
|
över 75 procent |
över 50 75 procent |
minst 30 50 procent |
|
100 |
70 |
50 |
|
80 |
60 |
40 |
|
60 |
40 |
30 |
|
40 |
30 |
20 |
|
1 juli 1946—31 december 1948 ................ |
30 |
20 |
— |
Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att följande tabell i stället
skall tillämpas.
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt tillägg då arbetsförmågan |
||
över 75 procent |
över 50 75 procent |
minst 30 50 procent |
|
150 |
100 |
70 |
|
125 |
90 |
55 |
|
100 |
65 |
45 |
|
75 |
55 |
35 |
|
60 |
40 |
20 |
|
1 januari 1949—31 december 1950.............. |
25 |
20 |
— |
Av en jämförelse mellan den nu gällande och den föreslagna tabellen
framgår, att ersättningstillägg föreslås skola utgå i en ny grupp av skadefall,
nämligen sådana som inträffat under åren 1949 och 1950. De föreslagna
procentsatserna för tilläggen är avvägda så, att skadad med mer än
75 procent invaliditet får sin nu utgående sjukpenning eller livränta —-i fallen före 1949 inklusive ersättningstillägg — böjd med 25 procent, vilket
nära nog motsvarar den levnadskostnadsökning som inträtt sedan
tilläggen infördes år 1950. För skadade med 50—75 resp. 30—50 procent
invaliditet blir kompensationen något mindre, nämligen i förra fallet cirka
3/t och i senare fallet cirka l/2 av vad som föreslagits för helinvaliderna.
Vid 30—50 procent invaliditet skall dock enligt förslaget tillägg ej utgå i
skadefall under 1949 och 1950.
Riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har lämnats utan erinran
i de flesta yttrandena. Vissa erinringar har dock framställts. Sålunda har
å ena sidan gjorts gällande, att förslaget i en del fall leder till alltför höga
ersättningar. Å andra sidan har yrkanden framställts om justeringar av
förslaget till förmån för vissa grupper av ersättningstagare. För egen del
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
iinner jag ej anledning att frångå förslaget, som synes stå i full överensstämmelse
med de grunder, på vilka den nuvarande förordningen vilar.
Jag kommer emellertid i det följande att föreslå vissa maximeringsregler
för att hindra överkompensation.
På grund av vad jag nu anfört har första stycket av förevarande paragraf
utlormats i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.
Andra stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om ersättningstillägg
till skadade över 67 år. Det har inte från något
håll ifrågasatts, att dessa regler skulle ändras. Med hänsyn till att det här
gäller personer, som åtnjuter allmän ålderspension jämte indextillägg därå,
saknas även enligt min mening anledning att frångå vad som nu gäller.
7 §•
Första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om e rsättningstillägg
till efterlevande make under 67 år.
F. n. utgår tillägg till denna grupp av ersättningstagare enligt samma
regler, som gäller för skadade med 30—50 procent invaliditet. Den skiljaktigheten
föreligger dock, att om skadan inträffat under tiden den 1 juli
1946—31 december 1948 tillägg icke utgår till de skadade, medan efterlevande
make däremot erhåller tillägg med 20 procent.
I överensstämmelse med de principer, som sålunda kommit till uttryck
i den nuvarande förordningen, har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att
tilläggen till efterlevande make skall höjas på samma sätt som föreslagits
för skadade med 30—50 procent invaliditet dock med den skillnaden i fråga
om skadefall under tiden 1 juli 1946—31 december 1948, att tillägget fill
makelivräntorna skall utgå enligt en något förmånligare procentsats än
som föreslagits för tilläggen till de skadades ersättningar, nämligen med
30 i stället för 20 procent.
För egen del anser jag att förslaget även i denna del bör godtagas och
att ersättningstillägget till efterlevande make således bör utgå enligt följande
tabell: I
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt tillägg |
före den 1 januari 1920 .................................... |
70 |
1 januari 1920—31 december 1926 .......................... |
55 |
1 januari 1927—31 december 1941......................... |
45 |
1 januari 1942—30 juni 1946 ......................... |
35 |
1 juli 1946—31 december 1948............................. |
30 |
I paragrafens andra stycke, som bl. a. handlar om tillägg till
efterlevande make över 67 år, föreslås ingen ändring.
‘2 — Bihang till riksdagens protokoll W53. V sand. 2 avd. Nr 25.
18 Andra layutskuttets utlåtande nr 25.
9 §•
De in a x i in e r i n g s r e g I e r, som antytts i det föregående, har upptagits
i denna paragraf.
Yrkesskadeförsäkringens nuvarande ersättningsbestämmelser har gällt
sedan den 1 januari 1949, då betydelsefulla ändringar i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
trädde i kraft. Ändringarna innebar bl. a., att den högsta
årliga arbetsförtjänst, som får läggas till grund för sjukpenning- och livränteberäkningen,
höjdes från 4 800 till 7 200 kr. Såsom tidigare framhållits
gäller den nya lagstiftningen endast i skadefall som inträffat efter
ikraftträdandet. I äldre fall utges i stället ersättningstillägg. Jag har tidigare
föreslagit, att dylika tillägg skall utgå även i skadefall från åren 1949 och
1950, alltså i fall där sjukpenningen eller livräntan bestämts efter yrkesskadeförsäkringens
nuvarande regler. Detta skulle kunna medföra, att ersättningen
i dylika fall jämte tillägg skulle kunna överstiga den maximala
ersättning, som utgår i skadefall efter år 1950. För att förhindra denna
konsekvens är en begränsningsregel erforderlig. Riksförsäkringsanstalten
har för sin del ansett det motiverat att rätten till tillägg begränsas så, att
det sammanlagda beloppet av ersättningen och tillägget inte får överstiga
maximibeloppet i motsvarande fall från år 1948. För egen del anser jag,
att en maximeringsregel av detta innehåll är väl snäv. I anslutning till de
yrkanden, som under remissbehandlingen framförts av chefen för försvarsstaben
och landsorganisationen, föreslår jag i stället, att regeln ges den
innebörden, att ersättningen jämte tillägget icke får överstiga den maximala
ersättning, som utgår i motsvarande skadefall, vilka inträffat så sent, att
rätt till tillägg ej föreligger.
I departementsförslaget har denna regel utformats så, att tillägg enligt
förordningen ej må föranleda, att sjukpenning eller livränta jämte tillägget
överstiger det belopp, som i anledning av skadan skolat utgå i sjukpenning
eller livränta jämlikt olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse fr. o. in.
den 1 januari 1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats
till 7 200 kr. Genom denna formulering undgås bl. a. en av försäkringsrådet
påpekad konsekvens av riksförsäkringsanstaltens förslag, nämligen
att sjukpenningen jämte tillägg i vissa skadefall under tiden juli 1946—
december 1948 skulle komma att överstiga sjukpenningens nuvarande
maximibelopp. Regeln återfinnes i 9 § första stycket av departementsförslaget.
I paragrafens andra stycke har upptagits en bestämmelse av innehåll,
att vårdbidrag eller annan sådan förhöjning av livränta, som föranledes
av att den skadades tillstånd kräver särskild vård, jämte tillägg därå ej
må utgå med högre belopp än 1 800 kr. om året. Bestämmelsen överensstämmer
helt med riksförsäkringsanstaltens förslag.
I sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens förslag har pensionsstyrelsen
påpekat, att personer som åtnjuter såväl ersättning från yrkes
-
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
skadeförsäkringen som invalidpension från folkpensioneringen, om förslaget
genomfördes, i vissa fall kunde erhålla större kompensation än som
svarar mot penningvärdesförsämringen. Tillräckliga skäl synes emellertid
ej föreligga att för dessa undantagsfall komplicera hithörande regler med
särbestämmelser i detta hänseende.
10 §.
Denna paragraf föreskriver skyldighet för vissa ersättningstagare att vidkännas
avdrag från tillägget.
Såsom framgår av det tidigare anförda är arbetare, som drabbas av
olycksfall i arbetet, på grund av försäkringen berättigad att på arbetsgivarens
bekostnad erhålla viss ersättning för skadan. Arbetsgivaren kan emellertid
även på annan grund — t. ex. enligt egen utfästelse — vara skyldig
att utgiva pension eller annat understöd i anledning av
olycksfallet. Med tanke härpå och för att göra det möjligt för arbetsgivaren
att undvika dubbla kostnader är i 11 § olycksfallsförsäkringslagen meddelade
vissa föreskrifter, enligt vilka sådant understöd skall avdragas från
ersättningen enligt lagen. Dessa föreskrifter har sin motsvarighet i åtskilliga
andra hithörande författningar. För vissa äldre skadefall har Kungl.
Maj:t efter medgivande av riksdagen (skr. 1950:329) meddelat ytterligare
föreskrifter i kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 299) angående viss tilllämpning
av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. in.
Enligt 10 § första stycket förordningen om ersättningstillägg skall vad
som sålunda är stadgat om avdrag från själva grundförmånerna med ett
visst undantag äga motsvarande tillämpning även beträffande tilläggen.
Sakligt sett innebär denna bestämmelse bl. a., att avdrag icke kan ske för
pensionsförhöjningar, som skett på grund av levnadskostnadsstegringen
efter den 30 juni 1950. För att undvika dubbel kompensation för denna
ökning i levnadskostnaderna har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att
hänsyn skall tagas till ifrågavarande pensionsförhöjningar vid den av anstalten
förordade uppräkningen av ersättningstilläggen. Att så sker synes
även mig riktigt. Då utarbetandet av författningstext i ämnet huvudsakligen
är en teknisk fråga anser jag emellertid, att det — i analogi med vad
som skedde år 1950 då det gällde att meddela nya avdragsregler för äldre
skadefall — bör överlåtas åt Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som erfordras för att realisera anstaltens förslag.
Enligt 10 § andra stycket i förordningen skall avdrag från tillägget vidare
göras, om och i den mån däremot svarande skadestånd tillkommer
den ersättningsberättigade liksom också i den män med sådant skadestånd
jämförlig ersättning utgår av statsmedel. En av anledningarna till
att denna regel infördes torde ha varit, att om tillägg till yrkesskadeersättning
skolat utgå i fall, där den ersättningsberättigade ägde uppbära skadestånd,
tillägget mången gång icke skulle ha kommit honom till godo. Åt
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
skilliga domar och avtal om skadestånd torde nämligen vara så utformade,
att skadeståndet skall minskas i den mån ersättningen från försäkringen
ökas. Anledningen härtill är att söka i det förhållandet, att försäkringsinrättningen
äger regressvis återkräva sina utgifter av den skadeståndsskyldige.
Det nu sagda torde gälla icke blott beträffande de egentliga försäkringsförmånerna
utan även beträffande ersättningstilläggen.
Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att ifrågavarande avdragsregel
uppmjukas på sådant sätt, att den förbättring av tilläggen, som nu föreslagits
beträffande skadefallen före år 1949, tillförsäkras ersättningstagaren utan
avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig förmån av statsmedel. Förslaget
innebär alltså, att olika avdragsregler skulle gälla för delar av ett och
samma tillägg. För egen del kan jag ej finna denna lösning tilltalande. Enligt
min mening är det i de flesta fallen skäligt, att tillägget utgår oavkortat
även om vederbörande äger rätt till skadestånd eller därmed jämförlig ersättning.
Detta bör därför vara huvudregeln. Givetvis bör dock tillägget
utgå endast om det verkligen kommer ersättningstagaren tillgodo, och
undantagsregler erfordras därför i de fall, där tillägget föranleder att
skadeståndet i motsvarande mån minskas. Dessutom kan det befinnas rimligt
att föreskriva undantag även i vissa andra fall, t. ex. där skadeståndet
avvägts med hänsyn till den fördyring av levnadskostnaderna, som tillägget
avser att kompensera. Att genom en generellt avfattad regel fastslå vilka
undantag som bör göras är knappast möjligt; och att komplicera ersättningstilläggsförordningen
med detaljföreskrifter rörande detta ganska begränsade
spörsmål synes ej heller lämpligt. Jag föreslår därför, att Kungl.
Maj :t bemyndigas att även i detta avseende utfärda erforderliga bestämmelser.
10 § har i departementsförslagel utformats i enlighet med vad jag nu
anfört.
11 §•
Denna paragraf innehåller bl. a. regler, som är avsedda att garantera att
vissa ersättningstagare får tillägg med minst så stort belopp, som skolat
utgå i tillägg enligt två numera upphävda författningar. Paragrafen bar i
departementsförslaget ändrats så, att skadad med minst 30 procent invaliditet
samt efterlevande make skall äga för tiden, tills han fyllt 67 år,
erhålla tillägg med lägst så stort belopp, att summan av hans sjukpenning
eller livränta och tillägget uppgår till 120 procent av vad som i sådant
hänseende skolat tillkomma honom, om de äldre författningarna alltjämt
ägt giltighet. Förslaget överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens förslag,
som i denna del lämnats utan erinran.
15 §.
Enligt denna paragraf gäller i fråga om tillägget i tillämpliga delar vad
som är föreskrivet beträffande den ersättning, varå det utgår. Tidigare har
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
21
jag föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga meddela vissa föreskrifter om avdrag
för pensioner, skadestånd in. in. Då dessa föreskrifter skall utfärdas
kan det måhända visa sig lämpligt, att tillägget i ett eller annat avseende
följer andra regler än själva grundersättningen. Förevarande paragraf
föreslås därför ändrad på sådant sätt, att möjligheter härtill öppnas genom
förordnande av Kungl. Maj :t.
Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953 och äga tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.
Förslaget till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg
å livräntor från fiskarför säkring en.
Rörande detta förslag gäller i tillämpliga delar vad som anförts beträffande
förslaget till ändring i den förutnämnda förordningen om ersättningstillägg.
Det bör dock märkas, att maximeringsregeln för tillägg å
livräntor enligt förordningen om fiskarförsäkring anknutits till den livränta,
som utgår i skadefall efter år 1949 i den högsta försäkringsklassen.
Detta sammanhänger med att, såsom försäkringen är konstruerad, ersättningen
ej är beroende av den ersättningsberättigades årliga arbetsförtjänst
utan av den försäkringsklass, i vilken han försäkrat sig. Vid maximeringsregelns
tillämpning skall i förekommande fall hänsyn tagas till det tillägg,
som utgår å livräntan enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om
höjning av vissa ersättningar enligt förordningen om fiskarförsäkring.
Förslaget till ändring i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och
103) avseende olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl.
Vid beräkningen av ersättning till tvångsarbetare och fångar m. fl. är
den årliga arbetsförtjänsten enligt gällande bestämmelser maximerad till
3 600 kr. Detta belopp valdes med tanke på att det ej borde överstiga det i
1950 års militärersättningsförordning för värnpliktiga in. fl. till 3 600 kr.
fastställda minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten. Såsom framgår
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 6 mars 1953 har på föredragning
av chefen för försvarsdepartementet föreslagits en höjning av
sistnämnda belopp till 4 800 kr. I anslutning härtill synes även maximigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten i nu förevarande förordningar böra
höjas till samma belopp.
Även dessa ändringar bör träda i kraft den 1 juli 1953. Eftersom
ersättningstillägg för tiden därefter kommer att i enlighet med vad jag
tidigare förordat utgå till dem, som skadats före den 1 januari 1951, bör de
nya bestämmelserna tillämpas beträffande ersättning, som efter ikraftträdandet
utgives i anledning av skada efter den 31 december 1950. I annat
fall skulle nämligen de, som skadats under tidsperioden den 1 januari
1951—30 juni 1953, komma i sämre ställning.
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Förslaget till förordning om höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar m. fl.
Den i förenämnda båda förordningar den 24 mars 1938 (nr 102 och 103)
stadgade maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten vid beräkning
av sjukpenning eller livränta till tvångsarbetare och fångar in. fl. utgör för
skadefall, som inträffat före den 1 januari 1949, 1 764 kr. Enligt av Kungl.
Maj:t — efter riksdagens medgivande —- utfärdade föreskrifter, senast i
brev till statskontoret den 5 maj 1952, utgives emellertid i skadefall från
åren 1941—1948 sådan dyrtidskompensation, att sjukpenning eller livränta
uppgår till vad som skolat utgå, därest nyssnämnda maximigräns höjts
med 40 procent. I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att denna
kompensation nu bör givas permanent karaktär. I den föreslagna författningen
härom har maximigränsen för arbetsförtjänsten i ifrågavarande
skadefall angivits till 2 470 kr., vilket motsvarar den hittills gällande förhöjda
maximigränsen.
Beträffande de tillfälliga ersättningar, som riksförsäkringsanstalten enligt
av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter har att utgiva av statsmedel till
arbetare, som på grund av sil ikos (stendammslunga) blivit oförmögna
till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning,
yttrar departementschefen:
»Dessa ersättningar utgår med högst 700 kr. om året. Dock gäller den maximeringsregeln,
att ersättningen ej får utgivas med så högt belopp, att den sjukes
totala inkomst kommer att överstiga maximibeloppet för livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kr. för år. Vid sjunkande penningvärde
och en som följd därav ökad nominell inkomst för den sjuke medför denna
regel, att den sjuke i många fall går miste, helt eller delvis, om ifrågavarande
ersättning. För att motverka den standardsänkning som därav
skulle bli följden bestämde statsmakterna år 1952, att den sjukes arbetsförtjänst
vid beräkningen av hans totala inkomst skulle reduceras med
25 procent. Emellertid har det trots denna uppmjukning visat sig, att ett
antal silikosskadade under andra halvåret 1952 fått den tillfälliga ersättningen
indragen. Riksförsäkringsanstalten anser likväl, att någon ändring
i grunderna för tillägget ej bör ske, innan man i samband med den nya
yrkesskadeförsäkringen tagit ståndpunkt till invaliditetsspörsmålen i silikosfallen.
Jag är ej heller beredd att i nuvarande läge uppmjuka ersättningsgrunderna
utöver vad som beslöts förra året. Emellertid finner jag det
skäligt att de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första
halvåret 1952, får fortsättningsvis under övergångstiden tillgodonjuta
samma förmån.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
23
Utskottet.
Med anledning av den levnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan riksdagen
år 1950 beslutade om ersättningstillägg å sjukpenning och livränta
enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och ett
flertal anslutna författningar, har Kungl. Maj:t genom riksförsäkringsanstalten
låtit utreda frågan om kompensation för de ökade levnadskostnaderna
åt dem, som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada. Riksförsäkringsanstaltens
utredning innefattar bl. a. allmänna riktlinjer för en
blivande indexreglering på området. I denna del har anstalten emellertid
funnit utredningen icke nu kunna slutföras, och chefen för socialdepartementet
har i förevarande proposition földdarat sig ämna föranstalta om att
en utredning i ämnet snarast kommer till stånd. I avvaktan på en mera
definitiv lösning av dessa kompensationsspörsmål har i propositionen framlagts
förslag till provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen.
De föreslagna förbättringarna äro utformade efter i huvudsak samma
principer som nu gälla för ersättningstilläggen. Dessa innebära bl. a., att
den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre tillbaka
i tiden skadan ligger och ju svårare invaliditeten är. Skadad med 75—100
procents invaliditet erhåller enligt förslaget sina nu utgående förmåner
ökade med 25 procent. För skadad med 50—75 procents invaliditet föreslås
en höjning motsvarande ungefär */» samt för skadad med 30—50 procents
invaliditet ävensom för efterlevande make en höjning motsvarande ca V=
av vad som föreslagits för helinvaliderna. Den nuvarande regeln, att tillägg
utgår endast i skadefall, som inträffat före 1949, föreslås ändrad så att tillägg
kommer att utgå även i skadefall från 1949 och 1950. I skadefall från
dessa båda år anses tillägg dock ej böra utgå till personer med högst 50
procents invaliditet och ej heller till efterlevande make.
Utskottet delar uppfattningen, att en höjning av ersättningstilläggen nu
bör komma till stånd.
Vad beträffar omfattningen av rätten till tillägg ha i motioner utvidgningar
i olika avseenden ifrågasatts. Sålunda hemställes i motionerna I: 441,
II: 477 och II: 539 att ersättningstillägg skall utgå även till skadade, vilkas
arbetsförmåga nedsatts till minst 25 procent. Gränsdragningen vid 30 procents
arbetsnedsättning liksom differentieringen över huvud taget av ersättningstilläggens
procentsatser efter invaliditetens svårhetsgrad är grundad
på eu avvägning av behovssynpunkter å ena sidan — varvid särskilt
beaktats de lättare skadades större möjlighet att successivt anpassa sig och
finna en normal arbetsförtjänst — och kostnadssynpunkter å andra sidan.
I kostnadshänseende skulle en sänkning av den till 30 procents arbetsnedsällning
bestämda undre gränsen för rätten till ersättningstillägg få stor
betydelse, eftersom det stora flertalet skadefall ligger under nämnda gräns.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Enligt beräkningar i propositionen skulle de i propositionen föreslagna
förbättringarna av ersättningstilläggen medföra en kostnadsökning av omkring
2 150 000 kronor. Om ersättningstillägg enligt de grunder, som i 6 g
förordningen om ersättningstillägg angivas för fall, då arbetsförmågan är
nedsatt med minst 30 men högst 50 procent, skulle utgå även i fall, då
arbetsförmågan är nedsatt med minst 25 procent, komme detta, enligt eu
av riksförsäkringsanstalten för utskottet utförd kostnadsberäkning, att
medföra en ytterligare kostnadsökning av omkring en miljon kronor. —
Såsom skäl för en sänkning till 25 procent av den undre gränsen har åberopats,
att med de nuvarande reglerna en person, som mist ett öga, icke
erhåller ersättningstillägg. En dylik sänkning skulle emellertid medföra i
andra hänseenden otillfredsställande konsekvenser. Såsom exempel härpå
kan nämnas, att ehuru en person, som mist ett öga, erhölle tillägg, skulle
den, som är blind på ena ögat, vilket i regel anses medföra eu arbetsnedsättning''
av 20 procent, icke erhålla tillägg. I dylika avseenden tala i stället
lämplighetsskäl för eu gränsdragning vid 30 procents arbetsnedsättning.
De grupper som lida av en till 30 procent uppskattad arbetsnedsättning
äro relativt fåtaliga, medan större grupper ligga vid 25 procent å ena och
33 1/3 procent å andra sidan nämnda gräns. Det är därför i regel en avsevärd
skillnad i arbetsförmågan mellan dem som erhålla och dem som icke erhålla
tillägg. 30-procentsgränsen överensstämmer med vad som nu gäller om
ersättningstillägg och har även kommit till användning i andra författningar
på området. Sålunda har den i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
lagts till grund för eu regel om beräkning av livräntas storlek. Att i en
lagstiftning om provisoriska förbättringar av ersättningstillägg frångå denna
gräns synes ej lämpligt.
I motionerna I: 441 och II: 539 yrkas vidare att rätten till ersättningstilllägg
för skadefall, som hänföra sig till åren 1949—1950, skall utvidgas.
Yrkandena innebära dels att de föreslagna förbättringarna skola utgå även
för skador, som medfört nedsättning av arbetsförmågan till 25 procent och
vilka inträffat 1949—1950, dels att tillägget för livränta åt efterlevande
make skall utgå även för skador som inträffat 1949—1950. Vad beträffar
det förstnämnda yrkandet hänvisar utskottet till en början till vad utskottet
ovan anfört. Utskottet erinrar vidare om att olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser om beräkning av livränta ändrats i förmånlig riktning för de
försäkrade med verkan från den 1 januari 1949. Sålunda har den årliga
arbetsförtjänst, som får läggas till grund för beräkning av livränta och
sjukpenning, i olycksfallsförsäkringslagen höjts från 4 800 till 7 200 kronor,
varjämte införts en regel om en med invaliditetsgraden stigande förhöjning
av livräntan för skadefall, som medfört en arbetsnedsättning av minst 30
procent. Vad beträffar makelivräntor må framhållas, att dessa för skadefall
efter 1948 utgöra en tredjedel i stället för tidigare en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Med hänsyn härtill och då i dessa fall endast
Andra lagutskottets utlåtande nr 25. 25
låga tillägg kunnat komma i fråga, ansluter sig utskottet till propositionens
förslag.
Ej heller mot propositionen i övrigt, såvitt denna behandlats av utskottet,
har utskottet funnit anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 441, II:
477 och II: 539 och bifall till förevarande proposition nr
147, såvitt denna behandlats av utskottet,
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. in.;
2) förordning angående ändring i förordningen den 2
juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall;
3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;
4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdoinser
sätt ning åt fångar in. fl.; samt
5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar
m. fl.;
dels medgiva, att tillfälliga ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare må utgivas under budgetåret 1953/54
enligt de grunder som i propositionen förordats.
Stockholm den 23 april 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Nerman, Bengtson
och Axel E. Svensson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i
Göteborg, fru Västberg*, herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd och
fröken Höjer.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 25.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Reservation
beträffande de i utskottets hemställan under 1) och 2) upptagna författningsförslagen
av herr Lundberg, som ansett
a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar, resp. slutar med orden
»Vad beträffar-----ej lämpligt» bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är emellertid de föreslagna förbättringarnas
konstruktion ej tillfredsställande. Ersättningstilläggen avse att ge kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna. Med hänsyn härtill hade ett
system, där tilläggen utgå med samma procentsats för de olika invaliditetsgrupperna,
varit det naturliga och riktiga. Livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
beräknas på grundval av en efter medicinska grunder fastställd
nedsättning av arbetsförmågan. För de lindrigare skadade kan deras
skador ofta medföra en väl så stor minskning i försörjningsförmågan och
belastning i övrigt som den i procent uttryckta nedsättningen av arbetsförmågan
anger. Att giva dessa en sämre kompensation för Ievnadskostnadsstegringen
än de svårare skadade är därför ej försvarligt. Varje avsteg från
den medicinskt fastställda invaliditetsgraden måste här te sig godtyckligt.
Även om man således anser, att proportionella tillägg å livräntorna för alla
invaliditetsgrader är den principiellt riktiga lösningen av dessa kompensationsspörsmål,
torde man, med hänsyn till att en utredning om en indexreglering''
av livräntorna torde konuna till stånd inom den närmaste framtiden
för närvarande böra begränsa sig till en mindre genomgripande ändring
i propositionens förslag, nämligen till alt införa rätt till ersättningslillägg
för de skadade, vilkas arbetsnedsättning understiger 30 procent. I
de i anledning av propositionen väckta motionerna föreslås härom, att den
undre gränsen för rätt till ersättningstillägg skall sänkas från 30 till 25
procent. Att stanna vid en undre gräns av 25 procent är av skäl som ovan
anförts principiellt ohållbart, och en dylik gränsdragning torde även av
andra skäl vara olämplig. Det riktiga bör i stället vara att sätta den undre
gränsen så, att alla, som enligt olycksfallsförsäkringslagen äga åtnjuta livränta
eller sjukpenning, även erhålla någon kompensation för de ökade
levnadskostnaderna. Utskottet föreslår därför i anledning av motionerna,
att ersättningstillägg enligt de grunder, som i propositionen angivas för skadade
med 30—50 procents arbetsnedsättning, skall utgå till samtliga till
sjukpenning eller livränta berättigade skadade med högst 50 procents arbetsnedsättning.
b) att utskottet, under åberopande av vad sålunda anförts, bort tillstyrka
propositionens författningsförslag med de ändringarna
att i den föreslagna förordningen angående ändring i förordningen den
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
27
i Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
försäkring för olycksfall i arbete in. in. dels införes bestämmelsen, att 5 §
första stycket sistnämnda förordning skall upphöra att gälla, dels stadgas
att 6 och 11 §§ samma förordning skola erhålla följande lydelse:
0 §•
För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1951, tillägg
enligt följande tabell:
Tid varunder skadan inträffat |
Procentuellt tillägg då arbets-förmågan är nedsatt med |
||
över 75 |
över 50 |
högst 50 |
|
Före den 1 januari 1920 ...... |
150 |
100 |
70 |
1 jan. 1920—31dec. 1926...... |
125 |
90 |
55 |
1 jan. 1927—31 dec. 1941..... |
100 |
65 |
45 |
1 jan. 1942—30 juni 1946 ..... |
75 |
55 |
35 |
1 juli 1946—31 dec. 1948 ..... |
60 |
40 |
20 |
1 jan. 1949—31 dec. 1950..... |
25 |
20 |
— |
För tid----ersättningens belopp.
11 §•
Tillägg enligt denna förordning skall för den, som varit berättigad till
tillägg enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap in. in., utgöra lägst det
belopp, som skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda förordning, om denna
alltjämt ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade jämväl ägt uppbära
tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstilllägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete in. in., skall tillägg varom nu är fråga uppgå till lägst det belopp,
varmed tillägg skolat utgå, om nyssnämnda förordningar den 29 juni 1946
och den 30 juni 1943 alltjämt varit gällande. Skadad så ock efterlevande
make skall dock för lid före utgången av den månad, varunder den ersättningsberättigade
fyllt sextiosju år, äga uppbära tillägg med lägst så stort
belopp, att summan av sjukpenningen eller livräntan och tillägget uppgår
till 120 procent av vad som i sådant avseende skolat tillkomma honom, om
de äldre förordningarna alltjämt ägt giltighet.
Avdrag enligt-----i kraft.
Beloppet av —---juni 1950.
samt att i den föreslagna förordningen angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen
den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd för
-
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
säkring mot skada till följd av olycksfall dels införes bestämmelsen, alt 2 §
första stycket nämnda förordning den 2 juni 1950 skall upphöra att gälla,
dels stadgas, att 3 § sistnämnda förordning skall erhålla följande lydelse:
3 §•
För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1951, tillägg
enligt följande tabell:
Tid varunder olycksfallet inträffat |
Procentuellt tillägg då arbets-förmågan är nedsatt med |
||
över 75 |
över 50 |
högst 50 procent |
|
Före den 1 juli 1942.......... |
85 |
65 |
35 |
1 juli 1942—31 december 1948. |
60 |
40 |
20 |
1 januari 1949—31 december 1950 |
25 |
20 |
— |
Tillägg, som i första stycket sägs, må ej föranleda, att livränta jämte
tillägget överstiger det belopp, som skolat utgå i livränta, därest skadan
inträffat efter den 31 december 1948 och den skadade varit försäkrad i den
högsta försäkringsklassen, sistnämnda belopp i förekommande fall förhöjt
med tillägg enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av
vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375).
Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning av livränta, som föranledes av
att den skadades tillstånd kräver särskild vård, må jämte tillägg därå enligt
denna förordning icke utgå med högre belopp än ettusenåttahundra kronor
om året.
För tid----livräntans belopp.
rfiUflS fRYCKERI. ESSELTE. STHUl 5i
316334