Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring
i 12 § lagen om semester.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 189 i första kammaren av
herrar Norling och Helmer Persson samt nr 230 i andra kammaren av herr
Lundberg.
I motionerna kritiseras den nuvarande utformningen av 12 § i lagen
den 29 juni 1945 om semester. Lagrummets lydelse är följande.
»Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till
sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas
till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket
b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka
den ena utgör minst tolv dagar.
Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.»
I motionen I: 189 yrkas att riksdagen måtte besluta om sådan ändring
i lagen om semester, »att första stycket i § 12 får följande lydelse:
12 §. Semestern skall utgå i ett sammanhang och under sommarmånaderna,
såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren.
»
I motionen II: 230 hemställes att riksdagen måtte besluta, att den mening
i 12 § som lyder: »överstiger semestertiden tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst
tolv dagar», måtte utgå.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna ha på utskottets begäran Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
yttrat sig.
1—614 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 20.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
FRÅGAN OM LEGAL SEMESTERPERIOD.
Vid tillkomsten av den tidigare gällande semesterlagen — lagen den
17 juni 1938 om semester — avvisades tanken på att i lagen införa
bestämmelser om semesterns förläggning till en legal semesterperiod.
Härom hade 1936 års semestersakkunniga, vilkas betänkande (SOU
1937:49) utgjorde huvudkälla till 1938 års semesterlag, föreslagit, att
det skulle tillkomma arbetsgivaren att bestämma när semester skulle
utgå. Därvid skulle iakttagas, att semestern med vissa undantag skulle
utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september, såframt
icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren.
De sakkunnigas förslag härom rönte emellertid vid remissbehandlingen
av betänkandet kraftigt motstånd från skilda håll.
I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag, varigenom förslaget till
semesterlag framlades, uttalade föredragande departementschefen i fragan
om införandet av en legal semesterperiod bland annat följande.
»Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet
erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till
de klimatiska förhållandena i vårt land är det nämligen endast under
denna tid, som semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig
rekreation. Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga
samhällsfunktioner och närlingslivets intressen icke är möjligt att bereda
semester under sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga
ha även förordat åtskilliga undantag från den av dem föreslagna huvudregeln,
att semestern skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september.
Av vad som anföres i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag
måste högst avsevärt utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen
om en jämförelsevis kort period, till vilken semestern skall
förläggas. Att på ett lämpligt och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden,
som skulle undantagas från huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket
svårt. Man måste emellertid erkänna, att det även för arbetsgivarna inom
sådan del av näringslivet, för vilken något speciellt undantag icke påyrkats,
komine att uppstå betydande svårigheter att inpassa semestern för
samtliga arbetstagare under en period av fem månader. Dessa svårigheter
skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet hos industrien att i allmänhet
utgiva semester på en gång till samtliga vid ett företag anställda arbetstagare.
Med hänsyn till den därav föranledda produktionsminskningen
kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag har därför efter
övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna ansett
det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse om viss
semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan om semesterns förläggning
under året upptages till förhandlingar mellan parterna och att
därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.
»
Även riksdagen fann övervägande skäl tala mot införande av en föreskrift
om bestämd semesterperiod (andra lagutskottets uti. nr 58), och
Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 3
lagen utformades i denna del i överensstämmelse med departementschefens
förslag.
1938 års semesterlagstiftning avlöstes av nu gällande lag den 29 juni
1945 om semester.
19^2 års semesterkommitté, vars betänkande med förslag till ändrad
semesterlagstiftning (SOU 1944:59) låg till grund vid tillkomsten av den
nuvarande semesterlagen, uttalade i detta sammanhang bland annat följande.
»Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige har kommittén
funnit sommartiden vara den tid, som i regel bäst lämpar sig för semester,
och kommittén har framhållit, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd
som semestertid samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns
förläggning till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig.
Kommittén har dock på anförda skäl icke ansett sig böra förorda en föreskrift
om att semestern alltid skall förläggas till sommartiden. Däremot
har det synts kommittén lämpligt att lagen innehåller eu anvisning om
att semestern i möjligaste mån förlägges till den varmare delen av året.
Bestämmelsen härom har ansetts böra givas det innehållet, att semestern
företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september.»
Föredragande departementschefen anförde i propositionen nr 273 till
1945 års riksdag med förslag till ny semesterlag följande.
»I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan
regel om viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle
det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke
därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel
härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag
gjorts såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten
— som för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns
förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.
Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer till
uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör
eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen
—i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens
minimibestämmelser — i allmänhet vara den tid, under vilken arbetstagarna
kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern
företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september
synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens
karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma
att den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt
uttryck, exempelvis sommartiden.»
Riksdagen (andra lagutskottets ull. nr 59) följde propositionens förslag,
och lagrummets innehåll såvitt angår semesterns förläggning till viss
del av året har sedan dess icke varit föremål för ändring.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
UPPDELNING AV SEMESTERN.
Arbetstidsutredningens undersökningar och förslag.
De nuvarande bestämmelserna om semesterns förläggning fingo sin utformning
i samband med att den allmänna treveckorssemestern infördes.
I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32) upptog
arbetstidsutredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen
av semestern.
Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas
till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse
föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden i
detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall
utgöra minst två veckor.
Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning
av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav
en skall utgöra minst två veckor.
Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,
att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren
— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,
varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden
skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.
Över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.
Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers
semestervanor och semesterönskemål.
Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att
de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning inneburo en maktfördelning;
arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle
vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av semestern.
Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.
Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid
tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt
samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre
veckor, komnie nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att kunna
vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det
många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga
semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande i odelade
perioder om endast två veckor. Härtill komnie även ett annat förhållande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
5
Därest man åt arbetstagarna gäve rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,
kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,
i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning, såge sig
tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.
Utredningen kom till att börja med till den slutsatsen, att alternativ III
icke borde komma i fråga.
Utredningen ansåg sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska
för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle
kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning
av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar
mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan
vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna
räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns
förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från
antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser
om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Utginge
man från huvudprincipen i alternativ I, måste det därför finnas någon
utväg, varigenom en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas
önskningar. Det hade med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en
dylik överenskommelse icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet,
arbetarskyddsstyrelsen, skulle äga rätt föreskriva om uppdelning
av semestern på två perioder, varav den ena skulle omfatta minst två
veckor i en följd. Detta sätt för delning av semestern hade hämtats ur
särskilda semesterlagen. Att märka vore dock att denna lag ägde tilllämpning
endast å ett förhållandevis litet antal arbetstagare. Enligt vad
utredningen inhämtat hade endast två framställningar gjorts om delning
av semestern under hänvisning till denna lag. Den ena framställningen
hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse mellan parterna
träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar medfört, att arbetsgivaren
tagit tillbaka sin framställning. Om en motsvarande bestämmelse
infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den komma att få en helt
annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning vänta sig, att
en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning av arbetsbördan
för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man frukta att framställningar
om delning av semestern komme att koncentrera sig till en förhållandevis
begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits över de
olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet rätt att
föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna
punkt hade arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.
Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena
och man trodde icke att det bleve möjligt för eu myndighet att handlägga
ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen
befogade.
Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde
komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en
tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden
komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis
begränsad del av året.
Utredningen fann på i huvudsak nu anförda skäl alternativ II vara i
varje fall då den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern och
förordade detta alternativ.
Kungl. Maj:ts förslag och 1951 års riksdag.
I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget
till ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året.
Föredragande departementschefen anförde i propositionen om semesterns
förläggning bland annat följande.
»Arbetstidsutredningen har uppställt tre olika alternativ. Enligt samtliga
bibehålies den nuvarande i semesterlagen inskrivna rekommendationen,
att semestern bör, såvitt arbetstagaren ej önskar annorlunda, om
möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås någon ändring i lagens
regel, att parterna kunna träffa överenskommelse om sådan uppdelning
av semestern, som de finna önskvärd. Vad som skiljer alternativen åt är
i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att ensidigt bestämma om semesterns
uppdelning.
Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.
lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar
rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda
kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle
äga ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ
I. Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till
alternativ II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga
den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsammanslutningarna
åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som
medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren
uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser
ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.
För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket
understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet
framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning av
semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan
har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå
i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna om
delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad
semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig
villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
7
så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.
Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning
skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen
bör utgå.
Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse
icke träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna
förnekas, att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya
semesterveckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning
av den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis
vara absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger,
torde eu överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III
torde därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas,
att en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den
enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i ett
sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar av
näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande
semesterveckan till en särskild period. Att helt lita till att
detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde
icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om allmän treveckorsseinester
— lämpligt att tilldela någon statlig myndighet rätt att förordna
om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta
kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl
önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i
lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika slag av semesteranordningar
hårt belastade under denna tid på året, och ett val av alternativ
I skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen. Icke
minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan konsekvens av
semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör
man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen,
som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse genom att
möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras. Även
eu annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna
finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang,
kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning såge sig nödsakade
att förlägga semestern till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle
i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem gynnsammaste
tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för
de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas
semester å annan tid på året.
.lag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone
f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid
förutsätter jag, alt arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp
frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om
den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser
såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hade även alt taga
ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan, om sådan utformning
av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv
dagar, kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
andra sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke
överenskommelse om annan ordning träffades med arbetstagaren.
I anledning av framställningarna av förstnämnda innehåll uttalade utskottet
i sitt utlåtande nr 28 att frågan om en uppdelning av den nytillkomna
tredje veckan i enstaka dagar i förekommande fall borde lösas
genom frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Kunde uppgörelse härutinnan icke träffas borde gälla att arbetsgivaren ej
mot arbetstagarens önskan skulle kunna uppdela semestern på fler perioder
än två. Vid detta ställningstagande kunde utskottet ej tillstyrka bifall till
vad i detta avseende hemställts.
Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang
hade utskottet främst fäst sig vid den av departementschefen befarade
konsekvensen, att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade att
förlägga semestern till annan lid än sommaren, om arbetstagarna finge
ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet
anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förebragt mot en sådan förläggningsregel.
Utskottet anförde i detta sammanhang vidare:
Som förut angivits är grunden till semesterreformen det starka behov
av vederkvickelse, som förefinnes hos människan av i dag. För att semestern
skall kunna erbjuda ett behövligt tillskott av friska krafter, är det
av betydelse, att medel finnas att tillgå för ett förnuftigt utnyttjande av
semestern. Genom den utökning av semestertiden, som nu föreslås, därvid
semestrarna sannolikt komma att koncentreras till en begränsad tid
av sommaren, torde de anordningar i olika hänseenden, som nu förekomma
för tillgodoseende av de semestrande (hotell, pensionat, kommunikationer
m. in.), svårligen förslå. Det bör ankomma på arbetsmarknadens parter
att sinsemellan söka finna lämpliga metoder för ett ändamålsenligt ordnande
av semestern.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
YTTRANDEN.
Tjänstemännens centralorganisation erinrar i sitt yttrande över förevarande
motioner om de synpunkter, som organisationen på sin tid i
skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll rörande arbetstidsutredningens förslag.
TCO framhöll därvid, att även om det ur vissa tjänstemannagruppers
synpunkt var synnerligen angeläget att semestern utgick i ett sammanhang
fann TCO det svårt att ur andra synpunkter förorda lagstiftning med en
sådan generell regel. På många områden och vid många företag torde det
sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar om semestern
skall utgå odelad. Å andra sidan fick man inte bortse från semesterns
innersta mål att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän, vilket innebar,
att semesterförlängningen icke finge givas en sådan utformning att den
i många fall inte skulle ge någon förbättrad möjlighet till rekreation. En
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
9
synpunkt som enligt TCO:s förmenande borde ägnas den största uppmärksamhet
var, att om man åt de anställda gav rättighet att vägra delning
av treveckorssemestern, kunde detta medföra att om uppgörelse om sådan
delning ej kunde åstadkommas, kunde arbetsgivaren tvingas att i viss
utsträckning förlägga den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt
på året än sommaren — en lösning, som enligt TCO:s förmenande innebar
en större nackdel för de anställda än om två veckor av semestern utgick
under sommaren och den tredje veckan under annan tid på året. TCO anförde,
att en ordning som medgav två veckors sammanhängande semester
— om möjligt under sommaren — medan den återstående veckan disponerades
efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, var den
lämpligaste lösningen. TCO förutsatte därvid att för sådana områden, där
en uppdelning av semestern på två perioder skulle innebära avsevärda
olägenheter, skulle förhandlingar komma att upptagas mellan löntagare
och arbetsgivarparten om sammanhängande semester. Organisationens
ställningstagande sammanföll sålunda närmast med det alternativ som
arbetstidsutredningen förordat och som sedan lagfästes.
Under den tid som har förflutit sedan treveckorssemestern infördes har
icke enligt organisationens uppfattning sådana erfarenheter vunnits att
det finns anledning att frångå det tidigare ställningstagandet. Organisationen
anser sig därför icke kunna tillstyrka de av motionärerna föreslagna
lagändringarna.
Även Landsorganisationen hänvisar i sitt yttrande till vad organisationen
tidigare i remissutlåtande över arbetstidsutredningens betänkande anförde
rörande semesterns förläggning.
LO framhöll att valet stode mellan å ena sidan ett alternativ, enligt
vilket semesterns uppdelning vore beroende av överenskommelse mellan
parterna, och å andra sidan ett alternativ, enligt vilket arbetsgivaren ensidigt
ägde besluta om uppdelning i två skilda perioder. På närmare anförda
grunder anslöt sig LO till det förra alternativet och tillstyrkte för
sin del en förläggningsregel i överensstämmelse med den då gällande lagens
föreskrift, alltså innebärande att semestern i sin helhet skulle förläggas i
ett sammanhang, såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats
med arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken — för innevarande
år -— uppgörelser redan träffats om i sin helhet sammanhängande
semester, synes svårigheterna för tillämpningen av en sådan regel ha belydligl
överdrivits vid treveckorssemesterns genomförande.
Svenska arbetsgivareföreningen, som avstyrker motionerna, erinrar om
att frågan om semesterns förläggning gjordes till föremål för noggrant
övervägande i samband med semesterreformen 1951, och att då därefter,
såvitt föreningen kan finna, intet inträffat, som utgör eu komplettering
till tidigare kända förhållanden, anledning saknas att nu gå djupare in
på frågan om semesterförläggningen.
Föreningen anför vidare:
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
Det är tillräckligt att framhålla, att under förarbetena till de senaste
ändringarna i semesterlagen från åtskilliga håll påstods, att det vore önskvärt,
att semestern alltid skulle komma att utläggas i ett sammanhang,
såvida icke överenskommelse om annan ordning träffades mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Främst åberopades härvid rekreationssynpunkter.
Det blev emellertid aldrig klarlagt, huruvida en sammanhängande semester
ur rekreationssynpunkt kunde anses fördelaktigare än uppdelad semester.
Vissa skäl talade för att en uppdelning av semestern till exempel på så
sätt, att en del av semestern uttogs under vårvintern och återstoden under
sommaren, skulle giva bättre rekreation än en sammanhängande semester
enbart på sommaren. Även andra skäl framfördes för att man borde utnyttja
de tillkommande semesterdagarna för att under viss del av året
söka införa femdagarsvecka.
På arbetsgivarhåll åter lade man i sin argumentering huvudvikten vid
produktionstekniska faktorer och framhöll, att inom flertalet fack skadeverkningarna
ur produktionssynpunkt av den förlängda semestern skulle
kunna minskas, om denna finge uppdelas i flera perioder. I många fall
förklarade arbetsgivarna det vara önskvärt, att de tillkommande 6 semesterdagarna
uttogos i form av fria lördagar. I åtskilliga branscher torde det
dock vara nödvändigt att utlägga semestern i ett sammanhang och samtidigt
för det övervägande antalet arbetare. — Den utformning lagen slutligen
erhöll får betraktas som en kompromiss.
Det skulle vara synnerligen olyckligt, om lagen nu skulle ändras på det
sätt motionärerna föreslagit. Härigenom skulle en av produktionstekniska
skäl betingad uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart
överenskommelse härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vad förslaget i motion nr 189 i första kammaren beträffar, nämligen
att semestern alltid skulle utläggas under sommarmånaderna, vill
föreningen blott framhålla, att det finnes vissa områden inom näringslivet,
där det vore olämpligt eller kanske till och med ogörligt att uttaga hela
semestern under nämnda tid. Detta gäller exempelvis alla de områden, där
högsäsong råder under sommaren och utpräglad lågsäsong under vissa
andra delar av året.
UTSKOTTET.
De förslag, som genom motionerna väckts, innebära dels införande i
semesterlagen av bestämmelse om obligatorisk förläggning av semester till
sommartiden, dels undanröjande av den nu i lagen givna rätten för arbetsgivare
att uppdela semestertid, som överstiger tolv dagar.
Frågan om att i semesterlagen intaga stadgande att semester skall förläggas
till viss del av året övervägdes ingående vid semesterlagens tillkomst.
Därvid uttalades, att sommartiden i regel lämpade sig bäst för semester
och att förläggning av semester till annan årstid för den övervägande
delen av arbetstagarna framstod såsom mindre förmånlig. Emellertid
vore det knappast möjligt att i lagen införa en regel att semester skulle
förläggas till viss årstid utan att föreskriva vittomfattande undantag.
Man stannade med hänsyn härtill vid att i lagen rekommendera att semestern
förlägges till sommartiden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
11
Det är självfallet ett starkt önskemål att semester utgår på sådan tid
av året att den skänker den största vederkvickelsen. För de allra flesta framstår
sommaren som den lämpligaste tiden. Det torde även förhålla sig så,
att arbetsgivarna i regel tillvarataga de möjligheter som finnas för att förlägga
semestrarna till sommartiden. Emellertid kan icke bortses från att
inom vissa verksamhetsområden en koncentration av semestrarna till en
begränsad del av året stöter på stora svårigheter eller visar sig omöjlig att
genomföra. För de nu åsyftade yrkesgrupperna torde man få göra undantag
eller begränsningar därest man införde en regel om obligatorisk sommarsemester.
Föga synes därför stå att vinna med en sådan regel. Med
hänsyn härtill finner utskottet övervägande skäl tala för att lagens innehåll
i detta avseende allt fortfarande begränsas till en rekommendation.
Vad gäller spörsmålet om semesterns uppdelning på skilda perioder
stadgar 12 § i lagen såsom huvudregel att semestern skall utgå i ett sammanhang
såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med
arbetstagaren. När treveckorssemestern genomfördes stod det emellertid
klart, att vissa grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att
kunna uppdela den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse
enligt huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför
laglig reglering. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
övervägdes härvid olika alternativ. När man stannade för den nuvarande
utformningen, som medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje
semesterveckan till en särskild period, var detta resultatet av en avvägning
främst mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande
semester och å den andra de krav på möjligheter att uppdela
semestern på flera perioder, som betingas av produktionstekniska synpunkter.
Av betydelse vid denna bedömning var bland annat att en ovillkorlig
rätt för arbetstagarna att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang
kunde befaras medföra ökade hinder för arbetsgivarna att förlägga
semestern till sommarmånaderna.
Det stora flertalet av de arbetstagare, som beröras av 1951 års semesterreform,
komma först i år i åtnjutande av fulla tre veckors semester. Nämnvärd
erfarenhet saknas därför av semesterbestämmelsernas tillämpning.
För innevarande år torde dock i stor utsträckning uppgörelser ha träffats
om semester i ett sammanhang.
Med hänvisning till det sagda finner utskottet anledning saknas att frångå
det beslut om semesterns utformning, som statsmakterna så sent som år
1951 fattade. Med översyn av ifrågavarande bestämmelser bör anstå tills
rikare erfarenhet vunnits.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om semesterns
förläggning under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
B. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om sammanhängande
semester, och motionen II: 230 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 april 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Wahlund,* Sunne,*
Wistrand, fru Svenson,* fru Carlqvist och herr Axel E. Svensson*;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
herr Nilsson i Göteborg,* fru Västberg, herrar Lundberg, Carlsson
i Bakeröd,* fröken Höjer och fru Ewerlöf.*
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
RESERVATION
av herr Lundberg och fru Västberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse.
De förslag---(lika med utskottet) —---tolv dagar.
Beträffande frågan om att i semesterlagen intaga stadgande att semestern
skall förläggas till viss del av året måste sommarmånaderna anses
som den i regel lämpligaste tiden för semesterns förläggning. Semestern
bör därför endast i undantagsfall och när starka skäl föreligga förläggas
till annan tid av året. Utskottet förutsätter att arbetsmarknadens parter i
sina överenskommelser beakta och taga hänsyn till arbetstagarnas berättigade
önskemål om en lämplig förläggning av semestern. Under sådana
förhållanden synes en regel med den utformning, som i motionen I: 189
föreslagits, obehövlig och lagens innehåll torde kunna begränsas till en
rekommendation.
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
13
Vad gäller spörsmålet om semesterns uppdelning på skilda perioder
vill utskottet understryka, att semestern även har till syfte att skydda människorna
från en för hastig förslitning. Den ökade rationaliseringen och
jäktet har medfört att kravet på en sammanhängande semester förstärkts.
Landsorganisationen, enskilda fackförbund — däribland Svenska metallindustriarbetareförbundet
— och fackliga centralorganisationer ha uttalat sig
för eu sammanhängande semester. Tre veckors semester måste betraktas
som ett minimum, och en uppdelning av densamma kan omöjliggöra verklig
rekreation och avkoppling. Härtill kommer att splittring av semestern på
skilda perioder är ägnad att medföra ökade resekostnader och även i övrigt
vålla olägenheter och extra kostnader för familjen. För anställda inom
den statliga och kommunala förvaltningen samt för överordnade löntagare
inom den enskilda företagsamheten gäller även som regel en längre semester
än de lagstadgade tre veckorna. En objektiv undersökning av de fysiska
och psykiska påfrestningarna inom olika yrkesområden torde visa att
kroppsarbetarnas behov av semester är lika stort som för en del andra
grupper med rätt till längre semester. Utskottet vill framhålla att man med
införandet av treveckorssemester avsåg att taga ett steg mot utjämning av
skillnaderna mellan olika arbetstagargruppers rätt till semester. Fortfarande
bestå olikheter, som icke äro sakligt betingade, och det är av största
vikt att intet eftersättes för att undanröja dessa.
När treveckorssemestern genomfördes fanns det vissa arbetsmarknadsfrågor
som föreföllo ovissa och till vilka andra lagutskottet ansåg sig böra
taga hänsyn. Den avmattning i högkonjunkturen, som inträffat därefter,
samt den omfattning, i vilken uppgörelser för innevarande år träffats om en
i sin helhet sammanhängande semester, visar att de farhågor, som då hystes
mot en regel om sammanhängande semester, voro obefogade. I dagens
läge tala däremot starka skäl för att införa en sådan regel. Den vikande
konjunkturen kan medföra att arbetsgivarparten kommer att visa mindre
intresse för att tillmötesgå arbetarpartens önskemål om semesterns förläggning.
Det torde endast i ett mycket ringa antal fall på arbetsgivarsidan
föreligga verkligt behov av att uppdela semestern. I de fall, där sakligt
grundade skäl kunna förebringas för en uppdelning av semestern, skulle
den föreslagna ändringen av 12 § i semesterlagen icke innebära något
hinder för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse härom.
Enligt utskottets mening finnes icke heller anledning befara att sådana
överenskommelser icke skola komma till stånd för de områden inom näringslivet,
där verkliga skäl för en uppdelning kunna påvisas. En motsatt
ståndpunkt skulle lätt kunna tolkas såsom utslag av misstro mot arbetarparten,
eu misstro som med hänsyn till erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas
förhandlingar i dessa frågor måste anses ogrundad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
A. att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 189,
såvitt angår bestämmelse om sammanhängande semester,
och motionen 11:230, för sin del antaga följande förslag till
LAG
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till
sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas
till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket
b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
B. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om semesterns
förläggning under sommarmånaderna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.