Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).
Genom en den 19 december 1952 dagtecknad proposition, nr 10, vilken
hänvisats till lagulskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).
Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. sinnessjuklagen den 19 september
19291 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 §. 10 §.
1. Då ansökan--— — — — sinnestillstånd (levnadsberättelse).
Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är om förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren
omliänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller av den, som
utan att vara legitimerad läkare innehar
befattning såsom provinsialläkare,
extra provinsialläkare, stadsläkare,
stadsdistriktsläkare, köpingsläkare
eller municipalläkare, eller
ock, efter medicinalstyrelsens särskilda
bemyndigande, av annan, som
av Konungen eller medicinalstyrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas
av läkare vid det sinnessjukhus,
varest intagning begäres; dock
må läkare vid sinnessjukhus, som
1 Senaste lydelse, se SFS 1945: 467.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sand. 2 avd. Nr 1.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr i.
(Nuvarande lydelse)
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.
(Föreslagen lydelse)
drives av landsting eller kommun,
utfärda vårdattest, då fråga är om
förflyttning till sjukhuset av någon,
som vårdas å fattigvårdsanstalt, där
läkaren omhänderhar sjukvård, samt
annan läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.
Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
Inledning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 december 1951 har medicinalstyrelsen
föreslagit en rad åtgärder i syfte att i möjligaste mån med legitimerade
läkare likställa dem, som av Kungl. Maj :t erhållit särskild tillåtelse att
utan inskränkning utöva läkarkonsten här i landet. Med anledning av de
i skrivelsen framlagda förslagen har därefter i kungörelser den 30 juni
1952 dessa läkare förklarats i vissa fall likställda med legitimerade läkare.
Därvid har dock sådana uppgifter undantagits, för vilka i lag kräves legitimation
såsom läkare.
I medicinalstyrelsens skrivelse föreslogs emellertid därjämte vissa lagändringar
i angivet syfte. Bl. a. ansåg medicinalstyrelsen att sinnessjuklagens
bestämmelser om behörighet att utfärda vårdaltest och liknande
intyg för intagande på sinnessjukhus behövde ändras.
För medicinalstyrelsens förslag och remissyttrandena däröver redogöres
närmare i propositionen, s. 6—9, vartill här må hänvisas.
Nuvarande läge.
Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer enligt 1 § i lagen därom
den 21 september 1915 — förutom vissa kategorier som nu ej är av intresse
— dels legitimerad läkare (1 mom.) och dels den, som av Konungen erhållit
särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten, i den omfattning
och under den tid tillåtelsen avser (4 mom.). Legitimation såsom
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
läkare kan meddelas endast svensk medborgare, som inom riket avlagt
medicine licentiatexamen; ansökan därom får avslås endast då sådana
omständigheter föreligger att legitimation skulle kunnat återkallas, om
vederbörande varit legitimerad läkare. Särskild tillåtelse att inom riket
utöva läkarkonsten gives efter prövning av vederbörandes kvalifikationer
och i praktiken endast till personer med läkarexamen i Sverige eller utomlands.
Enligt medicinalstyrelsen har de läkare, som fått sådan tillåtelse, med
enstaka undantag genomgått det prövnings- och efterutbildningsförfarande,
som anordnats i syfte att bereda vissa utländska läkare möjlighet alt utöva
läkarkonsten i riket.
I regel meddelas behörighet att utöva läkarkonsten enligt 1 § 4 mom.
1915 års lag utan inskränkning till omfattning och tid. Detta innebär likväl
icke i och för sig, att läkaren i alla avseenden äger samma behörighet
som om han vore legitimerad. I skilda författningar föreskrives nämligen,
att för vissa läkarförrättningar eller för utfärdande av vissa läkarintyg
eller för behörighet till vissa läkarbefattningar kräves att vara legitimerad
läkare. Genom nyssnämnda kungörelser den 30 juni 1952 (SFS 536 och
537) har emellertid sådan icke legitimerad läkare förklarats likställd med
legitimerad läkare i åtskilliga av dessa hänseenden. Därigenom har givetvis
icke sådana inskränkningar i behörigheten, som stadgas i lag, kunnat
upphävas.
Här är i första hand sinnessjuklagens bestämmelser om behörighet att
utfärda vårdattest in. in. av intresse.
Vårdattest får enligt 10 § 1 mom. sinnessjuklagen utfärdas endast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande,
annan som av styrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Genom
hänvisningar i 11 § 2, 3 och 5 mom. och 29 § 1 inom. sinnessjuklagen gäller
samma behörighetskrav för utfärdande av andra läkarutlåtanden som i
vissa fall skall bifogas ansökan om intagande på sinnessjukhus. Militärläkare
är dock i speciella fall behörig utan bemyndigande, även om han
icke är legitimerad läkare.
En utvidgning av dessa särskilda behörighetsregler i sinnessjuklagen lär
främst komma att beröra dem, som av Kungl. Maj:t förlänats särskild tilllåtelse
att utan inskränkning utöva läkarkonsten. Enligt inhämtad uppgift
fanns det den 15 augusti 1952 här i landet omkring 235 personer med sådan
behörighet. Av dem hade 41 svensk läkarexamen och utländskt medborgarskap,
40 utländsk läkarexamen och svenskt medborgarskap samt de övriga
utländsk läkarexamen och utländskt medborgarskap. Det kan vidare nämnas,
att därjämte ett litet fåtal hade inskränkt behörighet samt att det därutöver
fanns några hundratal utländska läkare som grundar sin behörighet
uteslutande på förordnanden att uppehålla läkartjänster. Denna grupp utgöres
till en del av läkare, som söker förvärva stadigvarande läkarbehörighet
här.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Departementschefen.
Efter eu redogörelse för nu gällande bestämmelser i fråga om behörighet
att utfärda intyg för intagande på sinnessjukhus, påpekar departementschefen,
att vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst så gott som samtliga
icke legitimerade läkare torde ha utgjorts av personer, som hade tillfälliga
förordnanden på läkartjänster. I de fall, då dessa vikarier kunde behöva
utfärda vårdattest o. d., syntes det - bortsett från militärläkarna —
ha rört sig om sådana läkare, som förordnats av medicinalstyrelsen. Dessa
kunde alltså av medicinalstyrelsen bemyndigas att utfärda dylika attester.
Departementschefen fortsätter:
»Numera har förhållandena ändrats. Bland dem, som äger behörighet
såsom läkare, finnes nu ett ganska stort antal, som av Kungl. Maj:t jämlikt
1 § 4) lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten
erhållit särskild tillåtelse att här utöva läkarkonsten. Det rör sig
här huvudsakligen om flyktingar samt uteslutande om examinerade läkare,
vilka på grund av att de icke avlagt svensk medicine licentiatexamen eller
saknar svenskt medborgarskap icke kan bliva legitimerade läkare. Med få
undantag är tillåtelsen icke inskränkt till omfattning eller tid. Kompetensen
har noggrant prövats från fall till fall. Tillfredsställande kunskaper i
svenska språket har alltid varit en förutsättning för tillstånd. I den mån
dessa läkare icke varit medicine licentiater har de vidare, innan de fått tillstånd
att utöva läkarkonsten, i allmänhet undergått särskild efterutbildning
och prövning, som syftat till att få vissa garantier för vederbörandes teoretiska
kunskaper och praktiska färdigheter såsom läkare.»
»Man har då frågat sig om icke dessa läkare, som av Kungl. Maj :t fått
generell behörighet att utöva läkarkonsten, i fråga om utfärdande av vårdattest
och andra liknande avseenden bör vara likställda med legitimerade
läkare. Icke endast i sinnessjuklagen utan även i flera i administrativ ordning
utfärdade författningar uppställes nämligen som behörighetsvillkor för
utfärdande av intyg och attester att vederbörande är legitimerad läkare. På
förslag av medicinalstyrelsen har därför genom kungörelser den 30 juni
1952 dessa läkare i vissa fall förklarats likställda med legitimerade läkare.
Detta gäller emellertid icke uppgifter, för vilka i lag kräves legitimation
såsom läkare. Frågan om behörighet att utfärda vårdattest och därmed likställda
intyg enligt sinnessjuklagen står alltså fortfarande öppen. För flertalet
berörda läkare — de som tjänstgör vid sjukvårdsinrättningar — torde
saken bliva aktuell endast i sällsynta undantagsfall. En privatpraktiserande
läkare kan givetvis någon gång i sin praktik få anledning taga ställning
till fråga, om vårdattest bör utfärdas. Men det är framför allt tjänsteläkarna
som tages i anspråk för dessa uppgifter. Såsom jag nyss antydde
är det tänkbart att även icke legitimerade läkare numera kan komma att
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
5
utnämnas till tjänsteläkarbefattningar. I ett sådant fall måste läkaren vara
behörig att utfärda vårdattester och liknande utlåtanden. Medicinalstyrelsen
har förmenat att tjänsteläkare borde äga sådan behörighet, även om han
icke vore legitimerad läkare, men att det för övriga icke legitimerade läkare
skulle bero på särskilt bemyndigande, som skulle kunna givas endast den
som av styrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Enligt min mening
är detta ställningstagande i princip riktigt. Provinsial- och stadsläkare
och läkare som är jämförliga med dem bör automatiskt äga behörighet att
utfärda nu ifrågavarande attester och intyg oavsett om de är legitimerade
läkare eller icke.
Det är önskvärt att även vikarier för sådana läkare äger motsvarande
behörighet. Med hänsyn till att vikariernas kvalifikationer kan skifta torde
det dock vara lämpligt att låta behörigheten för dem att utfärda vårdattester
o. d. vara beroende av särskilt bemyndigande. Det bör tillkomma
medicinalstyrelsen att besluta därom. Stadgandet synes utan olägenhet kunna
få en så vid utformning att styrelsen vid behov äger bemyndiga envar, som
av Kungl. Maj :t eller styrelsen förordnats uppehålla läkarbefattning, att utfärda
intyg av ifrågavarande slag. Detta skulle då avse även läkare knutna
till sjukvårdsinrättningar. Däremot anser jag icke erforderligt eller tillrådligt
att en privatpraktiserande icke legitimerad läkare bemyndigas utfärda
dessa intyg.»
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda förslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 3 februari 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Slen, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Nerman, fru Svenson och herr Bengtson;
från andr a kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,
Andersson i Alfredshem och fröken Höjer.