Nr 2—3.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.
1
Nr 2.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 12 regeringsformen.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 98
i första kammaren av herrar Fahlander och Osvald och nr 126 i andra
kammaren av herr Dickson, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att
som vilande grundlagsändring antaga sådan ändring av 12 § regeringsformen,
att efter dess första moment införes ett tillägg ungefär så lydande:
''Under förbehåll av riksdagens samtycke äger Konungen ingå ävenledes
sådan överenskommelse med främmande makter, som innebär ömsesidiga
begränsningar av hittills gällande suveränitetsrättigheter, såvida detta erfordras
för att upprätta överstatliga organ, vilka ha till uppgift att skapa
och vidmakthålla fred, rättvisa och säkerhet’.»
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Förevarande motioner äro i fråga om yrkande och i allt väsentligt även
i fråga om motivering lika lydande med två vid 1950 års riksdag väckta,
till konstitutionsutskottet hänvisade motioner (I: 126 och II: 148).
I sitt avstyrkande utlåtande (nr 8) över sist nämnda motioner tog konstitutionsutskottet
först till behandling upp frågan om införande i de
svenska grundlagarna av en deklaration liknande den, som förekommer i
vissa nyare europeiska författningar, om vårt lands beredvillighet till sådana
begränsningar av suveräniteten, som äro nödvändiga för att skapa en
fredlig internationell ordning. Då emellertid våra grundlagar sakna uttalanden
om målsättningen för statens verksamhet, fann konstitutionsutskottet
att införandet av en sådan deklaration i regeringsformen skulle innebära
upptagande av ett helt främmande element i vår författning. Vårt
lands politik och hållning till hittillsvarande internationella organisationer
borde icke, uttalade utskottet, kunna giva anledning till tvivelsmål rörande
Sveriges vilja att på alla sätt främja en utveckling syftande till internationell
fred och säkerhet. Av denna anledning ansåg utskottet, att det ej heller
förelåg något praktiskt behov av en sådan förklaring.
Motionerna syntes emellertid utskottet också ha ett vidare syfte. Genom
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 5 saml. 2 avd. Nr 2—3.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.
det i dem föreslagna tillägget till § 12 regeringsformen skulle nämligen givas
möjlighet att i visst framtida läge åstadkomma en revision av våra
konstitutionella förhållanden utan formell grundlagsändring. I denna fråga
erinrade utskottet om att några grundlagsmässiga hinder ej funnits för
Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. Utskottet uttalade vidare, att
om det i framtiden skulle komma till stånd en överstatlig organisation,
som påkallade en mera genomgripande omgestaltning av våra författningsförhållanden,
en sådan revision borde äga rum i enlighet med författningens
bestämmelser för grundlagsändring och icke genom en överenskommelse
med stöd av ett sådant fullmaktsstadgande, som motionärerna önskade infört
i § 12 regeringsformen. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl.
Maj :t hade sin uppmärksamhet fästad på ifrågavarande spörsmål.
Riksdagen avslog motionerna i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan.
I de nu till behandling föreliggande motionerna ha ej anförts några skäl
till ett förändrat ståndpunktstagande från riksdagens sida. Då, enligt utskottets
uppfattning, ej heller några andra omständigheter av sådan beskaffenhet
äro för handen, får utskottet, under hänvisning till sitt tidigare uttalande
i ämnet, hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 mars 1953.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Karl August Johanson, Elmgren*,
Gustav Emil Andersson, Hällgren, Fritiof Karlsson, Damström, Boman,
Georg Pettersson och Bergström*; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård*, von
Friesen*, Norén, Håstad, Swedberg*, Spångberg, Jonsson i Haverö, Larsson
i Julita och Hamrin.
* Ej närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.
3
Särskilt yttrande av herr Håstad.
I likhet med utskottets övriga ledamöter har jag röstat för motionernas
avstyrkande. I anslutning till den reservation, som jag avgav när de ovan
nämnda motionerna 1950 behandlades, vill jag anföra följande:
Motionärernas yrkande innebär, att varje svenskt beslut om överlåtelse
av suveränitet på överstatliga organ skall kunna fattas i samma ordning
som enligt RF § 12 gäller i fråga om överenskommelse med främmande
makt, d. v. s. genom ett enkelt godkännande från riksdagens sida. Det är
inte tänkbart att kunna förorda denna beslutsform. I den mån en suveränitetsöverlåtelse
till förmån för överstatliga organ skulle innefatta något som
strede mot rikets grundlagar, ha konung och riksdag att tillse att ifrågavarande
beslut tillkommer i grundlagsenlig ordning, d. v. s. genom ändring
av hithörande författningsstadganden. Med hänsyn till möjligheten att
snabbt upplösa andra kammaren behöva grundlagsändringar om så krävs
icke medföra någon längre tidsutdräkt, helst sedan urtimabegreppet genom
1949 års grundlagsändringar försvunnit ur svensk statsrätt och en efter
nyval till andra kammaren omedelbart sammanträdande riksdag definitivt
kan antaga vilande förslag till grundlagsändringar. Emellertid kan man icke
förbise att fall kunna tänkas uppstå, då yttre omständigheter — särskilt
sådana, på vilka Sverige inte kan utöva inverkan — göra det önskligt eller
rent av nödvändigt att ett beslut om suveränitetsöverlåtelse, även om denna
skulle göra intrång på svenska grundlagsbud, träffas i annan ordning än
som föreskrives för grundlagsändringar. Man kan erinra om att 1815 års
riksakt, som reglerade den svensk-norska unionen, godkändes av riksens
ständer genom ett enda beslut, likaså Sveriges anslutning 1946 till Förenta
Nationerna, trots att de förpliktelser som Sverige därigenom åtog sig kolliderade
eller kunna kollidera med grundlagsstadganden. Vidare kan hänvisas
till att folkrättens förhållande till statsrätten sedan länge varit svävande.
Enligt min mening skulle det likväl stå i strid mot den svenska författningens
grundläggande principer att stadga ett sådant förfarande vid
suveränitetsöverlåtelser, att alla dylika, oavsett om de bröte mot grundlagsbud
eller icke och oberoende av om tvingande yttre skäl förelåge eller ej,
skulle kunna beslutas på samma okvalificerade och enkla sätt som då en
vanlig överenskommelse med främmande makt skall godkännas av riksdagen.
Stort intresse erbjuder den lösning av hithörande spörsmål, varom partierna
i Danmark enats i sammanhang med den där förestående författningsrevisionen.
Enligt förslaget skall suveränitetsöverlåtelse där kunna beslutas
av riksdagen med 5/6 majoritet, alltså en mycket stark kvalificerad
majoritet, eller subsidiärt, om blott enkel majoritet uppnåtts i riksdagen
men regeringen förordar suveränitetsöverflyttningen, genom folkomröstning
under härom angivna betingelser. En revision av § 12 RF i enlighet med
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2.
motionärernas syftemål torde böra ske efter samma principer som i Danmark,
d. v. s. skärpta villkor böra uppställas för dylika beslut, om dessa
skola fattas i annan ordning än såsom grundlagsändringar. Givetvis erfordras
dock sorgfälliga överväganden innan en ändring av den svenska regeringsformen
i angiven riktning företas.