Bankout skot tets utlåtande nr tf).
I
Nr 19.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.,
del s d e k i ämnei väckta motioner.
I en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 219, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av valutalagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.
Berörda förslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951
(nr 767) om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken gäller till och med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1954.
I samband med propositionen har ulskoLlet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 458 av herr Ohlon in. fl. och nr 459 av herr Ewerlöf m. fl. samt inom
andra kammaren nr 581 av herr Ohlin m. fl. och nr 582 av herr Hjalmarson
m. fl. Motionerna 1:458 och 11:581 är likalydande, liksom motionerna 1:459
och 11:582. I motionerna, beträffande vilkas motivering hänvisas till motion
11:581 respektive 1:459, hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. eu
reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är
upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.
Hiliatig till riksdagens protokoll t!)föl. S samt. Nr t!)
2
Bankoutskottets utlåtande nr 19
Denna lag gäller till och med den 30 juni 1953. Lagen, som har karaktären
av fullmaktslag, har hittills icke tagits i anspråk.
I skrivelse den 12 mars 1953 har fullmäktige i riksbanken — under erinran
att giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953 —
hemställt, att lagen måtte erhålla förlängd giltighet till och med den 30
juni 1955. I skrivelsen har fullmäktige erinrat om att ifrågavarande tullmaktslag
icke tagits i anspråk och framhållit, att en sådan åtgärd i dagens
läge icke heller vore aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige
ansåge därför att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.
Beträffande den nuvarande lagens innehåll och bankofullmäktiges framställning
ävensom över denna avgivet yttrande av bank- och fondinspektionen
hänvisar utskottet till propositionen.
Departementschefen har vid remiss till lagrådet av inom finansdepartementet
upprättat lagförslag anfört följande.
Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953. 1 sin
tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken hemställt,
att lagen måtte ges förlängd giltighet för tiden till och med den 30 juni
1955. Fullmäktige har framhållit att ränteregleringslagen hittills icke tagits
i anspråk och att i dagens läge en sådan åtgärd icke heller vore aktuell.
Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige har därför ansett att
lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.
Beträffande den närmare motiveringen för ifrågavarande lagstiftning
torde jag få hänvisa till proposition nr 221/1951 och bankoutskottets utlåtande
nr 36/1951. Här torde endast behöva erinras om att lagstiftningen
tillkom i syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Det
framhölls särskilt att det icke vore säkert, att den fullmakt, som innefattades
i lagen, nödvändigtvis behövde utnyttjas i ett läge med tendenser till
ränteglidning. 1 första hand borde i en dylik situation undersökas, huruvida
möjligheter funnes att uppnå en sådan frivillig överenskommelse med kreditinstituten
som tillgodosåge syftet att stabilisera räntenivån vid den av
statsmakterna önskade höjden. Som bekant kom en sådan överenskommelse
sedermera till stånd och något förordnande enligt lagen har som följd härav
icke ansetts erforderligt.
I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag att en restriktiv
kreditpolitik ingått som ett väsentligt led i den första ekonomiska politiken.
De överenskommelser som under år 1952 gällde mellan riksbanken
och kreditinstituten om en begränsning av kreditgivningen hade varit av
stor betydelse för att hålla tillbaka de privata investeringarna. Jag framhöll
vidare, att det — med beaktande av alt den vunna förbättringen i den
samhällsekonomiska balansen bestode i kraft av bl. a. de genom nämnda
överenskommelser existerande hindren för en ny utlåningsexpansion
klart framstode som ett önskemål att denna strama kreditpolitik fortsattes.
I slutet av 1952 slöts nya överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten
att gälla tills vidare under 1953. Något aktuellt behov av att i
dagens läge utnyttja här ifrågavarande fullmaktslagstiftning för att stödja
en fortsatt restriktiv kreditpolitik föreligger sålunda icke. Jag delar emellertid
bankofullmäktiges uppfattning att lagstiftningen bör bibehållas i be
-
Hankoiilskotiets utlåtande nr It).
:i
redskapssyfte. Sä länge nuvarande ovissa konjunkturläge består bör del
sålunda enligt min mening icke ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap
som ligger i denna fullmaktslagstiftning.
Bank- och fondinspektionen, som icke ansett sig kunna biträda förslaget
om en förlängning av ränteregleringslagen, har bland annat hänvisat till att
de befogenheter, som med stöd av den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags
kassareserv kunde lämnas riksbanken, vore tillräckliga för att
styra bankernas likviditetspolitik. Med anledning av detta uttalande vill jag
erinra om att lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkommit som ett
penningpolitiskt instrument för att begränsa kreditgivningen. Några möjligheter
att med hjälp av denna lagstiftning samtidigt förebygga eller modifiera
icke önskvärda återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning
torde däremot icke finnas. Förefintligheten av de särskilda
kassareservbestämmelserna utgör sålunda enligt min mening icke något skäl
för att avskaffa ränteregleringslagen i nuvarande ekonomiska situation med
dess i viss mån splittrade konjunkturbild.
Med åberopande av det anförda tillstyrker jag att ränteregleringslagen
ges förlängd giltighet, dock begränsad till utgången av juni månad 1954.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Det år 1951 framlagda förslaget till lag om räntereglering in. in. blev
under remissbehandlingen föremål för allvarliga erinringar från flertalet
av de hörda myndigheterna och sammanstutningarna. Tre ledamöter av
lagrådet i dess dåvarande sammansättning ansågo sig vid granskningen av
förslaget, med hänsyn till de skäl som anförts mot detsamma, icke kunna
tillstyrka att det då upphöjdes Ull lag. En ledamot ansåg sig — om ock
med stor tvekan — icke böra helt avstyrka lagstiftningen men fann vissa
ändringar i förslaget nödvändiga i rättssäkerhetens intresse, ändringar som
emellertid ej blevo vidtagna. Efter lagens tillkomst torde icke något ha
inträffat, som är ägnat att inverka på lagfrågans bedömande i ena eller
andra riktningen, annat är möjligen det förhållandet att behov hittills ej
förelegat att sätta lagens bestämmelser i tillämpning och att en sådan åtgärd
lärer vara än mindre aktuell i dagens läge än då lagen antogs. Lagrådet
ansluter sig till den ståndpunkt lagrådets flesta ledamöter intogo år
1951 och avstyrker alltså det nu remitterade förslaget.
I anledning av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.
Lagrådet har för sitt avstyrkande av det remitterade lagförslaget åberopat
den ståndpunkt lagrådets majoritet intog år 1951 beträffande det då
framlagda förslaget till lag om räntereglering. Då några nya synpunkter
sålunda icke nu framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag
anförde vid lagens tillkomst år 1951 (se propositionen nr 221/1951). Vid
min tidigare anmälan av lagförslaget om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
underströk jag, att det i nuvarande ovissa konjunkturläge icke
borde ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap, som låg i denna
lagstiftning. Denna uppfattning har icke rubbats av vad som framkommit
vid lagråd sbehandlingen.
Utskottet. De synpunkter som av departementschefen anförts som moliv
för en förlängning av ränteregleringslagen delas av utskottet. Utskottet till
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr It).
styrker alltså att lagen ges förlängd giltighet till utgången av juni månad
1954 och hemställer,
att riksdagen, med avslag å motionerna 1:458, 1:459.
11:581 och 11:582, må hifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition.
Stockholm den 5 maj 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,
Werner, De Geer och Nordenson*;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i
Rossbol och Nordqvist i Karlskoga.
* Ej närvarande vid justering.
Reservationer:
1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och Nordqvist i Karlskoga, vilka ansett,
att utskottet, med bifall till motionerna I: 459 och II: 582, bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå propositionen;
2) av herrar De Geer, Schmidt och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottet, med bifall till motionerna I: 458 och II: 581, bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
680637