8
Bevillningsutskottets betänkande nr 7.
Nr 7.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 12 maj 1950 (nr 164)
angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 19 december 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 18, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 12 maj 1950 (nr 164) angående
rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar.
Rörande författningsförslagets lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till
propositionen (s. 1).
1 ill utskottet har hänvisats de i anledning av propositionen väckta, likalydande
motionerna I: 291 av herr Spetz och II: 212 av herr Edström, vari
hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 18 i skrivelse
till Kungl. Maj .t matte anhalla att Kungl. Maj :t inför riksdagen framlägger
förslag till erforderliga tillämpningsföreskrifter till förordningen den 12
maj 1950 (nr 164) angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 212.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Genom anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) enligt
det som resultat av Annecy-förhandlingarna upprättade anslutningsprotokollet
har Sverige bundit tullsatserna för en stor del av importen. För de av
avtalet sålunda berörda varuslagen finnes därför icke möjlighet att i händelse
av behov möta eventuell dumping från utlandet genom vanlig tullhöjning.
Emellertid ger avtalet vissa möjligheter att ingripa mot dumpingföre
teelser
genom speciella tullar — antidumping- och utjämningstullar _
som uttagas endast för de varor, som verkligen utgöra föremål för dumping.
Avtalets regler härom (artikel VI med tillhörande anmärkningar) är ana
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 7.
loga med de bestämmelser om antidumping- och utjämningstullar, som intagits
i den s. k. Havana-stadgan för en blivande världshandelsorganisation.
Rörande de närmare förutsättningarna för uttagande av antidumping- och
utjämningstullar hänvisas till den redogörelse, som finnes intagen i proposition
nr 228/1950 (utdrag av Havana-stadgan i berörda del har såsom
bilaga fogats vid sistnämnda proposition).
För Sveriges del har möjligheter till påläggande av antidumping- och utjämningstullar
tillskapats genom beslut av 1950 års riksdag. Denna riksdag
biföll sålunda ett av Kungl. Maj :t i nyssnämnda proposition nr 228/1950
framlagt förslag till förordning angående rätt för Konungen att förordna om
uttagande av antidumping- och utjämningstullar. Förordningen, som utfärdades
den 12 maj 1950 (nr 164), äger giltighet till och med den 30 juni
1953.
I skrivelse den 3 december 1952 har generaltullstyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte avlåta proposition till riksdagen med förslag om utsträckning
av giltighetstiden för 1950 års förordning förslagsvis till och med
den 30 juni 1955. I skrivelsen framhålles, att något förordnande enligt nyssnämnda
författning hittills icke meddelats, men önskemål hade framställts
om införande av antidumpingtull för vissa varor. Såvitt styrelsen nu kunde
bedöma, torde jämväl i fortsättningen under avsevärd tid sådana förhållanden
komma att råda, att Kungl. Maj:t, såsom för närvarande vore fallet,
borde äga befogenhet att belägga importvaror med antidumping- eller utjänmingstull.
Under hänvisning till vad generaltullstyrelsen sålunda anfört föreslås i
propositionen, att förordningen den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjänmingstullar
förlänas fortsatt giltighet under tiden till och med den 30 juni 1955.
1 de i ämnet väckta likalydande motionerna I: 291 och II: 212 har anförts
bl. a. följande.
1950 års förordning angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar mnebure i korthet, att Kungl.
Maj :t, där så prövades erforderligt, ägde förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar i enlighet med bestämmelserna i allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT). De ifrågavarande bestämmelserna återfunnes
i GATT, Artikel VI, med rubriken »Antidumping- och utjämningstullar».
Här uppdroges dock endast huvudlinjerna för en lagstiftning av
detta slag. Några detaljbestämmelser funnes ej. Dessa vore avsedda att
utformas av varje medlemsland för sig. I 1950 års förordning funnes emellertid
inga sådana detaljbestäminelser. Statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade härom i proposition nr 228/1950 (s. 9): »Med hänsyn
bland annat till avsaknaden å svensk sida av erfarenhet rörande tilllämpningen
av dylika tullar är jag dock icke beredd att, såsom vissa av
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 0—7.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 7.
de hörda näringsorganisationerna synas ha förutsatt, framlägga förslag till
detaljerade bestämmelser i ämnet utöver de i Havana-stadgan och i allmänna
tull- och handelsavtalet lämnade reglerna.» Något antidumpingärende
hade ännu icke avgjorts av Kungl. Maj :t. Två ärenden vore emellertid
anhängiggjorda. Redan under den hittillsvarande behandlingen av dessa
ärenden hade erfarenheter gjorts angående de problem som mötte vid påläggandet
av dylika tullar. Bristande erfarenhet kunde därför knappast
längre sägas utgöra ett hinder för att utfärda detaljerade bestämmelser. Ett
flertal principiella frågor hade sålunda aktualiserats genom de nu anhängiggjorda
ärendena. Bland de viktigaste märktes frågan, hur den så kallade
dumpingmarginalen skulle kunna fastställas på ett tillfredsställande sätt.
Dumpingmarginalen utgjordes av skillnaden mellan det normala hemmamarknadspriset
i exportlandet och det dumpade exportpriset. Att därvid
fastställa ett korrekt hemmamarknadspris kunde uppenbarligen bliva vanskligt.
Utländska antidumpinglagar hade i detta avseende föreskrivit olika
tillvägagångssätt, varvid särskilt kunde nämnas förhörsförfaranden och
plikt att till tullmyndighet å exportfakturor uppgiva nödiga uppgifter. En
annan betydelsefull fråga vore, vid vilken tidpunkt och hur länge en antidumpingtull
eller en utjämningstull skulle utgå. Sådana tullar kunde nämligen
icke påläggas generellt. Det förhållandet att tullmyndigheterna dessutom
saknade instruktioner för förfarandet vid tullpåläggning av ifrågavarande
art bidroge vidare till oklarheten kring dessa frågor. Slutligen
borde uppmärksammas att man i överensstämmelse med utländska antidumpingprocedurer
borde tillskapa möjligheter för samtliga berörda parter
att yttra sig över det slutgiltiga påläggandet av antidumping- och utjämningstullar.
Det vore sålunda uppenbart, att frånvaron av vägledande bestämmelser
och smidiga former lämnade såväl sökanden som myndigheterna
i ovisshet och tvekan samt medförde risk att proceduren fördröjdes.
Det framstode därför som ett behov, att erforderliga bestämmelser beträffande
formerna för fastställande och påläggande av antidumping- och utjämningstullar
utfärdades.
Representanter för handelsdepartementet och generaltullstyrelsen har inför
utskottet lämnat upplysningar i det föreliggande ärendet.
Utskottet. Genom beslut av 1950 års riksdag har Sverige anslutit sig till
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) enligt ett år 1949 i Annecy upprättat
anslutnmgsprotokoll. I det allmänna tull- och handelsavtalet liksom
i Havana-stadgan finnes bestämmelser innebärande rätt att uttaga antidumping-
och utjämningstullar. Sverige är sålunda berättigat att ingripa
mot dumpingföreteelser genom speciella tullar, vilka kan uttagas endast
för de varor som verkligen utgör föremål för dumping. Till förverkligande
av dessa möjligheter till inskridande mot dumping framlades i proposition
nr 228 till 1950 års riksdag förslag till förordning angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjämnings
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 7. 11
tullar. Propositionen godkändes av samma års riksdag. Ifrågavarande bestämmelser,
vilka gäller till och med den 30 juni 1953, hänvisar till de
nyssnämnda internationella överenskommelserna och innebär ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i förekommande fall förordna om uttagande
av dylika tullar. För att undvika skadeverkningar under den tid, som erfordras
för närmare utredning i dumpingfrågor, äger Kungl. Maj :t vidtaga
provisoriska förordnanden i avvaktan på utredningens slutförande.
Nu föreliggande proposition nr 18 innehåller förslag till förordning om
fortsatt giltighet av 1950 års förordning till och med den 30 juni 1955. I
en i propositionen omnämnd, underdånig skrivelse från generaltullstyrelsen
har styrelsen hemställt om utsträckning av giltighetstiden av 19o0 års
förordning samt framhållit bl. a., att något förordnande enligt författningen
hittills icke meddelats men att önskemål framställts om införande av
antidumpingtull för vissa varor.
I de i anledning av propositionen nr 18 väckta, likalydande motionerna
1:291 och 11:212 har hemställts, att riksdagen måtte anhålla att Kungl.
Maj :t framlade förslag till riksdagen angående erforderliga tillämpningsföreskrifter
till 1950 års förordning. Motionärerna har framhållit, att avsaknaden
av mera detaljerade bestämmelser angående bland annat den
s. k. dumpingmarginalen föranlett ovisshet samt att behov förelage av
föreskrifter rörande formerna för fastställande och påläggande av antidumping-
och utjämningstullar.
Några delade meningar torde icke råda om att en förlängning av giltighetstiden
för 1950 års förordning nu bör vidtagas. De i anledning av propositionen
väckta motionerna ger ej heller uttryck för annan mening. Motionärerna
har emellertid ansett, att 1950 års författning borde kompletteras
med tillämpningsföreskrifter, samt hemställt, att riksdagen måtte
begära förslag till dylika föreskrifter. Utskottet vill i anledning därav framhålla,
att Kungl. Maj :ts bemyndigande att ingripa mot dumpingföreteelser
anknutits till ovannämnda internationella överenskommelser, vilkas allmänna
bestämmelser angiver ramen för Kungl. Maj :ts befogenhet att företaga
dylikt ingripande. Vidare vill utskottet betona, att bekämpande av sådana
företeelser, varom nu är fråga, medför problem av invecklad natur och
att en samverkan av skilda åtgärder i det enskilda fallet kan vara påkallad.
För sin del finner utskottet att tillämpningen av förordningen om antidumping-
och utjämningstullar i det särskilda fallet väsentligen är en fråga av
teknisk och administrativ natur. Det allmänna syftet med författningen om
antidumping- och utjämningstullar skulle i viss man kunna motverkas genom
att riksdagen utfärdade detalj föreskrifter. Utskottet anser sig därför
icke böra förorda att riksdagen utfärdar bindande direktiv för tillämpningen
av 1950 års förordning. Utskottet vill emellertid understryka förevarande
spörsmåls betydelse med hänsyn till svensk produktion och sysselsättning
samt uttrycka angelägenheten av att ärendena rörande antidumping behandlas
med den skyndsamhet, som förhållandena i det särskilda fallet medger.
Bemyndigandet enligt förordningen för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder mot
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 7.
dumpingföreteelser innebär rätt för Kungl. Maj :t att meddela nödiga föreskrifter
i administrativ väg. Denna ordning finner utskottet också mest ändamålsenlig.
Utskottet tillstyrker alltså den förevarande propositionen men
finner icke skäl biträda det framställda motionsyrkandet och avstyrker således
de likalydande motionerna 1:291 och 11:212.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 18, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för Konungen
att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar;
samt
B) att de likalydande motionerna I: 291 av herr Spetz och
11.212 av herr Edström icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 19 februari 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första
berg*, Söderquist,
kammaren: herrar Heuman, Franzon, Spetz, Falk RamDamström,
Wehtje* och Patrick Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osbv Orgård
Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd
Brandt och Kollberg*. Jb ’
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
537155. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag