Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

1

Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om införande av avdrags rätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
samt om höjning av det skattefria beloppet
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:157 av fröken Andersson m. fl. samt
11:214 av herrar Edström och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »alt riksdagen
måtte antaga följande

1) Förslag
till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1957 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst; slutlig

skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---— för dotterbolaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 53.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härutinnan förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest
den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan
fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger
50 000 kronor.

Ej heller---— 5 000 kronor.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i
8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10 %c av återstoden;

200 000 » » 300 000 » : 1 125 » » 200 000 » » 14 % » » ;

300 000 » » 400 000 » : 2 525 » » 300 000 » » 18 % » » ;

400 000 kr. : 4 325 » » 400 000 » »22 %c » ''»

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

3

100 000 men icke 200 000 kr.: 250 kr. för 100 000

200 000 » » 300 000 » : 1 250 » » 200 000

300 000 » » 400 000 » : 2 650 » » 300 000

400 000 kr. : 4 450 » » 400 000

kr. och 10 %o av återstoden

» » 14 %« » »

» » 18 %o » »

> » 22 %o » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.»

2) de likalydande motionerna 1:279 av herrar Hansson och Boman samt
11:369 av herr Sjölin och fru Sandström, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av gällande bestämmelser angående förmögenhetsbeskattningen
att det skattefria beloppet för äkta makar fastställes till
75 000 kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:157 och 11:369.

Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har
enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt från och med innevarande
beskattningsår beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag och vissa familjestiftelser endast för förmögenheter överstigande
50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom. efter en skiktskala, i vilken
den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger 50 000 men icke 100 000 kronor, och den
högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av den beskattningsbara förmögenheten
som överstiger 1 000 000 kronor. För äkta makar beräknas beskattningsbar
förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen är för dem
liksom för ensamstående bestämd till 50 000 kronor. EnligL stadgande i 11
§ 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt
med en och en halv promille av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor. För fysisk person
och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt vilken en reducering
av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen inkomst. Den beskattningsbara
förmögenheten skall nämligen icke beräknas högre än trettio
gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst till hälften av den
skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga erlagd eller
påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes icke.

Skatt på förmögenhet infördes år 1910. Den ultogs till eu början på det
sätt, att 1/oo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna an -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

ordning låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en skattebörda,
som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.
På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens
efter 5 % beräknade avkastning eller alltså Voo av förmögenheten.

Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs
för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade
tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,
som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från 1/eo till
Vioo. Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å
förmögenhet. Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,
familjestiftelser och utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg
20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta
skattesatsen — för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor ■— var
1 promille och den högsta skattesatsen —• för förmögenheter överstigande
1 miljon kronor — 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel av samma
art som den nu förefintliga.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.
Förmögenhetsskatten utgick därefter enligt en skiktskala, i vilken
den lägsta skattesatsen — för förmögenheter mellan 30 000 och 100 000
kronor — var 6 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter
över 300 000 kronor — 18 promille. Även denna förmögenhetsskatt reducerades
vid låg inkomst.

I9h9 års skatteutredning uttalade i sitt betänkande angående den statliga
direkta beskattningen (SOU 1951:51) att vissa lättnader borde beredas
vid förmögenhetsbeskattningen, därvid utredningen ansåg, att man kunde
överväga i huvudsak tre åtgärder: dels en höjning av den gräns, vid vilken
skatteplikten inträdde, dels ändringar i förmögenhetsskatteskalan och dels
införande av en rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd
förmögenhetsskatt. En höjning av skattepliktsgränsen ansåg utredningen
motiverad av de förändringar i penningvärdet som ägt rum sedan den bestämdes.
För sparandet syntes en sådan höjning ha en reell och psykologisk
betydelse. Utredningen föreslog därför, att gränsen för skattepliktens
inträde höjdes från 30 000 till 40 000 kronor. Utredningen diskuterade därefter
möjligheten att genomföra ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen
genom en rätt att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag
för påförd förmögenhetsskatt. Utredningen fann, att de skattelättnader som
därigenom skulle beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten
till godo, eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med
förmögenheterna och inkomsterna. Oavsett vilken inställning man hade
till detta resultat, vore det tydligt — sade utredningen — att avdragsrätten,
genomförd med oförändrad förrnögenhetsskatteskala, skulle väsentligt om -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

5

fördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års
beslut. Utredningen hade även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten
i kombination med en skärpt förmögenhetsskatteskala, varigenom
skattelättnaderna skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt. Utredningen
fann emellertid icke lämpligt att för ifrågavarande syfte anlita metoden
med avdragsrätt utan föreslog i stället en sänkning av förmögenhetsbeskattningen
genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende stannade
utredningen för ett förslag, i vilket den lägsta skattesatsen var 5 promille
och den högsta, som gällde endast över 1 000 000 kronor, 18 promille.

På dessa punkter anmäldes emellertid reservationer av flera ledamöter
i utredningen. Sålunda yrkade herr Jonsson, att skatteplilctsgränsen för
äkta makar måtte höjas till 60 000 kronor. Samma yrkande framfördes avherrar
Hagberg. Petrén och Sandberg, vilka dessutom föreslogo en rätt
att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt
samt en förhöjd skala för förmögenhetsskatten. Herr Söderlund
föreslog sådan avdragsrätt med bibehållande av den av utredningen föreslagna
skatteskalan.

I det förslag på grundval av skatteutredningens betänkande, som i proposition
nr 213 förelädes 1952 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet
i nu förevarande hänseenden följande:

»Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års
utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen
har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets
fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes
åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets
fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande
de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen
om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar
av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplikten
än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna
ha därvid —- i likhet med fyra ledamöter av utredningen —
velat bestämma gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt
min mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000
kronor fritages från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå
den hittills gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla
skattskyldiga.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början
utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt
behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående
knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns
under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,
oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.
Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan
icke mera anmärkningsvärd än att makar, vilka före äktenskapet var för
sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre
sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av
skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna
under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen
bestämmes olika för makar och ensamstående, får delta till
följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika
fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses
genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen
för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke
önskvärt resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel att skattepliktsgränsen
är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning
av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen
skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer och skatten skulle icke utan
vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan
skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,
vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma
gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.
Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering
genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen
skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.
Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i
skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen
föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till
8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan
100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan för
förmögenhetsskatten få följande utseende.

Beskattningsbar förmögenhet,
kr.

— 50 000

50 000— 100 000
100 000— 150 000
150 000— 200 000
200 000— 400 000
400 000 — 1 000 000
1 000 000 —

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen
ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra
ett inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,
som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas sliga med ytterligare
omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader
komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög
grad beroende på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen
och har icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949
års taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,2 milj. kronor och på 1951 års
taxering 128,i milj. kronor.

Skatt

ii''

/oo

0

5

8

10

13

16

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

7

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en
omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle
medgivas för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt.
Då jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning
mycket betydande sänkningar av skatten genom dels en höjning av
skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav
framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika
långt. En ledamot av skatleutredningen har sålunda ansett att, även om
avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills
vidare bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda
förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebära
en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.
Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande
omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser
jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,
borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar
av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatleskalan. Man
skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt
utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en
naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju
högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda en omläggning av
detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
övergavs 1947 motiverades detta hl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var
för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes
skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo
gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle
icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,
eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten
skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes
höra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom
förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att låta en viss del av skatten flyta
tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.
Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då
alt söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar
av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens
förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag
att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.»

Vid 1952 års riksdags behandling av förslaget väcktes i flera motioner
yrkanden av i huvudsak samma innebörd som de nu föreliggande. Sålunda
yrkades i motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:284 (av herr
Mjalmarson in. fl.i, 1:288 (av herr Ohlon in. fl.) och 11:385 (av herr Ohlin
in. fl.) samt 1:213 (av herr Nils Theodor Larsson) och 11:135 (av herr
Jonsson i Skedsbygd in. fl.) atl skattepliktsgränsen skulle fastställas till
It) 000 kronor för ensamstående och 00 000 kronor för äkta makar. 1 motio -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

nen 11:616 (av herrar Nilsson i Bästekille och östlund) hemställdes, att
gränsen skulle bestämmas till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000
kronor för makar. I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)
och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslogs såsom gräns
50 000 kronor för ensamstående och 70 000 kronor för makar. I de nyssnämnda
motionerna 1:212 och 11:284, 1:288 och 11:385 samt 11:616 framfördes
även yrkanden om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för
påförd förmögenhetsskatt, därvid dock i samtliga fall motionärerna, till
förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna, föreslog att
avdragsrätten skulle kombineras med vissa skärpningar i den då gällande
förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt väcktes även i motionerna
1:481 (av herrar Cassel och Björnberg) och 11:645 (av herrar Edström
och Fagerholm), vilka dock i detta avseende sträckte sig längre såtillvida
att motionärerna föreslog, att avdragsrätten skulle genomföras i
förening med den i propositionen förordade skalan för förmögenhetsskatten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 uttalade samma års bevillningsutskott
i dessa frågor följande:

»I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den
hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till
förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering
i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att
det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes
så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till
en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan
nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om
bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.

Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas
av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål
för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget
år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda
fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch
förmögenhet slägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga
ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen
avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade
beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten
att, ehuru det givetvis vore en olägenhet att höga marginalskattesatser
kunde uppkomma vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,
utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,
som i motionerna avsåges, frångå den av dåvarande departementschefen
föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och
förmögenheter.

I motionerna 1:481 och 11:645 har anmärkts, att den däri föreslagna
avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner
kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

9

alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter
enbart genom avdragsrätlen. För ett riktigt bedömande av frågan
bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas
genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.
Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare
60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.
Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering
utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade
avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan
medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften
av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart
att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning
av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet
anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke
kan ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481
och 11:645.

Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning
av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande
sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser
utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdesförsämringen
och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet
finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt
i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets
mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom
taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande
yrkanden i motionerna.»

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 har anförts,
att spararna utsattes för en särskilt hård beskattning, som gjorde det
mindre lönande att spara. Förmögenhetsskatt för fysiska personer utginge
för närvarande så snart den beskattningsbara förmögenheten överstege
50 000 kronor. Skattefrihetsgränsen vore densamma för äkta makar som
för ensamstående. Vid 1952 års riksdag hade företagits vissa ändringar i
hland annat inkomstbeskattningen, vilka innebure alt den s. k. tudelningsprincipen
— enligt vilken skatten för en familj med viss inkomst skulle
vara exakt dubbelt så stor som skatten för ensamstående med hälften så
stor inkomst — i praktiken komme all tillämpas för familjeinkomster upp
till 15 000 å 16 000 kronor. En konsekvens därav borde ha varit, alt man
beträffande förmögenhetsskatten dels tillämpat olika skattepliktsgränser,
dels haft skilda skatteskalor för gifta och ensamstående. Någon sådan ändring
genomfördes emellertid icke. Det förefölle icke rimligt att två ensamstående
personer, som vardera hade förmögenhet motsvarande skattepliktsgränsen
och på grund därav vore fria från skatt, vid ingående av äktenskap
med varandra skulle belastas med eu relativt betydande förmögenhetsskatt.
Del skattefria avdraget borde rätteligen vara dubbelt så stort
för äkta makar som för ensamstående. Motionärerna vore emellertid be -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

redda ansluta sig till en modifierad linje och ville förorda att gränsen för
äkta makar sattes till 75 000 kronor.

I skattelagstiftningen medgåves för närvarande avdrag beträffande speciella
skatter. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt finge dessutom avdrag
ske för erlagd kommunalskatt. Motivet härför vore närmast att de
kommunala skattesatserna i hög grad varierade och att alltså två personer
med enahanda inkomstförhållanden hade att erlägga olika höga kommunalskatter.
Kommunalskatten påverkade alltså skatteförmågan på varierande
sätt. Det samma vore emellertid förhållandet med förmögenhetsskatten. Normen
för förmögenhetsskatten vore visserligen förmögenhetens storlek. Det
bakomliggande motivet vore emellertid den uppfattningen att förmögenhetens
avkastning hade en större bärkraft än annan inkomst. Det kunde
icke vara rimligt att vid fastställandet av skatteförmågan för en skattskyldig
helt bortse från att en del av inkomsten ovillkorligen måste tagas i
anspråk för annat ändamål. Motionärerna förordade därför att förmögenhetsskatten
gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt.
Det stode emellertid klart för motionärerna att vissa betänkligheter kunde
resas mot förslaget med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna på
kort sikt. För att underlätta ett genomförande av sitt förslag om avdragsrätt
vore motionärerna av denna anledning beredda att i viss mån modifiera
detsamma. Under förutsättning att yrkandet om avdragsrätt vunne riksdagens
bifall förordade motionärerna den skärpning av förmögenhetsskatteskalan
som framginge av det i motionerna framlagda förslaget till ändringar
av förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Ett genomförande av motionärernas
förslag i dess helhet torde kunna beräknas minska statens skatteinkomster
med omkring 20 miljoner kronor. Enligt motionärernas uppfattning
vore de med motionärernas system förenade fördelarna med hänsyn
till behovet av ökat sparande emellertid så framträdande att de ur samhällssynpunkt
mer än väl skulle uppväga detta skattebortfall. Sett på längre
sikt skulle detta system helt säkert också tillföra staten större inkomster
än nu gällande ordning.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:279 och 11:369
framförda yrkandet har anförts hl. a., att för att trygghetsbehovet för
äkta makar skulle bli tillgodosett måste förmögenhetsbeloppet vara högre
än för ensamstående. Det skattefria beloppet borde därför göras något
större för äkta makar. Motionärerna erinrade om att en dylik differentiering
föreslagits i reservationer till 1949 års skatteutrednings betänkande
ävensom av ett flertal remissinstanser, däribland riksskattenämnden. Enligt
motionärernas mening skulle en högre gräns för äkta makar innebära
en värdefull stimulans till ökat sparande i de lägre förmögenhetsskiklen.
Skattepliktsgränsen för äkta makar syntes böra bestämmas till 75 000 kro -

nor.

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
Utskottet.

It

I samtliga de föreliggande motionerna avses att åstadkomma en lättnad
i den statliga förmögenhetsbeskattningen. Sålunda yrkas såväl i de likalydande
motionerna 1:157 och 11:214 som i de likalydande motionerna
1:279 och 11:369, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
för äkta makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna 1:157 och
II: 214 yrkas dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd
förmögenhetsskatt skall få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid
dock förutsättes en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan.

Vad angår det i samtliga förevarande motioner framförda yrkandet om
en höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta
makar till 75 000 kronor, må framhållas, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
tidigare alltid varit densamma för äkta makar som
för ensamstående. Den fastställdes år 1947 till 30 000 kronor, under det att
dessförinnan den skattefria gränsen vid den särskilda skatten å förmögenhet
varit 20 000 kronor. I 1949 års skatteutrednings betänkande föreslogs en gemensam
skattepliktsgräns av 40 000 kronor. Vissa reservanter föreslog
emellertid en skattepliktsgräns för äkta makar av 60 000 kronor. Chefen
för finansdepartementet anförde vid framläggandet av förslag på grundval
av skatteutredningens betänkande i proposition nr 213 till 1952 års riksdag
i anledning av nämnda reservationer, att om skattepliktsgränsen sattes
relativt högt och förmögenhetsskatten till en början utginge med 5 promille,
kunde något verkligt behov av en högre gräns för äkta makar än för ensamstående
knappast föreligga. Det förhållandet, att i vissa fall makar
finge erlägga förmögenhetsskatt, oaktat detta ej var fallet före äktenskapet,
vore en följd av sambeskattningen och icke mer anmärkningsvärt än att
makar efter giftermålet kunde få betala en högre sammanlagd förmögenhetsskatt
än tidigare. Departementschefen framhöll även, att det vore en
fördel i systematiskt hänseende med en enhetlig skattepliktsgräns. En differentiering
av gränsen skulle medföra att skatten icke kunde utläsas ur eu
och samma tabell. Departementschefen föreslog emellertid att den gemensamma
gränsen bestämdes till 50 000 kronor. Vid riksdagsbehandlingen av
förslaget framfördes i flera motioner yrkanden om en högre skattepliktsgräns
för äkta makar. Dessa yrkanden avvisades emellertid av riksdagen,
som godkände propositionen och därvid anslöt sig till vad departementschefen
uttalat.

Till stöd för yrkandet om en högre skattepliktsgräns för äkta makar
har i de nu föreliggande motionerna anförts bland annat, alt eu sådan
bögre gräns skulle innebära en stimulans till ökat sparande. Utskottet vil!
i anslutning härtill framhålla, att den största skattelättnad, som skulle
kunna uppnås för äkta makar genom en till 75 000 kronor förhöjd skattepliktsgräns,
utgör 125 kronor årligen. Det synes icke utskottet (roligt, att en

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

förhöjd skattepliktsgräns för äkta makar på sätt i motionerna förordas
skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet i landet. De
praktiska synpunkter som departementschefen tidigare framhållit såsom
skäl för en gemensam skattepliktsgräns synes mera vägande. Vad i motionerna
anförts bör enligt utskottets förmenande icke föranleda ett frånträdande
av den av 1952 års riksdag i denna fråga intagna ståndpunkten. Utskottet
avstyrker förty motionerna i denna del.

Vidkommande den i de Iikalydande motionerna I: 157 och II: 214 yrkade
rätten till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen för påförd förmögenhetsskatt
får utskottet till en början erinra om att den år 1947 genomförda
omläggningen av statsbeskattningen innebar, att förmögenhetsbeskattningen
helt frigjordes från inkomstbeskattningen. Redan vid riksdagsbehandlingen
av 1947 års förslag framställdes i väckta motioner yrkanden om en avdragsrätt
såsom den nu åsyftade. Riksdagen vidtog emellertid icke någon
ändring i anledning av desamma. Frågan behandlades därefter ingående av
1949 års skatteutredning. Utredningen fann, att skattelättnad genom en
sådan avdragsrätt huvudsakligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten
till godo. Utredningen ansåg ej heller en avdragsrätt i förening med
höjda skatteskalor vid förmögenhetsbeskattningen vara lämplig. Reservationer
med yrkanden om en sådan avdragsrätt anfördes emellertid av vissa
ledamöter i utredningen. Departementschefen anförde i förenämnda proposition
nr 213 beträffande denna fråga, att införandet av en avdragsrätt skulle
innebära, att inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen ånyo
gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle
då icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade
eftersom den samtidigt minskade den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten
skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering. I åtskilliga
av de i anledning av sistnämnda proposition väckta motionerna yrkades
en sådan avdragsrätt som den förevarande, därvid i flertalet motioner
förutsattes en höjd förmögenhetsskatteskala. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 50 yttrade 1952 års bevillningsutskott bl. a., att förmögenhetsskatten
i propositionen blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn
till penningvärdeförsämringen och andra omständigheter finge anses
skäligt. Det kunde sålunda icke anses behövligt att i stället tillgripa metoden
med avdragsrätt i förening med skärpt skatteskala, vilken metod otvivelaktigt
skulle medföra komplikationer av såväl deklarations- som taxeringsförfarandet.

Utskottet vill i anslutning härtill även framhålla, att den i de nu föreliggande
motionerna gjorda jämförelsen med den avdragsrätt som föreligger
beträffande påförd kommunalskatt icke synes hållbar. Sistnämnda
avdragsrätt har motiverats med de olika skattebördor, som genom skillnaderna
i den kommunala utdebiteringen drabbar personer med samma in -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 13

komstförhållanden. Variationerna i skattebördan i fråga om kommunalskatten
beror emellertid på en omständighet, som ligger utanför den skattskyldiges
inkomst- och förmögenhetsförhållanden, medan olikheterna beträffande
förmögenhetsskatten följer av variationerna i förmögenheternas
storlek. För två personer med helt lika inkomst- och förmögenhetsförhållanden
medför sålunda icke förmögenhetsbeskattningen olika skattebelastning,
vilket däremot är fallet med den kommunala utdebiteringen. Det är
sålunda att märka att förmögenhetens storlek i princip är beskattningsnorm.
Denna för förmögenhetsbeskattningen grundläggande ordning skulle upprivas
i och med att rätt till avdrag för förmögenhetsskatt infördes. Avdragsrätten
är därför icke blott ett spörsmål av teknisk natur utan även en för
hela skattens konstruktion avgörande fråga. Beträffande den avdragsrätt
som i vissa fall stadgas för speciella skatter, må framhållas, att sådan
rätt endast förefinnes i den mån skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla,
såsom t. ex. i fråga om skogsvårdsavgift eller tillverkningsskatt. Något sådant
förhållande föreligger icke i fråga om förmögenhetsskatten. I detta
sammanhang vill utskottet även erinra om att i direktiven för 1950 års
skattelagssakkunniga anförts bland annat, att det borde övervägas att utmönstra
sådana i skattelagarna förekommande bestämmelser, som avsåge
bl. a. att åstadkomma en långt driven rättvisa olika skattskyldiga emellan,
såsom t. ex. bestämmelserna om rätt till avdrag för kommunala utskylder.
Att vid sådant förhållande införa en avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt
anser utskottet icke lämpligt. Med avseende å vad sålunda anförts
avstyrker utskottet de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 jämväl i
denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:157 av fröken Andersson
m. fl. samt II: 214 av herrar Edström och Nilsson i
Svalöv om införande av avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
m. in. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 279 av herrar Hansson
och Boman samt II: 369 av herr Sjölin och fru Sandström
om höjning av det skattefria beloppet för äkta makar
vid förmögenhetsbeskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Spetz, Velander, Falk, Söderquist, Einar Eriksson, Snygg och Patrick Nilsson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard, Kärrlander, Edström och Jansson i
Aspeboda.

Reservationer:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Kollberg,
vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»I samtliga de föreliggande motionerna avses att åstadkomma en lättnad
i den statliga förmögenhetsbeskattningen. Sålunda yrkas såväl i de likalydande
motionerna 1:157 och 11:214 som i de likalydande motionerna 1:279
och 11:369, att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta
makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna 1:157 och 11:214 yrkas
dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd förmögenhetsskatt
skall få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid dock förutsättes
en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan.

Vad angår det i samtliga förevarande motioner framförda yrkandet om
en höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta
makar till 75 000 kronor, vill utskottet erinra om att ett yrkande med samma
innebörd framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande
och att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser,
bl. a. av riksskattenämnden. Även utskottet är av den principiella uppfattningen
att då äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen
kräver att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än
för en ensamstående på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen.
Utskottet vill icke heller förbise den stimulerande effekt på sparandet,
särskilt i de lägre förmögenhetsskikten, som en höjning av förmögenhetsskattegränsen
skulle betyda. Vad det skattefria beloppets storlek
angår, finner utskottet för sin del det i motionerna föreslagna beloppet
75 000 kronor väl avvägt.

Vad slutligen gäller det i de likalydande motionerna 1:157 och 11:214
framställda förslaget, vill utskottet uttala, att det anser det principiellt
riktigt att påförd förmögenhetskatt avdrages vid den statliga inkomsttaxeringen.
I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler bör förmögenhetsskatteskalan
även enligt utskottets mening jämkas något.

Även om utskottet sålunda finner de här behandlade förslagen i hög grad
välmotiverade, anser sig utskottet dock icke i dagens läge — med hänsyn
till rådande statsfinansiella situation — kunna yrka bifall till yrkandena
om ett omedelbart genomförande av de föreslagna ändringarna. I samtliga
motioner har också uttalats, att motionärerna vore medvetna om det an -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

15

strängda statsfinansiella läget och att det därför kunde uppkomma svårigheter
att omedelbart genomföra förslagen. Dessa hade framlagts för att ge
riksdagen tillfälle att vid sessionens slut pröva förslagen mot bakgrunden
av det då kända statsfinansiella läget.»

II) av herrar Velander och Edström, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:157 och 11:214 ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:157 av fröken Andersson m. fl. samt 11:214 av herrar
Edström och Nilsson i Svalöv om införande av avdragsrätt
i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m. ävensom de
likalydande motionerna 1:279 av herrar Hansson och Boman
samt 11:369 av herr Sjölin och fru Sandström om höjning
av det skattefria beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen,
antaga i förstnämnda två motioner
upptagna förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.