Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
1
Nr 49.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 27 mars 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 186, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
4) lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan; samt
5) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.
Beträffande författningsförslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till
propositionen (s. 2—12).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.
I propositionen lämnas en redogörelse för 1950 års skattelagssakkunnigas
utredning om fastighetsbeskattningen och dess verkningar för de skattskyldiga
och kommunerna.
Fastighetsbeskattningen föreslås skola i princip bibehållas men inarbetas
i den kommunala inkomstskatten. Härigenom beredes fastighetsägare med
låg inkomst bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt
skatteförmåga. Vidare föreslås att repartitionstalet för fastighet sänkes
från fem till fyra.
Det lägre repartitionstalet avses skola tillämpas första gången vid 1954
års fastighetstaxering. Övriga ändringar föreslås träda i kraft år 1955 och
tillämpas första gången vid 1956 års inkomsttaxering.
Till utskottets behandling har överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 475 av herr Ewerlöf in. fl. och
II: 594 av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte be
1
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 49.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
sluta, att fastighetsskatten skall upphöra att utgå från och med 1954, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga författningsförslag».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 83 av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Hseggblom och Svensson i Krokstorp, vari framställts yrkande av innebörd
att riksdagen hos Kungl. Maj :t ville begära förslag till sådana ändringar
av kommunalskattelagen att den i 5 § 4 mom. stadgade skattepliktsgränsen
höjes samt att taxeringsnämnderna medgives rätt alt befria folkpensionärer
från erläggande av fastighetsskatt;
2) de likalydande motionerna I: 159 av herr Lodenius in. fl. och II: 203
av herr Andersson i Dunker m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära framläggande snarast möjligt,
och, om så kan ske, redan vid innevarande års riksdag, av förslag till en reform
av den kommunala fastighetsbeskattningen, som undanröjer den nuvarande
garantiskattens orättvisor men beaktar kommunernas behov av erforderliga
skatteintäkter»;
3) de likalydande motionerna I: 280 av herr Spetz m. fl. och II: 367 av
herr Sjölin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen må besluta sådan ändring
av 5 § kommunalskattelagen att av fastighets taxeringsvärde 20 000 kronor
befrias från fastighetsskatt, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga författningsändringar»;
4) de likalydande motionerna I: 283 av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse:
13 §.
2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:
a) den som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,
innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar
fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;
c) innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord;
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
3
d) den som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill
äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns
avkomling;
e) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill
äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att
han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom
fastighetens ägare.
Såsom innehavare----såsom innehavare.
Skall avkastning---fastighetens skogsvärde.
Där beträffande---å skogsvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare
år.»; samt
5) motionen II: 84 av herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen
måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
#•
lag om ändring av vissa delar i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla följande ändrade lydelse.
2 §.
Allmän kommunalskatt ----— kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig tre skatteören
för varje ett hundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag ---beskattningsbar inkomst.
Hundra skatteören--- — en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 3 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av
rörelse skall för den skull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.
Rätt till —--nämnda kostnad.
Har fastighet---ägt fastigheten.
Avdraget skall----gällande taxeringsvärdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avdrag enligt 45 §
skall, såvitt detsamma belöper å tid före den 1 januari 1954, utgöra fem
procent av fastighets taxeringsvärde.»
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 280, II: 84, II: 112, II: 203, II: 207 och
II: 594.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas hland annat följande.
1950 års skattelagssakkunniga har med skrivelse den 12 februari 1953
överlämnat utredning om fastighetsbeskattningen. Utredningen vidfogade
bilagor, innefattande statistiska undersökningar samt författningsförslag,
har såsom bihang fogats vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över utredningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksskattenämnden, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Kvillinge, Brunnby, Leksands, Hofors och Dorotea kommuner,
städerna Hälsingborg, Kristinehamn och Sundsvall, Sveriges industriförbund,
Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund samt Tjänstemännens
centralorganisation.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen får utskottet
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Historik, s. 13—31.
Nu gällande kommunala skattesystem och fastighetsbeskattningens ställning
däri, s. 31—34.
1950 års skattelagssakkunnigas redogörelse för det nuvarande fastighetsskattesystemets
verkningar, s. 34—51.
Frågan om bibehållande av en kommunal fastighetsbeskattning, s. 51—71.
Utformningen för framtiden av den kommunala fastighetsbeskattningen,
s. 71—78.
Vissa med de sakkunnigas förslag sammanhängande frågor av i huvudsak
teknisk natur, m. m., s. 78—91.
Repartitionstalet för fastighet, s. 91—93.
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
5
Motionerna.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:83 och 11:112 har uttalats, att
fastighetsskatten borde avskaffas på grund av dess uppenbart orättvisa verkningar.
Särskilt komrne orättvisorna till synes i fråga om skatten på små
bostadslägenheter, som människor skaffat sig genom umbärande och sparsamhet.
Livet igenom finge ägare till sådana fastigheter betala en extra tribut
till kommun och landsting, medan de som inte inriktat sig på att själva
sörja för bostadsanskaffning inte behövde bära en sådan beskattning. I avvaktan
på ett förslag om fastighetsskattens borttagande borde den partiella
reformen vara särskilt motiverad, att gränsen för skatteplikt höjdes i nivå
med penningvärdets fall samt att taxeringsnämnderna medgåves möjlighet
att befria folkpensionärer från erläggande av fastighetsskatt. För kommunernas
och landstingens ekonomi torde sådana skattelindringar inte vara av
någon nämnvärd betydelse, medan de däremot vore av betydelse för skattebetalare,
som för sin existens vore beroende av sociala hjälpåtgärder, vilkas
realvärde sjunkit till följd av penningvärdeförsämringen.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:159 och 11:203
framförda yrkandet har anförts bland annat följande. Ett helt avskaffande
av fastighetsskatten skulle innebära avsevärda ekonomiska riskmoment för
många kommuner. Detta bleve särskilt fallet för sådana kommuner, där
fastigheterna i större utsträckning ägdes av personer eller företag, som icke
vore mantalsskrivna i kommunen. Särskilt under tider av lågkonjunktur
skulle skattebördan för kommunens egna invånare bli mycket betungande.
På grund av dessa ekonomiska riskmoment för kommunerna måste ett eventuellt
avskaffande av fastighetsskatten förenas med åtgärder, som garanterade
kommunerna en viss inkomst. En möjlighet att lösa problemet skulle
vara att staten inträdde som garant. Ur principiella synpunkter kunde emellertid
riktas invändningar mot en sådan lösning, eftersom den kunde tänkas
komma att inkräkta på den kommunala självstyrelsen. En annan utväg
vore att sänka repartitionstalet till exempelvis 3 procent. Man kunde
givetvis på denna väg åstadkomma en viss lindring av fastighetsbeskattningen,
men i princip kvarstode orättvisan. En tredje utväg, och den måhända
bästa, vore att alla de företag eller enskilda personer, vilka ägde fastigheter
i andra kommuner än dem, vari de vore mantalsskrivna, skulle åläggas
att erlägga kommunal garantiskatt till de kommuner, vari deras fastigheter
vore belägna. Övriga personer och företag, alltså de som vore mantalsskrivna
i kommunen, skulle då erlägga skatt endast för den verkliga inkomst
de haft under året.
I de likalydande motionerna 1:2 8 0 och 1 1:3 6 7 har uttalats att
enfamiljshus vid 1952 års fastighetstaxering åsatts ett ofta med 100 procent
och däröver förhöjt taxeringsvärde. De förhöjda taxeringsvärdena skulle
6
Bevillningsutskottets betänkande nr i9.
emellertid enligt uttalande av bland annat chefen för finansdepartementet i
och för sig icke föranleda att värdet av den egna bostaden uppskattades till
högre belopp än tidigare. Något taxeringsmässigt överskott på dessa fastigheter
uppkomme i regel icke, då den beräknade inkomsten-hyran motsvarades
av utgifter för räntor, reparationer, försäkringar, värdeminskning m. m.
Fastighetsskatten bleve med andra ord effektiv, innebärande att hyresvärderingen
realiter blivit höjd på grund av den höjda fastighetstaxeringen. Det
betydde också en förskjutning av den kommunala skattebördan över på
dessa fastighetsägare. Förhållandet måste självklart medföra irritation hland
de skattskyldiga. Om ett grundbelopp av taxeringsvärdet vore skattefritt
skulle en stor del av ovan påtalade olägenheter och orättvisor bortfalla. För
att icke ett tröskelproblem skulle behöva uppstå torde samma skattefria
grundbelopp böra tillkomma alla fastigheter. Motionärerna föresloge att
som ett provisorium i avvaktan på frågans slutliga lösning ett grundbelopp
av 20 000 kronor av fastighets taxeringsvärde befriades från fastighetsskatt.
Skatteunderlaget i de kommuner, som nu vore beroende av fastighetsskatten
från större taxeringsobjekt, kraftverk, vattenregleringar, egendomskomplex
etc., konnne praktiskt taget icke att påverkas av en sådan ändring.
I de likalydande motionerna I:2S3 och 1 1:2 0 7 har anförts bland
annat följande. Regeringsrätten hade i ett den 8 maj 1951 givet utslag lämnat
utan bifall ett yrkande av skattskyldig, vilken bortgivit honom tillhörig
fastighet under förbehåll om nyttjanderätt till densamma under sin och sin
hustrus livstid, att erhålla s. k. procentavdrag för tiden efter bortgivandet.
Detta utslag innefattade visserligen icke något direkt ståndpunktstagande
till frågan om vem som skulle erlägga fastighetsskatt. I konsekvens med givna
utslag torde emellertid utan vidare få förutsättas, att fastighetsskatten
skulle ha hänförts till gåvomottagaren därest frågan därom kommit upp till
prövning. Det kunde därmed anses fastslaget, att bristande överensstämmelse
rådde beträffande skattskyldigheten i förmögenhetsskatteliänseende och
skattskyldigheten i fastighetsskattehänseende. Enligt motionärernas åsikt
borde givare som vore skyldig att erlägga förmögenhetsskatt för egendom
även gälda den å egendomen belöpande fastighetsskatten, samtidigt som
han borde komma i åtnjutande av värdeminskningsavdrag och procentavdrag.
Som motivering för yrkandet i de likalydande motionerna 1:475
och 11:5 94 har anförts bland annat. Motionärerna kunde icke godtaga den
uppfattningen att det borde åligga en viss grupp skattebetalare inom en
kommun att oavsett skatteförmågan garantera kommunernas skatteunderlag
vid vikande konjunkturer. I den mån en sådan garanti erfordrades borde
det ankomma på staten att tillhandahålla densamma. Instrumentet härför
borde vara den allmänna kommunala skatteutjämningen. Motionärerna
erinrade om att denna genom beslut av 1951 års riksdag undergått en betydelsefull
förändring, i det att den numera i väsentlig grad byggde på anta
-
Bevillningsutskottets betänkande nr b9.
7
let skattekronor per invånare i kommunen. Den vore därigenom på ett helt
annat sätt än tidigare lämpad att ge ett effektivt stöd åt kommunerna vid
fallande skatteunderlag.
Den genom fastighetsskatten uppkommande merbelastningen för fastighetsägarna
hade under 1952 väsentligt höjts dels på grund av den av 1950
års riksdag beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen dels på
grund av den i samband med 1952 års allmänna fastighetstaxering uppkomna
väsentliga höjningen av taxeringsvärdena. Vad den förstnämnda reformen
beträffade innebure den utdebiteringsökningar som högst avsevärt
överstege dem som kunde komma i fråga vid ett avskaffande av fastighetsskatten.
Därigenom uppkomme en direkt ökning av merbelastningen för de
fastighetsägare som inte hade inkomster tillräckligt stora för att täcka dels
procentavdraget dels allmänna avdrag och ortsavdrag. För kommunernas
del innebure reformen att inkomstskatteunderlaget skulle sjunka. De resultat
skattelagssakkunniga redovisat rörande erforderliga utdebiteringshöjningar
vid ett avskaffande av fastighetsskatten hade givetvis påverkats
därav i höjande riktning.
Garantiskatten hade numera förlorat sin väsentliga betydelse för kommunerna.
Tidpunkten vore därför inne att allvarligt överväga frågan om
ett totalt slopande av fastighetsskatten. Detförhölle sig visserligen så att densamma
numera för ett stort antal fastighetsägare icke utgjorde någon reell
merbelastning. För andra kunde den emellertid vara mycket betydande. Såsom
kommunalskatteberedningen uttryckligen framhållit verkade nämligen
garantiskattesystemet så att merbelastningen träffade fastighetsägarna i
stort sett i omvänt förhållande till skatteförmågan. Ur synpunkten av rättvisa
och jämlikhet i beskattningen vore det därför angeläget att fastighetsskatten
avlyftes.
De sakkunniga hade uttalat att det vore »ett kommunens berättigade intresse»
att utfå bidrag till kommunens utgifter »av fastigheterna», vilket
motiverades med att vissa av kommunens utgifter, såsom för kommunikationsleder,
vatten- och avloppsledningar in. m„ i åtskilliga fall skulle på ett
påtagligt sätt tjäna fastigheternas behov. Häremot ville motionärerna genmäla,
att kommunerna hade möjlighet att genom särskilda avgifter skaffa
sig täckning för dessa utgifter och att de i allmänhet också begagnade denna
möjlighet. De sakkunnigas uppfattning att »fastighetsbeskattningen i dess
nuvarande form torde kunna anses i viss mån ersätta en särskild värdestegringsskatt»,
kunde motionärerna ej heller acceptera. Merbelastningens storlek
stode uppenbart icke i någon som helst relation till eventuell uppkommen
värdestegring. Detta de sakkunnigas skäl miste även av den anledningen
sin betydelse att riksdagen över huvud laget icke uttalat sig för någon
form av värdestegringsbeskattning. Vidare verkade de sakkunnigas ganska
kortfattade resonemang rörande skatteincidensen föga övertygande. Det
kunde icke visas — och förefölle ej heller sannolikt — att garantiskattesystemets
borttagande skulle föranleda någon som helst ändring i bestående
egendomsförhållanden. De sakkunniga hade slutligen anfört, att fastig
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
hetsbeskattningen »kan verka hämmande på eventuella tendenser att spekulera
i fastigheter eller att förvärva fastigheter utan syfte att nyttja dem
på inkomstbringande sätt». Detta antagande vore icke på något sätt bestyrkt.
Att tillägga den kommunala beskattningen, som helt borde bygga på principen
om jämlikhet och rättvisa, någon annan uppgift än att tillföra kommunerna
de för täckande av deras utgifter erforderliga inkomsterna vore dessutom
direkt stötande. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det av vikt att beskattningen
grundades på fasta principer. Motionärerna förutsatte, att någon
höjning av bidraget till skattetyngda kommuner för budgetåret 1953/54 icke
skulle erfordras om fastighetsskatten avskaffades från och med år 1954.
I motionen 11:84 har framhållits bland annat att någon principiell
grund för att belasta fastighetsägarna hårdare än andra skattskyldiga
icke förefunnes. En sådan ordning vore så mycket mer otillfredsställande
som det -— med den utformning fastighetsbeskattningen hade — som
regel bleve de minst bärkraftiga fastighetsägarna som drabbades hårdast av
fastighetsskatten. Trycket av fastighetsskatten hade särskilt framträtt sedan
dels höjningen av de kommunala ortsavdragen börjat påverka skatteunderlaget
i kommunerna och dels 1952 års fastighetstaxeringsvärden kommit att
ligga till grund för fastighetsskattens beräknande. Frågan om fastighetsskattens
slopande borde därför snarast bliva föremål för riksdagens prövning.
I avvaktan därpå vore det lämpligt, att den nuvarande fastighetsskatten
modifierades genom att repartitionstalet nedsattes från fem till tre.
Utskottets yttrande.
I proposition nr 186 har föreslagits att fastighetsbeskattningen skall i
princip bibehållas men inarbetas i den kommunala inkomstskatten. Vidare
föreslås att repartitionstalet för fastighet sänkes från fem till fyra.
I propositionen lämnas en redogörelse för 1950 års skattelagssakkunnigas
utredning om fastighetsbeskattningen och dess verkningar för de skattskyldiga
och för kommunerna. Av de sakkunnigas utredning framgår, att fastighetsbeskattningen
icke på samma sätt som tidigare kan fylla sin ursprungliga
uppgift att åt varje kommun garantera ett visst erforderligt minimum
av skatteunderlag. Detta har främst sin grund i den allmänna inkomstutvecklingen.
Medan sålunda antalet skattekronor i hela landet år 1952 uppgick
till ca 223 miljoner, uppgick enligt de sakkunnigas undersökningar antalet
effektiva fastighetsskattekronor till allenast ca 15 miljoner.
Den på ovannämnda effektiva fastighetsskattekronor belöpande effektiva
fastighetsskatten har av de sakkunniga beräknats till 155 miljoner kronor.
Vidare har beräknats att fastighetsskatten i genomsnitt är effektiv beträffande
jordbruksfastighet till 20 å 25 procent och beträffande annan fastighet
till 65 å 70 procent. Enligt utredningen växlar emellertid fastighetsskattens
effekt betydligt i fråga om olika slag av fastigheter. På samma sätt har också
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
9
differenser visat sig föreligga beträffande de höjningar av den kommunala
utdebiteringen, som skulle följa av fastighetsskattens avskaffande. Ju mera i
kommunernas fastighetsbestånd ingår fastigheter med hög fastighetsskatteeffekt
desto större blir utdebiteringshöjningen. Medan den genomsnittliga utdebiteringshöj
ningen i av de sakkunniga provtaxerade nio kommuner uppgick
till 58 öre, skulle höjningen i en jordbrukskommun i Norrland bli allenast
15 öre men i en likaledes jordbrukskommun i Skåne uppgå till 1 krona
18 öre. I skärgårdsförsamlingen Nämdö inom Djurö kommun skulle utdebiteringshöjningen
endast på grund av bortfallet av fastighetsskatten å sommarvillor
blivit ej mindre än 3 kronor 45 öre. I Norrtälje har höjningen beräknats
till 95 öre och i Stockholm till 70 öre. Höjningen av landstingsskatten
har beräknats till 29 öre.
I propositionen framhåller departementschefen, att fastighetsskattens bibehållande
för åtskilliga kommuner alltjämt finge anses vara av ej ringa
betydelse och att dess avskaffande i dessa fall kunde medföra kommunfinansiella
olägenheter som finge anses som betänkliga.
Departementschefen konstaterar vidare, att sett ur de enskilda skattskyldigas
synpunkt ett avskaffande av fastighetsskatten visserligen vore ägnat
att undanröja den orättvisa fastighetsägarna emellan, som följde av att
fastighetsskattens belastande inverkan i det särskilda fallet vore beroende
av om fastigheten under varje särskilt år lämnat avkastning av viss storleksordning.
Men man måste samtidigt fastslå att ett sådant avskaffande
innebure i förhållande till vad nu gällde en övervältring av skattebördan
från en kategori skattebetalare till en annan. Med hänsyn till det nuvarande
totala skattetrycket ingåve detta betänkligheter.
Departementschefen framhåller ytterligare, att det visserligen vore uppenbart
att den inträdda avsevärda förskjutningen i kommunernas inkomster
från fastighetsskatt till inkomstskatt skapat ett nytt läge vid bedömandet
av behovet av en fortsatt fastighetsbeskattning. Vid prövning av frågan om
fastighetsskattens avveckling finge emellertid hela tiden hänsyn tagas till
kommunernas förmåga att tåla en nedgång i skatteunderlaget. Härvidlag
inbjöde dagens läge till stor försiktighet. Departementschefen ansåge sig
därför icke kunna förorda att förslag om fastighetsskattens avskaffande nu
förelädes riksdagen.
Departementschefen tillägger emellertid, att man enligt hans mening borde
om någon tid och sedan verkningarna av de av departementschefen förordade
reformerna kunde konstateras verkställa en förnyad utredning rörande
fastighetsbeskattningen. En sådan utredning skulle då avse att utröna vilka
konsekvenser avskaffandet av denna beskattning skulle medföra i form av
bortfall av kommunalt skatteunderlag och därav betingade utdebiteringshöjningar.
Det vore även möjligt, alt bättre förutsättningar för garantiskattesystemets
fullständiga avveckling kunde visa sig dåmera vara för handen.
I de likalydande motionerna I: 475 och II: 594 har framhållits, att garantiskattesystemet
innebure, att en viss grupp skattebetalare utan saklig motivering
träffades av eu extra skattebörda, som dessutom drabbade i stort
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
sett i omvänt förhållande till vederbörandes skatteförmåga. Då fastighetsskatten
vidare mist sin betydelse såsom en stabiliserande faktor för kommunernas
skatteunderlag, hemställde motionärerna, att riksdagen måtte besluta,
att fastighetsskatten skulle upphöra att utgå från och med år 1954.
Utskottet anser för sin del att 1950 års skattelagssakkunnigas utredning
visat, att fastighetsskatten icke alltid fyller kraven på en jämn och rättvis
beskattning. Härpå tyder bland annat de uppgifter, som av de sakkunniga
lämnats rörande den växlande fastighetsskatteeffekten beträffande olika slag
av fastigheter. Då härtill kommer att fastighetsbeskattningen icke längre kan
anses fylla sin tidigare funktion att utgöra garanti för ett tillräckligt skatteunderlag
i kommunerna, synes ur principiell synpunkt tillräckliga skäl icke
föreligga för ett bibehållande av denna kommunala beskattningsform.
Andra skäl talar emellertid enligt utskottets mening mot ett omedelbart
avskaffande av fastighetsskatten. Såsom framhålles i propositionen skulle
ett sådant avskaffande i åtskilliga fall komma att medföra icke obetydliga
ekonomiska olägenheter. Detta gäller givetvis främst i fråga om kommuner,
där fastighetsbeståndet till övervägande del utgöres av fastigheter, för vilka
icke erlägges annan kommunalskatt än den som föranledes av fastighetsbeskattningen.
Så är fallet i kommuner med betydande sommarvillebebyggelse
samt i kommuner, som domineras av storgods. Fastighetsskattens avskaffande
är vidare ägnat att ingiva betänkligheter i kommuner, inom vilka
skogsegendoinar är betydande, eller i fall, där fastighetsägaren är bosatt i
annan kommun än den där fastigheten är belägen.
Under åberopande härav och då utskottet i övrigt kan ansluta sig till de
synpunkter, som anförts av departementschefen såsom motivering för bibehållande
tills vidare av en kommunal fastighetsbeskattning, finner utskottet
sig böra tillstyrka vad i propositionen i detta hänseende föreslagits.
I enlighet härmed avstyrker utskottet motionerna I: 475 och II: 594.
Såsom förut nämnts innebär det i propositionen framlagda förslaget att
fastighetsskatten inarbetas i den kommunala inkomstskatten. Genom denna
omläggning undanröjes en av de mera påtagliga olägenheterna med den nuvarande
fastighetsbeskattningen. För närvarande utgår fastighetsskatt även
i sådana fall, där inkomsten understiger ortsavdraget. En innehavare av ett
mindre jordbruk eller annan skattskyldig, som ett visst år på grund av
stora utgifter icke redovisar någon inkomst, har icke desto mindre att erlägga
fastighetsskatt motsvarande skatt för inkomst uppgående till 5 procent
av fastighetens taxeringsvärde. På samma sätt erlägges fastighetsskatt av
exempelvis en folkpensionär även om hans inkomstförhållanden är sådana att
någon inkomstskatt icke anses böra uttagas av honom. I nu angivna fall
kommer förslaget att medföra en icke obetydlig lindring i beskattningen i
det att ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga kommer att få utnyttjas
icke allenast mot det egentliga inkomstskatteunderlaget utan också
mot fastighetsskatteunderlaget. Då den ifrågavarande omläggningen av fastighetsbeskattningen
jämväl synes vara förenad med vissa praktiska för
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
11
delar, anser utskottet densamma böra hälsas med tillfredsställelse. Utskottet
tillstyrker sålunda propositionsförslaget i denna del.
Vad härefter angår repartitionstalet för fastighet har i propositionen föreslagits
att detta skulle sänkas från nuvarande fem till fyra.
I den vid riksdagens början väckta motionen IT: 84 har yrkats, att repartitionstalet
nedsättes från fem till tre.
Inom finansdepartementet har gjorts vissa approximativa beräkningar rörande
verkningarna av en sänkning av repartitionstalet. Enligt dessa beräkningar
skulle en sänkning av repartitionstalet från fem till fyra innebära, att
den effektiva fastighetsskatten, som för närvarande uppgår till ca 155 miljoner
kronor, minskade med ca 40 miljoner kronor. Av den därefter återstående
effektiva fastighetsskatten skulle belöpa på annan fastighet ca 108 miljoner
kronor och på jordbruksfastighet ca 7 miljoner kronor.
En sänkning av repartitionstalet till 3 skulle medföra en nedgång i den
effektiva fastighetsskatten med ca 75 miljoner kronor. Av återstående effektiv
fastighetsskatt skulle ca 76 miljoner kronor belöpa på annan fastighet
och ca 4 miljoner kronor på jordbruksfastighet.
Såsom departementschefen anfört utgör en höjning av taxeringsvärdena
icke enbart för sig tillräckligt skäl för en sänkning av repartitionstalet. Den
vid 1952 års fastighetstaxering genomförda höjningen av taxeringsvärdena
har emellertid i många fall kommit att drabba på ett sätt, som kan verka
mindre väl motiverat. Härtill kommer att i avvaktan på fastighetsskattens
avskaffande bör, såsom i propositionen ock påpekas, genomföras den lindring
i beskattningen, som låter sig göra med hänsyn till kommunernas finanser.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att kommunerna bör
kunna bära det skattebortfall, som beräknas bli en följd av repartitionstalets
sänkning till fyra. En nedgång i den effektiva fastighetsskatten med närmare
hälften, vilket skulle bli resultatet av en sänkning av repartitionstalet till
tre, bör emellertid enligt utskottets mening undvikas. Utskottet ansluter sig
sålunda till Kungl. Maj:ts förslag om nedsättning av repartitionstalet till
fyra. I enlighet härmed avstyrker utskottet motionen II: 84.
I de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:280 och
II: 367 har framhållits, att de höjda taxeringsvärden, som vid 1952 års
fastighetstaxering åsatts enfamiljsfastigheter, kommit att för dessa fastigheter
medföra en ökad effektiv fastighetsskatt, vilket i realiteten innebure
en höjd hyresvärdering. Detta betydde också en förskjutning av den kommunala
skattebördan över på ägare av ifrågavarande fastigheter. Härmed
förbundna olägenheter och orättvisor skulle till stor del bortfalla därest ett
grundbelopp av taxeringsvärdet vore skattefritt. För att icke ett tröskelproblcm
skulle behöva uppkomma borde det skattefria grundbeloppet tillkomma
alla fastigheter. Motionärerna föresloge därför, att av fastighets taxeringsvärde
20 000 kronor befriades från fastighetsskatt.
För att ställning skall kunna tagas till det i sistberörda motioner fram -
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
ställda yrkandet torde böra klargöras vilka verkningar förslaget komme att
få för de därav berörda skattskyldiga och för kommunerna.
En betydande del av de egentliga enfamiljshusen skulle bli helt befriade
från fastighetsskatt. Detta skulle även — och i måhända än högre grad —-komma att gälla mera lyxbetonade enfamilj sfastigheter, såsom sommarvillor
o. d. Däremot skulle en icke ovanlig form av egnahemsfastigheter, nämligen
tvåfamilj shus, icke i samma utsträckning komma i åtnjutande av
skattebefrielse. För de inom en kommun bosatta skattskyldiga, som i stället
för egnahemsfastighet valt att köpa lägenhet i bostadsrättsföreningshus,
skulle förslaget icke innebära någon skattelättnad. Visserligen skulle även
bostadsrättsföreningarna erhålla avdrag å taxeringsvärdet med det föreslagna
beloppet 20 000 kronor, men med hänsyn till de regelmässigt betydande
taxeringsvärden, som är åsatta föreningshusen, skulle skattelindringen bli
så gott som betydelselös. I stället skulle lägenhetsinnehavaren i likhet med
hyresgäst i hyresfastighet få känning av den höjning av den kommunala utdebiteringen,
som kan förväntas bli en följd av förslagets genomförande.
Ur denna synpunkt synes motionärernas förslag sålunda leda till en ofta icke
allenast obetydlig omfördelning av den kommunala skattebördan. Det må
tilläggas, att i kommuner med mera omfattande sommarvillebebyggelse
skulle en väsentlig övervältring av skattebördan ske på andra fastigheter än
sommarvillor och på inkomsttagare.
I 1950 års skattelagssakkunnigas utredning har beträffande Norrtälje stad
utförts vissa undersökningar i syfte att belysa konsekvenserna vid genomförande
av ett sådant system, som nu föreslagits i de förevarande motionerna.
Berörda undersökningar har också omfattat ett annat alternativ, enligt
vilket — i syfte att tillgodose särskilt bostadsrättsinnehavarnas intressen —-avdrag å taxeringsvärdet medgåves med 20 000 kronor per lägenhet. Beträffande
undersökningens resultat hänvisas till bilaga G i propositionen.
Här må endast erinras om att, medan enligt de sakkunnigas undersökning
ett helt slopande av fastighetsskatten skulle i Norrtälje stad medföra en höjning
av utdebiteringen till allmän kommunalskatt med 95 öre, ett genomförande
av det alternativ, enligt vilket avdrag medgåves med 20 000 kronor
per taxeringsenhet, skulle medföra en motsvarande utdebiteringshöjning av
42 öre och av det alternativ, enligt vilket avdrag medgåves med 20 000 kronor
per lägenhet, en utdebiteringshöjning av 75 öre.
Med hänsyn till det ovan anförda anser utskottet för sin del motionärernas
förslag icke kunna godtagas. En sådan omfördelning av den kommunala
skattebördan, som förslagets genomförande skulle innebära, bör enligt utskottets
mening icke ifrågakomma. Framställes förslaget som ett alternativ
till en sänkning av repartitionstalet skulle detta innebära, att eu lättnad i
fastighetsskatten komme huvudsakligen allenast vissa fastighetsägare till
godo samtidigt som vissa kommuner ginge förlustiga en betydande del av
sitt skatteunderlag.
Inom utskottet har framförts den meningen att en sänkning av repartitionstalet
till fyra borde kombineras med skattefrihet för 20 000 kronor av varje
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
13
fastighets taxeringsvärde. Genomförande av en sådan anordning komme —
utan att de med motionärernas förslag förenade olägenheterna eliminerades
— att medföra en ytterligare förlust av skatteunderlag för i synnerhet kommuner
med stor bebyggelse av sommarvillor eller eljest av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna 1:280 och 11:367.
De spörsmål, som upptagits till behandling i de vid riksdagens början
väckta motionerna I: 83 och II: 112 samt I: 159 och II: 203, torde få anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört. I den mån i motionerna framställda
yrkanden icke kan anses ha vunnit bifall genom utskottets anslutning
till propositionsförslaget, avstyrker utskottet desamma.
I de likaledes vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 283
och II: 207 har yrkats, att givare som är skyldig att erlägga förmögenhetsskatt
för egendom även skall gälda den å egendomen belöpande fastighetsskatten,
samtidigt som han bör komma i åtnjutande av värdeminslcningsavdrag
och procentavdrag.
Ifrågavarande spörsmål har tidigare i anledning av väckta motioner varit
föremål för behandling vid 1949 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 19 uttalade 1949 års bevillningsutskott, att utskottet förutsatte
att frågan komme att behandlas av den av 1948 års riksdag begärda
utredningen angående kommunalskattelagstiftningens utformning. Vidare
har i 1950 års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen
förevarande spörsmål upptagits bland de frågor, som de sakkunniga har för
avsikt att behandla sedan principavgörande fattats i fråga om fastighetsskattens
bibehållande. Då utskottet sålunda förutsätter att — därest riksdagen
beslutar om fastighetsskattens bibehållande —- förevarande fråga snarast
möjligt tages under omprövning av 1950 års skattelagssakkunniga, avstyrker
utskottet motionerna I: 283 och II: 207.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottets hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 186,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen
den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan; samt
5) antaga det vid propositionen fogade förslaget till för7
ordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 83 av herr Björnberg samt
II: 112 av herrar Hseggblom och Svensson i Krokstorp,
2) de likalydande motionerna 1:159 av herr Lodenius
in. fl. och II: 203 av herr Andersson i Dunker in. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:280 av herr Spetz m. fl.
och II: 367 av herr Sjölin m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 283 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 207 av herr Nilsson i Svalöv,
5) de likalydande motionerna I: 475 av herr Ewerlöf in. fl.
och 11:594 av herr Hjalmarson m. fl., ävensom
6) motionen II: 84 av herr Nilsson i Svalöv,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 8 maj 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon*, Spetz,
Velander*, Ramberg*, Niklasson*, Söderquist, Snygg och Patrick Nilsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin*, Olofsson, Brandt, Strandh*, Kärrlander, Vigelsbo* och
Nilsson i Svalöv.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 49. 15
Reservationer:
I) av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna 1:475 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:594 av herr Hjalmarson in. fl. ansett, att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna I: 475 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av herr
Hjalmarson m. fl. — dels avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 186, och dels för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om upphävande av kommunalskattelagens stadganden om fastighetsskatt
m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Vad kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) innehåller om
fastighetsskatt samt om avdrag vid beräkning av inkomst för vad som skall
anses beskattat genom fastighetsskatten skall upphöra att gälla.
I följd härav skall med allmän kommunalskatt förstås kommunal inkomstskatt,
varom stadgas i kommunalskattelagen.
Därjämte skall, då inkomst av rörelse efter ty i 57 § är sagt skall tagas
till beskattning i mera än en kommun, iakttagas följande. Innan den i 58 §
föreskrivna uppdelningen av inkomsten sker, skall i kommun, där den skattskyldige
tillhörig fastighet, som ingått i rörelsen, är belägen, beskattas så
stor del av inkomsten, som motsvarar fem procent av fastighetens för beskattningsåret
gällande taxeringsvärde. Förslår ej inkomsten härtill skall
densamma fördelas mellan kommunerna i förhållande till de i varje kommun
belägna fastigheternas taxeringsvärden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
I samband med lagens ikraftträdande skall iakttagas, att vid 1954 och
1955 års taxeringar avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen må åtnjutas i
den mån avdraget belöper å tid före den 1 januari 1954.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 83 av herr Björnberg
samt II: 112 av herrar Haeggblom och Svensson i Krokstorp,
2) de likalydande motionerna I: 159 av herr Lodenius
in. fl. och II: 203 av herr Andersson i Dunker in. fl.,
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
3) de likalydande motionerna 1:280 av herr Spetz in. fl.
och II: 367 av herr Sjölin in. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 283 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 207 av herr Nilsson i Svalöv, ävensom
5) motionen II: 84 av herr Nilsson i Svalöv,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
II) av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, vilka, därest föreliggande förslag
om fastighetsskattens avskaffande fr. o. in. 1954 icke vinner riksdagens
bifall, under åberopande av innehållet i motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv ansett, att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 186 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av motionen II: 84 av
herr Nilsson i Svalöv, måtte
1) för sin del antaga följande:
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §•
Allmän kommunalskatt — — •— kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig tre skatteören för
varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag — — -— beskattningsbar inkomst.
Etthundra skatteören---— en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande 3 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse
skall fördenskull, i den mån fastighet som är underkastad fastighetsskatt
ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats.
Rätt till — ---nämnda kostnad.
Har fastighet — — — ägt fastigheten.
Avdraget skall -— --gällande taxeringsvärdet.
(Se vidare anvisningarna.)
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
17
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 45 § i äldre lydelse
fortfarande skall gälla såvitt avser där angivet avdrag som belöper å tid
före den 1 januari 1954.
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att 47 § och anvisningarna
till 47 och 60 §§ erhåller nedan angiven lydelse.
47 §.
För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till tre procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda
år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen,
såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses
jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan
vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
Vad som---anslagen jord.
Såsom innehavare — -—-—• såsom innehavare.
Skall avkastning---fastighetens skogsvärde.
Där beträffande — •— — ingående skogsvärdet.
Garantibelopp beräknas--— hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 47 §.
Till ledning — — ■— följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till 9/i2 av det belopp, som motsvarar
tre procent av fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet till 15/i2 av nyss
angivet belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/J2 och för den nye ägaren till 4/i2 av det belopp,
som motsvarar tre procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden
V7 1956—31/i2 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat eu fastighet den 1
september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas garantibeloppet
vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till in/,2 och
för sistnämnda fastighet till °/12 av vad som motsvarar tre procent av respektive
fastigheters taxeringsvärden.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 49
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
till 60 §.
Till ledning---följande exempel.
1. En person--- — 100 000 kronor.
Om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 6 000 kronor, d. v. s. till
belopp motsvarande summan av garantibeloppen för fastigheterna, skall den
beskattningsbara inkomsten fördelas på församlingarna med 750 kronor,
2 250 kronor och 3 000 kronor. Uppgår den beskattningsbara inkomsten till
exempelvis 4 000 kronor, skall denna fördelas med 500 kronor på A församling,
1 500 kronor på B församling och 2 000 kronor på C församling, överstiger
den beskattningsbara inkomsten summa garantibelopp, skall det överskjutande
beloppet fördelas enligt bestämmelserna i 56—59 §§, dock att då
fråga är om fysisk person i stad bestämmelsen i 60 § andra stycket andra
punkten skall iakttagas.
2. En person---å municipalsamhället.
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen
den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan; samt
5) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:83 av herr Björnberg
samt II: 112 av herrar Haeggblom och Svensson i Krokstorp,
2) de likalydande motionerna I: 159 av herr Lodenius m.
fl. och II: 203 av herr Andersson i Dunker m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:280 av herr Spetz m. fl.
och II: 367 av herr Sjölin m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 283 av herr Ebbe Ohlsson
och 11:207 av herr Nilsson i Svalöv, ävensom
5) de likalydande motionerna 1:475 av herr Ewerlöf m.
fl. och 11:594 av herr Hjalmarson m. fl.,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
HD av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Strandh,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I proposition ----(= utskottets s. 8 rad 18 nedifrån—s. 11 rad 2
nedifrån)----från fastighetsskatt.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att utskottet i sitt betänkande
nr 50 med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 187 tillstyrkt ett
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
19
förslag till ändrade grunder för inkomstberäkning beträffande eu- och tvåfamilj
shus. Detta förslag kan anses gå ut på att ifrågavarande fastigheter
icke längre skall betraktas såsom förvärvskälla i samma bemärkelse som
fastigheter för övrigt. Dessa ändrade grunder, som föreslagits av de sakkunniga,
har föranlett dessa till uttalandet att anledning finnes till omprövning
om de fastigheter, vilka undantages från det vanliga förvärvsskattebegreppet,
bör vara föremål för den särskilda fastighetsbeskattningen. Ur vissa
synpunkter synes det mest följdriktigt att undantaga dessa fastigheter från
denna beskattning. Förutom de principiella synpunkterna kan såsom skäl
för den ifrågasatta åtgärden åberopas, att ägarna till dessa fastigheter skulle
erhålla kompensation för de, jämfört med nu rådande förhållanden, ogynnsamma
verkningarna av de föreslagna reglerna om beskattning av inkomst
av ifrågavarande fastigheter.
De sakkunniga förklarar sig vidare anse den genom åtgärden i fråga uppkommande
förlusten av fastighetsskattekronor icke bli av den storlek, att
betänkligheter ur kommunal synpunkt behöver uppkomma.
Ehuru utskottet väl förstår de sakkunnigas motivering för denna särställning
för vissa fastigheter, finner utskottet den i motionerna föreslagna åtgärden
tillsammans med en sänkning av repartitionstalet till fyra utgöra
ett mera ändamålsenligt steg för fastighetsskattens successiva avveckling.
Utskottet tillstyrker därför motionerna 1:280 och 11:367.
De spörsmål----(= utskottet s. 13 rad 7 uppifrån—rad 14 nedifrån)
---och II: 207.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 186 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:280 av herr Spetz m. fl. och 11:367 av herr
Sjölin in.fl.,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att 47 § samt anvisningarna
till 47 och 60 §§ erhåller nedan angiven lydelse.
47 §.
För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till fyra procent av ett belopp, motsvarande det fastigheten
förstnämnda år åsatta taxeringsvärdet sedan detta minskats med
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
20 000 kronor. Uppgår taxeringsvärdet icke till 20 000 kronor skall garantibelopp
icke beräknas för fastigheten. Garantibeloppet upptages inom den
kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens
ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet
med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund
av testamentariskt förordnande.
Vad som---anslagen jord.
Såsom innehavare---- — såsom innehavare.
Skall avkastning — — — fastighetens skogsvärde.
Där beträffande---ingående skogsvärdet.
Garantibelopp beräknas --- -— hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 47 §.
Till ledning — -— — följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till 9/12 av det belopp, som
motsvarar fyra procent av fastighetens taxeringsvärde minskat med 20 000
kronor. Har beskattningsåret kommit att omfatta 15 månader, beräknas
garantibeloppet till 15/12 av nyss angivet belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp,
som motsvarar fyra procent av fastighetens taxeringsvärde minskat
med 20 000 kronor.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet till 9/12 av vad som för respektive
fastighet motsvarar fyra procent av taxeringsvärdet minskat med 20 000
kronor.
till 60 §.
Till ledning---följande exempel.
1. En person är bosatt i en kommun, som består av församlingarna A, B
och C. Han äger en fastighet i envar av dessa församlingar; fastigheternas
taxeringsvärden utgöra respektive 45 000 kronor, 95 000 kronor och 120 000
kronor.
Om den — — — skall iakttagas.
2. En person---å municipalsamhället.
Bevillningsutskottets betänkande nr 49-
21
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen
den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan; samt
5) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 83 av herr Björnberg
samt II: 112 av herrar Hseggblom och Svensson i Krokstorp,
2) de likalydande motionerna I: 159 av herr Lodenius
in. fl. och II: 203 av herr Andersson i Dunker m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 283 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 207 av herr Nilsson i Svalöv,
4) de likalydande motionerna 1:475 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 594 av herr Hjalmarson m. fl. ävensom
5) motionen II: 84 av herr Nilsson i Svalöv,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»
537447. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag