Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

1

Nr 46.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen om skatt å elektrisk
kraft.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 169 av herr Svärd och II: 370 av herrar Sjölin och Edström
har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att s. k. processkraft, i huvudsak
använd inom den elektrokemiska och elektrotermiska industrien, icke
skall drabbas av skatt på elektrisk kraft enligt samma förordning samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 169.

Enligt 1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr 374), sådant detta författningsrum
lyder enligt förordningen den 23 maj 1952 (nr 358), skall den som
inom riket för användning i industriell rörelse förbrukar mer än 40 000 kilowattimmar
elektrisk kraft för driftställe under helt beskattningsår för förbrukningen
till staten erlägga särskild skatt (elskatt). Härvid skall kraft,
som icke yrkesmässigt distribueras av skattskyldig förbrukare, anses vara
förbrukad i dennes rörelse.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som

a) framställes och förbrukas inom Gotlands län,

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft, eller

c) nyttiggöres för produktion och allmän distribution genom ledningsnät
av gas eller för allmän distribution av vatten.

Elskatten utgår enligt 3 § i förordningen med tio procent av kraftens beskattningsvärde.
Detta värde är lika med summan av de avgifter, som förbrukaren
har att erlägga för den elektriska kraften, eller, i den mån producent
eller yrkesmässig distributör själv förbrukar kraften, summan av de
avgifter, som skulle ha utgått, därest kraften försålts för likartad användning
som hos producenten eller distributören.

Skyldighet att erlägga elskatt inträder enligt 4 § nämnda förordning, då
den elektriska kraften yrkesmässigt distribueras till förbrukare, som icke
samtidigt är producent eller yrkesmässig distributör (skattepliktig distribution)
eller då den av producent eller yrkesmässig distributör nyttjas i egen
rörelse (skattepliktig egenförbrukning).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 46.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Enligt stadgande i 3 § elskatteförordningen äger Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen medgiva de avvikelser från
bestämmelserna angående skattens bestämmande, som med hänsyn till särskilda
omständigheter må finnas påkallade. I 5 § samma förordning stadgas,
att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger, då synnerliga skäl därtill är, medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt.

Tillämpningsföreskrifter till elskatteförordningen finnes upptagna i kungörelsen
den 1 juni 1951, nr 375, ändrad genom kungörelse den 30 maj 1952,
nr 359. Enligt 7 § i kungörelsen skall vid kontrollstyrelsens sida finnas en
särskild rådgivande nämnd, elskattenämnden, med uppgift att till styrelsen
avgiva yttrande och förslag i ärenden rörande elskatt. Innan kontrollstyrelsen
fattar beslut i sådana ärenden av principiell betydelse eller eljest av
större vikt, skall styrelsen höra elskattenämnden.

Efter framställningar av vissa tillverkare inom elektrokemisk och elektrotermisk
industri har Kungl. Maj :t genom beslut den 9 maj 1952 med stöd av
3 och 5 §§ elskatteförordningen medgivit viss nedsättning av beskattningsvärdet
för elektrisk kraft. Enligt beslutet har beskattningsvärdet för elektrisk
kraft, som av sökandena förbrukas vid elektrokemisk och elektrotermisk
tillverkning, fastställts till 1,5 öre för kilowattimme för kraft, som förbrukats
före den 1 april 1952, samt till 1 öre för kilowattimme för kraft, som
förbrukats eller kommer att förbrukas från och med nämnda dag, dock att
i båda fallen beskattningsvärdet skall utgöras av det tillämpade kraftpriset,
därest detta är lägre än nyss sagts och under förutsättning tillika att priset
icke fastställts särskilt lågt på grund av intressegemenskap. Samtidigt har
kontrollstyrelsen bemyndigats att för annat företag än nu nämnts, vilket
förbrukar elektrisk kraft vid elektrokemisk eller elektrotermisk tillverkning,
fastställa ett efter förenämnda grunder beräknat beskattningsvärde. Med
stöd av detta bemyndigande har kontrollstyrelsen — i vissa fall efter hörande
av elskattenämnden — medgivit tillämpning av ett efter angivna grunder
fastställt beskattningsvärde för kraft, som användes vid elektrokemisk eller
elektrotermisk tillverkning.

Den elektrokemiska och elektrotermiska industriens speciella förhållanden
var föremål för uppmärksamhet redan i samband med elskattens införande
vid 1951 års riksdag. Krav på att berörda industri skulle helt undantagas
från beskattning framställdes av Sveriges kemiska industrikontor
i remissyttrande över den promemoria som låg till grund för proposition nr
143 till 1951 års riksdag med förslag till elskatteförordning (prop. s. 33—
34). I frågan om skatten skulle komma att övervältras på konsumtionen
förutsatte departementschefen i förenämnda proposition att på industriens
och det övriga näringslivets områden så torde komma att ske på vissa håll
i dåvarande läge. Detta gällde, uttalade departementschefen vidare, sådana

Bevillningsutskottets betänkande nr 46''.

3

produktionsgrenar, där elektriciteten spelade en förhållandevis stor roll bland
produktionskostnaderna såsom exempelvis den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien, i den mån de dåvarande marginalerna och prisförhållandena
eljest motiverade en sådan övervältring.

Vidare må nämnas att i en till 1951 års bevillningsutskott ingiven framställning
Stockholms superfosfat fabriksaktiebolag och Aktiebolaget Svenska
aluminiumkompaniet uttalade, att elskatten skulle medföra orimliga konsekvenser
för elektrokemiska och elektrotermiska industrier.

Ovannämnda proposition, som icke innehöll någon undantagsbestämmelse
för den s. k. processkraften, bifölls oförändrad av 1951 års riksdag.

I anledning av den till 1952 års riksdag avlåtna propositionen nr 162 med
förslag till ändring i elskatteförordningen framställdes i de likalydande motionerna
I: 442 och 11:582 yrkande av samma innehåll som det nu till behandling
föreliggande. På hemställan av 1952 års bevillningsutskott i betänkande
nr 46 lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd. I nämnda betänkande
framhöll utskottet bl. a. att vid elskattens införande frågan om undantag
från skatteplikt för processkraften prövades, varvid undantag icke
ansågs böra stadgas, ävensom att möjlighet funnes för Kungl. Maj :t att vid
skattens bestämmande beakta särskilda omständigheter samt befria från
skatt, då synnerliga skäl vore för handen.

I en den 5 februari 1953 dagtecknad skrivelse har Sveriges industriförbund
hos Kungl. Maj :t hemställt om förslag till riksdagen att elskatteförordningen
snarast möjligt och senast med utgången av juni månad innevarande
år skall upphöra att gälla.

I de föreliggande motionerna har erinrats om att det för den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien vore karakteristiskt att den förbrukade
mycket stora kraftbelopp men att därav endast en obetydlig del eller
upp till 10 procent användes såsom drivkraft, under det att de återstående
ca 90 procenten, den s. k. processkraften, inginge såsom en integrerande
del i själva tillverkningsförfarandet. Processkraften hade därför karaktären
av en råvara, på vilken industrien i fråga baserade sin verksamhet.

En elskatt av 1 öre per kilowattimme motsvarade i genomsnitt 0,i procent
på salutillverkningsvärdet vid livsmedels-, textil- och läderindustrierna,
1 ä 2 procent i cellulosa-, cement- och järnindustrierna men icke mindre än
ca 12,5 procent inom de elektrokemiska och elektrotermiska industrierna.
Elskatten hade därigenom drabbat dessa senare industrier avsevärt hårdare
än andra. Möjligheten att övervältra någon del av elskatten på konsumtionen
torde på grund av konkurrensen och ogynnsamma tullförhållanden vara
högst begränsad vid en mera normal marknadssituation.

Synnerligen starka rättvise- och sakskäl talade för att skatten inom elekIrokemiska
och elektrotermiska industrierna begränsades till att träffa den
egentliga drivkraften. Det hade icke varit avsikten att elskatten tillätes träffa
eu industriell råvara, varför det kunde motiveras att elskatteförordningen

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

jämkades på sådant sätt att den nuvarande diskrimineringen av den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien eliminerades. Några praktiska
svårigheter medförde icke en dylik ändring. Den skattepliktiga kraftförbrukningen
skulle kunna schablonmässigt fastställas till en för hela branschen
likformig del av den totala kraftförbrukningen.

Över motionerna har utskottet under hand mottagit yttranden från kontrollstyrelsen,
efter hörande av elskattenämnden, och Sveriges kemiska industrikontor.

Elskattenämndens majoritet (ledamöterna Wulff, Berggren och Thulin)
avstyrker motionerna. Nämnden uttalar att det otvivelaktigt förhölle
sig så, att kraftkostnaden i förhållande till övriga produktionskostnader
vore rent allmänt sett — hög inom den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien. Skillnaden i detta avseende mellan denna industri och
andra industrier vore emellertid ingalunda så stor som kunde förefalla av
de av motionärerna anförda sifferexemplen.

Med stöd av visst utredningsmaterial anser sig nämnden kunna utläsa
dels att elskatten, relativt sett, varierade högst väsentligt för olika elektrokemiska
och elektrotermiska produkter och dels att elskatten för ett flertal
sådana produkter vore, relativt sett, lägre än för andra produkter som tillverkades
utanför branschen.

Härefter har nämnden anfört följande.

Av det ovan anförda torde framgå, att en generell befrielse från elskatt för
den elektrokemiska och elektrotermiska industrien skulle leda till befrielse
från skatt även i fall, då elskatten icke är särskilt hög i förhållande till produktionskostnaderna
i övrigt och där följaktligen skattebefrielse icke skulle
te sig motiverad eller i vart fall icke mera motiverad än en skattebefrielse
för en hel del företag utanför sagda bransch. Ej heller synes en total och
generell skattebefrielse betingad av marknadsläget. Även om konkurrensen
avsevärt skärpts efter elskattens införande, torde vinstmarginalen likväl icke
i allmänhet ha krympt så, att elskatt icke skulle kunna rymmas därinom.
Härtill kommer att avgränsningen av begreppet processkraft icke är så enkel,
som motionärerna synas föreställa sig. I åtskilliga fall, som kommit under
nämndens bedömande, har det varit svårt att avgöra om elkraften varit
en — såsom motionärerna uttrycka det — integrerande del i själva tillverkningsförfarandet.
Med hänsyn till det sagda kan nämnden för sin del icke
tillstyrka den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

Därest skattelättnad eller total skattebefrielse skulle i vissa fall anses motiverad,
bör denna — liksom hittills — medgivas dispensvägen efter prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet. Därvid bör enligt nämndens
mening i första hand avseende fästas vid om kostnaden för elkraften i förhållande
till övriga produktionskostnader är exceptionellt hög. Endast om så
är fallet synes en skattelättnad motiverad. I andra hand bör avseende fästas
vid förändringar i marknadsläget; tidigare möjligheter att övervältra skatten
å konsumenterna kunna ha försvunnit, vinstmarginalerna kunna ha
krympt så att elkraftbeskattningen kan framstå som alltför hård och på
längre sikt skadlig. Den omständigheten, att kraften utgör en nödvändig
produktionsfaktor — s. k. processkraft — synes icke i och för sig tillfyllest
för skattebefrielse. De angivna synpunkterna kunna uppenbarligen under -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

5

stundom bli tillämpliga även å andra industrier än den elektrokemiska och
elektrotermiska. Utanför denna industri måste emellertid dispensmöjligheten
med hänsyn till avgränsningssvårigheterna tillämpas med stor återhållsamhet.

Ledamöterna Björnbom och Carlsson ha i ett gemensamt yttrande ansett,
att sådan elektrisk kraft som användes i de tillverkningsprocesser, som vore
karakteristiska för den elektrokemiska och elektrotermiska industrien, borde
vara fri från elskatt. Som stöd åberopades en av samma ledamöter den
10 november 1951 avgiven reservation mot ett av elskattenämnden avgivet
yttrande i denna fråga. De i nämnda reservation anförda skälen hade under
tiden efter dess avgivande väsentligt stärkts.

I nämnda reservation har erinrats om att elkraften för de ifrågavarande
industrierna utgjorde den väsentliga råvaran, på vilken därjämte tillgången
vore osäker och på vilken katastrofal knapphet ofta rådde. Dessutom hade
de viktigaste utländska konkurrenterna inom denna industri tillgång till avsevärt
billigare elkraft än de svenska producenterna, samtidigt som de senare
arbetade under ytterst ogynnsamma tullförhållanden jämfört med de
utländska producenterna. Vidare har mot bakgrunden av att elskatten vore
en övervältringsskatt uttalats, att det vore orimligt, att den av råvaran elkraft
i så hög grad beroende elektrokemiska och elektrotermiska industrien,
vilken i vissa fall ej alls, i andra endast delvis skulle kunna övervältra elskatten
på konsumenten, skulle belastas med en sådan skatt. Under hänvisning
till vissa uttalanden av långtidsutredningen har reservanterna ytterligare
framhållit den ifrågavarande industriens väsentliga betydelse för utvecklandet
av svenskt näringsliv samt dess militärpolitiska värde vid avspärrnings-
och krigsförhållanden. Även med utgångspunkt från principen
om skatt efter förmåga vore det oriktigt och orättvist att på den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien lägga en relativt sett tyngre skattebörda
än på näringslivet i övrigt, eftersom denna industri — förutom att
den vore mer kapitalkrävande och hade större kostnader för forskning än
andra industrier •— icke tillhörde de sektorer av vårt näringsliv, som gynnades
starkt av den rådande internationella bristsituationen.

Kontrollstgrelsen förordar, att den s. k. processkraften icke genom
stadgande i elskatteförordningen undantages från beskattning. Styrelsen
anför bl. a. att enligt författningen möjlighet funnes att helt eller delvis undantaga
viss kraftförbrukning från elskatt och att denna möjlighet i icke
obetydlig omfattning begagnats. Därest redan i författningen kraftförbrukningen
inom viss industri eller vid viss produktion skulle undantagas från
skatt, borde enligt kontrollstyrelsens uppfattning det vara klarlagt, att den
ilrågakommande produktionen vore särskilt hårt drabbad av elskatten med
hänsyn främst till kraftkostnadernas andel i varuvärdet. Förelåge ej sådana
särskilda omständigheter borde det, såvitt kontrollstyrelsen kunde bedöma,
vara tillfredsställande att på sätt hitintills varit fallet bedöma varje
uppkommande fråga individuellt. Kontrollstyrelsen har i anslutning till detta
uttalande lämnat följande upplysningar:

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Kraftpriserna för elektrokemiska och elektrotermiska industrier torde för
närvarande utgöra i genomsnitt 2 å 2,5 öre för kilowattimme. Elskatt härå,
beräknad enligt de för skatteberäkningen gällande allmänna grunderna, 10
procent å kraftavgifterna, skulle utgöra 0,2 respektive 0,25 öre för kilowatttimme.
Det lämnade medgivandet att få erlägga skatten efter ett beskattningsvärde
av 1 öre för kilowattimme, d. v. s. med 0,io öre för kilowattimme,
innebär således en icke oväsentlig skattelindring för här avsedda industrier.
Såsom elskattenämnden påvisat är skattebelastningen i förhållande till
salutillverkningsvärdet numera relativt sett icke påtagligt större inom den
elektrokemiska och elektrotermiska industrien än inom industrien i övrigt.
Beträffande vissa varor som icke tillverkas på elektrokemisk eller elektrotermisk
väg är den relativa skattebelastningen till och med större än för varor
tillverkade på dylik väg.

Sveriges kemiska industrikontor uttalar att, därest Industriförbundets
framställning den 5 februari 1953 om elskattens upphävande icke skulle
föranleda något beslut av innevarande års riksdag, kemikontoret tillstyrker
att beslut fattas i enlighet med vad som föreslagits i motionerna.
Kemikontoret har anfört bl. a. att elskatten drabbade de industrier, som
använde kraften såsom processkraft, avsevärt hårdare än andra industrigrenar,
inom vilka kraften användes såsom drivkraft. Det funnes dock
exempel på att elskatt å sådan kraft, som icke av kontrollstyrelsen betraktats
såsom processkraft, kunde drabba vissa tillverkningar med ett belopp
som motsvarade omkring 1 procent av varans saluvärde, d. v. s. ungefär
lika kraftigt som vad vore fallet i fråga om elskatten å processkraft. Under
framhållande att motiveringen till elskatteförordningen berörde elkraftens
användning endast såsom drivkraft har kemikontoret vidare uttalat att i
och med att elskatten kommit att drabba även processkraft hade staten när
det gällde den elektrokemiska och elektrotermiska industrien vidtagit en
åtgärd, som innebure en diskriminerande punktbeskattning av en råvara,
som nästan uteslutande användes inom de nämnda speciella industrigrenarna.
Rörande möjligheterna till övervältring av skatten på konsumtionen
har kemikontoret erinrat om att en radikal omsvängning av marknadsläget
ägt rum i fråga om flertalet kemikalier. Rörande utvecklingen inom de
tre huvudområden, som svarade för den största förbrukningen av processkraft
och vartdera konsumerade ca 500 miljoner kWh per år med en skattebelastning
av storleksordningen 500 000 kronor per år, har kemikontoret
anfört följande:

Kväveprodukter och kalcium karbid.

Detta är det enda av ifrågavarande områden, som fortfarande är föremål
för priskontroll. De av myndigheterna fastställda priserna inbegripa kostnaderna
för elskatt. För kvävegödselmedel, som äro de viktigaste produkterna
på detta område, har det också hittills lyckats för tillverkaren att få
ut de av myndigheterna fastställda priserna, vilket innebär att elskatten
övervältras på konsumenterna. Men det må uppmärksammas att de fastställda
priserna icke innebära någon som helst pris- eller avsättningsgaranti.
Det tidigare underskottet på kvävegödselmedel i världen har redan förhytts
i ett överskott med åtföljande helt förändrade marknadsförhållan -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

7

den. I och med att försäljningarna för det nya gödselåret 1 juni 1953i—31
maj 1954 börja om någon månad måste man därför räkna med att konkurrensen
från utländska tillverkare kommer att pressa ned priserna å
kvävegödselmedel väsentligt under den nuvarande nivån, så att det icke
längre blir möjligt att övervältra elskatten på konsumenterna. I fråga om
kalciumkarbid har en mycket kraftig försämring av läget ägt rum redan
under fjolåret, vilket framgår av att exportkvantiteten under år 1952 sjönk
till endast en fjärdedel av 1951 års siffra. Exportvärdet minskades från 4,6
till l,o miljoner kr.

Alkali och klor samt övriga elektrokemi ska produkter.

I fråga om flytande klor har någon nedsättning av de inhemska priserna
ännu icke ägt rum. Betydande prisfall ha däremot särskilt på senaste tiden
ägt rum för alkali, vilket vid produktionen bildas jämsides med klor. Priset
å natronlut för kontrakt om 1 000 ton NaOH per år har sjunkit från 42,5
öre i september 1952 till 39,5 öre vid årsskiftet och därefter ytterligare
till 38,5 öre. Priset å samma vara i fast form (gjuten) sjönk för poster om
minst 10 ton från 53 öre per kg i juli 1952 till 48 öre i september 1952, och
därefter har priset sänkts ytterligare till 43,5 öre. För samma vara i form
av flingor har priset sänkts från 60 öre till 46,5 öre per kg. Betydande prissänkningar
ha även ägt rum för de kemikalier, vid vilkas tillverkning klor
användes såsom råvara, t. ex. trikloretylen. Fn av tillverkarna på detta
område har i höstas anhållit om befrielse från elskatt och därvid bl. a.
framhållit att bolagets hela rörelse under tredje kvartalet visat underskott.
Ett annat bolag har meddelat kemikontoret att enbart de prissänkningar,
som bolaget måst företaga efter senaste årsskiftet å här berörda varuområde,
beräknas medföra en inkomstminskning av mer än 800 000 kr., sedan
hänsyn tagits till vissa sänkta råmaterialkostnader. Denna inkomstminskning
motsvarar 4,5 % av föregående års försäljningssumma.

Ferrolegeringar.

För ferrolegeringar har den tidigare goda exportkonjunkturen numera
försvunnit, och läget karakteriseras för närvarande av svagt köpintresse och
hårt pressade priser. Det inträffade prisfallet uppgår till mellan 5 och 30 %.
Fn av de största tillverkarna meddelar att dess försäljningsvärde för ferrolegeringar,
som under år 1952 utgjorde ca 42 miljoner kr., för innevarande
år beräknas nedgå till 30 miljoner kr. till följd av prisfallet och minskad
avsättning icke minst på exportmarknaden. Produktionsminskningen torde
kunna väntas bliva än större än ovannämnda nedgång i det beräknade försäljningsvärdet,
enär bolagets lager av ferrolegeringar under fjolåret ökats
med ca 4 miljoner kronor. Situationen är för bolaget så allvarlig att man
måste överväga att helt nedlägga ett av de verk, där tillverkning hittills
bedrivits. Utvecklingen av ferrokrom bryter i viss mån av mot den allmänna
utvecklingen, enär priset å färdigprodukten här icke förändrats sedan 1
januari 1952. Räntabiliteten har emellertid även i detta fall väsentligt försämrats
genom att priset å råvaran, krommalm, sedan dess stigit kraftigt.
Räknat enbart på den kvantitet ferrokrom affiné, som förbrukas inom landet,
motsvarar råvarustegringen som alltså icke täckes genom något förhöjt
pris å färdigprodukten, ett belopp av 1,8 miljoner kr. per år.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats den ändringen i förordningen
om skatt å elektrisk kraft att s. k. processkraft, i huvudsak an -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

vänd inom den elektrokemiska och elektrotermiska industrien, skall undantagas
från beskattning. Till stöd härför har motionärerna åberopat, att elskatten
drabbat nämnda industrier avsevärt hårdare än andra industrier
främst därigenom att elkraften för de förstnämnda industrierna användes
huvudsakligen som råvara och endast till obetydlig del som drivkraft samt att
möjligheterna för de avsedda industrierna till övervältring av skatten på
konsumtionen vore högst begränsade i en mera normal marknadssituation.

Yrkande av enahanda innehåll som det nu föreliggande framställdes i de
likalydande motionerna I: 442 och II: 582 vid föregående års riksdag. På
hemställan av 1952 års bevillningsutskott i betänkande nr 46 lämnade riksdagen
motionerna utan åtgärd. Som skäl för sitt ställningstagande framhöll
utskottet i nämnda betänkande bland annat, att redan enligt elskatteförordningens
gällande avfattning möjlighet funnes för Kungl. Maj :t att vid
skattens bestämmande beakta särskilda omständigheter samt att befria från
skatt, då synnerliga skäl vore för handen.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen innehåller elskatteförordningen
bestämmelser enligt vilka Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, kontrollstyrelsem äger medgiva de avvikelser från föreskrifterna
angående elskattens bestämmande, som med hänsyn till särskilda omständigheter
må finnas påkallade, ävensom befria från eller besluta om återbäring
av skatt, då synnerliga skäl föreligger. Med stöd av dessa bestämmelser
har Kungl. Maj :t numera meddelat särskilda föreskrifter om beskattningen
av elektrisk kraft, som förbrukas vid elektrokemisk och elektrotermisk
tillverkning. Dessa föreskrifter går i korthet ut på att denna elkraft
för närvarande beskattas efter ett beskattningsvärde av ett öre per kilowatttimme
i den mån det faktiska kraftpriset ej är lägre; skatten utgör sålunda
högst 0,1 öre per kilowattimme.

Av det utredningsmaterial, som genom de föreliggande underhandsyttrandena
förebragts, framgår bland annat att den relativa skattebelastningen för
vissa produkter utanför området för den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien är lika hög eller till och med högre än för vissa produkter som
framställts inom nämnda industri. Vad beträffar avsättningsförhållandena
inom den elektrokemiska och elektrotermiska industrien torde dessa ej för
närvarande generellt vara sådana att elskatten — i den mån övervältring ej
kan ske — icke kan rymmas inom vinstmarginalerna. Skäl torde sålunda
icke föreligga att genom lagstiftning meddela generella undantagsbestämmelser
för den elkraft, som förbrukas inom elektrokemisk eller elektrotermisk
industri. Framhållas må även att det av motionärerna använda begreppet
processkraft icke synes fylla lagtekniska krav på en entydig begreppsbestämning.
På grund av det anförda och med hänvisning till att gällande
bestämmelser inrymmer möjligheter att vid förordningens tillämpning i de
enskilda fallen eller mera generellt beakta särskilda omständigheter vid
skattens bestämmande eller att befria från skatt, då synnerliga skäl är för
handen, finner sig utskottet icke böra tillstyrka den i motionerna yrkade
författningsändringen.

Bevillningsutskottets betänkande nr i6. 9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 169 av herr Svärd samt
II: 370 av herrar Sjölin och Edström angående viss ändring
i förordningen om skatt å elektrisk kraft icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf
Elofsson*, Spetz, Velander, Falk, Ramberg, Söderquist och Patrick Nilsson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sjölin, Olofsson, Brandt, Kollberg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo och Nilsson
i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin, Kollberg
och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 169 av herr Svärd samt II: 370 av herrar Sjölin och Edström
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

1 §•

Den som----skatten restitueras.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som

a) framställes och förbrukas inom Gotlands län,

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft,

2 ltihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 46

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

c) nyttiggöres för produktion och allmän distribution genom ledningsnät
av gas eller för allmän distribution av vatten, eller

d) användes såsom s. k. processkraft för elektrotermiska och elektrokemiska
ändamål.

Vid tillämpningen-----av kraften.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

537445

Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag